Doktor Glas. Roman
Hjalmar Söderberg (1869–1941)

Albert Bonniers förlag, Stockholm 1905.

Förlagans ursprung: Det exemplar som ligger till grund för Litteraturbankens utgåva tillhör Göteborgs universitetsbibliotek (Litt. Sv.).
Förlagans Libris-ID: 1728740
Rättighetsinformation: https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/
Upplaga: 1
Språk: svenska
Tryckstil: antikva
Korrekturläst

Verksinformation uppdaterad: 2021-06-11
Verk uppdaterat: 2020-05-07
Denna fil uppdaterad: 2021-12-06 16:09:06

Hämtad från Litteraturbanken.se, 2022-07-02

--------------------------------------------------------------------------------

HJALMAR SÖDERBERG

DOKTOR GLAS


DOKTOR GLAS

ROMAN

AF

HJALMAR SÖDERBERG


STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

STOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1905

12 juni.

Jag har aldrig sett en sådan sommar. Rötmånadshetta
sedan midten af maj. Hela dagen
står ett tjockt töcken af damm alldeles stilla öfver
gatorna och torgen.

Först på kvällen lefver man upp en smula.
Jag tog en aftonpromenad nyss, som jag gör
nästan hvar dag efter mina sjukbesök, och de
äro icke många nu på sommaren. Det kommer
en sval, jämn luftström från öster, töcknet lyfter,
seglar långsamt bort och blir till en lång slöja
af rödt stoft bort i väster. Intet skrammel af arbetsåkdon
mera, bara en droska då och då, och
spårvagnen som ringer. Jag går gatan ner i sakta
mak, träffar emellanåt en bekant och står och
pratar en stund i ett gathörn. Men hvarför skall
jag jämt möta pastor Gregorius? Jag kan inte
se den mannen utan att jag kommer att tänka
på en anekdot jag en gång i världen hörde om
Schopenhauer. Den bistre filosofen satt en kväll
i ett hörn i sitt kafé, ensam som vanligt; dörren
öppnas och en person med ett osympatiskt utseende
stiger in. Schopenhauer betraktar honom
med ett ansikte, förvridet af vämjelse och fasa,
rusar upp och börjar dunka mannen i hufvudet
med sin käpp. Det var bara med anledning af hans
utseende.

Nå, jag är nu ingen Schopenhauer; då jag
såg prästen komma emot mig på långt håll, det
var på Vasabron, stannade jag hastigt och ställde
mig att se på utsikten med armarna stödda mot
broräcket. Helgeandsholmens grå hus, den gamla
badstuns söndriga götiska träarkitektur som speglades
bruten i det rinnande vattnet, de stora
gamla pilarna, som doppade sina blad i strömmen.
Jag hoppades att prästen inte hade sett
mig och att han inte heller skulle känna igen
min ryggtafla, och jag hade redan i det närmaste
glömt honom, då jag plötsligt fick se honom stå
bredvid mig med armarna på broräcket liksom
jag och hufvudet på sned – i alldeles samma
attityd som för tjugu år sen i Jakobs kyrka, då
jag satt i familjebänken vid min salig mors sida
och för första gången såg denna förskräckliga
fysionomi skjuta upp i predikstolen som en otäck
svamp och klämma i med sitt abba, käre fader.
Samma feta, grådaskiga ansikte, samma smutsgula
polisonger, litet gråa nu kanske, och samma
outgrundligt gemena blick bakom glasögonen.
Omöjligt att komma undan, jag är ju hans läkare
nu liksom många andras, och han kommer till
mig ibland med sina krämpor. – Se god afton,
herr pastor, hur står det till. – Inte bra, inte
riktigt bra, hjärtat är dåligt, bultar ojämnt, stannar
ibland om nätterna, tycker jag. – Det gläder
mig, tänkte jag, du kan gärna dö, din gamla
rackare, så slipper jag se dig mera. Du har för
resten en ung och vacker hustru, som du förmodligen
pinar lifvet ur, och när du dör gifter
hon om sig och skaffar sig en mycket bättre
man. Men högt sade jag: jaså, jaha, pastorn
kanske kommer upp till mig en af dagarna, så
får vi se hur det är fatt. Men han hade mycket
mera att tala om, viktiga saker: det är ju en
rent af onaturlig värme och det är dumt att
det skall byggas ett stort riksdagshus på den
lilla holmen där, och min hustru är för resten
inte heller riktigt kry.

Så gick han till sist, och jag fortsatte min
väg. Jag kom in i gamla staden, uppför Storkyrkobrinken,
in i gränderna. En kvaf skymning
i de smala remnorna mellan husen, och besynnerliga
skuggor utmed väggarna, skuggor som
man aldrig ser till nere i våra kvarter.

– – – Fru Gregorius. Det var ett underligt
besök hon gjorde mig härom dagen. Hon
kom på min mottagning; jag såg mycket väl när
hon kom och att hon kom i god tid, men hon
väntade till sist och lät andra, som kommo senare,
gå före. Så kom hon då in till slut. Hon rodnade
och stammade. Till sist fick hon fram
någonting om att hon hade ondt i halsen. Ja,
det var för resten bättre nu. – Jag kommer
igen i morgon, sade hon, jag har så brådtom nu ...

Ännu har hon inte kommit igen.

Jag kom ut ur gränderna, ner på Skeppsbron.
Månen stod öfver Skeppsholmen, citrongul
i det blå. Men hela min lätta och lugna stämning
var borta, mötet med prästen hade fördärfvat
den. Att det skall få finnas sådana människor
till i världen som han! Hvem minns inte
det gamla problemet, som så ofta kommer under
debatt när det sitter några fattiga satar tillsammans
vid ett kafébord: om du kunde döda en
kinesisk mandarin bara genom att trycka på en
knapp i väggen, eller genom en ren viljeakt, och
sedan ärfva hans rikedomar – skulle du göra
det? Den frågan har jag aldrig gittat svara på,
kanske därför att jag aldrig riktigt hårdt och
bittert har känt fattigdomens elände. Men jag
tror, att om jag kunde döda den där prästen
genom att trycka på en knapp i väggen så skulle
jag göra det.

Då jag gick hem i den onaturliga, bleka
nattskymningen, tycktes mig hettan åter lika
tryckande som midt på dagen, liksom mättad
med ångest, de röda stoftskyarna, som lågo lagrade
bortom fabriksskorstenarna på Kungsholmen,
hade mörknat och liknade sofvande olyckor.
Jag gick hemåt med långa steg, ned åt Klara
kyrka, med hatten i hand, ty svetten sipprade
fram på min panna. Icke ens under kyrkogårdens
stora träd fanns det svalka, men på nästan
hvarje bänk satt det ett par och hviskade, och
några sutto i knä på hvarandra och kysstes med
druckna ögon.

*

Jag sitter vid mitt öppna fönster nu och
skrifver detta – för hvem? För ingen vän och
för ingen väninna, knappt för mig själf ens, ty
jag läser icke i dag hvad jag skref i går och
kommer icke att läsa detta i morgon. Jag skrifver
för att röra min hand, min tanke rör sig
af sig själf; skrifver för att döda en sömnlös
timme. Hvarför får jag inte sofva? Jag har ju
inte begått något brott.

*

Det som jag skrifver ned på dessa blad är icke
någon bikt; för hvem skulle jag bikta mig? Jag
berättar icke allt om mig själf. Jag berättar blott
det som behagar mig att berätta; men jag säger
ingenting som icke är sant. Jag kan dock icke
ljuga bort min själs eländighet, om den är eländig.

*

Därute hänger den stora blå natten öfver
kyrkogårdens träd. Det är tyst i staden nu, så
tyst att suckarna och hviskningarna från skuggorna
där nere tränga ända hit upp, och en enstaka
gång skär ett fräckt skratt igenom. Jag
känner det som om i denna stund ingen i världen
vore ensam mer än jag. Jag, medicine licentiaten
Tyko Gabriel Glas, som stundom hjälper andra
men aldrig har kunnat hjälpa mig själf, och som
vid fyllda trettitre år aldrig har varit när en
kvinna.

14 juni.

Hvilket yrke! Hur kom det sig att jag
bland alla näringsgrenar valde den, som passade
mig minst? En läkare måste vara ett af de två:
människovän eller ärelysten. – Det är sant, på
den tiden trodde jag mig vara bägge delarna.

Åter var här i dag en liten kvinna, som
grät och tiggde och bad, att jag skulle hjälpa
henne. Jag känner henne sedan flera år. Gift
med en liten tjänsteman, fyra tusen om året eller
något sådant, och tre barn. Barnen kommo slag
i slag de tre första åren. Sedan har hon fått
vara förskonad i fem eller sex år, hon har vunnit
igen en smula hälsa och krafter och ungdom,
och hemmet har hunnit ordna sig, resa sig litet
efter olyckorna. Knappt om brödet naturligtvis,
men det går ändå, tycks det. – Så med ens
är olyckan där igen.

Hon kunde knappt tala för gråt.

Jag svarade naturligtvis med den vanliga
utanläxan, som jag alltid läser upp i liknande
fall: min plikt som läkare, och aktningen för
människolif, också det spädaste.

Jag var allvarlig och obeveklig. Så måste
hon då gå till sist, skamsen, förvirrad, hjälplös.

Jag annoterade fallet; det var det adertonde i
min praktik, och jag är likväl icke kvinnoläkare.

Det första glömmer jag aldrig. Det var en
ung flicka, tjugutvå år eller så; en stor mörkhårig,
litet vulgär ung skönhet. Man såg strax,
att hon var af den sorten som måste ha uppfyllt
jorden på Luthers tid, om han annars hade rätt
då han skref: det är lika omöjligt för en kvinna
att lefva utan man som att bita af sin egen näsa.
Tjockt borgerligt blod. Fadern var en förmögen
handlande; jag var husläkare i familjen, därför
kom hon till mig. Hon var upprörd och utom
sig men icke mycket blyg.

Rädda mig, bad hon, rädda mig. – Jag svarade
med plikten etc., men det var tydligen något
som hon icke förstod. Jag förklarade för henne
att lagen icke förstår sig på skämt i sådana fall.
– Lagen? Hon såg bara frågande ut. – Jag
rådde henne att anförtro sig åt sin mor: så talar
hon med pappa, och så blir det bröllop. – O,
nej, min fästman har ingenting, och far skulle
aldrig förlåta mig. De voro icke förlofvade, hon
sade »fästman» blott emedan hon icke kunde
finna något annat ord, älskare är ett romanord
som låter oanständigt i tal. – Rädda mig, har
ni då ingen barmhärtighet! Jag vet inte hvad jag
gör, jag går i Norrström!

Jag blef litet otålig. Hon ingaf mig icke
heller något särskildt medlidande, sådant där
arrangerar sig ju alltid, när det bara finns pengar.
Det är bara stoltheten som får lida en smula.
Hon snyftade och snöt sig och talade förvirradt,
till sist kastade hon sig på golfvet och sparkade
och skrek.

Nå, det slutade naturligtvis som jag hade
tänkt; fadern, en rå lymmel, gaf henne ett par
örfilar, gifte henne sedan i rykande fart med
medbrottslingen och skickade ut dem på brölloppsresa.

Sådana fall som hennes ha aldrig gjort mig
hufvudbry. Men det gjorde mig ondt om den
lilla bleka kvinnan i dag. Så mycket lidande
och elände för ett så litet nöje.

Aktningen för människolif – hvad är det i
min mun annat än ett gement hyckleri, och hvad
kan det vara annat för den, som då och då har
tillbragt en ledig stund med att tänka. Det
myllrar ju af människolif. Och vid främmande,
okända, osedda människolif har aldrig någon på
allvar fäst det ringaste afseende, kanske med
undantag af några alltför påtagligt narraktiga
filantroper. Man visar det i handling. Alla regeringar
och parlament i världen visa det.

Och plikten. Hvilken förträfflig skärm att
krypa bakom för att slippa göra det, som bör
göras.

Men man kan ju inte heller sätta allt på
spel, ställning, anseende, framtid, för att hjälpa
främmande och likgiltiga människor. Att räkna
på deras tystlåtenhet vore väl barnsligt. En väninna
kommer i samma knipa, så hviskas det ett
ord om hvar hjälp står att få, och snart är man
känd. Nej, bäst att hålla sig till plikten, om den
också är en målad kuliss, som Potemkins byar.
Jag är bara rädd att jag läser upp mitt pliktformulär
så ofta, att jag till sist tror på det själf.
Potemkin bedrog bara sin kejsarinna, hur mycket
föraktligare är det icke att bedraga sig själf.

*

Ställning, anseende, framtid. Som om jag
icke hvar dag och hvar stund vore beredd att
packa dessa kollyn ombord på det första skepp,
som kommer lastadt med en handling.

En verklig handling.

15 juni.

Åter sitter jag vid fönstret, den blå natten
vakar därute, och det hviskar och prasslar under
träden.

Jag såg ett äkta par i kväll på min aftonpromenad.
Henne kände jag strax igen. Det är
inte så många år sedan jag dansade med henne
på baler, och jag har inte glömt, att hon hvar
gång jag såg henne gaf mig en sömnlös natt i
present. Men det visste hon ingenting om. Hon
var icke kvinna då ännu. Hon var jungfru. Hon var
den lefvande drömmen: mannens dröm om kvinnan.

Nu gick hon stadigt gatan fram vid den äkta
mannens arm. Dyrare klädd än förr, men tarfligare,
mera borgerligt; något slocknadt och tärdt
i blicken, och på samma gång en belåten hustrumin
som om hon bar sin mage framför sig på
en nysilfverbricka.

Nej, jag förstår det icke. Hvarför skall det
vara så, hvarför skall det alltid bli så? Hvarför
skall kärleken vara trollguldet, som andra dagen
blir vissna löf, eller smuts, eller ölsupa? Ur
människornas längtan efter kärlek har ju hela
den sidan af kulturen spirat upp, som icke direkt
syftar till hungerns stillande eller försvar mot
fiender. Vårt skönhetssinne har ingen annan
källa. All konst, all dikt, all musik har druckit
ur den. Den tarfligaste moderna historiemålning
lika väl som Rafaels madonnor och Steinlens
små parisiska arbeterskor, »Dödens ängel» likaväl
sum Höga visan och Buch der Lieder, koralen
och Wienervalsen, ja hvarje gipsornament på
det tarfliga hus där jag bor, hvarje figur i tapeten,
formen på porslinsvasen där och mönstret i
min halsduk, allt som vill pryda och försköna,
det må nu lyckas eller misslyckas, stammar därifrån,
fast på mycket långa omvägar ibland. Och
det är intet nattligt hugskott af mig, utan bevisadt
hundra gånger.

Men den källan heter icke kärleken, utan
den heter: drömmen om kärlek.

Och å andra sidan är allt, som står i samband
med drömmens fullbordan, med driftens
tillfredsställelse, och som följer af den, inför vår
djupaste instinkt något oskönt och oanständigt.
Detta kan icke bevisas, det är bara en känsla:
min känsla, och jag tror egentligen allas. Människorna
behandla alltid hvarandras kärlekshistorier
som något lågt eller komiskt och göra ofta
icke ens undantag för sina egna. Och sedan
följderna ... En kvinna i grossess är något förskräckligt.
Ett nyfödt barn är vedervärdigt. En
dödsbädd gör sällan ett så ohyggligt intryck som
en barnsbörd, denna förfärliga symfoni af skrik
och smuts och blod.

Men först och sist själfva akten. Jag glömmer
aldrig, då jag som barn för första gången
under ett af de stora kastanjeträden på skolgården
hörde en kamrat förklara »hur det går
till». Jag ville inte tro det; det måste komma
flera andra pojkar till och bekräfta det och skratta
åt min dumhet, och jag trodde det knappt ändå,
jag sprang min väg i fullt ursinne. Hade alltså
far och mor gjort på det sättet? Och skulle jag
själf göra så när jag blef stor, kunde jag inte
slippa ifrån det?

Jag hade alltid känt ett stort förakt för de
dåliga gossar, som brukade rita fula ord på
väggarna och planken. Men i den stunden var
det mig som om Gud själf hade ritat något fult
på den blå vårhimmeln, och jag tror egentligen
att det var då jag först började undra, om det
verkligen fanns någon gud.

Ännu i dag har jag inte riktigt hämtat mig
från min förvåning. Hvarför måste vårt släktes
lif bevaras och vår längtan stillas just genom ett
organ som vi flera gånger om dagen begagna till
afloppsrör för orenlighet; hvarför kunde det icke
ske genom en akt, som det låg värdighet och
skönhet i på samma gång som den högsta vällust?
En akt, som kunde utföras i kyrkan, inför allas
ögon, likaväl som i mörkret och ensamheten?
Eller i ett rosentempel midt i solen, under körsång
och dans af bröllopsskaran.

*

Jag vet inte hur länge jag har gått af och
an genom rummen.

Det ljusnar därute nu, kyrktuppen blänker
mot öster, sparfvarna pipa hungrigt och hvasst.

Besynnerligt, att det alltid går en rysning
genom luften före soluppgången.

18 juni.

Det var litet svalare i dag, jag tog en ridtur
för första gången på öfver en månad.

Hvilken morgon! Jag hade lagt mig tidigt
kvällen förut och sofvit i ett hela natten. Jag
sofver aldrig utan att drömma, men den nattens
drömmar voro blå och lätta. Jag red utåt Haga
rundt om ekotemplet, förbi koppartälten. Dagg
och spindelväf öfver alla buskar och snår och
ett stort sus genom träden. Deva var vid sitt
käckaste lynne, jorden dansade fram under oss,
ung och frisk som på skapelsens söndagsmorgon.
Jag kom till ett litet värdshus; jag kände till det,
jag var ofta där i våras under mina morgonridter.
Jag satt af och tömde en flaska öl i ett
enda drag, så tog jag den brunögda flickan om
lifvet och svängde henne rundt ett hvarf, kysste
henne på håret och red min kos.

Som det står i visan.

19 juni.

Så, fru Gregorius. Det var alltså ärendet.
Litet ovanligt, det är sant.

Hon kom sent denna gång, mottagningstiden
var förbi, och hon var ensam kvar i väntrummet.

Hon steg in till mig, mycket blek, hälsade
och blef stående midt i rummet. Jag gjorde en
gest åt en stol, men hon stod kvar.

– Jag narrades sist, sade hon. Jag är inte
sjuk; jag är fullkomligt frisk. Det var något
helt annat jag ville tala med doktorn om, jag
kunde bara inte få fram det då.

En bryggarkärra skramlade förbi nere på
gatan, jag gick fram och stängde fönstret och i
den plötsliga tystnaden hörde jag henne säga,
lågt och fast, men med en liten darrning på
orden, som om hon var nära gråt:

– Jag har fått en så förfärlig afsky för min
man.

Jag stod med ryggen mot kakelugnen. Jag
böjde på hufvudet till tecken att jag följde med.

– Inte som människa, fortfor hon. Han är
alltid god och vänlig mot mig; aldrig har han
sagt mig ett hårdt ord. Men han inger mig en
så förfärlig motvilja.

Hon drog djupt efter andan.

– Jag vet inte hur jag skall uttrycka mig,
sade hon. Det som jag tänkte begära af doktorn
är något så besynnerligt. Och det strider kanske
alldeles mot hvad ni anser vara rätt. Jag vet
ju inte hvad doktorn tänker om sådana saker.
Men det finns något hos er som inger mig förtroende,
och jag vet ingen annan som jag skulle kunna
anförtro mig åt i det här fallet, ingen annan i hela
världen som skulle kunna hjälpa mig. Skulle
doktorn inte kunna tala med min man? Kunde
ni inte säga honom att jag lider af en sjukdom,
något underlifslidande, och att han måste afstå
från sina rättigheter, åtminstone för en tid?

Rättigheter. Jag for med handen öfver pannan.
Jag ser rödt för ögonen, när jag hör det
ordet nämnas i den betydelsen. Gud i himlen,
hur har det gått till i människornas hjärnor, när
de gjorde rättigheter och plikter af detta!

Det stod genast klart för mig, att här måste
jag hjälpa, om jag kunde. Men jag fann icke
strax något att säga, jag ville höra henne tala
mera. Det är också möjligt, att min medkänsla
för henne var blandad med en dosis rätt vanlig
och enkel nyfikenhet.

– Förlåt, fru Gregorius, frågade jag, hur
länge har ni varit gift?

– I sex år.

– Och har det som ni kallar er mans rättigheter
alltid känts lika svårt för er som nu?

Hon rodnade litet.

– Det har alltid varit svårt, sade hon. Men
nu på sista tiden har det blifvit mig outhärdligt.
Jag förmår inte mera, jag vet inte hvad det skall
bli af mig, om detta skall fortsätta.

– Men, inföll jag, pastorn är ju inte längre
ung. Det förvånar mig att han vid sin ålder kan
göra er så mycket ... förtret. Hur gammal är
han egentligen?

– Femtiosex år, tror jag – nej, han är
kanske femtiosju. Men han ser ju äldre ut.

– Men säg mig, fru Gregorius – har ni
aldrig själf talat med honom om detta? Sagt
honom hur mycket det plågar er, och bedt honom
vänligt och vackert att skona er?

– Jo, en gång har jag bedt honom om det.
Men han svarade med en förmaning. Han sade
att vi inte kunde veta, om inte Gud har för afsikt
att skänka oss ett barn, fast vi inte ha fått något
hittills, och därför skulle det vara en mycket
stor synd om vi slutade upp med det som Gud
vill att vi skall göra för att få barn ... Och han
har kanske rätt. Men det är så svårt för mig.

Jag kunde inte undertrycka ett leende. Hvilken
inpiskad gammal skojare!

Hon såg mitt leende, och jag tror att hon
missförstod det. Hon stod tyst ett ögonblick,
som om hon betänkte sig; så började hon tala
igen, lågt och darrande, medan rodnaden steg
allt högre och mörkare öfver hennes hy.

– Nej, ni måste veta allt, sade hon. Ni
har kanske redan gissat det, ni ser ju midt
igenom mig. Jag begär ju att ni skall narras
för min skull, då måste jag åtminstone vara
uppriktig mot er. Ni får döma mig hur ni vill.
Jag är en otrogen hustru. Jag tillhör en annan
man. Och det är därför det har blifvit så förfärligt
svårt för mig.

Hon undvek min blick, medan hon sade
detta. Men jag, jag såg henne egentligen först
nu. Nu först såg jag, att det stod en kvinna i
mitt rum, en kvinna med hjärtat öfverfullt af
lust och elände, en ung kvinnoblomma med doft
af kärlek omkring sig och med blygselrodnad
öfver att doften var så mäktig och stark.

Jag kände att jag bleknade.

Ändtligen såg hon upp och mötte min blick.
Jag vet inte hvad hon trodde sig läsa i den, men
hon kunde icke hålla sig upprätt längre, hon
sjönk ner på en stol, skakande af gråt. Kanske
trodde hon att jag tog hela saken frivolt, kanske
också att jag var likgiltig och hård och att hon till
ingen nytta hade blottat sig för en främmande man.

Jag gick fram till henne, tog hennes hand,
klappade den sakta: Seså, inte gråta, inte gråta
mera nu. Jag vill hjälpa er. Jag lofvar er det.

– Tack, tack ...

Hon kysste min hand, hon vätte den med
sina tårar. Bara en enda våldsam snyftning
till, så lyste det upp ett leende genom gråten.

Jag måste också le.

– Men ni var dum som talade om det där
sista, sade jag. Inte för att ni behöfver vara
rädd att jag missbrukar ert förtroende; men sådant
skall man hålla hemligt. Alltid, utan undantag,
så länge man kan. Och jag hade naturligtvis
hjälpt er ändå.

Hon svarade:

– Jag ville säga det. Jag ville, att någon
som jag aktar högt och ser upp till skulle veta
det och likväl inte förakta mig.

Så kom en lång historia: hon hade en gång
för ungefär ett år sedan hört på ett samtal mellan
mig och hennes man, pastorn – han var
dålig, och jag var där på sjukbesök. Vi hade
kommit att tala om prostitutionen. Hon mindes
allt hvad jag hade sagt och repade upp det för
mig – det var något mycket enkelt och vanligt,
dessa stackars flickor äro också människor och
böra behandlas som människor o. s. v. Men hon
hade aldrig hört någon tala så förr. Sedan dess
hade hon sett upp till mig, och det var därför
hon nu hade fått mod att anförtro sig åt mig.

Allt det där hade jag glömt, totalt ... Gömdt
i snö, kommer upp i tö.

Jag lofvade alltså att tala med hennes man
ännu samma dag, och hon gick. Men hon hade
glömt handskar och parasoll, hon kom tillbaka
och hämtade dem och försvann igen. Hon strålade
och lyste, glad och yr som ett barn, som
har fått sin vilja fram och som väntar sig något
mycket roligt.

*

Jag gick dit på eftermiddagen. Hon hade
förberedt honom; det var öfverenskommet. Jag
hade ett samtal med honom i enrum. Han var
ännu gråare i ansiktet än vanligt.

– Ja, sade han, min hustru har ju redan
sagt mig hur det står till. Jag kan inte säga
hur ondt det gör mig om henne. Vi hade så
innerligt hoppats och önskat, att vi en gång skulle
få ett litet barn. Men jag vill inte vara med om
skilda sofrum, det måste jag bestämdt säga ifrån.
Det är ju så ovanligt i våra kretsar, det skulle
bara ge anledning till prat. Och jag är ju för
resten en gammal man.

Han hostade ihåligt.

– Ja, sade jag, jag betviflar naturligtvis inte
att pastorn sätter sin hustrus hälsa framför allt
annat. Och för öfrigt är det ju godt hopp om
att vi skall kunna få henne frisk igen.

– Det ber jag till Gud om, svarade han.
Men hur länge tror doktorn att det kan dra om?

– Det är svårt att säga. Men ett halft års
absolut afhållsamhet blir säkert nödvändigt. Sedan
få vi ju se ...

Han har ett par smutsbruna fläckar i ansiktet;
de blefvo ännu mörkare och tydligare nu mot den
färglösa hyn, och ögonen liksom krympte ihop.

*

Han har varit gift en gång förr; bra synd
att hon dog, den första hustrun! I hans arbetsrum
hänger det ett porträtt af henne i svartkritsförstoring:
en simpel och knotig och »fromsinlig»
pigtyp, inte alltför olik den goda Katarina von Bora.

Hon passade honom säkert. Synd att hon dog!

21 juni.

Hvem är den lycklige? Det har jag nu frågat
mig sedan i förrgår.

Besynnerligt, att jag skulle få veta det så
snart, och att det just skulle vara en ung man
som jag känner, om än flyktigt. Det var Klas
Recke.

Ja, ja, det är verkligen något helt annat än
pastor Gregorius.

Jag mötte dem nyss, på min kvällspromenad.
Jag gick utan mål genom gatorna i den varma
rosenskymningen, gick och tänkte på henne, den
lilla kvinnan. Jag tänker ofta på henne. Jag
kom in på en tom och afsides gata – där såg
jag dem plötsligt komma emot mig. De kommo
ut ur en port. Jag drog hastigt upp näsduken
och snöt mig för att dölja mitt ansikte. Det
var för resten onödigt; han känner visst knappt
igen mig, och hon såg mig icke, hon var blind
af lycka.

22 juni.

Jag sitter och läser bladet som jag skref
i går afton, läser det om och om igen, och jag
säger till mig själf: så, gamle vän, du har alltså
blifvit kopplare?

Dumheter. Jag har befriat henne ur något
förfärligt. Jag kände det som något som måste
göras.

Hvad hon så gör med sig själf är hennes sak.

23 juni.

Midsommarnatt. Ljusa, blå natt. Jag minns
dig ju från barndomen och ungdomen som den
lättaste, yraste, luftigaste af alla årets nätter,
hvarför är du så kvaf och ängslande nu?

Jag sitter vid fönstret och tänker öfver mitt
lif, forskar efter orsaken hvarför det kom att gå
i en så helt annan fåra än alla de andras, så
långt på sidan om allmänna vägen.

Låt mig tänka.

Nyss, då jag gick hemåt öfver kyrkogården,
såg jag åter en af dessa scener, om hvilka de
moraliska insändarna i pressen bruka säga, att
de trotsa all beskrifning. Det är tydligt, att en
drift, som kan förmå dessa stackars människor
att väcka allmän förargelse på en kyrkogård,
måste vara oerhördt mäktig och stark. Den
drifver lättsinniga män till alla slags galenskaper,
och hederliga och förståndiga män drifver den
till att underkasta sig stora umbäranden och
försakelser i andra hänseenden. Och den drifver
kvinnorna till att öfvervinna den blygselkänsla,
som all flickuppfostran i generationer efter generationer
har varit anlagd på att väcka och förstärka,
till att uthärda förfärliga kroppsliga lidanden,
och ofta till att störta sig på hufvudet i
det djupaste elände.

Blott mig har den ännu icke drifvit till någonting.
Hur är det möjligt?

Mina sinnen vaknade först sent, vid en tidpunkt
då min vilja redan var en mans vilja.
Jag var mycket ärelysten som barn. Jag vande
mig tidigt vid själfbehärskning, vid att göra
skillnad mellan det, som var min innersta och
konstanta vilja, och det som var viljan för stunden,
ögonblickets lust; att lyssna till den ena
rösten och att ringakta den andra. Jag har sedan
märkt, att detta är något rätt sällsynt bland
människorna, kanske mera sällsynt än talang
och geni, och det förefaller mig därför ibland,
som om jag egentligen borde ha blifvit något
ovanligt och betydande. Jag var ju också ett
stort ljus i skolan; ständigt yngst i klassen, student
vid femton år och medicine licentiat vid
tjugutre. Men där stannade jag. Inga fortsatta
specialstudier, ingen doktorsdisputation. Folk
ville nog låna mig pengar, hur mycket som helst
nästan; men jag var trött. Jag kände ingen lust
att specialisera mig ytterligare, och jag ville förtjäna
mitt bröd. Skolgossens ärelystnad efter
vackra betyg var mättad och dog bort, och besynnerligt
nog, det kom aldrig en mans ärelystnad
i stället. Jag tror det berodde på att det
var då jag började tänka. Jag hade inte haft
tid till det förut.

Men under hela den tiden låg mitt driftlif i
en halfslummer, lefvande nog att väcka obestämda
drömmar och begär, som hos en ung flicka, men
icke mäktigt och bjudande som hos andra unga
män. Och om jag också emellanåt vakade en natt
igenom i heta fantasier, föreföll det mig dock
alltid otänkbart att jag skulle kunna finna tillfredsställelse
hos de kvinnor som mina kamrater
besökte, kvinnor som de ibland hade pekat ut
för mig på gatorna och som föreföllo mig motbjudande.
Det gjorde väl också till, att min
fantasi alltid hade fått växa på egen hand och
sköta sig själf nästan utan all beröring med
kamraternas. Jag var ju alltid så mycket yngre
än de, jag förstod i början ingenting när de talade
om sådana saker, och emedan jag ingenting förstod,
vande jag mig att icke höra på. Så förblef
jag »ren». Icke ens gossårens synder gjorde jag
någonsin bekantskap med, visste knappt ens hvad
det var. Jag hade ingen religiös tro som höll
mig tillbaka, men jag gjorde mig drömmar om
kärleken, o, mycket vackra drömmar, och jag
var viss om att de skulle förverkligas en gång.
Jag ville inte sälja min förstfödslorätt för en
grynvälling, ville inte smutsa min hvita mössa.

Mina drömmar om kärleken – det tycktes
mig en gång att de voro så nära, så nära att
bli verklighet. Midsommarnatt, underliga bleka
natt, alltid väcker du upp det minnet igen, det
minnet som egentligen är mitt lifs enda, det
enda som står när allting annat sjunker undan
och blir stoft och ingenting. Och ändå var det
så obetydligt, det som skedde. Jag var ute på
min morbrors landtställe öfver midsommarhelgen.

