Inför lif eller död? Sanningsord i de lappska förhållandena Af Elsa Laula Långt uppe bland fjällen i öfversta Norrland bor sedan mannaminnes tider vår stam. Svunna tiders häfder tälja dock att vi lappar icke alltid varit hänvisade till att söka lefvebröd bland kala bergstoppar, utan lemningar från forna tider visar att lapparna besuttit rymliga betesmarker under gynnsamma förhållanden. Under seklernas lopp har lappen dock alltjämt fått vika för den jordbruksidkande germanska rasen. Fredlig, lugn, sluten och alltid nöjd rried sin lott har lappen utan protester själfmant lemnat hvad han trött vara hans tillhörighet och tum för tum ha de svenska nybyggarna dragit till sig den betsmark, som af lapparne användts. De hafva däraf fått namnet »nomadiserande» d. v. s. ständigt vandrande, men månne icke den omständigheten, att de svagare under alla tider fatt gifva vika för de starkare, varit orsaken till denna vandringslusta. Att lappen har betingelser för att bosätta sig när han fått sitt lefvebröd, därom vittna med tillräcklig tydbarhet de sista decenniernas erfarenheter. Man gör orätt om man i lappbefolkningens tvungna undandragande ser något af zigenarlifvet. Vårt folk vilja blifva bofasta om de därtiil fått rättighet, men de hafva i alla tider lefvat i en undantagsställning eller med andra ord - de hafva ställts utom tagen, utom de allmänna rattigheternas gräns. Föga eller litet lemna lappska· kulturskildrare af lappens jernhårda kamp för tillvaron och de tvungna omständigheter, hvarunder de hafva att förskaffa sig sitt uppehälle. Merendels framställes lappens arbete, hans kamp för brödet, hans säregna lefnadsförhållanden och hans äfventyr i sagornas skimrande ljus, hans verkliga arbete för nöjestillfredsställelse. Tyvärr är dock icke lappens lefnad ett tidsfördrif utan ett af mödor, faror och umbäranden uppfylldt lif. Hvern täljer de lappska hemmens tårfyllda kval, hvem uttalar tröstens ord till de hårdt pröfvade, hvem mättar enkor och faderlösa barn och hvem räcker lappen en skärf i nödens dag? Man sätter sig icke in. i lapp befolkningens förhållanden utan betraktar det hela som en föråldrad brokig tafla bredvid svenskens högre kulturstadium. Och dock tillmätes orättvist den lappska befolkningen kulturlyten, hvilka ej hafva sin uppkomst i vår stam utan äro till oss öfverförda från de högre kultiverade. Ja, man har därvid gått så långt att man därföre änsett oss ej vara värdiga att inrangeras bland folkslag eller med andra ord åtnjuta. rättigheten att existera. Efter denna korta inledning vill jag öfvergå till en skildring af de laster, hvaruti vårf folkslag sägas vara försjunkna uti och som öppet sagts mig vara orsaken till den hjälplösa ställning, lappen befinner sig uti. I Lapparnes dryckenskap. När jag i våras sökte att väcka intresse för vårt folk, framhållande den hjälplösa ställning de befunna sig uti och den särställning de intogo i fråga om rent mänskliga rättigheter, möttes jag med orden: »Lapparne supa, de dricka, de kunna icke upphjälpas» o. s. v. Ti11 en början vill jag konstatera det faktum att bland våra. lappar finnas inga vanedrinkare och sedan tider man minnes 'tillbaka har icke åtminstone i min hemtrakt~ någon lapps dödsorsak varit alkoholsjukdom. Järn-_ fördt med de senaste svenska iakttagelserna, som konstaterat att 50 tusen drinkare befolka landet, torde den lappska dryckenskapen icke böra öfverskattas sin betydelse. Däremot förekommer beklagligt nog att berusade lappar uppträda vid marknader, som hållas vid kusten; men äfven då i ett mycket ringa antal. Men dessa bestå ingalunda at sådana, som hafva för vana att berusa sig, utan utgöras af tillfälliga supare, som genom köp, byte eller annan handel kommit i beröring med svenska marknadsbesökare och bjudits förtäring för att »affärerna skall gå bättre». Men afven detta nationallyte är !i försvinnande och det af sin egen orsak, nämligen den, att lappen merendels inser att han gör dåliga affärer när han låter berusa sig. Oberättigandet att kasta ett