______ I det arbete, som härmed offentliggöres, har jag, jemte skildringen af Vegas färd kring Asien och Europa, af naturbeskaffenheten vid Sibiriens nordkust, af det der rådande djur- och växtlifvet samt af de folk, med hvilka vi under resan kommit i beröring, sökt lemna en så fullständig öfversigt, som utrymmet medgifvit, af föregående upptäcktsfärder till Asiens polarhaf. Allt för otacksamt vore det nämligen att vid beskrifningen af Vegas resa ej med några ord omnämna de föregångare, som under otaliga mödor och svårigheter och oftast med offrande af lif och helsa banat den väg, der vi framgått, möjliggjort den seger vi vunnit. Härigenom har för öfrigt sjelfva arbetet erhållit en väl behöflig omvexling. Nästan alla berättelser om äldre nordostfärder innehålla nämligen i rikt mått, hvad en skildring af våra egna äfventyr ej har att bjuda på, men hvad mången läsare kanske väntar att finna i en bok sådan som denna, berättelser om faror och olyckshändelser till lands och sjös af tusen slag. Måtte den motsats, som sålunda framträder mellan de svårigheter, våra föregångare haft att bekämpa, och de, som Vega mött under sin nordostfärd, mana till nya forskningsresor på de haf, som nu för första gången plöjts af kölen på ett sjögående fartyg, och bidraga att skingra en fördom, som under århundraden hållit jordens vidsträcktaste odlingsmarker afstängda från verldshafven. Arbetet är frikostigt utstyrdt med kartor och träsnitt samt försedt med omsorgsfulla hänvisningar till geografiska källskrifter. Härför har jag att tacka dels det storslagna sätt, på hvilket min förläggare, Herr Frans Beijer, fattat sin uppgift, dels det biträde jag under arbetets redaktion och tryckning haft af Amanuensen i Kongl. Biblioteket E. W. Dahlgren. Det är för mig en kär pligt att till dem offentligen frambära min tacksägelse härför. Stockholm den 10 oktober 1881. A. E. NORDENSKIÖLD. INLEDNING. Den sjöfärd, som jag i denna bok skall skildra, föregicks och föranleddes af tvenne andra från Sverige utgångna sjöresor till vestra delen af det sibiriska Ishafvet, under hvilka jag, första gången år 1875 med en fångstskuta »Pröven» och andra gången år 1876 med ett ångfartyg »Ymer», nådde Jenisejs mynning. Efter hemkomsten från den sistnämnda färden trodde jag mig, på grund af den derigenom förvärfvade erfarenheten och på grund af de lärdomar, som man under belysning af denna erfarenhet kan hemta från äldre, i synnerhet ryska undersökningar af Asiens nordkust, kunna förklara, att det öppna farvatten, hvilket två år å rad fört mig öfver det förut så illa beryktade Kara-hafvet till Jenisejs mynning, enligt all sannolikhet sträckte sig ända bort till Beringssund, och att en kringsegling af den gamla verlden således vore möjlig. Naturligt var, att jag skulle söka fullfölja det uppslag till nya vigtiga upptäckter, som här yppade sig. Det gälde ju lösandet af en geografisk uppgift, framträngandet nordöstra vägen till Kina och Japan, hvilken sedan mer än trenne århundraden utgjort föremål för täflan bland verldens första handelsstater och djerfvaste sjöfarare, och hvars utförande, om man uppfattar den som en kringsegling af den gamla verlden, redan för årtusenden tillbaka varit ett önskningsmål för geograferna. Jag beslöt derföre till en början att för ändamålet använda de penningemedel, som herr A. Sibiriakoff efter min återkomst från 1876 års färd stält till mitt förfogande för fortsättning af undersökningarna i det sibiriska Ishafvet. För en färd af den utsträckning, hvarom nu var fråga, var dock denna summa alldeles otillräcklig. Med anledning häraf vände jag mig till Hans Maj:t Konungen med förfrågan, huruvida den påtänkta sjöfärden kunde i afseende å sin utrustning räkna på något understöd från allmänna medel. Konung Oscar, som redan såsom arffurste lemnat ett rikligt bidrag till den Torellska expeditionen 1861, omfattade genast mitt förslag med synnerlig värma och lofvade att inom kort för rådplägning i ämnet till sig sammankalla de svenska Jenisej-fararne och andra för våra forskningsfärder i norden intresserade män samt uppmanade mig att till dess vara beredd att fullständigt framlägga de skäl, hvarpå jag grundade min från den allmänna uppfattningen så afvikande mening rörande isförhållandet i hafvet vid Sibiriens nordkust. Denna sammankomst, hvilken kan betraktas som Vega- expeditionens födelsedag, egde rum på Stockholms slott den 26 januari 1877 och inleddes med en middag, till hvilken en mängd personer voro inbjudna, bland dem de i Stockholm för tillfället befintliga medlemmarne af svenska konungahuset, prins Hans af Glücksburg, grosshandlaren d:r Oscar Dickson, statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet friherre F. W. von Otter, bekant för sjöresor i de arktiska farvattnen 1868 och 1871, docenten F. R. Kjellman , d:r A. Stuxberg, den förre deltagare i öfvervintringen vid Mosselbay 1872–73 och Jenisej-färden 1875, den senare i Jenisej-resorna 1875 och 1876, samt docenterna Hj. Theel och A. N. Lundström, båda deltagare i 1875 års Jenisej-färd. Efter middagen framlades programmet för den tilltänkta resan, ungefär i den form, i hvilken detsamma sedermera blifvit på flere språk i tryck offentliggjordt. Härefter uppstod en liflig rådplägning, hvarunder skäl anfördes för och mot planens utförbarhet. I synnerhet gaf frågan om isförhållandena och hafsströmmarne vid Kap Tscheljuskin anledning till ett utförligt meningsutbyte. Slutet på detta blef, att Hans Majestät först af alla förklarade sig öfvertygad om reseplanens utförbarhet och beredd att ej allenast såsom konung utan äfven som enskild man kraftigt understödja företaget. Grosshandlaren d:r Oscar Dickson delade Hans Maj:t Konungens åsigt och lofvade bidraga till de betydliga omkostnader, som den nya upptäcktsfärden erfordrade. Det blef den sjette resa till de högnordiska farvattnen, hvilken d:r O. Dickson till större eller mindre del bekostat.[1] D:r O. Dickson blef sedermera Vega-färdens bankir, i det han till betydlig del förskotterade omkostnaderna för densamma, men efter återkomsten blefvo dessa jemnt fördelade emellan Hans Maj: t Konungen, d:r Dickson och herr Sibiriakoff. Jag hade genast den tillfredsställelsen att vid denna nya ishafsfärd kunna såsom föreståndare för expeditionens botaniska och zoologiska arbeten fästa mina gamla bepröfvade vänner från föregående resor, de i den arktiska litteraturen så väl kända forskarne, docenten d:r Kjellman och d:r Stuxberg. Längre fram på året erbjöd sig äfven en annan deltagare i 1872–73 års öfvervintring på Spetsbergen, löjtnanten, numera kaptenen vid svenska flottan L. Palander , att medfölja den nya expeditionen såsom fartygsbefälhafvare, ett erbjudande som jag med glädje antog, väl bekant som jag under föregående resor blifvit med kapten Palanders utmärkta duglighet som sjöman och arktiker. Ytterligare anslöto sig till expeditionen löjtnanten vid italienska flottan Giacomo Bove, löjtnanten vid danska flottan A. Hovgaard, läkaren med. kand. E. Almqvist, ryske gardeslöjtnanten O. Nordqvist och löjtnanten vid svenska flottan E. Brusewitz, hvartill kommo 21 man underbefäl och manskap enligt förteckning, som längre fram skall meddelas. En expedition med den omfattning som den här föreslagna, afsedd att möjligen vara tvenne år, med eget fartyg och en talrik, väl aflönad bemanning samt en betydande vetenskaplig stab, måste naturligtvis blifva ganska dyr. För att något minska utgifterna inlemnade jag den 25 augusti 1877 en ansökan till Kongl. Maj:t med anhållan, att den ångbåt, Vega, som emellertid inköpts för expeditionen, måtte få vid örlogsvarfvet i Karlskrona försättas i fullt sjödugligt skick, äfvensom att, i likhet med hvad som varit fallet vid nordhafs-färderna 1868 och 1872–73, vissa förmåner af allmänna medel måtte beredas det befäl och det manskap från Kongl. Maj:ts flotta, som kunde komma att såsom frivilliga deltaga i den föreslagna resan. Med anledning af denna ansökan behagade Kongl. Maj:t, enligt skrifvelse af statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet den 31 dec. 1877, dels medgifva sjöaflöning m. m. till den officer och 18 man af kongl. flottan, som kunde komma att frivilligt deltaga i den ifrågavarande färden, dels besluta en framställning till riksdagen, i hvilken åtskilliga anslag och ytterligare förmåner för densamma begärdes. Framställningen till 1878 års riksdag blef med den frikostighet, som alltid utmärkt svenska folkets ombud, då fråga varit om anslag till vetenskapliga ändamål, bifallen, hvilket äfven var händelsen med en till samma riksdag inlemnad enskild motion af ledamoten i vetenskapsakademien presidenten C. Fr. Wærn, hvarigenom afsågs att bereda företaget några ytterligare fördelar. Det kan ej komma i fråga att här utförligt anföra riksdagens beslut och de skrifvelser, som med anledning deraf vexlades med myndigheterna. Men en skyldig tacksamhetsgärd är det att nämna det utmärkt förekommande sätt, på hvilket jag under dessa förhandlingar öfver allt bemöttes af tjenstemän i alla grader, äfvensom att korteligen redogöra för de förmåner, som expeditionen slutligen kom att åtnjuta, hufvudsakligast enligt Kongl. Maj:ts bref till marinförvaltnmgen af den 14 juni 1878. Sedan tvenne officerare och 17 man af Kongl. Maj:ts flotta erhållit tillstånd att som frivilliga deltaga i expeditionen, bemyndigades jag att från flottans kassa i Karlskrona, mot skyldighet att återbära den del af medlen, som ej skulle komma att för ändamålet erfordras, och mot afgifvande af godkänd säkerhet, för expeditionens räkning uppbära dels full sjöaflöning för de i densamma deltagande officerare, underbefäl och manskap under tvenne år, dels aflöning för expeditionens läkare under samma tid efter 3,500 kronor för år, dels portionspenningar för flottans manskap efter 1 kr. 50 öre pr man och dag. Den summa, hvarmed proviantkostnaden öfverskred det belopp den bort utgöra efter nämnda beräkning, betäcktes deremot af expeditionen, som likaledes betalade en betydlig fyllnadsaflöning till det flottan tillhörande sjöfolket. Vidare erhöll jag tillstånd att för expeditionens räkning från flottans förråd i Karlskrona utbekomma proviant, medikamenter, kol, olja och annan behöflig utredning, mot ersättningsskyldighet för hvad af det sålunda utlemnade kunde komma att i kostnad öfverskrida 10,000 kronor; och slutligen medgafs, att expeditionens fartyg finge utrustas och försättas i fullt sjödugligt skick på Karlskronas örlogsvarf, dock med vilkor att expeditionen skulle betala det belopp, hvarmed dessa reparationskostnader kunde komma att öfverskrida 25,000 kronor. Deremot blef min anhållan, att på det för sjöfärden inköpta ångfartyget Vega föra örlogsflagg, af sjöministern afslagen i ett bref af den 2 februari 1878. Vega inskrefs med anledning häraf påföljande mars månad i Svenska segelsällskapet. Det var således under detta sällskaps flagga, svenska örlogsflaggan med ett krönt O i midten, som den första kringseglingen af Asien och Europa verkstäldes. Vega var, såsom af den längre fram lemnade beskrifningen synes, ett temligen stort fartyg, hvilket under början af färden skulle blifva tungt lastadt med lifsmedel och kol. Det kunde derför blifva temligen svårt att taga detsamma af grund, om det under framseglingen längs kusten i ett nytt, oförsökt farvatten oförmodadt skulle stöta på en ler- eller sandbank. Jag begagnade derför med begärlighet herr Sibiriakoffs anbud att under första hälften af resan bereda expeditionen en större säkerhet genom att till mitt förfogande ställa medel för byggande af en annan mindre ångbåt, Lena, som skulle hafva Lena-floden till hufvudmål, men som under början af resan skulle bilda ett tender-fartyg för Vega, hvilket kunde, när så pröfvades nyttigt, sändas förut för att undersöka isförhållanden och farvatten. Jag lät bygga Lena vid Motala, af svenskt bessemerstål, hufvudsakligast efter en ritning af ingeniör E. Runeberg i Finland. Båten motsvarade synnerligen väl det med densamma afsedda ändamålet. Ett oväntadt tillfälle att under resan förse ångbåtarne med kol erbjöd sig dessutom derigenom, att jag, samtidigt med förberedelserna till Vegas färd, erhöll i uppdrag att, äfvenledes för herr Sibiriakoffs räkning, utrusta tvenne andra fartyg, ångbåten Fraser och segelfartyget Express, hvilka skulle till Europa afhemta en i Jenisejs mynning upplagd sädeslast och dit införa en del europeiska varor. Dessa senare fylde dock ingalunda Express’ rymliga lastrum, hvilket i stället kunde användas för medtagande af kol för de trenne ångbåtarnes räkning. Detta var så mycket fördelaktigare, som Vega och Lena enligt reseplanen skulle skiljas från Express och Fraser först vid Jenisejs mynning. De förstnämnda fartygen sattes således i tillfälle att ännu på detta ställe taga om bord så mycket kol, som utrymmet medgaf. Jag kommer längre fram att redogöra för de öfriga trenne fartygens färder, hvilka hvar för sig förtjena en plats i sjöfartens historia. Till en lättare öfversigt vill jag här blott nämna, att vid början af den sjöfärd, som här skall beskrifvas, följande fyra fartyg stodo till mitt förfogande: 1. Vega, förd af löjtnanten vid svenska flottan L. Palander; kringseglade Asien och Europa; 2. Lena, förd af fångstkaptenen Christian Johannessen; det första fartyg som från Atlanten nådde Lena-floden; 3. Fraser, förd af kofferdikaptenen Emil Nilsson, och 4. Express, förd af kofferdikaptenen Gundersen; de första som från Jenisej hemförde sädeslaster till Europa.[2] Då Vega inköptes för expeditionens räkning, beskrefs det af säljarne på följande sätt: »Ångaren Vega är byggd i Bremerhaven åren 1872 till 1873 af bästa ekmaterialier för aktiebolaget ’Ishafvets’ räkning och under särskild uppsigt. Den har 12 års första klass 3/3; I. I. Veritas, mäter brutto 357 registertons eller 299 netto. Den är byggd och använd till fångstfart på norra Ishafvet samt försedd med alla dertill nödvändiga och brukliga förstärkningar. Förutom den vanliga bordläggningen af ek, har fartyget ishud af greenheart öfverallt [bild] VEGA. Genomskärning långskepps. Plan af inredning under däck. [bild] 1. Skåp, användt till krutdurk. 2. Instrumentskåp. 3. Soffa i gunrummet. 4 Hytt för löjtn. Brusewitz. 5. Hytt för löjtnant:ne Bove och Hovgaard, 6. Penteri under vintern. 7. Korridor. 8. Hytt för dokt. Stuxberg ocb löjtn. Nordqvist. 9. Gunrum. 10. Bord i gunrummet. 11. Hytt för doktor Almqvist. 12. Hytt för doktor Kjellman. 13. Kamin. 14. Hytt för kapten Palander.   15. Hytt för prof. Nordenskiöld. 16. Korridor (nedgång till gun- rummet). 17. Kolboxar. 18. Ångpanna. 19. Förrådsrum å mellandäck. 20. Lotshytt. 21. Hytt f. löjtn. 20, 21: byggda i Japan. Bove. 22. Hytt för två underofficerare. 23. Underofficersmess. 24. Hytt f.timmer- manseffekter 24, byggda i Japan. 25. Hytt för sam- lingar 26. Bibliotekshytt. 27. Gunrumspenteri.   28. Lucka till proviantrum. 20. Luckor till kettingslårarne. 30. Lucka till rum. afsedt för ve- tenskapliga behof. 31. Kabyss. 32. Kojplatser för besättningen, dubbla rader. 33. Kettingslårar o. förrådsrum. 34. Lucka till kommissförrådet. 35. Lucka till dagl. utgiftsboden. 36. Lucka till tågrummet. 37. Segelkoj. 38. Förrådsrum för vatten och kol. 39. Maskinrum. 40. Källare. Plan af öfre däck. [bild] a. Termometerbur. b. Rodret. c. Nakterhus med kompass. d. ⎱ Skylight till gunrummet. e. ⎰ f. Mesanmast. g. Nedgång till gunrummet h. » maskin g, uti gemens. kapp. i. Kommandobrygga. k. Skorsten. l. Båtar liggande på galgar.   m. Stormast. n. Kobrygga (for reservstänger m. fl. rundhult). o. Storlucka. p. Ångslup. q. Förlucka r. Hönshock. s. Watercloset. t. Fockmast. u. Rökhatt. v. Nedgång till trossbottnen (kapp). x. Brottspel. y. Gångspel på backen. z. Kranbalkar. LENA. Genomskärning långskepps. [bild] Plan af inredning under däck. [bild] Plan af öfre däck. [bild] A. Maskinrum. B. B. Lastrum. C. Kettingslår. D. Vattenballastdurk. E. Skans F. Kolboxar. G. Eldarens hytt. H. Maskinisthytt. K. Proviantrum. L. Kaptens hytt. M. Styrmans hytt. N. Kök. O. Penteri. P. Salong. Q.Q. Skåp. R. Maskinkapp. S. Kommandobrygga. T. Lucka till lastrummen, U. Nedgång till proviantrummet. V. Winch. X. Nedgång till maskinrummet. Y. »    » skans och maskinisthytt. Z. »    » kaptens hytt, salong m. m. der is kan anses komma åt fartyget. Ishuden sträcker sig från närheten af undra röstbultarna till 1,2 à 1,5 meter från kölen. Dimensionerna äro: Längd i kölen   37,6 meter   d:o öfver däck   43,4 » Högsta bredd   8,4 » Rummets djup   4,6 » Ångmaskinen om 60 hästkrafter är af Wolfska systemet med ytkondensor af utmärkt beskaffenhet. Den fordrar omkring 10 kub.-fot kol i timmen. Fartyget har fullständig barkskeppsrigg samt pitchpine-master, jerntrådsrigg och patentrefvande märssegel. Det seglar och manövrerar ovanligt väl, går för blott segel intill 9 à 10 knop. Under profturen gjorde ångaren 7½ knop, men kunna 6 à 7 knop anses vara den fart maskinen åstadkommer. Vidare finnes kraftig ångwinch, reservroder och reservpropeller. Fartyget är dessutom uti hela undre rummet försedt med jerncisterner, så byggda att de jemnt passa efter fartygets botten och sida, hvadan dessa cisterner utgöra en icke ringa motståndskraft vid händelse af istryck. De äro äfven särdeles tjenliga för bevarandet af proviant, vatten och stenkol.»[3] ________ Vi hade ej skäl att jäfva beskrifningen[4], men i alla fall var det nödigt för ett nordhafsfälttåg, sådant som det här ifrågavarande, att ytterligare öfverse fartyget, öfvertyga sig om att alla dess olika delar voro i fullgodt skick, göra de förändringar i rigg m. m., som de förändrade anspråken kunde betinga, och slutligen att inreda fartyget så, att det kunde hysa en vetenskaplig stab, som jemte officerarne belöpte sig till 9 personer. Dessa arbeten utfördes å Karlskronas varf under inseende af kapten Palander. Samtidigt ombesörjdes den vetenskapliga utrustningen, hufvudsakligast i Stockholm, hvarvid en mängd redskap för fysikaliska, astronomiska och geologiska undersökningar erhöllos till låns från kongl. vetenskapsakademien. Spisordningen under expeditionen faststäldes dels på grund af vår erfarenhet från 1872–73 års öfvervintring, dels med ledning af ett särskildt utlåtande i ämnet af den utmärkte läkaren vid nämnda ishafsfärd, d:r A. Envall. Konserver[5], smör, mjöl m. m. uppköptes dels i Karlskrona, dels i Stockholm och Kjöbenhavn; en del pemmikan förfärdigades i Stockholm (af Z. Wikström), en annan del inköptes från England; färsk mogen potatis[6] anskaffades från Medelhafvet, en större mängd tranbärssaft från Finland, inlagda hjortron, kläder af renskinn m. m. från Norge (genom sakföraren Ebeltoft) o. s. v. – med ett ord intet försummades att göra fartyget så väl utrustadt som möjligt för fyllande af dess stora uppgift. Denna framgår af nedanstående: Reseplan, inlemnad till Hans Majestät Konungen i juli 1877. De forskningsfärder, som under de senare årtiondena från Sverige afgått mot norden, hafva redan länge sedan erhållit en verklig nationel betydelse genom det lifliga intresse, med hvilket de omfattats öfverallt så väl inom som utom fosterlandet, genom de betydande summor, som på dem offrats af staten och framför allt enskilda personer, genom den praktiska skola de utgjort för öfver tretio svenska naturforskare, genom de vigtiga vetenskapliga och geografiska resultat de lemnat och genom det material till vetenskaplig forskning, som genom dem hembragts till Sveriges Riksmuseum och som gjort detta i afseende å arktiska naturföremål till det rikaste i verlden. Härtill komma upptäckter och undersökningar, som redan blifvit eller lofva att i en framtid blifva af praktisk betydelse, t. ex. expeditionernas meteorologiska och hydrografiska arbeten, deras omfattande undersökning af säl- och hvalrossfångsten i polarhafven, påvisandet af den förut ej anade fiskrikedomen vid Spetsbergens kuster, upptäckter på Beeren Island och Spetsbergen af betydande kol- och fosfatlager, hvilka i en framtid böra blifva af stor ekonomisk betydelse för närliggande länder, och framför allt de tvenne sista expeditionernas lyckliga framträngande till mynningen af de stora, till gränserna mot Kina segelbara sibiriska floderna Obi och Jenisej, hvarigenom ett månghundraårigt sjöfartsproblem ändtligen vunnit sin lösning. Men just de resultat, som redan vunnits, mana till fortsättning, i synnerhet som de tvenne sista expeditionerna öppnat ett nytt, i vetenskapligt och jag vågar äfven säga praktiskt hänseende utomordentligt lofvande forskningsfält, nämligen den öster om Jenisejs mynning belägna delen af Ishafvet. Ännu i våra dagar, i telegrafens och ångans tidehvarf, möter man här ett i vetenskapligt hänseende nytt, förut oberördt forskningsområde. Ja, hela den ofantliga ocean, som utbreder sig öfver 90 längdgrader från Jenisejs mynning, förbi Kap Tscheljuskin, de gamle geografernas Promontorium Tabin, till Wrangelsland, har, om man undantager färder med större eller mindre båtar längs stränderna, aldrig ännu plöjts af någon fartygsköl och aldrig skådat en ångares rökpelare. Det är dessa förhållanden, som föranledt mig att söka åstadkomma medel till en i vetenskapligt och nautiskt hänseende så fullständigt som möjligt utrustad expedition, hvilken skulle hafva till uppgift att i geografiskt, hydrografiskt och naturhistoriskt hänseende undersöka norra Ishafvet bortom Jenisejs mynning, om möjligt till Beringssund. Man kan, utan fara att säga för mycket, påstå, att ett mer lofvande forskningsområde sedan Cooks berömda resor i Stilla oceanen ej förelegat någon forskningsexpedition, om blott isförhållandena medgifva att med en dertill lämplig ångare framtränga, i detta haf. För att kunna döma härom torde det vara af nöden att kasta en kort återblick öfver de försök, som gjorts att framtränga å den väg, som den ifrågasatta expeditionen skulle få till uppgift att beträda. Den svenska hamn, från hvilken expeditionen skall utgå, kommer förmodligen att blifva Göteborg. Afgångstiden är bestämd till början af juli 1878. Vägen tages till en början längs med Norges vestkust förbi Nordkap och mynningen af Hvita hafvet till Matotschkin-sundet vid Novaja Semlja. Öppnandet af en sjöförbindelse mellan det öfriga Europa och dessa trakter genom sir Hugh Willoughby och Richard Chancelor 1553 var frukten af den första från England för upptäckter utsända sjöexpedition. Deras färd utgör derjemte det första försök till finnande af en nordostlig förbindelse med Kina. Målet nåddes visserligen icke, men deremot öppnade den ifrågavarande resan sjöförbindelsen mellan England och Hvita hafvet och bildar derigenom en vändpunkt ej allenast i Englands och Rysslands sjöfart, utan äfven i verldshandeln. Den kräfde ock sina offer, i det sir Hugh Willoughby sjelf med hela besättningen på det fartyg, som stod under hans befäl, omkom under öfvervintring på Kola-halfön. I våra dagar färdas tusentals fartyg tryggt och säkert på denna stråt. Med den kännedom man numera eger om isförhållandet i det Murmanska hafvet – så kallas på äldre kartor hafvet mellan Kola och Novaja Semlja – kan man under senare delen af sommaren segla från Hvita hafvet till Matotschkin-sundet utan att behöfva befara det ringaste hinder af is. För några årtionden tillbaka var dock, till följd af bristande kunskap om den rätta tiden och rätta vägen, förhållandet helt annorlunda, såsom nogsamt synes af berättelsen om de svårigheter och faror den berömde ryske sjöfaranden grefve Lütke mötte under sina, fyra somrar å rad (1821–1824) upprepade resor längs med Novaja Semljas vestkust. En duglig fångstman kan numera med ett vanligt fångstfartyg på en enda sommar segla mer vidt omkring på dessa haf än förut, en med alla ett örlogsvarfs tillgångar utrustad expedition på fyra gånger så lång tid. Från Murmanska hafvet kan man komma in i det Kariska på fyra olika vägar, nämligen a) Jvgor-sundet, de gamle Holländarnes Fretum Nassovicum mellan Waigatsch-ön och fasta landet; b) Kariska porten mellan Novaja Semlja och Waigatsch-ön; c) Matotschkin-sundet , som mellan 73° och 74° n. br. tudelar Novaja Semlja, och slutligen d) vägen norr om denna dubbel-ö. Vägen förbi Novaja Semljas nordspets blir vanligen isfri först i början af september månad och torde derför ej böra väljas vid en expedition, som har till uppgift att framtränga långt öster ut i dessa haf. Jugor- sundet och Kariska porten blifva tidigt fria från fast is, men besväras i stället länge af betydande drifismassor, som af de här med ebb och flod vexlande hafsströmmarne föras af och an i bugterna på ömse sidor om sunden. Dessutom saknas åtminstone vid Jugor- sundet goda hamnar, till följd hvaraf de kringdrifvande ismassorna kunna blifva af stor olägenhet för de fartyg, hvilka söka på dessa vägar tränga in i det Kariska hafvet. Matotschkin-sundet åter bildar en nära hundra kilometer lång, trång, men djup och, med undantag af ett par till läget kända grund, ren kanal, som visserligen först i senare hälften af juli plägar blifva fri från fast is, men som å andra sidan, till följd af hafskustens gestalt, är mindre besvärad af drifis än de södra sunden. Goda hamnar finnas vid sundets östra mynning. Åren 1875 och 1876 voro så väl sundet som de utanför liggande hafven fullkomligt isfria i slutet af augusti, men långt tidigare var isen så skingrad äfven på östra sidan, att ett fartyg utan fara kunde leta sig en väg mellan de spridda drifisstyckena. Den del af Novaja Semlja, som af fångstmännen först angöres om våren, plägar ofta vara just vestkusten utanför Matotschkin. I fall ej mindre vanliga väderleksförhållanden inträffa i de här ifrågavarande trakterna under loppet af för- och högsommaren 1878, t. ex. mycket ihållande sydliga vindar, som tidigt skulle föra drifisen bort från kusten af fasta landet, anser jag det, med anledning af hvad jag har antydt, vara för expeditionen tryggast att välja vägen genom Matotschkin-sundet. Man kan dock icke påräkna att redan i början af augusti härifrån hafva ett öppet farvatten rakt mot Dicksons hamn vid Jenisej-mynningen, utan måste man göra sig beredd på en betydlig omväg mot söder för att undvika de i Kariska hafvet ända till början af september kringdrifvande ismassorna. Det uppehåll af några dagar, som isförhållandena här kunna föranleda, lemnar för öfrigt expeditionen tillfälle till värderika naturhistoriska och hydrografiska arbeten i den ända till 200 famnar djupa kanal, som framgår längs med Novaja Semljas östkust. För öfrigt är Kariska hafvet icke djupt, utan jemngrundt (10–30 famnar), dock utan att vara besväradt af undervattensbankar eller klippor. Det rikaste djurlifvet träffas i förutnämnda djupa ränna längs med östkusten, och det är äfven härifrån våra tvenne föregående expeditioner hemfört flere i systematiskt hänseende synnerligen egendomliga och intressanta djurformer. Äfven alglifvet är här närmast kusten rikt och yppigt. Nästa års expedition bör derför söka komma till Matotschkin så tidigt, att åtminstone några dagars vetenskapligt arbete medhinnes i dessa trakter. Sjelfva färden från Kariska hafvet till Dicksons hamn möter, enligt den erfarenhet man numera har vunnit, icke någon svårighet. Dock kan man ej påräkna att komma till Dicksons hamn förr än den 10 till den 15 augusti. År 1875 nådde jag denna hamn den 15 augusti med en segelskuta efter att i Kariska hafvet hafva varit mycket fördröjd af stiltje. Med en ångbåt hade hamnen nämnda år kunnat nås redan första dagarne af månaden. År 1876 voro isförhållandena mindre gynsamma till följd af en kall sommar och ihållande nordostvindar. Men äfven detta år kom jag till Jenisejs mynning den 15 augusti. Vid Dicksons hamn är det min afsigt att lägga till åtminstone för några timmar för att å någon af de kringliggande holmarne nedlägga post, i fall jag ej, såsom sannolikt är, blir i tillfälle att här möta något från Jenisejsk utsändt fartyg, med hvilket underrättelser om expeditionen kunna hemsändas. Verkliga iakttagelser rörande de hydrografiska förhållandena mellan Jenisejs mynning och Kap Tscheljuskin saknas för det närvarande nästan helt och hållet, enär, såsom jag redan omnämnt, något större fartyg aldrig seglat fram härstädes. Äfven om ryska båtfärder längs med kusten känner man ytterst litet, och af deras misslyckade försök att framtränga här kan man ingalunda draga någon ogynsam slutsats om hafvets segelbarhet under vissa tider af året. Om man med kännedom om de tillgångar för utrustning af sjöexpeditioner Sibirien för det närvarande eger, söker göra sig begrepp om utrustningen af de på skilda vägar med utomordentlig ihärdighet till Sibiriens nordkust åren 1734–1743 utsända ryska expeditionerna[7], så bör man lätt inse det berättigade i detta uttalande. Med skäl kan man vänta, att en väl utrustad ångbåt skall kunna framtränga vida bortom det ställe, der dessa nödgats vända med sina små, men med en talrik bemanning försedda, för is allt för bräckliga och för öppen sjö odugliga, oftast med vidjor sammanhållna farkoster. För öfrigt äro endast tre sjöfärder eller kanske rättare kustfärder i denna del af det Kariska hafvet kända, alla under ledning af styrmännen Minin och Sterlegoff. Det första försöket verkstäldes år 1738 i en »dubbelslup» af 70 fots längd, 17 fots bredd och 7 ½ fots djup, byggd i Tobolsk och derifrån förd till Jenisej af löjtnant Owzyn. Med detta fartyg framträngde Minin utför Jenisej till 72° 53′ n. br. Härifrån utsändes en jolle vidare mot norden, men äfven den nödgades till följd af proviantbrist vända, innan man nått det ställe vid Jenisejs mynning, som af mig benämnts Dicksons hamn. Följande året gjordes ett nytt försök, hvarvid man dock ej heller hann längre än sommaren förut. Ändtligen lyckades man 1740 att med förut nämnda dubbelslup nå 75° 15′ n. br., efter att hafva utstått stora faror under en svår sjögång i flodmynningen. Den 2 september, just då den fördelaktigaste tiden för seglatsen i dessa farvatten inträdt, vände man, hufvudsakligast med anledning af den sena årstiden. Ytterligare finnas ett par på verkliga iakttagelser grundade meddelanden rörande isförhållandena vid denna kust att tillgå. Akademikern Middendorff nådde nämligen under sin berömda forskningsresa i norra Sibirien den 25 augusti 1843 från land hafskusten vid Tajmur-viken (75° 40′ n. br.) och fann hafvet isfritt, så långt ögat från höjdsträckningen vid kusten kunde nå.[8] Dessutom anför Middendorff, att jakuten Fomin, den ende som tillbragt en vinter vid Tajmur-viken, förklarat, att isen lossnar i det utanför liggande hafvet i första hälften af augusti, och att den af sydlig vind drifves bort från stranden, dock ej längre än att drifiskanten kan ses från strandhöjderna. Landet mellan Tajmur och Kap Tscheljuskin har blifvit kartlagdt genom färder i slädar längs med kusten af styrman Tscheljuskin är 1742. Det är numera fullkomligt afgjordt, att Asiens nordligaste udde af honom upptäcktes i maj månad nämnda år, och då var naturligtvis hafvet utanför isbelagdt. Någon iakttagelse om isförhållandena under sommaren eller hösten i hafvet närmast vester om Kap Tscheljuskin finnes deremot icke, men då fråga är om farbarheten af detta haf, är det på sin plats att redan här framhålla, att Prontschischew den 1 september 1736 i öppet haf med kustfarkoster öster ifrån i det allra närmaste nådde Asiens nordspets, som antages vara belägen vid 77° 34′ n. lat. och 105° ost. long., och att norske fångstmän under senhösten upprepade gånger seglat långt öster ut från Novaja Semljas nordspets (77° n. lat. och 68° ost. long.) utan att möta någon is. Af hvad ofvan anförts är tydligt, att man för det närvarande icke eger någon fullständig, på verkliga iakttagelser grundad kunskap om de hydrografiska förhållandena på kuststräckan mellan Jenisej och Kap Tscheljuskin. Jag anser dock, att man under september och möjligen senare delen af augusti månad bör kunna med full säkerhet påräkna att här erhålla ett isfritt vatten, eller åtminstone en bred isfri ränna längs med kusten, på grund af de ofantliga massor varmt vatten, som de i Högasiens stepper upprinnande floderna Obi, Irtisch och Jenisej här utgjuta i hafvet efter att hafva upptagit vatten från ett under augusti månad öfver allt starkt uppvärmdt flodområde, större än sammanlagdt alla de floders, som utfalla i Medelhafvet och Svarta hafvet. Mellan Dicksons hamn och Beli-ön framgår derför en väldig sötvattenström, till en början mot norden. Det inflytande, som jordens rotation utöfvar i dessa höga breddgrader på strömmar, som framlöpa ungefär i meridianens riktning, är dock mycket betydligt och ger åt söder ifrån kommande strömmar en östlig aflänkning. Till följd häraf måste Obi-Jenisejs flodvatten till en början hållas liksom instängdt i en egen strömfåra längs med Tajmur-landets kust, ända tills strömmen bortom Kap Tscheljuskin obehindradt kan framlöpa mot nordost eller öster. Nära utloppet af de större floderna har jag under lugnt väder i denna ström ungefär vid 74° n. lat. iakttagit en värmegrad, uppgående utanför Jenisej till + 9°, 4 (den 17 augusti 1875), utanför Obi till + 8°, 0 (den 10 augusti samma år). Såsom vanligt åstadkommer denna söder ifrån kommande ström dels en kall undervattenström, som vid storm lätt blandar sig med ytvattnet och afkyler detsamma, dels på ytan en nordlig, kall, isbeströdd motström, hvilken till följd af jordens omlopp får en vestlig aflänkning och som tydligen framgår från öppningen mellan Kap Tscheljuskin och Novaja Semljas nordspets mot östra sidan af denna ö och torde vara orsaken till de stora drif-ismassor, som om sommaren äro pressade mot Novaja Semljas ostkust. Enligt min egen erfarenhet och enligt enstämmig utsaga af fångstmännen bortsmälter denna is om hösten nästan fullständigt. För att bedöma det afstånd, på hvilket den från Obi-Jenisej kommande strömmen kan undanskjuta drif-isen, bör man erinra sig, att äfven en mycket svag ström utöfvar inflytande på isens läge, och att t. ex. strömmen från Plata-floden, hvars vattenmängd dock icke torde uppgå till Obi-Jenisejs, ännu är tydligt märkbar på ett afstånd af 1,500 kilometer från flodmynningen, d. v. s. på ungefär 3 gånger så långt håll som afståndet från Dicksons hamn till Kap Tscheljuskin. Den enda hafsvik, hvilken kan jemföras med Kariska hafvet i afseende å storleken af det område, som genomkorsas af de i viken mynnande floderna, är Mexikanska viken.[9] Flodströmmarne härifrån anses mäktigt bidraga till Golfströmmen. Äfven vindarne, hvilka under höstmånaderna i dessa trakter ofta blåsa från nordost, torde i sin mån bidraga att hålla en bred, något så när isfri ränna längs med den här ifrågavarande kuststräckan. Den erfarenhet vi ega rörande farvattnet från Kap Tscheljuskin öster ut emot Lena grundar sig hufvudsakligast på iakttagelser af de expeditioner, som före medlet af förra århundradet af ryska regeringen utsändes att kartlägga Asiens nordligaste del. För ett riktigt bedömande af de resultat, som vunnits, måste man med fullt erkännande af det stora mod, den utomordentliga ihärdighet och den motståndskraft mot mödor och besvärligheter af alla slag, som alltid utmärkt den ryske polarfararen, fortfarande hafva i minnet, att sjöfärderna utfördes med små segelfartyg af ett byggnadssätt, som efter nutidens fordringar är alldeles oanvändbart för farkoster, bestämda för segling i öppet haf, och allt för svagt för att kunna tåla möte med is. De saknade vidare ej allenast nutidens mäktiga hjelpmedel ångan, utan äfven en ordentlig, för verklig manövrering lämpad segelrigg samt voro till hufvudsaklig del bemannade med en besättning från Sibiriens flodstränder, hvilken aldrig förut sett oceanens vatten, erfarit verklig sjögång eller pröfvat seglats bland hafsis. Med behörigt afseende på dessa förhållanden synas mig nedan anförda resor ovilkorligen tala derför, att man äfven här under hösten bör kunna påräkna ett farbart haf. Resorna utmed kusten öster om Kap Tscheljuskin utgingo från staden Jakutsk, belägen vid Lenas strand, vid 62° n. lat., 140 svenska mil (omkr. 1,500 kilometer) från flodmynningen. Här byggdes äfven de farkoster, som användes till dessa färder. Den första afgick år 1735 under befäl af marinlöjtnant Prontschischew. Efter att hafva seglat ned för floden och den 14 augusti hafva passerat Lenas östra mynningsarm, kringseglades flodens betydliga deltaland. Den 7 september hade man ännu ej nått längre än till Oloneks mynningsvik. Trenne veckor hade således åtgått att segla fram en sträcka, som en vanlig ångbåt skulle kunnat tillryggalägga på en enda dag. Man såg is, men hindrades ej deraf. Deremot fördröjdes framfärden af motvind och förmodligen pålandsvind, af hvilken Prontschischews fartyg, om det oförsigtigt gifvit sig ut, lätt kunnat kastas mot stranden. Den sena årstiden förmådde Prontschischew att här lägga upp fartyget för vintern vid några af pelsjägare uppbyggda sommarjurter, belägna 72° 54′ n. lat. Vintern förflöt lyckligt, och det följande året (1736) bröt Prontschischew åter upp, så snart isförhållandena i Olonek-viken det medgåfvo, hvilket dock först inträffade den 15 augusti. Kursen stäldes längs med kusten mot nordost. Här och der möttes drif-is, men det gick dock hastigt framåt, så att han den 1 september nådde 77° 29′ n. lat., efter hvad man numera vet i det omedelbara granskapet af Kap Tscheljuskin. Täta ismassor nödgade honom här att vända, och man seglade åter till mynningen af Olonek, som nåddes den 15 september. Kort förut hade fartygets utmärkte befälhafvare dött i skörbjugg, och några dagar derpå dog äfven hans unga hustru, som följt honom på den besvärliga färden. Då dessa skörbjuggsfall ej inträffade under vintern, utan strax efter sommarens slut, så bilda de ett ganska märkligt bidrag till bedömande af det sätt, på hvilket den tidens arktiska expeditioner voro utrustade. En ny expedition framgick 1739 under marinlöjtnant Chariton Laptew längs med samma kuststräcka. Man lemnade Lena den 1 augusti och nådde Kap Thaddeus vid 76° 47′ den 2 september efter en seglats, som endast utanför Chatanga-bugten var besvärad af drif-is. Kap Thaddeus är beläget endast 8 till 9 svenska mil från Kap Tscheljuskin. Man vände här dels med anledning af drif-ismassor, som spärrade vägen vidare, dels med anledning af den sena årstiden och öfvervintrade innerst i Chatanga-bugten, som nåddes den 8 september. Följande året sökte Laptew återvända längs med kusten till Lena, men fartyget krossades utanför Oloneks mynning af drif-is. Efter många besvärligheter och faror lyckades alla man rädda sig till förra årets vinterqvarter. Dels härifrån, dels från Jenisej verkstälde Laptew sjelf och hans underbefälhafvare, styrman Tscheljuskin, samt geodeten Tschekin de följande åren en mängd slädfärder för kartläggningen af den halfö, som längst i nordvest skjuter ut från Asiens fasta land. Härmed afslutades sjöresorna vester om Lena. Asiens nordvestligaste udde, som 1742 nåddes från land af Tscheljuskin, en af de mest energiske deltagarne i en stor del af förut anförda resor, kunde ej från sjösidan uppnås, och än mindre hade man lyckats att med fartyg tränga från Lena till Jenisej. Prontschischew hade dock den 1 september 1736 vändt endast några få minuter, och Laptew den 2 september 1739 endast omkring 50′ från nämnda udde efter färder i fartyg, hvilka tydligen voro alldeles olämpliga för ändamålet. Bland de vidrigheter och motgångar, som de mött under dessa resor, tyckes ej allenast is, utan äfven ogynsamma och hårda vindar spelat en betydande rol. Af fruktan för att icke kunna nå någon lämplig af infödingar besökt vinterstation, vände man dessutom oftast just vid den tid af året, då polarhafven blifva mest isfria. Med behörigt afseende på dessa förhållanden kan man tryggt påstå, att något allvarligt hinder för Kap Tscheljuskins kringsegling nämnda år sannolikt icke skulle hafva förefunnits för ett ångfartyg behörigen utrustadt för seglats bland is. Från hafvet mellan Lena och Beringssund har man vida talrikare och fullständigare iakttagelser än från föregående sträcka. Hoppet om erhållande af skatt och handelsvinst från de vid kusten boende vilda folkslagen lockade äfventyrslystne ryske fångstmän (Promyschlenis) redan före medlet af 1600-talet att företaga en mängd sjöfärder längs med kusterna. På en karta, som är bifogad förut anförda, på forskningar i de sibiriska arkiven grundade arbete af Müller, finnes längs med kusten en sjöväg utprickad med påskrift Route anciennement fort fréquentée, Voyage fait par mer en 1648 par trois vaisseaux russes, dont un est parvenu jusqu’ à la Kamtschatka.[10] Beklagligen hafva de närmare omständigheterna vid de flesta af dessa färder blifvit helt och hållet bortglömda, och att vi om en eller annan erhållit några torftiga underrättelser, har nästan alltid berott på någon anmärkningsvärd olyckshändelse, på rättstvister eller andra förhållanden, som föranledt myndigheternas ingripande. Detta är till och med fallet med den berömdaste af dessa färder, kosacken Deschnews, rörande hvilken några underrättelser blifvit räddade endast derigenom, att tvist uppstod mellan Deschnew och en af hans kamrater om upptäcktsrätten till en hvalrossbank på Kamschatkas ostkust. Denna färd utgjorde dock en verklig upptäcktsresa, företagen med regeringens bifall, dels för uppsökande af några stora öar i Ishafvet, rörande hvilka en mängd berättelser voro gängse bland fångstmännen och infödingarne, dels för utvidgandet af ryssarnes skatteområde öfver de ännu okända trakterna i nordost. Deschnew afreste den 1 juli 1648 från Kolyma som befälhafvare för en af de sju, med tretio man bemannade kotscher[11], af hvilka expeditionen utgjordes. Rörande fyra af fartygen saknar man hvarje underrättelse. Antagligt är, att de snart vände åter, ej att de förolyckats, såsom åtskilliga författare förmodat. Trenne under befäl af kosackerna Deschnew och Ankudinow samt pelsjägaren Kolmogorzow kommo lyckligen till Tschuktskojnos, efter hvad det tyckes, i isfritt vatten. Här gjorde Ankudinows farkost skeppsbrott, hvarvid dock manskapet räddades och fördelades på de tvenne andra, som snart blefvo skilda åt. Deschnew fortsatte färden längs Tschuktscher-halföns ostkust till Anadir, som uppnåddes i oktober. Ankudinow tyckes till och med hafva uppnått Kamschatka-flodens mynning, hvarest han slog sig ned bland infödingarne och slutligen dog af skörbjugg. Följande året (1649) seglade Staduchin åter igen under sju dygn öster ut från Kolyma till granskapet af Tschuktskojnos i ett, så vidt man af den bristfälliga berättelsen kan sluta, isfritt haf. Deschnews egen uppfattning af hafvets segelbarhet kan inses deraf, att han vid Anadir lät insamla virke för att, sedan hans eget fartyg förlist, bygga sig nya kotscher. Med dessa ville han sända till Jakutsk den skatt af pelsvaror, som uppburits af infödingarne. Han måste dock af en lätt förklarlig brist på material till nya farkosters byggande afstå från sin föresats, hvarvid han tillika anmärker, att hafvet kring Tschuktskojnos ej alla år är isfritt. En mängd resor från de sibiriska floderna norr ut hafva vidare efter Nischni Kolymsks anläggning genom Michael Staduchin 1644 utförts med anledning af de rykten, som voro gängse bland infödingarne vid kusten om tillvaran af stora bebodda, på skog, pelsvaror, hvalrosständer och mammutben rika öar i det sibiriska Ishafvet. Ofta bestridda, men dock åter af folk- eller jägartron ihärdigt upptagna, hafva dessa rykten slutligen i hufvudsaken besannats genom upptäckten af de Ny-Sibiriska öarna, af Wrangelsland och af den öster om Beringssund belägna delen af Norra Amerika, hvars naturbeskaffenhet gifvit anledning till det gyllene sagoskimmer, hvarmed folktron med orätt utsmyckade de kala, skoglösa öarna i Ishafvet. Samtliga dessa försök att från den sibiriska kusten tränga i öppet haf norr ut hafva misslyckats af det enkla skäl, att ett öppet haf redan vid en frisk segelbris var lika förderfligt för de fartyg, som stodo den djerfve, men illa utrustade sibiriske polarfararen till buds, som ett isfyldt haf, ja farligare, ty i det senare fallet kunde man, om fartyget krossades, oftast rädda sig på isen och hade då blott att kämpa mot hunger, snö, köld och andra svårigheter, vid hvilka de fleste från barndomen varit vane, men i det öppna hafvet krängde det illa byggda, svaga, med lerblandad mossa diktade och med vidjor hopfästa fartyget läck redan vid en obetydlig sjögång och var vid en starkare hjelplöst förloradt, i fall ej nödhamn snart kunde nås. Man föredrog snart att söka nå öarna genom slädfärder på isen och upptäckte sålunda slutligen hela den betydliga ögrupp, som benämnes Nya Sibirien. Öarna blefvo ofta besökta af fångstmän, hufvudsakligast för insamlande af mammutbetar, af hvilka stora massor jemte ben af mammut, noshörning, får, oxe, häst m. m. finnas inbäddade i dervarande ler- och sandlager. Sedermera hafva de blifvit fullständigt kartlagda under de Hedenströmska expeditionerna, utrustade af ryska rikets kansler grefve Rumänzow 1809–1811, och under löjtnant Anjous expedition 1823. Hedenströms expeditioner verkstäldes sålunda, att man, innan islossning inträffat, öfverreste med slädar dragna af hundar på isen till öarna, tillbragte sommaren derstädes och om hösten, då hafvet blifvit isbelagdt, återvände. Då fråga är om hafvets segelbarhet, skulle dessa på ett särdeles förtjenstfullt sätt utförda expeditioner hafva stort intresse i synnerhet genom iakttagelser från land rörande isens beskaffenhet om hösten, men i den korta berättelsen om Hedenströms färder, som finnes intagen i Wrangels »Reise» s. 99–119, den enda källa som i detta afseende varit mig tillgänglig, beröres denna fråga ej med ett enda ord.[12] Deremot hafva genom hr Sibiriakoffs försorg upplysningar rörande denna för vår expedition vigtiga fråga blifvit lemnade af inbyggare i norra Sibirien, hvilka hafva till födkrok insamlandet af mammutbetar å den ifrågavarande ögruppen. Enligt dessa berättelser blir hafvet mellan norra Asiens kust och Nya Sibiriens öar årligen temligen isfritt. En särdeles märkvärdig upptäckt gjordes år 1811 af Hedenströms följeslagare, jakutske borgaren Sannikow. Han fann nämligen på vestkusten af ön Kotelnoj lemningar af en groft upptimrad vinterboning i granskapet af vraket efter ett fartyg af helt olika byggnadssätt mot det, som brukas i Sibirien. Dels häraf, dels af en mängd redskap, som lågo kringströdda på stranden, drog Sannikow den slutsatsen, att en fångstman från Spetsbergen eller Novaja Semlja blifvit vinddrifven hit och jemte sitt manskap uppehållit sig härstädes en tid. Inskriften på ett i granskapet af stugan befintligt grafkors uttolkades beklagligen icke. Under den stora nordiska expeditionen[13] gjordes äfven några försök att från Lena tränga öster ut. Det första stod under befäl af löjtnant Lassinius 1735. Han lemnade den 21 augusti Lenas östligaste mynningsarm, framseglade 120 verst mot öster och mötte här drif-is, som nödgade honom att söka en hamn vid kusten. Här tillbringades vintern med den olyckliga påföljd, att chefen sjelf och större delen af expeditionens 52 man omkommo af skörbjugg. Följande året 1736 utsändes åt samma håll en ny expedition under löjtnant Dmitri Laptew. Med Lassinii fartyg försökte han i medlet af augusti segla öster ut, men mötte snart mycket drif-is. Redan i slutet af månaden, den tid då sjöfärden egentligen bort börjas, vände han derför åter till Lena. År 1739 företog Laptew sin tredje resa. Han framträngde till Indigirkas mynning, hvilken tillfrös den 21 september, och öfvervintrade der. Följande året fortsattes färden något bortom Kolymas mynning, till Stora Kap Baranow, hvarest framfärden mot öster den 26 september hindrades af drif-is. Efter att hafva återvändt till Kolyma och öfvervintrat vid Nischni Kolymsk sökte han året derpå ytterligare att i några under vintern nybyggda stora båtar tränga öster ut – dock till följd af dimma, motvind och is utan framgång. Vid bedömande af det resultat, dessa resor lemnat, måste man taga i betraktande de ytterst olämpliga fartyg, med hvilka färderna företogos, i början med en dubbelslup byggd i Jakutsk (1735), sedermera med tvenne i Nischni Kolymsk byggda båtar. I fall man får sluta sig till dessa fartygs beskaffenhet af dem, som nu användas på de sibiriska floderna, så måste man snarare förvåna sig öfver, att någon på dem kunde våga sig ut på ett verkligt haf, än anse de nu omnämnda mindre lyckliga färderna som bevis derpå, att utsigt här ej förefinnes att framtränga med ett efter nutidens fordringar bygdt och med ångkraft försedt fartyg. Det återstår mig slutligen att omtala de få försök, som gjorts att från Beringssund tränga mot vester. Deschnews färd från Lena genom Beringssund till Anadirs mynning år 1648 förblef under loppet af omkring ett århundrade alldeles okänd, ända till dess Müller ur de sibiriska arkiven framletade enskildheterna af så väl denna som åtskilliga andra färder längs med Sibiriens nordkust. Att minnet af dessa märkliga färder blifvit bevaradt åt efterverlden beror, såsom nämndt är, dock uteslutande på tillfälliga omständigheter, rättstvister och dylikt, hvilka föranledt skrifveri till och från myndigheterna. Om andra likartade företag hafva vi helt säkert icke någon kunskap, oaktadt man då och då finner antydningar, att det nordliga hafvet fordom ofta varit befaret. Vid redogörelse för de af myndigheterna anordnade expeditionerna händer det t. ex. ofta, att man omtalar möten med fångst- eller handelsmän, som färdades längs med kusten för enskild räkning. Dessa resor beaktades dock föga, och ännu 81 år efter Deschnews färd var tillvaran af ett sund mellan Asiens nordöstra och Amerikas nordvestra udde alldeles okänd eller åtminstone betviflad. Ändtligen genomseglade Bering 1729 å nyo sundet och fäste vid detsamma sitt namn. Han framseglade dock ej synnerligen långt (till 172 gr. vestlig longit.) längs med Asiens nordkust, oaktadt han icke tyckes hafva mött något ishinder. Nära femtio år derefter afslutade Cook i dessa farvatten den följd af glänsande upptäckter, hvarmed han riktat den geografiska vetenskapen. Efter att 1778 hafva seglat ett godt stycke öster ut längs med Amerikas nordkust vände han mot vester och uppnådde der 180:de longitudsgraden den 29 augusti. Möte med is afskräckte honom att härifrån söka framtränga vidare mot vester, och för någon egentlig seglats bland is lär hans fartyg knappast varit utrustadt eller lämpadt. Sedan Cooks tid känner man trenne expeditioner, som från Beringssund seglat vester ut. Den första var en amerikansk expedition under kaptenen Rodgers 1855. Han uppnådde, efter hvad det tyckes i öppet vatten, Kap Jakans longitud (176° ö. long. från Greenw.). Den andra var den engelske hvalfångaren Long, som 1867, letande efter en ny gifvande hvalfångstplats, seglade från Beringssund längre mot vester än någon före honom. Redan den 10 augusti nåddes Tschaunbays longitud (170° ö. long. från Greenw.). Han var ute på hvalfångst, ej på upptäcktsresor, och vände här, men uttalar i den korta berättelse han lemnat om sin resa den bestämda öfvertygelsen, att en sjöresa från Beringssund till Atlantiska oceanen hör till möjligheternas område, och tillägger att, om ock denna sjöförbindelse icke kommer att hafva någon kommersiel betydelse, så bör dock en sjöförbindelse mellan Lena och Bering blifva af nytta för tillgodogörande af nordliga Sibiriens produkter.[14] Slutligen har under sistlidna år en rysk expedition blifvit utsänd för att från Beringssund nå Wrangelsland. Enligt meddelande i tidningarna hindrades hon af is så väl derifrån som från att segla långt mot vester. Genom hr Sibiriakoff hafva upplysningar infordrats från nordliga Sibirien rörande isförhållandena i det utanför liggande hafvet. Numera tyckes dock fångsten i dessa trakter aftagit så betydligt, att endast få personer funnits, som kunnat lemna något besked på de uppstälda frågorna. I Jakutsk fans sålunda endast en enda man (en prest), som varit vid Ishafvets kust. Han berättar, att hafvet vid frånlandsvind blir isfritt, men att isen åter vid pålandsvind kommer tillbaka och derigenom utsätter de fartyg, som ej hinna någon säker hamn, för stor fara. En annan af brefskrifvarne meddelar på grund af iakttagelser under Tschikanowskis expedition, att hafvet år 1875 utanför Olonek var helt och hållet isfritt, men tillägger tillika, att året i detta hänseende var ett undantagsår. Ej allenast om sommaren men äfven om vintern är den nordliga oceanen stundom isfri, och på ett afstånd af 200 verst från kusten är hafvet öppet äfven om vintern, ovisst dock i hvilken utsträckning. Det senare förhållandet bekräftas äfven genom Wrangels resor med hundslädar på isen åren 1821–1823. En tredje person säger: »Enligt de underrättelser jag erhållit, är den norra kusten från Lenas till Indigirkas mynning fri från is från juli till september. Nordlig vind för is mot kusten, men icke i stora massor. Enligt deras iakttagelser, som söka mammutbetar, är hafvet isfritt ända till södra delen af de Ny-Sibiriska öarna. Det är sannolikt, att just dessa öar bilda ett skydd mot isen i det Werchojanska distriktet. Annorlunda förhåller det sig på den Kolymska kuststräckan, och kan man blott från Beringssund komma till Kolyma, så nog kan man komma från Kolyma till Lena.» Förhållandet, att isen om sommaren vid sydliga vindar drifves bort från kusten, men ej längre än att den i större eller mindre mängd återkommer vid nordlig vind, bekräftas ytterligare af andra brefskrifvare och synes mig visa, att de Ny-Sibiriska öarna och Wrangelsland endast utgöra länkar i en vidsträckt, parallelt med Sibiriens nordkust fortlöpande ögrupp, som å ena sidan hindrar isen från det mellanliggande hafvet att fullständigt drifva bort och gynnar isbildningen om vintern, men å andra sidan skyddar kusten för den norr om öarna bildade egentliga polarisen. De berättelser jag har anfört gälla för öfrigt hufvudsakligast sommarmånaderna. Likasom i det förut ännu sämre beryktade Kariska hafvet, torde isen äfven här om hösten för det mesta smälta bort, så att man vid denna årstid kan påräkna ett temligen öppet haf. De fleste af de brefskrifvare, som lemnat underrättelser om isförhållandena i det sibiriska polarhafvet, sysselsätta sig ytterligare med de rykten, som spridt sig i Sibirien, att amerikanska hvalfångarne skulle från kusten varit sedda långt vester ut. Riktigheten häraf förnekas alltid på det bestämdaste. Dessa rykten hvila dock åtminstone till en del på verklig grund. Jag har nämligen personligen träffat en hvalfångare, som i trenne år från ett hvalfångarefartyg drifvit handel med kustinvånarne mellan Kap Jakan och Beringssund. Han var fullt öfvertygad, att man åtminstone vissa år skulle kunna segla från Beringssund till Atlantiska oceanen. En gång hade han återvändt genom Beringssund först den 17 oktober. Af hvad jag sålunda anfört framgår: att den norr om Sibiriens nordkust belägna oceanen mellan Jenisejs mynning och Tschaunbay aldrig plöjts af kölen på ett verkligt sjödugligt fartyg, än mindre befarits af någon för färd bland is särskildt utrustad ångare; att de smärre fartyg, med hvilka man sökt befara denna del af verldshafvet, aldrig vågat sig synnerligen långt från kusten; att ett öppet haf vid frisk vind varit för dem lika förderfligt, ja förderfligare än ett haf betäckt med drif-is; att de nästan alltid sökt någon lämplig vinterhamn just vid den tid af året, då hafvet blir mest isfritt, nämligen sensommaren eller hösten; att detta oaktadt hafvet från Kap Tscheljuskin till Beringssund upprepade gånger befarits, om man ock ej lyckats tillryggalägga hela sträckan på en gång; att det under vintern längs med kusten, men förmodligen ej i det öppna hafvet, bildade istäcket hvarje sommar brytes och ger upphof till vidsträckta drif-isfält, som än af pålandsvind drifvas mot kusten, än af sydlig vind drifvas ut till hafs, dock aldrig längre än att isen kommer åter efter några dagars nordlig vind, hvadan det synes sannolikt, att det sibiriska hafvet är så att säga afstängdt från det egentliga polarhafvet genom en serie öar, af hvilka man för närvarande endast känner Wrangelsland och de öar, som bilda Nya Sibirien. Med anledning häraf synes det mig sannolikt, att en för ändamålet väl utrustad ångare skall kunna, utan att möta allt för många svårigheter, åtminstone till följd af ishinder, under hösten på några få dagar framtränga denna väg och derigenom ej allenast lösa en för århundraden tillbaka uppstäld geografisk uppgift, utan äfven blifva i tillfälle att med alla de hjelpmedel, som numera kunna ställas vetenskapsmannen till buds, i geografiskt, hydrografiskt, geologiskt och naturhistoriskt hänseende undersöka ett förut i dessa hänseenden nästan okändt haf af ofantlig utsträckning. Hafvet norr om Beringssund besökes numera af hundratals hvalfångare, och vägen derifrån till amerikanska och europeiska hamnar utgör derför en mångbefaren sjöfartsstråt. För få årtionden tillbaka var detta dock ingalunda fallet. Berings, Cooks, Kotzebues, Beechey’s m. fl. resor ansågos då såsom djerfva, af lyckan gynnade forskningsexpeditioner af stor vigt och betydelse i vetenskapligt hänseende, men utan någon omedelbar praktisk nytta. För snart halftannat århundrade tillbaka gälde detsamma om Spångenbergs resa från Kamschatka till Japan år 1739, hvarigenom ryssarnes upptäcktsfärder i nordligaste delen af Stilla oceanen sammanbundos med holländarnes och portugisernas till Indien, Sundaöarna och Japan, och i fall det skulle lyckas för vår expedition att efter Asiens kringsegling nå Suezkanalen, så möter här ett storverk, som mer än något annat utgör en erinran derom, att hvad som i dag till och med af sakkunnige förklaras för omöjligt, ofta nog i morgon är genomfördt. Jag är äfven fullt öfvertygad derom, att en seglats längs med Asiens nordkust, i fall ej allt för ogynsamma omständigheter sammanstöta, ej allenast är utförbar, utan äfven kommer att blifva af oberäknelig praktisk betydelse, ingalunda omedelbart såsom en ny handelsstråt, men väl medelbart genom det insegel, som härigenom skulle lemnas på den praktiska användbarheten af en sjöförbindelse mellan nordliga Skandinaviens hamnar och Obi-Jenisej å ena sidan och mellan Stilla oceanen och Lena å den andra. Skulle mot förmodan expeditionen ej lyckas utföra det uppgjorda programmet i dess helhet, så bör den dock icke blifva förfelad. I så fall bör expeditionen under en längre tid komma att uppehålla sig vid ställen på Sibiriens nordkust, lämpliga för vetenskaplig forskning. Hvarje mil bortom Jenisejs mynning är ett steg framåt till en fullständig kännedom om vårt jordklot, ett mål som en gång måste uppnås, med större eller mindre uppoffringar, och till hvilket det är en hederssak för hvarje bildad nation att i sin mån bidraga. Vetenskapsmannen blir i dessa förut obesökta farvatten i tillfälle att lemna svar på en mängd frågor rörande polarländernas forna och nutida beskaffenhet, af hvilka mer än en i och för sig är af tillräcklig vigt och betydelse för att föranleda en sådan expedition, som den nu ifrågavarande. Endast några få af dessa frågor må det tillåtas mig att här påpeka. Om man undantager den del af Kariska hafvet, som de tvenne senaste svenska expeditionerna utforskat, saknar man för det närvarande hvarje kunskap om alg- och djurlifvet i det haf, som sköljer Sibiriens nordkust. Helt säkert möter oss här, i motsats mot hvad man hittills antagit, samma rikedom på djur och växter som i hafven kring Spetsbergen. I Sibiriens ishaf böra växt- och djurformerna, så vidt man på förhand kan döma, uteslutande utgöras af lemningar från den glacialtid, som närmast föregått nutiden, något som icke är fallet i de polarhaf, der Golfströmmen utbreder sitt vatten och dit den sålunda för former från sydligare trakter. Men en fullständig och säker kännedom derom, hvilka djurformer äro af glacialt och hvilka af atlantiskt ursprung, är af genomgripande betydelse ej allenast för zoologien och djurgeografien, utan äfven för Skandinaviens geologi och särskildt för kännedomen om våra lösa jordlager. Få vetenskapliga fynd eller upptäckter hafva så mäktigt fängslat så väl lärdes som olärdes intresse, som upptäckten i Sibiriens frusna jord af kolossala elefantlemningar, stundom ännu väl bibehållna med hull och hår. Hithörande fynd hafva mer än en gång varit föremål för vetenskapliga expeditioner och noggranna undersökningar af framstående lärde, men dock är mycket ännu gåtfullt med afseende å en mängd omständigheter, som stå i samband med Sibiriens mammutperiod, hvilken kanske varit samtidig med vår glacialtid. Särskildt är vår kännedom om de djur- och växtformer, som lefde samtidigt med mammuten, högst ofullständig, oaktadt man vet, att i de nordligaste från land svårtillgängliga delarne af Sibirien smärre kullar förekomma, betäckta med ben af mammut och andra med den samtida djurformer, och att man öfverallt derstädes träffar så kalladt noakträ, d. v. s. halfförstenade eller förkolade växtlemningar från flere olika geologiska tidskiften. Öfver hufvud taget är en så fullständig utredning som möjligt af de svårtillgängliga polartrakternas geologi ett nödvändigt vilkor för kännedomen om vårt jordklots forna historia. För att bevisa detta behöfver jag blott erinra om det epokgörande inflytande, som utöfvats på geologiens läror genom upptäckten i polarländernas berg och jordlager af praktfulla växtlemningar från vidt skilda geologiska tidskiften. Äfven på detta fält bör en expedition till Sibiriens nordkust kunna vänta rika skördar. Dessutom träffar man i nordliga Sibirien lager, som blifvit afsatta ungefär samtidigt med södra Sveriges kolförande bildningar och som derför innehålla försteningar af djur och växter, hvilka just nu äro af alldeles särskildt intresse för den geologiska vetenskapen inom vårt eget land, med anledning af de fynd af praktfulla växtförsteningar, som under de senare åren blifvit gjorda flerestädes hos oss, och som gifva oss en så liflig bild af den subtropiska vegetation, som fordom betäckt den skandinaviska halfön. Få vetenskaper torde en gång komma att lemna så vigtiga praktiska resultat som meteorologien – ett förhållande eller snarare en redan delvis realiserad förhoppning, som vunnit allmänt erkännande genom de betydande medel, som i alla bildade länder blifvit anslagna till upprättande af meteorologiska institutioner och till uppmuntrande af meteorologiska forskningar. Men väderleksförhållandena i ett land äro så beroende af temperatur, vind, lufttryck m. m. i långt aflägsna trakter, att lagarne för ett lands meteorologi endast kunna utredas genom sammanställning af iakttagelser från de mest aflägsna länder. Flere internationela meteorologiska företag hafva derför redan kommit till stånd, och man kan nästan betrakta de olika ländernas meteorologiska institutioner såsom olika afdelningar af ett och samma, öfver hela jorden fördelade ämbetsverk, genom hvilkas endrägtiga samarbete det föresatta målet en gång skall uppnås. Men bortom de ställen, för hvilka årliga observationsserier kunna erhållas, finnas trakter af tusentals qvadratmils omfång, från hvilka ännu inga eller endast spridda iakttagelser erhållits, och dock har man just här nyckeln till många eljest svårförklarliga väderleksförhållanden inom Europas kulturländer. Ett sådant meteorologiskt område, okändt men af yttersta vigt, bildar det norr om Sibirien liggande Ishafvet och der belägna land och öar. Det är för Europas och Sveriges meteorologi af stor vigt att erhålla tillförlitliga uppgifter om landfördelningen, isförhållandena, lufttrycket och temperaturen i denna i detta hänseende ännu föga kända del af jordklotet, och den svenska expeditionen kommer här att hafva ett forskningsmål af direkt betydelse för vårt eget land. I viss mån kan detsamma sägas om de bidrag, som från dessa trakter kunna erhållas till kännedomen af de jordmagnetiska förhållandena, af norrskenet m. m. Härtill komma undersökning af djur- och växtverlden i förut i detta hänseende okända länder, etnografiska forskningar, hydrografiska arbeten o. s. v. Jag har naturligtvis här endast kunnat lemna en kort antydan om de vetenskapliga frågor, som möta expeditionen under ett längre uppehåll vid Sibiriens nordkust, men det, som anförts, torde vara nog för att visa, att expeditionen, äfven om dess geografiska mål ej skulle uppnås, bör kunna värdigt ansluta sig till likartade företag, som förut utgått från Sverige och som ländt vetenskapen till gagn och det svenska namnet till heder. Skulle expeditionen åter, såsom jag hoppas, temligen obehindradt och således inom en jemförelsevis kort tid kunna nå Beringssund, så blir visserligen den tid, som under vägen kan egnas naturhistoriska forskningar, allt för kort för en lösning af många bland de vetenskapliga frågor jag här anfört. Men oberäknadt det verldshistoriska sjöfartsproblem, som då blifvit löst, böra äfven i sådant fall ofantligt vigtiga och omfattande bidrag kunna erhållas till kännedomen om de geografiska, hydrografiska, zoologiska och botaniska förhållandena i Sibiriens ishaf, och bortom Beringssund möta expeditionen andra länder med en mer yppig och vexlande natur, der andra, oss kanske mindre närliggande, men derför för vetenskapen i dess helhet ej mindre vigtiga frågor taga forskarens uppmärksamhet i anspråk och lemna en rik belöning för hans arbete och möda. Det är dessa betraktelser, som legat till grund för uppgörande af planen för den expedition, hvarom här är fråga. Min afsigt vore att i början af juli månad 1878 lemna Sverige i en för fart bland is särskildt byggd ångbåt, som provianteras för högst tvenne år och som, utom en vetenskaplig stab af fyra eller fem personer och fyra i Norge förhyrda fångstmän, är bemannad med en sjöofficer, en läkare samt högst aderton man underbefäl och manskap, helst frivillige från Eders Kongl. Maj:ts flotta. Kursen ställes i början till någon lämplig hamn på Norges nordkust, hvarest kol intages. Härifrån ställes kosan till Matotschkin-sundet på Novaja Semlja, hvarest gynsamt tillfälle inväntas till passerandet af det Kariska hafvet. Sedermera fortsättes färden till Dicksons hamn vid Jenisejs mynning, som jag hoppas kunna uppnå i första hälften af augusti. Så snart omständigheterna det medgifva, fortsätter expeditionen härifrån färden i den öppna vattenränna, som Obis och Jenisejs vattenflöden ovilkorligen måste bilda längs med kusten till Kap Tscheljuskin, möjligen med några mindre slag åt nordvest för att se till, om ej någon större ö förefinnes mellan nordliga delen af Novaja Semlja och norra Sibirien. Vid Kap Tscheljuskin möter expeditionen det enda ställe på den föreslagna vägen, der något fartyg ej framseglat, och detta ställe anses kanske med rätta som det svårast passerbara under hela nordostpassagen. Då Prontschischew 1736 i små, med otillräckliga hjelpmedel byggda flodfartyg nådde några få minuter från denna Asiens nordvestligaste udde, borde det dock för vårt, med alla nutidens hjelpmedel utrustade fartyg ej möta några allt för stora svårigheter att segla fram härstädes, och i så fall hafva vi sannolikt temligen öppet vatten mot Beringssund, som borde kunna nås innan slutet af september. Om tid och isförhallanden det medgifva, vore det önskligt, att expeditionen under denna färd gjorde några slag mot norden för att tillse, om ej land förefinnes mellan Kap Tscheljuskin och den Ny-Sibiriska ögruppen samt mellan den sistnämnda och Wrangelsland. Från Beringssund tages vägen, med de uppehåll som omständigheterna kunna föranleda, först till någon asiatisk hamn, från hvilken underrättelser kunna sändas till hemlandet, och derpå vidare rundt Asien till Suez. Skulle expeditionen blifva hindrad att framtränga vidare öster om Kap Tscheljuskin, får det bero på förhållandena, hvilka det är svårt att på förhand förutse, om den omedelbart skall återvända till Europa, i hvilket fall expeditionens fartyg, utrustning och bemanning genast kunna användas för något annat ändamål, eller om den bör öfvervintra i någon lämplig hamn i Taimurs, Pjäsinas eller Jenisejs mynningsvikar. Skulle åter öster om Kap Tscheljuskin ishinder möta, så bör hamn sökas å någon lämplig plats på Sibiriens nordkust, hvarifrån under följande sommar tillfälle erbjuder sig till vigtiga forskningar i det sibiriska Ishafvet, och under sommarens lopp helt säkert äfven någon möjlighet yppar sig att, då sydliga vindar drifvit isen från kusten, nå Beringssund. Sannolikt erhåller man äfven tillfälle att, om öfvervintring blir nödvändig, från de ifrågasatta vinterkvarteren sända bref till hemlandet. [bild] [bild] [bild] FÖRSTA KAPITLET. Afresan. – Tromsö. – Deltagarne i färden. – Uppehåll vid Måsö. – Skogsgränsen. – Klimat. – Skörbjugg och botemedel deremot. – Den första kringseglingen af Nordkap. – Otheres reseberättelse. – Föreställningar om Skandinaviens geografi under 1500-talets förra hälft. – Äldsta kartor öfver Norden. – Herbersteins berättelse om Istomas resa. – Gustaf Vasa och nordostpassagen. – Willoughbys och Chancelors resor. Vega lemnade Karlskronas hamn den 22 juni 1878. Inberäknadt löjtnanterna Palander och Brusewitz, bestod besättningen då af 19 man från svenska flottan, till hvilka kommo de tvenne utländske sjöofficerare, som skulle deltaga i färden, löjtnanterna Hovgaard och Bove. Dessa hade någon tid uppehållit sig i Karlskrona för att närvara vid fartygets utrustning och försättande i sjödugligt skick. Kjöbenhavn anlöptes den 24 juni för att taga om bord den mängd lifsmedel, som derstädes blifvit uppköpt. Den 26 juni fortsattes färden till Göteborg, der ankaret fäldes den 27. Under öfverresan medföljde den berömde italienske geografen Commendatore Christoforo Negri, hvilken sedan flere år tillbaka med synnerligt intresse följt alla ishafsfärder och nu af sitt lands regering erhållit uppdrag att närvara vid Vegas afresa från Sverige, taga kännedom om dess utrustning m. m. I Göteborg gingo om bord docenten Kjellman, dr Almqvist, dr Stuxberg, löjtnant Nordqvist och en i Stockholm förhyrd handtlangare för naturforskarne, och här intogs större delen af expeditionens vetenskapliga utrustning äfvensom åtskilliga i Sverige inköpta förråd af lifsmedel, kläder m. m. Den 4 juli lemnade Vega Göteborgs hamn. Under seglingen längs Norges vestkust blåste en hård motvind, genom hvilken ankomsten till Tromsö fördröjdes till den 17 juli. Här gick jag om bord. Kol, vatten, pelsverk af renskinn[15] för alla man äfvensom en mängd annan utrustning, som i Finmarken uppköpts för expeditionens räkning, intogs här, och trenne för färden förhyrda fångstmän inmönstrades. [bild] Den 21 juli var Vegas hela utrustning tagen om bord, dess bemanning fulltalig, allt klart till afresa, och samma dag kl. 2 t. 15 min. e. m. lyfte vi ankaret, under lifliga hurrarop från en talrik vid stranden församlad folkmassa, för att på allvar anträda vår ishafsfärd. [bild] Om bord på Vega befunno sig då följande Deltagare i expeditionen: A. E. Nordenskiöld, professor, expeditionens befälhafvare   född   18/11 1832 A. A. L. Palander, löjtnant, numera kapten vid Kongl. svenska flottan, chef å ångbåten Vega   »   2/10 1840 F. R. Kjellman, Fil. Dr, docent i botanik vid Upsala universitet, föreståndare för expeditionens botaniska arbeten   »   4/11 1846 A. J. Stuxberg, Fil. Dr, föreståndare för expeditionens zoologiska arbeten   »   18/4 1849 E. Almqvist, Med. Kand, expeditionens läkare, lichenolog   »   10/8 1852 E. C. Brusewitz, löjtnant vid Kongl. svenska flottan, sekond på fartyget   »   1/12 1844 G. Bove, löjtnant vid Kongl. italienska flottan, föreståndare för expeditionens hydrografiska arbeten   »   23/10 1853 A. Hovgaard, löjtnant vid Kongl. danska flottan, föreståndare för expeditionens magnetiska och meteorologiska arbeten   »   1/11 1853 O. Nordqvist, löjtnant vid ett Kejserligt ryskt gardesregemente, tolk, biträdande zoolog   »   20/5 1858 ________ R. Nilsson, skeppare   »   5/1 1837 F. A. Pettersson, 1:e maskinist   »   3/7 1835 O. Nordström, 2:e maskinist   »   24/2 1855 C. Carlström, eldare   »   14/12 1845 O. Ingelsson, eldare   »   2/2 1849 O. Öman, matros   »   23/4 1843 G. Carlsson, matros   »   22/9 1843 C. Lundgren, matros   »   5/7 1851 O. Hansson, matros   »   6/4 1856 D. Asplund, båtsman, kock   »   28/1 1827 C. J. Smålänning, båtsman   »   27/9 1839 C. Levin, båtsman, hofmästare   »   24/1 1844 P. M. Lustig, båtsman   »   22/4 1845 C. Ljungström, båtsman   »   12/9 1845 P. Lind, båtsman   »   15/8 1856 P. O. Fäste, båtsman   född   23/8 1856 S. Andersson, timmerman   »   3/8 1847 J. Haugan, fångstman[17]   »   23/1 1825 P. Johnsen, fångstman   »   15/5 1845 P. Sivertsen, fångstman   »   2/1 1853 Th. A. Boström, handtlangare åt vetenskapsmännen   »   21/8 1857 Dessutom medföljde på Vega under färden mellan Tromsö och Dicksons hamn, såsom ombud för herr Sibiriakoff, herr S. J. Serebrenikoff, hvilken hade i uppdrag att öfvervaka in- och utlastningen af de varor, som skulle införas till och utföras från Sibirien med Fraser och Express. Dessa fartyg hade redan för några dagar sedan från Vardö afseglat till Chabarowa i Jugor Schar, der de hade befallning att invänta Vega. Lena, det fjerde fartyget som var stäldt till mitt förfogande, hade åter enligt erhållen order inväntat Vega i Tromsös hamn, hvarifrån nu dessa båda ångare skulle göra sällskap under färden vidare öster ut. Sedan vi lemnat Tromsö, togs vägen till en början inom skärs till Måsö, i hvars hamn Vega skulle göra några timmars uppehåll för aflemnande af bref i det der belägna postkontoret, troligen det nordligaste i verlden. Men under tiden började en så häftig nordvestvind blåsa, att vi blefvo uppehållna derstädes i trenne dygn. Måsö är en liten klipp-ö, belägen vid 71° n. br., 32 kilometer sydvest från Nordkap, i en fiskrik trakt, ungefär midt emellan Bred-sundet och Magerö-sundet. På öns östra kust inskjuter en vik, hvilken bildar en väl skyddad hamn. Fisket och hamnen hafva gifvit en viss betydelse åt platsen och gjort den till en af civilisationens yttersta utposter mot norden. Här, endast några få kilometer söder om Europas nordspets, finnas, utom en mängd fiskarkojor, kyrka, handelsbod, postkontor, sjukhus m. m., och, jag behöfver knappast tillägga det, åtminstone ej för den som gjort resor i nordligaste Norge, åtskilliga vänliga, gästfria familjer, inom hvilka vi bortspråkade många timmar af vårt ofrivilliga uppehåll i trakten. Ställets invånare lefva naturligtvis af fiske. Allt jordbruk är här omöjligt. Potatis har visserligen någon gång gifvit ymnig skörd på den närbelägna Ingön (71° 5′ n. br.), men vanligen misslyckas dess odling till följd af sommarens korthet; rädisor och en del grönsaker odlas deremot med framgång i trädgårdstäpporna. Af vilda bär träffas lingon, dock i så ringa mängd att man endast sällan kan hopsamla en half eller hel kanna; blåbär förekomma något ymnigare, men Nordens drufva, hjortronen (»Multer»), ytterst rikligt. Från ett område af några qvadratfamnar kan man ofta plocka ett kannmått fullt. Skog finnes här icke, endast buskar. [bild] I granskapet af Nordkap går skogen för det närvarande icke till sjelfva ishafskusten, men på skyddade ställen, belägna ett obetydligt stycke innanför hafsbandet, träffar man redan fyra till fem meter höga björkar.[18] Förr har dock äfven här sjelfva den yttre skärgården varit skogbeklädd, hvilket bevisas af de i myrarne på Finmarkens ytterskär, t. ex. på Renö, inneslutna trädstammar. I Sibirien går skogsgränsen vid Lena-floden intill början af mynningsdeltat, d. v. s. ungefär till 72° n. br.[19] Då Nordkap ligger vid 71° 10′, går således skogen i Sibirien på sina ställen, d. v. s. längs de stora floderna, betydligt längre mot norr än i Europa. Detta beror dels på den mängd uppvärmdt vatten, som dessa floder om sommaren föra med sig från södern, dels på frötransport med flodvattnet och på gynsammare jordmån. Denna består nämligen der borta af en riklig mylla, som våröfversvämningarna årligen förnya; bos oss åter för det mesta af kala granit- och gneiss-klippor eller ofruktbara sandlager. För öfrigt har trädgränsen i Sibirien och i Skandinavien ett alldeles olika utseende: medan hos oss skogens yttersta utposter mot norden utgöras af nödvuxna björkar, hvilka oaktadt sina förkrympta stammar bekläda bergsidorna med en ganska liflig och tät grönska, består den yttersta trädvegetationen i Sibirien af vresiga och halfförtorkade lärkträd (Larix dahurica Turçz.), hvilka som en gles grå borst sticka upp öfver kullarnes krön.[20] Korr om denna gräns ser man vid Jenisej ännu frodiga buskar af vide och grönal. Att den grofva skogen äfven i Sibirien för några århundraden eller årtusenden tillbaka gått längre mot norr än nu, angifva kolossala i tundran funna anstående trädstubbar, och långt söder ut från yttergränsen behöfver man ej heller nu gå, innan man der ser flodstränderna bekransade med höga, grönskande, frodiga träd. [bild][bild] Klimatet vid Måsö utmärker sig icke genom någon sträng vinterköld[21], men luften är fuktig och rå nästan året om. Trakten skall dock vara ganska sund, på det när att skörbjuggen, i synnerhet under fuktiga vintrar, hemsöker befolkningen, så väl bildade som obildade, förmögna som fattiga, gamla som barn. Enligt uppgift af ett på stället bosatt fruntimmer botas mycket svår skörbjugg ofelbart af inlagda hjortron med rom. Några skedar häraf gifvas åt den sjuke dagligen, och en kanna af läkemedlet sades vara tillräcklig att fullständigt bota barn, som varit alldeles hopfallna af sjukdomen. Jag anför detta nya sätt att använda hjortronen, det gamla kända botemedlet mot skörbjugg, emedan jag är öfvertygad derom, att de framtida polarexpeditioner, som häraf vilja taga lärdom, skola finna, att detta länder till helsa och trefnad för alla man om bord, och att läkemedlet sällan ratas, om ej af allt för förhärdade nykterhetsmän.   Tromsö.   Fruholm.   Vardö.   Enontekis. Januari   – 4.2   –2.7   –6.0   –13.7 Februari   – 4.0   –4.7   –6.4   –17.1 Mars   – 3.8   –3.2   –5.1   –11.4 April   – 0.1   –0.9   –1.7   – 6.0 Maj   + 3.2   +2.7   +1.8   + 0.9 Juni   + 8.7   +7.5   +5.9   + 8.0 Juli   +11.5   +9.3   +8.8   +11.6 Augusti   +10.4   +9.9   +9.8   +12.o September   + 7.0   +5.8   +6.4   + 4.5 Oktober   + 2.0   +2.5   +1.3   – 4.0 November   – 1.7   –1.1   –2.1   – 9.9 December   – 3.2   –1.9   –4.0   –11.3 ________ I planen för detta arbete ingår att, efter hand som Vega framseglar, gifva en kortfattad berättelse om de mäns färder, som först öppnat den väg hon beträder, och hvilka sålunda hvar i sin mån bidragit till förberedande af den sjöfärd, hvarigenom vägen kring Asien och Europa nu ändtligen blifvit tillryggalagd. Med anledning häraf är det min skyldighet att till en början redogöra för den upptäcktsresa, under hvilken Europas nordspets första gången kringseglades, helst som berättelsen om densamma dessutom eger stort intresse såsom innehållande många märkliga upplysningar rörande de forna befolkningsförhållandena i nordligaste Skandinavien. Denna resa verkstäldes för ungefär ett årtusende tillbaka af en norrman, Othere, från Halogaland eller Helgeland. [22] Denne, som tyckes hafva farit vida omkring, kom under sina irrfärder äfven till den berömde engelske konungen Alfred den stores hof. Inför denne konung gaf han en i enkla, målande ordalag affattad skildring af en sjöresa, som han företagit från sin hembygd mot norr och öster. Berättelsen har blifvit bevarad derigenom, att konung Alfred upptagit den, jemte en beskrifning af en annan nordbos, Wulfstans, resor till södra delen af Östersjön, i första kapitlet af sin anglosaxiska bearbetning af Pauli Orosii historia: »De miseria mundi».[23] Sedermera har den varit föremål för öfversättning och utläggning af en mängd lärde, bland hvilka jag här må nämna skandinaverna H. O. Porthan i Åbo, Rasmus Rask och C. Chr. Rafn i Kjöbenhavn. Rörande Otheres ställning till konung Alfred äro uppgifterna olika. En del forskare antaga, att han endast varit på besök vid konungens hof, andra att han varit af konung Alfred utsänd på upptäcktsresor, och slutligen uppgifva några, att han varit en krigsfånge, som tillfälligtvis berättat sin erfarenhet om fjerran länder. Efter Porthans mästerliga öfversättning[24] lyder Otheres resebeskrifning som följer: »Othere sade åt sin herre konung Alfred, det han bodde längst i norr af alla norrmän. Han berättade, att han i detta land bodde norr ut vid Vesterhafvet. Dock sade han, att detta land sträcker sig ännu derifrån långt i norr; men det är alldeles obebodt, förutan att på några få ställen finnar tidtals uppehålla sig, hvilka jaga om vintern och fiska om sommaren i deras haf. Han sade, att han en gång ville utröna, huru långt detta land sträckte sig åt norr, eller om någon menniska bodde norr om denna ödemarken. Han for derföre norr ut längs med landet; lemnade under hela resan det öde landet på styrbord och hade öppna hafvet på babord. Efter tre dagar var han kommen så långt norr, som hvalfångarne som längst pläga fara. Derpå for han ännu i norr, så långt han på andra tre dagar förmådde segla. Hvarefter landet böjde sig åt öster, eller hafvet (böjde sig, gaf sig in) åt landet, han visste ej hvilketdera; men det visste han, att han der väntade på vestan eller något nordlig vind och seglade derpå åt öster längs med landet, så mycket han på fyra dagar kunde segla. Då måste han åter vänta på full nordanvind, emedan landet böjer sig der åt söder, eller hafvet ger sig inåt landet; han visste ej hvilketdera. Derpå seglade han åt söder längs med landet, så långt han på fem dagar förmådde segla. Då mötte honom der högt upp in åt landet en stor flod. Hvarefter de vände om i denna flod, emedan de icke tordes segla vidare uppför floden af fruktan för fiendtlighet; så vida landet var väl bebodt på andra sidan om floden. Och han hade ej träffat något bebodt land, sedan han for ifrån sitt eget hem; utan han hade öfverallt ett öde land till höger, utom några fiskare och fogelfängare och jägare, som alla voro finnar. Och till venster hade han vida hafvet. Bjarmerna hade ganska väl bebyggt sitt land; men de (Othere med sina följeslagare) vågade icke der landstiga. Men terfinnarnes land[25] var öfverallt öde förutom der, hvarest jägare vistades, eller fiskare eller fogelfängare. Flere berättelser meddelade honom bjarmerna dels om sitt eget land, dels om de länder, som dem omgåfvo. Men han visste icke hvad deraf var sant, efter han det aldrig sjelf hade sett. Han tyckte, att finnarne och bjarmerna talade något när samma språk. Han for förnämligast dit, förutan af håg att lära känna landets skaplynne, för hvalrossarnes skull[26]; ty de hafva ganska ädla ben i sina tänder, af hvilka de resande hemtade med sig några till konungen. Och deras hud är ganska tjenlig till skeppståg. Dessa hvalar äro mycket mindre än andra hvalar; och äro ej längre än sju alnar. Men i hans eget land är det bästa hvalfänget. Der finnas hvalar af fyratioåtta alnars längd, och de största äro femtio alnar långa. Af dessa sade han, att han sjelf sjette dödat sextio på två dagar.[27] Han var en ganska förmögen man på det slags egodelar, som utgöra deras rikedom, det är på vilda djur. Han egde på den tiden, då han besökte konungen, tama oköpta djur sex hundrade; dessa djur kalla de renar. Af dem voro sex lockrenar. De äro i ganska högt pris hos finnarne, ty med dem fånga de vildrenar. Han var ibland de yppersta män i det landet. Dock egde han icke mer än tjugu kor, tjugu får och tjugu svin. Och det lilla han plöjde, det plöjde han med hästar. Men deras förmögenhet beror mest af den skatt, som finnarne till dem betala. Denna skatt består i djurs skinn och fogelfjäder, hvalfiskben och sådana skeppståg, som äro förfärdigade af hvalfisk[28] och af sälskinn. Hvar och en betalar efter sin förmögenhet. Den förmögnaste bör erlägga femton mårdskinn, fem renhudar, ett björnskinn, tio korgar fjäder, en björnskinns- eller utterskinns-tröja och tvenne skeppståg, hvartdera sextio alnar långt, förfärdigade det ena af hvalhud, det andra af sälskinn.» Fortsättningen af Otheres berättelse utgör en skildring af den Skandinaviska halfön och af en resa, som han företagit från sin hembygd åt söder. Derpå lemnar konung Alfred en framställning af dansken Wulfstans resa i Östersjön. Denna del af inledningen till Orosius ligger dock allt för långt utom mitt ämne för att böra anföras i denna reseskildring. [bild] Af Otheres enkla och mycket rediga berättelse framgår, att han företagit en verklig upptäcktsresa för att utforska de åt nordost belägna okända länder och haf. Denna färd blef också mycket resultatrik, i det derunder Europas nordligaste del för första gången kringseglades. Ej heller torde det lida något tvifvel, att Othere under denna färd framträngde ända till Dvinas eller åtminstone till Mesen-flodens mynning i bjarmernas land.[29] Berättelsen lär oss dessutom, att nordligaste Skandinavien redan då var, om ock glest, befolkadt af lappar, hvilka förde ett lefnadssätt ej synnerligen afvikande från det de vid kusten föra än i denna dag. Den skandinaviska befolkningen har invandrat till och bosatt sig i Finmarken först på 1200-talet, och från den tiden spriddes naturligtvis i de nordiska länderna en större kunskap om dessa trakter; dock var denna länge ytterligt ofullständig och i vissa hänseenden t. o. m. mindre riktig än Otheres. Den föreställning, man under första hälften af 1500-talet hade om Europas nordligaste delar, framgår af bilagda litografiska afbildningar af tvenne kartor öfver Norden, den ena från år 1482, den andra från år 1532.[30] Ännu på den senare af dessa angifver man Grönland såsom sammanhängande med Norge i granskapet af Vardöhus. Denna karta grundar sig dock, enligt hvad författaren i företalet upplyser, bland annat på uppgifter af tvenne erkebiskopar från Nidaros stift[31], hvartill Grönland och Finmarken hörde, och från hvars bebyggda del handels- och plundringståg ofta företagits så väl land- som sjövägen ända bort till bjarmernas land. Det vore svårt att fatta, huru med sådana kartor öfver landfördelningen i Norden tanken på en nordostpassage kunnat uppstå, om ej röster äfven då höjt sig för en alldeles motsatt åsigt, grundad dels på en qvarlefva af den gamla föreställningen, man kan säga det gamla folkmedvetandet, att Asien, Europa och Afrika voro kringflutna, dels på berättelser derom, att indier blifvit vinddrifna till Europa längs Asiens nordkust.[32] Härtill kom år 1539 den svenske biskopen Olai Magni karta öfver Norden, hvilken för första gången gaf åt Skandinavien en något så när riktig begränsning i norr.[33] Nära sju hundra år[34] räckte det i alla fall, innan Othere i Sir Hugh Willoughby fick en efterföljare, och det är brukligt, att man tillräknar den sistnämnde, med förbigående af Othere, äran att vara den förste i den långa raden af män, som sökt framtränga nordöstra vägen från Atlantiska hafvet till Kina. Härvid bör dock anmärkas att, medan sådana kartor som Zieglers offentliggjordes i det vestra Europa, en annan och bättre kunskap om de ifrågavarande trakterna var rådande i Norden. Säkert torde nämligen vara, att norrmän, ryssar och karelare i fredliga eller krigiska värf under femtonde och början af sextonde århundradet ofta färdades med båtar från Norges vestkust till Hvita hafvet eller tvärt om, ehuru intet annat finnes antecknadt om sådana resor än den berättelse, som Sigismund von Herberstein[35] lemnar i sitt berömda arbete öfver Ryssland om Gregory Istomas och sändebudet Davids färd från Hvita hafvet till Trondhjem år 1496. Färden anföres[36] under den betecknande titeln »Navigatio per Mare Glaciale», och berättelsen börjar med en förklaring, att Herberstein fått den från Istoma sjelf, hvilken som yngling lärt sig latin i Danmark. Såsom orsak, hvarföre den ovanliga, långa, »men säkra» omvägen öfver nordhafvet hellre valdes än den eljest brukliga kortare vägen, anför Istoma stridigheter mellan Sverige och Ryssland och uppror i Sverige mot Danmark vid tiden, då resan företogs (1496). Sedan han redogjort för färden från Moskwa till Dvinas mynning, fortsätter han sålunda: »Efter att hafva stigit om bord på fyra båtar i Dvinaflodens mynning höllo de sig först längs oceanens högra strand, hvarest man såg mycket höga och spetsiga berg[37], och sedan de på detta sätt tillryggalagt sexton mil och seglat öfver en hafsarm, följde de venstra stranden, lemnande till höger det öppna hafvet, hvilket liksom de närliggande bergen har sitt namn af floden Petzora. Man kom här till ett folk kalladt finlappar, hvilka, ehuru de bo i låga och usla hyddor vid hafvet och föra ett lif nästan likt vilddjurens, i alla fall sades vara mer stillsamma än det folk, som kallas vildlappar. Derpå, sedan de kommit förbi lapparnes land och framseglat åttio mil, kommo de till det land, Nortpoden, som hör under Sveriges konung. Denna landsdel kalla ruthenerna Kajenska Selma, och folket kalla de Kayeni. Sedan de seglat vidare derifrån längs en mycket inskuren kust, som sköt ut åt höger, kommo de till en halfö, som kallades den Heliga näsan,[38] hvilken utgöres af en stor klippa, som likt en näsa skjuter fram ur hafvet. Men uti den finnes en grotta eller håla, hvilken under sex timmar i sänder uppslukar vattnet och derpå med stort buller och dån åter i hvirflar utkastar det vatten den har slukat. Några kalla den hafvets nafvel, andra Charybdis. Man berättade, att denna hvirfvel hade sådan kraft, att den drager till sig skepp och andra närliggande saker och uppslukar dem. Istoma sade, att han aldrig varit i sådan fara som på detta ställe, emedan denna hvirfvel drog skeppet, i hvilket de färdades, med sådan kraft till sig, att de endast efter ytterlig ansträngning med årornas tillhjelp kunde undkomma. Sedan de kommit förbi denna Heliga näsa, kommo de till en bergudde, hvilken man måste kringsegla. Efter att hafva dröjt här för motvind några dagar, sade skepparen: »denna klippa, som I sen, kallas Semes, och vi skola ej så lätt komma förbi den, om den ej försonas med någon gåfva». Istoma sade sig hafva förebrått skepparen för hans oförståndiga vidskepelse, hvarpå den bannade skepparen ej sade något mera. Så dröjde de den fjerde dagen på stället för det upprörda hafvets skull, men derpå slutade stormen, och man lättade ankar. När färden nu fortsattes med förlig vind, sade skepparen: »Ni skrattade åt min uppmaning att försona Semes-klippan och ansågo det som en löjlig vidskepelse, men helt säkert hade det varit omöjligt för oss att komma förbi den, om jag ej om natten i hemlighet stigit upp på klippan och offrat.» På frågan hvad han offrat svarade skepparen: »hafremjöl blandadt med smör har jag strött på den framskjutande klippa, som vi sågo». Då de seglade vidare, kommo de till en annan stor udde, kallad Motka, snarlik en halfö. På ändan af den fans ett kastell Barthus, hvilket betecknar vakthus, ty Norges konung håller en vakt der för att försvara sina gränser. Tolken sade, att denna udde är så lång, att den knappast kunde kringseglas på åtta dagar, hvarföre de, för att ej på detta sätt uppehållas, med stor möda buro sina båtar och saker på axlarne en half mils väg öfver land. De framseglade derpå längs dikiloppernas eller de vilda lapparnes land till ett ställe, som kallas Dront (Trondhjem) och ligger 200 mil norr om Dvina.[39] Och de sade, att fursten af Moskwa plägade upptaga skatt ända till detta ställe.» Berättelsen är af intresse, emedan den ger oss ett begrepp om det sätt, på hvilket man för 400 år sedan färdades längs Norges nordkust. Den har möjligen till och med haft ett omedelbart inflytande på utsändandet af Sir Willoughby’s expedition, enär den i Venedig 1550 tryckta upplagan af Herbersteins arbete snart nog torde hafva blifvit bekant för venetianaren Cabot, hvilken då för tiden såsom Englands stor-lots (Grand Pilot) med mycken omsorg ledde utrustningen af den första engelska expeditionen mot nordost. Ännu större sannolikhet har det för sig, att Olai Magni förut omtalade karta öfver Skandinavien före 1553 varit känd i England. Den utgör ett uttryck af en redan då i Norden rotfästad åsigt, som, i strid mot de sydeuropeiska kosmografernas kartor, antog tillvaran af en öppen sjöförbindelse i norr mellan Kinas haf och Atlanten, och som äfven föranledde Gustaf Vasa att söka åstadkomma en nordostfärd. Denna kom beklagligen ej till utförande, och allt hvad vi veta derom innehålles i ett bref till kurfursten August af Sachsen från fransmannen Hubert Languet, som 1554 besökt Sverige. I detta bref, dagtecknadt den 1 april 1576, säger Languet: »Då jag för tjugutvå år sedan var i Sverige, talade konung Gustaf ofta med mig om denna sjöväg. Slutligen uppmanade han mig att företaga en sådan sjöresa och lofvade utrusta tvenne fartyg med allt, som var nödigt för en lång seglats, och att bemanna dem med de skickligaste sjömän, hvilka skulle göra hvad jag befalde. Men då svarade jag, att jag föredroge resor i bebyggda trakter framför uppsökande af nya obygder.»[40] Om Gustaf Vasa funnit en man, lämplig att utföra hans storartade planer, hade det således lätt kunnat hända, att Sverige gjort England äran stridig att hafva öppnat nordostfärdernas långa rad.[41] Englands sjöfart är för närvarande utan jemförelse större än något annat lands, men den är ej gammal. Ännu i medlet af 1500-talet var den högst obetydlig och hufvudsakligen inskränkt till kustfart i Europa och en eller annan fiskarfärd till Island och New Foundland.[42] Spaniens och Portugals stora sjömakt och afundsjuka mot andra länder medgåfvo ej heller vid den tiden främmande sjöfarare att idka handel på de ost-asiatiska länder, som af Marco Polo skildrats med så lockande berättelser om oerhörd rikedom på guld och ädla stenar, på dyrbara tyger, kryddor och vällukter. För att norra Europas köpmän skulle kunna dela den vinst, som här stod att vinna, syntes det nödigt att upptäcka nya vägar, oåtkomliga för den Pyreneiska halföns armador. Häri ligger förklaringen till den ifver, med hvilken engelsmän och holländare gång på gång utsände dyrbart utrustade fartyg för att antingen öfver polen, eller ock nordvestra vägen längs nya verldens eller den nordöstra längs gamla verldens nordkust uppsöka en ny väg till Indien och Kina. Dessa färder afstannade först, sedan Spaniens och Portugals uteslutande herravälde till sjös blifvit brutet. Ingen af dem ledde dock till det dermed afsedda målet, men märkligt är, att de i alla fall bilda första häfstången till uppkomsten af Englands ocean-sjöfart. Sir Hugh Willoughby’s resa 1553 var sålunda den första i stor skala tilltagna sjöfärd, som från England sändes till långt aflägsna haf. Den utrustades med mycken omsorg af den berömde, då åldrige sjöfararen Sebastian Cabot, som äfven lemnade befälhafvaren noggranna förhållningsregler, huru han under resans olika skiften skulle bete sig. En del af dessa föreskrifter förefalla visserligen numera barnsliga[44], men andra kunna fortfarande användas som ordningsregler för hvarje väl ordnad upptäcktsfärd. Dessutom erhöll Sir Hugh ett på latin, grekiska och flere andra språk affattadt öppet bref af Edward VI, i hvilket sades, att upptäckter och inledande af handelsförbindelser voro färdens enda mål, och de folk, med hvilka expeditionen kunde komma i beröring, anmodades att behandla Sir Willoughby och hans män så, som de sjelfva ville blifva behandlade, i fall de komme till England. Så öfvertygad var man om möjligheten att denna väg framtränga till Indien, att man till skydd mot borrmaskar för första gången i England med tunna blyplåtar öfverklädde den under vattnet liggande delen af de fartyg, som stäldes till Sir Hugh’s förfogande.[45] Dessa voro: [bild] 1. Bona Esperanza, amiralskepp om 120 tons, på hvilket Sir Hugh Willoughby sjelf befann sig som generalkapten öfver flottan. Besättningen bestod, inberäknadt honom, fartygsbefälhafvaren William Gefferson och sex handelsmän, af 35 man. 2. Edward Bonaventure, om 160 tons, med hvilket följde Richard Chancelor, flottans kapten och hufvudlots. Inalles var detta fartyg bemannadt med 50 man, inberäknadt tvenne handelsmän. Bland besättningen, som uppräknas hos Hakluyt, möter man de sedermera i nordostfartens historia berömda namnen Stephen Burrough, kapten på fartyget, och Arthur Pet. 3. Bona Confidentia, om 90 tons, under befäl af Cornelius Durfoorth, med 28 man, deraf trenne handelsmän . Fartygens utrustning kostade 6,000 £, fördelade i lotter på 25 £. Sir Hugh Willoughby valdes till befälhafvare »för sitt ståtliga utseende och sin erfarenhet i krigföring»[46]. För utforskande af Österlandens beskaffenhet rådfrågades tvenne »tartarer», som voro anstälda vid konungens stall, men utan att några upplysningar af dem kunde erhållas. Skeppen lemnade Ratcliffe den 20/10 maj 1553.[47] De bogserades under gynsam vind af båtar förbi Greenwich, hvarest hofvet då var. Konungen kunde till följd af sjukdom icke närvara, men rådet, hofmännen och en talrik folkmassa rusade till fönster, tak och strand för att se de förbiseglande, med sjömän i nya hafsblåa högtidskläder bemannade fartygen och helsades från dessa med kanonsalut. »Berg och dalar och vatten gåfvo eko, och matroserna ropade så, att det hördes till stjernorna.»[48] Allt var triumf och glädje; det var nästan som om man anat, att den största sjömakt, verldshistorien har att uppvisa, den dagen föddes. Sjelfva resan blef dock mycket olycklig för Sir Hugh och flertalet af hans följeslagare. Efter att hafva seglat upp längs Englands och Skotlands ostkust foro alla tre fartygen i sällskap öfver till Norge, hvars kust kom i sigte den 24/14 juli vid 66° nordl. bredd. Man gick i land och fann der trettio små hus, hvilkas invånare flytt undan, förmodligen af fruktan för främlingarne. Trakten kallades, såsom man sedermera erfor, »Halgeland» och var just den del af Norge, från hvilken Othere börjat sin sjöfärd till Hvita hafvet. Härifrån seglade man vidare längs kusten. Den 6 aug./27 juli ankrade man i en hamn »Stanfew» (kanske Steenfjorden på Lofotens vestkust), hvarest man träffade en talrik och vanlig befolkning, men några andra handelsvaror funnos ej i denna landsdel än torkad fisk och tran. I medlet af augusti blef Edward Bonaventure vid Senjen under en storm skild från de tvenne öfriga fartygen. Dessa sökte nu att nå Vardöhus och seglade derför af och an i olika riktningar, hvarunder man bland annat kom till ett obebodt, isomgifvet land, vid hvars kust hafvet var så grundt, att en båt ej kunde landa. Det uppgafs vara beläget 480′ ost till nord från Senjen, vid 72° n. br.[49] Härifrån seglade man först mot norr, derpå mot sydost. Sålunda nåddes Ryska Lapplands kust, der man den 28/18 september träffade en god hamn, i hvilken Sir Hugh beslöt att tillbringa vintern. Hamnen var belägen vid utloppet af floden Arzina »nära Kegor». Rörande Sir Hugh Willoughby’s och hans 62 följeslagares vidare öden vet man intet annat, än att de alla under vinterns lopp omkommo, helt säkert af skörbjugg. Befälhafvarens dagbok slutar med uppgiften, att man strax efter ankomsten sändt tre man i syd-sydvestlig, tre i vestlig och tre i sydostlig riktning för att undersöka landet, men att de funnit det obebodt. Året derpå träffade ryske fiskare vid öfvervintringsstället skeppen och kroppar af döde män jemte den dagbok, ur hvilken utdrag ofvanför meddelats, och ett af Willoughby bevittnadt testamente[50], hvilket utvisar, att denne sjelf och en del af manskapet ännu var vid lif i januari år 1554.[51] De tvenne fartygen jemte [bild] [bild] [bild] Willoughbys lik sändes 1555 till England af köpmannen George Killingworth.[52] Hvad belägenheten af »Arzina» beträffar, så framgår den af uppgiften i Anthony Jenkinsons första resa (Hakluyt, s. 335), att denne använde sju dagar för att komma från Vardöhus till Swjatoinos, och att han på den sjette passerade den flodmynning, der Sir Hugh Willoughby öfvervintrat. På ett afstånd från Vardöhus af ungefär 6/7 af vägen mellan denna stad och Swjatoinos mynnar i Ishafvet, vid 68° 20′ nordl. bredd och 38° 30′ ostl. längd från Greenwich, en flod, som på nutida kartor är betecknad med namnet »Varsina». Utan tvifvel var det vid denna flods mynning, som tvenne af den första nordostfärdens fartyg öfvervintrade med så olycklig utgång för befäl och manskap. Det tredje fartyget, Edward Bonaventure, fördt af Chancelor, hade deremot en lycklig och för verldshandeln betydelsefull färd. Såsom förut omnämnts, blef Chancelor under en storm i augusti skild från sina följeslagare. Han seglade nu på egen hand till Vardöhus. Efter att der hafva väntat i sju dagar på Sir Hugh Willoughby »fortsatte han, fast besluten att nå sitt mål eller dö, och oaktadt några skottar sökte öfvertala honom att vända, sin färd vidare till den okända delen af verlden, så långt att solen sken dag och natt öfver det omätliga hafvet».[53] På detta sätt nådde han slutligen Dvina-flodens mynning i Hvita hafvet, der ett mindre kloster då för tiden var uppbygdt på det ställe, hvarest Archangel nu är beläget. Snart vann han genom vänligt bemötande förtroende hos invånarne, hvilka mottogo honom mycket gästfritt. Desse afsände dock genast ett ilbud för att underrätta zar Iwan Wasiljewitsch om den märkvärdiga händelsen. Detta hade till följd, att Chancelor fick en inbjudning till hofvet i Moskwa, der han och hans följeslagare tillbragte en del af vintern, mycket firade af zaren. Följande sommar återvände han med sitt fartyg till England. Sålunda inleddes en handelsförbindelse, som snart blef af ofantlig vigt för båda länderna och redan under de närmaste åren gaf upphof till en mängd sjöresor, för hvilka jag dock icke här kan redogöra, då berättelsen om dem icke hör till nordostfärdernas historia.[54] Stor geograf eller sjöman var Sir Hugh Willoughby tydligen icke, men med rätta har hans och hans följeslagares offervillighet och oförskräckta mod beundrats. Oberäkneligt är ock det inflytande, som Willoughby’s och Chancelors resa haft på den engelska handelns, på hela Rysslands och nordliga Norges utveckling. Af klostret vid Dvinas mynning har blifvit en stor blomstrande handelsstad, och en talrik befolkning har slagit sig ned på Ishafvets förr så öde kust. Redan finnes telegrafledning och regelbunden ångbåtsförbindelse ända till gränsen mot Ryssland. Invånarne i Vardö kunna derför nu på några timmar få underrättelse om hvad som händt ej allenast i Paris eller London utan äfven i New York, Indien, Kap, Australien, Brasilien m. m., medan för ett århundrade tillbaka posten kom dit upp endast en gång om året. Det var då, som en tidningsälskande kommendant vidtog den om stor sjelfbeherskning vittnande åtgärden att ej »sluka» posten med ens, utan läsa tidningarna dag för dag ett år efter det de utkommit. Allt detta är nu annorlunda, och dock är man ej nöjd. Handelns och fiskeriernas intressen fordra jernvägsförbindelser med det öfriga Europa. Dem får man helt säkert om några år, och länge torde det ej heller dröja, innan telegrafen spunnit sitt nät och regelbunden ångbåtsförbindelse öppnats längs Ishafskusten långt bortom det haf, som af Chancelor öppnades för verldshandeln. [bild] ANDRA KAPITLET. Afresa från Måsö. – Gåslandet. – Isförhållanden. – Expeditionens fartyg samlas vid Chabarowa. – Samojedbyn derstädes. – Kyrkan. – Ryssar och samojeder. – Besök i Chabarowa 1875. – Köp af samojediska afgudar. – Samojedernas klädedrägt och bostäder. – Jemförelse mellan polarfolken. – Offerplatser och samojedgraf på Waigatsch-ön besökas. – Äldre underrättelser om samojederna. – Deras plats inom etnografien. Vega uppehölls vid Måsö af ihållande motvind, regn, dimma och ytterligt svår sjö ända till den 25 juli om aftonen. Oaktadt väderleken fortfarande var mycket ogynsam, lyftade vi då, otåliga att komma vidare, ankar och ångade genom Magerö-sundet ut till sjös. Samtidigt lättade äfven Lena, hvilken fått order att, så vidt möjligt var, följa Vega och att, i fall skilsmessa ej kunde undvikas, styra kurs på det ställe, Chabarowa i Jugor Schar, som jag bestämt till mötesplats för expeditionens fyra fartyg. Första natten förlorades också under den då rådande dimman Lena ur sigte, och vi återsågo henne först vid mötesplatsen. Vegas kurs stäldes på Södra Gåskap. Oaktadt jag redan i Tromsö hade bestämt mig för att gå in i Karahafvet genom det sydligaste af de dit ledande sunden, Jugor Schar, stäldes kursen så nordligt, emedan erfarenheten visat, att i början af sommaren ofta så mycket is drifver af och an i bugten mellan Waigatsch-öns vestkust och fastlandet, att seglatsen i dessa farvatten betydligt försvåras. Detta undvikes, i fall man ungefär vid Gåslandet angör Novaja Semlja samt derifrån följer vestra stranden af denna ö och [bild] [bild] Waigatsch till Jvigör Schar. Nu var denna försigtighet dock onödig. Isförhållandena visade sig nämligen synnerligen gynsamma, och Jugor Schar nåddes, utan att vi sågo spår af is. Öfverresan från Norge till Gåslandet gynnades i början af god vind, som dock närmare Novaja Semlja blef svag och knapp. Det oaktadt gick färden med ångans tillhjelp hastigt och utan andra äfventyr, än att fartygets starka rullning åstadkom rammel bland åtskilliga instrument- och boklådor, lyckligtvis utan någon betydligare skada. Den 28 juli kl. 10 t. 30 min. e. m. fick man land i sigte. Det var den udde, som i söder utskjuter från Gåslandet vid 70° 33′ n. br. och 51° 54′ ostl. längd från Greenwich. Gåslandet är en låg, af grässlätter och otaliga små sjöar upptagen kuststräcka, som utskjuter från Novaja Semljas hufvudland mellan 72° 10′ och 71° 30′ nordl. bredd. Namnet är en öfversättning af det ryska Gusinnaja Semlja och föranledes af den mängd gäss och svanor (den mindre sångsvanen, Cygnus Bewickii Yarr.), som häcka i dessa trakter. Gässen lägga vanligen sina ytterst oansenliga reden på tufvor vid de små sjöar, hvaraf Gåslandet är öfvertäckt; de starka, för jägaren ytterst skygga svanorna häcka deremot på den öppna slätten. Svanornas bon äro så stora, att de redan på långt håll kunna ses. Byggnadsmaterialet är mossa, som bortplockas från marken inom ett afstånd af 2 meter från boet, hvilket genom den fördjupning, som sålunda åstadkommes, blir på sätt och vis omgifvet af en vallgraf. Sjelfva boet bildar en stympad kon, 0.6 meter hög och 2.4 meter i genomskärning nedtill. Uti dess öfra del finnes en 0.2 meter djup och 0.6 meter bred urgröpning, i hvilken fogelns fyra stora gråhvita ägg äro lagda. Honan rufvar äggen, men äfven hanen uppehåller sig i boets granskap. Jemte svanorna och gässen häcka en mängd vadare, ett par Lestris-arter, en uggla m. fl. på Gåslandets slätter, samt en eller annan tejst eller mås på strandklippornas krön. För öfrigt är fogellifvet här vid sjelfva kusten temligen fattigt. Åtminstone saknar man de vika fogelfjell, som med sina millioner invånare, med den strid och det kif som der råda, vanligen gifva en så egendomlig prägel åt de högnordiska kustklipporna. Verkliga alk- och kryckjefjell har jag på Novaja Semlja först sett längre norr ut, vid södra stranden af Besimannaja bay.[55] Oaktadt Gåslandet, sedt från afstånd, tyckes vara alldeles jemnt och lågt, höjer det sig dock från kusten inåt landet långsamt och vågformigt till en med otaliga grunda sjöar öfversållad grässlätt af omkring 60 meters höjd. Slätten stupar nästan öfverallt mot hafvet med en tvärbrant, 3 till 15 meter hög afsats, nedanför hvilken under vinterns lopp bildar sig en väldig snödrifva eller s. k. snöfot, som först sent bortsmälter. Verkliga isbräer finnas här icke och ej heller några erratiska block, som skulle antyda, att förhållandet fordom varit annorlunda. Ej heller synas några snöbetäckta bergstoppar från hafvet. Man kan derför en viss tid på året (under hela augusti månad) segla från Norge till Novaja Semlja, göra jagtutflygter derstädes och återvända utan att hafva sett spår af is eller snö. Detta gäller visserligen endast om den lågländta delen af södra ön, men visar i alla fall huru oriktig den allmänt rådande föreställningen om Novaja Semljas naturförhållanden är. Redan i slutet af juni eller början af juli blir större delen af Gåslandet nästan snöfritt, och kort derpå utvecklar den arktiska blomsterverlden under några få veckor all sin färgprakt. Torra, gynsamt belägna ställen täckas nu med en låg, men mycket rik, af intet högt gräs och inga buskar dold blomsterbädd. På fuktigare ställen möter man verkliga gräsmattor, hvilka, åtminstone sedda på afstånd, likna gröna leende ängar. Till följd af den tidsförlust, som förorsakats af dröjsmålet under seglingen utmed norska kusten och uppehållet vid Måsö, hunno vi ej denna gång landstiga, utan fortsatte genast vår färd längs Novaja Semljas vestkust mot Jugor Schar under ett för det mesta härligt och stilla väder. Hafvet var fullkomligt isfritt och landet bart, på några mindre i dälderna qvarliggande snöfält när. Här och der sågos äfven vid de branta strandafsatserna lemningar af vinterns snöfot, hvilka ofta, då de nedre luftlagren voro starkare uppvärmda af solen, hägrade starkt, så att de på afstånd sågo ut som väldiga, mot hafvet brant afslutade isbräer. När vi kommit längre söderut, hade vi i det klara vädret en god utsigt öfver Waigatsch-ön. Denna tycktes, sedd från hafvet utanför vestkusten, bilda en jemn grässlätt, men när man nalkades Jugor Schar, såg man, att på östra sidan af ön framgingo låga höjdsträckningar, troligen de sista utgreningarna af det under namn af Paj-koi kända norra utsprånget från Ural. Då vi voro utanför inloppet till Jugor Schar, varskoddes en ångbåt. Efter många gissningar igenkändes Fraser. Jag blef i början ganska orolig och fruktade, att en olycka inträffat, då den nu ångade en kurs rakt motsatt dess bestämmelse, men fick, då kapten Nilsson kort derpå kom om bord, veta, att han endast gått ut att söka oss. Express och Fraser hade sedan den 20 väntat oss vid den utsatta mötesplatsen. De hade den 13 juli lemnat Vardö samt lika litet som vi mött någon is under öfverresan. Vega och Fraser följdes nu åt till hamnen vid Chabarowa, der ankaret fäldes den 30 juli om aftonen på 14 meters djup och lerbotten. Lena saknades ännu. Vi fruktade för, att den lilla ångbåten haft svårt att reda sig i den sjö, som mötte på andra sidan om Nordkap. En brottsjö hade till och med på den större Vega slagit öfver relingen och brutit sönder en af de på däck surrade kistorna. Vår fruktan var dock obefogad. Lena hade gjort sina konstruktörer samt Motala verkstad heder och redt sig bra i sjögången. Orsaken till dröjsmålet hade varit en kompassdeviation, hvilken till följd af jordmagnetismens ringa horisontela intensitet i dessa nordliga breddgrader varit större än den, hvilken erhölls vid de undersökningar, som för ändamålet anstäldes innan afresan från Gröteborg. Den 31 kastade Lena ankar bredvid de andra fartygen, och hela vår lilla ishafseskader var således nu samlad vid den utsatta mötesplatsen. Chabarowa är en liten by, belägen på fastlandet söder om Jugor Schar, vester om mynningen af en mindre, vissa tider ganska fiskrik elf. Om sommaren är stället bebodt af en hop samojeder, som låta sina renhjordar beta på Waigatsch-ön och den kringliggande tundran, samt af några ryssar eller förryskade finnar, hvilka hitkomma från Pustosersk för att idka byteshandel med samojederna och för att med dessas hjelp fiska och jaga i det kringliggande hafvet. Om vintern drifva samojederna sina hjordar till sydligare trakter, och handelsmännen föra sina varor till Pustosersk, Mesen, Archangel m. fl. ställen. Det har troligen så tillgått sedan århundraden tillbaka, dock hafva de fasta bostäderna först på senare tider blifvit uppförda. De omtalas nämligen ej i beskrifningar om holländarnes resor till dessa trakter. Nu består byn, eller »Samojedstaden» såsom fångstmännen storståtligt kalla den, liksom andra stora städer af tvenne stadsdelar, de förnämas stad – några af trä uppförda och med platta torftak täckta kojor – och folkqvarteret, en hop smutsiga samojedtält. Dessutom finnes der en liten kyrka, vid hvilken, liksom flerstädes på stranden, votivkors äro uppresta. Kyrkan är ett trähus, som af en mellanvägg indelas i tvenne afdelningar, af hvilka den inre, den egentliga kyrkan, är föga öfver 2 ½ meter hög och ungefär 5 meter i qvadrat. På östra väggen finnes, under den tid trakten är bebodd, en mängd af fångstmännen för tillfället uppstälda helgonbilder. En bland dessa, som förestälde St. Nikolaus, var ganska dyrbar, af drifvet förgyldt silfver. Framför bilderna hängde stora buckliga gamla kopparlampor eller snarare ljushållare, liknande omvända, på tre kedjor upphängda bysantinska kupoler. De voro fullsatta med en mängd smala och några få tjocka vaxljus, som vid vårt besök tändes. Strax ofvanför det ställe, der vi landstego, funnos en mängd slädar, lastade med varor, hvilka de ryska handlandena här tillbytt sig och som nästa höst skulle afgå till Pustosersk. Varorna utgjordes hufvudsakligen af tran samt skinn af fjellräf, vanlig räf, hvitbjörn, varg, järf, ren och säl. Björnskinnen hade ofta en mycket tät, hvit vinterfäll, men de voro förderfvade derigenom, att hufvudet och labbarne blifvit afskurna. Några af de vargskinn, som man visade oss, voro äfven synnerligen täta och vackra. Vidare hade handelsmännen samlat betydliga förråd af gåspennor, fjäder, dun och vingar af ripor. Hvad dessa senare skulle användas till, kunde jag ej få reda på. Man sade mig blott, att de skulle säljas i Archangel. Kanske gå de derifrån till vestra Europas modehandlare för att sedan användas såsom prydnader på våra damers hattar. Ripvingar uppköptes för öfrigt redan 1611 vid Pustosersk af engelsmän. [56] Derjemte såg jag bland deras förråd hvalrosständer och linor af hvalrosshud. Märkligt är, att dessa varor redan omnämnas i Otheres berättelse. [bild] Då jag sjelf ej var tillräckligt mäktig det ryska språket, anmodade jag hr Serebrenikoff att af här varande ryssar taga reda på lefnadssättet och hushållningen på platsen. Han har till mig derom meddelat följande: Byn består af några kojor och tält. I kojorna bo nio ryska husbönder med sina arbetare, hvilka äro samojeder.[57] Ryssarne medföra dit hvarken hustrur eller barn. I tälten bo samojederna med sina familjer. De nämnda ryssarne är hemma i byn Pustosersk vid Petschorafloden, hvarifrån de afresa strax efter påsk, och anlända till Chabarowa omkring slutet af maj månad, sedan de tillryggalagt en väglängd af mellan 600 och 700 verst. Under uppehållet i Chabarowa sysselsätta de sig med renskötsel, hvalfångst och byteshandel med samojederna. Allt husgeråd och alla handelsvaror frakta de med sig hemifrån på slädar dragna af renar, och då i Chabarowa finnes ett eländigt och förfallet bönekapell, så medföra de äfven bilder af St. Nikolaus och andra helgon. Den helige Nikolaus figurerar till och med såsom delegare i ett bolag för hvalfångst. En del af deras renar lemnas under sommaren på Waigatsch, och ännu efter ankomsten till Chabarowa föras renar öfver isen till denna ö. Mot slutet af augusti, då kylan börjar inträda, drifvas renarne simmande öfver Jugor Schar från Waigatsch till fasta landet. Inemot den 1 oktober g. st. återvända ryssarne med sina renar till Pustosersk. Waigatsch-ön anses af dem såsom en särdeles god betesplats för renar; derföre låta de en del af dessa under uppsigt af några samojedfamiljer öfvervintra på ön, hvilken prisas äfven derföre, att renstölder derstädes icke förekomma. Dylika begås deremot ofta af samojeder på fastlandet. Sedan trettio år tillbaka har den sibiriska pesten härjat svårt bland renarne. En ryss berättade, att han nu egde blott två hundra renar, då han för några år sedan hade tusen; och detta bekräftades af de andra ryssarne. Äfven menniskor angripas af denna sjukdom; så hade två eller tre dagar före vår ankomst en samojed och hans hustru ätit kött af ett sjukt djur, till följd hvaraf qvinnan dött påföljande dag, och mannen låg ännu sjuk och skulle troligen, såsom folket på platsen sade, komma att duka under. Några af samojederna anses såsom rika, t. ex. stammens »äldste» (starschina), hvilken har ett tusen renar. Samojederna sysselsätta sig, liksom ryssarne, äfven med fiske. Om vintern begifver sig en del af dem öfver Ural till vestra Sibirien, der »säden är billig», och en del går till Pustosersk. De nio ryssarne bilda ett bolag (artell) för hvalfångst. Detta består af 22 andelar, af hvilka två tillfalla den helige Nikolaus och de öfriga 20 fördelas mellan delegarne. Bolagets vinst uppgår vanligen för fångsttiden till 1,500 à 2,000 pud tran af hvithvalen (belugan), men detta år hade ingen fångst blifvit gjord på grund af uppkomna misshälligheter mellan bolagsmännen. Inom det ryska »artell» lyder nämligen såsom regel: »samma skyldighet, samma rättighet», och då de rika aldrig vilja foga sig efter regelns första del, är det deras öfvermod och vinningslystnad, som förorsakat strid här, såsom öfverallt annorstädes i verlden. Hvarken ryssarne eller samojederna bedrifva något åkerbruk. De förra köpa mjöl till sitt bröd från Irbit. Mjölprisen äro vexlande; i år kostar varan 1 rubel 10 kopek för pud i Pustosersk. Salt föres nu från Norge till Mesen, hvarest det kostar 50–60 kopek för pud. Samojederna köpa nästan allt af ryssarne. Man frågade mycket efter krut, bly, billiga skjutgevär, rom, bröd, socker och kärl (tekoppar m. m.). De samojediska qvinnorna begagna kläde af olika färger, i synnerhet rödt. I utbyte mot dylika varor kan man erhålla fisk, tran, renskinn, hvalrosständer och pelsverk, nämligen skinn af röda, bruna och hvita räfvar, vargar, isbjörnar och järfvar. De ryssar, hvarom här är fråga, äro gammaltroende, men skilnaden mellan dem och de ortodoxa består blott deri, att de icke röka tobak, och att de göra korstecknet med tummen, ringfingret och lillfingret, då deremot de ortodoxa ryssarne göra det med tummen, pekfingret och långfingret. Alla samojeder äro döpta till den ortodoxa läran, men dyrka derjemte äfven sina gamla afgudar. Öfver tusen verst vandra de såsom pilgrimer till sina offerplatser. På Waigatsch ligga några sådana platser, hvarest deras afgudar befinna sig. Ryssarne kalla dessa afgudar »bolvany».