Där var ungdom och dans och lekar. Bland
ungdomsskaran fanns en flicka, som jag hade
träffat några gånger förr, på bjudningar i familjer.
Jag hade icke tänkt på henne mycket förut, men
då jag nu såg henne där, rann det mig plötsligt
i sinnet hvad en kamrat till mig hade sagt om
henne en gång på en bjudning: den där flickan
har allt ett godt öga till dig, hon har suttit och
sett på dig hela kvällen. Detta erinrade jag mig
nu, och fast jag inte trodde det utan vidare,
gjorde det i alla fall att jag såg mera på henne
än jag kanske annars skulle ha gjort, och jag
märkte också att hon såg på mig ibland. Hon
var kanske inte vackrare än många andra, men
hon stod i de tjugu årens fulla blomma, och hon
hade ett tunnt hvitt bluslif öfver det unga bröstet.
Vi dansade några gånger med hvarandra kring
majstången. Inemot midnatt gingo vi allesammans
upp på ett berg för att se på utsikten och
tända ett midsommarbål, och det var meningen
att vi skulle stanna där tills solen gick upp.
Vägen gick genom skogen mellan höga raka
tallar; vi gingo par om par, och jag gick med
henne. Då hon snubblade mot en trädrot i skogsdunklet
räckte jag henne min hand, det gick en
ilning af glädje igenom mig då jag kände hennes
lilla mjuka, fasta, varma hand i min, och jag
behöll den sedan också där vägen blef jämn och
lätt. Hvad talade vi om? Jag vet inte, inte ett
ord har stannat i mitt minne, jag minns bara att
det gick som en hemlig ström af tyst och beslutsam
hängifvenhet genom hennes röst och genom
alla hennes ord, som om detta att hon gick där
i skogen hand i hand med mig var något som
hon länge hade drömt om och hoppats på. Vi
kommo upp på berget, andra ungdomar voro där
före oss och hade redan tändt bålet, och vi lägrade
oss i grupper och parvis här och där. Från
andra höjder och berg flammade andra eldar.
Öfver oss hängde rymden stor och ljus och blå,
nedanför lågo vikarna och sunden och den vida
fjärden isigt blanka och djupa. Jag höll ännu
alltjämt hennes hand i min, jag tror också att
jag vågade smeka den sakta. Jag betraktade
henne förstulet och såg, att hennes hy glödde i
nattens blekhet och ögonen stodo fulla af tårar,
men hon grät icke, hon andades jämnt och lugnt.
Vi sutto tysta, men inom mig sjöng det, en sång,
en gammal visa som kom för mig, jag vet inte
hur:

Det brinner en eld, han brinner så klart, han flammar som
tusen kransar –
skall jag in i elden gå och med min käraste dansa?

Vi sutto länge så. En och annan af de
andra reste sig och gick hemåt, och jag hörde
någon säga: det är stora moln i öster, vi få inte
se någon soluppgång. Skaran på berget glesnade,
men vi sutto kvar, till sist voro vi ensamma.
Jag såg på henne länge, och hon mötte stadigt
min blick. Då tog jag hennes hufvud mellan
mina händer och kysste henne, en lätt och
oskyldig kyss. I detsamma var det någon som
ropade henne, hon ryckte till, gjorde sig lös och
sprang sin väg, sprang på lätta fötter nedåt genom
skogen.

Då jag hann upp henne var hon redan bland
de andra, jag kunde bara trycka hennes hand i
tysthet, och hon tryckte min tillbaka. Därnere
på ängen gick dansen ännu kring majstången,
pigor och drängar och herrskapsfolkets ungdom
om hvarandra, som det brukas den enda natten
på året. Jag förde henne i dansen på nytt, en
vild och yr dans blef det; det var redan full
dager, men med midsommarnattens häxeri ännu
kvar i luften, hela jorden dansade under oss,
och de andra paren susade förbi än högt öfver
oss, än långt nedanför, allt gick upp och ner
och rundt omkring. Så kommo vi till sist ut
ur de dansandes hvirfvel, vi vågade icke se på
hvarandra men smögo oss bort tillsammans utan
ett ord, bakom en syrenhäck. Där kysste jag
henne åter. Men det var något annat nu, hennes
hufvud låg tillbakalutadt mot min arm, hon slöt
ögonen, och hennes mun blef ett lefvande väsen
under min kyss. Jag tryckte min hand mot
hennes bröst, och jag kände hennes hand lägga
sig öfver min – kanske var det hennes mening
att värja sig, att föra undan min hand, men i
verkligheten tryckte hon den blott hårdare mot
sitt bröst. Men under tiden steg det ett skimmer
öfver hennes ansikte, först svagt, sedan starkare,
till sist som ett våldsamt eldsken, hon öppnade
ögonen men måste sluta dem på nytt, bländad,
och när vi så ändtligen hade kysst den långa
kyssen till slut, stodo vi kind mot kind och
stirrade häpna rakt in i solen, som bröt fram
ur molnskockarna i öster.

Sedan såg jag henne aldrig mera. Det är
tio år sedan dess, tio år just i natt, och ännu i
dag blir jag sjuk och galen när jag tänker på
detta.

Vi stämde inte något möte till dagen därpå,
vi tänkte inte på det. Hennes föräldrar bodde
på ett ställe i närheten, och vi togo det som
något själfklart att vi skulle träffas och vara
tillsammans dagen därpå, alla dagar, hela lifvet.
Men nästa dag blef en regndag, den gick utan
att jag såg henne, och på kvällen måste jag resa
in till staden. Där läste jag ett par dagar senare
i en tidning, att hon var död. Drunknad under
badning, hon och en annan ung flicka.

– – – Ja, ja, det är nu tio år sedan dess.

Jag var bedröfvad först. Men jag måste
egentligen vara en rätt stark natur. Jag arbetade
som förut, jag tog min examen på hösten. Men
jag led också. Jag såg henne för mig om natten,
ständigt. Jag såg den hvita kroppen ligga bland
sjögräs och slam och lyftas upp och ner af vattnet.
Ögonen stodo vidöppna, och öppen stod
munnen som jag hade kysst. Så kom det människor
i en båt, med en dragg. Och draggen
fäste sin klo i hennes bröst, i samma unga flickbröst
som min hand hade smekt så nyss.

Det drog lång tid om efter detta, innan jag
åter kände något af att jag var man och att det
fanns kvinnor till i världen. Men då var jag
härdad. Nu hade jag dock en gång känt en
gnista från den stora flamman, och jag var mindre
än någonsin böjd för att hålla tillgodo med
talmikärlek. Andra må vara mindre nogräknade
i den punkten, det får bli deras sak, och jag
vet inte om hela frågan har någon så stor betydelse.
Men jag kände, att den hade betydelse
för mig. Och det vore dock väl naivt att tro,
att icke en mans vilja skulle kunna reglera dessa
bagateller, om blott viljan finns där. Käre Martin
Luther, du pastor Gregorius’ värdige lärofader,
hvilken syndare i köttet måste du inte ha varit,
eftersom du pratade så mycket dumheter när du
kom in på det kapitlet. Men du var dock uppriktigare
än dina bekännare nu för tiden, och
det skall man väl alltid hålla dig räkning för.

Så gick då år efter år, och lifvet drog mig
förbi. Jag såg många kvinnor som tände min
längtan på nytt, men just de kvinnorna märkte
aldrig mig, det var som om jag inte fanns till
för dem. Hur kom det sig? Jag tror att jag
förstår det nu. En kvinna, som älskar, har just
den förtrollning öfver sin gång och sin hy och
öfver hela sitt väsen, som tar mig fången. Det
var alltid sådana kvinnor som tände mitt begär.
Men eftersom de redan älskade andra män, kunde
de ju icke se mig. Andra sågo i stället på mig;
jag var ju utexaminerad läkare vid unga år och
med början till en god praktik, jag ansågs följaktligen
för ett utmärkt parti och blef naturligtvis
föremål för en hel del efterhängsenhet. Men
det var nu alltid spilld möda.

Ja, åren gingo, och lifvet drog mig förbi. Jag
verkar i mitt kall. Människorna komma till mig
med sina sjukdomar, alla sorter, och jag kurerar
dem så godt jag kan. Några bli friska, andra
dö, de flesta släpa sig vidare med sina krämpor.
Jag gör inga underkurer; en och annan, som jag
icke har kunnat hjälpa, har vändt sig från mig
till kloka gubbar och till notoriska charlataner,
och blifvit frisk. Men jag tror att man anser mig
för en samvetsgrann och försiktig läkare. Snart
är jag väl den typiske husläkaren, han med den
stora erfarenheten och den lugna, förtroendeväckande
blicken. Människorna skulle kanske
ha mindre förtroende för mig om de visste hur
illa jag sofver.

Midsommarnatt, ljusa blå natt, du var ju
dock förr så lätt och luftig och yr, hvarför ligger
du nu som en ångest öfver mitt bröst?

28 juni.

På min kvällspromenad i afton kom jag förbi
Grand Hôtel; där satt Klas Recke vid ett bord
på trottoaren, ensam med en whisky. Jag fortsatte
ännu några steg, så vände jag om och tog
plats vid ett bord i närheten för att iakttaga
honom. Han såg mig icke, eller ville icke se
mig. Den lilla kvinnan har naturligtvis berättat
för honom om sitt besök hos mig och om det
lyckliga resultatet – för det senare är han förmodligen
tacksam, men det gör honom kanske
litet obehag att veta, att det finns en som är invigd
i hemligheten. Han satt orörlig och såg ut
öfver strömmen och rökte på en mycket lång och
smal cigarr.

Det gick en tidningspojke förbi; jag köpte
ett Aftonblad att begagna till skyddande förklädnad
och betraktade honom öfver tidningskanten.
Och åter for det igenom mig samma tanke som
då jag för många år sedan såg honom för första
gången: hvarför har den mannen fått just det
ansikte, som jag borde ha haft? Så ungefär
skulle jag se ut, om jag kunde göra om mig själf.
Jag, som på den tiden led så bittert af att jag
var ful som hin onde. Nu gör det mig detsamma.

Jag har knappt sett en vackrare man. Kalla,
ljusgrå ögon, men i en inramning som gör dem
drömmande och djupa. Alldeles raka och horisontala
ögonbryn, som gå långt bortåt tinningarna;
en marmorhvit panna, ett mörkt och rikt
hår. Men i ansiktets nedra hälft är munnen det
enda som är fullkomligt vackert, eljest finns där
några små bizarrerier, en oregelbunden näsa,
en mörk och liksom förbränd hy, kort sagdt allt
som behöfs för att rädda honom från det slags
felfria skönhet, som mest väcker löje.

Hur ser den mannen ut inuti? Det vet jag
så godt som ingenting om. Jag vet bara att
han gäller för att vara ett mycket godt hufvud,
ur vanlig karriärsynpunkt sedt, och jag tror mig
minnas, att jag oftare har sett honom i sällskap
med hans öfverordnade i departemanget, där han
tjänstgör, än med hans jämnåriga kamrater.

Det for hundra tankar igenom mig när jag
såg på honom, där han satt orörlig med blicken
ut i det obestämda – sitt glas rörde han icke,
och cigarren höll på att slockna. Hundra gamla
drömmar och fantasier vaknade på nytt, när jag
tänkte på det lif som är hans och jämförde det
med mitt eget. Ofta har jag sagt till mig själf:
begäret är det ljufvaste i världen och det enda
som en liten smula kan förgylla upp detta
eländiga lif; men begärets tillfredsställelse måtte
det inte vara mycket bevändt med, att döma af
alla dessa konsuler och generalkonsuler som i
den vägen icke neka sig något och som likväl
aldrig ha ingifvit mig någon afund. Men när jag
ser en man sådan som han därborta, känner
jag en bitter afund längst inne. Det problem,
som förgiftade min ungdom och som tynger mig
ännu långt in i mannaåren, har för honom löst
sig af sig själf. Det är sant, det har det väl
också gjort för de flesta andra, men den lösningen
på problemet inger mig icke afund, utan
äckel, eljest skulle det för länge sedan vara löst
också för mig. Men honom har kvinnornas kärlek
ända från början fallit till som en naturlig
rätt, aldrig har han stått i valet mellan hunger
och ruttet kött. Jag tror knappt heller att han
någonsin har hunnit med att tänka särdeles
mycket, aldrig har han fått tid att låta reflexionen
drypa gift i sitt vin. Han är lycklig, och
honom afundas jag.

Och jag tänkte också med en frysning på
henne, på Helga Gregorius, jag såg hennes lyckodränkta
blick genom skymningen. Ja, de två
höra ihop, det är naturligt urval. – Gregorius;
hvarför skall hon släpa det namnet och den
människan med sig genom lifvet? Det är ju
meningslöst.

Det började skymma, det föll ett rödt aftonsken
öfver den sotflammiga slottsfasaden. Det
gick människor förbi på trottoaren; jag lyssnade
till deras röster, det var magra yankees med sin
suddiga slang, små feta handelsjudar med sina
nasaltoner och vanligt borgarfolk med belåtna
lördagsaftonstonfall i rösten. En och annan
nickade åt mig och jag nickade tillbaka, en och
annan lyfte på hatten, och jag lyfte på min hatt.
Några bekanta slogo sig ned vid ett bord alldeles
intill mitt, det var Martin Birck och Markel och
en tredje herre, som jag har träffat någon gång,
men hvars namn jag har glömt eller kanske
aldrig vetat – han är mycket flintskallig, och
när jag har träffat honom förut har det varit
inomhus, därför kände jag inte igen honom förr
än han tog av sig hatten för att hälsa. Recke
nickade åt Markel, som han känner, och reste
sig strax efteråt för att gå. Då han kom nära
mitt bord, tycktes han plötsligt känna igen mig
och hälsade ytterst artigt, men litet främmande.
Vi voro du i Uppsala, men det har han glömt.

Sällskapet bredvid började genast tala om
honom, så snart han var utom hörhåll, och jag
hörde den flintskallige herrn vända sig till Markel
och fråga:

– Jaså, du känner den där Recke, det lär
ju vara en framtidsman – det sägs att han är
ärelysten?

Markel: – Ja, ärelysten ...Om jag skall
kalla honom ärelysten så är det väl mest för
vår stora vänskaps skull, annars uttrycker man
sig nog riktigare om man säger, att han vill
komma fram. Ärelystnad är något så sällsynt.
Vi ha vant oss att kalla en person för ärelysten
om han vill bli statsråd. Statsråd, hvad är det?
Inkomster som en mindre grosshandlare och
knappt så mycket makt att han kan hjälpa fram
sina släktingar, långt mindre drifva igenom sina
idéer, om han har några. Det hindrar naturligtvis
inte att jag själf gärna skulle vilja bli statsråd,
det är ju alltid en förmånligare plats än den jag
har – men man skall bara inte kalla det ärelystnad.
Det är något annat. På den tiden då
jag var ärelysten gjorde jag upp en för resten
mycket vackert uttänkt plan att eröfra hela jorden
och ordna om förhållandena, så att allt blef
som det skulle vara; och när det så till sist blef
så bra, att det nästan började bli tråkigt, då
skulle jag stoppa på mig så mycket pengar jag
behöfde och smyga mig bort, försvinna i någon
millionstad och sitta i ett kaféhörn och dricka
absint och ha min glädje af att se på hur galet
allting gick sedan jag drog mig tillbaka ... Men
jag tycker nu om Klas Recke i alla fall, därför
att han är vacker, och därför att han har en
ovanlig talang att ställa det litet hyggligt och
trefligt för sig här i jämmerdalen.

Ja, Markel; han är sig lik i det hela. Han
är politiker i en stor tidning nu och skrifver
ofta i upprymd sinnesstämning artiklar, som äro
ämnade att läsas på allvar och som ibland också
förtjäna det. Litet orakad och ruggig om förmiddagarna,
men alltid elegant om kvällarna och
med ett humör, som lyser upp samtidigt med
gaslyktorna. Bredvid honom satt Birck med
frånvarande ögon, klädd i en stor regnkappa
midt i värmen; han drog den omkring sig med
en frusen gest.

Markel vände sig till mig och frågade vänligt
om jag ville slå mig ner i en utvald krets
af gamla alkoholister. Jag tackade och svarade,
att jag strax skulle gå hem. Det var också min
mening, men jag kände i verkligheten ingen
längtan efter mina ensamma rum, jag satt ännu
länge kvar och lyssnade till musiken från Strömparterren,
som tydlig och stark trängde fram
genom den kvällstysta staden, och jag såg hur
slottet speglade sina blinda och stirrande fönsterrader
i strömmen – ty det är ingen ström just
nu, den ligger blank som en skogstjärn. Och
jag såg på en liten blå stjärna som stod och
darrade öfver Rosenbad. Jag hörde också på
samtalet vid bordet bredvid. De talade om kvinnorna
och om kärleken, och frågan gällde, hvad
som är den viktigaste förutsättningen för att man
skall kunna ha riktigt roligt med en kvinna.

Den flintskallige herrn sade: Att hon är sexton
år, att hon är svarthårig och mager, och att hon
har ett hett blod.

Markel, med ett drömmande uttryck: Att
hon är tjock och mullig.

Birck: Att hon håller af mig.

2 juli.

Nej, detta börjar bli ohyggligt. Åter stod
fru Gregorius i mitt rum i dag, vid tiotiden på
morgonen. Hon såg blek och förstörd ut, och
ögonen stirrade så stora emot mig. Hur är det,
frågade jag ovillkorligen, hvad har händt – har
det händt något?

Hon svarade, lågt:

– I natt tog han mig med våld. Så godt
som med våld.

Jag satte mig i min stol vid skrifbordet, min
hand fingrade visst med en penna och en papperslapp,
som om jag tänkte skrifva ett recept. Hon
satte sig i ett soffhörn. – Stackars liten, sade
jag, liksom för mig själf. Jag kunde icke hitta
på något annat att säga.

Hon sade:

– Jag är gjord att trampas på.

Vi tego ett ögonblick, så började hon berätta.
Han hade väckt henne midt i natten. Han hade
inte kunnat somna. Han tiggde och bad; han
grät. Han talade om att hans salighet stod på
spel, han visste inte hvilka svåra synder han
kunde komma att begå, om hon inte gjorde
honom till viljes. Det var hennes plikt att göra
det, och plikten gick före hälsan. Gud skulle
hjälpa dem, Gud skulle göra henne frisk i alla fall.

Jag satt stum af häpnad.

– Är han då en hycklare? frågade jag.

– Jag vet inte. Nej, det tror jag inte. Men
han har vant sig att begagna Gud till allt möjligt,
som det bäst passar sig för honom. Det göra de
alltid, jag känner ju så många präster. Jag hatar
dem. Men han är ingen hycklare, tvärtom, han
har visst alltid ansett det som något själfklart
att hans religion är den rätta, och snarare tror
han att de som förkasta den måste vara bedragare,
elaka människor, som ljuga med flit för
att föra andra i fördärfvet.

Hon talade lugnt, bara med en liten darrning
i rösten, och det hon sade öfverraskade
mig på ett sätt; jag hade icke vetat förr, att
denna lilla kvinnovarelse tänkte, att hon kunde
bedöma en man, sådan som den hon talade
om, så klart och liksom utifrån, fast hon ju
måste känna ett dödligt hat till honom, en
djup vämjelse. Jag kände vämjelsen och hatet i
hennes rösts darrning och i alla hennes ord, och
det smittade också mig, medan hon berättade
saken till slut: hon ville stiga upp, klä på sig,
gå ut, gå ute på gatan hela natten tills det blef
morgon; men han höll henne fast, och han var
stark, han släppte henne icke – – –

Jag kände att jag blef het, mina tinningar
bultade. Jag hörde en röst inom mig så tydligt,
att jag nästan blef rädd för att jag tänkte högt,
en röst som hviskade mellan tänderna: Akta dig,
präst! Jag har lofvat den lilla kvinnan där, den
lilla kvinnoblomman med det ljusa silkeshåret,
att jag skall skydda henne mot dig. Akta dig,
ditt lif är i min hand om jag vill, jag kan göra
dig salig förr än du önskar. Akta dig, präst, du
känner mig inte, mitt samvete har inte den ringaste
likhet med ditt, jag är min egen domare,
jag är af en människosort som du inte anar att
den finns till!

Satt hon verkligen och lyssnade till mina
hemliga tankar? Det gick en liten isning igenom
mig, när jag plötsligt hörde henne säga:

– Jag skulle kunna mörda den mannen.

– Kära fru Gregorius, svarade jag småleende,
det är ju ett talesätt naturligtvis, men
man bör inte begagna det ens som sådant.

Jag hade så när sagt: allra minst som sådant.

– Men – fortsatte jag nästan i samma
andedrag, för att vika in på ett annat ämne –
men säg mig, hur gick det egentligen till att ni
blef gift med pastor Gregorius? Påtryckning från
föräldrarna, eller kanske ett litet konfirmationssvärmeri?

Hon skakade till som af en frysning.

– Nej, ingenting af allt detta, sade hon.
Det skedde så besynnerligt, det var ingenting
sådant som ni kan gissa er till eller förstå af er
själf. Jag var naturligtvis aldrig kär i honom,
aldrig det ringaste. Inte ens den vanliga flickförtjusningen
för konfirmationsprästen – ingenting
alls. Men jag skall försöka berätta och förklara
alltsammans för er.

Hon makade sig längre in i soffhörnet och
satt där hopkrupen som en liten flicka. Och med
en blick, som såg förbi mig och ut i det obestämda,
började hon tala.

– Jag var så lycklig i min barndom och
min första ungdom. Den tiden står för mig som
en saga, när jag tänker på den. Alla tyckte om
mig, och jag höll af alla och trodde alla om godt.
Så kom den där åldern, ni vet. Men det gjorde
ingen förändring i början, jag var ännu alltjämt
lycklig, ja lyckligare än förut – ända till mitt
tjugonde år. En ung flicka har också sin sinnlighet,
det förstår ni nog, men i den allra första
ungdomen gör den henne bara lycklig. Åtminstone
var det så med mig. Blodet sjöng i mina
öron, och jag sjöng också själf – sjöng ständigt,
när jag gick i mina sysslor i hemmet, och smågnolade
när jag gick på gatan ... Och jag var
jämt förälskad. Jag hade växt upp i ett mycket
religiöst hem; men jag trodde ändå inte att det
var någon så förfärligt svår synd att kyssas. När
jag var förälskad i någon ung man och han
kysste mig, så lät jag det ske. Jag visste ju
också att det fanns något annat, som man måste
akta sig för och som var en förfärlig synd, men
det stod för mig som något så oklart och aflägset,
och det frestade mig inte. Nej, inte alls; jag
förstod inte ens att det kunde fresta någon, jag
trodde bara att det var något som man måste
underkasta sig när man var gift och skulle ha
barn, men ingenting som kunde ha någon betydelse
i och för sig. Men när jag var tjugu år
blef jag mycket förälskad i en man. Han såg
bra ut och var god och fin – åtminstone trodde
jag det då, och jag tror det ännu när jag tänker
på honom. Ja, det måste han vara – han gifte
sig sedan med en ungdomsväninna till mig, och
han har gjort henne mycket lycklig. – Det var
en sommar vi träffades, på landet. Vi kysstes.
En dag förde han mig med sig långt in i skogen.
Där försökte han förföra mig, och det var nära
att han hade lyckats. O, om han hade lyckats,
om jag inte hade sprungit min väg – hvad allting
kunde vara annorlunda då mot nu! Då
hade jag kanske blifvit gift med honom – åtminstone
hade jag aldrig blifvit gift med den, som
nu är min man. Jag hade kanske fått små barn
och ett hem, ett verkligt hem; aldrig hade jag då
behöft bli en otrogen hustru. – Men jag blef
alldeles vild af blygsel och förskräckelse, jag
vred mig ur hans armar och sprang min väg,
sprang för brinnande lifvet.

Det kom en förfärlig tid sedan. Jag ville
inte se honom mera, vågade inte se honom.
Han sände mig blommor, han skref bref på bref
och bad mig förlåta. Men jag trodde att han
var en usling; brefven svarade jag inte på, och
blommorna kastade jag ut genom fönstret. –
Men jag tänkte på honom, ständigt. Och nu var
det inte längre bara kyssar jag tänkte på; nu
visste jag hvad frestelsen var. Jag kände det
som om det hade försiggått en förändring
med mig, fast ingenting hade skett. Jag föreställde
mig att man kunde se det på mig. Ingen
kan förstå hur jag led. På hösten, när vi hade
flyttat in till staden, var jag ute och gick ensam
en eftermiddag i skymningen. Blåsten pep kring
husknutarna, och det föll en regndroppe då och
då. Jag kom in på den gatan, där jag visste att
han bodde, och förbi huset. Jag stannade och
såg att det lyste i hans fönster, jag såg hans
hufvud i lampskenet, lutadt öfver en bok. Det
drog mig som magnet, jag tyckte att det skulle
vara så bra att vara därinne, hos honom. Jag
smög mig in genom porten och uppför halfva
trappan – där vände jag om.

Om han hade skrifvit till mig i de dagarna,
skulle jag ha svarat. Men han hade tröttnat på
att skrifva och aldrig få svar, och sedan träffades
vi aldrig – inte på många år, och då var
ju allting så annorlunda.

Jag har visst redan sagt er, att jag var
mycket religiöst uppfostrad. Nu sjönk jag alldeles
ner i religionen, jag blef sjuksköterskeelev,
men måste sluta därför att min hälsa hade blifvit
klen; så var jag åter hemma, gick i mina sysslor
där i hemmet som förut och drömde och längtade
och bad Gud befria mig från mina drömmar
och min längtan. Jag kände att det som var
var outhärdligt, att en förändring måste ske. Så
en dag fick jag veta af far, att pastor Gregorius
hade begärt mig till hustru. Jag stod alldeles
häpen, han hade aldrig närmat sig till mig på
något sådant sätt att jag kunnat ana något. Han
hade umgåtts länge hos oss, mor beundrade
honom, och far var lite rädd för honom, tror
jag. Jag gick in i mitt rum och grät. Det var
alltid något hos honom som bjöd mig emot på
ett särskildt sätt, och jag tror att det just var
detta som gjorde att jag till sist bestämde mig
för att säga ja. Ingen lade något tvång på mig,
ingen öfvertalade mig. Men jag trodde att det
var Guds vilja. Man hade ju lärt mig att tro,
att Guds vilja alltid var det, som allra mest
bjöd vår egen vilja emot. Ännu natten förut
hade jag ju legat vaken och bedt till Gud om
befrielse och ro. Jag trodde nu, att han hade
hört mina böner – på sitt sätt. Jag tyckte mig
se hans vilja lysa alldeles klart för mina ögon.
Jag trodde, att vid den mannens sida skulle min
längtan slockna och mina begär dö bort, och att
det var på det sättet Gud hade ordnat det för
mig. Och att han var en god och bra man var
jag ju säker på, eftersom han var präst.

Det gick ju annorlunda. Han kunde icke
döda mina drömmar, han kunde bara smutsa
dem. I stället dödade han så småningom min
tro. Det är det enda jag kan tacka honom för,
ty jag längtar inte tillbaka till den. När jag nu
tänker på den, förefaller den mig bara besynnerlig.
Allt det som man längtade efter, allt som
var ljuft att tänka på, det var synd. En mans
famntag var synd, om man längtade efter det
och gärna ville det; men om man fann det oskönt
och motbjudande, ett gissel, en plåga, ett äckel
– då var det synd att icke vilja det! Säg,
doktor Glas, är inte det besynnerligt?

Hon hade talat sig varm och het. Jag nickade
åt henne öfver glasögonen:

– Jo, nog är det besynnerligt.

– Eller säg, tror ni att min kärlek nu är
synd? Den är inte bara lycka, den är kanske
mera ångest, men tror ni att den är synd? Om
den är synd, då är allt hos mig synd, eftersom
jag inte kan upptäcka något hos mig, som är
bättre eller värdefullare än den. – Men det förvånar
er kanske att jag sitter här och talar med
er om detta. Jag har ju nu en annan att tala
med. Men när vi träffas är tiden så kort, och
han talar så litet med mig – hon rodnade plötsligt
– han talar så litet med mig om det, som
jag mest tänker på.

Jag satt lugn och tyst med hufvudet i handen
och betraktade henne genom halfslutna ögonlock,
där hon satt i mitt soffhörn, blommande
röd under det stora gula håret. Jungfru Sammetskind.
Och jag tänkte: om det nu vore för mig
hon kände så, att tiden icke räckte till för att
tala. När hon nu börjar tala härnäst – så
tänkte jag – då går jag fram till henne och
sluter till hennes mun med en kyss. Men hon
satt tyst nu. Dörren stod halföppen till det
tomma väntrummet, och jag hörde min hushålllerskas
steg i korridoren.

Jag bröt tystnaden:

– Men säg mig, fru Gregorius – har ni
aldrig tänkt på skilsmässa? Ni är ju inte bunden
vid er man af något ekonomiskt nödtvång
– er far lämnade ju förmögenhet efter sig, ni
var enda barnet, och er mor lefver ännu, i goda
omständigheter, inte sant?

– Ack, doktor Glas, ni känner honom inte.
Skilsmässa – en präst! Han skulle aldrig gå
in på det, aldrig, hvad jag än gjorde, hvad som
än hände. Han skulle hellre »förlåta» mig sju
och sjuttio resor, och upprätta mig och allt
möjligt ... Han skulle vara i stånd till att hålla
förböner för mig i kyrkan. – Nej, jag är gjord
att trampas på.

Jag reste mig:

– Ja, kära fru Gregorius, hur vill ni att
jag skall göra nu? Nu ser jag ingen utväg mera.

Hon skakade rådvill på hufvudet.

– Jag vet inte. Jag vet ingenting mera.
Men jag tror att han kommer hit till doktorn i
dag, för sitt hjärta; han talade om det i går.
Kunde ni inte säga honom något ännu en gång?
Men naturligtvis utan att låta honom ana att
jag har varit här i dag och talat med er om
detta?

– Ja – vi få se.

Hon gick.

Då hon hade gått, tog jag till ett häfte af
en facktidskrift för att förströ mig. Men det
hjälpte inte, jag såg henne alltjämt för mig, såg
henne sitta uppkrupen där i soffhörnet och berätta
om sitt öde och om hur det gick till, att
hon råkade komma så alldeles på galen kant
här i världen. Hvems var felet? Var det den
mannens, som ville förföra henne i skogen en
sommardag? Ack, hvad har mannen för uppgift
gent emot kvinnan annat än att förföra henne,
det må nu ske i skogen eller i brudsängen, och
sedan hjälpa och stödja henne i allt, som följer
af förförelsen. Hvems var då felet – var det
prästens? Han hade ju bara begärt henne, som
myriader män ha begärt myriader kvinnor, begärt
henne i tukt och ära till på köpet, som det heter
på hans besynnerliga språk – och hon hade
samtyckt, utan att veta eller förstå, bara i förtviflan
och under påverkan af den besynnerliga
begreppsförvirring som hon hade växt upp i. Hon
var inte vaken då hon gifte sig med den människan,
hon gjorde det i sömnen. I drömmen sker ju
ofta de besynnerligaste saker, och de förefalla
fullkomligt naturliga och vanliga – i drömmen.
Men då man vaknar och erinrar sig hvad man
har drömt, häpnar man och gapskrattar eller
ryser. Nu har hon vaknat! Och föräldrarna,
som dock borde ha vetat hvad ett äktenskap är
och som likväl gåfvo sitt samtycke och kanske
till och med voro förtjusta och kände sig smickrade
– voro de vakna? Och prästen själf: hade
han inte den ringaste känsla af det onaturliga
och groft oanständiga i sitt förehafvande?