folks ovana på en annan ras' skuldror och däraf förklara en hjälplös belägenhets berättigande, lyser äfven bjärt fram inför påståendet att lappen icke själf producerar, försäljer eller på annat sätt tillhandahåller berusande drycker. Den last, som har sitt upphof inom folkets egna landamären, bör icke påbördas andra folk, • som genom njutningslystnaden förledes att sjunka i densamma. Tiggeri af nöd eller lättja? Beklagligt är det förhållande, hvarmed man äfven framhåller lapparnes tiggeri, såsom föranledt af lättja. Vårt folk kunna in. delas i två olika afdelningar, beroende. på det förhållande de stå till förvärfvet af det dagliga brötlet, nämligen renägande och icke renägande lappar De förra utgöras af sådana, som trots alla svårigheter lyckats behålla sina renar; de senare däremot af de, som genom ett eller annat förhållande blifvit utan renar, hvilket är detsamma som förlusten af sitt lefvebröd. Det är endast genom utrönandet af på hvad sätt en lapp gått förlustig sina renar, som man kan bedöma, om tiggeriet är förorsakadt af lättja eller af verklig nöd. Lappens framtid är förknippad med renen, hans trogne följeslagare genom lifvet. Af den har han sin existens, titan honom står han inför hungersnöden. Jagt och fiske måste alltid räknas som en bisyssla, mera till att söka än att erhålla lefvebröd. På renen måste man söka lappens existensminimum. Ett lappmatlag på sju personer (man, hustru och fem barn) behöfver årligen till sitt hushåll nedslagta 40 renar, hvaraf 20 användas till lapphemmets eget behof af kött och den andra hälften försäljas till inköp af mjöl och andra lifsförnödenheter jämte beklädnad. För dessa 20 renar erhåller lappen i lyckligaste fall omkring 300 kr. På denna summa drar en lappsk familj sig drägligt fram genom lifvet. Men nu en annan sak. För att efter denna beräknings grund fastslå ett existensminimum, behöfver lappen till sitt förfogande en renhjord af nära 350, renar, och detta antal kan icke en lapp på tio uppbringa. En renhjord på 100, det minsta antal som en lapp kan hafva för att uppträda som själfständigt renägande, lemnar en årlig afkastning af 30. renkalfvar. Dessa späda kalfvar utsättas nu med ens för tusentals faror, icke minst att märka nybyggarnes hundar. Redan efter ett år har afkomman med säkerhet nedbringats med minst ett tiotal, andra året till 15 och vid fullvuxen ålder till 12. Alltså skulle lappen med blick på framtiden icke få nedslakta mer än 12 å högst 15 renar pr år. Hvarje antal som däröfver går, foverkar på den framtida betingelsen att lefva för lappen. Nedslaktar. han exempelvis existensminimummet 40 renar, har han redan efter. ett års tid renstocken nedbringad till 70 och fortfar -detta förhållande ·är han redan efter ett par tre år under möjligheternas. gräns, under • betingelsen att lefva. När renarnas antal understigit 100, kan lappen icke. längre ägna sig åt skötseln af sina egna renar utan lämnar då desamma i vården hos någon renägande lapp, som själf icke har tillräckligt antal renar, och slår han sig merendels själf ned på en jordtorfva för att med jorde1_1s brukande bidraga till existensens möjlighet. Under tiden går nu. hans renar »ut sig» mestadels på svårigheten att skydda det uppväxande rensläktet mot renmärken. Då återstår endast lappens jordbrukstorfva och då har han den framträngande svenske nybyggaren att kämpa med. Lappen får - alla ömmande omständigc heter till trots - gifva vika och obarmhertigt drifves han till tiggarstafven, han har ju icl~e äganderätt till sitt land utan äger endast rätt till_ renbete. Utan renar, utan jord, utan utsikt att lefva af sina händers arbete finnes ju ingen annan möjlighet än att anropa barmhertiga medmänniskor om hjälp. Till råga på all denna helt vanliga olycka har den lappska befolkningen att nu utstå alla de sviter, som uppkommit efter de »sju hårda årens» historia, hvarför ofvan relaterade nöd blifver allt mera och mera allmän. De sju hårda åren inleddes med året 1892, då vintern kom· tidigt, redan S :t Michaeli dag.