[58] För öfrigt äro så väl ryssarne som samojederna mycket fördragsamma i sin tro. Ryssarne säga t. ex., att samojederna tillägga sina »bolvaner» samma betydelse, som de sjelfva fästa vid sina helgonbilder, och finna deruti intet anstötligt. Samojederna hafva sånger och sagor, i hvilka bland annat deras vandringar behandlas. Samojeden har en eller flere hustrur; äfven systrar kunna vara gifta med samme man. Giftermålet ingås utan alla högtidligheter. Hustrurna betraktas af männen såsom lika berättigade och behandlas derefter, hvilket är ganska märkligt, då ryssen liksom alla andra kristna folk betraktar qvinnan såsom i vissa afseenden mannen underordnad. Jag besökte stället första gången i början af augusti år 1875. Man firade då en rysk helgdag, och vi kunde redan på långt håll från sjön se talrika ryssar och samojeder, som stodo i grupper på stranden. Då vi kommit närmare, funno vi dem sysselsatta med flere olika slag af lekar, och oaktadt det väl var första gången i mannaminne, som europeiska herremän besökte deras »stad», läto de knappast mer störa sig i sitt förehafvande, än om några främmande samojeder plötsligt sällat sig till deras lag. Några stodo i en krets och kastade turvis ett jernstycke, formadt ungefär som en merlspik, mot jorden, hvarvid konsten bestod deri att få den hvassa ändan af jernet att träffa innanför en på marken utlagd ring, så att det blef stående i jorden. Andra voro sysselsatta med ett spel snarlikt vårt kägelspel, andra med brottning o. s. v. Ryssar och samojeder spelade utan åtskilnad med hvarandra. Samojederna, små, fula, med tofvigt oordnadt hår, voro klädda i smutsiga sommardrägter af skinn, någon gång öfverdragna med en grann färgad bomullsskjorta; ryssarne (sannolikt ursprungligen af finsk stam och ättlingar af de gamle bjarmerna),   [bild] stora, välväxta, med långt af olja skinande hår, prydligt benadt, kammadt och krusadt samt sammanhållet med ett pannband eller täckt af en hufvudbonad, nära liknande vidstående bild, voro klädda i långa, vid lifvet med ett bälte fasthäftade, brokiga bluser eller »mekkor». Oaktadt den i början visade konstlade likgiltigheten, som tydligen ansågs tillhöra goda tonen, mottogos vi vänligt. Först inbjödos vi att i tur med de andra försöka vår lycka och skicklighet i spelen, hvarvid det snart visade sig, till ej ringa fröjd för våra värdar, att vi på detta fält alldeles icke kunde inlåta oss i täflan hvarken med ryss eller samojed. Derpå bjöd oss en af ryssarne att stiga in i hans stuga, der vi undfägnades med te, ryska hvetekringlor af ojäst deg och bränvin. Några smärre presenter lemnades med en artig antydan om hvad som skulle vara välkommet i stället, en antydan som jag, så vidt mina tillgångar det medgåfvo, med nöje efterkom. En fullständig endrägt var i början rådande mellan våra ryska och samojediska värdar, men den följande dagen höll ett svårt gräl på att uppstå med anledning deraf, att de förra bjödo en af oss att åka med ett i närheten af en rysk stuga stående renspann. Samojederna blefvo mycket förnärmade häraf, men förklarade tillika, så godt sig med tecken göra lät, att de gerna sjelfva skulle köra för oss, om vi så önskade, och att de hade allvar med sin förklaring, visade de genom att då och då afbryta grälet för att med renspannen företaga en körtur i skenande fart bland tälten. [bild] Samojedernas slädar äro afsedda så väl för vinterfart på snön som för sommarfart på tundrans mossbädd och vattendränkta myrar. Den är derför helt annorlunda byggd än lapparnes akjor. Såsom figuren å motstående sida utvisar, liknar den fullkomligt en hög kälke, hvars rede bildar en kort och låg låda, som i beqvämlighet, stil och värme ej kan jemföras med lapparnes välbekanta fordon. Vi hafva här tvenne alldeles olika typer för släddon. Lapp-akjan tyckes sedan urminnes tid vara egendomlig för den skandinaviska norden; den höga släden deremot för norra Ryssland. Sålunda finner man akjor, af samma slag som de ännu brukliga, afbildade hos Olaus Magnus (Romaupplagan 1555, s. 598); samojedslädarna åter redan i de första arbeten vi hafva om dessa trakter, t. ex. i Huyghen van Linschotens Schip-vaert van by Noorden etc., Amsterdam 1601, såsom sidobild på hufvudkartan. Dylika höga slädar begagnas äfven på Kanin-halfön, på Jalmal och i vestra Sibirien. Tschuktschernas slädar äro deremot, såsom synes af en bild som längre fram skall meddelas, lägre och derigenom mera lika våra kälkar eller arbetsslädar. [bild][bild] Vid tälten vimlade det af små svarta eller hvita långhåriga hundar, med spetsig nos och spetsiga öron. De användas uteslutande för att valla renhjordarne och tyckas vara af samma ras som renvallhunden. På några ställen af Hvitahafs-kusten begagnar man dock hundar äfven som dragare, men, enligt de underrättelser jag förskaffade mig före afresan till Spetsbergen 1872 – det var då fråga om att använda hundspann under den tilltänkta isvandringen – äro dessa af en annan, större och starkare ras än de egentliga lapp- och samojedhundarne. ________ Strax efter det Vegas ankare fallit, gick jag äfven denna gång i land, till en början i afsigt att vid kyrkan, för bestämmande af kronometrarnes gång, taga några solhöjder. Jag hade nämligen under 1875 års resa varit i tillfälle att bestämma detta ställes läge så noga, som med vanlig reflexionscirkel och kronometer är görligt, och erhållit det till: Kyrkan vid Chabarowa   ⎰bredd 69° 38′ 50″ ⎱längd 60° 19′ 49″ o. fr. Greenwich. Sedan observationerna voro afslutade, skyndade jag mig att förnya bekantskapen med mina gamla vänner på stället. Jag sökte äfven af samojederna tillhandla mig drägter och husgerådssaker, men då jag ej hade med mig varor för byteshandel och reda penningar bland dem icke tycktes vara synnerligen värderade, blefvo prisen mycket höga, t. ex. för en vacker fruntimmerspäsk 20 rubel, för en hufva med messingshängen 10 rubel, för ett par renskinnsstöflar 2 rubel, för kopparprydnader till hufvorna 2 rubel stycket o. s. v. Emedan jag visste, att samojederna alltid under sina vandringar släpa med sig gudar, frågade jag dem, om de ej kunde sälja mig några sådana. Alla svarade i början undvikande. Det var tydligt, att de dels af öfvertro voro hindrade att ingå på min begäran, dels för vest-europeen smått skämdes för sina gudars beskaffenhet. Metallglansen af några rubelstycken, som jag tillvexlat mig i Stockholm, förmådde dock slutligen en gammal gumma att åsidosätta alla betänkligheter. Hon gick till en af de pålastade slädarne, hvilka tycktes användas som magasiner, och letade länge, tills hon fick fatt på en gammal obrukbar skinnstöfvel; ur denna framtog hon en vacker skinnstrumpa, hvarur slutligen fyra gudar kommo upp i dagen. Efter ytterligare underhandlingar försåldes dessa till mig för ett ganska drygt pris. De utgjordes af: en miniatyrpäsk med bälte, utan kropp; en 13 centimeter lång skinndocka med ansigte af messing; en annan docka med näsa af en viken kopparplåt; samt en i trasor inlindad, med messingsplåtar behängd sten, hvars ena kant bildade ansigtet på den menniskogestalt, det hela skulle efterlikna. [bild] Äfven vackrare formade gudar, dockor temligen väl gjorda, med bågar smidda af jern, har jag sett, men icke lyckats förvärfva. I det nu ifrågavarande fallet underlättades handeln derigenom, att det gamla trollet Anna Petrowna, som sålde sina gudar, var döpt, hvilken omständighet naturligtvis af mig begagnades för att förehålla egarinnan det oriktiga att som kristen fortfarande dyrka sådant otyg som »bolvaner» och nödvändigheten att genast göra sig af med dem. Men mina på en gång sofistiska och egoistiska påståenden möttes med ogillande af kringstående så väl ryssar som samojeder, i det de förklarade, att någon synnerlig skilnad på det hela taget ej funnes mellan samojedens bolvan och de kristnes helgonbild. Det tycktes till och med, som om ryssarne sjelfva skulle betrakta bolvanerna som representanter för något slags samojedhelgon i den andra verlden. [bild] Sedan gudahandeln emellertid blifvit slutförd, ehuru ej fullt till min belåtenhet, emedan jag tyckte mig hafva fått för litet, bjödos vi, liksom år 1875, af en bland ryssarne att dricka te i hans stuga. Denna bestod af en förstuga samt ett rum, ungefär fyra meter i qvadrat och knappt två och en half meter högt. Ett hörn upptogs af en stor spis; vid sidan deraf fans den mycket låga dörren och midt emot denna en fönsterglugg, under hvilken voro uppstälda några kistor, för tillfället tjenande som tebord. Längs rummets båda återstående sidor voro väggfasta sängställen af bräder, beklädda med renskinn. Fönstergluggen tycktes fordom hafva varit stängd med glasrutor, men af dessa voro nu de flesta sönderslagna och ersatta med bräder. Man kan väl knappast förvåna sig, om glas här är en sällsynt lyxartikel. [bild] Genast efter det vi kommit in i stugan, började anordningarna för tekalaset. Socker, kringlor, tekoppar med fat samt en bränvinsflaska uttogos ur ett vanligt ryskt resskrin. Eld uppgjordes, vatten kokades och teet bereddes på vanligt sätt, hvarvid en tjock rök och svårt kolos utbredde sig i öfre delen af det låga rummet, som under tiden blifvit fullproppadt af nyfikna. På dessa små obehag när, förflöt festen mycket angenämt under ständigt samtal, som fördes med stor liflighet, oaktadt värden och de flesta af gästerna endast med svårighet kunde göra sig begripliga för hvarandra. Härifrån begåfvo vi oss till samojedernas skinntält, hvilka lågo afsides från de af ryssarne bebodda timmerstugorna. Äfven här mottogos vi vänligt. En eller annan af tältinvånarne var nu klädd med något större omsorg i en drägt af renskinn, snarlik lapparnes. Qvinnornas högtidsdrägt är synnerligen grann. Den utgöres af en temligen lång, vid lifvet åtsittande klädning af renskinn, så tunnt att det från midjan nedfaller i vackra regelbundna veck. Kjolen är försedd med två eller tre olika färgade »volanger» eller fransar af hundskinn, mellan hvilka bårder af bjert färgade tygstycken äro påsydda. Fotbeklädnaden utgöres af höga, vackert och smakfullt broderade renskinnsstöflar. Om sommaren går man med bart hufvud. Qvinnorna hafva då det svarta stripiga håret baktill deladt i tvenne hårknippen, sammanflätade med remmar, brokiga band och perlor, hvilka ännu der håret slutar fortsätta som en konstgjord förlängning af flätorna, så att dessa, inberäknadt de med perlor, knappar och metallprydnader af allehanda slag belastade förlängningsremmarne, nästan nå marken. Det hela är så skickligt gjordt, att man i början vore färdig att tro qvinnorna här vara begåfvade med en alldeles otrolig hårväxt. En massa andra knappbeprydda perlband voro dessutom ofta på ett ganska smakfullt sätt inflätade i håret eller fästade i de genomborrade öronen. All denna hårprydnad är naturligtvis ganska tung, och än mer nedtynges hufvudet om vintern, då det skyddas mot kölden af en tjock och mycket varm, med hundskinn kantad renskinnshufva, från hvars bakre del nedhänga två remmar, fullsatta med tunga plåtar af messing eller koppar. Den unga qvinnan pryder sig alltså äfven här såsom öfverallt annorstädes efter bästa förmåga, men fager är hon visserligen ej i våra ögon. Hon täflar med mannen i smuts. Liksom mannen är hon småväxt, har svart, groft, fågellikt hår, gul ofta af smuts dold ansigtsfärg, små, sneda, vanligen sura och såriga ögon, platt näsa, breda utstående kindknotor, klena, spinkiga ben samt små fötter och händer. [bild] Männens drägt, som är lik lapparnes, består af en enkel, vid och lång päsk, hvilken om lifvet hålles tillsamman af ett med knappar och messingsbeslag rikligt prydt bälte, hvarifrån knifven nedhänger. Stöflarna af renskinn gå vanligen öfver knäna, och hufvudbonaden utgöres af en åtsittande hufva, äfvenledes af renskinn. Sommartälten, de enda som vi sett, äro koniska, med ett hål i taket för afledande af röken från den eldstad, som befinner sig midt på golfvet. Sängplatsen är i många tält skyld bakom ett förhänge af brokigt bomullstyg. Sådant tyg begagnas äfven, då tillgång derpå finnes, till de inre delarne af klädedrägten. Skinn måtte just icke vara något beqvämt klädningstyg, ty det första den skinnklädde vilden, näst eldvatten och jern, tillbyter sig af europeen är tyg af bomull, linne eller ylle. Af de polarfolk, med hvilka jag gjort bekantskap, stå renlapparne utan tvifvel högst; der näst komma eskimåerna från danska Grönland. Båda dessa folk äro kristna och läskunniga samt hafva lärt sig att bruka och behöfva en mängd af åkerbrukets, handelns och den nutida industriens alster, såsom bomulls- och ylleväfnader, redskap af smidt och gjutet jern, eldgevär, kaffe, socker, bröd m. m. De äro fortfarande nomader och jägare, men kunna ej mer kallas vildar, och den bildade europe, som en längre tid samvarit med dem, fattar vanligen kärlek till mången sida af deras lefnadssätt och sinnesart. Näst dessa i hyfsning komma eskimåerna i nordvestra Amerika, på hvilkas ursprungligen råa lif beröringen med de amerikanska hvalfångarne tyckes hafva haft ett ganska välgörande inflytande – jag dömer dem efter eskimåstammen vid Port Clarence. Dess medlemmar voro fortfarande hedningar, men en eller annan af dem var vidtberest och hade från Sandwichs-öarna hemfört ej allenast kokosnötter och palmmattor, utan äfven en doft af sydhafsbons större kärlek till prydlighet och ordning. Dernäst komma tschuktscherna, som ännu endast obetydligt stått i beröring med män af europeisk ras, men hvilkas förvärfskällor på senare tider tyckas hafva på ett betänkligt sätt minskats, till följd hvaraf nationens kraft och lefnadslust märkbart aftagit. Sist komma samojederna eller åtminstone de samojeder, som bebo gränstrakterna mot den kaukasiska stammens länder. På dessa tyckes inflytandet från den högre rasen, med dess reglementen och förordningar, dess handelsmän och framför allt dess eldvatten, verkat afgjordt försämrande. [bild] Då jag en gång frågade en eskimå i nordvestra Grönland, känd för sin väl långt drifna sjelfkänsla, om han dock ej ville medgifva, att den danske »inspektören» (guvernören) var för mer än han, fick jag till svar: »det är ej så säkert; inspektören har visserligen mera egodelar och tyckes hafva mera makt, men det fins folk i Kjöbenhavn som han måste lyda – öfver mig befaller ingen.» Samma stolta sjelfkänsla möter man hos sin värd i renlappens gamma och tschuktschens skinntält. Hos samojeden deremot tyckes den hafva blifvit utträngd af en känsla utaf underlägsenhet och rädsla, som hos detta folk förtagit just den sida af vildens sinnesart, som är mest anslående. Af äldre reseberättelser och af egen erfarenhet från Jalmal visste jag, att ett annat, kanske lägre slag af gudar än de, som Anna Petrowna framplockat ur sin gamla stöfvel, skulle finnas uppstälda flerstädes på kullar beströdda med ben af offrade djur. Vår ryske värd berättade, att samojeder från långt aflägsna trakter brukade vallfärda till dessa ställen för att der offra och göra löften. Köttet af de offrade djuren åt man sjelf, benen ströddes på offerhögen och gudarne beströkos med det offrade djurets blod. Jag förklarade genast, att jag önskade besöka ett sådant ställe. Men länge ville ingen af de här varande ryssarne tjena mig som vägvisare. Slutligen erbjöd sig dock en ung man att ledsaga mig till ett ställe på Waigatsch-ön, der jag kunde få se hvad jag önskade. Med anledning häraf gjorde jag följande dag i en af ångsluparne, åtföljd af dr Almqvist, löjtnant Hovgaard, kapten Nilsson och min ryske vägvisare, en utflygt till andra stranden af Jugor-sundet. Offerhögen var belägen på högsta punkten af Waigatsch-öns sydvestra udde och bildade en naturlig kulle, som höjde sig ett par meter öfver den omgifvande slätten. Denna afslutades mot hafvet med en tvärbrant stupa. Landet var jemnt, men uppsteg småningom till en höjd af 18 meter öfver hafvet. Grunden utgjordes af sibirisk kalk i upprättstående lager, strykande från öster till vester, och på vissa ställen innehållande försteningar snarlika dem från Gotland. Här och der funnos grunda insänkningar i slätten, täckta med en ganska rik, jemn grön gräsväxt. De högländta, torra delarne prålade åter med en ytterst yppig blomstermatta af gula och hvita saxifragor, blåa erithrichier, polemonier och parryor samt gula chrysosplenier m. m. Dessa sistnämnda, vanligen helt oansenliga blommor, äro härstädes så yppiga, att de bilda en vigtig del af blomstertäcket. Skog saknas helt och hållet. Äfven buskarne blifva knappast alnshöga och detta endast på skyddade ställen, i dalsänkningar och vid foten af branta mot söder vettande sluttningar. Offerhögen bildade ett stenröse några få meter i qvadrat, beläget på en särskild upphöjning af slätten. Bland stenarne träffade man: [bild]   1. Renskallar, sönderslagna för uttagande af hjernan, men med hornen qvarsittande vid pannbenet; dessa voro nu så uppstälda bland stenarne, att de bildade ett tätt snår af renhorn, hvilket gaf offerhögen dess egentliga prägel. 2. Renskallar med genomborradt pannben, uppträdda på käppar, som voro instuckna i högen. Någon gång voro på dessa käppar en mängd ansigten utskurna, det ena öfver det andra. 3. En mängd andra renben, deribland äfven mergben, krossade för mergens uttagande. 4. Ben af björn, bland hvilka märktes labbarne och det endast halfflådda hufvudet af en björn, som blifvit skjuten så nyligen, att köttet ännu ej hunnit förruttna; bredvid detta björnhufvud funnos två blykulor upplagda på en sten. 5. En massa jernbitar, t. ex. sönderbrutna yxor, bitar af jerngrytor, gamla knifvar, metalldelen af en söndrig munharmonika o. s. v., och slutligen 6. De mäktiga väsenden, åt hvilka all denna härlighet blifvit offrad. Dessa utgjordes af hundratals små trästickor, upptill ytterst klumpigt utskurna i form af menniskoansigten, de flesta 15 till 20 centim., några ända till 370 centim. långa. De voro alla instuckna i marken på högens sydöstra del. Nära offerstället sågos stycken af drifved och lemningar efter den eldstad, vid hvilken offermåltiden blifvit anrättad. Vår vägvisare berättade, att vid dessa måltider gudarnes munnar beströkos med blod och fuktades med bränvin, och det förra bekräftades af de stora blodfläckar, som funnos på de flesta af de större gudarne nedom det hål, som skulle föreställa munnen. Sedan högen blifvit aftecknad, skattade vi den försigtigt och lade en del af gudarne och de offrade benen i en säck, som jag lät bära ned i båten. Min vägvisare blef nu synbart orolig och sade, att jag borde försona bolvanernas vrede genom att sjelf åt dem offra något. Jag yttrade genast, att jag vore beredd härtill, blott han visade mig huru jag dervid skulle gå till väga. Smått besvärad och tveksam, huruvida han borde hysa större fruktan för bolvanernas vrede än för det straff, som i en annan verld skall drabba den som offrar åt falska gudar, sade han, att man blott behöfde lägga några slantar mellan stenarne. Med en högtidlig kyrkomin nedlade jag nu i högen min gåfva, hvilken helt säkert var den största dyrbarhet som der någonsin blifvit offrad, nämligen tvenne silfvermynt. Ryssen var nu belåten, men förklarade, att jag varit för slösaktig; »ett par kopparslantar hade varit fullt tillräckligt». Följande dag fingo samojederna veta, att jag blifvit visad till deras offerhög. För egen del tycktes de fästa sig mycket litet dervid, men de förklarade, att vägvisaren nog skulle blifva straffad af de förolämpade bolvanerna. Han komme kanske att få ångra sitt dåd redan den följande hösten, då hans renar skulle återvända från Waigatsch-ön, der de för det närvarande vallades af samojeder; ja, om straffet ej drabbade honom nu, skulle det i framtiden nå honom eller ock hemsöka hans barn eller barnbarn, säkert var att ostraffad skulle gudarne ej lemna honom. I afseende å Guds vrede voro således deras religionsbegrepp fullt eniga med gamla testamentets läror. [bild] Detta offerställe var för öfrigt ej synnerligen gammalt. En äldre offerplats hade deremot varit belägen 600 meter närmare stranden invid en grotta, som af samojederna betraktades med vidskeplig vördnad. En mängd trägudar hade der varit uppstälda, men för ungefär trettio år sedan hade en nitisk, nyss tillsatt och derför mycket rensopande archimandrit[59] besökt stället, uppbränt offerhögen och i dess ställe på platsen upprest ett ännu qvarstående kors. Någon vedergällning hade samojederna ej utkräft genom att i sin tur förstöra tecknet för de kristnes dyrkan. De lemnade hämnden åt gudarne sjelfva, vissa att dessa inom kort skulle förgöra alla archimandritens renar, och flyttade endast sin egen offerplats litet längre in i landet. Der hade tills vidare intet oförståndigt trosnit ingripit i deras bolvandyrkan. Den gamla offerplatsen röjdes ännu af den massa benstycken och rostade jernbitar, som lågo kringströdda på marken öfver ett ganska vidsträckt område vid sidan om rysskorset. Äfven såg man här lemningar af den eldstad, på hvilken schaman-gudarne blifvit uppbrända. Dessa skola hafva varit vida större och vackrare än gudarne i den nutida högen, hvilket äfven bekräftas genom en jemförelse mellan de bilder, som här gifvas af de senare, och bilder från holländarnes tid. Schaman-gudarnes ras har tydligen försämrats på de sista tre hundra åren. Sedan jag undersökt och något skattat äfven den gamla offerhögen, lät jag bära en liten båt, som ångslupen tagit med på släp, öfver det låga sandnäs, som skiljer den på kartan angifna insjön från hafvet, och rodde med kapten Nilsson och min ryske vägvisare till en samojedisk begrafningsplats längre in i landet vid insjöns strand. Endast en person fans begrafven på stället. Grafven var vackert belägen på sjöns nu med tallösa polarblommor prålande strandsluttning. Den bestod utaf en af breda, starka plankor omsorgsfullt timrad kista, fästad i marken med jordfasta störar och tvärträn, så att hvarken rofdjur eller lemlar kunde komma in deruti. Plankorna tycktes ej vara uthuggna af drifved, utan voro troligen ditforslade söder ifrån, liksom den näfver, med hvilken kistans botten var täckt. Såsom en kring skelettet liggande, nu sönderfallen päsk och åtskilliga förmultnade trasor utvisade, hade den döde blifvit svept i den vanliga samojeddrägten. I grafven funnos dessutom lemningar af en jerngryta, yxa, knif, borr, båge, träpil, några kopparprydnader m. m. Äfven hoprullade näfverbitar lågo i kistan, helt säkert afsedda att begagnas vid uppgörande af eld i en annan verld. Bredvid grafven låg en upp- och nedvänd släde, tydligen ditlagd för att den döde ej der borta skulle sakna fordon, och antagligt är, att renar till dess framdrifvande blifvit vid grafölet slagtade. [bild] Då det kan vara af intresse att erfara, huruvida samojederna sedan den tid, då de först blefvo kända af vesteuropeerna, undergått några väsentliga förändringar till lefnadssätt, skall jag här återgifva några af de skildringar om dem, som vi finna i berättelser om de engelska och holländska nordostfararnes resor. Att förändringar i afseende å beväpningen försiggått, d. v. s. att äfven samojederna gjort framsteg i krigs- eller jagtkonsten, det framgår redan af de äldre bilder, som här återgifvas. De aftecknas nämligen på dessa nästan alltid med båge och pilar. Numera tyckes bågen hafva kommit nästan helt och hållet ur bruk, ty vi sågo ej en enda samojedisk bågskytt. Men deremot hade de gamla dåliga flintlåsgevär, å hvilka förlorade låsdelar ofta voro på ett ganska sinnrikt sätt ersatta med benbitar och remmar. De frågade äfven ifrigt efter knallhattsgevär, men bakladdningsgevär voro ännu för dem okända. I det hänseende hade de ej följt med sin tid så väl som eskimåerna vid Port Clarence. [bild] En af de äldsta berättelser, som jag känner om samojederna, är Stephen Burroughs från 1556. Den finnes återgifven hos Hakluyt (1:a uppl. s. 318). I berättelsen om »Searchthrifts» färd läses nämligen: »Om lördagen den 1 aug. 1556 gick jag i land[60], och jag såg tre hvalrossar, som de ryska fångstmännen hade dödat, och de skattade en hvalrosstand, som ej var synnerligen stor, till en rubel och ett hvitbjörnskinn till två à tre rubel, och de berättade mig, att på den stora ön (Waigatsch) fans ett folk, som de kallade samoider. Dessa hafva intet hus, utan endast tält gjorda af renskinn, utspända öfver stänger. De äro förfarna skyttar och äro rika på renar. Om måndagen den 3 lättade vi ankar och höllo af till en annan ö belägen fem leagues (15′) ostnordost om oss. Här träffade jag åter Loshake[61] och gick i land med honom, och han förde mig till en hop samojediska afgudar, hvilkas antal var 300. De voro det sämsta och råaste arbete jag någonsin sett. Ögonen och munnen på många af dem voro blodiga; de hade skapnaden af män, qvinnor och barn, och hvad som å dem skulle föreställa vissa kroppsdelar var äfven blodbestänkt. Några bland afgudarne utgjordes endast af gamla stickor med ett eller par med knif inskurna hak. En sönderbruten släde låg på afgudahögen och likaså ett af foglar förstördt renskinn. Men för några af afgudarne funnos träkubbar uppsatta till munnens höjd och fullblodade. Jag ansåg dem som det altare, på hvilket offret frambars. Jag såg också de redskap, hvarpå de hade stekt sitt kött, och så vidt deraf kunde skönjas, göra de sin eld omedelbart under spettet. Deras båtar äro gjorda af renskinn, och då de komma till land, bära de båten med sig upp på stranden. För sina åkdon hafva de inga andra dragdjur än renar. Bröd och säd hafva de icke, utom hvad ryssarne bringa dem. Deras kunskap är ytterst ringa, ty de känna inga bokstäfver.» Giles Fletcher, som 1588 var drottning Elisabets sändebud bos zaren, talar i sin berättelse om Ryssland på följande sätt om samojederna[62]: »Namnet Samojt härledes, såsom ryssarne säga, af »sjelfätare», emedan de fordom lefde som kannibaler, ätande upp hvarandra. Denna härledning synes dem (ryssarne) så mycket mer sannolik, som de äta allt slags rått kött, hurudant det än må vara. Men som samojts sjelfva säga, så heta de samoje, hvilket betecknar »af dem sjelfva», d. v. s. ett inhemskt folk, som aldrig ombytt boningsplats. De äro, både män och qvinnor, klädda i sälskinnsrockar, som räcka till knäna och hafva hårsidan utåt, samt byxor af samma ämne. De äro alla svarthåriga och af naturen utan skägg. Män och qvinnor äro derför svåra att på utseendet åtskilja, med undantag att qvinnorna bära en hårfläta nedhängande längs båda öronen.» Ungefär på samma sätt beskrifvas samojederna af G. de Veer i redogörelsen för Barents’ andra resa 1595. Barents fick af samojederna goda upplysningar om farvattnet längre öster ut och stod alltid i godt förhållande till dem, undantagandes vid ett tillfälle, då samojederna gingo ned i en af holländarnes båtar och återtogo en afgud, som röfvats från en stor offerhög.   [bild] Sedermera hafva samojederna varit föremål för en mycket stor litteratur, för hvilken det dock ej kan komma i fråga att här redogöra. Bland annat har man mycket tvistat om deras ställning i förhållande till andra nationer. Härom meddelar min lärde vän, den berömde språkforskaren professor Ahlquist i Helsingfors följande: Samojederna räknas, jemte de tungusiska, mongoliska, turkiska och finskt-ugriska folken, till den s. k. altaiska eller ural-altaiska folkstammen. Det egendomliga för denna folkstam består hufvudsakligast deruti, att alla inom densamma förekommande språk höra till den s. k. agglutinerande klassen. I dessa språk uttryckas nämligen begreppens relationer uteslutande medelst ändelser eller tilllägg baktill, hvaremot flexion, prefixer och prepositioner såsom relationsuttryck äro dem fullkomligt obekanta. Andra för de altaiska språken kännetecknande egendomligheter äro den i många af dem förekommande vokalharmonien, oförmågan att i ordets anljud (början) hafva flere än en konsonant och pluralbegreppets uttryckande med ett eget tillägg, hvaremot kasusändelserna i pluralis äro desamma som i singularis. Förvandtskapen mellan den altaiska folkstammens särskilda grenar grundar sig sålunda hufvudsakligen på analogien eller likheten i språkbyggnaden, hvaremot deras tungomål i språkmaterialet (så väl i sjelfva orden som i relationsuttrycken) förete en högst ringa eller ingen frändskap. Den omständigheten, att samojederna för det närvarande till närmaste granhar hafva några finskt-ugriska folk (lapparne, syrjänerna, ostjakerna och vogulerna) och att dessa till en stor del föra samma slags lefnadssätt som de förra, har föranledt några författare att antaga en närmare förvandtskap mellan samojederna och finnarne samt de finska folken öfver hufvud. De båda folkgrenarnes språk lemna dock inga, bevis för ett sådant antagande. Till och med de allra närmast samojederna stående ostjakernas språk är himmelsvidt skildt från samojediskan och har dermed ingenting annat gemensamt än ett litet antal lånord (förnämligast benämningar på föremål ur polarnomadens lif), hvilka ostjakiskan upptagit från det nordliga grannspråket. Med hänsyn till språket lära dock samojederna stå på lika stort afstånd äfven från de öfriga grenarne af nämnda folkstam. Huruvida kraniologien eller den moderna antropologien kunna närmare bestämma samojedernas frändskapsförhållanden till andra folkgrenar, är ännu en framtidsfråga. [bild] TREDJE KAPITLET. Ur Novaja Semljas djurlif. – Stormfogel. – Alke-kung. – Alka.– Tejst. – Lunnefogel. – Måsar. – Tjufjo. – Tärna. – Änder och gäss. – Svan. – Vadare. – Snösparf. – Ripa. – Fjelluggla. – Ren. – Isbjörn. – Fjellräf. – Lemmel. – Insekter. – Hvalross. – Säl. – Hvalar. Om man ej fäster afseende vid de få samojeder, som under senaste åren slagit sig ned på Novaja Semlja eller om sommaren kringströfva på Waigatsch-öns slätter, äro alla de länder, som i gamla verlden utgjort polarfararnes forskningsfält – Spetsbergen, Frans Josefs land, Novaja Semlja, Waigatsch, Taimurhalfön, de Nysibiriska öarna och kanske äfven Wrangels land – obebodda. De bilder af lif och omvexling, som infödingen med sina egendomliga seder och bruk vanligen erbjuder resanden i främmande, aflägsna länder, finner han ej härstädes. Men i stället är det djurlif, som der möter honom om sommaren – ty om vintern försvinna nästan alla varelser, som lefva öfver hafvets yta, från den högsta norden – friskare och kanske till och med rikare eller rättare sagdt mindre doldt af växtlifvets yppighet än i södern. Det är dock ej de större däggdjuren, hvalar, hvalrossar, salar, björnar och renar, som i främsta rummet ådraga sig uppmärksamhet, utan de otaliga skaror af foglar, hvilka kringsvärma polarfararen under nordens långa sommardag. Långt förr än man inseglat på det verkliga ishafvets område, ser man fartyget omgifvet af skaror af stora, gråa foglar, hvilka flyga eller snarare sväfva utan att röra vingarne tätt vid hafvets yta, höjande och sänkande sig med böljsvallet, ifrigt spanande efter något ätbart föremål i vatten- [bild] [bild] brynet, eller simma i fartygets kölvatten för att uppsnappa utkastade afskräden. Det är den arktiska stormfogeln[64] (»Mallemuck», »Hafhäst», Procellaria glacialis L.). Stormfogeln är orädd och glupsk; han luktar illa, hvarför han ock endast i nödfall spisas, ehuru köttet, i fall fogeln ej nyligen fråssat allt för mycket på ruttet späck, ingalunda skall vara osmakligt för den, som blifvit härdad åtminstone mot en ej för skarpt framträdande transmak. Han är allmännare vid Beeren Eiland och vid Spetsbergen än vid Novaja Semlja och tyckes knappast i något större antal häcka på det sistnämnda stället. Norr om Skandinavien känner jag tre ställen, der stora skaror stormfoglar häcka: det första å Beeren Eiland på sluttningen af några ej synnerligen branta klippor utanför öns s. k. sydhamn[65], det andra vid södra stranden af Brandewijne Bay på Nordostlandet, det tredje på utsprång från tvärbranta bergväggar i det inre af Isfjorden. På de senare ställena äro boen otillgängliga. Vid Beeren Eiland deremot kan man utan allt för stor svårighet plundra hela kolonien på de smutsgråa, korta, åt båda ändarna jemnt afrundade äggen. Dessa skola till smaken vara ganska goda. Redet är ytterst oansenligt, illaluktande liksom sjelfva fogeln. När seglaren hunnit något längre norr ut och kommit in på ett isbeströdt haf, så upphör med ens sjögången, vinden stillnar och hafvet blir spegelblankt, höjande och sänkande sig med en långsam, sakta dyning. Skaror af alkekungar (Mergulus alle L.), alkor (Uria Brünnichii Sabine) och tejstar (Uria grylle L.) svärma nu i luften och simma bland isbitarne. Alke-kungen, som äfven kallas »sjökung» eller »rotges», förekommer endast sparsamt utanför södra delen af Novaja Semlja och häckar, så vidt jag vet, icke derstädes. Landets belägenhet är för sydlig, stenramlet vid bergens sidor för obetydligt för denna lilla fogels trefnad. Men vid Spetsbergen förekommer den i otroliga skaror och häckar uti de 100 till 200 meter höga stenrös, som frost och vittring bildat flerstädes på de brant sluttande kust- [bild]   bergens sidor, t. ex. vid Hornsund, vid Magdalena Bay, på Norsköarna (nära 80° n. br.) m. fl. ställen. Dessa stenrös utgöra alkekungens palats, rikare på rum och salar än något annat på jordens vida rund. Klättrar man upp bland stenarne, så ser man allt emellanåt verkliga moln af foglar plötsligt framkomma ur marken för att antingen kringsvärma i luften eller ock flyga ut till sjös; och samtidigt gifva de under jorden qvarblifna sig till känna genom ett oupphörligt kackel och sorl, enligt Friedrich Martens snarlikt oväsendet från en hop grälande qvinnor. Skulle detta ljud för något ögonblick tystna, behöfver man blott försöka att i någon öppning bland stenarne efterapa deras läte (enligt Martens: rott-tet-tet-tet-tet) för att strax få ifriga och ihållande svar från alla sidor. De i luften kretsande foglarne slå sig snart nog åter ned på bergsluttningens stenar, der de under strid och gnabb packa sig så tätt tillsamman, att man kan fälla 15 till 30 i ett skott. En del utaf svärmen flyger nu upp igen, en annan söker likt råttor sin säkerhet i gömslen bland stenblocken. Men snart krypa de åter fram för att, liksom efter aftal, i täta svärmar flyga ut till sjös och söka sin föda, bestående af kräftdjur och maskar. Fogeln dyker med lätthet. Sitt enda blåhvita ägg lägger han utan rede omedelbart på marken, så djupt ned i stenröset att det endast med svårighet kan åtkommas. I stenramlet från bergen norr om Hornsund träffade jag den 18 juni 1858 tvenne ägg af denna fogel, hvilka lågo omedelbart på ett mellan stenarne befintligt islager. Sannolikt hade häckningstiden då ännu ej börjat. Hvar hufvudmassan af dessa fogelskaror tillbringar vintern är okändt[66], men tidigt komma de tillbaka till norden, någon gång för tidigt. Sålunda såg jag 1873 i slutet af april en mängd ihjälfrusna alke-kungar på isen i norra delen af Hinlopen Strait. Till smaken är alkekungen ypperlig, och den erbjuder, till följd af bröstmusklernas starka utveckling, mer föda, än man skulle vänta af fogelns ringa storlek.   [bild] Jemte alke-kungen träffar man bland isen redan långt ut från land skaror af alkor, och ju närmare man kommer stranden, dess mer tilltaga dessa i antal, synnerligast om strandklipporna erbjuda denna polarländernas allmännaste fogelart lämpliga häckningsställen. Härtill väljas klippväggar, som stupa tvärbrant mot hafvet, men dock genom utsprång och ojemnheter bereda plats för de rufvande foglarne. På de verkliga alkfjellen ligga ägg vid ägg i täta rader från klippans krön till närheten af vattenbrynet, och hela fjellet är der tätt beklädt med foglar, hvilka dessutom i skaror af tusen och åter tusen flyga till och från berget, uppfyllande luften med sitt ytterst obehagliga skrik. Äggen läggas utan spår till rede på den kala eller blott af gammal fogelspillning täckta klippan, så tätt packade intill hvarandra, att jag 1858 från ett klipputsprång af föga utsträckning, som nåddes med ett tåg från alkfjellets topp, kunde insamla ej mindre än en halftunna full med ägg. Hvarje fogel har blott ett, ganska stort, grått och brunprickigt ägg, af mycket vexlande färg och form. Sedan detta rufvats en tid, blir det täckt med ett tjockt lager af fogelspillning, och härpå pläga fångstmännen skilja förlegade ägg från friska. Lossar man ett skott mot alkberget, så flyga foglar i tusental ut från sina bon, utan att antalet af dem, som ej blifvit uppskrämda, tyckes förminskas. De klumpiga och kortvingade foglarne nedfalla, då de kasta sig ut ur boet, till en början ett godt stycke, innan de få »tillräckligt luft» under vingarne för att kunna flyga. Många plumsa, innan detta sker, ned i vattnet, någon gång äfven i den båt, som ror fram vid fogelbergets fot. Ett oupphörligt obehagligt kackel anger, att ständigt sqvaller är rådande i alk-kolonien, och att endrägten der ej är stor, derom vittna de häftiga skrik, som då och då låta höra sig. En fogel tränger sig fram för att få plats på ett redan fullpackadt utsprång, ett par andra gräla om eganderätten till ett ägg, som blifvit lagdt på en klippkant af endast några få tums bredd, och som nu under dispyten störtas ned i afgrunden. Redan de första dagarne af juli äro de flesta äggen förlegade. Ungar af en rotges’ storlek har jag sett åtfölja modern i medlet af augusti. Alkan häckar ännu på Walden-ön och Nordostlandets nordkust, således långt norr om 80°. De största alkfjellen på Spetsbergen har jag funnit söder om Lommebay i Hinlopen Strait, vid södra inloppet till Van Mijen Bay i Belsound samt vid »Alkhornet» i Isfjorden. I afseende å rikedom på foglar kan dock endast det förstnämnda af dessa täfla med alkfjellen på södra stranden af Besimannaja Bay (72° 54′ n. br.) och på den närmast söder om denna bugt belägna delen af Novaja Semlja. Alkans ägg äro välsmakande, och fogelns kött är ganska godt, ehuru ej helt och hållet fritt från transmak. I alla händelser är alkan vida smakligare än ejdern. Lunnefogel. (Mormon arcticus L.)   Tejst (Uria grylle L.) [bild][bild] Jemte alka och rotges, ser man bland drifisen vid kusten tvenne andra närbeslägtade fogelarter: lunnefogeln (Mormon arcticus L.) och tejsten eller tobis-grisslan (Uria grylle L.). Lunne-fjell känner jag ej från Spetsbergen. Lunnefogeln tyckes häcka der endast i ringa antal, ehuru den träffas ännu på öns nordligaste del. Äfven vid Novaja Semlja förekommer han temligen sparsamt. Tejsten träffas deremot, ehuru aldrig samlad i stora skaror, öfverallt vid stränderna af Spetsbergen och Novaja Semlja, till och med ända upp till Parrys ö vid 80° 40′ n. br., der jag 1861 såg åtskilliga af dess bon. Dessa läggas nära krönet af brant stupande strandklippor. Ute på fjordarne simma tejstarna ofta parvis tillsammans. Deras kött har ungefär samma smak som alkans, men är segare och sämre; äggen äro deremot goda. Alkor, tejstar, lunnefoglar och alke-kungar förekomma aldrig inne i landet. Aldrig slå de sig ned på en gräsmatta eller på en slät sandstrand. Fogelbergens branta sidor, hafvet, grundisar, drif-isstycken och små ur vattnet uppskjutande stenar utgöra deras tillhåll. De simma med stor skicklighet så väl på som under vattenytan. Tejstar och alkekungar flyga snabbt och bra; alkorna deremot tungt och illa. Dessa senare torde derför om vintern ej flytta längre från sina häckningsställen än till närmaste öppna vatten, och antagligt är, att alk-kolonier ej anläggas på ställen, der hafvet helt och hållet tillfryser äfven långt ut från kusten. Härpå beror kanske alkornas sällsynthet i Kara-hafvet. Under segling i polarhafven följas fartygen nästan alltid af två måsarter, den rofgiriga stormåsen eller borgmästaren [67] (Larus glaucus Brünn.) och den smidigt formade, snabbt flygande kryckjan eller tretåiga måsen (Larus tridactylus L.), och lägger fångstmannen till vid ett isstycke för att derpå flensa en skjuten säl, så dröjer det ej länge, innan en mängd snöhvita foglar med svartblå näbb och svarta ben slå sig ned i granskapet för att få sin del af bytet. Det är nordens tredje allmänna måsart, ismåsen (Larus eburneus Gmel.). [bild] [bild] Till lynne och lefnadssätt äro dessa måsarter ganska olika. Stormåsen är tillräckligt stark för att kunna försvara sina ägg och ungar mot fjellräfvens anfall. Han häckar derför vanligen på toppen af lätt tillgängliga mindre klippor, kullar eller stenrös, helst i närheten af alkfjell eller på fogelholmar, der grannarnes ungar lemna honom tillfälle till rof och jagt under den tid hans egna ungar matas. Någon gång, t. ex. vid Brandewijne-bay på Spetsbergen, häckar stormåsen tillsammans i större skaror på utsprång af branta fjellsidor, midt ibland alkorna. På Beeren Eiland har jag sett den häcka på sjelfva strandfjären, på ett ställe t. o. m. under bågen af ett från en tvärbrant klippa nedstörtande vattenfall. Boen, som, att döma efter mängden af fogelspillning i deras granskap, begagnas en lång följd af år, läggas i en urgröpning på klippan eller marken samt fodras med litet strå och en eller annan fjäder. Äggens antal är 3 till 4. De visa efter kokning en geléartad, halft genomskinlig hvita och en rödaktig gula samt äro mycket välsmakande. Ungfogeln har hvitt kött, snarlikt kyckling. Borgmästaren är allmän öfverallt vid stränderna af Novaja Semlja och Spetsbergen. Dock har jag ej sett bo af denna måsart på Nordostlandets nordkust eller på Sju-öarna. Ännu allmännare än stormåsen är kryckjan i de högnordiska länderna. Man möter henne långt ut på hafvet, der hon hela dagar följer fartyget, kretsande kring masttopparne och stundom – enligt fångstmännens utsago när storm är i annalkande – nappande efter vimpelns spets. När man ligger i hamn, samla kryckjorna sig vanligen kring fartyget för att uppsnappa hvad ätbart som kan finnas bland det afskräde som utkastas. De häcka i stora skaror på branta afsatser i någon afskild del af alkbergen, hvarvid man tydligen kan se, att kryckjorna alltid sökt välja den bästa, för räfven otillgängligaste och mot oväder mest skyddade delen af fjellet. Bland de nordiska foglarne är kryckjan den bästa byggmästaren. Hennes bo är nämligen muradt af strå och gytja samt ganska hållfast. Det skjuter likt ett stort svalbo ut från det lilla utsprång, hvarvid det är fäst. Utstickande stråändar äro merendels invikta, så att boet med sin regelbundna rundning får ett ganska städadt utseende. Det inre deraf fodras ytterligare med ett mjukt, omsorgsfullt ordnadt lager af mossa, gräs och tång, på hvilket fogeln lägger 3 till 4 välsmakande ägg. Det mjuka, varma underlaget har emellertid sin olägenhet. Dr Stuxberg fann nämligen under 1875 års resa i ett dylikt bo ej mindre än 12 arter insekter, deribland Pulex vagabundus Bohem. i nio exemplar, en skalbagge, en fluga o. s. v. [bild] Ismåsen, af Fr. Martens kallad »Rathsherr», rådsherren, träffas, såsom det första namnet anger, hufvudsakligast ute i hafvet, bland drif-isen eller i drifisfylda fjordar. Han är en verklig isfogel, och man kan nästan säga knappast en vattenfogel, ty sällan ses han simma på vattenytan, och dyka kan han lika litet som sina slägtingar stormåsen och kryckjan. I glupskhet täflar ismåsen med stormfogeln. När man bland drif-isen dödat något större djur, försummar han sällan att infinna sig för att med kött och späck stilla sin hunger. Derjemte förtär han exkrementer efter säl och hvalross, hvarför man ofta ser tre till fem ismåsar långa stunder sitta kring ett sälhål, stilla och orörliga, i tålmodig förbidan på sälens ankomst (Malmgren). [bild] Fogelns rätta häckningsställen tyckas knappast ännu vara kända. Så allmän han än är så väl vid Spetsbergens kuster, från Sjuöarna till Sydkap, som vid Novaja Semljas och Amerikas nordkust, har dock hans bo endast två gånger blifvit träffadt, den ena gången 1853 af M’Clintock på Kap Krabbe i Norra Amerika vid 77° 25′ n. br., den andra af dr Malmgren i Murchison bay vid 80° 2′ n. br. De tvenne reden, som Malmgren fann, bestodo af 23–26 centimeter breda fördjupningar i löst grus, som samlat sig på ett utsprång från en brant stupande kalkstensvägg. I hvartdera boet träffades endast ett ägg, hvilket den 30 juli redan innehöll en dunklädd unge. För alla de ismåsar, som hafva sitt hemvist vid Spetsbergen, behöfdes helt säkert flere hundra sådana häckningsställen som det vid Murchison bay. Då härtill kommer, att vi vid Spetsbergen aldrig om hösten sett några fullvuxna ungar af denna måsart[68], så antager jag, att dess rätta häckuingsställe måtte finnas längre mot norden, vid kusterna af ett ännu okändt, kanske ständigt isomgifvet polarland. Det förtjenar härvid anmärkas, att Murchison bay ännu var istäckt, då Malmgren fann de förut omnämnda redena. Förutom de här anförda måsarterna har man, ehuru ytterst sällan, i polartrakterna träffat äfven tvenne andra arter, nämligen Larus Sabinii. Sabine och Larus Rossii Richards . Oaktadt jag sjelf endast sett den sistnämnda och det blott en enda gång (vid Tschuktscher-halfön), lemnar jag dock här, till tjenst för framtida ishafsfarare, afbildningar af dem båda. De äro kanske, om de behörigen uppmärksammas, ej så sällsynta, som man vanligen antager. Ofta hör man om sommaren i de arktiska trakterna ett genomträngande skri i luften. När man söker efter orsaken härtill, finner man, att det utgår från en kryckja, mindre ofta från en stormås, som häftigt förföljes af en fogel, stor som en kråka, mörkbrun, med hvitt bröst och långa stjertfjädrar. Det är labben (Lestris parasitica L.), af de norska fångstmännen känd under namnet tjufjo, härledt af fogelns läte i-o i-o och dess oförskämda tjufnatur. Då tjufjon ser en kryckja eller stormås flyga bort med en räka, en fisk eller en späckbit, anfaller han genast. Han flyger dervid ytterligt snabbt af och an omkring sitt offer och hugger det med näbben, ända tills den angripna fogeln antingen släpper sin fångst, som då genast uppsnappas af tjufjon, eller ock slår sig ned på vattenytan, der han är skyddad mot anfall. Dessutom förtär tjufjon ägg af andra foglar, i synnerhet ejdrar och gäss. Om äggen blott några ögonblick lemnas utan skydd i boet, är han genast framme och visar sig härvid så glupsk, att han icke skyr att anfalla bon, hvarur de häckande foglarne blifvit bortskrämda af menniskor, sysselsatta med äggplockning endast några alnar derifrån. Med otrolig färdighet hugger han hål i äggen och uppsuger deras innehåll. Om brådska är på färde, sker detta så hastigt och ur så många ägg efter hvarandra, att han under stundom blir stående orörlig, oförmögen att flyga vidare, innan han åter uppkastat hvad han slukat. Vid hvarje plundring af en ejderholme tager tjufjon sålunda sin andel. Fångstmännen äro, med anledning af detta intrång i deras näring, mycket förbittrade på fogeln och döda den när de kunna. Hvalfångarne kallade den »struntjager», emedan de trodde, att han jagade måsarne för att tvinga dem att afge sina exkrementer, hvilka »struntjägaren» sades spisa som en läckerhet. [bild] Tjufjon häckar på låga, kala, ofta vattendränkta uddar och holmar, der han lägger ett eller tvenne ägg på bara marken, oftast utan spår till rede. Äggen äro så lika marken, att de endast med svårighet kunna upptäckas. Hanen håller sig i boets granskap under häckningstiden. Om en menniska eller ett djur, som fogeln anser farligt, nalkas äggen, söka makarna afleda uppmärksamheten från desamma genom att aflägsna sig derifrån, krypande på marken och släpande vingarne på det mest ynkliga sätt. Fogeln spelar sålunda med stor skicklighet en verklig komedi, men passar dock noga på, att han ej sjelf blir fångad. Man känner såsom bekant tvenne färgvarieteter af denna fogel, en enfärgadt brun, samt en brun på öfre delen af kroppen och hvit undertill. Af dessa har jag blott en gång i de arktiska trakterna sett den enfärgade arten, nämligen 1858 i Belsound. Alla de hundratals tjufjon, som jag för öfrigt sett, hafva haft strupen och undre delen af kroppen hvitfärgade. Fogeln är på Spetsbergen och Novaja Semlja mycket allmän. Dock torde den knappast häcka på nordliga delen af Nordostlandet. Jemte den nu omtalade arten förekomma, ehuru sparsamt, tvenne andra: bredstjertade labben (Lestris pomarina Tem.) och fjellabben (Lestris Buffonii Boie). Den sistnämnda är utmärkt genom spensligare kroppsbyggnad och tvenne mycket långa stjertpennor samt är vida allmännare längre öster ut än på Spetsbergen. Rörande dessa arters lefnadssätt har jag ej varit i tillfälle att göra några iakttagelser. Liksom tjufjon förföljer kryckjan och stormåsen, så förföljes han i sin tur med synnerlig förbittring af den lilla snabbflygande och modiga tärnan (Sterna macroura Naum.). Denna vackra fogel är allmän öfverallt vid Spetsbergens kuster, men temligen sällsynt vid Novaja Semlja. Den häckar i betydande skaror på låga, gräsfria näs och holmar, täckta med sand eller klappersten. Äggen, som läggas på bara marken utan spår till rede, äro till färgen så lika lafbeklädda klapperstenar, att man endast med svårighet kan få ögonen på dem, och detta är i ännu högre grad fallet med den nyss utkläckta ungen, som, oaktadt sin tunna dundrägt, får ligga utan något underlag bland de kalla stenarne. Till följd af sina korta ben och långa vingar kan tärnan endast med svårighet gå på marken. Det är derför omöjligt för henne att försvara sitt bo på samma sätt som tjufjon. I stället tvekar ej denna till kroppen minsta af polarländernas simfoglar att anfalla hvem det vara må, som vågar nalkas dess bo. Fogeln kringkretsar fridstöraren med synbar förbittring och susar då och då med så ursinnig fart förbi hans hufvud, att han hvarje ögonblick måste befara att blifva sårad af dess skarpa näbb. Jemte ofvan uppräknade simfoglar träffar man öfverallt längs kusterna tvenne ejderarter, den vanliga ejdern (Somateria mollissima L.) och praktejdern (Somateria spectabilis L.). Den förra häckar företrädesvis på låga öar, hvilka redan vid äggläggningstidens början omgifvas af öppet vatten och derigenom blifvit oåtkomliga för de i land kringströfvande fjellräfvarne. De rikaste ejderholmar jag sett på Spetsbergen äro Dunöarna vid Hornsund. Då jag besökte stället 1858, var hela holmen så tätt belagd med bon, att man måste framgå på densamma med största försigtighet för att ej trampa på ägg. Dessas antal är i hvarje bo 5–6, någon gång större, hvilket senare fångstmännen säga bero derpå, att ejderhonan, när hon kommer åt, stjäl ägg från sina grannar. Sjelf har jag sett ägg af Anser bernicla i ett ejderbo. Äggen rufvas af honan, men i hennes granskap vakar den praktfullt färgade hanen och ger tecken till flykt, när fara nalkas. Redet bildas af en rik, mjuk dunbädd. Det bästa dunet fås genom skattande af dunklädda bon, ett mindre godt genom plockning af dödade foglar. När honan jagas bort från boet, söker hon att i hast skrapa dun öfver äggen, för att de ej skola synas. Dessutom öfvergjuter hon dem med en ytterligt stinkande vätska, hvars vämjeliga lukt alltid vidhäftar de nyss insamlade äggen och dunet. Det stinkande ämnet är dock så flyktigt eller lätt sönderdelbart i luften, att lukten inom några timmar fullständigt försvinner. Ejdern, som för några år sedan var synnerligen talrik på Spetsbergen[69], har under senare åren betydligt förminskats i antal, och snart torde han blifva nästan helt och hållet bortjagad derifrån, om ej något band lägges på det hejdlösa sätt, med hvilket ej allenast ejderholmarne nu utplundras, utan äfven fogeln dödas, ofta blott för nöjet att mörda. Äfven på Novaja Semlja är ejdern allmän. Den häckar t. ex. i ej obetydlig mängd på de höga holmarne i Karmakul bay. Ejderns kött är visserligen föga tranigt, men groft och vida sämre än alkans. I synnerhet är köttet af ligghonan nästan oätbart. [bild] Praktejdern förekommer sparsammare än den vanliga ejdern. På Spetsbergen kallas han »Grönlandsejder», på Grönland »Spetsbergsejder», hvilket tyckes angifva, att han på intetdera stället är fullt hemmastadd. På Novaja Semlja förekommer han deremot i större mängd. Endast en enda gång har jag sett bon af denna fogel, nämligen 1873 på Axels öar i Belsound, hvarest den då häckade i ringa antal tillsammans med den vanliga ejdern. Åren 1858 och 1864, då jag besökte samma ställe, häckade den ej derstädes. Möjligen är dess rätta häckningsplats på Novaja Semlja vid insjöarne ett stycke från kusten. Dess ägg påstå fångstmännen vara mer välsmakande än den vanliga ejderns. De äro något mindre och hafva en mer höggrön färg. På dunholmarne häcka, jemte ejdrarne, de långhalsade, på öfre delen af kroppen i svart och brungrått tecknade prutgässen (Anser bernicla L.). De lägga 4–5 hvita ägg i konstlösa bon utan dun, spridda här och der bland ejderns dunrika reden. I största mängd träffar man denna gåsart under ruggningstiden vid smärre insjöar nära kusten, t. ex. på kuststräckan mellan Belsound och Isfjorden samt på Gåslandet. Fångstmännen benämna dem någon gång »rapphöns», ett vilseledande namn som 1873 föranledde mig att landstiga på den öppna kusten söder om Isfjorden, der »rapphöns» skulle finnas i stor mängd. Vid framkomsten fann jag endast ruggande prutgäss. Prutgässen hemta sin föda mer från landet och från insjöar än från hafvet. Deras kött är till följd deraf tranfritt och välsmakande, utom ligghonans, som är magert och segt. Äggen äro bättre än ejderns. På Spetsbergen träffar man äfven den prutgåsen närstående arten Anser leucopsis Bechst. Den är der temligen sällsynt, men allmännare på Novaja Semlja. Ytterligare förekommer på sistnämnda ställe en tredje gåsart, vildgåsen, fångstmännens »grågås» eller »storgås» (Anser segetum Gmel.), hvilken på Spetsbergen ersättes af en närstående form, Anser brachyrhynchus Baillon. Dessa gäss äro vida större än så väl ejdern som prutgåsen och tyckas vara tillräckligt starka till sjelfförsvar mot räfven. De häcka vanligen högt upp på någon moss- och gräs-oas, bland kustbergens stenrammel eller på krönet af en brant strandafsats i det inre af fjordarne. Under ruggningstiden samla grågässen sig i flockar vid de små sötvattenssjöar, som träffas vid kusten. Köttet af denna gåsart är läckrare än den vanliga tamgåsens och har ej spår till någon transmak. Bland de simfoglar, som bidraga att gifva sommarlifvet på Novaja Semlja dess prägel, må ytterligare anföras alfogeln och svanen. Alfogeln eller allan (Fuligula glacialis L.) är sällsynt på Spetsbergen, men förekommer ganska allmänt vid Novaja Semlja samt i synnerhet i Kara-hafvet, vid hvars kuster den om sommaren ses samlad i stora flockar. Mindre sångsvanen (Cygnus Bewickii Yarr.) är nordens ädlast formade och färgade fogel. Jag har redan beskrifvit dess bon, som träffas i betydligt antal på Gåslandet. Fogeln är bländande hvit, snarlik den vanliga svanen, men något mindre samt med betydligt afvikande byggnad af luftstrupen och bröstbenets köl. Köttet lär vara groft och mindre välsmakande. [bild] [bild] Landfoglarne äro i de högnordiska trakterna, så väl till arter som individer, mindre talrika än sjöfoglarne. En del förekommer dock äfvenledes i stort antal. Nästan hvar helst man lägger i land ser man på strandfjären några små gråbruna vadare ifrigt springa af och an, stundom parvis, stundom i flockar på tio till tjugu stycken. Det är nordens allmännaste vadare, fångstmännens fjärplyt (Tringa maritima Brünn.). Den lefver af flugor, mygg och andra landinsekter. Den fylda kräfvan visar, huru väl fogeln förstår samla sin föda äfven i trakter, der entomologen endast med svårighet kan få reda på några få till hans forskningsområde hörande djurformer. Sina fyra till fem ägg lägger fjärplyten i ett litet vackert bo af torrt strå på öppna gräs- eller mosslätter ett stycke från hafvet. Äfven han söker skydda sina ägg genom en likadan komedi som tjufjon. Köttet är läckert. I fjärplytens sällskap ser man ofta en något större vadare eller rättare mellanting mellan vadare och simfogel. Det är den vackra brednäbbade simsnäppan (Phalaropus fulicarius Bonap.). Den är ej sällsynt på Spetsbergen och ytterligt allmän, kanske till och med den allmännaste fogeln vid Asiens nordkust. Jag förmodar derför, att den ej heller saknas på Novaja Semlja, ehuru man hittills derstädes iakttagit endast den närstående smalnäbbade simsnäppan (Phalaropus hyperboreus Lath.). Fogeln kunde väljas som sinnebild för äktenskaplig kärlek, så troget ses hanne och hona ständigt i hvarandras sällskap. Under det de leta sin föda i vattendammarne vid kusten, följas de nästan alltid åt, simmande i zigzag, så att de allt emellanåt snudda tätt förbi hvarandra; skjutes den ena, så flyger den andra endast för en kort stund bort, tills den märker, att makan blifvit efter. Den flyger då tillbaka, simmar med synbar oro kring den döda vännen och knuffar till den med sin näbb för att förmå den att resa sig. Någon synnerlig omsorg om sitt bo och ungarnes trefnad visar den dock ej, åtminstone att döma efter det rede af denna fogel, som Dunér 1864 fann i Belsound. Boets läge angafs af trenne ägg, lagda utan ringaste underlag på den kalla, af stenskärfvor bildade marken. – Simsnäppans kött är ganska läckert, liksom åtskilliga andra vadares, som förekomma i de trakter, hvarom nu är fråga, men vid hvilka jag ej här kan närmare uppehålla mig. Under ströftåg i det inre af kustlandet hör man ofta vid stenrös och sönderremnade klippor ett gladt qvitter. Det kommer från en gammal bekant från hemlandet, den för hvarje nordbo välkända snösparfven eller snölärkan (Emberiza nivalis L.). Namnet är väl valdt, ty vintertiden uppehåller sig denna täcka fogel så långt mot söder som snön går på den Skandinaviska halfön, och sommartiden söker den sig norr ut till Lapplands snögräns, norra Sibiriens tundra eller till Spetsbergens och Novaja Semljas kuster. Den bygger derstädes sitt af gräs, fjäder och dun omsorgsfullt förfärdigade bo, djupt in i ett helst af en grässlätt omgifvet stenrös. Luften ljuder af den lilla glada fogelns qvitter, hvilket här gör ett så mycket djupare intryck, som det är den enda verkliga fogelsång man hör i den högsta norden.[70] På Spetsbergen i det inre landet möter man någon gång vid bergsluttningarna en hönsfogel, spetsbergsripan (Lagopus hyperboreus Sund.). En närstående form förekommer på Tajmurlandet och längs hela Asiens nordkust. Det torde derför knappast vara tvifvel underkastadt, det den äfven finnes på Novaja Semlja, om vi ock hittills ej sett den derstädes. På Spetsbergen hade man före 1872 endast träffat enstaka exemplar af denna fogel, men nämnda år upptäckte vi till vår glada öfverraskning ett verkligt ripfjell i granskapet af vår vinterkoloni, strax söder om 80:de breddgraden. Det utgjorde förmodligen tillhåll för ett tusental foglar, åtminstone skötos på detta ställe under vinterns lopp ett par hundra stycken. Troligen häcka de derstädes under stenar om sommaren, och der tillbringa de vintern, vissa tider helt säkert i en sorts dvala, inkrupna bland stenarne. Spetsbergsripans lefnadssätt är således vidt skildt från de skandinaviska ripornas, och köttets smak är äfven olika. Fogeln är nämligen ytterst fet, och dess kött står i smak midt emellan orrfogel och fet gås.[71] Man kan häraf inse, att det bör vara mycket läckert. [bild] När jag under hösten 1872 återkom från en längre utflygt längs stranden af Wijdebay, mötte jag en af våra skyttar, som hade i handen en hvit, med svarta fläckar tecknad fogel, hvilken han visade mig såsom »en mycket stor ripa». Han begick dock härvid ett svårt ornitologiskt misstag, ty det var ej en ripa, utan en annan, om vintern med den lika tecknad fogelart, nämligen fjellugglan, fångstmännens isörn (Strix nyctea L.). Den häckar och öfvervintrar tydligen vid Ripfjellet, hvilket den tyckes betrakta som sin hönsgård. I sjelfva verket är roffogelns teckning så förvillande lik bytets, att detta knappast torde veta att akta sig. På Spetsbergen är fjellugglan dock mycket sällsynt, men på Novaja Semlja och Asiens nordkust – der lem- meln, som saknas på Spetsbergen, förekommer i stora skaror – är den allmän. Hon sitter vanligen orörlig på en öppen bergsluttning, synlig från långt håll genom sin mot den grågröna marken bjert afstickande hvita färg. Äfven i skarpaste solsken ser hon, i motsats till andra ugglor, ganska bra. Hon är ytterst skygg samt derför svår att skjuta. – Snöripan och fjellugglan äro de enda foglar, om hvilka man med säkerhet vet, att de öfvervintra på Spetsber-   [bild] gen, och båda äro enligt Hedenström inhemska på de Nysibiriska öarna (Otrywki o Sibiri, s. 112). ________ I Europas odlade trakter äro de större däggdjuren så sällsynta, att de flesta menniskor under hela sin lefnad aldrig sett ett vildt däggdjur ens så stort som en hund. Så är ej förhållandet i den höga norden. De större däggdjurens antal är här visserligen ej mer så betydligt som i 17:de seklet, då jagten på dem lemnade en riklig utkomst åt 20–30 tusen man, men ännu närer jagtutbytet vid Novaja Semlja och Spetsbergen flere hundra fångstmän, och sällan skall sommartiden en dag förgå för den, som vistas vid dessa öars kuster, utan att han ser en säl eller en hvalross, en ren eller en isbjörn. Till en riktig bild af polarfararens omgifning och lefnadssätt hör derför ovilkorligen äfven en skildring af de vilda däggdjurens uppträdande och lefnadssätt i polarländerna. Jag skall härvid göra början med renen. Detta gräsätande djur går i gamla verlden mot norden nästan så långt som landet når. Det iakttogs visserligen icke af Payer på Frans Josefs land, men renspår sågos af oss på lerbäddarne vid Kap Tscheljuskin; lemningar af ren hafva iakttagits vid Barents’ vinterhamn på nordligaste delen af Novaja Semlja; några ytterligt feta djur fäldes af norska fångstmän på Kung Karls land öster om Spetsbergen, och för några år tillbaka var renen ganska talrik till och med vid Nordostlandets nordkust och på de ännu längre norr ut belägna Castréns, Parrys, Martens och Phipps öar. Oaktadt dessa trakter äro belägna mellan 80° och 81° n. br., trifves renen der tydligen mycket väl och finner äfven om vintern en riklig utkomst på de af stormar från snö rensopade bergsluttningarna, hvilket bevisas af det goda hull, hvarmed åtskilliga af oss derstädes fälda djur voro försedda, och de talrika renspår och rengångstigar, som vi sågo på Castréns ö i maj månad 1873. Ej heller tyckes en vintertemperatur af – 40° till – 50° bekomma dessa slägtingar till söderns hjortarter synnerligen illa. Till och med den norska renen kan uthärda Spetsbergens klimat. Några bland de utskurna dragrenar, som jag 1872 förde med mig till Spetsbergen, och som kort efter det de landsatts rymde, blefvo nämligen sommaren 1875 skjutna af fångstmän. De betade då i sällskap med vildrenar och voro liksom dessa mycket feta. Märkvärdigt är, att renen, oaktadt den förödande jagt för hvilken den är utsatt på Spetsbergen[72], dock förekommer derstädes i vida större mängd än på norra Novaja Semlja eller Taimur-halfön, hvarest den varit nästan fredad för jägares förföljelser. Till och med på den lågländta delen af södra Novaja Semlja är renen, oaktadt sommarbetets riklighet, så sällsynt, att man vid landstigning derstädes knappast kan påräkna någon renjagt. Först längre norr ut, å ömse sidor om Matotschkin Schar, förekommer den i något större mängd. Det förtjenar härvid omnämnas, att renen för tre hundra år sedan, då norra delen af Novaja Semlja första gången besöktes af menniskor, icke tyckes hafva förekommit derstädes allmännare än nu för tiden. I berättelsen om Barents’ tredje resa (de Veer, Diarium nauticum: d. 21 juni 1596) säges uttryckligen: »Här må anmärkas att, oaktadt det land, som vi anse som Grönland (det nuvarande Spetsbergen), ligger under och öfver 80:de breddgraden, så växa der ymnigt blad och gräs och der finnas sådana djur som äta gräs, såsom renar, medan deremot på Novaja Semlja under 76:te breddgraden finnes hvarken blad eller gräs och ej heller några gräsätande djur.» Senare fann man dock spår af renar äfven vid vinterqvarteret; man dödade exempelvis en björn, som slukat en ren. Vid Spetsbergen hafva renarne först genom holländarnes och engelsmännens, sedermera genom ryssarnes och norrmännens jagt betydligt minskats. I öns nordvestra del, der holländarne hade sina trankokerier, har den till och med fullkomligt utrotats.[73] Den förekommer dock ännu i Isfjorden i mycket stort antal och skulle genom skydd helt säkert hastigt åter förökas. Att en så förödande jagt som den, hvilken år efter år pågår på Spetsbergen, kan ega rum utan att djuren utrotas, har till och med gifvit anledning till antagandet af en invandring från Novaja Semlja. Men sedan jag numera lärt närmare känna renens förekomst på det senare stället, synes mig detta förklaringssätt icke vara riktigt. Om derför, såsom åtskilliga omständigheter verkligen antyda, en invandring af renar till Spetsbergen eger rum, så måste den ske från något i nord-nordost beläget, ännu okändt polarland. Enligt några fångstmäns förmenande finnes till och med antydan om, att detta obekanta land är bebodt, ty det har upprepade gånger uppgifvits, att man på Spetsbergen fångat märkta renar. Den första underrättelsen härom finnes hos Witsen (Noort ooster gedeelte van Asia en Europa, 1705, II s. 904), med uppgift att renarne varit märkta på horn och öron, och sjelf har jag hört fångstmän, som i Norge blifvit väl förtrogna med renskötsel, bestämdt påstå, att öronen på några af de Spetsbergsrenar de skjutit varit klippta. Förmodligen beror hela berättelsen likväl endast derpå, att öronen blifvit frostmärkta. Att en invandring till Spetsbergen af renar från Novaja Semlja icke eger rum, visar sig för öfrigt äfven deraf, att Spetsbergsrenen tyckes tillhöra en från Novaja-Semlja-renen afvikande ras, utmärkt genom mindre storlek, kortare hufvud och ben, knubbigare och fetare kropp. [bild] Bäst känner man vildrenens lif från Spetsbergen. Om sommaren söker den sig till grässlätterna i öns isfria dalgångar, på senhösten drar den sig, enligt fångstmännens utsago, till hafskusten för att der spisa de alger, som finnas uppkastade på stränderna, och om vintern begifver den sig tillbaka till de lafklädda bergshöjderna i det inre af landet, hvarest den tyckes trifvas ganska godt, oaktadt kölden der vintertiden måtte vara förfärligt sträng. När renarne om våren återkomma till kusten äro de nämligen ännu ganska feta, men några veckor derefter, då skare bildats på snön och isskorpa gör bergens sidor svårtillgängliga, blifva de så magra, att de knappast kunna förtäras. Om sommaren äta de sig dock snart åter till hull, och deras fetma om hösten är så stor, att de obetingadt skulle taga pris på en utställning af gödboskap. I Tromsös museum förvaras sålunda ryggraden af en ren, skjuten på Kung Karls land, som haft ett 7 till 8 centimeters fettlager på landen. Renen är i trakter, der den blifvit mycket jagad, ganska skygg, men man kan, i fall marken ej är fullkomligt jemn, krypa inom skotthåll, blott man iakttager den försigtigheten att ej nalkas från vindsidan. Under brunsttiden, som infaller på senhösten, skall det någon gång hända, att rentjuren anfaller jägaren, Spetsbergsrenen plågas ej, såsom renen i Lappland och på Novaja Semlja, af »gorm» (tumslånga fluglarver, som utvecklas under djurets hud). Dess kött är äfven vida bättre än den lappska renens. Någon af de farsoter, som i senare tider så förfärligt härjat bland renarne i norra Europa, har aldrig, åtminstone ej under de sista 50 åren, varit gängse på Spetsbergen. Isbjörnen förekommer företrädesvis vid kuster och holmar, som äro omgifna af drifis, ofta till och med på isfälten långt ut till sjös. Bland drifisbitarne gör han nämligen sin bästa fångst. Numera är han temligen sällsynt vid de om sommaren nästan isfria Sydvestra kusterna af Spetsbergen och Novaja Semlja, men allmännare på de nordliga, nästan ständigt isomgifna delarne af dessa öar. Så t. ex. har jag under mina många landstigningar vid Hornsund, Belsund, Isfjorden, Forelands-sundet och Kings Bay på Spetsbergens vestkust aldrig sett en enda björn. Deremot sågos björnar nästan vid hvarje rastplats under den båtfärd jag gjorde 1861 med Torell i Hinlopen Strait och längs kusterna af Spetsbergens nordligaste öar, äfvensom under Palanders och min slädfärd våren 1873 kring Nordostlandet. Isbjörnen finnes för öfrigt allestädes längs Asiens och Amerikas nordkust, efter hvad det tyckes i större mängd, ju längre norr ut man kommer. Någon gång har den äfven, först med is och sedan simmande, kommit ned till Norges nordkust, t. ex. i mars månad 1853, då, enligt uppgift i Tromsö Stiftstidende (n:o 4 för 1869), en isbjörn dödades i Kjöllefjord i Ost-Finmarken. Björnen är ej svår att fälla. Då han märker en menniska, nalkas han vanligen, i hopp om fångst, med smidiga rörelser och i hundra zigzag-bugter för att ej visa hvart han egentligen ämnar sig och sålunda skrämma sitt byte. Ofta klättrar han härunder upp på isblock eller reser sig på bakbenen för att få ett vidsträcktare synfält, eller ock stannar han vädrande med synbar betänksamhet åt alla håll för att med tillhjelp af lukten, på hvilken han tyckes lita mera än på synen, taga reda på de kringliggande föremålens rätta art och natur. Om han tror sig hafva att göra med en säl, kryper eller släpar han sig fram längs isen, och säges då med framtassen dölja den enda från isens hvita färg afstickande delen af sin kropp, den stora, svarta nosen. Om man blott håller sig stilla, kommer björnen på detta sätt så nära, att man kan fälla honom på ett par bösslängders håll eller, hvad fångstmännen anse säkrare, döda honom med lans. Möter man obeväpnad en isbjörn, äro några häftiga rörelser och skrik vanligen tillräckliga att jaga denne på flygten, men flyr man sjelf, kan man vara säker att hafva honom efter sig hack i häl. Blir björnen sårad, så flyr han alltid. Ofta lägger han med labben snö på såret; stundom gräfver han under dödsryckningarna med framfötterna ett hål i snön, i hvilket han gömmer sitt hufvud. Då man ligger för ankar, simmar björnen ibland ut till fartyget, och tältar man på aflägsna trakter, finner man ofta om morgonen vid uppvaknandet en isbjörn i granskapet, hvilken under nattens lopp gått och nosat kring tältet utan att våga angripa detsamma. Jag erinrar mig nu blott ett exempel på att björnen vågat titta in i ett bebodt tält. Det var under Kanes resa. Den bortskrämdes då genom antändning af några strykstickor. Sjelf har jag med mina kamrater natt efter natt utan vakt tältat i trakter, der man var viss om att lägerplatsen, under det vi lågo i djup sömn, skulle noga bevakas af någon björn, hvilken ock, då kocken uppsteg att koka kaffe, sällan försummade att komma inom skotthåll. [bild] En synnerlig benägenhet har björnen deremot att anställa inventering af proviantnederlag, af öfvergifna fartyg eller af båtar, som lemnats upplagda på stranden. De flesta arktiska resande veta omtala märkliga äfventyr, för hvilka så väl menniskor som björnar vid sådana tillfällen blifvit utsatta. Under 1864 års färd kom t. ex. en stor björn och undersökte noga innehållet af en med tält öfverdragen båt, som vi för några timmar lemnat utan vakt i bottnen af Storfjorden. Han åt upp en omsorgsfullt anrättad renstek, sönderref reservkläderna, kringströdde skeppsskorporna m. m., och sedan vi om aftonen återkommit, plockat i hop våra saker, lappat tältet och lagt oss att sofva, återvände samma björn och tillegnade sig, under det vi sofvo, allt det renkött vi kokat för att, i stället för den förlorade steken, användas till följande dagens färd. Under en af de engelska expeditionerna för uppsökande af Franklin fäldes en gång en björn, i hvars mage man bland mycket annat godt fann det i en närbelägen depot nedlagda häftplåsterförrådet. Äfven mycket stora stenar kan björnen välta undan, men ett lager af frusen sand rår han ej på. Isbjörnen simmar utmärkt väl, men ej så fort att han genom simning kan komma undan, om han i båt förföljes. I fall en båt och raska roddare finnas till hands, är han derför förlorad, om, såsom ofta händer, han under försök att undfly söker sin räddning i hafvet. Der är han, såsom fångstmännen, säga »lige saa let at slaa ihjel som en Sau», men man bör skynda sig att med harpun eller på annat sätt få fatt på det dödade djuret, ty det sjunker snart, i fall det ej är mycket fett. Fångstfartygen från Tromsö hemförde 1868 20, 1869 53, 1870 98, 1871 74 och 1872 33 björnar. Man kan häraf sluta, att norska fångstmän årligen dödat i medeltal åtminstone ett hundra björnar. Anmärkningsvärdt är, att bland detta stora antal aldrig funnits en drägtig hona eller en hona med nyfödda ungar.[74] Björninnan tyckes under den tid hon är drägtig hålla sig väl gömd, kanske i någon ishåla i det inre af landet. Huruvida isbjörnen om vintern ligger i ide, är ej fullt afgjordt. Åtskilligt talar dock derför. Den försvinner t. ex. under den mörka tiden nästan fullständigt från öfvervintringsplatserna, och man har ibland funnit hålor under snön, der björnar varit gömda. Sålunda hände det en gång Tobiesen, att han med ena foten steg ned i en dylik håla, till ej ringa förskräckelse för så väl den mångbepröfvade fångstmannen, som för björnen. Det uppgifves äfven, att björnen under den mörka tiden skulle gå ut till iskanten för att söka sin föda. Huru det förhåller sig härmed, kan jag ej afgöra, men häremot talar dock den iakttagelsen att, medan endast en björn under vinterns lopp sågs vid det öppna vattnet i granskapet af vår vinterbostad i Mosselbay 1872–1873, sågo Palander och jag nästan dagligen björnar på det hårdt tillfrusna hafvet norr om Nordostlandet. Björnspår syntes härstädes i alla riktningar på isen och jemte dem lätta, slingrande räfspår. Några sälhål funnos deremot icke, och svårt var alltså att inse, hvarför björnarne valt just denna öde issträcka till uppehållsort. De björnar, som fäldes, voro för öfrigt ovanligt magra, så att det fett de lemnade knappast var användbart till bränsle för slädpartiets kokapparat. Under sina vidsträckta ströftåg efter fångst göra vanligen hanen och den af en eller två större ungar ledsagade honan hvarandra sällskap. Sällan ser man större skaror tillsamman, om ej vid ställen der en betydligare mängd kroppar af dödade hvalrossar, sälar eller hvitfiskar ligga upplagda. Förr väckte åsynen af en isbjörn förskräckelse hos ishafsfararne, men numera tveka fångstmännen ej att genast med lans i hand gå anfallsvis till väga äfven mot en större björnskara. De hafva någon gång på detta sätt inom en kort stund dödat ända till tolf stycken. På bössan lita de mindre. Carl Chydenius sköt under 1861 års expedition inom några minuter trenne tätt vid sin med ett tält öfvertäckta båt. Jag känner intet enda tillfälle, då någon norsk fångstman blifvit allvarligt skadad af en björn. Det tyckes dock, som om detta djur skulle vara djerfvare och farligare i trakter, der det ej gjort bekantskap med menniskans farliga jagtredskap. Under de första engelska och holländska resorna till Novaja Semlja mötte man t. ex. i trakter, der isbjörnen nu nästan helt och hållet saknas, björnar vid nästan hvarje landstigningsplats, och man nödgades med dem upptaga verkliga strider, strider som kostade flere menniskolif. Då under Barents’ andra resa några man den 26/16 sept. 1595 landstego på fastlandet nära östra mynningen af Jugor Schar för att samla »ett slags der förekommande diamanter» (värdelösa bergkristaller), rusade (enligt de Veer) en stor hvit björn fram och fattade en af stensamlarne i halsen. På mannens skrik och fråga »hvem sliter mig i nacken?», svarade en bredvid stående kamrat »en björn» och sprang sin väg. Strax derpå bet björnen sönder hufvudet på sitt byte och sög ut blodet. Det öfriga manskapet, som var i land, kom nu till undsättning, anfallande björnen med fälda bössor och spjut. Men björnen blef ej skrämd, utan rusade fram, grep en man ur de anfallandes led och dödade äfven denne, hvarpå alla de öfriga sprungo sin väg. Förstärkning kom nu från fartyget, och björnen omringades åter af trettio man, ehuru motvilligt, emedan de hade att göra med en »grym, oförfärad och rofgirig best». Af dessa vågade endast trenne gå anfallsvis till väga, och dessa »modiga» män dödade björnen slutligen efter en temligen hård strid. En mängd andra likartade händelser, ehuru vanligen med lyckligt slutresultat, anföras i de flesta arktiska reseberättelser. Sålunda blef en gång i Davis Strait en matros bortsläpad från ett infruset hvalfångarefartyg, och bland drifisen i hafvet mellan Grönland och Spetsbergen var år 1820 samma öde nära att drabba en af matroserna på en hvalfångare från Hull, men han lyckades rädda sig genom att springa undan och åt björnen kasta först sitt enda försvarsvapen, en lans, och sedan sina klädespersedlar, den ena efter den andra.[75] Den 6 mars 1870 blef dr Börgen öfverfallen af en björn och släpad ett godt stycke.[76] Märkvärdigt var, att björnen ej heller denna gång genast dödade sitt offer, utan att mannen fick tid att utropa: »En björn bortsläpar mig», och att han, sedan björnen släpat honom flere hundra steg, efter befrielsen kunde, ehuru ytterst illa skalperad, sjelf springa tillbaka till fartyget. Skalperingen hade uppkommit på så sätt, att björnen försökt att i sitt gap krossa hufvudskålen, såsom den plägar göra med fångade sälar. Scoresby anser det förenadt med fara att jaga isbjörnen i djup snö. Den såsom följeslagare åt M’Clintock, Kane m. fl. bekante dansken C. Petersen ansåg det deremot vara lika ofarligt att anfalla en björn som att slagta ett får. Sibiriefararen Hedenström säger, att man kan våga sig på den med en knif bunden på en käpp – och ungefär på samma sätt yttra sig de norska fångstmännen, eller åtminstone de norsk-finska harpunerarne, om denna »ädla och farliga» jagt. Björnens hufvudföda utgöres af säl och hvalross. Den säges med ett enda tag af sin starka labb kunna kasta en hvalross upp på isen. Renen lyckas han deremot sällan fånga, emedan denne löper snabbare än björnen. Jag har dock tvenne gånger på Nordostlandet sett blod och hår efter renar, som blifvit tagna af isbjörn. Det lider ej heller något tvifvel, att han jemte kött äfven spisar växtämnen, såsom tång, gräs och mossa. Jag har flere gånger, då jag låtit uppskära magen på en skjuten björn, i densamma funnit endast lemningar af växtämnen, och fångstmännen känna detta förhållande så väl, att de betecknade en stor, gammal björn, som dr Theel 1875 sköt vid Dicksons hamn, såsom en »gammel Landkonge», hvilken var för lat att gå på fångst och derför åt gräs i land. För öfrigt torde han hålla till godo med mångahanda slag af födoämnen; en björn förtärde t. ex. för Tobiesen (vintern 1865–66) innehållet af två i en öde stuga qvarlemnade tunnor med saltad fisk. Köttet af björnen är, i fall han ej är allt för gammal eller nyss förtärt ruttet sälkött, ganska ätbart, till smaken midt emellan svin- och nötkött. Ungbjörn-kött är hvitt och liknar kalfkött. Förtärandet af lefvern skall förorsaka häftigt illamående. Oaktadt, såsom redan är nämdt, isbjörnen stundom ännu i våra dagar drifver i land och dödas i nordligaste Norge, omtalas dess skinn ej bland Finmarkens alster af Othere. Den tyckes således hafva blifvit bekant i Europa först efter norrmännens upptäckt af Island och Grönland och var i början ansedd såsom en utomordentlig sällsynthet. En norsk storman, som utvandrat till Island och der lyckats bemäktiga sig en björninna med tvenne ungar, skänkte dem år 880 åt Norges konung och fick i gengäld en farkost lastad med timmer. Ingen hade då i Norge sett detta djur förut. Nordens gamla sagor veta vidare berätta, det presten Isleif, för att blifva utnämnd till biskop på Island, år 1056 skänkte en hvitbjörn till kejsar Henrik. År 1064 betalte konungen i Danmark en hvitbjörn från Grönland med ett väl utrustadt, fulltackladt handelsfartyg, en betydlig penningesumma och en dyrbar guldring.[77] Äfven Marco Polo omtalar i berättelsen om de norr ut boende nomadiserande fredsälskande tatarstammarnes land, att der finnas hvita björnar, de flesta 20 tvärhänder långa, stora svarta räfvar, vilda åsnor (renar) och ett litet djur kalladt »rondes», som ger sobelskinnet.[78] Då isbjörnen endast finnes vid ishafskusten, bevisa dessa uppgifter, att redan på 1200-talet Asiens nordligaste del var bebodd eller åtminstone besökt af jägare. Olaus Magnus beskrifver till och med ej oriktigt hvitbjörnarnes lefnadssätt, med tillägg att man plägar skänka deras skinn till katedral- och sockenkyrkornas altaren, på det att presten under messan ej må frysa om fötterna (Ol. Magnus, Roma-uppl. 1555, s. 621). Allmännare känd i vestra Europa blef isbjörnen dock först genom engelsmännens och holländarnes ishafsfärder, och dess pris har numera sjunkit så mycket, att det skinn, som en gång betraktades såsom en ofantligt stor dyrbarhet, numera vid afslutande af räkenskaperna mellan redarne och fångstmännen beräknas till endast 25 à 50 kronor. [bild] År 1609 fångade Stephen Bennet under sin sjunde resa till Beeren Eiland två unga isbjörnar, som bragtes till England och sedermera underhöllos i Paris Garden (Purchas, III s. 562). Numera hemtas dylika djur mycket ofta lefvande till Norge för att derifrån försändas till Europas zoologiska trädgårdar, i hvilka isbjörnen sällan saknas. Fångsten underlättas derigenom, att ungarne sällan lemna den dödade modern. Jemte renar och björnar träffar man i de trakter, hvarom här är fråga, endast tvenne land-däggdjur, fjellräfven (Vulpes lagopus L.) och lemmeln (Myodes obensis Brants).[79] Räfven är temligen allmän så väl på Spetsbergen som på Novaja Semlja. Dess bo utgöres stundom af en mängd sammanhängande, i jorden gräfda gångar med flere öppningar. En dylik lya såg jag på Wahlbergs ö i Hinlopen Strait på krönet af ett alkberg; den var rikligt försedd med förråd af halfruttna alkor, gömda i gångarne. De gamla räfvarne syntes under vår dervaro ej till, men flere dels svarta dels röd- och hvitbrokiga ungar sprungo då och då fram ur öppningarna och lekte med smidiga rörelser i boets granskap. Ett likadant bo, äfven med ungar som sprungo mellan boets öppningar, lekte och jagade hvarandra, har jag sett på norra stranden af Matotschkin Schar, samt obebodda räfhålor och räfgångar flerstädes vid Novaja Semljas vestkust, vanligen i öfre delen af torra sandkullar. Lemmeln finnes ej på Spetsbergen, men måtte vissa tider förekomma i otroliga massor på Novaja Semlja. Vid början af sommaren, då snön nyss bortsmält, ser man nämligen öfverallt på jemna bördiga ställen i den der ganska täta gräsvallen ungefär en tum breda och en half tum djupa gångstigar, hvilka af dessa små djur vintertiden upptrampats under snön i den gräs- och mossbädd, som närmast täcker den frusna marken. De hafva på detta sätt med hvarandra förenat sina i jorden gräfda bostäder och byggt sig beqväma, mot den stränga vinterkölden skyddade vägar till sina foderplatser. Tusen och åter tusen djur måtte erfordras för att äfven på ett mindre område utföra detta arbete, och underbart skarpt måtte deras ortsinne vara, om de, såsom antagligt är, med säkerhet hitta fram i den ändlösa labyrint de sålunda skapat. Under snösmältningstiden bilda dessa gångar små, men öfverallt förekommande afloppskanaler för vattnet, hvilka i väsentlig mån bidraga till landets torrläggande. I öfrigt är marken på vissa ställen så tätt beströdd med lemmelspillning, att denna måste hafva ett ganska väsentligt inflytande på jordmånens beskaffenhet. ________ Af mygg plågas man icke i de egentliga polartrakterna [80], och öfver hufvud taget är hela polarområdets insektfauna ytterst fattig, om ock rikare än man förut antagit. Rikligast förekomma arachnider, acarider och podurider, så att dr Stuxberg under 1875 års Jenisej-expedition kunde af dem insamla ett ganska stort antal, som efter hemkomsten blifvit bearbetadt: poduriderna af dr T. Tullberg i Upsala, arachniderna af dr L. Koch i Nürnberg. Dessa små djur träffas med stort individantal bland förmultnade växtlemningar, under stenar och trästycken vid stranden, kringkrypande på grässtrån m. m. Af de egentliga insekterna hemfördes under samma expedition från Novaja Semlja nio arter coleoptera, bestämda af prof. F. W. Mäklin i Helsingfors.[81] Några få hemiptera och lepidoptera, en orthopter, ett större antal hymenoptera och diptera från samma resa hafva blifvit undersökta af lektor A. E. Holmgren i Stockholm. Likaledes insamlade dr Stuxberg en mängd landtmaskar, hvilka blifvit beskrifna af vår numera i Californien bosatte landsman dr G. Eisen. Denna djurgrupps förekomst i en trakt, der jorden på några få tums djup är ständigt frusen, synes mig högeligen märkvärdig – och öfver hufvud taget tyckes insektens förekomst i ett land, som är utsatt för en vinterköld under qvicksilfrets fryspunkt, och der djuret ej kan söka skydd mot kölden genom att krypa ned till ett aldrig frysande jordlager, förutsätta, att antingen insekten sjelf, dess ägg, larv eller puppa kan stelfrysa utan att dödas. Endast ganska få arter af dessa små djur tyckas dock bestå ett sådant frysningsprof, och de verkliga polarländernas landevertebrat-fauna är derför ytterligt fattig i jemförelse med sydligare trakters. Annorlunda förhåller det sig i hafvet. Här är djurlifvet så långt menniskan lyckats framtränga mot den yttersta norden ytterligt rikt. Nästan vid hvarje draggning upphemtar skrapan från hafsbottnen massor af kräftdjur, snäckor, musslor, sjöstjernor, sjöborrar[82] m. m. i vexlande former, och sjelfva hafsytan vimlar en solklar dag af pteropoder, beroider, yt-krustaceer m. fl. En skildring af denna på vexling mest rika sidan af djurlifvet i den höga norden kommer dr Stuxberg framdeles att lemna. Tills vidare kan jag blott hänvisa till den mängd i detta ämne offentliggjorda afhandlingar, som finnas intagna i Vetenskaps-akademiens skrifter. ________ Äfven de högre djurformerna förekomma inom polarområdet i större antal i hafvet än på land. Det vida öfvervägande antalet af de foglar, jag ofvanför anfört, tillhöra sålunda hafvet, ej landet, och detsamma är förhållandet med nästan alla de djur, hvilka sedan tre eller fyra hundra år tillbaka utgjort föremål för »ishafsfångsten». Denna näring, som under hvalfångstens tid lemnade ett utbyte kanske jemförligt med inkomsten från Amerikas bergoljekällor i vår tid, har numera ej i ringaste mån samma betydelse, som den fordom hade. Det djur, hvars fångst lemnade detta rika byte, nordhvalen (Balæna mysticetus L.), är nämligen numera så utrotadt i de farvatten, hvarom här är fråga, att hvalfångarne länge sedan nödgats söka sig nya fångstplatser i andra delar af polarhafven. Det är derför ej mer hvalen, utan andra djurarter, som locka fångstmannen till Spetsbergens och Novaja Semljas kuster. [bild] [bild] Det vigtigaste fångstdjuret har under de senaste femtio åren varit hvalrossen, men äfven denna håller nu på att blifva utrotad. Den träffas numera sällan om sommaren vid vestkusten af Novaja Semlja söder om Matotschkin Schar. Under våra besök på denna ö åren 1875, 1876 och 1878 hafva vi t. ex. ej derstädes sett ett enda af dessa djur. Men i Kariska porten, vid Novaja Semljas ostkust och på vissa ställen i Kariska hafvet kan man ännu erhålla en riklig fångst. Tidigare på året skall hvalrossen äfven träffas bland drifisen på vestkusten och söder ut mot mynningen af Petschora, ehuru antalet af de djur, som fångas af samojederna vid Chabarowa, tyckes vara ytterligt ringa. Deremot sågo holländarne vid de första resorna hit ett betydligt antal af detta sällskapliga djur. Ej heller då förekommo dock hvalrossarne härstädes i sådan mängd som vid samma tid på Spetsbergen och Beeren Eiland, hvilka tydligen utgjort deras hufvudhemvist. Under Stephen Bennets fjerde resa till Beeren Eiland år 1606 dödades derstädes 700 till 800 hvalrossar på sex timmar och år 1608 nära tusen på sju timmar. De på stränderna qvarlemnade kropparne lockade björnar dit i sådan mängd, att t. ex. år 1609 närmare 50 sådana dödades af manskapet från ett enda fartyg. På ett ställe såg man 18 björnar på en gång (Purchas, III s. 560). En norsk skeppare kunde ännu under en öfvervintring på Beeren Eiland 1824–25 döda 677 hvalrossar. Men då Tobiesen öfvervintrade derstädes 1865–66, fångade han endast en hvalross, och de båda gånger, jag varit i land på ön, har jag der ej sett en enda. Förr träffade fångstmännen nästan hvarje år under senhösten, då drifisen försvunnit, »hvalross på land», d. v. s. flockar af flere hundra hvalrossar, som krupit upp på någon låg, jemn sandstrand för att der nästan orörliga tillbringa dagar och veckor. Under denna hvilotid tyckas de flesta vara försänkta i djup sömn, dock ej alla, ty – enligt enstämmig utsago af alla de fångstmän, med hvilka jag talat härom – hålla några vakt för att varna kamraterna, när fara är å färde. Om nödig försigtighet iakttogs, d. v. s. om man närmade sig stranden, der djuren voro samlade, vid frånlandsvind och med lansstyng dödade först dem, som lågo närmast vattnet, kunde man sedan utan svårighet slagta de öfriga, hvilka genom sina dödade kamraters kroppar hindrades att nå hafvet. Numera inträffar ett dylikt tillfälle till fångst ytterst sällan, och det finnes berömda hvalrossnäs, på hvilka man fordom hvarje år träffat hundratals djur, i hvilkas granskap man nu ej ser ett enda. Äfven i hafvet finnas vissa ställen, der hvalrossen företrädesvis uppehåller sig, och som derför af fångstmännen betecknas såsom hvalrossbankar. En sådan bank finnes i granskapet af ön Moffen, belägen under 80° n. br. vid Spetsbergens nordkust, och i tusental måste de djur räknas, som här dödats. En annan dylik bank finnes på 72° 15′ n. br. vid kusten af Jalmal. Orsaken hvarför hvalrossarne med förkärlek uppehålla sig på dessa ställen är helt säkert den, att de der finna en riklig föda, hvilken ej, såsom ofta uppgifvits, består af tång, utan af åtskilliga å hafvets botten lefvande musslor, hufvudsakligast Mya truncata och Saxicava rugosa. Dessas köttiga delar befrias, innan de nedsväljas, så utmärkt väl från skalet och rengöras så fullständigt, att innehållet i magsäcken ser ut som en anrättning af omsorgsfullt skalade ostron. Vid födans insamlande torde hvalrossen använda sina långa betar för att uppgräfva de djupt i leran dolda musslorna och maskarne.[83] – Scoresby anger, att han i en hvalrossmage, jemte smärre kräftdjur, funnit stycken af en ung säl. De största hvalrossbetar jag sett voro ett par hanbetar inköpta sommaren 1879 på St Lawrence-ön i norra delen af Bering-hafvet. De mätte 830 och 825 millimeter i längd, den största omkretsen var 227 och 280 millimeter, och den sammanlagda vigten utgjorde 6,680 gram. Äfven betar af honor har jag sett nära lika långa, men dessa skilja sig från hanbetarne genom en vida smäckrare form. Betarnes yta är alltid sprickig, men under den finnes ett lager af sprickfritt elfenben, hvilket åter omsluter en grynig, på sina ställen halft genomskinlig, liksom oljedränkt benkärna. När hvalrossoxen blifvit mycket gammal, simmar han för sig sjelf som en enstöring, men eljest hålla sig djur af samma ålder och kön tillsamman i stora flockar. Ungen följer länge sin moder och skyddas af henne med synbar ömhet och starkt framträdande moderskärlek. Hennes första omsorg, då hon är förföljd, är derför att rädda ungen, äfven   [bild] om detta måste ske med offer af eget lif. En hvalrosshona med unge är nästan alltid förlorad, om de upptäckas från en fångstbåt. Huru ifrigt hon än med stötar och knuffar söker draga ungen undan eller att vilseleda förföljarne genom att dyka ned med honom under framlabben, upphinnes hon dock oftast och dödas. En dylik jagt är i sanning grym, men fångstmannen känner i sitt yrke ingen skonsamhet. Hvalrossarne, i synnerhet gamla enstaka hanar, sofva och hvila om hösten, då drifisen försvunnit, äfven i vattnet, med hufvudet än öfver ytan, än under densamma och med så starkt uppblåsta lungor, att kroppen hålles flytande med en del af ryggen uppskjutande öfver vattnet. Det senare sättet att sofva är väl möjligt endast så lång tid i sänder, som djuret kan hålla andan, men detta lär vara ganska länge. Om en fångstbåt möter en på detta sätt sofvande hvalross, så väckes denne först med ett ljudligt »törn upp», innan han harpuneras, »för att han ej i skrämseln skall hugga hål i båten med sina betar». Hvalrossen sjunker och går förlorad, om han dödas genom ett skott, medan han befinner sig i vattnet, eller om man skjuter honom, medan han ligger på ett isstycke, men utan att döda honom så ögonblickligt, att han ej under de sista dödsryckningarna kan kasta sig i vattnet. Han fångas derför nästan uteslutande med harpun eller lans. Harpunen utgöres af en på yttersidan skarpt slipad, med hulling försedd stor och stark jernkrok, löst fästad vid harpunstången, men fastbunden vid ena ändan af en tio famnar lång, smäcker lina, ofta af hvalrosshud. Med andra ändan är linan fästad i båten, uti hvars främre del den är omsorgsfullt upplagd i en redig bugt. Fem till tio sådana med harpuner försedda linor finnas i hvarje fångstbåt. När fångstmännen se en hvalrossflock, antingen på ett drifisstycke eller i vattnet, söka de att tyst och mot vinden komma ett af djuren tillräckligt nära för att kunna harpunera det. Lyckas detta, dyker hvalrossen först ned och söker sedan simma undan allt hvad den förmår. Men den är med linan spänd för båten och måste derför släpa denna med sig. Kamraterna simma till, nyfikna att få reda på orsaken till larmet. En ny hvalross spännes för med en annan harpun, och så går det undan för undan, tills alla harpunerna äro använda. Båten drages nu, oaktadt roddarne spjerna emot med årorna, framåt med hvinande fart, men utan någon egentlig fara så länge alla djuren draga åt samma håll. Om ett af dem söker taga en annan väg än olyckskamraterna, måste dess lina afskäras, eljest kantrar båten. När hvalrossarne blifvit utmattade af an- strängning och blodförlust, börjar man hala in linorna. Det ena djuret efter det andra drages till båtens förstäf och får der vanligen först med flata lansen ett slag i hufvudet och, då det vänder sig för att värja sig häremot, ett lansstyng i hjertat. Sedan bakladdningsgevär börjat begagnas af fångstmännen, föredraga de ofta att döda den harpunerade hvalrossen med en kula i stället för att »lansa» den. Att deremot skjuta på en ej harpunerad hvalross betraktade fångstmännen förr som ett oförlåtligt lättsinne, emedan djuret på detta sätt oftast sårades eller dödades utan något gagn. De yttrade sig derför med stor förbittring mot de turister, som någon gång kommo till Spetsbergen och på detta sätt förderfvade fång-   [bild] sten. Det kan dock ej nekas, att de sjelfva på senare tider ofta följt det dåliga föredömet, och många anse, att häri ligger en af hufvudorsakerna till hvalrossens betydliga förminskning under de senare åren. Skulle en internationel lagstiftning för ishafsfångsten fastställas, så borde i första rummet allt skjutande af ej harpunerad hvalross förbjudas. Sällskaplighet och nyfikenhet tyckas vara hufvuddrag hos hvalrossarne. Dessa deras egenskaper har jag varit i tillfälle att iakttaga, då jag en gång en stilla härlig nordisk sommardag rodde fram på ett spegelblankt, drifisbeströdt haf midt ibland en betydande flock af dessa djur. En del följde båten långa stycken i all fredlighet, då och då utstötande ett grymtande läte, andra summo helt nära och höjde sig högt öfver vattnet för att taga främlingarne i skärskådande, åter andra lågo så tätt packade på drifisbitar, att dessa voro nedsänkta ända till vattenbrynet, medan de i sjön kringsimmande kamraterna med våld sökte tilltvinga sig plats just på det förut öfverfylda hvilostället, oaktadt en mängd obegagnade isstycken kringdrefvo i granskapet. När fångstmännen dödat hvalrosshonan, händer det ofta, att de fånga ungen lefvande. Denna blir lätt tämd och omfattar snart sin väktare med stor kärlighet. Han söker efter bästa förmåga med sina för vandring på det torra klent utrustade fortskaffningsorganer följa de på däcket gående sjömännen och ger sig ej någon ro, om han blir lemnad ensam. Beklagligen lyckas man ej länge hålla den vid lif, förmodligen emedan man ej kan förse den med tjenlig föda. Exempel finnas dock, att lefvande hvalrossungar blifvit förda till Europa. Sålunda omtalas (Purchas, III s. 560), att Master Welden och Stephen Bennet den 22/12 juli 1608 fångade två lefvande ungar, den ena hane och den andra hona. Honan dog innan man kom till England, men hanen lefde tio veckor. Han fördes till hofvet, förevisades för konungen och mången hedervärd gentleman samt väckte allmän beundran för sin besynnerliga form och stora läraktighet. En ung hvalross, som 1829–30 fördes till Petersburg, dog äfven innan kort. Den gaf anledning till K. E. v. Baers berömda afhandling: »Anatomische und zoologische Untersuchungen über das Wallross», tryckt i Mémoires de l’Académie Impériale des Sciences de S:t Pétersbourg, Sér. VI, T. IV 2, 1838, s. 97. Hvalrossen fångas för hudens, späckets och tranens skull. Värdet af en fullvuxen hvalross beräknades i Tromsö vid uppgörelsen mellan redarne och fångstmännen 1868 till 80 kronor, men sjönk 1871 till endast 48 kronor. Köttet är groft och tranigt och spisas af fångstmännen endast i nödfall. Af egen erfarenhet kan jag dock intyga, att dess jemförelsevis lilla tunga är ganska välsmakande. Af eskimåerna och tschuktscherna betraktas köttet som en läckerhet. Hvalrossen har helt säkert långt före den historiska tiden varit föremål för fångst bland polarfolken,[84] men i skrift omtalas den första gången i skildringen af Otheres nordhafsfärd. Det framgår af berättelsen, att den då fångades vid Skandinaviens nordkust. Detta synes så mycket mindre osannolikt, som en eller annan hvalross t. o. m. i våra dagar drifvit i land vid Norges kuster, och som hvalrossar ännu årligen dödas utanför Swjatoinos på Kola-halfön.[85] Ganska riktigt beskrifves hvalrossen i den bekanta, på slutet af elfvahundratalet författade norska skriften »Konungs skuggsjá» (konungaspegeln) såsom ett djur liknande sälen [86] på det när att den, utom åtskilliga mindre tänder, har tvänne stora betar, hvilka stå ut från öfverkäken. Denna tydliga och från öfverdrift fria skildring ersättes dock i senare medeltidsskrifter af de mest äfventyrliga berättelser om djurets utseende och fångst. Sålunda säger Albertus Magnus († 1280)[87], att hvalrossen fångas på det sätt, att man, under det djuret sofvande hänger på sina stora betar i en klippremna, utskär en bit af huden och fäster ett starkt tåg deri, hvars andra ända är bunden vid träd, pålar eller stora i klipphällen fästade ringar. Derpå väckes hvalrossen genom att man slungar stenar på dess hufvud. Under sina bemödanden att komma undan lemnar den huden qvar. Sjelf omkommer den snart derpå eller uppkastas halfdöd på stranden. Vidare nämner han, att hvalrosslinor äro till följd af sin styrka mycket lämpliga för lyftande af stora tyngder, och att de alltid finnas till salu i Köln. Förmodligen användes de der vid domkyrkobyggnaden. Likartade äfventyrliga föreställningar om hvalrossens utseende och om dess lefnadsvanor upprepas i en mer eller mindre förändrad form till och med af Olaus Magnus, hvars föreställning om hvalrossen framgår af ofvanstående träsnitt. [bild] Den 11/1 augusti 1556, året efter offentliggörandet af Olai Magni arbete, såg en vest-europe för första gången några verkliga hvalrossar, som dödats af ryska fångstmän vid Waigatsch-ön. Någon beskrifning på djuret lemnas dock icke, men från den tiden blefvo alla deltagare i engelska och holländska nordostfärderna i tillfälle att se hvalrossar i hundra- och tusental. Det var först nu som man lärde verkligen känna detta märkliga, med så många fabler utsmyckade djur. Från denna tid härrör ock den vackra och naturtrogna afbildning af hvalrossen, som här meddelas. [bild] En egenhet hos hvalrossen må ännu omnämnas. Huden, i synnerhet hos gamla hanar, är ofta full med sår och skråmor, hvilka dels tyckas härröra från strider och skrapning mot skarpa isstycken, dels från någon svår hudåkomma. Detsamma har Mr H. W. Elliott anmärkt i af- [bild]   seende å hvalrossen i Beringhafvet.[89] Hvalrossen är äfven plågad af löss, hvilket, så vidt jag vet, icke är förhållandet med sälarterna; i stället träffar man massor af intestinalmaskar i sälarnes magsäck, då deremot inga sådana förekomma i hvalrossens. Rörande de öfriga fångstdjuren i Ishafvet nödgas jag fatta mig ganska kort, då jag om dem knappast har att [bild] [bild] anföra några iakttagelser, som ej redan genom talrika skrifter äro tillräckligt kända. Af sälar finnas vid Novaja Semlja tre arter. Storsälen (Phoca barbata Fabr.) förekommer temligen allmänt äfven vid Spetsbergens kuster, ehuru aldrig i stora hjordar. Jagten på detta djur är den vigtigaste delen af sälfångsten i dessa farvatten, och storsälen dödas ännu årligen i tusental. Dess värde beräknas vid redarens uppgörelse med fångstmannen till 20 à 25 kronor. [bild][bild] Grönlands- eller Jan-Mayen-sälen (Phoca Grœnlandica, Müller), som vid Jan Mayen ger anledning till en så gifvande fångst, förekommer äfven allmänt bland drifisen i Murmanska och Kariska hafven. Snadden (Phoca hispida Erxl.) är äfven allmän vid kusten, i synnerhet ser man dessa djur ligga, hvart vid sitt sälhål, på isen af fjordar, som ännu ej uppbrutit. Mången gång följer äfven den nyfiket fartygets kölvatten långa sträckor och kan då lätt skjutas, emedan den ofta är så fet, att den ej i likhet med de tvenne andra sälarterna sjunker, då den blifvit dödsskjuten i vattnet. Klapmytsen (Cystophora eristata Erxl.) säga sig fångstmännen aldrig hafva sett vid Novaja Semlja, men den lär årligen förekomma i temligen stort antal bland isen VSV. om Sydkap på Spetsbergen. Blott en enda gång har under våra många resor i Ishafvet en klapmyts blifvit iakttagen, nämligen ett ungt djur som 1858 dödades i granskapet af Beeren Eiland. Af hvalarter förekommer den genom sin långa och dyrbara, rätt ut i kroppens längdriktning från öfverkäken utstående tand utmärkta narhvalen numera så sällan vid Novaja Semljas kuster, att de norska fångstmännen aldrig der sett till den. Allmännare skall den vara vid Hopen Eiland, och Witsen omtalar (s. 903), att någon gång stora hjordar af narhvalar blifvit sedda mellan Spetsbergen och Novaja Semlja. Den med narhvalen jemnstora hvithvalen[91] eller belugan förekommer deremot i stora stim vid Spetsbergens och Novaja Semljas kuster, i synnerhet på ställen der sötvattenselfvar utfalla. Den fångades förr, men ej med synnerlig framgång, medelst en egen art harpun, af fångstmännen kallad »skottel». Numera sker fångsten med ofantligt stora och starka nät, som läggas ut vid stranden på ställen, der hvithvalarne pläga gå fram. På detta sätt fångades ensamt å fartyg utgångna från Tromsö år 1871, då fångsten tyckes hafva lemnat det största utbytet, 2,167 hvithvalar. Värdet beräknades då till 54 kronor stycket. Fångsten är, ehuru lockande, dock mycket osäker; stundom utfaller den utomordentligt riklig, såsom våren 1880, då en skeppare genast vid ankomsten till Magdalena bay fångade 300 af dessa djur i ett notkast. Af de dödade hvalarne tillvaratagas ej allenast späck och hud, utan äfven, när så ske kan, kropparne, hvilka, då billig transportlägenhet finnes, användas vid guanofabriker i nordliga Norge. Utan allt för stor olägenhet kunna de tagas om bord på fartyg efter att hafva legat ett helt år upplagda på Spetsbergens strand, ett bevis att förruttnelsen i polartrakterna försiggår ytterst långsamt. [bild] Med sin bländande mjölkhvita hud, å hvilken man sällan kan upptäcka en fläck, skrynkla eller skråma, är den fullvuxna hvithvalen ett utomordentligt vackert djur. De yngre hvalarne äro ej hvita, utan mycket ljust gråbruna. Hvithvalen tages med nät ej allenast af norrmännen vid Spetsbergen, utan äfven af ryssar och samojeder vid Chabarowa. Fordom tyckes den hafva fångats i stor skala äfven vid Jenisejs mynning, att döma af den mängd kotor af hvithval, som man träffar vid de nu öde lemnade boningsplatserna derstädes. Den går der flere hundra kilometer uppför floden. Stora stim af denna lilla hvalart har jag äfven sett vid Spetsbergens och Taimurhalföns nordkust. Andra hvalarter förekomma sällan vid Novaja Semlja. Endast två små hvalar sågos sålunda denna gång vid vår öfverresa från Tromsö, och jag erinrar mig icke, att mer än en enda blifvit sedd i hafvet kring Novaja Semlja under mina båda föregående resor till Jenisej. Äfven vid öns norra del förekomma dessa hafsdjur så sällan, att en fångstman berättade mig såsom något märkligt, att han 1873 i slutet af juli VNV. om vestra inloppet till Matotschkin Schar 20–30′ från land sett en mängd hvalar, tillhörande tvenne arter, af hvilka den ena var en »släthval», den andra hade liksom en topp i stället för en fena på ryggen. Det är ganska märkligt, att hvalar fortfarande förekomma ganska rikligt vid Norges kuster, ehuru de der sedan ett årtusende tillbaka varit föremål för fångst, men deremot, om man undantager den lilla hvithvalen, endast tillfälligtvis öster om Hvita hafvet. Hvalfångsten, som i så storartad skala bedrefs vid Spetsbergens vestkust, har derför aldrig i någon större utsträckning bedrifvits vid Novaja Semlja, och skelettdelar af hval, som i sådan mängd finnas uppkastade på Spetsbergens stränder och på stränderna af hafvet å ömse sidor om Beringssund, träffas ej heller, så vidt min erfarenhet sträcker sig, hvarken på stränderna af Novaja Semlja, på kusterna af Kara-hafvet eller på de ställen af Sibiriens nordkust mellan Jenisej och Lena, der vi landstigit. De uppoffringar, som så länge förgäfves gjordes för att denna väg försöka framtränga till Kina, blefvo således ej här såsom på Spetsbergen ersatta genom uppkomsten af en vinstbringande hvalfångst. Mötet med en hval omtalas af de första sjöfarande i dessa trakter såsom någonting högeligen märkligt och farligt, t. ex. i berättelsen om Stephen Burroughs resa 1556 med följande ord[92]: »St James-dagen syntes en hval vid sidan om oss så nära, att vi skulle hafva kunnat stöta ett svärd i den, hvilket vi dock aktade oss för af fruktan att den skulle kantra vårt fartyg. Jag kallade alla man på däck, och alla skreko, till följd hvaraf den sam bort från oss. Den syntes så mycket öfver vattnet som en stor båt, och då den föll ned, uppstod ett så förfärligt buller, att man skulle blifvit ytterst förvånad, om man ej känt orsaken dertill. Men, Herren vare tack, vi blefvo utan vidare olägenhet fria från besten.» Då Nearchus med Alexander den stores flotta seglade från Indus till Röda hafvet, väckte äfven en hval så stor förskräckelse, att befälhafvaren endast med svårighet kunde återställa ordningen bland de skrämda sjömännen och förmå roddarne att ro till det ställe, der hvalen sprutade vatten och bragte sjön i rörelse liksom af en hvirfvelvind. Alla man skreko nu, slogo i vattnet med årorna och tutade i sina trumpeter, så att det stora och, enligt de macedoniska hjeltarnes förmodan, så förfärliga odjuret blef skrämdt. Man synes mig häraf kunna draga den slutsatsen, att stora hvalar på Alexanders tid voro ytterst sällsynta i de haf, som omgifva Grekland, och på Burroughs tid i dem, som skölja Englands kuster. Annorlunda mottogs hvalen vid Spetsbergen några få år efter Burroughs färd af holländska och engelska fångstmän. Alla man blefvo vid åsynen af en hval utom sig af glädje och rusade ned i båtarne för att från dem anfalla och döda det dyrbara djuret. Fångsten skedde med sådan framgång, att, såsom redan är nämndt, den hval (Balæna mysticetus L.), hvars jagt då lemnade full sysselsättning åt hundratals fartyg och flere tiotusental menniskor, numera är vid Spetsbergen så godt som utrotad. Under våra många färder i dessa farvatten har sålunda endast en enda dylik hval blifvit af oss sedd, nämligen den 23 juni 1864 i drifisen utanför Spetsbergens vestkust vid 78° n. br. Då nordhvalen fortfarande förekommer i ej ringa mängd i andra delar af polarhafvet, och då den vid Spetsbergen icke varit utsatt för någon jagt under de sista 40 à 50 åren, så visar detta förhållande, huru svårt det är att få en djurform att återvända till en trakt, der den en gång blifvit utrotad eller från hvilken den blifvit bortjagad. Den hval, som kapten Svend Føyn sedan 1864 så godt som uteslutande jagar vid Finmarkens kust, tillhör en helt annan art, blåhvalen (Balænoptera Sibbaldii Gray); likaså är det andra hvalarter, som fortfarande i temligen stor mängd följa fiskstimmen till Norges kust, vid hvilken de under stundom stranda och dödas i temligen stort antal. En tandhval (Orca gladiator Desm.) fångades för några år sedan till och med i sjelfva hamnen vid Tromsö. Hvalen var då redan döende af qväfning, förorsakad deraf att den försökt svälja en ejder, hvilken kommit in i matstrupen ej, som sig borde, med hufvudet, utan med stjerten förut. Då munsbiten nu skulle glida ned, hindrades detta af de styfva fjädrarne, som utspärrades, och fogeln fastnade i hvalens strupe, hvilket, att döma af de sällsamma hopp och kastningar, denne genast började göra, måtte hafva förorsakat honom mycket obehag, som ökades ännu mer, då invånarne ej försummade att begagna hans redlösa tillstånd för att harpunera honom. [bild] FJERDE KAPITLET. Ursprunget till namnen Jugor Schar och Kara-hafvet. –Regler för segling genom Jugor Schar. – Jordens »högsta berg». – Ankarplatser. – Insegling i Kara-hafvet. – Dess omgifningar. – Novaja Semljas inlandsis. – Verkliga isberg sällsynta i vissa delar af polarhafven. – Kara-hafvets naturbeskaffenhet. – Djur, växter, myrmalm. – Färd öfver Kara-hafvet. – Isens inflytande på hafsbottnen. – Sötvattensdiatomaceer på hafsis. – Ankomst till Dicksons hamn. – Djurlif derstädes. – Inbyggare och boningsplatser vid Jenisejs mynning. – Floran vid Dicksons hamn. – Evertebrater. – Utflygt till Hvitön. – Jalmal. – Föregående besök derstädes. – Nummelins öfvervintring på Briochowski-ön. Vid öfverresan till Waigatsch-ön mötte jag Lena, som då först ångade in till den öfverenskomna mötesplatsen. Jag gaf dess kapten order att ofördröjligen ankra vid Chabarowa, intaga kol från Express och göra sig färdig att genast efter min återkomst från utflygten samtidigt med de öfriga fartygen lyfta ankar och segla vidare. Jag kom om bord på Vega den 31 juli om aftonen, mycket nöjd och belåten med hvad jag under utflygten på Waigatsch-ön sett och insamlat. Lena var dock ej fullt i ordning, hvarför afresan uppsköts till den 1 augusti om morgonen. Alla fartygen lyfte då ankar och seglade eller ångade genom Waigatsch-sundet eller Jugor Schar in i Kara-hafvet. Namnet Jugor Schar möter man ej i de äldsta reseskildringar och på de äldsta kartorna. Men redan 1611 träffas det i en redogörelse för ryssarnes handelsväg mellan »Pechorskoie Zauorot och Mongozei», som finnes bifogad det förut nämnda brefvet af Richard Finch till Sir Thomas Smith (Purchas, III s. 539). Namnet är tydligen härledt från det gamla namnet Jugaria på den söder om sundet belägna landsdelen, och denna säges (t. ex. på kartan till Herbersteins arbete) hafva sitt namn efter ungrarne, som skulle leda sitt ursprung från dessa trakter. De första holländska nordostfararne kallade det Waigatsch-sundet eller Fretum Nassovicum. Nyare geografer nämna det äfven Pets sund, hvilket dock är oriktigt, då Pet icke seglat genom detsamma. Något särskildt namn för hafsviken mellan Tajmur- halfön och Novaja Semlja hade man till en början ej. Namnet »Carska bay» finner man emellertid redan i de upplysningar om seglatsen mot nordost, som år 1584 lemnades till Moscovie Companie af dess hufvudfaktor, Antonie Marsh (Purchas, III s. 805). Till en början begagnades detta namn likväl blott för Kara-flodens utloppsvik, men det öfverfördes småningom på hela det utanför liggande hafvet, hvars äldsta samojediska, äfven af en flod härledda benämning skall i något förryskad form hafva varit »Neremskoe» (jemför Purchas, III s. 805, Witsen s. 917). Jag kommer i det följande att under namnet »Kara-hafvet» innefatta hela den hafsvik, som från 77° n. br. mellan Kap Tscheljuskin och Novaja Semljas nordspets sträcker sig söder ut mot Europas och Asiens nordkust. För seglingen genom sundet mellan Waigatsch-ön och fastlandet lemnar kapten Palander följande föreskrift: »Då Jugor-sundet är svårt att upptäcka långt till sjös, bör man vid angöringen taga goda solobservationer, om sådana kunna erhållas, och efter dessa sätta kursen midt i sundet, helst omkring NO p. c. Kommen närmare land (3 à 4 eng. mil) urskiljer man sundet med lätthet. Sedan är ingenting annat att iakttaga än att vid inlöpningen hålla midt i farvattnet. Vill man ankra vid Samojedbyn, bör man hålla sig omkring 1 eng. mil från styrbordslandet och styra NO p. c., till dess man ser samojedhyddorna, hvarefter man böjer af styrbord hän, hållande kyrkan litet om styrbord. För större fartyg är ej rådligt att gå in på grundare vatten än 8 à 9 famnar, emedan djupet sedan temligen tvärt aftager till 3 à 4 famnar. Från Samojedbyn styres kurs rätt på Waigatsch-öns sydöstra udde (Suchoi nos), som bör passeras på ½ eng. mils afstånd. Strax SV från denna udde ligger ett ganska långt grund, för hvilket man bör akta sig. Från nyssnämnda udde styres N ½ O p. c. till sjös i Kara- hafvet. Med denna kurs får man två grund om styrbord och två om babord på en half engelsk mils afstånd. Djupet är i allmänhet 10 famnar; på intet ställe i farleden finnes mindre än 9 famnar. Jugor Schar kan således genomseglas äfven af de mest djupgående fartyg. Vid genomgången af sundet anbefalles att hålla god utkik från toppen, hvarifrån i klart väder grunden lätt kunna ses.» I de äldsta berättelserna talas om mycket höga berg, täckta af is och snö, som skulle förekomma i granskapet af sundet mellan Waigatsch-ön och fastlandet, till och med om att der skulle finnas de högsta berg på jordytan, hvilkas toppar sades resa sig till en höjd af hundra tyska mil.[93] Äran att hysa jordens högsta berg har sedermera af invånarne på norra Rysslands slättland tilldelats omgifningarna kring Matotschkin Schar, »der bergen till och med äro mycket högre än Bolschoj-Kamen», en några hundra fot hög bergkulle vid mynningen af Petschora – en orografisk uppfattning, som utgör ett nytt bevis för riktigheten af den gamla satsen: »i de blindas rike är den enögde kung». Matotschkin Schar omgifves verkligen af en vild alpnatur, med spetsar som resa sig till en höjd af 1000 till 1200 meter. Deremot ser man omkring Jugor-sundet endast låga, jemna slättmarker, som mot hafvet afslutas med en tvärbrant afsats. De blifva tidigt snöfria och täckta med en rik gräsmatta, hvilken lemnar ett godt bete åt samojedernas renhjordar. De flesta fartyg, som vilja genom Jugor Schar segla in i Kara-hafvet, behöfva under några dagar ankra härstädes för inväntande af gynsamma vindar och isförhållanden. Några goda hamnar finnas dock ej i granskapet af sundet, men användbara ankarplatser förekomma dels i bugten vid Chabarowa vid sundets vestra inlopp, dels, efter de gamla holländska kartorna, på dess östra sida i sundet mellan Mestni-ön (Staten Eiland) och fastlandet. Jag har dock icke någon egen erfarenhet om den sistnämnda ankarplatsen, och ej heller har jag hört, att norska fångstmän ankrat derstädes. Kanske den redan är uppgrundad. Då vi 1878 seglade genom Jugor Schar, var sundet fullkomligt isfritt. Vädret var härligt, men vinden så svag, att seglen gjorde föga tjenst. Till följd häraf gick det ej synnerligen fort framåt, i synnerhet som jag ville hålla de fyra fartygen tillsammans, och segelfartyget Express, för att ej blifva efter, måste bogseras af Fraser. Dessutom förlorades tid med draggningar och upphemtande af vattenprof. Draggningarna lemnade på sina ställen, t. ex. utanför Chabarowa, ett rikt utbyte, i synnerhet af isopoder och spongier. Vattenprofven visade, att vattnet redan på ett ringa djup under ytan hade en betydlig salthalt, och att derför någon nämnvärd del af den massa sött vatten, som floderna Kara, Obi, Tas och Jenisej m. fl. utgjuta i Kara-hafvet, icke genom detta sund utflyter i Atlantiska oceanen. På eftermiddagen den 1 augusti hade vi passerat sundet och ångade in i det öster derom belägna haf, som utgjort föremål för så många spekulationer, förmodanden och slutledningar af omtänksamma regeringar, vinningslystne handelsmän och lärde kosmografer från 16:de och 17:de seklen, och som äfven för nutidens geografer och vetenskapsmän varit ett mare incognitum ända till allra senaste tider. Det är just detta haf, som bildat vändpunkten för alla föregående nordostfärder, från Burroughs till Woods och Vlamings, och det torde derför vara på sin plats att, innan jag går vidare i skildringen af vår färd, med några ord redogöra för dess omgifningar och dess hydrografi. Om man ej fäster afseende vid den lilla nyupptäckta ön »Ensamheten», så är Kariska hafvet öppet mot nordost. Det begränsas i vester af Novaja Semlja och Waigatsch- ön, i öster af Taimur-halfön, landet mellan Pjäsina och Jenisej samt Jalmal och i söder af europeiska Rysslands nordligaste del, Beli Ostrow samt Obis och Jenisejs betydliga utloppsvikar. Kusterna utgöras mellan Kap Tscheljuskin och Jenisej af låga bergkullar, bildade af kristalliniska skiffrar, gneis och eruptiva bergarter, från Jenisej ända bortom Kara- hafvets sydligaste del af Gyda- och Jalmal-tundrans jemnfina sandlager, samt vid Waigatsch-ön och södra delen af Novaja Semlja (till 73° n. br.) af kalk och skifferlager[94], hvilka stupa mot hafvet med en 3–15 meter hög, tvärbrant afsats, men för öfrigt bilda underlaget till en jemn, med otaliga smärre vattensamlingar uppfyld slätt, hvilken blir fullkomligt snöfri om sommaren. Norr om 73° åter upptages Kara-hafvets vestkust af berg, hvilka närmast Matotschkin äro ganska höga och fördelade i ett virrvarr af fristående bergtoppar, men längre norr ut blifva lägre och platåformade. Der bergen börja, synas mellan dem några få eller blott ytterst obetydliga issamlingar, och sjelfva bergtopparne äro om sommaren snöfria. Först längre norr ut vidtaga glacierer, som mot norden ökas till antal och storlek, tills de slutligen bilda en sammanhängande inlandsis, hvilken, liksom inlandsisen på Grönland och Spetsbergen, med sitt väldiga ishölje jemnar berg och dal och förvandlar det inre af landet till en isöken, samt utgör en af bildningshärdarne för de isberg och glacier-isblock, som spela en så stor rol vid skildringar af sjöfärder i polarhafven. Sjelf har jag ej besökt inlandsisen på Novaja Semljas nordliga del, men helt säkert kan den erfarenhet, jag förut inhemtat under en vandring med dr Berggren på Grönlands inlandsis i juli månad 1870, sedan all snö på densamma bortsmält, och med kapten Palander på Nordostlandets inlandsis i början af juni månad 1873, innan någon snösmältning börjat, tillämpas äfven på norra Novaja Semljas isöken. Liksom på Spetsbergen är isfältet här helt säkert afbrutet af djupa, bottenlösa klyftor, öfver hvilka vinterns snöstormar slå bräckliga snöbryggor, som så fullständigt dölja afgrundernas dagöppningar, att man kan stå omedelbart vid deras kant utan att hafva någon aning om, att ett steg vidare är ovilkorlig död för den, som, utan att iakttaga det vanliga försigtighetsmåttet att med rep vara bunden vid sina följeslagare, söker sin väg öfver detta hårdt packade, men af ingen skare sammanbundna snöfälts bländande hvita, nästan sammetsartade yta. Om man, sedan nödiga åtgärder vidtagits till skydd mot faran att ramla ned i dessa klyftor, beger sig längre in öfver isfältet, i hopp om att snöns skenbart jemna yta skall medgifva dryga dagsmarscher, så blir man snart sviken i denna sin förväntan. Man kommer nämligen till trakter, der isen öfverallt genomkorsas af smala, af farliga klyftor begränsade dalgångar med ända till 15 meter höga, tvärbranta väggar, öfver hvilka man först efter ändlösa zigzag-vandringar kan komma fram på ställen, der dalgången blifvit snöfyld och derigenom passerbar. Om sommaren åter, när snösmältningen försiggått, får isöknens yta ett helt annat utseende. Snön är försvunnen, och marken bildas nu af en blå is, som dock ej är ren, utan öfverallt nedsmutsad af ett grått, lerartadt stoft, fördt till glacierens yta med vind och nederbörd, antagligen från aflägsna bergshöjder. Bland denna lera och äfven omedelbart på sjelfva isen finnes ett glest täcke af lägre växtorganismer. Polarländernas isöknar utgöra således hemvist för en egendomlig flora, hvilken, så oansenlig den än synes vara, dock bildar ett vigtigt vilkor för utgången af den kamp, som här år efter år, århundraden efter århundraden försiggår mellan sol och is. Den mörka leran och de mörka växtdelarne uppsupa nämligen solens varma strålar bättre än isen och bidraga derför kraftigt till dess smältande. De tära sig ned i lodväta, cylindriska hålor af 30 till 60 centimeters djup och af en genomskärning från några millimeter till en hel meter. Isens yta blir härigenom förstörd och sönderfrätt. [bild][bild] [bild] Efter snöns bortsmältning framträda dessutom en mängd andra ojemnheter, och de förut af en bräcklig snöbrygga täckta klyftorna gapa nu mot vandraren, hvar han framgår, med sina blåsvarta afgrunder, bottenlösa så vida man finge lita på ögats intyg. På en del ställen finnas derjemte i isen vidsträckta, grunda sänkningar, utför hvars sidor otaliga, strida bäckar framflyta i bäddar af azurblå is, ofta så vattenrika att de bilda verkliga floder. Dessa [bild] [bild] [bild] utmynna vanligen i en uti sänkningens midt belägen sjö, som merendels sjelf endast har ett underjordiskt utlopp genom tusentals fot höga grotthvalf af is. På andra ställen ser man en flod, som borrat sig ett hål genom istäcket, i hvilket den plötsligen försvinner med ett brus och dån, som höres vida omkring, och ett stycke derifrån frambryter ur isen en vattenpelare, som lik en geisir med en mäktig, intermittent, luftblandad stråle sprutar högt i luften. Då och då hör man ett buller, snarlikt ett kanonskott aflossadt i ismassans inre. Det är en ny glacierklyfta som bildats eller kanske, i fall man är nära isöknens rand, ett isblock som fallit ned i hafvet. Ty liksom vanliga vattendrag så har ock issjön sitt utlopp i hafvet. Utloppen äro af tre olika hufvudslag, nämligen dels strida isforsar, i hvilka det mäktiga istäcket, splittradt och sönderbrutet, frampressas med jemförelsevis hastig fart utför en föga bred, brant stupande dalgång, der isblock tumla om hvarandra med stort dån och buller, och hvarifrån verkliga isberg af jettelika dimensioner utskjutas i hundra- och tusental; dels breda, långsamt framgående glacierer, hvilka mot hafvet afslutas med en jemn, tvärbrant stupa, från hvilken då och då betydliga isblock, men inga egentliga isberg nedfalla; dels mindre, utsinande isbräer, hvilka framskrida så långsamt, att isen i brämet bortsmälter ungefär lika fort, som hela ismassan framglider, och hvilka sålunda afslutas mot stranden, ej med en tvärbrant stupa, utan med en af lera, sand och grus täckt issluttning. Inlandsisen på Novaja Semlja har emellertid en allt för obetydlig utsträckning för att bilda några stora isberg. Dylika förekomma derför ej i Kara-hafvet[95], och sällan möter man der ens större kringdrifvande glacier-isblock. Namnet »iskällare», som Kara-hafvet erhöll utaf en berömd rysk forskare, föranleddes derför ej af isbergens[96] mängd, utan deraf att istäcket, som om vintern till följd af köldens stränghet och ytvattnets ringa salthalt blir ofantligt mäktigt, icke kan, ehuru tidigt brutet, af hafsströmmarne föras bort och spridas öfver ett äfven om vintern öppet haf.