Aldrig har jag haft en så stark känsla af
att moralen är en karusell, som går rundt. Det
visste jag egentligen förut, men jag hade alltid
tänkt mig, att svängningstiderna måste vara sekler
eller tidehvarf – nu föreföllo de mig som
minuter och sekunder. Det skimrade för mina
ögon, och som den enda ledtråden genom häxdansen
förnam jag åter en gång rösten i mitt
inre, rösten som hviskade mellan tänderna: akta
dig, präst!

*

Mycket riktigt. Han kom på mottagningstimmen.
Det klack till i mig af en plötslig och
hemlig munterhet, när jag öppnade dörren och
såg honom sitta därute i väntrummet. Det var
bara en patient före honom, en gammal fru som
ville ha ett recept förnyadt – så blef det hans
tur. Han bredde ut rockskörten och tog med
långsam värdighet plats i samma soffhörn, där
hans hustru hade suttit uppkrupen några timmar
förut.

Han började naturligtvis med att prata en
massa strunt, som vanligt. Det var nattvardsfrågan
han underhöll mig med. Hjärtfelet kom
bara fram i förbigående, i en bisats, och jag
fick det intrycket att han egentligen hade kommit
för att höra min mening som läkare angående
den heliga nattvardens hälsofarlighet, som nu
är under debatt i alla tidningar till omväxling
med storsjöodjuret. Jag har inte följt med denna
diskussion, jag har nog då och då sett en artikel
om saken i en tidning och läst den till hälften,
men jag var långt ifrån orienterad i ämnet, och
det blef i stället pastorn som fick utveckla frågans
läge för mig. Hvad skall man göra för att
förebygga smittoöfverföring vid kommunionen?
Det var frågan. Pastorn beklagade mycket att
en sådan fråga hade blifvit väckt; men nu var
den en gång väckt och måste besvaras. Man
kunde tänka sig åtskilliga lösningar på frågan.
Det enklaste vore kanske att det för hvarje kyrka
anskaffades ett antal små bägare, som af klockaren
kunde rengöras vid altaret efter hvar omgång
– men det skulle bli dyrt; kanske till och
med omöjligt för fattiga landsförsamlingar att
anskaffa ett tillräckligt antal silfverbägare.

Jag anmärkte i förbigående, att det i vår
tid, då det religiösa intresset befinner sig i stadigt
stigande, och då det anskaffas massor af silfverbägare
till hvarenda velocipedtäflan, väl inte borde
vara omöjligt att anskaffa alldeles likadana bägare
till ett religiöst ändamål. För resten kan jag inte
erinra mig, att det i instiftelseorden till nattvarden
förekommer ett enda ord om silfver, men den reflexionen
behöll jag för mig själf. – Vidare hade man
tänkt sig den möjligheten – fortfor prästen –
att hvarje nattvardsgäst kunde medföra sin bägare
eller sitt glas. Men hur skulle det se ut, om den
rike kom med en konstnärligt arbetad silfverbägare
och den fattige måhända med ett brännvinsglas?

Jag tyckte för min del att det kunde se
ganska pittoreskt ut, men jag teg och lät honom
fortsätta. – Vidare hade en präst af den moderna,
frisinnade riktningen föreslagit att taga in vår
frälsares blod i kapslar. – Jag undrade först
om jag hade hört rätt: i kapslar, som ricinolja?
– Ja, i kapslar, kort sagdt. Och slutligen
hade en hofpredikant konstruerat en alldeles ny
sorts nattvardskalk, tagit ut patent på den och
bildat ett aktiebolag – pastorn beskref den
utförligt för mig, den tycktes vara byggd på ungefär
samma idé som trolleriprofessorernas glas och
buteljer. – Nå, pastor Gregorius är för sin del
ortodox och inte det ringaste frisinnad, dessa
nyheter förefalla honom därför allesammans högst
betänkliga, men bacillerna äro ju också betänkliga,
och hvad skall man göra?

Bacillerna – det gick upp ett ljus för mig
då jag hörde honom uttala detta ord. Jag kände
alldeles tydligt igen tonfallet, jag erinrade mig
att jag hade hört honom tala om baciller någon
gång förut, och det stod med ens klart för mig,
att han led af den sjukdom som kallas bacillskräck.
Bacillerna stå tydligen i hans ögon på
något mystiskt sätt utanför både religionen och
den sedliga världsordningen. Det kommer sig af
att de äro så nya. Hans religion är gammal, nära
nitton hundra år, och den sedliga världsordningen
daterar sig åtminstone från århundradets
början, från den tyska filosofin och Napoleons
fall. Men bacillerna ha kommit öfver honom på
hans ålderdom, alldeles oförberedt. De ha i
hans föreställning först i dessa yttersta dagar
börjat sin obehagliga verksamhet, och det har
aldrig fallit honom in, att det efter allt att döma
fanns massor af baciller också i det enkla lerkrus,
som gick bordet rundt vid afskedsmåltiden
i Getsemane.

Omöjligt att afgöra, om han är mera får
än räf.

Jag vände honom ryggen och lät honom
prata medan jag ordnade något i mitt instrumentskåp.
Jag bad honom i förbigående att taga af
rock och väst, och hvad nattvardsfrågan beträffar
bestämde jag mig utan långt betänkande för att
ge mitt förord åt metoden med kapslarna.

– Jag medger, sade jag, att denna idé i
första ögonblicket föreföll litet stötande till och
med för mig, oaktadt jag inte kan skryta med
någon särskildt varm religiositet. Men vid närmare
eftertanke måste alla betänkligheter förfalla.
Det väsentliga i nattvarden är ju inte brödet och
vinet, inte ens kyrksilfret, utan tron; och den
äkta tron får naturligtvis inte låta påverka sig
af sådana yttre ting som silfverpokaler och gelatinkapslar
...

Under de sista orden satte jag stetoskopet
till hans bröst, bad honom att vara tyst en liten
stund och lyssnade. Det var ingenting märkvärdigt
jag fick höra, bara den lilla oregelbundenhet
i hjärtrörelserna som är så vanlig hos en äldre
man, när han fått den vanan att äta litet mera
till middagen än han behöfver och att sedan
rulla ihop sig på en soffa och sofva. Det kan
komma ett slaganfall en dag, det vet man aldrig,
men det är ingen nödvändighet eller ens någon
särskildt hotande sannolikhet.

Men jag hade nu en gång föresatt mig att
göra ett allvarligt nummer af den här konsultationen.
Jag lyssnade mycket längre än jag egentligen
behöfde, flyttade på hörröret, knackade och
lyssnade omigen. Jag märkte hur det pinade
honom att sitta tyst och passiv under allt detta
– han är ju van att prata jämt, i kyrkan, i sällskap,
i sitt hem; han har en afgjord begåfning
för att prata, och troligtvis var det just denna
lilla talang som först drog honom till hans yrke.
Undersökningen var han litet rädd för, han skulle
nog helst ha velat fortsätta en stund till med
sina nattvardsbaciller för att sedan plötsligt se
på klockan och rusa på dörren. Men nu hade
jag honom där i soffhörnet, och jag släppte honom
inte. Jag lyssnade och teg. Ju längre jag lyssnade,
desto krångligare blef hans hjärta.

– Är det allvarligt? frågade han till sist.

Jag svarade icke strax. Jag gick några slag
öfver golfvet. Det låg en plan och jäste inom
mig, en rätt enkel liten plan i och för sig; men
jag har ingen vana vid intrigstycken, därför tvekade
jag. Jag tvekade också därför, att planen
helt och hållet var byggd på hans dumhet och
okunnighet – och var han verkligen dum nog,
skulle jag våga? Eller är det för groft, genomskådar
han mig kanske?

Jag afbröt min promenad och betraktade
honom ett par sekunder med min allra skarpaste
läkarblick. Det gråbleka, slappfeta ansiktet låg
i fåraktigt fromma veck, men blicken kunde jag
inte fånga, glasögonen reflekterade bara mitt
fönster med gardinerna och fikusen. Men jag
bestämde mig för att våga. Han må vara räf
eller får – tänkte jag – också en räf är dock
alltid mycket dummare än en människa. Med
honom kunde man bestämdt utan risk leka charlatan
en liten stund – han tyckte om charlatanfasoner,
det märktes tydligt; min tankfulla promenad
öfver golfvet och min långa tystnad efter
hans fråga hade redan imponerat på honom och
gjort honom mjuk.

– Besynnerligt, mumlade jag slutligen liksom
för mig själf.

Och jag närmade mig honom på nytt med
hörröret:

– Förlåt, tillade jag, jag måste höra efter
ännu ett litet tag, för att vara säker på att jag
inte misstar mig.

– Ja, sade jag till sist – skall jag döma
efter hvad jag hör i dag, så är det inte något
bra hjärta pastorn har. Men jag tror inte att
det är lika dåligt i hvardagslag. Jag tror att det
har sina speciella skäl att krångla i dag!

Han försökte i en hast göra om sitt ansikte till
ett frågetecken, men det ville inte lyckas riktigt.
Jag såg strax, att hans onda samvete hade förstått
mig. Han gjorde munnen i ordning för att
börja tala, kanske för att fråga hvad jag menade,
men han kom sig inte för, utan hostade bara.
Han ville nog helst undgå en närmare förklaring
– men det ville nu inte jag.

– Låt oss vara uppriktiga mot hvarandra,
pastor Gregorius, började jag. – Han hoppade
till af förskräckelse vid denna inledning. –
Pastorn har säkert inte glömt det samtal som vi
hade med hvarandra för ett par veckor sedan
med anledning af er frus hälsotillstånd. Jag vill
inte göra någon ogrannlaga fråga om hur pastorn
har hållit den öfverenskommelse vi då träffade.
Men jag vill bara säga, att om jag då hade vetat
hur det var fatt med pastorns hjärta, skulle jag
ha kunnat anföra ännu starkare skäl för det råd
jag tillät mig att ge. För er fru gäller det hennes
hälsa, för längre eller kortare tid; men för
pastorn själf kan det lätt gälla lifvet.

Han såg ohygglig ut, medan jag talade –
han fick ett slags färg i ansiktet, men ingenting
rödt, bara grönt och gredelint. Han var så förfärligt
ful att se på, att jag måste vända mig
bort. Jag gick till det öppna fönstret för att
få en smula frisk luft i lungorna, men det var
nästan mera kvaft ute än inne.

Jag fortsatte:

– Min ordination är enkel och klar: den
lyder på skilda sofrum. Jag påminner mig att
pastorn inte tycker om det, men det kan inte
hjälpas. Det är nämligen inte bara själfva den
yttersta tillfredsställelsen som i detta fall innebär
en stor fara; det är också af vikt att undvika
allt som kan egga och hetsa begäret. – Ja,
ja, jag vet hvad pastorn vill säga: att ni är en
gammal man, och dessutom präst; men jag är
ju läkare och kan ha rätt att tala öppet med
en patient. Och jag tror inte att jag är alltför
ogrannlaga om jag påpekar, att den ständiga
närheten till en ung kvinna, på natten till, måste
göra ungefär samma verkan på en präst som på
en hvar annan man. Jag har ju legat i Uppsala,
jag kände rätt många teologer där, och jag fick
inte just det intrycket att det teologiska studiet
mera än något annat var ägnadt att brandförsäkra
unga kroppar mot den sortens eldsvåda.
Och hvad åldern beträffar – ja, hur gammal
är det pastorn är? – femtisju år; det är en
kritisk ålder. I den åldern är begäret sig likt,
ungefär som förr – men tillfredsställelsen hämnar
sig. Nå, det är sant, det finns så många
olika sätt att se på lifvet, och olika sätt att värdera
det; och om det vore en gammal vivör jag
talade med, skulle jag naturligtvis få vara beredd
på det från hans synpunkt ganska logiska svaret:
det ger jag tusan, det är ingen mening med att
försaka det som ger lifvet värde bara för att få
behålla lifvet. Men jag vet ju, att ett sådant sätt
att resonnera är helt och hållet främmande för
pastorns världsåskådning. Min plikt som läkare
är i detta fall att upplysa och att varna – det
är allt hvad jag kan göra, och jag är säker om
att nu, då pastorn vet att det gäller allvar, är
det också allt som behöfs. Jag har svårt att
föreställa mig, att det skulle vara i pastorns
smak att knall och fall dö samma död som
salig kung Fredrik 1, eller nu senast herr Felix
Faure ...

Jag undvek att se på honom, medan jag
talade. Men då jag hade slutat, såg jag att han
satt med handen öfver ögonen och att hans
läppar rörde sig, och jag gissade mera än jag
hörde: Fader vår, som är i himmelen, helgadt
varde ditt namn ... Inled oss icke i frestelse, utan
fräls oss ifrån ondo ...

Jag satte mig ner vid skrifbordet och skref
litet digitalis åt honom.

Och jag tillade, då jag räckte honom receptet:

– Det är inte heller bra för pastorn att
gå i staden hela denna varma sommar. En
badsejour på sex veckor skulle göra pastorn
mycket godt; Porla eller Ronneby. Men då måste
pastorn naturligtvis resa ensam.

5 juli.

Sommarsöndag. Dam och kvalm öfverallt,
och bara fattigt folk i rörelse. Och fattigt folk
är tyvärr mycket osympatiskt.

Vid fyratiden satte jag mig på en liten ångslup
och for ut till Djurgårdsbrunn för att äta
middag. Min hushållerska var bjuden på begrafning
och skulle dricka kaffe i det gröna efteråt.
Det var ingen nära anförvant eller vän till henne
som var död, men en begrafning är i alla fall
ett stort nöje för en kvinna af hennes klass, och
jag hade inte hjärta att neka henne permission.
Jag kunde alltså inte få någon middag hemma.
Egentligen var jag också bortbjuden till bekanta
på en villa i skärgården; men jag kände ingen
lust. Jag tycker inte så mycket om hvarken
bekanta eller villor eller skärgården. Framför
allt inte skärgården. Ett landskap hackadt till
kalops. Små holmar, små vatten, små bergknallar
och små mariga träd. Ett blekt och
fattigt landskap, kallt i färgen, mest grått och
blått, och likväl inte fattigt nog att äga ödslighetens
storhet. När jag hör människor berömma
skärgårdens vackra natur misstänker jag alltid
att de ha helt andra saker i tankarna, och vid
närmare undersökning visar det sig nästan alltid
att misstanken bekräftas. Den ena tänker på
den friska luften och de sköna baden, den andra
på sin segelbåt och den tredje på abborrarna,
och allt detta går för dem under rubriken vacker
natur. Här om dagen talade jag med en ung
flicka, som var förtjust i skärgården, men det
visade sig under samtalets gång att hon egentligen
tänkte på solnedgångarna, och kanske också
på en student. Hon glömde att solen går ned
öfverallt och att studenten är flyttbar. Jag tror
inte att jag är alldeles otillgänglig för naturskönhet,
men då måste jag resa längre bort, till
Vättern eller Skåne, eller till hafvet. Det har
jag sällan tid till, och på de tre eller fyra närmaste
milens omkrets från Stockholm har jag
aldrig träffat på något landskap som kan jämföras
med Stockholm själft – med Djurgården
och Haga och trottoarkanten vid strömmen utanför
Grand. Därför stannar jag för det mesta i
staden sommar och vinter. Jag gör det så mycket
hellre som jag har ensittarens ständiga begär att
se folk omkring mig – främmande människor
väl att märka, som jag inte känner och inte
behöfver tala med.

Jag kom alltså till Djurgårdsbrunn och fick
ett bord vid glasväggen i den låga paviljongen.
Kyparen skyndade fram med matsedeln och bredde
diskret en ren servet öfver de rester af kalfstekssås
och Battys senap som ett tidigare middagssällskap
lämnat kvar, och då han i nästa ögonblick
räckte mig vinlistan röjde han med den
korta, hastigt framkastade frågan: Chablis? att
hans minne rymde kanske lika omätliga fonder
af detaljkunskaper som mången professors. Jag
är ingen flitig källarkund, men det är sant att
jag nästan aldrig dricker något annat vin än
chablis, när jag då och då äter middag ute. Och
han var gammal i facket och kände sina pappenheimare.
Den första ungdomsyran hade han
stillat med att balansera punschbrickor i Berns,
med en mognare ålders allvar hade han fyllt
mera invecklade plikter som matsalskypare på
Rydberg och Hamburger börs, och hvem vet hvilken
tillfällig ogunst af ödet som var skuld till att
han nu med glesnande hjässa och litet flottigare
frack verkade i sitt kall på ett något enklare
ställe. Han hade med åren fått en prägel af att
höra hemma öfverallt, där det luktar mat och
korkas upp buteljer. Det gladde mig att se honom,
och vi växlade en blick af hemligt förstånd.

Jag såg mig omkring bland publiken. Vid
bordet näst intill satt den sympatiske unge man,
som jag brukar köpa cigarrer af, och smorde
kråset med sin flicka, en täck liten bodfröken
med kvicka råttögon. Litet längre bort satt en
aktör med hustru och barn och torkade sig om
munnen med slätrakad prästerlig värdighet. Och
borta i en vrå satt ett ensamt gammalt original,
som jag känner igen från gatan och kaféerna
sedan väl tjugu år tillbaka, och delade sin middag
med sin hund, gammal och litet grå i pälsen
också han.

Jag hade fått min chablis och satt och njöt
af solstrålarnas lek med den lätta ljusa drycken
i mitt glas, då jag helt nära mig hörde en fruntimmersröst
som jag tyckte mig känna igen. Jag
såg upp. Det var ett herrskap som just kom in,
en herre, en fru och en liten gosse på fyra, fem
år, ett mycket vackert barn, men dumt och löjligt
utstyrdt i ljusblå sammetsblus och spetskrage.
Det var frun som förde ordet, och hennes röst
föreföll mig bekant: där ska’ vi sitta – nej, inte
där – där skiner solen – nej, där har vi ingen
utsikt – hvar är vaktmästarn?

Plötsligt kände jag igen henne. Det var
samma unga kvinna som en gång hade vridit
sig i gråt på golfvet i mitt rum och tiggt och bedt
att jag skulle hjälpa henne – att jag skulle befria
henne från barnet som hon väntade. Så
blef hon gift med den bodknodden som hon så
gärna ville ha, och fick sitt barn – litet för
raskt, men det gör ingenting nu – och här ha
vi alltså corpus delicti i sammetsblus och spetskrage.
Nå, min lilla fru, hvad säger ni nu –
fick jag inte rätt? Skandalen, den gick öfver,
men er lilla gosse har ni kvar, och har glädje
af honom ...

Men jag undrar i alla fall om det verkligen
är det barnet. Nej, det kan det ju inte vara.
Gossen är fyra, högst fem år, och det är minst
sju eller åtta år sedan den där historien passerade;
det var ju strax i början af min praktik.
Hvad kan det då ha blifvit af det första barnet?
Kanske det förolyckades på något sätt. Nå, det
gör heller ingenting, eftersom de tyckas ha reparerat
skadan sedan ...

Jag tycker inte så mycket om herrskapet
för resten, när jag ser närmare på dem. Frun
är ung och rätt vacker ännu, men hon har lagt
litet på hullet och fått nästan väl blomstrande
hy. Jag misstänker att hon går på konditorier
om förmiddagarna och dricker porter med bakelse
och skvallrar med sina väninnor. Och herrn är
en bod-donjuan. Skall jag döma honom efter
utseendet och fasonerna, så är jag böjd för att
tro att han är så otrogen som en tupp. Dessutom
ha bägge det där sättet att gräla på kyparen i
förskott för den försumlighet som de vänta af
honom: ett sätt, som gör mig illamående. Patrask,
med ett ord.

Jag sköljde ner mina blandade intryck med
en stor klunk af det lätta, syrliga vinet och såg
ut genom det stora öppna skjutfönstret. Därute
låg landskapet rikt och lugnt och varmt i eftermiddagssolen.
Kanalen speglade strändernas
grönska och himlens blå. Ett par kanoter med
roddare i randig trikå ilade tyst och lätt in under
bron och blefvo borta, bicyklister rullade fram
öfver bron och spredos öfver vägarna, och i gräset
under de stora träden sutto människorna i grupper
och njöto af skuggan och den vackra dagen.
Och öfver mitt bord fladdrade två gula fjärilar.

Och medan jag satt så och lät blicken sjunka
in och hvila i den djupa sommargrönskan där
ute, gledo mina tankar in på en fantasi som jag
roar mig med ibland. Jag har litet sparade
pengar, ett tiotusental kronor eller litet mer, i
goda värdepapper. Om fem sex år eller så har
jag kanske samlat nog för att kunna bygga mig
ett hus på landet. Men hvar skall jag bygga
det? Det måste vara vid hafvet. Det skall vara
på en öppen kust, utan holmar och skär. Jag
vill ha fri horisont, och jag vill höra hafvet.
Och jag vill ha hafvet i väster. Solen skall gå
ner där.

Men det är också en annan sak som är lika
viktig som hafvet; jag vill ha rik grönska och stora
susande träd. Inga tallar och granar. Ja, tallarna
gå ändå an, när de äro höga och raka och starka
och ha lyckats bli hvad de äro ämnade till; men
den naggade konturen af en granskog mot himlen
pinar mig på ett sätt som jag inte kan förklara.
Dessutom regnar det ju ibland på landet som i
staden, och en granskog i regnväder gör mig
alldeles sjuk och eländig. Nej, det skall vara
en arkadisk ängd med långsam sluttning ned
mot stranden och grupper af stora bladrika träd,
som slå gröna hvalf öfver mitt hufvud.

Men tyvärr, kustnaturen är icke sådan; den
är rå och snål. Och af blåsten från hafvet
bli träden knotiga och små och förkrympta.
Den kust, där jag vill bygga och bo, får jag
aldrig se.

Och så att bygga ett hus; det är också en
historia. Först tar det ett par år innan det blir
färdigt, och troligtvis dör man under tiden; så
tar det ytterligare ett par tre år innan det blir
i ordning, och sedan dröjer det ännu bortåt
femtio år innan det blir riktigt trefligt ...

En hustru borde väl egentligen också höra
till saken. Men det har nu sina sidor. Jag har
så svårt att fördraga den tanken att någon ser
på mig medan jag sofver. Ett barns sömn är
vacker, en ung kvinnas också, men knappast en
mans. Man säger att en hjältes sömn vid lägerelden,
med ränseln till hufvudgärd, skall vara
vacker att se, och det är möjligt, ty han är så
trött och sofver så godt. Men hur kan mitt
ansikte se ut, när tanken ligger i dvala? Jag
ville knappt se det själf om jag kunde, än mindre
bör någon annan se det.

Nej, det finns ingen lyckodröm som inte
till sist biter sig själf i svansen.

Ofta undrar jag också, hvilken natur jag
helst skulle välja ut åt mig, om jag aldrig hade
läst en bok och aldrig sett ett konstverk. Kanske
jag aldrig ens skulle tänka på att välja då –
kanske skärgården med sina knallar vore god
nog åt mig då. Alla mina tankar och drömmar
om natur äro troligtvis byggda på intryck från
dikt och konst. Af konsten har jag lärt min
längtan efter att få lustvandra på de gamla florentinarnas
blomsterängar och gunga på Homeros’
haf och böja knä i Böcklins heliga lund. Ack,
hvad skulle mina egna fattiga ögon se i världen,
lämnade åt sig själfva, utan alla dessa hundra
eller tusen lärare och vänner bland dem som
ha diktat och tänkt och sett för oss andra. Ofta
tänkte jag i min ungdom: den som fick vara
med; den som kunde vara med. Den som kunde
få gifva något en gång, icke bara ständigt taga
emot. Det är så ödsligt att gå ensam med en
ofruktbar själ; man vet inte hvad man skall
hitta på för att känna sig vara något och betyda
något och få litet aktning för sig själf. Det är
troligtvis en stor lycka att de flesta äro så anspråkslösa
i den vägen. Jag var det icke, och
det har pinat mig länge, fast jag tror att det
värsta är öfver nu. Diktare kunde jag ju inte
bli. Jag ser ingenting, som icke andra redan ha
sett och gifvit form och gestalt. Jag känner ju
några författare och konstnärer; underliga figurer
i mitt tycke. De vilja ingenting, eller när de
vilja något, göra de motsatsen. De äro bara
ögon och öron och händer. Men jag afundas
dem. Icke så att jag ville afstå från min vilja
för deras syner, men jag skulle önska mig deras
ögon och öron på köpet. Ibland när jag ser en
af dem sitta tyst och frånvarande och se ut i det
tomma, tänker jag för mig själf: kanske ser han
just nu något som ingen har sett förr och som
han inom kort skall tvinga tusen andra att se,
och bland dem också mig. Hvad de yngsta bland
dem producera förstår jag mig visserligen inte
på – inte ännu! – men jag vet och förutser,
att om de bara en dag bli erkända och berömda,
kommer också jag att förstå och beundra dem.
Det är som med de nya moderna i kläder, möbler
och allting annat; det är bara de stelnade och
förtorkade, de för länge sedan färdiga, som kunna
stå emot. Och diktarna själfva, är det då verkligen
de som skrifva tiden lagar? Ja, gud vet.
Det tycker jag ändå knappt att de se ut till. Jag
tänker snarare att de äro instrument som tiden
spelar på, eolsharpor som vinden sjunger i. Och
hvad är jag? Inte ens så mycket. Jag har inga
egna ögon. Jag kan ju inte ens se på supen och
rädisorna på bordet där borta med mina egna
ögon, jag ser på dem med Strindbergs och tänker
på en sexa på Stallmästargården som han åt i
sin ungdom. Och då kanotiärerna nyss ilade förbi
på kanalen i sina randiga tröjor, var det mig
ett ögonblick som om Maupassants skugga ilade
före dem.

Och nu, när jag sitter vid mitt öppna fönster
och skrifver detta vid ett fladdrande ljus – ty
jag har motvilja mot att röra vid fotogenlampor,
och min hushållerska sofver för godt efter sitt
begrafningskaffe med dopp för att jag skulle ha
hjärta att väcka henne – nu, då ljuslågan flämtar
i draget och min skugga på den gröna tapeten
fladdrar och skälfver liksom lågan och vill få
lif – nu tänker jag på Andersen och hans saga
om skuggan, och det tycks mig att jag själf är
skuggan som ville bli människa.

6 juli på morgonen.

Jag måste anteckna min dröm, som jag hade
i natt:

Jag stod vid pastor Gregorius’ bädd; han
låg sjuk. Öfre delen af hans kropp var blottad,
och jag lyssnade på hans hjärta. Sängen stod
i hans arbetsrum; en kammarorgel stod i ett
hörn, och någon spelade på den. Ingen koral,
knappt en melodi. Bara formlösa fugaartade
tongångar fram och tillbaka. En dörr stod öppen;
det oroade mig, men jag kunde inte komma mig
för att få den stängd.

– Är det allvarligt? frågade prästen.

– Nej, svarade jag, allvarligt är det inte;
men det är farligt.

Jag menade, att det som jag tänkte på var
farligt för mig själf. Och jag tyckte i drömmen
att jag uttryckte mig djupsinnigt och fint.

– Men för säkerhets skull, tillade jag, kan
vi ju skicka till apoteket efter några nattvardskapslar.

– Skall jag opereras? frågade prästen.

Jag nickade.

– Det torde bli nödvändigt. Pastorns hjärta
duger inte alls, det är för gammalt. Vi får lof
att ta bort det. Det är för resten en alldeles
ofarlig operation, den kan utföras med en vanlig
pappersknif.

Detta föreföll mig som en helt enkel vetenskaplig
sanning, och jag hade just en pappersknif
i handen.

– Vi lägger bara en näsduk öfver ansiktet.

Prästen stönade högt under näsduken. Men
i stället för att operera honom tryckte jag hastigt
på en knapp i väggen.

Jag tog bort näsduken. Han var död. Jag
kände på hans hand; den var iskall. Jag såg
på min klocka:

– Han har varit död i minst två timmar,
sade jag för mig själf.

Fru Gregorius steg upp från orgeln, där hon
hade suttit och spelat, och kom fram till mig. Hennes
blick tycktes mig bekymrad och sorgsen, och
hon räckte mig en knippa mörka blommor. Och
då först såg jag att hon smålog tvetydigt, och
att hon var naken.

Jag sträckte armarna emot henne och ville
draga henne till mig, men hon vek undan, och
i det samma stod Klas Recke i den öppna
dörren.

– Doktor Glas, sade han, i min egenskap
af tillförordnad kanslisekreterare förklarar jag
er häktad!

– Det är för sent nu, svarade jag honom.
Ser du ingenting?

Jag pekade på fönstret. Ett rödt eldsken
slog in genom rummets bägge fönster, det var
plötsligt ljust som midt på dagen, och en kvinnoröst,
som tycktes komma från ett annat rum,
jämrade och kved: världen brinner, världen
brinner!

Och jag vaknade.

Morgonsolen stod rätt in i rummet, jag hade
inte dragit ned gardinen på kvällen då jag kom
hem.

Besynnerligt. De senaste dagarna har jag
ju alls inte tänkt på den fula prästen och hans
vackra hustru. Inte velat tänka på dem.

Och Gregorius har ju rest till Porla.

*

Jag skrifver inte ner alla mina tankar här.

Jag skrifver sällan ner en tanke första gången
den kommer till mig. Jag väntar och ser, om
den kommer igen.

7 juli.

Det regnar, och jag sitter och tänker på
obehagliga saker.

Hvarför sade jag nej åt Hans Fahlén den
där gången förra hösten, då han kom till mig
och bad att få låna femtio kronor? Det är
visserligen sant att jag kände honom bra litet.
Men han skar halsen af sig veckan därpå.

Och hvarför lärde jag mig inte grekiska då
jag gick i skolan? Det retar mig så att jag kan
bli sjuk. Jag läste det ju i fyra år. Var det
kanske för att min far hade tvingat mig att
välja det i stället för engelska, som jag föresatte
mig att ingenting lära? Hur kan man vara så
djuriskt dum! Allt annat lärde jag mig ju, till
och med det nonsens som kallades logik. Men jag
läste grekiska i fyra år, och jag kan ingen grekiska.

Och det kan omöjligt ha varit min lärares
fel, ty han blef statsråd sedan.

Jag har lust att leta fram skolböckerna igen
och se till om jag kan lära mig något nu, det
är kanske inte för sent.

*

Jag undrar hur det kan vara att ha ett brott
att ångra.

*

Jag undrar om inte Kristin har middagen
färdig snart ...

*

Blåsten ruskar om i träden på kyrkogården,
och regnet skvalar i takrännan. En fattig slusk
med en butelj i fickan har sökt skydd under
kyrktaket, i en vrå invid en sträfpelare. Han står
stödd mot den röda kyrkomuren, och hans blick
irrar from och blå bland de drifvande molnen. Det
dryper af de två magra träden vid Bellmans
graf. Snedt öfver kyrkogårdshörnet ligger ett
beryktadt hus; en flicka i lintyget tassar fram
till ett fönster och rullar ner gardinen.

Men nere bland grafvarna går församlingens
kyrkoherde försiktigt genom smutsen med paraply
och galoscher, och nu kryper han in genom
den lilla dörren till sakristian.

*

A propos, hvarför går prästen alltid in i
kyrkan genom en bakport?

9 juli.

Det regnar alltjämt. Dagar som dessa äro
släkt med allt hemligt gift i min själ.

Nyss, då jag var på hemväg från mina sjukbesök,
växlade jag i ett gathörn en hastig hälsning
med en man, som jag inte tycker om att
möta. Han har förnärmat mig en gång, djupt,
fint, och under sådana omständigheter att jag inte
ser någon möjlighet att betala det.

Sådant tycker jag inte om. Det angriper
min hälsa.

*

Jag sitter vid chiffonnierklaffen och drar ut
den ena lådan efter den andra och tittar på
gamla papper och saker. Ett litet gulnadt tidningsurklipp
faller mig i händerna:

Finns det ett lif efter detta? Af theol. dr H.
Cremer. Pris 50 öre.