· Genom den tidiga vintern frös snön till is och betäckte bergen, hvarföre renen icke kunde komma åt den renmossa, som hör till hans uppehälle. Tusentals renar dogo då af svält, och. detta förnyades sedan årligen en lång tid. Så komma de stora timmerdrifningarna och renar - likaledes i tusental - blefvo nedfällda af träden. (I denna fråga vill jag i förbigående nämna, att lapparna icke för dessa olyckor erhöllo någon skadeersättning.) Förutom dessa olyckor hade renarne alltid att kämpa med nybyggarnas hundar. Som ett talande exempel på huru lätt en lapp kan bringas till nödens brant, vill jag anföra följande: Lappmannen Gustaf Klementson i Fatmomakke var för några få år sedan ansedd som en välbärgad lappman. Han ägde en renhjord på omkring 300 renar och hade således existensmöjligheter för den stora familj, 11 personer, de voro. Hufvudsakligen genom timmerdrifningen nedslogos hans renar och därmed var hans uppehälle som renägande lapp förbi. På sitt lappskatteland sökte han nu att förebygga sin ruin och göra detta fruktbärande. Nu i dessa dagar har den svenske nybyggaren fullbordat lappmannens öde - och lappmannen utestängts från rätten till sitt lappskatteland. Hvad skall nu den arme af olyckan hemföljde söka sitt bröd. Återstår för honom, fadern med de nio barnen, någon annan utväg än att söka brödet hos barmhertiga medmänniskor, så framt han vill undgå hungersnöden? Är nöden här föranledd af lättja eller af verkligt behof? Det är sant att hvarje år beviljas ett statsanslag till nödlidande lappar, men dessa understöd ha dock endast i undantagsfall, och då i mycket små belopp kommit de fattiga lapparne till godo. Medlen afsändas till kommunalstyrelserna i de olika lappsocknarne och denna styrelse, som utgöres af svenska bebyggare, behåller merendels summan för kommunens räkning för att betäcka utgifterna för de lappar, som åtnjuta helt understöd af kommunen (s. k. »sockenlappar»). Om den lappska nöden, orsakerna tiH lappens tiggeri, till bekymren som hota lapphemmens framtid och därmed förknippade omständigheter, vore mycket att andraga, men då . jag, tror att de rader jag skrifvit ,om denna sak, ändrar svenskens uppfattning om detta sakförhållande, öfvergår jag till medlen, hvarmed den lappska befolkningen skulle kunna upphjälpas. Vi hafva velat benämna den Lapparnes existensfråga därvid framhållande att hela vårt folks öde beror endast och allenast på denna frågas nöjaktiga lösning. För att utreda dessa bättre vill jag först behandla grundfrågan angående lapparnes äganderätt till sina lappskatteland, jämte rätten för lapparne att idka åkerbruk. Genom Kungl. Bref af den 13 december 1867 bestämdes en odlingsgräns, hvarvid en gränslinie sattes mellan den svenske nybyggaren och den lappska befolkningen. Nybyggarne hatva erhållit äganderätt till sina hemman, under det att lapplandet förklarades vara luonomark. Med anledning häraf bortadvocerades lapparnes rätt till den jord, hvaruppå vi alla, naturligt sedt, hafva att hämta vårt lifsuppehälle. Genom att endast hafva dispositionsrätt till ett jordområde, lappskattelandet, och med dystra aningar vänta på den dag, då 1 man kan blifva bortförd från sitt hem, där generation efter generation nedlagt sin ungdoms arbetskraft, sin mannaålders möda od ålderdomens arbetshjälp, kan icke gifva den arbetslust, en kraftig stam bör utveckla. Ar betslusten klädes i handling först vid det tillfälle när man vet, att man gagnar sig själf, sina barn och sina efterkommande. Idoghet och ihärdighet sakpas icke bland lappbefolkningen, det är endast föremålets faktiska bestående, som förhindrar arbetsintensiteten och den välmåga, som annars skulle sprida sig. Med de jämtländska lapparnes öde framför sina ögon, dessa som jagats upp till ofruktbara berg på grund af att deras rättsfråga till jorden ej beaktats, kunna icke de vester- och norrbottniska lapparne inse annat öde, äfven de, så länge frågan om rätten till jorden icke löses. Årligen och dagligen gifves äfven hos oss Vesterbottens lappar