[97] Det mesta af den is, som om vintern bildas i Kara- hafvet, och kanske åtskilligt af den, som dit neddrifver från polarbassinen, hopas tvärt om af hafsströmmarne mot Novaja Semljas ostkust, der den under försommaren spärrar de tre sund, som förena Kara-hafvet med Atlanten. Det är dessa isförhållanden, som betingat misslyckandet af alla äldre nordostfärder och gifvit åt Kara-hafvet dess dåliga rykte och dess namn af iskällare. Numera veta vi, att det ej är så farligt dermed, som man förut trott, att Kara- hafvets is till större delen bortsmälter, och att man derför under sensommaren ganska väl kan använda detta haf för sjöfart. Öfver hufvud var vår kunskap om Kara-hafvet ännu för några årtionden sedan ej allenast ofullständig utan äfven oriktig. Man trodde, att dess djurlif var ytterligt fattigt, och att alla hafsväxter der saknades; man hade ej verkstält några lodningar annat än omedelbart vid kusten; mycket tvifvel framkastades med rätta i afseende å kartornas riktighet o. s. v. Numera är allt detta i väsentlig mån ändradt. De kustlinier, hvarmed hafvet begränsas, äro på kartorna faststälda; man känner isförhållandena, strömmarne, djupet i olika delar af hafvet, och man vet, att den gamla föreställningen om dess fattigdom på djur och växter är alldeles oriktig. I afseende å djupet utmärker sig Kara-hafvet genom en synnerlig regelbundenhet och derigenom, att några våldsamma kastningar ej derstädes förekomma. Längs Novaja Semljas och Waigatsch-öns ostkust framgår en ända till 500 meter djup, af kallt (– 2°. 7) salt vatten fyld ränna, som utgör tillhåll för ett djurlif, rikt ej allenast på individer, utan äfven på en mängd märkliga och sällsynta former, såsom Umbellula, Elpidia, Alecto, sjöstjernor af mångahanda slag o. s. v. Mot öster höjer sig hafsbottnen småningom, och sedan bildar denna en 30–90 meter under hafsytan belägen slätt, nästan lika jemn som ytan af det öfver liggande hafvet. Bottnen utgöres i hafvets södra och vestra del af lera, i trakten af Beli Ostrow af sand, längre norr ut af grus. Snäckskal och småsten äro här ofta omgifna af myrmalmsbildningar, liknande figuren på sid. 177. Dessa förekomma ock öfver ett vidsträckt område nordost om Dicksons hamn i sådan massa, att de med fördel kunde användas för jerntillverkning, i fall trakten vore mindre otillgänglig. Äfven i den grundare delen af Kara-hafvet är vattnet [bild]   på bottnen nästan lika salt som i Atlantiska oceanen och året om afkyldt till en temperatur af – 2° till – 2°.7. Ytvattnet deremot är till sin beskaffenhet mycket vexlande, tidtals på vissa ställen nästan drickbart och om sommaren ofta starkt uppvärmdt. Det märkliga förhållande eger här rum, att ytvattnet till följd af dess ringa salthalt fryser till is, om det utsättes för den temperatur, som råder i det [bild] salta vattenlagret närmast bottnen, och att det bildar ett dödligt gift för många bland de kräftdjur, maskar, musslor, snäckor och sjöstjernor, som myllra bland bottnens ler- och sandbäddar. [bild][bild] Mångenstädes medger bottnens lösa beskaffenhet icke tillvaron af någon algvegetation, men i trakten af Beli Ostrow fann Johannesen vidsträckta, med »sjögräs» (alger) täckta bankar, och från Novaja Semljas ostkust insamlade dr Kjellman 1875 ett ej ringa antal alger[98], på grund hvaraf han blifvit satt i stånd att jäfva den gamla oriktiga föreställningen om den dervarande hafsflorans beskaffenhet. Han har för detta verk utarbetat en utförligare framställning härom, som jag längre fram skall meddela. För tillfället vill jag återgå till berättelsen om vår färd öfver Karahafvet. Härom innehåller min dagbok följande: Den 2 augusti. Fortfarande härligt väder, ingen is. Lena tyckes vilja aflägsna sig från de öfriga fartygen och märker ej den flagg, som hissats såsom öfverenskommet tecken, att dess kapten skall komma om bord på Vega, eller åtminstone närma sig med sitt lilla fartyg inom hörhåll. Fraser afsändes derför att taga fatt på henne, hvilket äfven lyckas mot natten. Den 3 augusti. Om morgonen kom kapten Johannesen om bord på Vega. Jag gaf honom order att taga dr Almqvist samt löjtnanterna Hovgaard och Nordqvist om bord och med dem afgå till Beli Ostrow, der de under 36 timmar egde frihet att jaga samt studera folk, djur och växter efter behag; sedan borde Lena, om möjligt, framgå genom sundet mellan ön och Jalmal till Dicksons hamn, der äfven de tre öfriga fartygen skulle mötas. Almqvist, Nordqvist och Hovgaard voro redan fullt i ordning för färden; de gingo genast öfver på Lena, som strax derpå, tack vare sin för fartygets storlek starka maskin, hastigt aflägsnade sig från de andra fartygen. Under dagens lopp hade vi mött mycket fördelad och sönderfrätt is, som endast skulle varit oss till nytta genom dess dämpande inverkan på sjögången, om den ej varit beledsagad af gränsisens vanliga följeslagare, en tät dimma, som dock stundom lättade. Mot aftonen fingo vi Beli Ostrow i sigte. Denna ö bildar, sedd från hafvet, en alldeles jemn slätt, som föga höjer sig öfver vattnet. Utanför är hafvet jemndjupt, men så grundt, att man på ett afstånd af 20 till 30 kilometer från stranden har endast 7 till 9 meters vatten. Enligt meddelande af kapten Schwanenberg skall man dock omedelbart vid norra stranden hafva ett djup af 3 till 4 meter. Ett dylikt förhållande, d. v. s. ett jemnt djup, som redan nära stranden uppgår till 4 à 10 meter, men sedan endast långsamt ökas och håller sig oförändradt öfver vidsträckta områden, är ganska vanligt i de arktiska trakterna och beror på det ismudderverk, som der är i gång nästan året om. En annan märklig inverkan af isen är den, att alla i hafvet närmast stranden befintliga stenblock skjutas upp på land. Sjelfva stranden bildas derför mångenstädes (t. ex. på flere ställen i Matotschkin-sundet) af en nästan sammanhängande, intill hafsbrynet gående stenvall, medan man utanför har en fullkomligt jemn hafsbotten utan en stenbit. [bild] Den 4 augusti. En sakta gungning gaf på morgonen till känna, att hafvet åter var isfritt, åtminstone öfver en betydlig sträcka i lovart. Redan i går minskades salt- och ökades lerhalten i vattnet; nu är vattnet efter filtrering nästan drickbart. Det har antagit en gulgrå lerfärg, och är nästan ogenomskinligt, så att fartyget tyckes framsegla i leräfja. Vi äro tydligen i Ob-Jenisejs strömområde. Den is, vi i går seglade igenom, härrörde troligen från Ob-, Jenisej- eller Pjäsina-vikarne. Dess yta var smutsig, ej ren och hvit som ytan af glacier-is eller af den hafsis, som aldrig kommit i beröring med land eller med grumligt flodvatten. Utanför de stora floderna är nämligen isen oftast, der snön bortsmält, täckt med ett gult lager af lera. Denna lera utgöres tydligen af slam, som nedsköljts med flodvattnet och sedermera af vågsvallet uppkastats på den snötäckta isen. Snölagret tjenar som sil och afskiljer åter ur vattnet slammet, hvilket derför, efter snöns bortsmältning, äfven på verklig hafsis kan bilda ett smutslager, innehållande lemningar af en mängd små organismer, hvilka endast lefva i sött vatten. Den 5 augusti. Fortfarande under segel i Kara-hafvet, i hvilket en eller annan isbit kringdref. Isen upphörde fullständigt, då vi kommit nordvest om Beli Ostrow. Vi voro flere gånger under dagens lopp på endast 9 meters vatten, hvilket dock till följd af bottnens jemna beskaffenhet icke är farligt. Dimma, svår sjö, knapp men temligen hård bris fördröjde framkomsten. Den 6 augusti kl. 3 om morgonen fingo vi land i sigte. I dimman hade vi gått ett litet stycke uppför Jenisejs utloppsvik, så att vi måste vända för att komma till vår bestämmelseort, Dicksons hamn. Express’ masttoppar syntes skjuta fram öfver holmarne norr ut, och snart ankrade båda fartygen söder om en holme, som antogs vara Dicksons ö, men då Fraser kort derpå äfven kom till vår sida, upplystes vi om, att detta var ett misstag. Den strand, som, sedd från vår första ankarplats, syntes tillhöra fastlandet, tillhörde i sjelfva verket denna temligen vidsträckta ö, innanför hvilken sjelfva hamnen är belägen. Efter en utflygt i land, under hvilken en kull ripor sågs och dr Kjellman på öns diorit-klippor gjorde en temligen rik skörd af växter, till en del tillhörande arter, som han ej förut mött i de arktiska trakterna, lyftade vi åter ankar för att förflytta oss till den rätta hamnen. Kapten Palander for förut i ångslupen för att undersöka det ännu okända farvattnet. Under vägen träffade och fälde han en björn, en utomordentligt fet och stor hane. Liksom den björn dr Théel sköt här år 1875, hade denne endast mossa och lafvar i magen, och då det knappast är troligt, att björnen i denna trakt sommartiden kan fånga synnerligen många sälar, så är det att förmoda, att hans föda då hufvudsakligen utgöres af växtämnen, hvartill kanske kommer en eller annan ren, som han lyckats lista sig till. År 1875 sågo vi härstädes en gammal björnhane, som tycktes i all fredlighet beta tillsammans med några renar, förmodligen i afsigt att komma någon af dem inom ramhåll. Björnar måtte för öfrigt vara mycket allmänna på denna del af Sibiriens nordkust, ty under de få dagar vi nu uppehöllo oss härstädes, skötos ytterligare tvenne, hvilka båda voro mycket feta. Hamnen, som nu blifvit kartlagd af löjtnant Bove, upptäcktes af mig 1875 och benämndes Dicksons hamn. Den är den bästa kända hamn på hela Asiens nordkust, och i en framtid blir den helt säkert af stor vigt för Sibiriens in- och utförsel. På alla sidor omgifves den af klippholmar och är derigenom fullkomligt skyddad. Ankargrunden är god lerbotten. Hamnen kan anlöpas både från norra sidan och från sydvest; dock bör man vid inseglingen vara försigtig, emedan ett eller annat klippgrund kan finnas, som ej är utsatt på det af löjtnant Bove i största hast uppgjorda kartutkastet. Vattnet är förmodligen till salthalt betydligt vexlande med årstiden och med ebb och flod, men aldrig ens vid ytan fullkomligt färskt. Det kan derför endast i högsta nödfall användas för matlagning. Men tvenne bäckar på fastlandet, den ena utfallande norr om och den andra söder om hamnen, lemna riklig och god vattentillgång, i fall snövatten ej kan erhållas från några af de snöbäddar, som in till hösten träffas flerstädes längs strandafsatserna i hamnens omgifningar. Vid vår ankomst sågos sex vildrenar beta på Dicksons ö; en af dem fäldes af Palander, de öfriga jagades förgäfves. Dessutom syntes, såsom redan är nämdt, några björnar, och öfverallt bland stenrösen fann man talrika lemningar af lemlar och räfvar. Det högre djurlifvet var för öfrigt fattigt. Af foglar sågos sålunda endast snösparfvar, hvilka i mängd häckade bland stenrösen så väl på fastlandet som på holmarne, en kull ripor, en mängd snäppor, i synnerhet Tringa- och Phalaropus-arter, som dock ej blefvo närmare bestämda, ejdrar, tejstar och borgmästare i ringa antal, samt alfoglar och lommar i något större mängd. Några »dunvär» förekommo här ej och, då inga tvärbranta strandklippor funnos, ej heller några alk-kolonier. Ett fiskstim sågs i Lena-sundet, och förmodligen är fiskrikedomen ganska stor. Dessutom torde sälar och hvithvalar vissa tider på året förekomma härstädes i ej ringa mängd. Utan tvifvel var det vid jagt på sådana man begagnat en stuga, af hvilken lemningar syntes på en af de små klippholmarne vid norra inloppet till hamnen. Ruinen, om man kan nyttja denna benämning för en sönderfallen trästuga, visade, att byggnaden bestått af ett rum med eldstad och ett utanför beläget förrådshus, och att den endast varit bestämd till sommarbostad för de jägare och fiskare, som under fångsttiden hitkommo från de söder ut belägna, nu äfvenledes öde simovierna[99]. [bild] Jag är öfvertygad om, att den dag skall komma, då stora magasiner och många året om befolkade bostäder skola finnas vid Dicksons hamn. Nu deremot är trakten fullkomligt obebodd ända till Goltschicha, oaktadt, såsom en här återgifven karta utvisar, talrika boningshus förr funnits uppförda längs flod- och hafsstranden ända bortom Jenisejs mynning till Pjäsina. De hafva länge sedan öfvergifvits, i främsta rummet till följd af jagtens aftagande, men sannolikt äfven derför att den gamla tidens enkla och anspråkslösa seder äfven här borta vid Sibiriens nordkust gifvit vika för nya behof, hvilka voro svåra att tillfredsställa vid den tid, då inga ångbåtar förmedlade samfärdseln på Jenisejs flodområde. Svårigheten att anskaffa mjöl föranledde t. ex. för några årtionden tillbaka, således innan ångbåtsfarten på Jenisej börjat, öfvergifvandet af en simovie belägen på flodens östra strand vid 72° 25′ n. bredd. Simovierna vid Jenisejs mynning utgjorde på sin tid de europeiska folkslagens längst mot norden framskjutna fasta bostäder.[100] Belägna som de voro vid foten af den kala tundran, utsatta för ständiga snöstormar om vintern och svåra dimmor under större delen af den här så korta sommaren, tyckes det, som om de ej skulle kunnat erbjuda sina invånare många tillfällen till njutningar, och anledningen hvarför man valt denna trakt till uppehållsort, synnerligen i ett land så rikt på ypperlig jord som Sibirien, synes svår att förklara. Lemningarna af en gammal simovie (Krestowskoj), som jag såg, då jag tillsammans med dr Lundström och dr Stuxberg år 1875 reste upp för floden, gjorde dock intrycket af att ett verkligt hemlif en gång funnits derstädes. Tre hus med torftäckta tak stodo då ännu qvar i sådant skick, att man kunde göra sig begrepp om deras inredning och det lif, som der förts. Hvarje stuga innehöll en hel labyrint af mycket små rum: boningsrum med väggfasta sängställen, bakrum med ofantliga spisar, badstugor med ugnar för ångbad, tranmagasin med stora, af väldiga trädstammar urholkade, trandränkta späckhoar, späcklador med lemningar af hvithval m. m., allt vittnande om att stället haft en glansperiod, då välstånd här förefunnits, då hemmet omhuldats och i all sin enslighet utgjort medelpunkten för ett lif, kanske rikare på fred och trefnad än man vore böjd att på förhand antaga. [bild] År 1875 vistades en »prikaschik» (förvaltare) och tre ryska arbetare året om vid Goltschicha. Sverevo var bebodt af en man och Priluschnoj af en gubbe med sin son. Alla voro fattiga; de bodde i små torftäckta stugor, bestående af en förstuga och ett nedrökt och nedsotadt smutsigt rum med stor spis, träbänkar längs väggarna och ett högt öfver golfvet beläget väggfast sängställe. Af husgeråd funnos endast fångstens och fiskets redskap rikligt representerade, härtill kommo grytor, pannor och någon gång ett tekök. Husen voro alla belägna nära flodstranden, så högt att de ej kunde nås af öfversvämningen om våren. Deras närmaste omgifning utgjordes af en aldrig ordnad eller röjd skräphög, på hvilken en mängd magra draghundar sprungo omkring för att söka föda. Endast en af de här bosatta ryssarne var gift, och det lär ej vara synnerligen god råd på ryska hustru-ämnen för invånarne i dessa trakter. Åtminstone beklagade sig kosacken Feodor, som 1875 och 1876 gjorde några misslyckade försök att tjena mig som lots, och som sjelf var en ungkarl redan åldrig och skrynklig vorden, att det täcka eller svagare könet här var svagt representeradt bland ryssarne. Han förde ofta samtalet på fördelarne af blandade äktenskap, menande, inspirerad af minne eller hopp, jag vet ej hvilketdera, att en dolganqvinna utgjorde det mest eftersträfvansvärda parti för en giftaslysten man der på orten. Ett stycke längre mot söder, men ännu långt norr om skogsgränsen, finnas dock ganska välmående bönder, som bebo stora, af en mängd hus och rum bestående simovier, i hvilka en viss lyx är rådande, der man går på mattor af pelsverk, der fönstren äro hela, helgonbilderna täckta med guld- och silfverplåtar, väggarna försedda med speglar och beklädda med grant målade kopparsticksporträtt af ryska kejsare och generaler. Välståndet vinnes genom handel med de infödingar, som med sina renhjordar nomadisera på tundran. Klipporna kring Dicksons hamn bestå af diorit, hård och svår att sönderslå, men lätt vittrande. Bergkullarne äro derför oftast så söndersprängda, att de bilda ofantliga stenrös. De voro täckta med en stor rikedom på lafvar, och slätterna mellan dem lemnade dr Kjellman följande fanerogamer: Cineraria frigida Richards. Erigeron uniflorus L. Saussurea alpina Dc. Taraxacum phymatocarpum J. Vahl. Gymnandra Stelleri Ch. & Schl. Pedicularis sudetica Willd. » hirsuta L. » Oederi Vahl. Eritrichium villosum Bunge. Myosotis silvatica Hoffm. Astragalus alpinus L. Oxytropis campestris (L) Dc. Dryas octopetala L. Sieversia glacialis R. Br. Potentilla emarginata Pursh. Saxifraga oppositifolia L. » bronchialis L. » Hirculus L. » stellaris L. » nivalis L. » hieraciifoliaWaldst. & Kit. » punctata L. » cernua L. » rivularis L. » cæspitosa L. Chrysosplenium alternifolium L. Rhodiola rosea L. Parrya macrocarpa R. Br. Cardamine pratensis L. » bellidifolia L. Eutrema Edwardsii R. Br. Cochlearia fenestrata R. Br. Draba alpina L. » oblongata (R. Br.) Dc. » corymbosa R. Br. » Wahlenbergii Hn. » altaica (Ledeb.) Bunge. Papaver nudicaule L. Ranunculus pygmæus Wg.   Ranunculus hyperboreus Rottb. » lapponicus L. » nivalis L. » sulphureus Sol. » affinis R. Br. Caltha palustris L. Wahlbergella apetala (L.) Fr. Stellaria Edwardsii R. Br. Cerastium alpinum L. Alsine arctica Fenzl. » macrocarpa Fenzl. » rubella Wg. Sagina nivalis Fr. Oxyria digyna (L.) Hill. Rumex arcticus Trautv. Polygonum viviparum L. » Bistorta L. Salix polaris Wg. Festuca rubra L. Poa cenisea All. » arctica R. Br. Glyceria angustata R. Br. Catabrosa algida (Sol.) Fr. » concinna Th. Fr. Colpodium latifolium R. Br. Dupontia Fisheri R. Br. Koeleria hirsuta Gaud. Aira cæspitosa L. Alopecurus alpinus Sm. Eriophorum angustifolium Roth. » vaginatum L. » Scheuchzeri Hoppe. Carex rigida Good. » aquatilis Wg. Juncus biglumis L. Luzula hyperborea R. Br. » arctica Bl. Lloydia serotina (L.) Reichenb. Våra botanister gjorde sålunda på land en i förhållande till traktens nordliga läge ej oansenlig skörd. I hafvet träffades deremot icke några större alger, hvilket ej heller var att vänta, då vattenprof, upptagna med Ekmans djupvattenhemtare, visat, att salthalten på djupet var lika ringa som på ytan, nämligen endast 0.3 procent. Äfven vattnets temperatur var vid vårt besök ungefär densamma på bottnen som vid ytan, nämligen +9° till +10°. Vårtiden, då snösmältningen egt rum, är vattnet härstädes förmodligen fullkomligt sött, vintertiden åter kallt och kanske lika salthaltigt som på bottnen af Kara-hafvet. [bild] Under så vexlande hydrografiska förhållanden hade man väntat, att på bottnen möta endast en ytterst fattig hafsfauna, men detta var ingalunda förhållandet. Draggningarna i hamnen lemnade nämligen dr Stuxberg ett ej allt för torftigt utbyte, bestående af samma former som de, hvilka träffas i det salta vattnet på bottnen af Kara-hafvet. Denna omständighet tyckes visa, att vissa evertebrat-former kunna tåla en vida större vexling i vattnets temperatur och salthalt än algerna, och att en del arter finnas som, ehuru de i regeln lefva i det starkt afkylda salta vattenlagret å Kara-hafvets botten, utan att skadas kunna tåla en betydlig minskning i vattnets salthalt och en ökning i temperaturen af omkring 12°. För vår tids vetenskap, hvilken så ofta lägger förekomsten af en nordisk form i södern, eller tvärt om, till grund för ganska vidtgående teoretiska slutledningar, måste kännedomen om de former, hvilka ömsom kunna lefva i nästan sött vatten af +10° temperatur, ömsom i vatten afkyldt till –2°.7 och af nästan samma salthalt som Medelhafvets, vara af ett visst intresse. De märkligaste voro, enligt dr Stuxberg, följande: en Mysis-art, Diastylis Rathkei Kr., Idothea entomon Lin., Idothea Sabinei Kr., 2 arter Lysianassider, Pontoporeia setosa Stbrg, Halimedon brevicalcar Goës, en annelid-art, en Molgula, Yoldia intermedia M. Sars, Yoldia (?) arctica Gray och en Solecurtus. Drifved, dels smärre qvistar och rotbitar, dels hela träd med vidsittande delar af grenar och rötter, förekom mer i sådan mängd i bottnen af ett par skyddade vikar vid Dicksons hamn, att sjöfararen der utan svårighet kan förse sig med nödigt bränsleförråd. Hufvudmassan af den drifved, floden för med sig, stannar dock ej på dess egna stränder, utan flyter ut till sjös för att sedan kringdrifva med havsströmmarne, tills veden uppsupit så mycket vatten att den sjunker, eller till dess den kastas upp på stränderna af Novaja Semlja, Asiens nordkust, Spetsbergen eller kanske Grönland. En annan del af drifveden sjunker, innan den når hafvet, ofta så att stammarne stå upprätta på flodbottnen med ena ändan så att säga rotfästad i sanden. De kunna sålunda blifva till olägenhet för seglatsen, åtminstone på grundare ställen af floden. En bugt strax innanför Dicksons hamn var till och med nästan afstängd med ett naturligt palissadverk af drifvedstammar. [bild] Den 7 augusti. Vega intog kol från Express. Om aftonen kom Lena, 36 timmar efter det Vega ankrat i denna hamn, d. v. s. precis på den tid som blifvit utsatt. Rörande dess färd meddelar dr Almqvist följande: »Den 2 augusti stego vi, Hovgaard, Nordqvist och jag, om bord på Lena för att göra en tur till Beli Ostrow. Vi skulle landstiga på sydvestra udden och der företaga botaniska och zoologiska undersökningar. Derefter skulle vi egna någon uppmärksamhet åt den midt emot liggande stranden af Jalmal samt uppsöka derstädes boende samojeder. Vi lemnade Vega kl. 11 f. m. Under dagens lopp sågo vi här och der i söder spridd is, och kl. half 11 på qvällen stötte vi på ett större, ungefär 300 meter bredt band af spridd is, som låg utsträckt i NO och SV. Det passerades utan svårighet. Under natten mötte vi då och då litet spridd is och på morgonen ännu ett band af betydligare ismassor. Oaktadt tjocka och regn lyckades vi under oupphörliga lodningar på 10–3½ meters vatten att träffa sundet mellan Beli Ostrow och fastlandet, och den 3 augusti kl. 11 f. m. kastade vi ankar något öster om öns sydspets. Lena låg på 3½ meters vatten, ungefär 1 eng. mil ut i sjön. Stranden befans så långgrund, att vår båt måste lemnas omkring 300 meter ute i sjön, och vi fingo vada i land. Beli Ostrow består af idel fin sand, och blott på den af hafsvattnet sköljda delen af stranden sågos några stenar stora som valnötter; högre upp på land funno vi ej en stenbit, ens af en nagels storlek. Öns högsta punkt tycktes knappast ligga 3 meter öfver hafsytan. Den del af ön, öfver hvilken hafsvattnet spolar, d. v. s. stranden och djupa vikar här och der, visar den fina sanden blottad, utan spår till vegetation. Der marken höjer sig något litet, blir den beklädd med ett svart- och hvitbrokigt täcke af mossa och lafvar; spridda deruti stå med långa mellanrum små grästufvor. Först ännu något högre upp, och egentligen blott kring de talrika små sötvattensjöarnes träskiga stränder samt i diken och kärr, är marken svagt grön. De högre växterna representerades blott af 17 arter, alla små och förkrympta, de flesta blott uppstigande några få linier öfver sanden.[101] Högst få plantor nådde en höjd af 15 centimeter. Ingen pilart träffades, ingen blomma sågs af annan färg än grön eller hvit. Äfven laf-floran var fattig. Inga arter visade någon större frodighet, och sällan frambragte den svarta och hvita lafskorpan något »apothecium». Ymnigast var laf-vegetationen på strandens drifved och på tufvorna i kärren. De större lafvarne, såsom ren- och islands-laf, förekommo ytterst sparsamt. Ungefär 80 arter anträffades. Af mossor insamlade Nordqvist ungefär 20 arter. Landevertebraterna voro så sparsamt representerade, att endast tre diptera och en hymenopter-art samt några insekt-larver och spindlar kunde insamlas. Blott poduror förefunnos i riklig mängd; de rent af öfvertäckte hela marken vid stranden. Flere flockar renar sågos, men vi lyckades ej komma dem inom skotthåll. En liten fisk af simpslägtet fångades af Nordqvist i ett dike, som stod i samband med hafvet. Ännu frisk drifved träffades i stor myckenhet, och längre upp i land låg en och annan mera murken stock. Regn och tjocka omöjliggjorde en ortbestämning. Under natten gingo vi öfver sundet och kastade ankar ungefär 1½ eng. mil från Jalmals strand, midt för några samojedtält, dem vi upptäckt ett stycke uppåt land. I samma ogynsamma väder som föregående dag sökte vi gå i land derstädes, men funno vattnet alldeles för grundt. Först temligen långt öster ut lyckades vi uppnå stranden på ett ställe, der landet med en ungefär 9 meter hög bank stupade brant i hafvet. Ofvanför denna bank, som bestod af lös lera, funno vi ett slättland af en rikare vattnad tundras utseende, uppfyldt af kärr och bäckar samt derför erbjudande en ganska grönskande anblick. För att träffa samojederna gingo vi nu vester ut, passerade flere bäckar, hvilka djupt genomskurit marken och voro omgifna af höga vallar, tills vi efter en half timmes vandring kommo till en bred, men ej särdeles djup elf, omöjlig att öfvervada. Vi återvände derför till vår båt i afsigt att på andra sidan elfven söka en landstigningsplats, men som Lenas afstånd från land var betydligt och blåsten tilltog, ansåg kaptenen tiden ej medgifva oss att företaga en så lång utflygt. Så vidt vi kunna döma af vårt hastiga besök, föreföll vegetationen på denna del af Jalmal ganska rik. Särskildt voro de höga bankarne rikt täckta af fanerogamer och lafvar och skulle förtjenat en noggrannare undersökning. Våra flygtiga iakttagelser öfver växtligheten härstädes kunna dock hafva sitt intresse i och för jemförelsen med Beli Ostrows flora; vi insamlade och antecknade en del högre växter[102] samt ungefär 40 lafarter. Nordqvist fann faunan likna den närbelägna öns och träffade dessutom två coleopter-arter. Efter 26 timmars stillaliggande i sundet lyftade vi åter ankar och gingo öster ut, följande en ränna med 10 till 16 meters vatten. Vi kunde ej finna dennas lopp längre åt öster, utan måste, oaktadt vi voro nära östliga ändan af Beli Ostrow, besluta oss att vända för att åter gå ut genom sundets vestra inlopp. En mängd strandad is sågo vi på öns nordkust, hvilken, från sjösidan sedd, icke företedde någon olikhet mot den af oss besökta delen. Den 7 augusti anlände vi till Dicksons hamn.» Ur löjtnant Hovgaards berättelse om samma utfärd meddelas här en karta öfver Beli Ostrow och den närbelägna kusten af Jalmal, å hvilken jag benämnt sundet mellan ön och fasta landet efter Malygin, en af de käcke ryske sjömän, som för snart ett och ett halft sekel sedan första gången seglade genom detsamma. Det är så sällan som Jalmal blifvit besökt af europeer, och det, som de der iakttagit, är spridt i så svårt tillgängliga tryckta skrifter, att det kanske kan vara på sin plats att här sammanställa det vigtigaste, som är kändt om denna halfö, jemte nödiga litteraturanvisningar. Hvad först namnet beträffar, så skrifves det någon gång äfven »Jelmert-land»[103], men detta är fullkomligt orätt. »Jalmal» är af samojediskt ursprung och har, enligt enskildt meddelande af den kände språkforskaren dr E. D. Europæus, den betecknande betydelsen »landsända». Jelmert åter var en båtsman hos den holländske hvalfångaren Vlaming, hvilken 1664 seglade kring Novaja Semljas nordspets till Barents’ vinterhamn och derifrån vidare mot sydost. Sjelf såg Vlaming vid vändpunkten intet land, ehuru alla tecken antydde, att sådant borde finnas i närheten; men åtskilliga af manskapet trodde sig se land, och berättelsen härom för en holländsk kartritare, Dick Rembrantsz. van Nierop, föranledde det förmodade landets införande på en mängd kartor, vanligen som en stor ö i norra delen af Kariska hafvet. Denna ö benämndes Jelmert-land.[104] Namnlikheten mellan Jelmert-land och Jalmal samt tviflet på tillvaron af den på kartorna först utritade Jelmert-ön har sedermera gifvit anledning till öfverförandet af namnet Jelmertland på den halfö, som skiljer Obs mynningsvik från Karahafvet. Anmärkas bör dock, att namnet Jalmal ej träffas i äldre skrifter om färder från de europeiska farvattnen till Ob. Första gången har jag mött det i berättelsen om Skuratows resa år 1737, såsom beteckning för nordöstligaste udden af den halfö, som nu bär detta namn.[105] Saxifraga cernua L. » cæspitosa L. Cochlearia fenestrate R. Br. Draba alpina L. Ranunculus sulphureus Sol. » nivalis L. » pygmæus Wg. » lapponicus L. » borealis Trautv. Stellaria Edwardsii R. Br. Salix glauca L.   Arctophila pendulina (Læst.) And. Catabrosa algida (Sol.) Fr. » concinna Th. Fr. Dupontia Fisheri R. Br. Calamagrostis lapponica L. Carex salina Wg. » rigida Good. Eriophorum russeolum Fr. Luzula arcuata Sm. f. hyperborea R. Br. Lloydia serotina (L.) Reichenb. Jalmals gräsrika slätter erbjuda samojederna under sommaren mycket omtyckta renbetesmarker, och landet lär då hafva en i jemförelse med andra trakter af ishafsstranden ganska talrik befolkning, hvaraf dock största delen till vintern drager söder ut med sina betydande renhjordar. Men landet är, detta oaktadt, bland de sämst kända delarne af det stora ryska riket. Några upplysningar om detsamma kan man hemta ur skildringar af följande resor: Selifontow 1737. Geodeten Selifontow gjorde under juli och augusti månader med rensläde en resa längs kusten af Ob-viken ända till Beli Ostrow. Af denna resa tyckes beklagligen intet annat vara offentliggjordt, än det man finner hos Litke, Viermalige Reise etc., Berlin 1835, s. 66, och Wrangel, Sibirische Reise, Berlin 1839, s. 37. Sujeff, 1771, reste på Pallas’ föranstaltande öfver södra delen af Jalmal från Obdorsk till Kariska viken och lemnar om sina under resan gjorda iakttagelser ett innehållsrikt meddelande i Pallas, Reise durch verschiedene Provinzen des Russischen Reichs, S:t Petersburg 1771–76, III s. 14–35. Krusenstern 1862. Under sin andra resa i Kara-hafvet, hvilken slutade med att fartyget »Jermak» måste öfvergifvas vid stranden af Jalmal ungefär på 69° 54′ n. bredd, räddade sig Krusenstern d.y. med sitt manskap till kusten, dit han ankom i alldeles utblottadt tillstånd den 28 september. Han hade, då han kom i land, mistat allt och skulle helt säkert varit förlorad, om han ej nära landningsstället träffat en rik samojed, egare af två tusen renar, som mottog de skeppsbrutne mycket vänligt och med renar skjutsade dem till det i rät linie 500 verst, efter samojedens beräkning 1,000 verst, aflägsna Obdorsk. I den skildring af Krusensterns resor, hvartill jag haft tillgång, förekomma tyvärr inga vidare upplysningar rörande den folkstam, med hvilken han under denna märkvärdiga resa kom i beröring.[106] Waldburg-Zeil och Finsch 1876. En ganska utförlig och särdeles intressant beskrifning om naturförhållandena i sydligaste delen af halfön träffas i skrifterna om grefve Waldburg-Zeils och dr Finsch’ resa år 1876.[107] Schwanenberg 1877. På norra delen af Beli Ostrow landsteg kapten Schwanenberg under den märkliga färd, som han nämnda år gjorde från Jenisej till S:t Petersburg. Man såg inga spår af menniskor, men väl af ren och björn. Hafvet var ända intill stranden tillräckligt djupt för grundgående fartyg (enskildt meddelande). Svenska expeditionen 1875. Vi landstego under denna resa ungefär på midten af Jalmals vestra kust. För att gifva ett begrepp om landets beskaffenhet skall jag ur min föga spridda berättelse om färden[108] här meddela följande: [bild] »På eftermiddagen den 8 augusti gick jag jemte Lundström och Stuxberg i land på en från Jalmal något litet utskjutande udde på norra sidan om mynningen af en temligen betydlig elf. Landstigningsstället var beläget vid lat. 72° 18′, long. 68° 42′. Landet begränsades här af en låg strandfjäre, från hvilken på ett afstånd af 100 steg en 6 till 30 meter hög tvärbrant strandvall höjde sig. Ofvan om strandvallen vidtog en vidsträckt, svagt undulerande slätt, betäckt med en vegetation, som visserligen var ytterst enformig, men dock vida yppigare än Waigatsch-öns och Novaja Semljas. Vegetationens enformighet torde här i väsentlig mån betingas af terrängens enformiga beskaffenhet. – Någon fast klyft finnes här ej. Marken utgöres öfverallt af sand och sandblandad lera, i hvilken jag icke kunde finna en sten så stor som en bösskula eller ens så stor som en ärta, oaktadt jag letade på en sträcka af flere kilometer längs med strandvallen. Äfven från hafvets botten utanför kusten upphemtade skrapan aldrig några stenar, ett förhållande som är märkligt bland annat derför, att det tyckes visa, att strandisen från Ob-Jenisej icke drifver ned till och smälter i denna del af Kariska hafvet. För öfrigt innehålla sandlagren icke heller några subfossila snäckor, såsom förhållandet är med Jenisej-tundrans sandbäddar, och äfven »Noach-trä» tyckes här saknas. Om man får döma af våra iakttagelser från detta ställe, skiljer sig således halfön mellan Ob-viken och Kariska hafvet ganska väsentligt från den öster om Jenisej belägna tundran. Några invånare sågo vi ej till, men öfverallt på stranden syntes talrika spår af menniskor, af hvilka en del gått barfotade, af renar, hundar och samojedslädar. Ofvan om strandvallen fans en offerplats, bestående af 45 i en hög lagda björnskallar af olika ålder, en mängd hufvudskålar af ren, en underkäke af hvalross m. m. På de flesta björnskallarne voro hörntänderna utbrutna, ofta saknades underkäken helt och hållet. Några af benen voro mossbelupna och lågo nedsjunkna i jorden, andra hade, såsom vidsittande kött utvisade, blifvit ditlagda detta år. Midt i benhögen stodo fyra träbitar uppresta. Tvenne utgjordes af en meter långa käppar med utskurna hak, tjenande att uppbära de ren- och björnskallar, som dels voro uppspetsade på stolparne eller upphängda på de inskurna haken, dels uppträdda genom ett i pannbenet skuret fyrkantigt hål. De tvenne andra, som tydligen voro offerplatsens egentliga, gudabeläten, utgjordes af drifvedsrötter, på hvilka några utskärningar blifvit gjorda för att utmärka ögon, mun och näsa. De delar på träbiten, som skulle föreställa ögonen och munnen, hade nyligen blifvit bestrukna med blod, och vid benhögen låg ännu qvar innanmätet af en nyligen slagtad ren. Strax bredvid funnos lemningar af en eldstad och en afskrädeshög, bestående af allehanda ben af ren och underkäkar af björn. Då hvarken strandens sandafsatser erbjödo något lämpligt häckningsställe för alkor, tejstar, fiskmåsar o. dyl. eller några holmar förekommo utanför kusten, som hade kunnat tjena till häckningsställen för ejdrar och andra kolonivis häckande gåsarter, saknades här polarhafvens rika fogellif. I elfmynningen kringflögo dock stora skaror af ejdrar och alfoglar, och på strandens sandbankar sprnngo skaror af Calidris arenaria och en eller annan Tringa oroligt af och an för att söka sin föda. Tundrans ödslighet afbröts endast af ett par lärkor och ett falkpar med ungar (Falco peregrinus). Dessutom syntes spår af renar, och tvenne på strandvallen uppresta räffällor angåfvo, att äfven räfvar förekomma i dessa trakter i tillräcklig mängd för fångst. Senare på aftonen, sedan några solhöjder blifvit tagna för bestämmande af ortens läge, rodde vi åter om bord och seglade derpå vidare, följande kusten på afstånd, hvarvid vi en gång färdades fram mellan land och en lång serie af grundisar, som strandat utmed kusten på ett djup af 9–16 meter. Om natten foro vi förbi ett ställe, hvarest fem samojedtält voro uppslagna, i hvilkas granskap en mängd renar betade. Landet blef nu alldeles lågt, och hafvet grundade till betydligt. Kursen stäldes derför mot NV, i hvilken riktning snart djupare vatten erhölls. Oaktadt ytvattnets ringa salthalt och höga temperatur (+7°,7 C.) fångades här en Clio borealis och en mängd copepoder i vattenbrynet.)» Den nu beskrifna utflygten samt Almqvists och Hovgaards landstigning 1878 från Lena äro de enda tillfällen, då, så vidt jag vet, naturforskare besökt den nordliga delen af den halfö, som skiljer Kara-hafvet från Obi. Äfven norska fångstmän besöka den sällan, hvilket hufvudsakligast beror på den grunda ostkustens svårtillgänglighet och bristen på hamnar. De landstiga dock numera en och annan gång för att intaga vatten och kanske för att mot sina besparingar på tobaksransonen, mot öfverflödiga knifvar, gamla urmodiga gevär, krut, bly m. m. tillbyta sig alster af samojedernes renskötsel, jagt och fiske. I början sprungo invånarne undan, när de sågo norrmännen komma, och då detta ej hann ske, helsade de dem ödmjukt med knäfall och hufvudets böjning till jorden, samt ville ogerna med dem inlåta sig i någon handel eller visa dem sina egodelar. Sedan emellertid samojederna märkt, att norrmännen icke göra dem något för när, hafva misstroendet och den stora ödmjukheten fullständigt upphört. Numera är ett besök af europeer för dem mycket kärkommet, dels för det tillfälle som erbjudes att genom byteshandel erhålla åtskilliga nödvändighets-, njutnings- och granlåtssaker, dels kanske ock för det afbrott, som härigenom beredes i tundra-lifvets enformighet. När fångstmännen ro eller segla längs den flacka kusten, händer det ofta, att infödingar springa af och an på stranden och genom tecken ifrigt anmoda främlingarne att landstiga; om så sker, och om några rikare samojeder finnas i trakten, börjas genast ett efter folkets sed storartadt gästabud, med mer än ett drag erinrande om skildringarna från de bildade nationernas sagotid. Hvad jag har anfört är så godt som allt hvad vi veta om Jalmal, och man ser deraf, att ett ganska vackert, ännu orördt fält för etnografiska och naturhistoriska studier här föreligger kommande Jenisej-farare. ________ Hurudan är vintern vid Jenisejs mynning? Derom hafva vi för närvarande icke någon kännedom, enär ingen vetenskapligt bildad person der öfvervintrat. Men deremot har man en mycket spännande berättelse om en öfvervintring af finnen Nummelin vid Briochowski-öarna i Jenisej på 70°48′ n. br. Stället besöktes af mig den 27 aug. 1875. Det utgör ett endast om sommaren besökt fiskläge, som vid den tiden af året är särdeles intagande, omgifvet af yppig gräs- och buskvegetation. Bostäderna äro belägna vid ett sund emellan Briochowski-öarna, hvilka bilda den nordligaste gruppen i den ölabyrint, som upptager Jenisejs strömfåra mellan 69½° och 71° n. br. Fisket för året var vid vårt besök afslutadt och stället öde. Men två smärre hus och en mängd jordgammor, alla i godt stånd, stodo qvar på stranden och vittnade, jemte en mängd på land uppdragna större båtar och för insaltning af fisk afsedda träkärl, om den handtering, som tidigare på sommaren här bedrifvits. Det var på denna ort som Nummelin tillbragte en af de svåraste vintrar, som den arktiska litteraturen vet omtala.[109] [bild] År 1876 hade M. Sidoroff, känd såsom lifligt intresserad för sjöfärder i de sibiriska farvattnen, låtit i Jenisejsk bygga och utrusta ett fartyg Sewernoe Sianie (Norrskenet), hvilket skulle från Jenisej utföra åtskilliga varor till Europa. Fartyget stäldes under befäl af en rysk sjökapten, Schwanenberg. Under honom tjente Nummelin som styrman, hvarjemte fartyget bemannades med 18 man, af hvilka de flesta blifvit förvista till Sibirien för brott. Till följd af åtskilliga missöden kunde fartyget första året ej komma längre än till granskapet af Jenisejs mynning, hvarföre det lemnades i vinterqvarter på förutnämnda ställe. Nummelin och fyra förvista dröjde qvar om bord, medan Schwanenberg och det öfriga manskapet den 28 sept. återvände till Jenisejsk. Frost hade redan då inträdt. Under de tvenne följande veckorna höll sig temperaturen i granskapet af 0°; klart väder vexlade med snö och regn. Den 5 okt. drog manskapet in i sitt vinterqvarter, sedan man insamlat drifved och lagt den i högar, för att den skulle kunna uppletas under snön. Den 16 okt. visade termometern kl. 8 om morgonen –4°,5 och sjönk sedermera ytterligare för hvar dag, tills qvicksilfret efter den 21 okt. under några dagar ständigt stod under –10°. Den 26 okt. hade man –18°, men de första dagarne af nov. steg temperaturen åter till –2°. Den 6 nov. sjönk termometern åter till –17°, men steg den 11 till –3°,5. Den 14 nov. hade man –23°,5, den 21 –29°,5. Följande dag om morgonen hade man –32° och på qvällen –37°, gissningsvis emedan termometern ej gaf vidare besked. Denna temperatur af –30° till –32°, vexlande med fruset qvicksilfver, fortgick till november månads slut, hvarpå temperaturen åter steg till –11°,5. Vid jultiden hade man åter –31° och de sju följande dagarne fruset qvicksilfver, hvarmed det nya året ingick. Derpå steg temperaturen åter till –20°, men sjönk åter snart så, att från den 16 jan. fruset qvicksilfver visade sig under fem dagar. Den 22 jan. hade man –9°. Den 26 åter fruset qvicksilfver och den 29 –6°. Under februari månad steg temperaturen aldrig öfver –24°; qvicksilfret var fruset den 20, 25, 26 och 28. Detsamma var förhållandet den 1, 3, 6, 7, 14, 16 och 18 mars; den 22 mars hade man –7°, den 30 –29°. April ingick med –31°, men derpå steg temperaturen så, att den d. 16 nådde –11°, samt vexlade sedan mellan –21° och –6° (d. 25). Den 2 maj hade man morgon och afton –12°, middagstiden –2° till –5°. Den 8 maj hade man +0, den 17 –10°,5, den 31 +0°,5. Juni ingick med +1°,5. Den 8 hade man vid middagstiden +11°, morgon och afton samma dag +2° à +3°. Under den återstående delen af juni samt under juli månad vexlade temperaturen mellan +2° och +21°. Det var under sådana förhållanden som styrman Nummelin med sina fyra följeslagare lefde i det illa försedda plankhuset på Lilla Briochowski-ön. De inflyttade såsom sagdt den 5 okt.; den 20 var isen så starkt tillfrusen, att den höll att gå på. Den 26 började snöstormar, så att man ej kunde gå ur huset. Solen såg man sista gången den 21 nov., och den visade sig åter den 19 jan. Den 15 maj gick solen ej mera ned. Temperaturen stod då under qvicksilfrets fryspunkt. För att solens öfre kant den 19 januari skulle kunna visa sig, måste man antaga en horisontal refraktion af nära 1°. Öarna i Jenisej äro låga, så att man sannolikt hade en temligen öppen horisont mot söder. Kort efter jul började skörbjugg att visa sig. Nummelins följeslagare voro för brott dömda och straffade förbrytare, hos hvilka man ej kunde vänta någon hvarken fysisk eller moralisk motståndskraft mot denna sjukdom. De omkommo också alla, tre i skörbjugg och en under ett försök att gå öfver från Briochowski-ön till en simovie vid Tolstoinos. I stället hade Nummelin lyckats förskaffa sig två man från Tolstoinos och längre fram en från Goltschicha. Den 11 maj kom söder ifrån en undsättning af tre man under styrman Meyenwaldt, som Sidoroff uppsändt för att hjelpa till vid fartygets bergning. Det gälde till en början att skotta bort den snö, som nedtyngde fartyget. Snön låg nära sex meter djup på flodisen, och denna var tre meter tjock. När man äntligen fått fartyget nästan utgräfdt, begrofs det åter genom en ny snöstorm. I medlet af juni började isen att röra sig, och flodvattnet steg så högt, att Nummelin, Meyenwaldt och fyra man, jemte två hundar, nödgades taga sin tillflykt till stugans tak, dit de bergat något proviant och bränsle. Här tillbragte de sju dygn under ständig lifsfara. Floden hade nu stigit fem meter, stugans tak höjde sig blott ¼ meter öfver den svalda flodens yta och stod hvarje ögonblick i fara att af ett kringflytande isstycke bortföras. En vid taket bunden liten båt var i så fall det yttersta räddningsmedlet. Hela landskapet var öfversvämmadt. De öfriga husen jemte gammorna voro bortspolade af vattnet och drifisen, hvilken äfven ständigt hotade den enda återstående byggnaden. Från dess tak nödgades man arbeta dag och natt för att med stänger hålla isstyckena ifrån sig. Den starka öfversvämningen hade till och med öfverraskat flyttfoglarne. Det fans för dem på långa sträckor ingen torr fläck att hvila på, och så hände det, att trötta ripor slogo ned bland menniskorna på taket; en gång satte sig en ripa på Meyenwaldts hufvud, ett par slog sig ned på hundarne. Den 28 juni började vattnet falla, och den 25 hade det sjunkit så, att man kunde lemna taket och åter inflytta i husets ödelagda inre. Berättelsen om huru Nummelin i sällskap med Schwanenberg sjöledes återvände till Europa tillhör ett följande kapitel. [bild] FEMTE KAPITLET. Nordostfärdernas historia från 1556 till 1878. – Burrough 1556. – Pet och Jackman 1580. – Holländarnes första resa 1594. – Oliver Brunel. – Andra resan 1595. – Tredje resan 1596. – Hudson 1608. – Gourdon 1611. – Bosman 1625. – de la Martinière 1653. – Vlaming 1664. – Snobberger 1675. – Roule kommer till ett land norr om Novaja Semlja. – Wood och Flawes 1676. – Meningsutbyte i England angående isförhållanden i Polarhafvet. – Uppgifter om uppnående af höga nordliga breddgrader. – Åsigterna om Polarhafvets beskaffenhet fortfarande delade. – Payer och Weyprecht 1872–74. Det haf, som i norr sköljer europeiska Rysslands kust, benämnes af konung Alfred (Orosius, I bok., kap. I. II) Qvänsjön eller Qvänhafvet (på anglosaxiska Cwen Sae [110]), ett betecknande namn, som obestridligt har prioritet för sig och väl förtjente bibehållas. För vestra Europas invånare blefvo de öar, Novaja Semlja och Waigatsch, genom hvilka detta haf skiljes från Sibiriens Ishaf, först kända genom Stephen Burroughs upptäcktsresa år 1556. Burrough nämnes derföre ofta såsom Novaja Semljas upptäckare, men med orätt. Då han ditkom, träffade han nämligen derstädes ryska fartyg, bemannade med fångstmän väl bekanta med farvattnen och landet. Det är deraf tydligt, att Novaja Semlja redan på den tiden varit så länge bekant för invånarne i nordliga Ryssland, att en ganska liflig fångstfart hunnit uppkomma derstädes. Sannolikt är till och med att, på samma sätt som nordligaste Norge redan för ett årtusende tillbaka var bekant, ej allenast för kringströfvande lappar, utan äfven för norrmän och qväner, också länderna kring Jugor Schar och Waigatsch flere århundraden före Burroughs färd voro bekanta, ej blott för de på fastlandet nomadiserande samojederna, utan äfven för åtskilliga bjarmiska eller finska stammar. Förmodligen drefvo samojederna då för tiden liksom nu sina renhjordar dit upp för att under sommarmånaderna beta på ishafskustens gräsrika marker, der de voro mindre besvärade af mygg och renflugor än längre söder ut, och förmodligen följdes de vilda nomaderna då liksom nu af handelsmän från mer bildade, i nordliga Ryssland bosatta stammar. Namnet Novaja Semlja (Nyland) anger, att det blifvit senare, förmodligen af ryssar, upptäckt, men man känner hvarken när eller huru.[111] Stephen Burroughs reseberättelse, hvilken, liksom så många andra, blifvit bevarad från glömska genom Hakluyts berömda samling, utgör derför ej allenast en skildring af vest-europeernas första Novaja- Semlja-färd, utan bildar äfven hufvudkällan för kännedomen om ryssarnes äldsta färder till dessa trakter. Jag skall med anledning deraf uppehålla mig något längre vid denna resa än vid de flesta andra sjöfärder jag här kommer att omnämna. Det är sjelfklart, att de nya vigtiga handelsförbindelser, som Chancelors upptäckt af vägen från England till Hvita hafvet föranledde, skulle så väl i England som i Ryssland helsas med stor hänförelse och gifva anledning till en mängd nya företag. Till en början bildade man redan år 1555 i England ett sällskap »Merchants adventurers of England for the discoverie of landes, territories, isles, dominions and seigniories unknowen», vanligen kalladt »Muscovy Company». Den då omkring åttioårige Sebastian Cabot utnämndes till dess oafsättlige guvernör, och en mängd privilegier beviljades detsamma af så väl Englands som Rysslands herskare. Samtidigt utsändes underhandlare, handelsmän och forskare på olika vägar från England till Ryssland för att befästa vänskapen med detta land samt närmare undersöka den, åtminstone för England, nya verld, som nu upptäckts i östern. En närmare redogörelse för dessa resor hör dock ej hit. Men man var ej nöjd härmed. Man betraktade Chancelors resa såsom blott första steget till någonting vida vigtigare och betydelsefullare, nämligen öppnandet af den nordöstra vägen till Kina och Indien. Medan Chancelor sjelf året efter sin återkomst blef afsänd jemte åtskilliga handelsmän till Hvita hafvet, var man derför betänkt på ett ytterligare försök att på den en gång inslagna vägen nå Asiens ostkust. Ett mindre fartyg Searchthrift utrustades för detta ändamål och stäldes under Stephen Burroughs befäl.[112] De vigtigaste händelserna under resan voro följande: Den 3 maj/23 april 1556 afreste man från Ratcliffe till Blackewall och Grays. Här kom Sebastian Cabot om bord tillsammans med åtskilliga förnäma herrar och damer. De undfägnades först på fartyget samt gåfvo frikostiga belöningar åt sjöfolket, hvarjemte almosor utdelades åt en mängd fattiga, på det att dessa skulle bedja för god lycka och en god resa; senare gafs en fest i land, hvarvid det gick så gladt och lifvadt till, att äfven den gamle Cabot sjelf trädde i dansen jemte det öfriga unga glada sällskapet. I Orwell lemnade Burrough sitt eget fartyg för att, enligt handelsmännens önskan, göra öfverresan till Vardöhus på Edward Bonaventure. I slutet af maj månad kom man framför Nordkap, hvilket namn Burrough säger sig hafva gifvit åt denna Europas nordligaste udde under sin första resa.[113] När Burrough lemnade Edward Bonaventure och åter gick om bord på sitt eget fartyg nämnes ej, men den 17/7 juni besvarade han på Searchtbrift afskedssaluten från Edward Bonaventure. Den 20/10 juni var man vid Kola, hvars bredd bestämdes till 65° 48′.[114] »Torsdagen den 21/11 juni kl. 6 om morgonen kom en af de ryska lodjorna vid sidan om oss. Den roddes af tjugu åror, och der fans fyra och tjugu man om bord. Båtens befälhafvare skänkte mig en stor brödkaka, sex kransar af det slags bröd, som de kalla »colaches», fyra torkade gäddor och ett mått ypperligt hvetemjöl. Jag gaf honom en kam och en liten spegel. Han förklarade mig, att hans bestämmelseort var Petschora. Derpå bjöd jag dem att dricka. Befälhafvarens namn var Pheother (Feodor). – – – Torsdagen (den 28/18 juni) lättade vi ankar i Kola-floden och gingo 7 eller 8 leagues ut till sjös, då en fullt nordlig vind tvang oss att återgå till samma flod, i hvilken vi förut ankrat. Der kommo om bord till oss män från flere af ryssarnes båtar, förklarande att deras bestämmelse äfven var mot norden för hvalross- och laxfiske. De gåfvo mig rikligt af sitt hvita hvetebröd. Då vi lågo för ankar i denna flod, sågo vi dagligen flere af deras lodjor komma nedför floden. De voro bemannade med minst 24 man. Slutligen ökades antalet af dessa lodjor till trettio segel. På dem fans bland andra en man som hette Gabriel, hvilken nu visade mig mycken vänskap. Han förklarade mig, att de alla ämnade segla till Petschora för att fiska lax och hvalross. Vidare sade han mig, att det med god vind var sju eller åtta dagars segling till denna flod. Jag var glad att få deras sällskap. Denne Gabriel lofvade att varna mig för grund, hvilket han ock verkligen gjorde. – – – Söndagen den 1 juli/21 juni gaf mig Gabriel en tunna mjöd (»meede»), och en af hans vänner gaf mig en tunna öl, hvilken bars på mäns skuldror åtminstone två (engelska) mil. Måndagen lemnade så väl vi som alla de ofvannämnda lodjorna Kola-floden. Medan vi seglade med förlig vind, voro de alla för snabba för oss[115], men efter löfte ströko Gabriel och hans vän ofta sina segel och väntade på oss, lemnande sitt eget sällskap. Tisdagen vid ostnordostvind voro vi i solnedgången tvärs för Kap S:t John[116]. Det är att märka, att från Kap S:t John till den flod eller vik, som för till Mesen, finnas öfverallt bankar. Der är fullt af grund och faror; man har knappt två famnars vatten och ser intet land. Denna dag kommo vi till ankars tvärs för en trång vik, som ligger fyra eller fem leagues norr om nämnda udde. Gabriel och hans följeslagare rodde in i viken, men vi kunde ej komma in. Innan aftonen anlände 20 segel till denna vik under nordostvind. Vi hade temligen godt ankarfäste. Om aftonen kom Gabriel om bord till oss i sin lodja, och för det han hållit sig i sällskap med oss öfver grunden belönade jag honom med två fina elfenbenskammar, en stålspegel och två eller tre andra småting, för hvilket han icke var otacksam. Emellertid hade hans första sällskap hunnit längre norr ut. Om onsdag, midsommardagen, sände vi en båt mot land att upploda viken, hvilken befans nästan torr vid lågt vatten. Alla lodjor i densamma stodo då på grund. (Med anledning af vädrets hotande utseende beslöt Burrough att vid högvatten gå in i viken. Han stannade härvid på grund, men fick hjelp af sina ryska vänner.) Gabriel kom ut med sin jolle, och så gjorde åtskilliga andra, visande sin goda vilja att hjelpa oss, men allt till intet gagn, och de höllo på att blifva dränkta för sitt besvär. Jag bad Gabriel låna mig sitt ankare, emedan våra egna ankare voro för stora för att kunna läggas ut från vår jolle. Han lånade mig sitt eget och lånade dessutom sjelf ytterligare ett för att sända det till oss.» [bild] Efter mycket besvär lyckades man komma af grund och sökte derpå en bättre ankarplats på andra sidan om Kap S:t John. »Så snart vi kastat ankar (den 6 juli/26 juni), kom den förutnämnde Gabriel till oss, jemte ytterligare tre eller fyra af deras små båtar. De bragte med sig af sitt aqua vitæ och mjöd. De visade mig mycken vänskap och voro glada att se oss igen, förklarande det de befarat, att vi skulle vara förlorade. Gabriel berättade mig, att de hade bergat båda ankarena och vår kabel. Efter det jag sålunda meddelat mig med dem, lät jag fyra eller fem af dem gå in i min kajuta, hvarest jag gaf dem fikon och sådan välkomma, som stod mig till buds. Under det jag så kalasade för dem, kom en man om bord från en annan af deras lodjor; han var en karelare (Kerill), hvars namn jag sedermera lärde mig och som bodde i Colmogor, medan Gabriel bodde i Kola, hvilket är beläget ej långt från flodens mynning. Den nämnde karelaren sade mig, att ett af de ankare jag lånat var hans. Jag tackade honom för lånet, anseende detta tillfyllestgörande, och som jag vidhöll det sedvanliga bruket att, endast om skänkerna, som öfverlemnas, äro värda ett gästabud, gifva ett sådant, så fäste jag föga afseende vid honom, emedan han bragte intet med sig. När vi slutat, togo de afsked och gingo i land. Der kommo Gabriel och karelaren i ordvexling och slagsmål; så vidt jag förstod, var orsaken den, att den ene fått bättre undfägnad än den andre. Men Gabriel blef ej den vinnande, emedan der funnos 17 lodjor i karelarens sällskap, som höllo med honom, och blott två af Gabriels. Vid nästa högvatten lemnade Gabriel och hans sällskap detta ställe och rodde till sina förra kamrater, hvilka åtminstone voro 28 stycken och alla hörde till Kola. Jag kunde förstå, att karelaren räknade på, att den kabel, som var fästad vid hans ankare, skulle blifva hans tillhörighet. I början ville han ej återlemna den till vår båt, men jag helsade att jag skulle klaga, hvarpå han återlemnade kabeln åt mitt folk. Nästa dag, torsdagen, sände jag vår båt i land för att hemta vatten och ved. Då de kommo i land, välkomnades de på det vänligaste af denne karelare. Han gaf ett gästabud för dem, medan en del af hans manskap fylde några vattentunnor och hjelpte mitt manskap att bära ved till båten. Derpå klädde han sig i sin bästa silkesrock och ett halsband af perlor samt kom om bord igen och bragte sin skänk med sig. Oaktadt jag hade mer aktning för hans gåfva än för hans person, emedan jag såg att han var en fåfäng man, helsade jag honom välkommen och bjöd honom en anrättning fikon. Han förklarade då, att hans fader var en herreman, och att jag kunde hafva gagn af honom, men ej af Gabriel, som blott var en prestson.» Sedan Burrough talat om en storm, under hvilken han förlorade en jolle, köpt i Vardöhus, och som uppehöll dem en tid i granskapet af Kap S:t John (hvars bredd bestämdes till 66° 50′), fortsätter han: »Torsdagen (den 14/4 juli), då solen stod i nordvest, kom vinden från ostnordost. Vi lättade ankar och styrde mot norr. Två leagues innan vi foro förbi udden, märkte vi ett hus uppfördt i en dal, hvilket är en ovanlig syn i dessa trakter. Kort derpå sågos tre män på toppen af en kulle. Jag antog, såsom ock sedermera visade sig vara riktigt, att de voro komna från någon annan trakt för att utsätta fällor till fångst af hermeliner[117] för desses pelsverks skull. Dylika fällor sågo vi i stor mängd på den kust, längs med hvilken vi framseglade.» Den 14 till den 19 juli n. st. tillbragtes vid kusten af Kanin Nos. Den 19 vid middagstiden var man vid 68° 40′ n. bredd.[118] »Fredagen den 20/10 juli tycktes åter en storm hota. Medan jag nu grundade på hvad som var bäst att göra, såg jag ett segel komma ut från en bugt på det förutnämnda Kanin Nos. Det var min vän Gabriel, som lemnade sin hamn och sitt sällskap och kom så nära oss som möjligt. Han visade mot öster; vi lättade ankar och följde honom. Lördagen seglade vi ostsydost, följande Gabriel, och han förde oss till en hamn, kallad Morgiovets, hvilken ligger 30 leagues från Kanin Nos. Denna morgon såg Gabriel en rök och rodde till den med sin jolle. Röken kom från ett ställe två leagues från det der vi lågo för ankar. Vid nordvestvind kom han tillbaka om bord, bringande med sig en samojed[119]. Det var en ung man med ett för oss besynnerligt yttre. Han skänkte mig tre unga vildgäss och en prutgås (barnacle).» Den 24/14 juli seglade man förbi ön Dolgoi, och följande dag löpte man in i Petschoras mynning, hvars polhöjd bestämdes till 69° 10′.[120] Den 30/20 seglade man åter ut öfver sandbankar med endast fem fots vatten och tackade Gud, att fartyget var så föga djupgående. Dagen derpå möttes is för första gången. Den 4 aug./25 juli hade man på 70° 20′ n. br. det förut beskrifna mötet med en ofantlig hval.[121] Något senare samma dag kastade Searchthrift ankar i en god hamn mellan några öar, belägna vid 70°42′ n. bredd.[122] De benämndes af Burrough S:t James öar. »Tisdagen den 7 aug./28 juli seglade vi mot vester längs kusten under nordvestvind. Då jag skulle ankra, sågo vi ett segel komma fram vid den udde, under hvilken vi tänkte lägga oss; jag sände en jolle till fartyget. Skepparen sade, att han varit i vårt sällskap i Kola, och förklarade, att vi farit förbi den väg, som förer till Ob. Detta land kallades »Nova Zemblæ», det är Nyland. Han förklarade mig äfven åtskilligt om vägen till Ob. Jag gaf honom en stålspegel, två messingsskedar och två knifvar med sammetsslidor, och då blef han något mer villig att dröja och att berätta mig hvad han kunde anföra gagneligt för vårt mål. Han skänkte mig äfven 17 vildgäss. – – – Denne mans namn var Loshake. Onsdagen, då vi seglade mot öster, sågo vi en annan seglare, som var en af denne Loshakes sällskap, och vi talte med honom. Han talade likaledes med oss om Ob, som den andre hade gjort. – – – Fredagen den 10 aug./31 juli begynte vinden att ökas och drog sig mot vester, med anledning hvaraf vi, då solen var i nordvest, kastade ankar bland Waigatsch-öarna. Vi sågo två små lodjor. Manskapet från en af dem kom om bord och skänkte mig en stor limpa, och de berättade mig, att de alla voro från Colmogro, med undantag af en som bodde vid Petschora, och han tycktes vara den skickligaste i att döda hvalross.[123] Några af dem voro i land. De jagade en hvitbjörn öfver de höga klipporna i sjön, och denne dödades derpå i vår åsyn af dem, som voro om bord. Den samma dag blåste det hårdt, och vi sågo mycket is drifva i sjön, hvarför det ej var rådligt att gå till sjös.» De första dagarne af augusti låg fartyget för det mesta stilla i sällskap med eller i granskapet af Loshake, som berättade dem åtskilligt om samojederna, efter hvilka man såg offerplatser på stranden.[124] »Torsdagen den 14/4 augusti sökte vi oss in i den hamn, der Loshakes lodja låg[125], medan vi förut legat för ankar i skydd af en holme. Der kom han om bord till mig och sade: om Gud ger tjenligt väder, så vill jag gå till Ob med eder, emedan hvalrossar finnas endast sparsamt vid dessa Waigats-öar. Men i fall han icke kunde komma till floden Ob, så ville han gå till floden Narmezay[126], hvarest invånarne icke äro fullt så vilda som samojederna vid Ob. Han sade mig, att dessa skjuta efter bästa förmåga på alla, som ej tala deras språk.» Den 15/5 augusti syntes mycket is drifva mot hamnen, der fartyget låg, hvarföre Burrough återflyttade det till samma plats, der det legat några dagar tidigare, och hvars polhöjd nu bestämdes till 70° 25′. Loshake lemnade hamnen oförmodadt följande dag, medan Burrough mätte solhöjder, och den 19/9 lyfte äfven Burrough ankar för att segla mot söder längs kusten af Waigatsch. Efter att en tid hafva seglat af och an i dessa farvatten och varit utsatt för en hård storm med ytterligt hög sjö, beslöt Burrough den 3 sept./23 aug. att vända. Den 21/11 september kom han till Colmogro, der han öfvervintrade i afsigt att nästa år fortsätta mot Ob. Denna resa blef dock icke af, emedan han i stället gick vester ut för att uppsöka tvenne af de skepp, som följde Chancelor, och som under återresan från Archangel gått förlorade.[127] Af denna reseberättelse ser man, att en ganska utvecklad rysk eller rysk-finsk sjöfart redan vid midten af femtonhundratalet egde rum mellan Hvita hafvet, Petschora, Waigatsch och Novaja Semlja, samt att man den tiden till och med seglade till Ob. Den skildring, som Burrough lemnar af de ryska eller rysk-finska fångstmännen, visar för öfrigt, att de voro djerfva och dugliga sjömän, med fartyg som för sin tid voro ganska goda och i medvindssegling till och med öfverlägsna det engelska. Med mycket få förändringar skulle för öfrigt denna skildring kunna tillämpas på nutida förhållanden i dessa trakter, hvilket visar, att de fortfarande stå på en ståndpunkt, som var hög då, men är låg nu. Öfver hufvud ser det ut, som om dessa länder snarare skridit tillbaka än gått framåt i välmåga under de senaste tre århundradena. Att döma af en skrifvelse från det ryska handelskompani, som bildat sig i London, var det på eget bevåg som Stephen Burrough år 1557 seglade från Colmogor, ej till Ob, utan till ryska Lapplands kust för uppsökandet af de förkomna fartygen.[128] De följande åren blefvo engelsmännen så upptagna af sina nya handelsförbindelser med Ryssland och med utrustningen af Frobishers tre resor mot nordvest, att det dröjde länge innan ett nytt försök gjordes mot nordost, nämligen intill Arthur Pets resa 1580.[129] Han blef den förste, som från vestra Europa trängde in i Kara-hafvet, och bragte sålunda lösningen af frågan om den nordöstra sjövägen till Stilla Oceanen ett godt stycke framåt. Äfven denna färds hufvuddrag måste derför här korteligen anföras. Pet och Jackman, den förre med Georg, den senare med William, afreste den 9 juni/30 maj 1580 från Harwich. Den 2 juli/22 juni kringseglades Nordkap, och den 12/2 juli skildes Pet från Jackman, sedan han stämt möte med honom vid »Verove Ostrove eller Waigats». Den 15/5 såg man land, efter att föregående dagen hafva bestämt polhöjden till 71° 38′. Man var således vid Gåslandet på Novaja Semljas vestkust. Man seglade nu mot ostsydost och mötte is den 16/6 juli. Den 20/10 juli syntes land, och fartyget förankrades vid en ö, förmodligen en af de många holmarne i Kariska Porten; der intogs ved och vatten. Den 24/14 juli var man nära land vid 70° 26′. I början trodde Pet landet vara en ö och försökte kringsegla det i nordvestlig riktning, men då detta ej lyckades, antog han det vara Novaja Semlja. Härifrån seglade han i olika riktningar mellan sydvest och sydost och var den 26/16 vid 69° 40′ n. br. Den följande dagen hade man åska och regnskurar. Pet ansåg sig nu vara i Petschora-viken, och sedan han den 28/18 juli fått sigte på den udde, som i nordost begränsar flodens mynning, seglade han, efter hvad det tyckes, mellan denna udde och Selenetz-öarna in i den stora bugten öster om Medinski Savorot. Här anstäldes lodning i förmodan att sundet mellan Waigatsch-ön och fastlandet skulle utmynna på detta ställe, men farvattnet befans för grundt, äfven för en båt. Pet seglade nu förbi Jugor Schar längs kusten af Waigatsch mot Novaja Semlja, till en bugt på Waigatsch-öns vestkust, hvarest han ankrade mellan tvenne holmar, hvilka ansågos vara Woronski Ostrow. Inloppet till en ypperlig hamn var på ömse sidor betecknadt med tvenne kors.[130] Holmarne voro rika på drifved, och på en af dem träffades ett kors, under hvilket en man var begrafven. Pet inskref sitt namn på korset och likaså på en sten vid korsets fot, »på det att Jackman, om han skulle komma dit, måtte veta, att Pet varit der». Om aftonen lyfte man åter ankar, omseglade Waigatschöns vestligaste udde och fortsatte derpå, allt jemt följande kusten af Waigatsch, först åt norr och nordost, sedan åt söder mellan ett isfält och land, ända till dess isen gick så tätt intill stranden, att fartyget ej kunde komma fram, då man ankrade i en god hamn vid en ö, som låg på östra sidan af Waigatsch i granskapet af fasta landet. Det var kanske den ö, som på nyare kartor kallas Mestni-ön. Pet var således nu inne i Kara-hafvet.[131] Den angifna breddgraden, 60° 14′, visar till och med, om den är riktig, att han kommit långt in i Kara-flodens utloppsvik. Här träffade Pet sin följeslagare Jackman, från hvilken han blifvit skild vid Kola-kusten, och rörande hvilkens resa under mellantiden alla uppgifter saknas. När fartygen möttes, voro de båda skadade af is. Då härtill kom, att farvattnet längre mot norr och öster var spärradt af täta ismassor, beslöto kaptenerna, efter rådplägning med underbefälet, att vända. Äfven under återfärden hade man att kämpa med svåra ishinder, ända tills man den 25/15 augusti vid 69° 49′ n. bredd nära sydöstra udden af Waigatsch mötte isfritt vatten. Återvägen togs förbi Waigatsch-öns ostkust genom Kariska Porten, som passerades den 27/17 augusti. Härifrån stäldes kursen på Kolgujew-ön, vid hvars sandbankar båda fartygen stannade på grund; de kommo dock snart åter loss. Sandbankarnes polhöjd bestämdes riktigt till 68°48′. Den 1 sept./22 aug. förlorades »William» åter ur sigte.[132] Den 8 sept./29 aug. kastade »Georg» ankar i Tana-fjorden, vid hvilken fans en stad som kallades »Hungon».[133] Två dagar derefter seglade Georg förbi Nordkap och ankrade den 5 nov./26 okt. åter i Ratcliffe. Pet och Jackman voro de första nordostfarare, som på allvar vågade sig in bland drifisen. De skötte sig der med rådighet och omtanke, och i sjöfartens historia tillkommer dem den äran att hafva fört de första fartyg från vestra Europa, hvilka trängt in i Kara-hafvet. Det är derför med orätt, som Barrow (A. chronological history of voyages into the arctic regions, London 1818, s. 99) säger om dem, att de voro klena sjömän. Med Pets och Jackmans resa afslötos de engelska nordostfärderna för en lång tid. Men frågan upptogs i stället med stor ifver i Holland. Genom den lyckliga utgången af frihetskriget med Spanien och den väckelse till företagsamhet, som borgerlig frihet alltid medför, hade Holland, redan förut en storartad industri- och handelsstat, mot slutet af sextonhundratalet börjat att utveckla sig äfven till en sjömakt af första ordningen. Men seglatsen till Indien och Kina omöjliggjordes tills vidare för holländarne liksom för engelsmännen genom Spaniens och Portugals öfvervigt till sjös, och genom dessa länders försök att för sig bibehålla allenarätten till de handelsvägar de upptäckt. För att blifva delaktiga i den stora vinst, handeln med kryddornas och sidentygens länder medförde, tycktes det derföre vara oundgängligt att uppsöka en ny sjöväg norr om Asien eller Amerika till österns haf. Om en dylik verkligen funnes, var det klart, att Hollands läge skulle   [bild] blifva synnerligen gynsamt för öfvertagandet af den vinstgifvande handeln. I denna omständighet har man att söka orsaken till den hänförelse, med hvilken man i detta land helsade det första förslaget att sjöledes norr om Asien söka framtränga till Kina eller Japan. Med stor kostnad utrustade man för detta ändamål tre år å rad expeditioner, hvilka visserligen icke nådde det föresatta målet, upptäckten af en nordostlig sjöväg till östra Asien, men dock ej allenast förvärfvat sig en vigtig plats i de geografiska upptäckternas historia, utan ock hundrafaldt återbetalt de på dem nedlagda kostnader, dels omedelbart genom den för Holland så vinstgifvande hvalfångst till hvilken de gåfvo upphof, dels medelbart genom den lyftning de gåfvo åt folkets sjelfkänsla och nationalmedvetande. Man jemförde landsmännens bedrifter bland polarländernas is och snö med Argonauternas sjöfärd, med Hannibals öfvergång af Alperna och med macedoniernas härnadståg i Asiens och Libyens öknar (se t. ex. Blavius, Atlas major, latinska uppl. 1665, T. I s. 24 & 31). Då dessa färder tillika bilda det mest storartade försök till lösande af den uppgift, som förelåg Vegaexpeditionen, skall jag här något utförligare redogöra för dem. Holländarnes första resa 1594. Denna utrustades på enskild bekostnad, hufvudsakligast genom köpmännen Balthazar Mucheron, Jacob Valcke och Franciscus Maelson. Afsigten var först att utsända endast två fartyg med uppgift att genom sunden vid Waigatsch framtränga mot öster, men på föreställning af den berömde geografen Plancius, att vägen norr om Novaja Semlja vore den som säkrast förde till målet, utrustades ytterligare två, så att ej mindre än fyra fartyg utgingo år 1594 på upptäcktsfärd mot norden. Af dessa skulle tvenne, nämligen ett större, efter hvad det tyckes för de nordliga farvattnen särskildt utrustadt fartyg, kalladt Mercurius och fördt af Willem Barents,[134] samt en vanlig fiskarslup, försöka vägen förbi Novaja Semljas nordspets. De båda öfriga, nämligen Svanen från Zeeland, fördt af Cornelis Cornelisz. Nay, och Mercurius från Enkhuizen, fördt af Brandt Ysbrandtsz. Tetgales, skulle framtränga genom sundet vid Waigatsch-ön. Alla fyra fartygen lemnade Texel den 15/5 juni, och aderton dagar senare kom man till Kilduin i ryska Lappland, en plats som vid denna tid ofta utgjorde anlöpningsort för fartyg, bestämda till Hvita hafvet. Här skilde sig expeditionens båda afdelningar. [bild] Barents seglade till Novaja Semlja, som nåddes den 14/4 juli vid 73°25′; breddgraden bestämdes genom att mäta midnattssolens höjd på en ö, som kallades Willems ö. Man seglade vidare längs kusten mot norden och nådde redan två dagar derefter 75°54′ n. br. Den 19/9 juli gjorde man en märklig isbjörnfångst. Björnen möttes på land och genomborrades af en kula, men kastade sig detta oaktadt i vattnet och sam undan med en kraft, som »öfverträffade allt hvad man hört om lejon och andra vilda djur». Man förföljde den i en båt och lyckades kasta en snara om dess hals för att fånga den lefvande, i afsigt att föra den till Holland. Men då björnen kände sig fången, »skrek han och kastade sig så våldsamt, att man knappt kan i ord skildra det». För att uttrötta honom gaf man honom litet längre lina, medan man rodde smått framåt och Barents emellanåt slog honom med ett tåp. Ursinnig häröfver simmade björnen till båten och fattade den med ena framlabben, hvarvid Barents sade: »han vill hvila sig litet». Men björnens afsigt var en annan, ty den kastade sig med sådan våldsamhet i båten, att halfva kroppen snart var innanför. Sjömännen blefvo så förskräckta, att de rusade till fören och trodde, att deras sista stund var kommen. Lyckligtvis kunde björnen ej komma längre fram till följd deraf, att snaran, som var kastad öfver hans hals, fastnat i rodret. En behjertad sjöman steg nu akterut och dödade björnen med ett yxhugg. Skinnet sändes till Amsterdam. Med anledning af händelsen erhöll stället namnet »Björnudden». Barents seglade vidare mot norr och nordost förbi ställen, som af honom kallades Cruys Eylandt (Korsön)[135] och Kap Nassau, namn som bibehållits på senare kartor, till 77°55′ polhöjd, som nåddes den 23/13 juli. Härifrån såg man från masttoppen ett oöfverskådligt isfält, hvilket tvang Barents att vända. Han uppehöll sig dock fortfarande, i förväntan på bättre isförhållanden, i dessa nordliga trakter till den 8 aug./29 juli då man var rätt vester om en vid 77° n. bredd belägen udde, som kallades Iskap. Åtskilliga guldglittrande stenar funnos här på stranden. Dylika fynd hafva spelat en ej obetydlig rol i de arktiska resornas historia, och skeppslaster af värdelös malm hafva flere gånger blifvit hemförda. Den 10 aug./31 juli sågs de, under segling bland Oraniens öar, 200 hvalrossar på land. Sjömännen anföllo dem med yxor och spjut utan att kunna döda en enda, men väl lyckades de under försöken att döda dem att slå ut några tänder, hvilka hemfördes. Öfvertygad om att han ej på denna nordliga väg kunde komma fram till det föresatta målet, beslöt Barents, efter samråd med sitt folk, att vända söder ut och segla till Waigatsch. Under nedresan gör Barents vid 71° n. br. den anmärkningen, att han förmodligen nu var vid ett ställe, der Oliver Brunel[136] varit förut, och som af honom blifvit benämndt Castinsark, tydligen det nuvarande Kostin Schar, ett ännu begagnadt ryskt namn för ett sund, som skiljer Meschduscharski-ön från hufvudön. Anmärkas bör dock, att på gamla kartor Matotschkin Schar ofta betecknas med någon förvrängning af ordet Kostin Schar. Söder om »St Laurens Bay»[137] vid 70° ¾ fann Barents den 21/11 augusti på en udde ett kors upprest och i granskapet af detta trenne trähus, skrofvet af ett ryskt fartyg och åtskilliga säckar mjöl, jemte några grafvar, allt tydligen lemningar efter ryska laxfiskare. Den 25/15 augusti kom han till Dolgoi-ön, der han träffade de båda andra kort förut ditkomna fartygen från Zeeland och Enkhuizen. Alla fyra fartygen återseglade derifrån till Holland, dit de ankommo i medlet af september. Berättelsen om denna resa slutar med uppgiften, att Barents förde med sig till Amsterdam en hvalross, som man träffat och dödat på drifisen. Barents upptäckte och undersökte under denna resa Novaja Semljas dittills af vest-europeiska sjöfarare aldrig besökta nordligaste del. Äfven de två andra fartygen, som samtidigt med Barents lemnat Texel, gjorde en märklig resa, särskildt skildrad af den sedermera så vidtbereste, utmärkte sjöfararen Jan Huyghen van Linschoten.[138] Fartygen voro bemannade med femtio man, deribland två tolkar, en slavon Christoffel Splindler och en holländsk handelsman, som länge vistats i Ryssland, Fr. de la Dale. Lifsmedel togos om bord för endast åtta månader. Till en början åtföljde Nay och Tetgales Barents till Kilduin, hvilken ö aftecknas och beskrifves temligen utförligt i Linschotens arbete. [bild][bild] Den 12/2 juli seglade Nay och Tetgales derifrån vidare mot Waigatsch-ön. Tre dagar derefter mötte de mycken drifis. Den 20/10 kommo de till Toxar, enligt Linschotens karta en holme vid Timan-kusten, ett stycke vester om inloppet till Petschora. De träffade här en rysk lodja, hvars kapten berättade, att han efter hörsägen trodde, att Waigatsch-sundet [139] ständigt vore täckt med is, och att man, då detta genomseglats, komme till ett haf, som låg sydligare än Ishafvet och var varmare än detta. Några andra ryssar tillade följande dag, att man nog skulle kunna genomsegla Waigatsch-sundet, om ej hvalarne och hvalrossarne, hvilka förinta alla fartyg, som der söka framtränga, utgjorde ett hinder deremot; att klippornas och refvens mängd svårligen medgåfve ett fartyg genomfart, och slutligen att storfursten låtit tre fartyg försöka genomfarten, men att de alla blifvit krossade af is. Den 22/12 juli kommo till Toxar jägare från Hvita hafvet, som talade ett annat språk än ryssarne och tillhörde en annan folkstam – det var tydligen finnar eller karelare. En mängd hvalfiskar syntes i hamnen, hvilket ger Linschoten anledning till den anmärkningen, att hvalfångst der borde löna sig. Sedan isen skingrats och kors med upplysande inskrifter blifvit uppresta på stranden, seglade man vidare. Den 31/21 juli fick man Waigatsch i sigte. Man steg i land vid en udde, betecknad med två kors, och mötte der en inföding, klädd ungefär som en lapp från Kilduin; han tog snart till flykten. Andra med kors betecknade uddar besöktes sedermera och ställen der afgudar funnos uppresta i hundratal. Linschoten var i land äfven på den afgudaudde, som besöktes under Vegas färd. Der funnos då tre till fyra hundra trägudar, hvilka, enligt Linschotens beskrifning, till utseendet fullt öfverensstämde med dem vi sågo. De voro, säger han, så illa gjorda, att man knappast kunde gissa, att de skulle föreställa menniskor. Ansigtet var mycket bredt, näsan utstående, i ögonens ställe funnos tvenne hål, ett annat hål förestälde munnen. Fem, sex eller sju ansigten funnos ofta utskurna på en och samma stock, hvilket »kanske skulle beteckna en hel familj». Många ryska kors voro äfven uppresta derstädes. Några dagar senare fann man på sundets södra strand ett helt litet hus fyldt med afgudar, mycket bättre gjorda än de föregående, med ögon och bröstvårtor af metall. Medan holländarne voro sysselsatta med att undersöka denna gudasamling, framkörde en rensläde, i hvilken satt en med båge beväpnad man. Då han såg främlingarne, ropade han högljudt, hvarpå ytterligare en mängd slädar med vid pass 30 man körde fram från en dal och sökte omringa holländarne. Dessa flydde nu hastigt till sin båt, och när denna lemnat stranden, sköto samojederna mot båten med sina pilar, men utan att träffa. Denna oblodiga strid är, så vidt man känner, den enda som utkämpats mellan infödingar och nordostfarare. Dessa senare äro sålunda fria från den svåra blodskuld, som vidlåder de flesta af dem, som under femtonde och sextonde seklen gjorde upptäcktsresor i sydliga trakter. Några dagar senare, den 10 aug./31 juli, hade man ett vänligt möte med samojederna, hvilka gåfvo holländarne åtskilliga ganska riktiga upplysningar om landets och hafvets beskaffenhet: »efter tio till tolf dagar skulle man ej mer möta någon is; sommaren skulle ännu räcka sex eller sju veckor». Sedan holländarne inhemtat allt hvad de kunde af dessa »barbarer, som hade större färdighet att sköta sin båge än en nautisk gnomon och mycket säkrare kunde lemna besked om sin fångst än om farvattnen», tog man afsked. Då en af sjömännen härvid blåste i ett horn, blefvo vildarne så förskräckta, att de begynte taga till flykten, men, lugnade genom försäkran att hornlåten endast var ett vänskapstecken, återvände de och helsade på stranden de bortfarande, bugande sig till jorden med blottade hufvuden och korslagda händer. Den 11/1 augusti seglade man, full af förhoppningar, in i Kara-hafvet eller, såsom det af holländarne kallades, den »Norra Tatariska Oceanen». Snart möttes dock is, hvarför man den 13/3 sökte skydd under Mestni-ön (Staten Eiland). Här fann man ett slags bergkristaller i allt lika diamanter utom i hårdhet, en ledsam omständighet som tillskrefs köldens inverkan. Äfven här sågos offerhögar och afgudabilder, men inga hus och ingen skog. När Nay och Tetgales seglade vidare, kommo de till ett vidsträckt öppet haf, och den 20/10 aug. trodde de sig vara utanför Obs mynning. Två af dess förnämsta mynningsarmar benämndes efter fartygen »Svan» och »Mercurius», namn som sedermera blifvit bortglömda. Det är fullkomligt tydligt, att den flod, som holländarne antogo för Ob, var Karafloden, och att mynningsarmarne »Svan» och »Mercurius» voro obetydliga kustelfvar, som från Jalmal utfalla i Karahafvet. Den 21/11 aug. beslöt man vända hem, antagande för bevisadt, att man från den punkt, som uppnåtts, lätt skulle kunna kringsegla »Promontorium Tabin» och således nordöstra vägen framkomma till Kina. En mängd hvalar syntes, som med halfva kroppen lyfte sig öfver vattnet och på vanligt sätt sprutade vattenstrålar ur näsborrarne, hvilket ansågs såsom ett ytterligare tecken, att man nu hade en vidsträckt ocean framför sig. Den 24/14 aug. seglade Nay och Tetgales åter genom Jugor Schar (Fretum Nassovicum), och sedan de dagen derpå vid trenne smärre holmar, hvilka kallades Mauritius, Oranien och Nya Walcheren, mött Barents, seglade de alla hem till Holland, fullt öfvertygade att frågan om möjligheten af en nordöstlig genomfart till Kina nu var löst. Visserligen blef det redan följande året bevisadt, att detta antagande hvilade på en allt för lös grund, men Nays och Tetgales färder förtjena i alla fall ett aktadt rum i sjöfartens historia, ty de vidgade betydligt kunskapen om de nordliga trakterna genom upptäckten, eller åtminstone den första genomseglingen af Jugor Schar, och liksom Barents måste dessa sjöfarare få det pris, att de med duglighet, insigt, mod och omtanke skött det åt dem anförtrodda värfvet. [bild] Holländarnes andra resa år 1595.[140] Efter hemkomsten från den första resan inlemnades en berättelse om de upptäckter, som blifvit gjorda, till prins Morits af Oranien, Hollands »advokat» Jan van Oldenbarnevelt och öfriga myndigheter i hemlandet. Dessa blefvo af berättelsen så öfvertygade derom, att sjövägen till Kina verkligen var funnen, att de genast vidtogo anordningar att året derpå afsända en flottilj af 7 fartyg, 2 från Amsterdam, 2 från Zeeland, 2 från Enkhuizen och 1 från Rotterdam, med uppgift att i verkligheten öppna den nya handelsförbindelsen. Fartygsbefälhafvare blefvo Cornelis Nay (amiral), Brandt Tetgales (underamiral), Barents, Lambert Gerritsz. Oom, Thomas Willemsz., Harman Jansz. och Hendrik Hartman. Kommissarier voro Linschoten, Jacob Heemskerk, Françoys de la Dale, Jan Cornelisz. Rijp och N. Buys. Sex af fartygen lastades med varor och penningar; det sjunde skulle, då flottan seglat genom Waigatsch-sundet, återvända med underrättelser till hemlandet. Den stora utrustningen tog dock så lång tid, att man först den 12/2 juli kunde anträda resan. Den 22/12 augusti kom man i sigte af Kegor på Ribatschnihalfön, och först den 29/19 augusti anlände flottan till sundet mellan Waigatsch och fasta landet. Här fans då mycken is. Den 3 sept./24 aug. träffade man några ryssar, som sade att vintern varit mycket svår, men att isen inom kort skulle försvinna, och att sommaren ännu skulle vara sju veckor. De berättade: att landet norr ut, som kallades »Waigats», var en ö, skild på norra sidan från Novaja Semlja; att det om sommaren besöktes af infödingar, hvilka mot vintern drogo sig tillbaka till fastlandet; att ryska fartyg, lastade med varor, årligen seglade genom Waigatsch-sundet förbi Ob till floden Gillissy (Jenisej), der de tillbragte vintern; att invånarne vid Jenisej voro af den grekisk-kristna religionen m. m. Den 10 sept./31 aug. kom man söder om Waigatsch-sundet i beröring med samojeder. Deras »konung» mottog holländarne synnerligen gästfritt och vänligt samt berättade: att om tre eller fyra veckor skulle kölden börja; att drifisen icke försvann under vissa år; att vintertiden hela sundet samt bugter och vikar voro frusna, men att hafvet å ömse sidor ej tillfröse; att bortom mynningen af floden Ob funnos mynningar af två andra floder, af hvilka den aflägsnare kallades »Molconsay», den närmare, som ofta besöktes af ryska handelsfartyg, »Gillissy»; att landet fortsatte bortom Ob till en udde, som sköt ut mot Novaja Semlja; att folk af deras stam bodde der året om, och att bortom denna udde fans ett stort haf, som sträckte sig längs Tatariet till varma trakter.[141] [bild] Då man seglade in i Kara-hafvet möttes mycken is, hvarför man ankrade vid den ö, Staten Eiland, der man under föregående resa funnit bergkristaller. Här blefvo två man på det sätt jag förut beskrifvit[142] dödade af en björn. Nedstämda af denna motgång och rädda att allt för sent på året utsätta de med dyrbara varor lastade fartygen för den myckna is, som dref i Kara-hafvet, beslöto befälhafvarne att vända. Flottan återseglade utan vidare äfventyr till Holland genom Waigatsch-sundet, som passerades den 25/15 sept. Något nytt bidrag till kunskapen om vårt jordklot lemnar denna expedition icke. Men det förtjenar anmärkas, att man med den kännedom, vi för det närvarande ega om isförhållandena i Kara-hafvet, med säkerhet kan påstå, att holländarne så väl under sin första som sin andra resa hade vägen öppen till Ob och Jenisej. Om de begagnat sig häraf och fortsatt färden, tills de kommit till bebyggda trakter vid någon af dessa floder, så hade helt säkert redan i början af sjuttonde seklet en betydlig handel mellan mellersta Asien och Europa på denna väg uppstått. Holländarnes tredje resa 1596–97.[143] Efter den olyckliga utgången af 1595 års färd, hvilken utrustats med så stora omkostnader och vid hvilken man fäst så stora förhoppningar, ville generalstaterna icke mera lemna nödiga medel till en tredje sjöfärd, men de utsatte i stället ett högt pris för de stater eller handelsmän, som på egen bekostnad utsände ett fartyg, hvilket på den angifna vägen norr om Asien framträngde till Asien och Kina.[144] Uppmuntrade häraf utrustade handelsmännen i Amsterdam tvenne fartyg, det ena under befäl af Willem Barents och Jacob van Heemskerk, det andra under Jan Cornelisz. Rijp. Manskapet valdes med omsorg, och man höll sig företrädesvis till ogifta män, för att tanken på hustru och barn ej skulle lägga ett band på deltagarnes djerfhet och förleda dem att i förtid vända hem. Den 20/10 maj lemnade dessa fartyg Amsterdam. Den 14/4 juni sågo de vid 71° nordlig bredd några vackra vädersolar, hvilka finnas afbildade i de Veers arbete och Blavii Atlas Major. Den 15/5 juni ropade en af manskapet från däck, att han såg hvita svanor, men vid närmare betraktande visade sig dessa utgöras af stora isbitar, som drefvo vid drifisfältets kant.[145] Den 19/9 upptäckte de norr om Nordkap en ny ö, belägen vid 74° 30′ n. bredd. En stor björn dödades der, med anledning hvaraf ön erhöll namnet Beeren Eiland. Den 29/19 juni kommo de vid 80:de graden till ett annat förut okändt land, hvilket de ansågo sammanhänga med Grönland. Det var i sjelfva verket den stora ögrupp, som sedermera erhållit namnet Spetsbergen. Man träffade här på en liten holme ägg af en gåsart, »rotgansen»[146] som årligen i stora skaror kommer till Holland, men hvars häckningsställen man förut icke känt. Med anledning häraf säger de Veer, att det ändtligen är bevisadt, att denna gås icke, såsom man hittills antagit, fortplantas i Skotland på det sätt, att honan värper sina ägg från trädgrenar, som hänga öfver vattnet, hvarvid ägget slås sönder mot vattenytan och den nykläckta ungen genast simmar omkring. [bild] Sedan man förgäfves sökt segla fram norr om Spetsbergen, for man söder ut längs dess vestkust[147] och kom den 11/1 juli åter till Beeren Eiland. Här skildes fartygen åt, Barents seglade öster ut mot Novaja Semlja, Rijp norr ut mot Spetsbergens ostkust. Den 27/17 juli nådde Barents Novaja Semljas vestkust vid 73° 20′ n. bredd. Den 30/20 juli kunde man ej komma längre för is, som ännu låg tätt intill stranden. Under uppehållet här hade man en mängd äfventyr med björnar, hvilka dock alla aflöpte lyckligt. Till följd af ishinder gick det nu endast långsamt framåt, så att man först den 25/15 aug. nådde Oraniens öar. Följande dag bestego åtskilliga af manskapet ett högt berg, från hvilket de sågo öppet vatten på andra sidan om ön. Lika glada som de tiotusen under Xenophon vid åsynen af hafvet rusade bergklättrarne tillbaka till fartyget för att meddela Barents den vigtiga underrättelsen. Han gjorde nu allt för att komma förbi Novaja Semljas nordspets. Detta lyckades, och den 31/21 kom man med mycken svårighet till en hamn, belägen ungefär tid 76° n. br., men alla försök att härifrån segla öster ut voro förgäfves. Slutligen beslöt Barents den 4 sept/25 aug. att återvända till Holland. Nu var det dock för sent. Hamnen var spärrad af drifis, hvilken var i ständig rörelse, flere gånger pressade fartyget högt upp emellan isbitarne och slutligen helt och hållet krossade rodret. Man såg nu, att det blef nödvändigt att öfvervintra, hvarför nödiga vapen, husgerådssaker och lifsmedel fördes i land, och män utsändes för att undersöka den kringliggande nejden. Renspår syntes, och hvad vigtigare var, man upptäckte på stranden stora trädstammar med vidsittande rötter samt annan ved, som med hafsströmmarne drifvit till denna eljest alldeles skoglösa trakt. Drifveden hoplades i stora högar, för att den ej skulle blifva begrafven af snö under vintern. Man utsåg plats till ett hus och började släpa byggnadsvirke till stället. Öppningarna mellan drifisen blefvo den 25/15 sept. täckta med en 2 tums isskorpa, men den 5 okt./25 sept. skingrade sig isen åter något, hvilket dock ej gagnade de instängda, emedan deras fartyg nu var så högt uppskrufvadt på en grundis, att det ej kunde komma loss. Nästan dagligen jagade man björnar, hvilka voro mycket djerfva och stundom kommo om bord på fartyget. Den 15/5 okt. bortdref all is så långt man kunde se, men fartyget låg fortfarande orörligt, uppskrufvadt på sina grundisar. Kring dessa slöt sig isen åter, för att å nyo bryta upp på ett större eller mindre afstånd från stranden. Ännu den 4 mars/22 febr. såg man mycket öppet vatten från stranden, likaså den 16/6 mars, och den 18/8 i samma månad syntes hafvet åt ett håll fullkomligt isfritt. Den 31/21 okt. började manskapet flytta in i huset, der man sedermera tillbragte vintern 1596–97 under många lidanden, faror, svårigheter och umbäranden, som beskrifvas i de Veers arbete. Manskapet förlorade dock aldrig modet, helt säkert en hufvudorsak dertill, att de flesta af dem blefvo räddade. Huset var uppfördt på nordöstra sidan af Novaja Semlja, vid stranden af Barents’ Ishamn. Det var beläget vida nordligare än något annat ställe, vid hvilket menniskor förut tillbragt vintern. Landet och dess djurlif var okändt, det hårdt tillfrusna, nästan bergfasta och dock i ständig rörelse stadda istäcket, af hvilket hafvet var bundet, något alldeles nytt och likaså de verkningar, som en långvarig sträng köld utöfvar på lefvande och döda föremål. Innan försöket gjorts, var man ej ens säker, att menniskor verkligen kunde uthärda den högsta nordens stränga köld och tre till fyra månader långa vinternatt. Ej under derföre att de holländska polarfararnes rådighet, mod och oförsagdhet väckt odelad beundran bland alla bildade folk och att berättelsen om deras öfvervintring omfattats med ofantligt intresse och utgjort föremål för otaliga bearbetningar och beskrifningar i så väl bunden som obunden stil, på snart sagdt alla bildade språk. Endast några data ur öfvervintringsjournalen behöfva derför här anföras. Den 14/4 november försvann solen, men syntes åter den 3 febr./24 jan. Dessa daguppgifter hafva förvållat vetenskapsmännen mycket bryderi, emedan vid 76° n. br. solens öfre kant hade bort upphöra att visa sig, då solens sydliga deklination om hösten blef större än 13°[148], och återkomma om våren, då den åter blef mindre än detta tal, d. v. s. solen hade bort visa sig för sista gången vid Barents’ Ishamn den 27/17 okt., och den hade bort åter framträda derstädes den 14/4 febr. Man har antagit, att afvikelsen berott på ett betydligt fel i dagräkningen, något som dock enhälligt bestreds af det manskap som öfvervintrat.[149] Björnarne försvunno och återkommo med solen. I stället kommo under vinternatten räfvar till stugan, och dessa fångades i mängd till föda, många på stugans tak. För att fördrifva tiden och hålla modet uppe gjorde man någon gång gästabud, der det muntra lynnet fick ersätta hvad som brast i undfägnaden. Efter solens återkomst blefvo björnarne åter mycket närgångna, så att man med dem hade en mängd jagtäfventyr, hvilka dock alla slutade lyckligt. Åtskilliga björnar gjorde sig hemmastadda i det af manskapet lemnade fartyget, kringkastade allting och uppbröto den af djup snö täckta köksluckan. Ett försök att äta björnens lefver hade den påföljd, att de som åto deraf blefvo svårt sjuka och efter tillfrisknandet hytte om skinn på hela kroppen. Då man en gång under stark köld, för att uppvärma stugan, eldat med stenkol, var det hardt när, att alla man omkommit af os. En och annan gång, t. ex. den 25/15 febr., hade så mycket snö hopat sig utanför stugdörren, att man var nödgad krypa ut genom skorstenen. För helsans skull tog man ofta ångbad i en för detta ändamål till ångskåp förvandlad tunna. [bild][bild] Den 7 maj/27 april sågs den första småfogeln, den 25/15 maj förklarade Barents, att man, om fartyget ej vore löst innan månadens utgång, skulle återvända i båtar, hvilka derför genast stäldes i ordning. Detta var dock förenadt med stor svårighet, emedan de flesta af manskapet under vinterns lopp blifvit ytterligt försvagade, tydligen af skörbjugg. Sedan båtarnes utrustning fullbordats och de blifvit behörigen lastade med proviant, afreste man ändtligen den 23/13 juni. En man hade dött den 6 febr./27 jan. Vid båtfärdens början var Barents sjelf mycket sjuk, och sju dagar derefter, den 30/20 juni 1597, dog han, medan man, tvungen af drifis, rastade på en större isflak. Samma dag dog ock en af manskapet, och den 15/5 juli ytterligare en. Den 7 aug./28 juli mötte de återvändande ishafsfararne vid S:t Laurens Bay två fartyg bemannade med ryska fångstmän; med dessa hade de holländska sjömännen året förut gjort bekantskap, och de blefvo nu mottagna af ryssarne med stor vänlighet och medömkan. De fortsatte i alla fall färden i sina små öppna båtar, och kommo alla vid god helsa och godt mod till Kola, hvarest de mottogos med festtillställningar af invånarne. Ännu större glädje gjorde det dem, att de här mötte Jan Cornelisz. Rijp, från hvilken de skildes vid Beeren Eiland föregående år, och rörande hvars resa man endast vet, att han då hade för afsigt att segla upp längs Spetsbergens ostkust, och att han, då detta befans omöjligt, samma höst återvände till hemlandet. Sedan de tvenne båtar, med hvilka Barents’ följeslagare under så många faror och svårigheter färdats från vinterhamnen till Ryska Lappland, blifvit qvarlemnade i Kolas köpmansgård[150] som ett monument öfver färden – den första minnesvård öfver en polarfärd upprestes sålunda i Kola! – gingo de om bord på Rijps fartyg och följde detta till Holland, dit de ankommo den 8 nov./29 okt. Sexton man hade med Barents lemnat Holland, tolf man återkommo belbregda till hemlandet och bland dem Jacob van Heemskerk, en man som under hela resan spelat en framstående rol och sedermera fick lefva nog länge för att bevittna den tid, då bolländarne till sjös kunde mäta sig med spanjorerna. Han stupade nämligen såsom befälhafvare på den holländska flotta, som den 25 april 1607 i grund slog den spanska vid Gibraltar. [bild] ________ Under Barents’ tredje resa upptäcktes Beeren Eiland och Spetsbergen, och man lärde sig genom den för första gången känna naturförhållandena under vintern i högnordiska trakter. Deremot tyckes den olyckliga utgången af de från Holland utrustade sjöfärderna helt och hållet hafva afskräckt från fortfarande försök att finna en nordostlig handelsväg till Kina och Japan, och denna väg blef numera äfven mindre nödig, sedan Houtman återkommit med den första holländska flotta från Ostindien, samma år som Barents’ följeslagare vände åter från sin öfvervintring. På allvar blef frågan derför åter upptagen först under detta århundrade, ehuru under mellantiden försök att lösa densamma ej helt och hållet saknas. Önskan att utsträckta Hvitahafs-handeln till Sibirien och afundsjuka mot de kompanier, som vetat förskaffa sig uteslutande rätt till den vinstgifvande handeln med östra Asien, föranledde nämligen fortfarande då och då under sjuttonde seklet åtskilliga handelsmän att utsända fartyg för att pröfva, huruvida ett framträngande bortom Novaja Semlja ej vore möjligt. Jag skall här inskränka mig till att uppräkna de vigtigaste af de företag, som sålunda kommo till stånd, jemte nödiga litteraturanvisningar. 1608. Henry Hudson var under sin andra resa i land på Novaja Semlja (vid Karmakul Bay m. fl. st.), men misslyckades i sin uppgift att norr om denna ö segla längre mot öster. Resan gjordes för engelska handelsmäns räkning. En redogörelse derför finnes hos Purchas, III s. 574, och en utmärkt kritisk sammanställning af alla originalhandlingar rörande Hudsons lif och resor i: Gr. M. Asher, Henry Hudson the Navigator, London 1860 (Works issued by the Hakluyt Society N:o 26). Det var vester om Atlanten, som Hudson förvärfvade de lagrar som för alltid gifvit honom en så framstående plats i sjöfartens historia, och hafvet der blef äfven hans graf. Öster ut nådde han aldrig ens så långt som sina föregångare. Jag kan derför ej här uppehålla mig vid hans Novaja-Semlja-färd; endast det må nämnas, att två af manskapet om morgonen den 25/15 juni 1608 vid 75° n. br. sågo en sjöjungfru. Härom meddelar dagboken följande: »Denna morgon såg en af manskapet, då han blickade öfver relingen, en sjöjungfru. Ytterligare en af kamraterna kom på hans kallelse upp. Hon var då tätt vid fartygets sida, blickande allvarsamt på männen. Strax derpå blef hon kullkastad af en våg. Från nafveln uppåt voro hennes rygg och bröst lika en qvinnas. Hennes kropp var så stor som en menniskas, hennes skinn mycket hvitt, och långt hår af svart färg nedhängde på ryggen. När hon dök ned, sågo de hennes stjert, som liknade stjerten af en delfin och var fläckig som en makrills. Namnen på de män, som sågo henne, voro Thomas Hiller och Robert Rayner.» Det är förmodligen en nyfiken säl, som denna gång gifvit upphof till uppdykandet af den gamla sjömannaberättelsen. 1611. William Gourdon, med titel »Appointed chief pilote for discoverie to Ob», bragte detta år en last varor till Pustosersk och seglade derifrån till Novaja Semlja. I Petschoras mynning såg han 24 lodjor, bemannade med 10–16 man, bestämda till »Mangansei» öster om Ob (Purchas, III s. 530, 534). Under försök att skaffa närmare reda på dessa sjöfärder till Sibirien fingo Muscovy Companys utsände upplysning derom, att det åtminstone i regeln endast var fråga om att sjöledes forsla varorna till bottnen af Kara-bugten. Derifrån fördes de öfver land, delvis med tillhjelp af två mindre floder och en sjö, till Ob (Purchas, III s. 539). Men andra berättelser tala äfven för, att man verkligen seglade till Ob, till och med genom Matotschkin Schar, såsom synes af meddelanden hos Purchas (III s. 804 o. 805). På samma ställe läses den förut anförda uppgiften af en ryss, som år 1584 erbjöd sig att för 50 rubel blifva vägvisare öfver land från Petschora till Ob, att ett vest-europeiskt skepp förlist i Obs mynning, och att dess besättning der blifvit dödad af samojederna. Ryssen berättade äfven, att det vore en lätt sak att från Waigatsch segla till mynningen af Ob. 1612. Hvalfångaren Jan Cornelisz. van Hoorn försökte segla norr om Novaja Semlja mot öster, men stötte vid 77° n. br. på is, hvilken nödgade honom att vända (Witsen, s. 906). 1625. Cornelis Bosman reste, på uppdrag af det nordiska kompaniet i Nederländerna, med ett fartyg om 90 läster, bemannadt med 24 man och provianteradt för 2½ år, genom Jugor Schar mot öster, men mötte så mycket is i Kara-hafvet, att han nödgades söka hamn i nämnda sund. Han väntade här på gynsammare förhållanden, men nödgades slutligen af storm och is att återvända med oförrättadt ärende. (S. Muller, Geschiedenis der Noordsche Compagnie, Utrecht 1874, s. 185.) 1653.[151] Detta år utsändes en dansk expedition mot nordost. Resan är beskrifven af de la Martinière, hvilken medföljde som kirurg, i ett första gången år 1671 i Paris utkommet arbete: »Voyage des Pais Septentrionaux. Dans lequel se void les mœurs, manière de vivre, & superstitions des Norweguiens, Lappons, Kiloppes, Borandiens, Syberiens, Samojedes, Zembliens, & Islandois, enrichi de plusieurs figures». Detta arbete har sedermera fått en betydlig spridning[152], helt säkert till följd af Martinières lätta, från den vanliga torra skeppsdagboksstilen afvikande skrifsätt och den massa underbara historier han uppdiktar, utan ringaste hänsyn till sanning eller sannolikhet. Han är nordostfärdernas Münchhausen. De norska bönderna sägas t. ex. alla vara slafvar under adelsmännen, som äro suveräna på sina gods, tyrannisera sina underhafvande och gerna resa. Elgarne sägas lida af fallandesot och nedfalla derför i kramp, när de blifva jagade – deraf deras namn »Eleend». Sjömännen berättas hafva vid Norges nordvestkust för 10 kronor och ett skålpund tobak köpt tre vindknutar af der boende lappar, hvilka alla voro trollkarlar; när den första knuten löstes, fick man svag vind, den andra gaf stark vind, den tredje en storm, under hvilken fartyget höll på att förlisa.[153] Novaja Semlja påstås vara bebodt af ett eget folk »Zembliens», af hvilka ett par fångades och fördes till Kjöbenhavn. De la Martinière erhöll äfven hufvudet af en hvalross, som med stort besvär harpunerades; djuret tecknas som en fisk med långt horn i pannan. Såsom prof på Novaja Semljas foglar afritas och beskrifves en pinguin, och till sist afslutas arbetet med ett beriktigande af polarländernas karta, hvilken enligt författarens mening bör hafva nedanstående utseende. Jag anför dessa orimligheter, emedan de la Martinières reseberättelse utöfvat ej ringa inflytande på äldre skrifter om de arktiska trakterna. 1664 och 1668. En hvalfiskfångare, Willem de Vlamingh , seglade detta år rundt om Novaja Semljas nordspets till Barents’ vinterqvarter och derifrån mot öster, der en af folket tyckte sig se land (»Jelmert-landt», Witsen, s. 902).[154] Den samme Vlamingh säger sig år 1688, tjugufem mil NNO om Kolgujew, hafva upptäckt en ny ö af tre till fyra mils omkrets. Denna ö, som ganska noga beskrifves och af upptäckaren benämndes »Witsens ö», har sedermera ej återfunnits (Witsen, s. 923). [bild] 1666 sändes några fartyg åter från Nederländerna mot nordost. Bland redarne funnos judar, och de sjöfarande fingo med sig bref på hebreiska, emedan man trodde, att de skulle komma i beröring med några af Israels tio förlorade stammar. Något vidare tyckes ej vara bekant om resan, som helt säkert blef resultatlös (Witsen, s. 962). 1675. En holländsk hvalfångare, Cornelis Piersz. Snobberger, besökte Novaja Semlja, vid hvars kust han dödade tre hvalfiskar och sex hundra hvalrossar. Han skulle sannolikt erhållit än mera »fisk», om han ej vid 72½° funnit en malm, som tycktes innehålla silfver, guld och andra metaller. I stället för späck inlastade skepparen nu den efter hans förmodan dyrbara malmen, hvilken dock sedermera vid pröfning i hemlandet befans värdelös (Witsen , s. 918). 1600-talet (året ej uppgifvet). Skepparen Cornelis Roule uppgifves hafva på längden af Novaja Semlja seglat upp till 84½° à 85° n. br. och der funnit ett fjordland, längs med hvilket han seglade tio mil. Längre bort sågs ett stort öppet haf. Från ett högt berg, beläget vid ett sund, i hvilket han rodde, visade det sig, att han kunnat segla ännu en eller ett par vakter längre mot norden. Han fann der massor af foglar, hvilka voro ytterst orädda (Witsen, s. 920). Om man får pruta några grader på den angifna polhöjden, hvilket kanske ej är så orimligt, då fråga är om gamla hvalfångares berättelser, erhållna i andra eller tredje hand, så skulle redan för ett par hundra år tillbaka Roule hafva kommit till Frans Josefs land och längs dess kust seglat upp till en för dessa trakter mycket hög nordlig breddgrad. 1676. Wood och Flawes utsändes från England af konung Karl II med uppgift att nordöstra vägen resa till Stilla hafvet. För detta ändamål utrustade engelska amiralitetet ett fartyg, »Speedwell», hvarjemte, »då alla upptäcktsresor äro utsatta för möjligheten af olyckshändelser», ett annat mindre fartyg, »Prosperous», inköptes och öfverlemnades till expeditionen af enskilda gentlemän.[155] Befälet öfver det förstnämnda fartyget lemnades åt kapten Wood, hufvudifraren för företaget, och det andra fartyget kommenderades af kapten Flawes. Resan blef fullkomligt resultatlös, i det Wood ej hann så långt hvarken mot norr eller öster som hans föregångare eller som hvalfångare, hvilka vid den tiden ofta tyckas hafva besökt norra Novaja Semlja. Wood hade förut följt med sir John Narborough under en sjöresa genom det farliga Magellan-sundet och härunder gjort sig känd som en skicklig och modig sjöman, men han saknade ej blott all erfarenhet i seglats bland is utan äfven den ihärdighet och det lugn, som behöfvas under färder i högnordiska farvatten. Han visade sig derigenom fullkomligt oduglig för det befäl han här åtagit sig. Innan afresan var han öfvermåttan säker om framgång, vid första mötet med is föll hans tillförsigt fullständigt, och sedan hans fartyg förlist vid Novaja Semljas kust, visste han ingen annan utväg att uppehålla manskapets mod och undvika myteri, än att låta bränvinsflaskan gå rundt.[156] Efter hemkomsten gjorde han slutligen Barents och andra utmärkta sjöfarare i de arktiska trakterna ansvariga för alla de från helt andra håll insamlade skepparhistorier, han före affärden antagit som bevisade. Hela denna resa skulle derför icke här omnämnts, om den ej föregåtts och efterföljts af lifliga meningsutbyten rörande polarhafvets användbarhet för sjöfart, under hvilka åtminstone en del af den erfarenhet, som holländska och engelska hvalfångare inhemtat om isförhållanden mellan Grönland och Novaja Semlja, räddats från glömska, ehuru beklagligtvis nästan uteslutande i form af obestyrkta berättelser om mycket hög breddgrad, som tillfälligtvis uppnåtts. Det var egentligen tre uppsatser som närmast föranledde Woods färd, nämligen: 1:o. Ett i Royal Societys förhandlingar intaget bref[157] om Novaja Semljas gestalt, enligt uppgift grundadt på upptäckter, som blifvit gjorda på zarens uttryckliga befallning. Brefvet beledsagas af en karta, tecknad af en målare kallad Panelapoetski, som från Moskwa sändt den som skänk åt brefskrivaren. Denne uppgifver, att Kara-hafvet är en insjö med sött vatten, som om vintern starkt tillfryser, och att man, enligt enstämmig uppgift af samojeder och tartarer, ganska väl kan norr om Novaja Semlja segla till Japan. 2:o. Ett annat i Royal Societys förhandlingar intaget bref[158], i hvilket uppgiften i det förra brefvet om Novaja Semljas samband med fastlandet upprepas, och de svårigheter, som mötte Barents, tillskrifvas den omständigheten, att han framgick för nära land, längs hvilket hafvet ofta är fruset; några mil längre från stranden tillfröse det deremot aldrig, ej ens vid polen, annat än tillfälligtvis. Derpå talas ock om, att några Amsterdam-köpmän seglat mer än hundra leagues öster om Novaja Semlja och med anledning deraf begärt privilegier af generalstaterna.[159] Till följd af motstånd från det holländska ostindiska kompaniet beviljades dock deras ansökan icke, hvarpå köpmännen vände sig till Danmark. Här möttes deras framställning genast med välvilja. Tvenne fartyg utrustades, men i stället för att segla till Japan, gingo dessa till Spetsbergen på hvalfångst. I brefvet säges vidare, att det ej vore så oäfvet att låta några personer lefva en tid med samojederna för att utforska hvad de veta i frågan, och att, när man lärt sig närmare känna farvattnet, hela resan från England till Japan helt säkert kunde ske på fem eller sex veckor. Skulle det så hända, att öfvervintring blefve nödig, kunde denna ske utan all fara, blott man i stället för ett fritt stående hus af tunna plankor använde jordhyddor. 3:o. En särskildt tryckt brochyr, hvars innehåll angifves af den långa och egendomliga titeln: A brief Discourse of a Passage by the North-Pole to Japan, China, etc. Pleaded by Three Experiments: And Answers to all Objections that can be urged against a Passage that way. As: 1. By a Navigation from Amsterdam into the North-Pole, and two Degrees beyond it. 2. By a Navigation from Japan towards the North-Pole. 3. By an Experiment made by the Czar of Muscovy, whereby it appears, that to the Northwards of Nova Zembla is a free and open Sea as far as Japan, China, etc. With a Map of all the Discovered Lands neerest to the Pole. By Joseph Moxon, Hydrographer to the King’s most Exellent Majesty. London 1674. Det anmärkningsvärdaste stället i denna lilla, mycket sällsynta bok är följande: »Då jag för omkring 22 år sedan var i Amsterdam, gick jag till ett utskänkningsställe för att släcka min törst med ett glas öl. Medan jag med anledning häraf satt vid den gemensamma eldbrasan, kom en sjöman bland mycket annat folk in. Då sjömannen här såg en af sina vid den grönländska hvalfångsten anstälda vänner, uttryckte han sin förvåning deröfver (hemkomsttiden för den grönländska flottan var nämligen ännu ej inne) och frågade hvad tillbud bragt honom hem så snart. Vännen (som var styrman på en grönlandsfarare) sade honom, att hans fartyg ej gått på fångst den sommaren, utan endast haft i uppdrag att afhemta den öfriga flottans fångst och bringa den till en tidig marknad. Men, sade han, innan flottan fångat tillräckligt fisk för last åt oss, seglade vi enligt order af det grönländska kompaniet till Nordpolen fram och åter. Då hans berättelse var något nytt för mig, började jag att språka med honom och ifrågasätta sanningen af hvad han sagt. Men han försäkrade mig, att det var sant, att skeppet fans i Amsterdam, och att många af sjömännen kunde intyga uppgiftens sanningsenlighet. Han hade till och med varit två grader på andra sidan polen; der fans ingen is, och vädret var så vackert och varmt som i Amsterdam om sommaren.»[160] Till dessa underrättelser kommo åtskilliga bidrag till frågans lösning, som Wood sjelf samlat, såsom en berättelse af kapten Goulden, som gjort 30 resor till Spetsbergen, att två holländare öster om denna ögrupp framträngt till 89° n. br., iakttagelsen att på Korea fångats hvalar, i hvilkas hud europeiska harpuner varit fastsittande[161], samt att driftimmer med sjömask träffats vid ishafsländernas kuster o. s. v.[162] När Wood misslyckats, öfvergaf han de åsigter, han förut förfäktat, förklarande att de berättelser, på hvilka de grundats, varit idel lögn och bedrägeri. Men tron på ett stundom segelbart polarhaf blef dock ej öfvergifven. Den har sedan dess förfäktats af män sådana som D. Barrington [163], F. v. Wrangel, Aug. Petermann[164] m. fl. Jemte nästan alla nutida polarfarare, har jag länge varit af en motsatt åsigt, d.v.s. trott, att polarhafvet vore ständigt täckt med ogenomträngliga brutna eller sammanhängande ismassor, men jag har kommit på andra tankar, sedan jag under två öfvervintringar – den ena gången vid 79° 53′, d.v.s. närmare polen än någon annan öfvervintrat i gamla verlden, den andra gången i granskapet af Asiens köldpol – sett, att hafvet ej tillfryser fullständigt, ens omedelbart i närheten af land. Jag drager deraf den slutsats, att hafvet knappast någonsin varaktigt tillfryser[165] på betydligare djup och långt från land. I sådant fall ligger det intet orimligt i de gamla berättelserna, och hvad en gång skett bör kunna ske ännu en gång. Huru det än må förhålla sig härmed, säkert är, att den snöpliga utgången af Woods färd så fullständigt afskräckte från alla nya företag i samma riktning, att nära två århundraden förgingo, innan en expedition åter utsändes med bestämdt uttalad, ehuru sedermera åter förnekad uppgift att verkställa en nordostpassage. Det var den berömda österrikiska expeditionen under Payer och Weyprecht , 1872–74, under hvilken man visserligen icke kunde framtränga långt mot öster, men som i alla fall blef epokgörande genom upptäckten af Frans Josefs land och genom en mängd värderika undersökningar rörande polarländernas naturförhållanden. Såsom nordostfärd betraktad blef denna expedition Vega-färdens omedelbara föregångare. Den är så väl känd genom talrika, under de senare åren offentliggjorda skrifter och framför allt genom Payers lifliga reseskildring, att jag ej här behöfver närmare uppehålla mig vid densamma. Men om de egentliga nordostfärderna sålunda under den långa tiden mellan Woods och Payers resor nästan helt och hållet afstannat, så har i stället under denna tid en mängd andra forsknings- och fångstresor utförts, genom hvilka vi erhållit den första, på verkliga iakttagelser grundade kännedomen om Novaja Semljas och Kara-hafvets naturförhållanden. För dessa, hufvudsakligast af ryssar och skandinaver utförda färder skall jag redogöra i nästa kapitel. Det är dessa som beredt den framgång, vi slutligen vunnit. [bild] SJETTE KAPITLET. Ryssarnes och norrmännens nordostfärder. – Rodivan Ivanow 1690. – Den stora nordiska expeditionen 1734–37. – Novaja Semljas förmenta metallrikedom. – Juschkow 1757. – Sawwa Loschkin 1760. – Rossmuislow 1768. – Lasarew 1819. – Lütke 1821–24. – Ivanow 1822–28. – Pachtussow 1832–35. – von Baer 1837. – Ziwolka och Moissejew 1838–39. – von Krusenstern 1860, 1862. – Ishafsfångstens uppkomst och historia. – Carlsen 1868. – Edv. Johannesen 1869, 1870. – Ulve, Mack och Qvale 1870. – Mack 1871. – Upptäckt af lemningar efter Barents’ öfvervintring. – Tobiesens öfvervintring 1872–73. – Svenska expeditionerna 1875 och 1876. – Wiggins 1876. – Senare resor till och från Jenisej. Af hvad jag ofvanför anfört framgår, att norra Rysslands kustbefolkning långt före engelsmännen och holländarne idkade en liflig sjöfart på Ishafvet, och att handelsfärder ofta företogos från Hvita hafvet och Petschora till Ob och Jenisej, någon gång helt och hållet till sjös rundt om Jalmal, men oftast endast delvis till sjös och för öfrigt medelst landtransport öfver den nämnda halfön. Man tillvägagick i senare fallet på följande sätt: först seglade man genom Jugor-sundet och öfver södra delen af Kara-hafvet till mynningen af en på Jalmal utfallande flod, Mutnaja; derpå rodde man eller drog med tåg båtarne uppför floden och öfver tvenne sjöar till en 350 meter bred ås, som på Jalmal bildar vattenskilnaden mellan de åt vester och de åt öster rinnande floderna; öfver denna ås släpades varor och båtar till en annan sjö, Selennoe, från hvilken man slutligen begagnade vattentransport utför floden Selennaja till Ob-viken.[166] Dessa och andra liknande underrättelser insamlades med stort besvär och ej utan fara af Muscovy Company’s utskickade, men bland de sålunda bevarade berättelserna finner man ej en enda gång skildringen af någon särskild resa, på grund hvaraf man skulle kunna jemte Willoughby, Burrough, Pet och Barents upptaga äfven ett ryskt namn i nordostfartens äldre historia. Äfven Rysslands egna häfdekällor måtte i detta hänseende vara lika ofullständiga, att döma af den eljest sakrika historiska inledningen till Lütkes resa. Käcka sjömän, men ingen Hakluyt föddes under 16:de och 17:de seklen vid Hvita hafvets stränder, och derför hafva dessa sjömäns namn och talet om deras färder länge sedan fallit i fullständig glömska, på ett undantag när från en jemförelsevis sen tid. I andra upplagan af Witsens stora arbete finner man nämligen, s. 913, berättelsen om en olycklig fångstfärd till Kara-hafvet, företagen år 1690, d. v. s. vid en tid, då sjöresorna mellan Hvita hafvet och Ob-Jenisej redan höllo på att fullkomligt afstanna. Berättelsen är upptecknad af Witsen efter muntligt meddelande af en bland de skeppsbrutne, Rodivan Ivanow, hvilken flere år varit styrman på ett ryskt fartyg, som begagnades till sälfångst på Novaja Semlja och Waigatsch-ön. År 1690 den 11/1 september led denne Rodivan Ivanow med tvenne fartyg skeppsbrott på ön »Serapoa Koska» (Serapows bank), förmodligen belägen i södra delen af Karahafvet. Isen upptornade sig här om vintern till höga iskast med sådant buller, att »man trodde verlden skulle förgås», och vid högvatten med stark vind låg hela ön, på några kullar när, under vatten. På en af dessa uppfördes vinterhuset. Det byggdes af lera, som knådades tillsammans med blod och hår af säl och hvalross. Denna blandning hårdnade till en fast massa, af hvilken väggarna uppfördes med tillhjelp af bräder från fartyget. Stugan lemnade härigenom ett godt skydd, så väl mot köld och oväder som mot björnar. I huset murades äfven en ugn, som eldades med drifved, uppsamlad på stranden. Till lyse tjenade tran från de fångade djuren. Inalles öfvervintrade här femton man, af hvilka elfva dogo i skörbjugg. Till sjukligheten torde i främsta rummet bristande rörelse hafva bidragit. De flesta lemnade nämligen under den fem veckor långa vinternatten ej stugan. Friskast voro de som rörde sig mest, t. ex. styrmannen, som var den yngste bland manskapet och derför hade till åliggande att gå omkring på ön för att uppsamla ved. Såsom orsak till dödligheten kan äfven anföras den fullkomliga bristen på hemifrån medförda lifsmedel. De första åtta dagarne utgjorde deras föda från hafsbottnen uppdraggad tång, i hvilken något mjöl inblandades. Sedermera åt man kött af säl och hvalross äfvensom af hvitbjörn och räf. Björn- och hvalrosskött ansågs dock orent[167], hvarför man endast i nödfall spisade det, och räfköttet hade en oangenäm smak. Stundom var matbristen så stor, att man nödgades spisa lädret af skinnpelsarne och stöflarne. Antalet sälar och hvalrossar, som fångades, var så stort, »att de dödade djuren lagda tillsammans skulle bildat en hög af 90 famnars längd, lika så stor bredd och sex fots höjd»[168]. Dessutom funno de på ön en strandad hvalfisk. Om våren kommo samojeder från fastlandet och plundrade ryssarne på en del af deras fångst. Af rädsla för samojederna tordes ej heller de öfverblifna fångstmännen gå öfver isen till fastlandet, utan blefvo qvar på den öde ön, tills de genom en lycklig tillfällighet afhemtades af några på fångstfärd utfarne landsmän. – I sammanhang med berättelsen om denna färd omnämner Witsen, att året förut ett ryskt fångstfartyg strandat öster om Ob. Antagligt är, att redan mot slutet af sextonhundratalet de ryska fångstfärderna till Novaja Semlja betydligt minskats. Handelsfärderna torde redan långt förut hafva helt och hållet upphört. Det tyckes, som om man efter Sibiriens fullständiga eröfring skulle föredragit landvägen öfver den förut med sådan öfvertro betraktade Uralska bergshöjden framför den osäkra sjöförbindelsen öfver Kara-hafvet, och som om regeringen till och med skulle lagt hinder för den senare genom att under sommaren utsätta vakter på Matwejew-ön och vid Jugor-sundet.[169] Dessa skulle uppbära afgifter af fångst- och handelsmännen, men troligt är att det härmed förenade reglementerandet och prejandet beröfvade ishafsfärderna just det behag, som hittills förmått de djerfvaste och raskaste bland befolkningen att egna sig åt den farliga handeln på Ob och åt det med så många mödor och umbäranden förenade fångstyrket. Det angifna förhållandet torde alltså vara orsaken till, att man ej har reda på en enda sjöfärd i denna del af Ishafvet under den tid, som förflöt mellan Rodivan Ivanows resa och »den stora nordiska expeditionen». Denna undersökte bland andra delar af ryska rikets vidsträckta nordkust äfven södra delen af de här ifrågavarande farvattnen, åren 1734–35 genom Murawjew och Paulow, samt 1736– 37 genom Malygin, Skuratow och Suchotin. Dess huf- vudarbetsfält låg dock ej här, utan i sjelfva Sibirien, och jag skall derför först längre fram redogöra för deras Karahafsfärder i sammanhang med redogörelsen för utvecklingen af vår kunskap om Asiens nordkust. Här vill jag om dem blott nämna, att de verkligen efter oerhörda ansträngningar lyckades från Hvita hafvet framtränga till Ob, och att de kartor öfver   [bild] landet mellan denna flod och Petschora, som ännu begagnas, till en del grunda sig på »den stora nordiska expeditionens» arbeten, men att äfven Kara-hafvets dåliga rykte blifvit grundlagdt genom de svårigheter, för hvilka denna expedition utsattes, svårigheter till ej ringa del förorsakade af fartygens dåliga beskaffenhet och en mängd misstag, som begingos vid deras utrustning, vid valet af seglationstid m.m. Liksom alla aflägsna okända länder, så har ock Novaja Semlja af gammalt varit beryktadt för sin rikedom på ädla metaller. Sjelfva ryktet har visserligen aldrig besannats och troligen endast berott på förekomsten af malmspår och på den vackra guldglänsande hinna af svafvelkis, med hvilken åtskilliga här förekommande försteningar äro öfverdragna, men det har likväl gifvit anledning till en mängd Novaja- Semlja-färder, af hvilka den första kända är styrman Juschkows resa år 1757. Såsom fångststyrman hade han märkt de silfver- och guldglänsande stenarne, och han lyckades öfvertyga en talghandlare i Archangel, att det angaf stora skatter i jordens inre. För att tillgodogöra sig dessa utrustade denne ett fartyg, hvarjemte han lofvade belöna Juschkow med 250 rubel för upptäckten. Hela företaget ledde dock ej till något resultat, emedan sjelfva skattgräfvaren dog under öfverresan till Novaja Semlja (Lütke, s. 70). Tre år derefter, 1760[170], kom en från Olonets bördig fångststyrman Sawwa Loschkin på den helt säkert riktiga tanken, att ostkusten af Novaja Semlja, som aldrig besöktes af jägare, borde vara rikare på jagtbyte än andra delar af ön. Lockad häraf och förmodligen äfven af begäret att utföra något utomordentligt, företog han en fångstfärd dit. Om denna resa vet man endast, att han verkligen lyckades färdas omkring hela ön, tack vare en ihärdighet, som förmådde honom att på denna sjelftagna uppgift använda två vintrar och tre somrar. Det blef genom denna resa bevisadt, att Novaja Semlja verkligen är en ö, något som ännu i medlet af förra århundradet af många geografer betviflades.