John Bunyans uppenbarelser. En framställning
af det kommande lifvet, himlens härlighet och helvetets
fasor. Pris 75 öre.

☛ Människans egna kraft. ☚ Rätta vägen
till utmärkelse och rikedom af S. Smiles. Pris 3: 50, eleg.
inb. i klotb. med guldsnitt 4: 25.

Hvarför har jag gömt denna gamla annons?
Jag minns, jag klippte ur den när jag var fjorton
år, det året då min fars förmögenhet gick upp
i rök. Jag sparade af mina små fickpengar, och
till sist köpte jag mr Smiles bok, dock inte med
guldsnitt. Då jag hade läst den sålde jag den
strax i ett antikvariat; den var för öfverdrifvet dum.

Men annonsen har jag kvar. Den är också
värdefullare.

Och här är en gammal fotografi: landstället,
som vi hade några år. Mariebo hette det, efter
min mor.

Fotografin är gulnad och blekt, och det ligger
som en dimma öfver det hvita huset och granskogen
där bakom. Ja, så såg det ut där under
gråa och regniga dagar.

Jag hade just aldrig så roligt där. Om somrarna
fick jag alltid så mycket stryk af min far.
Jag var visst ett svårhandterligt barn på de
tider, då jag inte hade skolan och läxläsningen.

En gång fick jag stryk orättvist. Det hör
nästan till mina bästa barndomsminnen. Det gjorde
ondt i skinnet naturligtvis, men godt i själen.
Jag gick ner till sjön efteråt, det blåste nästan
storm och skummet yrde ända upp i mitt ansikte.
Jag vet inte om jag någonsin senare har känt en
så behaglig öfversvämning af ädla känslor.
Jag förlät min far; han hade ett så häftigt lynne,
och han hade också så mycket bekymmer för
sina affärer.

Svårare var det att förlåta honom alla de
gånger han gaf mig stryk rättvist; jag vet inte
om jag har förlåtit honom det riktigt ännu. Som
den gången då jag trots det strängaste förbud
återigen hade bitit sönder mina naglar. Hvad
han slog mig! Och i timmar efteråt dref jag
omkring i ösregn i den eländiga granskogen och
grät och svor.

Det var aldrig något riktigt lugn öfver min
far. Han var sällan glad, och då han icke var
det kunde han icke heller fördraga andras glädje.
Men fester tyckte han om; han hörde till de
dystra slösarna. Han var rik och dog fattig.
Jag vet inte om han var fullt hederlig; han låg
ju i så stora affärer. Hur jag undrade som barn
öfver ett skämtsamt ord, som jag en gång hörde
honom fälla till en af sina affärsvänner:
»Ja, min kära Gustaf, det är inte så lätt att vara
hederlig när man förtjänar så mycket pengar
som vi» ... Men han var sträng och hård och hade
fullkomligt klara och bestämda begrepp om plikten,
när det gällde andra. För sig själf finner man ju
alltid omständigheter, som ursäkta ett undantag.

Men det värsta var, att jag alltid kände en
så stark fysisk motvilja mot honom. Hur jag
pinades, då jag som liten pojke måste bada tillsamman
med honom och han ville lära mig
simma. Jag slingrade mig som en ål ur hans
händer, jag tyckte gång på gång att jag höll på
att drunkna och var nästan lika rädd för döden
och för beröringen med hans nakna kropp. Han
anade väl icke heller hur denna rent kroppsliga
motvilja skärpte min pina de gånger, då han gaf
mig stryk. Och ännu långt senare var det mig
en plåga då jag på resor eller eljest tillfälligtvis
måste sofva i samma rum som han.

Och ändå höll jag af honom. Kanske mest
därför att han var så stolt öfver mitt goda hufvud.
Och också därför att han alltid var så fint
klädd. En tid hatade jag honom också, därför
att han inte var god mot min mor. Men så blef
hon ju sjuk och dog. Jag märkte då, att han
sörjde henne mera än jag själf förmådde med
mina femton år, och då kunde jag ju inte hata
honom längre.

Nu äro de borta bägge. Och borta äro de
alla – alla de som gingo och stodo bland möblerna
i min barndoms hem. Ja, inte alla, men
de som jag brydde mig något om. Bror Ernst,
som var så stark och så dum och så snäll, min
hjälp och mitt beskydd i alla skolpojkslifvets
äfventyrligheter – borta. Till Australien for han,
och ingen vet om han lefver eller är död. Och
min vackra kusin Alice, som stod så blek och
rak vid pianot och sjöng med en sömngångerskas
ögon och med en röst som skimrade och brann,
sjöng så att jag skakades af frossa där jag satt
hopkrupen i en vrå af den stora glasverandan,
sjöng så som jag aldrig får höra någon sjunga
mer, hvad blef det af henne? Gift med fattigdomen,
med en lärare i en småstad, och gammal
redan och sjuk och förtärd. Jag föll i en plötslig
gråtkramp då jag träffade henne förra julen hos
hennes mor, det smittade henne, och vi gräto
bägge ... Och hennes syster Anna med de heta
kinderna, hon som hade samma feber i dansen
som systern i sången, hon rymde från sin lymmel
till man med en annan lymmel, och blef
öfvergifven. Nu lefver hon af sin kropp i Chicago,
säger man. Och deras far, den goda, vackra,
kvicka morbror Ulrik, som de alltid sade att jag
liknade fast jag liknade honom fult, han drogs
med i samma krasch som störtade min far och
dog som han i en knappt maskerad misär ...
Hvad var det för en pest som ref bort dem alla
på några få år, till grafven eller till ett skugglif
i elände, alla, alla, också de flesta af vännerna
som fordom fyllde våra rum i festernas dagar?

Gud vet hvad det var. Men det är borta
alltsammans.

Och Mariebo, det heter visst nu Sofielund.

10 juli.

Vid chiffonnierklaffen.

Det föll mig in att trycka på den fjäder,
som öppnar den lilla lönlådan. Jag vet ju hvad
som finns där: bara en liten rund ask med några
piller. Jag vill inte ha dem i mitt medikamentskåp,
det kunde möjligtvis ske en förväxling
någon gång, och det vore inte bra. Jag har lagat
till dem själf, för flera år sedan, och det är litet
cyankalium i dem. Jag gick inte just i aktuella
själfmordstankar då jag gjorde i ordning dem åt
mig; men jag ansåg, att en vis man alltid bör
vara beredd.

Om man tar in litet cyankalium i ett glas
vin eller något liknande, följer döden ögonblickligen,
glaset faller ur handen ner på golfvet, och
det är tydligt för hvar och en att det föreligger
ett själfmord. Det är inte alltid bra. Om man
däremot tar ett af mina piller och dricker ett
glas vatten på, dröjer det en eller annan minut
innan pillret hinner lösas upp och göra verkan,
man kan lugnt ställa glaset tillbaka på brickan
och sätta sig i en bekväm stol framför brasan och
tända en cigarr och vika upp Aftonbladet. Plötsligt
sjunker man ihop. Läkaren konstaterar ett
slaganfall. Sker obduktion, upptäcks naturligtvis
giftet. Men då inga misstänkta eller ur
medicinsk synpunkt särskildt intressanta omständigheter
föreligga, sker ingen obduktion.
Och man kan icke säga att det föreligger några
sådana omständigheter om en person får slag
medan han läser Aftonbladet vid sin middagscigarr.

Det känns dock lugnt och godt att veta, att
dessa små inmjölade kulor, som likna blyhagel,
ligga där och vänta på den dag, då de kunna
behöfvas. I dem slumrar det en kraft, ond och
förhatlig i sig själf, människans och allt lefvandes
hufvudfiende från begynnelsen. Och man
frigör den först då, när den är den enda och
hett åtrådda befriaren från ett värre.

Hvad var det jag mest tänkte på, då jag
lagade till dessa små svarta kulor åt mig? Ett
själfmord af olycklig kärlek har jag aldrig kunnat
föreställa mig. Förr då af fattigdom. Fattigdomen
är förfärlig. Af all så kallad yttre olycka är det
nog den, som verkar djupast inåt. Men den tycks
inte vara mig nära; själf räknar jag mig till de
bättre lottade, och samhällsvetenskapen hänför
mig till de rika. Hvad jag närmast tänkte på
var nog sjukdom. Lång, obotlig, vidrig sjukdom.
Jag har ju sett så mycket ... Kräfta, ansiktslupus,
blindhet, förlamning ... Hur många olyckliga
har jag inte sett, som jag utan den ringaste
tvekan skulle ha gifvit ett af dessa piller, om
inte hos mig som hos annat godt folk det egna
intresset och respekten för polisen talade starkare
än barmhärtigheten. Och i stället, hur
mycket odugligt, hopplöst fördärfvadt människomaterial
har jag inte på ämbetets vägnar varit
med om att konservera – och inte ens blygts
att taga emot betalning.

Men sådant är bruket. Man gör alltid klokt
i att följa bruket; och i ting, som icke beröra
oss djupt personligt, göra vi kanske också rätt
i att följa det. Och hvarför skulle jag göra mig
till martyr för en uppfattning, som förr eller
senare blir alla civiliserade människors, men
som i dag ännu är brottslig?

Den dag skall och måste komma, då rätten
att dö blir erkänd som en långt viktigare och
mera oförytterlig människorätt än den att lägga
en sedel i valurnan. Och när den tiden är
mogen, skall hvarje obotligt sjuk – och hvarje
»brottsling» också – äga rätt till läkarens hjälp,
om han vill befrielsen.

Det låg något vackert och stort i den giftbägare,
som athenarne läto läkaren räcka Sokrates,
när de nu en gång hade trott sig finna att
hans lif var farligt för staten. Vår tid skulle,
förutsatt att den hade bedömt honom på samma
sätt, ha släpat honom upp på en tarflig schavott
och slaktat ner honom med en yxa.

*

God natt, du onda kraft. Sof godt i din
lilla runda dosa. Sof, tills jag behöfver dig;
så vidt det beror på mig skall jag icke väcka
upp dig i otid. Det regnar i dag, men i
morgon skiner kanske solen. Och först om
den dagen gryr, då själfva solskenet tyckes mig
förpestadt och sjukt, skall jag väcka dig för
att få sofva själf.

11 juli.

Vid chiffonnierklaffen en jämngrå dag.

I en af smålådorna hittade jag nyss en liten
lapp, på hvilken det stod skrifvet några ord med
min egen handstil, sådan den var för ett antal
år sedan – ty hvar människas handstil förändras
oafbrutet, en liten smula hvart år, kanske omärkligt
för henne själf, men lika oundvikligt och
säkert som ansiktet, hållningen, rörelserna, själen.

Det stod skrifvet:

»Ingenting förringar och drar ned en människa
så, som medvetandet att icke vara älskad.»

När skref jag det? Är det en reflexion af
mig själf, eller är det ett citat som jag har antecknat?

Minns inte.

*

De ärelystna förstår jag. Jag behöfver bara
sitta i en vrå på Operan och höra kröningsmarschen
i Profeten för att känna ett hett ehuru
visserligen snabbt förflyktigadt begär efter att
härska öfver människorna och låta kröna mig i
en gammal domkyrka.

Men det skall vara medan jag lefver; resten
må gärna vara tystnad. Aldrig har jag förstått
dem som jaga efter ett odödligt namn. Mänsklighetens
minne är bristfälligt och orättvist, och
våra äldsta och största välgörare ha vi glömt.
Hvem uppfann vagnen? Pascal uppfann skottkärran
och Stephenson lokomotivet, men hvem
uppfann vagnen? Hvem uppfann hjulet? Ingen
vet det. Till gengäld har historien bevarat namnet
på konung Xerxes’ lifkusk: Patiramfes, son af
Otanes. Han körde storkonungens vagn. Och
den drummeln som satte eld på Dianatemplet i
Efesus för att människorna icke skulle glömma
hans namn, han vann mycket riktigt sitt mål
och står nu i Brockhaus.

*

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad, i brist därpå afskydd och
föraktad. Man vill ingifva människorna någon
slags känsla. Själen ryser för tomrummet och
vill kontakt till hvad pris som helst.

13 juli.

Jag har gråa dagar och svarta stunder. Jag
är inte lycklig. Dock känner jag ingen som jag
ville byta med; mitt hjärta krymper ihop vid
föreställningen att jag kunde vara den eller den
bland mina bekanta. Nej, jag ville inte vara
någon annan.

I min första ungdom led jag mycket af att
jag icke var vacker, och i mitt brinnande begär
efter att vara vacker tyckte jag mig vara ett
vidunder af fulhet. Nu vet jag ju att jag ser ut
ungefär som folket är mest. Det gör mig just
inte heller glad.

Jag tycker inte särdeles mycket om mig själf,
hvarken skalet eller innanmätet. Men jag ville
inte vara någon annan.

14 juli.

Välsignade sol, som förmår leta dig ner till
oss, ända ner till grafvarna under träden ...

Ja, det var nyss; nu är det mörkt. Jag
kommer från min kvällspromenad. Staden låg
som tvagen i ett rosenbad, och öfver de södra
höjderna hvilade lätta rosendimmor.

Jag satt en stund ensam vid ett bord på
trottoarkanten utanför Grand och drack litet
sockerdricka med citron; då kom fröken Mertens
förbi. Jag reste mig och hälsade, och till min
öfverraskning stannade hon, räckte mig handen och
sade några ord, innan hon fortsatte, något om sin
mors sjukdom och om den vackra aftonen. Medan
hon talade blef hon litet röd, som om hon
kände att det hon gjorde var ovanligt och kunde
misstydas.

Jag misstydde det nu i hvart fall inte. Jag
har ju många gånger sett hur mjukt och vänligt
och oberördt af all form hennes sätt är mot
nästan alla, och det har alltid intagit mig.

Men i alla fall – hur hon strålade! Älskar
hon någon?

Hennes familj hörde till de många som blefvo
lidande på min fars fall. På senare år har
gamla öfverstinnan varit sjuklig och anlitar mig
ofta. Jag har aldrig velat taga emot något honorar,
och de förstå ju skälet.

Hon rider också; på sista tiden har jag sett
henne några gånger på mina morgonridter, i går
senast. Med ett muntert »god morgon» red hon
förbi mig i raskt tempo, sedan såg jag henne
sakta af långt borta vid en krökning af vägen,
hon föll i skridt och red en lång sträcka med
slappa tyglar, som i drömmar ... Men jag höll
min jämna takt, och på det sättet redo vi förbi
hvarandra ett par gånger på en kort stund.

*

Hon är inte egentligen vacker, men det är
något hos henne som på ett alldeles särskildt
sätt står i förbindelse med hvad som i många
år och ända till helt nyligen var min dröm om
kvinnan. Sådant kan inte förklaras. En gång
– det är väl nu ett par tre år sedan – lagade
jag med mycket besvär att jag blef bjuden i en
familj, där jag visste att hon umgicks, bara för
att få träffa henne. Hon kom också mycket riktigt
dit, men den gången såg hon mig knappt,
och vi kommo inte att säga många ord åt hvarandra.

Och nu: henne känner jag väl igen, hon är
den samma som då. Det är mig själf jag inte
mera känner igen.

17 juli.

Nej, ibland tycks det mig att lifvet ser alltför
gement ut i ansiktet.

Jag är nyss hemkommen från ett nattligt
sjukbesök. Jag väcktes af en ringning i telefon,
fick ett namn och en adress – det var helt nära
– och en antydan om hvad saken gällde: ett
barn hade plötsligt sjuknat svårt, troligen strypsjuka,
hos grosshandlare den och den. Omsvärmad
af druckna nattsvirare och af skökor som
röcko mig i rocken skyndade jag genom gatorna.
Det var fyra trappor upp i ett hus vid en sidogata.
Namnet, som jag hört i telefon och som
jag nu läste på dörren, tycktes mig bekant, utan
att jag kunde reda ut hvarifrån jag hade det.
Jag mottogs af frun i nattröja och underkjol –
det var damen från Djurgårdsbrunn, densamma
som jag kände sedan den där gången för många år
tillbaka. Så, den lilla vackra gossen alltså, tänkte
jag. Genom en trång matsal och ett idiotiskt
förmak, för tillfället belyst af en flottig kökslampa,
ställd på hörnet af en atenienne, fördes jag in
i sängkammaren, som tydligen var gemensam för
hela familjen. Mannen såg jag dock inte till,
han var inte hemma. »Det är vår äldsta pojke
som är sjuk», förklarade frun. Jag fördes fram
till en liten säng. Det var inte den lilla vackra
gossen som låg i den. Det var en annan, ett
vidunder. Enorma apkäkar, hoptryckt kranium,
små onda och slöa ögon. En idiot, det var klart
vid första ögonkastet.

Så – det var alltså den förstfödde. Det var
honom hon bar under sitt hjärta den gången.
Det lifsfröt var det som hon på sina knän tiggde
mig om att befria henne från; och jag svarade
henne med plikten. Lif, jag förstår dig inte!

Och nu vill döden ändtligen förbarma sig
öfver honom och dem och taga honom bort från
det lif som han aldrig borde kommit in i. Men
han får det inte! De önska ingenting hellre än
att bli honom kvitt, det är ju inte möjligt annat,
men i sina hjärtans djupa feghet skicka de likväl
efter mig, läkaren, för att jag skall drifva
undan den goda och barmhärtiga döden och
hålla missfostret vid lif. Och i min lika stora
feghet gör jag »min plikt» – gör den nu, som
jag gjorde den då.

Jag tänkte ju inte alla dessa tankar strax,
där jag stod yrvaken i det främmande rummet,
vid en sjukbädd. Jag bara verkade i mitt kall
och tänkte ingenting – stannade så länge jag
behöfdes, gjorde det som skulle göras, och gick.
I tamburen mötte jag mannen och fadern, som
just kom hem, litet dragen.

*

Och apgossen kommer att lefva – kanske
många år ännu.

Det vidriga djuransiktet förföljer mig ända
hit in i mitt rum med sina små onda, slöa ögon.
Och jag sitter och läser hela historien i dem.

Han har fått just de ögon med hvilka världen
såg på hans mor, då hon gick hafvande med
honom. Och med samma ögon narrade världen
henne också att själf se på det hon gjort.

Här är nu frukten – se hvilken vacker frukt!

Den råa fadern som slog henne, modern
med hufvudet fullt af hvad släktingar och bekanta
skulle säga, tjänarna som tittade på henne under
lugg och fnissade och gladdes i sina hjärtan åt
att få en tydlig bekräftelse på att de »bättre»
inte äro bättre än de sämre, mostrar och farbröder
med ansikten som blefvo stela af idiotförtrytelse
och idiotmoral, prästen som fattade
sig kort och torrt på det snöpliga bröllopet,
med en viss rätt kanske litet generad af att på
vår herres vägnar uppmana kontrahenterna att
göra hvad som ögonskenligen redan var gjordt
– alla drogo de sitt strå till stacken, alla ha de
en liten del i det som blef. Inte ens läkaren
saknades – och läkaren, det var jag.

Jag hade ju kunnat hjälpa henne den gången,
då hon i högsta nöd och förtviflan kröp på sina
knän i det här rummet. I stället svarade jag
henne med plikten, som jag inte trodde på.

Men jag kunde ju inte heller veta eller ana ...

Hennes fall var dock ett af dem, där jag
kände mig säker. Om jag också inte trodde på
»plikten» – inte trodde att den var den öfver
allt annat bindande lag, som den gaf sig ut för
att vara – så stod det dock alldeles klart för
mig att det rätta och kloka i detta fall var att
göra det, som de andra kalla plikten. Och jag
gjorde det utan tvekan.

Lif, jag förstår dig inte.

*

»När ett barn födes vanskapligt, dränker man
det».

(Seneca.)

*

Hvarje idiot på Eugeniahemmet kostar mera
i årligt underhåll än en frisk ung kroppsarbetare
har i årlig inkomst.

24 juli.

Afrikahettan har kommit igen. Hela eftermiddagen
ligger det som en rök af guldstoft i
tung vindstilla öfver staden, och först med skymningen
kommer svalka och lindring,

Nästan hvar kväll sitter jag en stund på
trottoarkanten utanför Grand och suger en lätt
citronsyrad dryck ur ett smalt vassrör. Jag
håller af den stunden då lyktorna börja tindra
upp i krökningen längs strömmens kanter, det
är min bästa timme på dagen. Oftast sitter jag
ensam, men i går satt jag där med Birck och
Markel.

– Jag prisar gud, sade Markel, för att de
ändtligen ha börjat tända lyktorna igen. Jag
känner inte igen mig själf i det här sommarnattsmörkret
utan lyktor som vi nu ha irrat
omkring i en rund tid. Fast jag vet att anordningen
har kommit till uteslutande af sparsamhetsskäl,
ett fullt aktningsvärdt motiv alltså, har
den i alla fall en gemen bismak af att vara arrangerad
för turistsmaken. »Midnattssolens land»
– fy katten.

– Ja, sade Birck, man kunde åtminstone
nöja sig med att hålla lyktorna släckta ett par
tre nätter vid midsommar, då det verkligen nästan
är ljust. På landet är sommarnattsskymningen
ett helt trolleri, men här hör den inte hemma.
Tända ljus tillhör staden. Aldrig har jag känt
lyckan och stoltheten öfver att höra hemma i en
stad starkare, än då jag som barn kom in från
landet någon höstkväll och såg det tindra af ljus
rundt kajerna. Nu, tänkte jag, nu måste de
stackarna där borta på landet hålla sig inne i
stugan eller också stöfla omkring i mörker och
smuts.

– Men det är sant, tillade han, på landet
har man i stället en helt annan stjärnhimmel än
här. Här duka stjärnorna under i konkurrensen
med gaslyktorna. Och det är synd.

– Stjärnorna, sade Markel, duga inte att
lysa oss på våra irrfärder i natten. Det är sorgligt
i hvilken grad de ha förlorat all praktisk
betydelse. Förr reglerade de hela vårt lif; och
när man öppnar en vanlig fjortonöres almanacka
skulle man kunna tro att de göra det ännu. Det
vore svårt att leta upp ett mera slående exempel
på traditionens seghet än detta, att den mest
spridda folkbok som finns är fylld med noggranna
uppgifter om saker som ingen människa längre
bryr sig om. Alla dessa astronomiska tecken,
som den fattigaste bonde för två hundra år
sedan förstod på ett ungefär och som han studerade
med ifver och flit, då han trodde att all
hans välfärd berodde af dem, äro i dag okända
och obegripliga för mängden af bildade. Om
vetenskapsakademien hade sinne för skämt, kunde
den roa sig med att blanda om Kräftan, Lejonet
och Jungfrun i almanackan som lotter i en hatt,
allmänheten skulle inte märka det ringaste. Stjärnhimmeln
har sjunkit ner till en rent dekorativ roll.

Han tog en klunk ur sin grogg och fortfor:

– Nej, stjärnorna kan inte längre glädja
sig åt samma popularitet som förr i världen. Så
länge man trodde att ens öde hängde på dem,
voro de fruktade men också älskade och dyrkade.
Och som barn ha vi ju alla tyckt mycket om dem
i tanke att de voro små vackra ljus, som Gud
tände på om kvällarna för att glädja oss, och
vi tänkte att det var åt oss de blinkade. Nu
återigen, då vi ha fått veta litet mera om dem, äro
de för oss bara en ständig, plågsam, oförskämd
erinran om vår egen obetydlighet. Här går man
till exempel en natt på Drottninggatan och tänker
storartade, underbara, ja epokgörande tankar,
tankar som man känner med sig att ingen människa
i världen förr har förmått eller vågat tänka.
Låt vara att en mångårig erfarenhet sitter på lur
långt nere i vårt undermedvetna jag och hviskar,
att vi nästa morgon utan det ringaste tvifvel
antingen ha glömt dessa tankar eller icke längre
ha blick för det storartade och epokgörande i
dem – det gör detsamma, det minskar inte
lyckan i tankeruset så länge det räcker. Men
man behöfver bara råka titta uppåt och få se
en liten stjärna sitta alldeles stilla mellan ett
par plåtskorstenar och lysa och blinka, så förstår
man att man lika gärna kan glömma dem strax.
Eller man går och tittar i rännstenen och undrar,
om man verkligen gör rätt i att supa ihjäl sig
eller om man kanske kunde finna på något bättre
att fylla ut tiden med. Så stannar man plötsligt
– som det hände mig härom natten – och
stirrar pa en liten tindrande punkt i rännstenen.
Man finner efter en stunds reflexion att det är
en stjärna som speglar sig – det var för resten
Deneb i Svanen. Och med ens står det klart
för en hur löjligt oviktig hela frågan är.

– Nå – tillät jag mig att inskjuta – detta
kan man nu visserligen kalla att betrakta fylleriet
under evighetens synvinkel. Men den är knappast
fullt naturlig för oss i nyktert tillstånd och lämpar
sig i hvart fall inte till dagligt bruk. Om stjärnan
Deneb föll på den idén att betrakta sig själf sub
specie æternitatis, skulle den kanske finna
sig alltför obetydlig för att anse det mödan värdt
att lysa längre. Emellertid sitter den nu där
troget på sin post sedan en längre tid tillbaka
och lyser mycket vackert, och speglar sig både
i världshafven på de okända planeter, hvilkas sol
den troligtvis är, och också någon gång i en rännsten
på den lilla mörka jorden. Följ exemplet,
käre vän! Ja, jag menar i det stora och hela
och på ett ungefär, och inte bara beträffande
rännstenen.

– Markel – inföll Birck – öfverskattar
mycket räckvidden hos sin tanke, om han tror att
han kan betrakta ens den minsta och svagaste af
sina groggar under evighetens synvinkel. Det står
inte i hans förmåga, och han skulle inte komma
lefvande ifrån det. Jag tror mig ha läst någonstans
att den synpunkten uteslutande är förbehållen
vår herre. Och det är kanske därför han
har upphört att existera. Receptet var visst för
kraftigt till och med för honom.

Markel teg. Han såg allvarlig och sorgsen
ut. Åtminstone föreföll det mig så efter hvad
jag kunde se af hans ansikte där i dunklet under
det stora rödrandiga suntältet, och då han drog
en tändsticka för att få eld på sin slocknade
cigarr slog det mig att han hade blifvit gammal.
Han kommer att dö mellan fyrtio och femtio,
tänkte jag för mig själf. Och han är visst för
resten redan ett godt stycke öfver fyrtio.

Plötsligt sade Birck, som satt så att han
kunde se ut öfver trottoaren i riktning åt staden:

– Där borta kommer fru Gregorius, hon
som är gift med den där vidriga prästen. Gud
vet hur det kan ha gått till då hon blef fast för
honom. När man ser de två tillsammans måste
man vända sig bort, man har en känsla af att
den enklaste grannlagenhet mot henne kräfver det.

– Är prästen med? frågade jag.

– Nej, hon är ensam ...

Ja visst, prästen var ju i Porla ännu.

– Jag tycker att hon ser ut som en blond
Delila, sade Birck.

Markel: Låt oss hoppas att hon fattar sin
uppgift i lifvet rätt och sätter enorma horn på
Herrans nazir.

Birck: Det tror jag knappt. Hon är naturligtvis
religiös, på annat sätt vore det äktenskapet
oförklarligt.

Markel: Efter mitt enkla förstånd vore det
tvärtom oförklarligt om hon hade den ringaste
bråkdel af religion i behåll efter en passande
tids äktenskap med pastor Gregorius – och för
resten kan hon i hvart fall omöjligt vara mera
religiös än madame de Maintenon. Den sanna
tron är en ovärderlig hjälp i alla lifvets förhållanden
och har aldrig hindrat trafiken.

Vårt prat tystnade, då hon gick förbi, i riktning
åt museet och Skeppsholmen. Hon bar en
enkel svart dräkt. Hon gick hvarken långsamt
eller fort, och hon såg hvarken åt höger eller
vänster.

Ja, hennes gång ... Jag måste ofrivilligt sluta
ögonen, då hon gick förbi. Hon har en gång
som en, som går mot sitt öde. Hon gick med
hufvudet litet sänkt, så att en bit af halsen lyste
hvit under den ljushåriga nacken. Log hon?
Jag vet inte. Men jag kom plötsligt att tänka
på min dröm härom natten. Det slags leende,
som hon hade i den hemska drömmen, har jag
aldrig sett henne le i verkligheten, och vill heller
aldrig se det.

Då jag såg upp på nytt, såg jag Klas Recke
gå förbi åt samma håll. Han nickade i förbigående
åt Birck och Markel, kanske också åt mig,
det var litet obestämdt. Markel gestikulerade åt
honom att slå sig ned hos oss, men han gick
förbi utan att låtsas märka det. Han gick i hennes
spår. Och jag tyckte mig se en stark hand,
som höll dem bägge i en och samma osynliga
tråd och drog dem åt ett och samma håll. Och
jag frågade mig själf: hvart bär vägen för henne
och honom? – Å, hvad kommer det mig vid!
Den väg hon går skulle hon ha gått också utan
min hjälp. Jag har bara röjt undan litet af den
otäckaste smutsen för hennes små fötter. Men
hennes väg är för visso tung ändå, det måste
den vara. Världen är inte god för dem som
älska. Och in i mörkret bär det ju alltid till
sist, för dem och för oss alla.

– Recke är svår att få fatt i på sista tiden,
sade Markel. Jag är säker om att den lymmeln
har något särskildt för sig. Jag har hört sägas
att han slår för en liten flicka med pengar. Ja,
ja, det måste väl gå den vägen till sist, han har
skulder som en tronföljare. Han är i procentarhänder.

– Hur vet du det? frågade jag, kanske litet
omotiveradt vresigt.

– Jag vet det inte alls, svarade han fräckt.
Men jag förstår det. Låga själar bruka bedöma
en man efter hans affärsställning. Jag går den
motsatta vägen och bedömer affärsställningen efter
mannen. Det är mera logiskt, och jag känner
Recke.

– Nu får du inte dricka mera whisky, Markel,
sade Birck.

Markel slog i en ny whisky åt sig själf och
en åt Birck, som satt och stirrade ut i tomma
luften och gjorde min af att icke se något. Min
grogg var nästan orörd, och Markel betraktade
den med en blick full af bekymmer och ogillande.

Birck vände sig plötsligt till mig:

– Säg mig en sak, frågade han, sträfvar du
efter lycka?

– Jag förmodar det, svarade jag. Jag känner
ingen annan definition på lyckan än att den
är sammanfattningen af det som hvar och en i
sin stad finner eftersträfvansvärdt. Så är det
väl alltså själfklart att man sträfvar efter lycka.

Birck: Ja visst. På det sättet är det själfklart.
Och ditt svar erinrar mig för hundrade
gången om att all filosofi lefver och har sin
näring uteslutande af språkliga tvetydigheter. Mot
den vulgära lyckopannkakan sätter den ena sin
frälsningskrokan och den andra »sitt verk»; och
bägge förneka all bekantskap med något som
helst sträfvande efter lycka. Det är en afundsvärd
gåfva att på det sättet kunna bedraga sig
själf med ord. Man har ju alltid ett begär att
se sig själf och sin sträfvan i ett ljus af idealitet.
Och den djupaste lyckan ligger kanske till sist i
den illusionen, att man icke traktar efter lycka.

Markel: Människan sträfvar icke efter
lycka, utan efter vällust. »Det är möjligt,» sade
cyrenaïkerna, »att det kan finnas människor som
icke söka efter vällust, men orsaken därtill är,
att deras förstånd är missbildadt och deras omdöme
fördärfvadt.»