exempel på hvarthän till ståndet leder. För en tid tillbaka, låt oss säga 30- à 40-tal år, kommo de svenska nybyggarne och frågade vänligt om de kunde få slå sig ned och odla, upp en bit mark. Lappen såg 1 detta förhållande ingen som helst orsak att neka den arbetsamme mannen. Om några år hade nybyggaren odlat upp marken omkring sitt tjäll, och tog syn på , densamma. Vederbör. i.nde beviljade beredvilligt lagfart å marken och icke blott den mark, som han själf, odlat utan därtill ett öfrigt område. Området kunde, och gjorde det i de flesta förhållanden, sträcka sig om lappens frodiga renvallar och skatteland, den som förut varit vänlig nog att tillmötesgå nybyggarens önskningar att få odla marken b1edvid honom. Så gick väl några år och en vacker dag infinner sig vederbörande synemän och kungör för den olycklige lappen att han icke längre äger rättighet till den gröda,_ som af honom. vidare inbärgas. Med dessa syner framför sina ögori lär väl ingen förundra sig öfver att den lappska befolkningen känner· en bäfvan för hvad som komma skall. Merendels utgöres nu denna lappska befolkning, som på sådant sätt bortdrifves af sådana, som icke äro renägande och hvad ödet blir för dessa olyckliga är icke svårt att förutse. De blifva fattigä och utarmade. Därhän har lapparnes osäkra rättsställning ledt, på grund 'af deras undantagsställning i den svenska jordrättsskipningen? Svensk praxis har cl.ock alltid varit och är det ännu, att vid afvittrings- och storskiftesförrättringar det folk, som af ålder bott och brukat landet, fått för sig och sina efterkommanåe för evärdelig tid tilldelad sin beskärda del. Lappen måste tillerkännas äfven denna rättsställning, elJest är hans öde besegladt. Han drifves i annat fall allt längre och längre upp mot de kala bergstopparne mot norska gränsen, den han ju icke får öfverskrida. Vid denna tidpunkt, då är väl också vår strid förgäfves, och då är det förbi med de svenska lapparne. Men hvem i vårt humana tidehvarf åtager sig att kasta den historiska dödsdomen öfver ett folk, som trots all sin brist på mänskliga dygder dock icke kan öfverbevisas om att det genom eget förvållande förorsakat sin. undergång. I sammanhang med rätten till jorden står lappens rätt att öfvergå till jordbruksidkande folk och bruka sina lappskatt'eland. Genom sådana förhållanden, som de af nybyggarnes sätt att gå till väga gentemot den lappska befolkningen jag nyss nämnt och det understöd de därvid vinna af den svenska lagen kan vi icke annat än se denna rätt oss bestriden. Marken därofvan odlingsgränsen är oss tilldelad för renbete, icke för jordbruk. En del skäl, som jag i annat sammanhang berört, har tydliggjort, att vi i betraktande af lefvebrödet icke ha annan utsikt än, att när renarne på ett eller annat sätt förolyckats vi måste gå till brukandet af vårt lappskatteland. Men öfver detta står en tidsfråga, nämligen den att hela folket förr eller senare måste gå till jordbruket. Renen finner ej längre sitt bete bland fjällen. I en ej allt för aflägsen framtid hafva vi att se att den ene lappen efter den andre förlorar sina renar. Ogynnsamma förhållanden komma därvid att medverka, icke minst den skadeersättninpskyldighet, dev renägande lappen numera underkastas enligt bestämmelserna i § 14 uti lapplagen den 1 juli 1898, och genom hvilken bl. a. en lappman helt nyligen dömdes till tre tusen kronors skadeersättning. Och hvarför skall lappens existensförmåga kringskäras af lagar? Erfarenheten lärer att inget folk går så framåt som när frihet råder i alla delar. Lappens frihet är kringskuren. Hans kamp för lefvebrödet är utstakad och betingelsen att lefva hänskjuten allenast till renarne och renarnes skötsel. I medvetanaet finnes dock allt jämt en känsla som talar om frihet och denna känsla återfinnes äfven hos oss, lappar! Renbetes rätten är, som jag antydt, närmare beskrifven i författningen om utstakningen af odlingsgränsenden 13 dec. 1867. Den markeras allt emellanåt af en dagorder från Umeå landskansli och hålles då