[171] Äfven efter misslyckandet af Juschkows resa hade ryktet om Novaja Semljas metallrikedom bibehållit sig, och 1768 utsändes derför å nyo löjtnant[172] Rossmuislow med understyrman Gubin, ishafslotsen Tschirakin och elfva man att leta efter de förmenta skatterna, hvarjemte han äfven fick till uppgift att kartlägga okända delar af ön. Det fartyg, som användes för denna ishafsfärd, måtte ej hafva varit synnerligen utmärkt. Kort efter öfverresan upptäckte man nämligen i detsamma på många olika ställen läckor, hvilka, så godt sig göra lät, måste stoppas, och om dess seglingsförmåga säger Rossmuislow sjelf: »Så länge vinden kom akter ifrån, hjelpte oss det stora seglet förträffligt, men så snart den vände sig och blef motig, nödgades vi hissa ett annat mindre segel, för hvilket vi drefvo tillbaka dit, hvarifrån vi kommit». Sjelf tyckes Rossmuislow varit en för sitt värf utmärkt duglig man. Utan att möta några ishinder, men till följd af fartygets oduglighet i alla fall svårt nog, kom han till Matotschkin-sundet, hvilket omsorgsfullt uppmättes och upplodades. Från ett högt berg vid dess östra mynning såg han den 10 sept./30 aug. Kara-hafvet fullkomligt isfritt – och vägen till Jenisej således öppen –, men fartyget var för en vidare seglats oanvändbart. Han beslöt derför att öfvervintra vid en bugt, nära östra inloppet till Matotschkin-sundet, hvilken bugt benämndes Tjulanaja Guba. Hit flyttade han ett hus, som någon fångstman uppfört längre vester ut vid sundet, hvarjemte ett annat hus, till hvilket virket medförts hemifrån; uppfördes på en något östligare, i sundet utskjutande udde. Det sistnämnda besökte jag år 1876. Väggarna stodo då ännu qvar, men det platta, med jord och stenar belastade taket hade, såsom ofta är fallet med öfvergifna trähus i polarländerna, instörtat. Huset var litet och hade bestått af en förstuga samt ett rum med ofantligt stor spis och väggfasta sängställen. Den 1 okt./ 20 sept. tillfrös Matotschkin-sundet, och några dagar derpå var Kara-hafvet istäckt så långt ögat kunde nå. Så svåra stormar från nordost, vester och nordvest med yrsnö voro rådande under vinterns lopp, att man knappast kunde gå tio famnar från bostaden. En man öfverraskades under en renjagt i husets granskap af ett sådant yrväder. Då han ej var återkommen efter två dagars frånvaro, beslöt man att i journalen afföra honom såsom »omkommen utan begrafning». Den 28/17 april 1769 hade man storm från SV med tjocka, regn och hagel, stora som halfva bösskulor. Den 2 juni/ 22 maj rasade en förfärlig vind från NV, som från de höga bergen medförde en »bitter, röklik luft» – det var helt säkert en föhn-vind. Den plågsamma, på sinnet tryckande inverkan af denna vind är allmänt känd från Schweiz och från nordvestra Grönland. På sistnämnda ställe störtar vinden med ytterlig våldsamhet rätt ned från det inre landets isöken. Men långt ifrån att derför medföra köld, höjes temperaturen plötsligen öfver 0°, snön liksom borttrollas genom smältning och afdunstning, och menniskor och djur känna sig lidande af den plötsliga omkastningen i väderleken. Dylika vindar förekomma för öfrigt i polartrakterna öfverallt i granskapet af höga berg, och det är förmodligen för deras skull, som man i Grönland anser en vintervistelse i bergomslutna kitteldalar för högeligen osund och föranledande utbrott af skörbjugg hos invånarne. [bild] Utan att regelbundet taga någon rörelse i det fria, uppehöll sig manskapet under vintern hela dagar, ja hela veckor å rad i sina små, omsorgsfullt tätade stugor. Det är häraf lätt förklarligt, att de ej kunde undgå skörbjugg, hvaraf de flesta tyckas varit angripna och sju dogo, bland dem Tschirakin. Det är förvånande, att någon enda kunde med ett sådant lefnadssätt under den mörka polarnatten undgå att duka under. Härtill torde företrädesvis qvasbrygderna, det dagligen bakade brödet och kanske äfven rökugnarne hafva bidragit. Den 29/18 juli egde islossningen rum i Matotschkin Schar, och den 13/2 aug. var sundet fullkomligt isfritt. Ett försök gjordes nu att öfver Kara-hafvet fortsätta resan, och man sökte för detta ändamål sätta det redan från början bristfälliga, nu yttermera sönderfrusna fartyget i stånd genom att, så godt sig göra lät, stoppa dess läckor med en blandning af lera och förmultnadt sjögräs. »Flytande likkistor» hafva ofta användts vid arktiska färder, och mången gång med större framgång än örlogsvarfvens stoltaste skepp. Denna gång måste dock Rossmuislow, efter att hafva seglat några få mil öster ut från Matotschkin-sundet, för att undvika en säker undergång återvända till sitt vinterqvarter, der han lyckligtvis träffade en rysk fångstman, med hvilken han anträdde återfärden till Archangel. Några ädla metaller fann man icke och »ej heller perlmusslor», men väl anförtrodde Tschirakin för Rossmuislow, att han på ett visst ställe af sydstranden funnit ett klippblock af så utomordentlig skönhet, att det på ljusa dagen strålade med den härligaste eld. Efter Tschirakins död sökte Rossmuislow få rätt på stenen, men förgäfves, och han utfor derför i häftiga förebråelser mot sin aflidne kamrat. Jag kan dock fritaga denne från beskyllningen för lögnaktighet. Under 1875 års resa fann jag nämligen uti flere bland skifferblocken i trakten små qvartsgångar, som genomkorsade stenmassan, och hvilkas väggar voro betäckta med hundratals skarpt utbildade och af spegelblanka ytor begränsade bergkristaller. Tschirakins ädelsten var utan tvifvel intet annat än en drus af denna skimrande, men värdelösa stenart. Ännu en gång, nära femtio år efter Rossmuislows resa, utsändes (år 1807) en bergsman, Ludlow, för att närmare undersöka öns förmenta metallrikedom. Han återvände utan att hafva funnit några malmskatter, men med de första upplysningar om landets geologiska byggnad, och hans följeslagare Pospjelow hafva vi att tacka för åtskilliga omsorgsfulla kartografiska arbeten öfver Novaja Semljas vestkust. Den nästa Novaja-Semlja-expeditionen utrustades och utsändes år 1819 under löjtnant Lasarew från örlogsvarfvet i Archangel och egde i förhållande till sina föregångare att förfoga öfver ganska rikliga tillgångar. Men Lasarew var tydligen ej vuxen den uppgift, han åtagit sig, att föra befäl på en arktisk forskningsfärd. Midt på sommaren insjuknade en mängd af hans manskap i skörbjugg. Några få veckor efter det han lemnat Archangel, på en tid då nästan hvarje större drifisstycke innehåller samlingar med härligt dricksvatten och strida snöbäckar öfverallt vid kusterna utgjuta sig i hafvet, klagar han öfver svårigheten att förskaffa sig färskt vatten o.s.v. Hela resan blef derför fullkomligt resultatlös. Af vida större betydelse voro kapten-löjtnanten (sedermera amiralen grefve) Lütke’s[173] med synnerlig omtanke och vetenskaplig insigt ledda sjöfärder till Novaja Semlja somrarne 1821, 1822, 1823 och 1824. Beskrifningen öfver dem bildar ännu en af de rikhaltigaste källskrifter för kännedomen om denna del af polarhafvet. Men då ej heller han på något ställe framträngde längre än sina föregångare, så ingår en redogörelse för hans resor icke i planen för den historiska delen af detta arbete. [bild] Bland ryska resor må här ytterligare anföras: Styrman Ivanows resor 1822–28, hvarunder han kartlade kusten mellan Kara-floden och Petschora genom färder till lands i samojedslädar. Pachtussows resor 1832–35.[174] Köpmannen W. Brandt och forsttjenstemannen Klokow i Archangel utsände 1832 en ganska omfattande expedition från denna stad dels för att åter upptaga sjöförbindelsen med Jenisej, dels för kartläggning af Novaja Semljas ostkust och för hvalrossfångst derstädes. Tre fartyg användes för ändamålet, nämligen en karbass[175] bemannad med 10 man, deri inberäknad befälhafvaren, löjtnanten vid styrmanskåren Pachtussow, som förut under färder med Ivanow blifvit väl bekant med land och folk vid ishafskusten; skonaren »Jenisej» under löjtnant Krotow med 9 man, och en fångst-lodja förd af fångststyrmannen Gwosdarew. Pachtussow skulle upptaga Novaja Semljas ostkust, Krotow segla genom Matotschkin-sundet och öfver Kara-hafvet till Jenisej, Gwosdarew åter göra fångst för att betäcka en del af omkostnaderna. Pachtussow kunde ej framtränga i Kara-hafvet, men han öfvervintrade första gången vid södra Novaja Semlja på 70° 36′ n. br. och 50° 32′ o. l. från Greenwich i ett gammalt, der påträffadt hus, som enligt inskrift på ett vid detsamma befintligt kors var uppfördt år 1759. Det murkna huset iståndsattes med driftimmer, som fans i trakten i riklig mängd. En särskild badstuga bygdes och blef förbunden med boningshuset medelst en gång, uppförd af tomtunnor och täckt med segelduk. Elfva dagar åtgingo för att ställa det gamla huset så i ordning, att man kunde flytta in deruti. Det kunde sedermera hållas så varmt, att man kunde uppehålla sig der i skjortärmarna utan att frysa. Den insigtfulle och för sitt värf synnerligen lämplige befälhafvaren lät ej manskapet förfalla till sysslolöshet, osnygghet och lätja, utan höll dem till regelbundet arbete, badning och ömsning af linne två gånger i veckan. Hvarannan timme gjordes meteorologiska iakttagelser. Hela vintern förblef manskapet friskt, men på våren (i mars) utbröt, oaktadt de vidtagna försigtighetsmåtten, skörbjugg, af hvilken sjukdom två man dogo i maj. Många gånger under vintern bröt isen upp, och Kara-hafvet blef ett stycke från stranden isfritt så långt ögat kunde nå. En renhjord om 500 stycken sågs i slutet af september, en mängd räfvar fångades i fällor, och två isbjörnar dödades. Gäss visade sig första gången om våren den 27/15 maj. Nästföljande sommar rodde Pachtussow upp längs ostkusten till 71° 38′ n. br. Vid venstra stranden af en flod, som kallades Sawina, träffade han en mycket god hamn. Lemningarna af en der belägen stuga, vid hvilken ett kors fans upprest med inskrift »Sawwa Th–anow 9 juni 1742», ansåg han härröra från Sawwa Loschkins färd. Efter återkomsten från denna båtresa gick Pachtussow om bord på sitt fartyg och seglade 23/11 juli – 25/13 aug. utan ishinder längs ostkusten norr ut till Matotschkin-sundet. Under denna resa passerades en annan mycket god hamn vid 72° 26′ n. br. i en bugt, som kallades Lütkes bay. Derpå återvände Pachtussow genom Matotschkin-sundet till Petschora. Äfven utmed ostkusten af Novaja Semljas norra ö var hafvet isfritt, men de vid afresan från Archangel för 14 månader afsedda förråden voro nu så medtagna, att den käcke polarfararen icke kunde begagna sig af detta tillfälle att kanske kringsegla hela Novaja Semlja. Af de tvenne öfriga fartygen, som samtidigt med Pachtussows utlupit från Archangel, återvände lodjan med rikt jagtbyte, men deremot hörde man ej något vidare från »Jenisej». En berättigad oro för dess öde jemte önskan att få en lika god kunskap om norra öns ostkust, som man nu erhållit om den södras, gaf anledning till Pachtussows andra resa. För denna utrustade regeringen tvenne fartyg, en skonare och en »karbass», som erhöllo namn efter de tvenne officerarne på »Jenisej», Krotow och Kasakow. På den förra öfvertogs befälet af Pachtussow, på den senare af styrman Ziwolka. Denna gång öfvervintrade man 1834–35 på södra sidan af Matotschkin-sundet vid utloppet af floden Tschirakina i ett för ändamålet uppfördt hus, för hvilket man, utom medfördt virke, använde lemningarna af tre i i granskapet funna gamla kojor äfvensom det på stranden träffade vraket af Rossmuislows farkost. Huset var ett palats i jemförelse med det, i hvilket Pachtussow förut öfvervintrat. Det bestod af två rum, det ena 21×16 fot afsedt för manskapet (14 man), det andra 12×10 fot för officerarne och fältskären; dertill kom som vanligt en badstuga. Matotschkin-sundet tillfrös först den 28/16 nov. Termometern sjönk aldrig under qvicksilfrets fryspunkt, och vinterkölden kunde lätt fördragas, emedan manskapet var klädt i samojedisk drägt. Men snöstormarne voro så svåra, att man ibland icke på åtta dagar kunde lemna huset, hvilket blef så igensnöadt, att rököppningen i taket flere gånger måste användas såsom dörr. Huset var ej försedt med någon verklig skorsten, utan inrättadt som ett pörte. Af björnar, hvilka i mängd kommo till huset, dödades elfva, hvaraf en på taket och en i förstugan. Under vintern hölls manskapet i ständig sysselsättning med räffångst och andra arbeten. Helsotillståndet var också för den tidens förhållanden ganska godt. Endast två man dogo. På våren kartlades Matotschkin-sundet och en del af norra öns ostkust genom slädfärder, hvarpå man under sommaren, ehuru förgäfves, sökte kringsegla den norra ön. Åska med häftigt regn inträffade den 24/12 juni. Den 15/3 sept. seglade man åter till Archangel. Beklagligen insjuknade Pachtussow kort efter ankomsten dit i nervfeber och dog den 19/7 nov. 1835. Det var en stor förlust, ty genom hängifvenhet för den sak, åt hvilken han egnat sig, genom omtanke, mod och ihärdighet intager han ett af de främsta rummen bland alla länders polarfarare. Dessutom hafva få äldre arktiska expeditioner hemfört en sådan följd af värderika astronomiska ortbestämningar, geodetiska mätningar, meteorologiska observationer, iakttagelser öfver ebb och flod m. m. som Pachtussows. [176] År 1837 företog den berömde naturforskaren K. E. v. Baer sin resa till Novaja Semlja, tillsammans med löjtnant Ziwolka, geognosten Lehmann, tecknaren Röder och preparatorn Philippow.[177] Man besökte Matotschkin Schar, framträngde i båt till dess östra del och fann Kara-hafvet isfritt, landade derpå vid Besimannaja Bay, Nechwatowa och på en ö i Kostin Schar. Expeditionen hann sålunda ingenstädes så långt som dess föregångare, men den är af betydelse såsom den första af en verklig vetenskapsman utförda naturhistoriska undersökning af det Novaja Semlja omgifvande Ishafvet. Med all den aktning, man måste hysa för v. Baers stora namn som vetenskapsman, kan man dock ej förneka, att genom hans på en flygtig undersökning grundade uppsatser om öns naturbeskaffenhet en mängd oriktiga föreställningar fått insteg i den vetenskapliga litteraturen om det östra Ishafvets naturförhållanden. För att slutföra öns kartläggning utsände ryska regeringen 1838 en ny expedition under löjtnanterna Ziwolka och Moissejew. Man öfvervintrade 1838–39 i Melkaja Guba på Novaja Semljas vestkust vid 73° 57′ n. br., men denna gång saknades Pachtussows omtanke och insigt, och öfvervintringen blef mycket olycklig. Af expeditionens 25 man insjuknade under vintern de flesta i skörbjugg; nio dogo, deribland Ziwolka sjelf. Under våren måste utflygter för kringliggande kusters kartläggning afbrytas, emedan man ej fört med sig snöglasögon – något som Pachtussow ej försummat, hvarjemte han till skydd mot snöns bländande sken plägat svartfärga det undre ögonlocket. Genom expeditionen blefvo dock betydliga sträckor af Novaja Semljas vestkust kartlagda, och värderika bidrag erhöllos till kännedom om denna trakts temperaturförhållanden. Dessa visade sig mindre stränga, än man väntat. Under vintern sjönk temperaturen aldrig under –33°; i juli månad hade man endast under tre nätter frost, men ett par gånger iakttogs +18° i skuggan; i augusti var det endast tre timmars frost. Allt detta beror naturligtvis på granskapet af varma hafströmmar och ett året om öppet haf på ringa afstånd från kusten. [bild] Med denna olyckliga och, efter hvad det tyckes, mindre väl anordnade resa afslötos de ryska Novaja-Semlja-färderna för en lång tid. Före den norska fångstperiodens början har man nämligen i nordostfärdernas historia att ytterligare anföra endast två ryska sjöfärder. [bild] Den första af dessa föranleddes af ryska örlogskaptenen Paul von Krusensterns önskan att med en honom tillhörig, för tillfället i Petschora befintlig skonare, Jermak, företaga en ishafsfärd för att kartlägga kusterna längre öster ut. Han ämnade sjelf öfvertaga befälet och medtaga såsom underbefälhafvare sin son löjtnanten vid ryska marinen Paul von Krusenstern d.y. Denne sändes förut för att sätta i stånd Jermak, hvilket han med beundransvärd omtänksamhet och duglighet verkstälde, så godt sig göra lät, i en trakt, der då för tiden nästan allt, som behöfdes för ett fartygs utrustning, saknades. Sjelf kunde den äldre v. Krusenstern ej i tid komma till afseglingsorten, hvarföre befälet öfverlemnades åt sonen. [bild] Denne lemnade Petschoras mynning den 10 sept./ 29 aug. 1860. Tre dagar derefter kom han till Kariska porten, hvilken var fullkomligt isfri, likasom det öster ut belägna hafvet. Men den sena årstiden, Jermaks bristande utrustning och, efter hvad det tyckes, äfven ordalydelsen i de order han mottagit, tvungo honom att vända, sedan han trängt ett stycke in i Kara-hafvet. Den 19/7 sept. ankom han således, utan att hafva nått sitt mål, åter till Petschora. Försöket att från denna flod framtränga öster ut upptogs å nyo år 1862 på föranstaltande af den såsom rastlös ifrare för sjöförbindelser mellan Sibirien och Europa sedermera så bekante Michael Sidoroff. Jermak sattes åter i stånd och jemte den en däckad norsk lotsbåt, som erhöll namnet »Embrio». Befälet öfvertogs af P. v. Krusenstern d. y. Han lemnade ankarplatsen Kuya vid Petschora den 13/1 aug. Den 26/14 aug. seglade de två små fartygen in i Jugor Schar efter att under vägen länge hafva varit uppehållna af storm och motvind. Några af fångstmän uppförda hyddor sågos på högra stranden af sundet, och på ömse sidor deraf »samojed-tschums» (tält af renskinn) jemte renar. Invånarne hade klättrat upp på taken och gåfvo genom åtbörder sin förvåning till känna. Båda fartygen kastade ankar i granskapet af Waigatsch-ön. Men ett par timmar derefter drefvo med ändrad ström stora ismassor in i hamnen, lösryckte Jermak från dess ankare och förde fartyget in i Kara-hafvet. Endast med mycken möda kunde det komma loss och ankra i Jugor Schars östra mynning. Den 27/15 aug. lyfte v. Krusenstern åter ankar för att antingen framsegla vidare öster ut eller ock uppsöka en säkrare ankarplats än den, han för tillfället tvungits att anlöpa. Men vinden var så svag, att man ej kunde hålla en af strömmen oberoende kurs. Det blef derför nödvändigt att förtöja fartyget vid ett stort isfält, och med detta dref Jermak under de följande dagarne allt längre och längre in i Kara-hafvet. Snart var fartyget helt och hållet inneslutet af is och derigenom redlöst. Vädret var ofta vackert, termometern visade +4°, en stark luftspegling upplyfte bilden af isstyckena vid horisonten och gaf dem de underbaraste och praktfullaste former. Öfverallt på isen funnos sötvattensdammar, af hvilka några hade stort omfång och ej obetydligt djup. På det närmast fartyget belägna isfältet funnos sålunda fyra särskilda »sjöar», af hvilka en användes till dricksvatten, en till fyllandet af vattenförrådet, en till tvättvatten för folket och slutligen en till bykning. Den 3 sept./22 aug började isen vid en lindrig VSV-vind skjutas tillsammans. Öfvertygad att fartyget snart skulle krossas, började man rädda matförråd och båtar på isen, men pressningen upphörde snart. Det föll ett starkt regn, som sedermera, då vinden ändrat sig till nordvest, öfvergick till snöfall. Den 7 sept./26 aug. fick man kusten af Jalmal i sigte. En famnstjock isflak sköt sig under fartyget och kantrade det öfver åt styrbordssidan. Följande dag hade man storm från SSV med snö. Den påträngande isen skakade fartyget flere gånger så våldsamt, att manskapet rusade upp för att berga proviant m. m. på isen. Man var nu vid granskapet af 70° n. br. och 65° ostl. längd från Greenwich, ungefär midt för mynningen af Kara-flodens utloppsvik. Manskapet arbetade hela dagen för att med yxor och jernstörar afhugga skarpt framskjutande kanter af de isblock, som pressades mot fartyget. Den 11 sept./30 aug. hade man varmt väder med regn. Isen var i så stark rörelse, att man ej kunde gå ut på densamma. På eftermiddagen samma dag erhöll Jermak flere våldsamma stötar, och skrofvet lyftades en fot i höjden. Den 13/1 sept. utbröt en våldsam storm, som dref fartyget mot nordost. Man väntade hvarje ögonblick, att det skulle krossas, och uppslog derför ett tält på isen, för att deri upplägga en del af lifsmedlen från lastrummet. Äfven ved nedfördes. Det var Rysslands tusenårsdag, och den firades med en festbål och glada sånger, oaktadt man hvarje ögonblick kunde vänta att se fartyget krossadt bland de ismassor, som pressades tillsammans under det förfärliga stormvädret. Den 14/2 sept. pressades fartygets förstäf fem fot upp öfver vattenlinien, och hela natten hade ett ständigt brakande hörts i skrofvet. Vattnet trängde hastigt in till en höjd af två fot. Alla man lemnade fartyget och flyttade på isen, men kort derpå sprang det väldiga isfältet, på hvilket tältet var upprest, sönder, hvaremot läckan i fartyget åter slöt sig, hvarför manskapet flyttade tillbaka om bord. Den 15/3 sept. pressades fartyget åter så, att däcket tidtals böjdes till ett hvalf. Den 19/7 sept. kallade v. Krusenstern besättningen tillsammans för att låta den bland sig utvälja tre personer, hvilka skulle rådslå med befälhafvaren om bästa medlen till räddning, och två dagar senare öfvergafs fartyget efter en måltid, vid hvilken manskapet bokstafligen bjöds på allt hvad huset förmådde. Derpå bröto de upp mot land, men det blef en ytterst mödosam vandring till följd af isens ojemna beskaffenhet. Snart måste de lemna den båt, som de i början sökt släpa med sig öfver isen, och lasta det nödvändigaste af provianten på egna ryggar. Vid uppbrottet hade en matros hemligen åtkommit så mycket bränvin, att han under första dagsmarschen fick tillfälle att supa sig dödfull. Att bära honom med sig, var ej möjligt, att vänta ej rådligt. Han qvarlemnades derför att sofva ruset af sig, och för att detta skulle ske så fort som möjligt, afkläddes han, så att han blef liggande i blotta skjortan på isen. Följande dag upphann han dock sina kamrater efter att hela natten i mörkret hafva följt deras spår. Ofta mötte man öppna ställen, öfver hvilka man måste färdas på drifisblock, som roddes fram med båtshakarne. En gång, då de skeppsbrutna på detta sätt foro fram på en redan fullastad isfärja, syntes sex stycken hvalrossar i granskapet. Dessa visade benägenhet att göra sjöfararne sällskap på isstycket, hvilket i så fall ovilkorligen skulle hafva sjunkit, och först sedan en kula blifvit jagad genom anförarens hufvud, uppgåfvo djuren sin om lika stor sällskaplighet som obekantskap med menniskan vittnande hviloplan. Sedan Krusenstern och hans följeslagare flere dagar å rad drifvit af och an på ett isstycke i granskapet af land och tillryggalagt långa sträckor genom att hoppa från isstycke till isstycke, nådde de ändtligen stranden den 28/16 sept. Strax i granskapet fans en tältplats, hvars invånare (samojeder) mottogo de skeppsbrutna vänligt och undfägnade dem med renherdens läckerheter, rått och kokt renkött, rentunga, renmerg, rå fisk och gåsfett. Efter slutad måltid lade de trötta vandrarne sig att sofva i samojedtälten på mjuka renskinn; »alla sorger och besvär voro förgätna; vi kände ett oändligt välbefinnande, som om vi kommit till paradiset». Derifrån reste de i renslädar till Obdorsk, öfverallt vänligt och gästfritt emottagna af de vilda stammarne på vägen, ehuru gästfriheten någon gång blef besvärlig, t. ex. då en ostjak nödgade v. Krusenstern att dricka te sex gånger om dagen, hvarje gång sex koppar, och såsom synnerlig läckerhet bjöd honom ett extrakt af tobak med bränvin.[178] Krusensterns äfventyrliga resa öfver Kara-hafvet är ett af de många bevisen derpå, att en ishafsfarare framför allt bör undvika att komma i besätt. Just den omständigheten, att det isfält, i hvilket han fastnade i granskapet af Jugor Schar, kunde drifva öfver till ostkusten af Kara-hafvet, visar, att detta vid den tiden var för det mesta isfritt, och att en ångbåt eller en god seglare detta år, liksom troligen äfven det föregående, ganska väl kunnat nå Obs och Jenisejs mynningar. Berättelsen om v. Krusensterns resa är för öfrigt den första fullständiga skildring man har om en färd från vester till öster öfver Kara-hafvet. Föga kunde man då ana, att inom ett årtionde derefter en mängd fartyg fritt och obehindradt skulle segla fram samma väg. Kort efter de tvenne resor jag ofvanför beskrifvit, och innan dessa blifvit allmännare kända inom den vesteuropeiska geografiska litteraturen, inträdde ett nytt skede i seglationen på Kara-hafvet, hvilket inleddes derigenom, att norska fångstmän tvungos att söka nya jagtfält vid ock bortom Novaja Semlja. Spetsbergsfångstens historia har ännu ej blifvit på ett nöjaktigt sätt skrifven och är i många hänseenden mycket dunkel. Man antager, att efter Spetsbergens upptäckt år 1596 af Barents, ishafsfångsten började under Bennets första resa år 1603 med dödande af hvalross på Beeren Eiland, och att hvalfångsten inleddes genom Jonas Poole år 1610. Men redan följande år träffade Poole, hvars fartyg då förlist vid Spetsbergens vestkust, i Hornsund ett skepp från Hull, åt hvilket han anförtrodde bergandet af sin last, och tvenne år senare nödgades engelsmännen, för att afhålla främlingar från den fångstplats de ville monopolisera, utsända sju örlogsfartyg, hvilka der träffade åtta spanska samt en mängd holländska och franska fångstfartyg (Purchas, III s. 462, 716, m. fl. st.). Äfven i våra dagar sprider sig underrättelsen om nya förvärfskällor ej så hastigt, som här skulle varit fallet, så vida ej, jemte den upptäcktshistoria, som skrifvits af Hakluyt, Purchas, de Veer m. fl., en icke känd upptäckts- och fångsthistoria funnes, rörande hvilken några enskildheter möjligen ännu stå att hemta från S. Sebastians, Dünkirchens, Hulls och andra hamnstäders arkiv. Huru det än må vara härmed, säkert är, att de engelska och holländska nordostfärderna gåfvo uppslag till en hvalfångst i hafvet kring Spetsbergen, hvilken med mångfaldiga millioner ökade dessa rika handelsstaters nationalförmögenhet. Fångsten försiggick till en början omedelbart vid kusterna, men härifrån blefvo hvalarna snart bortdrifna, så att hvalfångarne måste söka andra jagtplatser, först längre ut i hafvet mellan Spetsbergen och Grönland, så i Davis Strait och slutligen i Södra Ishafvet eller i hafven på ömse sidor om Beringssund. Spetsbergen förblef, sedan hvalfångsten i dess närhet upphört, temligen öfvergifvet, tills ryssarne började slå sig ned derstädes, företrädesvis för idkande af räf- och renjagt. Om deras fångstfärder känner man mycket litet, men att de varit vida omkring framgår deraf, att lemningar efter deras bostäder eller jagtstugor träffas vid nästan alla Spetsbergens fjordar. De tyckas ofta hafva öfvervintrat, troligen emedan deras fartygs dåliga beskaffenhet endast under högsommaren tillät dem att segla fram och tillbaka till Spetsbergen, och de således ej utan öfvervintring kunde deltaga i höstjagten, under hvilken man erhåller de flesta och fetaste renarne; ej heller kunde vinterräfvarnes tjocka och dyrbara pelsar vinnas utan öfvervintring.[179] Men äfven ryssarnes jagtfärder till Spetsbergen hafva för länge sedan afstannat. Deras sista färd dit egde rum 1851–52 och hade en mycket olycklig utgång för de fleste af deltagarne, i det att af 20 man 12 dogo. Deremot fortfara de i slutet af förra århundradet började, hufvudsakligast för säl- och hvalrossfångst afsedda norska Spetsbergsfärderna ännu. Äfven deras historia är, till och med här i norden, ytterst ofullständigt känd, åtminstone intill 1858, då svenska vetenskapliga expeditioner började regelbundet besöka dessa trakter och i sina reseberättelser upptaga mer eller mindre fullständiga notiser om den norska jagten, ett exempel som sedan följts, ehuru ingalunda synnerligen fullständigt och systematiskt, af redaktörer för norska och utländska tidningar och tidskrifter, i främsta rummet Petermanns Mittheilungen. [180] [bild] På 1860-talet började villebrådet (hvalross, säl, björn och ren) på Spetsbergen att aftaga i sådan grad, att fångstmännen nödgades söka sig nya jagtmarker. De vände sig först till de norra och östra, mindre lätt tillgängliga delarne af Spetsbergen, sedermera ännu längre öster ut mot Novaja Semlja och bortom denna ö till Kara-hafvet, och de nådde här längre än alla deras föregångare. I nordostpassagens historia måste derför några blad alltid inrymmas åt dessa små, endast för sommaren provianterade fångstskutors djerfva Novaja-Semlja-färder. Den norske fångstman, som först besökte Novaja Semlja, var Elling Carlsen, sedermera bekant såsom deltagare i den österrikiska polarexpeditionen. År 1868 seglade han med en slup från Hammerfest på fångstfärd öster ut, inträngde i Kara-hafvet genom Kariska porten, men vände snart åter genom Jugor Schar och seglade derefter norr ut ända till Kap Nassau. Lockad af den rika fångsten återvände han äfven följande år till samma trakter och lyckades då i Karahafvet tränga ända till granskapet af Beli Ostrow, hvarifrån han tog återvägen till Norge genom Matotschkin Schar. Carlsens föredöme följdes genast af flere norska fångstmän, bland hvilka en, Edvard Johannesen, gjorde en ytterst märklig resa, hvarför jag här vill med några ord redogöra. [bild] Johannesen ankrade den 31 maj 1869 vid Meschduscharski-ön, utan att under färden dit hafva sett någon drif-is. Derpå seglade han upp längs Novaja Semljas vestkust i nästan isfritt vatten förbi Matotschkin-sundet till Kap Nassau, som nåddes den 19 juni. Derifrån återvände han, följande kusten mot söder, tills han den 29 juni genom Kariska porten seglade in i Kara-hafvet. Detta passerades i ganska isfritt vatten, och sedan han kommit till dess östra sida, följde han Jalmals kust mot norr till Beli Ostrow. Denna ö nåddes den 7 augusti, och derifrån styrde han söder ut längs Novaja Semljas ostkust ända till Kariska porten, genom hvilken återvägen togs till Norge.[181] [bild] Samma år seglade äfven den engelske sportsmannen Mr John Palliser[182] öfver Kara-hafvet, genom Matotschkinsundet till Beli Ostrow. Han återvände genom Jugor Schar med en rik fångst[183] från detta jagtområde, der hvalrossen förut ostördt tumlat sig bland drifisen, och der hvitbjörnen ännu ej mött sin öfverman.[184] Dessa resor höra till de märkligaste, den arktiska sjöfartshistorien har att uppvisa. De öfverändakastade med ens alla de teorier, man på grund af ett ofta ytligt studium af föregående misslyckade färder hade uppstält om isförhållandena i hafvet öster om Novaja Semlja, och de bilda derigenom utgångspunkten för ett nytt tidskifte i nordostfärdernas historia. Efter återkomsten till Norge insände Johannesen till vetenskaps-akademien i Stockholm en uppsats om sin resa år 1869 och om sina hydrografiska iakttagelser i Karahafvet, hvilken belönades med en medalj i silfver. Denna fick jag i uppdrag att till honom öfversända, hvarvid jag i den med anledning häraf uppkomna brefvexlingen en gång skämtsamt nämnde, att en kringsegling af Novaja Semlja helt säkert skulle medföra en medalj i guld af samma berömda vetenskapliga myndighet, som lemnat honom medaljen i silfver. Sjelf reste jag den följande sommaren 1870 till Grönland och återkom derifrån sent om hösten. Jag hade då den glädjen att af kapten Johannesen få mottaga en ny, sedermera i Öfversigt af Kgl. Vet.-akad. förhandlingar för år 1871, s. 157, införd afhandling: »Hydrografiske Iakttagelser under en Fangsttour 1870 rundt om Novaja Semlja». Johannesen reste nu liksom förra gången först af och an längs Novaja Semljas vestkust, derpå genom Kariska porten, som passerades den 12 juli. Derifrån följdes ostkusten af Waigatsch till Mestni-ön, hvarest han kom i beröring med samojeder, med anledning hvaraf han gör den för filologer helt säkert oväntade anmärkningen, att i samojedernas språk »kjendtes enkelte norske ord». Deras yttre var just ej tilldragande. De hade platta näsor, voro förfärligt skelögda, och mången hade äfven sned mun. Männen mottogo främlingarne uppstälda i en rad, med qvinnorna i andra ledet. Alla voro mycket vänliga. Den 11 aug. var han vid Jalmals kust på 71° 48′ n. br., hvarifrån han seglade öfver till Novaja Semlja för att intaga ved och vatten. Han ankrade i granskapet af Uddebay på 73° 48′ n. br. och såg der tjugu vildrenar. Derpå seglade han åter öfver Kara-hafvet till Jalmal. Under dessa kryssningar i Kara-hafvet hade sommaren förflutit. Johannesen hade fått full fångst, men beslöt det oaktadt nu vid en årstid, då fångstmännen vanligen återvända till Norge, att se till om ej till på köpet det utsatta priset kunde vinnas. Kursen stäldes först åt nordost, sedan åt vester till Novaja Semljas nordkust, som nåddes den 3 sept. Hela hafvet var här isfritt, hvilket Johannesen, på grund af fyndet af norska fiskegarnsflöten bland drifveden, ansåg bero på Golfströmmens inverkan. Härifrån återvände han till Norge efter att hafva fullbordat en färd, som några år förut alla geografiska auktoriteter skulle ansett som en omöjlighet. Jag behöfver knappast nämna, att akademien i Stockholm infriade det af en bland dess ledamöter utan behörig fullmakt gifna löftet. Johannesen var då 26 år gammal. Son af en duglig fångstman, hade han sedan barndomsåren deltagit i ishafsfärder och sålunda uppvuxit i det yrke, åt hvilket han egnade sig. Samma år gjorde äfven flere andra fångstmän märkliga resor i Kara-hafvet. Kapten E. A. Ulve seglade först längs vestkusten af Novaja Semlja till 76° 47′ n. br., derpå åter till Matotschkin Schar och genom detta den 7 och 8 augusti in i Kara-hafvet, som var fullkomligt isfritt på några få, mycket spridda isstycken när. Efter att hafva seglat af och an på Kara-hafvet i olika rigtningar, återvände han genom Kariska porten den 24 augusti. En likartad resa gjorde kapten F. E. Mack. Han seglade från 28 juni till 8 juli norr ut längs Novaja Semljas vestkust, som var isfri mellan Petschora och Amiralitets-halfön, der fast is vidtog, och der 14 segelfartyg och 2 ångare nu voro samlade. Den 8 och 9 juni hördes här åska. Från Amiralitets-halfön seglade Mack åter först mot söder och derpå (den 18 juli) genom Matotschkin-sundet in i Kara-hafvet, som var nästan isfritt. Kapten P. Qvale åter och navigatör A. O. Nedrevaag inträngde genom Jugor-sundet i Kara-hafvet och seglade här ända till 75° 22′ n. br. och 74° 35′ ostl. längd från Greenw.[185] Äfven år 1871 gjorde en mängd fångstmän märkliga resor i Kara-hafvet. Af dessa trängde dock endast en, Mack med skonerten Polarstjernen, längre mot öster än alla föregångare. Den 14 juni seglade han in i Kara-hafvet genom Kariska porten, men fann hafvet ännu täckt med sammanhängande fast is af 1,8–2 meters tjocklek. Han vände derför och seglade norr ut längs Novaja Semljas vestkust till Golfströms-öarna (76° 10′ n. br.), vid hvilka han dröjde till den 3 augusti. Lufttemperaturen steg här till +10,5°. Det namn, de norska fångstmännen gifvit dessa öar, är härledt af den mängd föremål från sydligare haf, som Golfströmmen för med sig dit upp, såsom fiskflöten från Norges kuster, å hvilka egarnes bomärken ofta igenkännas af fångstmännen, bönor af Entada Gigalobium från Vestindien, pimpsten från Island, spillror af skeppsvrak o.s.v. Den 3 aug. passerade Mack Novaja Semljas nordligaste udde. Härifrån seglade han in i Kara-hafvet, der is i början mötte. Längre fram försvann dock isen fullständigt, och Mack uppnådde den 12 sept. 75° 25′ n. br. och 82° 30′ ostl. längd fr. Greenw. (enl. Petermann; 81° 11′ längd enl. Tromsö Stiftstidende). Återvägen togs genom Jugor Schar, som passerades den 26 sept.[186] Samma år försökte E. Johannesen länge förgäfves att komma in i Kara-hafvet genom de sydliga sunden, seglade sedan norr ut längs vestkusten af Novaja Semlja och lemnade Kap Nassau först den 15 oktober. Från samma år meddelar Petermann äfven ganska märkliga journaler af de norska fångstkaptenerna S. Tobiesen , H. Ch. Johannesen, J. N. Isaksen, Sören Johannesen, Dörma, Simonsen och E. Carlsen, men då ingen af dessa djerfva sjömän detta år i norr eller öster framträngde bortom de ställen, hvilka deras föregångare uppnått, får jag i afseende å deras färder hänvisa till Mittheilungen för 1872 (s. 386–391 och 395) äfvensom till de kartor, som äro intagna i samma band af denna tidskrift (tafl. 19 och 20- och som grunda sig på professor H. Mohns i Kristiania bearbetning af hans landsmäns iakttagelser. I afseende å kapten E. Carlsens resa må dock nämnas, att under denna en upptäckt gjordes, hvilken blifvit betecknad såsom fyndet af ett arktiskt Pompeji, märkvärdigt väl skyddadt mot åverkan af tidens tand, dock icke af lava och vulkanisk aska, utan af is och snö. Då Carlsen den 9 sept. gick i land på Novaja Semljas nordöstra kust vid 76° 7′ n. br., fann han nämligen der ett infallet, 10 meter långt och 6 meter bredt hus, för länge sedan öfvergifvet och fyldt med grus och is. Från detta frusna grus uppgräfdes en mängd husgerådssaker, böcker, kistor m. m., hvilka visade, att det var lemningarna af Barents’ vinterbostad, som nu, nära tre hundra är efter det stället öfvergifvits, åter kommo i dagsljuset, så väl bibehållna att de gåfvo en liflig bild af det sätt, på hvilket europeen tillbragt sin första vinter i de verkliga polartrakterna. Sedan Carlsen på stället upprest en varde, i hvilken han lade en bleckflaska med berättelse om fyndet, tog han de vigtigaste af de funna sakerna om bord och återvände till Norge. Här såldes fyndet till en början för 10,800 kronor till en engelsman, Mr Ellis C. Lister Kay, som sedermera för inköpspriset afstod relikerna till den holländska regeringen. De finnas nu uppstälda i marindepartementet i Haag uti ett modellrum, som är en noggrann afbildning efter det inre af Barents’ hus på Novaja Semlja.[187] Efter Carlsen besöktes Barents’ vinterhamn dels år 1875 af norske fångstmannen M. Gundersen, som bland annat der träffade en krossad kista innehållande två kartor och en holländsk öfversättning af berättelsen om Pets och Jackmans resor, dels år 1876 af Mr Charles Gardiner, som genom mera systematiska gräfningar i ruinen lyckades hopbringa ytterligare ett betydligt antal märkliga saker, bland hvilka det bläckhorn och de pennor, som polarfararne användt för snart 300 år sedan, och ett kruthorn, innehållande en kort berättelse, undertecknad af Heemskerk och Barents, om expeditionens vigtigaste öden. Gundersens fynd finnes, så vidt jag vet, ännu i Hammarfest; Gardiners har blifvit öfverlemnadt till holländska regeringen för att jemte de öfriga Barents-relikerna förvaras i Haag. År 1872 voro isförhållandena så väl norr om Spetsbergen som omkring Novaja Semlja ytterst ogynsamma[188], och flere af de vetenskapliga expeditioner och fångstfärder, som detta år besökte Ishafvet, ledo der svåra missöden och olyckor. Fem af Tromsös bästa fångstfartyg förliste i isen; den svenska expeditionen, som detta år utgick mot norden, kunde ej, såsom afsedt var, uppföra sin vinterbostad på Sjuöarna, utan nödgades öfvervintra vid det sydligare, i granskapet af 80° belägna Mosselbay; och den under Payers och Weyprechts ledning stälda österrikiska expeditionen blef innesluten af is redan några få timmar efter det dess iskampagn på allvar tagit sin början. Det är bekant, hurusom denna omsorgsfullt utrustade expedition sedermera under två vintrar å rad dref omkring i Ishafvet, tills den slutligen stannade vid ett norr om Novaja Semlja beläget, förut okändt land, som erhöll namn efter Österrikes kejsare Frans Josef. Dessa tvenne expeditioner berörde dock ej områden, som ligga i granskapet af Vegas färd, hvarför jag här icke kan vidare uppehålla mig vid dem.[189] Men samma år egde en öfvervintring rum vid Novaja Semljas vestkust, som jag anser mig böra något utförligare omnämna, dels emedan en af Norges käckaste ishafsfarare under densamma fann sin bane, dels emedan den visar oss åtskilliga nya, förut oberörda sidor af vinterlifvet i den höga norden. Sivert Tobiesen var bland de norska fångstskepparne en af de äldste och djerfvaste; han hade med lif och själ egnat sig åt sitt yrke och uti detsamma varit utsatt för många faror och svårigheter, som han genom mod och omtanke vetat undgå. År 1864 hade han kringseglat nordöstra delen af Nordostlandet och gjort en synnerligen god fångst, men då han skulle begifva sig på hemvägen, instängdes hans fartyg af is nära södra inloppet till Hinlopen Strait, der samma öde drabbade äfven två andra fångstskutor, förda den ena af den gamle fångstskepparen Mattilas, som vintern 1872–73 dog i ett tält vid Greyhook, den andra af skepparen J. Åström. Man nödgades rädda sig i båtarne, i hvilka man rodde genom Hinlopen Strait till mynningen af Isfjorden, der de skeppsbrutna mötte och bergades af 1864 års svenska expedition.[190] Vintern 1865–1866 tillbragte han lyckligt i en för ändamålet uppförd stuga på Beeren Eiland och meddelade svenska vetenskaps-akademien en följd af värderika meteorologiska iakttagelser, gjorda under öfvervintringen.[191] Efter 1868 hade han gjort flere lyckliga och delvis i geografiskt hänseende märkliga fångstresor till Novaja Semlja, och år 1872 var han äfven på fångsttur till samma trakter. Då han ej kunde komma in i Kara-hafvet, seglade han upp längs vestkusten, der han i medlet af september månad blef instängd i granskapet af Korsöarna. Härifrån reste sju af manskapet i båt söder ut för att uppsöka fartyg, men Tobiesen sjelf, hans son och två man blefvo qvar om bord. Af proviant hade man endast ett mindre fat bröd, en säck kanter och bitar af skeppsskorpor, obetydligt kaffe, te, socker, sirap, hafregryn, salt kött, salt fisk, några marker fläsk, ett par bleckaskar med torra grönsaker, litet dåligt smör o.s.v. Ved fans tillräckligt om bord och i land. Oaktadt den dåliga utrustningen tog man oförväget i hop med förberedelserna till öfvervintringen, samlade drifved i högar på stranden, slog ett tält af segel öfver fartyget, skottade snö kring dess sidor, täckte däcket med hudar af säl och hvalross, som fångats under sommaren, gjorde hvad man kunde för att åstadkomma god luftvexling om bord o.s.v. En mängd björnar kommo under början af öfvervintringen till vinterstationen, hvarför man hade rik tillgång på färskt björnkött. Så länge detta räckte, var helsan god, men då det vid nyåret tog slut, utgjordes under tre veckor hufvudfödan af salt illaluktande björnkött. Tobiesen och en man blefvo nu sjuka. Kölden steg till – 39½°C.[192] Den 29 april 1873 dog Tobiesen i skörbjugg. I maj månad sjuknade äfven sonen och dog den 5 juli. Man hade under tiden nödgats flytta i land, emedan fartyget blifvit läck. De två återstående af manskapet voro visserligen äfven angripna af skörbjugg, men kommo sig. De rodde i augusti månad söder ut och blefvo bergade af ett ryskt fångstfartyg. [bild][bild] De sju männen, harpuneraren Henrik Nilsen, Ole Andreas Olsen, Axel Henriksen, Amandus Hansen, Nils Andreas Foxen, Johan Andersson och Lars Larsen, hvilka om hösten rodde bort, hade ytterst märkvärdiga öden. Då de lemnade fartyget, kunde de endast taga med sig 14 skeppsskorpor, 6 askar tändstickor, två bössor med ammunition, en kikare, en kaffepanna och en gryta, men inga vinterkläder till skydd mot kölden. Till en början måste de, för att komma till öppet vatten, draga båten ungefär 7 kilometer öfver isen. Derpå satte de kursen mot söder längs land. Resan blef ytterst besvärlig. Mörkret och kölden tilltogo, stormen likaså, och hvad som var värst af allt, de medförda lifsmedlen voro mycket snart förtärda. Redan andra dagen voro de dock nog lyckliga att få skjuta en björn; senare lyckades de äfven döda ett par sälar. Slutligen, efter att ha rott och till en del seglat ungefär tre veckor (de hade ingen almanacka med sig) och tillryggalagt nära 400 kilometer, kommo de till två små jagt- eller förrådshus, som ryssar uppfört på norra sidan af Gåslandet. För att åtminstone få tak öfver hufvudet slogo de uttröttade männen sig ned här, oaktadt de i huset funno hvarken lifsmedel, kläder eller fångstredskap. Af hunger, törst, köld och den långa båtfärden voro de alla i hög grad medtagna, deras fötter voro uppsvullna och till en del förfrusna. De stannade i huset ungefär tre veckor och sköto under tiden en säl, två hvita räfvar och fyra renar, med hvilka de uppehöllo lifvet, men som inga renar vidare tycktes kunna erhållas, och tillfälle att skjuta sälar eller björnar icke vidare yppade sig, beslöto de att lemna huset och försöka komma till Waigatsch-ön. Då de bröto upp, togo Ole Andreas Olsen och Henrik Nilsen gevären och ammunitionen, under det de öfriga fem begåfvo sig å väg med några små vid stugan träffade kälkar, på hvilka de lastade hvad de hade af kläder och bohag. Båten lemnades qvar. Kort efter sedan de lemnat huset, blefvo Ole Andreas Olsen och Henrik Nilsen i snöyran skilda från de öfriga, som drogo kälkarne. Dessa sistnämnda kommo nu öfverens att draga lott, om de skulle återvända till huset eller fortsätta vandringen, och då lotten utföll för det senare, läto de den råda och gingo alltså söder ut.[193] Deras ställning var nu högst förtviflad. När de lemnade huset, hade de ungefär ¼ kilogram renkött och litet späck hvar. Vädret var förfärligt, illa voro de klädda, och de saknade vatten. Följaktligen blef det endast helt små dagsresor de kunde göra. Om nätterna gräfde de ned sig i snön, och medan de öfriga sofvo, höll en man ständigt vakt, för att hindra att de andra öfversnöades, samt för att hålla björnar på afstånd. Emellertid höllo alla ut till den sjette natten. Då dog Amandus Hansen. De öfriga måste lemna honom i snön och fortsätta resan så godt de kunde, men de hade småningom blifvit så kraftlösa och utsvultna, att de, efter att antagligen hafva tillryggalagt omkring 100 kilometer, för det mesta längs kusten, måste lemna äfven kälkarne och det mesta af hvad de hade med sig. Den sjunde eller åttonde dagen fingo de se litet uppstapladt bränsle samt spår efter en kälke i snön. Genom att följa detta spår ungefär 10 kilometer träffade de på ett litet hus, hvilket de funno bebodt af samojeder, som genast togo vänligt emot dem och förplägade dem på bästa sätt. I synnerhet visade de sig omsorgsfulla mot Nils Andreas Foxen, hvars tår voro förfrusna och som ock i öfrigt var mycket medtagen. Dessa samojeder, tre män, tre qvinnor och en gosse, talade ryska. De hade slagit sig ned för vintern på södra delen af Gåslandet för att skjuta säl och hvalross. De hade med sig en stor barkass, förutom några små samojedbåtar, och voro jemförelsevis väl försedda med renkött, mjöl, te, socker m. m. Deras bössor voro gamla flintlåsgevär, men de sköto säkert. Hos dessa menniskor stannade de fyra skeppsbrutna hela vintern och hade det temligen godt. När vädret tillät det, voro de samojederna behjelpliga att fånga säl, och vid oväder fördrefvo de tiden så godt de kunde, hvaremot samojederna då gerna sysselsatte sig med att spela kort eller dam. För att undgå skörbjugg, rörde sig samojederna ofta i fria luften och åto renköttet dels kokadt, dels rått, samt drucko blodet. De bodde i huset till fram i mars, då de af brist på bränsle måste sönderhugga det. I stället flyttade man då in i ett tält af renskinn. Dessa samojeder tyckas till namnet varit kristna, ehuru de måtte haft högst besynnerliga begrepp om sin nya gud. När de t.ex. sågo en säl, men icke träffade den med sitt skott, sköto de mot solen, emedan de trodde, att guden var vredgad på dem. De lefde i ett slags äktenskap, men om mannen blef ovän med hustrun eller ledsnade på henne, kunde han taga en annan; ur hade de icke, men hade dock någorlunda väl reda på tiden med hjelp af stjernorna och solen; i stället för almanacka begagnade de ett trästycke, hvari de för hvarje dag skuro ett hak. Ehuru de emellanåt trätte och hotade hvarandra, voro de dock i det hela fredliga och fogliga samt visade mycken godhet mot de fyra skeppsbrutna, hvilka de försågo med varma skinnkläder och hela tiden med en efter omständigheterna riklig föda, så att desse icke ledo någon nöd. Ole Andreas Olsen och Henrik Nilsen hade, då de i snöyran skildes från kälkpartiet, hvardera ¼ kilogram kött och sina gevär, men ingenting vidare. Någon fångst lyckades det dem icke att göra, och ehuru de icke voro mycket långt från huset, behöfde de dock 3½ dygn, innan det lyckades dem att komma tillbaka dit. Emellertid hade äfven dessa båda olyckskamrater blifvit skilda åt. Henrik Nilsen fann först huset, tände upp eld, stekte och åt några stycken räfkött, som lågo qvar. Ole Andreas Olsen, som i förtviflan hade sökt släcka sin törst med sjövatten, var så kraftlös, att då han fram på natten kom till båten, som låg på strandbrädden, kunde han icke gå upp till huset. Han hade uppehållit lifvet med att äta snö och förtära stora stycken af sin päsk, som var tillverkad af de råa hudarne af renar, som de förr hade skjutit. Efter att hafva legat en stund i båten, kröp han upp till huset, der han fann Henrik sofvande vid elden, som ännu icke hade alldeles slocknat. Följande dag började båda att vidtaga anordningar för ett långvarigare uppehåll i huset. Men här fans ingenting, hvarken lifsmedel, husgeråd eller annat. Under den första tiden lyckades det dem icke heller att göra någon fångst, och de uppehöllo lifvet i mer än fjorton dagar med att koka och gnaga köttet från ben af renar, sälar och björnar, som lågo qvar under snön efter ryssarnes jagter det föregående året. Slutligen, kort före jul, lyckades det dem att fälla en ren. Strykstickorna voro nu slut, men de gjorde upp eld genom att skjuta med krutblandade förladdningar i gammalt tågvirke, som ryssarne qvarlemnat, och hvilket de plockade sönder och torkade. Det ena rysshuset eller boden refvo de ned och använde till bränsle. Yxa eller såg hade de icke, men de splittrade bränslet med hjelp af ett stycke jern, som de togo från båtkölen, och hvaraf de medelst några stenar förfärdigade ett slags knif. Af några spikar, som de äfven togo från båten, smidde de likaledes medelst stenar nålar; rensenor begagnade de till tråd, och af hudarne sydde de sig kläder. De vistades i huset till in i april. Under denna tid sköto de elfva renar och en björn, så att de egentligen icke ledo af hunger, men i midten af april hade de krut qvar endast till tre skott, och de insågo nu omöjligheten af att lifnära sig längre på detta ställe, hvarföre de beslöto att begifva sig längre söder ut för att om möjligt uppnå Waigatsch-ön. De begåfvo sig nu i väg till lands längs hafsstranden och lemnade båten qvar. Efter några dagars förlopp ankommo emellertid äfven de till samma samojeder, hos hvilka de öfriga fyra af besättningen voro, och de stannade nu till midten af juni hos samojederna, som egnade dem samma gästfria behandling som deras olyckskamrater. Då man vid den tiden beslöt att hemta båten från rysshuset för att begifva sig söder ut, förklarade Johan Andersson, svensk till börden, att han önskade stanna qvar hos samojederna och icke ville följa de andra fem på hemfärden. Dessa drogo nu båten två dagar öfver isen, men då den blef för tung, måste de skära af den på midten och lemna ena hälften qvar. Af ett stort sälskinn, som de fått af samojederna, gjorde de akterspegel till den andra halfvan, hvilken de fortforo att draga på isen i tre dagar, tills de kommo till öppet vatten. Derpå rodde de i den stympade båten i tio dagar, till dess de uppnådde en fast iskant vid Waigatsch-öarna, der de åter träffade samojeder. Äfven hos dessa, som likväl hvarken talade ryska eller qvänska, och af hvilka de blott med svårighet kunde göra sig förstådda, rönte de ett godt bemötande. De stannade der i åtta dagar och fingo god förplägning. Dessa samojder hade tama renar, med hvilka de fortskaffade de skeppsbrutna söder ut, tills de mötte ett fartyg, med hvilket fyra återvände till Norge. Men nu ville ej heller Lars Larsen resa hem, utan önskade stanna qvar hos den samojedfamilj, med hvilken de sist sammanträffat. Samojedlifvet måtte dock ej vara så behagligt, ty ett eller par år derefter kommo de båda hos samojederna qvarblifna männen hem. Såsom belöning för den gästfrihet de skeppsbrutna fångstmännen rönt af samojederna på Gåslandet, erhöllo dessa af norska regeringen en mängd skänker, bestående af kläder, perlor, bakladdningsgevär med ammunition m.m., hvilka öfverlemnades åt dem med högtidliga tal och skålar den 17 juli 1880. Under den fest, som med anledning häraf firades vid Novaja Semljas kust, druckos skålar i champagne, och det berättas, att denna dryck smakat samojederna mycket väl.[194] Lika litet som Tobiesen kunde någon annan fångstman år 1872 och ej heller år 1873 tränga in i Kara-hafvet, hvars inlopp under dessa somrar spärrades af ett tätt drifisband, som utbredde sig längs Novaja Semljas och Waigatsch-öns ostkuster ända till fasta landet. Enligt förmenande af en mängd erfarna fångstmän, med hvilka jag talat härom, skall detta isband dock hafva varit endast några få sjömil bredt, och antagligt är derför, att ej heller dessa år något hinder skulle förefunnits att om hösten framtränga denna väg längre mot öster. År 1874 blefvo deremot isförhållandena ganska gynsamma, och mången fångstman seglade åter som förut kors och tvärs öfver Kara-hafvet, hvilket detta år äfven besöktes af en engelsman, kapten J. Wiggins. Ingen af dessa trängde dock längre mot öster eller norr än Johannesen, Carlsen, Mack m. fl. under åren 1869–70. Först det följande året togo nordostfärderna åter ett i så väl rent geografiskt som praktiskt hänseende vigtigt steg framåt, då det lyckades mig att med en fångstjakt Pröven, förd af fångstkaptenen Isaksen, genom Jugor-sundet, som passerades den 2 augusti, och öfver det nästan isfria Kara-hafvet segla ända till mynningen af Jenisej. Pröven fälde sitt ankar der den 15 augusti 1875, i eller rättare strax utanför samma ypperliga hamn, der Vega-expeditionen låg för ankar den 6–10 augusti 1878. Härifrån seglade jag under åtskilliga svårigheter jemte dr Stuxberg och dr Lundström samt tre man i en nordlandsbåt uppför floden till Saostrowskoj, der vi mötte en ångbåt, med hvilken vi sedermera följde till Jenisejsk. Vid afresan från Dicksons hamn lemnade jag befälet öfver Pröven åt dr Kjellman, som jemte dr Théel sjövägen återvände till Europa öfver Kara-hafvet och genom Matotschkin-sundet. Detta passerades under återresan den 4–11 september. Genom 1875 års färd blef jag den förste, som lyckades från Atlantiska hafvet i fartyg framtränga till mynningen af de stora sibiriska floderna. Ett af de mål de gamla nordostfararne för sig uppstält hade sålunda ändtligen blifvit löst och det på ett sätt, som lofvade att blifva af ofantlig praktisk betydelse för hela Sibirien. Färden uppfattades äfven så af tongifvande män i österns stora rike, och vår hemresa från Jenisejsk öfver Krasnoyarsk, Tomsk, Omsk, Jekaterinenburg, Nischni-Novgorod, Moskwa och S:t Petersburg blef derför en färd från fest till fest. Men samtidigt höjde sig ock en mängd röster, som förklarade, att Prövens framgång berott på en tillfällig förening af lyckliga omständigheter, hvilken ej så snart skulle förnyas. För att visa, att så ej var förhållandet, och för att sjelf bringa de första varor sjöledes till Sibirien, företog jag min andra Jenisejfärd 1876, hvarvid jag med ångbåten Ymer framträngde ej allenast till flodmynningen utan äfven uppför floden till granskapet af Jakoviewa vid 71°n.br. Härifrån återvände jag samma år sjöledes till Europa.[195] I Jenisejs mynningsvik upptäcktes en betydande ö, som jag uppkallade efter herr Alexander Sibiriakoff, hvilken bestridt de hufvudsakligaste kostnaderna för expeditionen. Innan jag anträdde denna resa, besökte jag verldsutställningen i Philadelphia, och det torde förtjena omnämnas, att jag med en af de vanliga reslägenheterna lemnade New-Yorks hamn den 1 juli och, efter att i Norge hafva gått om bord på mitt eget fartyg, den 15 aug., d.v.s. efter fyratiosex dagar, ankom till Jenisejs mynning. [bild] Samma år företog äfven kapten Wiggins en resa till Jenisej, hvarvid han med en ångbåt trängde uppför floden bortom den mellan 70° och 71° n. br. belägna ö-labyrinten. Fartyget öfvervintrade här, men förliste följande vår vid islossningen.[196] Prövens och Ymers resor inledde åtskilliga verkliga handelsfärder till Jenisej och Ob, af hvilka jag dock här endast kan i största korthet omnämna följande: Svenska ångbåten Fraser, förd af tyske kaptenen Dallmann , reste 1877, efter att hafva blifvit utrustad i Göteborg för Sibiriakoffs räkning, med last från Bremen till Jenisej och åter. Fartyget lemnade Hammerfest den 9 aug., kom till Goltschicha den 21 aug., anträdde återfärden den 14 sept. och kom den 24 i samma månad tillbaka till Hammerfest. Ångbåten Louise, förd af kapten Dahl, med en last af jern, olivolja och socker, gjorde samma år den första resan från England till Tobolsk. Han afreste från Hull den 18 juli och ankom till Tobolsk den 20 sept. [197] Kapten Schwanenberg reste med en i Jenisej bygd halfdäckad slup, Utrennaja Saria, från Jenisej till Europa. Till hvad jag förut nämnt om denna färd må här ytterligare läggas några ord. Under den öfversvämning om våren 1877, som nödgade styrman Nummelin att under åtta dagar söka sin tillflykt på taket af den bräckliga bostad, der han tillbragt vintern, förliste det i Jenisejsk bygda fartyget »Norrskenet» eller Sewernoe Sianie. Schwanenberg, som snart derpå kom till trakten, lyckades att af en engelsman, Mr Seebom, få tillhandla sig ett annat litet fartyg, som äfven var bygdt i Jenisejsk af herr Boiling, egentligen för att ditforsla de varor, som jag 1876 med Ymer fört till Korepowskoi, en på Jenisejs strand vid 71° 19′ n. br. belägna simovie. Varorna blefvo dock afhemtade med ångbåt, hvarför fartyget såldes af Boiling till Mr Seebom, som med detsamma gjorde en utflygt för ornitologiska studier till Jenisejs nedra lopp. Han kallade fartyget Ibis. När Mr Seebom ej mer behöfde det, var det i början fråga om att det skulle öfvertagas af kapten Wiggins, hvilken, såsom ofvan är nämdt, året förut hade kommit till Jenisej med ett litet ångfartyg, hvilket öfvervintrat vid öarna i floden och nu under islossningen strandat. Han ville på Ibis föra sitt folk antingen hem eller till Ob, men de engelska sjömännen förklarade, att de ej för all verldens ära och rikedom ville resa med det fartyget. Härigenom blef Schwanenberg i tillfälle att förvärfva fartyget, hvars namn han nu ändrade till Utrennaja Saria (Morgonrodnaden), och till alla erfarna sjömäns förvåning förde han det verkligen lyckligt öfver till Norge. Det bogserades sedan längs kusten till Gröteborg, vidare genom Göta kanal till Stockholm och gick slutligen öfver Östersjön till S:t Petersburg. [bild] Den 13 augusti hissade Schwanenberg den ryska flaggen på sitt lilla fartyg. Under utresan mötte han i Jenisejs mynning Sibiriakoffs ångbåt Fraser, förd af kapten Dallmann, som förgäfves sökte öfvertala honom att afstå från den äfventyrliga färden. Den 24 aug. ankrade han vid Beli Ostrow, den 30 aug. passerades Kariska porten, och den 11 sept. nåddes Vardö. Till Kristiania ankom Utrennaja Saria den 31 okt., till Göteborg den 15 november, Motala passerades den 20 nov., Stockholm nåddes den 28 november och S:t Petersburg den 8 december. Öfverallt i Skandinavien blefvo de djerfva sjömännen på det hjertligaste mottagna. Deras fartyg var det första, som seglat från staden Jenisejsk till Europa, och är ännu, då detta skrifves, det enda. [bild][bild] »Morgonrodnaden» höll i längd 56 fot, i bredd 14 fot och var 6 fot djupgående. Akter ut fans en liten kajuta, som knappast rymde tre man. För ut kokades maten. Lasten utgjordes af en mindre qvantitet grafit, fisk, pelsverk m. fl. prof på Sibiriens alster. Bemanningen bestod af kapten Schwanenberg, styrmännen Nummelin och Meywaldt samt två för brott förviste, hvilka på detta oväntade sätt återkommo till sin hembygd. Jag tager för gifvet, att de der genom den ovanliga sjöbragd, de varit med om, vunno förlåtelse för forna förbrytelser. [bild] SJUNDE KAPITLET. Afresa från Dicksons hamn. – Landstigning på en klippholme öster om Jenisej. – Sjelfdöda djur. – Fynd af kristaller på ytan af drifisen. – Kosmiskt stoft. – Uppehåll i Aktinia Bay. – Johannesens upptäckt af ön Ensamheten. – Ankomst till Kap Tscheljuskin. – Landets och hafvets naturbeskaffenhet derstädes. – Försök att framtränga rätt öster ut till Nysibiriska öarna. – Dimmans inverkan. – Rik draggningsskörd. – Preobraschenie-ön. – Skilsmessa från Lena utanför Lena-flodens mynning. Då Fraser och Express på morgonen den 9 augusti afrest till det ställe högre upp vid floden, der deras last var upplagd, voro äfven Vega och Lena segelklara. Jag lät likväl fartygen dröja ytterligare ett dygn i Dicksons hamn för att lemna löjtnant Bove tillfälle att afsluta dess kartläggning och för att möjligen få en ortbestämning på detta vigtiga ställe. Till följd af en ständigt molnhöljd himmel fick jag dock lika litet nu tillfälle dertill som under 1875 års resa, hvilket kan tjena till bevis på, hurudan väderleken sommartiden är vid denna plats, der Jenisejs varma vatten utgjutes i Ishafvet. Vega och Lena lättade således först den 10 augusti på morgonen ankar för att fortsätta färden. Kursen stäldes till de vestligaste af de öar, som gamla kartor förlägga utanför Pjäsinas mynningsvik och benämna Kammenni Ostrowa (Sten-öarna), ett namn som tyckes angifva, att de till sin naturbeskaffenhet öfverensstämma med de steniga öarna kring Dicksons hamn. Himlen var molnhöljd, luftens temperatur ända till +10,4°C., vattnet i början +10°, sedan +8°, dess salthalt vid hafsytan obetydlig. Ingen is syntes under dagens lopp. Gynnad af en frisk bris från sydost kunde Vega derför med fullt utspända segel anträda sin färd. Smärre klippöar, hvilka icke finnas utsatta på sjökortet, erinrade oss dock snart om kartornas otillförlitlighet. Detta, jemte disig luft, nödgade kapten Palander att framsegla med stor försigtighet, under skarp utkik och ständig lodning. Varmt väder och isfritt haf gynnade äfven den följande dagens färd. Men dimman blef nu så tät, att Vega redan på morgonen måste lägga bi vid en af de många små öar, som vi fortfarande mötte på vår väg. Dr Kjellman, dr Almqvist, löjtnant Nordqvist och jag gingo här i land. Den ytterst ödsliga och kala holmen bestod af en låg gneishäll, som här och der sköt fram i dagen med klippor, söndersprängda af frosten och temligen rikt lafklädda. På mera låglända ställen var stenen täckt af ett gruslager, som genom torkning och derpå beroende sammandragning söndersprungit i sexsidiga rutor, merendels af 0,3 till 0,5 meters genomskärning. Rutornas inre var fullkomligt blottadt på växtlighet, endast i sprickorna sågs en ytterst torftig vegetation af förkrympta mossor, lafvar och blomväxter. Af den sist nämnda gruppen funnos femton arter[198], som kunde med framgång, eller rättare utan att gå under, utkämpa striden om tillvaron på det lilla magra, af inga bergshöjder mot Ishafvets stormar skyddade skäret, men bland dessa arter torde dock ett par sällan utveckla några blommor. Äfven mossorna voro till stor del utan frukt, med undantag af dem, som växte på den af hård dytäckt lera bildade stranden af en pöl, fyld med saltblandadt vatten och belägen omedelbart vid halsbandet. En mängd kring denna pöl strödda drifvedsbitar utvisade, att stället tidtals öfversköljdes af hafsvatten, hvilket således tyckes hafva verkat gynsamt för mossornas utveckling. Af lafvar fann dr Almqvist ett antal arter, väl utbildade och förekommande i jemförelsevis riklig mängd. Deremot var hafvet, oaktadt de kringliggande klipporna erbjödo en god algbotten, så fullständigt blottadt på högre alger, att endast en enda mikroskopisk form påträffades af dr Kjellman. Inga däggdjur syntes till, ej ens den ensliga ishafsklippans vanliga invånare isbjörnen, hvilken i trakter, der den ej gjort bekantskap med fångstmännens kula eller lans, i trygg medvetenhet om hittills okufvad kraft, sällan försummar att från toppen af höga isblock eller klippor taga nykomna gäster i skärskådande. Blott sex arter foglar sågo vi härstädes. Den bland dessa, som i första rummet tilldrog sig vår uppmärksamhet, var snösparfven, som lenmat söderns bördigare bergshöjder för att välja denna ensliga kalla ishafsholme till häckningsställe, och som nu flaxade kring det stenrös, der han hade sitt bo, under oupphörligt qvitter, liksom för att gifva till känna sin belåtenhet öfver valet. Vidare iakttogos två arter vadare, Tringa maritima och Phalaropus fulicarius, springande utan rast och ro omkring på strandfjären för att samla sin föda, som utgöres af insekter. De dödade foglarna hade ofta kräfvorna fulla af insektlemningar, oaktadt de vistades på ett ställe, der naturforskaren får leta timtal för att finna ett dussin myggor eller myggors vederlikar i storlek, ett förhållande som vittnar högeligen fördelaktigt om snäppans synförmåga, rörlighet och uppfattning, då det gäller insektfångst. Svårt är i alla fall att förstå hvad det är som lockar denna insektätande fogel till en af de insektfattigaste trakter på jordklotet. De stora måsarnes plundrare tjufjon och dennes tuktomästare, den modiga tärnan, sågos äfven, hvartill kommo några få prutgäss (Anser bernicla). Ejdrar förekommo deremot icke. Alla de nämnda fogelarterna uppträdde endast i obetydligt antal, och någon liknelse till det lif, som råder på en fogelholme vid Spetsbergen, fann man ej här. Slutligen må nämnas, att löjtnant Nordqvist under stenar och drifvedstycken fann några få insekter, bland dem en skalbagge (en staphylinid). Af samma insektart fann dr Stuxberg sedermera ett exemplar ännu vid sjelfva Kap Tscheljuskin. Ingen skalbagge förekommer på Spetsbergen, ehuru större delen af denna ögrupp är i afseende å klimat, jordmån och växtlighet vida bättre lottad än den trakt, hvarom här är fråga. Detta synes mig visa, att Spetsbergens ytterst fåtaliga och oansenliga insektfauna är inflyttad under senare tider, och utgöra ett exempel på i huru hög grad skalbaggarnes utbredning försvåras af deras oförmåga att öfverskrida breda vattendrag. Saxifraga oppositifolia L. » rivularis L. » cæspitosa L. Cardamine bellidifolia L. Cochlearia fenestrata R. Br. Ranunculus hyperboreus Rottb. Stellaria Edwardsii R. Br.   Cerastium alpinum L. Alsine macrocarpa Fenzl. Sagina nivalis Fr. Salix polaris Wg. Glyceria vilfoidea (Ands.) Th. Fr. Catabrosa algida (Sol.) Fr. Aira cæspitosa L. Juncus biglumis L. [bild] På eftermiddagen hade vädret åter något klarnat, så att vi kunde segla vidare. En och annan isbit syntes, och om natten tilltog isen en stund i oroväckande grad. Dock förekom den ej heller nu i sådan mängd, att den vid klart väder eller i kändt farvatten kunnat verka hinderligt för seglatsen. Den 12 augusti seglade vi fortfarande genom betydliga fält af spridd drifis, som dels utgjordes af grof gammal is, dels af mycket sönderfrätt årsis. Den bildade dock icke något allvarligt hinder för framkomsten, och sannolikt skulle vi närmare stranden till och med haft fullkomligt isfritt vatten, men det var naturligtvis icke rådligt att i dimma och okändt farvatten, utan att af nöd vara dertill tvungen, gå allt för nära land. En mängd fisk (Gadus polaris) syntes öfver foten af en stor grundis, vid hvilken vi för några timmar lade till. Följande dag sågo vi vid en af holmarne, der vattnet var mycket klart, hafsbottnen beströdd med otaliga döda fiskar af samma art. Förmodligen hade de omkommit af enahanda orsak, som ofta dödar fisken i Ob i så stor mängd, att vattnet förpestas, nämligen deraf att ett större fiskstim blifvit af is inneslutet i ett trångt hål, der vattnet, då dess yta tillfrusit, ej mera kunnat genom absorption ur luften ersätta det förbrukade syret, och der sjelfva fisken sålunda bokstafligen drunknat. Jag nämner detta obetydliga fynd af några sjelfdöda fiskar, emedan sjelfdöda ryggradsdjur, äfven fiskar, ytterst sällan träffas. Dylika fynd förtjena derför med vida större omsorg antecknas, än t. ex. välkända djurformers uppträdande i granskapet af ställen, der de setts tusen gånger förut. Under mina nio expeditioner till de arktiska trakterna, der djurlifvet om sommaren är så ytterligt rikt, har det här nämnda fallet varit ett af de få, då jag träffat lemningar efter bevisligen sjelfdöda nutida ryggradsdjur. Nära jagtplatserna ser man nog lemningar efter en eller annan af skottsår död ren, säl, räf eller fogel, men någon sjelfdöd ren har jag aldrig sett på Spetsbergen, ej heller någon sjelfdöd isbjörn, säl, hvalross, hvithval, räf, gås, alka, lemmel o. s. v.[199] Isbjörn och ren finnas der dock i hundratal, säl, hvalross och hvithval i tusental, foglar i milliontal. Otaliga af dessa måste dö »naturlig» död. Hvart taga deras kroppar vägen? Derom hafva vi för närvarande ingen aning, och dock föreligger här en fråga af ofantlig betydelse för besvarandet af en mängd vigtiga frågor rörande försteningsförande lagers bildning. Eget är i alla fall, att det på Spetsbergen är lättare att finna kotor af en jätteödla från trias-tiden, än ben af en sjelfdöd säl, hvalross eller fogel, och detsamma gäller äfven för sydligare bebodda länder. Den 13 augusti seglade vi åter förbi en mängd små klippor eller holmar. Hafvet var i början temligen isfritt, men blef sedermera beströdt med jemna tunna drifisstycken, hvilka ej voro »uppskrufvade» på hvarandra och således ej om vintern varit utsatta för någon ispressning. Denna is medförde ej någon olägenhet för seglatsen, men samtidigt inhöljdes allt i en ytterligt tät dimma, hvilken snart nödgade oss att fälla ankar i en liten bugt vid kusten. Jag sökte förgäfves erhålla någon ortbestämning på stället. Vid stranden qvarlåg nästan öfverallt en temligen hög snö- och isfot, som i dimman tedde sig som väldiga isbräer. För öfrigt var landet snöfritt. Det öfverensstämde i afseende å den geologiska bildningen, djur- och växtverlden fullkomligt med den holme jag nyss beskrifvit. Men hafsvattnet var här klart och salt, och draggningen lemnade derför dr Kjellman en hop större alger och åt dr Stuxberg en mängd hafsevertebrater. När dimman lättat, ångade vi genast vidare, men knappast hade vi kommit till sjös, förr än vi åter insveptes i så tät dimma, att vi nödgades för natten lägga till vid ett större drifisstycke. Svablarna utsattes och lemnade ett mycket rikt utbyte af stora vackra djurformer, en mängd sjöstjernor, Astrophyton, Antedon m. fl. För öfrigt gjordes här ett ytterligt märkligt och för mig ännu i denna stund gåtfullt fynd. Sedan flere år tillbaka har jag ifrat för undersökning af stoftartade ämnen, som falla till jordytan med nederbörden, och jag har bevisat, att en del af dem otvifvelaktigt härstammar från verldsalltet. Härigenom får denna oansenliga stoftnederbörd en ofantlig betydelse för vårt jordklots utvecklingshistoria, och vid densamma fästes dessutom det spännande intresse, hvilket vi ovilkorligen hysa för allt, som bringar oss en verklig erfarenhet om den utom vår jord befintliga materiella verlden. Jordens bebodda länder egna sig dock mindre väl för dylika undersökningar, enär de i ringa mängd nedfallande kosmiska stoftpartiklarna här endast med svårighet kunna skiljas från kulturstoft, härrörande från menniskornas bostäder, från industriens affall, från ångmaskinernas och hyttornas skorstenar. Annorlunda är deremot förhållandet på den höga nordens snö- och isfält, långt aflägsna från menniskobostäder och ångbåtars stråkvägar. Hvarje främmande stoftkorn kan här lätt urskiljas och tillvaratagas, och stor sannolikhet förefinnes, att kulturaffall här nästan fullständigt saknas. Det är häraf sjelfklart, att jag ej ville försumma det första tillfälle till förnyade undersökningar i den antydda riktningen, som vår ofrivilliga rast vid drifisfältet erbjöd. Strax efter det Vega lagt bi, gick jag derför ned på [bild] [bild] isen för att se till, om ej äfven här något sådant metallhaltigt stoft, som jag förut träffat norr om Spetsbergen, funnes på isens yta. Något dylikt syntes dock ej. Deremot märkte löjtnant Nordqvist små gula fläckar i snön, hvilka jag bad honom insamla och lemna till undersökning åt dr Kjellman. Jag förmodade nämligen, att fläckarne utgjordes af diatomace-slem. Efter undersökning förklarade emellertid Kjellman, att de icke härrörde af något organiskt ämne utan af kristalliserade sandkorn. Äfven jag undersökte dem nu närmare, men beklagligen först morgonen efter det vi lemnat isfältet, och fann då, att det förmodade slemmet utgjordes af svagt gula kristaller (ej bitar af kristaller) utan inblandning af främmande ämnen. Mängden af kristaller, som erhölls af ungefär 3 liter snö, skummad från snöns yta på ett område af högst 10 qvadratmeter, uppgick till närmare 0,2 gram. Kristallerna förekommo endast nära ytan af snön, ej   [bild] i de djupare liggande snölagren. De hade ända till 1 mm. i genomskärning, voro af vidstående utseende och tycktes tillhöra det rombiska systemet, i det de bildade refflade på båda ändarna afstympade prismor med en tydlig genomgångsyta. Ty värr har jag icke kunnat på dem anställa några verkliga mätningar, emedan de efter en tids förvaring i luften vittrade till ett hvitt, icke kristalliniskt pulver. De lågo, utan att märkbart lösa sig, en hel natt i det vid snöns smältning bildade vattnet. Äfven vid upphettning föllo de sönder till ett hvitt pulver utan smak. Det hvita pulver, som bildats genom kristallernas vittring, analyserades efter hemkomsten (21 månader efter tillvaratagandet) och befans innehålla endast kolsyrad kalk! Detta ämnes ursprungliga sammansättning och härkomst synas mig ytterst gåtfulla. Vanlig kolsyrad kalk har det icke varit; kristallerna voro nämligen ej romboedriska och de visade ej kalkspatens genomgångar. Om arragonit kan här ej heller vara fråga, emedan denna visserligen kunde »af sig sjelf» sönderfalla, men i sådant fall hade det nybildade pulvret bort vara kristalliniskt. Hafva kristallerna ursprungligen varit ett nytt vattenhaltigt kalk-karbonat, bildadt genom utkristallisering ur hafsvattnet vid stor köld och sedan förlorande sin vattenhalt vid en temperatur af 10° till 20° öfver fryspunkten? Men i sådant fall hade de ej bort träffas på snöns yta, utan lägre ner på isens yta. Eller hafva de från verldsalltet nedfallit till jordytan och före sönderfallandet varit något ämne af en från terrestriska ämnen lika afvikande sammansättning som åtskilliga i meteorstenar på senare tider upptäckta kemiska föreningar? Kristallernas förekomst i det öfversta snölagret och deras sönderfallande i luften tala härför. Någon möjlighet att numera afgöra dessa frågor förefinnes beklagligen icke, men i alla händelser är detta fynd en ytterligare maning till de män, som resa i högnordiska trakter, att från ytan af snöfält, belägna långt ifrån de vanliga stråkvägarna för samfärdseln, med stor uppmärksamhet tillvarataga alla främmande, om än oansenliga ämnen. Då denna fråga säkrast och lättast kan besvaras genom undersökningar just i polartrakterna, skall jag här, till ledning för framtida resande, uppräkna några likartade fynd, som förut blifvit af mig gjorda eller föranledda.[200] 1. I början af dec. 1871 inträffade i Stockholm ett utomordentligt rikligt snöfall, kanske det ymnigaste, som egt rum i mannaminne. Flere menniskor omkommo, insnöade i Stockholms omedelbara granskap. Jag lät under de sista dagarne, som snöfallet varade, uppsamla och på ett lakan smälta ungefär en kubikmeter snö. Den lemnade en återstod af ett svart pulver, som innehöll med magnet utdragbara metalliska jernkorn. 2. I medlet af mars 1872 gjordes en likartad undersökning af min broder Karl Nordenskiöld i en aflägsen skogsbygd, Evois i Finland. Äfven här erhölls vid snöns smältning en ringa rest, bestående af ett svart pulver innehållande metalliskt jern. 3. Den 8 aug. och 2 sept. samma år undersökte jag norr om Spetsbergen vid 80° br. och 13°–15° längd det snölager, som här täckte isen. Beskaffenheten hos detta lager synes af vidstående träsnitt, å hvilket 1. är nyfallen snö, 2. ett 8 mm. tjockt lager af tillhårdnad gammal snö, 3. ett 30 mm. tjockt lager af snö, gyttrad till en kristallinisk kornig massa, och 4. vanlig kornig, tillhårdnad snö. Lagret 3. var fullt med små svarta korn, bland hvilka funnos talrika, med magnet utdragbara metalliska partiklar, innehållande jern, kobolt och sannolikt äfven nickel.   [bild] 4. Vid smältning af 500 gram hagel, nedfallna i Stockholm hösten 1873, erhöllos likadana kobolt(nickel)haltiga metallflitror, hvilka i detta fall dock möjligen kunnat härröra från kringliggande tak, emedan haglen insamlades på en gård, omgifven af hus täckta med rödmålad jernplåt. De i haglen inneslutna metallflitrornas svarta färg, deras läge inuti haglen och slutligen deras kobolthalt antyda dock äfven här ett helt annat ursprung. 5. Uti ett stoft (kryokonit), insamladt på Grönlands inlandsis i juli månad 1870, funnos äfvenledes inblandade metalliska jernkorn, innehållande kobolt. Hufvudmassan utgjordes af ett kristalliniskt, dubbelbrytande silikat, genomdränkt af ett illaluktande organiskt ämne. Stoftet förekom i stora massor på bottnen af otaliga små håligheter å ytan af inlandsisen. Af vulkaniskt ursprung kunde det knappast vara, emedan det genom sin kristalliniska struktur helt och hållet skilde sig från det glasstoft, som vanligen utkastas af vulkaner och af vinden ofta föres till långt aflägsna länder, så äfven från det stoft, som den 30 mars 1875 nedföll flerstädes i ej obetydlig mängd öfver mellersta Skandinavien, och som bevisligen blifvit utkastadt af vulkaner på Island. Medan nämligen kryokoniten består af små kantiga dubbelbrytande kristallfragmenter, utan inblandning af glaskorn, består det vulkaniska Haga-stoftet[201] af nästan idel små mikroskopiska glasblåsor, som icke inverka på det genomgående ljusets polarisationsplaner. Likartade undersökningar hafva sedermera blifvit gjorda bland andra af herr Tissandier i Paris och under Nares’ engelska polarexpedition. Mången torde tycka, att det är vetenskapen föga värdigt att sysselsätta sig med en så obetydlig sak som nedfallandet af ett ringa stoft. Men detta är ingalunda förhållandet. Jag uppskattar mängden af det stoft, som fans på isen norr om Spetsbergen, till 0,1 à 1 milligram på qvadratmetern, och antagligen är hela stoftnederbörden för året vida betydligare än den sistnämnda siffran. Men en milligram på qvadratmetern af jordens yta utgör för hela jorden omkring fem hundra millioner kilogram! En sådan massa, hopad år för år under geologiska tidsperioders för oss sannolikt ofattliga längd, bildar en allt för vigtig faktor, för att den skulle kunna förbigås, då man uppställer grunddragen af vår planets geologiska historia. En fortsättning af dessa undersökningar skall kanske visa, att vårt jordklot småningom tillvuxit från en ringa början till den storlek det för närvarande eger, att betydliga beståndsdelar i våra sedimentära lager, i synnerhet i dem som blifvit afsatta i det öppna hafvet långt från land, äro af kosmiskt ursprung, samt gifva en oväntad upplysning om uppkomsten af vulkanernas eldhärdar och en enkel förklaring till den märkliga likhet, som omisskänligt eger rum mellan plutoniska bergarter och meteorstenar.[202] ________ Den 14 augusti ångade vi, då dimman något lättat, vidare, men nödgades snart åter ankra i en från norra sidan af Taimur-sundet i Taimur-ön inskjutande bugt, som jag benämnde Aktinia bay efter den mängd aktinior, som skrapan här upphemtade. Det är för öfrigt ej det enda ställe i Kara-hafvet, som kunde erhålla sitt namn från det der rådande, oväntadt rika evertebratlifvet. Ogynsam väderlek uppehöll oss i Aktinia bay, som bildar en god och väl skyddad hamn, till den 18 augusti, under hvilken tid utflygter gjordes åt olika håll, bland annat äfven längre in i Taimur-sundet, der en vexlande stark ström var rådande. Sundet var för grundt för att kunna passeras af större fartyg. Bergarten kring Taimur-sundet utgöres af gneislager, hvilka bilda låga åsar, som af frosten blifvit så söndersplittrade, att de förvandlats till ofantliga lafklädda stenrös. Mellan dessa utbreda sig vidsträckta dälder och slätter, nu snöfria, om man frånräknar en eller annan i klyftorna qvarliggande drifva. Slättmarkerna voro alla täckta med en ganska grön, sammanhängande växtlighet, hvilken dock vid närmare granskning befans vara, ej en verklig gräsmatta, utan en blandning af gräs, halfgräs och en mängd olika slag af mossor och lafvar. Verkliga blommor finnas här endast i ringa mängd.[203] I det hänseendet visar kust-tundran öster om Jenisej en anmärkningsvärd olikhet med kustlandet på Waigatsch-ön och Novaja Semlja. Rikedomen på yppiga lafvar och mossor var deremot påfallande. Mossorna voro vid sjöstranden och vid kanten af de här och der qvarliggande snödrifvorna rikligt fruktbärande. Djurlifvet på land var fattigt; några få renar sågos, en fjellräf fäldes och en lemmel fångades. [bild] Endast följande foglar sågos: ugglor (Strix nyctea), temligen talrika, af hvilka en blef fäld; en falkart, som förgäfves jagades; snösparvar, mycket allmänt häckande i stenrösen; en kull snöripor, hvaraf några ungfoglar blefvo skjutna; sex arter vadare, traktens allmännaste foglar, af hvilka en mängd skötos; två måsarter (Larus glaucus och tridactylus); Lestris parasitica och Buffonii, den senare allmännast; Anser bernicla, ganska allmän; samt slutligen alfoglar (Harelda glacialis), i stora flockar simmande i sundet. Öfver hufvud var fogellifvet här fortfarande fattigt, i jemförelse med hvad vi varit vana att se i de nordliga trakterna vester om Novaja Semlja. Cineraria frigida Richards. Potentilla emarginata Pursh. Saxifraga stellaris L. f. comosa. » nivalis L. » cernua L. » rivularis L. Chrysosplenium alternifolium L. Cardamine bellidifolia L. Draba corymbosa R. Br. Papaver nudicaule L. Ranunculus pygmæus Wg. » hyperboreus Rottb. » sulphureus Sol. Stellaria Edwardsii R. Br. Cerastium alpinum L. Alsine macrocarpa Fenzl. Salix polaris Wg.   Poa arctica R. Br. Arctophila pendulina (Læst.) Ands. Catabrosa algida (Sol.) Fr. Colpodium latifolium R. Br. Dupontia Fisheri R. Br. Pleuropogon Sabini R. Br. Aira cæspitosa L. Hierochloa pauciflora R. Br. Calamagrostis lapponica (Wg.) Hn. Alopecurus alpinus Sm. Eriophorum angustifolium Roth. » Scheuchzeri Hoppe. Carex aquatilis Wg, » rigida Good. Juncus biglumis L. Luzula hyperborea R. Br. » arctica Bl. I hafvet var det högre djurlifvet något rikare. En hvalross hade blifvit sedd under resan från Jenisej, och på den i sundet kringdrifvande isen sågos en mängd sälar, så väl Phoca barbata som Ph. hispida. Detta gaf anledning att förmoda ett rikare lif på hafsbottnen, hvilket ock besannades af draggningsutbytet. Ingenstädes syntes vid vår ankomst spår efter menniskor, men nu betecknar en stenvarde det ställe, vid hvilket Vega och Lena varit förankrade. Det var dock nära, att vi i detta förut aldrig af fartyg besökta hav hade stött på en landsman. Medan vi lågo för ankar i Taimur-sundet, kom nämligen kapten Edv. Johannesen i granskapet af samma ställe med sin segelskuta »Nordland» från Tromsö. Han hade lemnat Norge den 22 maj 1878, kom den 6 juni till Gåslandet på Novaja Semlja och nådde denna ös nordspets den 22 juli. Här hördes stark åska den 26 juli. Den 10 augusti styrde han från Novaja Semlja mot öster, tvärs öfver Kara-hafvet mellan 76° och 77° n. br., i isfritt vatten. Den 16 fick han Taimur-landet i sigte. Här vände han och styrde först mot vester, sedan mot norr. Vid 77° 31′ n. br. och 86° o. l. från Greenw. påträffade och kringseglade han en ny ö, som benämndes »Ensamheten». Ön var snöfri, men icke gräsbevuxen. De djur som syntes voro några björnar och storsälar, tärnor, stormfoglar, ismåsar, skaror af tejstar och en »fogel med rundad stjert och lång näbb», förmodligen någon vadare. På nordöstra sidan om ön rådde en stark nordlig ström. Öns afskilda läge och ödsliga utseende gaf anledning till det af Johannesen föreslagna namnet. Härifrån seglade Johannesen, med en stor bugt mot norr så att 78° n. br. nåddes, åter till Novaja Semljas nordspets och derifrån den 12 sept. vidare till Norge. Äfven under återresan öfver Kara-hafvet möttes nästan ingen is.[204] En ytterst ihållande dimma var under hela den tid, vi vistades härstädes, rådande, men den 18 lättade den ändtligen något litet. Genast lyftade vi ankar och ångade vidare utmed Taimur-öns vestra strand. Denna omgifves af en mängd öar, som icke finnas angifna på kartorna, och möjligen är Taimur-ön sjelf af sund delad i flere delar. Under framfärden hindrade oss dock den fortfarande ganska täta dimman att annat än ytterst ungefärligt kartlägga de öar och holmar, mellan och förbi hvilka Vega letade sig fram. Så mycket kunde vi i alla fall se, att Taimur-öns nordspets ej går så långt mot norr, som de vanliga kartorna angifva. Is mötte oss endast i ringa mängd, och den vi sågo var ytterst sönderfrätt fjord- eller flodis. Jag tror knappast, att vi under dagens lopp påträffade ett enda isstycke, stort nog att derpå kunna flensa en säl. Någon verklig gammal drif-is, sådan som man möter vid Spetsbergens nordkust, hade vi ännu ej sett. I fråga om isens beskaffenhet eger en fullständig olikhet rum mellan Kara-hafvet och hafvet norr och öster om Spetsbergen. En annan påfallande olikhet är den brist på varmblodiga djur, som är rådande i denna hittills för all jagt förskonade trakt. Under dagens lopp hade vi ej sett en enda fogel, något som aldrig förut händt mig under en sommarfärd i de arktiska trakterna, och knappast någon säl. Den 19 augusti fortsatte vi att segla och ånga längs med kusten, för det mesta i en ytterst tät dimma, hvilken endast stundtals skingrades så mycket, att landets kuststräckning kunde urskiljas. För att ej blifva åtskilda måste de båda fartygen ofta med ånghvisslan gifva signaler åt hvarandra. Hafvet var spegelblankt. Endast obetydlig och starkt sönderfrätt drif-is syntes då och då, men under dagens lopp ångade vi förbi ett vidsträckt obrutet, landfast isfält, som upptog en bugt på vestra sidan om Tscheljuskin-halfön. Den is, hvaraf detta utgjordes, syntes i dimman ofantligt grof och hög, ehuru den i verkligheten var nästan lika sönderfrätt som den, hvilken bildade de isstrimlor, som då och då mötte oss ute på hafvet. Dimman hindrade all utsigt långt öfver isen, och jag fruktade redan, att Asiens nordligaste udde skulle vara så isomgifven, att vi ej skulle kunna landa på densamma. Men snart skymtade en mörk, isfri udde fram ur dimman i nordost. En mot norr öppen vik skar här in i landet, och i denna ankrade båda fartygen den 19 augusti kl. 6 e. m. Vi hade nu nått ett stort, under århundraden förgäfves eftersträfvadt mål. För första gången låg ett fartyg förankradt utanför den gamla verldens nordligaste udde. Ej under då, om tilldragelsen firades med flaggning och kanonsalut och, sedan vi återvändt från vår utflygt i land, med festtillställning om bord, med vin och skålar. Likasom vid vår ankomst till Jenisej, mottogos vi äfven här af en stor isbjörn, som, redan innan fartyget ankrat, sågs gå af och an på stranden, då och då oroligt blickande och nosande utåt hafvet för att utforska, hvilka märkvärdiga gäster nu för första gången kommit till hans rike. En båt utsattes för att fälla honom. Brusewitz blef den utkorade skytten, men denna gång aktade sig björnen för någon närmare bekantskap med våra gevär. Kanonsaluten skrämde honom så fullständigt på flykten, att han ej ens, såsom björnarne pläga, återkom den följande dagen. [bild] [bild] Asiens nordspets bildar en låg, af en vik tudelad udde, hvars östra arm skjuter obetydligt längre mot norr än den vestra. En bergsrygg med långsamt sluttande sidor löper från den östra udden inåt landet i sydlig riktning och tyckes redan inom synhåll från vestra udden nå en höjd af 300 meter. Likasom det nedanför liggande slättlandet var dess krön nästan snöfritt. Endast på bergets sidor eller i djupa af snöbäckar utgräfda fåror och dälder på slättlandet syntes stora hvita snöfält. En låg isfot stod ännu på de flesta ställen längs hafsstranden. Men ingen isbrä framvältade sina blåhvita ismassor ned för bergens sidor, och inga insjöar, inga utspringande klippblock, inga höga bergspetsar gåfvo något naturskönt drag åt landskapet, hvilket var det enformigaste och ödsligaste jag sett i den höga norden. [bild] Öfverallt var marken, liksom på den holme vid hvilken vi lågo för ankar den 11 aug., söndersprungen i mer eller mindre regelbundna sexhörningar, hvilkas inre fält vanligen var blottadt på växtlighet, medan förkrympta blomväxter, lafvar och mossor spirade fram från sprickorna. På några få ställen var dock marken täckt med en af mossor, lafvar, gräs och halfgräs bildad växtmatta, liknande den jag förut träffat vid Aktinia bay. Dock voro blomväxterna här mindre talrika, mossorna mer förkrympta och mindre rikligt fruktbärande. Äfven laffloran var, enligt dr Almqvists undersökning, enformig, ehuru ofta yppigt utvecklad. Rikast på växter var uddens yttersta utsprång. Det såg nästan ut, som om många af Taimur-landets växter försökt att härifrån vandra vidare mot norr, men, då de mött hafvet, stannat, oförmögna att komma vidare och ohågade att vända. Här fann nämligen dr Kjellman på ett mycket litet område nästan alla de växter, som omgifningen hade att bjuda på. De arter, som kännetecknade växtligheten, voro: Saxifraga oppositifolia L., Papaver nudicaule L., Draba alpina L., Cerastium alpinum L., Stellaria Edwardsii R. Br., Alsine macrocarpa Fenzl., Aira cæspitosa L., Catabrosa algida (Sol.) Fr. och Alopecurus alpinus Sm. Mindre rikligt förekommo: Eritrichium villosum Bunge, Saxifraga nivalis L., S. cernua L., S. rivularis L., S. stellaris L., S. cæspitosa L., S. flagellaris Willd., S. serpyllifolia Pursh., Cardamine bellidifolia L., Cochlearia fenestrata R. Br., Oxyria digyna (L.) Hill., Salix polaris Wg., Poa flexuosa Wg. och Luzula hyperborea R. Br. Således funnos inalles endast 23 arter oansenliga blomväxter, bland dem 8 arter tillhörande slägtet Saxifraga, en svafvelgul vallmoart, allmänt odlad i våra trädgårdar, och den innerligt täcka, förgätmigej-lika Eritrichium. Att vegetationen här på Asiens nordspets har att kämpa med ett hårdt klimat, visas bland annat deraf, [bild] [bild] att, såsom dr Kjellman påpekat, de flesta blomväxter derstädes hafva en synnerlig benägenhet att bilda ytterst täta, halfklotformiga tufvor. De enda insekter, som här förekommo i något större mängd, utgjordes af poduror, dock sågos äfven några flugor och till och med en skalbagge, den förut omtalade staphyliniden. Af foglar sågos en mängd snäppor, en ytterst talrik samlad skara prutgäss (Anser bernicla), tydligen stadd på flyttning till sydligare trakter, kanske från något norr om Kap Tscheljuskin beläget polarland, en lom, några ismåsar och kryckjor samt lemningar efter ugglor. Däggdjuren representerades af den förut nämnda björnen samt af ren och lemmel, efter hvilka spår och spillning syntes på slättlandet. I hafvet sågs en hvalross, åtskilliga snaddar (Phoca hispida) och ett par stim hvithvalar. Alla elfvar voro nu uttorkade, men vidsträckta grunda flodbäddar gåfvo till känna, att vid snösmältningstiden ett rikt vattenflöde här eger rum. Sorl af snöbäckar och fogelskri bilda då helt säkert ett afbrott i den ödslighet och tystnad, som nu var utbredd öfver slättlandets kala, på nästan all växtlighet blottade lerbäddar. Sannolikt kan man dock litet längre in i   [bild] landet, i någon mot nordhafsvindarne skyddad däld, finna helt andra naturförhållanden, ett rikare djurlif och en växtverld, sommartiden lika blomsterrik som den, hvilken möter oss i Isfjordens och den »Namnlösa bugtens» (Besimannaja bays) dälder. Några spår efter menniskor sågo vi icke härstädes. De berättelser, som redan på sextonhundratalet voro gängse om beskaffenheten af Asiens nordspets, göra det dock sannolikt, att Sibiriens nomader någon gång drifvit sina renhjordar ända hit upp. Det är till och med ej omöjligt, att ryska fångstmän från Chatanga jagat på Taimur-landets nordspets, och att Tscheljuskin verkligen varit här, derom vittnar den på ryska kartor ganska riktiga utläggningen af den udde, som nu med rätta bär hans namn.[205] Bergarten utgöres af en lerskiffer, insprängd med chiastolitlika kristaller och kristaller af svafvelkis. På sjelfva udden är skiffern genomkorsad af en mäktig gång af ren, hvit qvarts. Enligt gammal polarfararsed uppbyggdes här till minne af vårt besök en ståtlig stenvarde. För att kunna få en god astronomisk ortbestämning på denna vigtiga punkt dröjde jag der till den 20 aug. om middagen. Lena fick order att under tiden ånga ut för att dragga. Den mötte åtta minuter norr om den vik, der vi lågo för ankar, grof och ganska tät is. Hafvets djup tilltog här hastigt. Djurlifvet på hafsbottnen var rikt, bland annat på stora sjöstjernor och ophiurider. ________ Enligt resplanen ville jag härifrån ånga rätt öster ut mot de Nysibiriska öarna för att se till, om man ej skulle möta land på denna väg. Den 20 och 21 gick det temligen obehindradt fram i denna riktning bland spridd drif-is, som var gröfre och mindre sönderfrätt än den vi träffat på vestra sidan om Taimur-landet. Några mycket stora isflakar förekommo äfven, men inga isberg. För öfrigt följ- des vi åter af en så stark dimma, att vi endast kunde se isfält och isstycken i fartygets omedelbara granskap. Förutom Lestris-arter och kryckjor såg man nu äfven alkor, en fogel som nästan saknas i Kara-hafvet. Johannesen trodde, att dessa foglars härvaro skulle bevisa, att hafvet ej fullständigt tillfryser om vintern, emedan det ej vore antagligt, att alkorna höst och vår skulle flyga öfver det tillfrusna Kara-hafvet för att här borta uppsöka sin föda och sina häckningsställen. Natten till den 22 ångade vi genom temligen tät is. Hela dagen var fortfarande en så stark dimma rådande, att man ej kunde se isfältens utsträckning i fartygets omgifning. Mot middagen nödgades vi der-   [bild] för taga en mera sydlig kurs. Då vi ej heller i denna riktning kunde komma fram, lade vi, i afvaktan på klart väder, bi vid en större isflak, tills det på eftermiddagen åter lättade något, så att vi kunde fortsätta färden. Men det varade endast en kort stund, innan dimman å nyo blef så tät, att man, såsom sjömännen säga, kunde skära den med knif. Det var nu tydligen fara värdt, att Vega under en fortsatt påmåfå-segling uti den islabyrint, hvari vi intrasslat oss, skulle kunna råka ut för samma öde, som drabbade Tegetthoff. För att undvika detta blef det nödvändigt att, med öfvergifvande af försöket att segla från Kap Tscheljuskin rakt till de Nysibiriska öarna, så snart som möjligt söka nå det öppna vattnet vid kusten. Då det den 23 på morgonen klarnade, började vi derför åter ånga fram bland drifisfälten, men denna gång ej för att komma fram i en bestämd riktning, utan för att söka öppet vatten. De isfält, vi nu träffade, voro ytterst sönderfrätta, hvilket antydde, att vi ej kunde vara långt från drifisens kant. Men detta oaktadt blefvo alla försök att finna »framkommelig» is i ostlig, vestlig eller sydlig riktning förgäfves. Vi måste alltså i nordlig riktning söka den öppning, genom hvilken vi inseglat. Detta var så mycket mer oroande, som vinden hade kastat om till en temligen frisk NV, hvarför det med Vegas svaga ångkraft endast gick långsamt framåt. Först kl. ½ 7 e. m. kommo vi ändtligen ut från den säckformiga öppning i isen, uti hvilken vi dagen förut vid middagstiden inseglat. Utan att sjelf hafva erfarit det, kan man knappast göra sig en föreställning om de synvillor, som dimma åstadkommer i trakter, der de föremål, som framskymta genom töcknet, icke äro till sin storlek på förhand kända och sålunda ej kunna lemna åskådaren ett begrepp om afståndet. Vår uppfattning af afstånd och storlek beror i sådana fall fullkomligt på en tillfällighet. Härtill kommer, att sjelfva de dimhöljda föremålens otydliga konturer ofta af åskådaren omedvetet fullständigas till nyckfulla fantasibilder. Under en båtresa i Hinlopen Strait skulle jag en gång bland drifis ro till en några få kilometer aflägsen holme. När båten sattes ut, var himlen klar, men medan vi som bäst voro sysselsatta med fogelskytte för vår middag, höljdes allt i en tät dimma, och det så oförmodadt, att vi ej hunno taga någon kompasspejling på holmen. Häraf föranleddes en ej rätt angenäm rodd på höft bland de i sundet häftigt kringdrifvande isstyckena. Alla ansträngde sig nu så mycket som möjligt för att få spaning på den holme, hvars strand skulle bereda oss en säker rastplats. Härunder sågs en mörk rand skymta fram vid horisonten. Den togs för den holme, dit vi ärnade oss, och att den mörka randen hastigt höjde sig, föreföll till en början ej besynnerligt, då vi trodde, att dimman skingrades och att till följd deraf mer af landet blef synligt. Snart sågos två hvita snöfält, som vi förr ej sett, på ömse sidor om landet, och genast derpå förvandlades detta till ett hafsvidunder, snarlikt ett bergstort hvalrosshufvud. Detta fick lif och rörelse, och slutligen sjönk allt tillsammans till hufvudet af en vanlig hvalross, som låg på ett isstycke i båtens närhet; de hvita tänderna bildade snöfälten, det svartbruna kullriga hufvudet bergen. Knappast var denna villa försvunnen, innan en af manskapet ropade: »land rätt för ut, högt land!» Vi sågo nu alla framför oss ett högt alpland, med bergspetsar och isbräer, men äfven det sjönk ögonblicket derpå tillsammans till en vanlig låg iskant, svärtad af jord. På våren år 1873 gjorde Palander och jag med nio man en slädfärd rundt om Nordostlandet. Under denna sågos och fäldes en mängd björnar. När en björn syntes, medan vi släpade våra slädar framåt, stannade vanligen tåget och, för att ej skrämma björnen, gömde sig alla man bakom släden, med undantag af skytten, som, nedhukad på något lämpligt ställe, väntade, tills bytet kommit på tillräckligt nära håll för att med säkerhet kunna fällas. Vid ett tillfälle hände det då under dimhöljdt väder på isen af Wahlenberg bay, att den björn, som väntades och som tydligt blifvit sedd af alla man, i stället för att nalkas med sin vanliga smidiga zigzag-gång och under sina vanliga försök att nosa sig till en säker insigt om främlingarnes matnyttighet, just då skytten lade an, spände ut jettevingar och flög bort i gestalt af en liten ismås. En annan gång under samma slädfärd hörde vi från det tält, i hvilket vi rastade, den utanför sysselsatte kocken ropa: »en björn, en stor björn; nej, en ren, en mycket liten ren». I samma ögonblick small ett väl riktadt skott, och björn-renen befans vara en mycket liten räf, som med lifvet fått plikta för äran att några ögonblick hafva spelat ett stordjurs rol. Af dessa berättelser kan man inse, huru svår seglats i dimma och bland drifis måste vara på ett okändt farvatten. Under de två gånger fartyget var förtöjdt vid isflaken, lades trawl-nätet ut, jemte svablar. Det fick långsamt släpa fram med isen, som drefs åt nordvest i följd af en frisk sydostvind, som för tillfället var rådande. Utbytet af trawlingen blef ytterligt rikligt: stora sjöstjernor, krinoideer, spongier, holoturier, en gigantisk hafsspindel (Pyknogonid), massor af maskar, snäckor m. m. Det var den rikligaste skörd trawl-nätet på en gång uppbringat under hela vår färd rundt om Asiens kuster, och detta från hafvet utanför Asiens nordspets! Bland här insamlade former må särskildt nämnas den stora hafsspindeln, af hvilken en afbildning här bifogas, äfvensom tre exemplar af små med stjelk fästade krinoideer. Djupet vexlade mellan 60 och 100 meter. Vattnets temperatur var vid ytan +0° till –0°,6, på bottnen – 1°,4 till –1°,6; dess salthalt var betydlig, så väl på bottnen, der den i det närmaste uppgick till de öfriga stora oceanernas, som på ytan, der den visserligen var ungefär en femtedel mindre, men dock mycket större än ytvattnets i Kara-hafvet. Eget är, att en temperatur under det rena vattnets fryspunkt skall vara fördelaktig för utvecklingen af ett så ytterligt rikt djurlif som det, hvilket här träffades, och att detta icke skall lida något men af det fullständiga mörker, som under större delen af året råder på bottnen af det istäckta hafvet. [bild] När vi kommit ut ur isen, ångade vi mot land, som varskoddes den 23 kl. 8 t. 45 min. e. m. Landet var lågt och snöfritt; hafvets djup vexlade på ett afstånd af 10 kilometer från kusten mellan 13 och 15 meter. Kusten sträckte sig här från norr till söder. Vi följde den på ett afstånd af 7 till 10 kilometer. En nordvestlig bris förde här fartyget, utan tillhjelp af ånga, hastigt framåt öfver en fullkomligt smul sjö. Den 24 augusti seglade vi fortfarande längs landet mot söder. Hafvets djup ökades nu till 33 meter på ett afstånd af 10 kilometer från land. Landet blef småningom högre, och ett stycke från kusten sågos vackra bergskedjor, som, efter ögonmått bedömdt, uppstego till en höjd af 600 till 900 meter. De voro, liksom strandslätten, alldeles fria från snö. Endast i bergens klyftor qvarlågo några få snö- eller is-samlingar, hvilka på ett par ställen tycktes bilda verkliga glacierer, som dock afslutades på en betydlig höjd öfver hafvet. Den snöfria sluttningen mellan bergets fot och den 30 till 60 meter höga strandafsatsen bildade en jemn slätt, täckt af en brungrön gräsmatta, förmodligen af samma beskaffenhet som den, hvilken vi sett på Taimur-ön. Under förmiddagen var härligt klart väder, och ofta kunde man från fartyget ej se spår till is. En mängd hvalrossar syntes, och om jag får döma af den eld, som denna syn tände i våra fångstmäns ögon, så kommer det ej att dröja länge, innan de norska fångstfärderna utsträckas till hafvet norr och öster om Asiens nordspets. Vidare sågos en mängd tejstar och alkor, dessa senare åtföljda af årsungar, stora som rotges. Närmare middagen varskoddes »land för ut om babord». Det var tydligen Preobraschenie-ön. Jag beslöt att på några timmar landstiga derstädes för naturhistoriska undersökningar och för att der, om väderleken det medgaf, anställa en ortbestämning. Afståndet till den högländta ön var dock större än vi väntat, så att ankaret först kl. 6 e. m. kunde fällas på dess sydvestra sida, nära den tvärbranta stupan af ett rikt fogelberg. Under de två sista dagarne hade vi seglat fram öfver en trakt, som på nyare kartor är betecknad såsom land. Härigenom visade det sig, att en betydlig förändring måste införas på norra Sibiriens karta, och jag skall derför här anföra de iakttagelser, på hvilka bestämningen af vår kurslinie grundar sig.          Observerad         bredd      längd Kap Tscheljuskin[206]     77° 36′,8   103° 17′,2 Om bord på Vega[207] midd.   d. 21 aug.   77° 25′   109° 12′   »    »    »    »      » 22 »   76° 53′   116° 9′   »    »    »    »      » 23 »   76° 48′   115° 0′   »    »    »    »      » 24 »   75° 0′   113° 33′ På det sistnämnda stället hade vi land till styrbord om oss på ett uppskattadt afstånd af 4′. Preobraschenie-ön låg härifrån 17′5 i S 21° V. Det är på grund af dessa data och de i loggboken angifna kurser, som Vegas färd blifvit på kartan utsatt, och något tvifvel kan ej uppstå derom, att ej det af oss angifna läget af Taimurhalföns ostkust i hufvudsak är riktig. Preobraschenie-ön bildar en 30 till 60 meter hög, temligen jemn grässlätt, hvilken i nordvest slutar mot hafvet med en tvärbrant stupa, men åt sydost långsamt sänker sig till två i hafvet långt utskjutande sandreflar. Vid vårt besök var ön snöfri och täckt med en gräsblandad mossmatta, som var ganska riklig i synnerhet på öns sydvestra, mot nordanvindarne skyddade sluttningar. Här mötte man å nyo den arktiska, djurverlden i all sin rikedom. Utsprången på öns tvärbranta strandafsats utgjorde bäckningsställe för tallösa alkor och kryckjor, till hvilka en eller annan tejst sällat sig. På den yttersta strandfjären sprungo vadare beskäftigt af och an för att samla sin föda. Vid de öfversta klipputsprången häckade en skara stormåsar och på låglandets sluttningar sågs den hvita fjellugglan lura på sitt rof, stilla och orörlig under timtal, men såsom vanligt var och skygg, så att jägaren endast med svårighet kunde nalkas henne inom skotthåll. På några ställen utbredde sig mellan alkfjellets fot och stranden en stenbeströdd strandfjäre, vid högt vatten till större delen öfversköljd af hafvet och vid lågvatten full af grunda saltvattenpölar. Här hade två isbjörnar, som snart blefvo fälda, den ene af löjtnant Brusewitz, den andre af kapten Johannesen, slagit sig ned. Björnarne hade tydligen varit på jagt efter de alkor, som jemte sina redan simkunniga ungar, stora som rotges, simmade i vattenpölarne vid alkfjellets fot, och framför allt torde de hafva lurat på foglar, som genom någon olyckshändelse råkat nedfalla från häckningsstället. I hafvet såg man ett ej ringa antal sälar, och blott några timmar före ankomsten till ön hade vi seglat förbi flockar af hvalross. [bild] Växtligheten var vida frodigare och artrikare än vid Kap Tscheljuskin och bar naturligtvis en sydligare prägel, ej allenast till följd af det sydligare läget, utan äfven med anledning deraf, att öns stränder sköljas af det om sommaren uppvärmda vattnet från Chatanga-floden.[208] Beklagligen medgaf mig den långt framskridna årstiden endast att låta Vega dröja några få timmar vid denna intressanta ö, och kl. ½ 11 på aftonen lättades derför åter ankaret för att fortsätta vår färd längs kusten. Den 25, 26 och 27 augusti hade vi för det mesta stilla, vackert väder och fullkomligt isfritt haf. Vattnets temperatur steg åter till +5°,8, och dess salthalt minskades betydligt. Men djupet aftog nu så starkt, att vi t. ex. natten mot den 26 hade ganska svårt att komma förbi några grund, belägna vester om Lena-deltat, utanför Oloneks mynning. Ursprungligen hade det varit min afsigt att låta Vega skilja sig från Lena först vid någon ankarplats i en af Lena-flodens mynningsarmar. Men med anledning af det grunda farvattnet, den goda vinden och det isfria haf, som nu låg framför oss öster ut, beslöt jag att skilja mig från Lena i öppna sjön utanför Tumat-ön. Detta skedde natten mellan den 27 och 28 aug., sedan kapten Johannesen medelst ett öfverenskommet tecken blifvit kallad att infinna sig om bord på Vega, för att emottaga förhållningsorder, pass[209] och bref till hemlandet. Till afskedshelsning åt vår lilla trogna följeslagare på färden rundt om Asiens nordspets kastades några raketer, hvarpå vi ångade eller seglade vidare, hvar och en åt sitt håll. Under seglingen från Norge till Lena hade vi varit mycket besvärade af dimma, men deremot hade vi, endast då vi öster om kap Tscheljuskin lemnade kustfarvattnet, mött is i sådan mängd, att den var hinderlig för vår färd. Om kusten hela tiden följts, om vädret varit klart och farvattnet tillräckligt upplodadt, så att det varit möjligt att alltid hålla kursen nära land, så skulle Vegas färd till Lenas mynning aldrig varit hämmad af is, och jag är öfvertygad derom, att detsamma år efter år skall inträffa under slutet af augusti månad, åtminstone mellan Jenisej och Lena. Det ställe, der under segling från Atlanten till Lena ishinder oftast torde möta, tror jag nämligen ej vara Asiens nordspets, utan trakten öster om inloppen till Kara-hafvet. [bild] ÅTTONDE KAPITLET. Frasers och Express’ resa uppför Jenisej och deras återfärd till Norge. – Kontrakt om Lenas lotsande uppför Lena-floden. – Lenas färd genom deltat och uppför floden till Jakutsk. – Sibiriens naturbeskaffenhet i allmänhet. – Flodområdena. – Landets odlingsbarhet och behof af lättade kommunikationer. – De stora floderna, Sibiriens blifvande handelsvägar. – Färd uppför Jenisej år 1875. – Sibiriakoffs ö. – Tundran. – Den sibiriska urskogen. – Vestra Sibiriens invånare: ryssarne, de förviste, »asiaterna». – Sätt att färdas på Jenisej: hundbåtar, flytande handelsbodar framdrifna med ånga. – Nya utsigter för Sibirien. Jag har i inledningen till denna reseskildring nämnt, att Vega under första delen af sin färd åtföljdes af tre andra fartyg, hvilka jemte expeditionens hufvudfartyg stodo till mitt förfogande och under mina order, och jag har i förbigående yttrat, att äfven deras färder förtjena nämnas i sjöfartens historia. Då vi nu utanför Lenas mynning skilts från det bland dessa fartyg, som längst följde Vega på dess stråt mot öster, kan det vara på sin plats att med några ord redogöra för slutet af Frasers, Express’ och Lenas resor och att gifva skäl för hvad jag yttrat om betydelsen af deras färder. Den 9 aug. kl. 10 f. m., sedan herr Serebrenikoff gått om bord på Express för att såsom Sibiriakoffs ombud öfvertaga högsta befälet öfver de två, för Jenisej-färden afsedda fartygen, afgick Fraser, med Express i släptåg, från Dicksons hamn uppför floden. Resan gick utan några andra äfventyr, än att man, till följd af obekantskap med farvattnet, stundom lindrigt stötte på grund. Den 11 aug. var man vid Korepowskoj, samma ställe der jag 1876 upplade de varor, som Ymer förde med sig. Här togs min gamle vän från 1875 och 1876 års färder, kosacken Feodor, om bord. Han visade sig dock äfven nu vara en lika menlös lots som förut. Oaktadt erfarenheten från 1876, då han flere gånger förde Ymer på grund, hade han ännu ej fått en klar föreställning om skilnaden mellan ett oceanfartygs byggnadssätt och de vanliga plattbottnade Jenisejpråmarnes, och hans begrepp om lotsyrkets ansvar yttrade sig, då han fick råda sig sjelf, på så sätt, att han vid kinkiga ställen sökte i sömnens armar glömma alla faror och besvärligheter. Herr Serebrenikoff och fartygens befälhafvare nödgades derför sjelfva medelst täta lödningar, som vanligen anstäldes från en förutsänd ångslup, söka reda på det rätta farvattnet. Detta var mellan de jemna, med låga busksnår och rika gräsmarker täckta öarna ofta mycket smalt, men tyckes hafva varit temligen djupt, enär man, äfven der fartygen framgingo på egen hand utan ledning af duglig lots, hade 5 till 30 meters djup, och sedan en fiskare, som bättre än Feodor kände farvattnet, tagits om bord, kunde man under tolf timmar framgå med full fart mellan de sydligare Briochowski-öarna[210] öfver ett djup af 30 till 50 meter. Den 14 augusti kom man till Tolstojnos, der en ganska väl hållen simovie är belägen, ungefär vid 70° 10′ n. br., 370 kilometer söder om Dicksons hamn. Den 15 augusti ankrade man i en god hamn vid Saostrowskoj, en 100 kilometer längre uppför floden, vid sjelfva skogsgränsen belägen simovie, der varorna skulle lossas och annan last intagas. Sedan man den 16 byggt en brygga, började lossningen den 17 augusti och var den 20 afslutad. Härifrån gick Fraser ännu längre uppför floden till Dudino för att intaga åtskilliga der upplagda varor: talg, hvete, råg och hafre. Den 2 sept. vände ångaren tillbaka till Saostrowskoj, der emellertid äfven Express intagit sin last. [bild] Dudino är en kyrkby, belägen vid floden Dudinkas utlopp i Jenisej. Här uppehålla sig två prester, en smotritel (uppsyningsman, ungefär motsvarande länsman hos oss), ett par förvista, några ryska arbetare och en hop infödingar. Härtill kommer ställets egare, den inflytelserike köpmannen Sotnikoff. Denne driftige och duglige man är i ekonomiskt afseende herskare öfver hela den kringliggande trakten, hvars alla invånare på ett eller annat sätt äro af honom beroende. Mot säd, bränvin, socker, te, jernvaror, krut och bly, tyg och läder tillbyter han sig pelsverk, fisk, mammutelfenben m. m., och dessa varor sändas sedan med en ångbåt till Jenisejsk för att derifrån spridas till Kina, Moskwa, Petersburg o.s.v. Bland annat är han äfven egare af ganska mäktiga kollager i de omkring 60 kilometer från Dudino belägna Noril-bergen. Denne enkle och flärdlöse man har varit synnerligen förekommande mot alla vetenskapsmän, som besökt trakten. Hans bostad, belägen i granskapet af skogsgränsen, är troligen den sibiriska tundrans ståtligaste palats, beundradt af infödingar från när och fjerran. Det är byggdt af grofva stockar, består af två våningar, har grönmåladt tak, många fönster med utsirade karmar målade i hvitt och blått; rummen äro varma, försedda med mattor af pelsverk, krukväxter i fönstren, talrika helgonbilder, fotografier och kopparstick. Den 7 sept. var allt klart till afresan. Fraser och Express lättade ankar för att anträda återfärden utför floden. Vid Tolstojnos mötte man två dagar derefter ångaren Moskwa[211] från Bremen, förd af kapten Dallmann, hvilken hade om bord besättningen på norska ångfartyget Zaritza, fördt af kapten Brun, hvilket strandat vid Jenisejs mynning och öfvergifvits af besättningen. Det var dock med denna strandning ej farligare, än att, då Fraser den 13 sept. träffade den strandade Zaritza, man kunde pumpa fartyget läns, taga det af grund, sätta maskinen i stånd samt föra det åter till Norge. Den 19 sept. kommo alla tre fartygen till Matotschkin-sundet, der de lågo för ankar några dagar i Beluga bay för att intaga vatten samt lämpa kol och last, hvarpå de den 22 i samma månad seglade genom sundet mot vester och den 26 ankrade välbehållna och med full last vid Hammerfest.[212] Det gods, som nu för första gången från Jenisej fördes till Europa, utgjordes af omkring 600 tons talg, hvete, råg och hafre. De till Sibirien införda varorna bestodo hufvudsakligast af 16 tons spik, 8 tons hästskor, 4 tons hästskosöm, 16½ tons stångjern, 33 tons tobak, 60 tons salt, 24 kärl petroleum, en jernpråm i bitar med nödiga tillbehör af ankare m. m.[213] ________ Innan jag går att redogöra för Lenas resa, måste jag nämna några ord om de åtgärder, som af herr Sibiriakoff vidtagits för att betrygga hennes färd mellan flodmynningen, der hon skulle skiljas från Vega, och hennes egentliga bestämmelseort, staden Jakutsk. Det är naturligtvis mycket svårt för ett fartyg att utan lots söka sig väg uppför ett vidsträckt, af en mängd djupare och grundare flodarmar genomkorsadt, i hydrografiskt hänseende fullkomligt okändt deltaland. Herr Sibiriakoff hade derför anordnat så, att en flodlots skulle möta Lena vid deltalandets nordspets, och med honom låtit genom herr Kolesoff uppgöra följande kontrakt, som jag här fullständigt återger, då detsamma i flere afseenden lemnar en ganska målande bild af åtskilliga sociala förhållanden i dessa aflägsna trakter. Den mig meddelade afskriften af kontraktet lyder i öfversättning sålunda : »Jakutsk, år ett tusen åtta hundra sjuttioåtta den 18 februari har jag, undertecknad jakut Afonasii Fedoroff Winokuroff afslutat nedanstående kontrakt med Ivan Platonowitsch Kolesoff, köpman af andra gillet i staden Jakutsk. 1. Jag Winokuroff förbinder mig att såsom lots föra professor Nordenskiölds expeditions fartyg uppför Lena-floden ifrån byn Tas-Ary, som ligger inemot 150 verst nedanför byn Bulun. Från ön Tumat, som är belägen i Lena-deltats nordöstra del, förbinder jag mig att för samma fartygs framlotsande på min egen bekostnad bland invånarne på platsen anskaffa en lots, som väl känner det djupaste inloppet i Lena-floden ända till byn Tas-Ary. Denna lots skall expeditionens chef entlediga vid byn Tas-Ary. 2. Då jag icke är mäktig ryska språket, förbinder jag mig att medföra en jakut-tolk, hvilken känner ryska språket och är skrifkunnig. I maj detta år skall jag Winokuroff med tolken fara från staden Jakutsk nedför Lena-floden till ön Tumat och derstädes tillsammans med tolken invänta expeditionen. 3. Under nedfärden till Tumat-ön är jag förbunden att bland invånarne i trakten förhyra en sakkunnig vägvisare, hvilken skall på mina egna båtar följa oss till ön genom Lena-deltats djupaste lopp. Under färden från byn Tas-Ary till Tumat-ön skall jag anställa lödningar och uppteckna farvattnets djup. 4. Mellan byn Bulun och sjelfva Tumat-ön förhinder jag mig att för fartygets öfvervintring uppsöka två ställen, som äro fullkomligt passande och skyddade för is. Jag skall vidare för expeditionens befälhafvare framlägga en dagbok om allt, som jag kan finna gagneligt att känna för skeppsfartens betryggande och för fartygens öfvervintring, äfvensom uppgift på de ställen, som äro för skeppsfarten farliga eller olämpliga. 5. Framkommen till ön Tumat, skall jag göra till min första pligt att finna en djup och för de sjögående skeppen beqväm hamn på vestra sidan om ön. För detta ändamål förbinder jag mig att medhafva två egna båtar, hvilka, om så är nödigt, skola öfverlemnas åt expeditionen såsom dess egendom. Vid den funna hamnen förbinder jag mig att på något högt beläget ställe på öns strand, hvilket kan ses från Kap Olonek, uppresa ett signaltorn af drifved eller jord, likt en kosack-kulle, icke lägre än sju fot. På denna underbyggnad skall jag uppresa en bock af tre eller flere tjocka bjelkar och i dennas öfre del anbringa en lång stång med en blocktrissa för flaggan. Flaggan bör vara upphängd minst 42 fot öfver marken. Ända till dess floden fryser skall jag öfvervaka det på detta sätt uppförda sjömärket. För detta ändamål har herr Kolesoff försett mig med en färdiggjord flagga, en blocktrissa och en lina. Men då nätterna blifva mörka, skall jag i närheten af sjömärket anlägga, två eller tre stora eldar eller upphänga lanternor på sjelfva sjömärket, så att dessa eldar eller lanternor kunna ses utifrån hafvet. 6. Från byn Tas-Ary skall jag föra expeditionens fartyg ända till staden Jakutsk, i det jag visar rätta farvattnet på Lenafloden. Tolken skall under hela färden befinna sig vid min sida. 7. Allt ifrån den dag, då jag afreser från Jakutsk, ända till slutet af min tjenstetid i Nordenskiölds expedition måste vi, jag Winokuroff och min tolk, alltid vara nyktra (icke rusiga), uppföra oss ärligt och höfligt och punktligt åtlyda kaptenens befallningar. 8. För alla dessa mina förbindelser har herr Kolesoff att betala mig nio hundra rubel. 9. Efter expeditionens ankomst till Jakutsk får jag icke utan chefens tillstånd lemna skeppet, utan skall jag framgent stanna om bord. Om kaptenen finner det nödvändigt, att jag följer honom tillbaka ända till Lenas mynning, skall jag efterkomma denna önskan mot ett extra arfvode af tre hundra rubel. Under denna senare färd är jag icke förbunden att medhafva någon tolk. 10. Om expeditionens framkomst till Tumat-ön genom någon omständighet förhindras till november månad, eger jag rätt att med min tolk begifva mig till Jakutsk och här för herr Kolesoff förete ett å embetets vägnar af kommendanten Baschleff eller någon annan lokal embetsman gifvet intyg, att jag på Tumat-ön verkligen upprest sjömärket och vistats der, tills floden blef isbelagd, samt att jag afrest först efter det att expeditionen icke mera var att förvänta. Då måste herr Kolesoff på grund af detta kontrakt göra upp med mig och till mig utbetala hela summan 900 rubel, jemte 200 rubel för min återresa. 11. Om expeditionens fartyg skulle anlända till Tumat-ön så sent, att färden uppför Lena blir omöjlig, skola vi, jag och min tolk, öfvervintra med expeditionen ända tills floden blir öppen år 1879. Och härvid skola vi, jag och min tolk, på vår egen räkning bo der, hvarest fartygen skola öfvervintra, och tjena expeditionen så som tillhörande dess manskap. Efter sjöfartens inträde 1879 skall jag föra fartygen från öfvervintringsplatsen till staden Jakutsk. Derför har jag utom de mig tillkommande 900 rubel att erhålla ännu 800 rubel. Om det äfven under denna färd skulle blifva af nöden att åtfölja fartygen från Jakutsk tillbaka till Lenas mynning, skall jag göra det och derför erhålla tre hundra rubel. Men om fartygen öfvervintra i Jakutsk, skall jag vara fri under vintern och endast under nästa års resa, om så fordras, åtfölja dem ända till Lenas mynning. I detta fall har jag att erhålla 300 rubel. 12. Utaf denna betingade summa skall herr Kolesoff på förhand utbetala vid afslutandet af detta kontrakt tre hundra rubel, i maj månad vid affärden ett hundra och femtio rubel och i byn Bulun två hundra och femtio rubel för mina utgifter till följeslagare och lots samt andra omkostnader. Återstoden skall jag erhålla efter återkomsten till Jakutsk. 