Bannlyst. En berättelse
Selma Lagerlöf (1858–1940)

Albert Bonniers förlag, Stockholm 1918.

Förlagans ursprung: Det exemplar som ligger till grund för Litteraturbankens utgåva finns i privat ägo.
Förlagans Libris-ID: 12466589
Rättighetsinformation: https://creativecommons.org/licenses/cc-by/2.5/se/
Upplaga: 1
Språk: svenska
Tryckstil: antikva
Korrekturläst

Verksinformation uppdaterad: 2021-06-11
Verk uppdaterat: 2019-11-26
Denna fil uppdaterad: 2021-06-12 00:57:05

Hämtad från Litteraturbanken.se, 2022-06-13

--------------------------------------------------------------------------------

SELMA LAGERLÖF

BANNLYST

[bild]
BANNLYST

EN BERÄTTELSE

AV

SELMA LAGERLÖF

[bild]

STOCKHOLM

________________

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Copyright. Albert Bonnier 1918.

____

Första—femtonde tusendet.

STOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1918

FÖRSTA DELEN

[bild]
GRIMÖN.

På Grimön i den västra skärgården bodde för
några år sedan en man och en hustru, som voro
varandra mycket olika.

Mannen, som var omkring femton år äldre
än hustrun, hade aldrig varit annat än ful, trög
och senfärdig och hade inte blivit bättre på gamla
dar, hustrun åter hade alltid varit nätt och lätt,
och hennes lilla vackra ansikte hade bibehållit
sig så väl, att hon såg närapå lika bra ut vid
femtio som vid tjugu.

Dessa två makar sutto en vacker söndagskväll
på en stor stenhäll, som stack upp ur marken
alldeles utanför deras hus, och samspråkade i
god ro. Mannen, som tyckte om att höra sin
egen röst och lade sina ord väl, utbredde sig
för hustrun över en artikel, som han just nyss
hade läst i en tidning. Hustrun hörde på honom
med inte alltför spänd uppmärksamhet.

»Ack, den Joel, den Joel,» tänkte hon, »att
han kan få ut så mycken lärdom ur ett sådant
där tidningsblad! Han har verkligen ett märkvärdigt
gott huvud. Det är bara synd, att han
inte är i stånd att göra något bruk av det för
sin och min räkning, utan bara för andras.»

Medan hon tänkte så, gledo hennes blickar
bort till boningshuset, som var rätt stort, men så
förfallet, att de inte kunde bebo det, utan fingo
hålla till i en liten flygel, som de forna ägarna,
vilka alla som en hade varit sjökaptener, hade
begagnat till kök och visthus.

»Om Joel ändå hade haft lust för sjön, så att
han hade blivit sjökapten såsom hans far och
farfar!» fortsatte hustrun sina funderingar. »Då
hade han säkert haft en samlad sparpenning på
gamla dar, och vi hade kunnat se framåt mot
en lugn ålderdom. Men han har alltid envisats
med att gå och arbeta på lantbruket. Och nu har
vi det också, som vi har det.»

Hon flyttade sig inte från sin plats, så länge
som mannen fortsatte att tala, men hennes lilla
huvud, som rörde sig lika ledigt, som skulle det
ha suttit på halsen på en fågel, vred sig så, att hon
kunde överblicka några åkerlappar och potatisland,
som lågo likt små runda växtöar mellan de
väldiga klipphällar, som utgjorde den egentliga
marken på Grimön.

Alla dessa småland voro uppbrukade av mannen,
ja, man kunde nästan säga, att de voro ditskaffade
av honom. Han hade fraktat hem till
Grimön otaliga båtlaster jord och gödsel, i fast
förvissning att de en gång skulle ge honom fullgod
lön för mödan.

»Allt det besvär han har gjort sig med de här
jordplättarna!» tänkte hustrun. »Och så behövs
det bara, att en riktigt hård nordanstorm bryter
ut vid pingsttiden för att göra slut på allt,
som är sått och satt. Nej, när en bor som vi, så
är det ju klart, att det är meningen, att en ska
ta födan ur havet.»

Åter vände hon på det lilla huvudet. Genom
tomrummet mellan boningshuset och flygeln
kunde hon se ut över en vid, blänkande vattenyta.

»Ja, se havet,» suckade hon. »Det är något,
det. Där kan en fara och handla och tjäna pengar.
Om jag hade varit karl, så vet jag då, att jag först
och främst skulle ha gett mig ut till sjöss. Aldrig
i världen skulle jag ha slagit mig på jordbruk.
Hur ska det nu gå för oss, när vi blir gamla och
inte mer orkar sköta om det själva? Ingen av
våra barn vill stanna hemma och hjälpa oss med
sådant släpgöra, och det kan en inte heller begära.»

De sista orden måtte hon ha uttalat högt,
för mannen, som hade hållit på att berätta för
henne om alla de faror och fasor, som en nyligen
hemkommen engelsk nordpolsexpedition hade fått
utstå, avbröt sig mitt i en mening.

»Du hör visst inte på vad jag säger,» sade han.
Men det var nog inte första gången, som han
fann sig tala för döva öron, för han lät varken förvånad
eller förargad.

»Visst hör jag på,» försäkrade hustrun. »Jag
sitter just och tänker på att du talar så bra, att
du kunde ge dig ut som predikant.»

»Jag vet just inte vad jag ska säga om det
berömmet,» sade mannen och log godmodigt åt
henne. »När jag inte kan få den åhöraren jag
nu har till att följa med, så lär det inte lyckas
bättre med en hel församling.»

»Men jag har ju följt med!» utbrast hustrun,
som nu blev riktigt het om öronen. »Jag vet ju,
att de hade blivit av med fartyget redan första
vintern, att de fick lov att bygga sig snöhus, och
att de måste ligga kvar där uppe in på andra
året, så att det blev slut på maten för dem,
och till sist låg de och tuggade på skinnremmar.»

Hon lät harmsen, och det lilla draget vid
munnen, som visade, att det inte ville mycket
till för att hon skulle komma i dåligt lynne, framträdde
allt tydligare.

»Jag undrar allt hur det skulle kännas, du
Thala, om en hade någon av sina egna med
bland dem, som låg och svalt i de där snöhusen,»
framkastade mannen.

Hustrun gav honom en snabb blick. Hade
Joel inte sagt de där orden med en särskild betoning?
Men mannen satt och såg rätt framför
sig, och hans gamla vattniga ögon voro alldeles
uttryckslösa.

»Ja, om en bara ska sitta och tänka på dem,
som har det svårt, då skulle en inte få många
glädjestunder i livet,» förklarade hon. »Och de
här blev ju hjälpta till slut.»

»Ja,» medgav mannen, »det kom ett fartyg,
som sökte reda på dem, och nu är de hemma i
England tillbaka.»

»Och nu blir det bara heder och ära och
lycka för dem i alla deras livsdagar,» avslutade
hustrun.

Hon kunde inte tycka, att allt detta var något
att sörja över, men mannen fortsatte utan att slå
an en lättare ton.

»Jag drömde i natt om våran son Sven,» sade.
han. »Jag tyckte, att han kom fram till sängen och
sa, att jag hade begått en stor orätt mot honom.
Jag brukar inte vara sanndrömd annars, och jag
vet inte om jag är det nu heller. Men nog är
det besynnerligt, att jag skulle få läsa hans namn
i dag här i tidningen.»

Detta sades, såsom skulle det vara alldeles
betydelselöst, just som något, som skulle angå
endast honom själv, men från detta ögonblick behövde
han inte sakna uppmärksamhet. Hustrun
kom fram till honom och överöste honom med
frågor. — Var stod namnet? Vad var det, som
han hade drömt? Var det möjligt, att det var
fråga om deras Sven? Hon blev gäll i rösten,
nästippen rodnade, och ögonen tårades.

Hon skulle inte ha råkat i sådan upphetsning,
om det hade gällt något av de andra barnen, men
med denne Sven ägde det förhållandet rum, att
Joel och hon, då han var nio år gammal, hade
lämnat honom ifrån sig till ett engelskt herrskap,
som seglade omkring i skärgården på sin lustjakt.
De främmande hade alldeles förälskat sig
i gossen. Om de bara finge taga honom med
sig, lovade de att uppfostra honom till en herreman
och göra honom till sin arvinge.

Det var stora utsikter, som öppnade sig för
en liten Grimöpojke. De fattiga föräldrarna hade
ansett, att de för gossens egen skull borde låta
honom fara. Stannade han hos dem, så måste
han ju förbli i deras vård. Och han hade haft
ett så gott huvud. De hade ofta talat om att
det kunde bli något märkvärdigt av honom, om
han bara finge uppfostran.

Nu hade sjutton år gått, sedan de hade
lämnat honom ifrån sig, och under hela denna tid
hade de inte hört något ifrån honom. Inte ett
brev, inte en hälsning. De visste inte mer om
honom, än om han hade legat på havsbottnen.

»Se här!» sade mannen och räckte hustrun
tidningen. »Läs här bland namnen på de räddade!
Ser du det: Sven E. Springfield?»

»Ja, jag ser. Sven E. Springfield, ja, där
står det.»

»Det kan inte betyda annat än Sven Elversson
Springfield,» sade mannen. »Det är hans namn,
mitt namn och fosterfaderns namn. Det måste
vara rätt.»

Hustrun tryckte tidningen intill sig. I detta
ögonblick tyckte hon, att denne son, som hon av
egen fri vilja hade avstått ifrån, var henne kärast
av alla hennes barn.

»Varför sa du inte genast, att Sven var med?»
förebrådde hon mannen. »Jag hörde ju inte på.
Nu får du berätta alltsammans omigen.»

Mannen tycktes en smula förbryllad. Han
hade ämnat berätta hustrun hela historien, innan
han lät henne veta, att det var fråga om sonen.
Då skulle det ha gått lättare. Han skulle ha fått
se vad min hon gjorde och kunnat handla därefter.

Emellertid talade han om för henne allt, vad
hon ville veta. Han gjorde reda för vad som
menades med åttionde graden. Hon blev ärelysten
för sonens räkning och undrade om inte
han och hans kamrater hade hunnit längre upp
mot norr än alla andra. Och vad hade de levat
av, sedan deras fartyg hade gått förlorat med
alla deras förråd? Berättelsen om hur undsättningsexpeditionen
hade funnit dem denna sommar,
halvdöda av svält, på stranden av Melvilleön
måste hon höra gång på gång.

»Att han skulle bli tvungen att gå igenom så
mycke svårt!» utbrast hon. »Nej, en ska aldrig
lämna barna ifrån sig.»

»Men nu är väl också hans lycka gjord,» sade
hon uppklarnande. »Det blir stjärnor och medaljer
i all oändlighet.»

Snart började hon undra hur sonen hade
blivit mottagen i England.

»Det var millioner människor i rörelse för
att möta de här nordpolsfararna,» sade Joel.

Han kände sig till den yttersta grad pinad
och orolig. Hela framtiden berodde på om han
skulle bli i stånd att ställa sina ord på det rätta
sättet.

»Den, som hade varit med bara!» sade hustrun.
»Om jag hade stått i ett gathörn och hade fått se
honom gå förbi!»

»Du hade väl inte behövt stå i ett gathörn,»
sade mannen. »Det står i tidningen, att en särskild
ångbåt var ställd till föräldrars och anförvanters
förfogande.»

Hustruns ansikte förlorade helt hastigt sitt
glada uttryck. — »Ack, du Joel!» utbrast hon.
»Det hade inte tjänat något till, att vi hade varit
med där borta. Varken du eller jag hade fått
komma ombord på den där ångbåten. Det hade
hon inte unnat oss.»

Med »hon» menade mor Elversson den engelska
frun, som hade fört bort hennes son. Hon
hade aldrig förlåtit henne, att hon inte hade
låtit gossen skriva till sina föräldrar. I sina tankar
hade hon gjort henne till ett riktigt vidunder.

»Å, nog tror jag, att vi hade fått vara med
och hälsa på honom,» sade mannen.

Egentligen var han glad, att hustrun uppehöll
sig vid sådana oviktiga ting. Han behövde
tid på sig att ordna tankarna för att kunna berätta
det svåra, som han hade att tala om, på ett passande
sätt. — »Hela vår framtid beror på det
här samtalet,» sade han till sig själv gång efter
annan för att skynda på sina senfärdiga tankar.

»Det kan du just tro!» sade hustrun trotsigt
och knyckte på nacken. »När hon inte har unnat
oss att få en rad från honom på alla dessa år!
Och han har väl inte heller något hjärta för oss.
Han var nie år, när han for, och han hade allt
så mycken reda på sig, att han kunde ha skrivit
henne ovetande. Men hon har väl satt i honom,
att vi var för simpelt folk för att en sådan herre
som han skulle fråga efter oss.»

All hennes glädje hade jagats på flykten.
Dessa tankar, som så ofta hade plågat henne under
de gångna åren, kommo tillbaka med ny styrka.

»Ja» jag får ju medge,» sade mannen, »jag
får ju medge, att det är besynnerligt, att Sven inte
skrev någon enda gång. Och det kan nog hända,
att det var fel hos fosterföräldrarna. Jag fick
höra något vid kyrkan i dag.»

Hustrun satt tyst. Hon var så harmsen, att
hon inte mer gitte tala.

»Ack, vad detta går illa!» tänkte mannen. »Om
hon kommer i det humöret, blir allt fördärvat.»

»Kyrkoherden har fått underrättelser från England,»
sade han. Nu talade han återigen om
en sak, som han inte hade tänkt nämna, förrän
han hade fått hustrun väl förberedd och i rätt
stämning, men han såg sig ingen annan utväg. —
»Han tog mig med sig hem till prästgården. Det
var han, som gav mig den här tidningen.»

»Kyrkoherden!»

»Ja, han ville tala med mig om Sven.»

»Asch, ja! Det är detsamma alltihop. Inte
bryr jag mig om honom, sådan som han nu är.»

Mannen svarade inte ett ord på detta, och en
lång tystnad uppstod. Äntligen brast det löst
liksom med en explosion.

»Du är då den förfärligaste människa, som
finns, till att göra en stackare nyfiken. Vad var
det prästen hade fått höra?»

»Det var något om Sven. Kyrkoherden kommer
hit ut själv i afton och talar om det för dig.»

Nu sprang hustrun upp. — »Kommer prästen
själv hit ut?» sade hon. »Men i all världen! Och
det säger du mig först nu!»

Hon tog ett steg mot bostaden för att gå
in och se efter om det var städat och snyggt inne
i rummen. Men hon stannade plötsligt.

»Varför kommer prästen hit?» sade hon. »Det
är väl något galet på färde.»

Hon såg skarpt på mannen, som ville hon
med blicken tränga in i hans huvud och läsa de
tankar, som rörde sig där.

»Kanske att Sven har mjuknat, sen han har
legat däruppe i isen och tuggat på skinnremmar.
Kanske att han vill komma hit och hälsa på oss?
Men det säger jag dig, att nu är det jag, som
säger nej. Har vi inte dugt förut, så duger vi inte
nu heller.»

»Jag tänker, att det är bäst, att du aktar dig
för överord,» varnade mannen. Inom sig började
han att bli vred på henne, därför att hon var så
ostyrbar och alls inte tog något på samma sätt,
som han skulle ha gjort.

Hustrun glömde alldeles bort sin avsikt att
städa i rummen. Mannens sista ord kunde inte
betyda något annat, än att hon hade gissat rätt.

»Vet du vad prästen har fått för nyheter?»

»Jag vet en del.»

»Var det han, som bad dig tala om för mig
vad som stod i tidningen?»

»Ånej, jag tror prästens mening var att tala
om alltsammans själv för dig. Men jag tänkte,
att det var bättre, att du var lite förberedd.»

»Ja,» svarade hustrun, »det var bra, att jag
fick tid på mig! Annars kunde jag i första hastigheten
ha ropat välkommen och god dag. Och det
skulle ha förargat mig efteråt.»

Mannen kände, att vreden växte inom honom.
— »Det är hennes mening att förstöra hela
vår framtid,» tänkte han. »Hon blir aldrig klok,
bara värre och värre för vart år, som går.»

»Jag tror, att prästen blir glad, när han får
höra, att du inte bryr dig om Sven. Då blir det
ingen konst för honom att tala om vad han måste
tala om.»

»Ingen konst?» sade hustrun och blev liksom
än hårdare. »Vad menar du med det?»

»Jo, det tycks ju, som om Sven skulle ha råkat
i olycka. Det där intåget i London skulle äga rum
förra söndagen, och det blev också firat med all
högtidlighet. På måndagen var det också fester
och tillställningar, men sen på en gång var det
stopp. Det hade kommit ut onda rykten om
nordpolsfararna.»

Hustruns ansikte stelnade till.

»Ska jag nu få höra, att han har gjort något
orätt?» mumlade hon mellan hårt sammanbitna
tänder.

»Alla blommor och flaggor blev nerplockade,
allting blev inställt. På måndagen kunde de
knappt komma fram på gatorna för alla, som ville
se dem, på tisdagen ville man visst både sparka
och slå dem.»

Mor Elversson lyfte huvudet allt högre.

»Vad du säger!» utbrast hon. »Det hade
kanske varit bättre för honom, om han hade hållit
sig till sina riktiga föräldrar.»

»Du ska veta,» sade mannen med kraftigare
röst än förut, »att det inte är första gången, som
sådant händer där uppe i norr. De hade hungersjukan,
och de var galna och visste inte vad de
gjorde. Och så var det en, som i förtvivlan skar
halsen av sig. Och sen så ...»

»Ja, de åt väl upp honom,» sade hustrun.

Hon stod alldeles kall och lugn. En oändlig
bitterhet och avsmak fyllde henne.

»De var inte mer tillräkneliga än sådana,
som sitter på hospital,» sade mannen. »Det står
för resten här i tidningen, att de inte hade tagit
mer än ena armen. Mer hade de inte stått ut
med.»

»Och Sven var med om det?»

»När det sker sådana saker, så ser de nog
till, att alla är med. Han blev tvingad ta en
bit i munnen, han som de andra. Men mer blev
det heller inte.»

»Och nu,» sade hustrun med en obeskrivligt
föraktfull klang i rösten, »nu vet jag vad prästen
vill tala om för mig. Nu är Sven inte god
nog för henne, och nu har han bett prästen
övertala oss, att han ska få komma tillbaka hit.
Är det inte så?»

»Det vore väl det bästa, som hade kunnat
hända,» sade mannen.

»Men jag säger nej, jag,» utropade hustrun.
»Jag säger nej. Han ska inte komma tillbaka
till oss, därför att han inte har någon annan
att vara hos. Han glömde sina föräldrar, när
han hade det bra. Han ska inte inbilla sig, att
vi tar emot honom nu. Fattiga är vi och gamla
och hjälplösa. Men vi tar inte emot en son,
som har burit sig åt så, att ingen annan vill se
åt honom.»

Mannen såg på henne med en blick, som var
full av vrede och otålighet. Han var gammal
och kraftlös, och att få hem en arbetsduglig
son skulle för honom ha varit höjden av lycka.
Den avsmak, som hustrun kände, syntes honom
barnslig och obefogad. Hon föreföll honom envis
och elak. — »Vänta du!» tänkte han. »Du ska
få höra nyheter, så att du blir nöjd.»

»Det är, som jag säger,» sade han med sträng
röst. »Prästen får inte svårt att tala om för dig
det, som stod i hans brev.»

»Är det inte så, som jag tror då?» frågade
hustrun, och tonen miste något av sin säkerhet
inför mannens tydliga vrede och ogillande.

Mannen såg åter på henne med verklig ovilja.

»Vill du, att jag ska tala om prästens ärende
för dig, eller vill du vänta, tills han kommer?»

Han dröjde inte för att vänta på svar, så
otålig var han att få straffa henne för hennes
kärlekslöshet.

»Fosterföräldrarna bor ju i London,» sade
han, »och Sven hade vänt om hem till dem. Men
när det där onda ryktet om nordpolsfararna kom
ut, skickade fadern tidningen, där det stod omtalat,
in på hans rum, och revolvern fick göra
följe, och laddad var den.»

»Och modern då? Visste hon om sändningen?»
utropade hustrun.

»Hon visste om den.»

»Och sen då?»

»Sen blev det förstås så, som de ville.»

»Så att nu är han död?»

»Ja,» sade mannen, »nu vet du vad prästen
har att säga dig.»

»Hon,» sade den stackars modern, »hon, som
inte hade fött honom, men som har fått haft
honom hos sig under sjutton år, hon lät honom
gå och döda sig, fastän han ingenting hade gjort!»

Därpå vände hon sig häftigt till mannen.

»Du ljuger! Det är inte sant.»

»Det skulle jag också ha sagt för en timme
sen. Jag skulle inte ha trott, att en kvinna kunde
vara så hård, men sen jag har hört dig, så tvivlar
jag inte.»

»Men han hade ju inte bara fosterföräldrarna
att hålla sig till. Han hade ju oss.»

»Han trodde väl, att vi skulle ta det på
samma sätt som de, och det hade han ju inte
så orätt i.»

Hon gick bort och satte sig på den stora
stenhällen. Tårarna strömmade. — »Sven är död!»
sade hon. »Sven är död! Han kom till en mor
med ett stenhjärta, därför måste han dö.»

Hon bara grät och jämrade sig.

»O Gud, varför skulle vi lämna honom ifrån
oss? Tänk, att hon skulle skicka honom till döden
för ingenting! Det var ju de andra, som
tvingade honom.»

»Du får lov att lugna dig lite,» sade mannen.
»Prästen är här. Han lägger just i land.»

»Säg honom, att jag vet alltihop! Han kan
ro tillbaka med detsamma.»

»Men det går väl inte heller an, när han
har gjort sig besvär.»

Joel lämnade henne. Han var endast borta
några ögonblick, därpå kom han tillbaka i sällskap
med prästen och en ung man.

Kyrkoherden gick fram till den gråtande
hustrun.

»Joel säger, att han har berättat er alltsammans,
mor Elversson,» sade han. »Ni vet redan,
att er son Sven har kommit att begå en mycket
tadelvärd handling, och att han har blivit bortsänd
från sina fosterföräldrar.»

Hustrun hade rest sig för att niga för prästen.
Hon höll ännu förklädessnibben för ögonen, men
så förgråten hon var, uppfångade hon ändå en
glimt av den främmande, som följde med honom.

»Det är Sven,» sade en röst inom henne.
»Det är Sven.»

Tusen tankar strömmade genom henne. Hon
förstod, att Joel hade ljugit för henne i sin vrede
över att hon hade talat så hårt och hjärtlöst. Hon
tänkte också på att hon aldrig skulle kunna
glömma den avsmak, som hon hade känt, då hon
fick höra, att sonen hade smakat människokött.
Hon tänkte på att Joel och hon skulle få behålla
den här sonen hemma hos sig. Ingen annan
skulle vilja ha honom i sin tjänst. Men mitt i
dessa kalla tankar såg hon hur avtärt och blekt
sonens ansikte var, hur hans ögon tiggde henne
om medlidande, och en våg av barmhärtighet
och kärlek for genom hennes hjärta.

»Ack, den Joel, den Joel!» tänkte hon. »Han
är märkvärdig. Han har låtit mig veta hur det
verkligen ser ut inom mig. Nu förstår jag, att
fastän den här gossen har varit borta från mig
i sjutton år, fastän han har försummat oss, fastän
han har kommit åter med ringa heder, så kan
jag inte annat än älska honom.»

Och utan att svara kyrkoherden gick hon,
medan männens blickar med ängslan följde henne,
fram till sonen och bjöd honom vara välkommen.

»Jag tror, att det svåra har gått fram över
dig, därför att Joel och jag skulle få dig tillbaka,»
sade hon med sin mildaste röst.

I KYRKAN.

Sven Elversson, mannen, som hade blivit hälsad
som son hos de två gamla ute på Grimön, satt
i Applums kyrka och tackade Gud, därför att
han hade funnit en fristad, där han inte betraktades
med avsmak och vämjelse.

På den ensliga, fattiga, bergiga lilla ön med
dess två invånare behövde han inte frukta att
mötas av det där nerdragandet av mungiporna,
som antydde äckel. Fadern var gammal, han kände
ingen avsmak, därför att han hade förlorat alla
starka känslor av lust och olust. Modern hade
all sin känslighet kvar, men hon älskade honom.

Kyrkan, där Sven Elversson satt, var en gammal
träkyrka, där taket pryddes av en stor domedagsmålning.
Var gång han såg upp, föllo hans
blickar ovillkorligen på en stor, svart, grinande
djävul, som makade bränder under en brasa, över
vilken hängde en kittel, där en hop syndare kokades
i gult, skummande spad. Sven Elversson kände
igen denna djävul, sedan han sist var i kyrkan, för
sjutton år sedan. Det, som gjorde honom oförgätlig,
var en lång, i spetsen trekluven svans, som
han helt behändigt använde till att röra om med
i sin soppkittel.

Som barn hade Sven ofta fantiserat över
denna mästerkock, som med så stor skicklighet
skötte samtidigt sin brasa och sin gryta. Nu
tänkte han endast: »Om alla de, som varje söndag
sitter och betraktar den här lustiga, kokande
avgrundsanden, med ens finge veta, att ibland
dem funnes en människa, som verkligen har haft
en munsbit människokött mellan sina läppar, skulle
de knappast stå ut med att låta mig sitta kvar i
kyrkan.»

»Det finns en sak,» tänkte han, »jag vet knappast
om det finns mer än denna enda, som civiliserade
människor inte kan begå. De mördar, de
begår äktenskapsbrott, de stjäl, de övar grymheter,
de håller sig inte för goda för fylleri, våldtäkt,
förräderi, spioneri. Allt det där göres dagligdags.
Det bjuder kanske emot för somliga, men
det göres. En av mänsklighetens gamla synder
begås dock inte mer i civiliserade länder. Den
kan inte göras, därför att den väcker vämjelse.
Men den synden har jag i alla fall begått. Jag
är mera avskydd än djävulen.»

Den enda person i kyrkan utom föräldrarna,
som ännu kände anledningen till Sven Elverssons
hemkomst, var prästen. Men kyrkoherden hade
tagit väl emot honom förra söndagen, visat sig
förstående, talat vid hans far, följt honom ut till
Grimön, glatt sig åt att modern hade givit honom
ett kärleksfullt mottagande, gillat, att han ville
stanna hemma hos föräldrarna. Han hade i allo
visat sig som en fördragsam och ädelmodig man.

Nu, denna söndag, då prästen kom in i
kyrkan och såg Sven Elversson, mannen från
hungerlägret på Melvilleön, sitta bland det andra
folket i kyrkan, erfor han en kväljande känsla
i halsen.

Han hade hjälpt och bistått honom, han
hade varit lycklig att få vara med om att återförena
son och föräldrar, att skaffa en fristad åt
en stackare, som hade fått lida för något, som han
hade tvungits att begå, en olycklig, som kanske i
annat fall skulle ha begått självmord. Men han
hade inte tänkt sig, att han skulle få se honom
i kyrkan.

»I mitt hem,» tänkte han, »jag skulle inte ha
tvekat att ta emot den mannen i mitt hem, men
detta kan jag inte stå ut med. Han har ändå
smakat människokött. Han har begått något hedniskt,
något avskyvärt. Han hade bort förstå,
att detta är mer, än jag kan fördraga.»

Ögonblicket därefter bestraffade han sig själv,
anklagade sig för kärlekslöshet, tänkte på hur Jesus
kallade alla syndare till sig, försökte värma upp sin
medkänsla, påminde sig den stackars syndarens
milda och sympatiska ansikte, avhöll sig verkligen
från att sända kyrkovaktaren fram till honom för
att be honom lämna kyrkan, som han först hade
haft lust till, gjorde altartjänst och predikade som
vanligt, men kunde inte bli fri från känslan av
äckel.

Orden, som han uttalade, växte i munnen
på honom. Han måste stanna ett par gånger mitt
i predikan för att tugga och svälja, innan han
kunde fortsätta. Han kände själv smak av människokött
på sin tunga. Han såg scenen, då den
utsvultna skaran hade kastat sig över självmördarens
kropp.

Allt detta skulle han inte alls ha erfarit,
om inte mannen hade kommit i kyrkan, men nu
var det över honom, och han kände sig hjälplöst
i dess makt.

Han knöt nävarna mot sig själv, vände sig
så i predikstolen, att han inte kunde se Sven
Elversson, fortsatte att läsa upp sin predikan,
tvingade tankarna att följa med orden och tyckte
sig med ens vara borta från sin misstämning.

Men nu hände sig, att i denna hans predikan
förekom en utredning om nödlögnen.

Detta förde hans tankar tillbaka till Grimön
och till nödlögnen, som Joel Elversson hade använt
för att visa sin hustru hennes verkliga sinnelag.
Han brukade ofta berätta små historier ur
det verkliga livet från predikstolen för att illustrera
sina ord. Dessa historier voro aldrig nerskrivna
på förhand som den övriga predikan, utan han
berättade dem, allteftersom lusten kom på honom.
Nu föll det honom in, att händelsen förra söndagen
på Grimön kunde brukas som ett belysande
exempel.

Han hade inte tänkt på detta förut, men nu
i talarivern kastade han sig in på ämnet.

När han hade hållit på en stund, kom en varnande
tanke. — »Jag hade kanske inte rätt att
tala om detta inför hela församlingen,» tänkte han.
Men ingen hade i själva verket bett honom tiga.
Han blev i alla fall illa till mods, försökte att lägga
om historien, men kunde inte, utan alltsammans
kom fram. Han försökte fästa all vikten vid nödlögnen,
men kunde inte, utan drog just fram det,
som han inte borde förråda, gav församlingen
till livs hela äventyret.

Mittunder det att han skämdes över sig själv,
genomträngde honom en obändig glädje över
att få trampa ner denna orena ande, som hade
vågat visa sig i kyrkan. — »Du avskyvärda
orm,» tänkte han, »varför skulle du visa dig i
min Guds hus?»

Det var äcklet, som han hade sökt kväva.
Nu hade det på en smygväg tagit väldet över
honom.

Hela dagen efteråt var prästen missnöjd med
sig själv. Han hade inte uppfört sig som en människa,
van vid självbehärskning. Han hade handlat
som ett barn, som en vilde, som styres av sin
instinkt.

Han försökte tänka ut något sätt för att göra
det skedda ogjort, men han kunde ingenting finna.
Han fick vänta, tills något särskilt tillfälle erbjöde
sig. Ju mer man nu rörde upp i saken, ju värre
bleve det.

Men vilken makt, vilken förfärlig makt hos
äcklet, då det var i stånd att på det där sättat ta
väldet från en sådan man som han, när han stod
talande och förmanande i en kristen kyrka, mitt i
en kristen församling!

I samma ögonblick, som prästen steg ner från
predikstolen, hade Grimöfolket försvunnit ur
kyrkan.

När de väl voro utkomna, blevo de ovillkorligen
stående ett ögonblick utanför kyrkporten och
sågo sig omkring.

Runtom kyrkan utbredde sig något, som man
sällan ser i Bohuslän, nämligen en riktigt jämn och
öppen slätt. Den var ju inte så värst stor, men
inte heller var den så värst liten. Den var inte
så stor, att man inte kunde se från den ena sidan
till den andra och hålla väl reda på vad som
hände hos grannarna, men inte heller var den så
liten, att där inte fanns plats för både kyrka och
prästboställe och ett par dussin bondgårdar.

Och runtomkring slätten löpte en gråbergsmur.
Den var inte så värst låg, men så värst hög
var den heller inte. Den var inte högre, än att
både nordan och västan kunde pressa sig fram
över den, men den var inte så låg, att den inte
kunde stänga bort all utsikt åt annat håll, både
åt berg och åt fjäll.

Och över hela slätten utbredde sig det ena
åkerfältet efter det andra. Och de voro varken
små eller stora. De voro sådana, att de passade
för välburgna bönder. Och mellan åkrarna lågo
röda och blå och vita byggningar. De voro
också jämnstora och lagom. Det var inga grannlåtshus,
som skämma ut grannstugorna, och det
var inga fattiga torpstugor, som bara förhöja
granngårdarna och göra dem, som bo där, högfärdiga.

Och om växtligheten kunde man inte säga,
att den var så värst storartad, för man såg inte
till några träd, varken som skogar på bergen
eller som dungar på slätten eller som trädrader
utmed vägarna. Men inte heller kunde man säga
annat, än att slätten var bördig och fruktbärande,
för den låg omkring dem i sin höstprakt som
ett böljande hav av säd och av gräs och av ärter
och klöver och hästbönor.

Och ungefär mittpå slätten låg kyrkan, därifrån
de nyss hade blivit så att säga utdrivna.
Den var en gammaldags träkyrka, och man kunde
inte säga om den, att den var ful, för den hade
ett smalt och dristigt litet torn, som drog tanken
upp till det himmelska, men inte heller kunde
man säga, att den var vacker, för den hade ett
mörkt och tungt långhus, som tryckte själen tillbaka
ner i det jordiska.

Och på stengärdesgården, som omgav kyrkan,
vandrade en gråstrimmig katt fram och tillbaka,
medan de tre stodo utanför. Det var ett vackert
djur, väl tecknat, det hade en tät, skiftande päls
och mjuka, behagliga rörelser.

Men när de hade sett på det en stund,
började de tycka, att det var något otäckt i
sättet, varpå lemmarna rörde sig under det mjuka
skinnet. De tyckte inte om, att den gick så ljudlöst,
eller att de grönstrimmiga ögonen, som den
vände mot dem, voro så beslöjade och utan uttryck.
De vämjdes vid att den var så hal och
mjuk och lekfull, medan den inte tänkte på annat
än att röva och mörda.

Och för deras ögon växte katten och sträckte
på sig och blev stor och höjde sig, så att den
skymde bort bergmuren. Och alltjämt, medan
den växte, så spann den och kurrade och gjorde
behagliga, lekfulla rörelser, och alltmer vedervärdig
blev den.

Och de sågo, att katten var äcklet, som nu
var väckt, och som skulle växa och breda ut
sig på slätten, och söm aldrig skulle få bättre
växt än där mellan allt det jämnstrukna och
jämnstora och trånga och instängda.

Och mor Nathalia Elversson vände sig mot
kyrkan, och med nageln skrapade hon lös några
flisor ur den rödmålade träväggen och lade in
dem mellan bladen i sin psalmbok.

»Ja, i denna kyrkan,» sade hon, »är jag döpt
som en vecka gammalt barn, här är jag konfirmerad
som femtonårig jungfru, här blev jag vigd,
och här ska jag väl också begravas, men innan
dess ska jag inte ha något här att beställa, förrän
den smälek, som i dag här har gått över mig, är
utplånad.»

SON OCH FÖRÄLDRAR.

Allteftersom de båda gamla människorna på
Grimön blevo mer bekanta med sonen, kommo
de att mer och mer förvånas över honom.

»Jag vill säga dig, Joel,» sade hustrun, »att
om jag som han hade blivit uppfostrad till herreman
och helt hastigt hade blivit tvungen att
lägga bort mina herremansvanor, om jag skulle
få lov att äta sådan mat, som bjuds här hos oss,
sen jag hade blivit van vid bättre, om jag var dag
skulle gå och hjälpa dig med jordbruk och inte
hinna läsa en bok, om jag aldrig skulle få språka
med bättre folk, utan bara med ett par gamla
dumma ulkar som du och jag, så skulle jag gå och
vara sur och ond från morgon till kväll, och
jag tror, att det skulle gå på samma sätt med
dig.»

Joel medgav villigt, att detta skulle vara en
svår påfrestning också för honom.

»Men se nu på Sven!» fortfor hustrun. »Det
är, som om allt sådant inte alls skulle röra honom.
Och inte är han ledsen för pengar eller vänner
eller för något annat, som han har förlorat. Inte
bryr han sig om, att han aldrig har något roligt.
Han kan gå här och skratta och jollra med mig
och resonera med dig utan att längta efter annat
sällskap att förströ sig med. Han är var dag
mild och ödmjuk och glad som ett Guds herdelamm.
Egentligen är det bara en enda sak, som
får honom i misshumör.»

»Jag för min del kan nu inte sätta mindre
värde på honom, därför att han är sårbar i den
punkten. Hedern är nog det, som är svårast
att mista.»

»Ja, det förstås,» sade hustrun. »Och naturligtvis
är det hemskt, att folk inte ska kunna vänja
sig vid honom, att han inte ska kunna stiga in
på ett postkontor eller i en bod, utan att det är
någon, som rynkar på näsan eller kastar till honom
ett glåpord. Men jag för min del, jag är då så
viss om att han aldrig åt den där munsbiten.
Sven går lika mycke utanpå våra andra barn,
som solen går över månen, och jag tror, att
han gör sig onödiga bekymmer. Ung-Joel hade
kanske kunnat begå den synden, men aldrig Sven.»

Så där gick hon på varje dag. Hon kunde
aldrig råka mannen ensam utan att berömma sonen
för honom.

»Du förstår visst inte, Joel, hur märkvärdig
han är,» brukade hon säga. »Men annars tycker
jag, att du borde se det redan på mig. Märker du
inte hur jag tvättar och kammar mig och hur
jag sopar och borstar och skurar? Men du tror
kanske, att det är för din skull?»

»Å, du har alltid varit styv att hålla rent
omkring dig,» sade Joel, som tyckte om att säga
folk artigheter, så snart som det gavs något tillfälle.

»Det är inte bara det,» vidhöll hustrun, »men
jag är ju aldrig ond mer. Jag är som ett ejderdun.
Har du sett ett sådant småleende, som
Sven har? När andra människor drar på mun åt
mig, så blir jag. glad, men när Sven småler åt
mig, så tycker jag, att om han bara sa ett ord
om det, så skulle jag kasta mig naken i sjön.»

Mannen skrattade åt henne.

»Jag vet just inte varför han skulle be dig
om något sådant,» sade han. »Men i alla fall
är det något i det du säger. Jag är mest hågad
att tro, att den här sonen vår är som en av stenarna,
som ligger vid stranden och förs upp och
ner av vågsvallet. Han blir så avslipad och fin
av alla stötar han får, så att snart blir det inte ett
hörn kvar på honom.»

I själva verket var han likaså intresserad av
sonen som någonsin hustrun. Men han var inte
bara glad åt honom, utan han var orolig för hans
skull. Sonen tycktes ha böjelse att ge efter för
det tvång, som övades mot honom och dra sig
undan från människorna. Han ville knappt mer
lämna Grimön. Men inte heller där var han i
saknad av tillfällen att träffa människor, om han
endast så hade önskat. Joel hade varit nämndeman
i trettio år, och under den massa ting, som
han hade bevistat, hade han inhämtat kunskap
om en mängd lagar och förordningar. Folk kom
oupphörligen ut till honom för att be honom om
hjälp att sätta upp köpekontrakt, göra bouppteckningar
och arvskiften och skriva ut testamenten.
Men Sven Elversson kom aldrig fram
till de besökande för att språka med dem. Han
drog sig tvärtom undan till någon avlägsen del
av ön, så snart som en båt kom i sikte.

»Vad ska han göra?» sade hustrun, då mannen
talade med henne om sina farhågor. »För
det första så är han ju ännu ovan vid svenskan,
och för det andra så skyr folk honom, som om
han vore en människoslukande haj.»

Joel ryckte huvudet tillbaka, drog hörbart
in andedräkten och uttalade ord, vilkas hela djup
hustrun hade svårt att fatta.

»Om det vore meningen, att jag skulle bli
en spelman, så finge jag väl lov att skaffa mig
något att spela på.»

»Ja, det förstås,» sade mor Thala, »men vad
menar du med det?»

»Om det är så, som jag tror, att Sven är
ämnad till en spegel och en förebild och ett exempel
för människor, så kan han väl inte få gå här
ute på skäret och bli en enstöring.»

Hustrun såg på mannen, och det låg en stråle
av ömhet i blicken.

»Du har själv bott på Grimön i hela ditt
liv, och folk har inte haft svårt att ta reda på
dig här och besvära dig med allt möjligt.»

Mannen slog ifrån sig med händerna.

»Vad är jag mot Sven? Jag fick ingenting
lära i ungdomen. Men Sven fick börja i tid. Han
har ingenting, som står sig i vägen.»

»Utom det där enda.»

»Ja, det förstås.»

»Och det finns överallt, där man minst väntar
det. Det är en katt, som ligger på lur, vart
han går, och rätt som det är, hänger den i
strupen på honom.»

»Ja,» sade Joel, »det är just den största
olyckan. Och gjort är gjort. Och det finns inget
under så stort, att det kan hindra den där katten
från att flyga på honom.»

»Men du får inte glömma, Joel, att om inte
den där olyckan hängde över honom, så hade
han aldrig kommit hem igen till oss. Fast jag
tror då, att han är oskyldig,» tillade hon.

Hon kom alltid tillbaka till detta. Det gjorde
henne så lycklig att få ha sonen hemma, att hon
nästan inte kunde begripa varför han och Joel
fäste så stor vikt vid människors ovilja. — »Bry
dig inte om dem!» sade hon till sonen. »De är
dumma. Du är mycket bättre än de. Den där,
som flinade åt dig, när han råkade dig på posten
häromdagen, har en gång förfalskat en växel.
Du ska inte tro, att han har någon heder att
skryta med.»

Alltsom tiden skred framåt, kunde hon dock
inte undgå att märka, att Joel höll på att få rätt,
och att sonen snart skulle vara alldeles människoskygg.
Och inte nog med det. Han lade
sig till med ett så ödmjukt sätt, att han nästan
blev löjlig. Han ville utplåna sig själv från jorden,
så förkrossad var han.

»Nej, det kan inte gå an,» tänkte hon. »Det
måste bli en ändring. Vår Herre kan inte överge
oss alldeles.»

Applums församling, dit Grimön hörde,
innefattade inte bara kyrkslätten, som låg på fastlandet,
några dussin holmar och skär, som lågo
kringkastade ute i havet, utan också Knapefjords
fiskeläge, som, med sina sjöbodar och båthus,
sina långa bryggor, sin hamnbyggnad, sina stora
badhus och bassänger, sina båtar och bojar, tycktes
utbreda sig lika mycket på vatten som på
land.

Hit brukade mor Elversson ro över med
smör och ägg, och hos husmödrar, som hade varit
hennes kunder i flera år och kände till alla hennes
förhållanden, gjorde hon flera försök att berömma
den återvände sonen och försäkra, att
han inte hade kunnat göra något ont.

Men hon fann snart, att hon gjorde sig fåfäng
möda. Man sade inte ett ohövligt ord till
henne, man bara låtsade inte höra, ungefär så,
som när en eljest klok människa kommer med
några orimliga infall.

»Å, de där schartauanerna!» utbrast mor
Thala, när hon kom hem. »De har sina hjärtan
så fulla av tro och rättfärdighet, att det inte
blir något rum för barmhärtigheten.»

Inte heller Joel hade bättre lycka.

Han brukade numera, när folk kom och sökte
hjälp hos honom, framkasta, att han började bli
för gammal för detta slags arbete, och att hans
son Sven snart borde kunna upptaga hans mantel.
Men han möttes av fullständigt oförstående.
Fiskare som bönder, vem han talade vid, visade
sig vara likaså döva som någonsin de stränga
sjökaptensfruarna i Knapefjord.

PÃ¥ julaftonen sutto Joel och Thala med sonen
i de låga rummen på Grimön och språkade om
framtiden.

»Hör nu, mor,» sade Sven Elversson, som
denna kväll föreföll ovanligt glättig och lätt om
hjärtat, »tycker du inte, att det är kulet och mörkt
i det här gamla köket? Vad säger du om att
flytta in i stora byggningen?»

»Bevara oss väl!» utropade hon. »Där finns
ju varken golv eller tak.»

»Men det kan bli,» sade sonen. »Jag har sett
på väggarna. De är alldeles oskadade. Det finns
ljusa och glada rum där inne med utsikt över
havet. Det är synd att låta det gamla kaptenshuset
alldeles förfalla.»

Naturligtvis höllo far och mor med honom
om detta, men det var pengar, som fattades.

Sonen förklarade för dem, att han hade
pengar. Det var inte sådana, som han hade fått
av fosterföräldrarna, utan av honom själv ärligt
förtjänade pengar. Då han hade dragit ut på sin
nordpolsresa, hade en summa av tusen pund utlovats
honom vid hemkomsten. Denna hade nu
blivit utbetalad till honom.

Då såg fadern, den gamle Joel, som inte en
sekund hade själv känt vämjelse, hur de gamla avdankade
sjökaptenerna, som förut hade bebott
Grimön, med avsky vände sig i sina gravar.

»Inte med de pengarna!» stötte han ut. »Jag
vill gärna ha huset återupprättat, men inte med
de pengarna.»

Modern och sonen sågo förvånade upp på
honom. Men båda förstodo genast vad som anfäktade
honom, och ämnet fick falla.

Fadern blev sittande och tänkte på gamla sjökaptener
med barkade ansikten, tjäriga nävar,
törstiga strupar, godmodiga, lustiga, föga noggranna
i val av ord, föga kräsna i val av umgänge.
Hans förfäder hade väl varit av samma sort, och
nu hade han sagt till sonen, att denne inte var god
nog att flytta in till dem. Han hade sagt till
honom, att hans pengar, som han hade tjänat
med livet som insats på samma hav, där de hade
flackat omkring och tjänat sina, inte voro goda
nog för att upprätta deras hus.

Det kom denna kväll ett tåligt och milt och
förlåtande leende och lägrade sig över Sven Elverssons
ansikte. Det hade ofta flugit över läpparna
förut, då äcklet hade plågat honom, varit där och
försvunnit. Nu, då fadern hade visat, att han
kunde känna för honom på samma sätt som alla
andra, började det på att bli bofast där.

När fadern såg leendet, som vilade över
sonens ansikte och inte mer ville vika därifrån,
reste han sig och sade ett par ord, som skulle
gottgöra det sagda. Sonen gav goda ord till svar,
men leendet stannade kvar.

Fadern blev vred på sig själv, därför att
han hade rivit upp såret. Han förstod, att sonen
hade gömt på nyheten om pengarna för att få
tala om den just i kväll. Snart kände sig fadern
så skamsen, att han inte ville stanna inne i stugan,
utan satte på sig hatten och gick ut i mörka
kvällen. På så sätt kunde modern kanske komma
åt att tala om för sonen vad han verkligen
kände för honom.

Men knappt hade Joel hunnit att försvinna ut
i natten, förrän sju vilda, berusade sällar kommo
inrusande i köket på Grimön.

De förklarade, att de ville ha Sven Elversson
med sig ut på en liten lustighet. De hade seglat
hit ut extra för att få honom med sig.

När mor Elversson granskade skaran, såg hon,
att den bestod av ett båtlag fiskare, som var sammansatt
av de vildaste, råaste och supigaste karlarna
i den delen av skärgården. Bakom de andra,
liksom ville han hålla sig dold, såg hon en av sina
egna söner, som hade plats hos en handlande i
Knapefjord.

Från de druckna, vinglande och fånigt leende
karlarna vände hon blicken till den sonen,
som dessa hade kommit dit för att förolämpa och
straffa. Han var smärt och fint byggd, ögonen
voro smala med en nästan smekande blick, händerna
vita och rena. Han var borstad, putsad,
rakad och hade välsittande kläder. Han rökte
inte, drack inte, spottade inte, kunde inte få ett
grovt ord över sina läppar.

Dessa andra, som hade kommit dit för att
plåga den plågade, de misstyckte inte, att han
hade fått en bättre uppfostran än de, att han
hade fått föra ett njutningsrikare liv, att han hade
ett skarpare förstånd. De kommo dit för äcklets
skull, därför att de ansågo honom för en mask,
som de borde trampa ner, för en ful padda, som
inte hade rätt att uppehålla sig inom väggarna i
ett kristet hus.

När de främmande karlarna kommo in i stugan,
lade sig en besynnerlig vanmakt över Sven
Elversson. Det var inte så, att han svimmade
eller blev medvetslös, men han kände sig ur
stånd att röra sig. Han hade en stark förkänsla
av att detta var slutet på hans liv. De där människorna
voro sända för att pina ihjäl honom.
Och det tjänade ingenting till att göra motstånd.
Livet, sådant det nu hade blivit, var inte värt, att
han ansträngde sig för att få behålla det.

Denna samma dag på förmiddagen hade en
av karlarna hittat en stelnad snok på en vägkant.
Han hade tagit den med sig hem och visat
den för kamraterna.

»Den ser riktigt aptitlig ut,» hade någon sagt.

»Ja, det är synd, att ingen har lust att äta
den,»

»Om vi skulle ta och fråga Sven Elversson
från Grimön, han, som äter människokött?»

»Det skulle nog smaka honom.»

På så sätt hade de kommit på den tanken att
resa ut till Grimön. De hade en dunkel känsla
av att en så straffbar man som Sven Elversson inte
borde få fira julen i fred, utan att han just då
borde pinas och oroas.

De hade tagit hans bror med sig, för att
denne skulle peka ut farleden för dem i den mörka
natten, och brodern hade följt med dem inte så
särdeles ogärna. Han var inte på långt när så
drucken som de andra, men för den hemkomne
kände han ungefär detsamma som de. Man retade
honom med brodern, sade fula ord till honom
för hans skull, och han frågade sig vad denne
bror hade för rätt att komma hem och vålla
sina syskon förtret. Han stod bakom de andras
breda ryggar och flinade på förhand åt det, som
skulle komma.

»Joel, Ung-Joel!» ropade nu hans mor till
honom. »Vad ämnar de ta sig till med Sven?»

Och Ung-Joel svarade utan att tveka, så invand
som han nu en gång var att besvara alla
frågor, som ställdes till honom av denna röst.

»De tänker få honom att äta orm.»

Vanmakten, som låg över Sven Elversson,
sjönk allt djupare. Han såg scenen framför sig.
De där karlarna skulle befalla honom att äta, och
han skulle säga nej. Då skulle de slå honom,
sparka honom. Han skulle fortsätta att säga nej.
Det fanns ingen makt nu, som skulle kunna tvinga
honom att äta något vidrigt, och de skulle pina
livet ur honom.

Men han hade några ögonblick på sig ännu,
stunden, då han skulle följa dem, var ännu inte
inne.

Karlen, som på förmiddagen hade funnit ormen,
drog fram det långa, blanka djuret ur sin
ficka. Han stod nu och vinglade på ena foten
och sträckte samtidigt ormen fram under näsan
på mor Thala.

»Den ska nog smaka honom,» sade han.

»Ja, ni är då inte människor, ni karlar,» ropade
modern. »Och ni tror, att jag ska låta min son
Sven, som är så mycket bättre än någon av er,
följa med er ut?»

Nu brast skaran i skratt.

»Han ska inte behöva gå med längre än till
båten,» sade karlen, som höll ormen. »Där ska
vi steka den åt honom.»

Vanmakten, som låg över Sven Elversson,
började vika. »Nu snart är det tid,» sade han
till sig själv. »I kväll blir allt slut. Det är ingenting
att sörja över.»

Modern kastade en blick bort till honom
och såg honom sitta där med det sorgsna, förlåtande
leendet på läpparna. Ingenting av vrede
eller motståndslust sågs i hans ansikte, bara ödmjukhet
och mild, undergiven sorg.

»Men du måtte väl aldrig tänka på att gå
med dem?» ropade hon till honom. »Vet du vem
han är, han med ormen? Det är Olaus från
Fårön, han, som är medskyldig i barnamord. Han
övergav sin fästekvinna, då hon som bäst behövde
honom.»

Karlarna skrattade, så att de vrålade.

»Var ni inte ängslig för sonen, mor Thala!»
sade Olaus från Fårön. »Han ska få salta och
peppra, så mycket han vill. Och han blir inte
sämre, än han är förut, därför att han äter orm.»

»Och den där,» ropade modern, pekande på
den längste och fulaste av männen, »är Corfitzson
från Fiskebäck. Han har gjort mycket ont i sin
dar, och bland annat har han anlagt eld i en lagård,
full av djur, för att få ut försäkringssumman.»

»Nej, skynda på nu, gossen min! Sätt hatten
på dig, och kom med!» sade Corfitzson och lade
handen på Sven Elverssons axel.

Men mor Thala fortsatte med svindlande hast.

»Den där är Bertil från Strömsundet. Om
du vill veta vad han har gjort som värst, så är
det väl det, att han har fött ihjäl sin farmor. Hon
levde inte i två månader, sen hon hade lämnat
honom sin stuga. Och den där borta i vrån
är Torsson från Iggenäs, som aldrig har gjort
annat än stulit fisk ur andras garn, och de två,
som är fullast, är Rasmussen och Hjelmfelt. De
brukar dricka upp all sin förtjänst och låta hustru
och barn svälta.»

Hon hade höjt rösten nästan till skrik, hon
skälvde av vrede och skräck. Männen voro för
några ögonblick så behärskade av hennes raseri,
att de tego och upphörde att skratta.

»Och vet du vem det är, som står där längst
borta bakom de andra?» fortfor modern allt gällare.
»Det är din bror, Ung-Joel. Han har inte
annat ont gjort, än att han ämnade låta sina gamla
föräldrar förgås ohjälpta här ute på skäret. Det
finns inte en bön, som jag inte har gjort honom,
för att han skulle flytta ut till oss, men han ville
inte höra mig.

»Och nu, Sven, då du vet vad de här är för
slags folk, nu vill du väl inte följa med dem?»

Just som hon sade detta, såg hon hur Sven
Elversson reste sig, lika mild och förlåtande som
förut, bara beredd till underkastelse och lidande.

Skaran brast i skratt på nytt.

»Ja, det är rätt, gossen min, att du kommer
med godvilligt,» sade Olaus, som tydligen var ledaren.
»Du kan väl inte sätta dig upp ensam
mot sex starka karlar.»

Men mor Thala Elversson var inte den, som
ämnade se sonen gå utan att göra allt det motstånd,
som hon förmådde. Hon nappade med
ett raskt grepp ormen från Olaus, kastade in den i
nästa rum och ställde sig framför dörren.

I detsamma gick dörren till förstugan upp,
och Joel kom instörtande.

»Vad står här på?» sade han. »Vad ställer
ni här till för bråk? Vart ska ni ta vägen med
Sven ?»

Han såg hur ett par av karlarna hade sprungit
fram till mor Thala för att kasta henne undan från
dörren, och hur ett par av de andra lade händerna
på Sven Elverssons axlar och sköto honom framför
sig.

Utan att tveka ett ögonblick kastade sig gubben
in bland de stridande.

»Släpp där! Rör inte Sven!» ropade han.

Då kände Sven Elversson hastigt hur vanmakten
vek ifrån honom. — »Nu är det tid, nu
kämpar både far och mor för dig,» sade något
inom honom.

»Ung-Joel!» ropade han till brodern, som
alltjämt höll sig bakom den berusade skaran av
inkräktare. »Ställ upp dörren till förstugan!»

Och då brodern, som var van att lyda alla
befallningar, som gåvos i detta hus, hade ställt
upp dörren på vid gavel, fattade Sven Olaus från
Fårön om livet, lyfte upp honom från golvet och
kastade ut honom.

Corfitzson från Fiskebäck störtade fram för
att rycka Sven Elversson med sig, men kände
sig strax därpå omfattad av starka armar, upplyft
från golvet och slungad ut i förstugan ovanpå
kamraten.

När detta skedde, sprang Ung-Joel fram och
ställde sig vid sin brors sida.

Därpå gavs det ännu några ögonblicks vilt
tumult, men sedan var också det gamla köket
fritt från fiender.

Ung-Joel gick och stängde dörren efter dem.
Sedan steg han med en viss högtidlighet fram till
sin bror och räckte honom sin hand.

»Hur i all världen bar du dig åt?» sade han
med den uppriktigaste beundran. »Du får lov
att lära mig det där greppet.»

Den äldre broderns ansikte hade fått färg av
kampen. Det tåliga leendet var borta från läpparna.

»Var du viss, att de andra också ska komma
att tycka, att du är styv!» sade Ung-Joel. »Men
när du är en sådan slagskämpe, så varför i Herrans
namn har du gått och burit så mycken försmädelse
utan att mucka?»

Då förlorade Sven Elversson för en gångs
skull sin självbehärskning. Han kastade sig ner
på en stol och gömde ansiktet i händerna.

»Varför skulle jag försvara mig,» bröt han ut
i förtvivlan, »när jag föraktar mig själv mer, än
någonsin du eller någon annan kan göra? När
jag känner större äckel för mig själv, än jag någonsin
kan inge er. Mer avsmak, mer vämjelse. Ingen
av er vet så väl som jag vad jag har gjort, vad
det är, som jag har syndat emot. Jag hatar
mig själv. Jag känner själväckel. Vad hjälper
det mig då att tysta munnen på några druckna
uslingar?»

MOTORJAKTEN NAJADEN.

Ett par dagar efter jul kom Joel hem till
Grimön med en förfrågan från Olaus från Fårön
om Sven Elversson skulle vilja deltaga i sillfisket
på motorjakten Najaden, som ägdes av hans båtlag.

»Han säger, att han inte tror, att du kan
komma in i något annat lag,» sade Ung-Joel,
»men eftersom du är min bror, så måste jag
varna dig. Det är nog inga bra karlar, som
far med Olaus.»

Modern sade genast, att det inte kunde
komma i fråga, att Sven skulle ge sig in bland
sådant pack, men fadern tycktes vara av annan
mening.

»Det kunde inte vara så oävet ändå, om
Sven finge lära sig fisket, sådant som det bedrives
här på kusten,» sade han. »Och som Ung-
Joel säger, så blir det inte lätt för dig att komma
in i ett annat båtlag.»

»Men det menar du inte, Joel!» utbrast nu
hustrun. »Vem vet vad de där har för avsikt
med att skicka bud på Sven? Det tör bara vara
någon ny nedrighet, som de har spekulerat ut.»

»Ja, jag ville ju bara säga, att det är skada,
att Sven inte kan komma ut på fiske,» sade Joel
undfallande.

Men nu kom Sven Elversson ihåg faderns
ord på julaftonen, och en misstanke om att han
ville ha honom bort från hemmet smög sig in
hos honom.