i sådan form, att man skulle tro, att lapparnes renbetesrätt vore betryggad. Framför mig ligger en länskungörelse af den 12 januari 1898, däri det heter, att anläggning af nybyggen ofvan odlingsgränsen icke finge vidare af kungl. maj :ts befallningshafvande beviljas; att de nybyggen, som redan funnos ofvan odlingsgränsen, skulle återläggas till kronomark och att all mark ofvan odlingsgränsen skulle återläggas till renbetesland. Denna kungörelse har fullföljts så, att under dessa sex år ett större antal nybyggen anlagts ofvan odlingsgränsen, ja, man har till och med dömt lappar till skadeersättning gentemot dessa nybyggare. Alla förordningar till trots synes' dock endast den rättvisan vara gällande, att lappen skall drifvas från sin mark. Skulle i verkligheten de lag.ar, som skrifvits till förmån för lapparnes renbete efterföljts, hade lappen icke haft rätt att klaga öfver denna sak. Men lagda i händer, som utan hänsyn till den lappska befolkningen gynnar nybyggaren, kan det nuvarande tillståndet icke föra annat än till renarnes minskning och lappens försämrade lefnadsställning. Lapparne önska i denna fråga således endast hvad de i lag blifvit förut tillförsäkrade, d. v. s. att all mark ofvan odlingsgränsen utlägges till renbetesland. Men huru kan konungens befallningshafvande förklara att vid lapptinget i Fatmomakke nu framlägga ett förslag, gående ut på att inlösa nödig renbetesmark ofvan odlingsgtänsen och därvid säga att lappen erhåller gynnsamma reformer, när vi förut för sex år sedan i länets kungörelse uttryckligen fått denna mark till oss upplåten. Detta motsägande förslag, hvilket nu framkommit, är således i strid mot förut gifna bestämmelser i fråga om ren bete och af ser ingalunda att skänka lappen någon fördel utan gäll~r endast såsom en inskränkning i bestämmelserna af kungl. maj :ts befallningshafvandes kungörelse den 12 januari 1898. Fattiglappens öde synes nu starkt hotadt genom det af lappfogden Burman vid lapptinget i Fatmomakke framlagda förslaget att nedflytta . den icke renägande lappen nedanför odlingsgränsen och där bereda honom jordbruk. Vi kunna icke annat än protestera mot detta förslag. Det vore att med ens tillintetgöra den lappska befolkningen och få anspråken på vårt land för alla tider häfda. De renägande lapparne förminskas alltjämt på grund af renarnes existensförhållanden, förut omnämnda. De sammansmälta allt framgent och under de senaste åren ha de renägande lapparnes antal väsentligen förminskats. De icke renägande lapparne skulle nu - enligt förslaget - nedflyttas till nybyggen nedanför odlingsgränsen och man får väl säga där öfverlämnas åt sitt öde Hvartefter nu de renägande lapparne förlora sina renar, nedflyttas dessa nedanför odlingsgränsen och gå säkerligen där sin undergång till mötes, under det att den renägande lappen drifves mot fjället, förlorar sina renar och nedskickas sedån utfattig nedanför odlingsgränsen. När man tager i betraktande, att den , mark, som är ofvan odlingsgränsen, är utlagd till renbetesland för oss lappar och att å dessa marker nybyggen äro uppresta, som äro olagligt tillkomna; hvarföre icke låta lappen tillträda dessa nybyggen och nu boende nybyggare ofvan odlingsgränsen få tillfälle att nedflytta nedanför densamma? Hvarföre skulle hi11der möta för lappen att bruka dessa land, som ·gör att lappen åtminstone får bo i sitt af ålder brukade land samt slipper att å nya och för . honom främmande trakter söka sitt uppehälle. Detta förslag afser ingalunda något för: bättrande af lapparnes lefnadsställning, utan afser helt enkelt att afskära lappa.mes förbindelse med sitt eget folk, för att sedan låta dem undergå det öde, som bland de svenska nybggarne väntar desamma nedanför gränslinien. Lapparnes rösträttsförhållanden. Om i Sverige skriande orättvisor anses begångna med att större delen af folket undandrages medbestämmanderätt i folkets egna angelägenheter, så äro dock de lappländska förhållandena än olidligare. Den kommunala rösträtten i lappkommunerna