– Då filosoferna, fortfor han, säga att människan
sträfvar efter lycka, eller efter »frälsning»,
eller efter »sitt verk», tänka de därvid blott på
sig själfva, eller i hvart fall på vuxna personer
af en viss bildningsgrad. Per Hallström berättar
i en af sina noveller, hur han som liten hvar
kväll brukade läsa: lyktan kommer, lyktan går,
den gud älskar lyktan får. Han kände tydligen
vid denna späda ålder inte betydelsen af ordet
lyckan och ersatte därför omedvetet det obekanta
och obegripliga ordet med ett lättfattligt och
välbekant. Men cellerna i vår kropp veta lika
litet som små barn någonting om »lycka» eller
»frälsning» eller ett »verk». Och det är de som
bestämma vår sträfvan. Allt hvad organiskt lif
heter på jorden flyr smärtan och söker vällusten.
Filosoferna tänka blott på sin egen medvetna
sträfvan, sin velade sträfvan, hvilket vill säga:
sin inbillade sträfvan. Men den omedvetna delen
af vår varelse är tusenfaldt större och mäktigare
än den medvetna, och det är den som ger utslaget.

Birck: Allt hvad du där säger öfverbevisar
mig bara om att jag har rätt i det jag sade nyss
och att språket måste göras om från början om
man skall kunna tala filosofi med något resultat.

Markel: Ja herregud, behåll din lycka, jag
tar vällusten. Skål! Men om jag också går med
på ditt språkbruk, så blir det inte därför sant att
alla sträfva efter lycka. Det finns människor
som sakna alla anlag för lycka och som känna
det med pinsam, obeveklig klarhet. Sådana människor
sträfva inte efter lycka utan efter att få
litet form och stil på sin olycka.

Och han tillade plötsligt, oförmodadt:

– Glas hör till dem.

Det sista kom så förbluffande att jag satt
svarslös. Ända tills jag hörde honom nämna mitt
namn trodde jag att han talade om sig själf.
Jag tror det ännu, och att det var för att dölja
det som han slog ner på mig. Det blef en tryckande
tystnad. Jag såg ut öfver glittret på strömmen.
I skymassorna öfver Rosenbad öppnades
en ljus månbristning, och det föll ett blekt silfver
öfver det gamla Bondeska husets pelarfasad. Ute
öfver Mälaren seglade långsamt ett rödviolett
moln för sig själf, lösryckt från de andra.

25 juli.

Helga Gregorius: alltjämt ser jag henne för
mig. Ser henne som jag såg henne i drömmen:
naken, sträckande emot mig ett knippe mörka
blommor. Kanske röda, men mycket mörka. Ja,
rödt blir ju alltid så mörkt i skymningen.

Ingen natt går jag till sängs utan en önskan
att hon åter ville komma till mig i drömmen.

Men det tvetydiga leendet har min fantasi
så småningom arbetat bort, och jag ser det inte
längre.

*

Jag önskar prästen vore väl tillbaka. Så
kom hon säkert hit igen. Jag vill se henne och
höra hennes röst. Jag vill ha henne hos mig.

26 juli.

Prästen: också hans ansikte förföljer mig
– förföljer mig med just det uttryck som det
fick vid vårt sista sammanträffande, då jag förde
samtalet in på de könsliga sakerna. Hur skall jag
kunna skildra detta uttryck? Det är uttrycket
hos en, som luktar på något ruttet och i hemlighet
finner lukten god.

2 augusti.

Det är månsken. Alla mina fönster stå
öppna. I mitt arbetsrum brinner lampan; jag
har ställt den på chiffonnierklaffen för att den
skall vara i lä för nattvinden, som svagt susande
fyller gardinen som ett segel. Jag går af och
an genom rummen, då och då stannar jag vid
klaffen och kastar ner en rad. Jag har stått
länge vid ett af fönsterna i salen och sett ut
och lyssnat efter alla nattens underliga ljud.
Men denna natt är det tyst därnere under de
mörka träden. Det sitter bara en ensam kvinna
på en bänk; hon har suttit där länge. Och månen
skiner.

*

Då jag kom hem i middags låg det en bok
på mitt skrifbord. Och när jag öppnade den föll
det ur ett visitkort: Eva Mertens.

Jag minns att hon talade om den boken här
om dagen, och att jag sade, helt löst, att det
skulle vara roligt att läsa den. Jag sade det
af artighet för att inte göra mig skyldig till
ringaktning för något som intresserade henne.
Sedan har jag inte tänkt på den saken mer.

Men hon har alltså tänkt på den.

Är jag nu mycket dum om jag tror, att hon
är litet förtjust i mig? Jag ser ju på henne att
hon älskar. Men om hon älskar en annan, hur
kan hon då ha så mycket intresse öfver för mig?

Hon har två klara, uppriktiga blå ögon och
ett rikt brunt hår. Näsan är litet felmodellerad.
Munnen – munnen kommer jag inte ihåg. Åjo,
den är röd och litet stor; men jag ser den inte
riktigt för mig. Och riktigt känner man väl bara
den mun som man har kysst, eller som man har
längtat mycket efter att kyssa. – Jag vet en mun
som jag känner.

Jag sitter och ser på det lilla enkla, korrekta
visitkortet med namnet i blek litografierad skrift.
Men jag ser mer än namnet. Det finns ett slags
skrift, som bara blir synlig under inflytande af
stark värme. Värmen vet jag inte om jag har,
men jag läser den osynliga skriften ändå: »kyss
mig, var min man, gif mig barn, låt mig älska.
Jag längtar efter att få älska.»

»Här gå många unga jungfrur, som ännu
ingen man har rört, och som icke hafva godt
af att sofva ensamma. Sådana skola hafva goda
män.»

Så ungefär talade Zarathustra. Den riktiga
Zarathustra, den gamla, inte han med piskan.

Är jag en »god man»? Skulle jag kunna
bli hennes goda man?

Jag undrar hvilken bild hon kan ha gjort
sig af mig. Hon känner mig inte. I hennes
lätta hjärna, som bara rymmer några ömma och
vänliga tankar på dem som stå henne nära, och
dessutom kanske litet skräp, har det formats en
bild som har några yttre drag af mig, men som
icke är jag, och i den bilden har hon funnit behag,
vill det synas – gud vet hvarför, kanske hufvudsakligen
därför att jag är ogift. Men om hon kände
mig, om hon till exempel af en slump skulle råka få
läsa hvad jag skrifver på dessa lappar om kvällarna,
ja, då tänker jag att hon med en skygg men riktig
instinkt skulle draga sig undan från de vägar där
jag går fram. Jag tänker att svalget mellan våra
själar är litet väl stort. Eller hvem vet: om man
skall ge sig i äktenskap, är det kanske tvärtom
en lycka att svalget är så stort – vore det mindre,
kunde jag bli frestad att söka fylla det, och det
slutade aldrig väl! Den kvinna, som jag kan
blotta mig för, finns inte. Men ändå: att lefva
sida vid sida med henne och aldrig släppa henne
in i det som verkligen är jag och mitt – får
man göra så med en kvinna? Låta henne
famna en annan i tron att det är jag – får man
göra så?

Åja, nog får man det. Så går det väl egentligen
alltid till; man vet så litet om hvarandra.
Man famnar en skugga och man älskar en dröm.
Och hvad vet för resten jag om henne?

Men jag är ensam, och månen skiner, och
jag längtar efter en kvinna. Jag kunde ha lust
att gå till fönstret och ropa henne hit upp, hon
som sitter ensam på bänken där nere och väntar
på någon som icke kommer. Jag har portvin
och brännvin och öl och god mat och en bäddad
säng. Det vore ju himmelriket för henne.

*

Jag sitter och tänker på Markels ord här
om kvällen om mig och lyckan. Jag kunde sannerligen
ha lust att gifta mig och bli så lycklig
som en julgris bara för att förarga honom.

3 augusti.

Ja, månen. Där är den igen.

Jag minns så många månar. Den äldsta
jag minns är den som satt bakom fönsterrutan
i min första barndoms vinterkvällar. Den satt
alltid öfver ett hvitt tak. En gång läste min mor
Viktor Rydbergs »Tomten» högt för oss barn;
då kände jag strax igen den. Men den hade
ännu ingen af de egenskaper som den sedan
fick, den var hvarken mild och sentimental eller
kall och hemsk. Den var bara stor och blank.
Den hörde till fönstret, och fönstret hörde till
rummet. Den bodde hos oss.

Sedan, då man hade märkt att jag var
musikalisk och låtit mig taga pianolektioner och
jag var så långt kommen att jag kunde fingra
litet på Chopin, då blef månen ny för mig. Jag
minns en natt, jag var väl tolf år ungefär, då jag
låg vaken och icke kunde sofva, därför att jag
hade Chopins tolfte nocturne i hufvudet, och
därför att det var månsken. Det var på landet,
vi hade nyss flyttat ut och det fanns ännu ingen
rullgardin i rummet där jag låg. Månljuset rann
i en stor hvit flod in i rummet och öfver sängen
och hufvudgärden. Jag satt upprätt i sängen
och sjöng. Jag måste sjunga den underbara
melodien utan ord, jag kunde icke komma ifrån
den. Den blef till ett med månskenet och i
bägge låg det ett löfte om något oerhördt, som
en gång skulle komma på min lott, något jag
vet icke hvad, en osalig lycka eller en olycka
som var mera värd än all jordens lycka, något
brinnande och ljuft och stort som väntade mig.
Och jag sjöng tills min far stod i dörren och röt
åt mig att sofva.

Det var Chopins måne. Och det var samma
måne som sedan skälfde och brann öfver vattnet
i augustikvällarna, då Alice sjöng. Jag älskade
henne.

Så minns jag min Uppsalamåne. Aldrig har
jag sett en måne med ett så kallt och frånvarande
ansikte som den. Uppsala har ett helt annat
klimat än Stockholm, ett inlandsklimat med torrare
och klarare luft. En vinternatt gick jag af och
an med en äldre kamrat på de hvita snögatorna
med deras gråa hus och svarta skuggor. Vi talade
filosofi. Med mina sjutton år trodde jag knappt
på Gud; men jag satte mig på tvären mot darwinismen:
med den tycktes mig allt bli meningslöst,
dumt, tarfligt. Vi gingo in under ett svart
tunnhvalf och uppför några trappsteg och stodo
tätt under domkyrkans murar. Med sina byggnadsställningar
liknade den skelettet af något
oerhördt djur från döda formationer. Min vän
talade med mig om vår släktskap med våra bröder
djuren; han talade och bevisade och skrek
med en gäll och okultiverad röst, som ekade
mellan murarna, och han bröt på något landsmål.
Jag svarade inte mycket, men jag tänkte
för mig själf: Du har orätt, men jag har ännu
läst och tänkt för litet för att kunna vederlägga
dig. Men vänta – vänta bara ett år, och jag
skall gå med dig på denna samma plats, i månsken
liksom nu, och jag skall bevisa för dig hur
orätt du hade och hur dum du var. Ty det som
du säger kan inte, får inte på några villkor vara
sant; om det är sant, då vill jag inte vara med
längre, i en sådan värld har jag ingenting att
skaffa. Men kamraten pratade och gestikulerade
med ett litet tyskt häfte, som han höll i handen,
och som hade försett honom med hans argument.
Plötsligt stannade han midt i månskenet, slog
upp boken på ett ställe, där det var några illustrationer
i texten, och räckte mig den. Månen
sken så klart att man både kunde se hvad de
föreställde och läsa underskriften. Det var bilderna
af tre kranier, tämligen snarlika –: skallarna
af en orangutang, en australneger och
Immanuel Kant. Med afsky slängde jag boken
långt ifrån mig. Kamraten blef ond och flög på
mig, vi brottades och slogos i månskenet, men
han var starkare och fick mig under sig och
»tvättade» mig på det gamla skolpojkssättet i ansiktet
med snö.

Det gick ett år och det gick flera, men jag
kände mig aldrig vuxen att öfverbevisa honom;
jag fann, att jag måste låta den uppgiften ligga.
Och fast jag inte rätt förstod hvad jag hade att
skaffa i denna värld, stannade jag ändå kvar.

Och många månar har jag sett sedan dess.
En blid och sentimental måne mellan björkar vid
kanten af en sjö ... Månen ilande genom dimmorna
öfver hafvet ... Månen på flykt genom
rifna höstmoln ... Kärleksmånen, som lyste på
Gretchens trädgårdsfönster och Julias balkong ...
En icke längre ung flicka, som gärna ville bli
gift, sade mig en gång, att hon måste gråta då
hon såg månen lysa öfver en liten stuga i skogen
... Månen är liderlig och lysten, säger en
poet. En annan försöker lägga in en etisktreligiös
tendens i månstrålarna och liknar dem
vid trådar, som af kära aflidna spinnas till ett
nät att fånga en vilsekommen själ i ... Månen
är för ungdomen ett löfte om allt det oerhörda
som väntar, för den äldre ett vårdtecken öfver
att löftet sveks, en erinran om allt som brast
och gick sönder ...

Och hvad är månskenet?

Solsken i andra hand. Försvagadt, förfalskad!

*

Den måne, som nu kryper fram bakom kyrktornet,
har ett olyckligt ansikte. Det synes mig
som om dragen vore vanställda, upplösta, uppfrätta
af ett namnlöst lidande. Stackars man,
hvarför sitter du där? Är du dömd som förfalskare
– har du förfalskat solskenet?

I sanning, det är icke något litet brott. Den
som blott vore säker att aldrig begå detsamma.

7 augusti

Ljus!

... Jag reste mig i bädden och tände ljuset
på nattduksbordet. Jag kallsvettades, håret klibbade
vid pannan ... Hvad var det jag hade drömt?

Återigen detsamma. Att jag dödade prästen.
Att han måste dö, emedan han redan luktade
lik, och att det var min plikt som läkare att
göra det ... Jag fann det svårt och obehagligt,
det var något som aldrig förr hade förekommit
i min praktik – jag ville gärna konsultera en
kollega, ville inte bära ansvaret ensam i en så
allvarlig sak ... Men fru Gregorius stod naken i
en vrå långt borta i halfmörkret och försökte skyla
sig med ett litet svart flor. Och då hon hörde
mig nämna ordet »kollega», fick hon ett så förskrämdt
och förtvifladt uttryck i ögonen att jag
förstod att det måste ske strax, att hon var förlorad
annars, på något sätt som jag inte kunde
reda ut, och att jag måste göra det ensam och
så att ingen någonsin kunde få veta det. Så
gjorde jag det då, med bortvändt hufvud. Hur
gick det till? Jag vet inte. Jag vet bara att
jag höll för näsan och vände bort hufvudet och
sade för mig själf: se så, nu är det gjordt. Nu
luktar han inte mer. Och jag ville förklara för
fru Gregorius, att det var ett mycket sällsynt
och egendomligt fall: de flesta människor lukta
ju först efter döden och då begrafver man dem;
men om någon luktar redan som lefvande, måste
man döda honom, på vetenskapens nuvarande
ståndpunkt finns det ingen annan utväg ... Men
fru Gregorius var borta, det var bara ett stort
tomrum omkring mig, i hvilket allt tycktes vika
undan och fly för mig ... Mörkret ljusnade till
en askgrå månskymning ... Och jag satt upprätt
i bädden alldeles vaken och lyssnade till min
egen röst ...

Jag steg upp, klädde på mig en smula, tände
ljus i alla rummen. Jag gick af och an, regelbundet
som ett urverk, jag vet inte hur länge.
Till sist stannade jag framför spegelbordet i salen
och stirrade på mitt bleka och förryckta jag
som på en främmande. Men af fruktan att ge
vika för en plötslig impuls och slå sönder den
gamla spegeln som sett min barndom och nästan
hela mitt lif och mycket af det som skedde
innan jag fanns, gick jag bort och ställde mig vid
ett öppet fönster. Det var icke månsken nu
längre, det regnade, och regnet blåste mig midt
i ansiktet. Det var skönt.

Drömmar fara som strömmar ... Jag känner
dig, gamla ordspråksvisdom. Och det mesta man
drömmer är i verkligheten icke värdt en tanke
– lösa skärfvor af det man upplefvat, ofta af
det likgiltigaste och dummaste, af det som medvetandet
inte funnit värdt att taga vara på men
som ändå lefver sitt skugglif för sig själf i någon
af hjärnans skräpkamrar. Men det fins också
andra drömmar. Jag minns en gång hur jag som
pojke satt och grubblade en hel eftermiddag öfver
ett geometriskt problem och måste gå till sängs
utan att ha löst det: i sömnen arbetade hjärnan
vidare för sig själf och gaf mig lösningen i drömmen.
Och den var riktig. Det finna också drömmar
som äro bubblor från djupet. Och när jag
rätt tänker efter: – många gånger har en dröm
lärt mig något om mig själf. Många gånger har
drömmen afslöjat för mig önskningar, som jag
icke ville önska, begär, som jag icke ville veta
af vid dagsljus. De önskningarna och begären
har jag sedan vägt och pröfvat i fullt solsken.
Men de tålde sällan ljuset, och merendels stötte
jag dem tillbaka ner i de skumma djup dit de
hörde. I nattens drömmar kunde de sedan komma
igen på nytt, men jag kände igen dem och
hånlog åt dem äfven i drömmen, tills de uppgåfvo
alla kraf på att stiga upp och lefva i verkligheten
och ljuset.

Men detta är något annat. Och jag vill veta
hvad det är; jag vill väga och pröfva. Det är
en af grunddrifterna i mitt väsen att icke tåla
något halfmedvetet och halfklart hos mig själf,
där det står i min makt att taga fram det och
hålla det upp i ljuset och se efter hvad det är.

Alltså, låt oss tänka efter:

En kvinna kom till mig i sin nöd, och jag
lofvade att hjälpa henne. Hjälpa, ja – hvad
det betydde eller kunde komma att betyda hade
ju ingen af oss tänkt sig in i då. Det som hon
begärde af mig var ju så enkelt och lätt. Det
kostade mig hvarken möda eller betänkligheter,
det hela roade mig snarast, jag gjorde den vackra
unga kvinnan en delikat tjänst på samma gång
som jag spelade den vidriga prästen ett elakt
spratt, och i min tjocka svartgråa spleen kom
denna episod och lyste upp som en rosengnista
från en värld, stängd för mig ... Och för henne
betydde det ju lyckan och lifvet – så, som hon
såg det och som hon fick mig att se det. Så
lofvade jag då att hjälpa henne, och gjorde det
– det som skulle göras då.

Men sedan har det hela så småningom fått
en annan uppsyn, och den här gången får jag
se till att komma till botten på affären innan
jag går vidare.

Jag lofvade att hjälpa henne; men jag tycker
inte om att göra en sak till hälften. Och nu
vet jag ju, och har vetat det länge: hon är inte
hjälpt med mindre än att hon blir fri.

Om ett par dar kommer prästen tillbaka –
så börjar den gamla historien på nytt. Jag känner
ju honom nu. Men det är inte bara detta;
det fick hon väl till sist se till att komma öfver
på egen hand, hur svårt det må vara, och fast
det rifver sönder hennes lif och gör henne till
en trasa. Men det är något som säger mig så
visst, som om det redan hade skett, att hon snart
skall bära ett barn under sitt hjärta. Så, som
hon älskar nu, lär hon inte komma förbi den
saken. Hon vill det kanske inte ens. Och då:
om detta sker – när detta sker – hvad så...?
Då måste prästen bort. Alldeles bort.

Det är sant: om detta sker, så kan det ju
hända att hon kommer till mig och ber mig att
»hjälpa» henne med samma slags hjälp som så
många förgäfves ha tiggt mig om – och gör hon
det: – ja, så får jag väl då göra henne till
viljes, ty jag vet inte hur jag skall kunna göra
henne emot i något. Men så är jag också led
vid det hela, och så får historien vara slut,
hvad min andel beträffar.

Men jag känner, jag känner och vet att det
inte kommer att gå till på det sättet. Hon är
inte lik de andra, hon kommer aldrig att be mig
om den hjälpen.

Och då måste prästen bort.

Hur jag vänder det, ser jag ingen annan
lösning. Att bringa honom till förnuft? Att få
honom att inse, att han inte längre har någon
rätt att smutsa hennes lif, att han måste gifva
henne fri? Nonsens. Hon är hans hustru; han
är hennes man. Allt ger honom rätt mot henne:
världen, gud, hans eget samvete. Kärleken är
naturligtvis detsamma för honom som den var
för Luther: ett naturbehof, som hans gud en
gång för alla har gifvit honom lof att tillfredsställa
med just denna kvinna. Att hon möter
hans begär med kyla och olust kan aldrig ett
ögonblick komma honom att tvifla på sin »rätt».
För öfrigt föreställer han sig kanske, att hon i
dessa ögonblick i hemlighet känner detsamma
som han, men han finner det vara alldeles i sin
ordning att en kristen kvinna och prästhustru
icke vidgår något sådant ens för sig själf. Till
och med för egen del tycker han inte riktigt om
att kalla den där saken ett nöje; han vill hellre
att den skall heta »plikt» och »guds vilja» ...
Nej, bort med en sådan, bort med honom, bort!

Hur var det: jag sökte ju en gärning, jag
tiggde om den. Är detta alltså gärningen – min
gärning? Den som skall göras, den som jag
ensam ser att den måste göras och som ingen
kan och vågar göra mer än jag?

Man skulle kunna säga att den ser litet besynnerlig
ut. Men det är intet skäl, hvarken mot
eller för. »Storheten», »skönheten» i en handling,
det är reflexskenet af dess verkan på publiken.
Men som det naturligtvis är min anspråkslösa
mening att hålla allt hvad publik heter utanför
den här saken, kommer den synpunkten inte i
betraktande. Jag har bara med mig själf att
göra. Jag vill syna min gärning i sömmarna; jag
vill se hur den ser ut inuti.

Först och främst: det är alltså verkligen
allvar att jag vill döda prästen?

»Vill» – ja, hvad betyder det? En människovilja
är ingen enhet; den är en syntes af
hundra stridiga impulser. En syntes är en
fiktion; viljan är en fiktion. Men vi behöfva
fiktioner, och ingen fiktion är nödvändigare för
oss än viljan. Alltså: vill du?

Jag vill, och jag vill icke.

Jag hör stridiga röster. Jag måste hålla förhör
med dem; jag måste veta hvarför den ena
säger: jag vill, och den andra: jag vill icke.

Först du som säger »jag vill» – hvarför vill
du? Svara!

– Jag vill handla. Lif är handling. Då jag
ser något som upprör mig vill jag gripa in. Jag
griper icke in hvar gång jag ser en fluga i ett
spindelnät, ty spindlarnas och flugornas värld är
icke min, och jag vet att man måste begränsa
sig, och jag tycker inte om flugor. Men om jag
ser en liten vacker insekt med guldskimrande
vingar i nätet, då rifver jag sönder det och dödar
spindeln om det behöfs, ty jag tror inte på att
man inte får döda spindlar. – Jag går i skogen;
jag hör nödrop; jag springer efter skriket och
finner en man i begrepp att våldföra en kvinna.
Jag gör naturligtvis hvad jag kan för att befria
henne, och om det blir nödvändigt, dödar jag mannen.
Lagen ger mig ingen rätt därtill. Lagen ger
mig rätt att döda en annan blott till nödvärn, och
med nödvärn menar lagen blott värn i yttersta
nöd för eget lif. Lagen tillåter mig icke att döda
någon för att rädda min far eller min son eller
min bästa vän, och icke för att skydda min
älskade för misshandel eller våldtäkt. Lagen
är löjlig, kort sagdt, och ingen anständig människa
låter sitt handlingssätt bestämmas af den.

– Men den oskrifna lagen? Moralen ...?

– Käre vän, moralen befinner sig, det vet
du lika väl som jag, i flytande tillstånd. Den
har undergått märkbara förändringar till och
med på de ilsnabba ögonblick som vi två ha
lefvat i världen. Moralen, det är den berömda
kritcirkeln kring hönan: den binder den som tror
på den. Moralen, det är andras åsikter om det
rätta. Men här var det ju fråga om min! Det
är sant, i en mängd fall, kanske i de allra flesta
och oftast förekommande, stämmer min åsikt om
det rätta någorlunda öfverens med de andras,
med »moralen»; och i en mängd andra fall finner
jag divergensen mellan mitt jag och moralen icke
vara värd de risker som en afvikelse kan draga
med sig, och underordnar mig därför. På så
sätt blir moralen för mig medvetet hvad den i
praktiken är för alla och en hvar, ehuru icke
alla veta af det: – icke en fast och öfver allting
bindande lag, men en i hvardagslag brukbar modus
vivendi i det ständiga krigstillståndet mellan jaget
och världen. Jag vet och erkänner, att den gängse
moralen så väl som den borgerliga lagen i sina
stora allmänna grunddrag uttrycker en rättsuppfattning,
som är frukten af oöfverskådliga tiders
från släkte till släkte ärfda, långsamt ökade och
ändrade erfarenhet om de nödvändigaste villkoren
för människors sammanlefnad med hvarandra.
Jag vet, att i stort sedt dessa lagar någorlunda
allmänt måste respekteras, om lifvet alls skall
kunna lefvas här på jorden af varelser sådana
som vi, varelser, otänkbara inom hvarje annan
ram än samhällsorganisationens och uppfödda
med alla dess växlande rätter, bibliotek och
muséer, polis och vattenledning, ljus på gatorna,
natthämtning, vaktparad, predikningar, operabalett
och så vidare. Men jag vet också, att de människor
som det har varit något bevändt med
aldrig ha tagit dessa lagar pedantiskt. Moralen
hör till husgerådet, inte till gudarna. Den skall
begagnas; den skall inte härska. Och den skall
begagnas med urskillning, »med ett litet saltkorn».
Det är klokt att ta seden dit man kommer; det
är enfaldigt att göra det med öfvertygelse. Jag
är en resande i världen; jag ser på människornas
seder och tar upp hvad jag har bruk för. Och
moral kommer af mores, seder; den hvilar helt
och hållet på seden, bruket; den har ingen annan
grund. Och att jag genom att döda den där
prästen begår en handling som strider mot bruket
behöfver du inte undervisa mig om. Moralen – du
skämtar!

– Jag tillstår att jag gjorde frågan mera
för formens skull. Jag tror att vi förstå hvarandra
beträffande moralen. Men jag släpper dig
inte därför. Frågan gällde från början väsentligen
inte hur du kan våga göra detta som vi tala om,
ehuru det strider mot bruk och moral; den gällde
väsentligen, hvarför du vill göra det. Du svarade
med liknelsen om våldsmannen som skändar
en kvinna i skogen. Hvilken jämförelse! Å ena
sidan en rå förbrytare, å den andra en oförvitlig
och aktningsvärd gammal präst!

– Ja, jämförelsen haltar en smula. Den
gällde en okänd kvinna och en okänd man och
ett blott ofullständigt kändt förhållande mellan
dem. Det är inte säkert, att den okända kvinnan
är värd att man dödar en man för hennes
skull. Det är inte heller säkert, att den okände
mannen, som möter en ung kvinna i djupa skogen
och plötsligt blir besatt och öfverväldigad af
Pan, därför är värd att dödas. Det är slutligen
inte säkert att någon sådan fara är för handen
som gör ett ingripande nödvändigt! Flickan skriker
för att hon är rädd och för att det gör ondt,
men det är inte sagdt att skadan bör mätas efter
skriket. Det kan hända att de två bli goda vänner
innan de skiljas åt. På landsbygden ha
många äktenskap börjat med våldtäkt och inte
blifvit sämre än andra, och kvinnorof var en
gång i tiden den normala formen för förlofning
och giftermål. Om jag alltså i det exempel, som
jag valde, dödar mannen för att befria kvinnan
– ett handlingssätt som jag tänker att mängden
af moraliskt tänkande människor skulle gilla,
utom juristerna, och som inför en fransk eller
amerikansk jury skulle inbringa mig ett eklatant
frikännande med applåd af publiken – så handlar
jag rent impulsivt, utan öfverläggning, och gör
kanske en stor dumhet. Men vår affär är helt
annorlunda beskaffad. Här är det inte fråga om
ett enstaka fall af våldtäkt utan om ett lifsvarigt
förhållande, som väsentligen består i fortsatt,
upprepad våldtäkt. Här gäller det inte en okänd
man af okändt värde, utan en som du känner
alltför väl: pastor Gregorius. Och här gäller det
att hjälpa och rädda, inte en okänd kvinna, utan
din hemligt älskade ...

– Nej tyst, det är nog, var tyst ...!

– Kan en man låta den som han älskar
skändas och smutsas och trampas inför sina ögon?

– Var tyst! Hon älskar en annan. Det
här är hans sak, inte min.

– Du vet att du älskar henne. Alltså är
det din sak.

– Var tyst! ... Jag är läkare. Och du vill
att jag skall smyga döden på en gammal man
som kommer till mig för att söka min hjälp!

– Du är läkare. Hur ofta har du inte uttalat
frasen: min plikt som läkare. Här har du
den nu: jag tycker att den är tydlig. Din plikt
som läkare är att hjälpa den som kan och bör
hjälpas, och att skära bort det ruttna köttet som
fördärfvar det friska. Det är visserligen ingen
ära att skörda: du kan inte låta någon få veta
det, då sätter man dig på Långholmen eller
Konradsberg.

Jag erinrar mig nu efteråt, att en vindfläkt
plötsligt tog gardinen och förde den mot ljuset,
det tog eld ytterst i kanten, men jag kväfde strax
den lilla blå lågan i min hand, och stängde
fönstret. Jag gjorde dessa saker automatiskt,
nästan utan att veta det. Regnet piskade fönsterglaset.
Ljusen brunno stelt och stilla. På det
ena af dem satt en liten spräcklig grå nattfjäril.

Jag satt och stirrade på ljusens stela lågor
och blef liksom borta. Jag tror att jag sjönk
i ett slags dvala. Kanske sof jag en stund. Men
plötsligt spratt jag till som vid en häftig stöt och
mindes allt: frågan som måste lösas, beslutet som
måste fattas innan jag kunde söka hvila.

Alltså, du som inte vill: – hvarför vill du
inte?

– Jag är rädd. Först och främst rädd för
upptäckt och »straff». Jag underskattar inte din
omtänksamhet och klokhet, och jag tror nog att
du kommer att ordna det så att det går bra.
Jag håller det för sannolikt. Men risken finns
där ändå. Slumpen ... Man vet aldrig hvad som
kan hända.

– Man måste kunna riskera något här i
världen. Du ville en handling. Har du glömt
hvad du skref här i dagboken för inte så många
veckor sedan, innan vi ännu visste något om
allt detta som har kommit sedan: – ställning,
anseende, framtid, allt det där var du beredd att
packa in på det första skepp som kom lastadt
med en handling ... Har du glömt det? Skall
jag visa dig bladet?

– Nej. Jag har inte glömt det. Men det
var inte sant. Det var skryt. Jag känner det
annorlunda nu, när jag ser skeppet komma. Du
kan väl förstå att jag inte hade tänkt mig ett
sådant satans spökskepp! Det var skryt! Det
var lögn! Det är ingen som hör oss; jag kan
vara uppriktig. Mitt lif är tomt och eländigt och
jag ser ingen mening i det, men jag hänger fast
vid det ändå, jag tycker om att gå i solskenet
och se på folket, och jag vill inte ha något att
gömma på och vara rädd för, låt mig vara i fred!

– Fred, nej – det blir ingen fred ändå.
Vill du att jag skall se den jag älskar drunkna
i en smutspöl, då jag kan hjälpa henne upp med
ett enda djärft och raskt grepp – blir det fred
då, kan jag någonsin få fred om jag vänder henne
ryggen och går ut i solskenet och ser på folket?
Blir det fred?