»Du ska hälsa Olaus och tacka honom för
tillbudet,» sade han till brodern. »Jag är glad
Ã¥t att han vill ha mig med sig. Jag ska ge mig
av till Fårön, så fort jag hinner.»

»Då kan du så gärna följa med mig nu,
när jag reser,» sade Ung-Joel, »så får du skaffa dig
utrustning i min bod. Det har varit telegram i
dag på morgonen, att sillen står tjock uppe vid
Smögen. I morgon blir det uppbrott på alla håll.»

Det blev en stunds stor brådska, men snart
voro båda bröderna borta, och Joel och Thala
sutto åter ensamma.

Det gick nu ett par veckor, utan att några
nyheter från Sven nådde till Grimön, men en
söndag kom Ung-Joel på besök.

Thala ville genast veta vad de där Fårökarlarna
hade tagit sig till med Sven, om de
kanske hade slagit ihjäl honom.

»Jag har inte hört annat om dem,» sade
Ung-Joel, »än att folk säger, att förut fanns det
på Najaden en, som var delaktig i barnamord,
och en, som hade fött ihjäl sin farmor, och
en, som hade anstiftat mordbrand, och en, som
aldrig i sitt liv hade gjort annat än stulit fisk från
andras garn, och två, som höll på att supa sig
fördärvade, och att nu hade de fått ibland sig en,
som har smakat människokött, så att nu var samlingen
fulltalig, och en kunde inte begära fler
ogärningsmän på en skuta. Men jag har ingenting
hört från Sven själv, och inte har jag reda
på annat, än att allt går väl mellan honom och
kamraterna.»

»Du pratar tok,» sade mor Thala. Hon såg
ond ut, men var i alla fall glad, att ingenting farligt
hade inträffat. »Kom nu ihåg, gossen min, att
så snart som du får höra nyheter från Sven,
så ska du komma hit med dem! Det är den
största tjänst du kan göra far och mig.»

Om fjorton dar kom Ung-Joel ut till skäret.

»Ja, nu ska jag säga er, mor,» sade han,
»att det är ingen, som tror, att Najadlaget längre
ska kunna hålla ut med Sven. För nu påstår folk,
att den smutsigaste och sämsta och mest stinkande
jakten i skärgården håller på att så sakteliga
bli uppsnyggad och renspolad, att motorn slutar
upp att strejka, just då den som bäst behövs,
att segeltrasan, som de ibland brukar hissa för
att stötta skutan, har blivit lagad och fått ett
par stora, fyrkantiga lappar, att den urblekta
vimpeln har blivit ersatt med en ny och klarfärgad,
att namnspegeln har blivit omförgylld och
hela namnet Najaden ditmålat, utan att någon
bokstav fattas, att skaffningen ombord börjar
smaka underligt lika sådan mat, som man får
på landbacken, att det börjar blänka av både
pannor och tallrikar i kabyssen. Man säger, ser
ni, mor, att man aldrig har trott annat, än att
folket på Najaden väl skulle stå ut med att ha
en människoätare ombord, men rena fat och
tallrikar, det vet man inte hur det ska kunna
tåla sig med.»

»Asch, jag tror, att du bara vill göra spektakel
av mig!» sade modern, men sonen såg, att hon
var väl belåten med hans nyheter. »Och kom
det ihåg,» tillade hon, »att så fort som du får
höra något från din bror Sven, så bör du låta
oss få reda på det! För han har ingenting ont
gjort, och vi måste hålla reda på hur det går
honom, så att han inte råkar i olycka.»

Men den, som bor ute på Grimön, får öva
sig i tålamod. I hela fjorton dagar fick mor Thala
vänta, innan Ung-Joel kom med nyheter från
Sven Elversson.

»Ja, jag har inte råkat honom själv nu heller,»
sade han, »men jag har hört sägas, att det inte
kan gå ihop stort längre med Najadfolket och
Sven Elversson. För nu lär Olaus, som är
skeppare på jakten, börja yrka på att manskapet
ska komma ombord i rätt tid, och han har flera
gånger lyckats att få åstad sin jakt samtidigt
med den andra fiskeflottan och kommit fram
till fiskeplatsen och fått gott läge och god fångst.
Och när garnen är hela och rediga och välskötta
och inte murkna, så att de brister, när vaden
är som fullast, och när den, som ska sköta spelet,
inte är dödfull, så att hela fångsten vältes i sjön,
just när den är vid båtkanten, och när det börjar
förtjänas pengar på motorjakten Najaden, så kan
inte någon tro, att Olaus från Fårön och Corfitzson
från Fiskebäck och Bertil från Strömsundet
och Torsson från Iggenäs och Rasmussen och
Hjelmfelt ska stå ut där. För nog kunde de
trivas med att ha en människoätare ombord, men
att segla på en rengjord skuta och driva ordentligt
fiske och ha god förtjänst, det har ingen
av dem kunnat finna sig i i hela sitt liv.»

Mor Thala bannade honom för att han inte
kunde tala ett allvarligt ord, men hon var i alla
fall nöjd med underrättelserna.

»Du ska få se, att allt går bra,» sade hon.
»Ack, den Joel, den Joel! Ja, jag menar inte dig,
utan far din. Han är den klokaste människa,
som finns i hela Bohuslän. Han visste vad han
gjorde, då han skickade ut Sven bland människor.»

Ett par veckor därefter kom Ung-Joel med
en ny rapport igen.

»Jag har inte råkat Sven själv,» sade han,
»för sillen håller till långt uppe i norr det här
året, men jag har hört, att folk säger, att när
Olaus från Fårön har låtit övertala sig att snygga
upp sin stuga för de pengar, som han har förtjänat,
och när Corfitzson från Fiskebäck sätter
in sina pengar på banken, så fort som de kommer
i hans hand, och när Bertil köper en ny klänning
åt hustrun, och Torsson skaffar sig en ny segelbåt
och Rasmussen och Hjelmfelt bekvämar sig
till att skaffa hem mat till hustrur och barn, så
kan det väl aldrig stå rätt till med Najadfolket.
För inte blev man förvånad, när de tålde en
människoätare ibland sig, men att de kunde tåla
en ren skuta och ett ordentligt fiske och vara i
stånd att leva som annat folk, det hade man aldrig
trott dem om.»

»Det är ingen, som pratar så förargligt som
du,» sade mor Thala till sonen, men hon var övermåttan
belåten och sade, att nu trodde hon, att
allt skulle sluta väl för Sven, och att folk skulle
komma att tåla honom.

»Det är allt så gammalt och ingrott hos
människorna det, som han har emot sig,» sade då
Joel, »så en får inte vänta, att han ska segra
så lätt. En får vara glad, om en bara kan laga
så, att det inte tar makten över honom själv.»

Ett par veckor därefter kommo båda bröderna
hemseglande. De sågo nedslagna ut, då
de trädde in i stugan på Grimön.

Varken mor Thala eller Joel gjorde Sven
några frågor, men modern ställde snart om, att
hon fick vara ensam med Ung-Joel.

»Vad i all världen står det nu på?» sade hon.

»Jo,» sade Ung-Joel och såg förgrymmad och
vred ut, »det hjälper ju inte, att Olaus och Corfitzson
och allt det andra Najadfolket vill bättra
sig och håller till godo med att jakten blir uppsnyggad,
och att fisket föres ordentligt, och att
pengarna tas vara på, när de inte kan träda
innanför sin stugas dörr utan att mötas av ett
gråtande kvinnfolk. Vad ska de ta sig till, när
hustrurna säger till dem, att de hellre får bli
sådana, som de var förut, än fortsätta att leva
i sällskap med en, som har syndat som Sven.
När de säger, att de känner sådan avsmak för
Sven, att det också flyttas över på dem, som
var dag är i sällskap med honom. När de inte
bryr sig om förbättrade hus, segelbåtar, klänningstyger,
mat, husgeråd, heder, framgång, lycka, när
de offrar allt detta för att slippa ifrån äcklet.
När det är så, då måste ju männen be Sven ta
sin hand från motorjakten Najaden och råda honom
att stanna hemma på Grimön, där ingen råkar
honom och ingen tar anstöt av honom.»

SKOLHUSET.

Denna samma vår, kort efter det att sonen
hade vänt tillbaka från sillfisket, fick gamle Joel
Elversson en förfrågan från kyrkoherden i Applum
om han skulle vara hågad att åtaga sig ett skolhusbygge.

Joel hade fordom skött några byggnadsföretag
inom församlingen och utfört dem så
billigt, att han knappast hade erhållit någon vinst
för sig själv. Det var väl detta, som gjorde, att
han nu åter blev ombedd, oaktat många torde
ha funnit honom väl gammal.

När mor Thala Elversson fick höra talas om
anbudet, förklarade hon genast, att Joel inte mer
fick åtaga sig ett så maktpåliggande arbete, och
mannen sade inte precis emot henne. Men på
samma gång blev han sittande och talade om
hur kännbart det skulle bli för socknen med en
främmande entreprenör. Han förklarade också,
att han bra gärna hade velat vara med om att
bygga ett nytt hus åt skolbarnen, som så länge
hade fått hålla till godo med det gamla dragiga
och mörka nästet, som nu användes till skolhus.

»Du skulle ha sett ritningarna,» sade han
till Thala. »Allt, vad de nu hittar på för att
göra det bekvämt och bra! Det visste man minsann
ingenting om i vår ungdom.»

»Du är bra livad för det där bygget,» sade
hustrun. »När allt kommer omkring, så har du
kanske redan svarat ja.»

Gubben såg helt förlägen ut.

»Jag skulle inte ha gjort det, om jag inte
hade haft en vuxen son i huset,» sade han.

»Men du borde väl åtminstone först ha frågat
honom,» sade hustrun och blev nu alldeles utom
sig av förvåning över Joels företagsamhet. Sonen
hade några dagar gått och sett så modfälld ut,
att det föreföll omöjligt att förmå honom till
något slags arbete.

»Jag tror inte, att Sven skulle ångra, om
han komme att sätta sig in i byggnadsarbete,»
sade Joel. »Det är gott att veta lite om timring
och grundläggning för var och en, som ska bo
på sin egen gård. Men vill han inte hjälpa
mig, så får jag förstås ge återbud.»

»Då kan du så gärna göra det genast,» sade
hustrun.

Hon undrade på att Joel ville förmå sonen
att deltaga i ett bygge inne på självaste kyrkslätten.
Där trodde hon att oviljan mot honom
var större än på något annat håll.

Sonen var närvarande under samtalet, men
hittills hade han tegat. Han förstod dock mycket
väl vad fadern hade för avsikt med sitt förslag.
Hans enda diktan och traktan tycktes vara att
föra honom ut bland människor. Om hans misslyckande
med Najaden hade han endast sagt, att
Sven hade haft långt större framgång, än han hade
förväntat, och berömt honom med sina vackraste
ord. Sonen åter ville nu som förut ingenting
annat än hålla sig undan i hemmet, men det föreföll
honom, som skulle inte fadern komma att
tillåta honom detta, förrän han hade fått se än
en gång hur omöjligt det var för människor att
glömma den avsmak, som följde med honom.

»Jag tycker inte, att far ska avsäga sig anbudet,»
sade han. »Jag ska nog försöka hjälpa
till, så gott jag kan.»

Joel blev fasligt belåten med detta svar, och
redan samma dag tog han sonen med sig på
en rundtur till virkeshandlare, timmermän, stenhuggare
och grundläggare.

Nästan mot sin vilja blev Sven Elversson
snart livligt intresserad av byggnadsarbetet, och
fadern lät honom ta ledningen. Han fick både
övervaka arbetet och bestämma på vad sätt huset
skulle uppföras. Grimön ligger tämligen långt
ut till havs, och Sven Elversson tyckte sig inte
vilja förspilla tid med att fara fram och åter,
utan stannade inne på kyrkslätten, så länge som
arbetet varade. Joel också tycktes snart tröttna
på de evinnerliga segelfärderna in till Applum.
Han stannade i flera veckor ute på Grimön och
lät sonen sköta om bygget efter bästa förmåga.

När han någon gång for in till kyrkslätten,
kom han alltid tillbaka storbelåten. Hustrun frågade
efter varje ny resa med ängslan om det
inte märktes något missnöje i Applum med att
sonen fick sköta bygget, men han hade bara goda
upplysningar att ge henne.

»I går råkade jag Israel Jönsson, som du
vet är kommunalstämmans ordförande,» sade han,
»och jag frågade honom vad han tänkte om skolhusbygget.
— ’Jag vill nu inte neka, Joel,’ sa han
då, ’att vi har varit betänksamma här i Applum,
därför att ni låter eran son stå för arbetet. Men
nu tror jag, att både skolråd och kommunalnämnd
och alla de myndigheter, som finns i socknen,
ska väl akta sig för att driva Sven från arbetet.
För när vi styrande ser, att han lägger granitsockel
under huset i stället för vanlig stenfot, som det
var föreskrivet i ritningen, eller när vi finner, att
han är sådan, att han inte nöjer sig med att resa
väggarna av plank, som arkitekten hade tänkt
sig, utan sätter upp dem av timmer, så får väl
lite var stoppa motviljan i fickan och låta förståndet
regera.’»

Modern började nu ana, att Joel hade åtagit
sig bygget endast och allenast för att ge sonen
tillfälle att utmärka sig och skaffa sig vänner.
Och nog var avsikten god, det medgav hon, men
hon var nu mera misstrogen än förr och ville
inte tro, att de skulle få framgång.

Nästa gång Joel kom tillbaka från arbetsplatsen,
var hennes första fråga om Sven höll ut
ännu, och om inte folk lät honom märka den
motvilja, som han ingav.

»Jag vill inte säga vad jag själv tycker,» sade
Joel, »för du skulle kanske inte lita på mitt omdöme,
men du ska få höra ord för ord vad
Gunnar Markusson, han, som bor tätt invid bygget,
sa till mig i går eftermiddag, då vi råkades på
arbetsplatsen:

»’Jag kan inte säga annat, Joel, än att det har
varit lite oro i socknen, därför att Sven Elversson
har kommit att stå för skolhusbygget,’ sa han till
mig. ’Men nu tror jag nog, att vi skattdragande
i församlingen kommer att hålla våra känslor i
styr, när det gäller en sådan välgörare som Sven.
Nu håller han på att klä huset med spåntade
bräder, fastän det var sagt, att det skulle duga
med ohyvlade. Och han ämnar måla med oljefärg,
fastän vanlig rödfärg är föreskriven. Han
täcker taket med tegel, fastän arkitekten ansåg,
att det kunde duga med papp. Han lägger stentrappsteg
framför ingången, fastän det var föreskrivet
cement Han är sådan, den här sonen
eran, att han inte kan nöja sig med mindre än
fullgott arbete, och ändå lär han inte komma att
begära mer för huset, än om han hade följt ritning
och arbetsbeskrivning.’»

Mor Thala Elversson var mer än belåten att
höra, att sonen skötte sig väl, men hon liksom
kände på sig, att äcklet, som förföljde honom,
inte skulle släppa taget så lätt.

Joel for nu inte in till bygget förrän i september.
Han blev borta i flera dagar, och när
han kom tillbaka, hade han sonen med sig och
kunde berätta, att allt nu var färdigt. Huset
var avsynat, och besiktningsmännen hade inte haft
ord nog för sin belåtenhet.

Hustrun höll med dem om att allt detta var
gott och väl. Hon tyckte, att sonen såg ut som
en, som hade kommit lös ur ett fängelse, och
förstod, att han nu trodde sig ha återvunnit en
smula heder och anseende.

Hon ville inte heller störa hans glädje, men
så fort hon blev ensam med Joel, frågade hon
honom om det verkligen inte var någon i hela
Applum, som hade låtit Sven känna, att han
inte var god nog för att utföra ett sådant arbete.

»Ingen kan ju veta vad som rör sig i det
fördolda,» sade Joel, »men jag ska i alla fall tala
om för dig vad skollärarn sa till mig i går eftermiddag,
när jag språkade med honom efter invigningen.

»’En kan ju aldrig lita på människors tacksamhet,’
sa han. ’Men om jag vore far till de
barnen, som ska få sin uppfostran i det här nya
skolhuset, så skulle jag inte vilja visa en sur min
mot byggmästarn. Sannerligen, när en ser hur
väl han har inrättat skolsalen, hur vackra färger
han har valt, så bra bänkar han har kostat på,
så klart fönsterglas han har satt in, så blir en
nästan häpen. Och när en ser alla anordningarna
i slöjdsalen och i skolköket och ger akt på gymnastikapparater
och på värmeledning och så mycke
annat, som han har hittat på, måste en säga
sig, att det är en sann barnens vän, som har byggt
huset. Jag tror, att mången skulle vilja bli barn
på nytt för att få sin lärdom i en skola, som är
byggd av Sven Elversson.’»

Då mor Thala hörde detta, så kunde hon
inte annat än vara nöjd, och hon gladde sig åt
att all hennes oro hade varit onödig.

KULLARNA.

Sven Elversson, som hade varit i Göteborg
för att betala leveranser till skolhusbygget, hade
kommit resande med tåget till stationen närmast
Applum, och där hade han funnit, att skjutsen,
som skulle möta honom, inte var kommen.

Det var två mils resa till Applum, och han
stod rätt brydd på den lilla stationen och undrade
hur han skulle komma därifrån, då en liten
droska, förspänd med två hästar, kom framkörande
till stationshusets trappa. Den kom från
gästgivargården i Applum, och på tillfrågan fick
han veta, att den var ditbeställd av kyrkoherden,
som i de dagarna hade firat bröllop med en prostdotter
högt uppifrån Norrland.

Sven Elversson väntade skjuts från samma
håll, men det blev nu tydligt, att hans beställning
inte hade kommit fram, och att ingen häst var
utsänd för hans räkning. Skjutsbonden föreslog
honom, att han skulle be kyrkoherden att få åka
på kuskbocken, men detta förekom honom alltför
påträngande, så att han avböjde förslaget.

Medan de ännu samtalade härom, kommo
emellertid kyrkoherden och den unga frun ut
från stationshuset.

Det var ett vackert par. Kyrkoherden, som
var några och trettio år, var av medelhöjd, kraftigt
byggd med ett präktigt huvud. Han hade ett
svart, krusigt helskägg, bred, vacker panna, väl
utmejslade drag, frisk hy, vita tänder. En ung
flicka kunde inte önska sig en man, mera i stånd
att skydda och värna henne, arbeta för henne
och ge henne en god ställning i världen. Hustrun
åter var rent överraskande vacker. Sven Elversson
kom att tänka på några stora engelska målares
sköna kvinnotyp med lång, slank kropp, sluttande
axlar, lutande huvud, rika hårmassor, som skönt
beskuggade ansiktet, raka ögonbryn, fina kinder
och en världsfrämmande, himlatrånande blick i
de strålande ögonen.

Det föreföll Sven Elversson sällsamt, att då
han en stund hade betraktat dessa båda människor,
tycktes mannen så småningom förlora allt det
tilldragande, som han förut hade sett hos honom.
Hustruns fina och oerhört mjuka färger och skapnad
gjorde, att han föreföll grov och tarvlig,
nästan ful. Sven Elversson hoppades, att det
inte var något gammalt agg, som han kunde
hysa för kyrkoherden sedan den där gången i
kyrkan, som kom honom att tycka, att han inte
var en passande man för den fina och bräckliga
unga varelsen.

Sven Elversson drog sig genast undan från
vagnen, då de två närmade sig, men han hörde
hur skjutsbonden i hans ställe bad om en plats
för honom på kuskbocken, och kyrkoherden kom
genast fram till honom och bjöd honom att åka
med dem.

Kyrkoherden hade egentligen alltid visat sig
vänlig mot honom, och nu, då Sven Elversson
satt på kuskbocken och vagnen körde i väg, förjagade
han genast det första intrycket. — »Jag
misstog mig, som jag så ofta gör,» tänkte han.
»Jag får ju erkänna, att jag inte på åratal har
sett två människor, som varit så helt och fullt
lyckliga som dessa båda. Och de har ju all
anledning. Här sitter nu mannen och tänker på
hur annorlunda livet blir i den lilla prästgården
på kyrkslätten i Applum, då en ung fru kommer
att fylla den med liv och munterhet, och hon å
sin sida sitter och drömmer om hur hon ska
göra hemmet så tilldragande, att han aldrig ska
vilja lämna det, alltid längta dit tillbaka, då han
har varit borta.»

Sven Elversson hade till den grad satt sig
in i denna tankegång, att han blev helt överraskad,
då han om en stund hörde den unga
frun utropa med en ton, som ljöd både trött
och otålig:

»Men ska det då aldrig bli något slut på dem?»

»Vad kan det vara, som den unga frun vill
ha slut på? Vad kan det vara, som på en sådan
dag gör henne missnöjd?»

Sven Elversson såg sig omkring åt alla håll.
Plötsligen förstod han. Det kunde inte vara något
annat än kullarna.

Egentligen var det ett egendomligt landskap,
som vägen drog fram genom.

Man kunde inte kalla det för bergland, för
det fanns varken åsar eller toppar, och inte heller
var det ett slättland, för hela marken var översållad
med stora och små bergkullar. Ibland
stodo de trångt, så att vägen med knapp nöd
kom fram mellan dem, och ibland stodo de glest,
så att det blev utrymme för både åker och gård.
De stodo till höger och till vänster och framom
och bakom, och Sven Elversson fick ge den unga
frun rätt i att det aldrig tycktes bli något slut
på dem. Vägen slingrade fram i djupet mellan
kullarna, och aldrig kom den upp på en backe,
som var så hög, att man fick en överblick. Hur
långt man for, var det bara kulle, som reste
sig bakom kulle. Somliga voro täckta med magert
gräs, somliga voro nakna, och somliga voro
klädda med ljung och ris, och detta var hela
omväxlingen.

Ibland ljusnade det mellan ett par kullar,
så att man kunde tro, att bortom dem skulle
finnas öppet land. Men knappt hade man tänkt
det, förrän det kom en ny kulle och ställde
sig mitt i öppningen.

»Det ser naturligtvis inte så här ut i Norrland,»
tänkte Sven Elversson. »Jag skulle ha
önskat, att de här kullarna, som verkligen är
dystra och fula, inte hade varit det första, som
den unga, vackra frun hade fått se av Bohuslän.»

I detsamma hörde han hur hon sade till
mannen, att hon kände sig likaså vilsekommen
bland dessa kullar som i den mörkaste skog.

På ett ställe gick en fårflock och betade,
på ett annat ett par kor, och på ett tredje stod
ett par barn och plockade bär. Och nu förklarade
den unga hustrun, att det var väl, att de
stodo där, för om hon inte hade fått se djur
och barn, skulle hon inte ha trott, att hon befann
sig i ett kristet land.

»Men, Sigrun!» sade då mannen. »Tänker
du inte på att detta är mitt Bohuslän, och att här
älskar jag varje sten och varje ljungbacke? Vad
skulle du ha sagt, om jag hade kommit till dig
och klagat över granskogarna och tallhedarna
uppe i Norrland?»

Dessa ord hade naturligtvis en mycket stark
verkan. Den nygifta frun teg först en lång stund.
Sedan började hon viska något med tårar i rösten,
och Sven Elversson förstod, att hon bad sin man
om förlåtelse för att hon hade talat så vanvördigt
om Bohuslän.

»Jag är inte sådan annars. Jag vet inte vad
som kommer åt mig i dag,» sade hon.

Varje ord hon sade kom helt förtjusande,
uppriktigt och allvarligt, med en liten, svagt läspande
röst. — »Min Gud, jag åtminstone önskar
henne inte annorlunda,» tänkte Sven Elversson.
»Är det inte vackert, att hon är så rädd för det,
som är fult?»

Det blev nu tyst en stund, men snart började
den unga frun på nytt med en underligt darrande
stämma.

»Jag förstår, Edvard, att jag plågar dig, men
jag kan inte hjälpa, att jag är rädd. Jag har
försökt att strida med det ensam nu en stund,
men jag kan inte driva bort det. Och nu kom
jag att tänka på att hädanefter behöver jag ju
inte kämpa ensam, nu har jag ju dig, som kan
hjälpa mig med all min skröplighet.»

Det låg så mycken öm tillbedjan i tonen, att
Sven Elversson blygdes att sitta kvar på sin lyssnareplats.
Han var inte alls värdig att få del
av den unga kvinnans känslor och tankar.

Den unga hustrun sökte förklara för mannen,
att hon verkligen var rädd. Hon tyckte, att hon
hade sett dessa kullar förut en gång. Hon hade
jagats här av någon mordlysten förföljare och
flytt undan. Eller kanske att hon en gång skulle
komma att bli jagad här och förskräckt söka ett
gömställe mellan de förvirrande kullarna. Eller
också kanske att just nu någon låg på lur bakom
en kulle för att överfalla dem. Det fanns något
förskräckligt i närheten. Hon skulle vilja stiga
ur vagnen och fly.

Det hördes på rösten, att hon var mer rädd,
än hon ville förråda med ord, och att allt var
djupaste allvar för henne. Sven Elversson kunde
i alla fall inte låta bli att småle, där han satt,
och mannen var inte heller i stånd att förstå,
att hon så där kunde skrämma upp sig för ingenting,
utan försökte svara något skämtsamt och
lustigt.

Men detta blev inte väl upptaget. Hon förklarade
med ett oväntat utfall, att om det var
så här kalt och instängt i Applum, där de skulle
bo, så kunde hon inte stanna där.

»Och det är galet och fult, att jag säger så
till dig i dag,» sade hon. »Men detta har jag
tänkt på hela tiden, medan jag har åkt här ibland
kullarna, att finns det inte något vackert att se
på i Applum, något, som hjälper mig, så kommer
jag att förföljas av samma skräck där också. Jag
kommer att tro var dag, att något ont ska
hända mig.»

Sven Elversson tänkte på kyrkslätten vid
Applum, där prästgården låg bakom kyrkan, just
i en fördjupning av marken, dit den hade blivit
förlagd av största välvilja för att komma på en
skyddad och vindstilla plats. Han undrade om
hon skulle bli tillfredsställd med de jämnstora
Ã¥krarna, den skymmande bergmuren, den korta
utsikten, de röda och vita och blå byggningarna,
den trädlösa slättmarken.

»Han där inne i vagnen har det inte så lätt just
nu,» tänkte Sven Elversson. »Jag skulle inte alls
veta hur jag skulle ställa henne till freds. Men han
känner henne och älskar henne. Det är en annan
sak.»

Kyrkoherden måtte ha varit av samma mening.
Han satt tyst en stund och tänkte sig om.

»Jag vill berätta dig en dröm, som jag hade
i vintras,» började han därpå. »Den gjorde mig
glad, den drömmen, när jag drömde den, och nu
vill jag försöka om den inte ska ha samma makt
över dig.

»Jo, jag tyckte, att jag satt och åkte på lands
vägen, som leder fram mot ditt hem i Stenbroträsk,
och det var vårvinter och kal mark och
nakna träd, och vägen var eländig och upplöst.
Det var hål i broarna, och hästen var en stackare,
som knappt kunde flytta fötterna.

»Det kom kall och narig blåst norrifrån, och
allting var grått och fult, och jag tyckte, att de
få gårdarna utmed vägen var fattiga och oansenliga,
och att det var något ogästvänligt och nedslående
över hela trakten.

»Men så kom jag då äntligen upp på en
backe, där jag såg älvbrinken och Stenbroträsk
kyrka och prostgården, och med detsamma var
allting som förvandlat. Det kom värme i luften,
det blev grönska på marken, björkarna fick ett
skirt flor över sig, vägen blev fast och bra, allting
blev vackert och vänligt och välkomnande, och till
och med hästen fick nytt liv och började springa.

»Men det besynnerliga var, att jag kände, att
våren och värmen kom från mig. De hade inte
funnits där förut, men nu blev de framtrollade,
därför att mitt hjärta blev varmt, då jag såg
ditt hem. Och jag tyckte inte då i drömmen, att
detta var något förunderligt alls. Det var bara,
som det skulle vara.»

När kyrkoherden hade kommit så långt,
gjorde han ett uppehåll, och Sven Elversson hörde
hur hustrun med en röst, som nu var alldeles
förändrad, frågade honom hur det sedan gick.

»Det var ingenting mer,» svarade han, »för
den där värmen i hjärtat kändes så ljuv, att den
väckte mig.» Och då han hade sagt detta, teg
han på nytt.

Men nu hade dessa ord om kärlek, denna lilla
glimt av skönhet, fyllt den unga hustrun med
hänförelse, och lyssnaren på kuskbocken hörde
hur hon viskade till mannen med en röst, som
nästan kvävdes av rörelse:

»Och nu menar du, att om jag bara hade
samma värme i hjärtat som du, så skulle jag se
skönhet hos ditt land och ditt hem, ja, till och
med hos dessa förfärliga kullar.»

Sedan hördes rösten riktigt jublande glad.

»Du ska inte vara orolig för mig,» sade hon.
»Jag ser ingenting mer, som skrämmer mig. Jag
känner alldeles detsamma, som du kände i din
dröm.»

»Se där, se där,» tänkte Sven Elversson, »hur
lite man kan döma efter första anblicken. Hon
kunde verkligen inte ha fått en bättre man än
kyrkoherde Rhånge. Han har både hjärta och
huvud. Vem skulle ha kunnat ge henne ett vackrare
svar?»

HAVET.

De nygifta hade kommit hem en tisdag. PÃ¥
lördagen i samma vecka gick Sven Elversson till
prästgården för att överlämna till kyrkoherden
några handlingar, som rörde skolhuset. Han hade
gått raka vägen över trappa och förstuga in i
ämbetsrummet, men där blev han stående tätt
innanför dörren.

Han visste, att det var ämbetsdag, och fastän
han var sent ute, hade det inte fallit honom in
annat, än att han skulle finna prästen sittande vid
sitt skrivbord, men så hade han inte varit att
se varken där eller någon annanstans i rummet.
De stora böckerna, som alltid brukade vara framme
på ämbetsdagarna, lågo dock uppslagna på skrivbordet,
och pennan låg stödd mot bläckhornet,
så att det var tydligt, att han inte kunde vara
långt borta.

Sven Elversson, som alltid ville göra så litet
väsen av sig som möjligt, brydde sig fördenskull
inte om att gå tvärs över förstugan till köket och
fråga om prästen var hemma, och inte heller
sökte han upp honom i de andra rummen. Han
gjorde väl inte något ont, tänkte han, genom att
stå stilla vid dörren och vänta.

Men rätt som han stod där, började människor
tala i rummet näst intill, och dörren dit
stod på glänt, så att han hörde varje ord fullkomligt
tydligt.

»Vet du, Sigrun,» hörde han kyrkoherden säga
helt glatt och bekymmerslöst, »så här dags brukar
posten vara kommen, men jag kan inte gå och
hämta den själv, därför att det är ämbetsdag.»

»Kära du,» svarade den unga hustrun likaså
muntert och obesvärat, »vad det passar bra! Malin
ska just nu gå ett ärende ner till handelsboden.
Då kan hon ta tidningen med sig på samma gång.»

»Jaså, det var för att säga till om detta, som
han har gått sin väg,» tänkte Sven Elversson och
antog, att kyrkoherden skulle komma tillbaka nu,
då allt var klart,

Men kyrkoherdens röst hördes alltjämt från
det inre rummet.

»Men, Sigrun,» frågade han, »skulle du inte
ha lust att gå själv? Det är så vackert väder nu på
eftermiddagen, och vägen är upptorkad efter allt
regnet, som vi har haft, sedan vi kom i tisdags.
Det vore säkert bra för dig att komma ut lite i
friska luften.»

Detta sades blitt och vänligt, bara som ett
gott råd, och likaså vänligt svarade den unga
hustrun.

»Jag skulle så gärna gå efter posten åt dig,
Edvard, men du ser ju hur gardinerna ligger
kringströdda över hela rummet. Jag kan inte gå,
förrän jag har fått dem uppsatta.»

»Nu måtte väl den där frågan vara slutbehandlad,»
tänkte Sven Elversson. På samma
gång lade han märke till hur kyrkoherdens röst,
som egentligen var manlig och klangfull, nästan
förlorade sitt välljud och föreföll rå och simpel,
då man hörde den samtidigt med hustruns veka
och dämpade stämma.

Men hans förhoppningar gingo inte i uppfyllelse.
Kyrkoherden tycktes inte ha någon lust
att låta ämnet falla.

»Är det kanske för simpelt för prinsessan
från Stenbroträsk att gå efter tidningen åt mig?»
sade han. Det skulle vara ett skämt naturligtvis,
men det märktes nog, att han var förargad, därför
att hon inte hade velat rätta sig efter hans önskan.

»Nej, Edvard, det är det inte.»

»Eller är det för fult och tråkigt här nere i
Applum? Hennes nåd kan väl inte gå ut, om det
inte finns herrgårdar och bruk att titta på. Kanske
att det ska beställas fram hästar och vagn, för
att — — — »

»Edvard!» ropade hon till.

»Ja, jag vet ju, att ingenting kan jämföras
med Stenbroträsk,» sade mannen med ett litet
harmset skratt. »Men jag trodde, att du ändå
kunde värdigas trampa marken i Applum under
dina fötter.»

»Det är inte därför, Edvard. Jag kan inte
gå ut.»

»Kan du inte?» frågade mannen och lät obeskrivligt
förvånad.

Det ena yttrandet hade följt så hastigt på det
andra, att Sven Elversson hade blivit stående
alldeles handfallen. — »Det där borde jag kanske
inte höra,» tänkte han. Han tog i låset, öppnade
och stängde dörren, trampade och hostade, för
att de båda makarna skulle märka hans närvaro,
men ingen av dem lät sig störas, utan samtalet
fortgick oavbrutet.

»Nej, jag kan inte!» upprepade den unga
frun. »Det finns något här, som kväver mig
och tar andedräkten ifrån mig. Det är inte hemlängtan,
utan det är något annat. Jag är frisk och
lycklig, så länge som jag stannar inne i rummen,
men så snart jag kommer ut, kastar det sig över
mig.»

Hon talade häftigt och avbrutet, riktigt stötte
fram orden.

»Men, Sigrun!» sade prästen. »Vad är det åt
dig? Det var ju inte så illa menat.»

»Jag är inte högmodig,» ropade hon. »Fråga
någon där hemma, så ska du få höra, att jag
aldrig har varit högmodig! Och inte heller är det
därför, att här är så fult, som jag inte kan gå ut.
Det är något annat, förstår du. Om jag bara visste
vad det är!»

»Hör nu, Sigrun,» sade mannen, »du får lov
att förklara för mig vad du menar. Det här är
visst något, som vi får lov att ta itu med på skarpa
allvaret.»

Sven Elversson visste rakt inte vad han skulle
ta sig till. Hade han inte redan hört för mycket
för att nu ge sig till känna? Han gick ända fram
till förmaksdörren, men där stannade han och
vände om. Han var alltid osäker om hur han
borde handla. Ingen människa kunde vara så
rådlös och utan självförtroende som han.

»Jag har inte velat tala om det för dig,» sade
hustrun, och återigen var hennes röst flämtande
och otålig, »för egentligen är det ju ingenting.
Det är bara något, som kommer över mig, så fort
jag går utanför prästgården. Det är ingenting,
som jag varken ser eller hör, men det är något,
som ger mig den känslan, att det är synd om mig.
Det är synd om mig, därför att här ska jag gå
evigt och aldrig få komma härifrån. Så här är
det att vara fördömd, tänker jag. Det är ingenting
annat än att jämt vara tvungen att stanna på
samma ställe, på samma trånga, instängda, enformiga,
tröstlösa plats.»

»Jag är säker om att så där säger hon, bara för
att hon ska få höra något lika vackert som sist,»
tänkte Sven Elversson. »Och kyrkoherden har
både huvud och hjärta, han kommer att göra
henne glad igen. Det kommer att gå som en dans
för honom.»

»Å, om det bara funnes en fri utsikt här!
Om jag inte bodde i en grop, om jag inte hade den
där bergmuren omkring mig! Men det är väl ett
straff för något ont, som jag har gjort, att jag
har kommit hit. Kan du inte säga mig något,
som kan hjälpa mig?»

»Nu är jag säker om att jag får lyssna till
något vackert,» tänkte Sven Elversson. »Det ska
bli roligt att höra hur han hjälper henne den här
gången.»

I själva verket tyckte han nog inte, att det
var så tråkigt att stå, där han stod. Den unga
fruns tonfall voro ljuvliga att lyssna till. Och av
kyrkoherden väntade han sig nu något stämningsfullt
och gripande.

»Jag har försökt att gå ut gång på gång,»
sade hon, »men det går inte. Du kan inte förstå
hur det känns. Jag håller på att kvävas. Det
snör till strupen. Och så kommer tårarna störtande.»

»Seså, Sigrun!» sade prästen. »Det kan ju
ingenting vara. Det finns ingenting i luften här,
som vi inte ser. Det är bara en inbillning.»

»Jo,» sade hon, »det är något ont, som finns
har. Det är något, som hatar mig och vill ta ifrån
mig min lycka. Vet du vad jag brukar göra? Jag
brukar gå och ställa mig och se på den lilla dåliga
tavlan över Stenbroträsk, som en av mina kusiner
har målat åt mig, och som jag bara skrattade åt,
då jag fick den. Och när jag har stått en lång
stund och sett på älven och på prostgårdshuset
och på de stora lönnarna vid porten, så tycker
jag, att jag åter får mod att leva.»

»Jag är rädd för att detta är början till en
fix idé, Sigrun,» sade mannen, och nu hörde Sven
Elversson, att han föll in i den förmanande, myndiga
predikotonen. »Och jag anser, att den bör
bekämpas strax från början. Jag tror, att jag
måste fordra av dig, att du går och hämtar tidningen
åt mig nu genast.»

»Men,» ropade hon till, »jag kan inte! Jag
kan inte!»

Sven Elversson förstod väl, att det var mannens
allvarliga mening att hjälpa hustrun. Men
han hade väntat sig, att han skulle välja en annan
metod. Fast kanske denna var den rätta. Han för
sin del skulle visst inte ha vetat hur han skulle
ha burit sig åt.

»Hör nu på mig, Sigrun!» fortfor prästen.
»Du förstår säkert själv, att sådant här får man
inte pjoska med. Man måste trotsa det. Du är
frisk och sund. Du kan inte på allvar vilja inbilla
mig, att du inte kan gå den korta vägsträckan.
Jag är tvungen i alla fall att begära det av dig,
Sigrun, i namn av vår gemensamma lycka, för att
den ska räcka, förstår du, inte för några korta
smekmånadsdagar, utan för hela livet.»

»Jag ska gå sedan,» sade hon med ett bedjande
och förtvivlat tonfall, »men kan jag inte
slippa i dag? Om några dar ska jag försöka.
Jag ska försöka i morgon.»

Sven Elversson stod ännu kvar ett ögonblick
för att höra om uppskovet skulle bli beviljat.
Men när kyrkoherden fasthöll vid att han
just nu ville ha sin tidning, så gjorde han något,
som han borde ha tänkt på långt förut, men som
i hans osäkerhet inte förr hade fallit honom in.
Han öppnade dörren helt varligt och smög sig
bort. Han gick långsamt, ända tills han hade
hunnit förbi kyrkan, men så snart som han inte
mer kunde ses från prästgården, började han
springa.

Och när den unga prästfrun kom så sakta, så
sakta ut på vägen och hade tårarna hängande
i ögonhåren efter det svåra samtalet och inte visste
riktigt till sig och gick och vacklade och snävade,
som om hon nyss skulle vara uppstigen från en
sjukbädd, så behövde hon inte gå många steg,
förrän en ung karl kom emot henne.

Han hälsade på henne och sade något om
att det var han, som för ett par dagar sedan hade
åkt med dem från stationen.

Hon svarade ingenting. Hon bara stirrade
på honom utan att förstå vad han menade. Han
försökte förklara, att han hade varit inne i handelsboden,
och hon trodde sedan, att han hade velat
säga något om att handelsmannen hade bett honom
ta tidningen med till prästgården. Han talade
blygt och med så stor osäkerhet, att hon
skulle ha haft svårt att förstå honom, om hon
också hade varit fullt sig själv.

Han räckte henne en tidning, och hon
tog emot den, men hon gick framåt i alla fall, för
hon kunde rakt inte fatta, att nu hade hon det,
som hon var skickad att hämta, och kunde gå hem
när som helst.

Då kom den främmande karlen efter henne
och sade något om att om hon skulle gå ut, så
borde hon gå åt annat håll. Hon fick ursäkta, han
ville tusen gånger be henne ursäkta, att han tog sig
den stora friheten, men eftersom hon var nykommen
till orten, så ville han råda henne att gå
och se på havet en sådan här vacker kväll.

Och mitt i yrsel och förskräckelse, mittunder
det att den där kvävande känslan snörde till hennes
strupe, hörde hon, att han sade något om
havet, och hon stannade och såg på honom.

»Finns det något hav här i närheten?» frågade
hon.

»Visst finns det ett hav,» sade han. Och om
hon bara ville göra honom den stora äran, om
hon inte drog sig för att gå i hans sällskap, så
skulle hon snart få se det.

Han slog in på en liten stig, som gick rakt
mot väster, och hon följde honom. Hon såg, att
han var klädd som en bättre arbetare, och att han
hade ett vänligt och tilldragande ansikte, fastän
sättet var nästan löjligt ödmjukt, och hon drog
inte ett ögonblick i betänkande att följa honom.

Det lagade sig till att bli en vacker kväll.
Det kom ett så besynnerligt rött ljus sjunkande
ner ifrån himlen. Hon tyckte, att luften omkring
henne fick färg och blev synlig. Hon tyckte, att
den fylldes med små späda rosenblad, som kommo
dalande ner såsom snöflingor och gjorde hela
slätten omkring henne skär som en rodnande
brud.

Och när hon kom fram mot den västra bergväggen,
såg hon, att den inte var sammanhängande,
såsom hon hade trott. Den bestod av
väldiga bergblock, men de stodo inte tätt intill
varandra, utan det fanns genomgångar på flera
ställen.

Och den unge arbetaren förde henne in mellan
klipporna, och hon såg vit sand på marken
och ett och annat snäckskal.

Sedan, när hon hade vikit om ett hörn på
klippväggen, måste hon stanna och dra djupt efter
andan.

För det låg vid, öppen rymd framför henne.
Där svallade hela det röda lufthavet och där
utbredde sig hela det vita vattenhavet, och det
fanns ingenting, som stängde. Det var öppet och
fritt ända till solen, som höll på att gå ner längst
bort i väster.

Det fanns intet annat land framför henne än
en smal sandremsa med en lång stenbrygga och
längre ut i havet några svarta skär-ryggar, som
stucko upp ur det pärlemorfärgade vattnet.

Och i samma stund, som hon såg detta, visste
hon, att hon var räddad. För var skulle hon
hellre vilja vara än på ett ställe, där hon hade
så mycken skönhet så nära sig, så mycken skönhet,
som hon kunde få se alla dagar?

Att ingen hade kommit att tala om detta för
henne! Hon satte sig ner på en sten och dröjde
länge kvar där. Och hon sög in ljus i sina ögon.
Hon lät blickarna glida över den vida rymden,
de fingo skena i väg, så långt de hade lust, såsom
fåglar, som hade blivit utsläppta ur en
trång bur.

Och hon tackade Gud för sitt hem och för
att det stora, mäktiga, vida, friska havet fanns
i dess närhet.

Hon satt visst alldeles för länge utan att säga
något. När hon äntligen såg upp, märkte hon,
att den unge arbetaren hade gått sin väg.

Hon var egentligen rätt nöjd med detta.
Hon skulle nog tacka honom en annan gång.
Hon var glad nu att få vara ensam.

Hon kände sig hoppfull och stark. Nu kunde
hon på ett annat sätt än förut strida mot det
beklämmande och farliga, som låg lägrat över
slätten.

Med ens kom hon att tänka på mannen och
att han kunde vara orolig. Och hon reste sig för
att gå hem och tala om för honom, att hon var
lycklig och botad. Och hon ville tacka honom
för hans stränghet och för att han sände ut henne
till att trotsigt möta sin fiende.

SEGELTUREN.

Det var en söndagsförmiddag långt fram i
oktober. Det kom svepande en tung blåst från
söder, från länder, där värmen ännu var bofast, där
rosorna ännu höllo på att blomma och sätta knopp,
där vindruvorna nyss hade plockats och den första
druvsaften jäste i karen på bondgårdarna.

Den tunga sunnanvinden hade med sig oroliga
och ängslande ljud. Om man lyssnade länge
till den, så blev man förvirrad, som om man hörde
en främmande man tala ett obekant språk. Man
visste inte vad det var för saker, som den ville
berätta, om det var stora hemligheter, eller om
den bara ville viska till en om alla de gulnade träd,
om alla de avfallna fjärilvingar, om alla de tomma
fågelbon, som den hade farit förbi på hitresan.

Denna söndag hade Sven Elversson seglat
sin far till den lilla hamnplatsen utanför bergmuren
i Applum, och fadern hade gått fram till
kyrkan för att höra på gudstjänsten. Men sonen
hade inte följt med honom fram till slätten, utan
han hade sökt upp åt sig en klyfta strax till
höger i bergväggen. Han kände till den av gammalt
och hade legat där uppe på den gröna
ljungbädden redan som pojke.

Detta var den bästa tid, som Sven Elversson
hade upplevat, sedan han hade kommit hem till
sitt fädernesland. Det där tålmodiga och försakande
leendet hade till och med börjat försvinna från
ansiktet, och de bittra smärtor, som hade bott i
hans själ, hade nästan upphört att plåga honom.

Medan han låg där uppe på klipphyllan och
lyssnade till vinden och undrade vad den ville säga
honom och stirrade utåt havet, som låg stort och
tomt framför honom, så kom han att tänka på en
syn, som han hade haft en gång, när han hade
legat just som nu i en klippsluttning vid en havsstrand
med en vidsträckt vattenyta framför sig.

Han hade blivit trött av det starka solglittret
på vågorna och hade slutit ögonen och legat
stilla en lång stund. Men när han sedan helt
hastigt hade öppnat dem och blickat rätt framför
sig neråt det stora vattnet, hade han sett en
sjöjungfru.

Det var bara för ett det kortaste ögonblick.
Hon försvann, så snart som hans blick hade nått
henne, förvandlades till en flik av vit dimma, som
hade svävat bort över vattnet.

Men sett henne hade han gjort i alla fall, och
det hade uppstått en stor glädje inom honom, han
hade känt sig gynnad och hedrad och överlycklig,
därför att han hade fått se en skymt av ett av
de sköna naturväsenden, som fylla luft och hav,
och som eljest dölja sig så svartsjukt för människor.

Han hade känt sig viss om att hela hopen av
sjöjungfrur hade lekt på vattenytan, men då han
hade börjat lyfta ögonlocken, hade de allesammans
försvunnit. Det var bara denna enda, som
inte hade hunnit undan i tid.

Och detta hade han aldrig kunnat glömma,
och aldrig hade han suttit ensam utmed ett ödsligt
hav, där ingen seglare syntes, utan att han
hade slutit ögonen och legat stilla en lång
stund, för att sjöjungfrurna skulle tro, att han
sov, och våga sig upp ur djupet. Men aldrig mer
än den första gången hade han haft lyckan med
sig och fått se någon av dem.

Han gjorde om försöket också den här dagen,
fast med ringa förhoppning, men då han ansåg sig
ha legat stilla länge nog och slog upp sina ögon,
blev han helt häpen, för visserligen sågs ingen vit
kropp, hälften jungfru och hälften fisk, ute bland
vågorna, men på en hög sten, som låg i vattenbrynet,
satt en ung kvinna. Och som hon satt där,
ljusklädd, smidigt ihopkrupen överst på stenen,
kunde hon likaväl vara kommen från vatten som
från land.

Men det märktes nog snart, att hon, som satt
på stenen, inte var någon av de sorglösa naturandarna.
Hon torkade sig gång på gång i ögonen
med en näsduk, så att det var tydligt, att hon inte
var annat än ett stackars människobarn, som kunde
känna smärta och fälla tårar.

Sven Elversson satt och såg på henne och
undrade vad det var för en sorg, som tryckte
henne. Och han ville gärna veta om det nu åter
var några fula kullar eller stängande bergmurar,
som gjorde henne så ängslig, att hon inte kunde gå
i kyrkan, utan måste sitta ensam och gråta vid
havsstranden.

Han såg hur den späda kroppen skakades av
snyftningar, och på hela hållningen kunde han
märka hur tung den olycka var, som hade träffat
henne. Och han förstod, att hon hade gått ner till
havet för att få tröst, därför att hon ingen annan
hade, som hon kunde vända sig till, men denna
gången hade havet inte kunnat hjälpa henne.

Ett ögonblick efteråt hörde den unga kvinnan,
som satt på stenen, ett svagt rassel bakom sig.
Hon såg en man komma nerklättrande från en
klipphylla och tyckte sig känna igen den unge
arbetaren, som för några veckor sedan hade visat
henne havet. Och hon torkade skyndsamt sina
ögon och gick emot honom för att äntligen få
tacka honom.

»Jag såg, att ni satt här,» sade den unge
arbetaren, »och då tog jag mig friheten att gå
fram. Jag har min båt liggande här vid bryggan.
Den är en god seglare, så simpel den är, och
kanske att jag kunde få den äran att bjuda er på
en segeltur?»

En annan dag hade hon troligen inte antagit
hans bjudning. Men just då var hon så tacksam
för varje smula vänlighet, att hon inte kunde
säga nej. Och inte ville hon heller, att den unge
arbetaren, som såg så ödmjuk och snäll ut, skulle
tro, att hon nekade att följa med, därför att hans
båt var en simpel, omålad och odäckad fiskarbåt,
eller därför att han själv var en simpel,
arbetsklädd människa, som den här dagen uppträdde
i stora sjöstövlar och grov kavaj och en
mycket klädsam sydväst, som var formad som en
gammal sjökonungs stålhjälm.

Och så stötte de från land, och han fick upp
storseglet, och den tunga sunnanvinden fyllde det
och kastade båten på sidan. Och han höll rodret
hårt och styrde rätt mot väster, och de flögo ut
ur kilen fram mot havsöppningen.

Den unga prästfrun hade, som sagt, inte alls
följt med på segelturen, därför att hon hade väntat
sig något slags nöje av den. Hon hade inte trott,
att det fanns någon förströelse till i världen, som
kunde förskingra den myckna sorg, som låg över
henne den här morgonen.

Men när hon hade seglat en stund, så kunde
hon inte hjälpa, att blodet rörde sig livligare
i hennes kropp, och att hon kände det lättare
att bära det svåra, som var henne pålagt.

Det var en dag med klar himmel, så när som
på några små vita molnfläckar.

Men så klart det var, så fanns det tillräckligt
med fuktighet i luftlagren nere vid jorden för
att bryta ljuset och göra alla nakna och torra skär
och holmar gråvioletta eller rödaktiga eller blågrå.

Och den räckte också till för att på något
sätt förstora och höja dem, så att de låga gråstensklyftorna
lyfte sig med väldighet och makt
och majestät upp ur vattnet.

Och till att göra alla skrevor djupa och svarta
och alla branter förfärande och svindlande och
till att utmärka alla avstånd, så att man såg bergkam
stå bakom bergkam i allt mjukare och finare
och mera himmelska färgtoner.

Och när åter en stund hade gått, då fick den
unga frun en så stilla och from och frågande blick
i sina ögon, och hon lade ner sina knäppta händer
i skötet liksom i tillbedjan inför allt det härliga,
som utbredde sig omkring henne.

Och för en stund tänkte hon inte på något
annat, än att hon nu fick göra bekantskap med
ett Guds under. Hon fick göra riktig bekantskap
med havet. Hon hade inte anat förut hur det
var att komma det så nära, att känna dess andedräkt
susa i sina öron, att se in i dess skiftande
ansikte, att lägga sig intill dess vaggande barm och
känna hur hon blev vyssjad till ro.

Sven Elversson svängde om rodret, och de
länsade undan mot norr, in mellan skären, så att
hon fick segla under skrovliga bergväggar och
fick se små röda fiskarkojor stå under gamla
päronträd, som voro överhöljda med tunga, rödbruna
frukter, och fick upptäcka små ängar mellan
skrevorna, som voro mera stickande gröna, mera
stickande och levnadslustigt gröna än i den vänligaste
vår.

Han förde henne från sund till sund. Hon
möttes av vita ångbåtar och av tunga, överlastade
skutor och av lätta jakter, som gledo fram över
vattnet lika ofantliga, seglande fjärilar.

Men Sven Elversson förvånade sig över havet
och skär och skutor och kojor och ängar och
päronträd. För en sådan storhet och färgrikedom
och skönhet ägde de inte alla dagar. Han gladde
sig åt att den unga kvinnan hade fått se dem, när
de voro i högtidsskrud.

De måtte ha vetat, tänkte han, hur högt hon
älskade skönheten.

Och med Sven Elversson själv var det på
samma sätt som med skären och havet. Han
visade sig mer till sin fördel, än han eljest brukade.

De två i båten talade först om vädret och om
skönheten omkring dem, och han lärde henne
namn på de klippor och öar, som de seglade
förbi. Men så småningom kommo de in på andra
ämnen och språkade om allt, som fanns, om gammalt
och nytt, såsom hade de varit gamla vänner.

Och han lade av den hindrande ödmjukheten
och skyggheten och talade fritt och naturligt, och
hon förundrade sig och tänkte på att sådana unga
män, som växte upp i skärgården och tidigt kommo
ut till sjöss och fingo se främmande länder, de
måste ju förvärva en helt annan bildning och
världserfarenhet än folk, som ständigt vistades
på landbacken.

Hon fattade ett verkligt stort förtroende till
honom, för han var blygsam och fin och klok,
och hon önskade, att hon kände honom bättre och
visste vem han var, och att hon hade en sådan
man som han att fråga till råds, då hon råkade
ut för sådant, som hennes eget förstånd inte
kunde reda sig med.

Och vad Sven Elversson beträffar, så kom
det, medan han talade med henne, över honom
en besynnerlig lust att berätta om sin förbrytelse
för denna oskyldiga, som inte visste vad synd
var.

Han tänkte på att de människor, som hittills
hade förargats över honom och fördömt honom,
de voro alla väl förtrogna med last och synd.
Alla hade väl någon gång bedragit, ljugit, småsnattat,
stulit, varit högmodiga, obarmhärtiga, lata,
giriga, hämndlystna eller ondsinta.

Men denna unga prästdotter hade fått leva
ett så stilla och skyddat liv. Hon var inte fläckad
av lidelser eller begär. Hon hade ännu inga djupa
erfarenheter av egen och andras syndfullhet. Hon
hade aldrig hyst en ond tanke och hade aldrig
velat skada en människa.

Han kunde inte vänta sig någon alltför mild
dom av henne, för hon var så övermåttan känslig,
att hon på intet sätt kunde lägga band på sin avsky
för allt, som var henne motbjudande. Men i
alla fall tyckte han sig vilja vädja till hennes utslag.
Hon skulle bli hans högsta domstol. Han
kunde inte gå till kungs för att få en rättvis dom,
men han kunde gå till henne.

Han stred dock länge emot, så blyg och
osäker som han var, och medan han satt och
tvekade, märkte han, att den unga frun hade blivit
tyst igen. Det tycktes vara något, som hon gärna
ville ha sagt, men som hon hade svårt att komma
sig för med.

Men så till sist blev hon färdig, och hon
grep sig an helt beslutsamt, störtade sig rakt in
i ämnet.

»Ni såg nog, att jag satt och grät, när ni
kom fram till mig för en stund sedan?»

»Ja,» sade han, »det kan jag ju inte neka till.»

»Ja, det var just ingen stor sorg,» sade hon.
»Det var bara ett brev, som jag hade fått. Det
var från en god vän till mig, en rik bonddotter,
som gifte sig helt nyligen, och som hade fått en
så bra och förmögen och framstående man, så
att jag och alla människor trodde, att hon skulle
bli så förfärligt lycklig.»

»Och nu har kanske inte detta hopp gått i
fullbordan?» sade Sven Elversson och lade båda
händerna på rorkulten och böjde sig fram mot
henne och tycktes bli utomordentligt intresserad
av allt, som rörde den goda vännen.

»Nej,» sade hon och såg långt bortåt havet,
som om hon inte ville möta hans blick. »Hon har
inte blivit det. Hon skriver, att mannen jämt är
missnöjd med henne. Och hon kan inte förstå varför.
Hon frågar mig om jag inte kan ge henne
någon förklaring. Men jag kan inte, jag ville så
gärna hjälpa henne, men jag förstår ingenting,
jag heller. Ni kan nog tänka er, att det där gjorde
mig ledsen. Det var därför, som jag inte kunde
låta bli att gråta.»

»Det kan jag väl förstå,» sade Sven Elversson.
»Men skulle inte fru Rhånge fråga kyrkoherden?
Han har en så stor erfarenhet.»

Hon rodnade och kastade en hastig och liksom
litet misstänksam blick bort till honom. Men
när hon hade sett, att hans ögon mötte hennes
klara och öppna, utan minsta baktanke, fortfor
hon:

»Jag tror inte, att hon vill, att jag ska fråga
min man om saken. — Det är framför allt, när dehär
varit borta på någon bjudning och ska åka
hem, som han är i dåligt humör. Då vill han knappast
tala till henne. Och vad hon än försöker säga,
så svarar han bara något försmädligt eller ovänligt.»

»Men är ni säker på att det inte kan vara
något i den unga hustruns uppförande, som mannen
kan finna opassande?» föreslog Sven Elversson.