utöfvas endast och allenast af den svenske jordbrukaren och lappens lifsnäring ger ej honom den inkomst, som berättigar honom att deltaga i allmänna, honom rörande angelägenheter. Högst fåtal lappar (ifrågasättas kan, om det än finnes några) äga bestämmanderätt vid kommunala stämmor, och dock afgöras vid dessa lapparnes angelägenheter rörande beskattning, fattigvård och öfriga kommunala ärenden. Det har icke förunnats lappmannen att vinna inträde i kommunal myndighet och i något medafgöra om frågor, som rör lappens rättsförhållande i kommunen, till hvilket förhållande den kommunala bestämmanderätten i mångt och mycket dock kan medverka. Och i deflesta fall inse lapparne, hvilka i många lappkommuner utgör flertalet, att de icke kunna inverka något till förbättrade förhållanden, då de icke på grund. af den. kommunala rösträttsskalan förmå ut 0 rätta något. Ställer sig nu den kommunala rösträtten förnuftsvidrig, är den p o 1 it is k a röstr ättens förhållande till lapp befolkningen bedröfligare. Lagen stadgar att man, för att hafva rösträtt til1 Riksdagens Andra kammare, skall hafva en inkomst af 800 kr. eller en jordbrukslägenhet, taxeringsvärderad till 1,000 kr. Intetdera af dessa mått fyller lappen. Af renen kan han icke uppbringa ens 500 kr., och de lappskatteland, hvilka, belägna å allmän kronomark, som de äro, äro ju icke lappens. Hade lappen utsikt att föra fram en representant ur sitt eget led, hade många goda reformer kunnat åstadkommas. Man har. sagt att inom riksdagen funnits lapprepresentanter från fjällbygden. Innerst ha dock dessa icke utgjort , några målsmän för lappbefolkningen; utan möjligen för nybyggarne, men i hvilket fall som helst till bådas nackdel, då intet synligt resultat af deras verksamhet kvarlämnats annat än möjligen en förbättring. i införseln af spritdrycker till lappska gränsen. Stora och viktiga fragor, som beröra vårt folks framtid, föres årligen fram på den lappska dagordningen, och då vi vunnit den skans, som lämnar lappen· medbestämmanderätt: tilt sitt • eget öd, kunna: dessa. med glädje framläggas, Dessa frågor äro dock icke kraf som äro obilliga, utan utgöres af sådana förmåner, som redan vunnits af den svenska befolkningen, men ej genom den undantagsställning (ingalunda till lappens fördel) som lappen innehafver, ännu beskärts den lappska rasen. Sekellångt betryck har hvilat på våra skuldror, och däri är att se lappbefolkningens underlägsenhet och efterblifvenhet. Lappska skolförhållanden. Man later alltid lappbefolkningen uppbära förnärmelser för att den är okunnig, men man undersöker så ytterst sällan skälet, hvarför upplysningen ej vunnit insteg bland vårt folk. Skälet är dock icke svårt att uppleta. Af naturen är lappen icke vanlottad. Tvärtom ! Det har erkänts att den unge lappen äger goda förutsättningar för att vinna upplysning. Orsaken ligger i det helt naturliga skälet, att lappen icke ägnas någon uppmärksamhet i upplysningshänseende. Ända till dess Lappska missionen inrättade skolor däruppe bland fjällen hafva vi lappar icke haft någon undervisning. Denna välgörande förening verkar mycket godt, men kan dock i utsträckning ej inverka på ett helt folk. Det lappska barnet sändes till denna skola vid cirka I 2 års ålder och kvarstannar där i 3 år. Under denna jämförelsevis korta tid får den unge lappen inhämta all den undervisning, som står J10nom till buds. Att detta icke blir mycket, beror väl på att denna skola indelas i småbarns- och folkskola. Med denna undervisning går han ut i lifvet, och då må man ej undra på om lappen är oktmnig. Skulle lappen däremot få tillägna sig den undervisning, som de svenska barnen åtnjuta, skulle nog bildning och intelligens äfven vinna insteg i Lappland. Till ofvan nämnda skolor - andra skolor finnas ej - bidrager staten endast med en ringa skärf, men månne ej den svenska staten äfven har skyldighet att bland den lappska befolkningen inrätta skolor, om ej sådana som de svenska, så dock drägligare skolförhållanden? I likhet med dryckenskapslasten, kastas