13. I maj vid affärden skall jag, om jag genom sjukdom blir förhindrad att begifva mig till Tumat-ön, åt herr Kolesoff återbetala den af mig vid detta kontrakts afslutande erhållna summan med undantag af de penningar jag utbetalt åt tolken såsom handpenning och för båtarne. Skulle jag icke då vara i stånd att återgälda summan, skall jag Winokuroff förtjena det af mig icke återgäldade beloppet på herr Sibiriakoffs guldbergverk. 14. Detta allt äro vi, båda kontrahenterna, förbundna att heligt och okränkt iakttaga.» En anteckning på afskriften upplyser vidare, att till detta kontrakt hade jakuten Afonasii Fedoroff Winokuroff i stället för namnunderskrift fogat sitt eget sigill, hvilket jakuten Alexii Zassimoff Mironoff graverat, samt att vilkoren blifvit godkända af köpmannen Ivan Kolesoff och det hela inregistreradt hos polisförvaltningen i Jakutska kretsen. Kontraktet hade ingåtts under vänlig medverkan af guvernören och biskopen i Jakutsk, hvilka mycket intresserade sig för den föreslagna resan. Den senare kände till och med ishafskusten genom egen erfarenhet. Men allt detta oaktadt gick det ej bättre, än att lotsen firade den stora penningesummans mottagande med ett grundligt rus, under hvilket han bröt ena armpipan. Han kunde således aldrig komma till mötesplatsen, och Johannesen fick sköta sig på egen hand så godt han kunde med sin lilla ångbåt. ________ Sedan Lena natten mellan den 27 och 28 augusti skilts från Vega, ångade hon mot land och kom redan samma dag till Lena-deltats nordostligaste udde, belägen vid 73° 47′ n. br.[214] Det var här, som lotsens sjömärke skulle vara uppfördt, men någon lots fans ej, och ingen flaggstång syntes. För att få rätt på detta inseglingsmärke for Johannesen 40 kilometer längs stranden vester ut, men då han äfven i denna riktning sökte det förgäfves, vände han åter till det förstnämnda stället och landsteg der. På stranden stod en mycket gammal koja, som redan blifvit alldeles jordfyld; förmodligen härrörde den från någon bland de expeditioner, som besökt trakten i början af detta århundrade. Vilda renar sågos i mängd. Då enligt det anförda kontraktet sjömärket skulle synas från Kap Olonek, ångade Johannesen ännu en gång mot vester, följande landet så nära som möjligt. Men då farvattnet här blef allt mer och mer grundt, utan att man fick sigte på något torn, måste Johannesen finna sig i att sjelf leta sin väg genom deltalandet, och han beslöt att för detta ändamål uppsöka ostligaste mynningsarmen, hvilken på kartorna är utritad ganska bred och äfven tyckes hafva blifvit begagnad af »den stora nordiska expeditionens» fartyg.[215] [bild][bild] Fyratio kilometer öster om Lena-deltats nordspets träffade Johannesen tre sandbankar, hvilka han kringseglade. Sedan han kommit förbi dessa, blef farvattnet djupare, så att han kunde gå fram på ett afstånd af 5 kilometer från land. Den 1 sept. kastade Johannesen ankar i en bugt på fastlandet i granskapet af det Bychowska inloppet, och härifrån fortsatte han den 3 sept. kl. 2 t. 30 m. f. m. vidare uppför floden. Men redan kl. 10 f. m. råkade Lena på grund. Vattnet var i fallande och började åter att stiga först en timme efter midnatt. Man kom derför först följande dag kl. 8 f. m. loss, och det med stor möda. Seglingen genom deltalandet försvårades derigenom, att de kartor, som uppgjorts för 140 år sedan, nu äro alldeles obrukbara. Deltat har nämligen sedan dess undergått betydliga förändringar. Der som då för tiden funnos sandbankar, ligga nu stora, med skog och gräs bevuxna öar. På andra ställen åter hafva hela öar blifvit af floden bortsköljda. Medan fartyget stod på grund, kommo nio tunguser om bord. De rodde i små båtar, hvilka voro förfärdigade af en enda urhålkad trädstam och jemnt kunde bära en man hvar. Förgäfves sökte Johannesen att förmå någon af tunguserna att lotsa ångaren; han lyckades ej förklara sin önskan för dem, oaktadt alla den ryska tolkens bemödanden, ett bevis på den ringa beröring dessa tunguser haft med Sibiriens beherskare, eller ock på den svårighet och obenägenhet vilden har att lära sig de bildade folkens språk. Först den 7 september hade man äntligen passerat deltalandet och ångade nu in i sjelfva floden, der farvattnet blef betydligt bättre. Johannesen säger i sin berättelse om färden, att det är osannolikt, att någon af Lenas vestliga mynningsarmar skulle vara af betydenhet, ty dels är redan den vattenmassa, som utströmmar i ostlig riktning, mycket betydande i jemförelse med flodens hela vattenmängd, och dels innehöllo de af Johannesen besökta vestliga och nordliga mynningsarmarna endast saltvatten, medan vattnet i den östra mynningsarmen var fullkomligt fritt från saltsmak. Den 8 tidigt på morgonen nådde man den första fasta boningsplatsen vid Lena, Tas-Ary. Man steg i land för att få upplysningar om farvattnet, men kunde ej meddela sig med invånarne, emedan dessa voro tunguser. På eftermiddagen samma dag kom man till en annan flodby, Bulun. Otålig att komma vidare och i förmodan, att äfven denna by vore bebodd af idel »asiater»[216], ämnade Johannesen fara förbi densamma. Men när invånarne sågo ångbåten, helsade de den med glädjeskott från alla skjutgevär, som i hast kunde öfverkommas.[217] Lena fälde då ankar. Tvenne kronobetjenter och en prest kommo om bord, och den sistnämnde anstälde en tacksägelsegudstjenst. Der borta vid tundrans gräns tyckes till och med asiaten ganska väl uppfatta betydelsen deraf, att fartyg kunna från verldshafven framtränga till Sibiriens stora floder. Ett bevis härpå erfor äfven jag år 1875. Medan jag ännu, innan jag råkat ångbåten Alexander, i min egen nordlandsbåt med två vetenskapsmän och tre fångstmän rodde uppför floden, landade vi bland annat vid ett ställe, der för tillfället ett antal dolganer voro församlade. Då dessa fått klart för sig, att vi anländt till dem, ej såsom bränvinshandlaren och fiskuppköparen från söder, utan från norr, från hafvet, kommo de i fullkomlig extas. Vi utsattes för föga behagliga omfamningar af våra skinnklädda beundrare, och slutligen hade en af oss den oturen att blifva doppad i floden vid ett försök, som dolganerna i sin förtjusning nästan med våld gjorde att bära honom genom vattnet till den ett stycke från den långgrunda stranden förtöjda båten. I Dudino höllo äfven dervarande prester en tacksägelsegudstjenst för vår lyckliga ditkomst. Tvenne af dem messade, medan klockaren, klädd i en fotsid kaftan af fårskinn, ifrigt och andäktigt svängde ett väldigt rökelsekar. Lukten från detta var redan i början icke synnerligen angenäm, men den började snart blifva så stark och obehaglig, att jag, som fått min plats i spetsen bland åhörarne, höll på att storkna, oaktadt ceremonien försiggick i fria luften. Snart var hela klockaren höljd i ett tätt rökmoln, och det märktes nu, att hans skinnpels blifvit antänd på samma gång som rökelsen. Sjelfva gudstjensten afbröts dock icke häraf, utan eldsvådan släcktes blott, under allmän munterhet, med en öfver klockaren gjuten pyts vatten. [bild] Den 9 på morgonen fortsatte Lena färden uppför floden, hvarvid presten och kronobetjenterna medföljde, men de måste snart landsättas, emedan de i glädjen druckit sig dödfulla. Den 13 sept. nåddes Schigansk, hvarest man intog prof på de der befintliga kolen, men dessa befunnos odugliga[218], och den 21 sept. anlände man till Jakutsk. Det första fartyg, som från verldshafven kommit hit till hjertat af Sibirien, mottogs med stor välvilja och gästfrihet, så väl af myndigheter som af befolkning. Men då Johannesen ej här påträffade Sibiriakoffs ombud Kolesoff, fortsatte han färden uppför floden, tills han den 8 okt. kom till byn Njaskaja, 220 verst från Witim, ungefär vid 60° n. br. Härifrån vände han åter till Jakutsk och upplade båten i vinterqvarter något söder om denna stad. [bild] Så väl Fraser och Express som Lena hade sålunda till fullo löst de uppgifter, som blifvit dem före expeditionens afgång förelagda, och deras färder skola alltid bilda en vigtig länk i raden af de undersökningar, genom hvilka sjöfarten på det Sibiriska Ishafvet blifvit öppnad. För att gifva ett begrepp om det inflytande, denna sjöförbindelse kan hafva på verldshandeln, och de nya källor till lycka och välstånd, som derigenom kan beredas för millioner, skall jag med några ord redogöra för beskaffenheten af de landsdelar, som genom denna sjöfart skulle komma i beröring med Europas gamla kulturländer. ________ Om man tager Sibirien i dess vidsträcktaste betydelse, d.v.s. under detta namn innefattar ej allenast det egentliga Sibirien utan äfven de delar af Högasien, som ligga omkring de stora sibiriska flodernas källområden, så kan detta land till utsträckning, klimat, bördighet och möjlighet att hysa en talrik befolkning ganska väl jemföras med Amerika norr om 40° n. br. Liksom Amerika upptages Sibirien i norr af skoglösa slätter. Söder om detta område, der endast jägaren, fiskaren och ren-nomaden kunna finna en tarflig bergning, vidtager ett vidsträckt skogsområde, svårodladt och till naturförhållanden kanske snarlikt Sverige och Finland norr om 60° eller 61° n. br. Söder om detta skogsbälte åter möter man så väl i Sibirien som i Amerika omätliga sträckor af en ytterligt bördig jord, om hvars förmåga att löna odlarens möda de senaste årens sädesexport från gränsländerna mellan Förenta staterna och Kanada lemnat ett så slående vittnesbörd. Mellan Sibirien och Amerika eger dock den olikhet rum, att medan jordens alster i Amerika lätt och billigt kunna utföras till Atlantiska hafvets och Stilla oceanens hamnar, är den bästa delen af Sibirien, den som ligger kring öfre delen af Irtisch-Obs och Jenisejs lopp, afstängd från verldshafven genom väldiga förland, och de stora floder, som i Sibirien genomkorsa landet och af naturen tyckas vara bestämda att utgöra pulsådrorna så väl för dess inre lif som för samfärdseln med den öfriga verlden, flyta alla mot norr och utfalla i ett haf, som ända till senaste tider ansetts fullkomligt otillgängligt. Af dessa floder upptager dubbelfloden Ob-Irtisch med sina talrika bifloder ett område af öfver 60000 geografiska qvadratmil, Jenisej-Angara ej fullt 50000 och Lena något öfver 40000.[219] Såsom den detta verk åtföljande kartan öfver Sibiriens flodsystem utvisar, ligger af dessa ofantliga landområden blott en ringa del norr om polcirkeln, och endast mycket obetydliga sträckor af desamma upptagas af skoglös tundra, hvilket beror derpå, att större delen af kustlandet vid Ishafvet har sitt vattenaflopp genom egna smärre floder och derför ej kan anses tillhöra de här ifrågavarande flodområdena. Drager man i norr gränsen för det med fördel odlingsbara landet vid 60° n. br., så återstår dock en odlingsbar areal af 90000 geografiska qvadratmil. En tredjedel häraf torde upptagas af ett skogbeklädt och kanske temligen svårodladt bergland, men det öfriga består för det mesta af föga skogbevuxna, lätt odlade grässlätter, täckta af den yppigaste växtlighet. Jorden, mångenstädes snarlik Rysslands svarta jord eller »tschernosem», lönar här med rik äring äfven de knapphändigaste odlingsarbeten. Det oaktadt hysa dessa trakter nu endast en ytterst fåtalig befolkning, men många, många millioner kunna utan svårighet der finna sin utkomst, när en gång odlingen gjort landets rika naturliga hjelpkällor fruktbärande.   qvadratkilometer   geogr. qvadratmil Obs flodområde (med Tas)   3445000   62560 Jenisejs »   2712000   49250 Lenas »   2395000   43500 En för Sibiriens framtida utveckling särdeles lycklig omständighet bildar det förhållandet, att dess tre stora floder redan nu äro segelbara under större delen af sitt lopp. Ob är segelbar från Biisk (52°½ n. br.) och Irtisch åtminstone från Semipalatinsk (50° 18′ n. br.). Jenisej åter, som, efter att med sina två hufvudarmar hafva lemnat det i Kina belägna källområdet, genomskär hela Sibirien i norr och söder från 46:e till 73:e breddgraden och alltså genomlöper en sträcka, som i längd motsvarar afståndet från Venedig till Nordkap eller från Mississippis mynning till norra delen af Winnipeg-sjön, är redan af naturen segelbar från hafvet till Jenisejsk. Till denna stad eger redan nu transport rum utför de båda hufvudarmarne från Minusinsk och trakten af Baikal-sjön. Med tillhjelp af åtskilliga, i jemförelse med ändamålets vigt föga kostsamma rensningsarbeten lär Angara kunna göras fullt segelbar under hela sitt lopp, och dess fortsättning Selenga i sin nedersta del mellan kinesiska gränsen och Baikalsjön. Härigenom skulle en flodväg öppnas för forslingen af norra Kinas och södra Sibiriens alster till ett haf, öfver hvilket man med en vanlig ångbåt kan komma på 5 à 6 dagar till Hvita hafvet eller Nordkap. En likartad förbindelse med Atlanten kan på dubbelfloden Ob- Irtisch öppnas med vestra Sibirien och Högasien ända bort till Kinesiska Dsungariet, der Irtisch börjar sitt lopp med en i Saisan-sjön fallande mindre flod, Svarta Irtisch, hvilken upprinner söder om Altai-bergen i granskapet af Jenisejs källflod Selenga. Flerstädes räcka Obs och Jenisejs flodområden nästan hvarandra handen genom bifloder, hvilka uppqvälla så nära hvarandra, att obetydliga kanaliseringsarbeten lära vara tillräckliga för de båda flodsystemens sammanbindande. Det samma är äfven fallet med bifloderna till Jenisej och Lena, hvilka på många ställen nästan nå hvarandra, och Lena sjelf är, enligt Latkins uppgift, segelbar från byn Kotschuga till hafvet. Man ser häraf, hvilket utomordentligt fördelaktigt naturligt inre kommunikationssystem Sibirien eger, men tillika att en sjökommunikation mellan detta land och den öfriga verlden endast är möjlig öfver Ishafvet. Det är härpå, som den sibiriska ishafsfartens ofantliga betydelse är beroende. Kan den bringas till stånd, så ej allenast blir Sibirien, med nedläggning af obetydliga kanaliseringskostnader, ett af verldens i afseende å möjlighet till billig varutransport bäst lottade länder, utan det gamla förslaget om en nordostlig handelsväg till Kina kan till och med blifva en verklighet. Om deremot sjöfarten på Ishafvet ej kommer till stånd, så förblir Sibirien ännu länge hvad det för närvarande är – ett land rikt på råvaror, men fattigt på allt som fordras för den trefnad och komfort, som den bildade menniskan i våra dagar svårligen kan undvara. Mången torde tro, att den nuvarande bristen på lämpliga kommunikationer för handeln skall kunna ersättas genom en öfver Ryssland och södra Sibirien framdragen jernväg. Men detta är ingalunda förhållandet. Tvärt om är en sjöförbindelse ett nödvändigt vilkor för att en sådan jernväg skall kunna bära sig. Det kan nämligen aldrig ifrågakomma att på jernväg utföra åkerbrukets eller skogens alster öfver den sträcka af tre till fem tusen kilometer, som skiljer Ob-Irtisch’ bördiga flodområde från närmaste europeiska hamn. Äfven om man antager, att jernvägsfrakten, inberäknadt alla omkostnader, skulle kunna sänkas till 2½ öre pr kilometerton, komme den i alla fall att från Sibiriens sädestrakter till en hamn vid Östersjön stiga till 75 à 125 kronor pr ton. En så hög frakt jemte omlastningskostnader kan ingen af de vanliga alstren af sädesodlingen eller skogsbruket bära, hvilket man lätt kan inse, om man jemför denna fraktkostnad med det närvarande priset i verldsmarknaden på t. ex. hvete, råg, hafre, korn, bjelkar m. m. Men om Sibiriens landtman ej kan sälja sina råprodukter, så förblir landet fortfarande lika glest befolkadt, som det är för närvarande, och ej heller kan den fåtaliga befolkningen, som finnes der, skaffa sig medel att köpa sådana alster af den nutida industrien, som kunna bära en lång transport på jernväg. I saknad af samtidig sjökommunikation blir jernvägen derför utan trafik, landet sådant det för närvarande är och den europeiska befolkningens vantrefnad oförminskad. För att gifva läsaren en föreställning om de nutida naturförhållandena och den nutida samfärdseln på en sibirisk flod, skall jag, innan jag återgår till skildringen af Vegas färd, meddela några utdrag ur mina anteckningar under resan uppför Jenisej år 1875 – dock med erinran derom, att naturförhållandena vid Ob-Irtisch och Lena betydligt afvika från dem vid Jenisej, i det att Ob-Irtisch genomflyter lägre, mer bördiga och mer befolkade trakter, Lena åter vildare, naturskönare, men mindre odlade landsdelar. När man från Dicksons hamn reser uppför floden, passerar man till en början det breda sundet mellan Sibiriakoffs ö och fastlandet, men ön är så låg, att den icke synes från flodarmens östra strand, som fartygen vanligen pläga följa vid seglingen uppför eller utför floden. Fastlandet är deremot till en början högländt, och man kan på detsamma under seglingen längs kusten urskilja åtskilliga utsprång af de enligt uppskattning 150 till 200 meter höga bergen i det inre af landet. Dessa äro om sommaren snöfria. Ett stycke söder om Dicksons hamn gå de ända ut till stranden, der de bilda en i floden utskjutande låg klippa och klippholme, benämd efter någon gammal, för öfrigt okänd sibirisk polar-trapper, Jefremow Kamen. Sibiriakoffs ö har, så vidt man vet, aldrig varit besökt af menniskor, ej ens under den tid, då talrika simovier funnos vid Jenisejs mynning. Någon antydan till denna ö finnes nämligen ej på äldre kartor öfver Sibirien, oaktadt dessa, såsom synes af det å sid. 183 här ofvan återgifna facsimilet, upptaga namn på en mängd nu öde simovier vid Jenisejs mynning. Ej heller omtalas ön i berättelsen om den stora nordiska expeditionens färder. Öns vestra strand, den enda jag sett, bär helt och hållet prägeln af den nedan beskrifna tundran. Åtskilliga renar sågos beta på sluttningarna af öns låga grästäckta kullar, hvarföre jag tror, att den jägare, som först landstiger der, skall få en rik jagt. Ännu vid Jefremow Kamen sågo vi 1875 tre isbjörnar, hvilka tycktes i all fredlighet beta mellan klipporna och icke läto störa sig af den ofantliga stockeld af drifved vi för kokande af vårt kaffe uppgjorde på stranden. Här träffades för sista gången under vår resa uppför floden verkliga hafsdjur: Appendicularia, Clio, medusor, stora beroïder m. fl. Större buskväxter saknades fullständigt, men växtverlden började redan här erhålla en från den egentliga ishafsfloran afvikande prägel. Ett stycke söder om Jefremow Kamen vidtager den egentliga tundran, en skoglös, af inga bergshöjder afbruten slätt, öfversållad af talrika små sjöar och genomkorsad af smala dalgångar, hvilka ofta göra en vandring öfver den skenbart jemna slätten högeligen besvärlig. Liksom vid alla andra från söder till norr gående floder [220] i Sibirien, är äfven Jenisejs vestra strand, öfverallt der den bildas af lösa jordlager, fullkomligt låg och ofta sumpig, då deremot den östra stranden utgöres af en brant, 10 till 20 meter hög afsats, hvilken norr om skogsgränsen är på ett ganska märkligt sätt fördelad i pyramidformiga spetsar. Talrika här förekommande snäckskal, hvilka till- [bild] [bild] [bild] höra arter, som ännu lefva i Ishafvet, angifva, att åtminstone tundrans öfre jordlager blifvit afsatta ur ett haf snarlikt det, som nu sköljer Sibiriens nordkust.[221] Sjelfva tundran är om sommaren fullkomligt snöfri, men redan på ett ringa djup under jordytan är marken der ständigt frusen. På en del ställen vexla jordlagren t. o. m. med lager af ren, klar is. Det är i dessa frusna lager, som man funnit hela kroppar af elefanter och noshörningar, hvilka under hundratusentals år blifvit skyddade mot förruttnelse. Dylika fynd äro dock sällsynta, men deremot förekomma enstaka ben från denna forntida djurverld i riklig mängd, och derjemte massor af gammal, från mammuttiden härrörande drifved, af de ryska infödingarne i Sibirien känd under det betecknande namnet »noach-trä». Dessutom ser man i Jenisej-tundrans yngsta lager, betydligt norr om den nuvarande gränsen för verklig skog, grofva rotfasta trädstubbar, som antyda, att skogsgränsen i Jenisejtrakten äfven under vårt geologiska tidskifte gått längre mot norr än nu, kanske lika långt som den, till följd af gynsamma lokala förhållanden, för närvarande går vid Lena. På sluttningarna af den branta tundra-afsatsen äfvensom i åtskilliga af tundradalarne träffar man en ganska rik växtlighet, hvilken redan 100 kilometer söder om Jefremow Kamen kan bilda verkliga snår af blomväxter, medan sjelfva tundran ännu är bevuxen med en ytterst torftig växtmatta, bildad mer af mossor än af gräsarter. Lågväxta Salix-arter gå ända till Dicksons hamn (73° 30′ n. br.), dvergbjörken (Betula nana L.) möter man, ehuru endast som en längs marken krypande buske, vid kap Schaitanskoj (72° 8′ n. br.), och här plockade vi 1875 på tundrans isblandade jord mognade hjortron. Ganska frodiga, nästan manshöga alar (Alnaster fruticosus Ledeb.) förekomma redan vid Mesenkin (71° 28′ n. br.), och Briochoffski-öarna (70° till 71° n. br.) äro flerstädes täckta med rika och yppiga busksnår. Men den egentliga skogsgränsen anses först börja vid den stora krökning, som floden gör vid 69°40′ n. br., ett stycke norr om Dudino. Här äro kullarne täckta med ett slags skog af halfförtorkade, gråa, mossbelupna lärkträd (Larix Sibirica), hvilka sällan nå en höjd af mer än 7 till 10 meter, och hvilka vida mindre förtjena namn af träd än de frodiga albuskar, som växa inemot 2° längre norr ut. Men redan några få mil söder om detta ställe och ännu långt norr om polcirkeln blir barrskogen reslig. Här vidtager en verklig skog, den största jorden har att uppvisa, sträckande sig med föga afbrott från Ural till granskapet af Ochotska hafvet och från 58:de eller 59:de breddgraden långt norr om polcirkeln, d.v.s. omkring tusen kilometer i norr och söder och kanske fyra gånger så långt i öster och vester. Det är en ofantlig urskog, nästan oberörd af odlarens yxa, men på många ställen härjad af vidsträckta skogseldar. 1. Mya arenaria Lin. 2/3 af nat. storl. 2. » truncata Lin. var. Uddevallensis Forb. 2/3 3. Saxicava pholadis Lin. 2/3 4. Tellina lata Gmel. 2/3 5. Cardium ciliatum Fabr. 2/3 6. Leda pernula Müll. var. buccata Steenstr. 1/1 7. Nucula expansa Reeve. 1/1   8. Fusus Kröyeri Möll. 2/3 9. » fornicatus Reeve. 1/2 10. » tornatus Gould. 2/3 11. Margarita elegantissima Bean. 1/1 12. Pleurotoma plicifera Wood. 1/1 13. » pyramidalis Ström. 1 1/2. 14. Trichotropis borealis Brod. 1 1/2 15. Natica helicoides Johnst. 1/1 På den högländta östra stranden af Jenisej vidtager skogen omedelbart vid strandvallen. Den utgöres hufvudsakligast af barrträd: cembratallen (Pinus Cembra L.) värderad för sina frön, ofantliga lärkträd, den nästan prylformiga sibiriska granen (Pinus sibirica Ledeb.), granen (Pinus obovata Turcz.), samt spridda träd af den vanliga tallen (Pinus sylvestris L.). De flesta af dessa nå redan norr om polcirkeln en kolossal storlek, men ofta äro de i så fall här, långt bort från allt skogsbruk, gråa och halfförtorkade af ålder. Mellan träden är marken så betäckt med nedfallna grenar och stammar, en del helt friska, andra halfförmultnade eller förvandlade till en samling af trämylla, som endast af barken sammanhålles, att man der gerna undviker att gå fram på obanad stig. Om så måste ske, kommer man ej långt på dagen och löper ständigt fara att bryta benen i stocksnåren. Nästan öfverallt äro de nedfallna stammarne klädda, ofta dolda af en ytterligt yppig mossbädd, hvaremot trädlafvar här, förmodligen till följd af Sibiriens torra inlandsklimat, förekomma sparsamt. Granarna sakna derföre den hos oss vanliga skäggbeklädnaden, och barken på de mellan barrträden här och der framskymtande björkarne utmärker sig genom en ovanligt bländande hvithet. Den vestra stranden af Jenisej består, liksom flodens otaliga holmar, för det mesta af uppsvämmade lågländta och sanka landsträckor, som vid vårflödet öfversvämmas af floden och rikligt gödslas med dess gytja. På detta sätt bildas här en bördig ängsmark, täckt dels med en af lien oberörd gräsmatta, dels med en högst egendomlig, ända till 8 meter hög buskvegetation, bland hvilken man träffar en mängd för oss i Sverige välkända växtslägten, t. ex. Impatiens, Urtica, Sonchus, Heracleum m. fl., men i hos oss okända jetteformer. Ofta vexlar en tät småskog af en videart (Salix vitellenia L.), hvars raka, qvistfria stammar på afstånd likna söderns bambuskog, med jemna, lifligt gröna gräsmattor och smärre vattendrag på ett sätt, som åt det hela ger utseende af den mest leende och omsorgsfullast vårdade, från nedfallna qvistar och torrt gräs befriade parkanläggning. Det är flodvattnet, som om våren spelat trädgårdsmästarens rol i dessa af menniskofot sällan beträdda, på den härligaste grönska oändligt rika parker. Närmast flodstranden förekomma äfven jemngröna mattor af en kort Equisetum-art, utan inblandning af några andra växter, hvilken bildar en »gazon», hvartill intet herresäte kan visa motstycke. Skada blott att vistelsen i dessa trakter om sommaren nästan omöjliggöres af den förfärliga massa mygg, hvarmed luften här är förpestad. En öfverblick af de vigtigaste trädslagens utbredning i Jenisej-dalen lemnar en af d:r Arnell uppgjord tabell, meddelad i Redogörelse för de svenska expeditionerna till mynningen af Jenisej år 1876.[222] Af denna ser man, att vid Jenisej björken (Betula odorata Bechst.), granen (Pinus obovata Turcz.), lärkträdet (Pinus Larix L.) och enen (Juniperus communis L.) gå till 69° 35′ n. br. (d.v.s. till Tromsös breddgrad), sälgen (Salix caprea L.) till 68° 55′, häggen (Prunus Padus L.) och sibiriska granen (Pinus sibirica Ledeb.) till 66° 30′, aspen (Populus tremula L.) till 65° 55′ (Haparandas br.), tallen (Pinus sylvatica L.) till 65° 50′ o.s.v. I midten af skogsbältet synes skogen oafbrutet kläda hela landet, utan att man der annat än undantagsvis möter öppna ställen. Mot norden öfvergår skogsmarken i den skogslösa tundran genom kala, här och hvar framträdande fläckar, hvilka småningom allt mer och mer ökas, tills träd förekomma endast i dalsänkningar och på skyddade ställen samt slutligen helt och hållet försvinna. Likadan är i söder skogsmarkens öfvergång till skoglösa trakter (stepper), hvilka till en början här och der äro beströdda med större eller mindre fristående grupper af löfträd, tills dessa helt och hållet upphöra, och landet bildar en ändlös örtmark, ur hvars bördiga jordmån den heta sommaren framkallar en mångfald af frodiga växtformer, hvilkas mångskiftande, ofta stora och yppiga blommor kläda fälten med den rikaste färgprakt. Här är det egentliga hemlandet för många praktväxter i Europas blomsteranläggningar, t. ex. för pionen, sibiriska ärttädet, den blåa svärdsliljan o.s.v. Om Sibiriens skogsbälte bildar verldens största skog, så bildar denna blomsterstepp verldens största odlingsmark, i omfång och bördighet troligen utan like. Utan gödsling och med ytterligt ringa odlingsarbete skulle man från dess svarta jord år efter år kunna framlocka de rikaste skördar. För närvarande är dock detta ypperliga odlingsland ytterligt glest befolkadt, och detsamma gäller i ännu högre grad om det mindre lätt odlade skogsbältet. På längre afstånd från floderna är detsamma ett för det mesta okändt land, der europeen sällan eller aldrig sätter sin fot och der endast den infödde nomaden eller jägaren ströfvar omkring. Dock äro dessa skogar ingalunda så rika på vildt, som man skulle vänta, kanske emedan myggen om sommaren blir för de varmblodiga djuren outhärdlig. [bild] Hufvudbefolkningen i skogsbältet utgöres af infödda nomad- eller jägarstammar, af hvilka samojeder, ostjaker, tunguser och jakuter äro de talrikaste. Endast längs floderna träffar man här ryska byar och bondgårdar, anlagda för handel med infödingarne, för fiske och på några ställen äfven för guldvaskning. Först i mellersta delen af landet är den ryska befolkningen talrikare; den är här med ett bredt bälte utbredd öfver hela den ofantliga sträckan mellan Ural och Angara. Längst i norr bestå de ryska boningsplatserna af enstaka utaf stockar eller af plankor från söndertagna pråmar [223] uppförda kojor med platta torftak. Sådana träsniderier och prydnader, som vanligen träffas på den förmögne ryske bondens hus, och hvilkas konstmessiga former angifva, att invånarne fått tid att tänka på annat än tillfredsställande af stundens nödtorft, saknas här fullständigt, men längre söder ut blifva byarne större, husen prydligare, med brutna tak och höga, mot byvägen med träsniderier rikt utsirade gaflar. En i bjerta färger målad kyrka erinrar oftast derom, att någon af byns invånare blifvit rik nog att bekosta denna prydnad åt sin hembygd. Allt angifver en viss välmåga, husens inre är, om man undantager de öfverallt kringkrälande kakerlackorna, ganska snyggt. Väggarna äro prydda med talrika, om ock ej synnerligen artistiskt fulländade fotografier och stentryck. Rikt utsirade helgonbilder äro uppstälda i ett hörn, och framför dessa hänga några små oljelampor eller smala vaxljus, hvilka tändas vid högtidligare tillfällen. Sängstället bildas af en lafve närmast taket, så stor att den upptager en tredjedel eller hälften af rummet, och så högt ifrån golfvet att man kan gå upprätt derunder. En tropisk värme herskar vanligen der uppe, hvarför den hvilande får njuta af ett nästan ständigt svettbad, hvilket icke hindrar honom att omedelbart derifrån gå ut i en temperatur, vid hvilken qvicksilfret fryser. Maten tillredes i stora bakugnar, som för detta ändamål dagligen uppeldas och tillika uppvärma stugan. Färskt bröd bakas hvarje dag, och äfven för den fattige är ett stort messingstekök (samovar) en hushållsartikel svår att undvara. Ett hjertligt och vänligt bemötande är främlingen säker att röna, hvar han stiger öfver tröskeln, och dröjer han en stund i stugan, får han oftast, hvilken tid på dagen det än vara må, finna sig i att med värdfolket dricka ett glas te. Klädedrägten är öfverallt något så när lik den ryska: för den förmögne vida sammetsbyxor instuckna i stöflarna, en med silfvertråd grant broderad skjorta och en vid, ofta skinnfodrad kaftan; förden fattige, i fall han ej är allt för trasig, samma snitt men sämre, smutsigt och sönderrifvet tyg. Om vintern lär dock vid vistelse i det fria samojedpäsken vara gemensam för hög och låg, ryss och inföding, bofast och nomad. Vid min resa på Jenisej år 1875 funnos endast ganska få personer i dessa trakter, som blifvit dit förvista för politiska orsaker, men deremot ganska många förvista förbrytare af gröfsta slag: mördare, tjufvar, förfalskare, mordbrännare m. fl. Bland dem voro äfven några få finnar samt till och med en svensk, eller åtminstone en som, enligt egen uppgift på bruten svenska, fordom tjenat vid kungens garde i Stockholm. Säkerheten till person och egendom var i alla fall fullständig, och märkligt var, att någon egentlig kastskilnad icke tycktes förefinnas mellan de rysk-sibiriska infödingarne och dem, som för brott blifvit förvista. Man tycktes till och med föga intressera sig för att känna det brott – eller, såsom språkbruket här tyckes vara, den »olycka» – som vållat förvisningen. På fråga derom fick jag vanligen det nog mångtydiga svaret: »för dåligt uppförande». Ett eget slags förbrytarekoloni träffade vi vid Selivaninskoj, en ganska stor by belägen på östra stranden af Jenisej, ungefär vid Aavasaksas breddgrad. Om mitt besök der meddelar min dagbok från 1875 års resa följande. Den ryska rättroende kyrkan är såsom bekant fördragsam mot främmande trosbekännare: luteraner, katoliker, judar, muhamedaner, buddaister, schamaner o.s.v., men förföljer deremot, i full öfverensstämmelse med hvad som fordom skedde inom den protestantiska verlden, sekterister inom eget sköte med timliga straff här på jorden och med hot om eviga i en annan verld. I synnerhet fordom hafva en mängd sekterister blifvit sända till Sibirien, och derför träffar man der någon gång egna, ganska välmående kolonier, uteslutande bebodda af en bestämd sekts medlemmar. En dylik är skopt-kolonien vid Selivaninskoj, hvarvid dock må anmärkas, att arten af den religiösa förvillelsen här kanske ursäktar lagens eller myndigheternas stränghet. På grund af något på besynnerligt sätt tolkadt bibelställe [bild] [bild] [bild] i Matthei evangelium underkasta sig nämligen alla skopter en sjelfstympning, till följd hvaraf sekten endast kan bestå genom nya proselyter, och märkvärdigt nog tyckas dessa galningar verkligen, trots all förföljelse eller kanske just derför, fortfarande få efterföljare. En mängd af skopterna utgjordes af ingrer (finnar från Ingermanland), hvarför jag utan svårighet kunde samspråka med dem. De hade genom flit och ihärdighet lyckats skapa sig ett visst välstånd, voro gästfria och vänliga samt buro med undergifvenhet sitt hårda öde. Sjelfva ville de ej döda varmblodiga djur, det var nämligen »synd att döda hvad Herren skapat»; hvilket ej hindrade dem att fånga och äta fisk samt att åt oss, i alla fall förtappade varelser, för 18 rubel försälja en vacker och fet oxe, med vilkor att vårt eget folk skulle slagta honom. Deras obenägenhet för en del animaliska födoämnen hade för öfrigt haft det goda med sig, att de i stället bemödat sig om jordens odling. Rundt om stugorna funnos derför potatis-, rof- och kålland, hvilka åtminstone för detta år lemnade rik skörd, oaktadt kolonien var belägen under polcirkeln. Längre söder ut tilltaga dylika anläggningar i omfång och storlek och lemna åtminstone rika skördar af en ypperlig stor potatis. Någon egentlig sädesodling möter man för närvarande först vid Sykobatka, beläget vid 60° n. br., men i en framtid, när skogar och mossar minskats, skall här, liksom i Skandinavien, ett lönande åkerbruk kunna drifvas vida längre norr ut. Jemte ryssarnes bostäder träffar man ofta infödingarnes eller, såsom ryssarne kalla dem, »asiaternas» tält. Dessa hafva samma form som lappkåtan. Samojedtältet är vanligen täckt med renhudar, ostjaktältet med näfver. I tältens granskap finnes alltid en massa hundar, hvilka om vintern användas till allehanda körslor, om sommaren till uppbogsering af båtar mot strömmen – ett fortskaffningsmedel på vattnet, som högligen förvånade de norska sjömän, med hvilka jag år 1875 reste uppför floden. Att se folk färdas i en båt dragen af hundar var för dem märkligare än både Moskwas Kreml och Kiews klockor. För en dylik färd spännes ett tillräckligt antal hundar vid en lång lina, hvars ena ända är fäst vid båtens förstäf. Hundarne springa sedan fram på den jemna stranden, hvarest de upptrampa verkliga gångstigar. Den föga djupgående båten hålles flytande på tillräckligt afstånd från land dels medelst rodret, som skötes af en i båtens akter sittande person, och dels medelst stakande från fören. Smärre båtar äro ofta urhålkade ur en enda trädstam och kunna, tack vare den storlek en del barrträd nå i dessa trakter, det oaktadt göras ganska rymliga och af rätt vacker form. Hundarne hafva stort tycke med de äfvenledes som dragdjur använda eskimåhundarne på Grönland. [bild] Numera lära de fleste infödingar, som kommit i närmare beröring med ryssarne, bekänna sig till den kristna religionen. Att många hedniska vanor dock ännu vidlåda dem, bevisas bland annat af följande. Vid en simovie, der vi landstego för några timmar den 16 sept., träffades såsom vanligt en begrafningsplats i skogen nära bostäderna. Liken voro lagda i stora kistor ofvan jord, vid hvilka nästan alltid ett kors var upprest. I ett af korsen var en helgonbild infäld, hvilket väl måste anses såsom ett ytterligare bevis på, att en kristen hvilade i kistan. Detta oaktadt funnos åtskilliga kläder, som tillhört den aflidne, upphängda på en buske vid grafven jemte ett knyte innehållande mat, hufvudsakligast torkad fisk. Vid förmögnare infödingars grafvar lära de efterlefvande till och med jemte maten lägga några rubelsedlar, på det den aflidne ej må vara alldeles utblottad på kontanter vid inträdet i den andra verlden. [bild] Midt emot byn Nasimovskoj ligger ett öde guldvaskare»residens», efter Sibiriens förste eröfrare benämdt Jermakova. Anläggningen föranleddes genom upptäckten af rika guldsandlager å ett temligen vidsträckt område öster om Jenisej, hvilket för en tid fick rykte att vara verldens rikaste guldland. Inom kort skapades här ofantliga förmögenheter, och berättelserna om de hundratals pud, som den eller den årligen skördade ur sandlagren, och det öfvermodiga, slösande lefnadssätt, som här fördes af dem, hvilka lyckan tilldelade den stora vinsten i guldvaskeriets lotteri, utgöra ännu ett kärt samtalsämne i trakten. Höjda arbetspris och minskad tillgång på den ädla metallen hafva dock sedermera föranledt, att en mängd af de förut mest gifvande vaskerierna blifvit nedlagda; andra löna numera knappast bearbetningen. Många af de fordom rika guldvaskarne hafva, under sträfvan att vinna mera, blifvit utarmade och försvunnit; andra, som lyckats behålla sina »guldpud» – det är den myntenhet, guldvaskarne med förkärlek i sitt tal begagna – hafva flyttat bort till Omsk, Krasnojarsk, Moskwa, Petersburg, Paris o.s.v. Guldvaskareresidensen stå derför nu öde och bilda på flodens östra strand en rad halfförfallna, af nyuppvuxen småskog omgifna träruckel, efter hvilka snart nog endast sagan om den forna glansperioden skall finnas i behåll. I ett hänseende hafva dock guldvaskarne utöfvat ett varaktigt inflytande på landets framtid. Det är nämligen genom dem, som de första pioniererna blifvit spridda i ödemarken, det första frö lagdt till traktens odling. År 1875 funnos endast två ångbåtar på Jenisej. Dessa voro hvarken passagerare- eller lastbåtar, utan snarare flyttbara, med ånga framdrifna handelsbodar. Försalongen utgjorde en med disk försedd krambod, på hvars hyllor man såg tyger, jernkramvaror, gevär, ammunition, tobak, te, tändstickor, socker, bjert färgade kopparstick eller stentryck o.s.v. I aktersalongen tronade, bland bränvinsfat, inköpta pelsverk och andra dyrbara eller ömtåliga varor, den som förde befälet om bord, en fryntlig och vänlig handelsman, som tydligen ej befattade sig mycket med sjömansgöromålen, men desto mer med handel och köpslående, och som af besättningen sällan benämndes kapten (kapitan) utan oftast husbonde (hosain). Efter ångbåten, eller den flytande handelsboden, följde på släp en eller två lodjor, som tjenade till magasin, der mjöl och salt m. fl. tyngre varor voro upplagda, der den inköpta fisken insaltades och sköttes, färskt bröd bakades för den talrika besättningen m. m. Och då ingen enda strandbrygga fans på hela vägen emellan Jenisejsk och hafvet, så förde så väl ångbåt som lodjor, för att kunna hvar som helst inlasta och aflemna varor, en hel mängd båtar och pråmar på släp. Någon plats för passagerare fans icke, men resande mottogos vänligt och gästfritt, då de kommo om bord, der de sedan fingo reda sig bäst de kunde. Det nautiska befälet fördes af två styrmän eller lotsar af ett ståtligt och originelt utseende, hvilka, klädda i långa kaftaner, hvar sin vakt sutto på en stol vid ratten, oftast utan att hålla i rodret, merendels rökande en af groft papper för hand förfärdigad cigarrett och med det mest sorglösa utseende i verlden vexlande skämtsamma ord med de nedanför gående. Förbudet att genom prat afleda rorsmannens uppmärksamhet från styrningen gälde således icke härstädes. En man stod ständigt i fören, oafbrutet undersökande djupet med en lång stång. För att undvika den djupa kungsådrans starka ström togs nämligen alltid kursen så nära stranden som möjligt, ofta så nära, att man nästan kunnat hoppa i land, och att min nordlandsbåt, som fördes på släp vid sidan af ångbåten, tidtals drogs öfver grund. Man finner häraf huru föga djupgående ångbåten var. Sibirien, särskildt Jenisejs och Lenas flodområden, har att bjuda på rika stenkolslager, som troligen utbreda sig under betydliga delar af den sibiriska slätten, men ännu ej bearbetats och föga beaktas. Flodångbåtarne eldades derför ej med kol, utan med ved, hvaraf, om jag minnes rätt, 180 famnar gingo åt för färden med ångbåten Alexander uppför floden. Endast en ringa del af denna vedqvantitet kunde ångbåten på en gång föra med sig, hvarför täta uppehåll blefvo nödvändiga, ej allenast för handel med inbyggarne, utan äfven för intagande af bränsle. Härtill kom, att den svaga ångmaskinen, oaktadt säkerhetsventilerna i nödfall öfverlastades med blyvigter, ofta nog ej var i stånd att bogsera upp all sin last emot den på sina ställen ganska strida strömmen, och att man ofta, vid försöket att nära stranden finna strömfritt vatten, stannade på grund, oaktadt de ständiga »ladno»-ropen af den i fören stående stånglotsen. Det gick derför så långsamt framåt, att resan mellan Saostrowskoj och Jenisejsk tog en hel månad. De två hufvudarmar, i hvilka Jenisej är delad söder om Jenisejsk, äro allt för strida för att de nuvarande Jenisejs-ångbåtarne skulle kunna gå uppför dem, hvaremot man, såsom jag förut omnämnt, utan svårighet färdas utför dessa floder ända bort från Selenga och Baikal-sjön å ena sidan och den sädesrika Minusinsk-trakten å den andra. Stränderna bildas här mångenstädes af höga, med rika skogar betäckta bergåsar, mellan hvilka man möter underbart vackra, med yppig växtlighet täckta dalar. Hvad jag här nämnt om sättet att färdas på Jenisej hänför sig till det år, 1875, då jag jemte två svenska naturforskare och tre norska matroser reste uppför floden. Denna var då ingalunda okänd, ty vetenskapsmän sådana som Hansteen (1829), Castrén (1846), Middendorff (vinterresor 1843 och 1844) och Schmidt (1866) hade framrest här och meddelat den vetenskapliga verlden sina iakttagelser i värderika arbeten om traktens natur och folk. Men ännu utgjorde vesteuropeens besök sällsynta undantag, ännu hade ingen vesteuropeisk handelsresande förirrat sig till dessa trakter, och i de handelsberäkningar, som de fryntligt myndige husbönderna på Jenisejs flodångbåtar uppgjorde, hade aldrig någon in- eller utförsel af varor till Europa ingått. Med ens tycktes en ny tid börja. Om ock förändringen ej gått så fort, som mången väntat, så är dock lifvet här ej mer hvad det en gång varit, och för hvart år som går blir förändringen mer och mer märkbar. Det är derför jag ansett, att anteckningarna från 1875 års färd varit förtjenta att här förvaras. [bild] [bild] NIONDE KAPITLET. De nysibiriska öarna. – Mammut. – Fynd af mammut- och noshörningsmumier. – Fossila noshörningshorn. – Stolbovoj-ön. – Liachoffs ö. – Denna ös första upptäckt. – Färd genom sundet mellan Liachoffs ö och fastlandet. – Djurlifvet derstädes. – Isbildning i vatten öfver fryspunkten. – Björnöarna. – Isens mängd och groflek börjar tilltaga. – Olika slag af hafsis. – Förnyadt försök att lemna den isfria rännan vid kusten. – Fyrpelarön. – Färd längs kusten till Kap Schelagskoj. – Framfarten fördröjes af is, grund och dimma. – Första möte med tschuktscher. – Landstigning och besök i tschuktsch-byar. – Fynd af öfvergifna tältplatser. – Handel med infödingarne försvåras af brist på bytesmedel. – Uppehåll vid Irkajpi. – Onkilon-grafvar. – Underrättelser om folket Onkilon. – Ny beröring med tschuktscher. – Koljutschin bay. – Amerikanska uppgifter om isförhållanden norr om Beringssund. – Instängningen. Efter skilsmessan stälde Lena kursen mot land; Vega fortsatte sin färd i nordostlig riktning mot de Ny-sibiriska öarna. Dessa hafva, allt sedan de upptäcktes, bland ryska elfenbensamlare varit berömda för sin utomordentliga rikedom på tänder och skelettdelar af den utdöda nordiska elefantart, som är känd under namnet mammut. Genom omsorgsfulla undersökningar af akademikerna Pallas, v. Baer, Brandt, v. Middendorff, Fr. Schmidt m. fl. vet man, att mammuten varit en egen nordisk hårbeklädd elefantart, hvilken åtminstone vissa tider af året lefvat under naturförhållanden snarlika dem, som nu äro rådande i mellersta och kanske till och med i nordliga Sibirien. Norra Asiens vidsträckta gräsmarker och skogar hafva varit detta djurs rätta hemland, och en gång måtte det derstädes hafva kringströfvat i talrika skaror. Samma eller en mycket närstående elefantart har äfven förekommit i Norra Amerika, i England, Frankrike, Schweiz, Tyskland och norra Ryssland. Ja äfven i Sverige och Finland hafva någon gång obetydliga mammutrester blifvit tillvaratagna.[224] Men medan man i Europa vanligen endast träffar några mer eller mindre oansenliga benlemningar, finner man i Sibirien ej allenast hela skeletter, utan äfven hela i jorden infrusna djur, med stelnadt blod, kött, hud och hår. Man kan häraf draga den slutsatsen, att mammuten dött ut, geologiskt taladt, för ej så synnerligen länge sedan. Detta bestyrkes dessutom af ett märkligt i Frankrike gjordt fornfynd. Jemte en mängd groft bearbetade flintskärfvor har man nämligen funnit bitar af elfenben, på hvilka bland annat en mammut med snabel, betar och hår varit inristad i grofva men omisskänliga drag och i en stil snarlik den, som utmärker de tschuktschiska ritningar, af hvilka afbildningar skola lemnas längre fram i detta arbete. Denna teckning, hvars äkthet tyckes vara ådagalagd, öfverträffar i ålder kanske hundrafaldt de äldsta minnesmärken Egypten har att uppvisa och bildar ett märkligt bevis, att teckningens urbild, mammuten, lefvat i vestra Europa samtidigt med menniskan. Mammutlemningarna härröra således från en jettestor, fordom i nästan alla nutidens kulturländer lefvande djurform, hvars utdöende våra fäder upplefvat, och hvars lik ännu ej allestädes fullständigt förruttnat. Häraf det stora och spännande intresse, som är fästadt vid allt som rör detta underbara djur. Om tolkningen af ett dunkelt ställe hos Plinius är riktig, så har mammutelfenben sedan de äldsta tider utgjort en värderad handelsvara, hvilken dock ofta förvexlats med [bild] [bild] elfenben af lefvande elefanter och af hvalross. Men skelettdelar af sjelfva mammuten omtalas utförligare först hos Witsen, som under sin vistelse i Ryssland år 1666 insamlat en mängd hithörande uppgifter och, åtminstone i andra upplagan af sitt arbete, lemnar goda afbildningar af en mammutunderkäk och kraniet af en fossil oxart, hvars ben förekomma tillsammans med mammutlemningarna (Witsen, 2:dra uppl. s. 746). Men det tyckes hafva undgått Witsen, som sjelf ansåg mammutbenen vara lemningar af forntida elefanter och som väl kände hvalrossen, att i en del af de berättelser, han anför, mammut och hvalross tydligen blifvit sammanblandade, hvilket ej är så underligt, då båda träffades vid Ishafvets kust och båda lemmade elfenben till den sibiriska handelsmannens varulager. Likaledes hänföra sig alla de underrättelser, som den franske jesuiten Avril under sin vistelse i Moskwa 1686 insamlade om det vid Tartariska hafvets (Ishafvets) kust förekommande amfibiska djuret Behemot, ej till mammuten, såsom några författare t. ex. Howorth[225] antagit, utan till hvalrossen. Namnet mammut, som väl ursprungligen är af tartariskt ursprung, tyckes äfven Witsen vilja härleda af »Behemot», om hvilken talas i 40:de kapitlet af Jobs bok. Den första mammuttand bragtes till England 1611 af Josias Logan. Den var inköpt i trakten af Petschora och väckte mycken uppmärksamhet, såsom synes af Logans anmärkning i ett bref till Hakluyt, att man ej skulle drömt om att finna en sådan vara i trakten af Petschora (Purchas, III s. 546). Då engelsmän vid den tiden ofta och länge vistats i Moskwa, så synes denna förundran antyda, att fossilt elfenben först en tid efter Sibiriens eröfring blef kändt i ryska rikets hufvudstad. Det har visserligen ej lyckats mig att under Vegaexpeditionen göra något märkligt och för mammutens forna lefnadssätt upplysande fynd[226], men då vi nu framsegla mellan stränder, sannolikt rikare på mammutlemningar än någon annan trakt af jordklotet, och öfver ett hav, från hvars botten vår skrapa jemte drifvedsbitar upphemtade halfförmultnade stycken af mammuttänder, och då de vildar, med hvilka vi kommo i beröring, flere gånger åt oss utbjödo ganska vackra mammutbetar eller af mammutelfenben förfärdigade redskap, så kan det kanske vara på sin plats att här i korthet redogöra för några af de vigtigaste mammutfynd, som blifvit för vetenskapen bevarade. Det kan härvid endast blifva fråga om fynd af mammut-»mumier»[227], ty fynden af mammutbetar tillräckligt väl bibehållna för att kunna användas till sniderier äro allt för talrika för att ens kunna förtecknas. Middendorff beräknar antalet af de betar, som årligen komma i handeln, till minst hundra par[228], hvaraf man kan sluta, att under de år, Sibirien varit kändt, användbara tänder blifvit tillvaratagna från mer än 20000 djur. [bild] Fyndet af en mammut-»mumie» omtalas för första gången utförligare i skildringen af en resa, som den ryske ambassadören Evert Yssbrants Ides, holländare till börden, år 1692 gjorde genom Sibirien till Kina. En person, som Yssbrants Ides hade med sig under färden genom Sibirien, och som hvarje år reste ut för att samla mammutelfenben, försäkrade, att han en gång i ett stycke nedrasad frusen jord funnit ett hufvud af detta djur. Köttet var ruttet, halsbenen voro ännu färgade af blod, och ett stycke från hufvudet fans en frusen fot.[229] Foten fördes till Turuchansk, hvaraf man kan sluta, att fyndet gjordes vid Jenisej. En annan gång hade samme man funnit ett par tänder vägande tillsammans 12 pud eller nära 200 kilogram. Ides’ sagesman berättade vidare, att medan hedningarne, jakuter, tunguser och ostjaker, antaga, att mammuten alltid lefver i jorden och uti denna går af och an, huru hårdt marken än må vara frusen, äfvensom att det stora djuret dör, då det kommer så högt, att det ser eller luktar luften, förmena gamla i Sibirien boende ryssar, att mammut är ett djur af samma slag som elefanten, ehuru med något krokigare och närmare hvarandra fästade tänder; före syndafloden hade Sibirien varit varmare än nu för tiden, och elefanter hade då i mängd lefvat derstädes; de hade drunknat under öfversvämningen och sedermera, då klimatet blifvit kallare, frusit in i flodslammet.[230] Ännu utförligare anföras infödingarnes sagor om mammutdjurets lefnadssätt under jorden i J. B. Müllers Leben und Gewonheiten der Ostiaken unter dem polo arctico wohnende etc., Berlin 1720 (på franska i Recueil de Voiages au Nord, Amsterdam 1731–38, T. VIII s. 373). Enligt de berättelser, som anföras af Müller, hvilken såsom svensk krigsfånge vistats i Sibirien[231], skulle betarne hafva utgjort djurets horn. Med dessa, som voro fästade strax ofvan om ögonen och voro rörliga, gräfde djuret sig fram genom lera och gyttja, men då det kom till sandblandad mark, rasade sanden tillsammans, så att det fastnade och omkom. Müller berättar vidare, att många försäkrat honom, det de sjelfva sett dylika djur på andra sidan om Beresowsk i Ural-bergens stora grottor (anf. st. s. 382). En snarlik berättelse om mammutdjurets lefnadsvanor hörde Klaproth af kineserna i den rysk-kinesiska gränsorten och handelsstaden Kjachta. Mammutelfenben ansågs nämligen der vara tänder af jetteråttan tien-shu, hvilken endast träffas i de kalla trakterna vid Ishafvets kust, skyr ljuset och lefver i mörka hålor uti jordens inre. Dess kött sades vara kylande och helsosamt.[232] Några kinesiska lärde ansågo sig till och med genom upptäckten af dessa ofantliga jordråttor på ett enkelt sätt kunna förklara jordbäfningarnas uppkomst. Först under senare hälften af förra århundradet kom en europeisk vetenskapsman i tillfälle att granska ett likartadt fynd. Genom ett ras på stranden af Wilui-floden vid 64° n. br. blef nämligen år 1771 en hel noshörning med kött och hud blottad. Dess hufvud och fötter finnas ännu förvarade i Petersburg. Allt annat fick af brist på transport- och förvaringsmedel förstöras.[233] Det som tillvaratogs visade, att denna forntida noshörning (Rhinoceros antiquitatis Blumenbach) varit hårbeklädd och afvikande från alla nu lefvande arter af samma slägte, om ock snarlik dem till gestalt och storlek. Redan långt förut hade för öfrigt hornen efter fossila noshörningar ådragit sig infödingarnes uppmärksamhet. Tågor af dessa horn användes af dem för samma ändamål, som tschuktscherna använda tågor af hvalbarder, nämligen för att förstärka bågarnes spänstighet, och ansågos derjemte utöfva ett lika välgörande inflytande på pilens träffsäkerhet, som, enligt jägar-skrocket i forna dagar hos oss, några i stöpslefven lagda kattklor och uggleögon på kulans. Invånarne trodde, att de jemte mammut-resterna funna kranierna och hornen af noshörningar härrörde från jettefoglar, om hvilka i jakutens, ostjakens och tungusens skinntält mången sägen berättades, snarlik sagan om fogeln Rook i Tusen och en natt. Ermann och Middendorff antaga till och med, att dylika fynd för ett par årtusenden tillbaka gifvit upphof till Herodots berättelse om Arimasperna och de guldbevakande griparne (Herodot, bok 4 kap. 27). Säkert är, att man under medeltiden förvarade dylika »gripklor» som stora dyrbarheter i dåtidens skatt- och konstkammare, och att de gifvit upphof till mången romantisk berättelse uti så väl vester- som österlandets sagokrans. Ännu i detta århundrade trodde den eljest skarpsynte resanden i Sibiriens ishaf Hedenström, att de fossila noshörningshornen voro verkliga gripklor. Han omtalar nämligen i sitt ofta anförda arbete, att han sett en dylik klo af 20 werschoks (0,9 meters) längd, och då han år 1883 besökte Petersburg, lyckades dervarande vetenskapsmän icke öfvertyga honom om det oriktiga i denna uppfattning. [234] Ett nytt fynd af en mammutmumie gjordes 1787, då invånarne be-   [bild] rättade för de ryska resandena Sarytschew och Merk, att ungefär 100 werst nedom byn Alasejsk, belägen vid den i Ishafvet mynnande floden Alasej, ett jettedjur blifvit ursköljdt ur strandens sandlager, i upprätt ställning, oskadadt med hud och hår. Fyndet tyckes dock ej hafva blifvit närmare undersökt.[235] År 1799 fann en tungus på den i hafvet utskjutande Tamut-halfön, strax sydost om den flodarm, genom hvilken ångbåten Lena ångade uppför floden, ett annat infruset mammutdjur. Han väntade tåligt i fem år på att jorden skulle upptina så mycket, att de dyrbara betarne blefve blottade. Djurets mjukare delar voro derför delvis sönderrifna och förtärda af rofdjur och hundar, då stället 1806 närmare undersöktes af akademikern Adams. Endast hufvudet och ett par fötter voro då något så när oskadade. Skelettet, en del af huden, en mängd långa manhår och 1½ fot långa ullhår tillvaratogos. Huru friskt liket var, kunde man se deraf, att delar af ögat ännu tydligen kunde urskiljas. Likartade lemningar hade två år tidigare träffats något längre bort från Lenas mynning, men hvarken blifvit undersökta eller tillvaratagna.[236] Ett nytt fynd gjordes år 1839, då åter ett helt mammutdjur blottades genom ett jordras vid stranden af en stor sjö på vestra sidan om Jenisejs mynningsvik, sjuttio werst från Ishafvet. Det var ursprungligen ganska oskadadt, så att till och med snabeln tyckes hafva funnits i behåll, att döma af infödingarnes uppgift, att en svart tunga, lång som en månadsgammal renkalf, hängt ut från munnen, men hade, då det år 1842 genom köpmannen Trofimows försorg afhemtades, redan blifvit mycket förstördt.[237] Näst efter den Trofimowska mammuten komma Middendorffs och Schmidts mammut-fynd. Det förra gjordes år 1843 vid Tajmur-flodens strand under 75° n. br.; det senare år 1866 på Gyda-tundran vester om Jenisejs mynningsvik vid 70°13′ n. br. De mjuka delarne vid dessa fynd voro mindre väl bibehållna än vid de förut anförda. Men fynden blefvo i alla fall för vetenskapen af en vida större betydelse derigenom, att fyndställena till fullo undersöktes af dertill fullt förberedda vetenskapsmän. Middendorff kom till det resultat, att det af honom funna djuret från sydligare trakter flutit ned till det ställe, der det träffades. Schmidt deremot fann, att det mammutförande lagret hvilade på ett marint lerlager, innehållande skal af samma högnordiska snäckarter, som ännu lefva i Ishafvet, och att det täcktes med lager af sand vexlande med ¼ till ½ fot mäktiga bäddar af förmultnade växtlemningar, hvilka fullkomligt öfverensstämde med de torfbäddar, som fortfarande bilda sig i tundrans sjöar. Till och med sjelfva den bädd af jord och lera, som omslöt benen, hudflikarne och håren af mammutmumien, innehöll stycken af lärkträd, grenar och blad af dvergbjörk (Betula nana) och af tvenne nordiska videarter (Salix glauca och herbacea).[238] Det visar sig häraf, att Sibiriens klimat vid den tiden, då detta mammut-lik inbäddades, var i det nämaste likadant som för det närvarande, och då det vattendrag, i hvars granskap fyndet gjordes, är en jemförelsevis obetydlig, helt och hållet norr om skogsgränsen belägen tundra-elf, så finnes ej heller någon sannolikhet för, att liket med vårisen drifvit från Sibiriens skogsregion mot norden. Schmidt antager derför, att den sibiriska elefanten, om den ock ej ständigt lefvat i nordligaste Asien, tidtals företagit vandringar dit, på samma sätt som nu för tiden renen begifver sig till Ishafvets kust. Redan förut hade för öfrigt v. Brandt, v. Schmal m. hausen fl. visat, att de matlemningar, som blifvit qvar i tandhåligheter på Wilui-noshörningen, utgjordes af barr och bladdelar af trädslag, som ännu lefva i Sibirien.[239] Kort efter det den på Gyda-tundran funna mammuten blifvit undersökt af Schmidt, undersöktes likartade fynd af Gerhard von Maydell på tre olika ställen mellan floderna Kolyma och Indigirka, ungefär hundra kilometer från Ishafvet. I afseende å dessa fynd kan jag endast hänvisa till en uppsats af L. von Schrenck i Petersburger-akademiens Bulletin, T. XVI 1871, s. 147. Vägledd af infödingar uppsamlade jag år 1876 vid Mesenkin-flodens utlopp i Jenisej, på 71° 28′ n. br. några benbitar och hudflikar af en mammut. Huden var 20–25 mm. tjock och nästan garfvad af ålder, hvilket ej bör förefalla besynnerligt, då man betänker, att om ock mammuten lefvat i ett af de senaste tidskiftena af jordskorpans historia, så hafva dock hundra tusen, kanske millioner år förgått, sedan det djur dött, till hvilket dessa skinnbitar en gång hörde. Det var tydligt, att de af den närbelägna Mesenkin-floden blifvit utsköljda ur tundra-stranden, men jag sökte förgäfves att få reda på det ursprungliga, troligen redan af flodslam dolda fyndstället. I granskapet träffades ett ganska vackert kranium af myskoxen. Ett nytt vigtigt fynd gjordes 1877 vid en biflod till Lena i kretsen Werchojansk, vid 69° n. br. Man fann nämligen här ett synnerligen väl bibehållet lik af en noshörning (Rhinoceros Merckii Jaeg.), till arten skild från den af Pallas undersökta Wilui-noshörningen. Innan liket bortsköljdes af floden, hann man dock äfven här endast tillvarataga det hårbeklädda hufvudet och ena foten.[240] Af detta fynd drager Schrenck den slutsatsen, att äfven denna noshörningsart varit en högnordisk, för ett kallt klimat utrustad form, som lefvat i eller åtminstone tidtals vandrat till de trakter, der liket fans. Der är nu årets medeltemperatur [241] mycket låg, vintern ytterligt kall (man har här antecknat ända till –63°,2), den korta sommaren högeligen varm. Ingenstädes på jorden visar temperaturen så vidt från hvarandra skilda extremer som här. Oaktadt träden om vintern mången gång med våldsamt dån spricka, och marken remnar af köld, så är dock skogen frodig och sträcker sig ända till granskapet af Ishafvets kust, der för öfrigt vintern är vida mildare än längre in i landet. I afseende på möjligheten för dessa stora djur att om sommaren finna tillräckligt bete i de trakter, hvarom här är fråga, bör ej förglömmas, att man på skyddade, af vårfloden öfversvämmade ställen ännu långt norr om Sibiriens skogsgräns träffar yppiga busksnår, hvilkas nyutspruckna, af ingen tropisk sol förbrända, saftiga blad torde utgöra en synnerlig läckerhet för gräsätande djur, och att äfven de kalaste landsträckor i den höga norden äro bördiga i jemförelse med många trakter, der åtminstone kamelen kan finna sin näring, t. ex. ostkusten af Röda hafvet. Ju närmare man kommer Ishafvets kust, desto allmännare förekomma mammut-lemningar, i synnerhet på sådana ställen, der efter islossning om våren större ras inträffat vid flodstränderna. Ingenstädes träffas de dock i sådan mängd som på de Ny-sibiriska öarna. Här såg Hedenström, på en sträcka af en werst, tio betar sticka fram ur jorden, och från en enda sandbank å vestsidan af Ljachoffs ö hade, då denne resande besökte stället, elfenbenssamlare under åttio år gjort sin bästa tandskörd. Att nya fynd der årligen kunna göras beror derpå, att benen och tänderna af vågsvallet sköljas fram ur strandens sandlager, så att de efter ihållande ostvind kunna under lågvatten insamlas på den då torrlagda banken. De tänder, som träffas vid Ishafskusten, sägas vara mindre än de, som träffas längre söder ut, ett förhållande hvilket möjligen kan förklaras sålunda, att under det mammuten kringströfvade på Sibiriens slätter, olika åldersklasser betade tillsammans, och att af dessa de yngre, såsom mer rörliga och kanske mer besvärade af flugor än de äldre, gått längre mot norden än dessa. Jan. –48,9   Febr. –47,2   Mars –33,9   April –14,0   Maj –0,40   Juni +13,4   ⎫ ⎬Året Juli +15,4   Aug. +11,9   Sept. +2,3   Okt. –13,9   Nov. –39,1   Dec. –45,7   ⎪–16,7 ⎭ Jemte ben af mammut skall man på de Ny-sibiriska öarna träffa en ej obetydlig mängd skelettdelar af andra djurformer, föga kända, men naturligtvis af utomordentlig vigt för utredande af den vertebratfauna, som samtidigt med mammuten lefde på Sibiriens slätter, och ej mindre märklig är den Ny-sibiriska ögruppen genom de till sitt uppkomstsätt högst gåtfulla »träberg», som Hedenström träffade på den nordostligaste öns sydkust. Dessa berg äro 64 meter höga och bestå af tjocka horisontela sandstenslager vexlande med lager af spjelkbara, bituminösa trädstammar, hopade på hvarandra ända till bergets topp. Trädstammarne ligga i bergets nedre del horisontelt, medan de i de öfre lagren stå upprätt, ehuru kanske ej rotfästade.[242] Härtill kommer, att ögruppens flora och fauna ännu äro fullkomligt okända, samt att de försteningar, deribland ammoniter med förträfflig perlemorglans, hvilka Hedenström hemförde från berglagren på Kotelnoj-ön, mana till ytterligare undersökningar, hvilka böra lemna geologen goda upplysningar om det forna klimatet och den forna fördelningen af land och haf på jordytan. Dessutom är kännedomen om de hydrografiska förhållandena härstädes ett oundgängligt vilkor för bedömandet af isförhållandena i det haf, som sköljer Asiens nordkust, här finnes den enda användbara utgångspunkten för utforskning af det ännu alldeles okända hafvet längre norr ut, och från bergen på de två nordligaste öarna trodde sig Hedenström vid hafsbandet i nordvest och nordost se otydliga konturer af nya land, på hvilka ingen menniska ännu satt sin fot. Alla dessa omständigheter förläna åt denna ögrupp ett ovanligt stort intresse i naturvetenskapligt och geografiskt hänseende, och länge kan det derför ej dröja, innan en vetenskaplig expedition blifver afsänd till dessa trakter. Just af den anledningen önskade jag nu, såsom förberedelse till en framtida färd, att åtminstone under ett par dagar få dels till fots dels i båt ströfva omkring härstädes. [bild] ________ Luften var stilla, men för det mesta mulen, temperaturen ända till +4°, hafvet isfritt, vattnets salthalt 1,8 procent med en temperatur af +2° till +3°. Det gick i början raskt framåt, men sedan vi på eftermiddagen den 28 aug. fått i sigte de vestligaste öarna, Semenoffski och Stolbowoj, blef hafvet så grundt, att vi på långa sträckor nödgades fara fram öfver 6 till 7 meters vatten. En del mycket sönderfrätt is, eller snarare issörja, möttes äfven, hvilken nödgade oss till tidsödande omvägar och hindrade Vega att framgå med full fart. Djurlifvet var bland det fattigaste jag sett under mina många resor i polarhafven. Endast en eller annan säl syntes. Af foglar sågos några tärnor och måsar samt till och med långt ut på hafvet ett temligen stort antal simsnäppor – den asiatiska ishafskustens allmännaste fogelart, åtminstone om hösten. Stolbowoj-ön var, i synnerhet på norra sidan, hög med tvärbranta stränder, hvilka erbjödo ypperliga häckningsställen för alkor, tejstar och måsar. Vid alla dylika klippor häcka på Spetsbergen milliontals foglar, hvilka man redan ute på det omgifvande hafvet möter i stora skaror letande efter sin föda. Här sågs ej en enda alka, och äfven måsarnes antal var ringa, hvilket visserligen i någon mån berodde på den sena årstiden, men kanske äfven derpå, att icke någon fogelkoloni slagit sig ned på öns klippstränder. Hafvets botten bestod på vissa ställen af hårdt packad sand eller snarare, såsom jag längre fram skall söka visa, af frusen sand; härifrån upphemtade trawlnätet inga djur. På andra ställen fans en lera, ytterst rik på Idothea entomon och Sabinei samt en otrolig massa bryozoer, liknande äggsamlingar af mollusker. Först den 30 augusti kommo vi utanför vestsidan af Ljachoffs-ö, vid hvilken jag ämnat landstiga. Nordkusten och, såsom det dagen derpå visade sig, äfven ostkusten var isfri, men de under de senare dagarne rådande vindarne hade hopat en massa sönderfrätt is mot vestkusten. Dessutom var hafvet här så grundt, att man redan på ett afstånd af 15′ från land hade ett djup af endast 8 meter. Den mot öns vestkust hopade isen bildade visserligen icke något synnerligt svårt hinder för Vegas framfärd, men för den händelse man försökt landstiga här, kunde den hafva blifvit obehaglig nog, när det gält att med båt eller ångslup tillryggalägga den betydliga sträckan mellan fartyget och land, och den kunde till och med, i fall en hastig frost inträffat, blifvit en boja, som för vintern fängslat oss vid detta ställe. Äfven en plötsligt uppkommen storm kunde i detta grunda farvatten blifva en verklig fara för det på en öppen redd förankrade fartyget. Utsigten att under några dagar få ströfva omkring på ön syntes mig icke uppväga faran att förfela expeditionens hufvudändamål. Jag uppgaf derför för denna gång planen att landstiga. Kursen stäldes söder ut mot det i Sibiriska Ishafvets historia så illa beryktade sund, som skiljer Ljachoffs ö från fastlandet. [bild][bild] Så vidt man på afstånd kunde döma af bergens utseende, bestod Stolbowoj af lagrade bergarter, Ljachoffs ö deremot, liksom det motsatta fastlandet, af höga, starkt söndersplittrade bergkullar, förmodligen bildade af plutoniska stenmassor. Mellan dessa finnas vidsträckta slättmarker, hvilka enligt uppgift af landtmätaren Chwoinoff, som på kejserlig befallning år 1775 besökte ön, äro bildade af is och sand, hvari ligga inbäddade ofantliga massor ben och betar af mammut, blandade med horn och skallar af någon oxart och. horn af noshörningar. Hvalben och ben af hvalross nämnas ej såsom der förekommande, men väl »långa smala skruf-formiga ben», hvarmed förmodligen menas tänder af narhvalen.[243] Allt var nu snöfritt, om man undantager en eller annan djupare klyfta mellan bergen. Några spår till isbräer syntes ej, ej ens sådana små issamlingar, som på Spetsbergen träffas öfverallt, der landet höjer sig några få hundra fot öfver hafsytan. Att döma af bergens utseende hafva ej heller fordom några glacierer funnits i dessa trakter, och detsamma är helt säkert förhållandet på fastlandet. Nordligaste delen af Asien har i så fall aldrig varit täckt af en sådan isbädd, som anhängarne af en allmän, hela jordklotet omfattande istid antaga. Den stora ön midt emot Swjatoinos upptäcktes 1770 af Ljachoff, hvars namn ön nu bär. År 1788 träffade Billings’ handsekreterare Martin Sauer Ljachoff i Jakutsk, men denne var då gammal och orkeslös, hvarför han, då Sauer begärde upplysningar om öarna i Ishafvet, hänvisade honom till en af sina följeslagare Zaitai Protodiakonoff. Denne förtäljde, att upptäckten föranledts af en ofantlig renhjord, som Ljachoff i april månad 1770 såg gå från Swjatoinos mot söder, och hvars spår kommo öfver isen norr ifrån. Under den riktiga förutsättningen, att renarne kommo från något norr ut beläget land, följde Ljachoff i en af hundar dragen släde spåren och upptäckte sålunda de två sydligaste af de Ny-sibiriska öarna, en upptäckt som af kejsarinnan Katarina II belönades med uteslutande rätt att på dem jaga och samla elfenben.[244] [bild] Ljachoff uppgifver bredden af sundet mellan fastlandet och den närmaste stora ön till 70 werst eller 40′. Wrangels karta åter upptager bredden till ej fullt 30′. På fastlandssidan begränsas det af en långt utskjutande bergsudde, som ofta utgjort vändpunkten vid försöken att från Lena-flodens mynning framtränga mot öster, och som kanske just derför, i likhet med många andra för sjöfaranden farliga uddar vid Rysslands nordkust, erhållit namnet Swjatoinos (den heliga udden), ett namn som för de äldsta ryska ishafsfararne tyckes hafva varit liktydigt med »udden som man svårligen kan komma förbi». Ingen tänker dock numera med någon förskräckelse på de tvenne »heliga uddar», hvilka fordom begränsade de vid Hvita hafvet boende ryssarnes och finnarnes sjöfärder mot öster och vester, och på samma sätt skall det en gång, derom är jag fullt förvissad, komma att gå äfven med denna och alla andra heliga uddar i Sibiriens Ishaf. Hafsvattnet i sundet var starkt uppblandadt med flodvatten och af en jemförelsevis hög temperatur, äfven på ett djup af 9 till 11 meter. På hafsbottnen fans ett artfattigt, men individrikt djurlif, bestående hufvudsakligast af Idothea entomon, af hvilken dr Stuxberg räknade 800 exemplar från ett enda skraptag. Derjemte erhöllos, förutom ett eller annat exemplar af Idothea Sabinei, spongier och bryozoer i riklig mängd samt smärre musslor, snäckor, maskar o.s.v. Åtskilliga fiskar togos äfven och några små alger. Dessutom upphemtade trawlnätet från bottnen några flisor af mammutbetar och en mängd träbitar, för det mesta stickor och qvistar, hvilka tycktes hafva stått upprätt i leran, att döma deraf, att deras ena ända ofta var betäckt med lefvande bryozoer. Vid draggningarna voro dessa stickor till stor olägenbet, i det de sönderrefvo det längs bottnen släpande nätet. Natten mot den 31 augusti, då vi ångade förbi Swjatoinos, iakttogs en egendomlig företeelse. Himmelen var molnfri i zenit och på östra delen af himlahvalfvet; i vester stod deremot en tjock blygrå molnbank. Vattnets temperatur vexlade nära ytan mellan +1° och +1°,6, luftens på fartyget mellan +1°,5 och +1°,8. Oaktadt således så väl luften som vattnet hade en temperatur något öfver fryspunkten, syntes is bilda sig på den lugna spegelblanka hafsytan. Denna is bestod dels af isnålar, dels af en tunn ishinna. Jag har förut flere gånger iakttagit en liknande företeelse i de arktiska hafven, d.v.s. sett is bilda sig vid en lufttemperatur öfver 0°. Vid detta tillfälle, då äfven det öfversta vattenlagret var öfver 0°, är isbildningen tydligen ett slags rimfrostfenomen, beroende på värmeutstrålning, kanske så väl uppåt mot luften, som nedåt mot det under 0° afkylda vattenlagret på bottnen. Hela dagen fortsatte vi vår färd mot öster under härligt väder, i smul isfri sjö. Likaså den 1 september, under svag sydlig vind och en lufttemperatur vid middagstiden i skuggan af +5°,6. Natten mot den 2 september blef vinden nordlig, och luftvärmen sjönk till –1°. Land sågs föga, ehuru vi fortfarande ej voro synnerligen långt ifrån kusten. Närmast denna fans en bred isfri eller nästan isfri ränna, men längre utåt hafvet vidtog is. Den följande natten inträffade ett snöfall, så att hela däcket och Björnöarna, som vi nådde den 3 september middagstiden, blefvo snöstänkta. Hittills hade vi under hela vår segling längs kusten knappast mött några andra drifisfält än sådana, som bildades af frätta, flerstädes nästan till issörja förvandlade, jemna, tunna och spröda isstycken, utan isfot och ofta smutsiga på ytan. Intet isberg hade synts till och ej heller några sådana större glacierisblock som de, hvilka vid Spetsbergens kuster ersätta de grönländska isbergen. Men öster om Swjatoinos började isen tilltaga i groflek och få samma utseende som isen norr om Spetsbergen. Den var här tilllika mindre smutsig och hvilade på en hård, djupt under vattnet utskjutande, för seglaren försåtlig isfot. Man kan indela polarhafvets is i följande slag: 1. Isberg. De verkliga isbergen hafva en höjd öfver vattenytan af ända till 100 meter. De stranda ofta på ett djup af 200 till 300 meter och hafva således någon gång en tvärgenomskärning af ända till 400 kanske 500 meter. Arealen kan uppgå till flere qvadratkilometer. Dylika ofantliga isblock utskjuta i norra polarhafvet endast från Grönlands och, enligt uppgift af Payer, äfven från Frans Josefs lands isbräer, men ej, såsom några författare (Geikie, Brown m. fl.) synas antaga och genom oriktiga schematiska taflor närmare belyst, från glacierer som skjuta ut till det öppna hafvet och der afslutas med ett tvärbrant, jemnt afskuret bräm, utan från mycket ojemna, långt innan de nå hafvet i isberg söndersplittrade isbräer, hvilka alltid utmynna i bottnen af djupa fjordar. Önskligt vore, att de, som skrifva om isbergens uppkomst, ville beakta det faktum, att isberg endast bildas der, hvarest en häftig rörelse i ismassan eger rum, hvilken åter inom jemförelsevis kort tid har till följd utgräfningen af den djupa isfjorden. Det största isberg, som, så vidt jag vet, uppmätts i den mellan Spetsbergen och Wrangels land belägna delen af polarhafvet är ett, som Barents såg vid Kap Nassau den 17/7 augusti 1596. Det var 16 famnar högt och hade strandat på 36 famnars djup. I det Södra Ishafvet skola isberg förekomma i riklig mängd och af ofantlig storlek. Om man får antaga, att de hafva ett likartadt uppkomstsätt som isbergen vid Grönland, så är det sannolikt, att ett vidsträckt, af djupa fjordar inskuret fastland finnes omkring sydpolen. 2. Glacier-isblock. Dessa, som väl ofta fått namn af isberg, skilja sig från de verkliga isbergen ej allenast genom storleken, utan äfven genom uppkomstsättet. De hafva sällan en genomskärning af mer än 30–40 meter och skjuta endast undantagsvis mer än 10 meter högt öfver vattenytan. De uppkomma genom »kalfning» af glacierer, som med ett rakt och jemnhögt tvärbrant bräm skjuta ut i hafvet. Dylika glacierer förekomma i mängd vid Spetsbergens kuster, och de äro der af samma höjd som likartade, jemnt afskurna glacierer på Grönland. Enligt utsago af dansken Petersen, följeslagare på så väl Kanes resa 1853–55 som Torells 1861, lära isbräerna t. ex. i Hinlopen Strait på Spetsbergen vara fullt jemförliga i afseende å storlek och brämets höjd öfver hafsytan med den mäktiga och mångomskrifna Humboldt-glacieren på Grönland. Äfven på Spetsbergen träffar man på ett par ställen miniaturbilder af de grönländska is-strömmarne, t. ex. den isbrä, som igenfylt Nordhamnen i Belsound, en annan isbrä, som fylt en gammal holländsk hvalfångarehamn mellan Recherche bay och van Keulen bay, en isbrä på nordsidan af Wahlenbergs bay, och kanske vid den på min karta till 1872 års resa såsom en bugt på Nordostlandets ostkust utprickade del af inlandsisen. Möjligt är till och med, att smärre isberg kunna utskjutas från det sist angifna stället och derifrån drifva ut i hafvet vid Spetsbergens ostkust. Glacieris visar en stor benägenhet att utan märkbar orsak sönderfalla i smärre stycken. Den är full med blåsor, innehållande sammanpressad luft, hvilken, då isen smälter, sönderspränger sitt förtunnade hölje med ett knistrande ljud, likt sprakandet af en elektrisk gnista. Den förhåller sig således i detta hänseende på samma sätt som en del stensaltarter (knistersalt), hvilka upplösa sig i vatten under små explosioner. Barents berättar, att han den 20/10 augusti 1596 förankrat sitt fartyg vid ett isblock, som stannat på grund vid Novaja Semljas nordkust. Plötsligen och utan någon märkbar orsak söndersprang isklippan i hundratals smärre stycken med ett förfärligt buller och till stor förskräckelse för alla man. Likartade fall i mindre skala har jag sjelf bevittnat. Orsaken härtill synes mig vara följande. Isblocket har i glacieren varit utsatt för ett mycket starkt tryck, hvilket upphört sedan det fallit ned i hafvet. Oftast utjemnar sig nu trycket utan någon söndersprängning, men någon gång händer, att isblockets inre starkt sammanpressade delar, oaktadt trycket upphört, icke kunna fritt utvidga sig till följd af det sammanhängande ishölje, af hvilket de fortfarande omgifvas. En stark inre spänning i hela ismassan måste derigenom uppstå, som slutligen föranleder dess sönderspringande i tusentals stycken. Man har således här en Bologneserdroppe, men en sådan hvars genomskärning kan vara ända till 50 meter, och som består ej af glas, utan af is. Glacier-isblock förekomma rikligt vid Spetsbergens och norra Novaja Semljas kuster, men tyckas saknas eller vara ytterst sällsynta längs hela Asiens nordkust, mellan Jugor Schar och Wrangels land. Öster derom förekomma de åter, ehuru ej synnerligen talrikt. Detta tyckes visa, att det vestra Sibiriska ishafvet icke omgifves af några glacialland. Vanligen är glacierisen blå till färgen. Vid smältning ger den ett rent, saltfritt dricksvatten. Någon gång innehåller den dock spår till salt, hvilket härrör från det hafsstänk, som stormarne föra högt upp på glacierens yta. 3. Isstycken från den under vintern vid hafs- eller flodstränder bildade isfoten. Dessa skjuta någon gång 5–6 meter öfver vattenytan. De bestå vanligen af smutsig, jordblandad is. 4. Flodis, jemna jemförelsevis små isfält, som, då de komma till hafvet, redan äro så sönderfrätta, att de snart bortsmälta och försvinna. 5. Fångstmännens bay-is, hvarmed förstås jemna isfält, som bildat sig i fjordar och bugter vid kusterna, och som der varit utsatta för en jemförelsevis tidig sommarvärme. Bay-isen bortsmälter derför under sommaren helt och hållet, och den plägar icke vara mycket hopskrufvad. När all snö på densamma försvunnit, ser man öfver vattenbrynet föga af denna på samma sätt som vattnet färgade is, medan under vattnet ganska betydliga osmälta, hårda delar ännu kunna finnas qvar. Detta har gifvit fångstmännen anledning till det med ifver försvarade påståendet, att isen om hösten slutligen skulle försvinna genom att sjunka. Nästan all den is, vi mött under resans lopp, har hört till denna grupp. 6. Hafsis eller grof is, som ofta visar spår af att hafva varit mycket hopskrufvad, men som icke varit utsatt för någon tidig sommarvärme. Fångstmännen kalla den »hafsis», viljande, efter hvad jag förmodar, dermed beteckna, att den bildat sig i hafvet högre upp mot norden. Att den norr ifrån drifvit ned, eger nog sin riktighet, men att den skulle bildats långt från land, på betydligt djup i öppna hafvet, torde vara ovisst, enär den der bildade isen knappast lär blifva synnerligen mäktig. Snarare torde den hafva drifvit ned från omgifningarna af en ännu okänd polarkontinent. Denna is bildar hufvudmassan af isfälten i hafven öster om Grönland, norr om Spetsbergen, mellan Spetsbergen och Novaja Semljas norra ö samt norr om Beringssund. I de nordliga hafven hinner den ej fullständigt bortsmälta under sommaren, och lemningar af hafsis ingå derför ofta som beståndsdelar i den under följande vinter bildade bay-isen. Denna blir då knölig och ojemn, derigenom att rester af gammal hafsis frysa in i den nybildade isen. Hafsisen är ofta hopskrufvad till stora torosser eller iskast, bildade af isstycken, som i början äro kantiga och löst staplade öfver hvarandra, men småningom afrundas och frysa tillsammans till ofantliga isblock, hvilka jemte glacier-isblocken bilda hufvudmassan af de grundisar, som träffas vid polarländernas kuster. Det vatten, som erhålles genom smältning af hafsis, är ej fullkomligt fritt från salt, men ju äldre denna is blir, desto mera minskas salthalten. ________ Öster om Björnöarna hade en grof hafsis i temligen täta massor drifvit ned mot kusten, dock ännu lemnande en öppen isfri ränna längs land. Här var det högre djurlifvet ytterst fattigt, hvilket, hvad fogellifvet beträffar, i viss mån måste tillskrifvas den sena årstiden. Wrangel talar nämligen om en klippa vid Björnöarna, som var täckt af tallösa fogelbon. Dessutom såg han på den största af dessa öar spår af björn, varg, räf, lemmel och ren (Wrangels Reise, I s. 304 o. 327). Nu var det omgifvande hafvet fullkomligt öde. Ingen hvitbjörn helsade oss från isstyckena, ingen hvalross och endast ytterst få sälar syntes. Under mången vakt såg man ej en enda simfogel. Endast simsnäppan förekom fortfarande i någon större mängd, äfven temligen långt ut till sjös. Kanske var den stadd på flyttning norr ifrån. Det lägre djurlifvet var rikare. Från hafsytan upphemtade släphåfven åtskilliga små ytkrustaceer, sjelfva obetydliga, men vigtiga såsom föda åt större djur, och från hafvets botten erhölls fortfarande en riklig mängd af samma djurformer som från sundet vid Swjatoinos. Härtill kommo några vackra sjöstjernor och en hop ganska stora bägarsvampar. Den 3 september, sedan vi seglat förbi Björnöarna, stäldes kosan rakt på Kap Schelagskoj. Såsom en blick på kartan utvisar, förde oss denna kurs långt från kusten och sålunda bort från den landvattenränna, i hvilken vi hittills framseglat. Isen var grof och tät, ehuru till en början så fördelad, att det »var framkommeligt». Men med en nordlig vind, som natten mot den 4 september börjat att blåsa, föll temperaturen under fryspunkten, vattnet mellan drifisstyckena betäcktes med en ganska tjock isskorpa, och drifisen tätnade allt mer och mer. Det blef härigenom omöjligt att fortsätta den antagna kursen. Vi vände derför mot land och nådde kl. 6 e. m. efter åtskilliga bugter i isen och en eller annan törn mot de isstycken, som spärrade vår väg, åter igen den 8 till 12 kilometer breda, isfria rännan närmast land. Medan vi lågo ett obetydligt stycke in bland drifisfälten, kunde vi ej se spår till öppet vatten, utan det såg ut, som om den täta isen sträckt sig ända intill land, ett förhållande som visar, huru försigtig sjöfararen bör vara att uttala ett omdöme om drifisens beskaffenhet bortom fartygets omedelbara granskap. Lufttemperaturen, som inom isfältet sjunkit till –3°, steg nu med ens till +4°,1, medan vattnets värme höjde sig från –1°,2 till +3°,5 och dess salthalt minskades från 2,4 till 1,3 procent. Allt visade, att vi nu kommit in i Kolymas strömfåra, hvilken på grund af förhållanden, som jag förut angifvit, från flodmynningen drager sig längs landet mot öster. [bild] De utanför Kolymas mynning belägna Björnöarna äro till större delen bildade af en platonisk bergart, hvars öfversta del vittrat sönder, men qvarlemnat jettelika fristående pelare. Fyra dylika pelare hafva åt den ostligaste bland öarna gifvit namnet Fyrpelarön. Likartade ruinlika bildningar träffas ej allenast på det midt emot liggande Kap Baranow, utan äfven på en mängd andra ställen å den längre öster ut belägna delen af Sibiriens nordkust. Oftast äro klippruinerna hopade tillsammans öfver betydande områden i grupper och regelbundna rader. Härigenom erhålla de, sedda från hafvet, en så förvillande likhet med ruiner af en jettestor stad, som en gång varit omgifven af starka murar och full med tempel och praktbyggnader, att man nästan frestas att i dem se minnen af en Tamerlans eller Tschingiskans bragder här uppe i den höga norden. [bild] Bergstopparnes norra sida var pudrad af nyfallen snö, men för öfrigt var landet snöfritt. Afståndet mellan sydspetsen af Ljachoffs ö och Björnöarna är 360′. Denna sträcka hade vi tillryggalagt på tre dagar; vi hade således gjort 120′ på dygnet eller 5′ i timmen. Om man tager i betraktande den tid, som förloras genom draggningar, lodningar och bestämning af vattnets temperatur och salthalt på olika djup, samt den försigtighet seglaren måste iakttaga under en färd i ett alldeles okändt farvatten, så visar denna hastighet, att vi ännu under denna del af resan varit endast obetydligt hindrade af is. Kap Baranow passerades natten mot den 5 sept. i en isfri ränna närmast kusten, mynningen af Tschaun-bay natten mot den 6 sept., och Kap Schelagskoj nåddes den 6 kl. 4 e. m. Afståndet mellan denna udde och Björnöarna är i rak linie 180′. Till följd af de många omvägarna i isen hade vi behöft 2½ dygn för att tillryggalägga denna sträcka, hvilket motsvarar 72′ i dygnet eller 3′ i timmen, en hastighet, som vid en färd i ett okändt, för det mesta isbeströdt farvatten ännu måste anses ganska tillfredsställande. Men hädanefter började det gå vida långsammare. Midnattstiden var solen redan 12° till 13° under horisonten, och nätterna voro numera så mörka, att vi måste finna oss i att vid denna tid af dygnet under flere timmar ligga stilla, förtöjda vid någon större grundis. En ytterligare tidsförlust förorsakade den täta dimma, som ofta var rådande om dagen, och som i det okända grunda farvattnet närmast land nödgade kapten Palander att framgå med ytterlig försigtighet. Seglatsen längs Asiens nordkust började blifva något enformig. Äfven den ifrigaste polarfarare kan i längden ledsna på idel is, grund och dimma och idel dimma, grund och is. Nu inträdde dock en angenäm omvexling, i det att vi ändtligen kommo i beröring med infödingar. Vi hade under hela sträckan från Jugor Schar till Kap Schelagskoj ej sett några menniskor eller menniskoboningar, om jag undantager den gamla obebodda stugan mellan Kap Tscheljuskin och Chatanga. Men den 6 september, då vi voro ett stycke utanför Kap Schelagskoj, varskoddes tvenne båtar. Alla man, med undantag af kocken, som af ingen katastrof kunde förledas att lemna grytor och stekpannor, och som kringseglat Asien och Europa kanske utan att en enda gång hafva varit i land, rusade upp på däck. Båtarne voro af skinn, byggda på samma sätt som eskimåernas umiaker eller qvinnobåtar. De voro fullastade med skrattande och pladdrande infödingar, män, qvinnor och barn, hvilka med rop och åtbörder gåfvo till känna, att de ville komma om bord. Maskinen stoppades, båtarne lade till, och en mängd skinnklädda, barhufvade varelser klättrade upp öfver relingen på ett sätt, som tydligen gaf till känna, att de sett fartyg förut. Ett lifligt språkande började, men vi kommo snart under fund med, att ingen af båtarnes eller fartygets besättning kände något för båda gemensamt språk. Det var en ledsam omständighet, men man hjelpte sig, så godt sig göra lät, med tecken. Pladdret hindrades häraf icke, och stor glädje blef snart rådande, i synnerhet sedan några skänker utdelats, hufvudsakligast af tobak och holländska lerpipor. Märkvärdigt var, att ingen af dem kunde tala ett enda ryskt ord, hvaremot en gosse kunde hjelpligt räkna till tio på engelska, hvilket visar, att infödingarne här stå mera i beröring med amerikanska hvalfångare än med ryska köpmän. Sjelfva vidkändes de namnet tschuktsch eller tschautschu. [bild] Många af dem voro höga, resliga och väl växta män. De voro klädda i åtsittande skinnbyxor och peskar af renskinn. Hufvudet var bart, håret alldeles kortklippt, med undantag af en smal frans framtill, der håret hade en längd af 4 centimeter och var nedkammadt öfver pannan. Några hade en mössa, af samma slag som ryssarne vid Chabarowa begagnade, instucken bak i bältet, men de tycktes anse väderleken ännu för varm för hufvudbonads begagnande. De flestas hår var blåsvart och ytterst tätt. Qvinnorna voro tatuerade med svarta eller svartblå streck öfver pannan och näsan, en mängd likadana streck på hakan och slutligen några granlåter på kinderna. Ansigtstypen föreföll ej så obehaglig som samojedernas och eskimåernas. Några af de unga flickorna voro till och med ej absolut fula. I jemförelse med samojederna voro de äfven temligen rena och hade en vacker, nästan hvitröd hy. Ett par af männen voro alldeles ljusletta. Förmodligen voro de ättlingar af ryssar, hvilka af en eller annan anledning, som krigsfångar eller rymmare, kommit att lefva bland tschuktscherna och hos dem blifvit nationaliserade. Efter en stund fortsatte vi vår färd, sedan tschuktscherna återvändt till sina båtar, synbarligen väl förnöjda med de skänker de erhållit, med den bladtobak som jag bundtvis utdelat, med lerpiporna, af hvilka hvar och en fick så många han kunde bära mellan fingrarne, med de granlåter och gamla kläder, som mina kamrater och manskapet strött omkring sig med gifmild hand. Alla voro vi nämligen öfvertygade, att vi efter några dagar skulle framkomma till farvatten, der vinterkläder vore alldeles obehöfliga, der brist på ett eller annat lätt skulle kunna ersättas i närmaste hamn, och der bytesmedlet ej skulle utgöras af varor, utan af stämplade metallbitar och papperslappar. [bild] Hela dagen den 7 sept. ångade vi vidare längs kusten i temligen fördelad is. Om natten lade vi till vid en drifisflak. Svabeln och trawlnätet utsattes och lemnade en mycket rik skörd. Men om morgonen funno vi oss åter så omgifna af is och dimma, att vi, efter några fåfänga försök att genast komma vidare, nödgades lägga till vid ett större drifisstycke nära stranden. När dimman lättat så mycket, att fartyget kunde skönjas från land, fingo vi åter besök af en mängd infödingar, hvilka såsom förut af oss undfägnades efter bästa förmåga. De inbjödo oss med tydliga tecken att landstiga och besöka deras tält. Då det i alla fall var omöjligt att strax fortsätta färden, antog jag inbjudningen, lät sätta ut en båt och gick jemte de flesta af kamraterna i land. Stranden bildas här af en låg sandvall, som framgår mellan hafvet och en mindre, nästan i jemnhöjd dermed belägen grund lagun eller sötvattensjö. Längre in höjer sig landet småningom till kala, snöfria eller af de sista dagarnes snöfall med ett tunnt snöpuder täckta bergshöjder. Lagunbildningar antingen med sött eller salt vatten af samma slag som de, hvilka vi här sågo för första gången, äro betecknande för Sibiriens nordöstra kust. Det är dessa bildningar, som gifvit upphof till påståendet, att vid Sibiriens nordkust gränserna mellan haf och land äro svåra att uppdraga. Om vintern kan detta nog vara förhållandet, ty den låga vall, som skiljer lagunen från hafvet, är, när den blifvit snötäckt, svår att urskilja, och vid vinterfärder längs kusten kan det derför lätt hända, att man är långt in på land, medan man ännu tror sig vara ute på hafsisen. Men sedan snön bortsmält, är gränsen skarp nog och hafvet ingalunda så långgrundt, som äldre uppgifter gifva vid handen. En ständig ismuddring eger ock här rum under sommaren. Redan helt nära stranden har man derför 2 meter djupt vatten och en kilometer längre ut 10 till 11 meter. Utanför de höga berguddarne är det vanligen farbart vatten, till och med för djupgående fartyg, tätt intill klipputsprånget. [bild] Tschuktschernas byar uppslås vanligen på sjelfva den strandvall, som skiljer lagunen från hafvet. Bostäderna utgöras af rymliga skinntält, hvilka omsluta en af varma väl beredda renskinn omgifven parallelipipedisk sofkammare, som upplyses och uppvärmes af en eller flere tranlampor. Det är här som familjen sofver om sommaren, och här har den mest hela dygnet om sitt tillhåll under vintern. Om sommaren, mindre ofta om vintern, eldar man dessutom i midten af det yttre tältet med ved, för hvilket ändamål ett hål öppnas i toppen på det brutna tälttaket. Men att nödgas använda ved till det inre tältets uppvärmning anse tschuktscherna för höjden af bränslebrist. Vi blefvo öfverallt mycket vänligt emottagna, och man bjöd oss hvad huset förmådde. För tillfället var tillgången på föda riklig. Uti ett tält kokades renkött i en stor gryta af gjutjern. Vid ett annat höll man på att stycka och uttaga inelfvorna från två nyss skjutna eller slagtade renar. Vid ett tredje sysslade en gumma med att ur renarnes våm uttaga det gröna, spenatlika innehållet och proppa det i en sälskinnssäck, tydligen för att förvaras till grönfoder under vintern. Handen begagnades härvid som skopa, och de nakna armarna voro högt upp färgade af den just ej aptitliga spenaten, som dock, enligt meddelanden af danska kolonister i Grönland, ej skall hafva någon obehaglig smak. Andra skinnsäckar fylda med tran stodo uppradade längs tältens väggar. Man utbjöd tran till salu, och syntes förvånad öfver, att vi ej ville tillbyta oss något deraf. I alla tält funnos sönderstyckade sälar, ett bevis att sälfångsten under de senare dagarne varit riklig. Vid ett tält lågo två friska hvalrosshufvuden med stora vackra betar. Jag sökte förgäfves tillbyta mig dessa hufvuden, men följande dagen utbjödos tänderna åt oss. Tschuktscherna tyckas hafva fördom mot att afyttra hufvuden af dödade djur. Enligt äldre resebeskrifvare egna de till och med hvalrosshufvudet ett slags dyrkan. Barn funnos i mängd, friska och frodiga. I det inre tältet gingo de större barnen nästan nakna, och härifrån såg jag dem utan skor eller andra kläder begifva sig ut och springa mellan tälten på den rimfrostklädda marken. De mindre kringburos af så väl män som qvinnor på axlarne, hvarvid de voro så påpaltade, att de liknade skinnbollar. Barnen behandlades med utmärkt vänlighet, och aldrig hörde man de äldre till dem yttra ett ondt ord. Jag tillbytte mig här en mängd husgerådssaker och drägter, hvilka jag framdeles skall beskrifva. Om morgonen den 9 sept. sökte vi ånga vidare, men nödgades snart af den täta dimman att åter lägga bi vid en grundis, hvilken, då dimman lättat, befans hafva strandat alldeles nära land. Djupet var här 11 meter. På detta ställe lågo vi till den 10 om morgonen. Stranden bildades af en sandvall[245], som strax ofvanom högsta vattenståndet var täckt med en tät gräsmatta, ett vittne derom att klimatet här, oaktadt granskapet till köldpolen, är vida gynsammare för växtlighetens utveckling än till och med de bäst gynnade delar af Spetsbergens vestkust. Längre inåt land sågs en ganska hög, men snöfri bergsträckning och långt bortom den några höga snötoppar. Inga isbräer funnos här, ehuru jag anser det sannolikt, att smärre glacierer kunna träffas i dalarne mellan de höga fjellen i det inre af landet. Ej heller sågos några flyttblock hvarken i det inre kustlandet eller längs strandvallen. Något sådant istäckt land som Grönland torde sålunda knappast för närvarande begränsa Sibiriens ishaf mot norr. På ett par ställen vid hafsbandet i granskapet af vår ankarplats var den fasta klyften blottad. Den bildade der 9 till 12 meter höga, tvärbranta strandafsatser, bestående af talkskiffer, mer eller mindre kiselblandad kalk och kiselskiffer. Lagren voro nästan upprättstående, ströko från norr till söder och förde icke några försteningar. I geologiskt hänseende voro derför dessa klippor af föga intresse. Men de voro rikt lafklädda och lemnade dr Almqvist goda bidrag till kännedom om denna trakts förut alldeles okända lafflora. Skörden af högre landväxter blef deremot till följd af den långt framskridna årstiden obetydlig, om ock af stort vetenskapligt intresse såsom kommande från en trakt, förut aldrig besökt af någon botaniker. I hafvet draggade dr Kjellman förgäfves efter alger. Af högre djur sågo vi endast en hvalross och några få sälar, men inga landdäggdjur. Lemlar måtte dock tidtals förekomma i otrolig mängd, att döma af de hål och gångar, gräfda af dessa djur, som i alla riktningar genomkorsade marken. Bland foglar var simsnäppan fortfarande den allmännaste arten i synnerhet på hafvet, der densamma i skaror af sex till sju stycken beskäftigt sam af och an mellan isbitarne. Några tält träffades icke i granskapet af fartygets ankarplats, men på många ställen af stranden sågos märken efter gamla tältplatser, nedsotade kullerstenar, som användts till tältens uppspänning, sönderslagna husgerådssaker och framför allt benlemningar af säl, ren och hvalross. På ett ställe lågo en mängd hvalrosskallar i en ring, möjligen lemningar af ett efter en större fångst anstäldt kalas. Nära en tältplats, vid mynningen af en ännu ej utsinad eller utfrusen bäck, upptäckte dr Stuxberg några små kullar, innehållande brända ben. Förbränningen hade varit så fullständig, att endast en af de funna benbitarne kunde af dr Almqvist bestämmas. Det var en menniskotand. Efter bränningen hade benlemningarna och askan blifvit samlade i en grop och täckta först med torf och sedan med små flata stenar. Tältplatserna föreföllo mig vara öfvergifna för endast några få år sedan, och äfven bensamlingarna tycktes ej vara gamla. Man bör dock vara mycket försigtig, då man i de arktiska trakterna söker uppskatta en gammal tältplats’ ålder, emedan man vid bedömande af de förändringar, som jordytan med tiden undergår, lätt låter leda sig af erfarenheten från sydligare trakter. Huru föga denna erfarenhet kan användas i den höga norden, visas af Rinks påstående, att man på Grönland vid några af de norska kolonisternas i århundraden ödelemnade stugor[246] ännu kan urskilja gångstigar, en iakttagelse som jag knappast ville sätta tro till, innan jag sjelf sett något likartadt vid en sedan ett eller par århundraden tillbaka öfvergifven hustomt i bottnen af Jakobshavns isfjord på nordvestra Grönland. Gångstigar, lika skarpa som om de varit trampade i går, utgingo här från ruinen af stugan i olika riktningar. Det kan derför ganska väl hända, att de vid vår nuvarande ankarplats belägna tältplatserna voro äldre än man vid första påseendet kunde förmoda. Några betydande afskrädeshögar funnos här ej. [bild] Det var nu första gången ett fartyg lade till vid denna kust. Vår hitkomst ansågs derför uppenbarligen af infödingarne som en mycket märklig händelse, och ryktet derom tycktes hafva spridt sig hastigt. Vi mottogo nämligen, oaktadt tält icke funnos i granskapet, talrika besök. Jag begagnade fortfarande tillfället att tillbyta mig en mängd för tschuktschernas lefnadssätt betecknande redskap. Åtta år förut hade jag insamlat och uppköpt en mängd »ethnographica» i nordvestra Grönland, och jag förvånades nu öfver den stora öfverensstämmelse, som egde rum mellan de husgerådssaker, som inköptes af tschuktscherna, och dem man på Grönland träffar i gamla eskimågrafvar. Min handel med infödingarne var för öfrigt denna gång förenad med ganska stor svårighet. Jag led nämligen känbar brist på första vilkoret för handelsföretags jemna gång, begärlig valuta. Emedan jag under 1875 och 1876 årens resor icke kunnat begagna de småsaker jag medförde för byte med infödingarne, men väl ryska sedelpengar, som med begärlighet mottogos, hade jag vid Vegas afresa från Sverige medtagit endast penningar, ej varor afsedda för byte. Men penningar hade här föga användning. En 25-rubelsedel värderades af tschuktscherna mindre än ett grant tvålomslag och ett guld- eller silfvermynt mindre än tenn- och messingsknappar. Ett eller annat 50-örestycke kunde jag dock utprångla, men först sedan det blifvit medelst genomborrning lämpadt till örhänge. De enda egentliga bytesvaror jag nu hade voro tobak och holländska lerpipor. Af tobak hade jag endast några dussin bundtar, erhållna af det parti, som herr Sibiriakoff ämnat öfver Jenisej införa till Sibirien. Öfvertygad som jag var att redan denna höst uppnå Stilla hafvet, strödde jag mitt tobaksförråd omkring mig med så gifmild hand, att förrådet snart blef slut och mina tschuktschiska vänners behof för flere veckor fyldt. Jag drabbades således, hvad detta mynt beträffar, redan vid infrysningen af slösarens öde att snart blifva vid klen kassa. Holländska lerpipor funnos åter i riklig mängd. Jag hade tillfälligtvis fått dem med mig derigenom, att två kistor dylika pipor, som skulle med 1876 års expedition införas till Sibirien, kommo till Trondhjem först efter Ymers afgång från denna stad. De medtogos i stället på Vega och kommo nu, ehuru allt för bräckliga för tschuktschernas hårda fingrar, väl till pass vid smärre byten, såsom välkomstskänker till en större mängd vid fartyget samlade infödingar och som gåfvor till barnen för att göra föräldrarne mig väl bevågna. En mängd silfvermynt med konung Oscars bild utdelade jag dessutom för att, om någon olycka inträffade, lemna en ledning för bedömandet af de ställen vi besökt. Till gagn för framtida resande vill jag nämna, att de här begärligaste varorna äro grofva synålar och stoppnålar, grytor, knifvar (helst stora), yxor, sågar, borrar och andra redskap af jern, linne- och ylleskjortor (helst grant färgade, men äfven hvita), halsdukar, tobak och socker. Härtill kommer det för alla vilda, folk så begärliga bränvinet, ett mynt af hvilket det visserligen fans riklig tillgång på Vega, men som jag ansåg mig förhindrad att använda. För detta kan man erhålla snart sagdt hvad som helst af många bland infödingarne, men ingalunda af alla, ty äfven här finnas män, som ej smaka bränvin, utan med en åtbörd af förakt afvisa det glas, som bjudes dem. Tschuktscherna äro eljest sluga och beräknande handelsmän, vana att tillvarataga sin egen fördel. Härtill uppfostras de genom den byteshandel, som de förmedla mellan Amerika och Sibirien. Månget till marknaden i Irbit kommande bäfverskinn härrör från ett i Amerika fångadt djur och har gått hand ur hand mellan amerikanska och sibiriska vildar, innan det slutligen nått den ryske köpmannen. För denna byteshandel mellan Asiens och Amerikas polarfolk hålles ett slags marknad på en ö i Beringssund. Vid den mest aflägsna handelsplats i Polar-Amerika sades man ännu för några år sedan stundom hafva betalt ett bäfverskinn med endast ett blad tobak.[248] Ett utomordentligt vackert svart räfskinn utbjöd en tschuktsch åt mig för en gryta. Beklagligen hade jag ingen, som jag kunde undvara. Äfven här hafva dock prisen stigit. När ryssarne först kommo till Kamtschatka, erhöllo de åtta sobelskinn för en knif och aderton för en yxa, och dock skrattade kamtschadalerna åt de godtrogna främlingarne, som så lätt läto lura sig. I Jakutsk skall till och med, då ryssarne först slogo sig ned derstädes, en gryta hafva blifvit betald med så mycket sobelskinn, som kunde rymmas i densamma.[249] Natten mot den 10 sept. betäckte sig hafsytan med en ganska tjock skorpa af nyfrusen is, men denna sönderbröts åter i fartygets granskap af kringdrifvande gamla isstycken. Sjelfva drifisen tycktes hafva skingrats något. Vi kastade derför loss för att fortsätta vår färd. Till en början var en omväg mot vester nödig för kringgående af ett drifisfält. Äfven här stängdes dock snart vår väg af ett band gammal is, som var så hårdt sammanbundet af den is, som bildats under nattens lopp, att en kanal genom detsamma kunde banas först efter ett par timmars arbete med yxor och isbillar. På andra sidan om detta isband kommo vi åter i temligen isfritt vatten, men i stället blef dimman så tät, att vi, för att ej komma helt och hållet i besätt, åter måste lägga bi vid en grundis, belägen längre ut till sjös, men vestligare än vår förra rastplats. Om natten mot den 11 var det häftig rörelse i isen. Lyckligtvis klarnade luften om morgonen, så att vi kunde fortsätta vår väg bland temligen fördelad is, tills vi vid nattens inbrott som vanligt nödgades lägga till vid en grundis. Följande dag den 12 sept., då vi redan kommit ett godt stycke förbi Irkaipij eller Nordkap, mötte vi så tät is, att någon möjlighet ej fans att tränga vidare. Vi måste derföre åter vända, och med knapp nöd kunde vi bana oss en väg till land bland de tätt hopade drifismassorna. Här förtöjdes fartyget innanför en grundis, som strandat nära Irkaipijs nordligaste utsprång, tills en våldsam tidvattenström började att föra stora drifisbitar förbi fartygets förtöjningsplats. Det flyttades nu och förankrades i en liten mot norr öppen bugt, som bildades af tvenne från fastlandet utskjutande berguddar. Beklagligen uppehöllos vi här, i väntan på förändrade isförhållanden, till den 18 september. Det var detta ofrivilliga dröjsmål, som måste anses för närmaste anledningen till vår öfvervintring. [bild] Irkaipij är nordligaste udden på den del af Asien, som sågs af Cook år 1778. Den kallades derför af honom Nordkap, ett namn som sedan dess blifvit upptaget på de flesta kartor, oaktadt det är vilseledande derigenom, att lika benämnda uddar finnas i de flesta länder. Det är äfven oriktigt, emedan udden icke bildar det nordligaste utsprånget hvarken på hela Sibirien eller på någon betydligare del af landet. Den nordligaste udden på Sibiriens fastland är nämligen Kap Tscheljuskin, den nordligaste på landet öster om Lena Swjatoinos, den nordligaste på kuststräckan öster om Tschaunbay Kap Schelagskoj o.s.v. Nordkap bör derför utbytas mot det ursprungliga namnet Irkaipij, hvilket är väl bekant för alla infödingar mellan Tschaunbay och Beringssund. [bild] På det näs, som sammanbinder Irkaipij med fasta landet, fans vid vårt besök en by, bestående af 16 tält. Vi sågo här äfven ruiner, nämligen lemningar af en mängd gamla husplatser, som tillhört ett folk, kalladt Onkilon [250], hvilket fordom bott i dessa trakter och för några hundra år sedan blifvit förjagadt af tschuktscherna, enligt hvad sägnen påstår, till några långt bort i polarhafvet belägna öar. På dessa gamla husplatser anstälde dr Almqvist och löjtnant Nordqvist gräfningar för att insamla bidrag till sagofolkets etnografi. Husen tycktes hafva varit åtminstone delvis uppförda af hvalben och till hälften nedsänkta i jorden. Afskrädeshögarne i granskapet innehöllo ben af flere hvalarter, deribland hvithval, samt af säl, hvalross, ren, björn, hund, räf och åtskilliga fogelarter. Förutom dessa lemningar af jagtbytet träffades redskap af sten och ben, bland hvilka funnos stenyxor, som ännu, oaktadt de legat 250 år i jorden, voro fästade vid sina skaft af trä eller ben. Till och med de remmar, med hvilka yxan varit fastbunden vid eller inkilad i skaftet, voro ännu i behåll. Hvalrosständer[251] hade åt ställets forna invånare, liksom åt de nuvarande tschuktscherna, lemnat ett ämne, som i många fall med större fördel än flintan kunde användas till lansspetsar, fogelpilar, fiskkrokar, isyxor m. m. Mer eller mindre bearbetade hvalrosständer hittades derför vid gräfningarna i riklig mängd. Äfven hvalben hade användts i stor skala, men några större stycken af mammutbetar funno vi ej, hvilket antyder, att folket ej stått i någon lifligare beröring med invånarne i de på mammut så rika trakterna vester ut.[252] På många ställen voro de gamla onkilon-boningarna af tschuktscherna använda till späckkällare, och på andra tycktes gräfningar hafva anstälts i afskrädeshögarne för uppletande af hvalrosständer. Våra undersökningar betraktades af tschuktscherna med misstroende. En gammal man kom liksom af en tillfällighet från det inre af landet förbi det ställe, hvarest vi arbetade, dröjde der en stund, betraktande vårt göromål med skenbar likgiltighet, tills han öfvertygat sig, att vi af enfald eller någon annan för honom obegriplig orsak undveko att röra späckkällrarne, men i stället rotade efter gamla benbitar och stenflisor. [bild] Lemningar efter gamla boningar träffades äfven högst upp bland Irkaipijs stenrös, och här var kanske onkilonfolkets allra sista tillflyktsort. Flerstädes på sluttningarna af berget sågos stora bensamlingar, bestående dels af en mängd (på ett ställe ända till 50) lafbevuxna björnskallar, lagda i ring med nosen inåt, dels af ren-, isbjörn-[253] och hvalrosskallar blandade om hvarandra i en mindre regelmessig krets, i hvars midt renhorn funnos uppstaplade. Jemte renhornen träffades ett pannben med vidsittande horndelar af elg. Bredvid de öfriga benen lågo otaliga, för det mesta friska och ej med lafvar betäckta tinningben af säl. Andra sälben saknades nästan helt och hållet, hvilket visar, att tinningbenen icke voro lemningar af vittrade sälskallar, utan af en eller annan anledning under senare tider blifvit hopade på stället. Delar af menniskoskelett träffades ej i granskapet. Helt säkert utgöra derför dessa ställen offerplatser, som gått i arf från det ena folket till det andra. Om det folk, som fordom bott här, berättar Wrangel följande: »Som bekant, bebos hafskusten vid Anadyr-bugten af ett folk, som genom kroppsbyggnad, klädedrägt och språk ögonskenligen skiljer sig från tschuktscherna, och som kallar sig Onkilon, sjöfolk. I beskrifningen öfver kapten Billings resa genom tschuktschernas land uppvisar denne den nära slägtskap, som detta kustfolks språk eger med aleuternas vid Kadjak, hvilka äro af samma urstam som grönländarna. Sägnen påstod, att för 200 år sedan dessa onkilon intogo hela Tschuktscherkusten, från kap Schelagskoj ända till Beringssund, och verkligen finner man ännu på hela denna sträcka qvarlefvor af deras jordhyddor, hvilka måtte hafva varit ganska olika med tschuktschernas nuvarande boningar; de hafva formen af små kullar, äro till hälften ingräfda i marken och ofvan tillslutna med hvalfiskrefben, som äro öfverhöljda med ett tjockt lager af jord. En häftig misshällighet mellan Krächoj, dessa nordasiatiska eskimåers höfding, och en errim eller höfding bland rentschuktscherna utbröt i öppen fejd. Krächoj drog det kortare strået och såg sig tvungen att fly och utvandra med sitt folk; allt sedan har hela kusten förblifvit öde och obebodd. Om denna onkilons utvandring berättade invånarne i byn Irkaipij, hvarest Krächoj äfven skall hafva uppehållit sig, följande. Denne hade dödat en tschuktschisk errim och förföljdes derför ifrigt af den mördades son, hvars efterspaningar han en längre tid undgick. Ändtligen trodde sig Krächoj hafva funnit en säker tillflyktsort på Irkaipijs klippa, hvarest han förskansade sig bakom ett slags naturlig mur, som ännu kan ses. Men den unge tschuktscher-errim, drifven af begär att hämnas sin faders död, finner medel att smyga sig in till förskansningen och dödar Krächojs son. Ehuru blodshämnden härmed enligt det rådande föreställningssättet egentligen var uppfyld, så måtte Krächoj ännu hafva fruktat en vidare förföljelse af sin oförsonlige fiende, ty under natten släpper han sig med remmar ned från sin höga, mot hafvet nästan tvärbranta tillflyktsort, bestiger en båt, som väntar honom vid klippans fot, och styr, för att vilseleda sin förföljare, i början mot öster, men vänder sig natten derpå mot vester, uppnår ön Schalaurow och förskansar sig der i en jordhydda, hvars qvarlefvor vi (Wrangels expedition) ännu hafva sett. Här samlade sig efter hand alla hans stamförvandter omkring honom, och med dem flydde han på 15 bajdarer till det land, hvars berg tschuktscherna försäkra sig kunna vid klart solsken se ifrån Kap Jakan. Under den derpå följande vintern försvann ännu en med Krächoj beslägtad tschuktsch med sina anhöriga och renar, och man förmodar, att äfven denne dragit till landet på andra sidan hafvet. Härmed stämmer äfven en annan sägen, hvilken invånarne på Koljutschin-ön meddelade oss. Der berättade nämligen en gubbe för mig (Wrangel), att under hans farfars lifstid en bajdar med sju tschuktscher, deribland en qvinna; vägat sig för långt ut i hafvet. Sedan de länge drifvits hit och dit af vinden, strandade de vid ett för dem obekant land, hvars invånare föreföllo sjelfva tschuktscherna råa och djuriska. De skeppsbrutna männen blefvo alla mördade. Endast qvinnan blef skonad, ganska väl behandlad samt kringförd i hela landet och förevisad för infödingarne såsom något sällsynt och märkvärdigt. Så kom hon till sist ända till kargauterna , ett på den amerikanska kusten vid Beringssund boende folk, hvarifrån hon fann medel att undkomma till de sina. Denna qvinna berättade för sina landsmän mycket om sina resor och öden; bland annat påstod hon sig äfven hafva varit i ett stort land, som låg norr om ön Koljutschin, sträckte sig långt mot vester och sannolikt sammanhängde med Amerika. Detta land skulle vara bebodt af åtskilliga folkslag; de i vester lefvande skulle i allt likna tschuktscherna, men de i öster boende vara så vilda och djuriska, att de knappt förtjente att kallas menniskor. Hela berättelsen är så väl af qvinnan sjelf som äfven af de efterkommande sagesmännen späckad med så många osannolika äfventyr, att den knappt skulle förtjena någon uppmärksamhet, så framt den icke vore anmärkningsvärd genom öfverensstämmelsen med Krächojs historia.»[254] När Wrangel skref detta, trodde han ej på tillvaron af det land, som vid 177° östlig längd och 71° n. bredd finnes utsatt på hans karta, och som, sedermera å nyo upptäckt af engelsmannen Kellett, efter ordstäfvet »lucus a non lucendo» erhållit namnet Wrangels land. Numera vet man, att det land, som i sagorna omtalas, verkligen förefinnes, och mycket talar till och med derför, att det sträcker sig ända bort till archipelagen vid Amerikas nordkust. På detta sätt belyst bör tschuktschergummans berättelse utgöra en god fingervisning för framtida forskningsfärder i hafvet norr om Beringssund och en vigtig insats vid bedömande af de öden, som träffat den amerikanska expeditionen med Jeannette [255], om hvilken man, då detta skrifves, ännu saknar underrättelse. Mellan oss och invånarne i den nuvarande tschuktscherbyn vid Irkaipij uppstod snart ett mycket vänligt förhållande. En något fetlagd, välväxt, reslig och vacker man vid namn Tschepurin togo vi i början för byns höfding. Han undfägnades derför flere gånger i gunrummet, hvarvid små skänker gåfvos för befästande af vänskapen. Tschepurin var tydligen svag för artighet och granlåt och kunde nu genom den med oss idkade byteshandeln och de skänker han erhöll tillfredsställa sin prålsjuka i en grad, som han förut sannolikt aldrig drömt om. Då han under de sista dagarne gjorde besök på Vega, var han klädd i en utanpå päsken dragen röd ylleskjorta, och från hvartdera örat nedhängde en förgyld urkedja, vid hvars nedre ända ett genomborradt tioörestycke var fästadt. Redan vid vår ditkomst var han för öfrigt bättre klädd än de andra, hans tält var rymligare och försedt med tvenne sofställen, ett för hvardera af hans hustrur. Men allt detta oaktadt funno vi snart, att vi begått ett misstag, då vi, i tanke att ett samhälle icke kunde lefva utan öfverhet, tilldelat honom en så upphöjd ställning. Här liksom i alla tsckuktscherbyar, hvilka vi sedermera besökte, var absolut anarki rådande. Likväl herskade den största endrägt i det lilla hufvudlösa samhället. Barn, friska, frodiga, af invånarne ömt omhuldade, funnos i mängd. Ett godt ord till dem var tillräckligt att bereda ett vänligt mottagande i tältet. Qvinnorna behandlades som männens jemlikar, och hustrun rådfrågades alltid af mannen, då ett vigtigare byte skulle uppgöras; mången gång kom detta till stånd först sedan rådgifverskan blifvit mutad med en halsduk eller en brokig näsduk. De saker, som mannen tillbytt sig, lemnades äfven genast i hustruns vård. Ett af barnen hade om halsen ett perlband med ett derpå hängande kinesiskt mynt med ett fyrkantigt hål i midten; ett annat bar ett genomborradt amerikanskt centstycke. Ingen kände ett ord ryska, men äfven här kunde en yngling räkna till 10 på engelska. Likaledes kände de ordet »ship». I alla tälten sågos renmagar med sitt innanmäte, eller säckar fullproppade med annat grönfoder. Flere gånger bjöd man oss till gengäld för de sockerbitar och tobaksnypor, som vi utdelade, skrynkliga rotknölar något större än en hasselnöt, hvilka smakade mycket bra, snarlikt färska nötter. En under vår dervaro bland isen med garn fångad säl styckades i tältet af qvinnorna. De voro härvid omgifna af en mängd barnungar, som då och då hugnades med blodiga köttremsor. Styckningsarbetet utförde de unga tärnorna con amore, smått koketterande med sina nedblodade armar och ansigten. Den i trakten rådande bergarten utgöres hufvudsakligast af gabbro, som inåt landet bildar flere fristående, 100 till 150 meter höga, svarta, platåformiga berg, mellan hvilka en jemn, gräsbevuxen men skoglös slättmark utbreder sig. Denna hvilar förmodligen på sedimentära lager. På vestra sidan af Irkaipij ser man nämligen den plutoniska bergarten vara underlagrad af en svart skiffer med spår till försteningar, för det mesta otydliga växtaftryck, förmodligen tillhörande permo-carbon-formationen. Orolig öfver det långa dröjsmålet härstädes, gjorde jag, för att från en större höjd få en fullständigare öfversigt af isens läge än den, som genom rekognoscering från båt var möjlig, en utflygt till ett i granskapet af ankarplatsen beläget berg, som enligt barometermätning var 129 meter högt. Berget kallades af tschuktscherna Hammong- Ommang. Härifrån hade man en vidsträckt utsigt öfver det utanför liggande hafvet. Detta var öfverallt betäckt med tätt packad drifis. Endast närmast land sågs en öppen vattenränna, som dock mångenstädes var på ett betänkligt sätt afbruten af isband. Den plutoniska stenarten, af hvilken berget bildades, var nästan öfverallt genom frostens inverkan sönderbruten i kantiga stenblock, så att bergets yta blifvit förvandlad till ett ofantligt stenrös. Stenarne voro på vindsidan betäckta med en genomskinlig, glaslik, lätt affallande isskorpa, hvilken betydligt försvårade klättringen. Bildningen af en sådan isskorpa har jag förut iakttagit på Spetsbergens nordligaste bergstoppar.[256] Den beror helt säkert på nederbörd af öfverkyld vattendimma, d.v.s. af vattendimma hvars droppar blifvit afkylda betydligt under fryspunkten, utan att de förvandlats till is, hvilket först inträffar, då de efter nedfallandet komma i beröring med annan is eller snö eller med något kantigt hårdt föremål. Det är en dylik dimma, som förorsakar riggens nedisning på fartyg, en för sjöfararen mycket obehaglig företeelse, hvilken vi fingo erfara under de följande dagarne, då Vegas tackling bekläddes med så stora istappar och så tjocka lager af is, att olyckshändelse lätt kunnat uppkomma vid isens nedfallande på däcket.[257] Draggningarna lemnade här åt dr Kjellman några alger och åt dr Stuxberg massor af en cumacé, Diastylis Rathkei (Kr.), af Acanthostephia Malmgreni (Goës) och Liparis gelatinosus (Pallas), men föga annat. Vid Irkaipijs brant stupande nordsida hade en skarf-art i så stora massor slagit sig ned, att klippan der kunde kallas ett verkligt fogelfjell. En mängd sälar syntes bland isen och jemte skarfven några få andra foglar, hufvudsakligast simsnäppor. Fisk fans nu endast i ytterst ringa mängd. Äfven sommarfisket tycktes här ej vara synnerligen rikligt, att döma deraf att tschuktscherna ej insamlat några fiskförråd för vintern. Dock utbjöd man åt oss en eller annan lax af obetydlig storlek. [bild] Ännu den 18 sept.