»Nej,» sade den nygifta frun ivrigt, »det är
jag viss om att det inte är. De är ju allvarligt
sinnade, både hon och han, och vart de
kommer, går det stilla och ärbart till, och det
blir inte fråga varken om dans eller om några
uppsluppna lekar. Men i alla fall så har nog min
vän tänkt på detta, att mannen kunde ha funnit
henne för munter och livlig, så att, sist hon var
borta, satt hon hela tiden inne hos de gamla, gifta
bondgummorna och talade förstånd. Och det var
bara, när värden själv kom och ville visa henne
sina trädgårdsanläggningar, som hon gick ifrån
dem. Och värden var ju en äldre man, han talade
inte om annat än fruktträd och blommor, och om
att det fanns alldeles för lite trädgårdar i den
trakten. Och hon blev så itänd och tyckte, att
han hade så rätt, och hon frågade om han inte
trodde, att det skulle gå an att anlägga en liten
trädgård, också där hon bodde. Och då lovade
han henne, att hon skulle få låna hans trädgårdsfolk,
så att de skulle staka ut en trädgård åt henne
nu på hösten, och till våren ville han sända henne
både buskar och träd. Men på kvällen, när de åkte
hem och hon ville glädja mannen med de där löftena,
såg hon, att han knöt handen så hårt om
piskskaftet, medan hon berättade, att det vitnade
i knogarna, och när hästen snavade i en backe,
blev han så ond, att han gav den rapp på rapp.
Och till henne sa han, att hans gård fick lov att
vara sådan, som den hade varit i hans företrädares
tid, och att där fick det inte göras några nya anläggningar.
Och han bad henne, att hon aldrig
skulle göra några sådana överenskommelser utan
att först fråga honom om lov. Och hon skriver
till mig, att hon blev så skrämd, så att hon ingenting
kunde svara. Hon bara knäppte sina händer
och bad till Gud, att hon skulle få veta vad detta
var och vad det betydde.»

Och den unga kvinnan talade hela tiden långsamt
och vägde sina ord med stor försiktighet,
och Sven Elversson hörde på med allt större och
större intresse. Och han kunde inte låta bli att
tänka, att beskrivningen på den där gamle mannen,
som svärmade för trädgårdsodling, passade in särskilt
bra på en godsägare, som bodde på en udde
utanför Applum och hade en stor gård och naturligtvis
hade haft en bjudning för prästfolket. Men
om detta sa han ingenting till henne, som talade
med honom.

»Hon måtte visst vara bra vacker, den där
bondflickan,» sade han endast.

Hon kastade åter en förstulen och forskande
blick bort till honom.

»Ja, jag tror nog, att folk tycker, att hon ser
rätt bra ut,» sade hon litet vårdslöst. »Men vad
har hon för glädje av det, när mannen finner så
många fel hos henne och anmärker på allt, vad
hon gör? När det är, som om hon aldrig mer
skulle få ha en egen vilja, och som om allt, vad
hon företar sig, skulle vara förkastligt. Och när
hon aldrig kan lära sig vad hon får lov till, och
vad som är henne förbjudet.»

Nu höll Sven Elversson på med att kasta
om seglet för en kryssning. Han hann inte att
svara något, innan hon fortsatte.

»Förr i världen, när hon var hemma, då fick
hon aldrig några förebråelser. Där var hon alla
till lags. Hon var ett föredöme för småsyskonen,
och alla människor sa, att när hon flyttade från
hemmet, så skulle det bli slut med trevnaden.
Och när hon tänker på detta, så kan hon inte
låta bli att småle åt sig själv, för nu, sedan
hon har fått eget hem, så tycks hon inte duga till
något, och hon får bannor för vad hon säger
och inte säger, för vad hon gör och inte gör.»

»Herre Gud, vad ska jag svara henne?»
tänkte Sven Elversson. »Hon är ensam och har
ingen att förtro sig till, hon är värnlös och främmande.
Och hon behöver tala om sin olycka.
Hon tycker, att det är en tröst att få tala om
den på det här sättet.»

Han gjorde bara den anmärkningen, att det
hördes, att fru Rhånge var mycket fästad vid sin
barndomsvän.

»Jag skulle gärna vilja hjälpa henne,» sade den
unga frun, och nu voro tårarna åter nära att visa
sig, »därför att jag vet, att hon är en god och
snäll människa. Hon tycker om att gå till fattiga
och gamla och trösta dem i deras bedrövelse,
men det får hon inte heller, och detta är nästan
det, som är värst för henne. Och hon får inte
sitta i en bänk i kyrkan, som hör till gården, och
där hon tycker så mycket om att sitta, därför
att den är belägen i koret och lite upphöjd, så
att hon därifrån kan se ut över församlingen.»

Och Sven Elversson tänkte på den lilla bänken
i Applums kyrka, som var avsedd för prästgårdsfruntimmerna,
och som mycket riktigt var
upphöjd, så att där gavs en god överblick. —
»Men jag kan inte säga till henne, att mannen
är svartsjuk,» tänkte han. »Det skulle såra henne.
Det går kanske över. Det är bättre, att hon ingenting
vet.»

Men han lade om rodret och slog in på
hemvägen. Det var nog bäst för den unga frun,
att mannen fann henne hemma, då han kom
från kyrkan.

Och i smärta över att inte våga hjälpa henne,
för att kanske få henne bort från sin egen sorg
sade han, i det han pekade på en toppig holme
långt i väster:

»Det där är Grimön. Därifrån är den där
karlen, som heter Sven Elversson. Ni har väl
hört talas om honom?»

Hon nickade. — »Jo, jag känner allt till hela
historien.»

Hon tycktes färdig att låta ämnet falla, men
plötsligen lade hon till ett par ord, som gjorde
slut på den smula lycka han hade känt denna
förmiddag.

»Ni vet väl, att det där skolhuset, som han
har byggt inne på kyrkslätten, brände ner i går
kväll?»

»Brände det?» utropade han, och i förskräckelsen
släppte hans hand sitt tag om rorkulten,
så att vinden kastade om seglet och båten
höll på att kantra.

»Ja, det brände ner till grunden,» sade prästfrun
med största lugn, »och väl var det.»

Han gjorde en lov för att få båten i rätt
kurs igen. Under tiden sade han mellan hårt
sammanbitna tänder: »Varför säger ni, att det var
väl, att huset brände? Jag har hört sägas, att
Applumsborna var nöjda med det.»

»Det har jag också hört,» förklarade hon,
»men vad hjälpte det, när barnen inte ville gå
dit?»

»Ville inte barnen gå i skolan?» upprepade
han helt hjälplöst. »Jag har inte varit i land,
sedan skolan började, så jag vet ingenting.»

Hon märkte, att han var upprörd över att hon
hade sagt, att det var väl, att skolhuset brände,
och därför berättade hon nu helt ivrigt, att barnen
från första stund hade varit ovilliga att gå i den
nya skolan. De hade hört, att den var byggd
av en människoätare, och de voro rädda, att de
skulle gå miste om saligheten, därför att de sutto
och läste i rum, där det luktade kristet blod.

Medan hon berättade detta, måste den unga
kvinnan undra över att mannen framför henne
blev så tyst, liksom bedövad, att han fick en så inåtvänd
blick, och att det kom ett så tålmodigt och
utpinat leende glidande över läpparna.

Och för att ytterligare rättfärdiga vad hon
nyss hade sagt talade hon om, att skolläraren
och framför allt småskolelärarinnan hade gjort
sitt bästa. De hade talat vänligt och förståndigt
med barnen, hade visat dem hur väl
det nya huset var inrett, hur allt var uttänkt
till deras nytta och trevnad. Men barnen hade
ingenting velat höra, utan bara hållit på med
sitt: att huset var byggt av en syndens människa,
och att det var oheligt.

En del hade fått plötsliga anfall av gråt under
lästimmarna. Andra hade tyckt sig se syner, och
förskräckelse och vämjelse hade stigit för varje
dag. Till sist hade föräldrarna knappast kunnat
förmå barnen att besöka skolan. Man hade
varit rädd för att de mest upphetsade skulle ta
skada till förståndet.

Sven Elversson satt och såg rätt framför sig.
— »Nu får jag min dom av henne, såsom jag önskade,»
tänkte han. »Och hon dömer som alla
andra.»

Hon fortsatte med att säga, att det var på
barnen, som hon hade tänkt, då hon hade sagt,
att det hade varit väl, att skolhuset brände.
Själva branden hade förorsakats av en ren
olyckshändelse. Kvinnan, som städade skolsalen,
hade på lördags eftermiddag råkat välta
omkull sin lampa. Eld hade genast yppat sig,
och innan hon hade hunnit skaffa hjälp, hade den
fått överhand.

»Ja, nu har Sven Elversson fått sin dom av
både Gud och människor,» sade mannen vid rodret.
»Nu ska man säga, att Gud inte ville tillåta
en så ohelig man som han att bygga en skola.»

»Ja, man skulle nästan kunna tro ...» började
den unga frun, men avbröt sig tvärt. Hon fick
en plötslig aning om att den där karlen, som
hon nu hade sällskapat med i två hela timmar,
måste vara Sven Elversson.

Hade hon inte hört det namnet nämnas den
gången, då han hade åkt med dem från stationen,
fastän hon då inte hade fäst sig vid det?

Och när hon nu såg närmare på honom! Hon
hade låtit sig bedragas av de enkla kläderna, för
det var en bildad människas ansikte, som hon hade
framför sig. Och den där främmande brytningen,
som hon hade undrat över! Det var väl ett
minne från hans engelska uppfostran.

Han höll ögonen nedslagna, och hon satt och
såg på det tålmodiga leendet, som spelade på
hans läppar, och kände sig gränslöst olycklig över
att hon hade än ytterligare ökat på hans börda
av avsky och förakt.

»Ska jag nu gå hem med denna bedrövliga
känsla av att ha förolämpat den stackarn mot
min vilja?» tänkte hon. »Då får jag mer att sörja
över, än jag redan hade, då jag kom ner till
havet i dag på morgonen. Han lär ju ha varit en
lovande ung vetenskapsman,» tänkte hon vidare,
»och har mistat allt. Nu har han offrat pengar
och arbete på skolhuset för att återvinna, människors
aktning. Detta är bra hårt för honom.
Jag skulle inte ha talat, som jag gjorde.»

Det var tyst i båten under hela hemfärden.
De gjorde inte något bemödande att tala, varken
han eller hon.

När de hade lagt till vid stenbryggan under
klippväggen och han reste sig för att hjälpa henne,
grep hon efter hans hand.

»Förlåt mig!» sade hon. »Jag visste inte,
att det var ni.»

Hon böjde sig ner och snuddade med sina
läppar mot hans panna, som inte skyddades av
den skärmlösa läderhjälmen.

»Vad gör ni?» ropade han till och såg ond
ut, nästan som om hon hade bitit honom.

»Jag vill, att ni ska förstå, att jag inte känner
så för er som alla andra,» sade hon.

Därmed sprang hon ur båten ner på bryggan,
och utan att se sig tillbaka vandrade hon över
sandremsan in bland klipporna.

Men innan hon hade hunnit långt, kom Sven
Elversson efter henne och lade sin hand på hennes
arm, för att hon skulle stanna.

»Tack och välsignelse över er!» sade han med
dämpad och bruten röst. »Men kom ihåg,» fortfor
han, »att ni får aldrig, aldrig mer göra något
sådant, och ni får inte tala om för er man, att
ni har gjort det! Annars kunde han bli så svartsjuk,
att han dödade er.»

*

Sven Elversson hade lämnat den unga prästfrun,
och hon fortsatte sin vandring framåt åkrarna,
men hans sista ord genljödo i hennes
minne.

Svartsjuk! Kunde det vara sant, att hennes
man var svartsjuk?

»Ah, seså!» tänkte hon. »Det är ju alldeles
omöjligt. Han måste ju veta, att jag tillhör honom
med hela min själ, med alla mina känslor och
tankar.»

Det förekom henne så orättvist, så kränkande,
att någon kunde tro, att hennes man var
svartsjuk, att hon omigen fick tårarna i ögonen.

»Gud vet hur det förhåller sig med den där
Sven Elversson,» sade hon för sig själv. »Fastän
många känner äckel för honom, säger alla, att
han ska vara en god man. Men han lider kanske
inte alldeles oskyldigt. Hur skulle Edvard kunna
vara svartsjuk på mig? Det där satt han alltså
och gjorde upp för sig, medan jag talade med
honom i båten.

»Jag önskar, att han vore här, så att jag
finge säga honom sanningen,» fortfor hon. »Och
sanningen är den, att Edvard har upphört att älska
mig. Det är hans olycka och min. Men han är inte
svartsjuk. Ack, han, som står så högt, på vem
skulle han vara svartsjuk? Och den där karlen
trodde, att han till och med skulle kunna bli
svartsjuk på honom!

»Han har upphört att älska mig,» upprepade
hon. »Han kan inte hjälpa, att han inte längre
älskar mig, men han kan inte ha upphört att
tro på mig och min kärlek. Det vore orättvist,
det vore kortsynt, det vore nästan löjligt.»

Då hon kom hem och trädde in i förstugan,
kom jungfrun emot henne med en bestört min.
Hon berättade, att gudstjänsten redan var slut.
Kyrkoherden hade kommit hem från kyrkan, och
han hade blivit mycket förskräckt, då han inte
hade funnit frun inne. Han hade sökt henne överallt,
varit ända nere vid havet. Ja, nu satt han i
sitt rum. Det vore nog så gott, att frun ginge in
till honom genast.

Hon öppnade dörren till skrivrummet. Var
han sjuk? Där satt den stora, starka karlen med
ansiktet stött mot armarna, han vaggade fram och
tillbaka och kved och jämrade sig.

När nu Sigrun kom in till honom och förvånad
frågade vad som fattades honom, såg han
upp och var då så förändrad, att hon knappast
kände igen honom. Hela ansiktet var sammandraget
och litet, ögonen voro urblekta och glåmiga,
det svarta skägget hängde i stripor och tovor
neråt kinderna. En sådan förvandling hade hon
aldrig trott att en människa kunde undergå på så
kort tid.

Han såg stort på henne, liksom skulle han
inte känna igen henne. Sedan strök han med händerna
över ansiktet. Han arbetade för att bli sig
själv igen, densamma försiktiga och värdiga och
självsäkra mannen, som han alltid brukade vara.
Men han måste ge upp det, rörelsen blev honom
övermäktig, och tårarna kommo störtande ur ögonen
på honom.

Han sträckte ut en arm mot henne, och utan
att resa sig upp drog han henne intill sig. Och
han varken kysste eller smekte henne, utan bara
lutade sitt huvud mot hennes bröst och grät, så
att det var alldeles hjärtslitande.

Hon bad och bad omigen, att hon skulle få
veta vad det var, som plågade honom, men det
dröjde länge, innan han kunde tala om det för
henne.

Och det var ingenting annat, än att han hade
kommit från kyrkan och inte funnit henne hemma,
och han hade sökt henne i omgivningen och ända
nere vid havet, och då han inte hade sett henne,
så hade han trott, att hon hade övergivit honom
och smugit sig bort ifrån honom.

Hon kunde inte låta bli att ge upp ett litet
skratt, som var fullt av tillfredsställelse och triumf.

»Du får aldrig mer gå ifrån mig,» sade han.
»Du får lov att ge mig ett löfte nu, att du aldrig
går ifrån mig. Du får lov att alltid låta mig veta
var jag kan finna dig, för annars ser du ju att
jag mister förståndet.»

Hon lovade honom allt, vad han ville. Hon
lovade honom, att ingen utom döden skulle skilja
dem åt.

Och sedan stod hon kvar bredvid honom och
strök över hans hår, tills han åter kom att se ut
som en människa. Och hon kände sig lätt om
hjärtat, därför att hon hade fått ett vittnesbörd
om hans kärlek. Men på samma gång kände
hon sig något litet frånstött och främmande, för
detta var en sådan kärlek, som hon inte förstod.
Den var henne för het och för vild.

Hon frågade honom hur det någonsin kunde
falla honom in att tro, att hon skulle vilja svika
honom, och då bröt det fram, att han visste, att
hon var så mycket förmer än han. Hon var från
en annan värld, Hon var god, hon, utan att hon
behövde tänka på att vara det. Och han gick jämt
och var rädd för att hon skulle försvinna ifrån
honom. Han var inte värd att få behålla henne.

Och hon tänkte, att detta menade han inte.
Detta kunde han inte mena. Det var bara hans
kärlek, som upphöjde henne, såsom kärleken alltid
vill. På samma sätt hade hon hittills upphöjt
honom i sitt hjärta.

Hon var nu inte olycklig och modlös, såsom
hon hade varit på morgonen, men det steg in hos
henne en känsla av fruktan för mannen. Och om
sin segeltur med Sven Elversson nämnde hon inte
ett ord.

*

Under tiden var Sven Elversson och hans
far på väg till Grimön. Gamle Joel skötte rodret,
och sonen låg i fören utsträckt så bekvämt, som
det gavs tillfälle till.

Joel hade kommit till honom med nyheten
om eldsvådan, som han hade fått höra vid kyrkan.
Han såg gammal och böjd och modlös ut,
där han satt. Han tänkte på att nu efter detta misslyckande
voro alla vägar till uppkomst stängda
för sonen.

Sven Elversson låg och strök sakta över sin
panna. Ibland for han sakta med fingret över den,
ibland med hela sin fina och smala hand.

I sin själ kände han en märkvärdig frihet och
rörlighet. Tankarna kommo klara och oemotsägliga.
Vägar öppnade sig för honom.

»Far,» ropade han, då han hade legat en
stund, »jag tror ingenting är så mäktigt som
äcklet. Det besegrar alla. Ingen kan kämpa emot
det. Man bör veta det från början. Den, som kämpar
mot äcklet, kommer att bli slagen.»

Fadern höjde litet på axlarna. Han grymtade
något till svar, som inte hördes mittunder
vågsvall och vindsus.

Sven Elversson låg allt fortfarande kvar och
tänkte. När hans själ om en stund hade funnit
ut något, som återigen syntes honom klart och
oemotsägligt, höjde han rösten och ropade till
fadern:

»Men äcklet är ingenting ont. Det är en varnare
och vaktare. Och den, som kan begagna
sig av äcklet och bruka det till sådant, som är
gott, han kan göra mycken nytta bland människorna.»

Gubben såg upp. Det tändes en liten gnista
i hans vattniga grå ögon, och han rätade litet på
sin böjda rygg.

Nu sprang sonen upp, vandrade över tofterna
fram till fadern och satte sig bredvid honom,

»Det har hänt mig något i dag,» sade han,
»något, som har hjälpt mig. Jag är inte bedrövad
över skolhusets brand. Jag har fått annat att
tänka på.»

Därpå gick han åter och lade sig i fören,
hörde på sunnanvindens tunga susning, såg på
de färgskimrande skären och strök över pannan
med sin smala, fina hand.

SÄMRE ÄN DEN SÄMSTE.

Den anklagade, Julius Martin Lamprecht, låg
på britsen i rannsakningshäktet i tingshuset i
Knapefjord och stirrade ut i den gråa skymning,
som rådde omkring honom.

Nu, som så många gånger förut, sedan han
hade blivit häktad, låg han och gjorde klart för
sig, att han var oskyldig och inte hade någon anledning
att bekänna.

»Om jag verkligen vore skuld till att de där
gamla människorna fick sina skallar inknackade,»
tänkte han, i det han påminde sig några ord, som
han hade yttrat under förmiddagens förhör, »så
skulle jag förstås inte neka. För jag vet, att
det heter öga för öga och tand för tand. Och
att rättfärdigheten måste upprätthållas. Och det är
bättre att ta sitt straff i denna ändliga värld än
att vänta det i den nästa, där det inte bliver något
uppehåll i bedrövelsen.»

Den anklagade var omkring fyrtiofem år gammal
och såg nästan jättelik ut, där han låg på
britsen. Håret var lockigt och gulvitt som på
ett barn, hyn hade bibehållit ungdomens ljusa
färgtoner med ett inslag av skärt på kinderna.
Mustascherna voro ljusa och av anmärkningsvärd
längd. Ansiktet i det hela vackert, med välformade
drag. Endast ögonen, som för övrigt voro
vackra, de också, voro obehagliga, med en blick,
som än var envist stirrande, än osäkert kringfarande
från golv till tak, från hörn till hörn.

»Var och en efter sin art,» tänkte den anklagade.
»Med domare och allmänna åklagare
förhåller det sig så, att man med dem måste
tala en särskild sorts sanning, därför att den
verkliga sanningen inte kan nå fram till deras
hjärtan, utan måste förtolkas.»

Samtidigt som han låg och klargjorde för sig,
att han inte alls hade begått något mord, såg han
sig själv, hungrande och frysande, klädd i eländiga
luffarepaltor, komma in sent en vinterkväll i ett
ensligt beläget torp, undangömt mellan en hop
steniga och ofruktbara bergkullar. Dörren hade
av våda stått ostängd, och han mindes hur förfärat
det gamla folket, som hade suttit vid ett
bord under fönstret, hade blickat upp, då han steg
in, och hur bråttom de hade haft att skjuta igen
bordslådan. Han talade vänligt till dem, satt med
dem vid brasan och värmde sig, åt deras mat
utan att visa någon ängslan, men kände hela tiden
på sig, att de voro missnöjda med att han var där,
och att de önskade honom tusen mil borta.

»När man är en frigiven straffånge, som har
varit insatt på livstid, fast man genom ett utmärkt
uppförande har fått straffet förkortat till endast
tjugu år,» tänkte den anklagade och var nu åter
inne i det anförande, som han denna dag hade
tillåtit sig att hålla inför rätten, »så ligger det nära
till hands att bli misstänkt. Man kan inte begära
bättre. Man skulle själv handla på samma sätt.»

Samtidigt såg han för sin inre syn mycket
tydligt hur han och de båda gamla gingo och lade
sig i var sitt hörn av stugan, de i sin säng och
han på golvet på en halmmadrass. Elden brann
ännu på härden, sedan de hade lagt sig, och
han såg de två vita huvudena vila bredvid
varandra. Själv låg han hårt och obekvämt, han
frös och kände sig olustig, och framför allt förargade
det honom, att de där gamla nu lågo och
missunnade honom natthärbärget. Yxan, med vilken
gubben hade hackat av några kvistar för att
stoppa under grötgrytan, låg kvar på huggkubben.
Han undrade om den med avsikt var lämnad så,
att bladet skulle ligga och blänka i eldskenet.
För att vara lätt synlig och lätt till hands?

Han började bli sömnig, men var rädd för att
somna in. När han väl sov, kunde ju de två
andra ta sig till vad som helst med honom.
Gubben var rätt kry trots sina sjuttio år. Och de
voro två emot en.

»Det borde vara så, att den, som har tjugu
Ã¥rs straffarbete bakom sig, bleve mindre utsatt
för misstankar än andra, som inte vet vad det vill
säga att sitta inne,» mumlade den anklagade och
påminde sig återigen några av de förmanande och
tillrättavisande ord, som han under förmiddagens
rannsakning hade riktat till den unge domaren,
som ledde förhöret. »Men man vet ju, att det inte
anses så, åtminstone handlas det inte efter den
regeln.»

Samtidigt som han påminde sig dessa vackra
ord, såg sig den anklagade ligga på golvet i
torpstugan och anstränga sig för att lyssna till det
gamla parets viskningar. Det var något, som
gubben yrkade på, men gumman höll emot. — »Låt
honom bara somna in först!» hörde han henne
säga. Vandringsmannen på den hårda halmbädden
kände sig alltmer otrevlig till mods. Det
var tydligt, att de gamla hade pengar hemma,
och att de fruktade, att han skulle stjäla dem.
Det är otroligt så många faror en stackars vägfarande
kan råka ut för.

Han förställde sig, låtsade, att han sov, och
snarkade ljudligt för att få se vad de skulle
ta sig till. Det blev inte annat, än att gumman
läste högt en aftonbön. Han tyckte, att det var
höjden av förställning, han, som visste vad de
hade i sinnet. Han, som såg hur yxbladet låg
och blänkte i skenet av de sista eldbränderna
färdigt och till reds. Han, som förstod, att de
bara ville söva hans vaksamhet till ro.

»Men,» tänkte den anklagade, »det där är
sådant, som man aldrig kan få en domare att
begripa. Han vill aldrig höra talas om nödvärn,
framför allt inte, då det är fråga om en fattig
vandrare, som kommer skyddslös och vapenlös
in i en främmande stuga. Men vad mig beträffar,
kallar jag inte sådant för mord. Om jag
inte hade gått upp och knackat in skallen på
dem, så hade de gjort detsamma med mig. Jag
tror inte, att de verkligen hade somnat in, fastän
de låg stilla och inte rörde sig. De bara låtsades.
Om jag hade låtit lura mig att somna in på fulla
allvaret, så skulle man ha fått se hur det hade
gått. Vips hade de varit uppe ur sängen och i
färd med yxan. Och ingen konst att gräva ner
ett lik och gömma det i en sådan vildmark. Det
är nästan inte rätt att utsätta människor för sådana
frestelser.»

För varje gång den anklagade på detta sätt
gick igenom mordnattens händelser, blev han alltmer
övertygad om att han endast hade begått ett
nöddråp.

Han hade inte väntat till en början, att han
alls skulle bli häktad. Dels var torpet, där de
två gamla lågo och sovo med var sitt yxhugg i
pannan, beläget långt från allfarväg, och han
kunde hoppas, att ingenting skulle bli upptäckt,
förrän han hade hunnit sätta sig i säkerhet. Dels
kände han sig hela tiden så oskyldig, att han
tyckte, att han borde skyddas av den högre rättvisan.
Ty den högre rättvisan var av annat slag
än den lägre, jordiska. Den förstod, när en
stackare var i nödläge. Den högre rättvisan
kunde man, så att säga, tala förstånd med.

Vad den högre rättvisan kunde ha att invända
mot honom, det var — det erkände han
villigt — ett par små nödlögner, som han hade
tillåtit sig under rannsakningen, angående de
ställen, där han hade uppehållit sig mordnatten
och dagarna efter mordet. Men så samvetsgrann
han än ville vara, och så mycket han älskade
rättfärdigheten, så ansåg han, att dylikt var ursäktligt
i hans fall. För när man, emot all rättvisa
och billighet, hade blivit häktad bara av
det skälet, att man hade varit straffad förut, samt
kanske också något lite därför, att man hade
befunnits vara i besittning av de mördades sparbanksbok,
så hade man blivit tvingad att vika av
en smula från sanningen. Man hade också måst
förklara, att man hade stulit boken ur fickan
på en medpassagerare på järnvägen. Man hade
inte försökt säga, att man hade bekommit den
på ärligt sätt, utan erkänt, att den var stulen. Och
var medpassageraren hade fått sparbanksboken
ifrån, det visste man naturligtvis inte. Det var
för mycket begärt, att man skulle ha reda på
hans vägar och utvägar.

Den anklagade gjorde om detta sitt resonemang
gång på gång, och för varje gång kände han
sig alltmer och mer skuldlös. Om en stund,
då dörren till rannsakningshäktet öppnades och
notarien, som hade lett förmiddagens undersökning,
trädde in till honom, åtföljd av fånggevaldigern,
som var nerskickad från länshäktet, och av
en ung man, som var klädd som någon sorts
bättre arbetare, var han fullt och fast övertygad
därom, att han endast genom en synnerlig nåd
hade undgått att bli lönnmördad.

Fången reste sig genast från britsen och
intog en hövligt avvaktande hållning. Såsom han
hade lovat fängelseprästen, ville han alltid iakttaga
ett gott uppförande och visa, att han inte
endast var en vän av rättfärdigheten utan också
av dess tjänare.

»Jag vill tala om för Lamprecht,» sade den
unge domaren, »att i morgon faller domen i ert
mål. Och jag vill ännu en gång uppmana er att
innan dess genom uppriktig ånger och bekännelse
lätta ert samvete och vinna ett mildare straff.»

Den anklagade mötte domarens uppmaning
med en energisk skakning på huvudet. För övrigt
upptog han den med förstående och överseende.

»Jag fattar ju visst, att notarien befinner sig i
en svår belägenhet,» sade han. »Jag har själv
lärt mig att älska rättfärdigheten, som är grundvalen
för oss alla, den, som vi har att lita till.
Och jag fattar, att man har sina betänkligheter.
Man vill varken fälla en oskyldig eller ge fri
en brottsling.»

Under det att han sade detta, märkte den
anklagade, att domaren ett par gånger gjorde
en rörelse med handen för att avbryta, men han
låtsade inte om det. När man har suttit på tukthus
i tjugu år, har man samlat in en smula erfarenhet
och kan ha en del saker att säga, som
kunna vara nyttiga att höra för en notarie, som
måhända sitter sitt första ting.

Man lät honom tala till punkt. Därefter fortsatte
domaren fullkomligt oberörd:

»Lamprecht har stor svårighet att lämna klara
och tydliga svar. Därför har jag här satt upp
trenne punkter, som ni har att svara på.» Notarien
tog fram ett papper, som han, under det att
han läste upp innehållet, höll fram för den anklagade.

»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht,
att han mördat torparen Jonas Mikaelsson
med ett yxhugg natten till den trettonde
februari 1909?

»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht,
att han mördat torparhustrun Brita Gustava
Mikaelsson med ett yxhugg natten till den trettonde
februari 1909?

»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht,
att han visste, att de båda makarna innehade
en sparbanksbok med insatta tvåhundra
kronor, och att det var för att bemäktiga sig
denna, som han har begått mordet?»

Notarien lade papperet ifrån sig på bordet.

»Lamprecht har nu att begrunda detta,» sade
han. »Lamprecht vet själv, att ni inga utsikter
har att bli frikänd, men en frivillig bekännelse kan
medföra lindring i domen. Här ligger nu papperet,
och jag ska säga till om att bläck och penna tas
in till Lamprecht.»

Den anklagade hade blivit djupt förolämpad
av domarens kritik över hans sätt att uttrycka sig
och hade helt och hållet förlorat sitt goda humör.
Hans blick hade blivit stirrande och tom.

»Lamprecht har förstått vad jag har sagt?»
sade domaren. »Lamprecht har uppfattat, att det
är tre frågor, som Lamprecht ska besvara, och
att bläck och penna ligger till reds här på
bordet?»

Den anklagade drog in luft i lungorna. Han
var så förolämpad, att han inte längre gitte bibehålla
sitt goda sätt. Han spottade på papperet.
Därefter gick han tillbaka till britsen, kastade sig
ner på den och slöt ögonen.

»Ett nytt papper ska genast bli intaget till
Lamprecht,» sade domaren med samma lugn, som
han hade visat hela tiden.

»Lamprecht har nu en timme på sig. Så
länge stannar jag här i tingshuset för att vänta
på svar. Lamprecht tycker om uppskov och
undanflykter. Det är min mening att visa
Lamprecht, att tiden för sådant nu är förbi.»

Den anklagade svarade endast med en svordom.

Strax därpå hörde han dörren öppnas och
antog, att de besökande hade lämnat rannsakningshäktet.
Han gjorde sig inte besvär med
att öppna ögonen och se efter.

Han kände på sig, att han hade utgått som
segrare ur ordskiftet. — »Den där pojken vågar
inte utsäga en fällande dom,» tänkte han. »Inte
mot mitt bestämda nekande. Vad hans papper
angår, så behöver jag inte svara på det. Vad
skulle det tjäna till?»

Där han låg utsträckt på britsen, såg han
samma syner som förut, förde samma resonemang
med domare och åklagare, blev för varje minut
mer och mer övertygad om sin absoluta oskuld,
kände sig fullkomligt viss om att de gamla i
torpet hade brukat lägga försåt för ensamma
vandrare, att de hade flera än en vägfarande
på sitt samvete.

På samma gång fann han det tilltalande,
att domaren hade besökt honom för att övertala
honom att bekänna. Det vittnade om att man
ansåg honom för en betydande och farlig person,
som man inte gärna ville släppa lös ur fängelset.

»Se där!» sade han inom sig och bröstade
sig. »Nu vet man alltså hur man har det ställt.
Människor sitter runtom i landet och är ängsliga
för att mördaren inte ska kunna fällas. Man
såg nog vilken trängsel det var i tingshuset på
förmiddagen. Man förstår vad tidningarna ska
vara ivriga. Man förstår vad domaren ska vara
oviss. Ja, man förstår mycket väl vad det där
vill säga. Man vill gärna fälla, men man har
inte tillräckliga bevis. Man vill framlocka en bekännelse
för att kunna fälla. Man vet, att man
inte kan fälla en anklagad mot hans enständiga
nekande, när man inte har bevis.»

Han kände sig så trygg, att han började
vissla.

Kanske att det, när allt kom omkring, skulle
visa sig, att denna svåra prövning inte hade
varit alldeles utan gagn. — »Hädanefter,» tänkte
han, »ifall man kommer gående till en enslig
stuga, ska det inte bli fråga om att hålla till
godo med kall potatis och lite grötskovor från
grytbottnen. Hädanefter ska man bara behöva
säga sitt namn, Julius Martin Lamprecht, för att
folk ska veta vad de har att rätta sig efter.
Det ska komma både pannor och grytor på spisen
och allt gott, som finns i huset, ska bli uppdukat.
Hädanefter ska det inte bli tal om att ligga på
en halmmadrass på golvet. Det ska bli gästen,
vandringsmannen, som vräker sig i sängen, och
värdfolket får lägga sig på golvet, i uthuset, var
det har lust.»

Åter blev den anklagade störd i sin tankegång.
Han hörde hur en mild och ödmjuk
stämma yttrade tätt bredvid honom:

»Nu är fem minuter gångna av den utfästa
tiden.»

Han slog upp ögonen. Den arbetsklädde
mannen, som hade följt domhavanden in i cellen,
stod bredvid honom. Han höll sin klocka i
handen och pekade på den med fingret, medan
han talade.

»Vad gör ni här? Vad är ni för en?» röt
den anklagade till, obehagligt överraskad av att
inte vara ensam. Han måtte då väl i all världen
inte ha talat högt för sig själv?

»Å, jag är just ingen alls,» sade den arbetsklädde.
»Jag heter Sven Elversson och är son
till Joel Elversson ifrån Grimön. Men det föll
mig in, att ni skulle kunna ligga och bli borta i
era tankar eller somna, så att ni försummade
att bekänna, innan tiden var förliden, så jag bad
domhavanden att få stanna här inne och språka
med er.»

Julius Martin Lamprecht fann inte mannen
obehaglig. Det var något ytterligt ödmjukt i
hans leende, i hans tonfall, i hans hållning. Själva
sättet, varpå hans hår var benat och kammat,
antydde ödmjukhet. Frånvaron av mustascher
och skägg antydde ödmjukhet. Allt, vad som
hette egenkärlek, självkänsla, egenrättfärdighet, var
utplånat hos denna människa. — »Det är en sådan
där, som går omkring och menar väl,» tänkte
den anklagade. »Nå, mig ska han inte komma
någon väg med.»

»Om ni bara en minut tror, att jag ska
teckna ett ord på det där papperet!» utbrast han.

»Å, säg inte nej strax från början i alla fall!»
sade Sven Elversson och såg så gott och vänligt
och ödmjukt på den anklagade. »Ni förstår nog
det, ni, som har varit inför rätta förut, att det
inte blir någon dom fälld över er här vid häradsrätten
mot ert nekande, utan ni blir frikänd för
mordet av brist på bevis. Men innan ni beslutar
er, så vill jag tala om för er, att det är några
personer här, som åtar sig att ställa fem tusen
kronor till ert förfogande, ifall ni skulle bekväma
er att bekänna. Det finns anledning att tro,
att ni skulle satta värde på att komma i besittning
av fem tusen kronor, fast ni naturligtvis inte
själv kan komma att förbruka dem.»

Den anklagade kände en darrning flyga
genom kroppen från hälen och ända upp till
nacken. Samtidigt kunde han inte låta bli att
göra en grimas. Men han övervann genast dessa
tecken till svaghet. :

»Vad tusan är det ni säger?» bröt han ut.

»Jo,» svarade Sven Elversson, »det är sanning,
att vi vill ge er den där summan, ifall ni
bekänner. Ni förstår, att det är av stor vikt för
oss andra, att ni bekänner. Alla människor här
i trakten, ja, jag kan säga alla människor i hela
Sverige är uppskrämda. Och vi är allesammans
eniga om att vi inte vill, att ni ska få gå lös på
landsvägen och ta natthärbärge hos ensamma människor.
Nej, vi vill inte det. Det är en för stor
frestelse för er. Vi vill ha en sådan karl som ni
instängd på livstid. Vi vill er inte något ont
annars, vi vill inte skada er varken till liv eller
lem, vi vill bara ha er instängd. Jag och flera
med mig har stått och hört på er under förhören.
Ni är inte precis någon dålig människa,
men ni gör er inbillningar, ni är lättskrämd, ni
tror, att alla människor är farliga för er. Och
om ni tänker rätt efter, så har ni det bäst, då
ni sitter instängd. Då är ni i fred och behöver
inte oroa er för er säkerhet. Så att jag tror,
att det vore till gagn både för er och alla andra,
om ni ville ta emot de fem tusen kronorna och
avge en frivillig bekännelse.»

»Om det så vore hundra tusen!» sade den
anklagade.

Sven Elversson hade, medan han talade, kommit
den anklagade allt närmare och satte sig nu
ner på britsen bredvid honom.

»Säg inte det!» sade Sven Elversson, lade sin
hand på hans rockärm och strök vänligt neröver
den. »Säg inte, att ni inte tycker, att fem
tusen kronor är en vacker summa, och att det
är en fullt tillräcklig summa för det, som ni
ska ha den till! Mer skulle inte vara bra att
få för den, som ska ha pengarna, mindre skulle
inte heller vara bra. Fem tusen är jämnt lagom.»

»Jag kan inte begripa mig på er,» sade den
anklagade. »Vad tror ni att jag ska ha pengarna
till? Vem menar ni att jag ska ge dem till?»

»Tack för den frågan!» sade Sven Elversson.
»Just detta var det, som jag ville tala med er
om. Det har stått mycke om er i tidningarna
den sista tiden, som ni nog kan förstå, och bland
annat har där talats om att vart ni kommer,
brukar ni fråga efter er dotter. Ni lär ha varit
gift, innan ni begick ert första mord för en tjugutvå
år sedan, och då ni blev lösgiven, försökte ni
strax att få reda på er hustru, men hon var
död. Ni hade också en dotter, som nu borde
vara några och tjugu år, och man vet inte annat,
än att hon är vid liv, men ingen kunde säga er
vart hon hade tagit vägen. Och så har ni gått
land och rike runt för att söka reda på henne.
Så snart ni kom in i ett hus, frågade ni om man
där kände till någon, som hette Julia Lamprecht.
Och jag,» tillade Sven Elversson med ett litet försagt
tonfall, »jag har just tyckt, att detta var
något tilltalande. Det fanns väl något gott hos
er, tänkte jag, eftersom ni frågade efter er dotter.»

»Men vad i Herrans namn,» frågade den anklagade,
»har jag med er att göra? Varför sitter ni
här, och varför talar ni med mig? Kan ni aldrig
tala om vad ni vill mig?»

»Tack än en gång!» sade Sven Elversson
med sin lenaste röst, liksom rädd att väcka den
anklagades misshag. »Det där är frågor, som jag
så gärna vill komma i tillfälle att svara på. Jag
bor, som sagt, borta på Grimön, och den ligger
långt ut till havs, så jag borde inte behöva bekymra
mig om er, för ni vandrar väl bara omkring
på landbacken. Men jag har en mor, som är
sanndrömd, och på morgonen den trettonde
februari i vintras så bad hon mig, att jag skulle
fara in till fastlandet och se efter hur det stod
till med ett par gamla släktingar till oss, som
bodde i en liten stuga inne bland kullarna, långt
från landsväg och grannar. Hon hade drömt
så, att hon tyckte, att det var bäst, att någon
såg efter hur det stod till med dem. Och jag
gjorde, som hon bad mig. Och på det sättet
blev jag den förste, som fick se vad ni hade
haft för er på natten. Och jag kan inte neka till
att det var en svår syn, och alltsedan dess har
jag önskat, att det skulle bli så, att ni inte finge gå
fri mer. Och fördenskull har jag satt i gång
med den här insamlingen av pengar. Jag vill er
ju inte något ont, förstår ni. Det har jag redan
sagt er. Jag vill bara ha er insatt igen på livstid.»

På samma gång han sade detta, flyttade han
sig längre upp på britsen och strök vänligt med
handen över rockärmen. Han ville tydligen inte,
att Julius Martin skulle få intryck av någon personlig
motvilja från hans sida. Om han hade varit
ett lejon, som av våda kommit ut ur sin bur,
skulle hans vårdare på samma sätt ha lockat honom
tillbaka in mellan gallren.

Det vore orätt att säga, att den anklagade
inte betraktade honom med oro. Alla människor
oroade honom, domare, fjärdingsman, fånggevaldiger,
länsman och vittnen, men han kunde inte
hjälpa, att Sven Elversson föreföll honom rätt
ofarlig, ja, till och med litet narraktig. — »Det
är en sådan där, som går omkring och menar
väl,» upprepade han för sig själv. »Det är en
människovän.»

»Nu tror jag, att jag förstår en del,» sade
den anklagade. »När ni fick veta, att jag gick
och sökte efter min dotter, så tänkte ni, att ni
kunde använda henne som lockbete för att få en
stackare fast igen.»

Han skrattade Sven Elversson mitt upp i
ansiktet. Lejonet ville behålla sin frihet, det
brydde sig inte om det lilla utlagda köttstycket.

»Tack!» sade Sven Elversson med sitt mest
ödmjuka leende. »De orden förde mig just fram
till vad jag ville säga. Se, jag hade att ställa
med ett bygge förra sommaren i den här trakten.
Inte för egen del, förstår ni, utan för andras.
Och jag beställde sten från ett stenbrott, som
ligger strax ovanför Knapefjords fiskeläge, där
vi nu befinner oss, och därvid kom jag lite i
beröring med folket, som arbetade där. Och
bland dem levde en ung kvinna, som hette Julia
Lamprecht. Det var ju ett ovanligt namn, och
så snart som jag läste ert namn i tidningen, kom
jag att tänka på henne.»

Den anklagade reste sig. Han kände åter
en darrning, som gick från benet upp igenom
ryggraden. Ansiktet ryckte, ögonen blinkade. Det
var klart, att något inom honom kom i uppror,
så snart det blev fråga om dottern, fastän han
hittills hade gått och sökt henne inte så mycket
av någon varm längtan, utan därför att han hade
hoppats, att hon kanske hade det bra och kunde
bjuda honom ett hem.

Han knuffade undan Sven Elversson utan
minsta hänsyn och ställde sig mitt i rummet.

»Är hon här?» sade han. »Jag vill se henne.»

Han talade som en man, som inte ett ögonblick
tvivlar om att hans befallningar skola åtlydas,
men Sven Elversson vågade motsäga honom.

»Ni ska få se henne. Ni ska få sitta och
språka med henne,» sade han ödmjukt och vänligt,
men inte utan fasthet, »såsom ni nu språkar med
mig. Det är bara en sak, som ni först måste
göra. Ni måste teckna svaren på det där papperet.
Ja, ni tycker väl, att vi är elaka, som
skiljer far och dotter, men vi måste först ha det
där papperet undertecknat.»

Den anklagade blev röd av vrede. Han var
inte van att bli nekad någon oskyldig önskan.
Alltsedan han hade blivit häktad, hade man behandlat
honom med största hänsyn för att hålla
honom i gott humör, för att liksom komma honom
att trivas i sin bur och avlägga den bekännelse,
som skulle få honom att alltid förbli där. Han
hade lust att kasta sig över Sven Elversson och
tukta upp honom, men han lade band på sig.
Han slängde sig ner på magen på britsen, så att
ansiktet låg neråtvänt och inte syntes. Han kände,
att det alltjämt ryckte i dragen. Han visste inte
själv varav detta kom sig, men han trodde, att det
var klokast att dölja sin rörelse.

»Jag är tacksam, jag är mycket tacksam för
att ni betänker er,» sade gästen. »Ni ska veta,
att Julia Lamprecht har det inte så särdeles bra.
Hon förlorade ju sin mor tidigt. Man kan nästan
säga, att hon har vuxit upp på gatan. Hit kom
hon i sällskap med en stenarbetare. De var inte
gifta, men det är inte så särdeles vanligt bland
stenarbetare, att man gifter sig, så att det var
det ingen, som fäste sig vid. Och Julia är snäll.
Det finns många, som är sämre än hon. Men
för ett par dar sen, då mannen fick höra, att hon
var er dotter, gick han sin väg ifrån henne.
Han kände avsmak för henne, sa han, och
nu står hon ensam. Hon är vacker, lik er, med
ljust hår, och det blir väl någon annan, som
tar hand om henne, men det blir ingenting riktigt.
Hade hon däremot så mycket som fem tusen
kronor, så kunde hon köpa sig en trevlig liten
stuga och bli ordentligt gift. Fem tusen vore
just lagom. Mer vore inte bra, mindre vore inte
bra. — Ja, nu vet ni hur vi har tänkt oss saken.
Så snart ni har svarat på frågorna, så kan ni få
träffa Julia och lägga de fem tusen i hennes
händer. Det vore vackert. Det skulle komma
henne att förstå, att hon hade en far. Hon
skulle förstå, att vad ni än hade gjort, så hade
ni ändå hjärta för henne.»

Den anklagade svarade inte på länge. Han
kastade sig fram och tillbaka på britsen och våndades.
Det var verkligen något inom honom, som
ropade efter dottern. Hon var ljus, hon var vacker
och lik honom. Och hon satt kanske här utanför
i gången och väntade.

Plötsligen satte han sig upp, strök luggen ur
pannan och såg fast på Sven Elversson.

»Kan ni säga mig varför jag skulle skriva
på papperet? Jag blir ju frikänd i morgon.»

»Ja visst, det är troligt, att ni blir frikänd för
mordet,» sade gästen, »men så är det det där lilla
med sparbanksboken. Och i alla händelser blir ni
inte lösgiven genast. Det dröjer kanske något år,
innan saken har gått igenom alla instanser och ni
kommer på fri fot. Det dröjer kanske än längre.
Och vad är Julia då? Hon kan vara alldeles
förstörd. Det är inte så lätt att vara er dotter.
Jag är rädd för att hon kan komma att gå ur
hand i hand. Fem tusen nu, det vore en hjälp
för henne. Ge henne dem nu, och ni hade något
att tänka på, som kunde göra er glad under hela
ert liv! Då hade ni gjort något för att försona
det, som vilar på er. Ni skulle bli omtalad med
beröm i tidningarna.»

Den anklagade reste på sig.

»Tyst!» röt han och stampade i golvet. »Ni
pratar så, att det går runt i huvudet på mig.»

Hans gäst teg ögonblickligen.

Den anklagade stod och rannsakade sin själ.
Han letade efter den kärlek till dottern, som man
trodde skulle finnas där. Man ville föra honom
i ledband genom denna hans kärlek till dottern.
Man begärde, att han skulle offra hela sitt återstående
liv av kärlek till dottern. Han, som ingenting
annat ägde, än sin frihet, skulle för alltid
offra den för dotterns välfärd! För sin kärlek!
Men fanns det verkligen någon kärlek hos honom?
Nu, när han stod och letade, kunde han ingen
finna. Ja, något kanske, men så obetydligt. Offra,
offra! Det är inte så lätt att offra. Den här pratmakaren
framför honom ville ha honom instängd
och oskadliggjord, men skulle han kunna offra
något för den saken?

»Jag ska göra, som ni vill,» sade den anklagade.
»Jag ska svara på de tre frågorna. Men
det får bli på ett villkor. Det är ju gott och väl,
att Julia får pengar. Men blir hon hjälpt med
pengar? Vad som skulle hjälpa Julia, det vore
att få en bra man. Om ni vill lova mig, att ni
gifter er med Julia, så ska jag skriva på papperet.»

Sven Elversson såg verkligen bestört ut.

»Det hade jag inte väntat mig,» sade han
helt lågt.

»Jag frågar om ni vill gifta er med min
dotter,» sade den anklagade hånfullt. »Vad svarar
ni på det? Ni ber mig, att jag ska göra mig
olycklig för hennes skull, men själv vill ni ingenting
göra.»

»Men hon är er dotter. Det är ni, som har
satt henne till världen,» värjde sig Sven Elversson.
»Jag har nätt och jämnt växlat ett par ord med
henne.»

»Ja, då blir det heller ingenting av med att
svara på de tre frågorna,» förklarade den anklagade.
»Det är något särskilt med er. Jag ville
gärna ha er till min måg.» Han skrattade stormande.

Sven Elversson lade handen över ögonen.
Han drog några tunga andetag. — »Jag förstår,»
tänkte han. »Den, som vill ha makt över andra,
måste jämt vara beredd att korsfästa sig själv.
Det går inte med mindre.»

Han betraktade mannen framför sig länge
och forskande.

»Han vill komma undan,» tänkte han. »Han
vill ha mig att skylla på. Han är viss på att
jag ska säga nej. Men jag säger inte nej. Jag
har fått honom in i ett hörn, och jag ska fånga
honom.»

»Det ska få bli, som ni vill,» sade han kort.
»Om er dotter går in på det, ska hon få mig.
Bara skriv!»

Den anklagade tvekade.

»Jag får tacka på Julias vägnar,» sade han.
»Men hur ska jag veta, att ni håller ord?»

»Just det, ja,» sade Sven Elversson. »Det
är en fråga, som jag väntade mig, och som jag
är glad åt. Om ni tänker rätt på saken, så vet
ni nog, att på ett sådant här ställe finns det öron
i väggarna. Det finns vittnen till att jag har lovat
göra Julia Lamprecht till min hustru, om hon vill
ha mig. Jag kan inte komma undan. För så
vitt jag är en hederlig karl, kan jag inte komma
undan. Sätt er här vid bordet, och skriv!»

Den anklagade satte sig verkligen på stolen
vid bordet. Han fattade pennan, doppade den i
bläckhornet och våndades.

Under det att han satt med pennan i handen,
sökte han återigen efter den där kärleken till
dottern. Den hade kanske funnits i hans själ,
då han hade hoppats på att få ett hem hos henne,
men nu, då det begärdes av honom, att han skulle
offra friheten för hennes skull, fanns den där inte.

Han skrev med pennan rätt upp och ner.
Han skrev med pennan på sned. Han doppade
gång på gång, stänkte bläck omkring sig och
blev äntligen färdig.

»Jag lovade er aldrig något annat, än att
jag skulle svara på frågorna,» sade han och lämnade
papperet till Sven Elversson.

Och Sven Elversson läste och såg, att domarens
tre frågor voro besvarade med tre krokiga
och vinglande nej. Under stod namnet Julius
Martin Lamprecht och sist en hel mening: »Jag
skulle betjäna om jag var skyldig men det är
jag inte.»

»Ja, det här får ni inte de fem tusen kronorna
för,» sade Sven Elversson helt stillsamt.

»Nej, det vet jag,» sade den anklagade, »men
jag får Julia gift med er. Er har jag aldrig lovat
annat, än att jag skulle svara på frågorna, om ni
gifte er med min dotter. Och det har jag gjort.
Jag går fri själv, och jag har skaffat Julia en
god man.»

Han stod full av segerstolthet och bröstade
sig.

Sven Elversson blev röd av vrede. Hans
ödmjukhet lämnade honom. Han började behandla
den anklagade med mindre artighet än
förut.

Han böjde sig än en gång ner över papperet
och synade det.

»Ja, det var detta jag kunde tro,» sade han.
»Jag borde ha vetat vilken usling ni var. Jag
hade ju sett hur ni hade ställt till de döda.
Varför skulle ni sticka ut ögonen på dem?» frågade
han häftigt.

»Stack jag ut ögonen på dem?» ropade den
anklagade. »Det är inte sant. Det har en annan
gjort. När jag gick ifrån dem ...»

Han tystnade, bet sig i tungan och vacklade
dödsblek bort mot cellväggen.

»Tack ska ni ha!» sade Sven Elversson torrt.
»Jag visste nog hur jag skulle få bukt med er.
Men jag väntade i det längsta. Jag ville ge er
bättre villkor.»

I nästa ögonblick låg mördaren på knä framför
honom.

»Jag har ingenting sagt, jag har ingenting
sagt,» jämrade han sig. »Låt det vara osagt! Ni
narrade mig ju.»

Han var en eländig, jämmerlig hög av ånger
och förkrosselse. Hela hans rustning av viktighet
och inbillningar, alla hans undflykter och ursäkter
voro ryckta ifrån honom.

»Ni vet, att här finns vittnen,» sade Sven
Elversson. »Jag varnade er ju.»

»Låt mig skriva en gång till! Ge mig ett
nytt papper! Jag ska bekänna. Ni ska få höra
alltsammans. Jag vill hjälpa Julia.»

Sven Elversson höjde rösten en smula.

»Jag river sönder det här papperet,» sade
han. »Vi ska snart ha ett nytt här. Om det nya
blir ordentligt besvarat och undertecknat, så antar
jag, att väggarna inte har hört något om detta
första. Vi tar nu om från den stunden, då ni
satte er ner och skrev. Timmen är inte utlupen.
Julius Martin Lamprecht, ni har ännu tid på er
för att avlägga en frivillig bekännelse.»
[bild]
Mördaren satt en stund senare i rannsakningshäktet
på en stol mittframför domaren. Hans
utseende var förändrat, han hade något över sig
av grundligt tvättad och badad människa, fastän
ingen yttre rengöringsåtgärd med honom hade
blivit vidtagen. Men han hade bekant. Inte bara
på papperet hade han med ja besvarat de två
första punkterna och med nej den sista, utan
han hade också avlagt en fullständig och öppen
bekännelse. Han var nu till ytterlighet utmattad,
man hade måst ställa fram en stol åt honom, för
att han inte skulle sjunka till golvet. Men på
samma gång såg han lycklig och tillfredsställd
ut. Han bar i denna stund inte agg till någon
människa. Han var renad, frigjord från synd.
Han hade inte känt sig så väl till mods sedan
sin första nattvardsgång.

Inte endast domaren befann sig i cellen utan
också fånggevaldigern, länsmannen, häradstjänaren,
Sven Elversson och Julia Lamprecht. FÃ¥ngen
älskade dem alla och allra mest sin dotter, till
vilken han för några ögonblick sedan hade överlämnat
fem tusen kronor. Han beundrade hennes
utseende. Hon var vacker, ljus, med krusigt hår,
och hon hade ett stillsamt och blygsamt sätt.
Han hade inte ännu fått tala med henne ensam,
men enligt löfte av domhavanden skulle hon få
sitta inne hos honom i cellen, så länge han
önskade.

Ibland vände mördaren sina blickar till den
man, som hade tvingat honom till bekännelse, och
han måste erkänna, att denne man ingav honom
medlidande.

Bara vid att se på honom, där han stod vid
cellväggen sammansjunken och med ögonen riktade
mot golvet, med pannan dystert hopdragen,
kunde man känna medlidande med honom. Mördaren
tyckte sig förstå honom bättre än någon
annan. Han, mördaren, kunde bekänna sin synd
och avtjäna den, men denne man kunde aldrig
avplåna den skamfläck, som klibbade vid honom.

Mördaren hade sett, att domaren och alla
de övriga rättvisans tjänare hade skakat hand med
Sven Elversson och tackat honom. Domaren särskilt
hade visat sig varmt tacksam. Han hade
varit glad, därför att han nu inte behövde avkunna
dom utan att vara säker på sin sak.

Men Sven Elversson hade sett lika dyster och
ödmjuk ut. Ödmjukheten hade bara tilltagit. Han
såg ut, som om han inte kunde tåla sig själv.

Då Julia Lamprecht hade blivit införd i cellen
och de fem tusen hade överlämnats till henne,
hade denne Sven Elversson stigit fram och erkänt,
att han hade lovat den häktade att göra hans
dotter ett giftermålsanbud. Men dottern Julia
Lamprecht hade sagt rakt nej. Inte med den
mannen. Och med tydliga ord hade hon sagt
honom vad han var för en.

Sven Elversson hade upptagit detta nekande
mycket illa. Det såg ut att ha förkrossat honom.
Han hade dragit sig tillbaka utan ett ord, vacklat
bort till cellväggen och blivit stående där. Den
häktade kände, att han hade fått hämnd.

Hans dotter, som han inte hade sett förrän
i dag, hade hämnats på den, som hade besegrat
honom. Han kände, att de voro av ett blod,
och han älskade henne.

Inte för att han ångrade sin bekännelse. Han
kände sig lätt, ren, lycklig, aktad, nästan som
en fullkomligt hederlig människa. Och han hade
fått se sin dotter, som han hela livet igenom
skulle komma att älska, och som evigt skulle
komma att älska honom, därför att han för henne
hade uppoffrat sin frihet.

Den verkliga bekännelsen hoppade mördaren
över i sina tankar. Han utplånade den ur sitt
minne. Han var en man, som hade behov av
att se sig själv i en vacker dager. Han gjorde
redan upp en skön, rörande historia om hur han
endast för denna dotters skull hade bekant och
anropat Guds och människors förlåtelse. Så länge
som han levde, skulle han komma att dikta på
denna historia, och han skulle tro på den, och
den skulle uppehålla hans självaktning under de
svåra och långa år, som väntade honom.

ANDRA DELEN

[bild]
LOTTA HEDMAN.

På tåget, som en dag i slutet av september
år 1915 rullade från Norrland ner mot de sydligare
delarna av landet, satt i en tredjeklasskupé
en ung kvinna, mycket ärbart och enkelt klädd
i en svart klänning och en nära nog osmyckad
svart hatt, och talade med de medresande. Hon
höjde gärna rösten, och som denna av naturen
var litet skrikig, hördes hon genom hela kupén.
Man fick mycket snart klart för sig, att detta
var hennes första järnvägsresa. Och detta underbara
att komma ut i världen och råka främmande,
vänliga människor tycktes ha försatt henne i en
sorts extas. Allt detta, som under år av instängdhet
hade legat bundet, bröt sig fram. Hon talade
oupphörligen och hela tiden om sig själv. Hon
ville inte försumma tillfället att låta folk veta
vem hon var, och vilket märkligt budskap hon
hade att framföra.

»Och jag är en, som ingenting har studerat
utom allenast bibeln,» sade hon. »Mitt huvud
är inte tungt av vetande. Det är inte förvirrat
av irrläror. Jag är som det oskrivna papperet.
Jag är som det vita bladet, där Gud själv skriver
ner sina tankar. Och jag är född långt uppe i
Lappland, och jag bor i ett municipalsamhälle,
och jag går var dag och arbetar på en lådfabrik,
och jag är ensam och fattig och har varken man
eller barn. Och ingen bland människor frågar
efter om jag lever eller dör, och ingen kommer
och ser om mig, när jag är sjuk, och ingen finns
det där hemma, som jag kan tala med om det,
som är viktigt för mig. Och jag förstår, att folk
gör narr av mig på min rygg, och jag börjar på
att bli skygg för att visa mig ibland människor.»