– Jag är rädd. Inte så mycket för upptäckt;
jag har ju alltid mina piller och kan dra mig
ur spelet om det skulle börja osa katt. Men jag
är rädd för mig själf. Hvad vet jag om mig
själf? Jag är rädd för att komma in i något
som binder mig och snärjer mig och aldrig släpper
mig mera. Det som du begär af mig möter inte
något hinder i mina åsikter; det är en handling
som jag skulle gilla hos en annan, förutsatt att
jag visste det som jag vet; men den passar inte
mig. Den strider mot mina böjelser, vanor, instinkter,
mot allt det som väsentligen är jag. Jag
är inte byggd för sådant. Det finns tusentals
raska, präktiga karlar, som döda en människa
lika lätt som en fluga, hvarför kan inte någon
af dem göra det? Jag är rädd att få dåligt samvete;
man får det af att försöka krypa ur sitt
skinn. Att »hålla sig i skinnet» betyder att känna
sina gränser: jag vill hålla mig i skinnet. Människorna
handla dagligen med största lätthet och
behag tvärt emot sina uppriktigaste och mest
välgrundade åsikter, och deras samveten må som
fisken i vattnet; men försök att handla mot din
innersta struktur, då får du höra hur samvetet
skriker! Då blir det kattmusik! Du säger att
jag har tiggt och bedt om en handling – det
är omöjligt, det är inte sant, det måste vara
något missförstånd. Det är otänkbart att jag
kan ha haft en så vanvettig önskan – jag är
född till åskådare, jag vill sitta bekvämt i en
loge och se på hur folk mördar hvarandra på
scenen, men själf har jag ingenting där att göra,
jag vill vara utanför, låt mig vara i fred!

– Lump! Du är en lump!

– Jag är rädd. Detta är ju en mardröm.
Hvad har jag att göra med dessa människor och
deras smutsiga affärer! Prästen är mig så vidrig
att jag är rädd för honom ... Jag vill inte ha
någon beblandelse mellan hans öde och mitt.
Och hvad vet jag om honom? Det som är mig
vidrigt är inte »han», han själf, utan det intryck
han gjort på mig – han har säkert träffat hundra
och tusen människor utan att verka på dem som
han gör på mig. Den bild han har afsatt i min
själ kan inte plånas ut för att han försvinner,
allraminst om han försvinner genom mig. Han
har redan som lefvande »besatt» mig mer än
jag tycker om, hvem vet hvad han kan hitta
på som död? Jag känner till det där, jag har
läst Raskolnikov, jag har läst Thérèse Raquin.
Jag tror inte på spöken, men jag vill inte ställa
så till att jag kan komma att tro på dem. Hvad
har jag med allt det här att göra? Jag vill resa
bort. Jag vill se skogar och berg och floder.
Jag vill gå under stora gröna träd med en liten
vackert inbunden bok i fickan och tänka vackra,
fina, goda, lugna tankar, tankar som man kan
säga högt och få beröm för. Släpp mig, låt mig
resa, i morgon ...

– Lump!

Ljusen brunno med smutsröda lågor mot
den grå gryningsdagern. Nattfjäriln låg på skrifbordet
med svedda vingar.

Jag kastade mig på sängen.

8 augusti.

Jag har ridit och badat, jag har haft min
mottagning och gjort mina sjukbesök som vanligt.
Och åter kommer kvällen. Jag är trött.

Kyrkans tegeltorn står så rödt i kvällssolen.
Trädkronornas grönska är så mäktig och mörk
just nu, och det blå där bakom är så djupt. Det är
lördagskväll; små fattiga barn hoppa hage nere
på sandgången. I ett öppet fönster sitter en man
i skjortärmarna och blåser flöjt. Han blåser intermezzot
ur Cavalleria rusticana. Det är underligt
med melodier och deras smitta. För knappt tio
år sedan steg denna melodi upp ur kaos och
smög sig på en fattig italiensk musiker, kanske
en kväll i skymningen, kanske en kväll som
denna. Den befruktade hans själ, den födde
andra melodier och andra rytmer och gjorde
honom i förbund med dem i ett slag till en
världsberömdhet och gaf honom ett nytt lif med
ny glädje och nya sorger och en förmögenhet att
spela bort i Monte Carlo. Och melodien breder
ut sig som en plötslig smitta hela världen rundt
och gör sin ödesbestämda gärning på godt och ondt,
färgar kinder röda och kommer ögon att glänsa,
blir beundrad och älskad af otaliga och väcker
leda och äckel hos andra, ofta hos de samma som
älskade den först; ringer envist och obarmhärtigt
i den sömnlöses öron om natten, retar affärsmannen
som ligger och grämer sig öfver att
aktierna som han sålde i förra veckan ha stigit,
stör och pinar tänkaren som vill samla sin tanke
till att formulera en ny lag, eller dansar omkring
i tomrummet i en idiots hjärna. Och medan
mannen, som »skapade» den, kanske är mera
utpinad och led vid den än någon annan, rifver
den ännu kväll efter kväll skallande applådsalfvor
af publiken på all världens förlustelseställen, och
mannen där borta blåser den med känsla på
sin flöjt.

9 augusti.

Att vilja är att kunna välja. Å, att det skall
vara så svårt att välja!

Att kunna välja är att kunna försaka. Å,
att det skall vara så svårt att försaka.

En liten prins skulle göra en utfärd; man
frågade honom: vill prinsen åka med häst eller
fara i båt? Och han svarade: jag vill åka med
häst och fara i båt.

Allt vilja vi ha, allt vilja vi vara. Vi vill
ha all lyckans lust och allt lidandets djup. Vi
vill ha handlingens patos och åskådandets ro.
Vi vill både ha öknens stillhet och larmet på
forum. På en gång vilja vi vara den ensammes
tanke och folkets röst; vi vilja vara både melodi
och ackord. På en gång! Hur vore det möjligt!

»Jag vill åka med häst och fara i båt.»

10 augusti.

Ett ur utan visare har något utslätadt och
tomt som erinrar om ansiktet hos en död. Jag
sitter just och ser på ett sådant ur. Det är för
resten inte något ur, det är bara en tom boett
med en gammal vacker urtafla. Jag såg den
nyss i fönstret hos den puckelryggige urmakaren
i gränden, då jag gick hemåt i den heta gula
skymningen – en underlig skymning; så har jag
tänkt mig slutet på en dag i öknen ... Jag gick
in till urmakaren, som har reparerat min klocka
en gång, och frågade hvad det var för ett ur
som inte hade några visare. Han log med sitt
koketta puckelryggsleende och visade mig den
vackra gamla silfverboetten, ett fint arbete; han
hade köpt klockan på auktion, men verket var
utslitet, obrukbart, och han tänkte sätta dit ett
nytt. Jag köpte boetten som den var.

Jag tänker lägga in några af mina piller i
den och bära den i högra västfickan som pendant
till klockan. Det är bara en ny variant af Demostenes’
idé med giftet i pennan. Det finns
ingenting nytt under solen!

*

Nu kommer natten; en stjärna blinkar redan
genom bladverket i den stora kastanjen. Jag
känner att jag får sofva godt i natt; det är svalt
och lugnt i mitt hufvud. Ändå har jag svårt att
slita mig från trädet och stjärnan.

Natten. Ett så vackert ord! Natten är äldre
än dagen, sade de gamla gallerna. De trodde
att den korta förgängliga dagen var född af den
oändliga natten.

Den stora, oändliga natten.

Nå, det är nu också ett talesätt ... Hvad är
natten, hvad är det som vi kalla natten? Det
är den smala koniska skuggan af vår lilla planet.
En liten spetsig kägla af mörker midt i ett haf
af ljus. Och detta ljushaf, hvad är det? En
gnista i rymden. Den lilla ljuskretsen kring en
liten stjärna: solen.

Å, hvad är det för en pest som har gripit
människorna att fråga om allting hvad det är?
Hvad är det för ett gissel som har piskat dem
ut ur den öfriga syskonringen af krälande och
gående och springande och klättrande och flygande
varelser på jorden, ut att se på sin värld
och sitt lif uppifrån, utifrån, med kalla främmande
ögon, och finna det smått och ingenting
värdt? Hvart bär det hän, hur skall det sluta?
Jag måste tänka på den klagande kvinnorösten
som jag hörde i min dröm, jag hör den ännu i
mina öron, en gammal förgråten kvinnas röst:
världen brinner, världen brinner!

Du skall se på din värld från din egen synpunkt
och icke från någon tänkt punkt ute i
rymden; du skall blygsamt mäta med ditt eget
mått, efter ditt stånd och dina villkor: människanjordbebyggarens
stånd och villkor. Då är jorden
stor nog och lifvet en viktig sak, och natten
oändlig och djup.

12 augusti.

Så grant solen lyser på kyrktuppen i kväll!

Jag håller af det vackra och förståndiga
djuret som alltid svänger efter vinden. Det är
mig en ständig erinran om den hane som vid
ett visst tillfälle gol tre resor, och en sinnrik
symbol af den heliga kyrkan, som lefver af att
förneka sin mästare.

På kyrkogården promenerar församlingens
herde långsamt af och an i den vackra sommarkvällen,
stödd på en yngre ämbetsbroders arm.
Mitt fönster står öppet, och det är så stilla att
ett och annat ord af hvad de säga tränger ända
hit upp. De tala om det förestående valet till
pastorprimariiämbetet, och jag hörde att kyrkoherden
nämnde namnet Gregorius. Han uttalade
detta namn utan någon förtjusning och med en
icke helt oblandad sympati. Gregorius hör till
de präster som alltid ha haft menigheten för
sig och som följd däraf ämbetsbröderna emot sig.
Jag hörde på tonfallet, att kyrkoherden nämnde
hans namn mera i förbigående och att han icke
ansåg honom ha några allvarliga utsikter.

Det är också min mening. Jag tror inte att
han har några utsikter. Det skulle öfverraska
mig mycket om han blef pastor primarius ...

*

Det är den 12 augusti i dag; han for till
Porla den 4 eller 5 juli och skulle vara där i
sex veckor. Då dröjer det alltså inte många dar
innan man har honom här igen, pigg och kry
efter sin badsejour.

13 augusti.

Hur det skall gå till? Det har jag vetat
länge. Slumpen har gjort, att lösningen på problemet
så godt som ger sig själf: mina cyankaliumpiller,
som jag en gång i världen lagade i ordning
utan en tanke på någon annan än mig själf,
få naturligtvis nu göra tjänst.

En sak faller af sig själf: det går inte an
att låta honom ta in dem hemma hos sig. Hos
mig måste det ske. Det blir inte behagligt, men
jag ser ingen annan utväg, och jag vill ha ett
slut på det här. Om han tar ett piller hemma
hos sig på min ordination och kreverar strax
efteråt, är det att befara att polisen möjligen kan
konstruera upp ett samband mellan dessa båda
fakta. Till på köpet skulle den, som jag vill rädda,
lätt kunna bli misstänkt och indragen och nedstänkt
med smuts för lifstiden, kanske dömd för mord ...

Naturligtvis bör ingenting ske som kan vara
ägnadt att oroa polisen. Ingen får veta af att
prästen har fått något piller: han måste dö en fullt
naturlig död, af hjärtslag. Inte heller hon får
ana något annat. Att han dör hos mig är naturligtvis
litet fatalt för mitt anseende som läkare
och kommer att ge mina vänner stoff till dåliga
kvickheter, men det får vara detsamma.

Han kommer upp till mig en dag och pratar
om sitt hjärta eller någon annan smörja och vill
ha konstateradt att han är bättre efter badkuren.
Ingen kan höra hvad vi tala om; den stora,
tomma salen ligger mellan väntrummet och mitt
mottagningsrum. Jag lyssnar och knackar, förklarar
att han är märkbart bättre, men att det
i alla fall är en sak som oroar mig en smula ...
Jag tar fram mina piller, förklarar att det är ett
nytt medel mot vissa hjärtsjukdomar (ett namn
får jag väl också hitta på) och råder honom att
ta ett med detsamma. Jag bjuder honom på ett
glas portvin att skölja ner det med. Dricker
han vin? Ja visst, jag har hört honom stödja
sig på brölloppet i Kana ... Han skall få ett
litet godt vin. Grönstedts grådask. Jag ser
honom för mig: han läppjar först litet på vinet,
så lägger han pillret på tungan, tömmer glaset
och sköljer ner det. Glasögonen spegla fönstret
och fikusen och dölja hans blick ... Jag vänder
mig bort, går till fönstret och ser ut på kyrkogården,
slår och trummar på rutan ... Han säger
något, att det var ett godt vin till exempel, men
stannar i halfva meningen ... Jag hör en duns ...
Han ligger på golfvet ...

Men om han inte vill ta pillret? Å, han
tar det som en läckerhet, han svärmar för medicin
... Men om? Ja, då kan jag inte hjälpa
det, då får det vara; jag kan inte slå ihjäl honom
med en yxa.

... Han ligger på golfvet. Jag plockar undan
pillerasken och vinbuteljen och glaset. Jag ringer
på Kristin: pastorn är sjuk, ett svimningsanfall,
det går snart öfver ... Jag känner på pulsen,
på hjärtat:

– Det är en slagattack, säger jag till sist.
Han är död.

Jag telefonerar till en kollega. Ja, – till
hvem? Låt mig tänka. Den duger inte; han
skref en afhandling för sju år sedan som jag
recenserade litet skeptiskt i en facktidskrift ...
Den: för klok. Den och den och den: bortresta.
Den – ja, honom får vi ta. Eller också
den, eller i nödfall den.

Jag visar mig i dörren till väntrummet, troligtvis
ganska lagom blek, och förklarar dämpadt
och behärskadt att det har inträffat en händelse
som tvingar mig att afbryta mottagningen för i dag.

Kollegan kommer; jag förklarar hvad som
händt: pastorn har länge haft svårt hjärtlidande.
Han beklagar mig vänligt för den gemena oturen
att dödsfallet skulle inträffa just uppe hos mig
och skrifver på min begäran ut dödsattesten ...
Nej, jag ger inte prästen något vin; han kan
spilla på sig, eller det kan kännas på lukten att
han druckit vin, och det kan bli trassligt att
förklara ... Han får nöja sig med ett glas vatten.
Jag är för resten af den åsikten att vin är
skadligt.

Men om det kommer till obduktion? Ja, då
får jag ju ta ett piller själf. Det är en illusion
att tro, att man kan inlåta sig på ett företag af
det här slaget utan någon risk, det har jag vetat
hela tiden. Jag får vara beredd på det yttersta.

Egentligen fordrar ju situationen att jag själf
begär obduktion. Någon annan lär knappast göra
det – ja, det vet man för resten inte ... Jag
säger åt min kollega, att jag tänker begära
obduktion; han svarar förmodligen att det sakligt
sedt naturligtvis är onödigt, eftersom dödsorsaken
är klar, men att det ju kan vara riktigt för formens
skull ... Sedan låter jag frågan falla. Hur
som helst, här är i alla fall en lucka i planen.
Jag får tänka öfver det där litet närmare.

Man kan för resten inte ordna alla detaljer
på förhand; något ändrar ändå slumpen; något
litet måste man räkna med sin improvisationskonst.

En annan sak – pest och satan, en sådan
idiot jag är! Jag har ju inte bara mig själf att
tänka på. Antag, att det kommer till obduktion
och att jag tar ett piller och försvinner genom
min fallucka och gör sällskap med Gregorius
på färden öfver Styx, hvad skall man då finna
på för en förklaring på den sällsamma förbrytelsen?
Människorna äro så nyfikna. Och när
de döda ha tagit sina hemligheter med sig, kommer
man inte då att söka förklaringen hos någon
af de lefvande – hos henne? Släpa henne
inför rätta, förhöra henne, trakassera henne ...
Att hon har en älskare vädra de snart upp; att
hon måste ha önskat prästens död och längtat
efter den faller nästan af sig själf. Det gitter
hon kanske inte ens förneka. Det blir svart
för mina ögon ... Och det skulle bli jag som
gjorde dig detta, du allra ljufvaste lilla kvinnoblomma!

Jag grubblar mig blind och grå på detta.

Men kanske – kanske ändå att jag har en
idé. Om jag ser, att det måste bli obduktion,
får jag i god tid låta några tydliga symptom på
galenskap framträda innan jag tar mitt piller.
Och ännu bättre – ja, det ena goda förskjuter
inte det andra –: jag skrifver ett dokument och
lägger det öppet på skrifbordet här i rummet,
där jag skall dö, ett papper fullskrivet med galimatias
tydande på förföljelsevansinne, religionsgrubbel
och så vidare: prästen har förföljt mig
i åratal; han har förgiftat min själ, därför har
jag förgiftat hans kropp; jag har handlat till
nödvärn, etc. Några bibelspråk kan man också
fläta in, det finns alltid några som kunna passa.
På så sätt kommer det ljus i saken: mördaren
var galen, det är förklaring nog, man behöfver
inte söka efter någon annan, jag får en kristlig
begrafning och Kristin får bekräftelse på hvad
hon alltid i stillhet har misstänkt – ja, inte just
alltid i stillhet. Hon har sagt mig hundra gånger
att jag är tokig. Hon kan afge ett förmånligt
vittnesmål, om det behöfs.

14 augusti.

Jag önskar att jag hade en vän att anförtro
mig åt. En vän, som jag kunde rådgöra med.
Men jag har ingen, och om jag hade någon –
så finns det i alla fall gränser för de anspråk
man kan ställa på sina vänner.

Jag har ju alltid varit litet ensam. Jag har
burit min ensamhet med mig i människovimlet
som snigeln sitt hus. För några är ensamheten
icke en omständighet som de ha råkat i, utan
en egenskap. Och än större lär min ensamhet
bli genom detta; hur det än går, antingen det
går bra eller illa – för mig blir »straffet» i hvart
fall ensam cell på lifstid.

17 augusti.

Narr! Lump! Kretin!

Å, hvad tjäna invektiv till – man förmår
ändå ingenting mot sina nerver och sin mage.

Mottagningstiden var slut för länge sedan;
den sista hade nyss gått; jag stod vid fönstret i
salen och tänkte på ingenting. Plötsligt får jag
se Gregorius komma gående snedt öfver kyrkogården,
rakt på min port. Det blef grått och
grumligt för mina ögon. Jag väntade honom
inte, jag visste inte af att han var återkommen.
Jag kände svindel, yrsel, kväljningar, alla symptom
på sjösjuka. Jag hade bara en tanke i
hufvudet: inte nu, inte nu. En annan gång, inte
nu. Han är i trappan, han står utanför dörren,
hvad skall jag göra ... Ut till Kristin: Om någon
söker mig så säg att jag har gått ut ... Jag förstod
af hennes uppspärrade ögon och gap att
jag måste ha sett besynnerlig ut. Jag störtade
in i sängkammaren och reglade dörren. Och jag
hann nätt och jämt fram till lavoaren: där kräktes
jag.

*

Min fruktan hade alltså rätt? Jag duger inte?

Ty det var just nu det borde ha skett. Den
som vill handla måste kunna gripa tillfället. Ingen
vet om det kommer igen. Jag duger inte!

21 augusti.

I dag har jag sett henne och talat med henne.

Jag gick ett slag ut på Skeppsholmen på
eftermiddagen. Strax jag kommit öfver bron
mötte jag Recke; han kom ned från höjden där
kyrkan ligger. Han gick långsamt och tittade i
marken med framskjuten underläpp och petade
undan småsten med käppen, och han såg inte
ut att vara riktigt nöjd med sin värld. Jag trodde
inte att han skulle se mig, men just som vi
passerade hvarann såg han upp och nickade
markeradt hjärtligt och muntert, med en blixtsnabb
omläggning af hela ansiktsuttrycket. Jag
fortsatte min väg, men hejdade mig efter ett par
steg: hon är säkert inte långt härifrån, tänkte
jag. Kanske står hon kvar däruppe på höjden.
De ha haft något att säga hvarandra och stämt
möte däruppe, dit sällan någon kommer, och för
att inte bli sedd tillsammans med honom har
hon låtit honom gå ner först. Jag satte mig på
bänken, som går rundt kring stammen på den
stora balsampoppeln, och väntade. Jag tror att
det är det största träd som finns i Stockholm.
Många vårkvällar satt jag som barn under det
trädet med min mor. Far var aldrig med; han
tyckte inte om att gå ut och gå med oss.

... Nej, hon kom inte. Jag trodde att jag
skulle få se henne komma ner från höjden, men
hon hade kanske gått ner en annan väg, eller
aldrig varit där.

Jag gick dit upp i alla fall, en omväg, förbi
kyrkan – då fick jag se henne sitta hopkrupen
på ett af trappstegen utanför kyrkporten, framåtböjd,
med hakan i handen. Hon satt och såg
rakt in i solen, som höll på att gå ner. Därför
såg hon mig inte strax.

Redan första gången jag såg henne slog det
mig hur olik hon är alla andra. Hon liknar
hvarken en dam af värld eller en medelklassfru
eller en kvinna af folket. Kanske dock mest det
sista, isynnerhet som hon nu satt där på kyrktrappan
med det ljusa håret bart och fritt i solen,
ty hon hade tagit af hatten och lagt den bredvid
sig. Men en kvinna af ett ursprungligt folk eller
af ett som aldrig funnits, ett där ingen klassbildning
ännu begynt, där »folket» ännu icke
blifvit underklass. En dotter af en fri stam.

Plötsligt såg jag att hon satt och grät. Inte
med snyftningar, bara med tårar. Grät som en,
som har gråtit mycket och knappt märker att
hon gråter.

Jag ville vända om och gå bort, men i detsamma
märkte jag att hon hade sett mig. Jag
hälsade litet stelt och ville gå förbi. Men hon
reste sig strax från det låga trappsteget, lika lätt
och mjukt som från en stol, och gick fram och
räckte mig handen. Hon torkade hastigt bort
tårarna, satte på sig hatten och drog ett grått
flor öfver ansiktet.

Vi stodo tysta en sekund.

– Det är vackert här uppe i kväll, sade jag
till sist.

– Ja, sade hon, det är en vacker afton.
Och det har varit en vacker sommar. Nu är den
snart slut. Träden gulna redan. – Se, en svala!

En ensam svala ilade förbi oss så nära att
jag kände en kylig fläkt öfver ögonlocken, den
gjorde en snabb kurva som för ögat blef en pilskarp
vinkel, och försvann i det blå.

– Det blef så tidigt varmt i år, sade hon.
Då brukar det bli tidig höst.

– Hur står det till med pastorn? frågade jag.

– Jo jag tackar, svarade hon. Han kom
hem från Porla för ett par dar se’n.

– Och har han blifvit något bättre?

Hon vände hufvudet litet ifrån mig och kisade
med ögonen mot solen.

– Inte från min synpunkt sedt, svarade
hon lågt.

Jag förstod. Det var således som jag hade
tänkt. Nå, det var heller inte svårt att gissa ...

En gammal gumma gick och sopade vissna
löf. Hon kom oss närmare och närmare, och vi
gingo sakta undan längre ut på kullen. Jag gick
och tänkte på prästen. Jag skrämde honom först
med hans hustrus hälsa, det hjälpte knappt två
veckor; jag skrämde honom med hans egen och
med den bleka döden, det hjälpte i sex. Och
det hjälpte så länge bara därför att han var
skild från henne. Jag börjar tro att Markel och
och hans cyrenaïker ha rätt: människorna bekymra
sig inte om lyckan, de söka efter vällusten.
De söka efter vällusten äfven mot sitt intresse,
mot sina åsikter och sin tro, mot sin lycka ...
Och den unga kvinnan som gick vid min sida
med en så rak och stolt rygg men nacken med
allt det ljusa silkesvirret djupt böjd under sina
bekymmer – hon hade gjort alldeles detsamma:
sökt vällusten och icke bekymrat sig om lyckan.
Och för första gången slog det mig nu, att det var
alldeles samma slags handlingssätt som fyllde mig
med vämjelse för den gamla prästen och med en
oändlig ömhet för den unga kvinnan, ja, med en
försagd vördnad som inför gudomens närhet.

Solen glödde mattare nu genom den tjocka
dunstkretsen öfver staden.

– Säg, fru Gregorius – får jag fråga er
om en sak?

– Ja, gärna.

– Den som ni älskar – jag vet ju inte alls
hvem det är – hvad säger han om det här, och
om alltsammans; hvad vill han göra? Hur vill
han att det skall bli? Ty han kan ju inte
gärna vara nöjd med det som det är –?

Hon teg länge. Jag började tro att jag hade
frågat dumt och att hon inte ville svara.

– Han vill att vi skall resa, sade hon till sist.

Jag studsade.

– Kan han det också? frågade jag. Jag
menar, är han en fri man, förmögen, oberoende
af anställning eller yrke, en man som gör hvad
han vill?

– Nej. Då hade vi ju gjort det för länge
se’n. Han har hela sin framtid här. Men han
vill bryta sig en ny bana i ett främmande land,
långt bort. Kanske Amerika.

Jag måste le invärtes. Klas Recke och Amerika!
Men jag blef stel då jag tänkte på henne.
Jag tänkte: därborta kommer han att gå till botten
genom alldeles samma egenskaper som han flyter
på här. Och hvad blir det så af henne ...

Jag frågade:

– Och ni själf – vill ni det?

Hon skakade på hufvudet. Ögonen stodo
fulla af tårar.

– Jag vill helst dö, sade hon,

Solen drunknade småningom i det grå töcknet.
Ett kyligt vinddrag susade genom träden.

– Jag vill inte förstöra hans lif. Inte bli
en börda för honom. Hvarför skulle han resa?
Det skulle bara vara för min skull. Han har hela
sitt lif här, sin ställning, sin framtid, sina vänner,
allting.

– Jag kunde ingenting svara på detta, hon
hade ju så alltför rätt. Och jag tänkte på Recke.
Hela förslaget syntes mig så underligt från honom.
Jag skulle aldrig ha väntat något sådant af honom.

– Säg, fru Gregorius – jag får ju vara er vän,
ni betraktar mig så, inte sant? Ni tycker inte
illa om att jag talar med er om de här sakerna?

Hon log mot mig genom tårarna och floret
– ja, hon log!

– Jag håller mycket af er, sade hon. Ni
har gjort sådant för mig som ingen annan kunde
eller ville ha gjort. Ni får tala med mig om allt
hvad ni vill. Jag tycker så mycket om när ni
talar.

– Har han, er vän – har han velat det
länge, att ni skulle resa bort tillsammans? Har
han talat om det länge?

– Aldrig förr än i kväll. Vi träffades här
uppe kort innan ni kom. Han har aldrig talat
med mig om det förr. Jag tror knappt ens han
har tänkt på det förr.

Jag började förstå ... Jag frågade:

– Har det alltså stött till något särskildt
just nu ... eftersom han kom på den tanken?
Något oroande ..?

Hon böjde på hufvudet:

– Kanske.

Den gamla med kvasten sopade åter sina
löf alldeles inpå oss, vi gingo tillbaka mot kyrkan,
långsamt, under tystnad. Vi stannade vid trappan
där vi först hade mötts. Hon var trött: hon
satte sig åter på trappsteget och stödde hakan
mot handen med blicken ut i den grånande
skymningen.

Vi tego länge. Det var stilla omkring oss,
men öfver oss susade vinden med en skarpare
ton än nyss genom trädkronorna, och det var
ingen värme mer i luften.

Hon skälfde till i en frysning.

– Jag vill dö, sade hon. Jag vill så förfärligt
gärna dö. Jag känner att jag har fått
allt mitt, allt det jag skulle ha. Jag kan aldrig
bli så lycklig mer som jag har varit dessa veckor.
Det har sällan gått någon dag som jag inte har
gråtit; men jag har varit lycklig. Jag ångrar
ingenting, men jag vill dö. Och ändå är det så
svårt. Jag tycker att själfmord är fult, isynnerhet
för en kvinna. Jag har en sådan afsky för
allt våld på naturen. Och jag vill inte heller
göra honom någon sorg.

Jag teg och lät henne tala. Hon kisade
smalt med ögonen:

– Ja, själfmord är fult. Men det kan vara
ännu fulare att lefva. Det är förskräckligt att
man så ofta bara har det som är mer eller mindre
fult att välja på. Den som kunde få dö!

Jag är inte rädd för döden. Inte ens om
jag trodde att det fanns någonting efter döden
skulle jag vara rädd för den. Jag har hvarken
gjort något ondt eller något godt som jag hade
kunnat göra annorlunda; jag har gjort hvad jag
har måst göra, i smått som stort. Minns ni att
jag en gång talade med er om min ungdomskärlek
och att jag ångrade, att jag inte gaf mig
åt honom? Jag ångrar det inte längre. Jag
ångrar ingenting, inte ens mitt giftermål. Ingenting
hade ändå kunnat ske annorlunda än det
har skett.

Men jag tror inte att det finns någonting
efter döden. Som barn tänkte jag mig alltid
själen som en liten fågel. I en illustrerad världshistoria
som min far hade såg jag också att
egypterna afbildade den som en fågel. Men en
fågel flyger inte högre än luften räcker, och den
räcker inte långt. Den hör till jorden, den också.
I skolan hade vi en lärare i naturkunnighet som
förklarade för oss att ingenting af det som finns
på jorden kan komma bort från den.

– Det är jag rädd att han hade fått om
bakfoten, insköt jag.

– Det är nog möjligt. Men jag uppgaf i
alla fall min fågeltro, och själen blef mera obestämd
för mig. För några år sedan läste jag
allt hvad jag kom öfver om religionen och sådant,
både för och emot. Det hjälpte mig ju att reda
upp mina begrepp i mycket, men jag fick ändå
inte veta det jag ville. Det finns människor som
skrifver så utmärkt väl, och jag tror att de kan
bevisa hvad som helst. Jag tyckte alltid att den
hade rätt som skref bäst och vackrast. Viktor
Rydberg dyrkade jag. Men jag kände och förstod,
att om lif och död visste ändå ingen någonting.

– Men – och det kom en hög och varm
färg öfver hennes kind i mörkret – men på
sista tiden har jag fått veta mer om mig själf än
förut i hela mitt lif. Jag har lärt känna min
kropp. Jag har lärt mig känna och förstå, att
min kropp är jag. Det finns ingen glädje och
ingen sorg och inte något lif alls annat än genom
den. Och min kropp vet ju att den måste dö.
Den känner det, liksom ett djur kan känna det.
Därför vet jag nu, att det finns ingenting för mig
bortom döden.

Det hade mörknat. Sorlet från staden steg
starkare upp till oss nu i mörkret, och lyktorna
började tändas därnere i krokarna längs kajer
och broar.

– Ja, sade jag, er kropp vet att den skall
dö en gång. Men den vill inte dö; den vill
lefva. Den vill inte dö förr än den är utsliten
och tyngd af år. Förtärd af lidande och förbränd
af lust. Då först vill den dö. Ni tror
att ni vill dö, därför att allting ser så svårt
ut nu. Men ni vill det inte, jag vet att ni inte
kan vilja det. Låt tiden gå. Tag dagen som
den kommer. Allting kan bli annorlunda förr
än ni tror. Också ni själf kan bli annorlunda.
Ni är stark och sund; ni kan bli ännu starkare;
ni hör till dem som kan växa och förnyas.

Det gick en frysning genom hennes gestalt.
Hon reste sig:

– Det är sent, jag måste gå hem. Vi kan
inte gå ner härifrån tillsammans, det vore inte
bra om någon såg oss. Gå den där vägen, så
går jag åt andra hållet. Godnatt!

Hon räckte mig sin hand. Jag sade:

– Jag skulle så gärna vilja kyssa er kind.
Får jag det?

Hon tog upp floret och böjde fram sin kind.

Jag kysste den.

Hon sade:

– Jag vill kyssa er panna. Den är vacker.
Vinden slet i mina glesnande hårtestar när
jag blottade mitt hufvud. Och hon tog det mellan
sina varma och mjuka händer och kysste min
panna – högtidligt, som en ceremoni.

22 augusti.

Hvilken morgon! En lätt känning af höst i
den glasklara luften. Och stilla.

Mötte fröken Mertens på min morgonridt och
växlade några muntra ord med henne i förbifarten.
Jag tycker om hennes ögon. Jag tror
att det är mera djup i dem än man ser strax.
Och så håret ... Men sen finns det heller inte
stort mera på meritlistan. Jo, en liten god karaktär
har hon bestämdt också.