[258] var isens läge alldeles oförändradt. För den händelse öfvervintring skulle undvikas, var det dock ej rådligt att dröja längre. Det hade dessutom från bergstoppen, som jag föregående dagen besökt, visat sig, att en vattenränna, endast på ett par ställen afbruten af is, fortfarande fans längs kusten. Ankaret lyftades derför, och Vega ångade vidare, men på ett djup af endast 6 till 8 meter. Då Vega ligger 4,8 till 5 meter djupt, hade vi således endast obetydligt vatten under kölen, och det bland is i ett alldeles okändt farvatten. Ungefär 20 kilometer från ankarplatsen mötte vi ett isband, genom hvilket vi kunde framtränga endast med stor svårighet och tack vare de väldiga stötar, som Vegas starka bog förmådde uthärda. Derpå fortsattes färden, ofta på ännu grundare vatten än förut, ända tills fartyget kl. 8 e. m. törnade mot en grundisfot. Vattnet var i fallande, och vi kunde derför först följande morgon komma loss, sedan en betydlig del af grundisen, på hvars fot Vega hakat sig upp, blifvit borthuggen med yxor och isbillar. Några försök att spränga isen med krut misslyckades. För detta ändamål är dynamit vida verksammare, och detta sprängämne borde derför alltid medföras på färder, der det gäller att genombryta isband. [bild] Den 19 fortsatte Vega sin färd på samma sätt som förut, i smult och för det mesta grundt vatten nära kusten, mellan höga grundisstycken, hvilka ofta hade de mest pittoreska former. Senare på dagen mötte vi åter mycket låg, i floder eller instängda hafsvikar bildad is och kommo i föga salt vatten med en temperatur öfver 0°. Sedan vi om natten varit förtöjda vid en större grundis, fortsattes färden den 20 sept. nästan uteslutande mellan låg, smutsig is, som icke varit mycket hopskrufvad under föregående vinter. Denna is låg mindre djupt än den blåa grundisen och kunde derför drifva närmare kusten, en stor olägenhet för vårt djupgående fartyg. Snart nog kommo vi äfven till ett ställe, der isen var packad så tätt till land, att en endast 3½ till 4½ meter djup isfri ränna återstod närmast stranden. Vi nödgades derför efter några timmars seglats åter lägga bi vid en grundis för att invänta gynsammare förhållanden. Vinden hade nu från V gått till N och NV. Temperaturen blef detta oaktadt mildare och väderleken regnig, ett tecken att stora isfria vattensträckor funnos norr och nordvest om oss. Under natten mot den 21 regnade det starkt med NNV-vind och en temperatur af +2°. Ett försök gjordes denna dag att längre ut finna något ställe, der det mot land pressade drifisbandet kunde genombrytas, men detta lyckades icke, kanske till följd af den ytterst starka dimma, som var rådande. [bild] Draggningarna lemnade här föga utbyte, troligen emedan djurlifvet på så grundt vatten som det, der vi voro förtöjda, förstöres af de grundisar, som här större delen af året drifva af och an. Utflygterna på den närbelägna kusten gåfvo deremot, oaktadt den sena årstiden, åt Vegas botanister värderika upplysningar om traktens flora. Den 22 gjorde jag med kapten Palander en utflygt i ångslupen för att anställa lodningar öster ut. Det lyckades snart att upptäcka en tillräckligt djup, ej allt för isfyld ränna, och den 23 kunde Vega derför åter fortsätta sin färd bland mycket tät drifis, ofta så nära land, att hon endast hade ¼ meter vatten under sin köl. Det gick dock framåt, om ock långsamt. Landet bildade här en gräsrik, ännu snöfri slätt, som höjde sig inåt till långsamt sluttande berg eller jordhöjder. Stranden var beströdd med ej obetydligt drifved, och här och der sågos lemningar efter gamla boningsplatser. Om aftonen den 23 september lade vi till vid en grundis i en temligen stor öppning af isfältet. Denna öppning slöt sig under natten, så att vi den 24 och 25 förmådde flytta oss endast helt obetydligt, men den 26 kunde färden åter fortsättas, i början med svårighet, men sedermera i temligen öppet vatten till den udde, som på kartorna kallas Kap Onman. Äfven infödingarne, som här kommo om bord, betecknade stället med detta namn. Den is, vi denna dag mötte, var gröfre än förut samt blåhvit, ej smutsig. Den var således bildad längre ut i hafvet. Den 27 fortsattes färden i någorlunda isfritt vatten till Koljutschin-bay. Ingen större flod utfaller i bottnen af denna stora fjord, hvilken är den enda på Asiens nordkust, som genom sin långa smala form, genom de omgifvande strändernas gestalt och fjordens tudelning i bottnen, erinrar om de af glacierer utgräfda fjordarne på Spetsbergen. Vikens mynning var full med tätt tillpackad drifis, som hopat sig kring den här belägna, af en mängd tschuktschiska familjer bebodda ön. För att undvika denna is gjorde Vega en betydlig bugt uppför fjorden. Vädret var stilla och vackert, men ny is bildade sig emellan den gamla drifisen öfverallt, der denna låg tätt sammanhopad. Bland isen svärmade småsäl i hundratal, nyfiket följande fartygets kölvatten. Foglar sågos deremot endast i ringa antal. Tydligen hade de flesta redan flyttat bort till sydligare haf. Kl. 4 t. 45 m. e. m. förtöjdes fartyget vid en isflak nära fjordens östra strand. Man kunde derifrån se, att isen vid den udde, som i öster begränsade fjordmynningen, låg så nära land, att det var fara värdt, att det isfria farvattnet närmast stranden ej var djupt nog för Vega. Löjtnant Hovgaard utsändes derför med ångslupen för att anställa lodningar. Han återkom med det besked, att farvattnet utanför udden var tillräckligt djupt. Samtidigt gjorde jag, jemte några af naturforskarne, en utflygt i land. Härunder utsändes fångstmannen Johnsen till toppen af den höjdsträckning, som upptog uddens inre, för att derifrån få en öfversigt af isförhållandena längre mot öster. Äfven Johnsen återkom med det lugnande besked, att en ganska bred öppen vattenränna sträckte sig bortom udden längs kusten mot sydost. Sjelf ströfvade jag jemte mina kamrater omkring på strandsluttningarna för att, så vidt det inbrytande mörkret det medgaf, undersöka deras naturförhållanden. När Johnsen kom ned, berättade han, att man från kullens krön kunde höra stoj och buller samt se eldar från en tältplats å andra sidan om udden. Han förmodade, att infödingarne der firade någon fest. Jag hade stor lust att gå dit ned för att, såsom jag trodde, »taga afsked af tschuktscherna», ty fullt förvissad var jag, att vi någon af de följande dagarne skulle segla in i Stilla oceanen. Men dels var det redan sent på aftonen och mörkt, dels voro vi ännu ej tillräckligt bekanta med tschuktschernas lynne för att, utan någon allvarlig anledning, i ringa antal och försedda endast med jagtvapen nattetid gå till en för oss okänd tältplats. Först senare lärde vi oss, att ett dylikt besök ej var förenadt med någon fara. I stället dröjde vi, då fartyget i alla fall ej kunde lyfta ankar denna afton, ännu några timmar qvar på stranden och upptände der en ofantlig stockeld af drifved, kring hvilken vi snart alla samlades, gladt glammande om resans återstående del i haf, der ej köld utan värme skulle besvära oss, och der vår färd åtminstone ej skulle hämmas af is, ständig dimma och okända grund. Ingen af oss anade då, att vi, i stället för tropikernas värme, skulle få under de närmaste tio månaderna pröfva en köldpols vinter, infrusna på en öppen redd, under nästan ständiga snöstormar och med en temperatur, som ofta sjönk långt under qvicksilfrets fryspunkt. Aftonen var härlig, himmelen klar och luften så stilla, att stockeldens lågor och rök stego högt mot skyn. Den svarta, med en tunn ishinna täckta vattenytan återspeglade dess sken som en snörrät eldväg, längst bort vid synranden begränsad af ett isband, hvars ojemnheter i mörkret tedde sig som toppar af en aflägsen hög bergskedja. Temperaturen kändes i den fullkomligt dragfria luften mild, och termometern visade endast 2° under fryspunkten. Denna ringa köldgrad var dock tillräcklig att under natten betäcka hafvet med ett lager nyfrusen is, hvilket, såsom följande dags erfarenhet visade, på öppnare ställen visserligen endast kunde fördröja, icke hindra Vegas färd, men som dock sammanband de utanför kusten hopade drifisfälten så hårdt, att ett fartyg, äfven med tillhjelp af ångkraft, svårligen kunde tränga genom dem. Då vi den följande dagen, den 28 september, seglat förbi den udde, som i öster begränsar Koljutschin-bay, grundade den drifisfria, men med ny is betäckta vattenrännan närmast kusten hastigt upp. Djupet blef för ringa för Vega, som derför måste söka bana sig väg bland de utanför liggande grundisstyckena och drifisfälten. Nattens frost hade bundit dessa så hårdt tillsammans, att försöket visade sig outförbart. Härigenom nödgades vi lägga till vid en grundis, så mycket säkrare att vid första omkastning af vinden åter komma loss och kunna tillryggalägga de få mil, hvilka skilde oss från det öppna vattnet vid Beringssund, som hvalfångare flere gånger lemnat denna trakt först i medlet af oktober. Emedan amerikanska hvalfångare under de senare årtiondena utsträckt sin hvalfångst ända till norra Beringhafvet, vände jag mig nämligen före afresan hemifrån, dels omedelbart dels genom kongl. utrikes-departementet, till flere amerikanska vetenskapsmän och myndigheter med begäran om upplysningar rörande isförhållandena i detta haf. Öfverallt blef min anhållan upptagen med synnerlig välvilja och hänförelse för den tilltänkta resan. Jag erhöll alltså dels en mängd eljest svårtillgängliga trycksaker och kartor öfver hafvet mellan Norra Amerika och Norra Asien, dels muntliga och skriftliga meddelanden från flere personer, bland hvilka må nämnas den berömde forskaren professor W. H. Dall i Washington, som länge uppehållit sig i Alaska-territoriet och norra delen af Stilla oceanen, amiral John Rodgers, som varit befälhafvare på den amerikanska örlogsmannen »Vincennes» under dess kryssning norr om Beringssund år 1855, samt löjtnanten vid amerikanska marinen Washburn Maynod. Vigtiga upplysningar hade jag dessutom erhållit genom tyske sjökaptenen E. Dallmann, hvilken under några år fört ett fartyg i dessa farvatten för kusthandel med infödingarne. Utrymmet medger mig icke att här intaga alla dessa skrifvelser. Men för att visa, det full anledning fans att ej anse seglingstiden i hafvet mellan Koljutschin-bay och Beringssund afslutad med utgången af september månad, skall jag här meddela några utdrag ur ett mig genom amerikanske generalkonsuln i Stockholm N. A. Elfving tillstäldt bref från Alaska Commercial Company’s president Mr Miller. »Det följande är en sammanfattning af de underrättelser, som vi kunnat insamla till svar på edra förfrågningar. Barken Massachusetts, kapten O. Williams, var den 21 sept. 1867 vid 74° 30′ n. br. och 173° vestlig längd. Ingen is i sigte mot norr, men öster ut sågs is. Höga bergstoppar sågos i VNV på ungefär 60 minuters afstånd. Kapten Williams anser, att den ö, som Kellet kallade Plover-ön, är en udde af Wrangels land. Kapten Williams säger vidare, att han af sina iakttagelser drager den slutsatsen, att från midten af augusti månad till början af oktober ingen is finnes söder om 70° och vester om 175° v. l. och det gifves knappast något år, då man ej i september kan framtränga så långt som till Nordkap (Irkaipij), beläget vid 180° längd. Om, såsom vanligen är förhållandet, sydvestvindar herska under juli och augusti, så är nordkusten under denna tid alldeles fri från is. År 1877 ansågs som ett svårt isår, mycken is möttes söder ut. År 1876 var ett »öppet» år (an open season); likaså år 1875. Vår kapten Gustav Niebaum säger, att östra sidan af Beringssund är öppen till november; han har vid två särskilda tillfällen seglat genom sundet så sent som den 22 oktober. Nordkusten var då isfri »within reasonable distance». År 1869 var barken Navy förankrad vid Koljutschin-ön den 8–10 oktober. Den 10 oktober nämnda år fans ingen is söder och öster om Wrangels land.» Dessa underrättelser visa, att jag visserligen kunde hafva skäl att vara otålig öfver min otur att åter förlora några dagar på ett ställe, vid hvars magra, för nordhafvets vindar blottade kust för tillfället föga af vetenskapligt intresse var att uträtta, åtminstone föga i jemförelse med hvad man under några dagar kunde göra t. ex. på öarna Beringssund eller i den söder om Asiens östra udde belägna och derför mot Ishafvets vindar skyddade S:t Lawrence bay, men att intet skäl fans att befara nödvändigheten af en öfvervintring. Detsamma trodde jag mig äfven kunna sluta af erfarenheten från min öfvervintring på Spetsbergen 1872–73, då först under februari månad varaktig is bildades i vår hamn, vid 80:de breddgraden. Nu var det dock annorlunda. Det bräckliga istäcke, som den 28 sept. sammanband grundisarne och hindrade vår framfart, tilltog under en allt strängare och strängare köld dagligen i styrka, ända tills det först för följande årets sommarvärme åter bortsmälte. Endast fyra eller fem kilometer från vår vinterhamn fans dock ännu långt efter vår instängning öppet vatten vid kusten, och efter hemkomsten fick jag underrättelse om, att samma dag, som vi infröso, en amerikansk hvalfångare varit förankrad på detta ställe. Om vår segling längs Asiens nordkust ända till Koljutschin-bay var en lyckträff eller ej, det skall framtiden komma att utvisa. Jag för min del tror, att den åtminstone var en lyckträff, som ofta skall inträffa. Säkert är i alla fall, att när vi kommit så långt som hit, så berodde vår instängning på ett alldeles tillfälligt missöde och på ovanliga isförhållanden under hösten 1878 i norra Beringhafvet. [bild] TIONDE KAPITLET. Öfvervintring blir nödvändig. – Vegas läge. – Isen kring fartyget. – Amerikanskt skepp i närheten af Vega vid instängningen. – Det närbelägna landets beskaffenhet. – Vega inrättas för öfvervintring. – Proviantdepot och observationshus anläggas i land. – Vinterdrägten. – Temperatur om bord. – Helsotillstånd och matordning. – Köld-, vind- och snöförhållanden. – Tschuktscherna om bord. – Menkas besök. – Sändning af bref till hemmet. – Nordqvists och Hovgaards utfärd till Menkas tältplats. – Nytt besök af Menka. – Brefvens öde. – Nordqvists resa till Pidlin. – Fynd af en tschuktschisk graf. – Jagt. – Vetenskapliga arbeten. – Lifvet om bord – Julafton. Viss derom, att några få timmars sydlig vind vore tillräcklig att skinga det knappast en svensk mil breda isband, som spärrade vår väg, och tryggad genom ofvan anförda meddelanden från sakkunnige män i Amerika rörande höstisens förhållande i hafvet norr om Beringssund, var jag i början föga orolig öfver uppehållet, som begagnades till korta utflygter i land och samqväm med invånarne. Först sedan dag förflutit efter dag utan att någon förändring inträdt, blef det klart för mig, att vi måste bereda oss på en öfvervintring just på tröskeln mellan Ishafvet och Stilla oceanen. Det var en oväntad motgång, så mycket svårare att med jemnmod fördraga, som det var ögonskenligt, att vi skulle hafva undgått densamma, om vi kommit några timmar tidigare till östra sidan af Koljutschin-bay. Talrika tillfällen hade under den föregående delen af resan funnits, då dessa timmar kunnat besparas: Vega hade ej behöft dröja så länge i Dicksons hamn, vi hade kunnat spara en dag vid Taimur-ön, dragga något mindre vester om de Nysibiriska öarna o.s.v., och framför allt var vårt långa uppehåll vid Irkaipij för inväntande af bättre isförhållanden förderfligt, emedan åtminstone tre dagar derigenom förlorades, utan att i isen någon ändring till det bättre inträdde. Fartygets läge var ingalunda särdeles tryggt. Vega låg nämligen, såsom synes af det kartutkast som längre ned skall meddelas, vid infrysningen icke för ankar i någon hamn utan var, i väntan på gynsamt tillfälle att ånga vidare, endast förtöjd bakom en grundis, som strandat på 9½ meters djup, 1400 meter från land, på en redd som var fullkomligt öppen från rättvisande N 74° V öfver nord till O. Hon hade här icke något annat skydd mot den våldsamma ispressning, som vinterstormarne pläga åstadkomma i polarhafven, än en vid högt vatten strandad, samt derför ock vid högt vatten föga säkert rotad isklippa. Lyckligtvis tyckes hafvets vattenstånd just vid instängningstillfället varit högre än under någon annan tid af vinterns lopp. Isklipporna blefvo derför å nyo flott först långt in på sommaren 1879, då deras öfver vattnet skjutande del minskats genom smältning. Föga fattades för öfrigt, att vinterhamnen blifvit ännu sämre, än den i verkligheten var. Vega förtöjdes nämligen första gången den 28 sept. vid några mindre isblock, som strandat 200 meter närmare land, men flyttades den följande dagen från detta ställe, emedan hon derstädes hade endast några få tum vatten under kölen. Hade fartyget förblifvit förtöjdt vid detta första ställe, hade det gått oss illa. Den nybildade isen blef nämligen under de våldsamma höststormarne, i synnerhet under natten mellan den 14 och 15 dec., pressad öfver dessa isblock, som härvid flyttades betydligt närmare land. Det omkring ½ meter tjocka istäcket söndersplittrades härvid under stort buller i tusentals stycken, som upptornades på den underliggande grundisen till en ofantlig toross eller vall af lösa, kantiga isblock. Ett fartyg förtöjdt vid dess sida hade blifvit öfverhöljdt med isstycken, pressadt på grund och krossadt redan ganska tidigt på vintern. Vid fartygets instängning var hafvet närmast kusten, såsom redan är nämdt, täckt af nybildad is, allt för tunn att hålla en fotgängare, men tjock nog att hindra en båt att framgå. Utanför låg, så långt ögat kunde nå, tätt packad drifis, som blifvit så hårdt sammanbunden med nybildad is, att det varit fruktlöst att här söka framtränga. Redan den 2 oktober kunde man med nödig försigtighet gå på den nybildade isen närmast fartyget, och den 3 oktober kommo tschuktscher till fots om bord. Ännu den 10 funnos dock här och der svaga ställen mellan fartyget och land, och en blå sky i öster angaf fortfarande öppet vatten i den riktningen. Att denna »rening» likväl var betydligt aflägsen från fartyget, visade sig vid en utfärd, som dr Almqvist företog i nordostlig riktning den 13 okt., då han, efter en vandring af ungefär 20 kilometer öfver tätt packad drifis, nödgades vända utan att hafva nått det öppna vattnet. Det var häraf klart, att Vega numera omgafs af ett åtminstone 30 kilometer bredt band af drifisfält, förenade genom nybildad is, som under vinterns lopp uppnådde en ansenlig tjocklek.[259] [bild] I detta väldiga istäcke uppstodo under vinterns lopp ofta sprickor eller råkar, hvilka sträckte sig mycket långt. De framgingo utan afbrott tvärs öfver nybildade isfält och gamla, höga grundisar. En af de största bland dessa råkar bildade sig natten mot den 15 december tvärs för fartygets bog. Den var nära en meter bred och mycket lång. Vanligen voro råkarne endast några centimeter breda, men ofta detta oaktadt besvärliga nog, emedan flödvatten genom dem trängde upp till isens yta och genomdränkte den närmast densamma liggande snön. Orsaken till råkarnes bildning var tvåfaldig. Antingen uppkommo de derigenom, att en häftig vind något rubbade isens läge, eller ock genom isens sammandragning vid stark köld. Sprickningen skedde med en mer eller mindre våldsam smäll och inträffade, att döma af smällarnes antal, oftare än man kunde märka på den snötäckta isens utseende. Äfven under stark köld var derför det skenbart sammanhängande istäcket deladt i otaliga, tätt till hvarandra passande stycken, hvilka antingen voro fullkomligt lösa eller sammanbundna endast af det svaga isband, som småningom bildade sig under snön på ytan af det i sprickan inträngda vattnet. Ända till ett afstånd af omkring 6 kilometer från stranden låg isen i alla fall under loppet af hela vintern nästan orubbad, på nämnda småråkar när. Längre ut till sjös var den deremot i ständig rörelse. Så kallade polynior eller öppna ställen förekomma härstädes sannolikt året om, och vid gynsam väderlek kunde man derför nästan ständigt se en blå vattensky vid synranden ifrån rättvisande NV till O. En sydlig vind under några få dagar bragte sedermera den öppna vattenrännan så nära fartyget, att man kunde på några timmar gå ut till den. Den vimlade då af sälar, hvilket anger, att den stod i sammanhang med ett ständigt öppet haf. På granskapet af ett dylikt berodde kanske ock den omständigheten, att vi icke sågo ett enda sälhål i de isfält, som omgåfvo fartyget. 1 december 56 centimeter. 1 januari 92 » 1 februari 108 » 15 » 120 » 1 mars 123 » 1 april 128 » 15 » 139 »   1 maj 154 centimeter. 15 » 162 » 1 juni 154 » 15 » 151 » 1 juli 104 » 15 » 67 » (full af hål) 18 » isen lossnad. Den grundis, vid hvilken Vega den 29 sept. förtöjdes, och vid hvilken hon blef liggande under vinterns lopp, var omkring 40 meter lång och 25 meter bred; dess högsta punkt låg 6 meter öfver vattenytan. Den var således ej synnerligen stor, men lemnade dock ett godt skydd åt fartyget. Visserligen flyttades äfven denna grundis jemte fartyget och det innanför liggande nybildade isfältet under de våldsamma höststormarne betydligt närmare land. En och annan suck och knakning i fartygets skrof gaf till känna, att detta härvid icke undgick ganska hårda påkänningar, men någon skada led Vega under vinterns lopp hvarken häraf eller af den starka kölden, under hvilken skarpa smällar tidt och ofta angåfvo, att någon spricka i trävirket vidgat sig genom det inträngande vattnets frysning till is. »Kallt så det smäller i knutarne», är ett välbekant talesätt, med hvilket vi nordbor oftast förena minnet från någon bister vinterqväll, tillbragt vid hemmets härd, men här voro dessa i synnerhet om nätterna i våra hytter hörbara smällar obehagliga nog, emedan man måste befara, att de nybildade eller vidgade sprickorna skulle gifva upphof till farliga läckor i fartygets skrof. Till följd deraf att under köld jernet drager sig starkare tillsamman än träet, sänkte sig under vintern hufvudena på de jernbultar, med hvilka skeppstimret var hopfogadt, djupt ned i bordläggningen. Men ej heller häraf uppkom någon allvarlig läcka, kanske emedan kölden endast verkade på den del af fartyget, som låg ofvan vattenytan. Redan under de första dagarne af vår öfvervintring tolkade vi åtskilliga lifliga, med tecken förtydligade berättelser af infödingarne så, att ett hvalfångarefartyg skulle finnas vid Serdzekamen, i granskapet af Vegas vinterhamn. Med anledning häraf utsändes morgonen den 4 oktober löjtnant Brusewitz med två man och den lilla, i Kjöbenhavn för 1872–73 års expedition byggda och för slädfärder afsedda båten Louise, med uppdrag att om möjligt taga reda på förhållandet. Han återkom sent om natten samma dag, utan att hafva fått sigte på något fartyg. Vi antogo nu, att allt sammans berott på en missuppfattning af tschuktschernas berättelser. Men ett bref, som jag efter återkomsten erhållit af herr W. Bartlett, dagtecknadt New- Bedford den 6 januari 1880, visar, att detta icke varit förhållandet. Han skrifver nämligen bland annat: »Min son Gideon W. Bartlett lemnade San Francisco den 1 juni 1878 i ett af oss förhyrdt fartyg »Syren» om 875 tons, bestämdt till S:t Lawrence bay. Han kom dit den 8 juli. Efter att hafva intagit 6100 barrels tran och 37,000 pounds barder från våra hvalfångare, seglade fartyget direkt till New-Bedford, läggande till vid Honolulu för att der landsätta barderna, hvilka skulle hitsändas via San Francisco. Sjelf gick min son i S:t Lawrence bay om bord på vår hvalfångarebark »Rainbow» i afsigt att företaga en resa för studier och nöje. Han besökte härunder Point Barrow och gick öster ut så långt som till Lions Reefs nära Camden bay. Härifrån återvände han först till Point Barrow, och derpå seglade han till Herald-ön, hvarest han besökte våra hvalfångare och såg en »Bowhead» fången och flensad. Den 25 sept. gick han om bord på skonaren »W. M. Meyer», med hvilken han kom till San Francisco den 22 oktober. Vid jemförelse af resedata finner man, att han seglade nära Serdzekamen den 29 sept., två dagar efter det Ni ankrat nära Koljutschin-bay.» Den 29 sept. motsvarar efter amerikansk dagräkning den 30 efter gamla verldens, som fortfarande följdes om bord på Vega. Skonerten »W. M. Meyer» låg således vid Serdzekamen ännu två dagar efter det vi ankrat i vår vinterhamn. Afståndet mellan de båda ställena är endast omkring 70 kilometer. Vinterhamnen var belägen vid 67° 4′ 49″ n. br. och 173° 23′ 2″ v. längd från Greenwich, 1,4 kilometer från land. Afståndet till Ostkap var 120′ och till Point Hope, nära Kap Lisburn på amerikanska sidan, 180′. Det närliggande landet bildade en från hafvet långsamt uppstigande, svagt vågformig och af elfdalar genomskuren slätt, som vid Vegas instängning visserligen var rimfrosttäckt och frusen, men ännu snöfri, så att våra botanister kunde bilda sig ett begrepp om traktens förut alldeles okända flora. Närmast stranden funnos täta elymus-bäddar, omvexlande med mattor af Halianthus peploides, samt derofvan en mager, jemn, om våren vattentäckt grusmark, skyld endast af en skifformig laf, Gyrophora proboscidea, och af några få blomväxter, bland hvilka Armeria sibirica var allmännast. Innanför strandvallen utbredde sig vidsträckta, af lågland skilda salt- och sötvattenslaguner, hvilkas stränder voro täckta med en temligen yppig växtmatta, bildad af mossa, gräs och starrarter. Men först på det kringliggande höglandet, der vittrade gneislager beredt en rikare jordmån än den magra sand, som uppkastas ur hafvet, antog växtligheten en mer skiftande prägel. Något spår till skog[260] fans visserligen icke, men man såg der låga pilbuskar, vidsträckta mattor af kråkris (Empetrum nigrum) och lummerlyng (Andromeda tetragona) samt stora tufvor af en Artemisia-art. Mellan dessa framskjuta om sommaren, att döma dels af de förtorkade och förfrusna växtlemningar, som dr Kjellman om hösten hopbragte, dels af samlingarna från våren, ett ringa antal blomväxter, af hvilka en del voro välbekanta från hemlandet, såsom lingon, hjortron och maskros. Oaktadt erfarenheten från föregående polarfärder och särskildt från 1872–73 års svenska expedition visade, att äfven vid 80:de breddgraden hafvet plötsligt kan bryta upp midt på vintern, funno vi dock snart, såsom ofvan är nämdt, att vi måste bereda oss på en övervintring. Nödiga anordningar vidtogos också derför. Den snö, som samlade sig på däcket och som i början dagligen bortsopats, fick ligga qvar, så att den slutligen bildade ett 30 centimeter tjockt, hårdt hoptrampadt snö- eller islager, som i ej oväsentlig mån bidrog att öka däckets motståndskraft mot kölden, och snödrifvor uppkastades för samma ändamål längs fartygets sidor. En ståtlig istrappa uppfördes från isen till styrbords reling. Ett för ändamålet i Karlskrona förfärdigadt stort tält uppslogs från kommandobryggan till fören, så att endast akterdäcket fortfarande blef fritt. Tältet var akter ut fullkomligt öppet, hvarjemte blåst och yrsnö hade fritt tillträde från sidorna och från en ofullständigt sluten öppning förut. Det skydd, det lemnade mot kölden, blef visserligen härigenom mycket förminskadt, men i stället verkade det ej det ringaste menligt på luftens beskaffenhet inom fartyget, ett för helsotillståndet om bord synnerligen beaktansvärdt förhållande. De mörka vinterdagarne flammade ofta under detta tält en liflig smideseld, kring hvilken tschuktscherna skockade sig i nyfiken beundran öfver den skicklighet, med hvilken smeden formade det glödande jernet. Här utdelade kocken åt tschuktscherna öfverblifven soppa och mat samt de brödbullar, som vid hvarje bakning särskildt bakades för deras räkning. Här var mottagningssalongen, der tobak och socker utdelades åt qvinnorna och barnen, och der någon gång, om ock sällan, en frusen fångst- eller forman hugnades med en sup. Här värderades och uppköptes vedbitar och hvalkotor, och här fördes vidlyftiga underhandlingar om resor i hundslädar åt olika håll. ________ Den våldsamma rörelse, som egde rum i isen natten mot den 15 dec., lemnade oss en kraftig påminnelse derom, att vårt läge på den öppna redden ingalunda var så tryggt, som man kunde önska, utan att en möjlighet fans, det fartyget plötsligt och kanske utan föregående varning skulle kunna blifva fullkomligt krossadt. Om en sådan olycka inträffat, hade helt säkert ingen svårighet mött för Vegas besättning att öfver isen komma i land. Men så obetydligt som jagtutbytet här tycktes vara och så utblottade på alla förråd som tschuktscherna nästan ständigt voro – ty de följa efter bokstafven budet att ej sörja för morgondagen – var det all sannolikhet, att vi, väl ditkomna, skulle dött af hunger, i fall ej proviant bergats från fartyget. Detta hade åter, då hufvudmassan af provianten naturligtvis var nedlagd i lastrummet, blifvit förenadt med stor svårighet, om Vega plötsligt en natt sönderskurits af isen i vattengången. För att så vidt möjligt trygga oss emot följderna af en sådan olyckshändelse blef ett upplag af lifsmedel, gevär, ammunition m. m., beräknadt för 30 man och 100 dagar, nedlagdt i land. Lyckligtvis behöfde vi ej anlita det. Förrådet var upplagdt på stranden utan skydd af lås och bom, endast täckt med segel och åror, [bild] [bild] och någon vakt hölls ej på stället. Det förblef detta oaktadt och oaktadt den matbrist, som tidtals rådde bland infödingarne, orördt så väl af de tschuktscher, som bodde i granskapet, som af dem, hvilka dagligen från aflägsna trakter åkte förbi stället. Alla kände dock ganska väl den segeltäckta högens innehåll, och de antogo helt säkert, att der funnos ofantliga skatter och lifsmedel nog för hela Tsckuktsch-halföns befolkning under ett helt år. Det magnetiska observatoriet blef, såsom längre fram närmare skall omtalas, uppfördt på stranden 1½ kilometer från fartyget. Till detta hus hade observatorerna att gå minst fyra gånger om dygnet fram och åter öfver ett isfält, täckt med en lös, stoftfin snö, som sattes i rörelse af den ringaste vindflägt och då inom några ögonblick fullkomligt dolde hvarje fotspår. Vinternätterna voro, då månen ej lyste, så mörka, att man ej kunde urskilja de allra närmaste föremål, och dag efter dag hade vi dessutom under vinterns lopp så tät yrsnö, att sjelfva det höga mörka fartygsskrofvet kunde skönjas endast då man var i dess omedelbara närhet. Att vid vandring från land under nattens mörker eller snöyra utan ledning finna rätt på fartyget, hade varit ganska svårt, och ohjelpligt förlorad hade den varit, som då gått vilse. För att någon sådan olyckshändelse ej skulle inträffa, vidtogs derför det försigtighetsmått, att en ledlina utspändes öfver höga isstolpar mellan observationshuset och fartyget. Äfven med ledlinans hjelp blef det ofta svårt nog att hitta fram. Försök att under hela vinterns lopp hålla en isränna rundt om fartyget öppen måste snart nog öfvergifvas, men deremot höllos tvenne vakar ständigt öppna, den ena vid sidan af fartyget till brandvak, den andra för de tidvattensobservationer, som kapten Palander under vintern anordnade. Den senare vaken valde en liten säl långa tider till uppehållsort, ända tills vi en dag roade oss att med nödig varsamhet fånga honom och låta honom göra en ofrivillig visit om bord, der han bjöds på åtskilliga läckerheter, som dock försmåddes. Sälen lössläpptes å nyo i sin vak, men återkom, oaktadt all den vänlighet vi visat honom, aldrig mer. Af de meteorologiska iakttagelserna synes, att vintern icke var så kall som vintrarna i den Franklinska arkipelagen eller i de kallaste delarne af Sibiriens fasta land[261]. Deremot var den vid Vegas vinterstation ovanligt stormig, och vi hafva dag efter dag, natt efter natt gått till och från observationshuset i hård blåst och en köld af –30° till –46°C. Vid stilla väder är en köld af –40° knappast mycket besvärlig, men redan vid ett ringa drag blir en köldgrad af t. ex –35° rent af farlig för den, som går emot vinden och utan nödig försigtighet utsätter blottade delar af ansigtet, händerna eller handlofvarne för den kalla luftströmmen. Utan att man varnas af någon häftigare plåga, uppstår frostskada, hvilken, om den ej i tid upptinas genom den skadade delens gnidning med handen eller med smältande snö, lätt kan blifva af ganska allvarsam beskaffenhet. De flesta bland dem, som nu för första gången voro med om en högnordisk öfvervintring, blefvo, då den första kölden inträffade, mer eller mindre frostbrända, flere gånger så att höga, med blodvatten fylda frostblåsor af flere qvadratcentimeters utsträckning uppstodo, men lyckligtvis aldrig så mycket, att någon verklig olycka inträffade. Sedan de till polartrakterna nykomne, varnade af erfarenheten, blifvit mer aktsamma, inträffade dylika frostskador sällan. Ej heller förekom något enda fall af frostskada på fötterna. Härtill bidrog vår för klimatet ändamålsenliga beklädnad, hvilken utom goda vinterkläder af det slag, som vanligen begagnas i hemlandet, bestod af följande, för den höga norden särskildt medtagna klädespersedlar: [bild] 1. Ett rikt förråd af tjocka goda underkläder af ylle. 2. En omsorgsfullt gjord, med en mängd fickor försedd blus af segelduk, afsedd att dragas utanpå den vanliga sjömanskavajen för att skydda mot blåst och yrsnö. Denna visade sig mycket ändamålsenlig och begagnades af manskapet med stor förkärlek. 3. En lapp-päsk med s. k. bellingar (engelsmännens leggins); begagnades mindre ofta, emedan den var så varm, att man endast med svårighet kunde dermed gå längre sträckor. Vid vinterresor med hundar eller renar var den deremot oumbärlig. 4. Ett par mycket stora segelduksstöflar med sulor af läder. Inuti dessa hade man senegräs (Carex vesicaria L.). Sjelfva foten var klädd i ett eller två par strumpor, utanpå hvilka man bar en fotlapp af filt. Våra skodon voro således ett mellanting mellan den af Parry för arktiska resor införda fotbeklädnaden och lapparnes höfylda »kornager». Alla, som begagnat dessa segelduksstöflar, äro ense derom, att de lemna intet öfrigt att önska. Äfven vid längre vandringar i våt snö äro de att föredraga framför läderskodon. Dessa senare blifva nämligen tunga och vattendränkta och kunna svårligen under en nattrast i det fria torkas. Segelduksstöflarna och det i dem lagda höet torkas deremot lätt på en enda natt. De äro äfven som våta lätta och genom den luftvexling, som det under foten liggande höet möjliggör, föga osunda. Jag tror mig derför på det högsta kunna förorda dylika skodon för vinterresor och vinterjagtfärder äfven i vårt eget land. 5. En »öresundsmössa» och en lös filthufva (baschlik) af samma slag som de, hvilka begagnas af den ryska militären. Baschlikerna hade jag köpt i Petersburg för expeditionens räkning. 6. Helvantar af sälskinn och sämsk, inuti fodrade med fårskinn och vid handlofven kantade med långhårigt pelsverk. De buros vanligen med band om halsen, såsom barn pläga bära sina vantar. Vid utarbete voro dessa tjocka vantar för obeqväma; man använde då helvantar af ylle. 7. Färgade glasögon, hvilka utdelades åt alla man i början af februari. Man måste sjelf hafva vistats i polartrakterna under vintern och våren, »efter solens återkomst», för att inse, huru oumbärligt ett dylikt skydd är mot det enformiga hvita ljus, som vid den tiden på alla kanter omgifver ögat. Den oerfarne iakttager, om ock varnad, sällan nödig försigtighet och får vanligen plikta derför genom en visserligen ej synnerligen farlig, men alltid ytterligt smärtsam, mer eller mindre fullständig snöblindhet under några dagar. ________ Om bord på fartyget, i våra hytter och samlingsrum, hade vi för öfrigt ingalunda så kallt, som mången skulle föreställa sig. Visserligen beslogo sig fartygets väggar flerstädes, i synnerhet i hytterna, med ett tjockt islager och likaså skylighten i gunrummet. Men i de bebodda delarne af fartyget hade vi ett stycke från bordläggningen vanligen en temperatur af +12° till +17°, d.v.s. ungefär densamma som man i norden vintertiden plägar hafva inom hus och helt säkert högre än den vanliga rumtemperaturen under årets kallaste dagar i många sydligt belägna städer, t. ex. i Paris eller Wien. Om natten sjönk dock värmen i hytterna någon gång till +5° à +10°, och bordläggningen på sidan om sängstället blef isbelagd. I slöjdrummet på mellandäck visade termometern vanligen omkring +10°, och till och med i det oeldade, men under vattenlinien liggande underrummet var temperaturen aldrig under, vanligen en eller två grader öfver vattnets fryspunkt. Vida större obehag än af kölden hade man i hytterna af den brådvärme och det os, som eldning i stora kaminer af gjutjern plägar åstadkomma i små instängda rum. När på morgonen efter en kall natt vakten allt för villigt lydde de maningsrop, som ljödo från skilda håll, att elda på duktigt, fick man ofta sin önskan så grundligt uppfyld, att alla man en halftimme derpå lågo badande i svett. Det var då ingen annan råd än att lemna kojen, taga sig en kall öfversköljning och afrifning, kläda på sig hastigt och rusa upp på däck för att hemta frisk luft och svalka sig i den der rådande temperaturen af –30° till –40°. Äfven eljest bereddes tillfälle till bad så väl för officerare som manskap, och nödig tillsyn hölls öfver renligheten, en helsoåtgärd som vid arktiska öfvervintringar aldrig bör försummas. Helsotillståndet om bord var under vinterns lopp utomordentligt godt. Dr Almqvists rapport uppräknar endast några få allvarligare, men alla lyckligen botade sjukdomsfall, bland hvilka må nämnas magkatarrer och lindriga lunginflammationer, men intet enda fall af den lömska sjukdom, skörbjugg, som fordom härjade på ett så förfärligt sätt bland besättningarna under alla långväga sjöresor, och som ännu bland polarfararne plägar skörda så månget offer. Det lyckliga helsotillståndet berodde tydligen i första hand på den goda anda, som lifvade expeditionens vetenskapsmän, officerare och manskap, men bör äfven till stor del tillskrifvas Vegas, af kapten Palander i Karlskrona anordnade, ändamålsenliga inredning och framför allt vår för klimatet lämpade spisordning, hvilken upprättats på grund af den erfarenhet, som vunnits under 1872–73 års expedition, och efter inhemtande af råd från dess utmärkte läkare dr Envall. Spisordningen angifves af följande tabell: N:o 1. Söndag. Frukost: smör 6 ort, kaffe 10 ort, socker 7,5 ort.[262] Middag: salt fläsk eller torkad fisk 75 ort, surkål 75 ort, preserverad eller färsk potatis 12 ort, preserverade grönsaker 5,5 ort, köttextrakt 1,5 ort, russin 5 ort, risgryn 50 ort, bränvin eller rom 2 k.t. Afton: smör 6 ort, te 1,5 ort, socker 7,5 ort, korngryn 10 k.t., ost 12 ort. N:o 2. Måndag, Onsdag, Fredag. Frukost lika med n:r 1. Middag: preserveradt kött eller fisk 1 portion, preserv. potatis 12 ort, preserv. grönsaker 5,5 ort, preserv. lök 1 port., köttextrakt 1,5 ort, bränvin eller rom 2 k.t. Afton lika med n:r 1 utan ost. N:o 3. Torsdag. Frukost lika med n:r 1. Middag: salt fläsk 1 ℔, ärter 10 k.t., köttextrakt 1,5 ort, korngryn 2 k.t., bränvin eller rom 2 k.t. Afton lika med n:r 2. N:o 4. Tisdag. Frukost: smör 6 ort, chokolad 10 ort, socker 7,5 ort. Middag: salt kött 1 ℔, mackaroni 15 ort (eller bruna bönor 10 k.t. eller gröna ärter 1 port.), fruktsoppa 1 port., bränvin eller rom 2 k.t. Afton lika med n:r 2. N:o 5. Lördag. Frukost lika med n:r 4. Middag: preserverad biffstek eller pannbiff 1 port., preserv. eller färsk potatis 12 ort., preserv. lök 1 port., fruktsoppa 1 port., bränvin eller rom 2 k.t. Afton lika med n:r 2. Dessutom erhöll hvarje man dagligen 1,25 ℔ torkadt bröd eller mjöl (2/3 hvetemjöl och 1/3 rågmjöl), 3 ort tobak och 2 k.t. ättika, samt för hvarje vecka 1 ℔ hvetemjöl, 30 ort smör, 21 ort salt, 7 ort senap, 3 ort peppar och 2 k.t. ättika. Utom hvad i ofvanstående lista uppräknas utspisades från den 15 februari till den 1 april »multegröt», blandad med rom, tvenne gånger i veckan. Jag skulle gerna hafva låtit utspisa en vida större mängd af detta enligt nordisk erfarenhet ypperliga medel mot skörbjugg, men emedan skörden på hjortron är 1877 slagit helt och hållet fel, kunde jag till intet pris förskaffa expeditionen den mängd, som deraf behöfdes. I stället uppköptes i Finland en betydligare mängd tranbärsaft, som regelmessigt utdelades och med begärlighet förtärdes af manskapet. Dessutom medfördes ett par lefvande svin, hvilka slagtades till julhelgen.[263] Derigenom bereddes alla man tillfälle att vid denna tid ett par gånger få spisa färsk skinka, ett ovärderligt afbrott i den enformiga konservmaten, hvilket i sin mån bidrog att under den helg, vid hvilken vi nordbor äro fästade med så många minnen, lifva och muntra sinnesstämningen. Jagtens utbyte inskränkte sig under vinterns lopp till några ripor och harar och lemnade sålunda icke något nämnvärdt bidrag till fartygets proviantering. Deremot kunde jag genom byte med infödingarne skaffa oss fisk i något rikligare mängd, så att vissa tider fans tillgång att utspisa färsk fisk en gång i veckan. Den art, som under vintern företrädesvis erhölls, ett slags torsk med grågröna ryggradsben, kunde dock i början endast serveras i gunrummet, emedan manskapet till följd af benens färg länge hade en oöfvervinnelig motvilja mot densamma. På många af grundisarne i fartygets närhet funnos betydliga djupa sötvattensamlingar, hvilka visserligen redan voro starkt frusna på ytan, men dock länge lemnade oss härligt dricks- och bykvatten. Efter den 14 dec., då alla smärre sötvattensamlingar på grundisarne i det närmaste bottenfrusit, och saltvatten inträngt i den största och mest anlitade, blef det nödigt att anskaffa vatten genom smältning af is. Iakttagelserna öfver väderleken gjordes intill den 1 november hvar fjerde timme, derefter till den 1 april hvarje timme, sedan åter sex gånger om dygnet. Från den 27 november till den 1 april voro termometrarne uppstälda i land vid det magnetiska observatoriet, före och efter denna tid i fartygets omedelbara närhet. Under vintern var öfvervakandet af de meteorologiska iakttagelserna anförtrodt åt dr Stuxberg, som vid denna tid, medan allt omkring oss var isbelagdt, nödgades låta sina egna zoologiska forskningar hvila. [bild] Väderleksförhållandena ingrepo naturligtvis på ett synnerligen känbart sätt i vårt dagliga lif och utgjorde den probersten, på hvilken vår utrustning pröfvades. Utrymmet medgifver mig icke att i detta verk utförligare framställa resultaten af de meteorologiska observationerna; jag vill derföre blott framhålla följande: Den största köld, som under de olika månaderna iakttogs, var: Oktober den 24 – 20°,8 November den 30 – 27°,2   December den 23 – 37°,1 Januari den 25 – 45°,7 Februari den 2 – 43°,8 Mars den 29 – 39°,8 April den 15 – 38°,0   Maj den 3 – 26°,8 Juni den 3 – 14°,3 Juli den 2 – 1°,0 Tvenne gånger hade vi ovanligt hög barometer, nämligen: den 22 december 6 f. m. 782,0 (0°) m.m. den 17 februari 6 f. m. 788,1 (0°) m.m. Det lägsta lufttrycket, 728,8 (0°) m.m., inträffade den 31 december kl. 2 f. m. Väderleken var under vintern mycket stormig och vindriktningen närmast jordytan nästan ständigt mellan nordvest och nordnordvest. Men redan i luftlager af föga betydlig höjd förherskade, att döma af molnens riktning, en lika oafbruten luftström från sydost, hvilken, då den någon gång sänkte sig till jordytan, medförde en varmare och med fuktighet mindre mättad luft. Orsaken härtill är lätt att inse, om man betänker, att Beringssund bildar en af temligen höga berg omgifven port mellan Stilla hafvets varma och Polarhafvets kalla luftområde. Vindarne måste här ordnas ungefär efter samma lagar som draget i dörröppningen mellan ett varmt och ett kallt rum, d.v.s. den kalla luftströmmen måste gå nedtill från det kalla området till det varma, den varma tvärt om. Till de sydliga och sydostliga vindarnes värme och torrhet bidraga dessutom de bergshöjder, som enligt infödingarnes utsago skola finnas i det inre af Tschuktsch-halfön. Dessa förläna nämligen de hafsvindar, som framgå öfver deras krön, föhn-vindarnes egenskaper. Våra kallaste vindar hafva kommit från SV till V, d.v.s. från gamla verldens, i trakten af Werchojansk belägna, köldpol. På tillvaron af tvenne luftströmmar, hvilka vid en viss höjd öfver jordytan kämpa med hvarandra, beror äfven den förvånande hastighet, med hvilken himlahvalfvet i trakten af Beringssund plötsligen blir molnhöljdt och åter fullkomligt klart. Redan den berömde Beringssunds-fararen, numera amiralen i amerikanska marinen Rodgers har anmärkt detta förhållande och mycket träffande liknat det vid uppdragandet och fällandet af förhänget för en skådebana. I våra väderleksanteckningar gjordes skilnad mellan snöyra (snöfall under blåst) och yrsnö (snöstorm utan snöfall). Snönederbörden var ej synnerligen stor, men då under vintern icke inträffade något så ihållande blidväder, att snön någonsin täcktes med en sammanhängande smältskorpa, förblef en betydlig del af den snö, som nedföll, så lös, att den för minsta vindpust hvirflade af och an. Vid storm eller stark bris fördes snön till högre luftlager, hvilka hastigt fyldes med ett så tätt, fint snödam, att föremål på några få meters afstånd icke mer kunde urskiljas. Det var icke någon möjlighet att i ett dylikt väder hålla väg öppen, och den som gick vilse var hjelplöst förlorad, i fall han ej likt tschuktschen kunde, insnöad i en drifva, afbida stormens upphörande. Men äfven vid svag vind och under molnfri himmel framgick en snöström af några centimeters höjd längs marken i vindens riktning, således företrädesvis från nordvest till sydost. Äfven den hopade drifvor öfverallt, der vindskydd förefans, och begrof säkrare, om ock mindre hastigt än stormens yrsnö utlagda föremål och trampad stig. Den mängd vatten, som i frusen form förflyttades i denna visserligen ej mäktiga, men oafbrutna och vindsnabba ström öfver Sibiriens nordkust till sydligare trakter, måste vara jemförbar med vattenmassan i jordens jettefloder och spelar en tillräckligt stor rol i klimatiskt hänseende, bland annat som köldförare till de nordligaste skogsmarkerna, för att böra af meteorologerna beaktas. Luftens fuktighet bestämdes så väl med Augusts psykrometer som med Saussures hygrometer. Men jag tror icke, att dessa redskap vid en temperatur betydligt under 0° gifva tillförlitligt utslag. Härtill kommer, att luftens fuktighetsgrad på det ställe, der det kan komma i fråga att uppställa psykrometern och hygrometern under en högnordisk öfvervintring, icke har den meteorologiska betydelse, som man ofta tilldelat densamma. Redskapen blifva nämligen i regeln uppstälda i en fritt stående spjelbur, belägen på en för afläsning lämplig höjd öfver jordytan. Under en nästan oafbruten snöyra är det omöjligt att hålla denna bur snöfri. Äfven luft, som ursprungligen varit fullkomligt torr, måste här mätta sig med fuktighet genom afdunstningen från omgifvande snölager och från det snödam, som kringyrar närmast jordytan. För bestämmande af luftens verkliga fuktighetsgrad skulle jag derför råda framtida resande till snötäckta trakter att omedelbart väga det vatten, som en gifven rymd luft innehåller, genom att upptaga det i rör med klorkalcium, kalcinerad kopparvitriol eller svafvelsyra. Ett redskap för detta ändamål vore lätt att uppställa så, att hela arbetet kunde verkställas under däck, och att man efter behag kunde undersöka luften från hvilket lager som helst nedom masttoppen. I fall jag haft medel att anordna en sådan undersökning vid Vegas vinterläger, hade det helt säkert visat sig, att luftens relativa fuktighet redan på en höjd af några få meter öfver jordytan för det mesta var ganska ringa. Det sandnäs, som närmast fartyget skilde lagunerna från hafvet, var beströdt med kolossala hvalben och med afskräden efter de tschuktscher, som under århundraden bott och vandrat fram derstädes, och dessutom med skelettdelar af säl och hvalross, med spillning efter menniskor, hundar, foglar o.s.v. Trakten var bland de fulaste och otrefligaste jag sett i någon af de landsdelar, som bebos af fiskarelappar, samojeder, tschuktscher och eskimåer. Vid vår instängning funnos två tschuktschbyar på den närbelägna stranden, af hvilka den, som låg närmast Vegas vinterhamn, kallades Pitlekaj. Den bestod i början af sju tält, men till följd af matbrist bortflyttade dess invånare småningom under vinterns lopp, de sista i februari, till en närmare Beringssund belägen fiskrikare trakt. Vid flyttningen medtogs endast det oundgängligaste, emedan man ämnade återvända vid den årstid, då jagten åter blef riklig. Den andra tältplatsen, Jinretlen, låg närmare udden mot Koljutschin-bay och räknade vid början af vår öfvervintring likaledes sju tält, hvilkas bebyggare tycktes vara bättre bergade än Pitlekajs. De hade under hösten gjort bättre fångst och samlat mer förråd. Af dem bortflyttade derför endast en del under vintern. Följande tältplatser lågo på något längre afstånd från vårt vinterqvarter, men dock så nära, att vi ofta hade besök af deras invånare: Pidlin, på östra stranden af Koljutschin-bay, 4 tält. Koljutschin, på den lika benämnda ön, 25 tält. Byn besöktes ej af någon bland Vega-expeditionens medlemmar. Rirajtinop, belägen 6 kilometer öster om Pitlekaj, 3 tält. Irgunnuk, 7 kilometer öster om Pitlekaj, 10 tält, af hvilka dock i februari endast fyra återstodo. Invånarne i de öfriga hade för vintern sökt en bättre fångstplats längre öster ut. Antalet af de personer, som tillhörde hvarje tält, var svårt att afgöra, emedan tschuktscherna ständigt för sqvaller och prat gästa hos hvarandra. I medeltal kan det kanske anslås till fem eller sex personer. Inberäknadt invånarne på Koljutschin-ön bodde således omkring 300 infödingar i granskapet af vårt vinterläger. När vi instängdes, var såsom nämdt isen närmast stranden för svag att bära en fotgängare, och svårigheten att från land taga sig till fartyget med de medel, öfver hvilka tschuktscherna förfogade, var således ganska stor. Då infödingarne märkte oss, blef det i alla fall genast stor uppståndelse bland dem. Män, qvinnor, barn och hundar sågos med oredig ifver springa af och an på stranden; några syntes åka med hundslädar på isgatan närmast hafsbandet. Man fruktade tydligen, att det ypperliga tillfälle, som här förelåg att tillbyta sig bränvin och tobak, skulle gå förloradt. Från fartyget kunde vi med kikare se huru flere försök att utsätta båtar gjordes, men åter öfvergåfvos, ända tills man lyckats släpa en farkost till en isfri eller endast med tunn is betäckt strandrening, som förde till fartygets granskap. I denna utsköts en stor skinnbåt, hvilken lastades med män och qvinnor ända till brädden, utan afseende på den ögonskenliga faran att med en sådan båt, tungt lastad, färdas fram genom skarp, nybildad is. Man rodde genast till fartyget, och väl framkomna klättrade de flesta utan ringaste tvekan öfver relingen under skämt och skratt samt rop af anoaj anoaj (goddag, goddag). Vårt första möte med inbyggarne i denna trakt, der vi sedermera tillbragte tio långa månader, var å ömse sidor mycket hjertligt och bildade utgångspunkten för ett särdeles godt förhållande mellan tschuktscherna och oss, hvilket bibehöll sig oförändradt under hela vår dervaro. [bild] Hänsyn till renlighet nödgade oss att endast undantagsvis låta tschuktscherna komma under däck, hvilket till en början förtröt dem mycket, så att en af dem till och med visade lust att öfva vedergällning genom att utesluta oss från sofkammaren i sitt tält. Vår fasthet i denna punkt, förenad med vänlighet och gifmildhet, lugnade dem dock snart, och att utesluta oss från det inre tältet var för männen ej så lätt, då vi vid dylika besök alltid hade med oss sötsaker och tobak så väl för dem sjelfva som för qvinnorna och barnen. Om bord blef fartygets tältklädda däck snart en verklig mottagningssalong för hela befolkningen i granskapet. Hundspann vid hundspann stodo alla dagar uppradade eller riktigare lågo insnöade framför den af is byggda trappuppgången till Vega, tåligt väntande på de besökandes återkomst eller på den pemmikan jag då och då af medlidande lät utdela till de uthungrade djuren. Ryktet om de märkvärdiga främlingarnes ankomst måtte för öfrigt hafva spridt sig hastigt. Vi fingo nämligen snart besök äfven från aflägsnare bygder, och Vega blef slutligen en rastplats, vid hvilken hvarje förbifarande under några timmar stannade med sitt hundspann för att tillfredsställa nyfikenheten och för att i byte mot goda ord eller någon annan mera påtaglig vara erhålla litet varm föda, en bit tobak och någon gång, då vädret var mycket ruskigt, en sup, af tschuktscherna kallad ram, ett ord hvars härledning ej får sökas i det svensk-norska dram, utan i det engelska ordet rum. Alla som kommo fingo obehindradt gå af och an på vårt med en mängd saker belamrade däck. Vi hade dock icke att beklaga oss öfver förlusten af den ringaste småsak. Ärligheten var här lika hemmastadd som i renlapparnes gammor. Deremot blefvo de snart mycket besvärliga genom sitt af ingen sjelfkänsla begränsade tiggeri. Att vid byteshandel draga all möjlig fördel af europeens i deras tanke helt säkert djupa »opraktiskhet», skydde de ej heller. Små bedrägerier i det syftet räknades tydligen ej som fel, utan som förtjenst. Stundom sålde de t. ex. samma sak två gånger, alltid voro de frikostiga på löften, som de aldrig ämnade hålla, och ofta lemnade de bedrägliga uppgifter om saker, som höllos till salu. Räfkroppar utbjödos sålunda, sedan de blifvit flådda samt hufvud och fötter afskurna, flere gånger som harar, och löjligt var att se deras förvåning deröfver, att vi genast upptäckte bedrägeriet. Tschuktschernas fullkomliga obekantskap med penningar och den ringa tillgång jag hade på bytesmedel i deras smak nödgade för öfrigt äfven mig att hålla åtminstone en del af våra varor i högt pris. Polarlandens vanliga produkter skinn och späck upphandlades, till invånarnes stora förvåning, alldeles icke på Vega. Deremot förvärfvades genom byte en fullständig samling af vapen, drägter och husgerådssaker. Alla dylika inköp skedde uteslutande för expeditionens räkning, och öfver hufvud var samlande af naturhistoriska och etnografiska föremål för enskild räkning helt och hållet förbjudet, en förhållningsorder som borde gälla vid hvarje vetenskaplig expedition till aflägsna trakter. Då tschuktscherna började få smak för vår mat, släpade de, i synnerhet under den tid då deras jagt felslog, dagligen drifved samt kotor och andra ben af hval om bord. De utbytte dessa mot bröd. Härvid betalades ett lass af fem vedpinnar, som hade 4 à 5 tums genomskärning och en famns längd, vanligen med två till tre skeppsskorpor, d.v.s. med vid pass 250 gram bröd, en hvalkota med ett par dylika skorpor o.s.v. Småningom fingo ett par unga infödingar vanan att dagligen inställa sig om bord för verkställande, i all maklighet förstås, af en art drängtjenst. Kocken blef deras patron, och de erhöllo af honom i ersättning brorslotten af den öfverblifna maten. Dels såsom betalning för visade tjenster eller sålda varor, dels som gåfva blef en så betydlig mängd, mat utdelad, att vi ganska väsentligt bidrogo till lindrande af den hungersnöd, som under midvintern hotade att utbryta bland befolkningen. Ingen af infödingarne i granskapet af Vegas vinterstation var kristen. Ingen af dem talade något europeiskt språk, om ock en eller annan kunde ett par ord engelska eller ett helsningsord på ryska. Detta var en ledsam omständighet, som förorsakade oss mycken omak. Men den afhjelptes derigenom, att löjtnant Nordqvist särskildt egnade sig åt studiet af deras språk, och det med sådan ifver och framgång, att han om ett par veckor kunde göra sig temligen förstådd. Infödingarne uppgåfvo också hösten 1879 för de Long, att en person på den »man of war», som öfvervintrat vid nordkusten, talte utmärkt väl tschuktschiska. Språkstudiet försvårades ej obetydligt derigenom, att tschuktscherna, för att till mötes gå oss i våra bemödanden att finna ett gemensamt tungomål, voro nog artiga att ej rätta, utan adoptera de misstag i afseende å ordens uttal eller betydelse, som gjordes om bord på Vega. Såsom en frukt af sina studier har löjtnant Nordqvist författat en rikhaltig ordlista öfver detta föga kända språk äfvensom gifvit en antydan till dess grammatikaliska byggnad.[264] Den kunskap i det tschuktschiska språket, som de öfriga af expeditionens medlemmar förvärfvade, inskränkte sig till ett större eller mindre antal glosor, hvarjemte infödingarne lärde sig ett eller annat ord af vårt språk, så att en för båda partierna något så när begriplig rotvälska småningom uppstod, i hvilken flere bland manskapet snart blefvo ganska hemmastadda, och med hvilken man i nödfall kunde hjelpa sig ganska bra, oaktadt alla grammatikaliska böjningsformer i detta nybildade språk fullkomligt saknades. Dessutom befriade jag en af manskapet, fångstmannen Johnsen, under en längre tid från alla arbeten om bord för att han skulle kunna dagligen ströfva omkring i landet, dels för jagt dels för samqväm med tschuktscherna. Han lyckades i början af vintern fälla några ripor och harar, förskaffade mig en mängd vigtiga upplysningar om tschuktschernas lefnadssätt och förvärfvade åtskilliga värderika etnografiska föremål. Men efter en tid fick han, af hvad or- Tédljgio, storm. Éek, eld. Kljautlj, man, menniska. Oráedlja, menniskor. Neáiren, qvinna. Nénena, barn. Empenátschyo, fader, Émpengau, moder. Ljéut, hufvud. Ljeutljka, ansigte. Dljedljádlin, öga. Liljáptkóurgin, se. Huedljódlin, öra. Huedljokodljáurgin, höra. Huádljomerkin, förstå. Huedljountákurgin, icke förstå. Yeká, näsa. Yekergin, mun. Kametkuaurgin, äta. Yedlinedljourgin, tala. Mámmah, qvinnobröst. Mammatkóurgin, dia.   Yéet, fot. Retschaurgin, stå. Yetkatjergin, ligga. Tschípiska, sofva. Kadljetschetuetjákurgin, lära sig. Pintekatkóurgin, födas. Kaertráljirgin, dö. Kámakatan, vara sjuk. Kámak, gudomlighet, tomte. Yáranga, tält. Etschengeratlin, lampa. Órguor, släde. Atkuát, båt. Anetljkatlj, metkrok. Anedljourgin, meta. Uádlin, knif. Tschúpak, Kúmeak, hund. Úmku, isbjörn. Rérka, hvalross. Mémetlj, säl. Kórang, ren.   Gátlje, fogel. Enne, fisk. Gúrgur, dvergbjörk. Kukatkokongadlin, pilbuske. Gem, jag. Gemnin, min. Get, du. Genin, din. Enkan, han. Muri, vi. Turi, I. Máyngin, mycket. Pljúkin, litet. Konjpong, allt, alla. I, ja. Etlje, nej. Métschinka, tack. Énnen, ett. Nírak, två. Nrok, tre. Nrak, fyra. Metljíngan, fem. [bild] [bild] sak kunde jag aldrig utröna, en oöfvervinnelig motvilja att vidare besöka tschuktsch-tälten, utan att dock hafva kommit i någon osämja med befolkningen. ________ Den 5 oktober voro öppningarna mellan drifisfälten närmast fartyget betäckta med en ypperlig skridskois, hvilken vi begagnade för firande af en glad och munter skridskofest. De tschuktschiska qvinnorna och barnen sågos nu meta ismört längs stranden. Vid detta slags fiske tillgår så, att en man, som alltid medföljer de metande qvinnorna, med en jernskodd lans upphugger ett hål i isen så nära stranden, att afståndet mellan vakens undre kant och bottnen endast utgör en half meter. Hvarje hål begagnas af endast en meterska och blott en kort stund. Nedhukad vid vaken, i hvilken vattenytan hålles väl fri från isbitar medelst en is-sil, söker hon locka fisken genom ett eget underligt smattrande läte. Först när en fisk synes i vattnet, nedkastas den med en krok af ben, jern eller koppar försedda metrefven; till bete användas tarmslingor af fisk. Såsom fångstredskap begagnas äfven en fin meterlång käpp med en enkel eller dubbel krok i ändan. Med detta lilla ljuster kasta männen upp fisken på isen med otrolig färdighet. Sedan isen blifvit tjockare, öfvergafs detta fiske helt och hållet, hvaremot en torsk- och en norsart under hela vintern fångades i stor mängd i en lagun belägen närmare Beringssund. Äfven sik fiska-   [bild] des i insjöarne, ehuru, åtminstone vid denna tid på året, endast i ringa mängd. Den 6 oktober om morgonen sågo vi från fartyget ett besynnerligt tåg röra sig fram på isen. En mängd tschuktscher drogo en hundsläde, på hvilken låg en man. Till en början trodde vi, att det var en svårt sjuk, som kom att söka läkarhjelp, men då tåget hunnit till fartygets sida, klättrade den förmodade sjuke ganska vigt uppför den isbelagda fallrepstrappan (vår istrappa hade vi då ännu ej fått i ordning), steg genast med en om hög värdighet vittnande tillförsigt upp på halfdäcket, korsade sig, helsade nådigt och gaf på bruten ryska till känna, att han var en betydande man i den landsdelen. Det visade sig nu, att vi hedrats med besök af representanten för det ryska väldet på Tschuktsch-halfön, starosten bland rentschuktscherna Wassili Menka. Han var en liten, mörklagd man med temligen tärdt utseende, klädd i en vacker, hvitbrokig renskinnspäsk, under hvilken en blå flanellskjorta skymtade fram. För att genast vid sin ankomst inge oss aktning och kanske också för att ej utsätta sitt dyrbara lif för den falska Rans försåt, anlände han till fartyget öfver den ännu ej fullt pålitliga isen åkande på en släde, som drogs ej af hundar utan af hans underlydande. Vid framkomsten visade han oss genast en fullmakt på sin värdighet och åtskilliga intyg öfver aflemnad skatt (eller marknadsafgifter?), bestående i några få röda och några hvita räfskinn, beräknade de förra till 1 rubel 80 kopek, de senare till 40 kopek stycket. [bild] [bild] Han bjöds genast ned i gunrummet, undfägnades efter bästa förmåga samt plågades med en mängd för honom tydligen svårfattliga frågor, hvilka han besvarade på mycket svårbegriplig ryska, Han var i alla fall den förste, med hvilken några af oss kunde åtminstone hjelpligt meddela sig. Läs- och skrifkunnig var han icke. Deremot kunde han snart uppfatta en honom förevisad karta och på den med stor säkerhet utpeka en mängd märkligare ställen i nordöstra Sibirien. Om tillvaron af en rysk kejsare hade traktens förste embetsman ej någon aning; deremot visste han, att en mycket mäktig person hade sitt hemvist i Irkutsk. Åt oss utdelade han ispravnik-värdigheter i kringliggande städer. Han korsade sig i början med mycken ifver för några fotografier och kopparstick i gunrummet, men upphörde snart dermed, då han märkte, att vi icke gjorde på samma sätt. Menka var åtföljd af tvenne sämre klädda infödingar med mycket sneda ögon, hvilka vi i början togo för hans tjenstehjon eller trälar. Sedermera erforo vi dock, att de voro renegare, som betraktade sig fullt lika goda som Menka sjelf, och vi hörde äfven längre fram en af dem med ett medlidsamt småleende omtala Menkas höfdingeanspråk. Nu voro de emellertid ganska undfallande, och det var af dem som Menkas välkomstgåfva, två renstekar, framburos med en viss högtidlighet. Som återskänk lemnade jag honom en ylleskjorta och några bundtar tobak. Menka omtalade, att han dagarne derpå skulle resa till Markova, en af ryssar bebodd plats vid floden Anadyr, i granskapet af det gamla Anadyrsk. Oaktadt jag ännu ej uppgifvit hoppet att komma loss innan vintern, ville jag dock försöka begagna denna lägenhet för att sända underrättelser till hemmet om Vegas läge, tillståndet om bord m. m. Ett öppet bref uppsattes derför på ryska och adresserades till h. exc. generalguvernören i Irkutsk, med begäran att han skulle meddela dess innehåll till H. M:t konung Oscar. Det inlades jemte några förseglade enskilda bref mellan ett par brädlappar samt gafs åt Menka, med anmaning att lemna det åt den ryska myndigheten i Markova. I början såg det ut, som om Menka skulle uppfattat brefvet såsom något slags ytterligare fullmakt för sig sjelf. När han kommit i land, samlade han nämligen, i närvaro af några bland oss, en krets af tschuktscher omkring sig, satte sig med värdighet i deras midt, utvecklade papperet, men så att han hade det upp och ned, och läste ur detsamma långa ramsor på tschuktschiska för en andäktig och öfver Menkas lärdom häpen åhörarekrets. Följande förmiddag hade vi ett nytt besök af den store och lärde höfdingen. Nya skänker vexlades, och han undfägnades åter efter bästa förmåga. Slutligen dansade han efter positiv, dels solo dels tillsammans med några af sina värdar, till stor fröjd för närvarande europeer och asiater. Då isens läge fortfarande var oförändradt, ville jag icke försumma det tillfälle, som nu erbjöd sig att få någon kunskap om det inre af landet. Med nöje gaf jag derför löjtnanterna Nordqvist och Hovgaard tillstånd att göra ett besök vid Menkas tältplats. De afreste dit den 8 oktober om morgonen. Löjtnant Nordqvist har om denna deras färd lemnat mig följande berättelse. »Tisdagen den 8 oktober kl. 10 f. m. foro löjtnant Hovgaard och jag från Pitlekaj på slädar, förspända med hundar, inåt landet i sydsydostlig riktning. Hovgaard och jag hade hvardera en tschuktsch till körsven. Menka hade med sig en tjenare, som nästan hela tiden sprang framför som vägvisare. Min kamrats släde, som var tyngst, drogs af 10 hundar, min af 8, och Menkas, som var minst och på hvilken han satt ensam, af 5 hundar. I allmänhet tyckas tschuktscherna beräkna 4 eller 5 hundar för en släde med en person. Den med träsk och vattendrag öfversållade tundran var under första delen af vår färd endast svagt kuperad, men ju längre inåt landet vi kommo, desto ojemnare blef den, och då vi följande morgon kl. 8 f. m. framkommo till målet för vår färd – Menkas brors läger – befunno vi oss uti en dal, som omgafs af berg, af hvilka några höjde sig ungefär 300 meter öfver dalbottnen. Genom det tunna snölagret kunde ännu en del af tundrans växttäcke urskiljas. De allmännaste växterna på de torrare ställena voro Aira alpina och Poa alpina; på mera lågländta ställen växte Glyceria, Pedicularis och Ledum palustre; öfverallt förekommo Petasites frigida och en Salix-art. Den senare växte i synnerhet på sluttningarna i stora klungor, hvilka betäckte fläckar af 20 till 30 qvadratmeters areal. På sina ställen höjde sig denna buske omkring en meter öfver marken. Den förherskande bergarten syntes vara granit. Dalbottnarne utgjordes af posttertiära bildningar, hvilka oftast bestodo af sand och rullsten, såsom t. ex. fallet var uti den stora dal, der Menkas brors läger var uppslaget. Då vi på morgonen den 9 framkommo till lägret, mötte oss några af de förnämsta bland tschuktscherna. Dessa helsade Menka på ryskt sätt, d.v.s. så att de kysstes först på hvardera kinden och sedan på munnen. Tschuktscherna tycktes dock vara ganska förlägna för denna ceremoni och vidrörde nästan icke hvarandra med munnen. Oss helsade de på vanligt sätt, med att räcka fram handen och buga sig. Härefter gingo vi in i Menkas brors tält, utanför hvilket lägrets hela befolkning snart samlade sig för att betrakta oss. Lägret utgjordes af 18 tält, uppslagna på hvardera sidan om en å, som genomflöt dalgången. Tälten beboddes af ren-tschuktscher, hvilka drifva mellanhandel mellan ryssar vid Kolyma och ett folk, som bor på andra sidan Beringssund och af dem kallades jekargauler. Mellan tälten sågos en mängd lastade och tomma slädar. Dessa voro dels lätta och låga körslädar med upp- och tillbakaböjda medar, dels tyngre, af gröfre trä gjorda packslädar med icke tillbakaböjda medar. En del af de lätta slädarne voro försedda med kurar af spjelor, utanpå öfverdragna med renhudar; andra voro heltäckta och endast försedda med en ingång framtill. De knifvar, yxor, borrar m.m., hvilka jag såg, voro af jern och stål och hade tydligen erhållits af amerikanare eller ryssar. Husgerådet utgjordes i Menkas brors tält af några vanliga kaffepannor af koppar, hvilka användas för kokning af vatten, en nysilfverbägare med engelsk inskrift, ett par tekoppar med fat, platta trätråg och skäppor. Rentschuktschernas drägt är lik kust-tschuktschernas, endast med den skilnad att de förra uteslutande använda renskinn, då de senare derjemte begagna sälskinn. Några togo vid vår ankomst på sig brokiga tygbluser, troligen af rysk tillverkning. Bland smycken må nämnas glasperlor, uppträdda på senor, hvilka buros uti öronen eller om halsen, företrädesvis af qvinnorna. Dessa voro tatuerade på samma sätt som hos kust-tschuktscherna. Dock såg jag här en äldre qvinna, hvilken utom den vanliga ansigtstatueringen äfven var tatuerad på axlarna, och en annan, som på händernas yttre sida hade två, parallela, längs handen gående linier och ett snedt dem förenande streck. Männen voro otatuerade. Ett par af dem buro kors med slavonska inskrifter om halsen; andra buro på samma sätt tvågreniga trästycken. Om dessa senare äro att betrakta som deras gudar eller som amuletter, är mig icke bekant. [bild] Då vi här icke kunde erhålla de renar, som vi skulle uppköpa för expeditionens räkning, begåfvo vi oss med hundar på eftermiddagen samma dag tillsammans med Menka till hans svärsons läger, dit vi anlände kl. 8 på aftonen. Vi blefvo mycket vänligt mottagna och lågo här öfver natten. Alla ett tälts invånare sofva gemensamt uti det deri befintliga sofrummet, som icke är mer än 2 till 2,4 meter långt, 1,8 till 2 meter bredt och 1,2 till 1,5 meter högt. Innan de lägga sig, äta de sin qvällsvard. Män och qvinnor bära under natten endast ett »cingulum pudicitiæ», omkring 15 centimeter bredt, men äro för öfrigt fullständigt nakna. Om morgonen steg husmodern först upp och kokade något kött, som derpå framsattes uti sofrummet, innan dess invånare ännu klädt på sig. Dervid skar hon köttet uti ett tråg i skifvor, hvilka hon efter hand utdelade. Om morgonen sågo vi, huru tschuktscherna fånga och slagta sina renar. Tvenne karlar gå in uti renhjorden, och då de fått sigte på den ren, de vilja hafva, slunga de på ett afstånd af 9 till 10 meter on rännsnara om djurets horn. Detta kastar sig nu fram och tillbaka för att undkomma och släpar derunder den, som håller i snaran, med sig några ögonblick. Den andra karlen söker emellertid att närma sig renen, fattar djuret i hornen och kastar det till marken, hvarpå han dödar det genom ett knifstyng bakom bogen. Derefter öfverlemnas renen till qvinnorna, hvilka genom ett snitt på sidan om buken uttaga inelfvorna. Magsäckens innehåll tömmes, hvarpå denna användes till att förvara blodet. Slutligen afdrages skinnet. Ungefär kl. 10 f. m. anträdde vi hemfärden. Vid nattens inbrott sökte våra förare tak öfver hufvudet uti ett uselt tschuktsch-tält på Utschunutsch-sjöns strand. Detta var till en del nedgräfdt uti en af de små kullar, som här träffas längs stranden, och hvilka troligtvis äro lemningar af gamla onkilonboningar. De nuvarande invånarne, tvenne äldre karlar och en gammal qvinna, hade sin bostad inrättad på följande sätt. I midten af en ungefär 1 meter djup och 3½ till 4½ meter bred cylindrisk grop var en vertikal påle inslagen; mot denna påles öfre ända hvilade en mängd från gropens kant utgående, snedt stälda stänger, öfver hvilka hudar voro uppspända. Den för tschuktsck-tälten egendomliga inhägnaden eller sofrummet saknades icke heller här. Eljest bar hela boningen prägeln af fattigdom och osnygghet. Invånarnes näringsfång syntes vara fiske. Derom vittnade, utom den fisk vi här erhöllo, de utanför upphängda näten. Några klädesplagg, en jerngryta, ett par träkärl och en schamantrumma voro de enda saker jag kunde upptäcka uti tältet. Följande morgon fortsatte vi vår färd. På andra sidan om Utschunutsch-sjön sågo vi tvenne boningar, hvilka endast bestodo af omkullstjelpta båtar och några öfver dessa spända hudar. Återstoden af vägen tillryggalades förbi byn Najtskaj och öfver Irgunnuk, der vi blefvo ytterst vänligt emottagna. Kl. 7 e. m. den 11 oktober voro vi åter om bord på Vega.» Ur löjtnant Hovgaards berättelse, som hufvudsakligast berör den genomfarna traktens topografi, må ytterligare följande meddelas om den uthållighet, som tschuktscherna och deras hundar visade. »Under bortresan, som varade 21½ timmar, sprang Menkas följeslagare, den förut omnämnde renegaren, som vi i början antogo för träl eller tjenare åt Menka, oafbrutet framför slädarne, och äfven när vi rastade, var han i verksamhet för att uppsöka spåret, sköta hundarne o.s.v. Då vi kommo till lägret, sof han icke och var dock lika rask under den följande dagens färd. Under tiden njöt han icke någon spirituosa, på uttrycklig tillsägelse af Menka, som förklarade, att han i sådant fall ej skulle hålla ut att springa. I stället tuggade han en förvånande mängd tobak. Hundarne voro under hela tiden icke ett ögonblick frånspända; om morgonen lågo de halft öfversnöade och sofvo framför slädarne. Vi sågo aldrig tschuktscherna gifva dem någon föda; det enda de fingo var frusna exkrementer af räf och andra djur, som de sjelfva uppsnappade i förbifarten. Likväl kunde man icke ens den sista dagen märka någon minskning i deras dragförmåga.» Nordqvist hemförde bland annat två renar, köpta för 1½ rubel stycket. Dessa voro ännu ganska användbara, ehuru osmakligt slagtade. Men de renar, vi längre fram på vintern köpte, voro så utmerglade, att ingen om bord kunde förmå sig att spisa dem. Den 18 oktober, då vi trodde, att Menka redan skulle vara vid Markova, fingo vi åter besök af honom och hans svärson. Han sade sig icke hafva något akmimil (eldvatten) till helgen och kom nu till oss för att tillbyta sig sådant mot tre slagtade renar. Vår missräkning med afseende å brefven, som vi hoppats redan för länge sedan skulle vara på väg till deras bestämmelseort, och min obenägen- het för det ifrågavarande betalningssättet – jag bjöd honom förgäfves halfimperialer och metallrubelstycken i stället för bränvin – gjorde mottagandet denna gång mindre hjertligt, och han lemnade oss derför äfven snart. Först den 9 februari 1879 fingo vi åter underrättelser från Menka genom en af de tschuktscher, som förra gången åtföljt honom. Tschuktschen sade sig på tio dagar hafva tillryggalagt vägen mellan Vegas vinterhamn och Markova, hvilket skulle utgöra omkring 90 kilometer om dagen. Enligt hvad han sade, skulle Menka hafva rest med brefven till Jakutsk. Uppgiften syntes högeligen misstänkt och visade sig äfven sedermera hafva varit delvis diktad eller kanske af oss missförstådd. Men efter återkomsten till tidningarnas verld erforo vi, att Menka verkligen utfört sitt uppdrag. Han kom dock först den 7 mars/23 febr. till Anadyrsk. Derifrån sändes brefvet till Irkutsk, dit det ankom, den 10 maj/28 april. Till Sverige kommo dessa underrättelser genom telegram sex dagar derpå, den 16 maj, just på en tid då oron öfver Vega-expeditionens öde började blifva mycket stor, och frågan om undsättningsexpeditioner på allvar väcktes.[265] För att lugna de hemmavarande var det dock ytterst vigtigt att meddela dem några underrättelser om Vegas vinterläge, och jag uppbjöd derför all den öfvertalningsförmåga, som de på fartyget hopade skatterna af gevär, krut, kulor, mat, granna skjortor och till och med bränvin kunde utöfva, för att förmå några infödingar att skjutsa löjtnanterna Nordqvist och Bove till Markova eller Nischni Kolymsk. Underhandlingarna tycktes i början gå ganska bra, förskott begärdes och lemnades, men när resan skulle anträdas, vägrade tschuktscherna alltid under en eller annan förevändning; än var det för kallt, än för mörkt, än fans ingen mat åt hundarne. Dessa underhandlingar hade således ingen annan påföljd än att göra oss bekanta med en af de få mindre behagliga sidorna af tschuktschernas sinnelag, nämligen dessa eljest förträffliga vildars fullkomliga opålitlighet och deras egendomliga uppfattning af aftals bindande kraft. De här omnämnda resplanerna föranledde emellertid löjtnant Nordqvist till en utfärd på hundslädar för att hålla räfst med en af de infödingar, som mottagit förskott för att skjutsa honom till Markova, men ej hållit sitt löfte. Om denna färd meddelar Nordqvist följande: »Den 5 december kl. 8½ f. m. begaf jag mig med hundsläde till den vid Koljutschin-viken liggande byn Pidlin. Jag skjutsades af tschuktschen Auango, hemma från Irgunnuk. Han hade en liten lätt, med medar af hvalbarder försedd släde, dragen af sex hundar, af hvilka ledhunden var spänd framför de andra fem, som voro fästade i bredd framför släden med hvar sin dragrem. Hundarne voro svaga och illa skötta och sprungo derför så långsamt, att jag ej kan uppskatta deras hastighet till mer än 2 à 3 engelska mil i timmen. Så väl dit- som återfärden räckte 8 till 9 timmar; således torde afståndet mellan Pitlekaj och Pidlin vara omkring 25 engelska mil. Pidlin och Koljutschin-ön äro de enda bebodda platserna vid Koljutschin-viken. På det förstnämnda stället finnas fyra tält, uppslagna vid vikens östra strand, med ett invånareantal uppgående till endast något öfver tjugu personer. Jag blef utanför tälten mottagen af byns befolkning och förd till det tält, som beboddes af Tscheptscho, hvilken nu lofvade att i februari fara med mig till Anadyrsk. Min värd hade en hustru och tre barn. För natten afkläddes barnen fullständigt, de fullvuxna hade på sig korta byxor, mannen af garfvadt skinn, hustrun af tyg. I den tryckande värmen, som underhölls af tvenne under hela natten brinnande tranlampor, vore det äfven svårt att sofva i de tunga renskinnsdrägterna. Dock täckte de öfver sig med renhudar. Då här utom hettan herskade en förskräcklig stank – tschuktscherna förrättade sina naturliga behof inne i sofrummet – kunde jag icke uthärda, utan att ett par gånger gå ut för att hemta frisk luft. Då vi följande morgon stigit upp, uppdukade värdinnan uti ett platt tråg frukosten, bestående af först sälkött och späck, med ett slags surkål af jästa Salix-blad, derpå sällefver och slutligen sälblod – alltsammans fruset. Bland föremål af etnografiskt intresse såg jag, utom den i hvarje tält förekommande schamantrumman, hvilken icke betraktades med den vidskepliga fruktan, som jag eljest ofta märkt, en knippa amuletter fästade vid en smal rem, en vargskalle, som äfven var upphängd vid en rem, skinnet jemte hela broskdelen af en vargnos och en platt sten. Amuletterna utgjordes af 4–5 centimeter långa träklykor af det slag, som man ofta ser tschuktscherna bära på bröstet. Min värd sade, att en sådan amulett buren om halsen skulle vara ett verksamt medel mot sjukdomar. Vargskallen, hvilken jag redan hade fått, tog han tillbaka, emedan hans fyra- eller femårige son skulle behöfva den vid val af hustru. Hvilken rol den dervid spelade, fick jag dock icke veta. Medan min skjutskarl spände för hundarne för hemfärden, var jag i tillfälle att se några mindre flickor dansa, hvilket de gjorde på samma sätt, som jag förut sett flickor dansa i Pitlekaj och Jinretlen. Två flickor ställa sig då vanligtvis antingen midt emot eller bredvid hvarandra, i förra fallet lägga de ofta händerna på hvarandras skuldror, vagga turvis åt hvardera sidan, hoppa emellanåt jemnfota fram och svänga om, hvartill de sjunga eller snarare grymta takten. Hemresan anträddes kl. 8 förmiddagen. Derunder sjöng min skjutskarl tschuktschiska sånger. Dessa äro ofta endast efterhärmningar af djurs läten eller ock improvisationer utan någon bestämd meter eller rytm och ganska liten omvexling i toner; endast ett par gånger tyckte jag mig kunna höra en bestämd melodi. På aftonen sade min skjutskarl de tschuktschiska namnen på flere stjernor. Kl. 5 e. m. kom jag fram till Vega.» Ännu den 10 oktober var den nya isen mångenstädes i granskapet af fartyget så svag, att den ej höll att gå på, och blåa vattenskyar vid horisonten angåfvo, att betydliga sträckor öppet vatten ännu funnos i närheten. Men drifisen i vår omgifning låg så bergfast, att jag redan kunde på fartygets däck taga solhöjder med en qvicksilfverhorisont. För att få reda på huru det verkligen förhöll sig med det öppna vattnet, företogos den 13 okt. utflygter åt olika håll. Dr Kjellman kunde då från den 42 meter höga bergudden vid Jinretlen se ganska betydliga isfria ställen i hafvet norr ut. Dr Almqvist gick rätt utåt isen, följande spåren af tschuktscher, som utgått på sälfångst. Han tillryggalade omkring 20 kilometer öfver tätt packade drifisfält, utan att nå öppet vatten, och fann den nyfrusna is, med hvilken drifisstyckena voro sammanbundna, ännu öfverallt obruten. Tschuktscher, som den 28 okt. besökte fartyget i hundslädar, berättade dock, att hafvet ett stycke öster om oss var fullkomligt isfritt. Den 15 oktober återkom fångstmannen Johnsen från en jagtutfärd alldeles förfärad. Han berättade, att han under sina ströftåg på tundran funnit en mördad man, och medförde, i tanke att man här borta i tschuktschernas land vid ett dylikt tillfälle borde vidtaga ungefär likadana åtgärder som i de trakter, hvilka lyckliggöras genom ett ordnadt domstolsväsende, såsom species facti några hos den döde liggande redskap, deribland en ganska vacker lans, på hvars blad man ännu kunde upptäcka spår af guldin- läggningar. Lyckligtvis hade han med dessa saker kommit obemärkt genom tschuktsch-lägret. På den beskrifning, som lemnades mig, kunde jag dock genast märka, att här ej var fråga om något mord, utan om en på tundran utlagd död man. Jag bad dr Almqvist besöka stället för att närmare taga reda på förhållandet. Han bekräftade min gissning. Då vargar, räfvar och korpar redan sönderslitit liket, ansåg doktorn, att äfven han kunde taga sin del, och hemförde derför från sin utfärd ett omsorgsfullt insvept och bland jagtutrustningen doldt föremål, nämligen tschuktschens hufvud. Det nedsänktes genast till hafsbottnen, hvarest det förblef under ett par veckor för att skeletteras af de der vimlande krustaceerna, och har nu sitt nummer i de af Vega-expeditionen hemförda samlingarna. Detta helgerån märkte tschuktscherna aldrig, och förmodligen fingo vargarne bära skulden, då man nästa vår såg, att det lik, som om hösten blifvit utlagdt, under vintern förlorat hufvudet. Svårare torde varit att förklara lansens försvinnande, men äfven härför fingo väl vargmagarne bära skulden. Våra jägare gjorde nu jagtutflygter åt olika håll, men det var klent med villebrådet. Öppningarna i isen vimlade sannolikt af sälar, men voro för aflägsna, och utan båt kunde någon jagt å dem ej anställas. Ej en enda isbjörn tycktes nu finnas i granskapet, ehuru björnskallar, träffas flerstädes på stranden och detta djur synes spela en stor rol i infödingarnes inbillning, att döma af de många björnbilderna bland de bensniderier jag af tschuktscherna tillbytt mig. Oftast hafva infödingarne äfven en liten björnskinnslapp på sitsen i sina slädar, men något helt björnskinn har jag ej sett härstädes; kanske håller djuret på att blifva utrotadt vid Sibiriens nordkust. Vår öfvervintring kommer derför ej att rikta den arktiska litteraturen med några nya björnhistorier, en för sjelfva reseskildraren mycket känbar svårighet. Vargar tycktes deremot på tundran förekomma rikligt nog, äfven om en och annan af de under dimma eller snöyra påträffade och med skott helsade vargarne vid en kritisk artbestämning skulle befunnits vara våra egna hundar. Åtminstone torde detta varit fallet med den »varg», som narrade en af manskapet att en mörk natt skjuta en kula tvärs genom termometerburen, lyckligtvis dock utan att skada instrumenten, och med ingen annan påföljd, än att han sedermera fick uppbära ett ändlöst antal speglosor af kamraterna för sin vargjagt. Räfvar, hvita, röda och svarta, förekommo här i mängd, men de voro vid denna tid svåråtkomliga och hade kanske dessutom äfven de under midvintern dragit sig bort från kusten. Harar uppehöllo sig deremot under hela vintern vid Jinretlen, om dagarne dels ute på isen dels på udden, om nätterna i tältens omgifningar. Sopor och affall från fångsten hade der framkallat en växtlighet, som, ehuru dold af snö, lemnade haren om vintern en rikligare tillgång på föda än den magra tundran. Det märkliga var, att hararne fingo husera mellan tälten och i deras granskap, utan att störas af ett tjogtal till byn hörande eller der vistande magra och utsvultna hundar. Då jag längre fram på vintern för harjagtens underlättande lät åt fångstmannen Johnsen uppföra ett jagtskjul, valde han till plats för detsamma till och med byns omedelbara granskap, förklarande att den rikaste jagtmarken i hela nejden just var derstädes. Skyttarne uppgåfvo, att en del harar blefvo snöblinda om våren. Haren är här större än den hos oss vanliga och har ett ganska läckert kött. [bild] De flesta foglar hade redan vid vår hitkomst lemnat dessa under vintern så ogästvänliga trakter eller sågos högt upp i luften i samlade flockar flyga mot södra mynningen af Beringssund. Ännu den 19 oktober sågs ett oöfverskådligt fogeltåg draga mot denna trakt, men redan den 3 november inregistrerades såsom något ovanligt, att en mås slog sig ned på afskrädeshögarne i fartygets granskap. Den var snarlik ismåsen, men hade svart hufvud. Kanske var det den sällsynta Laras Sabinii, af hvilken en bild förut meddelats.[266] Alla de foglar, som drogo förbi oss, kommo från nordvest, d.v.s. från Sibiriens nordkust, de Ny-Sibiriska öarna eller Wrangels land. Endast fjellugglan, en korpart och ripan öfvervintrade i trakten, den sistnämnda tidtals insnöad. [bild] Ripan är här visserligen ej så fet och god som spetsbergsripan under vintern, men beredde oss i alla fall en alltid välkommen, om ock ringa omvexling i den tråkiga konservmaten; när några ripor blifvit skjutna, sparades de derför, jemte hararne, gerna af kocken till festdagarne. För att afbryta enformigheten om bord försummades nämligen sällan någon anledning till festtillställningar, som kunde yppa sig. Der borta vid Tschuktsch-halföns kust firades sålunda under vintern 1878–79 med stor samvetsgranhet ej allenast våra egna födelsedagar, utan äfven konungarne Oscars, Christians och Umbertos samt kejsar Alexanders. Hvarje morgon utdelades en tidning, visserligen för dagen, men för ett förgånget år. Härtill kom såsom förströelser flitigt samqväm med tschuktscherna och täta besök i angränsande byar, åkning med hundsläde, en sport som skulle varit synnerligen treflig, om ej infödingarnes hundar varit så ytterst magra och dåliga, samt slutligen flitig läsning och ifriga studier, för hvilka jag försett expeditionen med ett omfattande, så väl för vetenskapsmännen och officerarne som för manskapet afsedt bibliotek, inberäknadt det enskilda bokförrådet uppgående till inemot tusen band. Under allt detta fingo naturligtvis de rent vetenskapliga arbetena ej försummas. I främsta rummet bland dessa stodo de meteorologiska iakttagelserna och de magnetiska observationer, som från den 1 nov. anstäldes i land dag och natt hvarje timme. Huru fast isen än låg kring fartyget, var det dock omöjligt att på den få ett tillräckligt stadigt underlag för de magnetiska variationsinstrumenten. Det magnetiska observatoriet uppfördes derför på land af det vackraste byggnadsmaterial, någon arkitekt haft till sitt förfogande, nämligen stora parallelipipediska, grant blåfärgade isblock. Byggnaden kallades derför af tschuktscherna Tintinjaranga (ishuset), ett namn som snart äfven af Vegamännen allmänt antogs. Till murbruk använde byggmästaren, Palander, vattenblandad snö, hvarpå det hela täcktes med ett tak af bräder. Men då det efter en tid visade sig, att stormen banade sig väg genom fogarne, och att dessa småningom vidgades till följd af isens afdunstning, så att yrsnö kunde intränga, öfverdrogs hela huset med ett segel. Till stativer för de tre variationsinstrumenten användes grofva träkubbar, hvilkas nedre ändar insänktes i gropar, som med stort besvär upphöggos i den frusna jorden samt derpå, sedan stativ-stockarna blifvit nedsatta, fyldes med vattenblandad sand. Ishuset var ett rymligt och i allo ändamålsenligt observatorium. Det hade blott ett fel: temperaturen höll sig der alltid på en obehagligt låg ståndpunkt. Då intet jern fick användas i byggnaden och vi ej hade med oss någon kopparkamin, kunde ingen eldstad der inrättas. Visserligen försökte vi att med ett för slädfärder afsedt kopparkök åstadkomma uppvärmning, men endast med den påföljd, att observatorn höll på att bli ihjälosad. Föga bättre gick det, då längre fram på vintern, vid stufning i rummet, en bortglömd ankare björntran, erhållen från de under början af resan skjutna björnarne, upptäcktes. Vi ansågo detta fynd som en tydlig fingervisning att i stället för en med ved eldad kamin efter polarfolkens sed använda tranlampor till mildring af den stränga köld, som förtog vistelsen i Tintinjaranga en del af dess behag. Men här visade sig detta eldningssätt alldeles opraktiskt. Tranoset luktade värre än koloset, och följden af detta försök blef ingen annan än den, att de härliga iskristaller, med hvilka tak och väggar i ishuset småningom beklädt sig, öfverdrogos med svart sot. Traneldningen förkastades, och tranen skänktes åt våra vänner i Jinretlen, som just då ljudligt beklagade sig öfver, att de icke hade något annat bränsle än ved. I de magnetiska och meteorologiska iakttagelserna deltogo, utom Vegas nio vetenskapsmän och officerare, maskinisten Nordström och matrosen Lundgren. Hvar och en hade sin vakt på sex timmar, af hvilka vanligen fem tillbragtes i ishuset. Att vid en temperatur under qvicksilfrets fryspunkt eller, hvad som är vida värre, under storm vid –36° gå från fartyget till det 1½ kilometer aflägsna observatoriet, dröja der under fem timmar i en temperatur af –17° och derpå återvända till fartyget, vanligen mot vinden – ty denna kom nästan ständigt från norr eller nordvest – var bistert nog. Ingen af oss hade dock något men deraf. Tvärt om föreföll det mig, som om detta nödtvungna afbrott i vårt enformiga lif om bord och det långvariga uppehållet i fria luften verkat uppfriskande på så väl kropp som själ. [bild] I granskapet af ishuset uppstäldes termometerburen, och längre fram på vintern uppfördes i de omgifvande snödrifvorna ett par andra observationshus, men ej af is utan af snö, i grönländsk snöbyggnadsstil. Äfven vår proviantdepot var upplagd i trakten, och på ett tillräckligt afstånd från det magnetiska observatoriet fans en stor trälår, i hvilken de remingtongevär, som man för säkerhetens skull förde med sig vid utflygter från fartyget, och andra jernsaker, som observatorn hade på sig, nedlades, innan han inträdde i observatoriet. Tintinjarangas uppbyggande följdes af tschuktscherna med stort intresse. Då de sågo, att vi ej ämnade bo der, utan att sällsamma, glänsande metallredskap uppsattes derstädes, och att en i jemförelse med deras tältbelysning underbart rik ljusflod ständigt underhölls derinne med ett för dem alldeles okändt lyse (stearinljus och fotogenlampor), blef bland dem en nyfiken oro rådande, som vi ej kunde lugna genom det endast med ett eller annat tschuktschiskt ord inblandade teckenspråk, till hvilket våra meddelanden med infödingarne vid den tiden voro inskränkta. Äfven längre fram på året, då ett kraftigt, om ock ordfattigt internationelt, språk småningom oss emellan utbildats, gjorde de förfrågningar här vid lag – dock med temligen stor likgiltighet. Allt förståndigt folk bland dem hade tydligen redan kommit till den slutsatsen, att det var lönlös möda att söka en förnuftig förklaring till alla de tokerier, som de besynnerliga, på många jordiska håfvor, men ingalunda på praktiskt förstånd rikt lottade främlingarne företogo sig. Det var i alla fall med en viss häpnad och vördnad som de, då de undantagsvis erhöllo tillstånd dertill, en och en i sänder trädde in genom dörren för att se ljusen brinna och för att titta i tuberna. Mången gång stannade till och med ett långväga hundspann för några ögonblick vid ishuset för att tillfredsställa egarens nyfikenhet, och ett par gånger voro vi under svårt yrväder tvungna att här herbergera vilsekomna vandringsmän. När ishuset var färdigt och timobservationerna der börjat, antog lifvet om bord den prägel, som det sedermera bibehöll under vinterns lopp. För att gifva läsaren ett begrepp om vårt hvardagslif skall jag här meddela den lifliga skildring af en dag på Vega, som dr Kjellman lemnat i ett af sina bref till hemlandet:[267] »Klockan är ungefär ½ 9 på morgonen. Den vakthafvande har återkommit efter fem timmars vistelse i ishuset, der temperaturen under natten hållit sig omkring – 16°. Hans uppgifter om vädret äro goda nog. Det är endast ett par och trettio grader kallt, halfklart och blåser för ovanlighetens skull icke. Frukosten är öfver. Cigarrer, cigarretter och pipor tändas, och gunrumspersonalen går upp på däck för att röra på sig och hemta frisk luft, ty nere är trångt och qvaft. Ögat hvilar öfver det ödsliga, ännu föga belysta landskapet, som är sig fullkomligt likt sedan i går: en hvit slätt åt alla håll, öfver hvilken en låg, likaledes hvit kedja af kullar eller torosser här och der höjer sig, och hän öfver hvilken några korpar med matta vingslag flyga fram, spanande efter något att lifnära sig med. – »Metschinko Orpist», »metschinko Okerpist», »metschinko Kellman» o.s.v. ljuder nu öfverallt på fartyget och från isen i dess närhet. »Orpist» skall föreställa Nordqvist, »Okerpist» åter Stuxberg. Det är tschuktschernas morgonhelsning till oss. I dag har det jemförelsevis vackra vädret lockat en större skara infödingar än vanligt, 30–40 menniskor, från späda dibarn till grånade åldringar, män så väl som qvinnor, de senare i helsningsordet »metschinko» ersättande tsch-ljudet med ett ofantligt lent, smekande ts-ljud. Att de flesta af dem kommit åkande, visa de talrika ekipager, som hålla vid fartyget. Dessa utgöras af små, låga, smala, lätta slädar, förspända med fyra till tio à tolf hundar. Slädarne äro förfärdigade af små trästycken och bitar af renhorn, förenade medelst sälskinnsremmar. Såsom medskoningar användas tunna skifvor af hvalrefben. De spetsnosade, långraggiga, till ytterlighet smutsiga hundarne hafva lagt sig till hvila, hoprullade på snön. Helsningen åtföljdes nästan omedelbart i dag liksom föregående dagar af några andra ord: »Ouinga mouri kauka», som på svenska skulle kunna öfversättas med: jag är så hungrig; jag har ingen mat; gif mig litet bröd! De lida nöd nu, de stackars varelserna. Sälköttet, deras hufvudföda, kunna de icke med bästa vilja för tillfället förskaffa sig. Den enda mat, som är att få, består af fisk (två slags torsk), men detta är en allt för klen kost för dem. De hafva också fallit af, sedan vi först sammanträffade med dem. Snart, äro vi alla omringade af tschuktsch-bekanta. Den dagliga marknaden tar sin början. De hafva åtskilliga saker att bjuda, som de veta vara af värde för oss, såsom vapen, pelsvaror, prydnader, leksaker, fisk, hvalben, alger, grönsaker o.s.v. För allt detta begäres numera endast »kauka». I dag är tillförseln af hvalben stor i följd af vår dagarne förut uttalade önskan att erhålla sådana. En har kommit med en eller ett par ryggkotor, en med ett refben eller några bitar af ett sådant, en med ett skulderblad. De äro ej blyga att lägga tunga lass på sina hundar. Efter promenadens slut och efter byteshandeln med infödingarne har gunrumspersonalen börjat sina arbeten. Somliga hålla sig i sina hytter, andra i sjelfva gunrummet. De dygnet förut gjorda meteorologiska och magnetiska observationerna renskrifvas och underkastas en förutgående bearbetning, de naturhistoriska samlingarna granskas och omses, studier och författarskap idkas. Då och då afbrytes arbetet genom samtal af dels allvarsam, dels skämtsam art. Från det intill liggande maskinrummet hör man slag af släggor och gnisslet af filar. På det temligen väl uppvärmda, ej synnerligt starkt upplysta mellandäcket är en del af manskapet sysselsatt med hvarjehanda skeppsarbeten, och i köksregionen är kocken just midt upp i tilllagningen af middagen. Han är nyter som vanligt, men brummar kanske något öfver »mosuckerna» (ett om bord hos oss vanligt namn på tschuktscherna), som ej vilja lemna honom någon ro genom sina ständiga rop på »mimil» (vatten). Förmiddagen förflyter i all tysthet och stillhet. Strax efter kl. 12 äro nästan alla gunrumsmedlemmarne åter på däck, promenerande fram och åter. För ut är det nu mycket lifligt. Det är manskapets mattimme. Hela tschuktschskaran är samlad vid nedgången till dess rum, trossbottnen. Den ena soppskålen efter den andra kommer upp; dess innehåll tömmes ögonblickligen af den, som varit nog lycklig att i trängseln och virrvarret komma öfver den. Bröd och köttstycken, sockerbitar m. m. utdelas flitigt och försvinna lika hastigt. Slutligen visar sig kocken sjelf med en stor kittel, innehållande en ganska stor mängd köttsoppa, hvilken tschuktscherna såsom utsvultna djur kasta sig öfver, ösande i sig med skedar, tomma preservburkar och framför allt med händerna. Trots den ganska bistra kölden har en och annan qvinna blottat sin ena arm och halfva bröstet för att icke under bemödandet att komma åt sopp- [bild] [bild] kittelns innehåll besväras af den vida renskinnsärmen. Skådespelet är ingalunda af behaglig art. Klockan 3 e. m. börjar det mörkna, och den ena efter den andra af våra gäster beger sig af, för att, de flesta af dem, återkomma i morgon. Nu blir det tyst och stilla om bord. Omkring kl. 6 har manskapet slutat sina arbeten och förfogar öfver den återstående delen af dagen efter behag. De flesta af dem äro under qvällstunden sysselsatta med läsning. Då qvällsvarden kl. ½ 8 serverats i gunrummet, rustar sig den, som från kl. 9 till kl. 2 följande morgon har vakten i ishuset, till fullgörande af sin oangenäma pligt; de öfriga af gunrumspersonalen äro samlade i gunrummet och fördrifva aftonen med samtal, spel, lättare lektyr o.s.v. Kl. 10 går hvar och en till sitt, och lamporna släckas. I mångens hytt brinner dock ljus ännu till efter midnatt. Sådant var i allmänhet under vintern vårt lif på Vega. Den ena dagen var den andra mycket lik. Då stormen tjöt, snön yrde och kölden blef för bister, höllo vi oss mera under däck, då vädret var vackrare, lefde vi mera i det fria, ofta afläggande besök hos observatorn i ishuset och hos de kringboende tschuktscherna eller ströfvande omkring för att möjligen komma öfver något villebråd.» ________ Den snö, som nedföll under vintern, bestod oftare af små enkla snökristaller eller isnålar än af de vackra stjernlika snöflingor, hvilkas granna kaleidoskopformer nordbon så ofta är i tillfälle att beundra. Redan vid svag vind och vid temligen klar luft voro de nedre luftlagren uppfylda af dessa regelbundna isnålar, i hvilka solstrålarne bröto sig, så att vädersolar eller haloer uppkommo. Beklagligen voro dessa dock aldrig så fullständigt utbildade som de haloer, hvilka jag år 1873 såg under slädfärden kring Nordostlandet på Spetsbergen, men jag trodde mig äfven nu kunna bekräfta riktigheten af den iakttagelse jag då gjorde, att den bild man vanligen lemnar af detta vackra fenomen, i hvilken haloen tecknas som en samling af regelbundna cirklar, icke är riktig, utan att haloen bildar ett mycket inveckladt, efter hela himlahvalfvet utbredt, åt solsidan för det mesta färgadt, åt motsidan ofärgadt liniesystem af det slag, som vidstående från 1872–73 års Spetsbergsresa lånade bilder utvisa. [bild] Ett annat ganska vackert fenomen, som solstrålarnes brytning i de isnålar, hvilka under vintern ständigt voro inblandade i de närmast jordytan belägna luftlagren, åstadkom, var det, att bergshöjderna söder om Vega i en viss belysning visade sig liksom plymagerade med eldmoln. Under en klar solskensdag vid hård vind såg man dessutom ofta liksom en glödande dunstpelare snedt uppstiga från topparne af bergen och gifva åt dessa utseende af vulkaner, som utstöta väldiga rökpelare, eldfärgade genom återskenet från de glödande lavaströmmarne i djupet af kratern. En blå vattensky sågs fortfarande utåt hafvet och angaf, att öppningar förefunnos. Jag sände derför den 18 dec. fångstmannen Johnsen utåt isen för att se huru härmed förhöll sig. På tre qvarts timmes väg från fartyget fann han en vidsträckt öppning, som nyligen betäckts med tunn, blå, nyfrusen is. En frisk nordlig bris blåste vid tillfället, och för den sköto drifisfälten å nyo så hastigt tillsamman, att Johnsen förmodade, att hela rännan om ett par timmar skulle sluta sig fullkomligt. [bild] I dylika öppningar blifva på Grönland ofta hvithvalar och andra smärre hvalarter instängda i hundratal, hvarigenom infödingarne komma i tillfälle att på några timmar göra fångst för hela vintern, ja för åratal, i fall begreppet spara inginge i vildens föreställning. Men här, i en trakt der hvalfångsten för närvarande är mer gifvande än i något annat haf, inträffade något dylikt icke. Under hela vår vistelse vid Tschuktsch-landets kust sågo vi icke en enda hval. Deremot funnos massor af hvalben uppkastade på stranden. Jag fäste i början mindre uppmärksamhet vid dem, i tanke att de härrörde af hvalar, som blifvit dödade under den nutida fångstperioden. Snart fann jag dock, att detta icke kunde vara förhållandet. Benen hade nämligen uppenbart blifvit framsköljda ur den längs stranden gående sanddynen, hvilken blifvit aflagrad vid en tid, då den nuvarande kusten låg 10 till 20 meter under hafsytan, således för århundraden eller årtusenden tillbaka, helt säkert före den tid, då Asiens nordkust blef bebodd af menniskor. Dynsanden är, enligt hvad nyblottade profiler utvisade, alldeles fri från andra kökkenmödding-lemningar än dem, som förekomma på dess yta. De hvalben, hvarom här är fråga, voro således subfossila. Deras mängd var så stor, att vid den systematiska undersökning af stranden i fartygets omedelbara närhet, som jag, biträdd af dr Kjellman och ett halft dussin matroser, företog under våren, trettio nackben och otaliga andra ben af hval träffades på en sträcka af 4 till 5 kilometer. Ändock doldes naturligtvis massor af ben i sanden, och en mängd underkäksben, refben, skulderblad och kotor hade af infödingarne blifvit [bild] [bild] [bild] förbrukade till medskoningar, resvirke för tälten, spadar, hackor och andra redskap. En del hade ock, sedan de under några år varit utsatta för luftens inverkan, förmultnat. Benen träffades derför i största mängd på sådana ställen, der dynens sand nyligen blifvit bortförd af vårflödena eller af de våldsamma vindar, hvilka ofta råda härstädes och som lätt få makt med den torra, endast af glesa Elymus-stånd hopbundna sanden. De största kranierna tillhörde en art stående nära Balæna mysticetus. Vidare förekommo kranier af en Rachianectes-art jemte några ben af mindre hvalarter. Något helt skelett fans dock icke, men af de lösa benen hemfördes så stora massor, att ensamt hvalbensamlingen kunnat utgöra full last för en mindre farkost. Hvalbenen komma att afbildas och beskrifvas af professor A. W. Malm uti Vega-expeditionens vetenskapliga arbeten. Särskild uppmärksamhet ådrog sig ett skelett, tillhörande Balæna mysticetus, derigenom att det ännu delvis var täckt af hud, och att högrödt, nästan friskt kött häftade vid de delar deraf, som voro fastfrusna i marken. Detta skelett låg på ett ställe, der dynsanden nyligen blifvit bortsköljd, hvarigenom den under liggande grofsanden blifvit blottad, och jag antager, att äfven hvalmumien kommit i dagen vid samma tid. Att den ifrågavarande hvalen icke strandat i mannaminne, försäkrade mig tschuktscherna enhälligt. I så fall har man här ett bevis derför, att äfven jette-sjödjurs köttdelar under årtusenden skyddats mot förruttnelse i Sibiriens frusna jord – ett sidostycke till mammutmumierna, ehuru från en betydligt yngre geologisk tidsålder. Julaftonen firades på vanligt nordiskt sätt. Vi hade visserligen försummat att såsom vid expeditionen 1872–73 taga med oss någon julgran. Men i stället vidtalade dr Kjellman våra tschuktschiska vänner att med hundslädar hemta videris från dalarne bortom bergen i söder. Medelst detta omskapades en kal drifvedsstam till ett frodigt, grenrikt träd, som, för att ersätta grönskan, kläddes med brokiga papperslappar och planterades på det efter instängningen till slöjdrum inredda, för julhelgen uppfejade och med flaggor rikt och sirligt prydda mellandäcket. En mängd för detta ändamål särskildt medförda små vaxljus blefvo fästade i julgranen jemte inemot två hundra, före afresan till skänks erhållna eller uppköpta julklappar. Klockan 6 e. m. samlades alla officerare och manskap på mellandäck, och lottdragningen började, då och då afbruten af en dundrande polska kring den egendomliga julgranen. Vid qvällsvarden saknades ej julöl och skinka. Och längre fram på aftonen serverades på mellandäcket fem punschbålar, som tömdes under sånger och skåltal för kung och fosterland, för expeditionens mål, för dess befäl och manskap, för hemmavarande familjer, anhöriga och vänner och till sist för dem som klädt och ordnat julgranen, hvilka voro matroserna C. Lundgren och O. Hansson samt eldarne O. Ingelsson och C. Carlström. Äfven de andra helgdagarne firades på bästa sätt, och nyårsnatten kl. 12 sköts det nya året in med skarpa spränggranatskott från Vegas refflade kanoner och en mängd från däcket uppkastade raketer. ELFTE KAPITLET. Hopp om befrielse vid nyåret. – Boves utfärd till det öppna vattnet. – Blidväder och å nyo sträng köld. – Fruset qvicksilfver. – Populära föreläsningar. – Brusewitz’ utflygt till Najtskaj. – Förnyad brefsändning till hemmet. – Infödingarnes berättelser om isförhållanden vid Tschuktsch-landets kust. – Tschuktscherna förmedla varubytet mellan arktiska Amerika och Sibirien. – Utfärder i omgifningarna af vinterqvarteret. – Väderleken under våren. – Snösmältningen. – Norrskenet. – Flyttfoglarnes ankomst. – Tschuktsch-landets djurverld. – Noak Elisejs undsättningsexpedition. – En märkvärdig fisk. – Landet snöfritt. – Befrielsen. – Nordostpassagen fulländad. Det nya året inleddes med ett svagt hopp om befrielse. Sedan nämligen de mot slutet af december nästan ständigt rådande nord- och nordvestvindarne gifvit vika för vindar från öster och söder, bildade sig åter betydliga »reningar» utåt hafvet, och tschuktscherna började åter tala om, att isen skulle drifva bort, så att fartyget kunde fortsätta sin färd, en spådom som de alltid afslutade med en i ord och åtbörder afgifven förklaring, att de då komme att bittert gråta, hvartill de nog också skulle haft goda skäl i betraktande af det utmärkta sätt, på hvilket de behandlades af alla om bord på Vega, så väl befäl som manskap. För att se till, huru det förhöll sig med isen längre utåt hafvet, företog löjtnant Bove, åtföljd af fångstmannen Johnsen, sjelfva nyårsdagen åter en utfärd till det öppna vattnet. Härom meddelar han följande: »Jag lemnade fartyget på förmiddagen den 1 januari och kom till det öppna vattnet efter fyra timmars jemn gång. Den djupa, lösa snön gjorde vandringen mycket mödosam, och trenne rader af torosser bidrogo äfven härtill, hufvudsakligast i följd af de ofta snötäckta råkar, som i deras granskap genomkorsade istäcket. En af torosserna var 10 meter hög. Storleken af de isblock, som här voro hopade på hvarandra, visade hvilka våldsamma krafter varit verksamma vid torossernas bildning. Dessa isvallar lemna numera ett väl behöfligt skydd för Vegas osäkra vinterhamn. Ungefär midt emellan det öppna vattnet och fartyget var vägen genomskuren af sprickor, som gingo från öster till vester och tydligt angåfvo, att öppningen i isen skulle hafva vidgat sig till en kilometers afstånd från fartyget, om den svåra stormen i december varat ytterligare 12 timmar. Vega hade härigenom råkat i stor fara. Iskanten mot det öppna vattnet var jemnskuren, som med en ofantlig knif, och så stark, att man kunde framgå längs densamma som på en berghäll. Äfven från toppen af en fem meter hög isvall kunde man icke mot nordost och norr se någon begränsning af det öppna vattnet. Dels häraf, dels af vattenskyarnes utsträckning i denna riktning drager jag den slutsatsen, att det öppna vattnets bredd var minst 35 kilometer. I öster begränsades reningen af en mot norr framlöpande isvall, hvilken nio eller tio kilometer längre bort åter tycktes böja af mot öster. Möjligtvis fans bortom denna isvall längre öster ut ännu en vattenbasin. Djupet vid isranden var 21 meter, vattnets temperatur –2° C. Vattnet strömmade med temlig fart rätt ut från kusten (d.v.s. från SSO). Då denna här framgår nästan i rät linie, torde strömmen hafva varit en tidvattenström. Det öppna vattnet vimlade af sälar, enligt Johnsen såväl storsäl som snadd. Ingen isbjörn, ingen hvalross och inga foglar sågos.» Löjtnant Boves berättelse styrkte mig i min förmodan, att det öppna vattnet, liksom under slutet af januari månad 1873 i Mosselbay, möjligen skulle framtränga ända till vår förtöjningsplats och lemna oss en väg öppen till Beringssund, i hvilken händelse vi icke kunnat undgå att genast fortsätta vår färd, så obehaglig och farlig den ock under denna årstid blifvit. Äfven tschuktscherna förklarade upprepade gånger, att det öppna vattnet i januari skulle bibehålla sig en längre tid, och stälde i förväntan derpå sina enkla fångstredskap i ordning. Men både de och vi blefvo svikna i vår förväntan. Vegas isbojor lågo orubbade qvar, och den blåa randen vid horisonten minskades och försvann åter. Detta förorsakade bland infödingarne en så stor brist på föda och framför allt tran, att alla invånarne i den oss närmast belägna byn, Pitlekaj, nödgades flytta öster ut, oaktadt för nödens lindrande en betydlig mängd mat dagligen utdelades från fartyget. [bild] Det tyckes dock, som om en verklig erfarenhet från föregående år skulle legat till grund för tschuktschernas väderleksspådom. Ty den 6 februari började en sydostlig vind att blåsa, och med ens upphörde den stränga kölden. Temperaturen steg för några timmar till och med öfver 0°. En vattensky bildade sig åter längs ishorisonten från nordost till nord, och från bergshöjderna vid kusten såg man en vidsträckt öppning i isfältet, hvilken ett stycke öster om Irgunnuk gick nära till stranden. Några kilometer längre öster ut var till och med sjelfva stranden isfri, och från bergen tyckte sig våra sjömän märka en stark sjögång i den blåa vattenrand, som begränsade synkretsen. I fall detta ej berodde på en synvilla, förorsakad af de nedre luftlagrens ojemna uppvärmning och dallring, måtte det öppna vattnet hafva varit mycket vidsträckt. Kanske var infödingarnes påstående riktigt, att det sträckte sig till Beringssund. Men på deras uppgifter kunde vi numera ej fullt lita, sedan vi med extra traktering belönat några för oss gynsamma förutsägelser om is och väderlek. Äfven mellan fartygets förtöjningsplats och land hade åtskilliga sprickor uppstått, genom hvilka flödvattnet trängde fram under snön, och i hvilka några af oss fingo kalla fot- eller benbad under vandringarna till och från land. Tschuktscherna i Irgunnuk lyckades nu fånga en isbjörn och sjuttio sälar, af hvilka en del, jemte frusna späckskifvor, skrytsamt uppradades längs tältens ytterväggar, andra nedlades i späckkällrarne, hvilka snart voro öfverfulla. I den närmare oss belägna tältplatsen Jinretlen hade jägarne deremot endast erhållit åtta sälar. Glädje och bekymmers för löshet morgondagen rådde i alla fall äfven här, och våra skinnklädda vänner passade på tillfället att visa en sjelfbelåten missaktning för de simpla lifsmedlen från Vega, som de dagen förut med så ömkliga åtbörder tiggt om, och hvilka de åter om ett par dagar måste lita till. Barnen, som de sista veckorna varit något affallna, om ej i jemförelse med europeiska barn, så åtminstone med välfödda tschuktschbarn, började hastigt återtaga sitt forna hull, och lika så de äldre. Tiggeriet upphörde för några dagar, men fartygets däck utgjorde fortfarande en kär samlingsplats för skaror af män, qvinnor och barn. Många tillbragte här muntra och glada i en temperatur af –40° C. större delen af dagen, sqvallrade, hjelpte smått, men alltid endast smått, till med arbeten om bord o.s.v. Den blida väderleken, utsigten för oss att komma loss och den rika fångsttiden för tschuktscherna upphörde dock snart. Temperaturen sjönk åter under fryspunkten, d.v.s. under qvicksilfrets, och hafvet frös så långt från stranden, att tschuktscherna ej mer kunde göra någon fångst. I stället sågo vi dem en morgon komma tågande, likt fångarne på ett egyptiskt eller assyriskt segermonument, i gåsmarsch öfver isen mot fartyget, hvar och en med en börda på skuldran, hvars rätta natur vi, medan de voro på afstånd, förgäfves sökte gissa oss till. Det var isstycken, ej synnerligen stora, hvilka de sjelfbelåtna, muntra och glada öfver sitt nya påhitt lemnade åt kocken för att i stället af honom få något af den kauka (mat), de några dagar förut missaktat. ________ Första gången lufttemperaturen sjönk under qvicksilfrets fryspunkt, var i januari. Det blef nu nödvändigt att vid de meteorologiska observationerna i stället för qvicksilfvertermometrar använda de sprittermometrar, hvilka, i förväntan på den stränga kölden, för länge sedan blifvit upphängda i termometerburen. Då qvicksilfret fryser i en vanlig termometer, drager det sig så starkt tillsammans, att qvicksilfverpelaren plötsligen sjunker djupt ned i röret eller, om detta är kort, helt och hållet går in i kulan. Pelarens ställning är derför icke något mått på den verkliga köldgraden vid frysningen. Den afläsning af –89°, ja till och med af –150°, som på en tid, då man ännu ej kände, att qvicksilfver kunde i köld antaga fast form, i norra Sverige[1] gjordes på en qvicksilfvertermometer, och som på sin tid gaf anledning till åtskillig strid och tvifvel om observatorns sanningsenlighet, var helt säkert fullt riktig, och är något, som när som helst kan omgöras, i fall man afkyler qvicksilfret under dess fryspunkt i en tillräckligt långt under 0° indelad termometer. Qvicksilfrets frysning[2] sker nedifrån uppåt, i det att den frusna metallen såsom tyngre sjunker ned i den del, som ännu är flytande. I fall man, när det är till hälften fruset, bortgjuter det flytande från det frusna, så erhållas kristallgrupper bestående af nålar, som äro sammansatta af små oktaedrar, grupperade till hvarandra efter kubens kanter. Ingen af våra qvicksilfvertermometrar led någon skada eller någon förändring af nollpunktens läge derigenom, att qvicksilfret i dem frös och åter upptinade. Under den stränga kölden blef isen naturligtvis allt tjockare och tjockare, och för de ständiga nordliga vindarne hopade sig allt högre torosser kring fartyget, allt större och större snömassor mellan detsamma och land samt längs höjdsträckningarna vid kusten. Alla förhoppningar eller farhågor att komma tidigt loss öfvergåfvos åter, och en märkbar tomhet började göra sig gällande efter julhelgens stök och festande. I stället anordnades nu för manskapet en följd af populära föreläsningar, hvilka höllos på trossbottnen och afhandlade nordostpassagens och nordvestpassagens historia, de första verldsomseglingarna, österrikisk-ungerska expeditionen, jordytans förändringar, menniskans härkomst, bladets betydelse för växten o.s.v. Det blef så väl för officerare och vetenskapsmän som för manskapet ett litet afbrott i det arktiska vinterlifvets enformighet, och föreläsaren kunde alltid vara säker att finna sitt lilla auditorium fulltaligt och högeligen intresseradt. Äfven några svaga försök till musikaliska aftonunderhållningar gjordes, men dessa blefvo af brist på musikaliska instrument och musikalisk begåfning bland Vegamännen väl bristfälliga. Någon lämplig direktör för teaterföreställningar efter engelskt-arktiskt mönster hade vi ej heller ibland oss, och äfven om så varit fallet, fruktar jag, att direktören här fått ganska svårt att samla de för hans upptåg behöfliga dramatiska talangerna. ________ Den 17 febr. gjorde löjtnant Brusewitz en utflygt till Najtskaj, hvarom han meddelar följande: »Jag och Notti lemnade fartyget på eftermiddagen och kommo efter ett par timmar till Rirajtinop, Nottis hem, der vi tillbragte natten, tillsammans med hans tre yngre bröder och en sjuk syster, hvilka alla bodde i samma tältkammare. Genast efter ankomsten började den ene brodern göra i ordning hundselar och släde till följande dags färd, medan vi öfriga gingo in i det inre af tältet, der den sjuka systern låg, oklädd men omsvept med renskinn. Hon skötte tvenne tranlampor, öfver hvilka hängde två kokkärl, det ena en f. d. preservburk, det andra en f. d. pyts af jernbleck. En af bröderna kom in med ett tråg, hvaruti var upplagdt ett stycke sälspäck jemte frusna grönsaker, hufvudsakligen pilblad. Späcket skars i omkring tumsstora tärningar, hvarefter en af bröderna gaf systern en god del af så väl späck som grönt. Först derefter utdelades maten bland de andra. Hvarje späcktärning inbäddades omsorgsfullt i grönt, innan den åts. När grönsakerna voro slut, fans ännu något späck, som gafs till hundarne, hvilka lågo i yttre tältet. Härefter spisades kokt refbensspjell af säl och till sist ett slags soppa, troligen af sälblod. Systern fick först och särskildt äfven af dessa rätter. Man bjöd också mig af hvarje anrättning, och det tycktes ej väcka anstöt, att jag icke antog anbudet. Efter måltidens slut sattes matkärlen undan, päskarne afdrogos, några renhudar nedtogos från taket och utbreddes. De äldre bröderna tände sina pipor, och de yngre lade sig att sofva. Mig anvisades en af sidoplatserna i tältet, synbarligen Nottis egen sofplats. Den ena lampan släcktes, och alla somnade efter hand. Under natten jemrade sig flickan flere gånger, då alltid en af bröderna gick upp och skötte om henne. Klockan 6 f.m. väckte jag sällskapet och påminde om vår utfärd. Alla uppstego genast. Påklädningen gick ej fort, ty mycken omsorg egnades åt fotbeklädnaden. Ingen mat framtogs, men alla sågo belåtna ut, när jag gaf dem utaf mitt förråd, som bestod af bröd och några konservbiffstekar. Strax efter frukosten spändes fyra hundar för släden, hvarpå Notti och jag fortsatte färden åt Najtskaj, jag åkande, han springande bredvid släden. Vid Irgunnuk, en tschuktsch-by belägen en engelsk mil öster om Rirajtinop, gjordes ett kort uppehåll för att försöka få låna flere hundar, hvilket dock misslyckades. Vi fortsatte färden längs stranden och framkommo vid 10-tiden på f. m. till Najtskaj, beläget 15 till 18 kilometer i OSO från Irgunnuk. Här mottogos vi af större delen af våra forna grannar, invånarne i Pitlekaj. Af byns 13 tält innehades de 5 vestligaste af Pitlekajs f. d. befolkning, då de 8 mera östligt belägna beboddes af andra tschuktscher. Pitlekajs invånare hade ej rest sina vanliga stora tält, utan sådana som voro dels utaf obetydligare storlek, dels mindre fast sammanfogade. I alla tält här, liksom i Rirajtinop och Irgunnuk, fans mycket sälspäck upplagdt; vi sågo stycken af säl och hela sälar uppstaplade utanför tälten, och under vägen till Najtskaj mötte vi flere slädar, lastade med säl, på väg till Pidlin. Vid Najtskaj gick jag ut på jagt, åtföljd af en tschuktsch. Vi fingo upp åtta harar, men lyckades ej närma oss dem inom skotthåll. En röd räf sågs på mycket långt håll, men hvarken ripor eller ripspår kunde upptäckas. Klockan 2 e.m. återvände jag till Irgunnuk och fick der en annan släde förspänd med 10 hundar, med hvilka jag snart åter nådde fartyget. » [bild] Den 20 februari stannade tre stora, med varor lastade och med 16 till 20 hundar förspända tschuktsch-slädar vid Vega. De sade sig komma öster ifrån och vara på väg till marknaden i granskapet af Nischni Kolymsk. Jag sände åter på försök med dem bref till hemlandet, för hvilka, sedan de vägrat att mottaga penningar, i postarfvode lemnades tre flaskor rom och riklig undfägnad för folk och hundar. Mot denna aflöning förbundo de sig att troget utföra sitt uppdrag och lofvade att återkomma i maj. Härmed höllo de ock ord. Den 8 och 9 maj passerade nämligen en mängd med renskinn tungt lastade och med en massa hundar förspända slädar från vester till öster längs kusten. Naturligtvis rastade alla på den asiatiska ishafskustens enda värdshus, Vega, betraktande det som en sjelfskrifven sak att de hos oss skulle i ersättning för litet prat och sqvaller erhålla mat och »ram». Med mycken ifver berättade de nu, att bref skulle komma med en annan hundfora, som vore att vänta om några timmar. Det var för oss en mycket stor nyhet, hvars betydelse den, som aldrig i månadtal hungrat efter nyheter från hem, hemland och hemverld, knappast kan fatta. Ifriga att få veta, om vi verkligen hade att förvänta en post från Europa, frågade vi dem huru stort paketet var. »Mycket stort» blef svaret, och »ramen» utmättes naturligtvis derefter. Men när slutligen brefvet framkom, så visade det sig endast vara en ytterst knapphändig biljett från någon af de ryska myndigheterna i Kolyma, som underrättade mig, att våra bref kommit honom till handa den 4 april/23 mars och genast blifvit sända med express till Jakutsk. Derifrån befordrades de vidare med posten och kommo till Irkutsk den 26/14 maj och till Sverige den 2 augusti. Under hösten och midvintern var naturligtvis solskenet ej starkt och ihållande nog att kunna vara plågsamt för ögonen, men i februari började ljuset från snömoln och snödrifvor blifva besvärligt nog. Den 22 februari utdelades derför snöglasögon åt alla man, ett, såsom jag förut anfört, oundgängligt försigtighetsmått vid arktiska färder. Äfven många bland tschuktscherna blefvo något senare på året angripna af snöblindhet och mycket angelägna att af oss erhålla blåfärgade brillor. Johnsen påstod till och med, att en af de harar han skjutit, uppenbarligen var snöblind. Om aftonen den 22 februari utbrast en storm med snöyra och en köld af –36°. Att vara ute i ett dylikt väder är ej godt ens för en tschuktschisk hund. Härpå fingo vi bekräftelse den följande dagen, då en vilsekommen tschuktsch kom om bord, bärande en fullkomligt stelfrusen hund vid bakbenen, som en död hare. Han hade med sin hund gått vilse på isen och legat, utan att förtära något, ute i en snödrifva öfver natten. Husbonden sjelf hade icke lidit någon skada, han var blott hungrig, hunden deremot visade knappast tecken till lif. Båda blefvo naturligtvis om bord på Vega omhuldade med mycken medlidsamhet och ömhet. De togos på mellandäck, dit hvarken tschuktscher eller tschuktsch-hundar eljest insläpptes; för mannen dukades en riklig måltid af hvad vi trodde kunde smaka honom bäst, och derpå fick han, troligen för första gången i sitt lif, sofva om ej under sotad, så åtminstone under timrad ås. Hunden blef under timtal omsorgsfullt massagerad med den påföljd, att han kom till lifs igen, något som föreföll oss alla och, efter hvad det tycktes, ej minst tschuktschen högeligen besynnerligt. I början på mars passerade ett stort antal med renhudar lastade slädar, förspända med 8 till 10 hundar hvar, förbi oss. Hvarje släde hade en körsven, och såsom vanligt deltogo qvinfolk ej i färden. Dessa foror voro på handelsresa från Irkaipij till Päk (Beringssund). Vi träffade bland formännen många af våra bekanta från sistlidne höst, och jag behöfver ej säga, att detta gaf anledning till en särskild undfägnad, för folket bröd, en sup, soppa, något socker och tobak, för hundarne pemmikan. Samspråket blef vid dylika besök vanligen mycket lifligt och gick temligen obehindradt, sedan nu ett par af oss blifvit något hemmastadda i tschuktschernas tungomål. Om jag undantager två män, Menka och Noak Elisej, hvilka kunde tala ytterst bristfällig ryska, förstodo nämligen ej heller en enda af de förbifarande ren- eller hundformännen något europeiskt tungomål, och det oaktadt de alla idka liflig handel med ryssarne. Men tschuktschen är stolt nog att fordra, det hans eget språk skall vid internationel handel och vandel i nordöstra Asien vara förherskande, och grannarne finna sig häri. Under vinterns lopp insamlade löjtnant Nordqvist af förbifarande långväga ifrån kommande tschuktschiska formän upplysningar om isens läge mellan Tschaun-bay och Beringssund under olika tider på året. Med anledning af frågans ofantliga vigt, äfven i rent praktiskt hänseende, skall jag ordagrant anföra hvad han sålunda inhemtat. Underrättelser om isförhållandena vid kusten mellan Kap Jakan och Beringssund, af der boende tschuktscher. 