En vänlig fru mittemot henne, som först av
alla hade givit sig i samspråk med henne och
lockat henne att tala, lade lugnande sin hand
på hennes knä, men hon fortsatte, liksom driven
av ett oemotståndligt inre tvång.

»Och i alla mina dagar har döden varit efter
mig som en rasande ulv. Hans anslag mot mig
har varit mångfaldiga. Han ville åt mig, innan
jag hade lämnat moderlivet. Han sände ut en
vansinnig, som skrämde min mor, så att jag kom
till världen för tidigt och övermåttan eländig.
Och en gång ville han dränka mig under badning,
och en gång lät han ett träd i skogen störta
ner över mig, och en gång lät han en orm stinga
mig i foten, medan jag sökte efter bär, och en
gång kastade han ner mig från en byggnadsställning.
Och med sjukdom har han plågat mig
alldeles utan gräns.»

Det var nu inte bara den vänliga frun, som
hörde på henne. En bondhustru och hennes
man, som sutto bredvid dem i samma avdelning,
följde med stor uppmärksamhet varje ord. Tonfallet
och ordavalet påminde dem om föredrag
från något missionshus, och de antogo ett nästan
andäktigt utseende.

»Och i min ungdoms år sträckte jag upp
mina armar till Gud,» fortsatte den talande, som
i själva verket inte kunde vara mer än en tjugusex
eller på sin höjd tjugusju år gammal. »Och
jag frågade honom varför han gav döden rätt
att förfölja mig med sår och slag och sjukdom,
men nu i det sista har jag hållit upp att fråga.
Jag förstår, att den lede härjaren traktade efter
att slå mig, därför att genom mig ville Gud tala,
genom min mun ville Gud tala och sätta en gräns
för hans vildhet.»

Hon drog andan ett ögonblick och såg sig
omkring, men då hon inte märkte annat än vänlig
uppmärksamhet och andakt hos de kringsittande,
fortsatte hon:

»Och jag har undrat varför jag ska bo så
högt uppåt norr, och varför jag alltid ska gå
och trampa på samma bygata och aldrig få se
något av denna världens härlighet. Varför har
jag fått så lite förstånd till att ställa för mig, och
varför kan jag inte finna något nöje i det, som
alla andra förnöjes av? Varför kan förman i
fabriken aldrig säga ett vänligt ord till mig, hur
jag än bjuder till med mitt arbete? Varför ska
jag ha så svårt att få mjölk, och varför ska jag
bo i ett rum, som ingen annan vill hålla till
godo med?

Men nu undrar jag inte mer, ty jag vet,
att det är Gud, som har gjort det så ödsligt
och eländigt omkring mig. Jag får vara glad,
att han inte skickar mig ut i granskogen eller på
fjället, att han inte låter mig bo i en lappkåta
och draga omkring med renar i obygden. Jag
får vara glad, att han låter mig bo i ett samhälle,
där det ändå finns människor.»

Nu var det inte endast de tre närmaste,
som följde med den unga kvinnans tal. Ett par
av de längre bort sittande hade rest sig för att
höra bättre. — »Vad säger hon?» mumlade man.
»Vem är det, som skriker, så att det hörs genom
hela vagnen? Är det någon, som hör till frälsningsarmén?»

»Ty det är Gud, som vill ha mina tankar för
sig ensam,» fortfor den svartklädda. »Han vill,
att jag ska sitta i uträkningar, att jag ska uttyda
Daniel och förklara Hesekiel och draga ut
visdom ur Uppenbarelseboken. Och om kvällarna,
då andra går till dans och till gille, då sitter
Lotta Hedman vid sin bibel, då sitter hon och
forskar efter Guds mening, då får hon klarhet
i det, som ingen annan i hela världen vet reda i.»

Det går ett sus av förundran genom hela
järnvägsvagnen, och den unga kvinnan underlåter
inte att märka det. Hon drives framåt av det
uppseende hon väcker. Även om hon så önskade,
skulle hon inte vara i stånd att sluta, innan hon
hade fått tala till punkt. Hennes länge tillslutna
läppar röra sig med eller mot hennes vilja.

»Och om vinternätterna, då klockan slår tolv
och ett, och hela Sverige har lagt sig till vila,
och alla ljus är släckta, och det stora, vita landet
ligger utsträckt i tyst sömn, då sitter jag i ett
rum, som är så dåligt, att ingen annan vill bo där,
och jag ser Guds finger peka på ord och tal
i den heliga skrift. Och då blir det mig uppenbarat
hur det ska gå med alla de andra, med alla
dem, som ligger och sover i vinternatten. Det
blir uppenbarat för mig, som är ringa och förkastad,
men för ingen av de andra, för ingen
av de stora och visa och världskloka.»

Hennes röst höjde sig allt gällare. Den vänliga
frun lade åter sin hand på hennes knä. En
konduktör, som gjorde sin vanliga rond genom
vagnen, stannade för att höra efter om en av de
resande hade fått ett plötsligt anfall av vansinne.

»Och allt det, som jag har sett och erfarit,
det har jag skrivit ner med tydliga ord, och jag
har förseglat brevet och skickat av det till konungen.
Till det höga slottet i Stockholm gick brevet
från den ringa fabriksarbeterskan i Stenbroträsk,
från henne, som pojkar följer efter på gatan, som
de hetsar, såsom vore de lapphundar ute på
jakt efter den vilda varghonan.

Och jag har väntat på svar ifrån konungen
under många dagar, men från konungen har intet
svar kommit. Och jag har skrivit om mitt brev
och skickat av det till tidningen, och tidningen
har inte velat veta om mitt brev, utan har skickat
mig det tillbaka.

Och jag har råkat i stor ångest, för mitt brev
är av stor vikt. För jag vet när storkriget ska
sluta, och jag vet, att efter det ska komma den
stora naturförödelsen, och jag vet, att efter den
stora naturförödelsen ska det komma det ljuvliga
tusenårsriket. Och jag vet, att en tredjedel av
alla människor ska omkomma i storkriget, och
att en tredjedel ska förgås i den stora naturförödelsen,
men den sista tredjedelen ska leva kvar
i Herrans tusenårsrike.»

De med väldig kraft utslungade orden genomforo
många av de lyssnande som ett kallt stål.
De kände en ilning utefter ryggraden av fasa. Ett
par år förut skulle sådant underligt tal ha mötts
av mycken begabbelse, men man levde uti
världskrigets andra år. Man var bräddfull av förfäran
och förväntan. Man satt ingen dag säker,
man undrade vad ryssarna sysslade med där uppe
åt Haparandahållet.

»Och om allt detta och mycket annat står det
skrivet i mitt brev till konungen. Och jag skrev
till honom och sade honom hur han skulle
handla, för att han och alla svenskar skulle undgå
den tillkommande vredens tid, och hur de skola få
rätt att leva med i Guds tusenårsrike.

Men jag har bett Gud om hjälp och frågat
honom hur mitt brev ska bli utsänt i världen, då
ingen vill hjälpa mig. Och Gud har befallt mig
och sagt mig vad jag har att göra, för det är
en synd, som jag har begått, som måste sonas,
innan mitt brev får utgå och komma till människors
kännedom. Och det är för att gottgöra
min synd, som jag nu är på väg söderut.»

Spänningen i kupén stod på sin höjdpunkt.
Denna människa påstod, att hon visste vad alla
ville veta: när kriget skulle ta ett slut. En röst
långt borta ifrån hördes ställa en fråga till henne.
— »När ska kriget bli slut?» Många andra instämde.
»När blir det slut? Vet ni det, så säg
oss det!»

Det var upphörandet av de gräsliga farhågor,
som vilade över mänskligheten, som man med
ens tyckte ligga inom räckhåll. Man skulle kanske
snart komma fram än en gång till en tid, då
mördandet där borta i den stora världen skulle
upphöra, då man åter skulle ha rätt att tänka
på något annat än krig, då man inte dag och
natt skulle förföljas av tanken på sörjande gamla
kvinnor, på skräckslagna flyktingar, på försmäktande
fångar.

Bönder tänkte på de dagar, då de skulle slippa
att sända ut söner och drängar till neutralitetsvakten,
småhandlare, som i början av kriget hade
gjort glänsande affärer, men nu började hotas
av varuknapphet, arbetare, som sågo den kommande
dyrtiden och livsmedelsbristen stå hotande
framför sig, alla frågade med en mun: »När slutar
det? När ska det bli en ända på detta elände?»

Sierskan från Stenbroträsk tycktes inte ha
väntat sig denna verkan av sitt tal.

»Jag har skrivit det i mitt brev,» ropade hon.
»Det ska bli bekantgjort, då jag har avplånat min
synd, och då Gud låter mitt brev komma ut i
världen.»

Ett stort avtagande i intresset förmärktes i
järnvägsvagnen. Den där människan visste lika
litet som alla andra. Man satte sig ner.

Slutet av hennes tal, de par ord hon härefter
uttalade, åhördes knappast av någon mer än den
vänliga frun, som hade börjat samtalet.

»Och jag har ingen annan tid att skriva än
om natten,» sade den unga arbeterskan, »om natten,
sedan jag har slutat arbetet och mina fingrar
är stela och ovilliga, och jag är inte van vid
svenskan. Den är inte sådan som det språket
vi talar emellan oss. Jag blir mycket trött av
skrivandet.

Och jag lever i stort elände,» fortfor hon.
»Jag är fattig och sjuk och ensam, och en bostad
har jag, som ingen annan vill hålla till godo med,
och jag ryser för allt det, som ska komma att ske.»

Hon hade mycket väl märkt hurusom intresset
för hennes ord hade försvunnit. Hennes röst
sjönk, och hon fick över sig något drömmande.
Till sist talade hon bara viskande och med sänkta
ögonlock. Endast den närmast sittande kunde
uppfatta orden.

»Men jag ber Gud, att han ska skona mitt
liv, och att jag ska få leva kvar i den luttrade
skaran. Jag ber, att jag måtte få räknas med i
den sista tredjedelen, och att jag, som har varit uttagen
till att förkunna dess ankomst under stor
försmädelse, också måtte få leva med i Guds
tusenårsrike, att jag måtte få stå bland de utvalda
och se denna jorden stråla av rättfärdighet.»

DEN SKÖNA MUSIKEN.

Det långa tåget från norden rullade oupphörligt
vidare ifrån station till station. De, som sutto
i samma kupé som Lotta Hedman, stego av så
småningom: först bonden och bondhustrun, så
den vänliga frun, som hade lockat henne att tala
om vad hon var för en. Då den vänliga frun hade
försvunnit, kom en man, som mest av allt liknade
något slags lekmannapredikant, och satte sig på
den goda hörnplatsen. Han hade varit med på
tåget förut, men hade haft en obekväm plats mittpå
en bänk.

Mannen gav sig genast i språk med Lotta
Hedman. Han frågade henne om hon hade haft
uppenbarelser redan före världskriget, eller om det
var först efter dettas början, som hon hade blivit
seende. Han talade med en mild, låg och mycket
sympatisk röst och med det varmaste intresse utan
att precis förråda varken tvivel eller tro. För
andra människor föreföll hans sätt att uttrycka sig
retsamt ödmjukt, men Lotta Hedman fann det
behagligt att bli tilltalad på ett nära nog vördnadsfullt
sätt, när hon för första gången ute bland
främmande människor hade avslöjat sin värdighet.

»Det skulle göra mig mycke glad, om ni
ville berätta mig något om era syner,» sade mannen.
»Jag vet inte om jag kan begära det, eftersom
jag är främmande för er, men var viss, att jag
skulle betrakta det som en stor heder!»

Detta kunde den unga kvinnan inte motstå,
utan hon började berätta om den första gången,
som hon hade fått vara med om något besynnerligt.
Nu talade hon dock med ett helt annat lugn
än förut. Visserligen höjde hon rösten, och visserligen
kom hon även nu att få flera åhörare än
den, som hon talade med, men mannen framför
henne utövade ett lugnande inflytande på henne
och dämpade ovillkorligen hennes iver.

»Jag var inte mer än fjorton år gammal på den
tiden,» sade hon, »och jag var nyss tillfrisknad
från ett svårt sjukdomsfall, som min förföljare döden
hade skickat över mig, så att jag var ganska
svag och hela min kropp kändes, som om den
skulle hålla på att vissna och sjunka samman. Men
jag levde inte ensam, som jag gör nu, utan jag
bodde hemma hos föräldrarna. Och de var bara
ett fattigt bondfolk, men de hade försyn för min
svaghet, så att de lät mig stanna hemma och
släppte inte ut mig till att tjäna hos främmande.
Och mor begärde ingenting annat av mig, än att
jag skulle hjälpa henne med småsysslor och springa
ärenden åt henne och läsa högt ett kapitel ur
bibeln för var dag.

På den tiden fanns det ännu inte någon såg
i Stenbroträsk och inte någon lådfabrik och inte
några arbetarbostäder och inte någon början till
ett municipalsamhälle. På hela vår sida av älven
fanns det ingenting annat än några små bondgårdar.
För kyrkan och prästgården och de större
bondgårdarna låg på motsatta stranden, såsom de
gör än i dag.

Och det var en söndagskväll, som mor sa
till mig, att jag skulle ro över med mjölk till prostgården,
för då på sommarn hade alla andra sina
kor borta på bete vid fäbodarna, så att det var ont
om mjölk nere i bygden, och prostens kunde inte
få på närmre håll än hos oss.

Och när jag hade satt mig i båten och började
att ro över till prostgårdslandet, så gick det så
ledigt och lätt till att ro. Det var, som om den
tunga ekstocken hade blivit förbytt till en liten
smal älvsnipa, det var, som om vattnet hade blivit
förbytt till glatt och fin och fet olja, det var, som
om årorna hade blivit förbytta till lätta och lekande
fågelvingar. Och det var alldeles stilla och tyst omkring
mig. Det hördes inte något gnissel vid årtullarna
och inte något plaskande i vattnet och inte
något buller från stränderna. Det hördes inte så
mycket som en kobjällra. Inga pojkar och flickor
satt och språkade på älvbrinken, och alla de svalor,
som hade bo i strandniporna utmed älven, och som
jämt flög och flaxade utanför sina hålor, de var
borta och försvunna, och man visste ingenting om
deras tillvaro.

Och när jag hade rott över älven och tagit
mjölkflaskan och gett mig i väg uppåt prostgården,
så var det inte alls svårt att gå, fastän backen
var brant, och fastän jag hade solskenet rätt i
ansiktet. Det var ingen brand i solskenet, och det
var ingen tyngd i mjölkflaskan.

Och jag tänkte för mig själv, att jag måtte
visst vara ivrigt väntad, och att det skulle komma
att gå mig väl på något sätt, för så lätt hade det
aldrig gått förut att komma fram till prostgården.

Och när jag var inkommen i köket, så var det
stilla där med, och ingen människa såg jag till,
som kunde ta emot mjölken, utan jag blev stående
och väntade nere vid dörren.

Nästan med detsamma, som jag kom in, så
började det att spela i övervåningen, och det hördes
så väl, att jag nästan ville tro, att det spelade
i samma rum, där jag stod. Och det lät så vackert,
att jag var glad, att både jungfrurna och hushållerskan
hade gått sin väg, så att jag fick stå
stilla och höra på. Jag var inte otålig att få gå
min väg. Jag skulle ha kunnat stå där hela natten
och ändå inte blivit utledsen.

Jag hade aldrig hört något annat än handklaver
och den gamla kyrkorgeln i Stenbroträsk,
så jag undrade mycket vad det var för ett fint
instrument, som det spelades på. Och det var inte
några sådana melodier, som jag kände till. Det
var långdragna toner liksom starka vindfläktar, och
de var så rika på ljud och så tydliga, att jag
tyckte, att de smekte mina kinder, då de for
förbi mig.

Och jag fick så vackra och härliga tankar,
medan jag stod och lyssnade. Jag tyckte, att jag
var lössläppt från jorden. Jag tyckte, att jag var
halvvägs uppe i Guds himmel.

Men så kom det folk in i köket, och med detsamma
blev det slut på det vackra spelet.

När hushållerskan hade tömt mjölken ur
flaskan, satte hon fram mat och bad mig, att jag
skulle gå till bordet och äta. Hon sa, att
de hade haft begravning i prostgården den dagen.
Det var gamla frun, som var död, hon, som
var mor till prosten, och de hade haft främmande
där, som hade ätit middag. Och nu ville
hon låta mig smaka på gästabudsmaten.

Och när hon var så blid och vänlig emot mig,
så tog jag dristighet till mig och frågade vem
det kunde vara, som hade spelat så vackert i
övervåningen.

Men hushållerskan, hon blev så förvånad, så
hon kunde knappt svara.

’Vad är det du säger, barn? Inte kan du ha
hört någon spela i övervåningen. Pianot står i
andra ändan av huset, det hörs inte en gång
hit till köket. Och du förstår väl, att ingen kan
tänka på att spela samma dag, som den gamla
frun har blivit utburen till kyrkogården.

Det blev alldeles tyst i köket, sen hon hade
sagt detta. Jag visste ju, att jag hade hört vad
jag hört, men jag ville inte vara påståelig.

Hushållerskan hon liksom tänkte sig om bara,
och så började hon på nytt att tala mig till rätta.

’Det är gamla fruns rum, som ligger här
ovanför köket,’ sa hon, ’och det är det sista
ställe i världen, där någon skulle vilja sätta sig
att spela den här dagen.’

Jag fick tårarna i ögonen, därför att jag förstod,
att hon trodde, att jag hade sagt en osanning.
Och jag skulle helst ha velat springa min väg,
men det gick ju inte an att ge sig av, förrän jag
hade ätit opp maten, som var framsatt åt mig.

Men tänk, att bäst jag satt där och önskade,
att jag vore hundra mil därifrån, så gick dörren
opp, och prosten stack in huvudet och frågade om
de inte hade hört, att det hade ringt till aftonbön.

Då blev de förlägna i köket och började att
ursäkta sig.

’Det är denna Lotta Hedman, som sitter här.
Hon har gjort oss så häpna, att vi har glömt allt
annat. Hon påstår, att när hon kom in i det
tomma köket för en stund sen, så hörde hon hur
det spelade i övervåningen, men vi förstår inte
vad hon menar, för vi vet ju, att ingen i det här
huset har spelat en ton på själva begravningsdagen.’

Och jag, min stackare, som blev på detta
sättet utpekad, jag visste inte vad jag skulle ta
mig till. Jag la ifrån mig både kniv och gaffel
och sköt undan tallriken och gjorde mig i ordning
att rusa på dörrn.

’Å, är det så,’ sa prosten, ’då ska vi alla tacka
Gud. Detta är en stor nåd. Jag visste väl, att min
kära mor skulle ge mig en hälsning, för så vitt
som det stod i hennes makt. Hon skulle inte gå
ifrån mig för evigt utan att ge mig ett tecken,
som kunde vara till en vägledning för mig, som
lever kvar i det mörka och ovissa.’

Och han gick fram till mig och la handen
på huvudet på mig.

’Jaså, du är en av dem, som är utvalda,’
sa han. ’Du är en av dem, som ska bära fram
hälsningar från de döda till de levande. Ja, kanske
att Gud själv en gång kan komma till att tala
genom din mun.’

Mer sa han inte. Han bara vände mitt ansikte
oppåt och såg mig djupt in i ögonen, och så
suckade han och gick sin väg.

Men när jag rodde hem över älven, så satt
jag och tänkte på allt det, som hade hänt mig.
Och jag tyckte, att jag hade blivit på något underligt
sätt förvandlad, och att jag aldrig mer kunde
bli densamma, som jag hade varit.

Och detta var första gången, som jag hade
fått vara med om något besynnerligt, det var första
gången, som jag hade fått besked om att jag
var utvald till att höra och se sådant, som är
fördolt för de visa och mångkunniga.

Och jag trodde allt i den stunden, att jag
skulle bli en av Herrans profeter, som jag hade läst
om i den heliga skrift. Jag trodde, att jag skulle
komma till att uttala ord, som skulle bestå lika
länge som himmel och jord. Jag trodde, att jag
skulle bli upphöjd bland människor och aldrig
föll det mig in, att jag inte skulle bli något annat
än en fattig arbeterska i en lådfabrik.»

LÄSKAMRATEN.

Den främmande mannen tackade Lotta Hedman
mycket hjärtligt för denna berättelse.

»Jag är mer än glad, att jag kom med på
tåget just i dag,» sade han. »Ack, det borde inte
vara så sällan, som man finge höra himmelsk
musik. På det sättet skulle mycke i den här världen
bli annorlunda.»

När han hade gjort denna betraktelse, drog
han sig tillbaka i sitt hörn. Han sköt hatten ner
över ögonen, men Lotta Hedman hade den bestämda
övertygelsen, att han inte gjorde det för
att få sova, utan bara för att i lugn få tänka över
det han hade hört.

När ännu några ögonblick hade förgått, erfor
hon en stark lust att tala mera med honom. —
»Du ska tala med den där mannen om Sigrun.
Du ska rådgöra med honom om din resa,» hörde
hon en tydlig uppmaning inom sig. — »Men varför
ska jag tala om Sigrun med en man, som är alldeles
främmande både för henne och för mig?»
avvisade hon sig själv. Ögonblicket därpå var
dock lusten där på nytt. — »Tala med honom om
Sigrun! Se på honom nu, då hatten har glidit
åt sidan! Det är en god man, som har erfarit
mycket lidande. Han har ett ödmjukt hjärta. Vilken
människa han råkar, hon må vara hur förfallen
och syndfull som helst, så håller han henne
ändå för mer än sig själv. Med den mannen
kan man tala om allting. Tala med honom om
Sigrun!»

»Nej, Lotta Hedman, var försiktig! Nu är du
inte hemma i Stenbroträsk, där du känner alla
människor. Hur vet du, att den här mannen är så
utmärkt? Kanske att han just nu sitter och gör
narr av dig i sina tankar.»

Tåget rullade och rullade. Från station, till
station. Folk steg ur och steg på. Vid en stor
station, där flera järnvägslinjer möttes, lämnade
alla passagerarna tredjeklassvagnen, så när som
på Lotta Hedman och mannen, som satt mittemot
henne.

Knappt voro de ensamma, förrän mannen
satte sig rätt upp på bänken, lade hatten upp i
nätet och började språka.

Han var vänlig, klok, gladlynt och framför allt
ödmjuk och mild. Det var denna mildhet, som
gjorde, att ingen människa kunde se honom längre
än fem minuter utan att längta efter att få anförtro
honom alla sina bekymmer.

»Den där ska förstå min svaghet,» tänkte alla,
som råkade honom. »Det skulle vara gott att
få tala med honom. Han skulle förstå hur svårt
jag har det.»

Det dröjde inte heller lång stund, innan Lotta
Hedman avbröt sig mitt i ett samtal om lådfabriken
och arbetsförhållandena i Stenbroträsk.

»Jag skulle be att få fråga er om råd i en
sak,» sade hon. »Jag har bekymmer, och ni vet,
att jag lever ensam och har ingen att fråga.»

»Säg inte, att ni vill be mig om råd!» sade
mannen. »Något råd har jag säkert inte att ge.
Men berätta mig i alla fall vad ni har på hjärtat!
Ni talar så väl, och resan är lång. Jag för min del
ska följa med tåget ända ner till Dalsland. Jag
har ett par dagar på mig, innan jag kommer
hem.»

»Jo, det är så, att jag en gång blev god vän
med den äldsta av prostdöttrarna i Stenbroträsk,»
sade Lotta Hedman. »Vi var läskamrater.»

Det stockade sig i rösten, och hon blev röd
i ögonen.

»Jag har aldrig tyckt så mycke om någon
människa som om henne,» fortsatte hon efter en
stunds kamp med rörelsen.

Mannen satt alldeles stilla, gjorde inte ett försök
att påskynda eller hjälpa. Han såg snarast
handfallen ut.

»Jag får lov att tala om hur det var första
gången, som hon talade med mig, så att ni kan
komma till att förstå hurudan hon var.»

»Gör det! sade han. »Det är det bästa. Gör
er ingen brådska! Vi har hela dagen för oss.»

»Jo, på den tiden, då vi gick och läste, hände
det sig en förmiddag, under en rastestund, att
vi stog, en elva, tolv stycken av läsbarnen, i ett
hörn av kyrkogården och talade om ett katekesstycke.
Och jag kommer ihåg, att en av pojkarna
sa, att det kunde aldrig vara möjligt annat, än
att Gud tyckte om människorna. Han hade ju
skapat oss, och då fick han väl lov att vara nöjd
med oss.

Det var så, att vi, som stog i det där hörnet
och talade med varandra, vi var de fattigaste
och yngsta av läsbarnen. De andra, som var bättre
och förnämligare än vi, gick fram och tillbaka
på kyrkvallen i små flockar, och ibland samlade
de sig kring den äldsta av prostdöttrarna, som
också gick och läste det året. Hon var vacker,
och hon hade något hos sig, som lockade och drog.
Det var nästan omöjligt att få ögonen att vända
sig åt något annat håll än det, där hon fanns.

Men vi andra, förstår ni, som visste, att det
var alldeles omöjligt, att prostdottern kunde vilja
välja sig vänner ibland oss, vi stod i ett hörn och
försökte trösta oss med att tala om ett katekesstycke.

’Om vi vore som hon där borta,’ sa jag, ’så
skulle Gud säkert vara nöjd med oss.’

Det var prostdottern jag tänkte på, och med
ett vände vi oss allihop, och nu stod vi återigen
och stirrade på henne.

Hon hade ett så vackert och mjukt brunt hår,
som krusade sig vid tinningarna i små lockar och
föll i mjuka vågor över hjässan och neråt nacken.
Och hon hade ett långlagt ansikte med tunna kinder
och långa ögonhår och ögon, som var som
en djup brunn till att se ner i. Och hon var likasom
gjord av en finare materia än vi andra. Hon
var som ett genomskinligt bär. Hon var bra lång,
och hon gick med huvudet lutat åt ena sidan,
och vi tyckte, att det passade bäst så till hela
utseendet och till hela väsendet.»

Mannen, som satt och hörde på historien,
lutade plötsligt ner huvudet i handen. Han såg
ett djupt älskat ansikte framför sig. Han såg
det sådant det hade visat sig för honom ute på
havet, då den ena skönheten dök upp för dem efter
den andra. Så besynnerligt ungt och frågande.

»Hon hette Sigrun,» sade Lotta Hedman, »och
det var ett ovanligt namn, men det var inte det
enda, som var ovanligt med henne.

Just den dagen, när jag såg henne stå i
solskenet på kyrkvallen, kom jag att förstå varför
det var omöjligt att låta blickarna skilja sig ifrån
henne.

För visst var det sant, att hon hade människoskepnad
som vi andra. Hon hade ögon och näsa
och mun, och hon var född borta i Stenbroträsk
prostgård, och hennes föräldrar var inte annorlunda
än någon annans. Men detta kunde inte
bedraga den, som hade seende ögon. För Sigrun
var av ett annat slag än vanliga människor, hon
var av en annan värld.»

Mannen, som ännu satt med handen för ögonen,
nickade ofrivilligt. Det var det rätta ordet.
Från en annan värld, en vilsekommen flyttfågel,
som hade skilts från sina kamrater och kommit
in i en skara fåglar, som inte var av hans slag.

»För det ges andra världar,» sade Lotta Hedman,
»det ges många utom den, som vi nu ser omkring
oss. Och från en av dessa var Sigrun. Men
ni kan väl inte förstå hur jag menar?»

»Jo,» sade mannen, »jag förstår. Jag har själv
en gång sett en människa, som var från en annan
värld. Jag tror åtminstone, att jag förstår,» lade
han till, såsom hade han talat med för stor säkerhet.

»Och jag smög mig in i en vrå under klockstapeln,»
fortsatte Lotta Hedman sin berättelse och
satte händerna för ögonen. »Jag fick lov att tänka
över vad detta ville säga, att Sigrun inte var en
vanlig människa.

Skulle inte Sigrun, om hon var från en annan
värld, kunna se på mig, att jag var en utvald, och
att jag en gång skulle föra Guds talan? Och
skulle hon aldrig bry sig om att säga ett ord till
mig? Skulle inte den, som var olik alla de andra,
kunna urskilja mer än de och välja bättre än de?

Men jag fick inte länge vara ostörd med mina
tankar. De andra läsbarnen, alla de tolv, som inte
vågade sig fram till prostdottern, kom och sällade
sig till mig.

’Här sitter Lotta Hedman och gråter, därför
att Sigrun inte vill se åt henne,’ sa en av dem.

’Du kan väl begripa, Lotta, att Sigrun inte
kan bry sig om den, som ser ut som du,’ sa en
annan och försökte tala reson med mig.

Tänk på ett sådant hår du har! Det står ju
omkring huvudet på dig som en ullbuske.’

Jag satt stilla och hörde på dem. — ’Om det
inte vore något annat än det, som skilde oss åt!’
tänkte jag. ’Men det värsta är, att Sigrun är från
en annan värld.’

’Och du har en så konstig och förkrympt
kropp,’ sa läskamraterna. ’Du får aldrig kläderna
att sitta nätt och slätt på dig, som de gör på andra.
Och du har stickande ögon, och du skriker, när
du talar.’

Det hade inte funnits några tårar i mina ögon
förut, men nu kände jag, att de ville tränga sig
fram, därför att de andra var grymma och hårda,
när de försökte trösta.

Men då kändes det på en gång, som om ett
varmt, milt ljus skulle sprida sig i luften framför
mig. Det kändes, som när solskenet faller in i kammarn
en kall vinterdag.

Det kom en sval, mjuk hand och förde bort
mina händer från ansiktet, och när jag såg opp,
så var det Sigrun, som stod framför mig, och hon
smålog mot mig och frågade om jag ville ro henne
över till andra stranden i min båt fram på eftermiddagen,
sedan vi hade slutat läsningen.

Och fastän jag begrep, att de andra hade
talat om för Sigrun, att jag var sjuklig och fattig,
och fastän jag visste, att hon gjorde detta förslag
bara av barmhärtighet, så kände jag en outsäglig
lycksalighet. Ni kan inte förstå hur ljuvligt jag
kände det, och hur jag älskade henne alltfrån den
stunden.»

»Och hur jag älskade henne alltfrån den
stunden,» upprepade den lyssnande för sig själv
och kände ett par läppar snudda vid sin panna
och hörde ett litet klingande skratt. »Fastän jag
visste, att det bara var barmhärtighet,» viskade
han för sig själv, »fastän jag till fullo förstod, att
det bara var barmhärtighet.»

»Sigrun,» mumlade han nästan hörbart, »varför
kommer du tillbaka till mig på detta sättet nu i
dag? Jag trodde, att jag hade visat bort dig för
evigt. Varför kommer du tillbaka?»

»Men på eftermiddagen, när vi var ute och
rodde,» fortsatte Lotta Hedman, »då frågade Sigrun
om det var jag, som hade hört den vackra
musiken i prostgården på farmoderns begravningsdag,
och hon ville, att jag skulle tala om för henne
alltsammans. Och hon fick inte höra bara om
detta. Allt annat, som jag hade sett och hört, berättade
jag för henne, och jag fördolde inte, att jag
trodde, att jag skulle bli en sierska och en Guds
profet. Och hon gjorde inte narr av mig. Hon
sa bara helt ödmjukt, att hon aldrig kunde se
något sådant, men hennes önskan var att få bli
sjuksköterska. Men inte för vanliga sjuka, utan för
de pestsmittade eller de spetälska. Eller om detta
inte kunde låta sig göra, så ville hon ta hand om
idioter eller lära blinda att läsa i bok eller döva
att tala. Det var hennes värsta sorg, sa hon, att
hon inte trodde, att föräldrarna skulle ge henne
lov att ägna sig åt något sådant ämbete.

Jag minns ännu i dag hur vacker hon var,»
sade Lotta Hedman, »då hon talade om detta.»

Mannen framför henne såg upp för ett ögonblick,
och hans ögon strålade. »Ni gör mig ett
stort nöje genom er berättelse,» sade han. »Ni
kan inte tro vilket nöje ni gör mig.»

»Det är bra snällt av er, att ni säger så,» sade
Lotta Hedman. »Jag trodde, att ni skulle vara
rent uttråkad vid det här laget.»

»Ni ska inte tänka så,» sade mannen. »Om ni
hölle på och talade med mig om den där prostdottern
från Stenbroträsk, ända tills vi skiljs åt, så
skulle inte jag bli uttråkad. Ni blev väl god vän
med henne efter den där första roddturen, kan jag
förstå?»

»Ja,» sade Lotta Hedman, »det är säkert, det,
att vi blev goda vänner. Vi var ute och rodde mest
var afton, så länge som läsningen varade, för Sigrun
tyckte om att sitta i en båt och bara glida fram
längs med stränderna utan att ha ärende åt något
håll. Hon tyckte inte om ångbåtar och inte om
järnbanor, och inte tyckte hon om att åka efter
häst, men hon tyckte om att driva omkring i en
roddbåt. Och vad hon allra mest längtade efter,
det var att komma ut på ett stort hav.»

Mannen, som satt framför henne, hade åter
böjt ner huvudet och lagt handen över ögonen.
»Ja visst,» tänkte han, »hon hade länge längtat
efter att få komma ut på havet, det sa hon till
mig. Hon hade längtat efter det alltsedan de
dagarna, då hon bara var femton år. Men det
blev jag, som fick stilla denna hennes längtan.
Jag har ändå fått göra något gott i mitt liv.»

Lotta Hedman, som inte behövde mycken
uppmuntran av sin åhörare, fortsatte oförtrutet
sin berättelse.

»Jag trodde, att så snart som läsningen var
slut, så skulle vi aldrig mer råkas, men hela sommaren
efteråt kom Sigrun nästan var dag ner till
älvstranden, och då var jag henne till mötes med
båten, och vi for uppför och utför älven i timvis.
Och så fortsatte det sommar efter sommar,
och det var den lyckligaste tid, som jag någonsin
har fått uppleva.»

Mannen mittemot drog en djup suck. — »Varför
kommer du tillbaka till mig, Sigrun?» viskade
han. »Varför kommer du så ung, så god, så skön,
så oerfaren och oberörd? Jag har försökt tänka
på dig såsom en åldrande kvinna, en mor med
barn, en älskande och hängiven hustru. Varför
kommer du i din ungdoms friskaste glans?»

»Ja, nu ska ni få höra hur det gick med vänskapen,»
sade Lotta Hedman.

»Jo, när den hade varat i fyra år, så satt jag
en söndagseftermiddag på vårsidan där hemma
i stugan och gav akt på en stor, rödmålad bondgård,
som reste sig utanför det östra fönstret. Den
ena huslängan trädde fram efter den andra, och
jag undrade vad detta kunde vara för en slags
gård, och varför den byggde opp sig så präktigt
just i kväll.

Det var rätt långt lidet på dagen, det började
redan på att bli skumt. Och far och mor hade
varit i kyrkan på förmiddagen, och nu satt de på
var sin sida om spishällen och rökte och småpratade.
Men jag satt framme vid fönstret och såg
på gården, som höll på att växa opp mot den
grå kvällshimlen.

Det var ett rött boningshus i två våningar,
som stod högt på en kulle med en mängd gamla
aplar på sluttningen framför, och på ena sidan
om äppelgården såg jag en lagård med lador,
och på den andra låg brygghus och stall och en
stor stenkällare med en ensam liten kammare oppbyggd
på källartaket.

Bredvid källaren stod ett träd, som jag inte
kunde ge namn. Det var knotigt och hade tjock
stam och vitt utsträckta grenar, och det såg ut
att vara urgammalt, och det hade över sig något
vresigt och hotande.

Och föräldrarna, som satt borta vid spisen,
de sa just ingenting till varandra. De bara tänkte
tillsammans. De visste så väl var de hade varandra.

’Å, det här blir allt bra synd om Lotta,’ sa
mor. Och far svarade strax utan att fråga vad hon
menade, att det gjorde det visst. För han hade
naturligtvis suttit och tänkt på detsamma som
hon.

Men jag tänkte för mig själv, att de visste inte
vad de sa, för hur skulle det någonsin kunna bli
synd om mig, så länge som jag hade så många
syner och röster att fröjda mig åt?

Och den stora gården stod alltjämt kvar lika
tydlig. Jag tyckte, att jag när som helst skulle
kunna gå in genom grinden och hälsa på inne i
stugan. Jag kunde se redskap, som låg kvar på
bakgården, och ämbaret bredvid brunnen och
hundkojan och duvslaget, och jag förstod, att
det var en betydande gård, där allting var stort
tilltaget, men det var också över den något gammaldags
och urmodigt.

Den låg alldeles tyst och stilla och övergiven.
Ingen människa och inte heller något djur
var i rörelse.

Så fick jag se något, som förvånade mig mer
än allt annat. Det fanns en stengärdesgård, som
stängde gården från åkern, och mittpå den såg
jag en grind. Och den ena grindstolpen stod rak
och riktig, men den andra var grå och nästan
upprutten och skulle ha fallit till jorden, om det
inte hade funnits en hel mängd stöttor omkring
den.

Just som jag fick ögonen på den gamla grindstolpen,
så for en rysning genom mig, och jag
kände, att jag var rädd, och att jag helst inte
skulle vilja se något mer.

Jag satte händerna för ögonen och vände mig
inåt mot rummet, men gården försvann inte fördenskull.
Nästa gång, som jag såg ut, stod den
där alldeles som förut, och den var vacker och
präktig att se på. Den lyste mot de svarta höjderna,
som reste sig bakom den. Och den, som såg
en sådan gård i verkligheten, måste tänka, att det
var ett rikt och mäktigt folk, som bodde där.
Allting var väl bibehållet utom den där enda grindstolpen.

Och jag försökte att inte se på den, eftersom
den gjorde mig rädd, men just som jag lyfte ögonen
från den, fick jag se, att det ändå fanns en
människa på gården. Hon satt i fönstret på källarkammarn
nästan alldeles ovanför grindstolpen och
såg ner på den.

Hon var gammal, och hon hade ett strängt,
men vackert ansikte och vitt hår, uppsatt under
en mössa, som jag aldrig hade sett någon bruka
maken till i min tid. Hon satt stilla, med händerna
i kors, och höll ögonen stadigt riktade på stolpen.
Hon satt som förstenad och betraktade den.

Jag blev rädd än mer för henne än för grindstolpen,
och jag vände mig från fönstret och
gjorde ett försök att få bort henne genom att tänka
på Sigrun.

Jag tänkte på hur goda vänner vi hade varit
och ännu var. Det fanns ingenting, som kunde
skilja oss åt. Förra vintern hade Sigrun varit
borta och hälsat på släktingar söderut i landet
i flera månaders tid, men när hon kom tillbaka,
så var vi desamma goda vännerna som förut.

Jag brukade inte behöva göra mer än kalla
fram Sigrun, för att allt mörkt skulle försvinna
ifrån mig. Men denna gången hjälpte det inte.
Då jag åter vände mig mot fönstret, stod den gamla
gården kvar, som den stått, och den gamla kvinnan
satt som förut och stirrade mörkt och envist ner
på samma plats.

Och far och mor, som satt borta vid spisen,
de höll också på som förut.

’Ja, det blir svårt för Lotta,’ sa mor. ’Men
hon har ungdomen för sig, och då man är ung,
så glömmer man.’

’Ja, det går an, så länge som man har ungdomen,
som hjälper sig,’ sa far.

Och så suckade de och drog djupa bloss ur
piporna.

Det kom allt så tunga tankar och la sig
över mig. Jag började tro, att föräldrarna hade
rätt. Säkert skulle det komma att hända mig
någonting svårt.

Och så gjorde jag ett försök till. Jag tänkte
på Sigrun, sådan hon hade varit, då hon för ett
par månader sedan kom och berättade mig, att
hon var förlovad med en präst, som hon hade
råkat, medan hon var borta hos släktingarna.

Hon hade varit så lycklig över att hennes
fästman var präst. Det passade så bra för henne,
som var prästdotter. Och tänk, att han redan var
kyrkoherde med egen församling, fastän han bara
var några och trettio år! Den var ju rätt liten, men
han skulle inte heller stanna där länge. Han var
en sådan förmåga, att han inte skulle komma
att sluta, förrän han blev biskop.

I alla fall så var det ju utmärkt, att han hade
ett eget hem, så att de kunde gifta sig framemot
hösten.

Och först så hade jag blivit lite förvånad, för
jag hade ju alltid hört, att hon skulle bli sjuksyster,
men hon förklarade, att det var alldeles
detsamma att bli prästfru. Ja, det var egentligen
ett mycket större kall, för nu skulle hon få en
hel församling att hjälpa och bispringa.

Jag tänkte på detta, och i detsamma såg jag ut
med god förtröstan. Men då var det än värre,
för nu hade den gamla kvinnan rest sig, och jag
mötte hennes blick. Och jag såg mörker och
vrede och hårt hat i den, och en knotig hand
lyfte sig, och hon skakade den hotande mot mig,
medan hon med sin andra hand pekade på grindstolpen.
Det var, som ville hon säga som så,
att om jag rörde vid grindstolpen, så skulle det
gå mig illa.

Hon var förfärlig och skrämde mig, men på
samma gång var hon så ömkligen gammal och
vanmäktig, att jag ville gråta av medömkan.

Men i och med det att hon lyfte sin hand, var
alltsammans försvunnet. Alltsammans, både gård
och gumma och grindstolpe. Det var, som skulle
de aldrig ha funnits. Och jag kände sannerligen
en stor lättnad.

Varför skulle jag behöva vara ängslig, därför
att Sigrun hade fästmannen hos sig på besök ett
par dagar? Eller varför skulle far och mor behöva
sitta och vara ängsliga, därför att de hade sett
honom i kyrkan i dag?

Och så äntligen dök det upp ett par huvuden
ovanför älvbrinken. Jag kände en sådan glädje,
att jag genast ropade till föräldrarna:

’Nu tror jag allt, att Sigrun vill visa mig
sin fästman. Kom hit och se om det inte är hon
och han, som kommer gående bortifrån älven?’

Då fick mor brått med att sticka undan pipan
och flytta på alla stolar och att torka opp ett par
droppar vatten, som var utspillda på golvet.

Men far kom fram till mig borta vid fönstret,
och vi stod och betraktade de vandrande. Och nu
såg jag fästmannen för första gången, där han kom
med fästmön under armen. Han var inte så värst
lång, men starkt byggd var han, välvuxen och
axelbred. Och han hade ett vackert och välformat
huvud. Jag kunde inte se något fel på honom,
om det inte skulle vara det, att han var närsynt
och gick med glasögon.

När de kom in, såg de stolta och lyckliga
ut. Och jag var också så nöjd med Sigruns fästman
och så lycklig över att de hade kommit till
mig. Han såg ut, som om han skulle kunna ta
vård om sin hustru i alla väder och vindar. Så
länge som hon hade ett sådant stöd bredvid sig,
skulle hon aldrig kunna bli olycklig eller misströstande.

Fästmannen hälsade så vänligt på far och
på mor. Men när han kom fram till mig, så plirade
han lite med de närsynta ögonen och tog
an en skämtsam min. — ’Jaså,’ sa han, ’detta är
den stora sierskan i Stenbroträsk. Henne är jag
rädd för. Hon kan ju se tvärsigenom människor,
och tänk om hon inte blev belåten med mig!’

Och han skrattade, och Sigrun gjorde detsamma,
och far med drog på munnen.

Och det var, som om jag skulle vara så
lustig och bara till att göra narr av.

Jag blev först alldeles röd av allt det blod,
som strömmade upp i mitt ansikte. Och sedan
kände jag, att jag blev stel och hårdnade till.
Och jag kunde inte begripa, att någon människa
kunde få tala så öppet om detta, som var min allra
heligaste hemlighet. Och hur kunde Sigrun ha
förrått för sin fästman sådant, som hade sagts
henne i djupaste förtroende?»

Lotta Hedmans röst höjde sig i skärande tonfall,
såsom när hon hade talat om sitt ensamma,
hårda liv. Det var en skarp smärta, som återuppstod
inom henne.

Mannen framför henne såg upp med ett vemodigt
leende.

»Det kunde ni väl veta, att Sigrun skulle vara
just sådan,» sade han. »Hon hade gett sig till
honom med hela sin själ, med alla sina tankar
och med allt, som hon hade genomlevat.»

»Ja, det var nog så,» sade berätterskan, »men
det var svårt för mig. Mor försökte svara i mitt
ställe,» fortfor hon, »för hon förstod nog, att jag
ingenting kunde säga.

’Hon har allt en så oförståndig mor, den
här flickan,’ sa mor. ’Men Gud har hört mina
böner. Han har gett mig en dotter, som ser och
förstår mer än andra.’

Jag tyckte, att mor var bra tapper. Jag skulle
ha velat falla på knä och tacka henne, men hon
blev allt tyst, hon med, när hon nu fick en skarp
blick genom glasögonen och prästen började tala
med tjock och tung och viktig röst, liksom skulle
han ha stått på en predikstol.

’Vi får allt lov att vara försiktiga, vi, som är
kristna,’ sa han, ’så att vi inte sjunker tillbaka i
hedendom. För den människa, som försöker tränga
in i det övernaturliga, hon vill likasom gå sin
egen väg och inte den, som är banad genom
Jesus Kristus. Hon vill göra sig sina egna gudar,
och kanske att hon vill göra sig själv till Gud.’

På det sättet predikade han en lång stund.
Och nu fanns det ingen mer i stugan, som tordes
säga emot honom. Och var var nu allt det, som jag
hade hört, och som jag hade sett? Det var som
bortblåst i samma stund, som den mannen kom in
till oss. Och jag måste sitta tyst utan hjälp och
höra honom tala mig till rätta inför Sigrun och
föräldrarna.

Jag såg bort till Sigrun, och hon satt och
såg upp till fästmannen med hela ansiktet strålande
av ödmjuk beundran. Och jag såg hur lycklig
hon var över att fästmannen gjorde sig besvär
att föra mig in på en rätt väg. Och nu tyckte hon
alldeles som han, att allt detta, som vi hade haft
att tala om med varann, det var skadligt och farligt.
Det var till mitt bästa, som han talade, och
jag hade inte något annat att göra än att vända
om från mina onda vägar och försöka bli som alla
andra.

Jag blev så förkrossad av sorg. Jag ville
hellre vara död än sitta där och uppleva, att Sigrun
hade svikit mig.»

Hennes åhörare lyfte än en gång upp huvudet.

»Det var väl vackert, att hon inte hade någon
egen tanke, utan bara tänkte hans tankar,» sade
han. »Det är just detta, som är det vackra hos
henne.»

Lotta Hedman fortsatte sin berättelse utan
att svara på hans anmärkning.

»De förlovade stannade hos oss en lång stund,
och de talade förstås inte bara med mig, de talade
också med far och med mor. Och allt, vad fästmannen
sa, lät förståndigt och vänligt, och han
hade väl reda på sig. När han kom ut ur predikotonen,
ljöd hans röst frisk och glad. Det var inte
svårt att förstå, att Sigrun kunde hålla av honom.

Jag sa inte ett ord, så länge fästmannen var
kvar, och Sigrun såg ibland på mig med en förvånad
min, och till sist frågade hon mig om jag
var sjuk. Men jag bara skakade på huvudet. Sigrun
kunde väl inte förstå annat, än att jag borde
vara så innerligt lycklig.

Det var en stor lättnad för mig, då de äntligen
var utom dörrn. Men så hände det sig, att Sigrun
hade glömt sina vantar, och hon kom tillbaka in
ensam för att hämta dem.»

Han, som satt och lyssnade, hade ett utpinat
uttryck över ansiktet. — »Vad har du för rättighet
att sitta och lyssna till allt detta tal om Sigrun?»
sade han till sig själv. »Akta dig, akta dig! Längtan
kommer tillbaka, sorg kommer tillbaka, kärlek vaknar
upp. Det blir som för sex år sedan, då du satt
på klipporna och drömde kärleksdrömmar. Dag
efter dag satt du och drömde om henne.»

»Och då passade hon på att fråga mig,» fortsatte
Lotta Hedman, »om jag inte tyckte, att fästmannen
var märkvärdig och härlig, och om jag
hade trott, att något sådant fanns i världen. Och
när jag alltjämt ingenting sa, så brast henne tålamodet.

’Vad i all världen är det åt dig?’ frågade hon.
’Varför är du så tyst och sur? Jag trodde, att du
skulle ha sådan nytta av att få tala med en präst.
Och min fästman var så ivrig att få tala med dig.
Och jag har berättat honom så mycket om dig
och sagt, att du var så märkvärdig. Och vad ska
han nu tänka?’

Jag satt stilla, ända tills Sigrun var borta
vid dörrn, men då rusade jag efter henne.

’Å, gift dig inte med honom, Sigrun!’ brast
jag ut. ’Han gör dig olycklig.’ Och då nu Sigrun
såg stort på mig, så la jag till i min ångest: ’Han
kommer att slå ihjäl din själ, såsom han har
slagit ihjäl min.’

Då rätade Sigrun upp sig.

’Nu är du elak,’ sa hon. ’Ska du tala så
styggt för att man vågar säga något till dig, som
du inte tycker om att höra?’

Och så gick hon äntligen på allvar.

Och jag var glad, att far och mor ingenting
sa, varken för att trösta eller förklara. Jag gick
ut i det lilla iskalla köket och satte mig att gråta.
Jag grät den ena timmen efter den andra. Jag
begrät den vackra vänskapen, jag begrät min själ,
som var tagen ifrån mig och aldrig skulle vända
åter, och jag bet i försmädelsens frukt. För första
gången i livet hade jag fått smaka dess bitterhet.»

Lotta Hedman hade sänkt rösten, såsom då
hon slutade sitt stora tal om kungabrevet och
tusenårsriket. Hennes ansikte var präglat av ett
stort lidande. Hon kände än i dag förödmjukelsens
plåga.

HÃ…NGER.

Ack, vad Lotta Hedman var lycklig att få
berätta! Vad det var ljuvligt att få tala om Sigrun!
Vad hon ansträngde sig för att tala högsvenska!
Hur hon arbetade för att vara lika högtidlig som
en andaktsbok! SÃ¥ tacksam hon var mot denne
åhörare, som alltjämt satt stilla och lyssnade, som
hade ett så outtömligt tålamod!

»Nu är det bara en sak kvar, som jag behöver
tala om, för att ni ska kunna ge mig det råd, som
jag behöver,» sade hon.

»Ni ska inte på något sätt oroa er,» sade han.
»Tala ni, som det bäst passar er! Vi har tid på
oss.»

Lotta Hedman föll genast in i berättartonen.

»Ja, det var samma år på hösten,» började
hon, »och det hade just börjat regna så häftigt, att
vi hade blivit tvungna att springa in i stugan,
både far och mor och jag, för att vi inte skulle
bli genomblöta.

Och knappt hade vi hunnit in, förrän dörrn
rycktes opp igen och ett par stora, väldiga karlar
kom inrusande. De bad hövligt, att de skulle
få stanna hos oss, så länge som skuren varade.
Och far bjöd dem vara välkomna, och mor och
jag satte fram var sin stol åt dem nere vid dörrn.

Och den ene av dem var språksam och frågade
far om han trodde, att de kunde få arbete
vid det nya sågverket, som höll på att byggas
i Stenbroträsk. Men den andre var tyst och
satt bara och stirrade bortåt det östra fönstret.

Och just mot det fönstret kastade sig regnskuren
med all sin kraft. Det strömmade så
mycket vatten utför rutorna, att man knappt kunde
se någonting genom dem.

Jag undrade vad det kunde vara, som han
stirrade på. För nog begrep jag, att han såg efter
något annat än regndroppar och småhagel.

Och jag gick fram och satte mig på min
vanliga plats i stolen vid fönstret och såg ut.

Men det var ingenting annat att skåda än
de små grå uthusen och vatten, som skvalade
ner från alla tak. Och det var så mulet och
mörkt, att man nätt och jämnt kunde se så långt
bort som till älvbrinken. Där bortom stod det
grå regnmolnet så tätt som ett förhänge.

Jag tänkte på att vid det där fönstret hade
jag suttit i mörka kvällar, men mörkret hade inte
hindrat mig från att se, och jag hade suttit där
i tät snöstorm, men snöflingorna hade inte hindrat
mig från att se, utan där hade jag sett skepp
segla och järnvägståg jaga förbi, och konungar
hade jag sett tåga in i sköna städer, och bröllopståg
hade vandrat fram, och änglar hade dansat och
lekt inför mina ögon.

Men vad tjänade det nu till för mig, att jag
satte mig vid det östra fönstret? Mitt seende öga
var utslaget ur mitt ansikte, och jag skådade ingenting
annat än uthus och gård och skvalande regn.
Till mig kom inte mer några budskap eller några
varningar eller några uppenbarelser.

Och något, som jag tyckte likna röda hus och
höga skogar, såg jag avmåla sig mot den grå
molnväggen, men det blev bara dunkelt och otydligt.

Och jag försökte att vara glad över att jag
nu var som alla andra, men mitt livs fattigdom
kändes mycket tung, sedan jag intet såg eller hörde
av det, som var över det verkliga. Jag kände ingen
glädje över att leva. Jag var lik en, som i lång
tid hade suttit vid ett fulldukat bröllopsbord, men
nu inte ägde så mycket som en smula bröd till att
stilla sin hunger.

Och ingen hade jag mer, som kunde trösta
mig, för Sigrun skulle i dagarna gifta sig och
flytta med sin man ner till Applums socken i Bohuslän.
Och hon hade frågat mig om jag ville följa
med henne till hennes hem och hjälpa henne,
för så hade det en gång för längesedan avtalats
mellan oss. Men jag hade svarat, att jag hellre
ville stanna i Stenbroträsk hos far och mor. För
jag ville inte draga bort med Sigrun. Hon hade
aldrig varit sig lik, sen hon hörde mig tala illa
om fästmannen, och jag kunde inte heller mer se
henne som en villfaren fågel, utan jag tyckte, att
hon var väl hemmastadd i det mänskliga.

Och mittunder det att mina tankar var som
mörkast, så fick jag höra steg, och den tyste av
de båda vandringsmännen stod bredvid mig och
lutade sig fram mot de nerregnade rutorna.

’Det här är allt ett märkvärdigt fönster,’ sa
han och rörde vid min arm, för att jag skulle se
ut. ’Jag undrar om ni ser detsamma som jag?’

’Jag kan ingenting se,’ svarade jag. ’Men
varför säger ni, att det här fönstret är märkvärdigt?’

’Det måtte väl vara märkvärdigt,’ svarade han,
’att jag ser Hångers gård i Dalsland genom fönstret
på en stuga i Stenbroträsk.’

’Är det en gård, som ligger högt på en
backe med aplar på sluttningen framför?’ frågade
jag. ’Finns det en källare med en stuga på taket,
finns det en grind med en gammal och rutten
grindstolpe, och sitter det en gumma i källarkammarfönstret?’

’Ja,’ sa han och böjde sig fram för att se
bättre, ’så är det. Det sitter en gumma i kammarfönstret,
det är riktigt alltsammans.’

’Och sitter hon inte och stirrar på grindstolpen?
Är det inte så, som om hon inte skulle
kunna ta sina ögon ifrån den?’

’Jo visst,’ sa han och drog tungt efter andan.
’Jo visst sitter hon och ser efter, att grindstolpen
inte får falla. Det måste hon hålla på med till
världens slut.’

Och jag såg hur det, som han såg, plågade
honom. Han hade stora svettdroppar i pannan,
och han var dödsblek och hade svårt att få fram
orden.

Men nu tog han ögonen från fönstret och
vände sig hastigt mot mig. — ’Men ni säger ju,
att ni ingenting ser!’

’I dag ser jag ingenting,’ svarade jag. ’Men
en gång i våras såg jag den där gården.’

Och nu märkte jag, att både far och mor och
den andre främmande mannen hade kommit fram
till oss och stod och lyssnade på oss.

’Det är många i vår släkt, som har det på det
där sättet,’ sa nu den andre vandringsmannen med
låg röst till far, ’men jag har inte hört, att min
bror har sett något förrän i dag.’

Men han, som hade talat med mig, vände omigen
ögonen mot fönstret, och strax därpå vek
han förskräckt tillbaka.

’Nu har hon sett på mig!’ ropade han. ’Och
nu är det visst slut med mig.’

Och det tog sig konstigt ut, att han blev så
rädd, han, som var så ofantligt stor och stark.
Men inte en gång mor, som annars var skrattlysten
av sig, kom sig för med att dra på munnen.

’Vi ska ta och sjunga en psalm,’ viskade jag
till mor. Och vi stämde opp den första psalmvers,
som kom oss i tankarna.

Och medan vi sjöng, upphörde regnskuren.
Det grå molnet stod inte längre som en mur borta
över älvbrinken, och en solstråle silade in i kammarn.

Han, som såg synen, hade satt sig ner på
en stol och höll händerna för ansiktet. Han vågade
varken se opp eller röra sig.

Men nu, då det åter var klart och ljust, började
brodern tala förstånd med honom.

’Kom med nu, Jon!’ sa han. ’Nu är det
vackert väder, så att vi kan gå vår väg. Titta
upp nu, så ska du få se, att det är borta alltsammans.’

Men Jon satt sammanböjd med ansiktet i händerna
och höjde på armbågen för att visa brodern
ifrån sig.

’Nej, Anders, nej,’ sa han. ’Låt mig vara!
Jag törs inte.’

Då såg Anders bort till oss och skakade på
huvudet.

’Det är inte så underligt, att han är rädd,’
förklarade han. Tör det där, som han såg, är
något, som har funnits till i fordomtid, och den
gården, som han nämnde, är vår farfars far kommen
ifrån.’

’Han sa visst, att den hette Hånger, den där
gården,’ prövade jag på att säga, då ingen av
de andra svarade honom.