okunnigheten på lapparne som en skuggande, förklarande omständighet till nu rådande förhållanden. Men okunnigheten har sitt upphof i bristen på något att lära i yngre år, icke i lappbarnets motvilja för bildning och utveckling. livad är att närmast göra? Mer och mer söker den frågan sig fram, hvad som vi närmast skola göra. Vi kunna icke längre lita på att utom saken stående skola så intressera sig för vårt folks ställning, att de skola bevaka vår rätt. Och med all möjlig möda kunna de det icke. Våra säregna lefnads- och andra förhållanden äro af sådan beskaffenhet, att om äfven reformer skulle vinnas på dessa vägar, skulle dessa endast blifva halfmessyrer af tvifvelaktig innebörd. Våra tvister om rätten till jorden måste dagligen bevakas och våra frågor måste stundligen föras framåt. Men då måste lappen taga saken i sin egen hand. På hvad sätt? frågar mången. Det finnes icke mer än ett. Och detta är: en enhetlig lappsk förening, fungerande i hvarje lifsnerv af lappska befolkningen. I hvarjr större by eller kommun bildas en förening, låt oss exempelvis säga Tärna by lappförening. Denna utlyser ett möte med lapparne i Tärnaby och skrider till val af styrelse. Denna styelse får i uppdrag att emottaga tvistefrågor, med föreningen diskutera de reformer, som äro önskvärda och äfvenledes föra fram desamma till en centralstyrelse för hela lapphefolkningen, utlysa möten och i al!a delar tillvarataga den lappska befolkningens kraf. Sådana föreningar böra så fort sig göras kan bildas i alla lappkommuner eller . storre byar i Jämtland, Vester- och Norrbotten. På våren 1905 utser de lappska föreningarne hvar sitt I ombud att sammanträda i exempelvis Fatmomakke, och där behandlas sedan våra gemensamma lifrfrågor. Där kommer då den första lappska kongressen till stånd och sedan åstadkommes nog: af sig själf, dock under träget arbete, ett annat förhållande. Med en dylik organisation kunna vi påräkna en makt, som obetingadt kommer att föra vår sak till seger. När vi stå en och en kunna vi föga eller litet uträtta. Gemensamt hafva vi dock ett intresse, och detta intresse måste förenas och blifva en makt. Och inom kort skola vi hafva en duglig stab af egna landsmän,· som med insikt, reda och klokhet bringar saken vidare fram. Till Eder, I unga män och kvinnor, :vill jag säga ett ord. Vårt folks framtid ligger i Edra händer. Med Eder kraft skall vårt folk och land vidmakthållas. Sky inga umbäranden när det gäller vårt folk oGh vårt påtänkta föreningsband! Medlet, hvarmed vår stam skall upplyftas, finnes i den utstakade vägen, och en gång funnen, beträdd och trampad, skall mödan ingalunda blifva fruktlös. Därföre, fram, I bröder och systrar från Jemtland,. Vester- och Norrbotten, upp att verka för de nedtryckta; tillägnen Eder all den bildning, som I kunnen få, stöd de svaga i kampen för tillvaron och tänk på vårt framtidsmål ! Till Edet, I gamle, genom motgångar härdade, genom .ett träget arbete för tidigt utsläpade, sluten eder till våra föreningar i massa. Ingen enda lapp får saknas i vår förening. Det är de betryckta, som· skola föra sin talan fram i ljuset, och detta på ett fullt värdigt, parlamentariskt sätt. Det blir lapparnes riksdag, som nästa år skall samlas å tidpunkt och ställe, som sedan skall bestämmas. För att nu allt skall bildas enhetligt för hela vårt folk och efter samma grunder, så lämnar jag beredvilligt alla upplysningar om denna sak. Med dessa maningsord till Eder, bröder och systrar, slutar jag dessa ord. Låt nu handlingarne kraftigt åtfölja dessa ord af mig, framlagda i en tid, då lappens framtid synes hotad från alla sidor, och hans rätt till den jord, hvartill vi alla födts att soka vårt uppehälle, bestridd. Må den Högste, som leder och danar folkens öden nu och allt framgent med missunnsamhet förbarma sig över vårt folk och leda dess väg in på den bana, som lyfter det upp till ett intelligent och framåtsräfvande kulturfolk. Gardfjäll, Dikanäs, Vilhelmina i kuli 1904 Med systerlig hälsning Elsa Laula