1. En tschuktsch från Jekanenmitschikan, nära Kap Jakan, sade, att der brukar vara öppet vatten hela sommaren. 2. Detsamma sade en tschuktsch från Kinmankau, som ligger något vester om Kap Jakan. 3. En tschuktsch från Jakan berättade, att hafvet der blir isfritt i slutet af maj eller början af juni. Deremot är det aldrig öppet om vintern. 4. Tatan från Jakan berättade, att hafvet der är öppet från slutet af maj eller början af juni till senare delen af september eller början af oktober, då isen börjar att drifva mot land. 5. Rikkion från Vankarema sade, att hafvet der är isbelagdt om vintern, men öppet om sommaren. 6. En ren-tschuktsch, Rotschitlen, som bor omkring 12 engelska mil från Vegas vinterläger, berättade, att Koljutschin-viken, af tschuktscherna kallad Pidlin, är isfri hela sommaren. 7. Urtridlin från Koljutschin sade, att hvarken vid denna ö eller i Koljutschin-viken finnes någon is om sommaren. 8. Ranau från Jinretlen sade också, att Koljutschin-viken alltid är öppen om somrarna. 9. Ettiu från byn Nettej, mellan Irgunnuk och Beringssund, berättade, att hafvet vid Nettej är isfritt om sommaren oberoende af vinden, om vintern endast vid sydlig vind. 10. Vankatte från Nettej berättade, att hafvet der blir isfritt under månaden »Tautinjadlin», d.v.s. senare delen af maj och början af juni, och åter isbeläggas under månaden »Kutschkau», eller oktober och november. 11. Kepljeplja från byn Irgunnuk, belägen 5 engelska mil öster om Vegas vinterqvarter vid Pitlekaj, sade, att hafvet utanför dessa byar är isfritt alla somrar, utom då det råder nordlig vind. Deremot sade han, att man längre vester ut, såsom vid Irkaipij, nästan alltid skall kunna se is från land. 12. Kapatljin från Kingetschkun, en by mellan Irgunnuk och Beringssund, berättade den 11 januari, att det då var öppet vatten vid denna by. Han sade vidare, att Beringssund om vintern vid sydlig vind är isfyldt, vid nordlig isfritt. Samma dag berättade en tschuktsch från Nettej-Kengitschkun, också mellan Irgunnuk och Beringssund, att utanför denna by då låg is. Han bekräftade Kapatljins utsago angående Beringssund. 13. Kvano från Uedlje, nära Beringssund sade, att der alltid är isfritt från maj till och med september månad. Den 13 mars fingo vi erfara, att äfven bränvin här utgör en handelsvara. Utan att hafva erhållit någon spirituosa från Vega blefvo nämligen denna dag tschuktscherna vid Jinretlen i tillfälle att taga sig ett generalrus, och att äfven deras fredliga lynne ger vika för rusets inverkan, derpå fingo vi ett ögonskenligt bevis, då de dagen derpå kommo om bord med blåa och gula ögon, ej så litet dufna och skamflata. På hösten berättade till och med en lång och grofbyggd tsehuktschisk jettinna, som då besökte oss, att hennes man blifvit mördad under ett fyllerigräl. Betydande foror, dragna af renar, började efter medlet af mars i temligen stort antal fara förbi Vega. De voro lastade med renskinn samt varor uppköpta vid de ryska marknadsplatserna och afsedda att bortbytas vid Beringssund. Ren-tschuktschen är bättre klädd, ser förmögnare och myndigare ut än kust-tschuktschen eller, såsom denne i konseqvens med den förra benämningen borde kallas, hundtschuktschen. Såsom alla egare af renhjordar måste han föra nomadens lefnadssätt, men här förmedlar han derjemte varubytet mellan vildarne i nordligaste delen af Amerika och de ryska pelshandlarne i Sibirien, och mången tillbringar hela sin lefnad på handelsresor. Den förnämsta marknaden hålles under mars månad hvarje år på en ö i floden Lilla Anjui, 250 verst från Nischni Kolymsk. Byteshandeln försiggår enligt en af de ryska handelsmännen och de äldste bland tschuktscherna gemensamt faststäld normaltaxa, och innan varubytet börjar, aflemna tschuktscherna en obetydlig marknadsafgift. Marknaden inviges på ryssarnes sida med en messa af den prest[3], som alltid medföljer det ryska kronoombudet, och i tschuktschernas läger med gyckel af en bland deras schamaner. Det lär gå brokigt till vid en dylik marknad efter den lifliga beskrifning, som Wrangel lemnar om densamma (Reise, I s. 269), hvarvid man dock bör erinra sig, att beskrifningen gäller om sederna för 60 år tillbaka. Nu har kanske också här mycket förändrat sig. Troligen hafva vi i handelsförhållandena i nordöstra Asien under början af detta århundrade en temligen trogen bild af bjarmernas handel i forna dagar i nordöstra Europa. Äfven varorna voro sannolikt på båda hållen af samma slag, kanske ock de båda folkens kulturståndpunkt. Utom handelsmännen reste under loppet af vintern en mängd tschuktscher från Koljutschin-ön och andra vester ut belägna byar förbi oss med tomma slädar, för hvilka voro spända endast ett fåtal hundar. De återkommo om några dagar med slädarne fullastade med fisk, hvilken de sade sig hafva fångat i en öster ut belägen lagun. Dessutom sålde de någon gång en läcker sikart fångad i en insjö i det inre af landet ett stycke från kusten. Dels för att få närmare reda på dessa fiskställen, dels för att erhålla ett begrepp om ren-tschuktschernas lefnadsätt företogs längre fram på vintern en mängd utflygter i olika riktningar från vinterqvarteret. Jag vågade dock aldrig gifva tillstånd till någon lång frånvaro från fartyget, emedan jag var fullt öfvertygad, att hafvet kring Vega för några få dagars ihållande sydlig storm skulle kunna öppna sig under förhållanden, som ej medgåfvo oss att stanna qvar på den öppna redd, der vi lågo förtöjda. Mina kamraters önskan att tränga långt in i det inre af Tschuktschhalfön kunde derför ej gå i uppfyllelse. Men så korta dessa utfärder än voro, lemna de dock en mängd upplysningar om vårt vinterlif och vår beröring med det föga kända folk, vid hvars hemlands kust Vega blifvit instängd, och det torde derför vara skäl att meddela några utdrag ur en del af de till mig med anledning af dessa färder aflemnade rapporterna. [bild] Palanders och Kjellmans utfärd till ett ren-tschuktschläger sydvest om Pitlekaj skildras af den förre sålunda: »Den 17 mars 1879 gick jag, åtföljd af dr Kjellman, ut med en släde och 5 man, hvaribland en inföding såsom vägvisare, till det i närheten af Taffelberget liggande rentschuktsch-lägret, i afsigt att der söka erhålla färskt renkött. Expeditionen var utrustad med två dagars proviant, tält, madrasser och päskar. Ren-tschuktscherna träffades 11 engelska mil från fartyget. På en höjd furmos här tvenne tält, af hvilka det ena för tillfället var obebodt. Det andra beboddes af tschuktschen Rotschitlen, hans unga hustru och ett annat ungt par, hvilket senare, så vidt jag förstod dem rätt, var på besök och egentligen hade sitt hem i Irgunnuk. Omkring tälten, som voro betydligt mindre än dem vi dagligen sågo vid kusten, lågo en mängd slädar uppstaplade på hvarandra. Dessa slädar skilde sig från de vanliga hundslädarne derigenom, att de voro betydligt större och bredare i gången. Medarne voro klumpiga och tillyxade af groft trä. Vår framställning att få tillbyta oss renar afslogs genast, ehuru vi såsom bytesartiklar erbjödo bröd, tobak, rom samt till och med ett gevär. Såsom skäl för sin vägran uppgåfvo de, att renarne denna årstid äro för magra för att nedslagtas. På en några tusen fot från oss liggande höjd sågo vi ett femtiotal renar gå och beta. På eftermiddagen blefvo Kjellman och jag inbjudna i tältet, hvarest vi tillbragte en timme i deras sofrum. Vid vårt inträde påtändes lampan, hvilken var fyld med sältran; såsom veke användes ett slags mossa (Sphagnum). Värdinnan sökte göra vårt vistande i tältet så angenämt som möjligt: hon hoprullade renhudar till hufvudkuddar och beredde oss plats, så att vi fullt utsträckta kunde njuta en väl behöflig hvila. I det yttre tältet tillreddes af den andra qvinnan qvällsvarden, hvilken bestod af kokt sälkött. Vi erbjödos välvilligt att dela deras måltid, men då vi ej hade smak för sälköttet, afböjde vi deras anbud under förevändning att vi nyss ätit middag. Sjelfva intogo de sin måltid liggande med kroppen i det inre tältet, men med hufvudet under renskinnsfällen i det yttre, hvarest maten fans. Efter intagen måltid drogos hufvudena innanför fällen, värden klädde af sig in på bara kroppen, undantagandes byxorna, hvilka fingo sitta qvar. Värdinnan lät sin päsk falla ned öfver axlarna, så att hela öfverkroppen härigenom blef blottad. Renskinnsstöflarne aftogos och vändes ut och in, aftorkades noga och upphängdes i taket öfver lampan för att torka under natten. Qvinnorna trakterades af oss med socker, hvilket de, till följd af obekantskap med detsamma, till en början undersökte med en viss försigtighet, men som sedan smakade dem förträffligt. Efter måltiden syntes vårt värdfolk blifva sömnigt, hvarför vi sade god natt och gingo till vårt eget tält, hvarest var allt annat än varmt; vi hade derstädes under natten omkring –11° C. Efter en till större delen sömnlös natt purrade vi ut klockan half 7 nästa morgon. Då vi kommo ut ur tältet, voro alla renarne i tätt sluten trupp i anmarsch. I spetsen syntes en gammal höghornad ren, hvilken gick fram till sin husbonde (denne hade under tiden gått renhjorden till mötes) och helsade god morgon på honom genom att stryka sin nos mot hans händer. De öfriga renarne stodo under tiden uppstälda i ordnade led, alldeles som besättningen om bord på ett örlogsfartyg vid divisioner. Egaren gick derefter fram och helsade på hvarje ren; de fingo stryka sina nosar mot hans händer. Han å sin sida tog hvarje ren i hornen och undersökte honom på det nogaste. Efter slutad inspektion och på gifvet tecken från husbonden gjorde hela renhjorden helt om och återvände i tätt slutna led, med gamlingen i spetsen, till föregående dags betesmark. Det hela gjorde på oss ett särdeles godt intryck; det var ej den grymme hårde vilden, som på ett rått och barbariskt sätt visade sitt herravälde öfver djuren, utan det var den gode husbonden, som välvilligt betraktade sina underlydande, och som hade ett vänligt ord till hvar och en af dem. Här rådde ett godt förhållande mellan herre och djur. Sjelf var han en ståtlig ung man, med ett intelligent utseende och med smidig, vacker kropp. Hans kläder, af utmärkt trefligt snitt och af ovanligt vackert renskinn, föllo tätt efter den välväxta kroppen och lemnade oss tillfälle att se hans behagliga och stolta hållning, hvilken tog sig bäst ut, då han rörde sig. På vår förnyade framställning att få tillbyta oss renar fingo vi åter afslag, hvarför vi nedtogo vårt tält och anträdde hemfärden. Vi återkommo om bord den 18 mars kl. 3 e. m. efter en marsch af 4¾ timme. Vägen till renlägret höjde och sänkte sig långsamt. Snön var bård och jemn, så att vi kunde gå fram med rask fart. Under bortvägen syntes fyra räfvar och några korpar. På ett ställe funnos en mängd lemmelgångar nedgräfda genom snön i sned riktning mot marken. De flesta af dem voro uppkrafsade af räfvar. Nedgången till ett orördt lemmelbo var cylindrisk och höll i genomskärning 4½ centimeter. Under båda dagarne hade vi snö, tjock och disig luft, så att vi endast kunde se en kort distans framför oss; likvisst gingo vi aldrig vilse, tack vare vår vägvisares, infödingens, goda ögon och starkt utpräglade lokalsinne.» Brusewitz’ och Nordqvists utfärd till Nutschoitjin. Nordqvist meddelar härom följande: »Den 20 mars kl. 9 f. m. lemnade löjtnant Brusewitz, båtsmannen Lustig, norske fångstmännen Johnsen och Sievertsen, tschuktschen Notti och jag Vega. Vår utrustning, som utgjordes af proviant för 8 dagar, kokapparat, segeldukstält, kautschukmadrasser, renskinnspäskar m. m., drogo vi efter oss på en släde. Kl. 2 t. 45 min. e. m. framkommo vi till Nutschoitjin (Siksjön). Under färden passerade vi en å, som flyter mellan Nutschoitjin och det omkring 1½ svensk mil söder om denna sjö belägna berget Hotschkeanranga samt faller ut i den stora lagunen söder om Pitlekaj. Längre inåt landet genomflyter denna å, enligt Nottis utsago, flere sjöar; han berättade också, att hon om sommaren är mycket rik på lax (lienne). Några sandkullar utgjorde vattendelaren mellan henne och Nutschoitjin. Det enda djur, som sågs under ditfärden, var en räf. Deremot funno vi spår efter harar, ripor och ett par lemlar. Sedan vi valt en lämplig lägerplats, började vi att uppföra ett snöhus, hvilket vi dock icke hunno få färdigt förr än följande dagen. Den 21 gingo Brusewitz och jag ut för att bese den närmaste omgifningen. På en backe norr om sjön, der Potentilla, Carex och Poa stucko upp ur snötäcket, sågo vi en mängd spår efter räf, hare och ripa. Den 22 användes att hugga några vakar uti den omkring 1½ meter tjocka isen och sätta ut nät. Jag ville nämligen hafva reda på hvad det är för en sikart, som enligt Nottis påstående talrikt förekommer i denna sjö. På det ställe, der nätet utsattes, var under isen något mer än 1 meter djupt vatten. Bottnen bestod af dy. Då vi höggo en vak midt på sjön för att få djupare vatten, funno vi, att den 1½ meter tjocka isen här räckte till bottnen. Följande morgon erhöllo vi i nätet elfva sikar, af hvilka de största voro omkring 35 centimeter långa. Oaktadt vädret var grått och man icke såg särdeles långt, gingo vi denna dag till berget Hotschkeanranga dels för att bestämma dess höjd och dels för att från dess vidt omkring synliga topp få en öfverblick af den omgifvande traktens utseende. Sedan vi gått öfver den mellan Nutschoitjin och Hotschkeanranga flytande ån, började vi stiga upp för den långa sluttning, på hvars krön Hotschkanrakenljeut (Hotschkeanrangas hufvud) reser sig med brant sluttande sidor öfver omgifningen. Sluttningen var öfversållad med lösa stenblock af en eruptiv bergart. »Hufvudets» hjessa utgjordes af en platå, som också var tätt belagd med lösa stenar. På norra (d.v.s. vind-) sidan hade dessa stenar en närmare två fot tjock, hårdt tillpiskad snöskorpa; på sydsidan voro de flesta bara. Enligt Brusewitz sluttade berget ännu brantare mot söder än mot norr. Söder om berget såg han en stor dal – troligtvis en sjö –, genom hvilken den å flyter, som vi passerat. Då jag på ditvägen gick tillsammans med Notti, uppmanade han mig att offra litet mat och bränvin åt sjöns gudomlighet, itjaken kamak, för att få en god fångst i nätet. På min fråga huru den såg ut, svarade Notti »uinga lilapen», jag har ej sett den. Utom denne gud finnes det enligt hans åsigt gudomligheter äfven uti strömmar, uti jorden och på några berg. Dessutom offra tschuktscherna åt solen och månen. Deremot tyckas de icke, såsom åtskilliga andra folk, egna sina aflidne någon dyrkan. Då jag senare gaf åt honom en skorpa och bad honom offra den, gjorde han med hälen en liten fördjupning uti snön på Nutschoitjin, smulade sönder en liten bit af skorpan och kastade smulorna i gropen. Resten af skorpan gaf han tillbaka med den förklaringen, att »kamak» icke behöfde mera, och att vi nu skulle få mera fisk i nätet än första gången. Notti sade ock, att tschuktscherna brukade offra något för hvarje fångst. Sålunda hafva troligtvis alla de samlingar af björn- och sälskallar samt renhorn uppkommit, som vi ofta sett på den tschuktschiska kusten, i synnerhet på höjder. Sedan vi afläst aneroiden, begåfvo vi oss skyndsamt tillbaka från bergstoppen till snöhuset, emedan det under tiden hade blåst upp ett starkt yrväder, så att man icke såg mer än några tiotal steg framför sig. På sluttningen nedanför »hufvudet» hade vi redan på ditvägen sett spåren af tvänne vildrenar. Notti sade, att några få sådana finnas på berget hela vintern. Största delen drager dock längre söder ut och närmar sig till kusten endast om sommaren. Johnsen hade sårat en uggla (Strix nyctea), som dock undkom honom. Den 24 yrade det hela dagen, så att vi icke kunde begifva oss ut för att skjuta. Den 25 återvände vi om bord. Enligt de aneroid-observationer, som under färden anstäldes, hade den högsta bergstoppen vi besökt en höjd af 197 meter.» Löjtnant Boves berättelse om en utfärd till Najtskaj och Tiapka. »Den 19 april kl. 4 f. m. afreste fångstmannen Johnsen och jag på en kort utflygt öster ut längs kusten, i afsigt att gästa den mycket besökta fiskplatsen Najtskaj, der våra gamla vänner från Pitlekaj slagit sig ned. Vi begåfvo oss på väg med en liten släde, som drogs af oss sjelfva och var lastad med lifsmedel för tre dagar samt några meteorologiska och hydrografiska instrumenter. Klockan 6 f. m. hunno vi till Rirajtinop, der vi hemtade Notti, en duglig, begåfvad och behaglig yngling. Byn Rirajtinop, som förut bestod af ganska många tält, egde nu endast ett tält, Nottis, och det var klent nog. Det lemnade invånarne endast ett svagt skydd mot vind och kyla. Bland husgerådssaker i tältet fäste jag mig vid en ansigtsmask af trä, mindre oformlig än de som, enligt Whympers teckningar, träffas hos infödingarne längs floden Youcon i Alaska-territoriet och enligt dr Simpson hos vesteskimåerna. Jag fick senare veta, att denna mask kommit från Päk (Beringssund), dit den troligen öfverförts från den motsatta amerikanska stranden. Byn Irgunnuk ligger 300–400 meter från Rirajtinop och består af fem tält, bland hvilka ett för två dagar sedan flyttats från Jinretlen. Tälten äro såsom vanligt belägna på jordhöjder och hafva om möjligt ingången ett par steg från någon brant afsats, ögonskenligen för att dörröppningen ej skall allt för mycket belamras af snö. Jag beräknade Irgunnuks befolkning till 40 personer. Utanför nämnda by är isen ända in till land sönderbruten till 5 à 6 meter höga torosser, hvilka bilda en kedja, som tätt följer stranden på en sträcka af 500 till 600 meter mot öster. Kusten från Irgunnuk till Najtskaj löper i rät linie, är låg och blott då och då afbruten af små jordupphöjningar, hvilka alla bära spår af gamla boningar. Hvar och en af dessa höjder har sitt särskilda namn: först Uelkantinop, derefter Tiumgatti och slutligen Tiungo, två mil vester om Najtskaj. I närheten af Uelkantinop upphunnos vi af en ren-tschuktsch, hvilken gjorde oss sällskap till Najtskaj för att der köpa fisk och sälspäck. Middagstiden kommo vi till Najtskaj, der vår ankomst hade blifvit bebådad af en inföding, som med sitt hundspann kört om oss under vägen. Derför blefvo vi vid vårt intåg omgifna af byns ungdom, som bedöfvade oss med sina oafbrutna rop på bröd (kauka), tobak, ram o.s.v. Efter några ögonblick sällade sig både qvinnor och fullvuxna män till de tiggande pojkarne. Vi togo in i ett tält, som tillhörde en vän eller kanske slägtinge till Notti. Der blefvo vi ganska väl mottagna. På samma ställe gästade äfven den ren-tschuktsch, hvilken gjort oss sällskap under vägen. Han gick in i sofkammaren, slog sig ned der, deltog i familjens aftonmåltid, allt nästan utan att yttra ett ord till värdinnan, och följande morgon den 20 afreste han utan att hafva helsat på värden. Gästfriheten här är af ett eget slag. Den kan kanske kännetecknas med orden: i dag äter och sofver jag i ditt tält, i morgon äter och sofver du i mitt, och efter allt hvad jag såg, mottogos derför alla, både rik och fattig, både den som for med stora slädar och den som vandrade till fots, på samma sätt. Alla äro de säkra att finna en vrå i tältkammaren. [bild][bild] Tältkammaren eller jaranga, såsom denna del af tältet kallas af infödingarne, upptager en god tredjedel af hela tältet och är arbetsrum, matsal och sofrum på samma gång. Formen är parallelipipedisk, och en medelstor sofkammare har 1,80 meters höjd, 3,50 meters längd och 2,20 meters bredd. Väggarna äro bildade af renhudar med håren inåt, hvilka uppbäras af ett resvirke af stolpar och tvärslåar. Golfvet utgöres underst af ett lager af gräs, hvarpå en hvalrosshud är utbredd. Gräset och huden bilda visserligen ej någon synnerligen mjuk bädd, men dock ett läger, hvarpå äfven en uttröttad europeisk vandringsman kan finna hvila. Sofkammarens inre upplyses och uppvärmes af lampor, hvilkas antal vexlar efter rummets storlek. En medelstor kammare har tre lampor, den största midt emot ingången, de två andra på tvärväggarna. Lamporna äro ofta förfärdigade af en stenart, som af infödingarne kallas ukulschi. De hafva formen af en stor slef. Bränslet utgöres af tran och till veke användes mossa. För öfrigt kräfva dessa lampor en ständig uppmärksamhet, emedan en half timmes brist på skötsel är nog för att få dem att röka eller slockna. Lågan ledes längs ena kanten på lampan, hvars veke af mossa putsas med en träbit af den form, som teckningen angifver. Lampan hvilar på en fot och denna i sin ordning på en skål. På sådant sätt uppsamlas hvarje droppe olja, som möjligen spilles. Om det är något, hvarpå detta folk bör spara, är det för visso på olja, ty den betyder för dem ljus och värme. I sängkammartaket voro öfver lamporna fästade några stänger, på hvilka man upphängde kläderna och skodonen för att torka. Lamporna hållas tända hela dagen; under natten äro de vanligen släckta, då de eljest skulle kräfva ständig tillsyn. Några kläder och fiskredskap, två eller tre renhudar för att hvila på – se der hela husgerådet i ett tschuktschiskt tält. [bild] Hvarje tält är derjemte försedt med några trummor (járar). Dessa äro gjorda af en träring, omkring 70 centimeter i genomskärning, hvarpå man spänt ett skinn af säl- eller hvalrosstarmar. Trumman slås med en lätt staf af hvalfiskben. Det derigenom frambragta ljudet är melankoliskt och blir det i än högre grad, när det beledsagas af infödingarnes entoniga, vanligen rytmiska sånger, hvilka synas mig [bild]   hafva stort tycke af de sånger man hör i Japan och Kina. En ännu större öfverensstämmelse tyckte jag mig finna i dessa folks dansar. Notti är en väldig jarar-spelare. Efter något bedjande spelade han flere af deras sånger med en känsla, som jag icke tilltrott honom. Åhörarne voro talrika, och på deras leenden och glädjestrålande ögon kunde man märka, att de voro hänförda af de ljud, som Notti förstod framkalla ur trumman. Notti åhördes också under djup tystnad med en beundran lik den, hvarmed vi i en stor salong lyssna till en ut- märkt pianist. Jag såg intet annat musikaliskt instrument än det nyssnämnda i tälten. Den dag vi anlände till Najtskaj användes att bese byns omgifningar. Vi bestego derför en 30 meter hög kulle söder om byn, för att få en tydlig föreställning om trakten. Från kullens spets fingo vi en öfverblick öfver de två lagunerna vester och öster om Najtskaj. Den vestra tycktes, med afbrott af några jordhöjder, innefatta hela kuststräckan mellan Najtskaj, kullen vid Jinretlen och bergen, som synas i söder från observatoriet och Irgunnuk. Lagunen öster om Najtskaj skiljes från hafvet genom en hög sandvall och sträcker sig omkring 30 kilometer in i landet till foten af den kedja af kullar, som här framgår. Mot öster utbreder sig lagunen längs kusten ända till granskapet af Serdzekamen. Denna udde syntes tydligt och var enligt en uppskattning, som jag ej tror vara synnerligt felaktig, belägen 25 à 26 kilometer från Najtskaj. Den sänker sig terassformigt mot hafvet, och dess sidor äro betäckta med stenpelare, liknande dem vi sågo i närheten af Kap Stora Baranoff. I söder sammanhänger Serdzekamen med bergshöjder, som blifva allt högre, ju längre in i landet de äro belägna. Några af dessa hafva en konisk form, andra en taffelform, påminnande om Abyssiniens Ambas. Tio eller tolf mil in i landet tyckas de nå en höjd af 600 till 900 meter. Fisket i den östra lagunen eger hufvudsakligast rum i granskapet af Najtskaj, på ett afstånd af vid pass 5 kilometer från byn. Det sker uteslutande med krok och icke med nät eller andra fiskredskap. Inom några få minuter såg jag mer än tjugu stycken torskar (urokadlin) uppdragas och ungefär lika många små fiskar, af infödingarne kallade nukionukio. För fisket göra infödingarne i isen ett hål af en decimeters genomskärning. Kring vaken bygga de derpå, till skydd mot blåst och yrsnö, en 80 centimeter hög snömur, som bildar en rundel med en inre genomskärning af 1½ meter. Fiskkrokarne äro af jern och sakna hulling. Refven är ungefär 5 meter lång och fästad vid ett nära en meter långt spö. På metrefven sitter en tyngd af ben och dervid kroken. I allmänhet är det qvinnorna som fiska, dock äro alltid två eller tre karlar till städes för att öppna hålen, uppföra murarne och hålla fiskplatserna rena. Samtliga vakar med sina tillhörande skyddsmurar ligga i en båge, ungefär en kilometer i längd, hvars konvexa del är vänd mot öster. Isen i lagunen var 1,7 meter tjock, vattnet 3,2 meter djupt och snötäcket på isen 0,3 meter mäktigt. Dagen efter vår ankomst till Najtskaj besökte vi den på ett afstånd af 6 kilometer derifrån belägna byn Tjapka. Denna by räknar 13 tält, bland hvilka en del rymligare och bättre byggda än alla de tschuktsch-tält jag förut sett. Vi gästade i ett tält, som tillhörde Erere, en vänlig man med ett städse gladt utseende. Hans sofkammare var så stor, att den kunde rymma mer än en familj. Vi funno der alla invånarne fullständigt nakna, Ereres hustru Kedlanga icke undantagen. Kedlanga var väl byggd, hennes bröst fylligt, magen något framskjutande, låren magra, benen spinkiga, fötterna små. Männen tycktes hafva större anlag för fetma än qvinnorna. Några af barnen hade oproportionerligt stora magar. Så väl män som qvinnor buro kopparringar om benen, handlederna och öfverarmen. På högtidsdagar pryda de sig med jernringar, med hvilka något minne tyckes vara förenadt, att döma deraf att de ej ville göra sig af med dem. [bild] Ereres familj var efter härvarande förhållanden ganska talrik. Han hade fem barn, hvilkas namn efter åldern voro: Hatanga, Etughi, Vedlat, Uai och Umonga. I alla tält, som jag besökt, har jag efterfrågat antalet barn. Blott två eller tre hustrur hade flere än tre; medeltalet kan uppskattas till två. Barnen äro ända från sina spädaste år bestämda för hvarandra; så var Etughi, Ereres andre föga mer än åttaårige son, bestämd för Keipteka, en sex eller sju års flicka. Etughi och Keipteka sofvo under samma tak, ehuru skilda åt. När de blifva större, sade mig Erere, skola deras säng- platser föras bredvid hvarandra. Vid hvilken ålder detta sker har jag ej fått reda på, men antager, att det är mycket tidigt, såsom vanligt hos alla orientaliska folk.   [bild] Midt emot Tjapka ligger en liten ö, af infödingarne kallad Idlidlja, som är omkring 800 meter i omkrets. Dess stränder stupa lodrätt åt alla sidor, utom åt den som vätter mot Tjapka, åt hvilket håll ön sänker sig med en brant sluttning. På norra ändan deraf funno vi tre eller fyra hvalben och några drifvedstycken, men intet som tydde på, att några onkilon-boningar här varit belägna. Ön vimlade af harar, hvilka invånarne i Tjapka jaga med båge. För denna jagt pläga de uppföra cirkelformiga murar af snö, försedda med skottgluggar, genom hvilka de skjuta på de intet ondt anande djuren. Rörande lifvet i tälten skall jag ännu meddela följande. De besvärligaste arbetena lemnas åt de äldre qvinnorna. Dessa stiga tidigt upp för att tända och sköta om lamporna, binda hundarna och gå på fiske. De unga sofva deremot långt fram på dagen. Hustrurna återvända först middagstiden; deras arbete är då slut, om vi ej vilja betrakta som arbete tungans ständiga gång för prat och sqvaller. Det yngre folket har på sin lott att sy kläder, göra i ordning metrefvar och nät, bereda hudar o.s.v. Sytråd tillverkas af renens ryggsenor, hvilka de tillbyta sig af rentschuktscherna mot fisk och sälspäck. [bild] Man kan ej, utan att sjelf hafva sett det, göra sig någon föreställning om den mängd mat, de kunna förtära. En afton såg jag åtta personer, ett barn inberäknadt, förtära vidpass 30 skålpund mat. Matsedeln var följande: 1. rå fisk, 2. soppa, 3. kokt fisk, 4. sälspäck, 5. sälkött. Den råa fisken utgöres vanligen af frusen torsk. Soppan kokas dels på grönsaker, dels på sälblod; jag såg båda slagen. Grönsoppan tillagades genom att koka lika mängd vatten och grönsaker, tills blandningen bildade en tjock välling. Blodsoppan bereddes så, att blodet kokades tillsammans med vatten, fisk och fett. De äro mycket begärliga efter denna soppa. Sälspäcket äta de på det sättet, att de stoppa i munnen det stycke, som serverats dem, och derpå skära af en passande munsbit med knifven, som de föra tätt intill läpparne. På samma sätt göra de med köttet. På gummornas prat när, herskar den största fred i sofkammaren. Det är icke ovanligt, att man gör besök hos hvarandra. Den första aftonen, vi tillbragte i Najtskaj, var sålunda tältet, der vi gästade, fullt med folk, men utan att det minsta oljud uppstod. Om någon hade något att säga, talade han helt lågmäldt, liksom om han vore blyg. Han åhördes uppmärksamt, utan något afbrott. Först när en slutat, började en annan. Kärleken mellan makar, föräldrar och barn är synnerligen stor. Jag har sett fäder kyssa och smeka sina barn, förr än de gingo till hvila, och hvad jag fann märkligast var, att barnen icke missbrukade en dylik mild behandling. Hvad än man gaf dem, var det deras första tanke att dela med sig åt sina föräldrar. I detta afseende och många andra stodo de långt framom mängden af barn i Europa.» ________ Löjtnant Boves berättelse om en utfärd tillsammans med dr Almqvist till det inre af Tschuktsch-halfön den 13–17 juni 1879. »Vi afreste morgonen den 13 juni från fartyget i afsigt att framtränga så långt som möjligt i det inre af Tschuktsch-halfön. För resan hade vi, mot en rundlig ersättning, förhyrt två med hundar förspända slädar af en tschuktsch från Irgunnuk, Rotschitlen. Hundar och slädar öfverträffade vår förväntan. På fjorton timmar tillryggalade vi, om man beräknar krökarne, nära 40 minuter, hvilket motsvarar en hastighet i timmen af tre engelska mil, kanske fyra, om man afdrager de raster, hvilka föranleddes af resans mål – vetenskapliga undersökningar. Denna hastighet förefaller mig ej obetydlig, om man gör afseende på den tyngd, som hundarne måste framsläpa, väglagets dåliga beskaffenhet och vägens ojemnhet. Marken gick nämligen upp och ned i vågor, som ett af storm upprördt haf. Men så nöjda som vi voro med våra slädar och hundar, lika missnöjda voro vi med Rotschitlen, en försagd yngling, utan drift och erfarenhet. Med en annan skjutsgosse hade vi på några dagar kunnat framtränga ända till bottnen af Koljutschin-bay, hvilken till sin gestalt mycket skiljer sig från den form, som ryska, engelska och tyska kartor gifva åt densamma. Det är ej osannolikt, att den genom sjöar, laguner och floder nästan står i förbindelse med S:t Lawrence-bay eller Metschigme-bay, hvilkas inre delar ännu äro outforskade. Sedan man lemnat lagunerna vid Pitlekaj och Jinretlen, börjar kusten att småningom höja sig i afsatser, hvarje ungefär 5 meter hög. Slätterna mellan afsatserna äro uppfylda med laguner eller träsk. En dylik terräng fortfar ända tills man, ungefär 5 timmars väg från fartyget, kommit på en höjd af 27 meter. Härifrån upphör terassbildningarna, och terrängen utgöres sedan af en mängd små höjdsträckningar, som äro genomskurna af bäckar, hvilka under snösmältningstiden måste vara mycket våldsamma. Sju eller åtta timmars väg från fartyget mötte vi en dylik bäck, hvilken längre i SSO förenar sig med en annan, som framlöper mellan tvenne klippafsatser af 20 meters höjd. På en af dessa uppslogo vi vårt tält för att afteckna och undersöka några kullar, hvilka redan afklädt sig den vinterdrägt, som de burit nio långa månader. På toppen af den ena kullen funno vi märken efter två nyligen borttagna tält, som troligen tillhört den ren-tschuktsch, hvilken nu slagit sig ned halfvägs mellan Pitlekaj och Taffelberget på en kedja af höjder, som tyckes skilja Irgunnuklagunen från den bergiga östra stranden af Koljutschin-bay. Vid vårt rastställe funno vi en mängd renhorn och en hög sönderslagna ben. Sedan vi åter anträdt vår färd, kommo vi snart till foten af Taffelberget, hvars höjd jag beräknade till 180 meter. Berget sluttar sakta åt vester och söder (ungefär 10°), men brantare åt öster och norr (ungefär 15°). Djurlifvet deromkring var mycket lifligt. På mindre än en timme varseblefvo vi öfver ett dussin räfvar, som sprungo upp och ned för backarne och cirklade omkring oss, som om de löpt för lina. Lyckligtvis för dem, höllo de sig på ett vördnadsfullt afstånd från vår doktors säkra gevär. På andra sidan om Taffelberget sänker sig marken regelbundet mot Koljutschin-viken. En stund sökte vi här förgäfves Jettugins tält, i hvilket vi ämnade tillbringa natten, och som bestämts till utgångspunkt för kommande utfärder, tills slutligen renspår och derefter anblicken af några af dessa fredliga djur förde oss på rätt väg, så att vi omkring kl. 9 e. m. fingo syn på den efterlängtade boningen midt i en snö-öken. Vid ropet jaranga (tält) spetsade hundarne öronen, utstötte ett glädjetjut och sprungo i fullt traf mot målet. Vi framkommo kl. ½ 11 på natten. I tältet mottogos vi gästvänligt af hustrun, hvilken genast gjorde i ordning allt som behöfdes för erhållande af mat och hvila. Jettugin sjelf var icke hemma, men återkom snart med en släde, dragen af renar. Knappt hade dessa blifvit frånspända, förr än de sprungo tillbaka till hjorden, hvilken enligt Jettugins utsago uppehöll sig 9 kilometer öster ut från tältet. Jag har aldrig sett en familj så behäftad med krämpor som Jettugins. Den sextioårige fadern förenade hos sig nästan alla de kroppslyten, som kunna falla på en dödligs lott. Han var blind, spetälsk (?), lam i venstra handen, högra delen af ansigtet och troligen i benen. Kroppen var dessutom nästan öfverallt täckt med ärr efter gamla sårnader af 4–5 centimeters genomskärning. Då dr Almqvist och jag nödgades tillbringa natten i samma trånga sofkammare som han, var det derför ej underligt, att vi drogo oss så långt undan som möjligt i vårt hörn. Sofkammaren eller det inre tältet hos en ren-tschuktsch är för öfrigt mycket mera beboelig än hos kust-tschuktschen; luften är, om icke just ren, åtminstone möjlig att inandas, och det tjocka lager af renhudar, som betäcker tältgolfvet, kunde i mjukhet mer än vid täfla med våra bäddar om bord. Jettugin, hans hustru Tengaech och brodern Keuto sofvo under bar himmel för att lemna oss mer utrymme och icke störa oss vid uppstigandet. Äfven Keuto hade ärft icke så litet af faderns elände. Han var döf, half idiot, och på hans kropp funnos redan spår till likadana fläckar som på gubbens. Keuto var dock en tjenstvillig yngling, som under vårt uppehåll vid tältet gjorde allt sitt till för att vara oss till gagn och ständigt ströfvade omkring för att skaffa oss foglar och växter. Han var en skicklig bågskytt; jag såg honom på 20–25 stegs afstånd med en trubbig pil döda småfogel, och då jag stälde mig sjelf som skottafla, träffade han mig midt i bröstet på kanske 30 meters afstånd. Den 14 användes af mig till astronomiska och geodetiska observationer, af dr Almqvist till utflygter i närheten af Jettugins tält för att undersöka nejdens fauna och flora. Omkring kl. 10 e. m. återvände han, alldeles uttröttad efter åtta timmars marsch i djup, vattendränkt snö och under en känbar solvärme. Resultatet af utflygten var i alla afseenden utmärkt godt, ej allenast till följd af en mängd naturhistoriska fynd, utan äfven genom upptäckten att stranden af Koljutschin-viken framgår ¾ mil sydvest från Jettugins tält, beläget vid 66°42′4″ nordl. br. och 186°24′0″ ostl. längd från Greenwich. Dr Almqvist hade vandrat 4 eller 5 mil längs vikens östra strand, som på de flesta ställen är lodrät med en 15 meters stupa. I följd af denna upptäckt beslöto vi fortsätta våra hydrografiska iakttagelser ända till vikens botten, som enligt Jettugins beskrifning skulle ligga två dagsmarscher från tältet. Men vi kunde icke utföra vår plan på grund af vår förares lättja; han förklarade nämligen, att han på inga vilkor ville följa oss längre. Hvarken böner eller hotelser förmådde rubba denna hans föresats. Jag försökte sjelf köra slädarne, men hundarne ville ej röra sig ur fläcken, ehuru jag, följande Rotschitlens system, tuktade upp dem ganska eftertryckligt. Platsen, der Jettugins tält var uppslaget, erbjöd oss en utsigt öfver en vidsträckt snöslätt, som på alla håll inneslöts af höga berg. I norr och nordost afhålla Taffelberget och berget Tenen nordanvindarne, och i söder skyddas tältplatsen af en lång och hög bergskedja mot de från detta väderstreck kommande vindarne. Jag beräknade några af de södra bergens höjd till 1200–1500 meter, och deras af mörka linier fårade asurblå färg syntes mig ange tillvaron af is på sluttningarna. En af spetsarne på nämnda bergskedja var lätt igenkänlig. Det var en stympad kon af måhända 1500 meters höjd. Koljutschin-viken ligger mellan dessa berg och Jettugins tält. Äfven dess vestra strand synes stiga lodrätt upp från hafvet, men den är högre än den östra. Viken, som förefaller mycket betydligare än kartorna angifva, var belagd med jemn is; blott på ett och annat ställe uppstack ett af jord täckt isstycke. Då vi måste afstå från att besöka det inre af Koljutschin-viken, beslöto vi att fara till betesplatsen för Jettugins renar. Vi lemnade derför tältet den 15 på aftonen och foro mot ONO. Den värme, som inträdt, började redan göra resan öfver snöfälten besvärlig; hundarne sjönko ned till magen, och icke sällan måste vi stiga ur för att hjelpa de stackars djuren att klättra uppför de kullar, som vi nödgades passera. Knappt hade de dock kommit på renspåren, förr än äfven de mest uttröttade rusade å stad allt hvad tygen höllo, hvilket kan vara nöjsamt nog uppför kullarne, men då det bär utför, blir rätt farligt, emedan sluttningen nästan alltid slutar med en tvärbrant afsats. Utan att märka det, kommo vi en gång i full fart på kanten af en dylik brant, och om vi ej i tid lyckats hejda farten, så skulle ett rätt vackert virrvarr af menniskor, hundar och slädar störtat ned i djupet. För att uppegga sina dragare begagna sig tschuktscherna af hundarnes begär att springa efter renarne, och de söka under sina färder ytterligare mana dem genom att då och då härma renens skri. Efter 2 till 3 timmars färd träffade vi den första renen och småningom allt flere och flere, tills vi ändtligen omkring kl. 11 e. m. kommo till en talrik hjord, som vaktades af Jettugin. Jag vände mig till honom för att mot en medförd bössa tillbyta mig en fullt frisk ren. Efter åtskilliga undanflykter lofvade Jettugin slutligen att följande dag lemna oss renen mot bössan. Han ville dock icke sjelf eller med egen knif döda renen, hvarför jag bad doktor Almqvist ge den nådestöten. I följd af snöns upplösta tillstånd måste vi vänta till den 16 på aftonen för att begifva oss på återvägen. Vi foro nu öfver den kedja af kullar, som förenar Taffelberget med Tenen, och nedstego utför deras nordliga branta sluttning mot en vidsträckt, mestadels kärr- och träskuppfyld slätt. Den 17 ingick med dimma och betydande värme. Dimman begränsade på några få meters afstånd synkretsen, och den höga temperaturen förstörde inom kort den skare, som föregående natt bildats på snöns yta, samt smälte de snölager, som ännu betäckte den nordliga sluttningen af de två ofvannämnda bergen. På södra sluttningen deremot voro kullarne nästan fullständigt bara, och dälderna började vattenfyllas. Fyra eller fem lika varma dagar som denna, och jag tror det knappast skall finnas någon snö qvar omkring Koljutschin-viken. De irrbilder, hvartill den hvita, af solljuset upplysta dimman gaf upphof, voro synnerligen öfverraskande. Hvarje obetydlig jordfläck såg ut som ett vidsträckt snöfritt fält, hvarje grässtrå som en buske, och en räf i vårt omedelbara granskap blef ett ögonblick tagen för en jettebjörn. Dessutom var under en sådan dimma verkan af solljuset på ögonen synnerligen plågsam äfven för den, som bar konservglasögon. Under återfärden kom Rotschitlen i följd af de många olika spåren vilse. Lyckligtvis hade jag hållit reda på huru vi färdats och kunde med kompassens hjelp lotsa våra två små skutor i god hamn. Den 17 juni kl. 2½ e. m. voro vi åter välbehållna om bord på Vega. ________ Vid samqvämet om bord under vinterns lopp voro naturligtvis utsigterna till förändring i den ständiga nordanvinden, den evinnerliga snöyran och den oupphörliga kölden samt hoppet om en snar befrielse från isens bojor ett ständigt återkommande samtalsämne. Mången liflig ordstrid utkämpades härunder mellan väderleksprofeterna i gunrummet, och skämtsamma vad höllos mellan optimister och pessimister. De förre vunno en stor seger, då den 8 februari vid middagen lufttemperaturen steg till +0°,1 C, men på denna framgång när gick det dem alltid illa. Nordanvinden, snöyran och kölden ville aldrig taga slut. En blå vattensky hägrade visserligen ofta vid horisonten i norr och nordost, men »reningen» nådde vårt fartyg först ett par timmar, innan vi för alltid lemnade vinterhamnen, och ända till den 15 juni blef isens tjocklek nästan oförminskad (1½ meter). Solen steg dock allt högre och högre, men utan att vilja bilda någon skare på snön, om den ock på Vegas svarta skrof, kanske med tillhjelp af värmen i dess inre, redan den 14 mars smälte så mycken snö, att små istappar kunde bilda sig vid relingen. Det var ett af de många bedrägliga vårförebud, som helsades med förtjusning. Strax derpå inträffade dock åter stark köld, som höll i hela april månad, under hvilken luftvärmen aldrig steg öfver –4°,6 och hvars medeltemperatur var –18°,9. Maj ingick med en köldgrad af –20°,1. Den 3 visade termometern –26°,8, och endast några få timmar hade vi under »blomstermånaden» blidväder med en lufttemperatur af +1°,8. Äfven början af juni var mycket kall; den 3 hade vi –14°,3 med en medeltemperatur för dygnet af –9°,4. Ännu den 13 visade termometern vid midnatt –8°,0, men samma dag vid middagstiden egde under svag sydlig vind en plötslig omkastning rum, och efter den tiden sjönk termometern i det fria endast undantagsvis under 0°. Snösmältningen och snöafdunstningen började nu och fortgingo med sådan hastighet, att landet i slutet af månaden var nästan snöfritt. Under hvilka förhållanden detta skedde visas af nedanstående sammandrag af temperatur-iakttagelserna vid Pitlekaj från den 13 juni till den 18 juli 1879: Juni      Max. Min. Med. 13 + 3°,6 – 8°,0 – 1°,95 14 + 2,6 + 0,2 + 1,47 15 + 3,1 + 1,7 + 2,28 16 + 1,6 – 0,6 + 0,90 17 + 3,0 + 0,2 + 1,22 18 + 2,4 – 0,6 + 1,23 19 + 3,6 + 1,4 + 2,43 20 + 3,5 + 1,7 + 2,50 21 + 2,6 + 1,5 + 2,07 22 + 3,0 + 1,5 + 2,28 23 + 4,1 + 1,8 + 3,00 24 + 6,8 + 0,9 + 3,18 25 + 4,4 + 0,4 + 2,30 26 + 3,8 + 0,6 + 1,77 27 + 1,4 + 0,7 + 1,02 28 + 2,1 + 0,2 + 0,92 29 + 0,9 – 1,0 – 0,12 30 + 1,0 – 1,8 – 0,27   Juli     Max. Min. Med. 1 + 0°,8 – 0°,6 + 0°,07 2 + 1,1 – 1,0 + 0,40 3 + 5,0 + 1,0 + 2,28 4 + 3,8 + 1,4 + 2,68 5 + 5,2 + 2,0 + 3,60 6 + 3,3 + 1,0 + 2,28 7 + 5,0 + 1,4 + 2,68 8 + 8,6 + 0,6 + 4,82 9 + 1,8 + 0,4 + 0,97 10 + 1,4 + 0,5 + 0,90 11 + 1,4 + 0,6 + 1,00 12 + 9,0 + 0,5 + 4,73 13 + 6,5 + 3,7 + 5,03 14 + 5,4 + 1,8 + 3,63 15 + 1,6 + 0,6 + 1,13 10 + 3,0 + 0,6 + 1,52 17 + 11,5 + 3,8 + 7,80 18 + 9,2 + 6,2 + 7,58 De tal, som maximikolumnen innehåller, äro, såsom man ser, ingalunda synnerligen stora. Att det ofantliga snötäcke, som nordanvindarne hopat på stranden, oaktadt denna låga värmegrad kunde så hastigt försvinna, beror tydligen dels derpå, att en mängd af den värme, som solstrålarne föra med sig, direkt verka till snöns smältning, utan att solvärmd luft användes som mellanlänk eller värmetransportör, dels derpå, att de om våren rådande vindarne komma från hafvet i söder och, innan de nå nordkusten, passera betydande bergshöjder i det inre af landet. De hafva derför naturen af föhnvindar, d.v.s. hela luftmassan, som vinden för med sig, är uppvärmd, och dess relativa fuktighet är ringa, emedan en stor del af luftens ursprungliga vattenhalt kondenserats vid passerandet af bergshöjden. Då den torra föhnvinden råder, eger derför en betydande snöafdunstning rum. Atmosferens ringa halt af vattenånga minskar derjemte dess förmåga att absorbera solvärmen, men ökar i stället den andel af solvärmen, som ännu finnes i behåll, då solstrålarne tränga in i snödrifvorna och der bidraga, ej till temperaturens höjning, men väl till snöns förvandling i vatten.[4] ________ Norrskenet är, såsom bekant, en på samma gång kosmisk och terrestrisk företeelse, hvilken å ena sidan är bunden vid jordens luftkrets och står i nära sammanhang med jordmagnetismen, men å andra sidan är beroende af vissa, till sin natur ännu föga kända förändringar, hvilka vid mer eller mindre regelbundet återkommande tider inträffa i solens hölje och för oss gifva sig till känna genom bildningen af solfläckar; den berömde holländske forskaren v. Baumhauer har till och med stält norrskenets uppträdande i samband med kosmiska ämnen, som i stoftform från verldsalltet nedfalla till jordytan. Detta praktfulla naturfenomen spelar dessutom, om ock med orätt, en mycket stor rol i diktade skildringar af vinterlifvet i den höga norden, och det är i folkmedvetandet så bundet vid polarländernas is och snö, att de flesta läsare af arktiska reseskildringar helt säkert tro det vara en oförsvarlig glömska, om författaren ej redogör för norrskenen vid sitt vinterläger. Visserligen har vetenskapsmannen sig bekant, att denna underlåtenhet i de flesta fall berott derpå, att ljusstarka norrsken äro högeligen sällsynta just i den Franklinska arkipelagen vid Amerikas nordkust, der flertalet af detta århundrades arktiska öfvervintringar egt rum, men knappast någon forskningsfärd har i alla fall företagits till den höga nordens obygder, som ej i sin arbetsplan upptagit insamlande af nya bidrag till utredande af norrskenets rätta natur och läge i rymden. Sällan har likväl det vetenskapliga resultatet motsvarat de förhoppningar man hyst. Af rent arktiska expeditioner hafva, så vidt jag vet, endast tvenne, den österrikisk-ungerska till Frans Josefs land (1872–74) och den svenska till Mosselbay (1872–73), återkommit med en rik och för vetenskapen upplysande norrskens-förteckning. [5] Ross, Parry, Kane, M’Clintock, Hayes, Nares m. fl. hafva deremot endast varit i tillfälle att inregistrera enstaka norrsken; fenomenet har vid deras öfvervintringar icke bildat något kännetecknande drag för polarvinternatten. Det var så mycket mindre att vänta, att expeditionen med Vega skulle bilda ett undantag i detta hänseende, som dess färd inträffade under ett af de år, om hvilka man på förhand visste, att det skulle blifva ett norrskensminimi-år. Just denna omständighet har dock medgifvit mig att i en särdeles lämpligt belägen trakt studera en del af denna naturföreteelse under oväntadt gynsamma omständigheter. De ljusbågar, som äfven i Skandinavien oftast utgöra utgångspunkten för strålnorrskenen, hafva nämligen här visat sig ofördunklade af norrskenets mera praktfulla former. Jag har sålunda, ostörd af biomständigheter, kunnat egna mig åt insamlande af bidrag till utredande af dessa ljusbågars läge, och jag tror mig på detta sätt hafva kommit till några ganska märkliga slutledningar, hvilka närmare blifvit utvecklade i en särskild afhandling, tryckt i »Vegaexpeditionens vetenskapliga arbeten» (Del I s. 400). Här medgifver mig utrymmet endast att derom anföra följande. Norrskenens utseende vid Beringssund under minimiåret 1878–79 synes af vidfogade taflor. Man såg här aldrig de praktfulla strålband eller stråldraperier, vid hvilka vi äro så vana i Skandinavien, utan endast mångårdslika ljusbågar, som timme efter timme, dag efter dag voro oförändrade till sitt läge. Då himlahvalfvet ej var molnhöljdt och då norrskenets svaga ljus ej fördunklades af solens eller fullmånens strålar, började dessa bågar vanligen att visa sig mellan kl. 8 och kl. 9 e. m. och syntes sedan oafbrutet, under midvintern till kl. 6, längre fram på året till kl. 3 om morgonen. Häraf framgår, att norrskenet äfven under ett minimi-år är ett permanent naturfenomen. Bågarnes nästan oföränderliga läge har vidare möjliggjort en mängd mätningar af deras höjd, utbredning och läge, hvaraf jag trott mig kunna sluta: att vårt jordklot äfven under ett norrskensminimi-år är prydt med en nästan ständig, enkel, dubbel eller flerdubbel ljuskrans, hvars inre kant vanligen har en höjd öfver jordytan af ungefär 200 kilometer eller 0,03 jordradier, hvars midt, »norrskenspolen», är belägen något under jordytan, ett stycke norr om den magnetiska polen, och som, med en tvärgenomskärning af 2000 kilometer eller 0,3 jordradier, utbreder sig i ett plan vinkelrätt mot den jordradie, som träffar kretsens medelpunkt. Jag har benämnt denna ljuskrans norrskensglorian med anledning af dess form och dess likhet med strålkronan kring ett helgons hufvud. Den står i samma förhållande till Skandinaviens strål- och draperinorrsken, som passad- och monsunvindarne i södern till nordens oregelbundna vindar och stormar. Sjelfva kransens ljus är aldrig stråldeladt, utan snarlikt det ljus, som gått igenom en mattslipad glasskifva. Då norrskenet blir starkare, förändras ljuskransens omfång: man ser dubbla eller flerdubbla bågar, oftast belägna ungefär i samma plan och med gemensam medelpunkt, och strålkastning eger rum mellan de olika bågarne. Sällan ser man bågar, som ligga oregelbundet till hvarandra och korsa hvarandra. Synområdet för den vanliga bågen är begränsadt inom tvenne kretsar, som dragas på jordytan, med norrskenspolen till midt och radier mätta på jordens rundning af 8° och 28°. Det berör endast obetydligt länder bebodda af folk med europeiskt ursprung (nordligaste Skandinavien, Island, danska Grönland), och äfven midt i detta område finnes ett öfver mellersta Grönland, södra Spetsbergen och Frans Josefs land framgående bälte, der den vanliga bågen bildar endast en svag, mycket utbredd ljusslöja i zenit, hvilken kanske röjer sig blott derigenom, att vintermörkret här blir betydligt förminskadt. Detta bälte skiljer de trakter, der ljusbågarne företrädesvis visa sig åt söder, från dem, der de företrädesvis framträda på norra synranden. I området närmast norrskenspolen ser man endast de mindre, i mellersta Skandinavien endast de större, mera oregelbundet bildade ljuskransarne. Men i sistnämnda trakt, liksom i södra brittiska Amerika, blifva i stället norrskensstormarne, strål- och draperinorrskenen, allmänna, och dessa tyckas ligga närmare jordytan än bågnorrskenen. De allra flesta polarexpeditioner hafva öfvervintrat så nära norrskenspolen, att den vanliga norrskensbågen der legat under eller helt nära horisonten, och då strålnorrsken sällan tyckas förekomma inom denna krets, är det lätt förklarligt, hvarför vinternatten vid dessa expeditioners vinterqvarter så sällan varit upplyst af norrsken, och hvarför beskrifningen af detta fenomen spelar en så liten rol i deras reseskildringar. [bild][bild][bild][bild][bild] ________ Långt innan marken blifvit bar och blidväder inträdt, begynte flyttfoglar ankomma: först snösparfven den 23 april, derpå stora skaror af gäss, ejdrar, alor, fiskmåsar, flere arter vadare och sångare. Den första bland dessa senare var den lilla sirliga Sylvia Ewersmanni, som i midten af juni uti stora skaror slog sig ned på den enda mörka fläck, som ännu syntes i trakten – Vegas svarta däck. Alla voro   [bild] tydligen ytterligt uttröttade, och det första de små stackarena gjorde var att uppsöka beqväma sofplatser, på hvilka ett fartygs rigg har rik tillgång, när det gäller småfogel. Jag behöfver väl knappast tillägga, att våra nya gäster, vårens förebud, om bord stördes så litet som möjligt. Vi började nu flitigt samla material till kännedomen om traktens fogel- och däggdjursfauna. Samlingarna äro, då detta skrifves, ännu ej bearbetade, och jag kan derför härom endast anföra följande. Af den bekantskap, jag under egna föregående resor och studiet af andras gjort med den högnordiska fogelverlden, hade jag fått den oriktiga föreställningen, att ungefär samma fogelarter skulle möta oss öfverallt i Europas, Asiens och Amerikas polarländer. Erfarenheten under expeditionen med Vega visar, att detta ingalunda är förhållandet, utan att Asiens nordöstra udde, Tschuktsch-halfön, i detta hänseende bildar ett fullständigt undantag. Foglar förekomma här i mycket mindre antal, men med en vida större mångfald af former än på Novaja Semlja, Spetsbergen och Grönland, till följd hvaraf fogelverlden i dess helhet på Tschuktschhalfön har en från de atlantiska polarländernas helt och hållet afvikande prägel. Visserligen möter man äfven här former ytterst närbeslägtade med Spetsbergens och Novaja Semljas stormås (Larus glaucus Brünn.), ismås (L. eburneus Gmel.), kryckja (L. tridactylus L.), alfogel (Harelda glacialis L.), praktejder (Somateria spectabilis L.)[6], simsnäppa (Phalaropus fulicarius Bonap.), fjärplyt (Tringa maritima Brünn.) o.s.v., men derjemte träffas här en oväntad mängd egendomliga arter, t.ex. den amerikanska ejdern (Somateria V-nigrum Gray), en svanlik gås, helt hvit med svarta vingspetsar (Anser hyperboreus Pall.), en gråbrun gås med yfvig gulhvit fjäderbeklädnad på hufvudet (Anser pictus Pall.), en på hufvudet synnerligen grant, i sammetssvart, hvitt och grönt färgad Fuligula-art (Fuligula Stellen Pall.), den vackert tecknade, sällsynta Larus Rossii Richards., af hvilken dr Almqvist d. 1 juli 1879 sköt ett exemplar från fartyget, en liten brun snäppa med skedlikt utvidgad näbbspets (Eurynorhynchus pygmæus L.), samt åtskilliga hos oss ej förekommande sångfoglar o.s.v. Dessutom utmärka sig, enligt löjtnant Nordqvist, äfven en del af de här lefvande skandinaviska formerna genom mindre betydande olikheter i färgteckning och storlek. Den besynnerliga skedsnäppan var en tid på våren så allmän, att den ett par gånger serverades vid gunrummets bord, något för hvilket vi efter hemkomsten fått uppbära svåra förebråelser af djursamlare. Denna fogel finnes nämligen endast i några få museer. Den beskrefs första gången af Linné i »Museum Adolphi Friderici, Tomi secundi prodromus, Holmiæ 1764», och derpå af C. P. Thunberg i Vetenskaps-akademiens handlingar för 1816 (sid. 194), der det uppgifves, att fogelns hemland är det tropiska Amerika. Sedermera har den några få gånger blifvit fångad i sydöstra Asien. Sannolikt tillbringar den, liksom Sylvia Ewersmanni, vintern någonstädes i den Filippinska ögruppen, men söker sig om sommaren bort till den höga norden. Liksom åtskilliga andra foglar, som visade sig om våren med de första bara fläckarna, försvann den i juli. Kanske drog den sig för att häcka till busksnåren i det inre af landet, eller ock, hvilket är sannolikare, längre norr ut till de af europeer ännu ej upptäckta öar eller kontinenter, som enligt all sannolikhet sammanbinda Wrangels land med den Franklinska arkipelagen. [bild] En egendomlig dragningskraft på polarfararen utöfva de högre djurformer, som jemte honom våga trotsa den arktiska nattens köld och mörker. Rörande dessa har löjtnant Nordqvist meddelat följande: »Det om vintern vanligaste däggdjuret på Tschuktsch-halföns nordkust är haren. Den skiljer sig från den i Skandinavien förekommande fjellharen (Lepus borealis Lillj.) genom sin ansenligare storlek och de icke så hastigt afsmalnande näsbenen. Oftast träffas den uti flockar af 5 eller 6 stycken på de endast af ett tunnt snölager täckta kullarne i granskapet af tälten, trots de hungriga hundskaror som der kringstryka. Ganska talrika äro fjellrackorna (Vulpes lagopus L.). Vanliga räfven (Vulpes vulgaris Gray) tyckes äfven vara allmän. En röd räf, som löjtnant Brusewitz sköt från fartyget i oktober, afvek betydligt från den vanliga räfven och närmade sig fjellrackan. Räfvarnes föda tyckes om vintern utgöras af harar, snöripor och lemlar. Jag har ett par gånger sett omkring en meter djupa, vid mynningen icke öfver 30 centimeter vida hål, hvilka enligt tschuktschernas uppgift voro gräfda af räfvar under sökande efter lemlar. Af lemlar har jag här sett tre arter, nämligen Myodes obensis, M. torquatus och Arvicola obscurus. Dessutom skall här, enligt tschuktschernas utsago, förekomma en liten mus, efter all sannolikhet en näbbmus. Myodes torquatus erhölls för första gången den 12 januari, Myodes obensis den 13 februari. Båda arterna bragtes derefter ofta om bord af tschuktscher, och icke sällan sågos under vintern lemlar springa på snön. Myodes obensis tycktes förekomma betydligt talrikare än den andra arten. Egendomligt är, att alla de nio exemplar af Myodes torquatus, som jag under vintern erhöll, voro hanar. I motsats mot dessa båda lemmelarter tyckes icke Arvicola obscurus om vintern visa sig ofvanom snön. Af den senare hemtades åtta stycken från den mellan Jinretlen och Beringssund belägna byn Tjapka den 8 maj. Derpå erhöll jag ännu en från den 5 engelska mil öster om Jinretlen belägna byn Irgunnuk. Sällsyntare i dessa trakter öfvervintrande landdäggdjur äro vargen , som af oss blifvit sedd ett par gånger, samt vildrenen. Fotspår efter den sistnämnda sågos den 23 mars uti bergstrakten 15 –20 engelska mil söder om Jinretlen. Enligt tschuktschernas utsago stanna några få renar qvar vid kustbergen, då deremot största delen mot vintern flyttar längre söder ut. Dessutom lefva här om vintern ytterligare tvenne däggdjur, ehuru man endast ser dem om sommaren eller hösten, emedan de den öfriga tiden ligga i dvala. Dessa äro landbjörnen och murmeldjuret (Aretomys sp.). Någon landbjörn sågo vi icke, men väl funno löjtnant Hovgaard och jag den 8 oktober spår af detta djur omkring 2–3 engelska mil från kusten. Tschuktscherna säga, att landbjörnen icke skall vara sällsynt om somrarne. Murmeldjuret förekommer talrikt. Den 26 maj bragtes det för första gången om bord af en tschuktsch, och följande dagen såg jag sjelf ett sitta på toppen af en liten kulle, uti hvilken det hade sin boning. [bild] Utom de anförda djuren hafva infödingarne talat om ett djur, som af dem kallas »nennet» och säges lefva vid åstränder. Enligt de- ras beskrifningar tyckes det vara den vanliga uttern. Liksom på de flesta ställen, der lemlar äro allmänna, så träffas äfven här småvesslan (Mustela vulgaris Briss.), af hvilken jag genom tschuktscherna erhållit tvenne skinn. Om hermelinen förekommer i den del af Tschuktsch-landet vi besökt, kan jag icke med säkerhet säga. Det är dock troligt, emedan tschuktscher berättat mig, att här skall finnas en vessla, som har svart svansspets. Endast tvenne hafsdäggdjur hafva under vintern blifvit sedda i trakten, nämligen snadden eller ringlade sälen och isbjörnen. Ett par gånger hafva spår af den senare iakttagits i närheten af land. Den tyckes dock egentligen hålla sig vid öppningar i isen längre utåt hafvet, der under vår härvaro två stycken blifvit dödade af tschuktscher från grannbyarna. Snadden är troligtvis den enda sälart som förekommer nära kusten under vintern. Den fångas i stor mängd och utgör jemte fisk och åtskilliga växtämnen tschuktschernas hufvudföda. Af landfoglar öfvervintra i trakten endast tre arter, nämligen en uggla (Strix nyctea L.), en korp (Corvus sp.) och en ripa (Lagopus subalpina Nilss.); den sistnämnda är den allmännaste. Den 14 december såg jag under en slädfärd inåt landet, ungefär 10–12 engelska mil från kusten, tvenne stora flockar ripor. Den ena räknade troligtvis öfver 50 stycken. Närmare kusten träffas deremot, i synnerhet mot våren, för det mesta endast enstaka foglar. Korpen förekommer allmänt vid tschuktsch-byarna och bygger sitt bo uti närbelägna klippbranter. Det första korpägget erhölls den 31 maj. Fjellugglan sågs för första gången den 11 mars, men skall, enligt tschuktschernas utsago, träffas under hela vintern. I april och maj sågo vi äfven några fjellugglor, den 21 maj såg jag två. På öppna ställen uti hafvet skola här, enligt tschuktschernas påstående, vintern om förekomma tvenne simfoglar, nämligen alkan (Uria Brünnichii Sabine) och tejsten (Uria grylle L.). Af den förra erhöllo vi exemplar första gången den 1 maj, af den senare den 19 i samma månad. Möjligen öfvervintra i öppna ställen af hafvet utom dessa foglar äfven en Mergulus-art, af hvilken ett exemplar kom till Vegas öfvervintringsplats den 3 november, och en Fuligula, hvaraf ett exemplar åt oss såldes den 9 mars af en tschuktsch, som sade sig hafva dödat det vid en rening utanför kusten.» Efter flyttfoglarnes ankomst började jagtutflygter bilda ett välkommet afbrott i vårt enformiga vinterlif och jagtutbytet en ej mindre angenäm omvexling i konservfödan. Dessutom utbjödo tschuktscherna dagligen åt oss en mängd olika slag af foglar, i synnerhet sedan de märkt, att vi betalte ett högre pris för mången sällsynt; men liten och föga matnyttig fogelart, än för en stor fet gås. Småfoglar dödade tschuktscherna antingen med stenkastning eller genom att skjuta dem med båge och pil, hvarvid må anmärkas, att de flesta voro mycket klena skyttar. Äfven fångade de dem med rännsnaror af hvalbarder, hvilka spändes öfver bara fläckar vid stranden, oftast mellan två hvalkotor. Kullerstenar äro nämligen sällsynta, men hvalben träffas, såsom ofvan är anfördt, flerstädes i mängd på de strandvallar, der tälten äro uppförda. I juni började vi få ägg af måsar, ejdrar, alfoglar, gäss och lommar i tillräckligt antal för bordets behof. Tillgången var dock ingalunda så riklig som under häckningstiden på Grönland, Spetsbergen eller Novaja Semlja. ________ Ett stycke bortom fartyget bildade sig i slutet på maj tvenne råkar af några famnars bredd. Jag utsände den 31 maj några man för att dragga på detta ställe. De återkommo med rikt utbyte, men beklagligen slöt sig öppningen å nyo den följande dagen, och då jag jemte löjtnant Bove den 2 juni besökte stället, var en stor nybildad toross uppskjuten längs kanten af den forna rännan. En annan råk bildade sig några dagar derpå, men slöt sig åter genom en ny rubbning i isens läge, hvarvid åter en hög isvall, bildad af lösa, öfver hvarandra hopade isblock, angaf den forna öppningens läge. Äfven det starkaste fartyg skulle vid isens sammanskjutning hafva blifvit krossadt i en dylik ränna. Af olika slag med dessa båda tillfälliga råkar var en vidsträckt öppning, som visade sig en eller två kilometer norr om fartyget. Antagligt är, att den med få, ehuru kanske svårpasserbara afbrott sträckte sig ända till Beringssund, der enligt tschuktschernas utsago flere hvalfångare redan infunnit sig. Omkring sjelfva fartyget låg isen dock fortfarande fast och obruten. Ej heller tycktes tschuktscherna vänta, att den så snart skulle lossna, att döma af den mängd foror, dragna af hundar och renar, som fortfarande passerade förbi oss, så väl mot öster som vester. En bland dessa förbiresande måste här särskildt omnämnas, enär hans färd varit omtalad såsom en till oss utsänd undsättningsexpedition. Det var den 19 juni. En mängd förbiresande tschuktscher kommo såsom vanligt om bord, dels för att uppbära den gästfrihetstribut, hvartill de ansågo sig berättigade, dels för att tillfredsställa en lättförklarlig nyfikenhet och smått sqvallra om de föregående dagarnes vigtigaste händelser. En bland dem, en medelålders man, som vi ej sett förut, med välvilliga och något sjelfbelåtna drag, hvars ansigte var en samling af idel skrynklor och hvars päsk var öfverdragen med en gammal sammetsskjorta, presenterade sig med en viss anspråksfullhet såsom höfdingen Noak Elisej. Allt sedan misstaget med den ståtlige Tschepurin, och sedan till och med Menkas förmodade träl förklarat sig vara minst lika god som Menka sjelf, hade vi börjat taga tschuktschisk höfdingavärdighet temligen likgiltigt. Noak Elisej blef derför, oaktadt han sålunda framstält sina anspråk, mottagen allmogen likt, hvaröfver han syntes litet stött. Men vårt beteende ändrade sig snart, då Notti eller någon annan af våra dagliga gäster, som blifvit väl förtroliga med våra tycken, böjelser och svagheter, upplyste oss, att Noak Elisej hade med sig ett stort, ett mycket stort bref. Gubben Noak medförde således post, kanske europeisk post. Med ens blef han i våra ögon en vigtig man. Sedan han en tid blifvit bestormad med frågor, framtog han från en om halsen hängande påse de vanliga hopsurrade brädlapparne, hvilka här tjena som postväska. De befunnos dock innehålla endast ett bref på ett par rader från en rysk embetsman i Nischni Kolymsk, utan några underrättelser från Europa, men med tillkännagifvande, att furst Noak Elisej vore sänd till oss för att bistå oss, om så erfordrades. Till en början skakade Noak på sin mage för att tillkännagifva, att han var hungrig och äskade mat, samt harklade och pekade med fingret på strupen för att ange, att en »ram» skulle smaka bra. Derpå berättade han något som vi ej så noga begrepo, men som vi numera hafva skäl att tolka såsom ett tillkännagifvande, att Noak ledde en af de sibiriska myndigheterna för vår undsättning utsänd expedition, och att han derför vore villig att mot lämplig ersättning till oss lemna några renar. Jag begagnade mig äfven af anbudet och tillhandlade mig tre djur för socker, te och litet tobak. Noak var för öfrigt en vänlig och gemytlig man, som, så kristen han var, reste omkring med två hustrur och en mängd barn, hvilka naturligtvis alla skulle se fartyget och få sin välfägnad af tobak, lerpipor, socker, ram m. m. [bild][bild][bild][bild][bild] Det hade nu börjat samla sig så mycket flödvatten på isen, i synnerhet nära land, att det var ytterst svårt att gå från fartyget till stranden och åter. Mången tilltänkt landutflygt blef afbruten derigenom, att man, strax sedan man lemnat fartyget, klef ned i något djupare hål på isen och fick sig ett kallt bad. Utflygterna i land började dock blifva af mycket stort intresse för botanisterna och zoologerna, och jag lät derför, för att undgå de nämnda olägenheterna, uppslå ett tält vid sidan om den stora lagunen mellan Pitlekaj och Jinretlen och ditföra en lätt båt. Lagunens botten var ännu upptagen af is, öfver hvilken dock vattnet stod så högt, att båten flöt deri. Naturforskarne slogo sig turvis ned i tältet och gjorde härifrån dels i båt dels till lands utfärder åt olika håll, efter hvad jag hoppas med det resultat, att omgifningen af Pitlekaj numera är den bäst kända trakt af Asiens nordkust, hvilket i det hela ej vill säga så mycket. Den första blomman (Cochlearia fenestrate R. Br.) sågs den 23 juni[7]. En vecka derefter började marken att grönska och blommor af olika slag visa sig i allt större och större antal[8]. Några flugor sågos en solskensdag redan i maj (den 27) hoppa på sjelfva snön, men först i slutet på juni började insekter visa sig i något större antal, deribland en mängd Harpalider, ett par stora Carabus-arter och en stor Curculionid. De här förekommande insekterna äro dock, i afseende på så väl art- som Leucanthemum arcticum (L.) DC. Artemisia arctica Less. * » vulgaris L. f. Tilesii Ledeb. Cineraria frigida Richards. * » palustris L. f. congests Hook. * Antennaria alpina (L.) R. Br. f. Friesiana Trautv. * Petasites frigida. * Saussurea alpina (L.) DC. f. angustifolia (DC.) * Taraxacum officinale Web. Valeriana capitata Pall. Gentiana glauca Pall. Pedicularis sudetica Willd. » Langsdorffii Fisch. » lanata Willd. f. leiantha Trautv. » capitata Adams. * Polemonium coeruleum L. * Diapensia lapponica L. * Armeria sibirica Turcz. Primula nivalis Pall. f. pygmæa Ledeb . » borealis Duby. * Loiseleuria procumbens (L.) Desv. * Ledum palustre L. f. decumbens Ait. * Vaccinium vitis idæa L. * Arctostaphylos alpina (L.) Spreng. * Cassiope tetragona (L.) Don. Hedysarum obscurum L. Oxytropis nigrescens (Pall.) Fisch. f. pygmæa Cham. » species.? * Rubus Chamæmorus L. * Comarum palustre L.   Potentilla fragiformis L. f. parviflora Trautv. f. villosa (Pall.) * Sibbaldia procumbens L. * Dryas octopetala L. Spiræa betulæfolia Pall. f. typica Maxim. * Hippuris vulgaris L. * Saxifraga stellaris L. f. comosa Poir. » punctata L. * » cernua L. * » rivularis L. * Rhodiola rosea L. * Empetrum nigrum L. * Cardamine bellidifolia L. Cochlearia fenestrata R. Br. f. typica Malmgr. f. prostrata Malmgr. Ranunculus Pallasii Sehlecht. * » nivalis L. * » pygmæus Wg. * » hyperboreus Rottb. * Aconitum Napellus L. f. delphinifolia (Reichenb.) Claytonia acutifolia Willd. * Wahlbergella apetala (L.) Fr. * Stellaria longipes Goldie. f. humilis Fenzl. * » humifusa Rottb. Cerastium maximum L. * » alpinum L. f. hirsuta Koch. * Halianthus peploides (L.) Fr. Alsine arctica (Stev.) Fenzl. * Sagina nivalis (Lindbl.) Fr. * Polygonum Bistorta L. individantalet, icke synnerligen talrika, hvilket ej är så besynnerligt, då marken året om på ett ringa djup under jordytan är frusen. Då äfven det föga mäktiga lager, som om sommaren tinar upp, är hårdt fruset om vintern, måste alla de insekter, som här förekomma, kunna i en eller annan utvecklingsform uthärda att under någon tid vara stelfrusna. Med skäl kan i anledning häraf anmärkas att, om lifvet i en organism kan under månader så att säga suspenderas genom stelfrysning utan att förintas, hvad hindrar då, att denna suspendering utsträckes öfver år, årtionden eller århundraden? Den vanliga föreställningen, att allt animaliskt lif skulle upphöra, då den inre djurvärmen sjunker under 0°, är för öfrigt ej fullt riktig. Detta bevisas af det rika evertebratlif, som träffas på Ishafvets botten, äfven der vattnet året om har en temperatur af –2° till –2°,7 C, äfvensom af den märkliga iakttagelse under 1872–78 års öfvervintring i Mosselbay, att små krustaceer i milliontal kunna * Polygonum viviparum L. » polymorphum L. f. frigida Cham. Rumex arcticus Trautv. * Oxyria digyna (L.) Hill. Salix boganidensis Trautv. f. latifolia. » Chamissonis Anders. » arctica Pall. » cuneata Turcz. * » reticulata L. » species ? Betula glandulosa Michx. f. rotundifolia Regel. Elymus mollis Trin. * Festuca rubra L. f. arenaria Osb. * Poa flexuosa Wg. Arctophila effusa J. Lge. Glyceria vilfoidea (Ands.) Th. Fr. » vaginata J. Lge. f. contrac J. ta Lge. * Catabrosa algida (Sol.) Fr.   * Colpodium latifolium R. Br. Dupontia Fischeri R. Br. * Trisetum subspicatum (L.) P. B. * Aira cæspitosa L. f. borealis Trautv. Alopecurus alpinus Sm. * Hierochloa alpina (Liljebl.) Roem. & Sch. * Carex rariflora (Wg.) Sm. * » aqvatilis f. epigejos Læst. * » glareosa Wg. * » lagopina Wg. * Eriophorum angustifolium Roth. * » vaginatum L. * » russeolum Fr. * Luzula parviflora (Ehrh.) Desv. * » Wahlenbergii Rupr. * » arcuata (Wg.) Sw. f. confusa Lindeb. * Juncus biglumis L. Lloydia serotina (L.) Reichenb. lefva i en vattendränkt snö, hvars temperatur är –2°,0 till –10°,2 C. Jag säger härom i redogörelsen för 1872 –73 års resa[9]: »Om man under vintertiden framgår längs hafsbandet på den snö, som vid ebbtid är torr, vid flodtid mer eller mindre genomdränkt af hafsvatten, så uppstår för hvarje steg man tager ett ytterst intensivt, praktfullt, blåhvitt ljussken, som i spektroskop gifver ett enfärgadt labrador-blått spektrum. Det vackra ljusskenet uppstår i den förut fullkomligt mörka snön då den omröres, varar endast några ögonblick, efter det snön åter lemnas orörd, och är så intensivt, att det ser ut, som om ett eldhaf skulle öppna sig för hvart steg man tager. Det gör i sanning ett egendomligt intryck att under en mörk och bister vinterdag (lufttemperaturen var ibland i närheten af qvicksilfrets fryspunkt) framgå i denna blandning af snö och lågor, hvilken för hvarje steg man tager stänker åt alla sidor, lysande med ett sken så intensivt, att man vore färdig att befara, det skodonen och kläderna skulle förbrännas.» [bild] Vid närmare undersökning visade det sig, att detta ljusfenomen härrörde från ett litet kräftdjur, hvilket, enligt bestämning af professor W. Lilljeborg, tillhör arten Metridia armata A. Boeck, och hvars rätta element tyckes vara en betydligt under 0° afkyld, med saltvatten genomdränkt snösörja. Först vid en temperatur under –10° tyckes dessa små djurs förmåga att lysa upphöra. Men då det element, i hvilket de lefva, ytan af snön närmast stranden, otaliga gånger under vintern blir ytterligare afkyldt ett par tiotal grader, så synes det vara föga sannolikt, att dessa små djur lida något men genom att någon tid utsättas för en köld af –20° till –30°, ett ganska märkligt förhållande, då de inom sin organism helt säkert icke ega något medel att höja den inre kroppsvärmen nämnvärdt öfver det omgifvande mediets temperatur. [bild] Vid Pitlekaj sågo vi dessa djur icke, men ett likartadt fenomen, ehuru i mycket mindre skala, iakttog löjtnant Bellot[10] under en slädfärd i Polar-Amerika. Han trodde, att ljuset uppkom genom förmultnade organiska ämnen. Sedan tschuktscherna talat om för oss, att en utmärkt smaklig svart fisk skulle förekomma i den från hafvet helt och hållet afstängda, om vintern bottenfrusna sötvattenslagunen vid Jinretlen, företogo vi en utfärd dit den 8 juli. Våra vänner på tältplatsen voro genast till reds att hjelpa oss, i synnerhet qvinnorna Aitanga och den tolfåriga, något bortskämda Vega-favoriten Reitinacka. De sprungo som yra och lekfulla barn af och an för att ställa nätet i ordning och anskaffa allt hvad som erfordrades för fisket. Vi hade från fartyget medfört ett 9 meter långt och 1 meter djupt nät. I dess öfre kant voro flöten anbragta, på den nedre fastbands en lång stång, vid hvilken fästades fem käppar, hvarmed stången ett stycke från stranden sänktes till lagunens botten. Några i det kalla vattnet vadande infödingar framsköto derpå nätet mot land med käpparne och stången, som lätt gled fram öfver den gräsbevuxna sjöbottnen. För att hindra fisken att simma undan vadade qvinnorna på sidorna om nätet med högt uppskörtade päskar, skrikande och stojande samt då och då stannande för att genom en våldsam darrning gifva till känna, att vattnet var mycket kallt. Utbytet blef rikligt. Vi fingo i hundratal en svart, för oss alldeles okänd fiskart, af en typ, som man snarare skulle väntat finna i eqvatorialtrakternas sumpar, än här uppe i norden. Fisken kördes i en hundsläde till fartyget, der den blef dels för zoologens räkning spritlagd, dels stekt, ej utan protest från vår gamle kock, som tyckte, att den svarta, slemmiga fisken såg märkeligt otäck och stygg ut. Men tschuktscherna hade rätt: det var en verklig läckerhet, till smaken i viss mån liknande ålen, ehuru finare och köttigare. Dessa fiskar voro för öfrigt seglifvade som ålar. Efter att hafva legat 1½ timme i luften, simmade de nämligen, om man lade dem i vatten, lika raskt omkring som förut. Huru denna fiskart tillbringar vintern, är mera gåtfullt än insekternas vinterlif. Lagunen har nämligen intet utlopp och synes helt och hållet bottenfrysa. Den vattenmassa, som om hösten funnits i lagunen, låg derför ännu till större delen qvar som ett osmält och ej lossnadt islager, hvilket var täckt med ett flere fot högt lager af flödvatten, som öfversvämmade de närliggande gräsmarkerna. Det var i detta flödvatten, som fisket egde rum. [bild] Efter hemkomsten har Jinretlen-fisken blifvit undersökt af professor F. A. Smitt i Stockholm, som om densamma i ett för Vetenskapsakademien hållet föredrag meddelat, att den tillhör en ny art, åt hvilken prof. Smitt gifvit namnet Dallia delicatissima. En mycket närstående form förekommer på Alaska och har benämnts Dallia pectoralis Bean. För öfrigt äro dessa fiskar närbeslägtade med hundfisken (Umbra Krameri Fitzing), som träffas i Neusiedler- och Platten-sjöarna och i grottor och andra vattenfylda underjordiska håligheter i södra Europa. Märkvärdigt är, att den europeiska arten anses som oätbar och till och med betraktas med sådan vämjelse, att fiskare bortkasta den, så snart den blifvit fångad, emedan de anse den giftig och frukta, att deras öfriga fiskar skola förderfvas genom beröring med densamma. De anse sig också förnärmade, om man begär hundfiskar af dem.[11] Hade vi haft reda derpå, så skulle vi nu ej kunna intyga, att Dallia delicatissima Smitt verkligen förtjenar sitt namn. [bild] I början af juli blef marken nästan snöfri, och vi kunde nu göra oss ett begrepp om huru sommartiden den trakt såg ut, der vi tillbragt vintern. Den var just ej intagande. Längst i söder höjde sig landet med terassformiga afsatser till ett berg, af oss kalladt Taffelberget, hvilket visserligen var temligen högt, men icke genom några branter eller djerfva klipputsprång gaf något bidrag till en sådan pittoresk landskapsram, som sällan saknas på de delar af Spetsbergen, Grönland och nordliga delen af Novaja Semlja, som jag besökt; södra Novaja Semlja har åtminstone på de flesta ställen branta pittoreska strandklippor. Om jag undantager bergudden vid Jinretlen, der en af korpar bebodd klippa stupar ned i hafvet, och några längre in vid Koljutschin-vikens strand belägna klippor, utgjordes hafsbandet i det omedelbara granskapet af vår öfvervintringsplats öfverallt endast af en låg strandsluttning, bildad af grof sand. Ofvanpå denna sand, som alltid var frusen, framgick, parallelt med stranden, en 50 till 100 meter bred vall eller dyn af fin, om sommaren icke vattendränkt och om vintern derför ej heller af is hopbunden sand. Det är på denna vall, som tschuktscherna uppföra sina tält. Märken efter dem träffar man nästan öfverallt, och vallen är derför allestädes beströdd med sönderbrutna redskap och lemningar efter fångsten. Ja, man kan utan öfverdrift säga, att Sibiriens hela nordöstra ishafskust är kantad med ett band af sopor och affall af allehanda slag. Grofsanden, som underlagrar dynen, är såsom sagdt ständigt frusen, på det ringa lager när, som om sommaren upptinar. Det är här som Sibiriens »frostformation» börjar, d.v.s. det ständigt frusna jordlager, som med vissa afbrott utbreder sig från Ishafvet långt söder ut, ej allenast under den skoglösa tundran, utan äfven under härliga skogar och odlade åkerfält[12]. Rätteligen börjar dock den frusna jorden ett stycke från stranden under hafvet.[13] Vid kusten utgöres nämligen bottnen ofta af hårdt frusen sand, »berghård sand», såsom draggarena plägade inberätta. Frostformationen i Sibirien innehåller sålunda ej allenast terrestra utan äfven marina bildningar jemte rena klara islager, dessa senare bildade i flodmynningar eller smärre sjöar, derigenom att det bottenfrusna vattendragets is om våren blifvit täckt med ett slamlager tillräckligt tjockt att skydda isen för smältning under sommaren. Den frusna hafsbottnen tyckes åter hafva bildats derigenom, att den af floden nedsköljda sanden varit omgifven af och vid sjunkandet fört med sig något vatten från de uppvärmda, men föga salta ytlagren. På hafsbottnen har den sålunda med saltfritt, vid 0° frysande vatten omgifna sanden mött ett salt vattenlager, hvars temperatur varit 2° till 3° under 0°, till följd hvaraf sandkornen frusit hårdt tillsammans. Att det kan tillgå på detta sätt, derom fingo vi direkt bevis, då vi om våren från Vega nedsänkte djurkroppar för att skeletteras af de kräftdjur, som vimlade på hafsbottnen. Om den här och der genombrutna säck, i hvilken skelettet nedsänktes, först fick fylla sig med det föga salta vattnet från ytan och derpå hastigt sjunka till bottnen, så var densamma, då den om en eller ett par dagar upptogs, fyld med is, som hindrat kräftdjuren att åtkomma köttet. Vi hade redan beslutit öfvergifva detta beqväma rengöringssätt, då jag lyckades finna ett medel att undvika olägenheten; detta vans nämligen derigenom att man, då säcken befann sig ett stycke under ytan, drog den häftigt af och an, så att det deruti medförda ytvattnet aflägsnades. Frusen lera och gyttja tyckes ej förekomma på Ishafvets botten. Djurlifvet på den frusna sanden var temligen fattigt, men alger förekommo här, om ock i ringa mängd. [bild][bild] Innanför stranden vidtager ett slättland, betäckt med vidsträckta laguner och en mängd mindre sjöar. Om vårtiden är detta område så vattendränkt och så genomkorsadt af djupa strida snöbäckar, att det är svårt, ofta omöjligt att komma fram öfver detsamma. Strax efter snöns försvinnande hade i alla fall en mängd foglar slagit sig ned derstädes. Lappsparfven hade letat upp en från den sanka marken framskjutande tufva för att i den anlägga sitt vackra, med tak försedda bo, i granskapet hade vadarne lagt sina ägg, vanligen omedelbart på den vattendränkta mossan utan spår till rede, och på tufvor, som voro helt och hållet omgifna af vårflödet, träffade man ägg af lommar, alfoglar ejdrar och gäss. Redan under vår härvaro rann vattnet så hastigt undan, att ställen, som ena dagen varit täckta med en vattenspegel, öfver hvilken en grundgående båt kunnat ros fram, den andra dagen voro förvandlade till våta sumpiga marker, skylda af gul gräshalm från det föregående året. Mångenstädes hade grässvålen blifvit af isen uppryckt och bortförd, hvarigenom svarta, af skarpa räta linier begränsade öppningar i gräsvallen uppstått, fullkomligt liknande nyss afverkade ställen i en torftägt. Om sommaren måtte här finnas gröna ängsmarker, täckta med temligen högt gräs, men vid vår afresa hade växtligheten ännu ej hunnit någon synnerlig utveckling, och få voro de blommor, som då kunde upptäckas. Jag förmodar dock, att äfven här en vacker arktisk blomsterverld framspirar, om ock, till följd af kustlandets för nordanvindarne blottade läge, fattig i jemförelse med växtligheten i skyddade dalar uti det inre af landet. Der finnas äfven temligen höga buskar, medan deremot trädrepresentanten vid Pitlekaj utgjordes endast af en låg, längs marken krypande videart. [bild] Vi fingo dock ej se ens denna »skog» fullt löfbeklädd. För att full sommarvärme skall inträda, behöfves det väl äfven här, att isen skall bryta upp, och denna efterlängtade stund tycktes ännu vara långt aflägsen. Isen blef visserligen i början af juli snöfri, och dervid minskades den issörja och det flödvatten, som under de föregående veckorna varit samladt på dess yta och gjort det ganska svårt att från fartyget gå i Land. Nu kunde man åter temligen torrskodd och på en hård blå isyta göra utflygter i fartygets granskap. Man fick dock vara försigtig. De forna springorna hade mångenstädes af det nedrinnande flödvattnet vidgats till större eller mindre öppningar, och der ett tunnt svart föremål – litet grus, bleckbitar från konserv burkar o.s.v. – legat på isen, hade bildat sig runda hål, liknande de sälhål, som jag om våren efter snösmältningen sett blottade på isen å Spetsbergens fjordar. För öfrigt var isens styrka nästan oförändrad, och ännu den 16 juli hade man kunnat köra en tungt lastad parsläde från fartyget till stranden. Den 17 lossnade ändtligen årsisen närmast land, så att en vidsträckt landrening uppstod. Men grundisarne voro orubbade, och mellan dessa låg äfven årsisen fortfarande så fast, att alla voro ense derom, att minst fjorton dagar ännu skulle åtgå, innan utsigt fans till befrielse. Då ren-tschuktschen Jettugin den 16 kom om bord och med anledning af den hvalbensinsamling, hvarmed vi några dagar förut varit sysselsatta, berättade, att ben af mammut fans vid hans tält, och att en mammutbete stack upp ur den af vårvattnet utskurna branten af en å, som flyter från Taffelberget till Riraitinop, tvekade jag derför ej att begifva mig å stad på en utflygt till nämnda ställe. Frånvaron från fartyget var beräknad till fem eller sex dagar. Det var min afsigt att i en stor skinnbåt, tillhörig Notti, färdas uppför elfven till det ställe, der mammutbeten fans, och att derifrån till fots fortsätta till Jettugins tält. Jettugin försäkrade, att elfven var tillräckligt djup för den plattbottnade båten. Men när vi färdats ett stycke inåt landet, visade det sig, att elfven, under den dag, Jettugin tillbragt på fartyget, betydligt utsinat. Så viss var jag emellertid, att is-stängslen ännu på lång tid icke skulle öppnas, att jag genast efter återkomsten från den med anledning häraf misslyckade utflygten vidtog anordningar till en ny utfärd för att med andra fortskaffningsmedel nå målet. Under sysselsättningen härmed förflöt förmiddagen den 18 juli. Vi satte oss vid vanlig tid ned vid middagsbordet, utan aning om att stunden för vår förlossning nu var inne. Under middagen märktes plötsligt, att fartyget kom i en svag gungning; Palander rusade upp på däck, såg att isen var i rörelse, lät elda på maskinen, som länge sedan blifvit, i förväntan på denna stund, iordningstäld, och två timmar derefter, den 18 juli kl. 3 t. 30 min. e. m., var Vega flaggbeprydd under ånga och segel åter på väg mot målet. Vi funno nu, att en fullkomligt isfri spricka uppstått mellan fartyget och det öppna vattnet närmast stranden, hvarjemte isfälten vester om vår grandis skjutit längre ut till sjös, så att strandreningen vidgats nog långt för att lemna tillräckligt djupt farvatten åt Vega. Kursen stäldes först mot NV för att kringgå de närmast oss belägna drifisfälten, derpå längs kusten mot Beringssund. På höjden vid Jinretlen stodo, då vi ångade förbi, byns män, qvinnor och barn mangrant församlade, blickande utåt hafvet på den eldhäst – tschuktscherna skulle kanske säga eldhund eller eldren – som för alltid förde vännerna från de långa vintermånaderna bort från deras kalla, kala strand. Om de verkligen, såsom de ofta lofvat, vid vår bortresa fälde tårar, kunde vi ej se från det afstånd, som nu skilde oss från dem. Men nog kan det hända, ett vildens lättrörda sinne förledt dem dertill. Säkert är, att hos mången af oss skilsmessans vemod blandade sig i de känslor af stormande glädje, som nu genomilade hvarje Vega-mans bröst. Vega mötte ej mer några ishinder på sin väg mot Stilla hafvet. Serdzekamen passerades natten mot den 19 kl. 1 t. 30 min. f. m. under tjock dimma, som hindrade oss att tydligt urskilja landkonturerna. Man kunde ofvanom dimbanken vid horisonten endast se, att denna i den sibiriska ishafsfartens historia berömda udde upptogs af höga berg, söndersplittrade, liksom bergen öster om Björn-öarna, i ruinlika jettemurar och pelare. Hafvet var spegelblankt och nästan isfritt, en och annan hvalross stack upp sitt af dimman vidunderligt förstorade hufvud i fartygets granskap, massor af sälar summo kring oss, och skaror af foglar, hvilka förmodligen häcka på Serdzekamens branta klippor, omsvärmade fartyget. Från hafsbottnen upphemtade trawlnätet upprepade gånger en synnerligen rik skörd af maskar, mollusker, kräftdjur m. m. En zoolog hade här haft ett rikt arbetsfält. Dimman fortfor, så att vi å andra sidan om Serdzekamen förlorade all landkänning, tills den 20 på morgonen mörka höjder åter började skymta fram. Det var bergstopparne vid Asiens östra udde, Ostkap, ett mindre lämpligt namn, som jag på kartan utbytt mot namnet Kap Deschnew efter den djerfve kosack, som för 230 år sedan första gången kringseglade densamma. Klockan 11 f. m. voro vi midt i det sund, som förenar Norra Ishafvet med Stilla Oceanen, och härifrån helsades från Vega den gamla och den nya verlden med flaggning och svensk salut. Ändtligen var alltså det mål nådt, för hvilket så många nationer sträfvat, allt sedan sir Hugh Willoughby, under kanonsalut och hurrarop från de högtidsklädda matroserna, i närvaro af en otalig jublande menniskoskara, år 1553 segerviss inledde nordostfärdernas långa rad. Men, såsom jag förut nämnt, blefvo förhoppningarna grymt svikna. Sir Hugh och alla hans män omkommo som banbrytare för Englands sjöfart och för färderna på det isfylda haf, som i norr begränsar Europa och Asien. Otaliga andra sjöexpeditioner hafva sedan dess beträdt samma väg, alltid utan framgång och oftast med uppoffring af fartyg och många käcka sjömäns lif och helsa. Nu först, efter förloppet af 336 år och sedan de fleste i sjösaker förfarne män förklarat företaget omöjligt, har nordostpassagen ändtligen blifvit verkstäld. Detta har, tack vare våra örlogsmäns och deras befäls ordningssinne, nit och duglighet, skett utan uppoffring af ett enda menniskolif, utan sjukdom bland deltagarne i företaget, utan ringaste skada på fartyget och under förhållanden, som visa, att samma sak de flesta, kanske alla år kan göras om igen på några få veckor. Det må förlåtas oss, om vi under sådana förhållanden med stolthet sågo vår blågula flagga höja sig till masttoppen och hörde den svenska saluten i det sund, der den gamla och den nya verlden räcka hvarandra handen. Visserligen behöfves den väg, der vi färdats fram, ej mer såsom en handelsväg mellan Europa och Kina. Men det har förunnats denna och de närmast föregående svenska expeditionerna att öppna en ocean för sjöfart och att åt nära hälften af en verldsdel skänka möjlighet till sjöförbindelse med verldshafven. [bild] TOLFTE KAPITLET. Tschuktschernas historia, kroppsbeskaffenhet, lynne och lefnadsvanor. Sibiriens nordkust är numera, med undantag af dess vestligaste och östligaste del, i bokstaflig mening en obygd. I vester utskjuter mellan Obs mynningsvik och södra delen af Kara-hafvet halfön Jalmal, hvilken genom sitt aflägsna läge, sina gräsrika slätter och fiskrika floder tyckes utgöra de nutida samojedernas jordiska paradis. Några hundra familjer tillhörande detta folk kringströfva här med talrika renhjordar. Om vintern draga dessa sig till det inre af landet eller söder ut, och kusten lär då vara obebodd. Enahanda är förhållandet så väl sommar som vinter ej allenast med Beli Ostrow och yttersta delen af halfön mellan Ob och Jenisej (Mattesol) utan äfven med den långa kuststräckan mellan Jenisejs mynning och Tschaun-bay. Under Vegas sjöfärd 1878 sågo vi på denna sträcka ej en enda inföding. Intet spår af menniskor kunde upptäckas på de ställen, der vi landstego, och oaktadt vi lång tid seglade helt nära land, sågo vi från sjön endast ett enda hus på stranden, nämligen den förut omtalade timmerstugan på östra sidan om Tscheljuskin-halfön. Ryska simovier och infödingars tältplatser träffas visserligen fortfarande vid floderna ett stycke från deras mynningar, men den forna kustbefolkningen har dragit sig till det inre af landet eller utdött[14], och först vid Tschaun-bay blir Asiens nordkust åter bebodd, nämligen af det folk, med hvilket vi kommo i beröring under senare delen af Vegas kustfärd 1878 och under öfvervintringen. Visserligen har jag förut meddelat åtskilliga drag af tschuktschernas lefnadssätt och lynne, men jag tror i alla fall, att en mer uttömmande sammanställning af hvad Vegamännen på detta område erfarit skall för mina läsare blifva af intresse, äfven om jag härunder någon gång skulle nödgas återkomma till ämnen, som jag förut behandlat. I vesteuropeiska skrifter omtalas det folk, som bebor nordöstligaste delen af Asien, så vidt jag vet, första gången af Witsen, hvilken i andra upplagan af sitt arbete (1705, s. 671) anför en uppgift af Volodomir Atlassow, att inbyggarne i nordostligaste delen af Sibirien kallas tsjuktsi, dock utan någon närmare beskrifning af sjelfva folket. Uti kartverk från slutet af 1600-talet inskrifvas ännu på denna landsdel namn lånade från Högasiens historia, såsom »Tenduc», »Quinsai», »Catacora» m. fl., men dessa bortlemnas i van Keulens atlas af 1709, och i stället står här zuczari. Från ungefär samma tid finner man några berättelser om tschuktscherna i beskrifningen öfver den utmärkte målaren Cornelis de Bruins resa i Ryssland. En rysk köpman, Michael Ostatiof, som tillbragt 14 år på resor i Sibirien, lemnade de Bruin åtskilliga upplysningar om de länder han genomrest; bland annat talade han om korakie och soegtsie. Dessa sistnämnde skildras som ett gudlöst pack, som dyrkar djefvulen och för bedrifvande af sina trollkonster bär med sig sina fäders ben. Samme ryss, som berättade detta, hade äfven kommit i beröring med »stillasittande» (bofasta) soegtsi, hvilka få detta namn, »emedan de tillbringa hela vintern i ide, liggande eller sittande i sina tält»[15]. Den första något utförligare uppgiften om folket har jag funnit i noten å sid. 110 af det nedanför anförda arbetet Histoire généalogique des Tartares, Leyden 1726. De grunda sig på upplysningar af svenska krigsfångar i Sibirien. Ryssarne hade dock långt tidigare gjort bekantskap med tschuktscherna. De kommo nämligen under sin eröfring af Sibirien i beröring med detta folk redan före medlet af sextonhundratalet. Ett sällskap jägare seglade 1646 utför Kolyma-floden till Ishafvet. Öster om Kolyma träffade de tschuktscher, med hvilka de handlade på så sätt, att de nedlade sina varor på stranden och sedan aflägsnade sig, hvarpå tschuktscherna kommo tillstädes, togo varorna samt lade pelsverk, hvalrosständer eller sniderier af hvalrosselfenben i stället[16]. Huru dylika resor de följande åren upprepades och slutligen ledde till kringseglingen af Asiens nordostligaste udde hör till ett följande kapitel. Under dessa resor kommo ryssarne ofta i beröring med den folkstam, som bebodde Asiens nordöstra del, en beröring som i allmänhet icke var af fredlig art. De djerfva jägare, som kraftigt bidrogo till Sibiriens eröfring, och som till och med på egen hand upptogo strid med hela armeer från det himmelska riket, tyckas ej hafva redt sig väl mot tschuktsch-folkets modiga stridsmän. Äfven de försök, som gjordes att med krigare till yrket eröfra tschuktschernas land, blefvo resultatlösa, kanske dock mindre till följd af det beväpnade motstånd, som tschuktscherna gjorde, än på grund af landets beskaffenhet och omöjligheten äfven för en mindre truppstyrka att der kunna lifnära sig. Såsom exempel på dessa krigståg, upplysande för folkets forna lynne och lefnadssätt, må följande anföras. År 1701 besvärade sig några under Ryssland skattskyldige jukagirer öfver tschuktschernas anfall och begärde af befälhafvaren i Anadyrsk ryskt bistånd mot dessa sina fiender. Med anledning häraf sändes en truppstyrka af 24 ryssar och 110 jukagirer på ett ströf- och strafftåg från Anadyrsk längs kusten till Tschukotskojnos. Under vägen träffade de tretton tält, bebodda af tschuktscher, som icke egde några renar. Invånarne uppfordrades att underkasta sig och betala skatt. Detta vägrade tschuktscherna, hvarpå ryssarne dödade de fleste af männen, samt togo qvinnorna och barnen till fånga. De män, som ej nedhöggos, dödade hvarandra, föredragande döden framför frihetens förlust. Några dagar derpå hade man att utkämpa en ny strid med 300 tschuktscher, hvilken dock för dessa senare utföll så olyckligt, att 200 berättas hafva stupat. De öfriga flydde, men återkommo följande dagen med en tiodubbel styrka, och denna tvang slutligen den rysk-jukagiriska krigshären att återvända med oförrättadt ärende. Ett likadant fälttåg i smått företogs år 1711, men med samma utgång. På begäran om skatt svarade tschuktscherna: »ryssar hafva förut kommit till oss att fordra skatt och gisslan, men detta hafva vi vägrat att lemna, och lika så tänka vi handla äfven framdeles»[17]. Ungefär femton år efter detta resultatlösa tåg föreslog kosacköfversten Affanassej Schestakow regeringen åter att kufva den tredskande folkstammen, hvarjemte han ville från Tschukotskojnos gå öfver till den ännu endast ryktesvis kända amerikanska sidan för att för rysk räkning skattlägga äfven der boende folkslag. Förslaget antogs. En styrman Jacob Hens, en geodet Michael Gwosdew, en malmproberare Herdebol, och tio matroser beordrades af amiralitetskollegiet att följa med expeditionen. I Jekaterinenburg försågs Schestakow med några små kanoner och mörsare jemte tillbehör och i Tobolsk med fyra hundra man kosacker. Till följd af en mängd missöden, deribland äfven skeppsbrott i Ochotska hafvet, stod dock blott en ringa del af denna styrka till hans förfogande, då han började sitt fälttåg med att från bottnen af Pentschina-viken tåga in i landet. Det gick ock synnerligen olyckligt. Efter blott några få dagsmarscher träffade han oförmodadt på en talrik skara tschuktscher, hvilka sjelfva dragit i härnad mot korjäkerna. En strid uppstod d. 25/14 mars 1730, i hvilken Schestakow sjelf stupade, träffad af en pil, och hans följeslagare blefvo dödade eller drifna på flykten. Bland dem, som beordrats att följa med Schestakow på detta olyckliga tåg, var kaptenen Dmitri Paulutski. Under hans befäl företogs ett nytt härnadståg mot tschuktscherna. Med en truppstyrka af 215 ryssar, 160 kosacker och 60 jukagirer lemnade Paulutski den 23/12 mars 1731 Anadyrsk och tågade öster om Anadyrs källor till Ishafvet, som nåddes först efter två månaders marsch. Derpå gick han längs kusten, dels på land dels på is, mot öster. Efter 14 dagar träffade han en stor tschuktschisk här. Sedan han förgäfves uppmanat den att gifva sig, levererade han d. 18/7 juni ett slag och besegrade fienden fullständigt. Under fortsättningen af tåget längs kusten nödgades han inlåta sig i ytterligare tvenne träffningar, den ena den 11 juli/30 juni och den andra den 25/14 juli vid sjelfva Tschukotskojnos, öfver hvilken udde han ville tåga till Anadyrs utloppsvik. Båda utföllo lyckligt för ryssarne, hvilka enligt Müllers, på officiela aktstycken grundade berättelse i alla tre träffningarna ej förlorade mer än tillsammans 3 kosacker, 1 jukagir och 5 korjäker. Men oaktadt alla dessa nederlag, vägrade tschuktscherna att underkasta sig och betala skatt åt ryssarne, hvarför vinsten af fälttåget blef endast äran att hafva hämnats Schestakows nederlag och triumferande kunnat gå öfver Tschukotskojnos. Härtill åtgingo tio dagar. På näset hade man att öfverstiga temligen betydande berg. Det tyckes, som om Paulutski följt stranden af Koljutschin-bay mot söder och derpå tågat öfver landtungan, som skiljer denna vik från Anadyr-bugten eller, om man så vill, förenar Tschuktsch-halfön med Sibiriens fasta land. Mycken förvexling i uppfattningen af äldre färder till dessa trakter har uppkommit derigenom, att man ej kände Koljutschin-vikens betydliga utsträckning mot söder, och att samma namn så ofta begagnas för att beteckna helt olika ställen af Sibiriens kuster. Sålunda finnes på den karta af A. Arrowsmith, som bifogas Sauers beskrifning öfver Billings resa, ett Serdzekamen på södra sidan af Tchuktschhalfön, och det torde just vara detta, af invånarne vid Anadyr kända och benämnda Serdzekamen, som omtalas i Müllers berättelse om Paulutskis härnadståg. Den 1 nov./21 okt. återkom Paulutski till Anadyrsk, visserligen segerkrönt, men utan att hafva varaktigt kufvat sina motståndare. Något nytt försök att förmå tschuktscherna att underkasta sig förekom ej, kanske derför att Paulutskis härnadståg ådagalagt, att det var lättare att vinna segrar öfver tschuktscherna än att besegra dem, och att hela folkets alla skatter af hvalrosständer och skinn knappast förslogo att betala omkostnaderna för det obetydligaste ströftåg. Så helt var det kanske ej heller med Paulutskis segrar, åtminstone blef tschuktschernas gamla rykte såsom ett vildt och modigt folk fortfarande oförminskadt. Sålunda säges det i den förut åberopade noten till s. 110 i Histoire généalogique des tartares[18]: »Nordöstra delen af Asien bebos af två beslägtade folk, tzuktzchi och tzchalatzki, och söder om dem vid Österhafvet ett tredje kalladt olutorski. De äro de vildaste folk i hela norra Asien, vilja intet hafva att skaffa med ryssarne, hvilka de omenskligt döda, då de få fatt på dem, och då några af dem falla i ryssarnes händer, döda de sig sjelfva.» På Lotteri karta (1765) är Tschuktschhalfön färglagd på ett från det ryska Sibirien afvikande sätt. Här finnes skrifvet: Tjuktzchi natio ferocissima et bellicosa Russorum inimica, qui capti se invicem interficiunt. Ännu 1777 säges det i Georgii Beschreibung aller Nationen des Russischen Reichs (del. 2, s. 350) om tschuktscherna: »De äro mer vilda, råa, stolta, obändiga, tjufaktiga, falska och hämndgiriga än de omkringvandrande korjäkerna. De äro lika onda och farliga som tunguserna äro godmodiga. Tjugu tschuktscher fördrifva femtio korjäker. De nära deras land liggande ostroger (befästade orter) äro till och med i ständig fara för dem och kosta så mycket, att regeringen nyligen dragit in det äldsta ryska etablissementet i dessa trakter, Anadyrsk.» Andra lika betecknande uttalanden kunde anföras, och ännu i vår tid äro tschuktscherna med rätt eller orätt i Sibirien kända för styfsinthet, mod och frihetskärlek. Men hvad våldet ej kunde uträtta, det har till fullo lyckats på fredlig väg.[19] Visserligen betala tschuktscherna icke någon annan skatt än obetydliga marknadsafgifter, men en ganska liflig handelsförbindelse eger nu rum mellan dem och ryssarne, och flere resande hafva utan olägenhet genomfarit deras land eller färdats längs dess temligen tätt bebodda hafskust. Bland föregående besökare af Tschuktsch-halfön må här, utom Bering, Cook m. fl. sjöfarande, som besökt kusttschuktschernes tältplatser, nämnas: Kosacken Peter Iliin Sin Popow sändes 1711 med två tolkar att utforska tschuktschernas land och har lemnat några intressanta meddelanden om sina iakttagelser derstädes (Müller, Sammlung russischer Geschichten, III s. 56[20]). Billings med sina följeslagare Sauer, Sarytschew m. fl. besökte Tschuktsch-landet år 1791. Bland annat gjorde han, i sällskap med dr Merk, två tolkar och 8 man, en resa från Metschigme-bay öfver det inre af tschuktschernas land till Jakutsk. Beklagligen är den berättelse, vi hafva om denna märkliga resa, ytterst ofullständig.[21] Ferdinand von Wrangel var under sin berömda sibiriska resa mycket i beröring med tschuktscherna och reste bland annat om vintern 1823 i hundslädar längs ishafskusten från Kolyma till Koljutschin-ön (Wrangels Reise, II s. 176– 231). En mängd notiser om tschuktscherna finner man dessutom på andra ställen i samma arbete (I s. 267–293; II s. 156, 158 o.s.v.). Friedrich von Lütke kom under sin verldsomsegling 1826–29 i beröring med folket på Tschuktsch-halfön, hvilket han närmare beskrifvit i Ermans Archiv (III s. 446– 464). Härvid bör anmärkas att, medan befolkningen på nordkusten utgöres af verkliga tschuktscher, består kustbefolkningen i den trakt Lütke besökte, sträckan mellan Anadyr och Kap Deschnew, af en från tschuktscherna skild folkstam, Namollo, närbeslägtad med eskimåerna på amerikanska sidan af Beringhafvet. Den engelska Franklin-expeditionen med Plover, förd af kapten Moore, öfvervintrade 1848–49 vid Tchukotskojnos och kom dels vid vinterqvarteret dels under vidsträckta utfärder med hundar längs kusten och till det inre af landet i mycken beröring med infödingarne. De härunder gjorda iakttagelserna finnas offentliggjorda i ett för kännedomen om de ifrågavarande folkstammarne synnerligen vigtigt arbete af löjtnant W. H. Hooper: Ten months among the tents of the Tuski, London 1853. C. von Dittmar[22] reste 1853 i norra delen af Kamtschatka och kom dervid i beröring med dervarande rennomader, i synnerhet korjäker. De underrättelser han meddelar om tschuktscherna (s. 126) har han inhemtat af köpmannen i Nischni-Kolymsk Trifonow, hvilken i 28 år drifvit handel med dem och upprepade gånger gjort resor i det inre af landet. Intressanta bidrag till kännedomen om ren-tschuktschernas lefnadsvanor äro äfven insamlade af baron G. von Maydell , hvilken åren 1868 och 1869 jemte dr Carl von Neumann m. fl. gjorde en resa från Jakutsk öfver Sredni Kolymsk och Anjui till Koljutschin-viken. Beklagligen har jag med afseende å denna expedition endast haft tillgång till några notiser i Proceedings of the R. Geographical Society (Vol. 21, London 1877, s. 213) och Das Ausland (1880 s. 861). Den egentliga skildringen af resan finnes i Iswestija, utgifna af den sibiriska afdelningen af ryska geografiska sällskapet, Bd 1 och 2. Rörande de öfriga resande, hvilkas skrifter pläga åberopas såsom källor för kännedomen om tschuktscherna, må nämnas, att Steller och Krascheninnikow endast i förbigående uppehålla sig vid de verkliga tschuktscherna, men i stället lemna mycket sakrika och utförliga underrättelser om korjäkerna, hvilka äro lika nära slägt med tschuktscherna som spaniorer med portugiser, men dock skilja sig betydligt från dem i lefnadsvanor; äfvensom att en del författares uppsatser om tschuktscherna alldeles icke hänföra sig till detta folk, utan afse eskimåerna. I sjelfva verket tyckas under senare tider, efter det den forna nationalfiendskapen lagt sig, blänningsraser uppstått emellan dessa folk. Men man bör ej glömma, att de tillhöra vidt skilda folkstammar, om ock tschuktscherna, såsom senare trängda till ishafskusten, nästan fullständigt antagit eskimåernas jagtredskap och husgerådssaker, och eskimåerna åter i gränsdistrikten upptagit åtskilligt af tschuktschernas språk. ________ Liksom lapparne och de flesta andra af Europas och Asiens polarfolk, sönderfalla tschuktscherna i två afdelningar, hvilka tala samma språk och anse sig tillhöra samma folk, men föra ett betydligt olika lefnadssätt. Den ena afdelningen utgöres af ren-nomader, hvilka med sina ofta mycket talrika renhjordar ströfva omkring mellan Beringssund, Indigirka och Penschina-viken. De lefva af renskötsel och handel samt betrakta sig sjelfva som den tschuktschiska stammens förnämligare del. Den andra afdelningen af folket är kust-tschuktscherna, hvilka icke ega några renar, utan bo i fasta, men lätt flyttbara och ofta flyttade tält längs kusten mellan Tschaun-bay och Beringssund. Men bortom Ostkap träffas längs kusten af Beringhafvet en annan folkstam, närbeslägtad med eskimåerna. Det är Wrangels Onkilon , Lütkes Namollo. Numera hafva dock äfven tschuktscher slagit sig ned på några punkter af denna kuststräcka, och en del eskimåer hafva antagit den förnämare tschuktschstammens språk. Invånarne vid S:t Lawrence bay talade sålunda tschuktschiska, med föga inblandning af främmande ord, och skilde sig till lefnadsvanor och utseende obetydligt från de tschuktscher, som vi under vinterns lopp lärde känna nästan från alla trakter af Tschuktsch-halfön. Det samma var förhållandet med de infödingar, som kommo om bord på Vega, under det hon färdades förbi Ostkap, och med de båda familjer, som vi träffade i Konyam-bay. Men infödingarne på nordvestra delen af S:t Lawrence-ön talade en eskimåisk munart, helt olika tschuktsch-målet. Äfven den var dock uppblandad med en mängd tschuktschiska ord. Vid Port Clarence bodde deremot rena eskimåer. Bland dessa träffades en tschuktschisk qvinna, som berättade, att tschuktschbyar finnas äfven på amerikanska sidan af Beringssund norr om Kap Prince of Wales. Synnerligen många och folkrika måtte dessa dock ej vara, då de ej omtalas i berättelserna om engelsmännens flerfaldiga expeditioner till dessa trakter, t. ex. ej i dr John Simpsons innehållsrika uppsats om eskimåerna vid Beringssund. Någon ledning för bedömande af ren-tschuktschernas antal hafva vi ej kunnat erhålla under Vega-resan. Men antalet af kust-tschuktscher kan man uppskatta på följande grunder. Löjtnant Nordqvist insamlade af de talrika formän, som rastade vid Vega, underrättelser om namnen på de tältplatser, som för närvarande träffas vid kusten mellan Tschaun-bay och Beringssund, och om antalet af tält, som finnas i hvarje by. Han fick sålunda reda på, att tältens antal i kustbyarna uppgår till omkring 400. Antalet inbyggare i hvarje tält kan enligt vår erfarenhet i medeltal anslås till fem. Hela folkantalet på den ifrågavarande kuststräckan skulle således uppgå till ungefär 2000, högst 2500 män, qvinnor och barn. Ungefär lika stort anses rentschuktschernas antal vara. Tschuktsch-landets hela befolkning torde således nu uppgå till 4000 à 5000 personer. Den förut anförde kosacken Popow beräknade 1711, att samtliga tschuktscherna, så väl de ren-egande som de bofasta, uppgingo till 2000 personer. Under de sista två århundradena skulle således, i fall dessa uppskattningar äro riktiga, folkmängden hos denna polarstam hafva fördubblats. För att gifva läsaren ett begrepp om folkets språk, har jag redan i ett föregående kapitel lemnat ett utdrag ur den betydande ordlista, som Nordqvist här uppgjorde. Några mycket afvikande dialekter tyckas ej förekomma. Om främmande ord, lånade från andra asiatiska tungomål, upptagits i tschuktschernas språk, hafva vi ej kunnat afgöra. Några ryska ord begagnades helt säkert icke. Mig förefaller språket artikuleradt och välklingande. Det är närbeslägtadt med korjäkiskan, men så skildt från andra, så väl ost-asiatiska som amerikanska munarter, att språkforskarne ännu ej lyckats utreda tschuktschernas slägtskapsförhållanden till andra folk. [bild] [bild] [bild] [bild] Liksom de flesta andra polarfolk, tillhöra tschuktscherna numera sannolikt icke någon oblandad ras. Man öfvertygas derom genast, i fall man uppmärksamt betraktar invånarne i en större tältby. En del utgöras af resliga gestalter, med tagellikt, korpsvart hår, brun hy, hög krokig näsa, kort sagdt med ett yttre, som erinrar om de beskrifningar man läser öfver Nordamerikas indianer. Andra åter påminna genom svart hår, svag skäggväxt, insjunken näsa, eller snarare utstående kindknotor, och sneda ögon, tydligen om den mongoliska rasen, och slutligen möter man ibland fullkomligt ljusletta ansigten, med anletsdrag och hudfärg som gifva anledning att misstänka, det de äro ättlingar af rymmare eller krigsfångar af rent ryskt ursprung. Den vanligaste typen är: medellängd, rakt, groft, svart hår, upptill afsmalnande panna, fint bildad näsa, hvars rot dock ofta är tillplattad, horisontelt liggande, ingalunda små ögon, utpräglade svarta ögonbryn, långa ögonhår, utskjutande, ofta af frostskada uppsvälda kindknotor, som i synnerhet äro märkbara, då man ser ansigtet från sidan, ljus, föga brun hy, hvilken hos de unga qvinnorna ofta är nästan lika röd och hvit som hos europeerna. Skäggväxten är alltid klen. Nästan alla äro fylliga och välväxta; krymplingar sågo vi icke. De yngre qvinnorna förefalla stundom ganska täcka, om man kan frigöra sig från det oangenäma intrycket af smutsen, som aldrig aftvättas annat än genom vinterns snöyra, och af den vidriga transtank, som de om vintern föra med sig från den qvafva tältkammaren. Barnen göra genom sina friska utseenden, sitt vänliga och anständiga väsende nästan alltid ett behagligt intryck. Folket är hårdfördt, men ytterst makligt, när brist på föda ej tvingar det till ansträngningar. Männen tillbringa under sina jagtfärder hela dygn i –30° till –40° köld ute på isen, utan skydd och utan att medföra mat eller bränsle. Härunder släckes törsten med snö, hungern, om jagten utfallit lyckligt, med blod och kött af det djur, som dödats. Nästan oklädda qvinnor lemna ofta äfven under sträng köld för en stund det inre tältet eller tältkammaren, der tranlampan underhåller en tidtals tryckande värme. En främlings besök lockar de fullkomligt nakna barnen att till hälften krypa fram under det förhänge af renskinn, som skiljer sofkammaren från det yttre tältet. I detta, som är oeldadt, råder oftast en temperatur föga högre än den yttre luftens. Mödrarna hysa ingen betänklighet att i denna låga temperatur för några ögonblick visa besökande nakna barnungar af ett eller två års ålder. Sjukdomar äro detta oaktadt sällsynta, om jag undantager, att nästan alla om hösten, innan den stränga kölden inträffat, voro besvärade af en svår hosta och snufva. Ytterligt svåra hudutslag och sårnader förekomma äfven så ofta, att uppehållet i det inre tältet härigenom vanligen blir för europeen vämjeligt. En del af sårnaderna utgöras dock endast af kylskador, som de flesta ådraga sig genom den sorglöshet, med hvilken de under stark blåst utsätta den bara halsen, bröstet och handlofvarne för den strängaste köldgrad. Då en frostskada inträffat, behandlas den, äfven om den har betydlig utsträckning, ytterst vårdslöst. Man söker blott att upptina det frusna stället så fort som möjligt, dels genom gnidning dels genom uppvärmning. Deremot sågo vi aldrig någon, som varit utsatt för djupare gående frostskada på händer och fötter, ett förhållande som måste tillskrifvas den ändamålsenliga beskaffenheten af deras skodon och vantar. Från början af oktober 1878 till medlet af juli 1879 tycktes något dödsfall ej hafva inträffat på de oss närbelägna tältplatserna. Under samma tid ökades invånarnes antal med två eller tre nyfödda. Under hustruns hafvandeskap var mannen mycket öm mot henne, höll henne oafbrutet sällskap i tältet, kysste och smekte henne ofta i främmandes närvaro samt tycktes med stolthet visa henne för de besökande. Någon begrafning eller något bröllop hafva vi ej varit i tillfälle att bevittna. Det synes, som om man stundom skulle bränna de döda, stundom lägga ut dem på tundran till spis åt rofdjuren, med vapen, slädar och husgerådssaker. Man har kanske börjat att öfvergifva den gamla seden att bränna liken, sedan jagten försämrats så, att tillgång till späck för bränningen minskats. Jag har förut beskrifvit de gropar, fylda med brända ben, som dr Stuxberg träffade den 9 september 1878 vid randen af en uttorkad bäck. Vi antogo dem för grafvar, men sågo sedermera ej flere sådana vid vårt vinterqvarter, hvarför vi började hysa misstankar om vår iakttagelses riktighet.[23] Säkert är åtminstone, att invånarne i granskapet af Pitlekaj begrofvo sina döda uteslutande genom att lägga ut dem på tundran. Rörande den på detta sätt begrafna eller utlagda man, som Johnsen fann den 15 oktober, meddelar dr Almqvist, som den följande dagen sjelf besökte platsen, följande: »Stället var beläget 5 till 7 kilometer från byn Jinretlen, nära bottnen af den lilla dal, som från nämnda by sträcker sig i sydlig riktning inåt landet. Kroppen var utlagd på en liten låg kulle af blott ett par famnars genomskärning. Den var öfvertäckt med lös snö och ej särdeles starkt fastfrusen. Efter dess lösbrytande syntes i den underliggande snön och isen ingen egentlig grop. Liket låg utsträckt i rättvisande NNV till SSO, med hufvudet åt det förstnämnda väderstrecket. Under hufvudet lågo två svarta rundade stenar, sådana som tschuktscherna använda i sina hushåll. För öfrigt fans intet spår till underlag eller betäckning. Kläderna voro af rofdjur slitna från kroppen, ryggen alldeles orörd, men ansigtet och bröstet illa åtgångna, armar och ben nästan fullständigt uppätna. På kullen sågos tydliga spår af varg, räf och korp. Tätt intill likets högra sida hade de vapen och husgerådssaker legat, hvilka Johnsen dagen förut hemfört. Nära fötterna fans en fullständigt sönderslagen släde, tydligen ny och sönderbruten på platsen. Ej långt ifrån funno vi liggande löst ofvanpå snön bitar af päsk och fotbeklädnad, båda nya och af utmärktaste beskaffenhet. Rofdjuren hade utan tvifvel nyligen lösslitit och kringsläpat dem. På kullen funnos dessutom fem till sex andra grafvar, utmärkta genom små stenar eller en träkubbe, liggande på släta marken. Ett par af grafvarne voro prydda med en samling renhorn. Den starka kölden hindrade mig att undersöka, huruvida dessa stenar dolde lemningar efter nedgräfda lik. Tschuktschens hufvud ansåg jag mig kunna taga, då utan tvifvel vargarne eljest skulle hafva ätit upp det. Det medtogs om bord och skeletterades.» Om våren 1879, sedan snön bortsmält, blefvo vi ytterligare i tillfälle att se en mängd grafplatser eller rättare ställen der döda tschuktscher blifvit utlagda. De voro betecknade med egendomliga stenläggningar, som uppmättes och närmare undersöktes af dr Stuxberg, hvilken om dem lemnat följande beskrifning: [bild] »De tschuktschiska grafvarne på höjden söder om Pitlekaj och Jinretlen, som af mig undersöktes den 4 och 7 juli 1879, voro till antalet nära ett halft hundrade. Hvarje graf bestod af en oval krets af större liggande stenar. Vid ena ändan deraf fans oftast en på kant upprest större sten och från den motsatta ändan utgingo en eller två träbitar, liggande på marken. Området inom stenkretsen var än belagdt med mindre stenar, än fritt och gräsbevuxet. Vid alla grafvarne fans på ett afstånd af 4 till 7 steg från kantstenen i grafvens längdaxel eller något på sidan derom en annan mindre krets af stenar, omslutande en hög af renhorn, vanligen innehållande äfven söndriga sälskallar och andra benfragment. Endast i en graf funnos benbitar af menniskor. Grafvarne voro tydligen mycket gamla, ty träpinnarne vid ändan voro ofta starkt multnade och nästan helt och hållet omslutna af jord, och stenarne voro på öfversidan fullständigt lafklädda. Jag uppskattar dessa grafvars ålder till omkring två hundra år.» Tschuktscherna bygga ej snöhyddor, och ej heller hus af trä, emedan byggnadsvirke ej finnes i kust-tschuktschernas land, och emedan trähus föga passa för ren-nomaden. [bild] De bo så väl om sommaren som om vintern i tält af ett egendomligt och hos andra folk ej förekommande byggnadssätt. För att lemna skydd mot kölden är nämligen tältet dubbelt, i det att det yttre höljet omsluter ett inre tält eller en sofkammare. Denna är parallelipipedisk, omkring 3,5 meter lång, 2,2 meter bred och 1,8 meter hög. Den är omgifven af tjocka varma renskinn samt på taket ytterligare täckt med ett lager af gräs. Golfvet utgöres af ett hvalrosskinn, utspändt öfver en trossbotten af ris och strå. Till natten öfverdrages golfvet med en matta af renskinn, hvilken åter borttages om dagen. Rummen på sidorna om det inre tältet äro äfvenledes afstängda med förhängen och tjena till skafferi. Det inre tältet uppvärmes med tre tranlampor, hvilka, i förening med utdunstningen från de många i det lilla rummet hoppackade menniskorna, åstadkomma en så stark värme, att invånarne äfven under den strängaste vinterköld kunna vistas derstädes nakna. Qvinnoarbetet äfvensom matlagningen verkställes om vintern i denna tältkammare, ganska ofta äfven naturbehofven. Allt detta bidrager att göra den der rådande atmosferen outhärdlig. Dock finnas äfven renligare familjer, i hvilkas sofkammare ej en så vämjelig lukt är rådande. Om sommaren vistas man under dagen samt kokar och arbetar i det yttre tältet. Detta består af hopsydda säl- och hvalrosskinn, hvilka dock oftast äro så gamla, utan hår och fulla af hål, att de tyckas hafva varit begagnade af flere slägtled. Yttertältets skinn äro utspända öfver träribbor, som äro omsorgsfullt hopbundna med skinnremmar. Ribborna hvila dels på stolpar dels på trefötter af drifved; stolparne äro inslagna i marken, och trefoten erhåller nödig stadga genom en tung sten eller en med sand fyld sälskinnssäck, som är upphängd i dess midt. För att ytterligare gifva stadga åt tältet är en ännu tyngre sten på samma sätt upphängd vid en i tälttakets spets fästad rem, eller ock är takspetsen med tjocka remmar fastgjord vid marken. På ett ställe användes härtill en talja från ett förlist fartyg, som var spänd med ett block mellan spetsen och en i marken infrusen jernkrok. Dessutom understödjas ribborna i hvarje tält med T-formade tvärstöttor. Ingången bildas af en låg dörr, som vid behof kan tillslutas med ett renskinn. Golfvet i yttertältet utgöres af bara marken. Det hålles ganska rent, och de få husgerådsartiklarne äro med omsorg och ordning upphängda längs väggarna på inre eller yttre sidan om tältet. Nära tältet finnas några i jorden nedslagna manshöga pelare med tvär- slåar, på hvilka skinnbåtarne, åror, kastspjut m. m. uppläggas samt fisk- och sälnäten upphängas. I granskapet af bostaden är förrådshuset beläget. Det består af en på något lämpligt ställe i marken utgräfd källare. Ofta användas härtill tomtplatserna efter gamla onkilon-boningar. Nedgången är vanligen täckt med driftimmer och belastad med stenar; på ett ställe utgjordes dörren eller rättare källarluckan af ett hvalskulderblad. Till följd af det obegränsade förtroende, som eljest plägade råda mellan infödingarne och oss, voro vi förvånade öfver den obenägenhet de i början visade att lemna Vega-männen tillträde till dessa förrådsrum. Möjligen hade ryktet om våra gräfningar efter gamla redskap på onkilon-tomterna vid Irkaipij spridt sig till Koljutschin och tolkats som plundringsförsök. Tälten äro alltid belägna vid hafsstranden, ofta på de smala näs, som skilja strandlagunerna från hafvet. De uppföras och nedtagas på några timmar. En tschuktsch-familj har derför lätt att ändra vistelseort och flyttar äfven ganska ofta från en by till en annan. Stundom tyckes den ega resvirke till yttertältet på flere ställen, och vid flyttningen tager man i sådant fall endast tältduken, hundarne samt de nödvändigaste skinnvarorna och husgerådssakerna med sig. Det öfriga qvarlemnas utan inhägnad, lås eller vakt vid den förra boningsplatsen, och man är viss att finna allt orördt vid återkomsten. Under kortare uppehåll på ett ställe användas, äfven vid en lufttemperatur betydligt under 0°, ytterst bristfälliga tält eller skjul, uppförda med de skinnbitar man för tillfället har tillgång till. Ett ungt par, som på våren återkom till Pitlekaj, bodde sålunda lyckligt och belåtet i ett enkelt glest och trasigt tält eller spetsigt skinnskjul, hvilket nedtill, der det var bredast, hade en genomskärning af endast 2½ meter. En noggrann bouppteckning, som jag under de nygiftas frånvaro företog, visade, att deras hela bohag utgjordes af: en dålig lampa, en god amerikansk yxa, några renskinn, en liten spegelbit, en mängd tomma konservburkar från Vega, hvilka användes bland annat till kokkärl, en tombutelj, en elddrill, en kam, läder till ett par mockasiner, några sytillbehör och några mycket ofullständiga och bristfälliga jagtredskap. [bild]   Båtarne äro förfärdigade af hvalrosskinn, hopsydda och spända öfver ett lätt ribbverk af trä- och benbitar. Ribbverkets olika delar äro hopbundna med remmar af skinn eller med strängar af hvalbarder. Till form och storlek öfverensstämmer tschuktschernas storbåt, atkuat, af ryssarne kallad bajdar, fullkomligt med grönländarnes umiak eller qvinnobåt. Den är så lätt, att fyra man kunna taga den på sina skuldror, och dock så rymlig, att trettio man kunna färdas i densamma. Anatkuat, eller båtar afsedda för endast en man, ser man sällan; de äro vida sämre byggda och fulare än grönländarnes kajak. De stora båtarne framros med bredbladiga åror, af hvilka hvarje man eller qvinna sköter endast en enda. Medelst dessa åror kan ett tillräckligt antal roddare för en stund uppdrifva båtens fart till tio kilometer i timmen. Liksom grönländarne låta de dock ofta rodden afstanna för hvila, skratt och pladder, ro sedan våldsamt under några minuter, hvila sig, ro åter hastigt o.s.v. När hafvet är täckt med tunn nybildad is, sätta sig två män för ut i båten med ena benet utom båtkanten för att trampa sönder isen. Om vintern uppläggas båtarne, och i stället sättas hundslädarne i ordning. Dessa äro af ett annat byggnadssätt än de grönländska, vanligen mycket lätta och smala, förfärdigade af något böjligt träslag samt skodda med skifvor af hvalkäkben, hvalrefben eller hvalbarder. För att förbättra föret öfverdragas dessutom medarne innan afresan omsorgsfullt med ett två till tre millimeter tjockt lager af is genom att öfvergjuta dem upprepade gånger med vatten.