’Ja,’ sa han, ’den heter Hånger, och den
ligger på Dalsland, och vi, som är därifrån, vi kallas
för Hångerjättarna. Vi är större till växten än
andra människor, och folk säger om oss, att vi är
svåra att råka ut för, men jag för min del vet
inte, att det är något annat märkvärdigt med oss,
än att vi alla som en slutar med att ta livet av
oss. Det gjorde min far och min farfar och far
hans före honom.’

När han sa detta, blev det återigen alldeles
tyst i stugan. Det gick en rysning genom oss,
och vi kunde ingenting fråga eller säga. Men
den främmande tyckte visst, att när han hade sagt
så mycke, så fick han lov att fortsätta.

’Ja, se det ska bero på någonting gammalt,’
sa han. ’Det var styva och rika karlar, som bodde
där på Hånger förr i världen, och de krusade inte
för någon, och nästan jämt kom de i delo med
prästerna. Och en av dem lär visst ha slagit
ihjäl en präst av svartsjuka. Men det blev aldrig
upptäckt vem som var skyldig till mordet. Det
blev aldrig försonat, och därför måste alltifrån
den dagen alla Hångerkarlar dö en våldsam död
för egen hand eller för andras.’

’Men,’ sa mor, ’inte är det möjligt, att det
är på det sättet. Inte ska oskyldiga lida för
skyldiga.’

’Å, det tycker jag nog att man ser lite
varstans,’ sa karlen. ’Det är inte så gott att
veta hur det är ordnat med den saken. Men
nu fanns det en hustru där på Hånger, som var
mor till den, som hade mördat prästen. Om henne
säger man, att hon hade reda på alltsammans,
och att hon hade hjälpt sonen att gräva ner liket
under den ena grindstolpen, och långt efter det
att han var död, så satt hon och vaktade den
stolpen, att den inte fick fällas och inte brytas
ner och inte bytas om. Hon flyttade ner på en
kammare, som låg tätt intill grinden, och satt där
och höll vakt natt och dag, och det är de, som
säger, att hon vaktar den än. Och nu är Hånger
borta ur släkten, och jättarna de är förskingrade
åt alla håll, men alla de, som hör till hennes
släkt, de lär kunna se henne. Hon följer med
oss, säger folk, och ser till, att det inte finns någon,
som undandrar sig att försona det stora brottet.’

Men mor var alldeles upprorisk.

’Det kan inte vara meningen, att detta ska få
fortfara,’ sa hon. ’Ni måtte väl göra något för
att få slut på det?’

’Det är så sant, det,’ sa karlen. ’Det är allt
också de, som har försökt. Det är två, som har
funderat ut, att det skulle vara bra, om de gav
sig till att bli präster. Men jag vet inte om det
var till lags åt gammalmoran. Den ene av dem
har gått åt i unga år, men den andre lever ju.’

Och jag blev mer och mer förskräckt, och när
jag la ihop allt, som hade hänt, så visste jag
redan vad jag skulle få för svar på det, som
jag frågade om.

’Är det han, som heter Rhånge?’ frågade jag.

’Men, barn, vad menar du?’ skrek mor.

Karlen svarade mig genast.

’Jo, det är riktigt. Det är han, som kallar
sig Rhånge. Det är bara en omkastning av Hånger.
Han är präst i Applum i Bohuslän, och han ska
visst nu i dagarna gifta sig med en prostdotter
från Stenbroträsk.’»

Mannen, som satt på hörnplatsen, gjorde en
häftig rörelse.

»Ja, se, jag vill inte säga, att man ska rätta
sig för mycke efter sådant där gammalt,» sade
Lotta Hedman. »Men kanske att det var något i
det i alla fall, och kanske att det var illa gjort av
mig, att jag inte följde med Sigrun ner till Bohuslän,
när jag hade fått höra detta. Och kanske
det är fördenskull, som allt misslyckas för mig.
För nog har jag fått tillbaka kraften att se och
höra, men att ingen vill lyssna till mig, det beror
kanske på att jag har svikit min plikt mot Sigrun.
Och gör jag rätt nu, om — — —»

Hon avbröt sig hastigt. Hela det nyss så
rörliga ansiktet blev stelt och styvt.

»Jag ser något,» sade hon. »Jag ser vida snöslätter.
Det är mycket ljust. Och det finns ett tält,
ett svart tält, och en lång släde ...»

Tåget rullade just i detsamma in på en station.
Lotta Hedmans reskamrat steg hastigt upp
från sin plats och lyfte armen till hyllan för att
plocka ner sitt bagage.

Lotta Hedman märkte det inte. Hon var upptagen
av det, som uppenbarade sig för henne.

Då mannen hade hoppat av tåget och gick
bort mot stationshuset, hörde han hur Lottas röst
ropade honom tillbaka, men han gick vidare utan
att vända sig om.

Lotta drog med all kraft i läderremmen för
att få ner fönstret, men då hon äntligen lyckades,
var mannen försvunnen.

MÖTET.

Två dagar senare satt Lotta Hedman på en
skjutskärra och skakade framåt en stenig landsväg
i Algeröds socken, som ligger i östra Bohuslän,
långt från havet, ända uppe vid Dalslandsgränsen.

»Bevare oss väl,» tänkte hon, i det hon såg
sig omkring, »här är det värre än i Lappland.
SÃ¥ mycken naken bergmark har jag inte sett
förr i mitt liv. Hur kan människor leva och
få sin bärgning i en sådan stenöken?»

Hon befann sig i själva verket i en trakt, som
var helt uppfylld av en bred, platt bergvidd.
Enar och ljungtuvor, smågranar och mossa klädde
den ställvis, men stenen låg överallt i dagen.

Ju mer hon såg av landskapet, ju mer misslynt
blev hon.

»Vad i all världen har Sigrun och hennes
man tänkt på, som har flyttat till en sådan trakt?»
undrade hon. »Förut lär de ju ha haft det
bra. Nära havet, välbärgad församling, människor
runtom. Varför har de dragit sig undan till en
sådan ödemark?»

Den där steniga trakten meddelade henne
något av sin egen hopplöshet.

»Här kan varken prästen eller någon annan
få något att leva av. Ja, jag får väl ge mig
i väg hem tillbaka, om de inte har så mycket,
att de kan ta emot mig.»

Just nu föreföll det henne inte så välbetänkt,
att hon hade gett sig åstad till sin läskamrat
Sigrun Rhånge utan att vara varken väntad eller
ombedd. Hon borde allt ha skickat några hälsningar
genom Sigruns föräldrar eller på något
annat sätt underrättat om sin ankomst.

»Herre Gud!» tänkte hon, där hon satt på
skjutskärran. »Alltsedan Sigrun flyttade från Stenbroträsk
för sex år sen, vet jag nästan ingenting
om henne. Hon skrev ju ett par brev första året,
och den sommarn hon var hemma och hälsade
på såg jag henne några gånger, men vi gjorde
just ingenting, varken hon eller jag, för att liva
opp vänskapen.

Jag får ju inte glömma de vackra brev jag
fick från henne, då hennes lilla dotter var född.
De gjorde mig stor glädje. Hon ville till och
med, att jag skulle flytta ner till henne och
hjälpa henne att sköta om flickan. Men jag
kunde ju inte resa från föräldrarna, och jag hade
väl ingen lust heller. Jag tyckte, att det var
svårt att komma till Sigrun som piga, och jag var
rädd för mannen. I alla fall har jag nog ångrat
mig sedan, för när flickan dog, så kunde jag
inte låta bli att tänka som så, att om jag hade
varit hos Sigrun och hjälpt henne med barnet,
så hade det kanske fått leva. Och Sigrun kanske
tänker på samma sätt. Alltsedan den tiden har
jag inte hört ett ord från henne.»

Hon började känna ett starkt tryck över
bröstet. Hela denna resa var troligen alldeles
överflödig.

»Ja, det får vara, som det vill,» avvisade hon
sin tilltagande ängslan. »Varje dag hörde jag
röster och maningar, som befallde mig att fara.
Jag hade ingen ro under mina uträkningar. —
’Först Sigrun, Sigrun i första rummet,’ svarades
det mig, då jag ville veta något om kriget och
tusenårsriket. Och när far och mor var döda
och bror hade övertagit stugan och lämnat den
usla källarkammarn åt mig, så varför skulle jag
inte ge mig i väg och se efter om hon behövde
mig? Seså, Lotta Hedman, raska opp dig! Du
har i alla fall fått se något av världen. Du har
inte kastat bort dina pengar alldeles i onödan.»

Just då hon på detta sätt försökte liva upp
sin sjunkande tillförsikt, höjde skjutsbonden piskan
och pekade mot ett spetsigt, svart kyrktorn, som
höjde sig ur en träddunge.

»Se där har vi kyrkan!» sade han. »Nu är vi
snart framme.»

Strax därefter började vägen sänka sig ner
mot en smal dal. Man såg en slingrande älv
på dalbottnen, gårdar, hus, åkrar, träddungar och
en liten vit kyrka.

Men innan de ännu voro nerkomna i dalen,
höjde skjutsbonden piskan än en gång.

»Jag tror minsann, att det är prästfrun, som
kommer gående här framför oss på vägen.»

Då Lotta Hedman hörde dessa ord, tilltog
trycket över bröstet, så att hon knappt kunde
andas. Allt hennes mod försvann.

»Å, varför har jag gett mig ut på det här
sättet?» tänkte hon. »Sigrun kanske inte en gång
kommer ihåg mig. Varför har jag kastat mig
ut i det här äventyret? Är det bara för att bli
försmådd och gjord narr av?»

När skjutsbonden, som trodde, att hon skulle
till prästgården som tjänarinna, frågade om hon
ville, att han skulle hålla in hästen, så att hon
fick hälsa på sin nya matmor, blev hon alldeles
förvirrad.

»Gud i himlen!» suckade hon. »Jag har
inte lust till något annat än att vända om.»

Sedan, när Sigrun bara var ett par steg
före dem, blev ångesten så stor, att hon inte
kunde härda ut. All tro på maningar och röster
svek henne. Hon sträckte ut handen och fattade
tag i tömmarna.

»Vänd för all del!» ropade hon. »Jag ska
inte fara längre. Jag är visst kommen orätt.»

Men de voro inte längre borta då, än att
Sigrun hörde henne och vände sig om. Och
när hon såg den främmande kvinnan, som ville
ta tömmarna från skjutsbonden, for ett litet leende
över det allvarliga ansiktet.

Men i nästa ögonblick lade hon handen på
hjärtat, leendet dog på läpparna, och hon skyndade
fram mot den åkande.

»Är det du, Lotta, är det verkligen du?»
sade hon, och hon hade tårar i ögonen.

Men när Lotta såg, att hon grät, så kunde
hon inte tro annat, än att Sigrun tänkte på sin
lilla flicka, som hade fått dö, därför att hon
inte hade kommit för att sköta om henne.

Hon kastade sig ner ur kärran, och hennes mening
var att falla på knä på landsvägen och be
Sigrun om förlåtelse.

Men innan hon hade kommit så långt, fångade
Sigrun upp henne i sina armar och sade, att
hon var så glad, så glad att få se henne.

Och det gick upp för Lotta, att Sigrun grät
av glädje, därför att hon hade kommit.

Och hon blev själv mycket glad och tyckte,
att detta var det största, som någonsin hade
hänt henne. Men på samma gång tänkte hon:
»Vad Sigrun måtte vara olycklig! Inte skulle hon
bli så glad åt att få se sin gamla fattiga läskamrat,
om hon inte vore olycklig.»

PRÄSTGÅRDEN.

Det var en kväll i november, då dagarna
voro korta och nätterna aldrig tycktes kunna ta
ett slut.

I hela nejden runtom Algeröds prästgård
rådde stillhet och vila och likaså på själva prästgården.
Hästarna hade kommit hem från arbetet
och voro inställda i stallet. Korna hade blivit
mjölkade, och hönsen voro uppflugna på sina
pinnar.

I brygghuset eller, rättare sagt, i den lilla
kammaren innanför brygghuset satt i den stilla
kvällen Lotta Hedman vid sina uträkningar. Hon
hade bibeln framför sig och penna och bläck
och papper och gjorde djupa forskningar i den
kära Uppenbarelseboken.

I köket inne i stora byggningen hade elden
fått slockna i spisen, och köksan och husjungfrun
sutto vid symaskinen och försökte fundera
ut hur de skulle få fason på ett blusliv, som
hade kommit misslyckat från sömmerskan, och
i drängstugan låg drängen och sträckte sig på
en bänk och väntade på kvällsvarden.

Prästen själv satt i sitt arbetsrum, men inte
vid skrivbordet, utan i en gungstol, som stod
i ett hörn. Han hade lampa bredvid sig och
läste i en tidning. När han lyfte ögonen, kunde
han se in i nästa rum, där hans hustru hade slagit
sig ner på en liten pall framför kakelugnen. Hon
stödde hakan mot händerna och såg in i den
brinnande brasan.

Bredvid Sigrun satt den sjuke häradshövdingen,
som prästens hade tagit emot i inackordering
för att få en liten hjälp i den tunga fattigdom,
som hade lagt sig över dem, sedan de hade
flyttat till det magra pastoratet uppe i bergstrakten.
Det var en femtio års man, som just aldrig hade
gjort annat än roat sig. Nu hade han blivit satt
under förmyndare och blivit skickad upp i obygden
för att hindras från att förstöra det lilla, som
han ännu hade kvar av pengar och hälsa.

Man kunde märka, att häradshövdingen en
gång hade haft ett litet slaganfall, för han var
en smula sned i ansiktet och det vänstra ögonlocket
släpade ner över ögat och ville inte gärna
höja sig, men han var det oaktat en vacker karl
med stram hållning. Han ägde mycken världsvana,
hade gjort vidsträckta resor och var en underhållande
och intelligent man.

Han hade dragit fram en länstol till brasan
och berättade för Sigrun om hur det såg ut borta
i det främmande, som hon aldrig hade sett och
aldrig skulle få se, hon, som satt begraven i en
liten fattig svensk prästgård.

Sigrun satt med sina egna tankar och oroliga
önskningar och lät ordströmmen brusa fram
över sig. Hon önskade, att hon hade kunnat
följa med i berättelsen. Det skulle ha förstrött
hennes egen ångestfulla längtan, men hon förmådde
inte.

Prästen lyfte på huvudet alltibland och såg
på dem från rummet, där han satt. Och när han
lyssnade efter, kunde han höra, att det var tal
om stora städer i de länder, där kriget nu rasade
som värst. Och han tänkte, att Sigrun var bra
tålig, som gitte höra på allt detta långa prat.

Ute i brygghuset hos Lotta Hedman hade
lagårdspigan sköljt ur mjölkkärlen med varmt
vatten, och sedan hon hade slutat arbetet och
brygghuset inte mer skulle användas för den dagen,
flyttade Lotta dit ut med sin lampa, sitt
bord och sin bibel. Och för den stora svarta
ugnen med de väldiga inmurade pannorna drog
Lotta fram rosiga sitsförhängen, som skylde allt
det svarta och nerrökta och kom brygghuset att
se ut nästan som ett rum.

Hon hade en bekväm korgstol att sitta i, och
ännu en sådan flyttade hon ut från sitt rum
och ställde bredvid bordet. För Lotta var van,
att Sigrun kom ut till henne och språkade bort
en stund av de långa kvällarna. Ibland kom
den inackorderade häradshövdingen dit ut och
satt länge och lockade henne att tala om Sigrun,
och ibland kom till och med prästen för att föra
litet spektakel med henne och fråga henne om
hon hade kommit på det klara med de sju inseglen
och det ljuvliga tusenårsriket.

Lotta Hedman hade blivit erbjuden av prästfolket
att stanna hos dem för att sköta höns och
andra smådjur, men de hade sagt henne, att
hon måste nöja sig med att bo i brygghuset.
Hon hade tagit emot anbudet med glädje. Sigrun
hade själv tapetserat och satt upp gardiner åt
henne i brygghuskammaren och gett henne riktigt
präktiga möbler. Lotta hade fått ner sina
tillhörigheter från Stenbroträsk, hon hade sin
egen mathållning, så att hon var oberoende
av det andra gårdsfolket, och om kvällarna hade
hon hela brygghuset till sitt förfogande. Då tyckte
hon, att hon hade en hel salong att svänga sig i.

Ungefär samtidigt som Lotta flyttade från
kammaren ut i brygghuset, lämnade drängen
drängstugan och gick in i köket för att få någon
att tala vid. Dit hade lagårdspigan också kommit.
Och i köket började man nu prata om herrskapet
och undra om inte kyrkoherden såg, att
inackorderingen var kär i hans hustru.

»Han ska ju ha varit så svartsjuk om henne
förut,» sade lagårdspigan, »att han flyttade upp
till vår socken, för att hon inte skulle råka någon
annan än honom. Men att häradshövdingen är kär
i henne, bryr han sig inte om.»

»Han tycker väl inte, att det är lönt,» sade
drängen. »En gammal, slagrörd karl!»

I förmaket vid brasan satt den sjuke häradshövdingen
som förut. Men han talade inte mer,
utan hade dragit sig upp i länstolen och satt
tyst och funderade.

Han visste, att Sigrun inte hörde på vad han
berättade för henne. Vad ämne skulle han välja,
som skulle tvinga henne att lyssna?

Han hade talat med henne om livet ute i stora
världen och om den roll de sköna kvinnorna
spelade. Han hade talat om dem såsom de,
som hade att försona en med tillvaron. Han
sade, att männen blevo goda och ödmjuka, när
de mötte skönheten, förkroppsligad i en ung
kvinnas gestalt. Han hade sagt henne, att den,
som ägde skönhetens gåva, borde anse det vara
sin plikt att låta den verka helande, försonande,
förbättrande ute bland människorna.

I själva verket visste han knappast om hon
hade hört ett ord av vad han hade sagt.

Han hade lättare att dra hennes uppmärksamhet
till sig, då mannen var närvarande. Då talade
han aldrig med henne, utan endast med honom.

Och då trodde han, att han tvingade henne
att göra jämförelser mellan den erfarne världsmannen
och den enkle prästen, mellan en man, som
hade upplevat viktiga händelser och råkat betydande
människor, och en annan man, som begravde
sig i en ödemark, som inte studerade, som inte
gick framåt, som höll på att sjunka ner till en
vanlig enkel bondkaplan.

Han visste, att prästen föraktade honom. Han
blev ofta behandlad försmädligt och retsamt av
honom. Han bar detta med stort tålamod, därför
att han förstod, att ingenting satte mannen i sämre
dager inför hustrun, än att han visade sig taktlös
och utan finkänslighet.

Då häradshövdingen hade suttit tyst några minuter,
började han, såsom det ju låg nära till hands
mittunder världskriget, att tala om Röda korset,
om dess upphovsman, om dess organisation, om
tappra sjuksköterskors bragder under kriget.

Han märkte genast, att den sköna kvinnan
bredvid honom blev uppmärksam, att hon ryckte
sig lös från sina egna tankar och lyssnade.

I samma ögonblick, som inackorderingen började
tala om Röda korset, hände sig, att Lotta
Hedman lyfte ögonen från sin bibel. Hennes
tankar voro oroliga, och hon kunde inte hålla
dem samlade vid arbetet. — »Jag undrar om Sigrun
inte mer tycker om sin man,» tänkte hon. »Hon
talar nästan aldrig om honom. Tjänstfolket säger,
att han plågar henne med svartsjuka. Men vad
som är säkert, det är då, att därvidlag gör han
henne orätt. Tycker hon inte om honom, så tycker
hon inte heller om någon annan.»

Helt hastigt flög ett leende över Lottas bekymrade
ansikte.

»Och den där gamla sjuka inackorderingen ska
också försöka att göra sig till för henne!» tänkte
hon. »Men det gör ingenting, för honom frågar
ingen efter.»

»Det är visst en olycka att vara så vacker som
Sigrun,» resonerade hon. »Du har det lugnare du,
Lotta.»

Hon sänkte ögonen till bibeln och försökte
att inte mer tänka på Sigrun. — »Det måtte väl
aldrig ska hända henne något, eftersom jag är så
orolig,» viskade hon för sig själv.

Kyrkoherden satt alltjämt i sitt rum och läste
vid sin lampa. Han hade gång efter annan kastat
en blick på de två vid brasan och med största
likgiltighet och lugn sett dem sitta där, liksom
de å sin sida utan minsta oro tänkte på att han
satt så, att han kunde se dem. Men så med ens
märkte han en förändring. Det var omöjligt att
säga vari den bestod. Kanske att den talandes röst
hade fått en högre och varmare klang, kanske
att den unga hustrun hade ändrat sin hållning.
Kyrkoherden lade undan tidningen, reste sig, och
framåtböjd, med alla sinnen på spänn, stod han
och gav akt på dem.

Den främmande mannen fortsatte med sitt
tal om sjuksköterskor och barmhärtighetens arbete
under kriget. DÃ¥ han hade talat en stund,
såg han, att en tår kom rullande utför den unga
kvinnans kind och föll ner i hennes knä, låg
där och blänkte en sekund och försvann, och
sedan kom helt sakta tår på tår.

En lång stund fortsatte han att berätta utan
att låtsas märka hennes rörelse, men plötsligen
böjde han sig så långt fram, att han nära nog
rörde vid henne.

»Så, att det är detta ni vill! Detta är det,
som ni längtar efter,» sade han. »Ni ville vara
med där ute.»

Hon knäppte båda sina händer och sträckte
dem emot honom.

»Skulle jag inte längta dit av hela min själ?»
bröt hon ut. »Är det inte förfärligt att gå här och
må gott och ingenting göra?»

»Men ni skulle ju kunna slita er lös?»

»Det vore ju inte något orätt,» sade den unga
kvinnan och höll upp sina sammanknäppta händer
mot den hon talade med. »Kunde jag inte bli
fri på bara en liten tid? Jag är ju ändå en människa.
Jag måste någon enda gång få rå mig
själv.»

Den sjuke mannen fattade om hennes händer
och drog dem intill sig. — »Jo visst, ni har er
rätt till livet, ni som vi andra.»

I detsamma hörde de steg bakom sig, sågo ett
vilt ansikte i dörren till arbetsrummet och ropade
båda högt i förfäran. Kyrkoherden kom rusande
fram emot dem, så våldsamt upprörd, att det
inte fanns möjlighet till någon förklaring.

Häradshövdingen tycktes alldeles förlora besinningen.
Han kröp ihop i sin stol utan att
röra sig, men Sigrun kastade sig emot mannen
för att hejda honom.

»Skynda er, spring!» ropade hon i detsamma,
och nu satte sig också den främmande i rörelse
och sprang på dörren. Själv höll hon fast mannen
ett ögonblick.

»Men, Edvard, vad är det? vad kommer det
åt dig?» frågade hon.

Han svarade inte, utan slängde henne ifrån
sig. Hon föll till golvet, stötte sig illa mot ett
bordshörn och blev liggande, men utan att fråga
efter henne störtade kyrkoherden vidare i den
flyendes spår, ut i förstugan, utför trappan, bort
över gården.

Lotta Hedman, som satt i brygghuset vid
sin bibel, hörde plötsligen starka rop och slammer
i dörrar och tramp av springande fötter. Hon
reste sig skyndsamt, öppnade dörren till brygghuset
och såg ut. Två män ilade förbi henne fram
över gården och försvunno i nattmörkret.

Medan Lotta stod helt förfärad i brygghusdörren
och lyssnade efter de bortdöende fotstegen,
hade drängen och jungfrurna ute i köket, som
också de hade hört slagen i dörrarna och de
höga ropen, sprungit upp från sina platser. Och
de fingo nu se prästfrun komma invacklande till
dem, med hår och kläder i oordning och ett
blödande sår vid tinningen. När de alla fyra
skyndade fram till henne, slog hon otåligt ifrån
sig med händerna.

»Bry er inte om mig!» sade hon. »Spring
efter Edvard och den andre! Spring och ta reda
på dem, så att de inte slår ihjäl varandra!»

Och när de fyra blevo stående stilla utan att
i förvirringen göra vad hon befallde, så bröt
hon ut i ett häftigt skrik.

»Stå inte och se på mig! Spring efter dem,
så att de inte slår ihjäl varandra!»

Då gav sig drängen i väg ut genom dörren,
och lagårdspigan, som var stark och stor, följde
honom, men de andra två stannade i köket för
att ta hand om matmodern.

De satte fram en stol och bådo henne, att
hon skulle sätta sig ner, för hon stod och vacklade,
som skulle köksgolvet ha gungat under henne.

Nu var det också slut på hennes krafter,
och hon började klaga som ett barn.

»Hjälp mig ut till Lotta Hedman!» sade
hon. »Hjälp mig ut till Lotta Hedman!»

De två tjänarinnorna togo henne då under
armen och förde ut henne tvärsöver gården till
brygghuset.

Och Lotta Hedman, som stod i brygghusdörren,
såg dem komma gående, och hon skyndade
emot Sigrun och förde henne fram till korgstolen,
som hela kvällen hade stått och väntat för hennes
räkning.

»Och jag har ingenting gjort, Lotta,» sade
Sigrun. »Jag har ingenting orätt gjort. Vi satt
bara och talade. Han satt i nästa rum, och så
kastade han sig över oss.»

Med detsamma blev hon likblek och höll på
att svimma, men Lotta stänkte vatten på henne,
och då hämtade hon sig.

Lotta skyndade sig att tvätta hennes sår och
såg, att det var varken djupt eller farligt, men
det, som skrämde henne, det var, att Sigrun
knappast tycktes vara fullt redig. Hon talade
oupphörligen, och hon upprepade ständigt ett
och detsamma. Och hennes röst var skrikande
och hård och inte alls lik hennes vanliga mjuka
stämma.

Det märktes, att hon försökte tala om för
Lotta hur allt hade gått till, men hon kunde
bara upprepa samma sak.

»Och jag har ingenting ont gjort. Vi satt
bara och språkade. Han satt i nästa rum, och så
kastade han sig över oss.»

Hon darrade och ryste och såg från den
ena till den andra med vitt uppspärrade, förskrämda
ögon.

»Jag har ingenting ont gjort, Lotta. Vi satt
bara och språkade. Han satt i nästa rum, och
så kastade han sig över oss.»

»Ack, det vet jag så väl, Sigrun, att du ingenting
ont har gjort,» sade Lotta och duade henne
som i forna dagar.

»Du förstår, Lotta,» sade Sigrun på nytt.
»Jag har ingenting ...»

Lotta försökte avbryta henne.

»Jag är rädd för att du håller på att bli
sjuk, Sigrun,» sade hon. »Vi ska be Malin, att
hon bäddar åt dig, så att du får gå och lägga
dig.»

Då Lotta sade detta, hejdades ordströmmen
plötsligt.

»Nej, inte där! Jag går aldrig mer tillbaka till
honom,» sade den sjuka helt kort och klart.

»Men, kära ängeln min!» sade Lotta. »Det
menar du inte.»

»Jag vill lägga mig här, Lotta,» sade hon.
»Jag vill ligga i din säng. Jag känner, att jag
blir sjuk. Jag vill ligga på ett ställe, där jag
känner mig trygg.»

Strax därpå började hon med sitt:

»Jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara
och språkade. Han satt i nästa rum, och så
kastade han sig över oss.»

Hon såg på dem med sina vilda ögon, liksom
undrade hon varför de inte med intresse följde
med vad hon sade.

Lotta höll en låg överläggning med de båda
tjänarinnorna. De förstodo inte annat, än att
det var bäst att låta den uppskrämda hustrun
få sin vilja fram. Husjungfrun skyndade in i
stora byggningen och kom tillbaka med lakan,
kuddar och täcken. Sigrun började nu hastigt
kläda av sig. De hunno knappt få sängen i
ordning, förrän hon var beredd att lägga sig.

Ännu medan hon steg i sängen, skrek hon
ut, så att det borde ha hörts över hela gården:
»Jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och
språkade. Han satt i nästa rum, och så kastade
han sig över oss.»

Då hon väl hade kommit ner under täcket,
gav hon Lotta Hedman en befallning med sin
vanliga röst.

»Du får inte gå och lägga dig, Lotta. Du
ska sitta där ute vid bordet och läsa i din bibel.
Och du ska inte låta någon i världen ta mig
bort härifrån.»

SÃ¥ blev det. Lotta satte sig vid sin bibel,
och köksan och husjungfrun gingo in i huset
för att se hur där stod till.

Strax därpå kom en av dem tillbaka och förklarade,
att det inte hade skett något sådant,
som man kunde ha fruktat. Den främmande hade
kommit undan, kyrkoherden hade under förföljandet
störtat ner i ett dike, och man trodde,
att han hade brutit ett ben. Det var illa nog,
men ändå inte på långt när det värsta, som kunde
ha hänt.

Sigrun höll ännu på att ropa ut sin förklaring,
men då Lotta flera gånger hade berättat,
att ingen strid hade ägt rum, så tycktes hon lugna
sig och sjönk i sömn.

FÖRBEREDELSER.

Människor, som på ett eller annat sätt ha
fått kännedom om den beklagansvärda händelse,
som någon vecka senare timade i Algeröds prästgård,
vilja gärna kasta all skulden på Lotta
Hedman.

»Om inte den unga prästfrun hade haft omkring
sig en sådan där överspänd varelse, som
förvred huvudet på henne med sina syner, skulle
det inte ha skett någon olycka,» säga de.

Men detta är verkligen att göra Lotta Hedman
orätt. Hon har aldrig i hela sitt liv varit
mer stilla, mer sansad än under denna tid. Hennes
vänner i den andra världen lämnade henne
i okunnighet, så att hon inte hade den ringaste
aning om vad som förestod.

Man förstår ju, att den första natten, då
hon satt och vakade över Sigrun, måste hon
ha känt stor oro och ängslan. — »Hur ska detta
sluta?» frågade hon sig gång på gång. »Hur ska
dessa två människor kunna börja att leva tillsammans
på nytt? Sigrun är ju alldeles förskrämd,
och han å sin sida måtte ha mist allt
förnuft och farit fram som ett vilddjur.»

»Men det var ju i alla fall endast svartsjuka,»
tröstade hon sig själv. »Och fastän Sigrun är
lite rädd för honom, så märks det nog, att hon
håller av honom. Bara kärleken finns kvar, så
kan den säkert föra dem tillsammans igen.»

Framemot klockan ett på natten öppnade
Sigrun ögonen, satte sig förvånad upp i sängen
och såg på den ovana omgivningen. Hon tycktes
litet förvirrad till en början, men sansade sig
hastigt och sade till Lotta med fullkomligt lugn
röst:

»Nu kan du gå och lägga dig, Lotta, men
du ska inte släcka lampan, och du får inte ta
av dig kläderna. Du måste vara till reds att
försvara mig.»

Därpå sjönk hon ner på kudden och föll i
sömn på nytt. — »Hon är rädd ännu, men hon
var fullt redig,» tänkte Lotta Hedman. »Tack
och lov! I morgon är hon kry igen.»

Hon gjorde, som hon hade blivit tillsagd,
lade sig på en liten utdragssoffa och sov ända
till sju, då hon steg upp för att gå till lagården
och sköta om sina smådjur. Men då hon öppnade
dörren, ropade Sigrun henne tillbaka.

Hon grät och darrade, därför att Lotta hade
ämnat lämna henne. Återigen var hon djupt upprörd,
och då Lotta sade henne, att kyrkoherden
var skadad och inte kunde röra sig, var hon ur
stånd att fatta detta.

Det blev för Lotta att ställa sig i fönstret
och spana ut i det grå höstmörkret, tills lagårdspigan
kom gående. Hon måste ropa in henne,
säga, att prästfrun ännu var mycket sjuk och
inte kunde lämnas ensam samt be henne överta
Lottas sysslor för denna morgonen.

Av lagårdspigan fick hon höra nyheter. Häradshövdingen
hade alls inte kommit tillbaka. Han
hade tagit sin tillflykt till kyrkvärdens, som bodde
ett stycke söder om prästgården. Där hade han
stannat över natten, och nu på morgonen hade
kyrkvärdens dräng kommit för att hämta hans
saker.

Det vållade ingen sorg. Alla människor voro
glada över att den mannen var borta från gården.

Och med prästen stod det verkligen illa till.
Han trodde själv, att det ena benet var brutet. De
hade telefonerat till doktorn, och han hade lovat
komma fram på dagen.

»Så går det, när man inte far fram som folk,»
sade lagårdspigan. »Vi visste ju allesamman, att
inackorderingen var kär i frun, men en skulle
väl vara tokig för att tro, att hon brydde sig om
en sån där gammal sjukling.»

Lotta Hedman å sin sida var inte särdeles
ledsen över det där benbrottet. Kyrkoherden
skulle bli tvungen att hålla sig vid sängen, Sigrun
skulle få tid på sig att övervinna sin förskräckelse.
Lotta var färdig att anse det för en Guds nådefulla
skickelse.

»Tack och lov!» suckade hon. »Nu går allt
bra. De blir kanske lyckligare än förr, när detta
är överståndet.»

Litet senare på morgonen kom kyrkvärdens
pojke smygande med ett brev, men Lotta Hedman
skickade honom tillbaka med brevet oöppnat.

Eljest var det en stilla och lugn dag. Sigrun
steg inte upp, utan sov timme efter timme. Och
det var inte bara hon, som sov. Hela gården
tycktes ha försänkts i samma slummer som matmodern.

»Här är så tyst i dag, att en blir hemsk till
mods,» sade köksan och husjungfrun, då de
kommo ut i brygghuset för att fråga efter matmodern.
»Det är, som om någon skulle ligga
och dö.»

Kyrkoherden skickade efter Lotta för att få
höra hur det stod till med hustrun. Och Lotta
gick in till honom och sade, som sanningen var,
att Sigrun bara låg och sov, att hon inte hade
någon feber, och att det lilla krossåret i pannan
inte var något att tala om.

Men då han föreslog, att Sigrun skulle flytta
in i stora byggnaden, sade Lotta bestämt nej.
Det var bäst, att Sigrun stannade, där hon nu
var. Hon var så skälvande och uppskrämd.

»Hon är väl rädd för mig,» sade mannen.

Hans ansikte uttryckte ett stort lidande. Det
var inte bara det avbrutna benet, som smärtade
honom.

»Hon kommer tillbaka självmant, bara hon
får igen krafterna,» sade Lotta hastigt.

Den sjuke suckade. »Hon kommer aldrig
tillbaka till mig,» sade han, »aldrig till mig. Hon
får aldrig mod att komma tillbaka.»

Lotta Hedman hade inte väntat, att hon skulle
känna medlidande med den mannen, som hade
rivit sönder hennes sköna ungdomsdrömmar. Men
nu försökte hon i alla fall att trösta honom.

»Å, nog ska lyckan vända tillbaka till det
här huset,» sade hon.

Hon hade verkligen ingen tanke på att skilja
man och hustru. I stället gjorde hon allt, som
i hennes makt stod, för att försona och återförena.

Då doktorn kom långt fram på dagen, sade
han ungefär detsamma om Sigrun som Lotta:
att hon inte hade någon särskild sjukdom, att hon
skulle bli bra, bara hon fick komma till ro. Hon
hade fått sina nerver förstörda, och nu hade det
kommit till något slags kris.

De skulle vara varsamma med henne. De
fingo inte säga emot henne, hon skulle inte ansträngas.
Man fick inte övertala henne att företa
sig annat än det, som hon kände lust för.

»Jag kan inte rätt förstå mig på detta fallet,»
sade doktorn. »För det kan förhålla sig på helt
annat sätt. Det skulle vara möjligt, att fru Rhånge
råkat ut för någon smitta, och att hon ligger med
fröet inom sig till en sjukdom, som kommer att
bryta ut hastigt och svårt. Men detta kan jag
inte nu ge besked om.»

Längre fram fick Lotta mycken hjälp av dessa
doktorns ord, som hade blivit hörda av flera på
gården. Hon förvånade sig då över att de hade
blivit sagda och trodde, att det hade skett på
en högre tillskyndelse.

En hel vecka förgick på samma sätt. Varje
dag kom ett smygande bud från gästen hos kyrkvärden
och blev återsänt med oförrättat ärende.
Varje dag kallades Lotta in till kyrkoherden för
att avge sin rapport. Varje dag låg Sigrun och
sov från morgon till kväll.

Då Lotta efteråt tänkte på detta sovande,
sade hon till sig själv: »Det var något inom
henne, som visste vad som förestod henne. Hon
sov inte, därför att hon var matt och trött. Hon
låg och samlade krafter.»

Även de stunder, då den unga frun var vaken,
låg hon stilla och tyst.

Då drog hon samman ögonbrynen, och ibland
nickade hon med huvudet, såsom sade hon ja
till något, som hon föreslog sig själv. Lotta
tänkte nog, att hon låg och gjorde upp sina
framtidsplaner, men ännu så länge hade hon ingen
kunskap om dem.

En dag bad Sigrun, att Lotta skulle gå in i
prästgården och hämta sju hundra kronor, som
hon hade liggande i en byrålåda. »Det är alltsammans
mitt eget,» sade hon. »Jag har sparat
ihop de pengar, som jag har fått från föräldrarna
på mina födelsedagar. Du kan förstå, att jag
är rädd om dem, och jag tycker, att det är ängsligt,
att de ska ligga där inne i det tomma huset.»

Lotta tyckte, att detta var alldeles rätt, och
gick efter pengarna.

En annan dag längtade Sigrun efter något
att läsa, och Lotta hämtade en tidning. Hon
låg en lång stund och läste annonser om ångbåtar
och järnvägsturer. Sedan lade hon bladet ifrån
sig. Lotta fäste sig inte vid detta, då det skedde.
Efteråt kom hon ihåg det.

Under denna stillsamma vecka hade det blivit
vinter på allvar. Det rådde inte någon vidare
kyla, men det hade kommit så pass mycken snö,
att marken var vit. Det hade till och med blivit
slädföre.

Detta vita utanför fönstren, som påminde
Sigrun om hembygden med dess långa vintrar,
tycktes ha ett upplivande inflytande på henne.
Samma dag, som den första snön kom, steg hon
upp och klädde sig.

»Det var rätt, ängeln min,» sade Lotta Hedman.
»Du kommer förr till krafter, om du försöker
att sitta oppe lite. Nu tror jag säkert,
att jag ska få dig frisk till jul.»

Den unga kvinnan hejdade sig mitt i påklädseln.

»Är det jul snart?» sade hon. »Jag hade
glömt, att det ska bli jul.» Hon berördes tydligen
obehagligt av att bli påmind om den stundande
högtiden. Omöjligheten att under julen
inte leva under hemmets tak tycktes ha slagit
henne. »Om något ska göras, måste det ske
före jul,» mumlade hon. »Jag får lov att vara
färdig före jul.»

Lotta Hedman, som hörde orden, trodde, att
det var fråga om någon julklapp, som måste vara
färdig till julafton.

En kväll berättade Lotta Hedman för Sigrun
om den mannen, som hon hade råkat på tåget.
Hon beskrev hans utseende, hans milda, välljudande
röst, hans ödmjukhet. — »Han var mycke
vänlig emot mig,» sade hon, »men just som jag
fick en av mina syner, sprang han ifrån mig.»

»Vad var det för en syn?» frågade Sigrun.

»Det var något långt norrifrån,» sade Lotta.
»Jag såg en ismark och ett svart tält och en
lång släde.»

Sigrun låg tyst och försökte samla sina
minnen.

»Vet du, Lotta, du är märkvärdig,» sade hon
om en stund. »Det kan inte vara någon annan
än Sven Elversson, som du har råkat på. Han
såg sådan ut, som du beskriver, och det vore just
likt honom att springa sin väg, då du började se
något, som påminde om isfält och polarfärder.»

»Vem är Sven Elversson?» frågade Lotta.

Sigrun vaknade en smula ur sin slöhet och
berättade för Lotta en del av Sven Elverssons
historia.

»Jag skulle just önska, att jag visste var han
nu finns,» sade hon till sist. »Han var en mycket
god man, men mycket olycklig. Jag tror, att
han kände sig så föraktad, så nertrampad, att
han ansåg det tillhöra honom att åtaga sig saker,
som andra höllo sig för goda att göra. En gång
lät han stänga in sig i cellen hos en mördare
för att locka honom att bekänna. Han gifte
sig med en småskolelärarinna, som var en av
de fulaste människor jag har sett. Det var väl
också på grund av hans ödmjukhet. När vi bodde
i Applum, talade alla människor om honom, men
han flyttade därifrån före oss.»

Lotta Hedman påminde sig reskamratens
milda röst och det stora förtroende han hade
ingivit henne.

»Du kan vara viss om att Gud förehar något
med den mannen,» sade hon. »Om jag bara
hade haft reda på detta, då jag träffade honom!»

»Jag önskar, att jag visste var han vore att
träffa,» sade Sigrun. »Alla eländiga och hjälplösa
brukade vända sig till honom. Det har
varit så tyst om honom, sedan han flyttade från
Applum. Han har väl gömt sig undan på någon
plats, där man inte känner till hans historia.»

Den kvällen, då de språkade om Sven Elversson,
var Sigrun åter uppe och klädd. Hon hade
till och med kommit ut i brygghuset. Lotta hade
flyttat ut bord och korgstolar, den ofantliga ugnen
doldes av de rosiga förhängena. Husjungfrun
hade gjort i ordning en liten tebricka till Sigrun
och Lotta. Man hade det så trevligt, som det
gärna var möjligt.

Men då husan frågade om inte frun nu kände
sig så stark, att hon kunde flytta in i stora byggningen,
svarade Sigrun genast:

»Jag vet inte hur det går med mig, Malin.
Jag tror, att jag håller på att bli riktigt sjuk. I
kväll har jag ont både i hals och huvud. Jag
har blivit röd över kroppen. Jag håller på att
få någon utslagssjukdom.»

»Varför säger hon så?» tänkte Lotta. »Hon
är alldeles frisk. Hon har alls inte något utslag.»

Men hon funderade ut, att hennes vän ville
förebygga allt tal om att hon skulle fira julfesten
i det egna hemmet. »Hur ska detta gå?»
undrade Lotta med nyvaknad oro. »Ska hon
aldrig komma ifrån förskräckelsen för mannen?
Ack, det har alltid varit så med henne! Då hon
en gång har blivit skrämd för någon, finns
det ingen möjlighet att få henne lugn.»

»När man bara tänker på att hon, som är
så ivrig att få sköta sjuka, inte går in i huset och
vårdar honom, att hon knappt frågar efter om
han är bättre! Det är riktigt dåliga tecken.»

Hon satt och betraktade sin vän. Sigrun
föreföll så där matt och bortkommen, som folk
brukar, då de ha legat till sängs några dagar.

»Vad är det för olycksöde, som följer henne?»
tänkte Lotta. »Varför ska hon, som är ren och
oskyldig, fin som den finaste och skön som den
skönaste, sitta här i ett rum, som inte är stort
bättre än ett uthus?»

Det gick verkligen inte bra ihop: den unga
prästfruns förfinade skönhet och brygghusets
nakna timmerväggar, grova brädgolv och sotiga
tak.

»Sannerligen gör det mig inte ont om både
honom och henne,» tänkte Lotta. »Han har det
inte heller för roligt, där han ligger på sitt plågoläger
och längtar efter henne.»

Det låg sorgsenhet i luften. Om en stund
såg Lotta, att hennes vän slog händerna för ansiktet
och började vagga fram och tillbaka.

»Om jag vore död!» klagade hon. »Det vore
det bästa. Om jag ändå kunde få dö!»

»Det blir ju för tungt och tråkigt för dig,
Sigrun, att bo här ute i brygghuset,» sade Lotta
hastigt. »I morgon tror jag att vi tar och flyttar
in till dig.»

Sigrun for upp. Hennes ansikte blev gråblekt.

»Vad menar du? Vad är det du säger? Har
han mutat dig?»

»Men jag tror sannerligen, att du är alldeles
förryckt, Sigrun.»

»Ja, det är så, Lotta. Jag är förryckt, jag är
förstörd av skrämsel. Å, du vet inte hur jag har
haft det.»

Hon började berätta. Inte mycket, men bara
så, att den andra skulle förstå. »Hur ska jag
kunna gå tillbaka till detta?» sade hon.

»Men det är ju ändå bara bevis på att han
tycker om dig, Sigrun.»

»Jag tycker om honom,» sade Sigrun. »Jag
har aldrig, aldrig, hör du, Lotta, varit otrogen
mot honom med så mycket som en tanke, men
han har aldrig litat på mig, och det gör mig ont.
Det gör mig mer ont än något annat.»

Lotta Hedman sade något om att svartsjukan
var sådant, som hörde ungdomen till. Den försvann
av sig själv, då människorna blevo gamla
tillräckligt.

»Nej,» sade Sigrun, »den försvinner inte hos
honom. Den är ett arv, alla i hans släkt är på
det sättet. Tror du inte, att han har lovat mig
gång på gång att lägga bort den? Men vad har
det hjälpt? Vi flyttade hit opp i ödemarken,
för att han skulle få ro. Nu ser du hur mycke
vi har vunnit på den saken.

»Du tror kanske, att jag inte har medlidande
med honom? Ingen vet bättre än jag hur han
plågas. Och han går tillbaka, Lotta, han predikar
sämre, och han förlorar alla intressen. Det är
förfärligt synd om honom.

»Men det är också synd om mig. Jag har
blivit förskrämd. Han har nu så många gånger
kommit mig att frukta för honom, att allt mitt
mod är borta. Du får lägga bojor på mig och
släpa mig dit in. Men du förstår inte sådant.»

»Men om du inte kan gå tillbaka,» sade Lotta,
»vad ska du då göra?»

Den unga frun reste sig.

»Vi ska gå och lägga oss, Lotta,» sade hon
med ett litet bittert skratt. »Klockan går på elva,
och du ska opp tidigt i morgon och ge mat
till dina djur.»

FLYKTEN.

Nästa dag låg Sigrun till sängs. Hon hade
ont i halsen, sade hon. Ingen mer än Lotta fick
komma in till henne. Hon bad Lotta förbereda
hennes man på att hon skulle komma att ligga
länge sjuk.

Hon låg också hela dagen. Först då kvällsvarden
var äten och gårdsfolket hade gått till
vila, steg hon upp, klädde sig och kom ut till
Lotta i brygghuset.

»Känner du dig bättre nu?»

Hon smålog. — »Ja, Lotta, mycket bättre.»

Lotta hade haft en svår dag. Hon hade
börjat förstå, att Sigrun tänkte på att lämna hemmet.
Och hon undrade hur hon skulle kunna
avstyra denna olycka.

»Jag har tänkt på en sak,» sade Lotta, »jag
tycker, att du borde fara hem till Stenbroträsk
över julen. Det skulle vara bra mycke bättre
och mer passande än att stanna här i brygghuset.»

Sigrun syntes inte alldeles ohågad. Hon sade
nej först, men då Lotta började tala om den härliga
julhelgen i prostgården, föreföll det, som om
hon skulle anse förslaget värt att tänka på.

Det blev sent denna kväll också. Sigrun
satt tyst och grubblade på något, som hon inte
kunde komma på det klara med, och Lotta tordes
inte störa henne.

Då klockan var några minuter över elva,
rycktes dörren upp, och en människa kom instupande,
gick ett par steg och sjönk sedan ner
på golvet, låg där på knä, med framräckta händer.

»Finns det människor här, så hjälp mig!»
ropade hon. »Jag är så sjuk. Jag är så sjuk.
Jag har eld i kroppen.»

Nu var det slut med Sigruns trötthet och
kraftlöshet. I nästa ögonblick var hon framme
hos kvinnan. Hon lyfte upp henne, så att hon
kom upp på sina ben, lade armen om henne och
stödde henne.

»Kom med mig!» sade hon med mild röst.
»Kom för all del med mig fram till lampan, så
att jag får se vad som fattas er!»

Kvinnan stod där huttrande och skakande
av feber. Hon kunde inte lyfta fötterna, utan
hasade sig framåt. Hon skulle ha fallit gång på
gång, om inte Sigrun hade hållit henne uppe.

Då hon hade fått den sjuka fram i lampskenet,
såg hon, att hennes ansikte var uppsvällt
och vanställt till yttersta grad. Tätt, tätt övertäckt
med mörka, bristande varbildningar! Och
på samma sätt var det med händerna.

»Lotta!» sade Sigrun med låg, darrande röst.
»Vad är detta?»

Men Lotta behövde inte svara. Sigrun förstod
lika väl som hon vad det var för en sjukdom.

Hon visste väl också, att det var dödsfara
att vidröra den fattiga vandrerskan, men hon började
beslutsamt rycka av henne kläderna, och
medan Lotta Hedman gjorde i ordning sängen
och bredde ut rena lakan, svala och släta för
den heta, ömmande kroppen, satte Sigrun på
henne rent linne, och snart hade de den kvidande
och huttrande utsträckt på bädden.

Sedan sutto de där och ömkade henne, medan
hon vred sig och våndades. Sigrun försökte bjuda
henne vatten, men hon tycktes inte kunna svälja.
Prästfrun vände då tillbaka till Lotta, och de
sutto hand i hand, förskrämda och tysta inför
makten hos den förfärliga sjukdomen.

Om en stund drogo de andan lättare. De
tyckte sig märka, att den sjuka blev mer stilla, att
hon led mindre.

Och om än en stund, en knapp timme sedan
hon var inkommen till dem, blev hon alldeles lugn
och orörlig. De flämtande andedragen avstannade.

De två vännerna reste sig upp, lade den
döda till rätta i sängen och kröpo sedan ihop
som förut, tätt intill varandra, liksom förstenade
inför det döda, förfärliga ansiktet.

»Om några dar ska jag se ut på samma
sätt,» tänkte både Sigrun och Lotta. »Jag ska
se ut som den där. Ingen ska känna igen mig.
Ingen ska veta, att detta är jag.»

»Vem kan hon vara?» sade Lotta viskande,
och Sigrun svarade på samma sätt, att hon måste
vara någon fattig vandrerska utan hem.

»Hennes kläder var inte precis dåliga,» sade
hon, »men mycket slitna. Kängorna är våta och
utgångna. Hon har vandrat långa vägar i snön.
Sjukdomen har kommit över henne på landsvägen.
Hon har irrat omkring i feberyrsel borta på de
öde vidderna. Det var väl ljusskenet från vår
lampa, som ledde hit henne.»

Återigen sutto de tysta och stirrade på den
döda. Och nu var det, som den förskräckliga
tanken vaknade hos Sigrun.

»Om det vore jag, som låg där!» tänkte hon
först. »Varför skulle jag inte kunna ställa så,
att det blir jag, som ligger där?» fortsatte hon
att tänka.

Det var, som om Lotta Hedman skulle ha
hört hennes tankar. Hon vände sig mot Sigrun
och stirrade förskräckt och andlöst på henne.

»Det är ingen, som vet vem hon är,» sade
Sigrun med en röst, som inte längre var låg
och viskande, utan fast och bestämd. Ingen vet
var hon är kommen ifrån. Ingen kan ha sett
henne komma in till oss. Hon är en fattig vandrerska
utan hus och hem.»

Lotta satt tyst. Hon ville inte förråda vad
hon misstänkte. Om Sigrun inte hade sina tankar
åt det hållet, var det bäst att tiga. Sigrun
fortsatte på samma sätt.

»Du förstår väl, Lotta, att detta är smittkoppor.
Nu ligger den döda i min säng, den
och hela huset måste rökas, och vi får inte bo
kvar här. Vi måste flytta in i prästgården. Och
det kan ju hända, att jag är smittad och dör av
sjukdomen, och då vore ju allt gott, men det
kan också hända, att jag får leva, och då är jag
inne i mitt gamla elände.»

»Men det blir bättre nu efter det svåra, som
ni har fått gå igenom,» sade Lotta ivrigt. »Din
man förstår, att han har gjort dig orätt. Han
kommer att ta sig bättre till vara.»

Sigrun reste sig, tog lampan och flyttade ut
den i brygghuset.

»Vi ska inte störa henne där inne,» sade hon.

»Ni har så många goda år framför er,» fortsatte
Lotta. »Bara ni blir lite äldre, så får ni ro.
Och han är ju en så präktig och duglig och framstående
man.»

Sigrun stod i fulla lampskenet, och Lotta
Hedman kunde inte låta bli att förvåna sig över
henne. Hon hade på ett par minuter fått tillbaka
hela sin skönhet, och det var inte nog med det.
Det låg glans och höghet och makt över henne.
Ovillkorligen kände Lotta, att Sigrun var förmer
än andra människor, att hon måste skyddas och
älskas framför alla andra.

»Lotta,» sade Sigrun, »du förstår väl, att det var
för detta, som du blev hitsänd från Stenbroträsk?
Det var, för att du skulle komma och hjälpa
mig med detta.»

Det var att tala ett språk, som Lotta förstod,
men hon lät sig inte vinnas så lätt.

»Det kan likasåväl förhålla sig så, ängeln min,
att jag har kommit hit för att hindra dig,» framkastade
hon.

Sigrun lät Lotta sätta sig ner i den ena korgstolen,
sedan lade hon sig på knä framför henne,
tog hennes händer och sade med en röst, som var
bräddfull av övertygelse:

»Jag lovade Edvard en gång, att ingenting utom
döden skulle skilja oss åt. Och det är fördenskull,
som jag inte har lämnat honom förut. Och hela
veckan har jag bett Gud, att jag skulle få dö,
hellre än att jag skulle behöva svika mitt löfte.
Nu, när jag är förskrämd för honom och måste
gå, så har det ändå hållit mig tillbaka. Du förstår,
Lotta.»

Lotta nickade motvilligt.

»Och nu, Lotta, nu har Gud hört mina böner.
Han har skickat döden till mig. På detta sätt
kan jag gå utan att bryta mitt ord. Att inte du,
Lotta, förstår, att detta är Guds vilja!»

»Jag vill inte höra mer av det här, Sigrun,»
sade Lotta och gjorde ett försök att resa sig ur
korgstolen, men matmodern höll henne tillbaka.

»Det är Gud själv, som hjälper mig, Lotta,»
sade hon. »På det här sättet kan jag gå utan
att göra Edvard olycklig. Ja, jag menar inte, att
han inte kommer att sörja mig ett år eller kanske
två, men det blir ingen bitterhet i sorgen. Men om
jag skulle rymma från Edvard? Tror du, att han
skulle låta sig nöja? Han skulle söka efter mig,
och när han funne mig, så skulle han kanske
döda mig. Eller om jag bleve skild från honom?
Han skulle gräma sig till döds. Men om jag
ginge bort ur livet ... Det vore bara en sorg.
På döden behövde han inte bli svartsjuk. Förstår
du inte, Lotta, hur mycket bättre detta vore för
honom än något annat?»

»För honom,» sade Lotta, »det kan vara, men
för dig?»

»För mig,» sade den unga kvinnan med ett
leende, som var som ett återsken från himlen,
»för mig är allt gott, som är gott för honom.»

»Det bästa för honom vore att få behålla dig,»
sade Lotta envist.

»Det är detta jag inte kan,» utropade Sigrun
med förtvivlan i rösten. »Du vet inte vad det
vill säga att ständigt vara vaktad, att aldrig
ha någon frihet. Du vet inte hur det är med
alla dessa förskräckliga scener och uppgörelser
och löften om bättring, som aldrig hålles, och
misshumöret och ledsnaden. Du vet inte hur det
är att jämt gå och frukta, att det ska ske något förfärligt.
Du vet inte hur det är att jämt nödgas
smyga och ljuga, fastän man intet annat gör än
det, som är riktigt och rätt. Du vet inte hur
det är, annars skulle du inte uppmana mig att
gå tillbaka.»

»Nej,» sade Lotta Hedman, »nej, ängeln min.
Jag visste ju inte, att du har haft det så svårt. Du
har aldrig talat om detta förrän i går och nu.
Men finns det ingen annan utväg?»

Den unga kvinnan reste sig upp. Hon sade
med djupt eftertryck:

»Det finns en utväg. Den är mig sänd av Gud,
men Lotta Hedman vill inte tillåta, att jag begagnar
mig av den.»

Ingen kan beskriva den rent av förkrossande
makten av Sigruns skönhet, då hon sade ord
sådana som dessa. En trollkraft utgick ifrån
henne, som hon var väl medveten om, och som
hon aldrig torde ha utövat så skoningslöst och
så segerrikt som denna natt.

»Jag vill ju ingenting orätt göra, Lotta,» fortfor
Sigrun. »Jag vill resa ut i kriget och hjälpa
de sårade. Hela min håg står efter detta. Jag
blyges över att gå här hemma och ingen nytta göra.
Du vet, att det är detta, som jag har längtat
efter i hela mitt liv. Gud har hjälpt mig, Lotta.
Varför vill inte du hjälpa mig?»

Vad kunde den stackars Lotta Hedman säga?
Hon hade aldrig älskat Sigrun så som denna natt.
Hon gjorde ännu motstånd, därför att hon visste,
att hennes man tillhörde en familj av självmördare.
Kanske att mannen skulle döda sig,
om han förlorade hustrun. Hur som helst, vågade
hon ingenting säga om detta till Sigrun. Hon
trodde, att det endast skulle stegra hennes fruktan
för honom.

»Men du har ju dina föräldrar,» var allt, vad
hon kunde hitta på att säga.

»Jag är smittad av koppor,» sade Sigrun. »Jag
kan inte resa hem till föräldrarna.»

Hon gick fram till Lotta och satte på nytt
ner henne i korgstolen.

»Lotta, jag är så olycklig,» sade hon. »Alla
mina dagar är mig en plåga. Ska jag behöva lida
på det sättet genom hela mitt liv?»

»Men, Sigrun, att du vill göra oss alla sådan
sorg!»

»Sorg,» sade Sigrun, »sorg? Vad är det? Att
sörja över en död! Vad är det? Vad är det mot
att sörja över en levande? Jag är tvungen att göra
det för Edvards skull, Lotta. Minns du inte vilken
man han var, då jag först råkade honom?
Han var behärskad, lycklig, ivrig att gå framåt.
Han var en god predikant, hans församling älskade
honom. Nu — ser du inte hur han förändras?
Han går under här i fattigdom och ensamhet. Jag
måste bort ifrån honom, Lotta. Om jag vore
död, då skulle han söka sig till en annan församling.
Han skulle bli allt det, som han hade
utsikt att bli, då han var nog olycklig att råka mig.»