Jag red Djurgården rundt och tänkte hela
tiden på henne som satt på trappan däruppe
vid kyrkan och såg in i solen och grät, och som
längtade efter att få dö. Och sannerligen: om
ingen hjälp kommer, om ingenting inträffar –
om inte det inträffar som jag tänker på – då
är hvarje försök att trösta henne med ord bara
löjligt prat, det kände jag själf medan jag talade
till henne. Då har hon rätt, hundra gånger rätt
i att söka döden. Hon kan hvarken resa eller
stanna. Resa – med Klas Recke? Bli honom
en börda och en black om foten? Jag välsignar
henne för att hon inte vill det. De skulle gå under
bägge. Han har det bra förspändt här, sägs det,
med ena foten i sitt departement och den andra i
finansvärlden; jag har hört folk kalla honom en
framtidsman, och om han har skulder så är det
nog inte värre för honom än för många andra
»framtidsmän» innan deras position är gjord.
Han har precis det lagom af begåfning som brukar
hjälpa fram sin man – inom den rätta miljön,
naturligtvis; någon elementarkraft är han inte.
»Bryta sig en ny bana» ... nej, det ligger inte
för honom. Och hon kan inte heller bli kvar i
sitt gamla lif. En fånge i fiendeland. Föda sitt
barn under den främmande mannens tak och
vara nödd att hyckla och ljuga för honom och
se hans äckliga fadersglädje – kanske uppspädd
med misstankar som han inte törs tillstå men
som han kommer att begagna för att ytterligare
förgifta hennes lif ... Nej, hon kan det helt
enkelt inte, det slutar med någon katastrof
om hon försöker det ... Hon måste bli fri. Hon
skall vara sin egen och råda öfver sig själf och
sitt barn. Då ordnar sig allting för henne,
då blir lifvet möjligt och godt för henne att
lefva. Jag har gjort en ed vid min själ: hon
skall bli fri.

Jag var i en ohygglig spänning nyss, under
min mottagning. Jag trodde att han skulle komma
i dag, jag tyckte att jag kände det i huden ...
Han kom inte, men lika godt; när helst han
kommer skall han inte finna mig oberedd. Det
som hände i torsdags skall inte upprepas.

Nu går jag ut och äter middag. Jag skulle
önska att jag träffade Markel, så kunde jag bjuda
honom på middag på Hasselbacken. Jag vill
prata och dricka vin och se folk.

Kristin har redan middagen färdig och blir
ursinnig, men det får vara detsamma.

(Senare.)

Det är färdigt; det är gjordt. Jag har gjort det.

Så underligt det kom. Så sällsamt slumpen
ordnade det för mig. Jag kunde nästan bli
frestad att tro på en försyn.

Jag känner mig tom och lätt som ett urblåst
ägg. Nyss, då jag kom inom salsdörren och såg
mig själf i spegeln, studsade jag inför uttrycket
i mitt ansikte: något visst tomt och utslätadt,
något jag vet inte hvad, som kom mig att tänka
på uret utan visare, som jag bär i min ficka.
Och jag måste fråga mig själf: det där som du
har gjort i dag – var det alltså hela ditt innehåll,
finns det ingenting kvar nu därinne?

Dumheter. Det är en känsla som går öfver.
Jag är lite trött i hufvudet. Det kan jag ha
lof till.

Klockan är half åtta; solen har nyss gått
ned. Hon var en kvart öfver fyra då jag gick
ut. Tre timmar alltså. Tre timmar och några
minuter.

... Jag gick alltså ut för att äta middag; jag
sneddade öfver kyrkogården; jag gick genom gränden;
jag stannade ett ögonblick framför urmakarens
fönster, fick en smilande puckelryggig hälsning
af mannen därinnanför och besvarade den. Jag
minns att jag gjorde denna reflexion: hvar gång
jag ser en puckelrygg, känner jag mig af sympati
en smula puckelryggig själf. Förmodligen en
reflexverkan af den från barndomen inlärda
medkänslan med olyckan ... Jag kom upp på
Drottninggatan; jag gick in i Havannamagasinet
och köpte ett par ordentliga Upmann. Jag vek
om hörnet vid Fredsgatan. När jag kom på
Gustaf Adolfs torg, kastade jag en blick in genom
Rydbergs fönster i tanke att Markel möjligen
kunde sitta där vid sin absint, som han brukar
ibland, men där satt bara Birck med ett glas
citron. Det är en tungus, honom kände jag
ingen lust att äta middag med på tu man hand.
... Utanför tidningskontoret köpte jag ett Aftonblad
och stoppade det i fickan. Där finns kanske
något nytt om Dreyfusaffären, tänkte jag ... Men
jag. gick hela tiden och undrade hur jag skulle
få fatt i Markel. Att telefonera till hans tidning
lönade sig inte, han är aldrig där vid den tiden ;
och medan jag tänkte detta gick jag in i en
cigarrbod och telefonerade. Han hade nyss gått.
... På Jakobs torg såg jag på långt håll pastor
Gregorius komma emot mig. Jag gjorde mig
redan i ordning att hälsa då jag med ens upptäckte
att det inte var han. Det var inte ens
någon nämnvärd likhet.

– Så, tänkte jag, då möter jag honom snart.

Ty enligt en allmänt spridd folktro, som jag
dunkelt påminde mig att min erfarenhet vid något
tillfälle hade bekräftat, skall ett misstag på person
af denna art vara ett slags varsel. Jag erinrade
mig till och med, att jag i en pseudovetenskaplig
tidskrift »för psykiska undersökningar» hade läst
en historia om en man, som efter ett sådant
»varsel» tvärt vek in på en sidogata för att undgå
ett möte som var honom obehagligt – och kom
rakt i armarna på den som han ville undvika ...
Men jag trodde inte på dessa dumheter, och
mina tankar fortsatte hela tiden i tysthet sin
razzia efter Markel. Det kom för mig, att jag
ett par gånger vid samma tid på dagen hade
träffat honom i vattenbutiken i torget; jag gick
dit. Han var naturligtvis inte där, men jag satte
mig i alla fall i en af sofforna under de stora
träden invid kyrkogårdsmuren för att dricka
ett glas vichyvatten medan jag ögnade igenom
mitt Aftonblad. Jag hade knappt vecklat upp
det och fäst ögonen på den stående fetstilsrubriken:
Dreyfusaffären – förrän jag hörde tunga
knastrande steg i sanden, och pastor Gregorius
stod framför mig.

– Se doktorn, god dag, god dag. Får jag
lof att slå mig ner? Jag tänkte dricka ett litet
glas vichyvatten före middagen. Det kan väl
inte vara farligt för hjärtat?

– Ja, kolsyran är ju inte bra, svarade jag,
men ett litet glas någon gång kan inte göra stor
skada. Hur står det till efter badsejouren?

– Mycket bra. Jag tror att den har bekommit
mig riktigt bra. Jag sökte doktorn för
några dar se’n, i torsdags tror jag det var, men
jag kom för sent. Doktorn var utgången.

Jag svarade, att jag oftast brukar kunna
träffas äfven en eller annan halftimme efter
mottagningstidens slut, men att jag den dagen
tyvärr hade blifvit tvungen att gå ut litet tidigare
än vanligt. Jag bad honom komma i morgon.
Han visste inte om han hade tid, men han skulle
försöka.

– Det är vackert i Porla, sade han.

(Det är mycket fult i Porla. Men Gregorius
är som stadsbo van att alltid finna »landet»
vackert, hur det än ser ut. Dessutom hade han
betalat och ville till det yttersta ha valuta för
sina pengar. Därför fann han det vackert.)

– Ja, svarade jag, det är ganska vackert i
Porla. Fast mindre vackert än på de flesta andra
ställen.

– Ronneby är kanske vackrare, medgaf han.
Men det är ju så lång och dyr resa.

En halfvuxen flicka serverade vattnet, två
små kvartsbuteljer.

Plötsligt fick jag en ingifvelse. Eftersom
det ändå måste ske: – hvarför inte här? Hvarför
inte nu? Jag såg mig omkring, Det fanns
ingen i närheten just nu. Vid ett bord långt
borta sutto tre gamla herrar, af hvilka jag kände
en, en pensionerad gammal ryttmästare; men de
pratade högt med hvarandra och talade om
historier och skrattade och kunde icke höra hvad
vi sade eller se hvad vi gjorde. En liten smutsig
och barfota flickunge tassade fram till oss och
bjöd ut blommor, vi skakade på hufvudena, och
hon försvann lika tyst. Framför oss låg torgets
sandplan nästan tom i den sena middagstimmen.
Från hörnet vid kyrkan sneddade då och då en
fotgängare ned mot östra alléen. En varm sensommarsol
förgyllde Dramatiska teaterns gamla gula
fasad mellan lindarna. På trottoaren stod teaterns
direktör och pratade med regissören. Afståndet
gjorde dem till miniatyrer, hvilkas linjespel blott
ett öga som kände dem förut kunde uppfatta och
tolka. Regissören röjdes af sin röda fez, som
blef till en liten gnista i solen, direktören af dessa
delikata handrörelser som tycktes säga: ja, herregud,
hvar sak har två sidor! Jag kände mig
öfvertygad om att det var något i den vägen han
sade, jag såg den lätta axelryckningen, jag tyckte
mig höra tonfallet. Och jag tillämpade orden
på mig och mitt. Ja, hvar sak har två sidor.
Men man må aldrig så väl ha ögonen öppna för
dem bägge, man måste dock till sist välja den
ena. Och jag hade för längesedan gjort mitt val.

Jag tog upp urboetten med pillerna ur västfickan,
tog ett piller mellan tummen och pekfingret,
vände mig litet åt sidan och låtsades taga in det.
Så tog jag en klunk ur mitt vattenglas liksom för
att skölja ner det. Pastorn blef strax intresserad:

– Jag tror att doktorn medicinerar? sade han.

– Ja, svarade jag. Vi ha dåliga hjärtan
lite hvar. Mitt är inte heller som det skall vara.
Det kommer sig af att jag röker för mycket.
Kunde jag bara lägga bort att röka, skulle jag
aldrig behöfva den här smörjan. Det här är ett
tämligen nytt medel; jag har sett det mycket rekommenderadt
i tyska facktidskrifter, men jag ville
gärna pröfva det på mig själf innan jag använde
det i min praktik. Nu har jag hållit på med
det i öfver en månad, och jag har funnit det
utmärkt. Man tar ett piller en stund före middagen;
det hindrar »matfebern», den där oron
och hjärtklappningen strax efter måltiden. Får
jag lof?

Jag räckte honom dosan med locket uppslaget
och vändt så, att han icke kunde se att det
var en urtafla; det skulle ha kunnat ge honom
stoff till onödiga frågor och prat.

– Jag tackar, sade han.

– Jag kan skrifva ett recept på dem i morgon,
tillade jag.

Han tog ett piller utan vidare frågor och
sväljde ner det med en klunk vatten. Jag tyckte
att mitt hjärta stod stilla. Jag stirrade rätt framför
mig. Torget låg tomt och ökentorrt. En
ståtlig poliskonstapel gick långsamt förbi, stannade,
knäppte med fingrarna bort ett dammkorn
från sin välborstade syrtut och fortsatte sin rond.
Solen sken alltjämt lika varmt och gult på Dramatiska
teaterns vägg. Direktören gjorde nu en
gest som han sällan använder, den judiska gesten
med utvända händer, affärsmannens gest som betyder:
jag vänder insidan ut, jag döljer ingenting,
jag lägger korten på bordet. Och den röda fezen
nickade två gånger.

– Den här vattenbutiken är gammal, sade
pastorn. Det är visst den äldsta i sitt slag i
Stockholm.

– Ja, svarade jag utan att vända på hufvudet,
den är gammal.

Klockan slog tre kvart på fem i Jakobs
kyrka.

Jag tog mekaniskt upp min klocka för att
se efter om den gick rätt, men min hand famlade
och darrade så att jag tappade klockan i marken
och glaset gick sönder. Då jag böjde mig ned
för att ta upp den, såg jag att det låg ett piller
på marken; det var det som jag nyss hade låtsats
ta in. Jag trampade sönder det med min fot.
I detsamma hörde jag pastorns vattenglas falla
omkull på brickan. Jag ville inte se ditåt, men
såg ändå hans arm falla slappt ned och hans
hufvud nicka till mot bröstet och de bristande
ögonen vidöppna ...

Det är löjligt, det var nu tredje gången sedan
jag kom hem som jag steg upp och kände efter
att min dörr är väl stängd. Hvad har jag att
frukta? Ingenting. Inte det ringaste. Jag har gjort
min sak nätt och delikat, hvad man än må säga
om den för resten. Slumpen hjälpte mig också.
Det var tur att jag såg pillret på marken och
trampade sönder det. Om jag inte hade tappat
min klocka, skulle jag förmodligen inte ha sett
det. Det var alltså tur att jag tappade min
klocka ...

Prästen är död af hjärtslag; jag skref själf
ut attesten. Han hade gått sig varm och andfådd
i den starka sommarhettan; så drack han ett
stort glas vichyvatten alldeles för häftigt och
utan att låta det slå af sig. Jag förklarade detta
för den ståtliga poliskonstapeln, som hade vändt
och kommit tillbaka, för den lilla uppskrämda
serveringsflickan och för några nyfikna, som
samlat sig. Jag hade rådt pastorn att låta vattnet
stå och slå af sig en liten stund, innan han drack
det, men han var törstig och ville inte höra på
mig. »Ja,» sade konstapeln, »jag såg just hur
häftigt och törstigt den gamle herrn drack sitt
vatten, då jag gick förbi nyss, och jag tänkte:
det där är inte bra för honom» ... Bland de
förbigående, som stannade, var en ung prästman
som kände den döde. Han åtog sig att underrätta
fru Gregorius, så skonsamt som möjligt.

Jag har ingenting att frukta. Hvarför känner
jag då oupphörligt på min dörr? Därför att jag
har en känsla af att det oerhörda atmosfäriska
trycket af andras meningar, de lefvandes, de
dödas och de ännu oföddas, ligger samladt
därute och hotar att spränga dörren och krossa
mig, pulvrisera mig ... Därför känner jag på låset.

... När jag ändtligen kunde komma därifrån,
satte jag mig upp på en spårvagn, den första
jag fick fatt i. Den förde mig långt ut på Kungsholmen.
Jag fortsatte landsvägen ända ner till
Tranebergs bro. Vi bodde där en gång, en sommar
då jag var fyra eller fem år. Där metade
jag min första lilla abborpinne på en krökt
knappnål. Jag mindes precis fläcken där jag
hade stått. Jag stod där länge också nu och söp
in den välkända lukten af stillastående vatten
och soltorkad tjära. Nu liksom då kilade små
kvicka abborrar af och an i vattnet. Jag mindes
hur girigt jag hade sett på dem den gången och
hur hett jag hade önskat att jag kunde fånga
dem. Och när det ändtligen lyckades och en
liten, liten abborre, knappt tre tum lång, sprattlade
på kroken, gallskrek jag af förtjusning och sprang
rakt hem till mamma med den lilla fisken sprittande
och skälfvande i min knutna hand ... Jag
ville att vi skulle äta den till middagen, men
mamma gaf den åt katten. Och det var också
roligt. Att se honom leka med den och sedan
höra hur benen knastrade mellan hans roftänder
...

På hemvägen gick jag in på Piperska muren
för att äta middag. Jag trodde inte att jag skulle
träffa någon bekant där, men där sutto två läkare
och vinkade åt mig att slå mig ner hos dem.
Jag drack bara ett glas pilsner och gick.

Hvar skall jag göra af dessa lappar? Hittills
har jag brukat lägga dem i lönnlådan i chiffonniern:
men det är inte bra. Ett bara någorlunda
erfaret öga ser strax på en gammal möbel sådan
som denna att det måste finnas en lönnlåda i
den och tar lätt reda på den. Om trots allt
någonting skulle inträffa, något som icke kunnat
förutses, och man föll på den idén att göra en
husundersökning här, så skulle man strax hitta
dem där. Men hvar skall jag då göra af dem?
Jag vet: jag har en mängd kartonger på bokhyllan,
attrapper i form af böcker, fyllda med
vetenskapliga anteckningar och andra gamla
papper, omsorgsfullt ordnade och med etiketter
på ryggarna. Jag kan sticka in dem bland anteckningarna
i gynäkologi. Och jag kan blanda
dem med mina äldre dagbokslappar, jag har ju
fört dagbok förr också, aldrig regelbundet någon
längre tid, men periodiskt ... För resten kan det
göra detsamma tills vidare. Jag får alltid tid att
bränna dem om det skulle behöfvas.

*

Det är färdigt, jag är fri. Nu vill jag skaka
af mig detta, nu vill jag tänka på annat.

Ja – på hvad då?

Jag är trött och tom. Jag känner mig alldeles
tom. Som en blåsa som jag stuckit hål på.

Jag är hungrig, det är hela saken. Kristin
får värma upp middagen och ta in den.

23 augusti.

Det har regnat och blåst hela natten. Den
första höststormen. Jag låg vaken och hörde
två grenar gnissla mot hvarandra i den stora
kastanjen utanför mitt fönster. Jag minns att
jag steg upp och satt vid fönstret en stund och
såg skytrasorna jaga hvarandra. Reflexen från
gaslyktorna gaf dem ett smutsigt tegelrödt och
brandfärgadt sken. Jag tyckte att kyrkspiran
krökte sig för stormen. Skyarna formade sig till
gestalter, de blefvo till en vild jakt af smutsiga
röda djäflar, som tutade i lurar och hvisslade
och skreko och fläkte trasorna af hvarandras
kroppar och gjorde alla sorters hor. Och medan
jag satt där brast jag plötsligt i skratt: jag skrattade
åt stormen. Jag tyckte att den gjorde för
mycket väsen af affären. Det gick mig som juden,
då åskan slog ner just medan han åt en fläskkotlett:
han trodde att det var för fläskbitens
skull. Jag tänkte på mig och mitt, och jag trodde
att stormen tänkte på det samma. Till sist somnade
jag på min stol. En köldrysning väckte
mig, jag gick till sängs men somnade inte mer.
Och så blef det då till sist en ny dag.

Nu är det morgongrått och stilla, men regnar
och regnar. Och jag har en förskräcklig snufva
och har redan blött ner tre näsdukar.

Då jag vek upp tidningen vid mitt morgonkaffe,
såg jag att pastor Gregorius är död. Helt
plötsligt, af slag ... i vattenbutiken i Kungsträdgården
... En af våra mera kända läkare, som
händelsevis befann sig i hans sällskap, kunde
blott konstatera att döden inträdt ... Den aflidne
var en af hufvudstadens helst hörda och mest omtyckta
predikanter ... En sympatisk och vidhjärtad
personlighet ... Femtioåtta år gammal ... Sörjd
närmast af maka, född Waller, samt åldrig moder.

Ack ja, herregud, vi måste alla den vägen
gå. Och han hade länge haft dåligt hjärta.

Men han hade alltså en gammal mor. Det
visste jag inte. Hon måste vara förskräckligt
gammal.

... Det är något visst dystert och otrefligt
med det här rummet, isynnerhet sådana här
regnvädersdagar. Allting här är gammalt och
mörkt och litet malätet. Men jag trifs inte med
nya möbler. I alla fall tror jag att jag får lof
att skaffa mig nya gardiner för fönstret, de äro
för mörka och tunga och hålla ljuset ute. Den
ena är också litet bränd i kanten sedan den där
natten i somras, då ljuset fladdrade till och den
tog eld.

»Den där natten i somras» ... Låt mig tänka,
hur längesen kan det vara? – Två veckor. Och
jag tycker att det är en hel evighet sedan dess.

Hvem kunde ana att han hade sin mor i
lifvet ...

Hur gammal skulle min mor vara om hon
lefde nu? Å, inte så värst gammal. Knappt
sextio år.

Hon skulle ha hvitt hår. Hon skulle kanske
gå litet tungt i backar och trappor. De blå ögonen,
som voro ljusare än alla andras, skulle vara
ännu ljusare nu af ålder och de skulle le godt
under det hvita håret. Hon skulle glädja sig åt
att det har gått så bra för mig, men ännu mera
skulle hon sörja öfver bror Ernst som är i Australien
och aldrig skrifver. Hon hade aldrig annat
än sorg och bekymmer af Ernst. Därför tyckte
hon mest om honom. – Men hvem vet, han hade
kanske blifvit annorlunda om hon fått lefva.

Hon dog för tidigt, min mor.

Men det är godt att hon är död.

(Senare.)

Nyss, då jag kom hem i skymningen, stannade
jag som förstenad på tröskeln till salen.
På bordet framför spegeln stod ett knippe mörka
blommor i ett glas. Det var skymning. De fyllde
rummet med sin tunga doft.

Det var rosor. Mörka, röda rosor. Ett par
nästan svarta.

Jag stod alldeles stilla midt i det tysta, skymningsstora
rummet och vågade knappt röra mig
och knappt andas. Jag tyckte mig gå i en
dröm. Blommorna på spegeln – det var ju de
mörka blommorna från min dröm.

Ett ögonblick blef jag rädd. Jag tänkte:
detta är en hallucination; jag börjar gå sönder,
det lider mot slutet med mig. Jag vågade icke
gå fram och taga blommorna i min hand af fruktan
att gripa i tomma luften. Jag gick in i mitt
arbetsrum. På skrifbordet låg ett bref. Jag bröt
det med darrande fingrar i tanke att det kunde
ha något samband med blommorna; men det var
en middagsbjudning. Jag läste det och skref ett
ord till svar på ett visitkort: »kommer». Så gick
jag åter ut i salen: blommorna voro kvar. Jag
ringde på Kristin; jag ville fråga henne hvem
som hade kommit med blommorna. Men ingen
kom på min ringning; Kristin var utgången. Det
fanns ingen i våningen mer än jag.

Mitt lif börjar blanda sig med mina drömmar.
Jag kan inte längre hålla dröm och lif i
sär. Jag känner till det där, jag har läst om
det i stora böcker: det är början till slutet. Men
en gång måste ju slutet komma, och jag fruktar
ingenting. Mitt lif blir mer och mer dröm. Och
det har kanske aldrig varit annat. Jag har kanske
drömt hela tiden, drömt att jag är läkare
och att jag heter Glas och att det fanns en präst
som hette Gregorius. Och jag kan när som helst
vakna som gatsopare eller biskop eller skolpojke
eller hund – hvad vet jag ...

Å, dumheter. När drömmar och varsel
börja slå in, och det icke är fråga om pigor och
gamla fruntimmer utan om högre organiserade
individer, då säger psykiatrien att det är ett tecken
till begynnande andlig desorganisation. Men hur
förklaras det? Det förklaras så, att man i de
allra flesta fall aldrig har drömt det som »slår
in»; man tycker att man har drömt det, eller
också att man har upplefvat alldeles detsamma
en gång förr, in i de minsta detaljer. Men min
dröm med de mörka blommorna har jag uppskrifven!
Och blommorna själfva, de äro ingen
hallucination, de stå där och dofta och äro lefvande,
och någon har kommit hit med dem.

Men hvem? Det finns ju bara en att gissa
på. Skulle hon alltså ha förstått? Förstått
och gillat och sändt dessa blommor som ett tecken
därpå och ett tack? Det är ju vansinne, det är
omöjligt. Något sådant händer inte, kan inte få
hända. Det vore alltför förskräckligt. Det vore
inte tillständigt. Det finns gränser för hvad en
kvinna får förstå! Är det så, då förstår jag ingenting
längre, då vill jag inte leka med längre.

Det är ändå vackra blommor. Skall jag
ställa dem på mitt skrifbord? Nej. De få stå
där de stå. Jag vill inte röra vid dem. Jag är
rädd för dem. Jag är rädd!

24 augusti.

Min snufva blef en hel liten influensa. Jag
har stängt min dörr för mina patienter för att
inte smitta ner dem, och håller mig inne. Jag
har sändt återbud till middagen hos Rubins. Jag
kan ingenting göra, inte ens läsa. Jag har nyss
lagt patience med en gammal kortlek som jag
har kvar efter min far. Jag tror att det ligger
väl ett dussin gamla kortlekar i lådan till det
förtjusande mahognyspelbordet, en möbel som
ensamt den skulle kunna föra mig i fördärfvet
om jag hade den ringaste lust för spel. Skifvan
är klädd med grönt kläde när man slår upp den,
den har aflånga gropar i kanten för markerna,
och de delikataste inläggningar.

Ja, stort mera lämnade han mig heller inte
i arf, min goda far.

Regn och regn ... Och det regnar inte vatten,
utan smuts. Atmosfären är inte grå längre, den
är brun. Och när regnet ibland saktar af på en
stund, ljusnar den till ett smutsigt gult.

Öfver patiencekorten på mitt bord ligga bladen
af en sönderplockad ros. Jag vet inte hvarför
jag satt och plockade bladen af den. Kanske
för att jag kom att tänka på hur vi barn förr i
världen brukade stöta rosenblad i en mortel och
rulla dem till hårda kulor, som vi trädde upp på
snören och gaf mamma till halsband på hennes
födelsedag. De luktade så godt, de där kulorna.
Men efter några dar skrumpnade de ihop som
russin och kastades bort.

Rosorna – ja, det var nu också en historia.
Det första jag såg då jag kom ut i salen i morse
var ett visitkort som låg på spegelbordet bredvid
blomglaset: Eva Mertens. Jag förstår ännu i denna
stund inte hur jag kunde undgå att se det i går.
Och hur ända längst bort i andra ändan af helvete
har den goda, söta flickan kunnat falla på
den idén att skicka blommor till mig ovärdige
syndare? Den djupare orsaken kan jag visserligen
med ansträngande af mitt skarpsinne och
med öfvervinnande af min blygsamhet gissa mig
till; men anledningen? Förevändningen? Hur
jag grubblar, kan jag inte tänka ut någon annan
förklaring än denna: Hon har läst eller hört talas
om hur jag råkade vara närvarande vid det sorgliga
dödsfallet; hon antar att jag är djupt uppskakad
och har därför velat sända mig detta
bevis på sin sympati. Hon har handlat plötsligt
och impulsivt och så som det föll sig naturligt
för henne. Det är ett godt hjärta på den
flickan ...

Om jag skulle låta henne älska mig? Jag
är så ensam. Förra vintern hade jag en gråstrimmig
katt, men han sprang bort på vårsidan.
Jag kommer ihåg honom nu, när skenet af den
första höstbrasan dansar på den rödflammiga
mattan: just där framför kakelugnen brukade
han ligga och spinna. Jag ansträngde mig förgäfves
att vinna hans tillgifvenhet. Han lapade
min mjölk och värmde sig vid min eld, men
hans hjärta förblef kallt. Hvad blef det af dig,
Murre? Du hade dåliga anlag. Jag fruktar att
du har kommit på dekadans, om du ännu vandrar
här på jorden. I natt hörde jag en katt skrika
på kyrkogården, och jag tyckte alldeles att jag
kände igen din röst.

*

Hvem var det som sade: »Lifvet är kort,
men timmarna äro långa.» Det borde ha varit
en matematiker som Pascal, men det var visst
Fénélon. Synd, att det inte var jag.

*

Hvarför törstade jag efter en handling? Kanske
mest för att råda bot på ledsnaden. »L’ennui
commun à toute créature bien née,» som drottning
Margareta af Navarra uttryckte det. Men
det är länge sedan den var ett privilegium för
»varelser af börd». Att döma af mig själf och
några som jag känner, ser det ut som om den
med stigande upplysning och välstånd vore på
väg att sprida sig också bland populacen.

Handlingen kom till mig som ett stort underligt
moln, sköt en blixt och drog förbi. Och
ledsnaden blef kvar.

Men det är också ett rent fördömdt influensaväder.
Dagar som dessa tycker jag att det stiger
upp gammal liklukt från kyrkogården och tränger
in genom väggar och fönster. Regnet droppar
på fönsterblecket. Jag känner det som om det
droppade på min hjärna för att urhålka den. –
Det är något fel med min hjärna. Jag vet inte
om den är för dålig eller för bra, men den är
inte som den borde vara. Till gengäld vet jag
åtminstone med mig själf att jag har hjärtat på
rätta stället. Dropp – dropp – dropp. Hvarför
äro de två små träden vid Bellmans graf så eländiga
och tunna? Jag tror att de äro sjuka.
Kanske gasförgiftade. Han borde sofva under
stora susande träd, den gamle Karl Mikael.
Sofva, ja – få vi sofva? Riktigt? Den som
visste det ... Det kommer för mig ett par rader
ur en berömd dikt:

L’ombre d’un vieux poéte erre dans la gouttière
avec la triste voix d’un fantôme frileux.

»En gammal skalds skugga irrar i takrännan
med den sorgsna rösten hos ett fruset spöke.»
Det var tur för Baudelaire att han slapp höra
hur det låter på svenska. Det är på det hela
taget ett förbannadt språk vi ha. Orden trampa
hvarandra på tårna och knuffa hvarandra i rännstenen.
Och allt blir så påtagligt och rått. Inga
halftoner, inga lätta antydningar och mjuka öfvergångar.
Ett språk som tycks vara skapadt till
bruk för den outrotliga pöbelvanan att plumpa
ut med sanningen i alla väder.

Det mörknar mer och mer: decembermörker
i augusti. De svarta rosenbladen ha redan
skrynklat sig. Men kortlapparna på mitt bord
lysa i gälla skrattande färger i allt det grå som
för att påminna om att de en gång blefvo uppfunna
för att skingra en sjuk och galen furstes
svårmod. Men jag fasar vid blotta tanken på
arbetet att samla ihop dem och vända de afviga
rätt och blanda dem till en ny patience, jag kan
bara sitta och se på dem och lyssna till hur
»hjärterknekt och spaderdam hviska dystert om
sin begrafda kärlek», som det står i samma sonnett.

Le beau valet de cœur et la dame de pique
causent sinistrement de leurs amours défunts.

Jag kunde ha lust att gå upp i det smutsiga
gamla rucklet där snedt öfver och dricka porter
med flickorna. Röka en sur pipa och dra en
spader med värdinnan och ge henne goda råd
för hennes reumatism. Hon var här i förra veckan
och klagade sin nöd, fet och präktig. Hon hade
en tjock guldbrosch under isterhakan och betalade
en femma kontant. Hon skulle bli smickrad af
en kontravisit.

Det ringde på tamburdörren. Nu öppnar
Kristin ... Hvad kan det vara? Jag har ju sagt
till att jag inte tar emot i dag ... En detektiv?
... Som låtsas vara sjuk, uppträder som
patient ... Kom in du, min gubbe, jag skall nog
sköta om dig ...

Kristin gläntade på dörren och slängde ett
bref med svarta kanter på mitt bord. Inbjudning
att bevista jordfästningen ...

*

– Min handling, ja ... »Vil Monsieur have
den Historie paa heroiske Vers, saa koster det
8 skilling ...»

25 augusti.

Jag såg i drömmen gestalter från min ungdom.
Jag såg henne som jag kysste en midsommarnatt
för längesedan, då jag var ung och
icke hade dödat någon. Jag såg också andra
unga flickor af dem som hörde till vår krets den
tiden; en, som gick och läste det året jag blef
student och som alltid ville tala med mig om
religionen; en annan, som var äldre än jag och
som gärna stod och hviskade med mig i skymningen
bakom en jasminhäck i vår trädgård. Och
en annan, som alltid gjorde narr af mig, men
som blef så ond och häftig och föll i krampgråt
en gång då jag gjorde narr af henne ... De gingo
bleka i en blek skymning, deras ögon stodo vidöppna
och förskrämda, och de gjorde tecken åt
hvarandra då jag närmade mig. Jag ville tala
till dem, men de vände sig bort och svarade mig
icke. Jag tänkte i drömmen: det är helt naturligt,
de känna inte igen mig, jag har blifvit så
förändrad. Men på samma gång förstod jag att
jag bedrog mig själf, och att de mycket väl kände
igen mig.