»Du kan aldrig få mig att förstå, att du behöver
göra något så förfärligt.»

Sigrun höjde på axlarna.

»Jag vill inte heller inbilla dig, att jag gör
det bara för hans skull. Jag gör det, därför
att jag är olycklig och behöver bli fri från min
olycka. Å, Lotta! När jag inte får dö riktigt!
Jag vet, att det vore det bästa. Men näst detta
är det bäst för mig, att jag får försvinna. Jag
går under, jag blir vansinnig. Jag är kanske
vansinnig redan nu.»

»Men du vill övertala mig att ställa så, att jag
aldrig mer kan få se dig?» sade Lotta i sin förtvivlan.
Hon hade inte ämnat tala om sig själv,
men hon måste använda alla motskäl, som funnos.

»Varför skulle du inte kunna råka mig, när
bara något år är gånget?» sade Sigrun. »Hör
nu hur jag har tänkt ställa för mig! Jag går till
fots de första milen, tills jag kommer in i en
socken, där ingen känner mig. Där beställer jag
skjuts till närmaste järnvägsstation. Jag tänker
följa med tåget till Göteborg, och därifrån reser
jag till Amerika. I Amerika ska jag ge mig
in i en sjuksköterskekår, och med den följer jag
sedan ut i kriget. Du ser, att det ar ingenting
omöjligt. Och när något år har gått, skriver jag
efter dig.»

»Du ska inte försöka att locka mig,» sade
Lotta. »Jag kan inte ljuga så, som jag skulle bli
tvungen att göra.»

Sigrun sade med obeskrivlig bitterhet:

»Jag har måst ljuga var dag, alltsedan jag
gifte mig.»

Lotta Hedman kände sig söndersliten. Hon var
betagen av medlidande. — »Låt henne få, som
hon vill!» tänkte hon. På samma gång var hon
så utom sig av ängslan över det svåra, som Sigrun
ville begå, att hon började gråta.

»Gud ville hjälpa mig, men Lotta Hedman
ville inte,» sade Sigrun.

»Men, Sigrun,» ropade Lotta och slängde bort
en tår med baksidan av handen, »ska du tvinga
mig att låta dig förstöra dig själv? Du vill göra
något, som är så förfärligt, att jag ryser för
blotta tanken på det. Du ska inte mer bära något
namn bland de levande. Du vill ge dig ut i
världen utan vänner, utan föräldrar, utan att så
mycket som kunna tala om varifrån du är kommen.
Det blir elände, om du lyckas, och skam och
skada, om du blir upptäckt.»

Dessa ord voro alldeles förspillda. Den unga
frun var lika fast besluten som förut. Men hon
slutade upp med att bedja och övertala. Hon
började hota.

»Kom ihåg en sak, Lotta! Om du inte i natt
hjälper mig på det här sättet, går jag i morgon
till honom, som sitter och väntar på mig hos
kyrkvärden.»

»Det gör du aldrig,» sade Lotta.

»Jag gör vad som helst. Bara inte tillbaka i
det gamla.»

Innan Lotta hann svara på detta, inträffade
något.

De hörde steg närma sig brygghuset, försiktiga,
men tunga och tydliga steg. Stegen stannade
inte vid ingången, utan fortsatte runtom huset.
Ett par gånger hördes de åter. Så dogo de bort.

Sigrun gjorde ett tecken åt Lotta, och denna
skyndade fram till ett fönster, böjde undan gardinen
och såg ut i den snöljusa natten.

»Det var gårdsdrängen,» sade hon.

Den vackra kvinnan rätade upp sig. Ögonbrynen
drogo sig samman, huvudet höjdes, ögonen
sände en förkrossande blick åt någon, som inte
fanns tillstädes.

»En sådan där tur har han gått varje natt,»
sade hon, »alltsedan jag flyttade hit ut. Han
är tillsagd av sin husbonde. Han går här och
vaktar på mig. Han ska lyssna efter om jag har
någon älskare hos mig.»

Lotta sade ingenting. Hon började på att ge
upp allt motstånd.

»Du tror, Lotta, att Edvard ska bli annorlunda.
Där ser du! Har han mer förtroende till
mig nu än förut? Han låter sin dräng gå och
spionera på mig.»

Hon hade höjt rösten. Det förolämpande i
mannens misstro sårade henne i varje fiber av
hennes varelse.

»Det kan aldrig bli bra mellan dem efter
detta,» tänkte Lotta. »Jag tror, att han har dödat
kärleken hos henne. Det är så gott, att hon går.»

Detta var det, som kom Lotta Hedman att
ge upp motståndet. En plötslig övertygelse, att
Sigruns kärlek var slocknad eller höll på att
slockna, fastän hon inte själv ville erkänna det,
kanske inte en gång visste det.

Hon upphörde att säga emot. Hon sade
aldrig ja, men hon upphörde att säga emot.

Det gick en stund under hastiga förberedelser.
Sigrun lade av sig sina ringar och lånade en
omgång kläder av Lotta. Litet underkläder och
de sju hundra kronorna packade hon ner i en
skinnväska, som också var Lotta Hedmans tillhörighet.
Kappa och huvudduk fick Lotta också
bestå. Alla Sigruns kläder måste finnas kvar. När
hon var nästan färdig, stannade hon framför Lotta.

»Du förstår nog, Lotta, att allt detta är sammanfogat
av Guds hand. Var nu inte ängslig
varken för dig eller för mig själv!»

Hennes mod och sinnesnärvaro voro på sitt
sätt beundransvärda. Det fanns varken tvekan
eller rädsla hos henne.

Då allt var klart, hade hon ändå en svår
stund.

»Det är allt så mycke kärt, som jag lämnar
efter mig,» sade hon. Tårarna kommo strömmande,
och hela vikten i det för alla tider avgörande
steg, som hon nu skulle taga, tycktes stå
klar för henne.

»Nu får jag aldrig mer se den lilla tavlan över
Stenbroträsk prästgård, som har varit mig en så
stor tröst. Och medaljongen med min lilla dotters
porträtt törs jag inte heller ta med mig.»

»Den tycker jag du kan ta i alla fall,» sade
Lotta. »Men du behöver ju inte gå,» tillade hon.

»Och, Lotta, du vet det är en av korna, som
jag tycker så mycke om. Ge henne lite gott
foder, när du kan komma åt!»

Hon gick mot dörren.

»Glöm inte, Lotta, att då min novemberblomma
slår ut, så ska du ställa den på Edvards
skrivbord!»

Därefter kysste hon Lotta Hedman för första
och enda gången och gick sin väg.

*

Sigrun hade inte varit borta så länge som en
kvart, då Lotta Hedman återigen hörde steg utanför
brygghuset. Det var lätta och varsamma steg,
inte gårdsdrängens tunga trampande, och hon
tänkte, så snart som hon hörde dem: »En sådan
lycka! Gud vare lov och tack! Sigrun kommer
tillbaka.»

Men inte förr hade hon dragit ifrån regeln
och öppnat, än hon stod öga mot öga med en
främmande karl. Man förstår vad den stackaren
skulle bli rädd. Aldrig i sitt liv hade hon känt
sig så brottslig och syndmedveten.

»Oj, oj, Lotta!» tänkte hon. »Det börjar
redan.»

Karlen hade en stor, slokig hatt och var dåligt
klädd. Hon kunde förstå, att det var något slags
landstrykare. »Å, kom för all del inte in här!»
sade Lotta och ställde sig i vägen för honom.
»Vi har smittkoppor i gården. Där inne i kammarn
ligger en död.»

Karlen sprang inte sin väg, som Lotta hade
väntat. Han stod kvar i dörren och såg inåt
brygghuset.

Och innan Lotta kunde ana hans uppsåt, sköt
han henne åt sidan, var med ett par steg framme
vid kammardörren och såg den döda.

Men Lotta lämnade honom inte tid att göra
några långa observationer. Hon sprang efter
honom, slog armarna om honom, ryckte honom
tillbaka ut i brygghuset och stängde kammardörren.

Karlen gjorde inte något motstånd. Han
tycktes tro, att hon ville skydda honom för smitta.

»Det är inte farligt för mig,» sade han. »Jag
är nog redan smittad, om det så ska vara. Hon,
som ligger här, är min hustru. Hon blev sjuk
för ett par dar sen, och i morgse sprang hon
ifrån mig i feberyrseln.»

Det var tydligt, att han talade sanning, och
att hela Sigruns plan var förfelad. Lotta tyckte,
att hela brygghustaket störtade ner över henne.

»Men vem är då ni?» frågade hon.

»Jag är inte så alldeles obekant här i prästgården,»
sade karlen med lugn och dämpad
röst. Jag är skärslipare, och jag var här och
slipade era saxar och knivar för en åtta dar sen.
Jag drar omkring med häst och kärra och slipsten
från gård till gård, och jag har just inga sjukrum
till mitt förfogande. Det var min mening nu,
då Rut blev sjuk, att jag skulle hinna ner med
henne till ett lasarett, men så sprang det arma
kräket ifrån mig. Jag har farit omkring och sökt
efter henne hela dan. Jag undrar just när hon
kom hit.»

Det var inte bara taket, som störtade samman
över Lotta Hedman. Det var väggarna och
grunden, som hon stod på. Mitt i sin förvirring
gjorde hon dock ett försök att rädda Sigrun.

»Men nu är det inte er hustru, som ligger
där inne,» sade hon, »utan min kära matmor.»

»Å,» sade skärsliparen, »är den vackra prästfrun
död? Har hon fått ligga och dö här ute i
brygghuset?»

»Hon ville själv ha det så,» sade Lotta
Hedman.

»Ja, då får jag be om ursäkt för att jag
trängde mig in,» sade karlen. »Jag får väl söka
efter Rut på annat håll.»

Han var en liten, mörkhyad, torr man. Ena
skuldran höll han uppskjuten, och detta bidrog
till att ge honom ett missnöjt och småsurt utseende.
Lotta kom väl ihåg, att han vid förra
besöket i prästgården hade uppfört sig bråkigt
och varit ohövlig. Nu, i närhet av sjukdom och
död, var han stilla och ödmjuk.

Till Lottas stora glädje närmade han sig verkligen
mot utgången, men tvärstannade. Mitt i
hans väg stod ett par våta, snedgångna kängor.

»Ja, men det här är ju ändå Ruts kängor!»
sade han. »Vad vill det här säga?»

Nu var det slut med Lotta Hedmans uppfinningsförmåga.
Hon visste sig ingen annan råd
än att tala om sanningen.

*

Sigrun hade hunnit förbi Algeröds kyrka och
begravningsplats och befann sig mittpå bron över
den lilla älven, då hon hörde Lotta Hedmans
röst ropa på sig.

Strax därpå svängde en släde upp bredvid
henne, och Lotta kom fram till henne och förklarade
vad som hade hänt. Samtidigt berättade
hon, att skärsliparen hade lovat att tiga.

Skärsliparen satt kvar på slädkanten, såg
vresig och sur ut, men talade lugnt och fridsamt
som förut.

»Se, det är så, att jag inte kan finna mig i
detta, att Rut inte skulle komma i graven under
sitt rätta namn,» sade han. »Men annars står
jag för det, som jag har lovat. Prästfrun får
sätta sig upp här i släden, och jag kör henne
tillbaka till prästgården, och ingen ska få veta
något. Jag ska vara tyst som en mur.»

Sigrun gick fram till mannen. Hon hade
bundit en svart duk om huvudet. Den sköt hon
nu tillbaka.

»Är det bara fördenskull, som jag ska gå
tillbaka i mitt elände?» frågade hon.

Mannen tycktes bli orolig. Han gav henne
en hastig blick och såg därpå åt sidan.

»Hon är död. Vad gör det henne under
vilket namn hon kommer i graven?» sade Sigrun
med en röst, vari förtvivlan darrade.

»Jag tycker inte, att det är rätt mot Rut,»
sade karlen envist.

»Nej,» svarade Sigrun. »Det är inte rätt,
det vet jag. Men ni må inte tro, att jag efter
detta tänker gå tillbaka hem. Det gör jag inte.»

Hon pekade mot älven, som blänkte svart
mellan sina snöstränder.

»Dit går jag,» sade hon.

Hon stod fast och beslutsam framför mannen.
Han uppfattade tillräckligt av hennes ansiktes
stränga allvar för att förstå, att hon skulle göra,
som hon sade.

Han vände bort ansiktet, liksom rädd att se
på henne.

»Ja, jag förstår ju, att Rut får en bättre begravning
och allt sånt där,» sade han. »Och
mig gör det ju inte så mycke, för hon var inte
min hustru precis, fastän hon hade åkt med mig
på lasset ett par månader. Men jag tycker
ändå...»

Lotta skrek till. Sigrun hade skyndat bort
från mannen. Hon stod vid broräcket och böjde
sig för att komma under det.

»Å, för allan del!» ropade skärsliparen och
sprang ner på bron. »Gör er inte någe illa!
Det ska få bli, som ni vill.»

»Kom ihåg, jag går aldrig tillbaka till det
gamla!» sade Sigrun.

»Nej, det behöver ni inte heller. Jag ska
nog tiga.»

»Sigrun är för märkvärdig i natt,» tänkte
Lotta. »Ingen kan motstå henne. Hon gör vad
hon vill med oss.»

Det tycktes vara sanning. Den lille misslynte
mannen visste inte hur väl han ville henne.

»Jag har inte mitt vanliga åkdon i kväll,»
sade han. »Jag fick lov att låna en släde i morgse
för att kunna fara och söka efter Rut. Men just
fördenskull kanske det ginge an, att jag skjutsade
er en bit framåt vägen. Det är inte så lätt att
gå ute i snön för den, som är van att sitta inne
i varma rum.»

DEN LÃ…NGA DAGEN.

Den dag, som hade börjat med Sigruns flykt
från sitt hem, blev för mången en tung och
allvarlig dag, en dag så lång, att man aldrig
tyckte sig hinna till dess slut.

Sådan blev den för Lotta Hedman, som, då
hon kom tillbaka till brygghuset vid tretiden på
morgonen, fann, att allting där var sig likt, och
nu försökte att, så gott hon förstod, bereda sig
på vad som skulle komma. Hon samlade ihop
alla den dödas kläder, stoppade in dem i bakugnen,
kastade dessutom dit ett fång ved, tände
på och lät alltsammans brinna till aska. Sedan
sopade hon ugnen ren och drog fram sina förhängen,
så att allting i brygghuset var sig likt,
såsom det hade varit på kvällen.

Hon gick också darrande och rysande in i
brygghuskammaren till den döda. Annars var
hon inte rädd för de avlidna, men mot denna
tyckte hon att Sigrun och hon hade svårt förbrutit
sig, och hon skälvde, när hon nalkades
henne. Hon gjorde dock vad hon hade ämnat, tog
fram ett lakan, bredde ut det över liket, så att
det fullkomligt skyldes, och läste sedan med
mycken rörelse ett par böner.

Medan hon gjorde detta, erfor hon en stor
hugsvalelse. Det strömmade över henne en
visshet, att den döda inte var en fiende till
henne och hennes matmor, utan deras trognaste
hjälpare och förbundna, som hon på intet sätt
behövde rädas för.

Lotta sökte också förbereda sig på vad hon
skulle säga till prästen och gårdsfolket. Hon
tänkte på att ingen hade sett Sigrun under hela
gårdagen; alltså kunde hon tala om för dem,
att sjukdomen hade börjat natten före den sista.
Sigrun hade inte velat, att läkare skulle tillkallas
för hennes skull, hon hade trott, att det
bara var ett ofarligt utslag. Sedan — ja, vad skulle
hon sedan säga?

Lotta gick till en början fram och tillbaka på
golvet. Men snart kände hon sig alltför modlös
och trött för att gå, utan satte sig i en stol.
Snart blev inte heller detta bra; hon gick och
ställde sig mot en vägg. Till sist sjönk hon
ner på golvet, alldeles bredvid den dödas säng,
och blev sittande där.

»Jag borde gå in till kyrkoherden,» tänkte hon.
»Jag borde väcka tjänstfolket.» Men hon gjorde
varken det ena eller det andra. Hon satt stilla
och upprepade för sig själv sina förklaringar,
vände och vred på dem.

»På ett eller annat sätt blir alltsammans upptäckt,»
tänkte hon. »Vi blir olyckliga och utskämda,
både Sigrun och jag. Det är förfärligt att sitta
och vänta på.»

En stund skedde henne den stora lindringen,
att hon fick komma bort från sina bekymmer
och farhågor.

Medan hon satt ångesttyngd på golvet nedanför
den döda, skilde sig hennes själ från kroppen,
höjde sig och begav sig i svävande flykt uppåt
mot världsrymden.

Snart var den kommen så högt, att Lotta Hedman
kunde se de jordiska tingen i deras sammanhang.
Hon såg nu inte som annars bara ett litet
stycke av dem, utan hon såg dem i hela deras
utsträckning. Hon såg inte ett kort stycke av
älvar och floder, utan hon kunde följa vattendragen
från källan till mynningen. Hon såg inte
bara en liten del av en skog, hon såg de väldiga
trädmassorna i hela deras utbredning. Hon kunde
följa bergåsarnas hela längd. Slätterna bredde
ut sig under henne, och ländernas skapnad avtecknade
sig mot havens blänkande ytor.

Lotta tyckte, att detta var ett skönt och upplyftande
skådespel, men hennes själ stannade inte
vid detta, utan steg ändå högre.

Om ett par ögonblick hade den nått till en
rymd, därifrån den kunde överskåda människoödena
i deras sammanhang. Lotta kunde följa
människornas vandring genom livets dal. På en
tid, som tycktes henne kortare än sekunder, förlöpte
den. Hon såg dem stiga in i livet, vandra
sin korta väg och åter gå bort, ut i det obekanta.
Hon såg sin vän, Sigrun, på hennes vandring och
den väg, som låg utstakad för henne, och de vägar,
som korsade hennes.

Hon såg även den väg, som kvinnan, som nu
låg död bredvid henne, hade haft att fullfölja.
Det var en mörk och fattig och tung väg, och
den höll redan på att utplånas, men den utplånades
inte på det sättet, att den täcktes med mörker,
utan den försvann under ett ljusskimmer.

Vid slutet av vägen stod den döda ännu och
blickade tillbaka på sin bana, som förvandlades
till ett band av ljus, och Lotta såg, att hennes
ande fröjdade sig.

Den döda visade bort till Sigruns väg och till
en av de vägar, som korsade den.

»Se,» sade hon till Lotta, »vad jag mest av
allt önskade, det går i uppfyllelse nu genom
min död!»

Och därmed, försvann den döda in i en stor
klarhet, vars glans var sådan, att Lotta Hedmans
själ inte kunde följa henne, utan måste stanna
utanför.

Och den vände med detsamma tillbaka till
kroppen, och Lotta Hedman kände sig nu för
en stund fri från all fruktan och trodde, att det,
som hade skett, var sådant, som borde och
måste ske.

Och detta sitt lugn fick hon behålla, till
dess att dörren till brygghuset öppnades och
någon frågade om hon visste, att klockan redan
var halv åtta.

DÃ¥ ville Lotta Hedman resa sig, men nu
var hennes trygghet borta. Hon tänkte på allt
det tunga, som hon gick till mötes, och hon orkade
inte komma upp på sina ben, utan blev sittande.

Och dörren stängdes, ingen kom in, ett par
minuter gingo i lugn.

»Nu snart blir alltsammans upptäckt,» tänkte
Lotta. »Det kan inte gå på annat sätt.»

Och all skam, som skulle falla över Sigrun
och över henne själv, lade sig tyngande över
henne.

Strax därefter kom husjungfrun in i brygghuset.
Hon bar på en bricka morgonkaffe till
matmodern.

Hon såg lampan stå med rykande veke, nära
att slockna, och fann brygghuset fullt med rök
och nästan mörkt. Hon ropade, men ingen
svarade. Då förstod hon, att något måste vara
på tok. Hon satte ifrån sig brickan, rev eld på
en tändsticka och såg nu, att Lotta satt sammansjunken
på golvet bredvid sängen, och att den,
som låg i sängen, hade ett lakan utbrett över
sig, såsom vore hon död. Hon gick närmare, lyfte
en flik av lakanet och såg ett par uppsvällda
händer.

DÃ¥ vaknade Lotta till liv.

»Akta dig för all del! Det är smittkoppor.»

Flickan släppte lakanet och for ett par steg
tillbaka.

Sedan blev det hon, som spred nyheten,
som underrättade mannen och alla andra.

Lotta Hedman, som befann sig under den
förfärliga sjukdomens skydd, hon blev knappast
tillfrågad om vad som hade hänt.

Det sändes bud efter kyrkvaktaren, som var
en myndig och kraftig man, och han ställde och
beslutade, så gott han förstod.

Han befallde för smittans skull, att Lotta
Hedman skulle stanna i brygghuset, och att ingen
fick råka henne. Inte ens om kyrkoherden sände
efter henne, fick hon lyda kallelsen.

Det blev han och Lotta, som lade ner den
döda i kistan. Sedan fördes hon bort till en i
hast uppkastad grav.

Det gjordes inga efterforskningar, knappt
några frågor. Hela prästgården var för en tid
alldeles avstängd från den övriga trakten. Att
prästfrun hade låtit utge sig för död, fastän hon
levde, det var för orimligt att misstänka.

»Det är den där skärsliparn, som har farit
omkring här i trakten de sista veckorna, som
har fört smittan med sig från Norge,» sade man.
»Hans hustru är också sjuk och har sprungit ifrån
honom i feberyrseln.»

Man påminde sig doktorns ord. »Prästfrun
har gått länge med sjukdomen i kroppen,» sade
man.

Den längsta och kvalfullaste dag, som Lotta
Hedman hade upplevat, gick till ända utan att
någon upptäckt hade skett.

*

Sigrun kastade då och då en blick på körsvennen,
som satt på slädkanten. Det var natt
och mörker alltjämt, och hon kunde blott helt
otydligt urskilja gestaltens yttre konturer: den
vida slokhatten, den uppskjutande axeln, den korta
näsan och den vresigt hopbitna munnen.

»Det är ingen människa, som jag har bredvid
mig,» tänkte hon, »det är döden. Jag ser
hur skaftet på lien sticker upp under rocken.»

»Så är det,» sade hon till sig själv. »När han
först kom, kände jag inte igen honom, men nu
gör jag det. Och vem annan skulle det vara?
Jag har gett mig i hans våld. Han har kommit
för att hämta mig och föra mig till sitt land.»

De åkte fram över stora, ödsliga bergsvidder,
täckta med vit snö. Några enstaka, klent utbildade
träd och buskar gjorde traktens fattigdom
än mer påfallande.

»Det är dödens rike,» tänkte hon.

Hon, som nyss hade varit så ivrig, så stridbar,
så befallande, kände ett stilla lugn falla över
sig. Det var slut med besväret att vilja, önskningar
och förhoppningar voro borta.

Det är kanske farligt för en levande att ta
döden till sin bundsförvant. Han tar en måhända
på allvar.

Hon trodde sig märka, att hon verkligen
genomgick en förvandling. Alla de band, som
fäste henne vid hennes förra liv, upplöstes det
ena efter det andra.

Det var kärleken till mannen, det var hennes
äktenskaps sorg och plåga, som förut hade upptagit
alla hennes tankar. Allt detta sjönk bort
och försvann. Ett stort tomrum uppstod efter
detta, men ingen saknad, ingen bitterhet.

»Det är så de döda känner,» tänkte hon.
»De frigöres på detta sätt från det jordiska. Deras
kärlek och deras sorg lämnar dem.»

Det var små dumma saker, som hon hade
sagt som barn, och som hon sedan alltid hade
skämts för, och det var små förargelser, som
länge hade pinat henne, och små förödmjukelser,
som hon aldrig hade kunnat glömma, men nu
på en gång var allt detta borta. Hädanefter
skulle hon tänka på detta som på något, som
inte angick henne.

När hon tänkte på föräldrarna och det stöd
hon alltid hade haft hos dem, så fann hon, att
hon inte mer hade behov att hämta hjälp hos
dem. Allt var nytt omkring henne, hon var inne
i en annan värld. — »Här kan de inte nå mig,»
tänkte hon. »Hittills har de stått mig bi, så mycket
de har förmått. Nu är jag skild från dem. Jag åker
in i dödens land.»

Hon var som en ranka, som med många
klangen hade hållits uppe utmed ett galler. Nu
lossades det ena klanget efter det andra. Rankan
låg snart nere på marken.

»Det måtte vara på detta sätt, som det känns
att dö,» tänkte Sigrun. »Det är inte tungt eller
hårt; det är bara en stor vila.»

Så småningom ljusnade det. Mannen, som
satt på slädkanten, blev åter en vanlig landstrykare
med ett surmulet, ovänligt ansikte. Landskapet
blev ett stenigt, magert, fattigt, men helt
jordiskt landskap, och Sigrun själv vaknade till
livet med dess stränga fordringar på mod och
sinnesstyrka ...

Hästen hade inte fått vila under natten, och
färden gick mycket långsamt. De måste låta den
stå stilla i flera timmar i lidret invid en torpstuga
för att äta och hämta krafter. Äntligen
kommo de dock i sikte av en by, där det fanns
gästgivargård.

När de alltså närmade sig slutet på resan,
började skärsliparen tala med Sigrun.

»En skärslipare som jag,» sade han, »som far
land och rike omkring, får se och erfara mycke
besynnerligt. Men jag vill påstå, att det, som
jag har varit med om i natt, det är ändå det
största äventyr, som jag har upplevat.»

»Jaså, ni säger det.» Sigrun vände huvudet
mot den lilla mörka karlen och gav honom ett
vänligt leende.

»Jag vill gå ed på att något mer förunderligt
har jag aldrig varit med om. Och jag förstår inte
själv varför jag var så blödhjärtad och hjälpte
er. Jag vet inte vad som kom åt mig.»

»Nej, jag vet inte heller hur det kom sig,»
sade Sigrun. »Men ett är visst, att ni aldrig ska
behöva ångra er vänlighet.»

»Ja, det kan man aldrig så noga veta,» sade
karlen. »Men nu tycker jag i alla fall, att jag
inte kan låta er gå utan att fråga hur ni ämnar
ställa för er, och vart ni ska ta vägen.»

»Jag,» sade Sigrun, »jag ska till Amerika.»

»Men det kostar pengar att fara till Amerika,»
menade körsvennen.

»Ni kan väl inte tro, att jag ger mig ut på
en sådan här färd utan pengar,» sade hon.

När sliparen hade fått detta svar, drog han
in tömmarna, gick fram till hästen och började
känna och lyfta på seldonen.

»Ja, jag är ju liksom lös och ledig,» sade
han om en stund. »Det vore kanske bättre, att vi
for förbi den här gästgivargården, och att jag
körde er några mil till. Här kunde det nog finnas
folk, som känner er.»

Just för detta, att hon skulle kunna bli igenkänd
på denna gästgivargård, hade Sigrun oroat
sig den sista halvtimmen. Anbudet kom som en
mycket välkommen överraskning.

»Se, jag är sådan, att jag vill göra riktigt,
vad jag gör,» sade karlen, då han kom tillbaka
till släden.

Emellertid blevo dessa nya mil mycket dryga.
Hästen måste åter vila och beta. Snart visade
det sig, att snöfallet inte hade varit så rikligt i
de trakter, där de nu färdades. Föret blev så
dåligt, att de måste gå till fots långa sträckor.

Och tiden gick. Klockan var nära tolv, innan
de hade denna andra gästgivargård inom synhåll.

Men just som de voro så långt komna, att
de sågo uthusen, mötte de en man, som kom
körande med en mjölkvagn.

»Akta er, Gustavsson!» ropade han till skärsliparen.
»Det har kommit telefonbud till gästgivarns,
att de ska ta vara på er. Ni lär fara
omkring med smitta. Prästfrun i Algeröd har dött
i natt i smittkoppor, och nu påstår man, att det
är ni och er hustru, som har haft sjukdomen med
er från Norge.»

Det blev nytt uppehåll, ny överläggning.
Man beslöt sig för att vända. Ingen av dem ville
köra fram till den där farliga gästgivargården.

Skärsliparen föreslog, att de skulle ta vägen
österut upp mot Dalsland. — »Det går järnväg
till Göteborg där också, och där är ni okänd.»

Så veko de av på en väg, som gick mot
öster, och som återigen förde dem upp på den
nakna, ödsliga bergsvidden.

Här var föret bättre, men den stackars hästen
var nästan tröttkörd. När han hade vilat och ätit
för tredje gången, hade han också nått till bottnen
i havrepåsen.

Skärsliparen letade fram bröd och smör och
åt. Sigrun hade ingenting att äta, men hon var
inte heller hungrig.

När hon sedan tänkte tillbaka på denna dag,
förundrade hon sig över sig själv.

»Det var besynnerligt. Jag var alldeles känslolös,
alldeles lugn. Jag kände ingen oro, ingen
trötthet, ingen hunger. Jag visste hela tiden, att
allt skulle gå, som det borde gå. Jag var slö
på ett sätt, men jag var också mycke stark
och uthållig. Det fanns säkert någon i min
närhet, som hjälpte mig.»

Under den långa rasten på bergsplatån ställde
hon en fråga till reskamraten.

»Sa ni inte i morgse, att den döda inte var
er hustru?»

»Jo visst sa jag det, och det är sanning också.
Hon hade en bra man och ett gott hem, men
hon följde hellre med mig.»

Sigrun frågade vidare, inte för att saken intresserade
henne, ingenting i denna värld intresserade
henne den här dagen, men tiden gick
litet fortare under ett samtal.

»Hon tyckte alltså bättre om er än om
mannen?»

»Jag vet inte vad jag ska säga om den saken.
Hon var gift med en, som heter Sven Elversson.
Jag vet inte om ni har hört talas om honom?»

Sigrun nickade.

»Jag trodde först, att hon hade tröttnat på
honom för det där, ni vet,» sade karlen. »Sen
kom jag att förstå, att hon hade gått ifrån honom,
därför att hon trodde, att han inte tyckte om
henne.»

»Hon var ju så ful,» sade Sigrun. »Han gifte
sig med henne av barmhärtighet.»

»Ja, hon var ful, men hon var en bra människa,»
sade sliparen. »Hon var sådan, att hon
kunde göra vad som helst för den hon tyckte
om.»

Trots den stora slöheten fann Sigrun, att i
dessa ord låg något, som berörde henne obehagligt.
Hon upphörde att fråga om hustrun.

»Vet ni var Sven Elversson nu finns?»

»Han bor på en gård på Dalsland, som heter
Hånger. Det har varit ett stort ställe en gång,
men det har skett så många olyckor där i fordomtid,
att ingen ville bo där, utan gården låg öde.
Sven Elversson fick den nästan för ingenting.
Han bor där ensam med de gamla föräldrarna
nu, sen hustrun är borta, och han tar upp och
hjälper än barn och än andra fattiga, så många
han rår med.»

I själva verket måtte det denna dag ha förhållit
sig på samma sätt med skärsliparen som
med Sigrun, att han stod under något främmande
inflytande. Han, som annars brukade fara omkring
och gräla och bråka som en riktig landsplåga,
var stillsam och undergiven och talade
väl om alla människor.

Då de hade satt sig i gång igen, Sigrun inne
i släden och körsvennen på kanten som vanligt,
med benen hängande utanför, hände det sig,
att han halkade och föll ner på vägen.

Hästen stannade genast. Karlen kom upp och
satte sig som förut. Men inom kort halkade han av
på nytt.

»Jag förstår inte vad som är åt mig,» sade
han. »Det går runt i huvudet på mig.»

Sigrun uppmanade honom att sätta sig i
släden bredvid henne. Det gjorde han verkligen
och körde vidare. Om en stund tappade han
tömmarna.

»Jag måtte visst vara sjuk,» sade han och såg
helt handfallen ut. »Det går väl med mig som
med Rut.»

Men Sigrun skyndade sig att lugna honom.

»Ni har nog inte sovit i natt,» sade hon.
»Sätt er opp i hörnet och sov! Jag ska köra,
medan ni vilar er.»

Åter var det någon, som höll hennes mod vid
makt. — »Han har inte fått sjukdomen, han är
bara uttröttad. Se, nu sover han redan!» tyckte
hon, att det viskade i öronen på henne.

När hon hade kört ett stycke, blev hästen
stående och vägrade att ta ett steg vidare.

Sigrun tog den sovande reskamraten i armen
och skakade honom.

»Vet ni om det finns något ställe i närheten,
där ni kan ta in? Hästen är alldeles förbi, och
det börjar bli mörkt.»

Karlen såg upp, yrvaken och oredig.

»Tror ni, att jag har fått smittkoppor?» sade
han.

»Nej, ni har ingen annan sjukdom än sömnsjuka,»
sade Sigrun.

»Det är nog smittkoppor i alla fall,» sade
karlen.

Strax därpå ryckte han upp sig till ett väldigt
bemödande.

»Det är ingen annan råd,» sade han. »Det
finns ett ställe en halvmil härifrån, där de har
ett »luffarhotell», som di säger. Vi får försöka
komma dit.»

»Vi är tvungna att komma under tak,» sade
Sigrun.

»Ja, det blir ingen annan råd,» upprepade
karlen, »fast nog hade jag helst velat slippa att
visa mig där en gång till. — Vi är över gränsen
nu,» fortfor han, »vi är i Dalsland, och när vi
har kommit uppför nästa backe, bär det neråt.
Tag av åt vänster vid korsvägen, och kör fram
till första gård ni får se!»

Då Sigrun så småningom hade fått hästen
uppför backen, såg hon i den försvinnande dagern
ett stort landskap utbreda sig nedanför dem, sakta
sluttande, vackert, rikt på sjöar och långa skogshöjder,
fint och skarpt utritat mot den snötunga
luften. Den härliga bilden upplivade henne, hon
drev på hästen med mer kraft, fann korsvägen
och vek av åt vänster.

Utsikten kom tillbaka flera gånger, men
trakten var alltjämt lika ödslig. Till sist såg hon
dock en gård ligga alldeles under dem. Boningshuset
tämligen stort, nästan herrskapsaktigt, men
alla uthus små och oansenliga, nästan som på ett
större torp.

Hon väckte den sjuke på nytt.

»Är vi framme nu?»

»Ja,» sade han och skakade sömnen ur ögonen.
»Nu är vi på Hånger. Det kunde jag väl aldrig
tro, att jag skulle behöva ta in här en gång
till.»

»Men ...» utropade Sigrun och kände sig för
ett ögonblick som en skeppsbruten, när vågorna
slår samman över honom. »Var det inte på
Hånger, som Sven Elversson bodde?»

»Jo,» sade sliparen, »jag ville inte heller fara
hit, men det fanns ingen annan råd.»

»Men om han frågar er var ni har gjort av
hans hustru?»

»Det blir väl att hitta på någe.»

»Att han skulle bo just här!» sade Sigrun
förtvivlad.

»Ja, han har ju valt ut stället, därför att
det ligger ensligt och långt från grannar. Vanligt
folk kommer aldrig hit, men alla luffare och
fattiga vandringsmän brukar ta in hos honom.»

Sigrun körde utför en backe ner mot gården.
Hennes förtvivlan lade sig nästan genast. Känslolösheten
tog vid, och någon viskade i hennes
öra, att hon inte skulle oroa sig. Allt skulle bli
bra.

Alldeles invid själva inkörsvägen till gården
stod en liten röd stuga.

»Här är det. Här får ni gå in,» sade skärsliparen.

Han ryckte upp sig ur sin dåsighet.

»Jag ska köra bort till gården och ställa
in hästen,» sade han. »Ni kan gå in så länge.
Jag ser, att det är tomt i luffarstugan. Nyckeln
ligger instucken under tröskeln.»

Sigrun kom in i ett litet hus, som av en
gång mittöver var delat i två hälfter. På vardera
sidan av gången fanns ett rum. Båda voro på
samma sätt inredda och möblerade. De hade
nakna väggar, väggfasta sängar med halmmadrasser,
en spis, ett stort, tungt bord och
några tunga stolar. En spann med vatten och
ett fång ved fanns också, men inga kuddar, inga
lakan, inga kokkärl eller tallrikar, inga handdukar
eller tvättfat, ingenting sådant, som kunde bortföras.
Ett väldigt skåp stod i ena rummet, men
nyckeln var urtagen.

Rummen voro inte alldeles utkylda, de hade
nog varit eldade på förmiddagen, och där var
rent och utvädrat.

»Jag får försöka göra upp eld,» tänkte Sigrun.

Medan hon var sysselsatt härmed, kom
sliparen in. Han kunde nu knappt hålla sig uppe.
Utan att säga ett ord kastade han sig ner i
en säng och somnade genast.

»Jag tror inte, att han är sjuk,» tänkte Sigrun.
»Han blir bra, bara han får sova den här natten.
Det är onödigt att ropa på hjälp.»

Hon tände en brasa i det andra rummet
också och satte sig framför denna och lade sina
planer. Plötsligen kände hon, att hon var så
trött, att hon höll på att ramla av stolen, och
dessutom hungrig. — »Jag borde allt ha tänkt
på att ta med mig ett par smörgåsar,» mumlade
hon, och härvid leddes hennes tankar på hennes
väska. Var fanns den? Den var inte i rummet.
Hon måtte ha glömt den kvar i släden.

Hon skyndade genast ut. Släden stod utanför
stugan, och väskan låg kvar i den. Hon tog
upp den och skulle just gå in tillbaka, då en röst
tilltalade henne.

»Är det du, Rut?»

Det hade mörknat hastigt. Hon urskilde med
svårighet en gammal, böjd karl, som långsamt
närmade sig.

»Ni ska inte komma hit!» ropade hon. »Vi
har smitta med oss.»

»Ja, jag vet det redan,» sade karlen. »Vi har
haft telefon om saken, men vi väntade just inte,
att ni skulle komma hit. Ja, ja, det är ju så,
att nöden kör hund i band.»

»Det där är Joel Elversson, Sven Elverssons
far,» tänkte Sigrun. »Han har blivit gammal och
slö. Han tar mig för sonhustrun.»

»Sven är inte hemma i dag,» sade Joel på
sitt högtidliga sätt. »Men vi vill handla mot dig,
Rut, jag och Thala, så, som han skulle ha handlat,
om han hade vetat, att du hade kommit hit
nödställd och i livsfara. Här har du nyckeln
till skåpet. Du vet, att där finns allt, som du
behöver. Och vi ska bära ner mat till er och
ställa utanför dörrn.»

Han räckte henne en liten nyckel, och hon
tog emot den utan att säga något. Han tycktes
inte heller vänta något svar.

»Det är ingen här, som bär något agg till
dig, Rut,» sade han. »Vi förstår ju vad det var,
som drev dig bort. Ställ det nu så gott för er,
som du kan, och sov i ro!»

Han gick sin väg, och Sigrun skyndade in
i stugan. I skåpet funnos lakan och kuddar,
allt, som behövdes för ett gästrum. Kort därefter
kom också maten.

Sigrun ställde in en del därav till sliparen
i hans rum, stängde därpå sin dörr mycket väl,
Ã¥t och gick till vila.

»Jag måste sova ett par timmar,» tänkte hon.
»Sedan går jag min väg. Jag måste bort härifrån,
innan någon har känt igen mig.»

Hon sov redan, innan hon hade tänkt tanken
till slut.

MORGONEN.

Då Sigrun vaknade, sken en liten röd vintersol
in till henne i den fattiga kammaren, där hon
låg. Hon hade sovit inte bara ett par timmar,
utan hela natten. Det blev mycket brått för henne
att stiga upp och göra i ordning efter sig i
rummet för att kunna vandra sin väg.

Hon var styrkt av sömnen, kände sig beslutsam
och kraftig och var inte missnöjd med
det steg hon hade tagit. Det enda, som ängslade
henne, var fruktan för upptäckt. Men om hon
bara kunde komma bort från Hånger utan att
bli igenkänd, trodde hon, att faran skulle vara
överstånden.

Återigen fann hon en matbricka utanför sin
dörr och dessutom ett papper med ett par skrivna
rader:

»Vi förstår att du vill stanna hos oss, eftersom
sliparen har rest sin väg ensam. Tvivla inte på
att du är välkommen!»

Hon gick ut i det motliggande rummet och
såg, att skärsliparen var borta. Det var ett bekymmer
mindre. Hon var utvilad nu och tyckte
mycket bättre om att vandra till fots än att åka
i hans släde. Hon skulle nu bara fråga sig fram
till en by, där hon kunde få en ordentlig skjuts.
Närmaste järnvägsstation kunde inte vara långt
borta, och innan kvällen skulle hon vara i Göteborg.

Hon knöt den svarta duken om huvudet,
trängde på sig Lotta Hedmans kappa, fattade
sin väska och ville gå.

Innan hon lämnade rummet, öppnade hon
emellertid väskan för att se efter, att pengarna
och det andra låg kvar där. Strax därpå ropade
hon till av förfäran. Hennes sju hundra kronor
voro borta.

Hon kände efter i kappfickan och i klänningen.
Pengarna funnos inte.

Hon förstod genast, att de måste vara
stulna. Skärsliparen hade tagit dem ur väskan,
medan den hade legat kvar i släden.

Hon måste sätta sig ner för att inte falla.
Detta var ett fruktansvärt slag. Nu kunde hon
inte fara till Amerika. Alla vägar voro stängda.
Ã…, Herre Gud!

Hon lutade huvudet mot bordet och försökte
tänka. Ja, hon hade talat om för reskamraten
i går, att hon hade pengar. Kanske att han
under hela dagen inte hade tänkt på annat än
att stjäla dem från henne. Mittunder trötthet
och utmattning hade han hållit fast vid sin
föresats.

Och nu hade han på samma gång gjort livet
omöjligt för henne.

»Det är en hård värld att ge sig ut i för
den, som är fattig och ensam,» sade hon. »En
hård värld.»

Det var inte egentligen ånger, som kom över
henne. Det var insikten om den fullkomliga
omöjligheten att vidare fullfölja sitt företag.

»Jag skulle ju kunna ge mig ut som en
tiggerska på landsvägen,» tänkte hon. »Men vad
skulle det tjäna till? Jag drog inte från mitt
hem för att bli en äventyrerska.»

Lika omöjligt föreföll det henne att gå tillbaka
hem. Skulle hon erkänna för sin man, att
hon hade gett sig ut för död för att slippa bort
från honom? Det var omöjligt, det var inte att
tänka på.

Hon visste, att hon för närvarande befann
sig hos goda människor. Skulle hon be dem
om hjälp? Det var alltjämt samma historia. Det
var att erkänna sitt bedrägeri och sin skam. Och
dessa rättrådiga människor skulle anse sig tvungna
att genast låta mannen veta, att hon levde.

»Det var inte någon synvilla i går,» tänkte
hon. »Det var döden, som satt bredvid mig på
slädkanten. Han ger inte den fri, som har överlämnat
sig i hans våld.»

»Men han är inte någon hård herre,» fortfor
hon i sin oroliga tankegång. »Han lossade banden,
som höll mig fästad vid det jordiska, på ett
mycket milt sätt. Varför skulle jag inte anförtro
mig åt honom?»

Hon satt i alla fall kvar vid bordet i väl
en timmes tid. Hon sökte arbeta sig in i dödstanken.

»Gud skall ha barmhärtighet med mig,» sade
hon. »Han vet allt. Han vet, att jag inte ville
skada någon. Han vet också, att detta är den
enda utväg, som återstår mig.»

I detta ögonblick kom någon in i rummet,
men hon satt kvar utan att röra sig. Det var
henne så fullkomligt likgiltigt vem som nu såg
henne. Hennes beslut var fattat, och hon visste
vilken väg hon hade att gå.

Hon låg ännu framåtböjd över bordet med
ansiktet i händerna och kunde inte se den inträdande.
På stegen hörde hon emellertid, att
det var en man och inte en gammal, utan en
ung.

»Det är Sven Elversson själv,» tänkte hon.

Hon hörde, att han först närmade sig henne,
men sedan drog sig tillbaka. Han gick fram till
spisen, gjorde upp eld och kom så på nytt fram
till bordet, där hon satt.

»Att det ska vara så svårt för dig, Rut!»
sade han. »Får jag inte skicka ett par av barnen
till dig? Finns det ingenting här, som du kan
tycka om att vända tillbaka till?»

När han sade detta, lyfte hon upp ansiktet
från bordet och såg honom rätt in i ögonen
med en stel och förtvivlad blick.

»Jag är inte den, som ni tar mig för,» sade
hon. »Jag är Sigrun Rhånge, som är gift med
kyrkoherden i Algeröd.»

Han drog sig ett par steg tillbaka. Men han
hade så väl vant sig vid att visa samma lugn,
vad för nyheter man än bragte honom, att han
inte en gång gav till ett utrop. Han blev bara
helt blek. Hans förvirring var dock mycket stor,
och detta visade sig på så sätt, att han började
tänka högt.

»Sigrun Rhånge är död,» sade han. »Hon
dog natten till i går. Då jag fick höra, att hon
var död, reste jag till Algeröd för att få se
henne än en gång, men det var för sent. Hon
var redan nerlagd i kista och nersatt i graven.»

Hon satt och stirrade på honom. Det var en
högtidlig sorgsenhet över hans ord, som nästan
rörde henne. Hon var övertygad om att han inte
hade en aning om att han hade talat högt.

»Ja, om det vore så väl!» sade hon som
svar på hans tanke. »Om Sigrun Rhånge verkligen
vore död och nersatt i graven!»

»Sigrun Rhånge är död,» upprepade han lågt
och entonigt, ur stånd att kunna finna sig till
rätta. »Henne får jag aldrig mer se på denna
jord.»

»Ja,» medgav hon. »Det kan man visst säga.
Sigrun Rhånge är död. Men jag, olyckliga
stackare, jag lever.»

NÃ¥got inom honom, som uppfattade det
rätta förhållandet snabbare än förnuftet, hade
emellertid satt hans hjärta i stormande rörelse.
Han fick färg på kinderna, och hans ögon började
glittra.

Nu kom han fram till henne, fattade hennes
hand och behöll den i sin. Den andra handen
for i en hastig, ögonblicklig smekning över hennes
kind. Man skulle vilja säga, att han sökte övertyga
sig om att det var en levande han hade
att göra med.

»Ni lever!» sade han, och rösten steg som
ett jubelskrik för att genast sjunka ner dämpad
och mild. »Ni sitter i min stuga! Hur ska jag
kunna förstå detta?»

Det var mycket i hans beteende, som förvånade
henne. Men på samma gång ingav det
henne en smula mod. Hon var då åtminstone
inte kommen till någon, som tog hennes olycka
med kall likgiltighet.

»Det var vackert, det, som ni skrev till er
hustru i morgse,» sade hon med skälvande röst.
»Och jag har alltid hört mycke gott om er.
Vill ni hjälpa mig? Jag är i den största nöd,
som en människa kan råka i.»

Tårarna störtade ur hennes ögon. Hon var
så förtvivlad, i så utomordentligt stort behov av
hjälp, att hon kastade sig ner på knä framför
honom.

Han hjälpte inte upp henne genast. I stället
lade han en hand på vardera skuldran och lutade
sig ner över henne, så att hans ansikte kom alldeles
inpå henne.

»Ni hjälpte en gång mig, ni, då jag befann
mig i min djupaste nöd. Tror ni, att jag inte
skulle vara glad att få vedergälla er detta tusen
sinom tusen gånger, om det stode i min förmåga?»

Men efter detta utbrott blev han plötsligen
alldeles stilla. Han lämnade henne, tog en stol
och drog den fram till bordet.

»Vill ni inte tala om för mig hur allt har
gått till?»

Hon stod upprätt bredvid honom och började
dröjande:

»Det är så mycke att tala om. Jag vet inte
var jag skall börja.» Hon höll på att sjunka
ihop i gråt, men hon bekämpade rörelsen. –
»Vi har just inte varit lyckliga, min man och
jag, i vårt äktenskap,» lade hon till.

Han tycktes inte alls märka, att hon stod,
medan han satt, men däremot förstod han, att
hon behövde hjälp för att kunna fortsätta sin
berättelse.

»Min hustru var inte heller lycklig,» sade
han.

Han stödde armbågen mot bordet och lutade
sig fram, så att han med handen kunde skymma
bort ögonen.

Sigrun förstod, att han ville uppmuntra henne
att fortsätta.

»Folk har väl talat om oss,» sade hon. »Om
ni i går var i Algeröd, så hörde ni kanske
historien om inackorderingen ...»

»Å ja,» sade han, »jag hörde den och mer
till, men det var ingen illvilja i talet. Jag såg
bara sorg, bara sorg.»

Han sade det nästan snyftande. Han kände
den häftiga smärtan på nytt. Det vållade honom
en obeskrivlig pina att tala till henne på detta
sätt, då det enda han önskade var att lägga ner
sitt huvud i hennes knä och berätta om den sorg,
som hela gårdagen hade sönderslitit honom, liksom
om det lidande han hade känt denna morgon,
då föräldrarna hade underrättat honom om att
hans hustru hade kommit tillbaka just nu, då
hans hjärta bara begärde att få sörja över en
annan.

»Det var ingen, som tvivlade på att jag var
död?» sade Sigrun.

»Nej,» sade han, »ingen tvivlade på att det
var ni, som hade dött i smittkoppor.»

Nu grep Sigrun hastigt tag i Sven Elverssons
arm.

»Ni vet inte vem det är, som är död. Det
måste vara ...»

Han blev stående med öppen mun och vågade
inte fortsätta.

»Är det min hustru?» frågade han.

»Ja,» sade hon, »jag tror ... det måste vara
er hustru.»

Han sade ingenting, men han reste sig och
gick ett slag över golvet.

Sigrun sjönk nu i sin ordning ner på en
stol. »Döden,» tänkte hon, »döden vill inte låta
mig slippa undan. Jag hade glömt, att den döda
var Sven Elverssons hustru, då jag bad honom
hjälpa mig.»

Hon satt stilla gråtande och slet i en näsduk.
Den besynnerliga, sövande dödsstämningen kom
på nytt och sänkte sig över henne.

Men om bara några sekunder satt han åter
vid bordet i samma ställning som förut.

»Nu ska ni tala om allting för mig!»

Hon lydde. Han fick veta allt, som hade
hänt från den stunden, då den döda hade kommit
in i brygghuset, till nu, då Sigrun satt här i
luffarstugan på Hånger.

Han hörde på med hela sin själ, och han
greps av sorg över den förtvivlade handling, som
hon hade begått, och över allt elände, som hon
hade dragit över sig. Han förstod bättre än hon,
att hon, sådan hon nu en gång var, hade stängt
alla livets vägar för sig. Att hon, om hon ville
stanna kvar i denna värld, hade dömt sig till
ständig oro, ständig ängslan, ständig ånger,
ständig skamkänsla.

Men mittunder sorgen och det djupa medlidandet
kunde han inte hjälpa, att något jublade
inom honom, ständigt upprepande ett och detsamma.
— »Hon lever i alla fall, och hon är
kommen till dig. Hon sitter bredvid dig och
talar. Vad betyder allt annat mot detta, att hon
lever?»

Sigrun hade slutat tala för längesedan, och
Sven Elversson satt tyst och eftersinnade vad han
skulle säga, och vad som skulle göras. Under
det att han teg, kände hon tydligt, att en sådan
man som han ingenting annat kunde göra än
sända henne tillbaka till sin man. — »Den mannen
kan inte lockas att begå någon tadelvärd handling,»
tänkte hon.

»Detta allt har varit onödigt,» sade hon till
sig själv. »Det tjänar ingenting till. Döden ämnar
inte ge mig fri.»

Hon såg sitt öde modigt i ansiktet. Och
hon sökte inte inverka på Sven Elversson genom
att nämna om det beslut, vartill hon hade kommit.

»Det var så mycket, detta,» sade han och
blev själv förvånad över att höra hur han nu
talade till Sigrun i samma ton som till sina andra
skyddslingar. »Men det, som jag genast har klart
för mig, det är, att ni inte får gå omkring i
världen och sprida smitta. Ni får lov att stanna
här på Hånger nu för det första.»

Hon såg upp till honom. Det var så enkelt.
Det hade hon inte tänkt på. Det var några dagars
uppskov. Dödstanken vek undan.

»Jag har bara min far och mor hos mig,»
fortfor han, »och jag tror inte, att de är mycke
rädda för smitta. Jo, det var sant, vi har också
några främmande barn boende här. Dem får
jag lov att föra ner till bygden. Och det här
hotellet får vi stänga för någon tid. Ni får lov
att flytta in i stora byggningen och bo i ett
av våra gästrum.»

»Och sedan då?» sade hon med nästan sträv
ton.

Han böjde ner huvudet och försökte tänka.
Eftersom han älskade henne, så läste han i
hennes tankar och visste, att på hans svar berodde
liv eller död för henne.

Han hade inte kraft att säga annat än detta:

»Det får stå i Guds hand.»

»Jag kan inte driva henne till förtvivlan,»
tänkte han, »men hennes egen håg kan bli förvandlad.
Kärleken till mannen kan vakna på
nytt. Jag är säker på att det ska gå så, allt ska
bli bra.»

Hon förstod, att hon bara hade fått ett uppskov,
men i alla fall drog hon en lättnadens
suck.

»Se, jag tänker så här,» sade han. »Det är
inte bra att ljuga och fördölja något. Det är
det ju inte. Men inte heller går det an att
alldeles pina ihjäl en människa. Nej, det gör
det inte. Men hjärtat kan förändra sig. Eller,
rättare sagt, det kan bli sig likt igen. Då går det
av sig självt, det, som nu är svårt. Kan jag
inte få tro det?»

Hon skakade häftigt på huvudet, men sade
ingenting. — »Åjo, vi säger så,» sade han, »vi säger
så. Och nu får jag väl tillåtelse att tala om
alltsammans för far och mor? De är inte sådana,
att de pratar om mer, än de har lov till. Och
så ska vi inte ta det här alldeles för sorgligt och
tungt. Vi ska tänka, att alltsammans kan ställas
till rätta igen.»

Det föreföll henne, som om han skulle sitta
och jollra med henne. Hans sätt skulle ha retat
henne en annan dag, men nu var det obeskrivligt
lugnande och välgörande. Hon hade det intrycket,
att den mannen hade övertagit alla hennes
bekymmer och all hennes olycka och nu bar dem
i hennes ställe.

TREDJE DELEN

[bild]
I SORG.

Det var Sigruns mor, den gamla prostinnan
från Stenbroträsk. Hon gjorde i början av maj
månad 1916 ett besök hos släktingarna i Bohuslän,
och då hon nu var i närheten, så tyckte hon, att
hon borde hälsa på svärsonen uppe i Algeröd
och se hur han hade det.

När hon kom resande till den lilla fattiga
prästgården, fann hon, att kyrkoherden hade tagit
till sig sin mor för att sköta hushållet åt honom.
Och modern var en enkel och rättfram människa,
en fattig lotsänka, som hade strävat och försakat,
för att sonen skulle kunna bli präst. Prostinnan
såg, att hon var stolt och lycklig över att få bo
hos honom och förestå hans hus, och det kunde
hon så väl förstå. Det kände hon ingen harm
över.

Men eftersom inkomsterna i det fattiga pastoratet
voro så ohjälpligt små, hade den gamla
frun hittat på, hon också, att försöka med inackorderingar.
Hon hade tagit emot två unga flickor,
som hade svagt bröst, och som skulle hjälpa
upp hälsan i den friska bergluften i Algeröd.

Och dessa två hade till en början varit en
smula ängsliga för den mörka och dystra värden
i huset, som gick och bar sorg efter sin hustru,
men när gamla prostinnan kom till Algeröd, var
all deras ängslan övervunnen. Det blev en stor
överraskning för henne. I stället för att komma till
ett hus, som var fullt av bedrövelse och saknad,
kom hon till ett, som var fullt av skratt och skämt
och lustighet.

Och det blev en lång eftermiddag för henne.
Hon trodde, att hon skulle mista tålamodet, innan
den tog slut. Hon hade den bortgångna dottern
för sina ögon, vart hon gick, och hon kunde inte
nog förundra sig över magen, att han stod ut
med de två uppsluppna flickungarna, som gjorde
sig till för honom på ett så tydligt sätt, att det på
det högsta skulle ha förargat och upprört honom,
om han hade varit som förr.

Men han var inte som förr, det märktes på
allting. Han hade blivit en helt annan man.

Han hade fått något högt och gällt i tal och
i skratt och en så besynnerlig lust att skryta
inför svärmodern med sin egen förträfflighet.

Förr fanns alltid mycken värdighet och
mycket allvar i hans uppträdande. Man kunde
inte vara två minuter i sällskap med honom utan
att märka, att han var präst, men nu var den goda
hållningen borta. Förr tycktes han vänta, att
folk av sig själva borde förstå, att han var en
framstående och begåvad man. Nu ansåg han
sig tvungen att tala om det själv.

Han berättade om hur märkvärdig han hade
varit i skolan, hur fort det hade gått för honom
att ta sin examen, hur mycket underbart han hade
utfört och verkat i sina församlingar, berättade
och berättade och kunde aldrig komma till punkt.

Och de två flickorna slogo ihop händerna
och visade tydligt hur de beundrade honom.

Det var, som tyckte han om, att svärmodern
såg, att de lågo för hans fötter, och att han
kunde behandla dem hur han behagade. Han
var som en, som har gått igenom ett svårt misslyckande,
och som på allt sätt måste söka efter
upprättelse.

Han var inte på något vis artig eller förekommande
emot de båda unga, och det ljöd
förakt ur varje ord, som han riktade till dem.
Men han ville inte vara ifrån dem. Han talade
om att han hade arbete, som låg och väntade
på honom, men han skilde sig inte från sällskapet.
Prostinnan hade till en början varit bedrövad,
därför att hon hade trott sig se, att
svärsonen redan hade glömt Sigrun. Men under
aftonens lopp greps hon av en helt annan
farhåga. Hon började tro, att han sörjde hustrun
så, att han höll på att gå under.