Då jag vaknade, brast jag i gråt.

28 augusti.

I dag var jordfästningen, i Jakobs kyrka.

Jag gick dit: jag ville se henne. Jag ville
se om jag kunde fånga en gnista från hennes
stjärnögon genom floret. Men hon satt djupt
böjd under sitt svarta dok och lyfte icke på
ögonlocken.

Officianten utgick från Syrachs ord: »Från
morgon till afton kan mycket ändra sig, och
Herren kan allting med hast förvandla.» Han
gäller för att vara ett världens barn. Och det är
sant att jag ofta har sett hans blanka kranium lysa
på teatrarnas parkett och hans hvita händer forma
sig till diskreta applåder. Men han är en framstående
andlig vältalare, och han var tydligen själf
djupt gripen af de gamla orden, som i oöfverskådliga
släktled ha ljudit vid oförmodade dödsfall och
hastigt öppnade grafvar och som ge ett så skakande
uttryck åt människobarnens bäfvan under
den okända handen som skuggar öfver deras
värld och lika gåtfullt sänder dem dag och natt
och lif och död. »Stillastående och förblifvande
är oss icke gifvet», sade prästen. »Det vore oss
icke nyttigt, icke möjligt, icke ens uthärdligt.
Förvandlingens lag är icke blott dödens: den är
först och främst lifvets lag. Och likväl stå vi
hvar gång på nytt lika öfverraskade och gripna
af rysning inför förvandlingen, när vi se den så
plötsligt fullbordad och så annorlunda än vi hade
tänkt ... Det borde icke så vara, mina bröder.
Vi borde tänka: Herren visste att frukten var
mogen, fast det icke syntes så för oss, och lät
den falla i sin hand» ... Jag kände mina ögon
fuktas och dolde min rörelse i hatten. Jag
glömde i denna stund nästan bort hvad jag visste
om orsaken till att frukten så hastigt hade mognat
och fallit af ... Eller rättare: jag kände att
jag i grunden icke visste mera därom än någon
annan. Jag visste blott litet om de närmaste
anledningarna och omständigheterna, men bakom
dem förlorade sig den långa orsakskedjan i
dunklet. Jag kände min »handling» som länk i
en kedja, som våg i en rörelse; en kedja och
en rörelse, som hade begynt långt före min första
tanke och långt före den dag, då min far första
gången såg med begärelse på min mor. Jag
kände nödvändighetens lag: kände den rent
kroppsligt som en ilning genom märg och ben.
Jag kände ingen skuld. Det finns ingen skuld.
Den rysning jag kände var densamma som jag
stundom får af mycket stor och allvarsam musik
eller mycket ensamma och ljusa tankar.

Jag hade inte på åratal varit i en kyrka.
Jag mindes hur jag som fjorton, femton års
pojke hade suttit i dessa samma bänkar och bitit
ihop tänderna i ursinne mot den feta utspökade
skurken vid altaret och tänkt för mig själf, att
den där humbugen kanske skulle kunna räcka i
tjugu, högst trettio år ännu. En gång under en
lång, tråkig predikan fattade jag det beslutet att
själf bli präst. Jag tyckte att de präster jag sett
och hört voro stympare i sitt yrke och att jag
skulle kunna göra allt det där mycket bättre än
de. Jag skulle stiga högt, bli biskop, ärkebiskop.
Och när jag väl blifvit ärkebiskop – då skulle
man få höra på roliga predikningar! Då skulle
det bli folk i Uppsala domkyrka! Men innan
prästen hunnit till amen var min historia redan
slut: jag hade en god vän i skolan som jag talade
med om allting; jag var kär i en flicka; och så
hade jag min mor. För att kunna bli biskop
måste jag ju ljuga och göra mig till också för
dessa, och det var omöjligt. Några måste man
ha, som man kan vara uppriktig för ... Ja, herregud,
den tiden, den oskyldiga tiden ... Det är
underligt att sitta och tänka sig tillbaka in i en
stämning och en tankekrets från längesedan
gångna år. På sådant känner man tidens flykt.
Förvandlingens lag, som prästen sade (det har
han för resten huggit ur någon Ibsenpjäs). Det
är som att se en gammal fotografi af sig själf.
Och jag tänkte vidare: hur lång tid kan jag ännu ha
kvar att irra omkring på måfå i denna gåtornas och
drömmarnas och de otydbara fenomenens värld?
Kanske tjugu år, kanske mer ... Hvem är jag
om tjugu år ...? Om jag vid sexton år genom
något spökeri hade fått se i en syn mitt lif som
det är nu, hur skulle det ha känts? – Hvem är
jag om tjugu år, om tio år? Hvad tänker jag
då om mitt lif af i dag? Jag har gått i väntan
på erynnierna i dessa dagar. De ha inte kommit.
Jag tror inte att det finns några. Men hvem
vet ... De göra sig kanske ingen brådska. De
tycka kanske att de ha god tid. Hvem vet hvad
de kunna göra af mig med åren. – Hvem är
jag om tio år?

Så fladdrade mina tankar som spräckliga
fjärilar, medan ceremonien led mot sitt slut.
Kyrkans portar slogos upp, man trängdes mot
utgången under klockornas dån, kistan vacklade
och gungade som ett skepp i porthvalfvet, och
en frisk höstvind slog emot mig. Ute var det
en gråblandad himmel och en tunn blek sol. Jag
kände mig själf litet gråblandad och tunn och
blek, som man blir af att sitta länge inklämd i
en kyrka, isynnerhet när det är begrafning eller
nattvardsgång. Jag gick till badhuset vid Malmtorgsgatan
för att få en finsk badstu.

Då jag hade klädt af mig och kom in i
badstun hörde jag en välkänd röst:

– Här är varmt och godt som i ett litet
afdelningskontor af helvete. Stina! Borstning
om tre minuter!

Det var Markel. Han satt uppkrupen på en
hylla tätt under taket och dolde ofullständigt
sina afgnagda knotor bakom ett färskt Aftonblad.

– Titta inte på mig, sade han då han fick se
mig. Präster och murflar skall man inte se nakna,
säger predikaren.

Jag virade en våt handduk om hufvudet och
sträckte ut mig på en lafve.

– A propos präster, fortfor han, så ser jag
att pastor Gregorius begrofs i dag. Du var kanske
i kyrkan?

– Ja, jag kommer just därifrån.

– Jag hade vakten på tidningen när underrättelsen
om dödsfallet kom. Mannen, som kom
med notisen, hade gjort en lång sensationshistoria
och blandat in ditt namn. Det tyckte jag var
onödigt. Jag vet att du inte bryr dig så mycket
om reklam. Jag gjorde om alltsammans och
strök det mesta. Som du vet representerar vår
tidning den upplysta opinionen och gör inte så
stor affär af att en präst får slag. Men några
vackra ord måste i alla fall sägas, och det gjorde
mig ju alltid litet besvär ... »Sympatisk» gaf sig
ju själft, men det räckte ju inte. Så kom jag
att tänka på att han troligtvis hade fetthjärta
eller någonting i den vägen, eftersom han dog
af slag, och så hade jag karaktäristiken färdig:
en sympatisk och vidhjärtad personlighet.

– Käre vän, sade jag, du har en vacker
lifsuppgift.

– Ja, den skall du inte skratta åt! svarade
han. Jag skall säga dig en sak: det finns tre
slags människor – tänkare, murflar och boskap.
Till murflarna räknar jag visserligen i hemlighet
de allra flesta som kallas tänkare och diktare,
och många murflar höra till boskapen, men det
hör inte hit. Tänkarnas sak är att skaffa rätt
på sanningen. Men det finns en hemlighet med
sanningen, som eget nog är mycket litet känd,
fast jag tycker att den borde ligga i öppen dag
– det är den, att det är med sanningen som
med solen: dess värde för oss beror uteslutande
på den rätta distansen. Om tänkarna finge hållas,
skulle de styra vårt klot rakt in i solen och
bränna oss till aska. Det kan knappt förvåna
att deras verksamhet tidtals gör boskapen ängslig,
så att den ropar: släck solen, släck för satan,
släck! Vi murflar ha till uppgift att bevara den
rätta och nyttiga distansen till sanningen. En
riktigt god murfvel – det finns inte många! –
förstår med tänkaren och känner med boskapen.
Det är vår sak att skydda tänkarna mot
boskapens raseri och boskapen mot alltför starka
sanningsdoser. Men jag medger gärna att den
senare uppgiften är den lättare och den som vi
i hvardagslag fyller bäst, och jag medger också
att vi däri ha en värdefull hjälp af en mängd
oäkta tänkare och klokare boskap ...

– Kära Markel, svarade jag, du talar visa
ord, och oaktadt jag har en svag misstanke om
att du hvarken räknar mig till tänkarna eller
murflarna utan till den tredje sorten, skulle det
vara mig ett verkligt nöje att äta middag med
dig. Den där olycksdagen då jag träffade prästen
i vattenbutiken hade jag nyss förut sprungit och
sökt dig öfverallt i just den afsikten. Kan du
slå dig lös i dag? Så kör vi ut till Hasselbacken
...?

– En utmärkt idé, svarade Markel. En idé
som ensamt den ställer dig i tänkarnas rangklass.
Det finns tänkare som ha den finessen att dölja
sig bland boskapen. Det är den allra gentilaste
sorten, och jag har alltid räknat dig dit. Hur
dags? Så, klockan sex, det är utmärkt.

Jag gick hem för att befria mig från de
svarta byxorna och den hvita halsduken. Hemma
väntade mig en angenäm öfverraskning: min nya
mörkgrå redingotekostym, som jag beställde i
förra veckan, var färdig och hemskickad. En
blå, hvitprickig väst hör också till. Det är svårt
att åstadkomma en riktigare dräkt för en Hasselbacksmiddag
en vacker sensommardag. Men
jag var litet orolig för Markels apparition. Han
är nämligen alldeles oberäknelig i det fallet, den
ena dagen kan han vara kostymerad till diplomat
och den andra dagen till slusk – han känner
ju alla människor och är van att röra sig i
offentligheten som hemma i sina rum. Min oro
berodde hvarken på fåfänga eller människofruktan:
jag är en känd man, jag har min position, och
jag kan äta middag på Hasselbacken med en
droskkusk om det roar mig; och hvad Markel
beträffar känner jag mig alltid hedrad af hans
sällskap utan att tänka på hans kläder. Men
det sårar mitt skönhetssinne att se en vårdslös
dräkt vid ett fint dukadt bord på en elegant
restaurant. Det kan ta bort mer än halfva nöjet
för mig. Det finns storgubbar som tycka om
att stryka under sin storhet genom att gå klädda
som lumpsamlare: sådant är oanständigt.

Jag hade stämt möte med Markel vid Tornbergs
klocka. Jag kände mig lätt och fri, föryngrad,
förnyad, liksom tillfrisknad från en sjukdom.
Den friska höstluften tycktes mig kryddad
med en doft från ungdomsåren. Kanske det kom
af cigarretten som jag rökte; jag hade fått fatt i
en sort som jag var förtjust i förr i världen men
som jag inte har rökt på många år ... Jag fann
Markel vid ett pärlande humör, med en halsduk
som liknade ett fjälligt grönt ormskinn, och i det
hela taget riggad så att konung Salomo i all
sin härlighet inte var på långt när så chic som
han. Vi satte oss upp i en droska, kusken
skyldrade med piskan, slog en klatsch för att
stimulera sig själf och hästen och körde i väg.

Jag hade bedt Markel att pr telefon försäkra
oss om ett bord vid verandaräcket, han har
nämligen mera auktoritet på stället än jag. Vi
fördrefvo tiden med en akvavit, ett par sardiner
och några salta oliver, medan vi gjorde upp
programmet: Potage à la chasseur, sjötungsfilet,
vaktel, frukt. Chablis; Mumm extra dry; Manzanilla.

– Du kom inte ut till Rubins i torsdags? frågade
Markel. Värdinnan saknade dig mycket. Hon
säger att du har ett så trefligt sätt att tiga på.

– Jag var förkyld. Alldeles omöjlig. Satt
hemma och lade patience hela förmiddagen, och
när det blef middagstid gick jag till sängs. Hvad
var det för folk där?

– Ett helt menageri. Birck bland andra.
Han har lyckats bli af med sin benikemask.
Rubin berättade hur det gick till: Birck fattade
för en tid sedan det högtidliga beslutet att ge
fan i sitt ämbetsverk och ägna sig uteslutande
åt litteraturen. Och när benikemasken fick nys
om den saken, fattade det kloka djuret också
sitt beslut och gaf sig af till en annan marknad.

– Nå, tänker han göra allvar af beslutet?
Jag menar Birck?

– Inte. Han nöjer sig med det redan vunna
resultatet och stannar kvar i tullen. Och nu vill
han försöka göra troligt att det bara var en
krigslist ...

Jag tyckte mig se Klas Reckes ansikte skymta
fram vid ett bord långt borta. Det var verkligen
han. Han var i partie carrée med en annan
herre och två damer. Jag kände ingen af dem.

– Hvilka är det Recke sitter med där borta?
frågade jag Markel.

Han vände sig om men kunde inte få ögonen
hvarken på Recke eller hans sällskap. Sorlet
steg rundt om oss i täflan med orkestern, som
intonerade Boulangermarschen. Markel mörknade.
Han är lidelsefull dreyfusard och såg i detta
musiknummer en antidreyfusistisk demonstration,
tillställd af något löjtnantskotteri.

– Klas Recke? återtog han. – Jag ser honom
inte. Men han är väl ute och gycklar med
sina blifvande släktingar. Han seglar snart in
i hamnen, tänker jag. En flicka med pengar har
kastat sina för resten mycket vackra ögon på
honom. Men à propos vackra ögon, så hade jag
en ung fröken Mertens till bords vid middagen
hos Rubins. En rar flicka, rent förtjusande. Jag
har aldrig träffat henne där förr. Jag minns inte
hur det föll sig, men jag råkade nämna dig, och
så snart hon fått klart för sig att vi voro goda vänner,
talade hon bara om dig hela tiden och frågade
mig om allt möjligt som jag inte kunde svara
på ... Så med ens tvärtystnade hon och blef röd
i örsnibbarna. Jag kan inte förstå annat än att
hon är kär i dig.

– Du är litet hastig i dina slutsatser, insköt jag.

Men jag tänkte på hvad han hade sagt om
Recke. Jag visste inte hvad jag skulle tro:
Markel pratar så mycket som det inte är något
i. Han har nu en gång den svagheten. Och jag
ville inte fråga. Men han talade alltjämt om
fröken Mertens, och talade så varmt att jag fann
mig föranledd att skämta:

– Du är tydligen kär i henne själf, det
bränner ju genom västen! Tag henne, kära Markel,
jag blir ingen farlig rival. Mig slår du lätt ur
brädet.

Han skakade på hufvudet. Han var allvarlig
och blek.

– Jag är ur leken, svarade han.

Jag sade ingenting, och det blef tyst. Kyparen
serverade champanjen med en tempeltjänares
allvar. Musiken började förspelet till Lohengrin.
Den gångna dagens skyar hade drifvit undan och
lagrat sig i rosiga strimmor vid horisonten, men
däruppe hade rymden blånat till ett djupt oändligt
blått, blått som denna underbara blå musik. Jag
lyssnade till den och glömde mig själf. Den sista
tidens tankar och grubbel och den handling som
det mynnat ut i tycktes mig flyta långt bort i
det blå som något redan borta och redan overkligt,
något afsöndradt och frånskildt som aldrig skulle
bekymra mig mer. Jag kände att jag aldrig
skulle komma att vilja eller kunna göra något
sådant mer. Var det alltså en villfarelse? Jag
hade ju dock handlat efter bästa förstånd. Jag
hade vägt och pröfvat, för och mot. Jag hade
gått till botten med saken. Var det en villfarelse?
Det fick vara det samma. I orkestern bröt just
nu det hemlighetsfulla ledmotivet igenom: »Du
skall icke fråga!» Och jag tyckte mig i denna
mystiska tonserie och dessa fyra ord läsa en
plötslig uppenbarelse af en urgammal och hemlig
visdom. »Du skall icke fråga!» Icke gå till
botten med tingen: då går du själf till botten.
Icke söka efter sanningen: du finner den icke
och förlorar dig själf. »Du skall icke fråga!»
Den sanningsmängd, som är dig tjänlig, får du
till skänks; den är blandad med villfarelse och
lögn, men det är för din hälsas skull, oblandad
skulle den bränna dina inälfvor. Försök inte
att rensa bort lögnen ur din själ, det följer så
mycket med som du inte har tänkt på, du tappar
bort dig själf och allt som är dig kärt. »Du
skall icke fråga!»

– När man vill ha anslag till operan af
riksdagen, sade Markel, måste man plugga i den
att musiken har ett »förädlande inflytande». Jag
skref själf något liknande nonsens i en ledare
härom året. Det är för resten ett slags sanning,
fast uttryckt i en för våra lagstiftare fattbar öfversättning.
På originalspråket skulle det heta: musiken
eggar och styrker; den stegrar och bekräftar.
Den bekräftar den fromme i hans menlöshet, krigaren
i hans mod, den utsväfvande i hans laster.
Biskop Ambrosius förbjöd kromatiska gångar i
kyrkomusiken, emedan de efter hans personliga
erfarenhet väckte okyska föreställningar. På 1730-
talet fanns det en pastor i Halle, som i Händels
musik såg en tydlig bekräftelse på augsburgiska
bekännelsen. Jag har boken. Och en god wagnerian
bygger upp en hel lifsåskådning på ett motiv
ur Parsifal.

Vi hade kommit till kaffet. Jag räckte Markel
mitt cigarrfodral. Han tog en cigarr och betraktade
den uppmärksamt:

– Den här cigarren har en allvarlig uppsyn,
sade han. Den är bestämdt riktig. Jag var eljest
litet orolig för cigarrfrågan. Som läkare vet du
nog att de goda cigarrerna äro de giftigaste.
Därför var jag ängslig för att du skulle ge mig
någon förbannad smörja.

– Käre vän, svarade jag, ur hygienisk synpunkt
är hela den här middagen ett hån mot
förnuftet. Och hvad cigarren beträffar, så tillhör
den den esoteriska riktningen inom tobaksindustrien.
Den vänder sig till de utvalda.

Publiken hade glesnat omkring oss, det
elektriska ljuset skrufvades upp, och det började
skymma därute.

– Jo – sade Markel plötsligt – nu ser jag
Recke. Jag ser honom i spegeln. Och han är
mycket riktigt i sällskap med den dam som jag
gissade. De andra i sällskapet känner jag inte.

– Nå, och hvem är hon?

– Fröken Lewinson, dotter till fondmäklaren
som dog härom året ... Hon har en half
miljon.

– Och du tror att han tänker gifta sig för
pengar ...?

– För all del, visst inte. Klas Recke är
en fin man. Du kan vara lugn för att han sköter
om att han först blir lidelsefullt förälskad i henne,
och sedan gifter han sig af kärlek. Det där
kommer han att göra så bra, att pengarna nästan
bli en öfverraskning för honom.

– Känner du henne?

– Jag har träffat henne ett par gånger. Hon
ser mycket bra ut. Näsbenet är bara litet för
skarpt, och förståndet för resten också. En ung
dam som med omutlig rättrådighet skiftar sol
och vind mellan Spencer och Nietzsche och säger
»där och där har den rätt, men där och där har
den andra träffat pricken» – hon inger mig en
viss oro, men inte af den rätta sorten ... Hvad
var det du sa’?

Jag hade inte sagt någonting. Jag satt i
tankar, och mina läppar hade kanske rört sig
med tankarna, jag hade kanske mumlat något
för mig själf utan att veta det ... Jag såg henne
för mig, henne som jag ständigt tänker på. Jag
såg henne gå af och an i skymningen på en tom
gata och vänta på någon som icke kom. Och
jag mumlade för mig själf: Kära, det här är ditt
eget. Det här måste du gå igenom själf. Här
kan jag inte hjälpa dig, och om jag också kunde
så ville jag inte. Här måste du vara stark. Och
jag tänkte vidare: Det är godt att du är fri och
din egen nu. Så kommer du lättare igenom det.

– Nej, Glas, det här går inte längre, sade
Markel bekymrad. Hur länge tänker du att vi
skall sitta här utan en droppe whisky?

Jag ringde på kyparen och beställde whisky
och ett par filtar, ty det började bli kallt. Recke
bröt upp med sitt sällskap och passerade vårt
bord utan att se oss. Han såg öfver hufvud taget
ingenting. Han gick med den snörräta gången
hos en man som tagit fast sikte på ett mål. En
stol stod litet i vägen, han såg den inte och
stötte omkull den. Det hade blifvit tomt omkring
oss. Det susade höstligt i träden. Skymningen
grånade och tätnade. Och draperade i våra
filtar som i röda mantlar sutto vi länge kvar
och talade om både låga och upphöjda ting,
och Markel sade saker som voro alltför sanna
att kunna fästas med skrifttecken på ett papper,
och som jag har glömt.

27 augusti.

Åter en dag som gått, och det är natt igen
och jag sitter vid mitt fönster.

Du ensamma, du kära.

Vet du det redan? Lider du? Stirrar du
med vakna ögon i natten? Vrider du dig i ångest
i din bädd?

Gråter du? Eller har du inga tårar mer?

Men han kanske narrar henne i det längsta.
Han är hänsynsfull. Han tar hänsyn till att hon
har sorg efter sin man. Han har inte låtit henne
ana något än. Hon sofver godt och vet om
ingenting.

Kära, du måste vara stark när det kommer.
Du måste komma öfver det. Du skall se att
lifvet ännu har mycket för dig.

Du skall vara stark.

4 september.

Dagarna komma och gå, och den ena är den
andra lik.

Och osedligheten, den florerar fortfarande,
kan jag märka. I dag var det för ombytes skull
en mansperson, som ville att jag skulle hjälpa
hans fästmö ur knipan. Han påstod att vi hade
varit skolkamrater. Han talade om gamla minnen
och rektor Snuffe i Ladugårdslandet.

Jag var obeveklig. Jag läste upp min läkared
för honom. Den imponerade på honom till den
grad att han bjöd mig två hundra kronor kontant
och en växel på samma belopp jämte obrottslig
vänskap för lifvet. Det var nästan rörande; han
såg ut att ha det smått.

Jag körde ut honom.

7 september.

Från mörker till mörker.

Lif, jag förstår dig inte. Jag känner ibland
en andlig yrsel, som hviskar och varnar och
mumlar om att jag har gått vilse. Jag kände så
helt nyss. Då tog jag fram mitt rättegångsprotokoll:
de dagboksblad, där jag höll förhör med
de båda rösterna i mitt inre: den som ville och
den som icke ville. Jag läste det om och om
igen, och jag kunde inte finna annat än att den
rösten, som jag till sist lydde, var den som hade
rätta klangen, och att det var den andra som
var ihålig. Den andra rösten var kanske den
klokaste, men jag skulle ha mist den sista aktningen
för mig själf om jag lydt den.

Och ändå – ändå –

Jag har börjat drömma om prästen. Det var
ju att förutse, och just därför förvånar det mig.
Jag hade tänkt att jag skulle slippa ifrån det
just därför att jag hade förutsett det.

*

Jag förstår att konung Herodes icke tyckte
om sådana profeter som gingo omkring och uppväckte
döda. Han högaktade dem i öfrigt, men
denna gren af deras verksamhet ogillade han ...

*

Lif, jag förstår dig inte. Men jag säger inte
att det är ditt fel. Jag håller det för mera troligt
att jag är en vanartig son än att du är en ovärdig
mor.

Och det har till sist börjat gå upp för mig
som en aning –: det är kanske icke meningen
att man skall förstå lifvet. Allt detta raseri att
förklara och förstå, all denna sanningsjakt är
kanske en afväg. Vi välsigna solen, därför att vi
lefva just på det afstånd ifrån den som är oss
nyttigt. Några millioner mil närmare eller längre
bort, och vi skulle förbrinna eller förfrysa. Om
det nu vore med sanningen som med solen?

Den gamla finska myten säger: den som ser
guds ansiktet måste dö.

Och Ödipus. Han löste sfinxens gåta och
blef den eländigaste bland människor.

Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka!
Tanken är en syra som fräter. Du tänker i
början, att den blott skall fräta på det som är
murket och sjukt och som skall bort. Men tanken
tänker inte så: den fräter blindt. Den börjar
med det rof som du helst och gladast kastar åt
honom, men du skall inte tro att det mättar
honom. Han slutar inte förr än han gnagt sönder
det sista du har kärt.

Jag borde kanske inte ha tänkt så mycket;
jag borde hellre ha fortsatt mina studier. »Vetenskaperna
äro nyttiga därigenom att de hindra
människan från att tänka.» Det är en vetenskapsman
som har sagt det. Jag borde kanske också
ha lefvat lifvet, som det heter, eller lefvat lusen,
som det också heter. Jag borde ha åkt på skidor
och sparkat fotboll och lefvat friskt och muntert
med kvinnor och vänner. Jag borde ha gift mig
och satt barn i världen: borde ha gjort mig
plikter. Sådant blir hållhakar och stöd. Det är
kanske också dumt, att jag inte har kastat mig
i politiken och uppträdt på valmöten. Också
fosterlandet har kraf på oss. Nå, det kan jag
kanske hinna med ännu ...

Första budet: du skall icke förstå för mycket.

Men den som förstår det budet, han – har
redan förstått för mycket.

Jag yrar, det går i cirkel för mig.

Från mörker till mörker.

9 september.

Jag ser henne aldrig.

Ofta går jag ett slag ut på Skeppsholmen,
bara därför att det var där jag talade med henne
sist. I kväll stod jag på höjden vid kyrkan och
såg solen gå ner. Det slog mig hur vackert
Stockholm är. Jag har inte tänkt mycket på det
förr. Det står jämt i tidningarna att Stockholm
är vackert, därför fäster man sig inte vid det.

20 september.

På middagen hos fru P. i dag talades det
om Reckes förestående förlofning som om en
känd sak.

... Jag blir allt omöjligare i sällskap. Jag
glömmer att svara när man talar till mig. Ofta
hör jag det inte. Jag undrar om min hörsel
börjar bli försvagad?

Och så dessa masker! De gå med mask
allesammans. Till på köpet är det deras största
förtjänst. Jag skulle inte vilja se dem utan. Ja,
inte heller själf visa mig utan! Inte för dem!

För hvem då?

Jag gick därifrån så tidigt jag kunde. Jag
gick och frös på hemvägen; det har plötsligt
blifvit kalla nätter. Jag tror att det blir en kall
vinter.

Jag gick och tänkte på henne. Jag mindes
första gången hon kom till mig och bad om min
hjälp. Hur hon plötsligt blottade sig och röjde
sin hemlighet utan att det alls behöfdes. Hur
varmt hennes kind brann den gången! Jag minns
att jag sade: sådant skall man hålla hemligt.
Och hon: Jag ville säga det. Jag ville att ni
skulle veta hvem jag är. – Om jag nu skulle
gå till henne med min nöd liksom hon kom till
mig? Gå till henne och säga: jag härdar inte
ut att ensam veta hvem jag är, att gå med mask,
ständigt, för alla. En måste jag blotta mig för;
en måste veta hvem jag är ...

Å, vi skulle bara bli vansinniga bägge.

Jag dref på måfå genom gatorna. Jag kom
till huset där hon bor. Det lyste i ett af hennes
fönster. Det var ingen rullgardin nerfälld; hon
behöfver ingen, det är stora obebyggda tomter
med brädgårdar och sådant på andra sidan gatan,
ingen kan se in. Jag såg heller ingenting, ingen
mörk gestalt, ingen arm eller hand som rördes,
bara gult lampsken på musslinsgardinen. Jag
tänkte: hvad gör hon nu, hvad sysslar hon med?
Läser i en bok, eller sitter med hufvudet i händerna
och tänker, eller reder sitt hår för natten ... Å,
om jag vore där, om jag fick vara där hos henne ...
Ligga där och se på henne och vänta, medan hon
reder sitt hår framför spegeln och långsamt löser
upp sina kläder ... Men inte som en början, en
första gång, utan som ett led i en lång, god vana.
Allt, som har en början, har också ett slut.
Det skulle hvarken få ha början eller slut.

Jag vet inte hur länge jag stod där orörlig
som en bildstod. En vattrad skyhimmel,
svagt genomskimrad af månsken, rörde sig öfver
mitt hufvud långsamt som ett fjärran landskap.
Jag frös. Gatan låg tom. Jag såg en nattvandrerska
komma fram ur mörkret och närma sig.
Kommen halft förbi mig stannade hon, vände sig
om och såg på mig, med hungriga ögon. Jag
skakade på hufvudet: då gick hon och blef borta
i mörkret.

Plötsligt hörde jag en nyckel rassla i låset
till porten, den öppnades och en mörk gestalt
gled ut ... Var det verkligen hon ..? Som
går ut midt i natten, och utan att ha släckt sin
lampa ..? Hvad är detta? Jag tyckte att hjärtat
stannade i mig. Jag ville se hvart hon gick.
Jag gick långsamt efter.

Hon gick bara till breflådan i hörnet, kastade
ner ett bref och skyndade sig fort tillbaka. Jag
såg hennes ansikte under en lykta: det var blekt
som lärft.

Jag vet inte om hon såg mig.

*

Aldrig blir hon min; aldrig. Jag gjorde aldrig
hennes kind röd, och det var inte jag som hade
gjort den så kritblek nu. Och aldrig skall hon
med ångest i hjärtat ila öfver gatan om natten
med ett bref till mig.

Mig gick lifvet förbi.

7 oktober.

Hösten härjar mina träd. Kastanjen utanför
fönstret är redan naken och svart. Molnen fara
i tunga skockar öfver taken, och jag ser aldrig
solen.

Jag har skaffat mig nya gardiner i mitt
arbetsrum: helt hvita. Då jag vaknade i morse
trodde jag först att det hade snöat; det var alldeles
samma dager i rummet som när den första
snön har kommit. Jag tyckte jag kände lukten
af nyfallen snö.

Och snart kommer den, snön. Man känner
den i luften.

Den skall vara välkommen. Låt den komma.
Låt den falla.


INDEX

JUNI.
Jag har aldrig sett en sådan sommar   1
Hvilket yrke!   8
Åter sitter jag vid fönstret   12
Det var litet svalare   18
Så, fru Gregorius   19
Hvem är den lycklige?   27
Jag sitter och läser   28
Midsommarnatt   29
På min kvällspromenad   41

JULI.
Nej, detta börjar bli ohyggligt   49
Sommarsöndag   74
Jag måste anteckna min dröm   86
Det regnar   90
Det regnar alltjämt   93
Vid chiffonnierklaffen   99
Vid chiffonnierklaffen en jämngrå dag   104
Jag har gråa dagar   107
Välsignade sol   108
Nej, ibland tycks det mig   111
Afrikahettan   116
Helga Gregorius   129
Prästen   130

AUGUSTI.
Det är månsken   131
Ja, månen   136
Ljus!   142
Jag har ridit och badat   161
Att vilja   163
Ett ur utan visare   164
Så grant solen lyser   167
Hur skall det gå till?   169
Jag önskar att jag hade en vän   176
Narr! Lump! Kretin!   177
I dag har jag sett henne   179
Hvilken morgon   191
Det har regnat och blåst   207
Min snufva   213
Jag såg i drömmen gestalter från min ungdom   222
I dag var jordfästningen   223
Åter en dag   242

SEPTEMBER.
Dagarna komma och gå   243
Från mörker till mörker   244
Jag ser henne aldrig   248
På middagen hos fru P.   249

OKTOBER
Hösten härjar mina träd   253