När det äntligen var så långt lidet, att hon
kunde säga godnatt och gå och lägga sig, för
hon skulle stanna över natten, så kunde hon
inte låta bli att säga ett par ord till kyrkoherden
om att hon förstod, att han snart torde komma
att gifta om sig, men hon förmanade honom,
att han skulle se sig väl före och inte nöja
sig med den första bästa.

DÃ¥ bad han henne, men ingen av de andra,
att hon skulle följa med honom in i hans rum.

Och nu visade han henne hur han där inne
hade samlat alla Sigruns tillhörigheter, både sådant,
som hon hade haft med sig hemifrån, och sådant,
som hade tillkommit efter giftermålet.

Hennes porträtt fanns i alla storlekar runtom
i rummet, och hennes böcker stodo främst på
bokhyllan.

Det var en bok, som prostinnan väl kände
igen, en liten andaktsbok, som dottern hade fått,
då hon gick och läste. Den låg på bordet bredvid
sängen.

»Den här läser jag i varje kväll,» sade kyrkoherden,
»i den och i ingen annan.»

Han öppnade mittskåpet i en stor klaffbyrå.
Där hade han ställt in ett par små askar av elfenben,
som Sigrun hade fått, när hon var en liten
tös. Och då han hade tagit fram dem, lade han
dem smekande upp mot sitt ansikte.

»De här tyckte hon om,» sade han. »Och
det är ingen annan hand än min, som får röra
dem. De där andra får aldrig se något av allt
detta.»

Han visade prostinnan den lilla tavlan över
Stenbroträsk prostgård, som Sigrun hade hämtat
så stor tröst av att betrakta. Den låg insvept
i flera varv av silkespapper och var inrullad i
en duk och låg gömd innerst i en låda, såsom
skulle den vara en dyrbar skatt.

»Svärmor tror väl inte, att några andra ögon
än mina får se den här?» sade han.

Han visade henne en liten duk, som hustrun
hade broderat åt honom.

»Den får ligga på det där bordet,» sade han,
»därför att Sigrun själv har lagt den där. Men
jag har en annan duk, som jag lägger över den,
när det är solsken. Svärmor ser väl, att den inte
är urblekt?»

Sigrun hade sytt en gungstolsdyna åt honom,
och på den satt nederst en frans, som hade lossnat
på ett par ställen. Han hade försökt att laga det
själv och hade sytt med grov tråd och stora styng.
Han visade prostinnan, att det var fult, men han
hade ju inte kunnat betro någon annan med
arbetet.

Nu erbjöd sig svärmodern, att hon skulle ta
gungstolsdynan med sig upp på rummet och laga
det lilla felet ordentligt. Och detta fick hon ju
lov till, men han vred och vände på dynan flera
gånger, innan han lämnade den ifrån sig.

Det, som var honom dyrbarast av allt,
Sigruns två släta ringar och en annan ring och
ett par små guldsmycken, hade han lagt i en
liten gul skinnpåse.

»Den här bär jag om dagen i västfickan,»
sade han, »och om natten ligger den under min
huvudkudde. Jag skils inte ifrån den varken dag
eller natt.»

Och prostinnan blev rörd till stort medlidande.
Hon såg, att sorgen slet i honom och
höll på att riva honom i stycken. Och hon förstod,
att han stred emot, när han var bland
människor, och ville vara som förr, men att
han inte kunde, och att det var därför, som det
kom så falska toner ur instrumentet.

Hon satte sig ner i en soffa och vinkade
honom till sig.

»Kom hit och sätt dig bredvid mig,» sade
hon med moderlig och mild röst, »och låt mig
höra hur det är med dig!»

Då bröt han ut i våldsam gråt.

»Å, jag vet inte,» sade han, »jag vet inte vad
det ska bli av mig. Jag kan inte finna mig till
rätta i livet, sedan Sigrun har lämnat mig.

»Hon försvann ifrån mig,» sade han, »men
jag har ingen känsla av att hon är död. För mig
är det så, som om hon skulle ha gått ifrån mig,
därför att hon var rädd för mig.

»Jag har inte kunnat göra henne lycklig,
men det var bara det felet, att jag älskade henne
så över allt mått och all gräns. Jag ville ha
henne ensamt för mig. Och jag gjorde det för
trångt omkring henne och stängde in henne. Och
nu plågar det mig över all gräns, att jag lät henne
lida. Om jag hade vetat, att hon skulle gå ifrån
mig så snart, då skulle jag väl ha lagt band på
mig själv. För vad hade det gjort mig, om jag
själv hade förgåtts, bara hon hade fått vara lycklig
under denna korta jordevandringen?

»Jag hör, att de säger, att hon dog av smittkoppor.
Men jag törs inte tro, att det gick till
på det sättet. Och jag törs inte fråga hur det
var, när hon gick hädan. Jag är rädd, att jag
ska få höra, att hon dog, därför att jag hade
gjort henne så olycklig, att hon inte kunde stanna
kvar hos mig.»

Och prostinnan satt tyst och lät honom klaga.
Intet av det han sade förvånade henne, ty hon
visste, hon, som var gammal, att aldrig har någon
människa stått vid en älskad varelses grav utan
att sönderslitas av ånger och samvetskval.

BREV FRÃ…N HÃ…NGER.

Ett par dagar senare kom Lotta Hedman in
till kyrkoherden i hans arbetsrum mittpå en förmiddag.

Hon hade ett brev i sin hand, och hennes
ögon blickade rätt framför sig, och hennes hår
låg så slätt, som det var möjligt för det håret,
och över hennes panna spred sig en klarhet, som
om himmelen skulle ha rämnat ovan henne och
gjutit över Lotta Hedman något av sin strålglans.

Och kyrkoherden såg inte utan förvåning,
att hon kom in lugn och sansad för att tala med
honom, för Lotta Hedman hade varit underlig
och förvirrad alltsedan den natten, då Sigrun
hade gått bort. Hon hade ingen ro och talade
ofta högt för sig själv. Man trodde, att hon
såg syner, och den, som uppfattade något av
hennes tal, hörde nog, att det inte rörde sig
om annat än den stora naturförödelsen och ryttaren
på röda hästen och om årsveckor och vilddjur
och hela jordens jämmerliga förstöring.

Hon undvek att vara med människor, mer
än som var alldeles nödvändigt, och för ingen
var hon så skygg som för honom, husbonden.
Han hade sett många gånger hur hon gjorde
långa omvägar för att slippa att möta honom.

Hennes hår hade stått i himmelens sky, hennes
ögon hade farit runt i huvudet på henne,
hennes kläder hade varit ovårdade, och med sysslorna
hade det gått, som det kunnat.

När de båda unga flickorna hade kommit i
hennes väg, hade hon tillropat dem stränga ord
ur skriften, som hade ljudit nästan som hotelser.

De hade velat förmå kyrkoherden att sända
Lotta tillbaka till hennes eget land, men han
förstod, att det var sorg över Sigrun, som plågade
henne, och hade hållit sin hand över henne och
låtit henne stanna i sin tjänst.

Denna dag tänkte han för sig själv, då han
såg hennes förändring: »Nu ser jag, att hennes
sorg är slut. Nu finns det ingen mer än jag,
som kommer ihåg Sigrun i detta hem.»

Men Lotta bad, att han skulle höra henne
med tålamod, för hon hade mycket att säga
honom.

Och till hans stora förvåning, för hon var
till allra yttersta grad högtidlig och allvarsam,
började hon sin framställning med att berätta
honom en saga.

»Det fanns en gång en gård,» sade hon,
»där det bodde att hederligt bondfolk, men tätt
bredvid låg ett berg, där det fanns jättar. Och
bondhustrun hade en gång varit inne i deras
stenstuga för att hjälpa jättehustrun, när hon
skulle få barn. När hon då badade barnet, hade
det stänkt en droppe av badvattnet i ögat på
henne, och av den droppen hade hon blivit seende
på det ögat, så att hon sedermera kunde
följa med allt, som de underjordiska företog sig
på hennes gård. Hon kom på dem många gånger,
både när de stal, och när de satte ut fällor för
människor och boskap, så att de skulle komma
till skada.

»Men så hände det sig, att bondhustrun for
till höstmarknan, och när hon gick mellan stånden,
så mötte hon jätten därhemmaifrån. Och
hon kom inte ihåg sig, utan hon hälsade på
honom. ’God dag, grannfar!’ sa hon och skakade
hand med honom. ’Det var ett präktigt
stycke vadmal, som ni har köpt.’ — ’Ja,’ sa jätten,
’och billigt är det med. Det var två bönder,
som hade kommit i slagsmål om det här stycket,
och medan de slogs, så gick jag min väg med
tygpacken.’

»Sedan stod de en stund och pratade med
varandra i god ro, men då sa jätten plötsligt:
’Men hur kommer det sig, grannmor, att ni kan
se mig?’ — ’Jo,’ svarade hon, ’jag fick en vattendroppe
i ögat sist, då jag var inne hos er, och
sen dess kan jag se er, vilket ni vill eller inte.’ —
’Ånej då! I vilket av ögona?’ — ’I det vänstra,’
sa bondhustrun, och med detsamma höjde jätten
handen och strök bort det vänstra ögat ur hennes
ansikte. Han tog ut hela ögat. Det fanns inte
ett spår av det. Och hon kunde aldrig mer i
sitt liv se något märkvärdigt

»Och så var det kyrkoherden gjorde med
mig, första gången vi råkades,» sade Lotta med
hög och skärande röst. »Kyrkoherden slog ut
mitt seende öga ur ansiktet på mig. Och alltsedan
har mitt liv varit förvirring. Jag ser, men
jag ser dunkelt, jag hör, men jag hör otydligt,
och jag har ingen framgång och finner ingen,
som vill lyssna till mig. Jag är hemlös och
arm, och jag blir aldrig något annat än en fattig
arbeterska.»

Kyrkoherden satt lugn och stilla och hörde
på, och när Lotta höll upp ett ögonblick för att
hämta andan, sade han utan att visa spår av
vrede:

»Fortsätt, Lotta! Lotta har säkert inte kommit
hit till mig i dag bara för att tala om detta
gamla.»

»Nej,» sade Lotta, »men jag ville påminna
kyrkoherden om detta, därför att jag har begått
en stor synd mot kyrkoherden i min tur. Det
kan vara bra ibland att veta, att man har gammal
skuld att begära avdrag för. Det blir ändå stort
behov för mig av barmhärtighet och förlåtelse.»

Mannen framför henne skakade på huvudet.

»Jag förstår inte vart Lotta vill komma.»

Men Lotta svarade utan minsta förvirring:

»Jag vet själv vad jag har att tala om, och
det är ingen lätt bekännelse, som jag har framför
mig, men innan jag kommer så långt, är det en
sak till, som jag måste säga till kyrkoherden.»

»Jag är inte den, som har sprungit med
något skvaller,» sade hon, »och till Sigrun har
jag inte sagt ett ord om något sådant, men jag
vet, att det finns en gård, som heter Hånger.
Och jag har hört hela historien om prästen, som
blev mördad, och om grindstolpen och om den
gamla i källarkammarn och om förbannelsen, som
vilar över Hångerkarlarna. Och jag tänker mig,
att den, som vet med sig, att han är kommen
av en stark och vild släkt, som alltid har varit
svår att tas med, och som dessutom vet vad
det är för en död, som väntar honom, jag tänker
mig, att den mannen har undrat ibland om han
gjorde rätt, när han tog sig en hustru, som var
vek och oskyldig som ett nyutslaget blad och
ingenting förstod av det mörka, som fanns inom
honom.»

»Lotta Hedman!»

Kyrkoherdens röst ljöd ännu rätt lugn. Han
bara tillropade Lotta en varning att inte gå för
långt.

»Låt mig hålla på, kyrkoherden!» bad Lotta.
»För jag säger inte detta som någon förebråelse,
utan bara för att påminna om att det finns skuld
på båda sidor, fast skulden på vår sida, på Sigruns
och min, är så mycke större, att det måste läggas
mycken barmhärtighet och förlåtelse på er vågskål,
för att det skall väga jämnt.

»Och nu har jag inte annat att göra än att
tala om hur det var, när Sigrun gick ifrån oss.
Och det är på hennes egen begäran, som jag gör
det. Jag har fått brev från henne i dag, att jag
får göra det, och det har löst mig ur min förnedring
och lyft mig upp ur lögnen, så att jag
åter kan se människor i ansiktet.»

Eftersom det var Lotta Hedman, som sade
dessa ord, så föreföllo de inte kyrkoherden så
underliga, som de hade bort göra. Han trodde,
att han skulle få höra, att Sigrun inte hade dött
i kopporna, utan hade berövat sig själv livet, och
att Lotta trodde sig ha fått något slags tillåtelse
att meddela honom underrättelsen.

Och så började Lotta berätta.

Men alltmedan hon talade, blev hon mycket
modfälld, för hon såg hur mannen, som hon
talade med, mörknade, såsom en himmel mörknar
före ett stort oväder. Moln drogo upp från alla
håll. En fruktansvärd köld och ett fruktansvärt
mörker utbredde sig. Till sist kunde hon nästan
inte få fram orden.

Utan all omständlighet fick hon dock omtalat,
att hon hade haft flera underrättelser från Sigrun,
och att denna efter sin ankomst till HÃ¥nger hade
legat sjuk i smittkoppor. Det hade inte alls varit
farligt, men ganska långvarigt.

Och under sjukdomen och alltsedan hade
hon varit kvar hos det goda folket på Hånger.
Ute i världen på egen hand hade hon varit en
enda dag, och vad hon då hade upplevat, det
hade skrämt henne så, att ingenting hade kunnat
förmå henne att åter gå bort från vänner och
skyddat liv ut i det främmande.

Men de vältaliga ord, som Lotta hade velat
säga om sin egen förkrosselse och skam och om
glädjen över att Sigrun hade ändrat sinnelag och
ville vända om hem, de blevo i det närmaste
osagda.

Hon lade endast fram för kyrkoherden det
brev, som hon denna dag hade erhållit, och som
var dagtecknat HÃ¥nger den 15 maj 1916, och
där det stod skrivet dessa få rader:

»Lotta, du skall gå till Edvard och tala om
allt för honom. Och bed honom, att han kommer
hit till Hånger och hämtar mig, om han anser mig
värd att än en gång bli hans hustru!»

Inne i brevet låg ett litet kuvert, som var
adresserat till kyrkoherden. Han slet upp det
och möttes av det enda ordet:

»Förlåtelse!»

Då kyrkoherden hade läst ordet, bröt han
ut i ett bittert, sönderslitande skratt. Det lät,
som när den första vindilen bryter sig fram genom
skyarna och vräker dem åt sidan för att
börja stormens vilda dans.

»Lotta ska telefonera till Sigrun, att jag kommer
till Hånger och hämtar henne i morgon,»
sade kyrkoherden. »I dag måste jag fara på en
skolexamen.»

Lotta gjorde, som hon hade blivit ombedd.
Och strax efter tolv reste kyrkoherden bort ensam.
Han skulle göra en lång färd till ett avlägset
skolhus. Men då han hade hunnit till en korsväg,
vek han inte av på vägen, som ledde till skolhuset.
Han for österut, upp mot Dalslandsgränsen, i
riktning mot HÃ¥nger.

HÅNGERJÄTTARNA.

Ack, man behöver visst inte tro, att det var
något övernaturligt inflytande, som gjorde sig
gällande. Men för den, som någon gång har
hört invid sitt öra älskade dödas låga viskningar
eller har märkt under en oro så tung, att hjärtat
vill brista, hur ett sakta svall av blida tankar har
böljat fram genom själen eller, sänkt i trötthetens
töcken, har känt de lenaste av händer föra den
sjunkande pennan fram mot sitt mål, den finner
det svårt att förneka, att inte denna dag skaror
av osynliga omgåvo den olycklige, som åkte fram
över den breda, ödsliga bergvidden.

Ty så förrådd och sårad, så bedragen och
förödmjukad han än kände sig, så gärna än hans
tankar kretsade kring straff och hämnd, så fördes
de dock gång på gång till ett annat område, som
tycktes locka dem med än större makt.

Och vad som så fängslade dem, det var
Hänger, den aldrig sedda fädernegården, som låg
med sina röda huslängor högt uppe i gränsskogen
med utsikt över ett landskap, där man såg
tio långa åsar, tio höga bergtoppar, tio glittrande
insjöar, tio kyrksocknar, men knappast tio gårdar.

För honom hade ännu aldrig den gamla
Hångergården visat sig med grindstolpe och apelgård
och källarkammare, såsom han visste, att
den brukade visa sig för andra av hans släkt.
Men trollmakt hade den utövat också över honom.
Och i tankarna fördes han nu tillbaka till barndomsåren,
då han hade gått och drömt om att
han skulle bli den, som upphävde Hångerfolkets
förbannelse. Han mindes, att han hade räknat
ut, att eftersom den hade åsamkats dem genom
mordet på en präst, så skulle den lyftas från deras
huvuden, om en av Hångerfolket bleve präst och
en helig Guds man.

Sedan som yngling och som man hade han
visserligen tappat bort dessa tankar, men det var
dock de, som hade bestämt riktningen för hans liv.

Då han hade börjat studera och allt hade
gått honom väl i händer, hade han upphört att
tro, att det låg något särskilt olycksöde och väntade
männen av hans släkt. Det hela kom sig
av ett svårt, ostyrbart lynne och en tungsint
ängslan att inte kunna behålla vad som var deras.
För den, som var klok och förstod att lägga band
på sig, skulle självmordstankarna vika till sidan. —
»Det skall bli jag, som visar dem, att en Rhånge
från Hånger kan få dö på samma sätt som andra
människor,» hade han stundom tänkt. »Och på
det sättet kanske det i alla fall blir jag, som
gör slut på den gamla vidskepelsen.»

Han hade också lyckats att motstå alla ungdomsfrestelser
och att föra sitt liv behärskat och
tadelfritt utom i förhållandet till hustrun.

Han ryckte till som en plötsligt uppvaknad,
där han satt i kärran. För ett par ögonblick
hade han varit borta från sin olycka, men nu,
när han tänkte på hustrun, kom den tillbaka i
hela sin gräslighet. Just därför, att han var präst
och ville leva otadligt, kände han den kommande
skammen, allt prat och allt åtlöje som slag av
järnskodda pisksnärtar. — »Det hade varit bättre,
att hon aldrig hade kommit tillbaka,» tänkte han
i sin harm. »Hon har gjort mig omöjlig här
hemma. Jag antar, att vi får lov att utvandra.»

Men, egendomligt nog, hans tankar lämnade
rätt snart hustrun och började syssla med den
gamla märkvärdiga gården.

Det var hans far, som hade berättat honom
om HÃ¥nger, och han hade haft mycket annat
än mord och straffdomar att tala om.

Han hade sagt sonen, att ingen visste varifrån
Hångerfolket härstammade. I socknen, där gården
låg, hade plötsligen visat sig fem bröder,
alla stora, starka, vackra, men av okänd släkt,
från okänt land, talande okänt språk. Man hade
trott, att de voro avkomlingar av en jätte och
en bergtagen kvinna, och sannerligen, deras vildhet
och stridslystnad, deras mod och slughet, deras
besynnerligheter och oböjliga lynnen samt framför
allt den lycka, som följde dem i att förvärva
gods och egendomar, gjorde inte saken så värst
otrolig.

Dessa män, som hade kommit till trakten som
fattiga legodrängar, hade inom få år gjort sig
till herrar först på Hånger, där den äldste brodern
hade slagit sig ner, sedan på fyra andra gårdar.

Det gjorde honom gott att tänka på förfäderna.
De hade aldrig varit som andra bönder.
De hade klätt sig präktigt, haft en stolt
hållning. De skulle ha kunnat bli herremän, men
det hade de aldrig eftersträvat. Denna eftermiddag
behövde han något, som styrkte hans
självkänsla, och han fann en smula upprättelse
i att veta sig tillhöra en rikt begåvad och
ryktbar ätt.

När allt kom omkring, var han kanske inte
så alldeles olik dem. Lotta Hedman hade jämfört
honom med en jätte och påmint honom om att
han var av en vildmanssläkt.

Om han inte hade varit präst, om inte kraftmänniskan
inom honom ständigt hade hållit sig
själv i tukt!

Han påminde sig den där kvällen, då han hade
jagat den flyende häradshövdingen. Det var väl
det gamla jätteblodet, som hade varit i rörelse.

Åter hade tankarna förts tillbaka till hemmet
och hustrun. En kvalfull smärta trängde på
nytt genom själen. Han tänkte på hur han hela
våren hade gått och låtit sig sönderslitas av sorg
och samvetskval. Men hur svårt detta lidande
hade varit i sig självt, det var dock än bittrare
att veta, att Sigrun hade dömt honom till det
kallblodigt, utan tvingande skäl. Nej, det bittraste
och det värsta var, att hon hade förnedrat sig
till att bedraga, att hon hade gjort sig fri på ett så
hemskt sätt, att hon hade anförtrott sig åt en
eländig landstrykare, att hon till sist hade fallit
i händerna på en sådan man som Sven Elversson,
en man, som han själv hade bannlyst ur sin
kyrka. Det var att göra skammen fullkomlig.

»Det var just den rätte hon kom till,» tänkte
han. »Hon en död och han en bannlyst, som
inte törs visa sig bland människor.»

Men bort från denna rasande smärta fördes
han än en gång av tanken på fädernegården.

På de skoglösa vidderna, där han for fram,
ven västan, den starka havsvinden, vass och
bitande. — »Det är bra kallt här uppe,» tänkte
han, »det är säkert bättre på andra sidan bergen.
På Hånger, som ligger i lä på östra bergsluttningen,
är det nog varmt och vårlikt en sådan här
kväll.»

Nu voro tankarna tillbaka hos förfäderna.

Alla hade de haft något visst drag, som hade
skilt dem från omgivningen.

En av dem hade haft en häst, som han hade
älskat över allt annat, och man såg honom sällan
annat än ridande. Han skötte sitt arbete och sina
nöjen till häst, och till sist hade han en söndag
begett sig ridande in i kyrkan och fordrat att få
ta emot nattvarden på hästryggen.

Ett svagt leende for över kyrkoherdens ansikte
vid tanken på den bisarra scenen. Det hade
roat honom fordomdags att tänka sig in i den.
Han hade dock aldrig trott, att sådant kunde
vara sant, utan hållit det för påhitt och dikt.

Den där hästkarlen hade en gång haft en
tvist med sin hustru. — »Man ska väl ibland
använda sitt vett och inte bara lita på sin styrka,»
hade hustrun sagt. Men mannen hade blivit vred,
han hade fattat om henne och satt upp henne att
rida grensle på takbjälken. — »Nu har min styrka
satt upp dig där,» sade mannen. »Försök nu
om ditt vett kan hjälpa dig ner igen!»

Det hade kanske inte alltid varit så lätt att vara
gift med en av de gamla Hångerjättarna. De
hade varit våldsamma, svartsjuka och envisa. Övermåttan
dugliga och kraftfulla, gästfria och storslagna
hade de varit, men dessutom utrustade med
en grov skämtsamhet, som nog kunde bli mer
prövande än mycket annat.

Det var en av dem, som hade haft den idén,
att han skulle äga allting i par. Det gick inte
an att ha en klocka stående i ett rum, det skulle
nödvändigt vara två. Ett fönster fick inte förekomma
på en stuga, det måste vara två eller
fyra eller sex. Två skorstenar, två dörrar, två
logar, två lador. Aldrig en dräng eller en piga,
utan två eller fyra. Det kunde tyckas vara en
oskyldig vurm, men han hade hållit på att förstöra
hela Hånger med ombyggnader och förändringar.

I lagården skulle han ha lika många tjurar som
kor, och av sin hustru hade han fordrat, att
hon skulle föda honom en gosse, en flicka, en
gosse, en flicka och så vidare i rätt ordning. Och
om hon inte gjorde honom till lags, så var han
inte att leka med.

Återigen smålog kyrkoherden. Nej, det var
nog inte alltid så roligt att vara matmor på
HÃ¥nger.

Det var en av dem, som ständigt sjöng.
Han kom sjungande till kyrkan, for sjungande
därifrån, sjöng fram sina svar, då någon tilltalade
honom, sjöng, både då han lade sig och då
han steg upp.

Men trots sitt sjungande hade han varit en
orättrådig och hård man, och med honom var
det olyckan hände. Han hade försökt narra sin
brors änka i en arvsfråga, men hans egen hustru
hade upptäckt bedrägeriet och bett deras präst, att
han skulle komma till Hånger, för att få tala om
saken för honom. Men husbonden på Hånger
hade trott, att det var fråga om annat, hade
flammat upp i svartsjuka, fallit över prästen på
hemvägen och slagit ihjäl honom.

Det var sant, det, som han nyss hade sagt.
Det hade inte alltid varit så roligt att vara gift
med en av de gamla HÃ¥ngerkarlarna.

Men ändå hade ingen av deras kvinnor gett
sig ut för död för att bli befriad från sin olycka.

Han skrattade till kort och hårt. Det kunde
tyckas, som om han skulle vara den värste av
dem alla. Hans hustru hade väl annars inte
behövt gripa till ett så förtvivlat medel.

Och vad hade hon att förebrå honom? Endast
ett övermått av kärlek. Han hade ingenting
annat begärt av henne, än att hon skulle tillhöra
honom, endast och uteslutande honom.

Men om nu detta hade varit en alltför tung
fordran? Om den hade varit svårare att uppfylla
än någonsin något av de gamles vansinniga
krav? Kan en människa begära detta, att få äga
en annan fullt och helt? Inte bara hennes kärlek,
utan allt annat hos henne.

Kyrkoherden kom att tänka på att Sigrun ofta
hade förefallit honom såsom ett väsende av annan
art än andra människor, att hon hade synts
honom äga en sin egen natur, som hon dock
aldrig hade kunnat få ge uttryck.

Och det, som hade varit Sigruns natur, det
visste han, det var barmhärtighet. Att få göra
gott, uppoffra sig för andra, vårda sjuka, det
hade varit hennes naturs krav, men han hade satt
sig däremot. Han hade inte kunnat tåla det.
Han ville äga henne helt, hade inte kunnat dela.

Och det, som hade skett, detta, som nyss
hade förefallit honom så vederstyggligt, var det
inte något annat kanske än det, som nödvändigt
hade måst ske? Det var den sammantryckta stålfjädern,
som hade rullat ut sig i samma ögonblick,
som trycket hade lättat.

»Sigrun är barmhärtigheten,» tänkte han. »Det
är hennes uppgift. Det är detta jag borde ha
förstått.»

Detta plötsliga inseende av sitt eget fel gjorde
honom gott. Sigrun föreföll honom inte mer
så djupt sjunken, så ofattbart hård och kärlekslös.

Han välvde tanken fram och tillbaka. — »Ja
visst,» tänkte han, »det är därför vi aldrig voro
lyckliga. Jag hindrade henne från att bli det,
som låg i hennes natur.»

Men så med ens var hela pinan där igen. —
»Denne Sven Elversson, han passar henne bättre
än jag. Han ägnar sig också åt barmhärtighetsverk.
Det är därför, som hon stannar hos
honom.»

Han hade inte tänkt med svartsjuka på Sven
Elversson förut. — »Sigrun känner till vad han
har gjort,» hade han sagt till sig själv. »Hon
kan inte älska honom.»

Nu föreföll honom alltsammans mer än
misstänkt. Varför hade Sven Elversson inte genast
underrättat honom om att Sigrun hade kommit till
Hånger? Älskade han henne, och hade han tänkt
sig att få behålla henne?

Men mitt i vreden kom en av dessa tankar,
som tycktes ligga svävande i luften över den öde
vidden, och som vederkvickte den olyckliges själ
såsom svalt sommarregn.

»Har du egentligen rätt att vänta tjänst och
hjälp av Sven Elversson?» sade tanken.

Och kyrkoherden mindes hur han hade förbrutit
sig mot Sven Elversson och förstört hans
liv och dömt honom till namnlöst elände.

Men den egna skuldkänslan kom på ett besynnerligt
sätt lindrande och svalkande mitt i
vreden över det, som andra hade förbrutit mot
honom. Den var som en stillande dryck under en
svår feber.

Den födde i hans sinne ödmjukhet och självbesinning.

Han kände sig inte mer som den straffande
hämnaren med all rättfärdighet på sin sida.

Han var beredd, inte att förlåta, men att noga
undersöka och pröva, innan han avgav en fällande
dom.

GRINDSTOLPEN.

Den åkande drog in tömmarna och stannade
hästen. Hångers gård låg i aftonglansen
under honom.

Han tvivlade först ett ögonblick, att han var
på rätt ställe. Han hade alltid hört Hånger beskrivas
som en stor gård med långa huslängor.
Här var visserligen själva manbyggnaden rätt ansenlig,
men allt annat var av små mått.

Men apelgården fanns där. På sluttningen
mellan de små husen växte skyhöga, hundraåriga
äppleträd, som just nu stodo i härlig blomning
och täckte gårdsplanen med ett fritt svävande
tak i vitt och skärt.

Och den gamla eken var där, ännu inte fulllövad,
men på god väg att få sina rynkiga och
knotiga grenar återigen klädda med mjuk bladgrönska.

Och utsikten var där. Utsikten över ett utomordentligt
fint och lätt och vekt tecknat landskap,
där de tio bergåsarna och de tio sjöarna nu
i solnedgångens stund prydde sig med alla tänkbara
färger, där en höjd låg ljust vit och en
hotande mörk, där en sjö låg som en blank
stålskiva, medan grannen bakom nästa höjd täckte
sig med guldglans.

Det var omöjligt att tänka sig, att människor,
som under ett helt liv hade haft en sådan tavla
framför sig, skulle förbli hårda och råa vildar,
att de endast skulle ha sina tankar riktade på att
vinna makt och gods. Här i den omgivande skönheten
trodde han sig finna förklaringen till det
glada, praktälskande, storslagna, som tycktes ha
utmärkt förfäderna.

Han satt en rundlig tid och såg på allt detta,
men till sist hoppade han dock ur åkdonet och
körde det in i den omgivande skogen. Här band
han hästen vid en trädstam, lade för den foder och
begav sig sedan rätt sakta och betänksamt ner mot
gården.

När han hade hunnit så långt, att han kunde
se in mellan byggnaderna, märkte han, att en
man och en kvinna sutto i den ljumma, ljusa
vårkvällen under den gamla eken på ömse sidor
om ett trädgårdsbord. Mannen läste högt, och
kvinnan sysslade med ett handarbete. De hade
ännu inte märkt honom.

Han stannade, gjorde en omväg bakom ett
av de små husen och närmade sig dem från annat
håll. Strax nedanför platsen, där mannen och
kvinnan sutto, växte en tät och hög granhäck.
Han gick fram under denna, osedd och med
smygande steg. Då han hade hunnit så långt,
att han fullkomligt tydligt hörde den läsandes röst,
lade han sig sakta ner på marken och böjde varligen
undan några grenar i häcken, så att han
kunde se så mycket, som han önskade.

Han gjorde sig inte ett ögonblicks samvetskval
över att han ville lyssna. »Sigruns och min
hela framtid står på spel,» tänkte han. »Det är
nödvändigt, att jag får veta sanningen, det må ske
på vad satt som helst.»

Till en början hade han dock ingenting annat
att lyssna till än en liten dikt av Snoilsky. Det
var poemet om krigsfången, som, äntligen frigiven
ur fångenskapen, efter mödosam irrfärd en
mörk kväll befinner sig utanför den fattiga stugan,
där han för många år sedan lämnade sin hustru.
Men då han ser in genom fönstret, finner han,
att hon nu har en annan man vid sin sida. Han
förstår, att hon har trott honom vara död, och han
går bort i natten, försvinner hellre än att åsamka
henne lidande. Och innan han går, fäster han på
dörrlåset en liten skinnpung, där han har stoppat
ner alla de slantar han äger som en gåva till det
fattiga hemmet.

Sven Elversson läste denna dikt om den försakande
kärleken mycket vackert, men kyrkoherden
hörde orden utan att egentligen fatta innehållet.
Hela hans själ var upptagen av hustrun.

Sigrun satt så, att han inte kunde se hennes
ansikte. Men det var i alla fall henne själv,
som han såg. Han kände igen håret, den vackra
böjningen på nacken; varje rörelse av handen
och armen under arbetet var honom välbekant.

»Hon lever!» sade han för sig själv och
knäppte sina händer. »Det är verkligen sant, att
hon lever.»

Hans hjärta smälte av rörelse. Det var inte
så att återse Sigrun, som han hade väntat. Han
kände ingen vrede, han ville inte ställa henne
till rätta för allt, vad hon hade låtit honom lida,
han ville inte tala med henne om den skam, som
hon hade hopat över sig själv, han ville bara
med tårar tacka Gud för att hon fanns kvar i
livet och önskade komma tillbaka till honom.

Han lade handen över ögonen och tänkte på
vad det skulle ha blivit av honom, om hon verkligen
hade varit död. En hatfull gammal enstöring,
som hade släpat sig fram genom livet utan hopp,
utan annat intresse än att gå och vaka över sina
minnen, en man, som skulle ha sökt andra kvinnors
sällskap bara för att håna dem, därför att de
inte voro som hon, den enda. Han såg inte
botten på det djup, dit han kunde ha sjunkit.

På hitvägen hade han önskat i sin förtvivlan,
att Sigrun inte hade gett sig till känna. En grym
och dåraktig önskan! Huru hade han kunnat
hysa den?

Allt detta for igenom hans själ som en stormvind.
I dess dån förtogs ljudet av den läsandes
röst.

I den första hänförelsen var det nära, att han
hade rest sig och skyndat fram till Sigrun. Men
han lade band på sig. »Nej,» tänkte han. »Det
får inte finnas kvar tvivel eller misstanke mellan
oss. För vår lyckas skull måste jag förbli, där
jag är.»

»Vi ska inte läsa mer i kväll,» sade Sigrun,
då Sven Elversson hade slutat dikten. »Jag har
något att tala om för er.»

Och hennes röst nådde till lyssnaren bakom
granrishäcken, full av livets klang. Ljuv som
fordom, låg och rörande med den lilla svaga
läspningen.

Sven Elversson lyfte huvudet från boken och
vände sig emot henne. Kyrkoherden såg genast,
att han var i högsta grad förändrad. Han bar
huvudet högt som en annan och hade den bildade
mannens lediga, obesvärade hållning. Det tycke
av lekmannapredikant, den överdrivna ödmjukheten,
som hade varit hans särmärke, hade lämnat
honom.

»Ja, egentligen är det synd, att en sådan
här kväll sitta nerböjd över en bok,» sade Sven
Elversson. »Det är bättre att språka.»

Sigrun dröjde litet med att börja samtalet.
Hon lade samman arbetet, och först då detta
var undanstökat, sade hon med fast och bestämd
röst:

»Det är gjort nu, herr Elversson.»

»Vad?» frågade han helt bekymmerslöst. »Är
ert arbete redan färdigt?»

»Nej, men det, som ni har bett mig om varenda
dag under den tid, som jag har vistats under
ert tak, det är nu gjort.»

»Har ni — — —»

Han hade rest sig helt upprörd och fullföljde
inte meningen.

Men Sigruns röst svarade honom fast och
klar utan en darrning:

»Jag har skrivit till Lotta Hedman och bett
henne tala om allting för Edvard. I denna stund
vet han redan, att jag lever. I morgon kommer
han hit och hämtar mig.»

»Kommer han hit?» sade Sven Elversson.
Hans röst var inte fast och klar. Den var svag
och bortdöende.

»Ja,» sade hon, »jag har bett honom komma
hit till Hånger. Jag skall säga er varför sedan.
Nu vill jag för det första höra, om ni är glad.»

Kyrkoherden tyckte, att mannen bytte gestalt
och utseende mittunder hans ögon. Han sjönk
ihop, och det tålmodiga leendet framträdde med
full tydlighet omkring munnen. De nyss så muntert
blickande ögonen vändes mot jorden. Armarna
sjönko slappt ner utmed kroppssidorna. Och när
han nu besvarade Sigruns fråga, skedde det med
den gamla, pinsamma ödmjukheten.

»Visst är jag glad, fru Rhånge,» sade han.
»Men det är alltför vänligt av er att tala om detta,
som om det vore mitt verk. Jag vet ju eller,
rättare sagt, jag tror mig ha förstått, att sedan
den första upphetsningen hade lagt sig, har inte
en dag gått, utan att ni har ångrat er och längtat
hem. Men ni tänker kanske på er ängslan för
er mans vrede och för världens hårda dom, och
att jag har försökt inge er mod att trotsa allt
sådant. Det är det enda, som jag har att berömma
mig av.»

Mannen, som lyssnade, uppfångade orden inte
bara med öronen, utan med hela sin själ. — »Vad
är sant, och vad är falskt härvidlag?» undrade
han. »Gud hjälpe mig, så att jag får veta sanningen!»

Sigruns ansikte kunde han inte se, men han
tyckte, att hon en liten smula höjde på axlarna.

»Nej, naturligtvis. Något annat har ni inte
behövt hjälpa mig med.»

»Det är så gott att minnas, att det förhåller
sig så,» hördes Sven Elverssons milda stämma.
»Ni insåg nästan genast den stora orätt, som ni
hade begått mot er man. Det var otänkbart, att
ni kunde vilja döma den, som älskade er, till ett
helt liv av ensamhet och saknad. Jag är så övertygad,
så fullt och fast övertygad, att ni skulle ha
tagit detta steg redan för månader sedan, om ni
inte hade blivit sjuk. Ni har inte förrän nu ägt
tillräckliga krafter för att möta uppseendet och
de onda tungorna. Och jag är den siste att klandra
er för att ni har dröjt. Jag vet vad det vill säga
att vara en av sina likar förkastad och utstött.»

Det var något i Sigruns hållning, som antydde
otålighet. Det fanns en smula gäckeri i tonen,
då hon svarade:

»Ja, det var det jag visste, herr Elversson, att
ni skulle bli glad. Men eftersom detta är sista
gången vi talar ensamma vid varandra, så vill
jag säga er, att det är inte ni allena, som har
förmått mig till att vända tillbaka hem. Jag har
också haft mycken hjälp av er hustru, kanske
ännu mer hjälp av henne än av er. Jag tror,
att hon måtte ha älskat över all gräns,» fortfor
Sigrun med en mild klang i rösten. »Av henne
har jag sökt lära mig hur man skall älska.»

Det drog sig en skugga över Sven Elverssons
ansikte.

»Hon var en god kvinna,» sade han enkelt,
utan sin vanliga mångordighet. »Vi höll mycke
av henne, medan hon levde här ibland oss.»

»Mor Thala har berättat mig en del om
henne,» sade Sigrun. »Hon lär ha kommit ut till er
på Grimön dagen efter det att skolhuset brände.
Hon ville säga er, att både hon och skollärarn hade
gjort sitt bästa för att förmå barnen att trivas där.
Och hon förmanade er att inte ta denna olycka
alltför hårt. Ni hade ändå förvärvat er vänner
genom det där arbetet. Folk hade börjat inse
vad ni var för en man.»

Sven Elversson gjorde en tålmodig gest, som
antydde, att han önskade slippa höra något vidare
om detta. Men Sigrun fortsatte.

»Jag har sett er hustru i Applum, och jag
minns, att hon var mycke ful. Kanske var det
detta, kanske var det något annat, som retade
er, för mor Thala säger, att ni snäste av henne,
såsom ni ännu aldrig har snäst av någon annan.
— ’Om jag komme och frågade er om ni ville
bli min hustru,’ sa ni till henne rätt hånfullt, ’så
finge jag nog se hur högt ni satte mig.’ Och
hon varken rodnade eller bleknade, hon blev
askgrå i ansiktet och reste sig genast. — ’Ni säger
det där till mig på skämt och utan mening,’ sa
hon. ’Om ni en gång frågade mig på allvar,
skulle det vara den lyckligaste dagen i mitt liv.’
— Då hon hade sagt detta, så lär ni ha blivit
ganska rörd, och ett par år efteråt gifte ni er
verkligen med henne, därför att det där svaret
hade visat er, att hon var en god och högsinnad
kvinna.»

»Ja, det är sant, att hon var både god och
högsinnad,» sade Sven Elversson. »Jag gör henne
all rättvisa. Det var underbart, att hon ville
gifta sig med en sådan som jag.»

»Mor Thala har sagt mig,» fortsatte Sigrun,
»att det var hon, som rådde er att flytta hit till
Hånger. Hon kände till gården och visste, att
den låg öde och övergiven, så att ni kunde få
köpa den för en spottstyver. Hon skapade fred
omkring er, hon skötte om era affärer, sålde skog,
tror jag, så att ni fick tillräckligt att leva av, hon
inrättade ert hem, så att det något så när motsvarade
de vanor och behov, som ni hade fått
genom er uppfostran, och hon tog emot alla nödställda,
som ni upptäckte, och skötte om dem,
tills det lyckades er att finna någon anställning
för dem på annat håll. Tror ni inte, att den
kvinnan älskade er?»

»Nej,» sade Sven Elversson, »jag tror, att
hon försökte älska mig. Hon stred emot det,
som var svårt hos mig, men till sist blev det
henne övermäktigt, och då följde hon med
Gustavsson.»

»Det var inte så, inte alls så,» sade Sigrun
hastigt. »Hon följde inte med honom fördenskull.
Men hon visste, att ni tyckte om en annan. Ni
hade förrått er på ett eller annat sätt. Det finns
en poesisamling, som alltid ligger på ert bord.
Mor Thala säger, att ni ofta läser i den, men aldrig
mer än en enda dikt, en kärlekssång av islänningen
Bjarni Thorarensen.»

Sven Elversson sprang upp. Han tog sig för
hjärtat. — »Vart vill ni komma?» sade han, och
det låg nästan något hotande i tonen.

Sigrun lyfte handen. — »Jag vill tala med er
om er hustru,» sade hon. »I morgon ska jag
vara borta,» tillade hon blidkande.

Han satte sig ner, tålig och undergiven, än
en gång. Men hans ögon hade förlorat sin vänliga
glans. De blickade på Sigrun allvarliga och
stränga.

Mannen, som lyssnade, böjde sig framåt i
högsta spänning. Han kände ju igen Sigruns
röst, men det var mycket i hennes väsen, som
föreföll honom främmande. Det fanns nu hos
henne något av lugn självmedvetenhet, av fullmogen
kvinna, som hon inte hade ägt förut. —
»Det är mycket hon har gått igenom, sedan jag
sist såg henne,» tänkte han. »Hon har aldrig
förr haft sådan makt att behärska den hon talar
med. Nu kan ingen stå emot henne.»

»Låt oss säga,» fortfor Sigrun, »att er hustru
förra hösten märkte tydligare än någonsin förut,
att ni inte älskade henne! Kanske läste ni den
där dikten oftare. Vad vet jag? Och hon gick,
men så, att ni inte skulle behöva tro, att hon
gick av kärlek, för att göra livet lättare för er.
Det var därför hon följde med skärsliparn. Jag
har talat med er mor om detta, och hon är alldeles
av min mening. Och sliparn sa mig detsamma. —
’Hon kom till mig, därför att Sven Elversson
inte tyckte om henne,’ sa han.»

Sven Elversson höjde händerna avvärjande.

»Varför ska jag höra detta?» sade han. »Hur
kan ni tro, att jag ska erfara någon lycka av att
få veta detta?»

»Jo,» sade hon, »det är alltid gott att veta,
att man har varit högt älskad av en god människa.
Det är gott att inte behöva misstänka henne
för förställning eller ombytlighet. Ni förstår: hon
var skapad av samma ämne som den hemvändande
krigarn, som vi nyss läste om. Det är hon, ser ni,»
fortsatte Sigrun, »som har lärt mig hur man kan
älska. Hur kärleken kan övergå allt förstånd,
hur den kan fylla ens själ till den grad, att den
låter sin egen kropp förintas.»

Hon steg upp och ställde sig bakom Sven
Elverssons stol. Härvid kom hon att vända sig
så, att hennes man såg hennes ansikte, och han
nästan vek tillbaka för den överjordiska skönhet,
som i denna stund stämplade de härliga dragen.

Hon talade nu mycket fort, utvecklade sina
tankar utan att vänta på svar.

»Den dikten i ert poesialbum, som ni ständigt
brukar läsa, herr Elversson, heter ’Sången till
Sigrun’. Och om det var för namnets skull eller
av något annat skäl: ett är visst, att er hustru
trodde sig veta vem ni älskade.»

Sven Elversson ville tala, göra några bedyranden
och försäkringar, men Sigrun hejdade
honom.

»Jag måste få tala ut, för att ni ska förstå
hur er hustru kunde älska i livet som i döden.
Försök att tänka er henne som en själ, som bara
är kärlek, som ända ned i de mest omedvetna
djup bara är kärlek, och att denna själ beslutar att
offra sig för den hon älskar! Att den ser medel
och vägar, som ingen annan hade kunnat tänka sig,
att den bemäktigar sig en annan människas vilja,
att den styr, leder, genomför, viskar tankar, dikterar
tal, tvingar allt att gå efter sin önskan.»

Sven Elversson skakade på huvudet. Han
sade med sin mildaste röst, men fullkomligt avvisande:

»Det där är att tala som Lotta Hedman.»

»Ja,» sade Sigrun, »jag vet, att jag talar som
Lotta Hedman. Och jag nekar ju inte, att det
är Lotta Hedman, som har lärt mig att tro på
de dödas makt. Men hur vet ni, att hon inte
har rätt? — Vad var det för en ledstjärna, som
förde den döende just till mig? Och varifrån kom
den tanken, som tog makten över mig? Ni vet
hur rädd och ömtålig jag är. Det är sant, att jag
låg och tänkte på att rymma, men varför skulle jag
göra det på sådant sätt? Det fanns andra utvägar
för mig. Men från det ögonblick, då er hustru
låg död i min säng, såg jag ingen annan möjlighet,
kunde inte tänka mig någon annan. Varför kunde
inte heller Lotta Hedman göra motstånd? Varför
kom sliparn, först då jag hade vandrat min väg?
Varför var han så stilla och medgörlig den där
dagen? Varför blev vi inte infångade? Varför
blev mina pengar stulna? Varför blev ingenting
upptäckt? Jag hade sannerligen inte lagt några
djupa planer. Varför allt detta, herr Elversson,
om inte därför, att den kvinna, som älskade er, i
sin oändliga, mäktiga kärlek, hade beslutat att föra
till er den kvinna, som ni älskade?»

Hon hade talat ivrigt, besjälat, helt upptagen
av det under, som hon trodde sig ha trängt in i.
Men i hennes röst fanns inte ett stänk av lidelse.
Lyssnaren bakom häcken lade väl märke till det.
Sigrun talade till mannen, som älskade henne,
i full förvissning om att han förstod, att hon inte
älskade honom.

Sven Elversson kände detsamma. Hans röst
ljöd beslöjad av rörelse, men den slog inte över
i lidelsens tonfall.

»Låt så vara! Låt oss tala som Lotta Hedman,
eftersom ni önskar det så! Men om den dödas själ
har sänt er hit, kunde det inte lika så gärna vara
till plåga och straff? Hon visste ju, att min kärlek
skulle växa, likasåväl som hon visste, att ni aldrig
kunde komma att älska mig.»

»Ja,» sade Sigrun med samma besynnerliga
tonfall av hög inspiration, nästan som skulle hon
ha talat med en innevånare från en annan värld,
»naturligtvis visste hon detta. Och hon visste
också, att om det inte hade funnits något hos er,
som skyddade er för all kärlek utom hennes, så
skulle ni inte ha tillåtit, att jag hade stannat
här på Hånger. Men hon trodde kanske, att
någon ljuvhet kunde vinnas för ert liv genom att
ni fick lära mig hur ett liv skall levas. Inte sant,
detta kunde också vara hennes mål? Efteråt, när
ni blir gammal, när allt det brännande och brinnande
är utkolnat, då kommer ni att tänka på
denna vinter här på Hånger som på en lyckans tid.»

Han skakade nekande på huvudet.

»Inte nu,» sade hon, »men sedan, ända till
er sista stund. Ser ni, jag tror, som jag sa
nyss, att meningen var, att ni skulle få lära mig
hur ett liv bör levas. Vad var jag för några
månader sedan, innan jag kom hit? Jag var inte
elak, jag ville alla väl, men jag var rädd, jag sökte
nog att handla rätt, men det gick mest så där
på slump. Det fanns ingen plan för mitt liv.
Jag visste inte, att det var möjligt att under alla
omständigheter förbli god, sann, trofast och barmhärtig.
Detta är det, som jag har fått lära här
hos er: avsky för allt, som besmittar själen. Det
är detta jag vill ta med mig till mitt hem och
min man. Han ska se, att jag är en annan, och
han ska ha större tillit till mig nu än förr. Vi
ska bli lyckliga nu, och det blir er, som vi har
att tacka för lyckan. Och ni ska tänka på oss
och glädja er.»

Han drog till sig en av hennes händer, lutade
sitt ansikte över den och grät.

»I morgon, när Edvard kommer hit till
Hånger,» sade hon, »ska jag tala om allt detta
för honom, och han ska förstå och tacka er.»

Nu rätade han upp sig helt förfärad.

»Ska också han ...»

»Ja,» sade hon, »jag ska säga honom, att
ni älskar mig, och han ska få veta hur den döda
älskade er. Jag vill tala om för honom alltsammans.
Ni förstår väl, att det inte mer får finnas
mörker och hemligheter mellan oss. Han ska få
veta hur jag har lärt mig kärlekens hemlighet.
Jag ska säga honom, att den inte frågar efter
löften och påbud, den känner bara sin egen lag.
Den vet bara av en hänsyn, som är hänsynen till
den man älskar. Den går, när det är bäst för
honom, när den ser, att han har det för tungt.
Och jag vill tala om detta med Edvard här på
Hånger, på hans fädernegård, i denna natur, som
är storslagen och vek på samma gång. Edvard
kan också vara sådan, vek och storslagen.»

Mannen, som lyssnade, gjorde en rörelse.
Han blygdes över att han spionerade på dessa
båda. Han ville gå fram och tala öppet och
uppriktigt med Sigrun och med mannen, som
älskade henne, och som hon försökte trösta och
inge mod nu, då hon skulle lämna honom.

Men då han nu såg sig om efter den väg
han borde gå för att komma till dem, märkte han,
att ur ett stenrös rätt framför honom, reste sig
en gammal grindstolpe.

Det fanns ingen grind och ingen make till
den på andra sidan. Den stod där ensam, murken
och så fallfärdig, att det behövdes ett otal av
stöttor omkring den för att hålla den uppe.

Kyrkoherden hajade till. Han hade inte sett
stolpen förut, men han hade heller inte haft
sin uppmärksamhet riktad åt det hållet. Först
var han övertygad om att det bara var en synvilla,
och att ingen stolpe fanns, sedan tänkte
han, att den kunde ju ha blivit bibehållen som
en märkvärdighet.

Men under det att han hade betraktat grindstolpen,
hade det gynnsamma ögonblicket för att
träda fram gått förbi.

Samtalet mellan de båda hade fortgått. Han
märkte, att Sigrun hade kastat sig in på ett nytt
ämne.

»Är det möjligt,» sade hon, »att ni egentligen
inte vet hur alltsammans tillgick? Mor Thala
har sagt mig, att ni låg i feber och hade yrsel,
att ni absolut inte kommer ihåg någonting.»

Sven Elversson satt tyst.

»Jag förstår, att ni inte vill tillåta mig att
röra vid detta,» sade Sigrun, »men jag ville så
gärna tala med er om det. Kom ihåg, att i
morgon är jag borta!»

»Naturligtvis var jag med om det,» sade Sven
Elversson, »men jag var så sjuk, att jag ingenting
mindes. Efteråt hörde jag de andra tala om det,
som hade hänt, och jag gjorde dem förebråelser.
Då svarade man mig, att jag inte hade något att
säga. Jag hade också varit med. Och då kom
jag ju ihåg, att de hade tvungit mig att...»

Detta hade han sagt med oerhörd ansträngning.
Orden liksom pinade sig fram över läpparna.
Slutet av meningen kunde han inte uttala.

»Ni inbillade er, att ni kom ihåg,» sade Sigrun.
»Ni förstår väl, att det ingen möjlighet finns,
att ni har gjort det. Ni hade hellre dött.»

»Jag har gjort det,» sade han. »Tänk inte
annat!»

»Jo,» sade Sigrun, »det gör jag, och jag vill,
att ni ska veta det. Under hela den tid, som jag
har bott under ert tak, har jag varit övertygad
om att det inte är sant. Ingen, som känner er,
kan tro det.»

Sven Elversson böjde sig fram och fattade
hennes hand. Han sade med stor enkelhet och
med stort allvar: »Jag förstår, att ni har varit
mycket god emot mig i kväll. Jag kan aldrig
tacka er nog för denna stund.»

Hon fattade hans mening och avstod från att
vidare fullfölja det svåra ämnet.

»Men ni ska väl åtminstone inte neka mig att
säga er tack för dessa månader här på Hånger?
Jag ska alltid tänka på detta ställe som barmhärtighetens
rätta hem. Mitt eget hem skulle jag vilja
inrätta efter mönstret av ert.»

»Vänta med det där till i morgon!» bad han.

Hon reste sig upp.

»Gå inte än! Det är sista kvällen.»

»Läs då en bit till ur Snoilsky!»

Han öppnade boken, men lade ihop den igen.

»Det är för mörkt.»

»Så läs något utantill! Läs för mig ’Sången
till Sigrun’ av Bjarni Thorarensen! Det har jag
ofta velat be er om, men aldrig vågat.»

Sven Elversson gjorde en avvärjande rörelse.

»I morgon är jag borta,» påminde hon med
något oemotståndligt i tonen.

Han började verkligen läsa upp den isländske
skaldens passionerade bön till den älskade att
inte överge honom, även om hon doge och finge
sin boning i himlens ljussalar. »Tro inte, att jag
inte ville kyssa död brud!» läste han. »Tro inte,
att jag inte ville lägga min hand om livet på den
svepta och likbleka!»

Han hade vänt sig bort från Sigrun, medan
han läste, satt framåtböjd och fäste sina blickar
på någon punkt borta i ett avlägset fjärran.

Men allt det, som han hade förmått hålla
bundet under det föregående samtalet, allt det,
som vårkvällens milda tjusning, den älskade kvinnans
närvaro inte hade haft makt att frigöra,
det löstes nu av den vilda, mäktiga kärleksglöd,
som genomströmmade dikten. All sammanpressad
lidelse strömmade ut i hans röst.

»Kysser inte sommarsolen med samma värme
snöbergets isfält och den rödaste av rosor? Är
inte den vita liljan det fagraste av blomster?»
läste Sven Elversson, och hans röst darrade av
bruset från den kärleksstorm, som rasade inom
honom.

Sigrun lyssnade spänt ett par ögonblick.
Därpå vände hon sig plötsligt bort från den läsande,
så att han inte skulle kunna se hennes
ansikte.

I stället var det vänt åt lyssnaren bakom
häcken, och han såg hur hon, med dragen förstorade
av lidelse, likaledes gav vika för framströmmande
känslor. Hennes ögon slöto sig i
smärta, hennes händer vredo sig om varandra,
och hennes läppar rörde sig i tyst klagan. Hennes
man hörde inte vad hon sade, men av läpparnas
rörelser tyckte han sig läsa fram orden.

»O, att aldrig, aldrig få säga det till honom!»

»Kom till mig om hösten, när vinden vältrar
kolsvarta böljor!» läste Sven Elversson med lidelsefullt
ropande röst. »Kom vid midnatt, när månen
höljer sig i stormmoln!»

Mannen, som dolde sig bakom häcken, genomisades
av kall förfäran. Han såg Sigrun lyfta
armarna med en rörelse av oändlig längtan. Han
såg hur de viskande läpparna gång på gång uttalade
sitt jämmerrop.

»Att aldrig, aldrig, aldrig få säga det till
honom!»

»Sjunk med snökall barm till mitt hjärta,»
läste Sven Elversson med bristande röst, »dröj så
länge, du gravjungfru, tills du har fått lossa min
själ ur kroppens bojor!»

Kyrkoherden vände ögonen från hustrun och
riktade dem mot grindstolpen. Det tycktes honom,
att den hade blivit bibehållen till denna stund
endast och allenast för att vara till hands att påminna
honom om att han tillhörde en släkt, som
inte tålde orätt och förstod att hämnas.

Intet blev sagt mellan de två vid bordet,
sedan de sista diktorden voro lästa. Sigrun reste
sig hastigt och gick in i huset. Sven Elversson
gick åt motsatta hållet, genom granhäcken, förbi
grindstolpen, ner till en liten blank damm och
blev stående och såg ner i vattnet. Han hade
gått förbi kyrkoherden på en tre stegs avstånd,
men hade inte märkt honom.

Och kyrkoherden kände, att den mannen,
som Sigrun älskade, måste dö.

Det skulle vara lätt gjort. Han behövde
bara smyga sig över honom bakifrån och kasta
honom i vattnet. Han hade en känsla av att
den där mannen inte ens skulle göra ett försök
att försvara sig. Han skulle ta emot döden som
en välkommen gäst.

Ett par farliga ögonblick förflöto. Då kom
till den upphetsade en tanke, som räddade
honom. Säkert hade den legat färdig i själens
djup långt förut, men först nu steg den upp till
hans medvetande.

»Du har en gång lyst den mannen
i bann i din kyrka, därför att han hade
förgripit sig på en död, och du, som
gjorde detta, du vill nu förgripa dig
på levande.»

Detta var det, som höll honom tillbaka i den
svåra stunden. Var inte livet tusen gånger mer
oantastbart än döden? Hur kunde han, som inte
hade velat se en Sven Elversson i sin kyrka, ännu
vara en sådan vildman, att han kände frestelse att
utsläcka en människas liv, att skilja en själ från
dess kropp, att begå detta, vars innebörd man
inte förstod, som kunde få följder i oändligheters
oändlighet?

När han åter kastade en blick ner till dammen,
där Sven Elversson hade stått, var han borta.

Och vad som också var borta, det var grindstolpen.
Han trodde sedan, att han, mittunder det
att han kämpade med sin frestelse, hade gått
fram till den, kastat den till jorden med alla dess
stöttor, och att den hade störtat omkull och varit
så ohjälpligt murken och upprutten, att den hade
fallit utan ett ljud och utan att lämna annat än
sönderfallande stoft efter sig.

Men han visste inte heller rätt om det så
förhöll sig. Han trodde också, att grindstolpen
hade stått i hans egen själ, att den var den våldsamma,
egenmäktiga vildmansnaturen med alla sina
stöttor av nedärvd sed och inplantad fördom och
invanda rättigheter, som hade fallit.

Ty att den verkligen var fallen, det kände
han med förundran och glad rörelse. Han förstod
det av det mäktiga tåg av milda tankar, som nu
svallade fram genom hans själ.

Han kände det av den kraft till försakande
kärlek, som nu fyllde honom.

Han förstod det av den glädje han kände över
att han var präst. Han tänkte på sitt liv, att han
var på en gång en odlare av markens frukt och
en vårdare av själar, en husfader och en församlingsherde,
en herre och husbonde och en allas
hjälpande tjänare, och han tyckte sig först nu
rätt älska detta det ädlaste och största och mest
lyckobringande av alla ämbeten.

Han var lycklig denna ljusa vårnatt, då han
åkte ensam över ödsliga, magra, osköna bergvidder
ner mot sitt fattiga hem.

Och med förvåning tänkte han på detta, som
hade frälst honom, ty det var inte hans kärlek
och inte hans ämbete, utan det var tanken på
livets höghet och helighet. Den tanken, som hade
vuxit upp med långsam växt ur Sven Elverssons
olycksöde och nu stod där fast och klar och
fullmogen.

*

Nästa morgon såg Sigrun, då hon kom ut
på gårdsplanen, att Snoilskys dikter hade blivit
kvarglömda på trädgårdsbordet, och hon gick för
att hämta in boken.

Men när hon tog upp den, fann hon, att
det låg något mellan bladen, och då hon
såg efter vad det var, möttes hennes blickar av
en liten gul skinnpung.

Den låg instucken just vid dikten, som handlade
om krigsfångens hemkomst, och den innehöll
hennes två släta ringar, en annan ring, som
hon också hade fått av sin man, och ett par små
smycken.

Hon undrade och tänkte efter, och så småningom
förstod hon. Och hon började gråta, full
av skälvande rörelse.

På detta sätt fann henne Sven Elversson.

Hon dröjde att svara på hans oroliga frågor.
Äntligen snyftade hon fram:

»Edvard har varit här i natt, han har hört hela
vårt samtal. Han har förstått, att jag älskar dig,
och han har lämnat mig detta.»

»Älskar mig?» utbröt Sven Elversson. »Älskar
mig?»

»Ja,» sade Sigrun, »Edvard har sett det, men
han vredgas inte på mig. Älskade, han kommer
inte hit och hämtar mig. Han vill, att jag ska
stanna här och bli din.»

*

Fram på eftermiddagen kom Lotta Hedman
till Hånger för att för kyrkoherdens räkning fråga
Sigrun hur hon önskade att allt nu skulle ordnas.

Och hon hade mycket att förtälja och bland
annat detta, att föregående natt hade hon för
sista gången sett Hångergården resa sig i all sin
gammaldags härlighet. Hon hade sett den gamla
matmodern i sitt fönster och grindstolpen och
allt det övriga.

Men plötsligen såg hon den gamla lyfta sina
händer mot himmelen och hennes ansikte skina
upp i glädje.

Och en röst hördes, som förkunnade:

»Hångerjättarna äro lösta från sin förbannelse.»

Och i samma stund sjönk den gamla vakterskan
samman och förintades, och grindstolpen
föll, och hus efter hus störtade, och Lotta Hedman
hade förstått, att nu hade den äntliga befrielsen
kommit, och att gården aldrig mer skulle
visa sig för henne.

UNG-JOEL.

Det vet nog en och var hur märkvärdigt det
kan vara med tankar. Det är, som om de av en
osynlig hand såddes ut över jorden. Och där
kan man gå och tycka, att man har funnit något
sällsynt och skönt, och är stolt och glad, tills
man märker, att detsamma har vuxit upp samtidigt
i hundratals andra hjärnor.

Så var det med kyrkoherde Rhånges tanke om
livets helighet. Han var ingalunda den ende,
som hade funnit den. — — —

Det var juni månad, den årets tid, då man
i Bohuslän eller kanske, rättare sagt, i kusttrakterna
och skärgården i Bohuslän väntade
främmande.

Stor brådska hade rått överallt för att bli
i ordning för deras mottagande. Man hade målat
sina hus och sina båtar, fejat i sina rum, pyntat
i sina planteringar, eldat upp sina badhus och
rensat sina bassänger, men nu började också järnvägstågen
anlända, fullpackade av gäster från
landets alla hörn. Nu kommo krymplingar och
utarbetade, lasstals med barn och lasstals med
Ã¥ldringar, de, som ville ha ro, och de, som ville ha
förströelse. Nu var det, som om hela Sverige
skulle vara på väg till de kala skären och det vresiga
västerhavet.

Men alla de gäster, som man hade berett sig
att få mottaga, väntade man österifrån, från
landsidan. Västerifrån, från havet, väntades inga
främmande. För deras mottagande hade man
inte gjort några tillrustningar. Från det hållet
hade det inte kommit några förebud eller några
beställningar.

Och när det nu i alla fall kom gäster västerifrån,
då kunde inte deras mottagande bli detsamma,
som skänktes dem, som kommo från land.
Genom dem uppstod jämmer och förvirring och
dysterhet, men ingen glädje.

Då en vecka var gången av juni månad år
1916, måste Sven Elversson för de där gästernas
skull göra en resa ner till Applum. Hans bror,
Ung-Joel, som de senaste åren hade varit sjöman
och gått i fraktfart på Holland, hade kommit
hem till Knapefjord, sjuk och besynnerlig efter
att ha stött på en del av dem ute på havet,
medan de ännu befunno sig på resa, och han
hade sagt till sin unga hustru, att hon måste
laga så, att han fick tala med sin bror.

DÃ¥ Sven Elversson kom till Ung-Joel, fann
han honom gående fram och tillbaka i den lilla
kammaren innanför köket, där det unga paret
hade ställt in alla sina fina möbler, och som
ju annars aldrig begagnades. Han var blek och
trött, men inte precis sjuk. Ögonen voro rödkantade
och sågo ut att kunna falla igen av
sömnlust, men han gav sig inte ro varken att
sitta eller ligga.

»Hur står det till med dig, Ung-Joel?» frågade
Sven Elversson.

Ung-Joel varken svarade på frågan eller låtsade
om på annat sätt, att han hade märkt brodern.
Han fortsatte oförtrutet sin vandring och
slog emellanåt ut i luften med båda armarna.

»Se, det är det värsta med måsarna,» sade
han.

»Om det bara funnes någon möjlighet att
förmå honom att sova,» viskade hustrun, »men
han törs inte lägga sig, han törs inte sluta
ögonen. Han bara går och går.»

»Se, det är det värsta med måsarna,» sade
Ung-Joel och slog än en gång ut med armarna.

»Ung-Joel,» sade Sven Elversson och försökte
tala med honom om något gammalt för att rycka
honom bort från det, som nu plågade honom,
»kommer du ihåg när du och Najadfolket kom
ut till Grimön för att tvinga mig att äta orm?»

Och verkligen stannade inte Ung-Joel mitt
i sin vandring.

»Är du där, Sven?» sade han, och tårarna började
rinna ur de trötta ögonen. »Det var väl,
att du kom, så att jag fick be dig om förlåtelse,
innan jag blir tokig.»

»Inte ska du tala på det sättet,» sade Sven
Elversson.

Men nu började Ung-Joel berätta, hurusom
han en av dagarna efter det stora Nordsjöslaget
hade passerat Skagen och då hade sett de dödas
härskaror flyta omkring på havsytan.

De hade inte legat utsträckta i vattnet, utan
de hade hållits i upprätt ställning av sina korkvästar.
Deras huvuden hade varit upplyfta ovan
vattnet, så att man hade kunnat urskilja anletsdrag
och uttryck.

Och Ung-Joel berättade, att ångaren hade
gått fram i timtal genom tusenden och åter tusenden
av döda. Hela havet hade varit betäckt av
dem.

Han skildrade för brodern många fasans syner,
som han hade sett, men det, som tycktes värst
ha gripit honom, var, att alla de döda hade fått
sina ögon uthackade av de otaliga skaror av
måsar, som kretsade över dem.

»Vet du hur det gick med andre styrman?»
sade Joel. »När han hade stått och sett på
eländet en stund, så slöt han sina ögon och
sprang över bord och blev borta för oss för
alltid. Han visste, att han kunde inte stå ut med
livet, sedan han hade sett detta. Och jag önskar,
att jag hade gjort som han.»

»Nej, tänk inte så, Joel!» sade Sven Elversson.

»Jag har fått allt det förskräckliga så fast
in i ögonen,» sade Joel, »att jag ser alltsammans
för mig, bara jag för en sekund sluter ögonlocken.
Jag törs inte lägga mig, utan jag måste hålla mig
uppe natt och dag, för att ögonen inte ska falla
igen på mig.»

»Du får lov att försöka tänka på annat,» sade
Sven Elversson, »du har ju hustru och barn.»

»Jag ska säga dig vad vi gjorde,» sade Ung-
Joel. »Vi tog fram ett par gevär, som fanns ombord,
och vi började skjuta på måsarna. På
det sättet fick vi någon att utgjuta vår vrede över,
och jag tror, att det var det, som räddade oss.

»Men annars var det tokigt gjort av oss.
För vad hade måsarna för skuld? Och vad
betyder det, som göres mot de döda, mot det, som
göres mot de levande? Det var detta, som jag
ville säga till dig, Sven. När jag tänker på att
människor far så fram mot varandra, att tiotusenden
av unga karlar ligger utsträckta i havet, då
vill jag bara gråta och skämmas.

»Och förut, Sven, vet jag, att jag många
gånger har förhävt mig över dig och satt mig
själv högre än dig. Men nu ber jag dig om
förlåtelse för detta. Jag, som tyckte, att du och
dina kamrater hade handlat så illa mot en död,
jag har aldrig gjort något för att hjälpa en
levande människa.»

»Jo visst har du det gjort, Joel,» sade
brodern.

»Nej,» sade Joel gråtande och kom med detsamma
och lade sig på knä bredvid en stoppad
länstol, prydd med masstals av dukar, där Sven
Elversson hade tagit plats. »Jag har aldrig hjälpt
någon, inte föräldrarna och inte någon annan.
Det är därför det ser så illa ut i världen.»

»Ja, men det kan bli bättre, Ung-Joel,» sade
Sven Elversson och strök brodern milt över håret.
»Du kan hjälpa till att göra det bättre.»

»Nej, nu är alltsammans förstört,» sade Ung-
Joel. »Nu har jag fått den där synen in i ögonen.
Nu måste jag bli tokig.»

Sven Elversson lade sin hand smekande över
hans ögon.

»Försök nu, Joel!» sade han. »Inte ser du
något svårt, när jag håller handen över dina
ögon ?»

»Nej,» sade Ung-Joel, »det ligger välsignelse
över din hand, Sven, för du har hjälpt
många människor.»

»Slut nu ögonen, Joel!» sade Sven Elversson.
»Och tänk på att hädanefter ska vi hjälpas
åt i arbetet!»

Ung-Joel slöt ögonen, och nästan i samma
ögonblick böjde han ner huvudet mot broderns
knä och sov.

Det var för visso en märkvärdig dag, som
Sven Elversson upplevde i Knapefjord. Det
måtte ha förefallit honom, som om alla människor
hade kommit ungefär på samma tankar som Ung-
Joel.

Då brodern väl hade blivit bragt i säng och
låg och sov sin sunda sömn, gjorde Sven Elversson
en tur genom fiskeläget. Och när han hade
vandrat ett stycke framåt på den sneda och hala
stenmarken, mötte han hustrun till Hjelmfelt, som
hade varit med bland besättningen på Najaden.

Så snart hon kände igen Sven Elversson,
kom hon fram till honom, skakade hand och bad
honom gå in till mannen och språka med honom.
Strax i världskrigets början hade Hjelmfelt varit
med om att bärga en mina, och det hade avlupit
så, att han nu hade bara en arm och två halva
ben i behåll.

»Och jag har sagt till mig själv,» sade hustrun,
»att om jag någonsin råkade er, så skulle jag be
er förlåta vad vi gjorde emot er. Jag har tänkt
på dem, som sitter och lagar till sådana här
minor. Om en av dem finge höra talas om er,
så skulle han nog tycka, att han vore en fin
karl, han, jämförd med er.»

»Ja, det kan nog hända,» sade Sven Elversson.

»Men jag säger nej!» utropade Hjelmfelts
hustru med högröstad iver. »Tycker han, att
det är orätt att handla illa med döda, så får
han tänka på att det är tusen gånger värre att
sätta ihop sådana djävulens redskap, som fördärvar
de levande och gör en karl oförmögen
att röra sig och dömer honom till livslångt elände.
Sådant där har aldrig ni gjort. Ni ville bara
hjälpa oss, ni.»

Sven Elversson följde med henne in till
Hjelmfelt, satt en rundlig tid inne hos honom
och hörde all hans jämmer. Sedan fortsatte han
sin vandring.

Den nästa gamla bekanta, som han råkade,
var Julia Lamprecht. Hon också kom fram och
började språka.

»Ni erbjöd er en gång att ta mig till hustru,»
sade hon, »och jag svarade er, att jag inte ville
gifta mig med en sådan som ni. Det har jag
tänkt på många gånger, sedan det blev krig,
och nu vill jag, att ni ska veta, att jag har
ångrat vad jag sa. För vad angick det mig,
vad ni hade gjort mot en, som var död? Men
de, som är skuld till att alla stenarbetare i Bohuslän
har blivit utan arbete och håller på att
svälta ihjäl med hustru och barn, de syndar
mot de levande, och det är värre.»

När Sven Elversson gick vidare uppåt gränden,
kom en ung man, som han tyckte sig aldrig
förr ha sett, fram emot honom.

»Ni känner nog inte igen mig,» sade karlen,
»för jag var knappt vuxen, då ni flyttade från
Grimön. Men jag var med om att springa efter
er och ropa ’människoätare’ förr i världen. Och
det ville jag be om ursäkt för nu, då jag kom
att råka er, för jag har börjat begripa, att det
är värre att synda mot levande än mot döda.
Jag har tjänstgjort som lots under kriget, och
tre gånger har fartyg torpederats under mig,
och alla tre gångerna har människoliv gått till
spillo. Och jag har tänkt på er och undrat
varför vi alla, som var så onda på er, är så
tålmodiga nu. Det är, som om det skulle vara
rätt nu, att människor far fram som vilddjur mot
människor. Men så kan det väl inte vara.»

Då Sven Elversson hade skilts från lotsen,
steg han upp till en bergkulle bakom fiskeläget
och blickade länge utåt havet.

»Om det kunde ske genom min olycka,» sade
han, »att människor komme att tänka på att en
levande är oantastbar och inte får berövas sitt
liv eller sättas ur stånd att bruka det, då hade
ändå något gott vuxit upp ur mina plågors bittra
sådd.»

DRIVGARNSFISKE.

Några dagar senare, då Ung-Joel hade fått
sova ut och var nästan återställd, kom Sven Elversson
en eftermiddag ner till Knapefjords hamn,
och där såg han motorjakten Najaden ligga på sin
vanliga plats. Olaus från Fårön och Corfitzson och
de andra, som han kände från fordom, voro ombord
och de, likasom hela Knapefjords fiskeflotta,
skulle just bege sig på drivgarnsfiske långt ut
i Kattegatt. Och det kom en lust över Sven
Elversson att följa med dem och tillbringa en natt
på havet.

Olaus såg ut, som om han skulle ha haft
lust att säga nej, men svarade ja, därför att
han inte hade något att skylla på. Och så snart
som man hade hunnit skaffa en omgång oljekläder
till Sven Elversson, lade man ut och hade
bättre väder, än det för det mesta hade varit
denna sommar, och kunde hoppas på god fångst.
Men Sven Elversson märkte snart, att alla ombord
voro i misshumör. De talade ovänligt till
varandra och till honom. När han frågade dem
hur makrillfisket hade utfallit förut på sommaren,
svuro de och sade, att sämre yrke än att
vara fiskare det gavs inte.

De kommo ut till fiskeplatsen, och de fingo
den väldiga noten utlagd i havet, utan att ett
vänligt ord hade hörts, och på samma sätt blev
det sedan under skaffningen i kabyssen. Under
natten satt Sven Elversson uppe på däck, och
vakterna avlöste varandra, men ingen av dem
begagnade sig av tillfället att få en pratstund
med honom, utan de gingo förbittrade och sura
och tysta fram och tillbaka på däck.

Sven Elversson kände sig förstämd och nedtryckt
av all denna ovänlighet, men han hoppades,
att humöret ombord skulle bättra sig, när
morgonen kom och det blev tid att bärga in
garnen. Något bättre blev det ju också, när
motorn hade kommit i gång och man hade fångat
in notens båda ändar och började hala in.

Olaus och Corfitzson stodo i vattenporten
och halade, de andra skulle ta emot noten och
lossa fisken ur maskorna. Och alltsom noten
nu kom in, så fylld av grann makrill, att den
blänkte som en regnbåge, lyste det upp i ansiktena.

»Ni ska få se, att de inte har haft någe
hos oss att göra i natt,» sade Corfitzson.

»Vill du bara tiga!» röt Olaus och svor åt
honom. »Ska du påminna dem? De passar
nog på ändå. Känn på den här!»

Han lyfte noten ett stycke ovan vattnet, och
nu sågo allihop mittibland den blänkande makrillen
något stort och mörkt. Det blev dödstyst
ombord, och i nästa sekund följde liket av en
människa med garnen upp på däck.

En ung karl, som hade kommit ombord efter
Hjelmfelt, försökte lösgöra den döde, men då
hördes kort och kallt från skepparen:

»Låt vara! Här kommer en till!»

Och strax därpå nytt kommando:

»Låt dem vara! Här kommer fler!»

I detsamma lyfte Olaus och Corfitzson ombord
en förfärlig massa: två sammanslingrade lik.

Och när notens sista maskor voro inbärgade,
då låg i skeppsrummet en väldig hög av lik, av
bruna garnmaskor och av makrill. Fisken, som
ännu inte var död, ryckte och sprattlade, så att
den ohyggliga högen såg ut att ha liv.

När liken lyftes ombord, kom Sven Elversson
i sådan upprördhet, att han började gråta.
Han strök undan tårarna med baksidan av handen,
men de kommo igen. Han stampade med foten,
men de kommo igen. Han måste lämna arbetet
vid noten och gå och ställa sig längst borta i
aktern.

Där stod han, ända tills noten var inhalad,
och motorn sattes i gång för hemfärden. Den
tysta besättningen, alltjämt lika ovillig, lika vresig,
lika missbelåten, hade åter börjat genomgå garnen
för att plocka bort fiskar och musslor och lösgöra
det främmande.

»Allt, som är i noten, ska över bord!» befallde
Olaus.

Då Sven Elversson hörde befallningen, gick
han fram till de andra. Tårarna strömmade, men
det brydde han sig inte om. Han ställde sig
bredvid besättningen och tog del i det förfärliga
arbetet.

Man kom till en av de döda. Sven Elversson
lyfte upp honom, medan de andra lösgjorde några
garnmaskor, som hade slingrat sig om hans uniformsknappar.
Det var en äldre man med sjömansskägg
under hakan. Det var någon, som
uttalade en förmodan, att han var en engelsman.
Då han var fri, började Sven Elversson
släpa upp honom på däck.

»Allt, som är i noten, ska över bord!» sade
skepparen och böjde sig fram efter den döde.

Men Sven Elversson höll emot.

»Vill du inte låta den här få vila i vigd
jord, Olaus?» sade han.

Olaus svarade inte direkt på frågan.

»Det är bäst, att vi får eländet bort från
skutan,» sade han.

Sven Elversson bet ihop tänderna i kamp
med gråten och sade med tämligen fast röst:

»Om du kastar den här i sjön, får du kasta
mig med.»

Han var själv förvånad över att han talade
så, men han kunde inte annorlunda. Han kände,
att han skulle stå för sina ord.

Och de andra sågo också, att han menade
vad han sade och aldrig med livet skulle släppa
den döde ifrån sig.

Skepparen svor till och vände sig bort, men
han sade inte direkt nej, och då förstod man, att
han gav med sig.

Sven Elversson ville lyfta den döde upp
ur rummet, men bördan var för tung för honom.
Då kom den unga karlen, som var ny på båten, och
gav honom en handräckning. De sträckte ut
den döde invid relingen.

När nästa lik blev klargjort ur noten, var
det inte tal om annat, än att det skulle läggas
till det andra. Två karlar buro upp det till Sven
Elversson. »Nu är det en tysk vi kommer med,»
sade de.

Och till sin stora förvåning märkte Sven
Elversson, att männen ombord med ens hade fått
ett annat ansiktsuttryck, ett annat humör.

De hade hört upp att svära, de talade stilla
och lugnt. De kände inte längre något hat till
dessa skaror av döda, som kommo och togo
ifrån dem deras bärgning.

De voro vana att visa de döda aktning och
vördnad, det tillfredsställde något inom dem, att
dessa drunknade krigare skulle få en ordentlig
begravning.

Men också över Sven Elversson sänkte sig en
besynnerlig ro. Hans själ kom till en vila, sådan
som den inte hade njutit sedan hans olyckas första
dag.

Han tyckte, att han hörde röster omkring sig,
som tackade honom, därför att han hade hyst
barmhärtighet med de kroppar, som en gång
hade varit odödliga själars älskade boningar.

»Och nu har du avlyftat den börda, som
vilade på dig,» sade rösterna. »På detta sätt var det,
som det skulle ske. Nu är din skuld tagen ifrån
dig. När du vågade livet för att rädda en död,
då blev allt försonat.»

Hans hjärta klappade raskt och lätt, och han
tänkte: »Om människor efter detta fördömer mig,
betyder det ingenting, för i mitt inre känner jag,
att jag har fullgjort och övervunnit.»

TALET OM LIVETS HELIGHET.

Sven Elversson, hans mor, Thala, hans bror,
Ung-Joel, och dennes hustru stodo jämte många
andra på den lilla begravningsplatsen utanför
Applums kyrka.

Det var den dagen, då de döda krigare, som
hade bärgats in till Applum efter det stora Nordsjöslaget,
skulle sänkas i jorden. En vid grav
var uppkastad för inte mindre än sjutton kistor.
Så stor likfärd hade aldrig förr varit skådad i den
socknen, och man torde väl våga säga, att en
så stor människomassa, som den, som nu fyllde
kyrkogården, inte heller förr hade varit sedd där.

Inte på åtta års tid hade Sven Elversson
kommit så nära en kyrka som nu i dag. Det var
inte utan, att han hade tvekat att övervara begravningen,
men hans mor, som hade rest ner
till Applum för att se till Ung-Joel, hade förmått
honom att följa med.

»Å, seså!» sade hon. »Jag vill lika lite som
du gå in i Applums kyrka, men i dag är det ju
vardag, så att det kan alls inte bli tal om något
sådant. Och efter allt, som du har strävat, för att
de där stackarna skulle få vila i vigd jord, ska
du väl inte överge dem vid sista vägskälet.»

Det var verkligen sant det hon sade. Under
den sista veckan, alltsedan fisketuren med Najaden,
hade Sven Elversson och hans bror Joel farit
omkring mellan kobbar och skär i en liten lätt
segelbåt och spanat efter ilandflutna drunknade.
Några hade också kommit in från andra håll, men
de två bröderna hade fört inte mindre än åtta döda
fram till Applums stenbrygga.

»Dessutom,» sade mor Thala, »måtte du väl
märka, att folk betraktar dig på helt annat sätt
än förr i världen.»

Detta var nog det skälet, som tog mest. Kriget,
dess vederstygglighet, alla de många olyckor, som
drabbade fiskarbefolkningen, hade kommit människorna
att se mildare på Sven Elversson och
hans förbrytelse. Man lade nu mer än förr märke
till hans strävan för att hjälpa och upprätta.

»Det är i alla fall en god människa,» sade
man. »Han försöker hjälpa dem, som har det
svårt. Det viktigaste av allt är ändå att ta vård
om de levande.»

När man nu hörde, att just Sven Elversson ansträngde
sig, för att så många som möjligt av de
arma sjömännen skulle få vila i vigd jord, tyckte
man sig förstå vad som drev honom därtill, men
de flesta ansågo nog detta vara en överflödsgärning.

Men så var det visst inte för honom själv.
Han gick varje dag till detta arbete med ett slags
hänförelse. Han fann därigenom för varje timme
ökad frid, ökad sinnesro. Han kände en lätthet
i sinnet, en glädje, som inte tog sig några
uttryck, men vars återsken lyste på hans panna.

Inte kärlekslycka, inte den ädlaste handling,
intet erkännande ord hade kunnat skänka honom
den inre trygghet, som han hade erfarit, alltsedan
han på Najaden tog den engelske matrosen i
sitt skydd.

Det var inte möjligt för honom att förstå
hur detta kom sig, för det hade ju inte varit
något stort hjältedåd han hade utövat. Faran,
att Olaus kunde kasta honom över bord samtidigt
med den döde, hade inte varit stor. Men han
kände, att den stora förändringen hade inträffat
med honom, att han efter detta vågade känna
sig lycklig. Först nu började han tänka på att
framtiden skulle bjuda honom dagar och år av
sällhet.

Det fanns nu en styrka hos honom, som han
inte hade anat. Han behövde nästan aldrig sova.
Hans hjärta arbetade så lätt, så obehindrat, att
det kändes som en lycka att vara till.

»Ack, förr i världen var jag en bra stor
stackare,» tänkte han. »Varje andetag var mig en
ansträngning. Jag har inte vetat vad det var
att leva.»

Att människor voro vänligare mot honom
än förr, ökade naturligtvis på hans lycka, men
han trodde på samma gång, att deras hatfullhet
inte numera skulle ha kommit honom att känna
sig olycklig. Han var frigjord, försonad.

Dagen efter begravningen skulle han resa
till Hånger. — »Jag kommer hem till Sigrun som
en ny människa,» tänkte han. Just för hennes
skull hade hans frigörelse så stort värde för
honom. Vilken fullkomlig lycka var det inte,
som väntade dem!

Där han stod på kyrkogården och följde
med begravningsakten, tänkte han med stor rörelse
på dessa män, som hade gett sina liv för
sitt land, men hans glädje lämnade honom inte
fördenskull. Han såg, att den förre kyrkoherden
i Applum, Edvard Rhånge, också hade
infunnit sig till denna de dödas fest. Han erfor
ett ögonblicks fruktan och obehag, men bara
ett enda. Hjärtat fortfor att klappa med samma
förunderliga lätthet.

»Den där mannen är min vän,» tänkte han.
»Vem har gett mig en större gåva än han?»

Sedan jordfästningen hade försiggått och den
sista psalmversen hade förklingat, steg Rhånge
fram till graven för att tala.

Då Sven Elversson nu såg honom upphöjd
över mängden, kände han för denne man, vars
väsende fordom hade verkat frånstötande på honom,
en obeskrivlig sympati. Det präktiga huvudet
var ju egentligen sig likt, men dragen voro
tunnare, mer förandligade. — »Vilken härlig människa!»
tänkte Sven Elversson. »Han bär den
försakande kärlekens stämpel i sitt ansikte.»

Medan kyrkoherde Rhånge med några inledande
ord hälsade sina gamla församlingsbor, var
det någon, som ryckte Sven Elversson i rockärmen
för att få hälsa.

Han vände sig om och blev varse Lotta Hedman,
som stod där blek, med brinnande ögon och
håret så uppstudsigt, att det tycktes vilja lyfta
hatten av huvudet.

»Nej, jag har inte kommit i sällskap med
kyrkoherden,» viskade Lotta till svar på hans fråga.
»Han har redan varit här några dagar. Jag har
kommit ensam. Jag har blivit ’kallad’.»

I detsamma sade talaren ett par ord, som
drogo till sig all Sven Elverssons uppmärksamhet.

»Här, vid randen av denna vida grav,» sade
han, »ville jag tala med er, mina gamla församlingsbor,
om dödens helighet och om livets.

Och jag vågar väl då säga, att det inte
finns någon här ibland oss, som inte alltsedan
sina unga år är genomträngd av dödens helighet.
Om någon syndade mot dödens oantastlighet och
helighet, skulle han bli plågad av det strängaste
straff.

Det fanns en gång här i Applum en man,
som hette Sven Elversson. Hans förbrytelse var
den, att han hade brutit mot dödens helighet.
Och vi tyckte, att vi inte hade en föraktligare
varelse ibland oss. Det finns kanske fler än en av
er nu här närvarande, som var med i kyrkan
den dagen, då hans förbrytelse blev bekantgjord
från predikstolen, och som minns hur han såg ut,
då han smög sig bort, förödmjukad och eländig.
Fler än en har kanske varit med om att kasta till
honom ett glåpord. Han var en man, som nästan
inbjöd till sådant. När man såg hur han smålog
lika tålmodigt åt vad man än gjorde honom
och märkte hur han gick ur vägen och gjorde
sig liten, tyckte man just, att det var en plikt att
lite grand öka på hans förnedring.

På det där sättet fick vi honom också att
flytta bort ifrån Applum. Och jag får väl tro,
att det inte har varit stor saknad efter honom.
För se, till allt annat fanns det något inställsamt
hos karlen. När det var något svårt, som
måste göras, och som vi andra drog oss för,
då var det han, som höll sig framme. Han ville
locka oss att ge honom heder och anseende
tillbaka. Men för oss var det omöjligt. Vi tyckte,
att han var under Guds dom.

Och så, som om han skulle vara under Guds
dom, har nu den mannen vandrat sitt liv fram.
Alltid lika ödmjuk och alltid rädd att gå någon
i vägen. Och han har hållit sig till sådana, som
inte har varit så nogräknade som vi, till landsvägsfolket,
som drar land och rike omkring, och
till barn, som inte har förstånd på vad som
är orätt och rätt. Och vi tyckte inte, att det där
var så särdeles märkvärdigt, för någon skulle
han väl ha att umgås med. Och då vi hörde
talas om att det ena efter det andra av gatans
barn hade kommit i goda hem genom hans hjälp,
eller att landsvägens luffare hade börjat arbeta,
så tänkte vi inte heller så mycket på det, för vi
visste, att den där karlen hade sin särskilda mening
med allt sådant. Han höll alltid på med detsamma,
att återvinna heder och anseende. Det
var ständigt nya försök, och jag tror nästan, att
han tröttade oss.

För vad kunde vi göra för honom? Han
hade inte brutit mot någon av oss. Han hade
inte syndat så, att han kunde försona sitt brott
med straff. Han hade brutit mot det, som var
en helig sed, och vi hade inte förmåga att förlåta
honom. Vi hade till och med trott oss märka,
att Gud dömde honom, såsom vi gjorde.

Och medan han strävade med att hjälpa
människor fram i livet, så tänker jag mig, att
Döden stod bakom hans stol och hångrinade
åt honom, för han visste, att han hade honom
i sin makt, han var hans fånge och kunde inte
undslippa. Vem fanns det, som kunde ha makt
att befria honom?»

Sven Elversson märkte, att mor Thala stod
och grät. Han genomlevde själv under Rhånges
ord alla sina försök att återvinna heder och
anseende, men han grät inte. Han stod med
klara ögon och frimodig hållning och såg in i
talarens ansikte.

»Men nu, i dessa yttersta tider,» sade kyrkoherden,
»har det timat, att Döden har fått än
större makt än någonsin förut. Han härskar över
oss och förtrycker oss. Han bärgar in sina skördar
före tiden. Han tar våld och grymhet i sin tjänst.
Han släpper lös brottet och oseden. Det finns
inte den ogärning, som han inte låter ske på
jorden, och det syns inte något slut på hans
herravälde.

Och nu, då vi lider under Dödens hårda
tyranni, nu börjar vi fråga oss: finns det verkligen
inte på jorden något, som är mäktigt nog att
ta upp kampen med Döden ?

Och på jorden, det vet vi, finns det endast
en enda, som vill stå Döden emot, och som är
hans ständiga och trogna fiende, och hans namn
är Livet.

Och mittunder detta krig, medan det sker
sådant, som att tiotusental av människor vräkes
i havet, såsom om det ingenting vore, och andra
tiotusental föres bort i fångenskap, såsom vore
det bara något att yvas över, och andra tiotusental
slaktas framför kanonmynningar, såsom vore det
en lovvärd handling, och andra tiotusental drives
bort från sina hem, såsom vore det bara sed och
bruk, under detta tror jag dock, att det hos
oss växer upp en större kärlek för livet, än vi
förut har kunnat hysa.

Ty livet, det har ju varit den tarvliga
tjänarinnan, som har gjort alla till lags, och som
ingenting har begärt för egen räkning. Livet, det
har varit vardagskosten, som man knappast tänkte
på att man förtärde. Livet är ingenting högtidligt,
som målas av på tavlor och går och
spökar i skymningen. Livet har inte en gång
en egen gestalt, varpå man kan känna igen det.

Nu tänker ni för er själva, att jag talar i
fåvitsko,» sade talaren och vände blickarna ner
mot sina åhörare, »därför, att livet är ju ändå
det, som vi alla älskar högst av allt. Men, vänner,
det är inte nog med kärlek. Livet, vill jag säga,
är såsom det illa uppfostrade barnet. Det kan
vara uppfostrat mer med kärlek än med förstånd,
och det blir till en plåga och en skam,
och man vet till sist inte hur man ska uthärda
att äga det.

Eller ock, vänner, är livet som en ung hustru,
som du för in i ditt hus och skänker all din
kärlek, men detta är dock inte nog för henne.
Du måste också omge henne med helighet och
frid och ge henne sin rätt och visa henne godhet,
annars kommer den unga hustrun att övergiva
dig och lämna dig åt ensamhet och förtvivlan,
därför att de vägar, på vilka du ledde henne, inte
var de rätta.

Men,» avbröt sig talaren, »om detta skulle
jag kunna tala med er, till dess dagen blir natt
och natten blir dag igen, utan att komma till ett
slut, och jag får inte fördenskull glömma det,
som jag har fått i uppdrag att i dag kungöra
för er.

Nu ska jag utgå därifrån, att under dessa
år har livet börjat bli heligt och dyrbart, såsom
det aldrig förr har varit. Och för varje eländets
dag, som går, tilltar dess helighet.

Och fördenskull börjar vi också att med
större kärlek vända oss mot dem, som är livets
sanna tjänare, som vill bevara det högt och gott
och ge sitt beskydd åt de levande.

Då jag nu här i Applum har hört många
människor säga, att de ångrar det förakt, som de
var med om att pålägga Sven Elversson, då tror
jag, att det beror därpå, att de har börjat förstå
livets höghet och helighet. De förstår, att det
är ett gott verk att rädda gatans barn och landsvägens
luffare. De förstår, att livet är större än
döden.

Och nu, du livets trogne tjänare, Sven Elversson,
kan jag säga dig, att vi, dina forna församlingsbor,
vi ser inte mer skamfläcken, som
var fäst vid dig. Vi ångrar, att vi någonsin såg
den. Vi ångrar det lidande, som vi har vållat
dig.»

Kyrkoherden slog ut med handen och vände
sig mot den stora skaran av åhörare.

Ȁr det inte sant, att jag talar i hela denna
församlings namn?» sade han.

Det var ingen, som motsade honom. MÃ¥nga
hade tårar i ögonen.

Sven Elversson stod lugn med samma inre
glädje brinnande i sinnet som förut. »Det är
gott, att detta kommer,» sade han för sig själv.
»Men det var dock inte det viktigaste. Det förnämsta
var, att jag blev befriad från skuld i
min själ, i mitt hjärta.»

»Jag är glad, att jag har kunnat säga detta
å era vägnar,» fortsatte kyrkoherden. »Jag är
glad, att ni har frikänt Sven Elversson i era
hjärtan, innan han har blivit på annat sätt frikänd.»

Och nu började kyrkoherden berätta, att man
hos flera av de ilanddrivna matroserna hade funnit
plånböcker med ännu läsbara brev och anteckningar.
Dessa hade man naturligtvis tillvaratagit
för att så vitt möjligt överlämna dem till
de dödas anhöriga. Men hos en engelsman, den
förste döde, som hade bärgats på motorjakten
Najaden, hade man träffat på ett brev, som bara
var några få rader långt, utan adress och oavslutat,
men som dock hade förefallit så märkligt,
att man kallat ner honom, kyrkoherden, från
Algeröd, för att han skulle säga sin mening om
detsamma. Detta brev ville han nu läsa upp
för sina åhörare i svensk översättning.

Det lydde sålunda:

»Det sägs, att vi i morgon skola få ett slag.
Och jag ber dig, kära Mary, att du går till
Springfields på Handley Park och säger dem ett
ord om deras fosterson. För han var inte med
om det onda, som vi andra begingo. Han låg
i feber. Vi trodde, att han redan var död, och
ingen tänkte på honom. När han sedan levde upp
igen, så inbillade vi honom, att han hade varit
med, för att han inte skulle vittna emot oss.
Detta skriver jag för att få fred, när jag nu
— — —»

»När vi nu vet,» sade kyrkoherden mycket
allvarligt och stilla, »att Springfield är namnet
på Sven Elverssons fosterföräldrar, samt att han
själv aldrig har haft något klart minne av det,
som skedde, utan bara litat på de andras ord,
så måste man säga, att han genom detta budskap
från en död har fått sin oskuld bevisad.»

Talarens röst skälvde till ett ögonblick, men
återtog snart sin fulla styrka. Han vände sig
nu rätt emot Sven Elversson.

»Vi har inte velat låta dig veta detta, Sven
Elversson, förrän vid detta tillfälle, då det
samtidigt kunde bekantgöras för allt folket. Men
nu står jag här, din gamle kyrkoherde, som en
gång lade på dig förakt och bann och äcklets
plåga, och förkunnar din oskuld utanför samma
kyrkas port, därur mina ord en gång fördrev
dig. Och ingenting räknar jag som en större
Guds nåd, än att det är jag, som får säga dessa
ord till dig. Du är nu upprättad och kan bära
ditt huvud högt, och den vanheder, varunder du
så länge har lidit, ska inte mer låda vid ditt
namn.»

Det gick böljande rörelser genom mängden.
Man frågade varandra om innebörden av det
man hört. Man råkade i gråt av glädje över
att mannens oskuld hade kommit i dagen efter så
många lidandets år.

»Du ska inte mer behöva sticka dig undan
och göra dig liten,» sade kyrkoherden. »Du ska
inte behöva mottaga onda ord med ett tåligt
småleende. Du ska inte behöva tro, att du
väcker avsmak även hos dem, som älskar dig
mest. Du ska vara hälsad som en av de
bästa ibland oss, och de, som tillhör dig, ska
vara på samma sätt hälsade.»

»Han tänker på Sigrun,» sade Sven Elversson
för sig själv. »Han tänker på hennes glädje.
Det är också rätt. Detta ska göra henne mycket
lycklig.»

När talaren hade uttalat de sista orden, vände
han sig från den sida, där Sven Elversson
stod, och tilltalade mängden på andra, motsatta
hållet.

»Allt, vad den mannen har lidit, har varit
oförskyllt lidande,» sade han.

Vid dessa ord började Sven Elverssons
hjärta påskynda sina slag. De blevo alltmer
häftiga och våldsamma. »Mitt stackars hjärta tål
bättre vid sorg än vid glädje,» tänkte han.

»Men då så är,» sade kyrkoherden, »så vet
jag, att ni alla i detta ögonblick frågar er: ’Varför
har Gud handlat så hårt med honom, och varför
har han så misslett oss?’ Och på samma sätt
har jag frågat mig själv. Och jag tror, att jag
har fått svar.

Om mannen själv vill jag blott säga, att
jag vet, att Gud just genom hans olycka har
gett honom sådan lycka, att han inte nu skulle
ha velat vara den förutan.»

Vid dessa ord tänkte Sven Elversson åter
på Sigrun och på all lycka, som väntade honom.
Han kände, att hjärtat gjorde ett högt språng
i bröstet av glädje, men i detsamma gick det
också på något sätt sönder. Han kunde inte mer
hålla sig upprätt, utan sjönk på knä.

»Och för vår del vill jag tro, att Sven Elversson
har blivit oss given till ett tecken. Ty Gud
talar inte i dessa tider till oss genom ord, utan
genom människors handlingar, och ur varje människas
liv har vi att läsa ut en Guds tanke.»

Talaren drog ett djupt andetag och blickade
ut över folkmassan. Han såg, att alla ängsligt
väntade att av honom få höra ord av upplysning
och frälsning ur den stora nöd, som tyngde dem.

»När jag tänker på att denne man har kommit
till oss nu i denna tid, så menar jag, att
Gud genom honom vill visa oss hur vi ska
komma ut ur det elände, som tynger oss, om
inte genast, så dock under en tidrymd, som människotanke
förmår omspänna.»

Sven Elversson sjönk med detsamma ner på
gräsmattan. Han hade inte uppgett en klagan
eller ett rop. Hans mor, som stod bredvid honom,
trodde, att han hade satt sig ner för att
undgå de många stirrande blickarna. Han kunde
ju också ha skäl att vilja vila efter en sådan
sinnesrörelse.

»Ty det är mig sagt om den mannen,» sade
kyrkoherden, »att han hade gjort sig ett redskap
och ett vapen av det, som mest hade plågat
honom. Han hade ofta märkt, då han försökte att
föra någon bort från hans onda vägar, att goda
ord föga hjälpte och inte heller ädelt föredöme
och inte heller lust efter bifall och inte heller
utsikten att få leva ett aktat och ordnat liv.
Utan det, som först måste till, det var att ingjuta
en sådan fasa och avsmak för lasten och
förfallet, att avskyn trängde in i kropp och sinne
och blev omöjlig att uthärda.

Och nu, då jag har sagt detta, så bjuder jag
er alla, som har samlats kring denna sjömansgrav,
att ni i tankarna följer mig ut på havet, ett
stycke utanför de yttersta skären, dock inte så
särdeles långt, ty de, som jag vill att ni ska
fara till mötes, är nu helt nära oss.

Jag själv begav mig i går dit ut för att
se dem, dessa, som har gjort färden från Horns
rev ända upp till vår kust, dessa, som hålles
uppe av sina korkvästar och inte kan sjunka,
dessa tusental, som är vräkta i havet såsom
avfall, som man vill göra sig av med.

Jag ber er, att ni alla, i tanken åtminstone,
följer mig dit ut och försöker att se synen. Ni
ska se de svarta ögonhålorna, som gapar i de
gråbleka ansiktena. Ni ska se de nerfallna käkarna,
ni ska se händer, som på något besynnerligt sätt
hålles upplyfta och viftar och vinkar i takt med
vågsvallet, ni ska se dem, som flyter omkring,
liggande med uppsvälld buk, ni ska se dem,
som ligger med fötterna upp och rullar runt ibland
och sticker upp huvudet, såsom vore de konstberidare,
som slår volter. Ni ska se dem, som har
kommit i vattnet sönderskjutna och styckade.

Ni ska se huvuden, som vändes åt höger
och åt vänster och tycks ha något att säga er.
Ni ska se de skrikande, rovgiriga fågelskarorna
och fiskarna, som gör höga glädjesprång i vattnet.
Ni ska se allt detta och fästa synen i era
ögon så fast, att den aldrig må försvinna.

Men nu säger ni till mig: ’Varför önskar
du, att vi ska se detta?’

’Vi är stilla och rättskaffens folk, som för
ett fredligt liv, och vi har ingen skuld i att detta
krig har uppkommit, och vi förmår inte hindra det,
som sker mellan de stridande.’

Men jag säger er, att dessa fasans budbärare,
dem bör ni se och aldrig glömma. Det har väl
inte varit utan mening, som de har drivits ända
fram till vår kust. Alla de sorgens och medlidandets
tankar, som synen kan väcka hos er, dem
ska ni inte skjuta ifrån er och inte heller
kroppens avsmak och äckel inför förgängelsen.

Och i varje del av er kropp ska den sätta
sig fast och hos er föda en motvilja för kriget,
som inte kan låta sig övervinnas.

Ty betänken nu, att vi alla, även om vi
inte har skuld eller del i detta krig, så har vi
dock varje dag läst om det i våra tidningar. Vi
har kanske varit intresserade av att så stora händelser
timade i vår tid. Vi har stått häpna och kanske
beundrande inför bragderna. Vi har haft våra
tycken och sympatier på endera sidan, och det
har glatt oss, då den sidan har haft framgång.

Men nu har dessa döda kommit till oss, för
att vi ska se hur vämjeligt kriget är.

Och några av er har haft vinst på kriget, och
några av er har trott, att stora och lyckliga förändringar
ska inträda genom detsamma, och några
tror, att folken blir stärkta och upplyftade genom
krig. Och ingen av er kan hålla era egna eller
era barns tankar borta från kriget.

Men nu har dessa döda kommit för att visa
oss, vad vi förut inte så hade kunnat känna innerst
i vår varelse, att kriget är avskyvärt och vämjeligt.

Detta, som flyter omkring i vårt hav, det är
ju ingen spöksyn eller någon ihopdiktad saga,
utan det är verklighet och sanning. Och det kan
komma tillbaka om någon tid och åter bli verklighet
och sanning.

Och därför ska ni åtminstone i tankarna följa
mig dit ut till Kattegatt och lära att känna fasans
folk och laga, att synen blir så fast insatt i era
ögon, att ni aldrig kan glömma den.

Och ni ska sprida kunskapen därom till andra,
så att de aldrig kan övervinna kroppens fasa,
när de hör ordet krig, ni ska tala därom, så att
ordet krig inte mer kan höras, utan bli ett ord,
så vederstyggligt i människors öron, att man inte
kan nämna det.

Och det finns andra, som kanske har sett
än värre ting än dessa, och de ska också tala
och skriva om kriget, så att det ska uppstå en
kroppens spökrädsla och rysning omkring det, som
aldrig kan övervinnas.

För vad vet vi?

Om några år så kan minnet av detta krigets
sorg och skövling och smärta vara glömda, och
när nya människor kommer, så kan de åter
med kampglada sinnen gå ut till strid. Men på
oss kommer det nu an att få vämjelsen för kriget
inmängd i människosinnet och fastsatt där, så att
intet tal om ära och bragd kan mera förtränga den.

Ty sköna ord har talats emot kriget, och härliga
föredömen har givits av fredens män, och de
klokaste uträkningar har bevisat dess dårskap, men
kriget är lika levande.

Dock av själva dess fasa och dess förskräckelse
ska vi göra oss en rustning och ett vapen och ett
motgift, och vi ska lämna dessa i arv till våra
efterkommande, och detta ska besegra mänsklighetens
största fiende.

Och nu till sist ville jag väl säga er några
ord om Livets helighet i de tider, då kriget ska
vara borta från jorden,» fortsatte talaren.

Men han fick inte tala vidare. Det var någon,
som ryckte honom i ärmen.

»Sven Elversson är sjuk. Han håller på att
dö. Det var för mycken lycka.»

Kyrkoherden steg ner från sin plats och banade
sig väg fram till Sven Elversson. Han låg
utsträckt på marken med huvudet i sin mors knä,
men han var inte död, endast mycket sjuk. Bröstet
skälvde under hjärtats våldsamma slag.

Då den sjuke såg kyrkoherden närma sig,
hälsade han honom med ett obeskrivligt leende,
fullt av kärlek, fritt från fruktan, såsom han skulle
ha hälsat sin allra käraste. Han försökte sträcka
ut handen emot honom, och han sade något, som
var antingen ett tack eller ett förlåt.

Kyrkoherden knäböjde bredvid honom, gripen
också han av den största ömhet och ängslig
för att han skulle förlora en sådan vän, som
Sven Elversson nu hade blivit honom.

»Sven Elversson, broder,» sade han, »lev! Du
måste leva för hennes skull.»

Man bar in den dödssjuke i prästgården. En
närvarande läkare skyndade till. Han undersökte
Sven Elversson och förklarade, att han möjligen
kunde få leva någon tid ännu, en dag, en vecka,
ett år, det var det högsta.

Under tiden stod mängden runtom graven
och väntade. Man kände, att Rhånge hade velat
ytterligare förklara sin mening, och att han nu
hade velat säga något, som skulle ha låtit dem
skiljas med känslor av ljus och frid. De tyckte
sig inte kunna avvara avslutningen.

Man sände in frågande bud till prästgården
och fick det besked, att kyrkoherden måste stanna
hos Sven Elversson. Han satt och höll sin arm
omkring honom, och detta var det enda, som gav
den sjuke kraft att leva och hindrade livsgnistan
från att utslockna.

FEMTE BUDET.

Under det att folket väntade på fortsättningen
av talet, hördes en röst, inte från graven, utan
från utkanten av folkmassan. Det var en kvinnostämma,
som ljöd tunn och skrikig, men som i
alla fall var förunderligt hörbar och tydlig.

Man närmade sig den talande och såg då
en ung kvinna, som låg på knä, med armarna utsträckta,
huvudet tillbakaböjt och ögonen slutna.
Hon tycktes inte veta till sig själv, utan talade i
hänryckning.

»Jag ser de döda,» sade hon. »Jag ser dem,
som vi nyss hava jordat. Jag ser dem vandra
mot dödens land och in i detsamma. Och nu,
då de ha gått ett stycke, ser jag dem komma
fram till en byggnad, som är såsom ett skolhus,
och där begära de att få komma in.

’Vi äro själar, som hava genomgått jorderikets
skola,’ säga de till dörrvaktaren, ’och vi
äro komna hit för att visa vad vi hava inhämtat
för kunskaper.’

Jag ser dörrvaktaren skaka på huvudet. Han
säger till dem, att de hava för hastigt ändat sin
skolgång. Men han öppnar ändå porten för dem
och låter dem slippa in.

Och jag ser dem inträda i en stor sal. Jag
ser deras ängslan. De äro rädda och bävande
såsom alla, som skola tagas i förhör.

Då träder en man till deras möte. Han är
klädd i sida kläder, och håret ligger i jämna lockar
kring hans huvud.

’I själar, som haven genomgått jorderikets
skola,’ säger mannen till dem, ’kunnen I läsa
upp för mig mina tio bud, sådana som de i dessa
dagar lyda på jorden?’

Jag ser, att de dödas själar glädjas, då de
märka, att ingen svårare fråga göres dem. De
svara alla på en gång:

’Du skall icke dyrka avgudar!

Du skall icke missbruka din Guds namn!

Du skall helga vilodagen!

Du skall hedra fader och moder!’

Jag hör dem säga detta, men motvilligt, med
stor svårighet. Och de förundra sig i sitt sinne
över att det är dem så svårt att få fram orden.
De veta icke varför de tala så stapplande och
så svagt.

’Detta haven I sålunda lärt, om än med misstag
och fel,’ säger läraren. ’Låt mig nu höra
fortsättningen!’

Och då börja de dödas själar att framsäga
tydligt och utan någon svårighet:

’Du skall dräpa!

Du skall bedriva otukt!

Du skall stjäla!

Du skall bära falskt vittnesbörd!

Du skall hava lust till din nästas hus!

Du skall fördärva din nästas egendom, hans
hustru, hans tjänare, hans boskap och allt hans
gods!’

Och då allt detta är framsagt, så ser jag,
att de döda äro glada, att de så väl hava bestått
provet.

Men läraren frågar dem:

’Vem är det, som har befallt er att så förvränga
min lag, som jag har satt som ett värn
omkring människolivet för att skydda dess helighet?’

Och de svara honom:

’Vi äro krigare. Vi äro Dödens undersåtar
och tjänare.’

Då tillropar dem läraren:

’Vaknen upp, I döda, och sen vilka I ären
och vem som är er herre!’

Och jag ser dem vakna upp ur jorderikets
förvillelser liksom ur en lång dröm. Och de
se med förfäran, att de äro odödliga själar, som
höra himmelen till och de begynna sörja över
det, som de hava bedrivit på jorden, och ängslas
för det straff, som skall dem tillmätas.

Men då tilltalar dem läraren.

’Jag är den, som är Herre över Döden och
över Livet.

Och jag har sänt Döden till jorden som
en Livets tjänare.

Jag låter de utslitna bladen falla till marken,
för att nya och friska skola nästa år uppstå.

Jag låter stjärnorna i världsrymden förbrinna
och slockna, på det att nya skola uppkomma i
de förkolnades rum.

Jag låter den utlevade människans kropp bäddas
i graven, för att på jorden må kunna framkomma
ny blomstring och nytt liv.

Men eftersom Döden har gjort sig till en
herre i stället för en tjänare, vill jag förfölja
honom.

Ty jag älskar icke, att säden skördas före
mognaden, ej heller, att ungfågeln fälles av jägaren,
innan den har fått bygga sitt rede och
skaffa sig avkomma.

Och jag vill sätta en gräns och en skillnad
mellan den tid, som nu är, och den, som skall
komma, om få år vill jag sätta den. Och denna
tiden skall bliva kallad den mörka.

Men I, själar, vänden åter till jorden, och
lären människorna att hålla mitt femte bud, som
är budet om kärleken till nästan och nyckeln till
alla de övriga!

Sägen dem, att mitt tusenårsrike hänger i
öster som en morgonrodnad! Men hur kan det
uppstiga på himmelen och upplysa världen, så
länge som I tillåten Döden att taga i sin tjänst
det stora vilddjuret?

Ty det stora vilddjuret är kriget.» — — —

Lotta Hedman vaknade upp. Hon såg omkring
sig en tät ring av lyssnande människor.
Flera ansikten lyste av ljus rörelse.

»Var har jag varit?» frågade hon. »Vad har
jag sagt? Har Gud äntligen talat genom min
mun?»

Tårar av lycka och tacksamhet störtade ur
hennes ögon.

AVSLUTNING.

Då ett år ungefär var förgånget, kom en dag
en sorgklädd kvinna åkande fram till prästgården
i Algeröd.

Hennes ankomst väckte just ingen förvåning,
för fastän det aldrig hade blivit känt bland den
stora allmänheten, att hon ännu levde, hade hon
dock blivit sedd och igenkänd av en och annan,
som hade besökt Hånger, och ryktet hade sakta
spritt sig.

Hon hade inte heller någonsin blivit skild
från sin man genom något rättsligt förfarande.
Sven Elverssons sjukdom hade krävt, att han skulle
få leva i stillhet, utan något upprörande, och häri
hade de andra fogat sig.

När hon nu hade kommit, gick hon helt stilla
upp på ett av vindsrummen och gjorde sig
hemmastadd där.

Hon trängde inte ut den gamla matmodern,
men hon var nu sådan, att ingen kunde motstå
henne, och med kärlekens makt började hon
regera över henne och över tjänarna och gav
hemmet åter dess trevnad och fred.

Hennes man lät henne gå och komma, som
hon behagade, och leva sitt eget liv, såsom han
levde sitt.

Men då åter några månader hade gått, kom
hon en dag in i hans rum och hade ett brev i
sin hand.

Och i rummet såg hon överallt bilder av sig
själv, och allt, som hon hade broderat och sytt
under sitt äktenskap, fanns samlat där.

Hennes böcker stodo i bokhyllan, och hennes
bönbok låg på bordet bredvid sängen. Det
var, som skulle hon ha kommit in i en het kärleksluft.

»Du vet kanske inte, att Sven Elversson efterlämnade
en rätt stor förmögenhet,» sade Sigrun
till mannen. »Då hans fosterfar i England fick
underrättelse om hans oskuld, höll han sitt löfte
och gjorde honom till sin arvinge. Han dog i
början av året, och nu har arvet utfallit. Det går
alltsammans till Sven Elverssons gamla föräldrar.»

»Den mannen gick bort från mycken lycka,»
sade kyrkoherden.

»Nu skriver de till mig, Joel och Thala, för
att fråga om inte du och jag vill ta emot Hångers
gård som en gåva från dem. Det vore deras
mening, att vi där skulle återupptaga Sven Elverssons
kärleksverksamhet. Medel skulle ställas
till vårt förfogande ...»

Hon såg, att mannens ansikte mörknade.

»Det bleve ett mycket större verksamhetsfält
för dig,» tillade hon.

Han steg upp och gick ett varv över golvet.

»Om du vill flytta till Hånger,» sade han,
»så ska jag inte sätta mig däremot.»

Hon svarade raskt: »Nej, jag vill inte mera
lämna ditt hus.»

»Men,» sade han, »du förstår nog, Sigrun,
vad jag menar. Jag är lycklig över att se dig inom
mina väggar, men det är inte tillräckligt för mig.»

»Du är min första kärlek, Edvard,» sade hon
hastigt.

Hon avbröt sig, tog hans hand och ledde
honom fram till ett fönster.

»Se dit ut på gräsplanen!» sade hon. »Det
finns ett hörn där, som var beväxt med styvmorsblommor,
då vi först flyttade hit. De var väl
hemmastadda där och kom varje år upp av
sig själva. En gång lät jag anlägga en rabatt där
och planterade andra blommor, och de växte och
frodades även de. Men nu är rabatten med de
främmande blommorna borta, och se styvmorsblommorna
börjar åter växa upp ur jorden på sin
gamla plats!»

[bild]
INNEHÃ…LL.

I.
Grimön   7
I kyrkan   22
Son och föräldrar   31
Motorjakten Najaden   47
Skolhuset   54
Kullarna   61
Havet   70
Segelturen   81
Sämre än den sämste   104

II.
Lotta Hedman   133
Den sköna musiken   142
Läskamraten   150
Hånger   171
Mötet   181
Prästgården   186
Förberedelser   199
Flykten   211
Den långa dagen   230
Morgonen   249

III.
I sorg   263
Brev från Hånger   270
Hångerjättarna   278
Grindstolpen   288
Ung-Joel   312
Drivgarnsfiske   321
Talet om livets helighet   327
Femte budet   346
Avslutning   351

________