[24] Slädens olika bitar äro ej hopfogade med spik eller naglar, utan hopbundna med skinnremmar eller strängar af hvalbarder. På den låga obeqväma sitsen ligger vanligen en skinnlapp, helst af isbjörn. Antalet af hundar, som spännas för hvarje släda, är vexlande. Jag har sett en tschuktsch åka efter två små magra hundar, hvilka dock syntes utan synnerlig ansträngning släpa fram sitt tunga lass öfver jemn hård snö. För andra slädar har jag sett 10 till 12 hundar, och en lastsläde från Kolyma framsläpades af ett 28-spann. Oftast äro hundarne spända det ena paret framom det andra efter en lång gemensam lina[25], någon gång vid kortare utfärder flere än tvenne i bredd eller ock så oregelmessigt, att deras ställning till åkdonet endast tyckes hafva berott på draglinans tillfälliga längd och en nyck hos körsvennen. Hundarne styras ej med tömmar utan med ständigt ropande och hojtande, beledsagadt af snärtar från en lång piska. Dessutom finnes på hvarje ordentligt utrustad släde en kort och tjock staf, med jernbeslag och en mängd jernringar i öfre ändan. När intet annat hjelper, kastas denna staf på den motspänstiga hunden. Stafven är så tung, att djuret lätt får sin bane af ett dylikt kast. Hundarne veta det och äro till följd deraf så rädda för detta grymma redskap, att redan rasslet med ringarne är tillräckligt att förmå dem till de yttersta ansträngningar. Under raster fastbindas spannen vid den i snön nedstötta stafven. Hundselen är gjord af tumsbreda skinnremmar, hvilka bilda ett hals- eller skulderband, som på ömse sidor medelst en rem är sammanbundet med ett midjeband, vid hvars ena sida dragremmen är fästad. Tack vare det ypperliga skydd mot selbrytning, som hundarnes egen yfviga pels [bild]   lemnar, behöfver föga omsorg egnas åt detta körtyg, och jag har ej sett en enda hund, som varit oanvändbar till följd af skafsår från selarne. Deremot blifva deras fötter ofta såriga af den skarpa snön. Till hvarje slädes utrustning hör derför ett antal hundskor af vidstående utseende. De begagnas endast i nödfall. Tschuktsch-hundarne äro af samma ras, men mindre än eskimå-hundarne i danska Grönland. De äro varglika, högbenta, långhåriga och raggiga. Öronen äro korta, vanligen uppstående, färgen mycket vexlande, från svart eller hvit, svart- och hvitfläckig till grå eller gulbrun. Under otaliga slägtled hafva de användts till dragare, hvaremot de som väktare varit obehöfliga bland ett folk, hos hvilket stöld eller åverkan ej synes förekomma. Förmågan att skälla hafva de derför helt och hållet bortglömt, eller kanske aldrig egt. Till och med en europe kan komma in i yttertältet, utan att de der befintliga hundarne med ett ljud underrätta sina i det inre tältet sofvande egare om främlingens ankomst. Deremot äro de uthålliga, men föga snabba dragare. De äro lika smutsiga och lika fredsälskande som sina egare. Några strider mellan hundspann, som tillhöra olika tält, eller mellan tältplatsens hundar och främmandes förekomma sällan. I Europa äro hundarne sina husbönders vänner och hvarandras fiender, här hvarandras vänner och sina husbönders trälar. Om vintern tyckas de i nödfall hjelpa sig med mycket litet föda; de äro då ytterst magra och ligga för det mesta orörliga i någon snödrifva. Ensamma lemna de sällan tältets granskap, ej ens för att leta efter föda eller för att jaga på egen hand och för egen räkning. Detta synes mig vara så mycket besynnerligare, som de ofta flere dagar å rad, jag vore frestad att säga veckor, af sina husbönder icke erhålla någon mat. Ett stycke af en hval, med vidsittande skinn och köttdelar, ursköljdt ur dynens frusna sandlager låg sålunda orördt några tusen steg från Pitlekaj, och tältens omgifningar, der de hungriga hundarne ständigt kringströko, utgjorde, såsom förr är nämdt, under vintern ett älsklingstillhåll för ripor och harar. Redan några månader gamla valpar spännas in bland spannen för att i tid vänjas vid dragselen. Under den kalla tiden är det hundarne tillåtet att vistas i yttertältet, hyndorna med sina valpar till och med i det inre. Vi hade två skotska fårhundar med oss på Vega. Dessa förskräckte infödingarne i början mycket med sitt skall. Emot tschuktschernas hundar intogo de snart samma öfverlägsna ställning, som europeen tillmäter sig mot vilden. Hanhunden hade ett afgjordt företräde hos de tschuktschiska hyndorna, och det till och med utan de strider, till hvilka en dylik ynnest hos de sköna plägar gifva anledning. En talrik hundafkomma af blandad skotsk-tschuktschisk ras har härigenom uppkommit vid Pitlekaj. Valparne hade helt och hållet faderns utseende och omfattades med stor förtjusning af infödingarne. När en hund skulle dödas, stack tschuktschen honom med sitt spjut och lät honom sedan förblöda. Äfven när bristen på födoämnen var så stor, att infödingarne i Pitlekaj och Jinretlen hufvudsakligast lefde på den mat vi skänkte dem, åto de icke de dödade hundarne. En skjuten korp hade de deremot intet emot att förtära. När tschuktschen går ut på isen att jaga sälar, tager han sina hundar med sig, och det är dessa som föra hem fångsten, vanligen på så sätt att draglinan fästes omedelbart vid hufvudet af den dödade sälen, som derpå, vänd på ryggen och utan underlag, släpas öfver isen. Efter en lycklig jagt återvände en af invånarne i Jinretlen från det öppna vattnet utanför kusten med fem sälar af hvilka den minsta var lagd på släden, de öfriga bundna den ena efter den andra i en lång rad. Efter den sista sälen släpade den långa stång, som begagnades vid nätets utläggning. Tschuktschernas drägt är förfärdigad af ren- och sälskinn. Det förra har, emedan det är varmare, företräde som material för vinterdrägten. Männen kläda sig om vintern i två päskar; den som bäres närmast kroppen är af tunnt skinn med håret inåt, den yttre är af tjockt skinn med håret utåt. Dessutom bära de, då det regnar eller våt snö faller, en regnrock af tarmar eller af bomullstyg, hvilket de benämna kalikå. En gång såg jag en dylik ytterrock förfärdigad af en art ren-sämskskinn, hvilket var af utmärkt beskaffenhet och tydligen hemberedt. Det var ursprungligen hvitt, men hade blifvit prydt med breda bruna målade ränder. Några röda och blåa ylleskjortor, som vi lemnat dem, buros äfvenledes utanpå skinnkläderna och väckte, för de granna färgernas skull, stor belåtenhet hos egarne. Tschuktschernas päsk är kortare än lapparnes. Den räcker ej fullt till knäna och är med en rem sammanhållen om lifvet. Under päsken bäras två par byxor; det inre paret med håret inåt, det yttre med håret utåt. Byxorna äro välgjorda, åtsittande och sluta ofvanom fotleden. Fotbeklädnaden utgöres af ren- eller sälskinns-mockasiner, hvilka ofvan fotleden äro fastsurrade vid byxorna på samma sätt som är brukligt hos lapparne. Sulorna äro af hvalrossskinn eller björnskinn och hafva hårsidan inåt. På den öfriga delen af mockasinen ligger håret utåt. Innanför skodonen har man sälskinnsstrumpor och hö. Hufvudbonaden utgöres af en perlbroderad hufva, öfver hvilken vid sträng köld drages en ytterhufva kantad med hundskinn. Ytterhufvan sluter ofta tätt till under hakan och utbreder sig med ett mycket välsittande slag öfver axlarna. Till en fullständig drägt hör ytterligare en skinnhalsduk eller boa och en haklapp af flerdubbelt renskinn eller af olika slags skinn sammansydda i schackbrädlika rutor. Om sommaren och långt in på hösten gå männen barhufvade, oaktadt de hafva håret på hjessan klippt intill roten. Under den varma årstiden bortläggas i mån af värmens tilltagande en mängd af vinterplaggen, så att drägten slutligen utgöres endast af en päsk, regnrocken och ett par byxor. Sommarmockasinerna äro ofta lika långskaftade som våra sjöstöflar. I tälten bära männen endast korta, till höften gående skinnbyxor, jemte läderremmar (sundhetsremmar) om lif och armar. Mansdrägten är föga utsirad. Deremot bära männen ofta perlband i öronen och ett skinnband besatt med stora, smakfullt ordnade perlor eller ett läderband med några större perlor om pannan. Läderbanden vilja de ej gerna skiljas vid, och en qvinna berättade, att perlorna i dem skulle utmärka antalet af dödade fiender. Jag är dock fullt öfvertygad derom, att detta endast var tomt skryt. Troligen förlade berätterskan en sägen från forna krigiska tider till nutiden, och vi hafva alltså här endast en tschuktschisk form af det äfven bland bildade nationer brukliga skrytet med krigiska våldsbragder. Till männens drägt hör vidare en ofta med perlor och silfverbeslag vackert prydd ögonskärm, som bäres i synnerhet om våren till skydd mot det starka, från snöslätten återkastade solljuset. Vid denna tid på året är snöblindhet mycket allmän, men det oaktadt syntes snöbrillor af det slag, som eskimåerna och äfven samojederna begagna, här vara okända. Männen äro icke tatuerade, men hafva stundom ett svart eller rödt kors måladt på kinden. De bära håret klippt intill roten, med undantag af en kort tofs midt på hjessan och en kort frans vid hårfästet. Qvinnorna hafva långt hår, benadt midt i pannan och hopflätadt med perlband till flätor nedhängande längs öronen. De äro oftast tatuerade i ansigtet, någon gång äfven på armarne eller andra delar af kroppen. Tatueringen sker småningom; möjligen inristas vissa streck först vid giftermålet. [bild] Qvinnornas drägt är om vintern, liksom männens, dubbel. Ytterpäsken, som är längre och vidare än männens, öfvergår nedtill till ett slags mycket vida byxor. Äfven ärmarne äro ytterst vida, så att armen lätt kan indragas och utstickas. Under ytterpäsken bäres en inre päsk eller pelsskjorta och under den ett par mycket korta byxor. Omedelbart der ytterpäsken slutar, vidtaga mockasinerna. I nacken är päsken starkt urringad, så att en del af ryggen är bar. Jag har sett flickor gå med öfre delen af ryggen på detta sätt blottad äfven i köld af –30° till –40°. Strumporna hafva håret inåt, äro kantade med hundskinn och gå upp till knäna. Mockasinerna, haklappen, hufvorna och skinnhalsduken äro föga skilda från motsvarande plagg hos männen. Öfver hufvud är qvinnodrägten mer utsirad än den manliga, och skinnen till densamma tyckas vara omsorgsfullare utvalda och beredda. I det inre tältet gå qvinnorna ofta nästan nakna, endast med helt korta underbyxor af skinn eller »kalikå» eller ett smalt cingulum pudicitiæ. På den nakna kroppen bäras dessutom en eller två läderremmar om ena armen, en läderrem om halsen, en dylik om lifvet och några jern-, mindre ofta koppar-armband om handlofvarne. Dock tycka de yngre qvinnorna ej om att i denna drägt visa sig för främlingar, och de hasta derför vid deras inträde att skyla nedre delen af kroppen med päsken eller något annat till hands varande plagg. [bild] När barnen blifvit några år gamla, få de samma slags drägter som föräldrarne, olika för gossar och flickor. Som små stickas de in i ett vidt skinnfodral med nedtill hopsydda ben och ärmar. Baktill finnes en fyrkantig lucka, genom hvilken mossa (den hvita, döda delen af Sphagnum), afsedd att upptaga exkrementen, instickes och ömsas. Vid ändan af ärmarna äro två öglor fästade, i hvilka barnets ben inträdas, då modern vill sätta det ifrån sig i något hörn af tältet. Sjelfva drägten tyckes ej ömsas förr än den blir urvuxen. I det inre tältet gå de äldre barnen fullkomligt nakna. [bild] Så väl män som qvinnor begagna om vintern snöskor. Utan dem vilja de ej gerna företaga någon längre vandring i lös snö. De betrakta en sådan så mödosam, att de högt beklagade en af mitt manskap, som skulle utan snöskor efter ett yrväder gå från byn Jinretlen till det 3 kilometer aflägsna fartyget. En qvinnas medömkan gick slutligen så långt, att hon skänkte honom ett par, ett prof på gifmildhet, som vi eljest sällan rönte af våra tschuktschiska vänner. Ramen till snöskorna är gjord af trä, tvärslåarna af starka och väl spända remmar. Denna snösko öfverensstämmer fullkomligt med indianens och är ytterst ändamålsenlig samt lätt att vänja sig vid. Ett annat redskap för färd öfver snö utbjöds af en tschuktsch, som i början af februari åkte förbi fartyget. De utgjordes af ett par ofantligt breda, å båda sidor uppböjda skidor af tunnt trä, klädt med sälskinn. Jag hade svårt att förstå, huru dessa breda, otympliga don skulle kunna med fördel användas, tills jag af ofvanstående teckning lärde mig, att de måtte begagnas som ett slags slädar. Bilden är hemtad ur ett japanskt arbete, hvars titel i öfversättning lyder: Resa till norra delen af Japan (Jesso), 1804 (n:o 565 i det af mig hemförda japanska biblioteket). [bild] Till följd af den svårighet, som tschuktschen om vintern har att genom smältning af snö öfver tranlampan skaffa sig vatten, kan någon tvättning af kroppen vid denna tid på året ej ifrågakomma. Ansigtena äro dock renpiskade af yrsnö, men tillika under den kalla tiden oftast svullna eller såriga af frostskador. Öfver hufvud är det klent bestäldt med tschuktschernas renlighetssinne, och framför allt är deras uppfattning af rent och orent betydligt afvikande från vår. Sålunda begagna qvinnorna urin som skönhetsvatten. Vid en gemensam måltid användes handen ofta som sked, och efter densamma går, i brist på vatten, en skål med nyss låten urin kring laget för händernas tvättning. [bild]   Ömsning af kläder förekommer sällan, och äfven när ytterdrägten är ren, ny och väl tillskuren af omsorgsfullt valda vackra skinn, är underdrägten mycket smutsig, och tillgång på ohyra riklig nog, ehuru mindre än man skulle väntat. Maten förtäres ofta på ett för oss vämjeligt sätt, t.ex. så att en läckerbit går från mun till mun. Matkärlen begagnas på mångahanda sätt och tvättas sällan o.s.v. Såsom motsats härtill må anföras, att man, för att ej göra uppehållet i den trånga tältkammaren allt för obehagligt, derstädes strängt uppehåller åtskilliga ordningsregler. Så t.ex. är det ej medgifvet att i det inre af tältet spotta på golfvet, utan det skall ske i ett kärl, som i nödfall användes till nattkärl. I hvarje yttertält ligger ett särskildt tillskuret renhorn, med hvilket man slår bort snö från kläderna, ytterpäsken aflägges gerna, innan man går in i det inre tältet, och snön aflägsnas omsorgsfullt från skodonen. Den matta af hvalrosskinn, som täcker det inre tältgolfvet, är derför fullkomligt torr och ren. Äfven det yttre tältet sopas rent och fritt från lös snö, och dagligen bortskyfflas med en spade af hvalben snön från tältdörren. Hvarje sak i så väl det yttre som inre tältet lägges på sin bestämda plats o.s.v. [bild] [bild]   Till prydnader användas hufvudsakligast glasperlor, som dels hängas om halsen och i öronen, dels äro fastsydda på hufvan och andra klädesplagg eller inflätade i håret. Dessutom begagnas broderier af ganska behagligt mönster. Till höjande af päskarnes utseende äro ofta skinnremmar eller svansar af murmeldjur, ekorrar m. m. vid dem fastsydda. Ofta är en af olika skinn konstgjord brokig svans fästad baktill på hufvan, eller är skinnet till hufvan så valdt, att djurets öron utskjuta på sidan om hufvudet. Jemte perlorna äro fästade amuletter, träklykor, små benhufvuden eller benbilder, metallbitar, mynt m. m. Ett barn hade om halsen ett gammalt kinesiskt mynt med fyrkantigt hål i midten, jemte ett nytt amerikanskt femcent-stycke. Fordom måtte vackra och goda vapen stått i högt pris hos ett så krigiskt folk som tschuktscherna, men nu utgöra vapen i egentlig mening sällsynta fornsaker, hvilka dock fortfarande betraktas med en viss vördnad och derför mindre gerna bortbytas. Den lans, som träffades vid det på tundran utlagda liket (bild 2 å sid. 109), visar genom sina ännu delvis bibehållna guldsirater, att den blifvit smidd af en konstfärdig hand. Förmodligen är den ett gammalt krigsbyte från striden med kosackerna. Genom byte förvärfvade jag ett pansar af elfenben (bild 7 å sid. 109) och lemningar af ett annat. Pansarplåtarne bestå af 12 c.m. långa, 4 c.m. breda och nära 1 c.m. tjocka elfenbenskifvor, i hvilkas kanter hål blifvit borrade för de läderremmar, med hvilka skifvorna äro fastbundna vid hvarandra. Denna bindning har verkstälts så, att hela pansarskjortan, då den ej användes, kan fällas ihop. [bild] Jemte spjut och pansar begagnade de forna tschuktscherna båge för krigsbruk. Numera användes detta vapen endast för jagt, men det tyckes, som om det äfven för detta ändamål snart skulle komma ur bruk. Några af infödingarne sköta dock ännu bågen med temligen stor träffsäkerhet. De bågar, jag tillbytte mig, bestodo vanligen af en illa arbetad, föga böjd, fjädrande träbit, hvars ändar voro hopspända med en skinnrem. Endast några gamla bågar hade en ädlare form. De voro större och förfärdigade med omsorg, t.ex. omgifna med näfver och förstärkta med en konstig flätning af senor på yttersidan. Pilarne äro af mångahanda slag, dels försedda med ben- eller träspets, dels skodda med jern. Riktfjädrar saknas oftast. Skaftet utgöres af en klumpigt arbetad trästicka. Äfven pilbössor eller armborst begagnas stundom. Leksaksbågar, med omsorgsfullt arbetade, jernskodda pilar, sågo vi äfven. I tältplatserna nära vinterstationen funnos ett par slaglåsgevär, jemte knallhattar, bly och krut. De begagnades tydligen föga, och mitt försök att medelst löfte om en bössa med nödigt förråd af krut och bly locka tschuktscherna till långa resor misslyckades helt och hållet. Då den tschuktsch, som fört våra bref till Nischni Kolymsk, efter återkomsten belönades med en röd skjorta, ett gevär, knallhattar, kulor och krut, ville han utbyta geväret med tillbehör mot en yxa. Tschuktschernas hufvudnäring består af jagt och fiske. Båda utfalla vissa tider af året mycket rikligt, men blifva under den kalla årstiden föga gifvande, hvarvid, till följd af vildens ringa förtänksamhet, stor brist uppstår så väl på föda som på bränsle och medel att smälta snö. Hvad deras jagt- och fiskredskap beträffar, kan jag ej lemna så fullständiga upplysningar jag skulle önska, emedan de mycket omsorgsfullt undveko att taga någon af Vegas jägare med sig på sina jagtfärder. Snadden fångas med nät, gjorda af starka sälskinnsremmar. Näten utläggas om sommaren bland grundisarne vid stranden. Djuret trasslar in sig deri och qväfves, då det ej mer kan komma upp till ytan att hemta andan. Om vintern fångas sälen dels med nät i råkar på isen, dels med harpun, när den kryper upp ur sitt hål; slutligen fångas den äfven med en öfver sälhålet lagd snara af remmar. För att undvika förlusten af det värderika, i tschuktschernas tycke ytterst läckra sälblodet, dödar man ej djuren med eggjern, om det kan undvikas, utan med upprepade slag i hufvudet. Björnen nedlägges med lans eller knif, den senare enligt en tschuktsch’ påstående det säkraste vapnet, hvalross och större sälarter med harpun (se bild 1 å sid. 109) eller lans af ungefär samma slag som grönländarnes. Äfven hvalen harpuneras, men med en harpun, som är betydligt gröfre än den vanliga, och vid hvilken ända till sex uppblåsta sälskinn äro fästade. För att döda en hval måste en mängd dylika harpuner stötas i den. Foglar fångas med snaror eller dödas med fogelkastspjut, pilar och slungor. De sistnämnda (bild 3 å sid. 109) bestå af en mängd runda benkulor, fästade vid sammanknutna läderremmar. Några fjädrar äro ofta fastsatta vid knuten för att öka luftens motstånd mot denna del af slungan. När slungan kastas, spridas benkulorna derigenom åt alla håll, och träffsannolikheten blir större. Hvarje man och pojke bär om sommaren en dylik slunga på sig, oftast bunden om pannan, och är genast till reds att med den kasta mot förbiflygande fogelskaror. Äfven användas vanliga slungor, bestående af två remmar och en vid dem fästad skinnbit. Fogelkastspjuten (bild 5 å sid. 109) likna fullkomligt eskimåernas. Ett slags snaror begagnades af pojkarne vid Jinretlen för att fånga småfogel åt vår zoolog. De voro förfärdigade af bardfibrer. Fiskar fångas dels med nät dels med krok eller med ett slags ljuster (bild 6 å sid. 109). Näten äro förfärdigade af sentråd. Jag tillbytte mig flere sådana och förvånades öfver det ringa värde infödingarne satte på dem, oaktadt det dryga arbete, som måste hafva erfordrats för trådens förfärdigande och nätets knytning. Stundom användas näten äfven till notdragning. Metspöna bestå af ett endast 30 centimeter långt skaft, vid hvilket en kort ref af senor är fästad. Refvens yttersta ända löper genom ett stort sänke af elfenben, hvarifrån utgå tre eller fyra tafsar med hvar sin krok af vare sig endast ben, eller ock ben och koppar eller ben och jern. Kroken är försedd med tre eller fyra åt olika håll vända spetsar. Jag har förut omtalat, huru metspöna om hösten användas för fångande af ismört, äfvensom huru det tillgår vid det gifvande vinterfisket i närheten af Tjapka. Äfven för kust-tschuktschen tyckes renkött utgöra ett vigtigt födoämne. Förmodligen upphandlar han sitt förråd deraf från ren-tschuktscherna mot tran, skinnremmar, hvalrosständer och kanske fisk. Jag antager, att en del af det frusna renblod, som invånarne i byarna vid vår vinterstation använde till soppa, hade förvärfvats på samma sätt. Vildrenar eller förvildade renar jagas med lasso. Dylika djur tyckas dock numera ej förekomma i någon större mängd på Tschuktsch-halfön. Utom fisk och kött förtära tschuktscherna ofantliga massor grönsaker och andra ämnen ur växtriket[26]. De vigtigaste bland dessa utgöras af blad och unga qvistar af en mängd olika växtarter (t. ex. Salix, Rhodiola m. fl.), hvilka hopsamlas och rensas samt förvaras i säckar af sälskinn. Med eller utan afsigt får anrättningen under loppet af sommaren surna. Om hösten fryser alltsammans till en klump af det utspända sälskinnets form. Den frusna massan hugges i bitar och förtäres till köttet, ungefär som vi spisa bröd. Stundom kokas bitarne med vatten till en grönsoppa, som förtäres varm. På samma sätt användes innanmätet af renvomben. Dessutom ätas alger och flere slag af rötter, af hvilka senare en sorts hopskrumpna knölar, såsom ofvan är anfördt (föregående del, s. 434), hafva en mycket angenäm smak. Om sommaren äta tschuktscherna hjortron, lingon m. fl. bär, som sägas förekomma i riklig mängd i det inre af landet. Mängden af matväxter, som under denna årstid insamlas, är ganska betydlig, och man tyckes vara föga noggrann i valet, blott bladen äro gröna, saftiga och utan någon särskild skärpa. När invånarne till följd af matbrist i början af februari månad bortflyttade från Pitlekaj, medförde de flere säckar med frusna grönsaker, och dock fans åtskilligt qvarlemnadt i källrarne för att efter behof afhemtas. I tälten vid S:t Lawrence bay lågo högar af löfklädda pilqvistar och säckar fylda med blad och stjelkar af Rhodiola. De författare, som anföra tschuktscherna såsom exempel på ett folk lefvande endast af ämnen hemtade ur djurriket, begå alltså ett fullkomligt misstag. Tvärt om tyckas de under vissa tider af året vara mer »gräsätare» än något annat folk jag känner, och med afseende härå synes mig deras smak gifva antropologen en vink om vissa hittills alldeles förbisedda drag ur stenåldersfolkens lefnadssätt. Att döma af tschuktscherna skulle våra urfäder ingalunda varit så rofdjurslika, som man vanligen föreställer sig dem, och möjligt torde vara, att »bellum omnium inter omnes» infördes först med brons- och jernålderns högre odling. Tschuktschernas matlagning är, liksom de flesta vilda folkslags, mycket enkel. Efter en lycklig fångst frossa alla invånarne i tältet på det fångade djuret och tyckas finna särskildt nöje i att härvid nedbloda ansigte och händer så mycket som möjligt. Omvexlande med det råa köttet ätas bitar af späck och märg samt stycken af tarmar, som endast genom pressning mellan fingrarne befrias från innanmätet. Fisken förtäres ej allenast rå, utan äfven så hårdt frusen, att den kan brytas sönder. När tillfälle dertill erbjuder sig, försumma tschuktscherna dock ej att koka sin mat eller att rosta köttbitarne öfver tranlampan – ordet rosta borde dock härvid utbytas mot nedsota. Vid ett besök, som löjtnant Hovgaard gjorde i Najtskaj, åt man i det tält, der han gästade, till qvällsvard först soppa på sälkött, sedan kokt fisk och slutligen kokt sälkött. Man iakttog således fullständigt den i Europa godkända spisordningen. Andra gafflar än fingrarna känna tschuktscherna ej, och äfven bruket af sked är ej allmänt. Många föra dock en dylik af koppar, jernbleck eller ben med sig (bild 8 å sid. 121). Ofta drickes soppan omedelbart ur kokkärlet, eller ock uppsörplas den med ihåliga ben (se figuren å sid. 108). Dessa ben användas äfven i stället för dryckesbägare och bäras liksom skedarna fästade vid bältet. Såsom exempel på tschuktschiska anrättningar kan jag ytterligare nämna: soppa på grönt, kokt sälkött, kokt fisk, blodsoppa, soppa af sälblod och späck. Härtill kommer slutligen soppa på fint krossade ben eller på sälkött, späck och ben. För benens krossning finnes i hvarje tält en hammare, bestående af en oval sten, rundt om försedd med en urgröpning för den skinnrem, med hvilken stenen är fästad vid det korta skaftet af trä eller ben. De ben, som användas till mat, krossas med detta redskap fint mot ett stenunderlag eller en hvalkota, kokas sedan med vatten och blod för att spisas. I början trodde vi, att denna anrättning endast var afsedd för hundarne, men sedermera blef jag i tillfälle att öfvertyga mig om, att äfven infödingarne sjelfva åto den, och det långt före den tid, då de ledo brist på lifsmedel. Hammaren är så till vida af intresse, som den utgör ett af de stenredskap, som hos oss oftast träffas i grafvar från stenåldern. Att hammaren hufvudsakligast var afsedd för »köket», synes af den omständigheten, att qvinnorna ensamma förfogade öfver densamma och rådfrågades vid dess bortbytande. Jemte dylika hammare fans i hvarje tält ett städ, bestående af en hvalkota eller en större rund sten, i hvars midt en skålformig fördjupning var utnött eller uthuggen. Under vintern kom en stor del af befolkningen från Jinretlen, Pitlekaj och ända bort från Irgunnuk dagligen om bord för att tigga eller tillbyta sig mat, och de föddes under denna tid hufvudsakligast af oss. Härvid vande de sig snart vid våra lifsmedel. De tyckte särdeles mycket om ärtsoppa och gröt. Den senare lade de vanligen ut i en snödrifva att frysa och togo den sedan i frusen form med sig till tälten. Kaffe brydde de sig mindre om, i fall det ej var väl sockradt. Salt begagnade de icke, men i socker voro alla mycket förtjusta. Äfven te drucko de gerna. Eljest utgör vatten deras förnämsta dryck. Dock nödgades de om vintern, till följd af svårigheten att öfver tranlamporna smälta tillräckligt is, mången gång släcka törsten med snö. Om bord begärde de ofta vatten och drucko på en gång stora mängder deraf. [bild] Bränvin, hvarpå de äro ytterst begifna, kalla de, såsom redan är nämdt, under samtal med europeer »ram», hvarvid ordets uttalande ofta åtföljes af ett harklande läte, en salig min och en betecknande åtbörd, bestående i den flata högra handens förande från munnen till midjan eller i efterapande af en rusig mans lallande. Sinsemellan kalla de det eldvatten (akmimil). Löftet derom var det verksammaste medel att förmå en motsträfvig tschuktsch att foga sig efter ens önskan. I fall de åtagit sig en skjuts med sina hundspann, voro de aldrig angelägna att taga reda på, om någon matsäck medföljde, men varnade af vår sparsamhet i utdelandet af spritdrycker, ville de ej gerna börja färden, innan de granskat »ram»-förrådet. Att ruset, ej smakens tillfredsställande härvid var hufvudmålet, visar den omständigheten, att de ofta som pris för ett föremål, hvilket de sågo att jag gerna ville hafva, betingade sig så mycket bränvin, att de kunde blifva fullkomligt rusiga. Då jag en gång visade mig mycket angelägen att förvärfva en elddrill, som fans i ett tält, bebodt af ett nygift par, öfvertog den unga, ganska täcka hustrun underhandlingen och började genast med den förklaring, att hennes man icke kunde afstå elddonet, med mindre jag beredde honom tillfälle till ett grundligt rus, hvartill enligt hennes påstående, som förtydligades med lifliga åtbörder efterapande rusets olika grader, behöfdes åtta supar. Först när mannen fått så många, skulle han vara nöjd, d.v.s. dödfull. Sjelf har jag dock flere gånger sett, att två små supar äro tillräckliga att göra dem ostadiga på benen. Under ruset äro de muntra, glada och vänliga, men besvärliga genom sin ytterliga smeksamhet. I sällskap med rusiga infödingar fick man passa väl upp för att ej oförmodadt få sig en kyss af någon gammal flottig säljägare. Äfven qvinnorna drucko gerna ett glas, men voro tydligen mindre begifna på rusmedel än männen. De fingo dock sin andel, likaså till och med de yngsta af barnen. När, såsom hände ett par gånger under vintern, ett tältlag varit nog lyckligt att från Beringssund få sig tillsändt ett större bränvinsförråd, var ruset allmänt och, såsom jag förut omnämnt, bevisade blågula ögon den följande dagen, att stridslystnaden äfven hos detta fredsamma folk framkallades af deras kära akmimil. Under vår härvaro förekommo i byarna närmare Beringssund till och med två dråp, af hvilka åtminstone det ena begicks af en rusig man. Så ytterst ringa beröring tschuktscherna än hafva med den verld, som nått till bränvinsindustriens ståndpunkt, tyckes dock detta njutningsmedel bland dem vara föremål för en regelmessig byteshandel. Många af de tschuktscher, som foro förbi oss, voro rusiga och skakade med stolthet på en ännu ej fullt tömd kagge eller sälskinnssäck för att låta oss genom sqvalpet höra, att den innehöll våtvaror. En af manskapet, som jag bedt taga reda på hvad slags bränvin det var, stälde sig väl med egaren och förmådde honom slutligen att afstå ungefär så mycket som en fingerborg deraf; mera bestods icke. Enligt matrosens utsago, var det ofärgadt, utan bismak, kristallklart, men svagt. Det var således troligen ryskt sädesbränvin, ej gin. Under ett besök, som löjtnanterna Hovgaard och Nordqvist om hösten 1878 gjorde hos ren-tschuktscherna i det inre af landet, utskänktes deremot mycket utspädt amerikanskt gin, och tältets egare visade sina gäster en tennpokal med inskrift: »Capt. Ravens, Brig Timandra 1878». Några af infödingarne påstodo med bestämdhet, att de vid Beringssund året om kunde få tillhandla sig bränvin. Alla männen i tältbyn och de flesta qvinnor, men ej barnen, hade vid tillfället tagit sig ett grundligt rus för att fira främlingarnes ankomst, eller kanske snarare bränvinsförrådets. Då några europeer icke finnas bosatta vid Beringssund, åtminstone ej på den asiatiska sidan, framgår af denna bränvinshandel det oväntade förhållande, att det verkligen gifves infödingar återhållsamma nog att kunna syssla dermed. Tobak är i allmänt bruk, så väl till rökning som tuggning. [27] Hvarje inföding bär på sig en pipa, snarlik tungusens, jemte en tobakspung (fig. 7 å sid. 121). Tobaken är af mångahanda slag, så väl rysk som amerikansk, och när förrådet deraf är slut, användas inhemska ersättningsmedel. Företräde tyckes gifvas åt den söta, starka tuggtobak, som sjömän vanligen begagna. För att göra den tobak söt, som ej förut är genomdränkt med melass, pläga männen, då de erhålla ett stycke socker, söndersmula det och lägga det i tobakspungen. Ofta tuggas tobaken först, hvarefter tuggan torkas bakom örat och förvaras i en särskild pung om halsen för att sedan rökas. Piporna äro så små, att de, liksom japanesernas, utrökas med några kraftiga andedrag. Röken sväljes. Äfven qvinnorna och barnen röka och tugga, och början sker vid så späd ålder, att vi hafva sett ett barn, som visserligen kunde gå, men i alla fall ännu diade sin moder, både tugga tobak, röka och taga sig en »ram». Några bundtar Ukraine-tobak, som jag tagit med mig för byte med infödingarne, satte mig i tillfälle att till den etnografiska samlingen anskaffa en mängd bidrag, som jag i brist på andra bytesvaror eljest icke kunnat förvärfva. Penningar förstå tschuktscherna sig nämligen ej på. Detta är så mycket besynnerligare, som de förmedla en ganska vidsträckt byteshandel och ögonskenligen äro goda handelsmän. Enligt von Dittmar (anf. st. s. 129) existerar, eller existerade ännu 1856, en ständig, långsam, men regelbunden varutransport längs hela Asiens och Amerikas nordkust, genom hvilken varor från Ryssland forslas till de innersta delarne af Polar-Amerika, och skinnvaror derifrån i stället söka sig väg till basarerna i Moskwa och S:t Petersburg. Denna handel bedrifves på fem marknadsplatser, af hvilka tre äro belägna i Amerika, en på öarna i Beringssund och en vid Anjui nära Kolyma. Den sistnämnda kallas af tschuktscherna »femte bäfver-marknaden»[28]. [bild] Tschuktschernas förnämsta handelsartiklar utgöras af sälskinn, tran, skinn af räf och andra pelsdjur, hvalrosständer, hvalbarder m. m. I stället inköpa de tobak, jernsaker, renskinn och äfven renkött samt, när det kan fås, bränvin. En affär uppgöres med stor betänksamhet, efter långvarigt rådslående i hviskande ton mellan de närvarande. Bränvin använde jag endast i yttersta nödfall som bytesvara, men de märkte snart, att begäret att blifva egare af en ovanlig tschuktschisk konst- eller fornsak var mäktigare än min vackra föresats, och de lärde snart begagna sig häraf, i synnerhet som jag i alla fall alltid betalade varan till fullo och gaf eldvattnet på köpet. Lampan (se bilderna å sid. 24 o. 25), med hvilken eld och ljus underhållas i tältet, består af ett platt tråg af trä, hvalben, tälgsten eller bränd lera, bredare baktill än framtill och medelst en fristående tandad kam deladt i två afdelningar. I den främre lägges veken af mossa (Sphagnum-arter) i en lång tunn rad längs hela kanten. Brännmaterialet utgöres af tran. Under lampan finnes alltid ett annat kärl, afsedt att upptaga den tran, som möjligen spilles. Om sommaren kokar man äfven med ved i fria luften eller i yttertältet, om vintern endast i yttersta nödfall i det senare. De finna nämligen den rök, som veden sprider i det täppta tältet, outhärdlig. Oaktadt drifved finnes i riklig mängd på stranden, ansågs tydligen brist på tran af infödingarne för en lika stor olycka som brist på mat. »Uinga eek», intet bränsle (egentligen: ingen eld), var den ständiga klagan vi hörde äfven af dem, som släpade lass af drifved om bord för att tillbyta sig bröd. Den omständigheten att deras bränsle icke sprider någon rök medför emellertid den fördelen, att tschuktschernas ögon ej pläga vara på långt när så angripna som lapparnes. I tältet har qvinnan alltid ett vaksamt öga på lampans putsning och eldens underhållande. De träpinnar, hon använder att putsa veken, och hvilka naturligtvis äro genomdränkta med tran, begagnas vid behof såsom ljus eller fackla i det yttre tältet, till att tända piporna med o.s.v. På samma sätt användas andra i tran doppade pinnar[29]. Lerlamporna förfärdigas af tschuktscherna sjelfva, hvarvid leran knådas väl och genomdränkes med urin. Bränningen är ofullständig och utelemnas väl ofta helt och hållet. Tran och andra flytande varor förvaras ofta i säckar af sälskinn, bestående af hela hudar, från hvilka kroppen blifvit uttagen genom den vid hufvudets bortskärande bildade öppningen, och hvarå denna samt alla andra naturliga eller vid djurets dödande förorsakade hål blifvit hårdt tillknutna. I ena framlabben anbringas derpå med stor skicklighet en luft- och vattentät träkloss med svickhål och tapp. På säckar, ämnade för torra varor, bortskäras äfven labbarne, och öppningen, genom hvilken innehållet inlägges och uttages, anbringas tvärs öfver bröstet strax nedom framfötterna. Elden uppgöres dels på det ännu för några årtionden tillbaka bos oss brukliga sättet medelst eldstål, flinta och fnöske, dels genom ett drillredskap. Eldstålet består oftast af en filbit eller något annat gammalt stålredskap eller ock af jern- eller stålstycken, som äro smidda särskildt för ändamålet. Vanligen angifver dessa redskaps form ett europeiskt eller rysk-sibiriskt ursprung, men jag förvärfvade mig äfven klumpigt tillhamrade jernbitar, hvilka tycktes utgöra prof på inhemsk smidesskicklighet. En tschuktsch visade mig ett stort eldstål af sistnämnda slag, försedt med ett särskildt fingertag af koppar, vackert glättadt genom långvarig nötning. Han betraktade det tydligen som en stor klenod, och jag kunde ej förmå honom att bortbyta det. I förmodan att metallen till de otympligt tillhamrade jernbitarne möjligen kunde vara af meteoriskt ursprung, tillbytte jag mig så många jag kunde öfverkomma. Men den undersökning, som efter hemkomsten blifvit på dem utförd, har visat, att de ej innehålla spår till nickel. Jernet var således ej meteoriskt. Flintan utgöres af en vacker kalcedon eller agat, som bildats i hålrum på de i nordöstra Asien rikligt förekommande vulkaniska bergarterna och sannolikt äfven här och der förekommer som klappur i tundrans elfbäddar. Såsom sköre användas dels ullhåren af åtskilliga djur, dels hvarjehanda torra växtdelar. Stålet och en mängd flintbitar förvaras jemte tobaken i en skinnpung, som hänges om halsen. Inuti denna pung finnes en annan mindre, innehållande sköret. Detta hålles sålunda genom kroppsvärmen varmt och skyddas genom det dubbla höljet för väta. Derjemte bära männen ofta på sig ett slags lunta af hvita, väl torkade och krossade vidjor, hvilka äro hopflätade och lagda i jemna rullar. Denna lunta brinner långsamt, jemnt och väl. Det andra slaget elddon består af en torr träpinne, som medelst en vanlig bågdrill gnides mot en trästock af torrt, halfmurket trä. Öfre delen af den pinne, som drillas omkring, löper i en med ett rundt hål försedd drillbricka af trä eller ben. På ett af de elddon, jag tillbytte mig, var språngbenet (astragalus) af en ren härtill begagnadt. I tändstocken finnas hak anbragta för att gifva stöd åt drillpinnen och kanske för att underlätta bildandet af det halfförkolade trämjöl, som vid drillningen lösslites från tändstocken och i hvilket glöden uppstår. Då med detta redskap eld skall uppgöras, bestrykes nedre delen af drillpinnen med litet tran, ena foten håller tändstocken stadigt mot marken, bågsträngen slås om drillpinnen, venstra handen trycker med drillbrickan pinnen hårdt mot tändstocken, och derpå föres bågen af och an, ej synnerligen hastigt, men jemnt, stadigt och oafbrutet, tills eld uppstår. Ett par minuter pläga härtill åtgå. Qvinnorna tycktes vara mer vana än männen att begagna detta redskap. Ett förbättradt slag af detta elddon bestod af en träpinne, på hvars nedre del en linsformad och genomborrad träklump var fästad. Denna klump tjenade som svänghjul och tyngd. Öfver träpinnen löpte en genomborrad tvärslå, som med tvenne senor var fästad vid dess öfre ända. Genom att föra denna tvärslå af och an kunde pinnen kringvridas med stor hastighet. Redskapet synes mig så till vida anmärkningsvärdt, som det visar ett nytt användningssätt för de genomborrade sten- och tegellinser man så ofta finner i grafvar och på gamla husplatser från stenåldern. [bild] Hos tschuktscherna, liksom hos många andra vilda folk, hafva tändstickorna fått äran att vara det första af bildade folks påfund, hvars företräde framför deras egna obetingadt erkännes. Anhållan om tändstickor var derför ett af de vanligaste tiggerier, hvarmed våra vänner vid Beringssund under vintern plågade oss, och de voro villiga att för en enda låda offra jemförelsevis ganska dyrbara saker. Beklagligen hade vi icke någon öfverflödig tillgång på denna nödvändighetsvara, eller kanske man snarare bör säga lyckligtvis, ty om tschuktscherna under några år skulle kunna tillbyta sig ett par tändsticksaskar för en hvalrosstand, så tror jag, att de med sin vanliga sorglöshet snart skulle alldeles bortglömma bruket af sina egna elddon. Bland husgerådssaker vill jag vidare nämna följande: Garfskrapan (fig. 1 å sid. 121) är af sten eller jern och fästad vid ett träskaft. Med detta redskap rengöres mycket noga den fuktade huden, som derpå gnuggas, töjes och knådas så omsorgsfullt, att flere dagar åtgå för att bereda ett enda renskinn. Att garfningen äfven är ett ansträngande göromål synes deraf, att qvinnan, som i tältet sysslar dermed, dryper af svett. Hon sitter härvid på en del af skinnet och spänner ut den öfriga delen med händernas och de blottade fötternas förenade hjelp. Sedan huden blifvit tillräckligt arbetad, fyller hon ett kärl med egen urin, blandar denna med söndersmulad videbark, som torkats öfver lampan, och rifver den kroppsvarma blandningen in i renskinnet. För att gifva detta på ena sidan en röd färg inblandas i garfvätskan barken af en Pinus-art (?). Skinnen blifva på detta sätt mycket mjuka och på inre sidan nästan sämsklika. Stundom garfvas renskinnen äfven till verklig sämsk af ganska utmärkt beskaffenhet. [bild] Tvenne slags ishackor; skaftet är af trä, bladet i den spadformiga af ett hvalben, i den andra af en hvalrosstand; det är medelst skinnremmar med stor skicklighet fästadt vid skaftet. Någon gång äro både skaft och blad af ben och sammanfästningen anbragt på ett något afvikande sätt. Brynstenar af inhemsk lerskiffer. Dessa äro ofta genomborrade i ena ändan och bäras, jemte knifven, skeden och sugröret, fästade med en elfenbensklyka i bältet. Hemgjorda kärl af trä, hvalben, hvalbarder och skinn af olika slag. Knifvar, borrar, yxor, grytor af europeiskt, amerikanskt eller sibiriskt ursprung. Härtill komma fat, bitar af ankarkettingar, jernskräp, konservburkar, glas, flaskor m. m., erhållna från skepp, som ankrat vid kusten. Fartyg hafva först under de senaste årtiondena regelmessigt besökt hafvet norr om Beringssund, och beröringen mellan matroserna och tschuktscherna har ännu ej utöfvat något betydligare inflytande på de sistnämndas lefnadsvanor. Infödingarne beklaga sig dock öfver, att hvalfångarne förstöra hvalrossfångsten, hvaremot de gerna se, att handelsfartyg någon gång besöka deras kuster. Vid vårt uppehåll utanför den betydliga tältplatsen Irkaipij trodde vi oss, såsom jag förut berättat, hafva funnit en höfding i en inföding vid namn Tschepurin, som, att döma af drägten, tycktes vara något förmögnare än de andra, hade tvenne hustrur och ett ståtligt yttre. Han undfägnades med anledning häraf i gunrummet, erhöll de vackraste skänkerna och blef på mångahanda sätt föremål för en särskild uppmärksamhet. Tschepurin fann sig utan svårighet i upphöjelsen och visade sig vara densamma värdig genom ett tryggt och säkert, kanske något nedlåtande uppförande, hvilket ytterligare bekräftade vår förmodan och naturligtvis ökade skänkernas mängd. Sedermera blefvo vi dock öfvertygade om, att vi härvid begått ett fullständigt misstag, och att numera hvarken några erkända höfdingar eller något annat spår till samhällsordning finnes bland de vid kusten boende tschuktscherna. Under folkets forna krigiska tid har förhållandet kanske varit annorlunda[30], men nu är här rådande den fullständigaste anarki, om man med detta namn kan beteckna ett samhällsskick, der strid, brott och straff äro okända eller åtminstone ytterst sällsynta. Ett slags höfdingskap tyckes i alla fall förekomma bland de i det inre landet boende ren-tschuktscherna. Åtminstone finnas bland dem män, som kunna uppvisa fullmakter af ryska myndigheter. En sådan man var starosten Menka, för hvilkens besök jag förut redogjort. Allt antyder dock, att hans inflytande var ytterst obetydligt. Han kunde hvarken läsa, skrifva eller tala ryska, och han hade ingen aning om tillvaron af en rysk zar. All den skatt han under flere år mot betalningsbevis, som företeddes oss, aflemnat, utgjordes af några få räfskinn, hvilka sannolikt lemnats som marknadsafgift vid Anjui och Markova. Menka åtföljdes vid sitt besök på fartyget af tvenne illa klädda yngre män, med en ansigtstyp betydligt afvikande från tschuktschernas vanliga. Deras ställning tycktes vara så underordnad, att vi höllo dem för slafvar, ehuru med orätt, åtminstone med afseende å en af dem, Jettugin. Denne skröt sedermera af att ega en renhjord vida större än Menkas och talade gerna med ett visst hån om Menkas höfdinge-griller. Slafvar, förmodligen ättlingar af forna krigsfångar, skola enligt ryska författare verkligen finnas bland tschuktscherna i det inre af landet. Bland kustbebyggarne eger deremot den mest fullständiga jemlikhet rum. Man kunde bland dem aldrig märka spår af, att en man utöfvade det ringaste inflytande utom sin egen familj eller sitt eget tält. Kust-tschuktscherna äro icke allenast hedningar, utan sakna ock, så vidt vi kunnat märka, hvarje föreställning om högre väsenden. Öfvertro finnes dock. Sålunda bära de flesta om halsen läderremmar, vid hvilka små träklykor eller träsniderier äro fästade. Dessa bortbytas ej och visas mindre gerna för främlingen. En gosse hade ett perlband fastsydt på sin hufva, och framtill på detta var fästadt ett elfenbenssnideri, som troligen skulle föreställa ett björnhufvud (fig. 6 å sid. 121). Det var så litet och så konstlöst skuret, att en man helt säkert kunnat förfärdiga ett dussin dylika på dagen. Jag bjöd dock förgäfves åt fadern en fällknif och tobak derför, men pojken sjelf, som hört vår underhandling, utbytte det kort derefter mot en sockerbit. Då fadern fick kännedom härom, skrattade han godmodigt, utan att göra något försök att få handeln att återgå. Vid vissa redskap finnas små träbeläten fästade, såsom vid en här ofvan (fig. 3 å sid. 121) afbildad skrapa, och likartade bilder finner man i mängd uti tältens skräpgömmen, der elfenbensbitar, agatstycken och jernskrot förvaras. Ett urval från den stora samling af dylika bilder jag tillbytte mig finnes här återgifvet i träsnitt. Om också dessa sniderier verkligen skulle kunna betraktas som afbildningar af högre väsenden, så äro de religiösa begrepp, som vid dem fästas, äfven bedömda från schaman-ståndpunkt, ytterst obestämda, mindre ett medvetande, som fortfarande lefver bland folket, än ett minne från fordom. De flesta af bilderna bära en tydlig prägel af folkets nutida drägt och lefnadssätt. Anmärkningsvärdt synes mig vara, att å samtliga de ben- och träsniderier jag öfverkommit ansigtet blifvit skuret mera platt än det i verkligheten är hos detta folk. Några sniderier synas mig erinra om en buddistisk urbild. Den hos de flesta så väl europeiska som asiatiska och amerikanska polarfolk, hos lappen, samojeden, tungusen och eskimåen, så vanliga trumman eller rättare tamburinen (se fig. å sid. 26) träffas i hvarje tschuktsch-tält. En viss vidskepelse är äfven här fästad vid densamma. Man spelade ej gerna på den i vår närvaro och bytte ogerna bort den. Om tid dertill fans, undangömdes den vid vårt inträde i tälten. Trumman består af magsäcken af en säl, utspänd öfver en låg träring fästad på ett kort skaft. Några teckningar finnas ej på skinnet. Trumpinnen består af en 300–400 m.m. lång flisa af en hvalbard, som mot ändan utlöper i en spets så fin och böjlig, att den bildar ett slags pisksnärt. Då den tjockare delen af bardbiten slås mot randen af trumskinnet, snärtar ytterändan mot dess midt, och skinnet erhåller således på en gång tvenne slag. Spelandet verkställes vanligen af männen och åtföljes af en mycket enformig sång. Vi hafva ej sett det beledsagas af dans, förvridning af anletsdrag eller annat schamangyckel. [bild] Öfver hufvud sågo vi ej bland de tschuktscher vi träffade några schamaner. Dessa beskrifvas af Wrangel, Hooper och andra resande. Wrangel omtalar (I s. 284), att schamanerna år 1814, när en svår epidemi utbrutit bland tschuktscherna och deras renar vid Anjui, förklarade, att man, för att försona andarne, måste offra en af folkets mest ansedde män, Kotschen. Denne var så omtyckt, att ingen ville utföra domen, som man försökte få ändrad först genom skänker till profeterna och sedan genom att uppiska dem. Men när detta icke lyckades, då sjukdomen fortfor och ingen af folket ville verkställa domen, befalde Kotschen sin son att göra det. Denne nödgades sålunda sticka ned sin egen far och utlemna liket till schamanerna. Hela berättelsen är absolut stridande mot lynne och sedvänjor hos det folk, med hvilket vi 65 år efter denna händelse gjorde bekantskap vid Beringssund, och jag vore benägen att helt och hållet bestrida uppgiftens sanningsenlighet, om ej vår egen verldsdels historia lärt oss, att blod flutit i strömmar för dogmatiska hårklyfverier, som ingen numera bekymrar sig om. Kanske har indifferentismens flägt utbredt sig äfven till polarländernas isöknar. Trumman har för öfrigt äfven en annan användning, som föga tyckes öfverensstämma med dess egenskap af schaman-psykograf eller kyrkklocka. Då damerna reda och kamma sitt långa svarta hår, sker detta försigtigtvis öfver trumman, på hvars botten de talrika varelser, som kammen för med sig från hemmets varma härd ut i den kalla vida verlden, uppsamlas och knäppas – i fall de ej ätas upp. Det senare är enligt tschuktschisk åsigt smakligt och högst helsosamt för bröstet. Äfven gorm (den stora, fullt utbildade, feta larven af renflugan, Oestrus tarandi) pressas ut ur renarnes hud och förtäres; likaså den fullbildade renflugan. Ännu några af de få vidskepliga drag, som vi kunde märka hos tschuktscherna, må här anföras. Efter den goda jagten i februari sökte vi förgäfves förmå tschuktscherna att lemna oss ett hufvud eller en hufvudskål af någon bland de skjutna sälarne. Äfven bränvin bjöds utan framgång härför, och endast i största hemlighet vågade en af våra bästa vänner från Irgunnuk, Notti, lemna oss ett sälfoster. En korp blef en gång skjuten i granskapet af ishuset. Skytten gick derpå till det magnetiska observatoriet, men nedlade, innan han trädde in, den skjutna fogeln jemte gevär och jernsaker i den förut omtalade, utanför observatoriet stälda vapenkistan. En stund derpå blef det stor uppståndelse utanför tältet. Några män, qvinnor och barn bland infödingarne skockade sig skrikande och hojtande kring vapenkistan. Tschuktscherna hade nämligen märkt, att den genom skottet endast döfvade korpen börjat skrika och flaxa i kistan, och de gåfvo nu med ord och tecken till känna, att en stor olycka var nära att hända. Medlidsamhet hör som bekant ej till vildens dygder. Det var tydligt, att äfven i detta fall ej denna känsla, utan rädsla för det onda, den sårade korpen kunde åstadkomma, föranledde uppträdet, och då en matros strax derpå vred nacken af fogeln, hade tschuktscherna intet emot att mottaga och äta den. Vintern 1878–1879 tycktes i dessa trakter hafva varit ovanligt svår och jagten mindre gifvande än vanligt. Detta tillskrefs vår närvaro. Med oro frågade oss tschuktscherna flere gånger, om vi ämnade skaffa så högt vattenstånd, att [bild]   hafvet nådde deras tält. När man den 11 februari, efter det jagten en lång tid slagit fel, ändtligen lyckades fånga en hop sälar, så slog man vatten i munnen på dem, innan de infördes i tälten. Detta skedde, enligt uppgift, för att de öppna vattenrännorna i isen ej skulle sluta sig allt för snart. Utom trumman begagna tschuktscherna såsom ljudredskap äfven en pinne, klufven i två hälfter, som åter hopfogas, sedan sprickan blifvit något vidgad i midten och ett stycke af en hvalbard inspänd mellan båda halfvorna. De gjorde äfven under vinterns lopp några försök att efter ett om bord sedt mönster förfärdiga fioler och lyckades verkligen att framställa en bättre resonanslåda, än man kunnat på förhand förmoda. I dragremmen på hundsläden hade man ofta en från ryssarne inköpt klocka eller bjellra, och ren-tschuktscher sågos någon gång bära dylika i bältet. Den dans jag såg bestod deri, att två qvinnor eller barn togo hvarandra öfver axlarna och derpå hoppade än på det ena benet, än på det andra. När många deltogo i dansen, stälde man sig i rad, sjöng en monoton, meningslös sång, hoppade i takt, vände ut och in på ögonen och kastade sig med krampaktiga rörelser, som tydligen skulle beteckna vällust och smärta, än till höger än till venster. »La saison» för dans och sång, renslagttiden om hösten, inträffade dock icke under vår härvaro, hvarför vår erfarenhet om tschuktschernas förmåga i den vägen är mycket ringa. All sport omfattade de med synnerlig förtjusning, t. ex. några skjutförsök, som Palander nyårsaftonen anstälde med en liten om bord på Vega befintlig refflad kanon. I början satte sig qvinnorna med barnen akter ut, långt från det förfärliga skjutvapnet, och gåfvo sin rädsla till känna med ungefär samma åtbörder, som vid dylika tillfällen pläga utmärka det svagare och vackrare könet af europeisk ras. Men snart tog nyfikenheten öfverhand. De trängde sig fram, der de kunde se bäst, och utbröto i ett ljudeligt ho ho ho!, då skotten aflossades och då granaterna söndersprungo i luften. Hurudant är tschuktschernas konstsinne? Då detta folkslag ännu nästan tillhör stenåldern, och då dess beröring med europeer varit så ringa, att den ej i nämnvärd mån torde hafva bidragit till förändrande af dess smak och konstfärdighet, så synes mig denna fråga hafva ett stort intresse så väl för konsthistorikern, som här erhåller upplysning om arten af det frö, från hvilket mästerskapet under seklers och årtusendens lopp utbildat sig, som för fornforskaren, hvilken här finner en utgångspunkt för bedömande af så väl Skandinaviens hällristningar som de paleolitiska teckningar, hvilka på senare tider spelat en så stor rol i uppfattningen af menniskans äldsta historia. Vi hafva derför med ifver samlat allt som kunnat öfverkommas af tschuktschiska sniderier, teckningar och mönster. De i ett eller annat hänseende mest anmärkningsvärda finnas afbildade i vidstående träsnitt. [bild][bild] Många af sniderierna i elfenben äro gamla och nötta, utvisande att de länge varit i bruk, förmodligen som amuletter. Åtskilliga bland djurbilderna äro inbillningsfoster, och kunna såsom sådana vara lärorika. I allmänhet äro sniderierna klumpigt utförda, men de röja dock en bestämd stil. Jemför man dem med de samojediska gudabilder vi hemfört, så visar det sig, att tschuktschernas konstsinne är ojemförligt högre utbildadt än det polarfolks, som bebor vestra delen af Asiens nordkust; deremot äro de i detta hänseende tydligen underlägsna eskimåerna vid Port Clarence. Äfven de tschuktschiska teckningarna[31] äro groft och otympligt utförda, men många af dem röja en viss säkerhet i teckning. Dessa bilder synas mig visa, att de inkast, som man, just på grund af tecknarens jemförelsevis säkra hand, gjort mot åtskilliga paleolitiska teckningars äkthet, ej äro berättigade. Äfven mönster och elfenbensspännen röja en viss smak. Broderierna göras vanligen på rödfärgade skinnremsor dels med hvita hår af ren, dels med röda och svarta garnsorter, hvilka i ringa mängd genom byte erhållas från Beringssund. Tillgången på färgstofter är ej synnerligen stor. De hemtas dels ur mineralriket (limonit af olika färgskiftningar och grafit), dels ur växtriket (bark af några trädslag). Mineralfärgerna rifvas med vatten mellan flata stenar. Barken behandlas förmodligen med urin. Den röda färgen är tschuktschernas älsklingsfärg. För att lemna ett bidrag till besvarande af den omtvistade frågan, hurudant färgsinnet är hos vilda folkstammar, anstälde dr Almqvist under vinterns lopp omfattande undersökningar rörande tschuktschernas färgsinne enligt den af professor Fr. Holmgren utarbetade metoden. En utförlig uppsats härom finnes införd i »Vega-expeditionens vetenskapliga arbeten» och i åtskilliga facktidskrifter. Här vill jag blott nämna, att dr Almqvist såsom slutresultat af sin undersökning anför: »att tschuktscherna i allmänhet ega ett lika godt organ att skilja färger som vi svenskar. Deremot tyckas de ej vara vana att iakttaga färger och särskilja skarpt ingen annan färg än den röda. De sammanföra allt rödt som något särskildt för sig, men anse ett måttligt ljusstarkt grönt öfverensstämma mindre med ett ljussvagt af samma färgton än med blått af samma ljusstyrka. För att kunna sammanfatta allt grönt för sig, behöfver tschuktschen lära sig en alldeles ny abstraktion». Af 300 personer, som undersöktes, hade 273 fullt utbildadt färgsinne, 9 voro fullständigt färgblinda, 18 ofullständigt färgblinda eller sådana, i afseende å hvilka undersökningen ej lemnade något säkert utslag. ________ Af hvad ofvanför anförts synes, att kust-tschuktscherna äro utan nämnvärd religion, samhällsordning eller öfverhet. Hade ej erfarenheten från polarfolken i Amerika lärt oss annorlunda, så skulle man tro, att hos ett sådant i bokstaflig mening anarkiskt och gudlöst följe säkerheten till lif och egendom vore ingen, osedligheten obegränsad, och den svagare utan allt skydd mot den starkares våldsamhet. Detta är dock så långt ifrån förhållandet, att en brottmålsstatistik här i brist på brott blefve omöjlig, åtminstone i fall man undantager våldsamheter begångna i rusigt tillstånd. Under vintern besöktes Vega, såsom man af berättelsen om öfvervintringen finner, dagligen af befolkningen från de närbelägna byarna, hvarjemte vårt fartyg utgjorde en rastplats för alla foror, som från de vestliga tältbyarna reste till öarna i Beringssund eller tvärt om. Ej allenast våra grannar utan äfven främmande folk, som vi förr ej sett och som vi enligt all sannolikhet ej skulle återse, kommo och gingo obehindradt bland en mängd föremål, som i deras hand skulle varit verkliga dyrbarheter. Vi hade aldrig någon orsak att ångra det förtroende vi visade dem. Äfven under mycket svår tid, då jagten helt och hållet felslog, och då de flesta lefde på lifsmedel, som utdelades om bord, rördes ej det betydliga proviantförråd, som vi, för den händelse att någon olycka skulle drabba vårt fartyg, utan särskild bevakning upplagt på land. Deremot förekommo ett par fall, då de hemligen bemäktigade sig den fisk de redan sålt, och som förvarades å ett för dem tillgängligt ställe på däcket. Med den mest oskyldiga min i verlden sålde de den då en gång till. Detta slag af oärlighet betraktades af dem tydligen icke som stöld, utan som ett lofligt handelsknep. [bild] Det anförda fallet var ej det enda som bevisade, att tschuktscherna anse bedrägeri i handel icke allenast fullt berättigadt, utan nästan förtjenstfullt. Medan deras egna saker alltid voro förfärdigade med stor omsorg, var allt hvad de enkom gjorde åt oss ytterst slarfvigt hopkommet, och de voro sällan nöjda med det pris som erbjöds, innan de blifvit öfvertygade derom, att de ej kunde få mera. Då de sågo, att vi gerna önskade få ripor, utbjödo de från sina vinterförråd åt oss under detta namn en lika tecknad, men föga matnyttig unge af Larus eburneus. När jag med förtjusning köpte den i ungdrägt mycket svåråtkomliga och derför för ornitologen värderika fogeln, drog sig ett sjelfbelåtet leende öfver säljarens anletsdrag. Han var tydligen stolt öfver sitt lyckade knep. Någon fördom hindrade, såsom ofvan nämndes, tschuktscherna att afyttra sälhufvuden, oaktadt vi, för att få reda på de härvarande arterna, bjödo höga pris för dem. »Irgatti» (i morgon) eller »Isgatti», i fall löftet gafs af en qvinna, var det vanliga svaret. Men löftet hölls aldrig. Slutligen kom en pojke och lemnade en hufvudskål, som han sade härröra af en säl. Vid närmare påseende befans den dock hafva tillhört ej en säl, utan en gammal hund, hvars hufvud man tydligen ansåg sig utan fara för jagten kunna lemna åt de hvita trollkarlarne. Denna gång gick det sämre för utprånglaren än vid riphandeln. Ett par af kamraterna företogo sig nämligen att i de andra tschuktschernas närvaro skämma ut pojken och skratta åt, »att han, en tschuktsch, kunde vara nog dum att begå ett dylikt misstag», och det tycktes verkligen, som om hånet här fallit i god jord. En annan gång, medan jag hade min vakt i ishuset, kom en inföding till mig och berättade, att han skjutsat en man från Irgunnuk till fartyget, men att mannen ej betalt honom, utan bedt mig derför lemna en låda tändstickor. Då jag derpå svarade, att han redan på fartyget måste hafva fått rikligt betaldt för sin skjuts, sade han med ynklig ton: »blott en mycket liten bit bröd». Han blef ej det ringaste förlägen, då jag endast skrattade åt den, som jag väl visste, osanna uppgiften och ej gaf honom hvad han begärde. Vanligen lefva tschuktscherna i engifte, endast undantagsvis förekommer tvegifte, såsom fallet var med den förut omnämnde Tschepurin. Det föreföll, som om hustrurna skulle vara sina män trogna. Endast sällan inträffade fall, då qvinnorna, ovisst om på skämt eller allvar, tillkännagåfvo, att de önskade sig en hvit man till älskare. En icke just genom skönhet och renlighet framstående qvinna sade t. ex. en gång, att hon haft två barn med tschuktscher, och att hon nu ville skaffa sig ett tredje med en af skeppsfolket. De yngre qvinnorna voro sedesamma, ofta ganska täcka, och kände tydligen samma behof att väcka uppmärksamhet genom små koketteri-konstgrepp som Evas döttrar af europeisk ras. Såsom en yttring af qvinlig behagsjuka får man väl ock uppfatta deras egendomliga uttal af språket. De ersätta nämligen, då de vilja vara intagande, männens r-ljud med ett lent s; korang (ren) uttalas af qvinnorna såsom kosang, tirkir (sol) såsom tiskis o.s.v. Qvinnorna äro mycket arbetsamma. Ej allenast barnens skötsel, matkokningen, issmältningen, städningen i tältet, sömnaden m. fl. »qvinnoarbeten» verkställas af dem, utan de mottaga fångsten, om vintern i tältet, om sommaren vid stranden, stycka den, hjelpa till vid fisket, åtminstone när det sker i tältets närhet, samt verkställa den ytterst besvärliga garfningen af hudarne och tillreda sentråd. Om sommaren insamla de »grödan» på ängarne och bergsluttningarna i tältens granskap. De äro derför oftast hemma och ständigt sysselsatta. Männen hafva på sin lott att genom jagt och fiske skaffa familjen föda ur djurriket. De äro för detta ändamål ofta på längre utfärder. I tältet är mannen för det mesta sysslolös, sofver, äter, sqvallrar, jollrar med barnen o.s.v., i fall han ej fördrifver tiden med att i all maklighet iordningställa sina jagtredskap. [bild] Inom familjen eger den allra utmärktaste endrägt rum, så att vi aldrig hört något hårdt ord vexlas hvarken mellan man och hustru eller mellan föräldrar och barn, ej heller mellan det gifta par, som eger tältet, och de ogifta, som tillfälligtvis bebo detsamma. Qvinnans myndighet tyckes vara ganska stor. Vid uppgörandet af vigtigare byten, äfven af vapen och fångstredskap, rådfrågas hon i regeln, och hennes råd följas. En mängd saker, som utgöra qvinnoredskap, kan hon bortbyta på eget ansvar eller på annat sätt använda efter godtycke. När mannen genom byte förvärfvat sig en bit tyg, tobak, socker eller dylikt, lemnar han det oftast till förvaring åt hustrun. Barnen hvarken agas eller bannas, men de äro dock de mest höfviska jag någonsin sett. Deras uppförande i tältet kan fullt jemföras med de bäst uppfostrade europeiska barns i förmaket. De äro kanske mindre yra än våra, men dock begifna på ungefär likartade lekar, som de hos oss på landet brukliga. Äfven leksaker begagnas, t. ex. dockor, leksaksbågar, en tvåvingad leksaks-väderqvarn o.s.v. Om föräldrarne erhålla någon läckerhet, låta de alltid barnen få hvar sin bit, och något gräl om storleken af hvart barns andel ifrågakommer aldrig. Om en sockerbit lemnas åt ett af barnen i en flock, låter det den gå ur mun i mun laget om. Likaså erbjuder barnet mor och far att smaka på den sockerbit eller det brödstycke det erhållit. Redan i barnaåldern äro tschuktscherna ytterst tåliga. En flicka, som föll ned från skeppstrappan med hufvudet förut och härvid fick ett så häftigt slag, att hon nästan var bedöfvad, utstötte knappt ett klagorop. En starkt påpelsad pojke om 3 till 4 år, som föll ned uti ett i isen på skeppsdäcket upphugget dike och till följd af sin oviga drägt ej sjelf kunde resa sig, låg tåligt stilla ända tills han blef bemärkt och upphjelpt af en bland besättningen. Tschuktschernas mest besvärliga lyte är en af ingen sjelfkänsla begränsad benägenhet för tiggeri. Troligen uppväges den af obegränsad gästfrihet och stor inbördes gifmildhet samt betingas kanske ofta af verklig nöd. Men de blefvo dock derigenom verkliga plågoandar, som stälde ej allenast vetenskapsmännens och officerarnes, utan äfven manskapets tålamod på hårdt prof. Den godmodighet, med hvilken de härvid   [bild] bemöttes af våra sjömän, står öfver allt beröm. Något spår till missämja mellan infödingarne och oss egde aldrig rum, och jag har allt skäl att förmoda, att de länge skola hafva vår öfvervintring i kärt minne, i synnerhet som jag för att ej bortskämma fångsten på det allvarligaste förbjöd allt obehörigt intrång i deras säljagt. Troligen vore det omöjligt för en tschuktsch att intaga en europeisk arbetares ställning. Det har dock händt, att tschuktscher följt med hvalfångare till Sandwich-öarna samt utbildat sig till dugliga sjömän. Under vår öfvervintring fingo ett par unga män vanan att dagligen inställa sig om bord och der, i all maklighet förstås, tillhandagå med åtskilliga göromål, såsom vedsågning, snöskottning, hemtning af is o.s.v. De fingo i ersättning mat af det som blef öfver och underhöllo derigenom till stor del ej allenast sig sjelfva utan äfven sina familjer under den tid vi vistades i deras granskap. [bild][bild] Om man jemför hvad jag här anfört med sir Edvard Parrys mästerliga skildringar af eskimåerna på Winter Island och Iglolik och dr Simpsons af eskimåerna i nordvestra Amerika eller med de talrika berättelser vi hafva om eskimåerna på danska Grönland, så skall man finna en mycket stor öfverensstämmelse i tschuktschernas, de vilda eskimåernas och grönländarnes naturanlag, lefnadsvanor, fel och dygder. Denna öfverensstämmelse är så mycket mer påfallande, som tschuktschen och eskimåen tillhöra skilda folkraser och tala helt olika språk, och som den förre, att döma af äldre berättelser om detta folk, först under senaste slägtled sjunkit till den okrigiska, fredsälskande, menlösa, anarkiska och irreligiösa ståndpunkt, han för det närvarande innehar. Anmärkas bör ock, att hos eskimåerna i danska Grönland ingen betydligare förändring föranledts deraf, att alla lärt sig att läsa och skrifva samt bekänna sig till den kristna religionen – ehuru med en likgiltighet rörande arfsyndens följder, återlösningens hemligheter och helvetets straff, som allt upptänkligt missionärsnit ej lyckats förinta. Det menlösa naturtillståndet har genom inhemtande af dessa vilkor för bildning icke i väsentlig mån förändrats. Helt säkert är dessutom det blod, som flyter i grönländarnes ådror, icke rent eskimåblod, utan blandadt med blodet från en af verldens stoltaste krigarstammar. När man betänker, huru hastigt äfven nu, när Grönland står i ständig beröring med det europeiska moderlandet, alla ättlingar af blandad ras blifva fullkomliga eskimåer till språk och lefnadsvanor, huru svårt det ofta är, äfven för rent europeiska föräldrar, att förmå sina barn att tala något annat språk än infödingarnes, och huru dessa å sin sida sällan låna ett ord från europeerna, huru vanliga blandade äktenskap och infödingar af blandad ras äfven nu äro, i betraktande af allt detta synes det mig vida mer sannolikt, att Erik Rödes kolonister i all fredlighet och endrägt småningom blifvit eskimåiserade, än att de blifvit af eskimåerna dödade. Ett enda sekels fullständig skilsmessa från Europa skulle vara tillräcklig att i grund genomföra denna förändring med den nuvarande europeiska befolkningen i Grönland, och mycket dunkla blefve då sägnerna om det danska väldet i detta land. Kanske skulle något smågräl mellan en koloni-styresman och en inföding bland de öfverblifna sägnerna intaga främsta rummet och tolkas som minnet af ett utrotningskrig. [bild] Äfven de nuvarande tschuktscherna utgöra utan tvifvel en blandning af flere förut vilda och krigiska raser, som blifvit jagade af främmande inkräktare från södern mot norden och der antagit ett gemensamt språk, och på hvilka näringsvilkoren vid polarhafvets strand, den arktiska nattens köld, snö och mörker, polarsommarens rena, ljusa luft tryckt sin outplånliga prägel, en prägel som med föga vexling möter oss, ej allenast hos de folk, hvarom här varit fråga, utan äfven – med behörigt afseende på de ej alltid lyckliga förändringar en ständig beröring med europeer medfört – hos Skandinaviens lappar och Rysslands samojeder. Det vore af stort psykologiskt intresse att kunna utreda, om den förändring, som i fredlig riktning försiggått med dessa folk, är ett framåtskridande eller ett tillbakagående. Oaktadt allt det intresse polarfolkens ärlighet, fridsamhet och menlösa vänlighet inger, så tror jag, att svaret måste blifva – ett tillbakagående. Det förefaller nämligen, som om man här skulle bevittna omgestaltningen af en vild, rå och grym menniska till en visserligen ädlare varelse, men en varelse hos hvilken just de egenskaper, som skilja menniskan från djuren, som skapat på en gång menniskans storverk och menniskans brott, allt mer och mer utplånas, och hvilken, i fall särskildt skydd eller särskildt gynnande omständigheter ej förefinnas, knappast skall kunna bestå kampen om tillvaron med nya i landet inträngande raser. [bild] TRETTONDE KAPITLET. Utvecklingen af vår kunskap om Asiens nordkust. – Herodot. – Strabo. – Plinius. – Marco Polo. – Herbersteins karta. – Sibiriens eröfring af ryssarne. – Deschnews färder. – Kustfart mellan Lena och Kolyma. – Berättelser om öar i Ishafvet och äldre färder till desamma. – Kamtschatkas upptäckt. – Sjöfarten på Ochotska hafvet öppnas genom svenska krigsfångar. – Den stora nordiska expeditionen. – Bering. – Schalaurow. – Andrejews land. – De Nysibiriska öarna. – Hedenströms expeditioner. – Anjou och Wrangel. – Färder från Beringssund vester ut. – Diktade polarfärder. Då nu Asiens nordöstra udde ändtligen blifvit kringseglad, och fartyg sålunda färdats fram längs alla kuststräckor af den gamla verlden, skall jag, innan jag går vidare i skildringen af Vegas färd, uti en kort öfversigt framställa utvecklingen af vår kunskap om Asiens nordkust. Redan i forntiden antogo grekerna, att alla jordens länder voro kringflutna af oceanen. Efter att hafva visat, att Homerus hyllat denna åsigt, sammanställer Strabo under första århundradet före vår tidräkning i första bokens första kapitel af sin geografi skälen härför med följande ord: »Åt alla håll, der man framträngt till jordens yttersta gräns, har man mött hafvet, d.v.s. oceanen. Man har kringseglat ostkusten mot Indien, vestkusten mot Iberien och Mauricierna, och en stor del af syd- och nordkusten. Den återstod, som ännu ej kringseglats till följd af brist på sammanbindning af de sjöresor, som från båda sidor företagits, är obetydlig. Ty de, hvilka försökt omsegla jorden och vändt om, försäkra, att deras företag ej misslyckats till följd deraf att de mött fastland, utan till följd af brist på lifsmedel och fullständig modlöshet. – – – På hafvet hade de alltid kunnat komma vidare. – – – Detta (att jorden är kringfluten) stämmer äfven bättre med tidvattnets förhållande, ty då vattnets till- och aftagande öfverallt är detsamma, eller åtminstone ej mycket vexlande, så är väl också orsaken till denna rörelse att söka i blott ett enda haf»[32]. Men om man sålunda var ense derom, att Asiens och Europas nordkust begränsades af haf, så hade man dock, ännu sexton hundra år efter Kristi födelse, ingen verklig kunskap om beskaffenheten af den asiatiska delen af denna kuststräcka. Dunkla sägner voro emellertid redan tidigt om densamma gängse. Medan Herodot i 4:de bokens 45:te kap. uttryckligen säger, att ingen menniska, så mycket man vet, undersökt, om Europas östra och norra länder äro kringflutna, meddelar han i samma boks 23:e och följande kapitel om de i nordost belägna länderna följande: »Ända till dessa skyters område är allt det land, som vi beskrifvit, en enda slättmark, med åkermylla, men derifrån blir marken stenig och hård. Och på andra sidan om denna vidsträckta stenbundna trakt bo vid foten af en hög bergskedja menniskor, hvilka samt och synnerligen, män och qvinnor, skola vara födda flintskalliga; äfven äro de plattnästa och hafva stora kinder. De tala ett egot tungomål, men bruka skytisk klädedrägt och lefva af frukter. Ponticum är namnet på trädet, hvaraf de lefva, hvilket är ungefär så stort som det vilda fikonträdet och bär en kärnfrukt, som liknar en böna, men har en kärna. När denna frukt är mogen, pressa de den i dukar, och saften, som afrinner, är tjock och svart och kallas aschy. Denna saft slicka de, eller ock dricka den blandad med mjölk, och af de utkramade frukterna göra de kakor som de äta. Boskap hafva de icke mycket, emedan betet derstädes är klent. – – – Ända till dessa flintskalliga är nu landet tillräckligt bekant och kändt, äfvenså folkslagen på denna sidan om dem, ty de besökas af skyter. Från dessa är det icke svårt att samla underrättelser, hvarjemte sådana äfven kunna erhållas af hellener ifrån stapelplatsen vid Borysthenes och ifrån de öfriga stapelplatserna vid Pontus. De skyter, som fara till dem, uppgöra sina angelägenheter genom sju tolkar och på sju språk. Så långt går vår kunskap. Men om landet på andra sidan om de flintskallige vet ingen att lemna någon säker berättelse, emedan det är afstängdt genom en skiljemur af höga obanade berg, hvilka ingen menniska kan öfverstiga. Men de flintskallige berätta – hvad jag likväl ej tror – att menniskor med bockfötter bo på bergen, och på andra sidan om dem andra menniskor, som sofva hela sex månader. Detta senare kan jag dock alldeles icke antaga. Deremot känner man noga till landet öster om de flintskallige, i hvilket issedonerna bo, men hvad som är der bortom åt norr till, både på andra sidan om de flintskallige och på andra sidan om issedonerna, det är endast kändt genom det som dessa folk veta att berätta. – – – Ofvanom issedonerna bo de enögda menniskorna och de guldbevakande griparne. Af issedonerna hafva skyterna fått denna underrättelse, och vi af skyterna, och vi benämna det enögda folket med det skytiska namnet arimasper, ty ett kalla skyterna arima, och öga spu. Hela det ofvan beskrifna landet har en så hård och sträng vinter, att der under åtta månader herskar en aldeles olidlig köld, och under denna tid blifver marken icke smutsig, om man uthäller vatten, men väl om man upptänder eld. Och hafvet fryser till och hela den Kimmeriska Bosporus, och de inom grafven boende skyterna färdas på isen och köra deröfver med vagnar. – – – Hvad åter fjädern beträffar, som efter skyternas berättelse uppfyller hela luften, och som förorsakar, att man hvarken kan se eller genomvandra det längre bort belägna fasta landet, så har jag derom följande åsigt. I trakten ofvanom detta land snöar det ständigt, men, såsom naturligt är, mindre om sommaren än om vintern. Och den, som på nära håll sett snö falla i mängd, vet hvad jag menar. Snön liknar nämligen fjäder, och för denna så beskaffade vinter kan den mot norr belägna delen af fasta landet icke bebos. Alltså tror jag, att skyterna och de deromkring boende folken kalla snön liknelsevis för fjäder. Detta är hvad man berättar om det längst bort belägna landet.» Dessa och andra likartade sägner synas, oaktadt alla i dem förekommande orimligheter, ursprungligen grunda sig på ögonvittnens berättelser, hvilka gått från mun till mun, från folk till folk, innan de blifvit upptecknade. Ännu flere århundraden efter Herodots tid, då romarväldet nått sin höjdpunkt, kände man föga mer om norra Asiens aflägsnare delar. Medan Herodot i 1:sta bokens 203:e kap. säger, att »Kaspiska hafvet är ett vatten för sig sjelf, som icke blandar sig med det andra hafvet», påstår Strabo (2:a bokens 1:a och 4:e kap.), förledd af intyg från befälhafvaren på en grekisk flotta i detta haf, att Kaspiska hafvet är en vik af norra oceanen, från hvilken man kan segla till Indien. Plinius d. ä. (Historia naturalis, 6:e bokens 13:e och 17:e kap.) låter Asiens norra del upptagas af vidsträckta, i norr af Skytiska hafvet begränsade ödemarker, hvilka utlöpa i en udde, Promontorium Scythicum, som för snö är obeboelig. Derpå kommer ett land, bebodt af menniskoätande skyter, derpå ödemarker, så åter skyter, så ödemarker med vilddjur intill en i hafvet stupande bergsrygg, som man kallar Tabin. Det första folk man längre bort känner äro sererna. Ptolemæus och hans efterföljare antogo åter, oaktadt de ej torde varit okunniga om den gamla berättelsen, att Afrika blifvit kringsegladt under Pharao Necho, att Indiska hafvet var ett inhaf, som öfverallt omgafs af land, hvilket sammanband södra Afrika med östra delen af Asien, en uppfattning som först efter Vasco da Gamas kringsegling af Afrika blef fullkomligt öfvergifven af femtonde seklets kartografer. [bild][bild] På denna ståndpunkt förblef läran om norra Asiens geografi, ända tills Marco Polo[33], i berättelsen om sina märkliga resor bland mellersta Asiens folk, lemnade några upplysningar äfven om denna verldsdels nordligaste länder. De kapitel, som handla härom, bära de betecknande titlarne: »Om de i norden boende tartarernas land»; »Om en annan trakt, till hvilken handelsmän endast resa i vagnar dragna af hundar» och »Om den trakt, der mörker råder» (De regione tenebrarum). Af hvad som anföres i dessa kapitel framgår, att det nuvarande Sibirien redan då var bebodt eller genomströfvadt af jägare och handelsmän, hvilka derifrån hemtade dyrbara pelsverk af svart räf, sobel, hermelin m. m. De nordligast boende menniskorna sades vara vackra, stora och fetlagda, men mycket bleka af brist på sol. De lydde ingen kung eller furste, voro råa och ohyfsade samt lefde som djur[34]. Bland de norra ländernas produkter omtalas hvita björnar, hvaraf synes, att jägare redan då nådde sjelfva ishafskusten. Men uttryckligen talar Marco Polo ingenstädes om, att Asien i norr begränsas af haf. [bild] Samtliga de kartor öfver norra Asien, som blifvit offentliggjorda intill medlet af femtonhundra-talet, grunda sig mer eller mindre på uttolkningar af Herodots, Plinii och Marco Polos berättelser. Då de ej omgifva hela Indiska hafvet med land, gifva de åt Asien i norr och öster en vida mindre utsträckning, än det verkligen eger, låta landet i denna riktning helt och hållet begränsas af haf och utrita tvenne uddar, som i norr utskjuta från fastlandet. Åt dessa gifva de namnen Promontorium Scythicum och Tabin, och dessutom förlägga de i granskapet af nordkusten en stor ö, hvilken de benämna med det redan hos Plinius förekommande namnet Insula Tazata, genom en kanske tillfällig ljudlikhet erinrande om namnet på den mellan Ob och Jenisej belägna floden och hafsviken Tas. Slutligen äro kartornas kanter ofta prydda med bilder af vidunderligt formade menniskor, hvilkas bostäder jägarne förlade till dessa trakter, hvarjemte upptagas namn på ett större eller mindre antal af Marco Polo omnämnda folk och städer. I det hela utöfvade portugisernas resor till Indien och den ostasiatiska arkipelagen, Amerikas upptäckt och den första verldsomseglingen föga inflytande på uppfattningen af norra Asiens geografi. En ny tidsperiod i afseende på vår kunskap om denna del af den gamla verlden inträdde först med offentliggörandet af Herbersteins Rerum Moscoviticarum commentarii, Vindobonæ 1549[35]. Till detta arbete finnes en karta med titel: »Moscovia Sigismundi liberi baronis in Herberstein Neiperg et Gutnhag. Anno MDXLIX. Hanc tabulam absolvit Aug. Hirsfogel Viennæ Austriæ cum gra. et privi. imp.»[36], hvilken visserligen endast omfattar en liten del af Sibirien, men dock visar, att kännedomen om norra Ryssland nu började grunda sig på verkliga iakttagelser. En stor hafsvik, betecknad med namnet Mare Glaciale (det nuvarande Hvita hafvet), skjuter här in i Rysslands nordkust; från söder utfaller deri en mäktig flod, kallad Dwina. Vid Dwinas stränder finnas borgar eller städer utsatta med namnen Solovoka (Solowets), Pinega, Colmogor m. fl. Man träffar på kartan vidare namnen Mesen, Peczora, Oby[37], Tumen m. fl. Oby upprinner ur en stor sjö, som för namnet Kythay lacus. I texten talas om Irtisch och Papingorod, om hvalrossar och hvitbjörnar[38] vid ishafskusten, om det sibiriska cederträdet, om att ordet samojed betyder sjelfätare[39] m.m. Hvalrossen beskrifves ganska utförligt. Vidare nämnes, att den ryske storfursten utsände tvenne män, Simeon Theodorowitsch Kurbski och knes Pietro Uchatoi, att utforska länderna öster om Petschora o.s.v. Herbersteins arbete, der man äfven finner den förut omnämnda berättelsen om Istomas kringsegling af Europas nordspets, offentliggjordes endast några få år före engelsmännens och holländarnes första nordostfärder, för hvilka jag förut utförligt redogjort. Genom dessa blefvo nordligaste delen af europeiska Ryssland och vestligaste delen af Asiens ishafskust kartlagda, men en verklig kännedom om Asiens nordkust i dess helhet tick man först genom Sibiriens eröfring af ryssarne. Det kan här ej komma i fråga att redogöra för de krigståg, genom hvilka hela detta ofantliga land underlades den moskowska zarens spira, eller för de enskilda jagt-, handels- och skatteindrifningsfärder, hvarigenom denna eröfring underlättades. Men då hvarje steg, som de ryska inkräktarne togo framåt, också medförde en vidgad kunskap om förut alldeles okända trakter, skall jag dels anföra årtalen för de i geografiskt hänseende vigtigaste händelserna under denna eröfring, dels litet utförligare redogöra för de upptäckts- och eröfringståg, som direkt medfört vigtiga resultat i afseende å utvidgningen af vår kännedom om de trakters geografi, hvarom här är fråga. Sibiriens eröfring förbereddes genom fredliga handelsförbindelser [40], hvilka en rik rysk bonde Anika, stamfader för familjen Stroganow, inledde med de i vestra Sibirien bosatta vilda folkstammarne, som han till och med delvis förmådde att betala en årlig skatt till zaren i Moskwa. Han och hans söner erhöllo med anledning häraf i medlet af femtonhundratalet stora förläningar kring floderna Kama och Tschusowaja samt dessas bifloder, med rätt att der bygga städer och fästningar, hvarigenom deras förut mycket betydliga förmögenhet ytterligare ökades. Familjens vidsträckta besittningar hotades dock 1577 af en svår fara, då en fribytareskara af sex till sju tusen kosacker, under anförande af Jermak Timofejew, tog sin tillflykt till länderna kring Tschusowaja för att undgå de trupper, som zaren sändt ut att kufva dem och straffa dem för alla de rofferier de förut begått vid Don, Kaspiska hafvet och Wolga. För att blifva af med fribytarne, försedde Anikas sonson, Maxim Stroganow, ej allenast Jermak och hans folk med nödigt underhåll, utan understödde äfven på allt sätt den djerfve äfventyrarens plan att göra ett eröfringståg mot Sibirien. Detta anträddes 1579. År 1580 öfverskred Jermak Ural och tågade efter åtskilliga träffningar, i synnerhet mot de i Vest-Sibirien boende tartarerna, utmed floderna Tagil och Tura till Tjumen och derifrån år 1581 vidare längs Tobol och Irtisch till Kutschum-kans residens Sibir, beläget i granskapet af det nuvarande Tobolsk. Det är denna länge sedan ödelagda fästning, som gifvit namn åt hela norra delen af Asien. Härifrån utbredde sig ryssarne, hufvudsakligast följande de stora floderna och passerande från ett flodområde till ett annat på ställen der bifloderna nästan möttes, hastigt åt alla håll. Jermak sjelf drunknade visserligen den 16/6 aug. 1584 i floden Irtisch, men de äfventyrare, som följt honom, öfversvämmade inom några årtionden hela den norr om Central-Asiens öknar belägna ofantliga landsträckan från Ural till Stilla hafvet, öfverallt befästande sitt välde genom att på lämpligt valda ställen uppbygga mindre fästningar eller ostroger. Det var de ädla pelsdjuren i Sibiriens vidsträckta skogar, som för de ryska promyschleni spelade samma rol, som guldet för de spanska äfventyrarne i Södra Amerika. I slutet på femtonhundratalet hade kosackerna redan bemäktigat sig större delen af Irtisch-Obs flodgebit, och sobeljägare hade utbredt sig mot nordost[41] till floden Tas, der sobelfångsten en tid var mycket riklig och gaf anledning till anläggandet af en snart nog åter öfvergifven stad, kallad Mangasej. År 1610 kommo de ryska pelsjägarne från Tas’ flodområde till Jenisej, hvarest staden Turuchansk snart anlades vid Jenisejs biflod Turuchan. Försöket att härifrån i båtar ro ned till Ishafvet, för att sedan längs hafskusten framtränga vidare, misslyckades till följd af ishinder, men förde dock till upptäckten af floden Pjäsina och till beskattande af der boende samojeder. För den vidare utbredningen mot öster användes i stället för hafsvägen Jenisejs bifloder. Följande dessa mötte man vid Tunguskas öfre lopp den bergsrygg, som skiljer Jenisejs och Lenas flodområden. Denna öfverskreds, och på andra sidan stötte man på ett nytt vattendrag, som år 1627 ledde äfventyrarne till Lena, utöfver hvars flodområde kosacker och pelsjägare, sina vanor trogna, genast utbredde sig för att jaga, för att tillbyta sig pelsverk och framför allt för att med »jassak» belägga kringboende folkstammar. Men man var ej nöjd dermed. Redan 1636 utsändes från Jenisejsk kosacken Elisej Busa med uttrycklig uppgift att undersöka de floder, som längre bort falla ut i Ishafvet, och att skattlägga infödingarne vid dess stränder. Han åtföljdes af 10 kosacker, till hvilka sedermera sällade sig 40 pelsjägare. År 1637 kom han till Lenas vestra mynningsarm, från hvilken han begaf sig utmed kusten till floden Olenek, vid hvilken han tillbringade vintern. Följande året återvände han landvägen till Lena och byggde der tvenne »kotscher»[42], med hvilka han begaf sig utför floden till Ishafvet. Efter fem dagars lycklig rodd längs kusten mot öster upptäckte han Janas mynning. Tre dagsmarscher uppför floden fann han en jakutstam, hos hvilken han gjorde ett rikt byte af sobel och andra pelsverk. Här tillbragte han vintern 1638–39, och här byggde han nya farkoster, drog med dem åter till Ishafvet, kom till en annan, i Janas östra mynningsarm utfallande flod, der han träffade en jukagir-stam, boende i jordhyddor, hos hvilken han tillbragte ytterligare två år för indrifvande af skatt från de kringboende folken. Samtidigt upptäckte Ivanow Postnik från landsidan floden Indigirka. Som vanligt indrefs skatt från de kringliggande jukagir-stammarne, dock icke utan strider, under hvilka infödingarne till en början riktade sina vapen mot de hästar kosackerna förde med sig, i tanke att dessa voro farligare än menniskorna. De hade ej sett hästar förut. En simovie anlades, vid hvilken 16 kosacker qvarlemnades. Dessa byggde båtar, seglade för skattindrifvande utför floden ut i Ishafvet och upptäckte Alasej-floden. Några år derpå tyckes Kolyma-floden hafva blifvit upptäckt, och 1644 anlade kosacken Michailo Staduchin vid denna flod en simovie, som sedermera växte till en liten stad, Nischni Kolymsk. Staduchin fick här tre underrättelser, som utöfvat betydligt inflytande på senare upptäcktsfärder. Han erhöll nämligen här kunskap om den då för tiden krigiska folkstam, tschuktscherna, som innehade den ett stycke längre öster ut belägna delen af norra Asien. Vidare berättade infödingarne och ryska jägare, som före Staduchin kringsvärmat i trakten, att i Ishafvet, utanför Janas och Indigirkas mynningar, skulle finnas en stor ö, hvilken man vid klart väder kunde se från land, och till hvilken tschuktscherna om vintern nådde med renslädar på en dag från en vester om Kolyma i Ishafvet mynnande flod, Tschukotska. De hembragte härifrån hvalrosständer. Ön skulle vara af betydlig storlek, och fångstmännen förmodade, »att det var en fortsättning af Novaja Semlja, hvilket besökes af folk från Mesen». Wrangel anser, att berättelsen ej afser annat än Krestowski-ön (en af Björnöarna). Detta synes mig dock föga troligt; sannolikare är det, att den hänför sig dels till de Ny-sibiriska öarna, dels till Wrangels land, och kanske till och med till Amerika. Att ryssarne sjelfva ej ännu upptäckt Ljachows ö eller, såsom den ock kallas, Blischni-ön, som ligger så nära fastlandet och är så hög, att man omöjligt kan undgå att se den, då man i klart väder seglar förbi det öster om Jana belägna Swjatoinos, är ett bevis derpå, att de vid den tiden ännu ej färdats längs kusten mellan Janas och Indigirkas mynningar. Slutligen talade man om en stor flod Pogytscha, som vid god vind kunde nås efter tre eller fyra dagars segling mot öster från Kobymas mynning. Detta var den första underrättelse, som nådde Sibiriens eröfrare om den i Stilla hafvet utfallande floden Anadyr. Dessa berättelser voro tillräckliga att egga kosackerna och jägarne till nya färder. Början gjordes af Isai Ignatiew från Mesen, som jemte åtskilliga jägare år 1646 reste utför Kolyma till Ishafvet och sedan längs dess kust mot öster. Hafvet var fullt af is, men närmast land fans en isfri ränna, i hvilken man framseglade två dygn. Man kom då till en bugt, vid hvars strand ankaret fäldes. Här hade ryssarne sitt första, af mig förut omnämnda möte med tschuktscherna. Derifrån återvände Ignatiew till Kolyma, och utbytet ansågs så rikligt och hans reseskildring så lofvande, att man genast gjorde sig i ordning att det följande året afsända en ny, i större skala utrustad sjöfärd till ishafskusten. Denna gång blef Feodot Alexejew från Kolmogor företagets hufvudman, men derjemte medsändes på jägarnes begäran en i tjenst varande kosack för att bevaka kronans rätt. Hans namn var Simeon Iwanow Sin Deschnew , i geografiska skrifter vanligen känd under namnet Deschnew. Man ville uppsöka mynningen af den stora öster ut belägna flod, om hvilken några underrättelser erhållits af infödingarne, och som, enligt hvad man trodde, skulle utfalla i Ishafvet. Första resan år 1647 med fyra farkoster misslyckades, såsom det uppgifves derför att hafvet var spärradt af is. Men att detta icke var den verkliga orsaken visas deraf, att man med full tillförsigt om framgång följande året utrustade en ny större expedition. Snarare har man ansett bemanningen på de fyra båtarna för svag för att våga sig in bland tschuktscherna, och isen fick bära skulden för reträtten. Men hvad man än kunde förebrå Sibiriens eröfrare, icke var det klenmodighet och brist på uthållighet i att fullfölja en, en gång utkastad plan. Motstånd ökade alltid deras handlingskraft, så ock nu. Sju kotscher utrustades det följande året 1648, hvilka alla skulle segla ned till Ishafvet och sedan längs kusten mot öster. Ändamålet var fortfarande att närmare undersöka dervarande okända länder och folk samt att, till fromma för egen kassa och ryska väldets utvidgning, indrifva skatt af de folkstammar man träffade under färden. Müller anger, att hvarje båt var bemannad med vid pass trettio man, ett tal som synes mig något öfverdrifvet, i betraktande af de sibiriska farkosternas beskaffenhet och svårigheten att föda ett så stort antal menniskor vare sig medelst medförda lifsmedel eller genom jagtbyte. Fyra af fartygen omnämnas ej vidare i berättelsen om resan; de tyckas tidigt hafva återvändt. De tre andra gjorde deremot en högst märklig färd. Befälhafvarne för dem voro kosackerna Gerasim Ankudinow och Simeon Deschnew samt jägaren Feodot Alexejew. Deschnew hyste sådan tillförsigt om framgång, att han före afresan lofvade att vid Anadyr indrifva en skatt af 7 gånger 40 sobelskinn. De sibiriska arkiven innehålla, enligt Müller, om resan följande[43]: Den 30/20 juni 1648 afseglade man från Kolyma. Hafvet var isfritt; åtminstone kom man utan något äfventyr, som Deschnew ansett mödan värdt att i sin berättelse anmärka, till Stora Tschukotskoj-nos. Om denna udde säger Deschnew, att den är af helt annan beskaffenhet än udden vid floden Tschukotskaja. Den ligger nämligen mellan norr och nordost och böjer sig med en rundning mot Anadyr. På ryska sidan faller en bäck i hafvet, vid hvilken tschuktscherna upprest ett kummel af hvalfiskben. Midt emot udden ligga två öar, på hvilka man såg folk af tschuktschisk stam med genomborrade läppar. Från denna udde kan man med god vind segla till Anadyr på tre dygn, och landvägen är det ej längre, emedan Anadyr utfaller i en hafsvik. Vid Tschukotskoj-nos eller, enligt Wrangel, vid en föregående »helig udde», Swjatoinos (Serdzekamen?) förliste Ankudinows farkost. Manskapet räddades och fördelades på Deschnews och Alexejews båtar. Den 30/20 sept. sammandrabbade man med de vid kusten boende tschuktscherna, i hvilken strid Alexejew blef sårad. Kort derpå blefvo Deschnews och Alexejews kotscher åtskilda för att aldrig mer sammanträffa. Deschnew drefs omkring af storm och motvind ända in i oktober. Slutligen strandade hans fartyg i granskapet af floden Olutorsks mynning vid 61° n. br. Härifrån tågade han med sina 25 man till Anadyr. Man hade hoppats att vid dess nedre lopp träffa några infödingar, men trakten var obebodd, hvilket vållade inkräktarne stort bryderi, emedan de ledo brist på lifsmedel. Ehuru Deschnew sålunda ej kunde af infödingar erhålla någon förstärkning uti de helt säkert mycket små förråd af lifsmedel, som han fört med sig, lyckades han dock att draga sig fram i dessa trakter öfver vintern. Först följande sommar träffade man infödingar, af hvilka en stor skatt indrefs, men ej utan grymma strider. En simovie uppbyggdes på det ställe, der sedermera Anadyrski Ostrog anlades. Medan Deschnew dröjde här, bekymrad huru han, då båtarne voro sönderslagna, skulle kunna återvända till Kolyma eller finna en landväg dit, kom plötsligen 5 maj/25 april 1650 ett nytt parti jägare till hans vinterhydda. Berättelsen om öarna i Ishafvet och om floden Pogytscha, som skulle utfalla i hafvet tre eller fyra dagsresor bortom Kolyma, hade nämligen föranledt utsändandet af ytterligare en expedition under kosacken Staduchin. Denne afreste från Jakutsk i båtar den 15/5 juni 1647, öfvervintrade vid Jana, reste derifrån i slädar till Indigirka och byggde sig der åter båtar, med hvilka han rodde till Kolyma. Det är att märka, att Staduchin, just emedan han föredrog landvägen mellan Jana och indigirka för sjövägen, gick miste om upptäckten af den stora, i Ishafvet belägna ö, hvarom så mycket talats. Följande sommar (1649) seglade Staduchin åter utför floden Kolyma till hafvet och derpå längs dess kust under 7 dygn mot öster, utan att finna mynningen af den af honom sökta floden. Han återvände derför med oförrättadt ärende, medförande en hop hvalrosständer, hvilka sändes till Jakutsk såsom bilaga till ett förslag att utsända fångstmän till Ishafvet för jagt på dessa djur. Under tiden hade man genom berättelser af infödingar fått begrepp om Anadyrs rätta utlopp och lärt känna en landväg mellan dess och Kolymas flodområde. Åtskilliga kosacker och fångstmän anhöllo nu om rättighet att få slå sig ned vid Anadyr och skattlägga dervarande folkstammar. Det beviljades. Några infödingar tvungos att blifva vägvisare. Man begaf sig å stad under befäl af Simeon Motora och kom slutligen till Deschnews simovie vid Anadyr. Staduchin följde efter och tillryggalade vägen på sju veckor. Han kom dock snart i tvist med Deschnew och Motora, skilde sig derför ifrån dem och begaf sig till Penschinafloden. Deschnew och Motora byggde sig båtar vid Anadyr för anställande af vidare upptäcktsfärder, men den senare blef 1651 dödad under strid med infödingar, som kallades anauler. Dessa hade först bland alla folk vid norra Asiens Stilla-hafskust betalat jassak åt Deschnew, och han hade redan då kommit i strid med dem och utrotat en af deras stammar. År 1652 färdades Deschnew utför Anadyr till flodens mynning, hvarest han upptäckte en hvalrossbank, och hembragte derifrån hvalrosständer. Om upptäcktsrätten till denna hvalrossbank uppstod sedermera inför myndigheterna i Jakutsk en tvist mellan Deschnew och Selivestrow[44], och det är ur handlingarna rörande densamma, som Müller hemtat sin berättelse om Deschnews färd. Endast härigenom hafva enskildheterna af denna märkliga sjöresa blifvit räddade från fullkomlig glömska[45]. År 1653 lät Deschnew samla virke för att bygga fartyg, med hvilka han ärnade sjöledes hemföra samlade skatter till Kolyma, men han nödgades afstå derifrån af brist på nödiga materialier för båtarnes byggande och utrustning, hvarvid han tröstade sig med infödingarnes påstående, att hafvet icke alltid var lika isfritt som vid hans första färd. Nödtvungen dröjde han ännu ett år qvar vid Anadyr och företog 1654 en ny fångstfärd till hvalrossbanken, hvarest han träffade den förut nämnde Selivestrow. Han kom här i beröring med infödingarne (korjäker) och träffade bland dem en jakutisk qvinna, som hade tillhört Ankudinow. På frågan hvar hennes herre blifvit af, svarade hon, att Feodot och Gerasim (Ankudinow) hade dött af skörbjugg, och att deras följeslagare blifvit dödade, med undantag af några få, som räddat sig i båtar. Det tyckes, som om dessa längs kusten framträngt ända till Kamtschatka-floden. När nämligen Kamtschatka år 1697 eröfrades af Atlassow, så berättade infödingarne derstädes, att lång tid förut en Feodotow (förmodligen son af Feodot Alexejew) hade jemte några följeslagare bott hos dem och äktat deras qvinnor. De vördades nästan som gudar. Man trodde dem vara osårbara, ända tills de slogos sins emellan, då kamtschadalerna insågo sitt misstag och dödade dem[46]. Genom Deschnews, Staduchins och deras följeslagares resor hade man småningom fått reda på floden Anadyrs lopp och gjort bekantskap med der boende folkstammar. Men ännu återstod det att få närmare kännedom om de öar, som berättades vara belägna i Ishafvet, och man måste förvånas öfver de ytterliga svårigheter, hvilka mötte lösandet af denna, som det skulle tyckas, ytterst enkla geografiska uppgift. Orsaken var väl den, att de sibiriska sjömännen aldrig vågade aflägsna sig från kustens omedelbara granskap, en försigtighet som för öfrigt var ganska förklarlig i betraktande af deras farkosters dåliga beskaffenhet. Längs ishafsstranden tyckes deremot en ganska liflig sjöförbindelse egt rum mellan Lena och Kolyma, ehuru vi af dessa resor endast känna dem, hvilka på ett eller annat sätt gifvit anledning till juridiska förhandlingar eller varit förenade med synnerligen anmärkningsvärda faror och förluster. År 1650 sändes Andrej Goreloj sjövägen från Jakutsk för att skattlägga de stammar, som bodde vid Indigirkas källor och vid Moma, en biflod till Indigirka. Han kom lyckligen förbi Swjatoinos till Kromas utloppsvik, men här blef han instängd af is, med hvilken han dref ut till sjös. Efter att hafva drifvit omkring under tio dagar nödgades han öfvergifva fartyget, som snart krossades, och att till fots gå öfver isen i land. Den 22/12 november kom han till simovien Ujandino, hvarest under vintern hungersnöd var rådande, emedan de fartyg, som skulle föra lifsmedel till stället, hade antingen förlist eller nödgats vända; en anmärkning, som bevisar, att vid denna tid en regelbunden sjöfart egde rum utmed vissa delar af ishafskusten. Samma år reste kosacken Timofei Buldakow sjöledes från Lena till Kolyma för att öfvertaga kommandot i den kringliggande trakten. Han kom lyckligen till Kroma, men råkade der i besätt och dref till sjös. Han beslöt då att öfver isen söka nå land. Men det var ingen lätt sak. Isen, som redan var en half famn tjock, sprang plötsligen i tusen stycken, medan fartygen för en häftig vind drefvo allt längre och längre från stranden. Detta upprepades flere gånger. När slutligen hafvet åter frös till, öfvergåfvos fartygen, och man lyckades till sist, utmattade af hunger, skörbjugg, arbete och köld, nå land vid Indigirkas mynning. Berättelsen om Buldakows resa är så till vida ytterst märklig, som deri omtalas ett möte med tolf kotscher, fylda af kosacker, handlande och fångstmän, bestämda att resa, dels från Lena till floderna längre öster ut, dels från Kolyma och Indigirka till Lena, ett förhållande som visar huru liflig samfärdseln då var inom den ifrågavarande delen af Sibiriens Ishaf. Detta bestyrkes ytterligare genom en berättelse af Nikifor Malgin. Medan knes Iwan Petrowitsch Barjatinsky var wojwod i Jakutsk (1667–75), reste Malgin tillsammans med en handlande, Andrei Woripajew , sjöledes från Lena till Kolyma. Under denna färd fäste lotsen alla mans uppmärksamhet på en ö, belägen långt ut till sjös, vester om Kolymas mynning. Vid ett samtal härom, efter Malgins lyckliga framkomst till Kolyma, berättade en annan handlande, Jakob Wiätka, att en gång, då han med nio kotscher seglat mellan Lena och Kolyma, hade tre af dem blifvit af vinden drifna till denna ö, och att män, som blifvit sända i land derstädes, funnit spår af okända djur, men inga inbyggare. Alla dessa berättelser tyckas dock icke hafva tillvunnit sig full tilltro. I början på sjuttonhundratalet anstäldes derför nya undersökningar och nya färder. En kosack, Jakob Permakow, berättade, att han under en resa mellan Lena och Kolyma utanför Swjatoinos sett en ö, om hvilken han ej visste huruvida den var bebodd eller ej, och likaledes att utanför Kolymas mynning funnes en ö, som kunde ses från land. För att vinna visshet om uppgiftens sanningsenlighet utsändes en kosack, Merkurej Wagin. Tillsammans med Permakow reste han i maj månad 1712 i slädar, dragna af hundar, öfver isen från Swjatoinos till den midt emot liggande, af Permakow sedda ön. Man landsteg der, fann den obebodd och skoglös, samt bestämde dess omkrets till 9–12 dagsresor. Bortom denna ö såg Wagin en annan, hvilken han dock ej kunde nå af brist på lifsmedel. Han beslöt derför att vända för att nästa år bättre utrustad åter upptaga färden. Under hemvägen led man svår hungersnöd, och för att slippa förnya den farliga och besvärliga upptäcktsfärden mördade slutligen manskapet Permakow, Wagin och dennes son. Brottet upptäcktes, och den kännedom vi hafva om denna färd, under hvilken de Ny-sibiriska öarna första gången beträddes af europeer, grundar sig på de orediga upplysningar, som vunnos under förhöret med mördarne. Müller betviflar till och med hela historiens sanningsenlighet. De försök, som sedermera gjordes att nå dessa öar, dels till sjös 1712 af Wasilej Staduchin, dels med hundslädar år 1714 af Alexej Markow och Grigorej Kusakow, lemnade intet resultat. Tio år derefter förmådde »den gamla sagan» om öar i Ishafvet åter en Sin Bajorski Feodot Amossow till en expedition, med uppgift att skattlägga dervarande inbyggare, men han hindrades af is att nå sitt mål. Under vägen träffade han en fångstman, Ivan Willegin, som sade sig hafva, jemte en annan fångstman Grigorej Sankin, rest öfver isen till nämnda öar, från mynningen af floden Tschukotskaja. Han hade hvarken träffat folk eller skog, men väl öfvergifna hyddor. »Sannolikt sträckte sig detta land allt ifrån Janas mynning, förbi Indigirka och Kolyma, till den trakt, som bebos af schelagerna, en tschuktschisk folkstam». Han hade hört det af en schelag vid namn Kopai, i hvars hem han varit föregående år. För att till sjös nå detta land, måste man utgå från den kust, som schelagerna bebodde, emedan hafvet der var mindre istäckt. Då Amossow ej kunde nå sitt mål till sjös, reste han redan samma år, november 1724, dit öfver isen, men hans beskrifning af landet skiljer sig i mycket från hans föregångares, och Müller tyckes högeligen betvifla berättelsens sanningsenlighet [47]. På grund af en karta, upprättad af kosacköfversten Schestakow, som dock, enligt Müller, hvarken kunde läsa eller skrifva, finnes det nya landet infördt på Delisles och Buache’s karta, med tillägg att schelagen Kopai bott derstädes och der blifvit tillfångatagen af ryssarne. Detta är så till vida oriktigt, som Kopai ej bodde på någon ö utan på fastlandet och aldrig var fånge hos ryssarne, ehuru han, efter att 1723 och 1724 hafva betalt skatt till dem, ledsnade dervid och dödade några af Amossows folk, hvarefter man aldrig hörde af honom. Den oriktiga uppgiften om Kopai klandras skarpt af Müller, men den lärde akademikern begår dock det vida större felet, att han anser sig böra helt och hållet lemna de många berättelserna af fångstmän och kosacker om land och öar i Sibiriens Ishaf utan afseende. Alla dessa land äro derför utelemnade på Petersburger-akademiens år 1758 utgifna karta[48]. Den är i detta hänseende vida ofullständigare än det kartblad, som åtföljer Strahlenbergs bok[49]. Innan jag går att skildra den stora nordiska expeditionens färder, återstår ännu att redogöra för Kamtschatkas upptäckt. Af det föregående ser man, att Kamtschatka nåddes redan af några bland Deschnews följeslagare, men deras vigtiga upptäckt blef helt och hållet okänd i Moskwa. Dock nämnes Kamtschatka redan i berättelsen om Evert Ysbrants Ides’ beskickning till Kina 1692–95[50]; underrättelserna derom hade troligen erhållits af de vidt och bredt kringströfvande infödingarne i Sibirien. Dessa berättelser voro dock ytterst ofullständiga, och man anser derför Wolodomir Atlassow, piätidesätnik (d.v.s. befälhafvare för femtio man) i Anadyrsk, såsom Kamtschatkas egentlige upptäckare. Medan Atlassow var befälhafvare i Anadyrsk, utsände han år 1696 kosacken Lucas Semenow Sin Morosko med 16 man för att skattlägga de söder ut boende folkstammarne. Uppdraget utfördes, och vid sin återkomst berättade Morosko, att han ej allenast varit hos korjäkerna, utan äfven framträngt ända till närheten af Kamtschatkafloden, samt att han bemäktigat sig en kamtschadalisk ostrog och der funnit några manuskript på ett okändt språk, hvilka, enligt senare erhållna upplysningar, härrörde från japaneser, som strandat på Kamtschatkas kust[51]. Det var den första erinran, som Sibiriens eröfrare erhöllo om granskapet med Japan. Året derpå följde Atlassow sjelf med en större styrka den väg, Morosko banat, och trängde fram till Kamtschatkafloden, hvarest han, till tecken att han tagit landet i besittning, uppreste ett kors med en inskrift, som i svensk öfversättning lyder: År 7205 (d.v.s. 1697) den 13 juli blef detta kors upprest af piätidesätniken Wolodomir Atlassow och hans följeslagare, 55 man. Atlassow byggde derpå vid Kamtschatka-floden en simovie, som sedermera befästades och erhöll namnet Werchni Kamtschatskoj Ostrog. Härifrån utbredde ryssarne sitt välde öfver landet, dock icke utan motstånd, som fullständigt bröts först genom det grymma undertryckandet af upproret 1730. År 1700 reste Atlassow till Moskwa, medförande en japanes, som tagits till fånga, sedan han förlist vid Kamtschatkas kust, och den insamlade tributen, som bestod uti skinn af 3200 soblar, 10 sjöuttrar, 7 bäfrar, 4 uttrar, 10 gråa räfvar och 191 röda räfvar. Han mottogs nådigt samt återsändes som befälhafvare för kosackerna i Jakutsk, med order att fullborda Kamtschatkas eröfring. Ett afbrott inträffade dock för någon tid i Atlassows krigare- och upptäckarebana till följd deraf, att han under återfärden till Jakutsk plundrade ett ryskt, med kinesiska varor lastadt fartyg, en biomständighet som kan förtjena anföras för att belysa karakteren hos denne Kamtschatkas Pizarro. Han lösgafs först år 1706 och återfick då sitt befäl i Kamtschatka, med sträng befallning att afstå från alla godtyckligheter och våldsamheter och att göra sitt bästa för upptäckande af nya länder. Den första delen af denna order lydde han dock föga, hvilket gaf anledning till upprepade klagomål[52] och uppror bland de redan förut tygellösa kosackerna. Slutligen blefvo år 1711 Atlassow och åtskilliga andra af befälhafvarne mördade af sina egna landsmän. För att försona detta brott, och kanske för att komma något längre undan rättvisans arm, företogo sig mördarne, Anziphorow och Ivan Kosirewskoj[53], att underkufva den ännu ej eröfrade delen af Kamtschatka och de tvenne nordligaste af de Kurilska öarna. Ytterligare upplysningar om länderna söder ut fick man genom några japaneser, som 1710 strandat på Kamtschatka. Till en början hade man alltid för att komma till Kamtschatka tagit den besvärliga omvägen öfver Anadyrsk. Men år 1711 erhöll befälhafvaren i Ochotsk Sin Bojarski Peter Guturow af den energiske befordraren af upptäcktsfärderna i östra Sibirien, wojwoden i Jakutsk Dorofej Trauernicht , befallning att från Ochotsk sjövägen resa till Kamtschatka. Men denna färd kunde ej blifva utaf, emedan det vid den tiden i Ochotsk hvarken fans sjögående båtar, sjöfolk eller ens män förtroliga med kompassens bruk. Några år derpå afsände guvernören furst Gagarin till nämnda stad Iwan Sorokaumow med 12 kosacker för att anordna denna resa. I brist på fartyg och sjömän kunde den dock ej heller nu företagas, och sedan Sorokaumow stält till stor oreda, blef han af myndigheterna på stället fängslad och återsänd till guvernören. Nu befalde Peter I, att man bland fångna svenskar skulle uppsöka folk, bekanta med sjöväsendet, och sända dem till Ochotsk. De skulle bygga en båt derstädes och, försedda med en kompass, resa jemte några kosacker sjöledes till Kamtschatka och komma åter[54]. Så kom sjöfarten på Ochotska hafvet till stånd. Bland svenskar, som öppnat den, nämnes Henrik Busch[55], enligt Strahlenberg en svensk korporal, som förut varit skeppstimmerman. Enligt Müller, som ännu år 1736 träffade honom i Jakutsk, var han född i Hoorn i Holland, hade derpå flerstädes tjenat som matros samt slutligen som ryttare bland svenskarne, tills han blef fången vid Viborg 1706. Om sin första resa öfver Ochotska hafvet berättade han för Müller följande: Efter ankomsten till Ochotsk hade man byggt ett fartyg, snarlikt de lodjor som begagnas i Archangel och Mesen för fart på Hvita hafvet och till Novaja Semlja. Fartyget var starkt, längden 8½ famnar, bredden 3 famnar, djupet, då fartyget var lastadt, 3½ fot. Första resan skedde i juni 1716. Man började segla längs kusten mot nordost, men en ogynsam vind dref fartyget, nästan mot sjöfararnes vilja, tvärs öfver hafvet till Kamtschatka. Det första land man såg var en udde, som skjuter ut norr om floden Tigil. Till följd af obekantskap med kusten dröjde man att landstiga. Under tiden inträffade en kastning i vinden, som dref fartyget tillbaka mot Ochotska kusten. Sedan vinden åter blifvit gynsam, vände man och ankrade nu lyckligen vid Tigil. Folk, som sändes i land, funno husen öde. Af förskräckelse för det stora fartyget hade nämligen kamtschadalerna rymt till skogarne. Man seglade vidare längs kusten söder ut och landsteg flerstädes för att träffa folk, men länge förgäfves, tills man slutligen fick fatt på en kamtschadal-flicka, som samlade ätbara rötter. Med henne till vägviserska funno de snart boningar och äfven kosacker, som voro utsända för upptagande af skatt. Man öfvervintrade vid floden Kompakowa. Under vintern uppkastade sjön en hvalfisk, hvilken i kroppen hade en harpun af europeiskt arbete och med latinska bokstäfver. Fartyget lemnade vinterhamnen i medlet af maj (n. st.) 1717, men råkade på isfält, bland hvilka det kom i besätt under fem och en half veckor. Härigenom blef stor brist på lifsmedel. I slutet af juli kom man åter till Ochotsk. Från denna tid har en regelbunden sjöförbindelse egt rum mellan denna stad och Kamtschatka. Befälhafvare under första resan öfver Ochotska hafvet var kosacken Sokolow[56]. Af hvad jag anfört framgår, att man, tack vare fångstmännens och kosackernas lust för äfventyrliga upptäcktsfärder, vid sjuttonhundratalets början hade en i hufvudsaken riktig uppfattning om landfördelningen och flodernas lopp i nordöstra delen af Asien. Men till följd af obekantskap med eller tvifvel på Deschnews upptäckter var man fortfarande i ovisshet, huruvida ej Asien längst i nordost sammanhängde med Amerika genom ett smalt näs, på samma sätt som med Afrika eller som Norra och Södra Amerika med hvarandra, en åsigt som, till följd af det hos menniskan inneboende omedvetna behofvet att generalisera och önskan att få en förklaring, huru befolkningen utbredt sig från den gamla till den nya verlden, länge med ifver försvarades[57]. Så vidt man känner, hade dessutom ingen, vare sig europe eller inföding, utsträckt sina jagtfärder ända till Asiens nordligaste udde, till följd hvaraf det läge, man för densamma antog, endast berodde på lösa förmodanden. Det var t. ex. möjligt, att Asien i norr sträckte sig med en udde ända till polens granskap, eller att ett bredt näs mellan Pjäsina och Olenek sammanband den kända delen af denna verldsdel med en asiatisk polarkontinent. Ej heller hade man från hela den ofantliga sträckan mellan Ob-flodens utlopp och Japan någon enda verklig ortbestämning eller geografisk mätning, och man sväfvade i fullkomlig ovisshet om det inbördes läget af ryssarnes ostligaste besittningar å ena sidan och Japan å den andra[58]. Det var svårt att få ryssarnes kartor att stämma med portugisernas och holländarnes på den punkt, der de olika folkens upptäckter berörde hvarandra, hvilket ock var ganska naturligt, enär man vid den tiden vanligen gaf Sibirien en 1700 kilometer för ringa utsträckning i öster och vester. För att få reda härutinnan, för att fylla den stora lucka, som fortfarande fans i kännedomen om den af menniskor först bebodda verldsdelen och kanske framför allt för inledande af nya handelsförbindelser och upptäckande af nya handelsvägar, anordnade Peter den store under de senaste åren af sin lefnad en af de mest storartade geografiska expeditioner, som historien har att uppvisa. Den kom dock först efter hans död till utförande och fortgick sedan under en följd af år i så stor skala, att hela folkstammar sägas hafva blifvit utarmade genom den svåra skjutsskyldighet man för dess skull ålade invånarne i Sibiriens ödemarker. Numera sammanfattas dess många olika afdelningar vanligen under namnet »den stora nordiska expeditionen». Genom Berings, Müllers, Gmelins, Stellers, Krascheninnikoffs m. fl:s skrifter har denna expedition för alla tider förvärfvat ett betydande rum, ej allenast i geografiens utan äfven i etnografiens, zoologiens och botanikens historia, och ännu i dag måste forskaren, då fråga blir om norra Asiens naturförhållanden, återgå till dess arbeten. Jag vill derför, innan jag afslutar detta kapitel, med några ord redogöra för dess hufvuddrag. [bild] Den stora nordiska expeditionen inleddes med »den första expeditionen till Kamtschatka». Befälhafvare för denna var dansken Vitus Bering, som åtföljdes af löjtnanten Morten Spangberg, äfven dansk till börden, och Alexei Tschi. rikow De lemnade S:t Petersburg i februari 1725 och togo landvägen öfver Sibirien, medförande nödiga förråd för att i Kamtschatka kunna bygga och utrusta det fartyg, med hvilket de skulle göra sin upptäcktsfärd. Öfver trenne år åtgingo till denna resa eller rättare detta geografisktvetenskapliga fälttåg, hvarvid man för transport af förråden och det skeppsbyggnads-material, som måste från Europa medtagas, begagnade floderna Irtisch, Ob, Ket, Jenisej, Tunguska, Ilim, Aldan, Maja, Judoma och Urak. Först den 15/4 april 1728 kunde man påbörja byggandet af fartyget vid Nischni Kamtschatskoj Ostrog, redan den 21/10 juli gick det af stapeln, och den 31/20 i samma månad kunde Bering börja sin egentliga färd. Han seglade mot nordost längs Kamtschatkas kust och kartlade densamma. Den 19/8 augusti träffade han vid 64°30′ n. br. tschuktscher, hvilka då ännu bland ryssarne hade rykte för okufligt mod och vildhet. Först kom en af dem till fartyget, simmande på två uppblåsta sälskinn, »för att efterhöra hvad ändamålet var med skeppets ditkomst»; derpå lade deras skinnbåt till. Man samspråkade med dem medelst en korjäkisk tolk. Den 21/10 augusti upptäcktes S:t Lawrence-ön, och den 26/15 augusti seglade man vid 67° 18′ förbi Asiens nordöstra udde och iakttog, att kusten derifrån vänder sig mot vester, såsom tschuktscherna förut förklarat. Med anledning häraf ansåg sig Bering hafva löst sin uppgift att utreda, huruvida Asien och Amerika voro åtskilda, och han beslöt nu att vända, »dels emedan man vid fortsatt färd längs kusten kunde möta is, från hvilken det ej vore så lätt att komma lös, dels för dimmorna, som redan börjat infinna sig, dels ock emedan det vore omöjligt att, om man dröjde längre i dessa trakter, samma sommar hinna åter till Kamtschatka. Det kunde ej ifrågakomma att tillbringa vintern vid Tschuktsch-halföns kust, emedan det vore att utsätta sig för en säker undergång, antingen genom att förlisa mot den öppna okända kustens skarpa klippor, eller omkomma till följd af brist på bränsle, eller slutligen dö för de vilda okufvade tschuktschernas händer.» Den 1 okt./20 sept. återkom fartyget till Nischni Kamtschatskoj Ostrog[59]. Det var under denna färd, som det sund, hvilket skiljer Asien och Amerika och som sedan erhållit namnet Beringssund, anses hafva blifvit upptäckt. Men det är numera kändt, att denna upptäckt egentligen tillkommer den käcke fångstmannen Deschnew, som 80 år förut genomseglat detsamma. Jag förmodar derför, att den geografiska verlden skall med nöje upptaga förslaget att jemte Berings namn fästa Deschnews vid denna del af vårt jordklot, hvilket kan ske derigenom, att man, i stället för det i många hänseenden olämpliga och vilseledande namnet Ostkap, benämner Asiens ostligaste udde Kap Deschnew. Åtskilliga berättelser af kamtschadalerna om ett stort land mot öster på andra sidan hafvet förmådde Bering att följande året segla å stad för att utreda huru det förhöll sig härmed. Till följd af ogynsamma vindar lyckades han ej uppnå Amerikas kust, utan återvände med oförrättadt ärende, hvarpå han seglade till Ochotsk, dit han ankom den 3 aug./23 juli 1729. Härifrån begaf han sig oförtöfvadt till S:t Petersburg, som nåddes efter en resa af sju månader och nio dagar. I kartverk utgifna under Berings frånvaro, till en del genom svenska officerare som återvändt från fångenskapen i Sibirien[60], hade man gifvit åt Kamtschatka en så lång utsträckning åt söder, att denna halfö sammanföll med den nordligaste af de stora Japanska öarna, Jesso. Afståndet mellan Kamtschatka och det varurika Japan skulle således vara helt obetydligt. Detta granskap tycktes ytterligare bekräftadt derigenom, att åter ett japanskt fartyg, bemannadt med 17 man och lastadt med silke, ris och papper, i juli 1729 strandade på Kamtschatka söder om Awatschabay. I närheten af landningsstället fans, jemte ett antal infödingar, en liten afdelning kosacker, under befäl af Andreas Schtinnikow. Denne mottog i början några presenter af de skeppsbrutna, men drog sig sedan tillbaka från strandningsstället. Då japaneserna med anledning häraf i sina båtar rodde vidare längs kusten, gaf Schtinnikow befallning att i en bajdar förfölja dem och att döda alla utom tvenne. Det grymma dådet verkstäldes, hvarpå ogerningsmännen bemäktigade sig varorna och sönderslogo båten för att erhålla det jern, med hvilket dess bräder voro hopfogade. De tvenne japaneser, som blifvit skonade, fördes till Nischni Kamtschatskoj Ostrog. Här blef Schtinnikow fängslad och hängd för sitt dåd. Japaneserna sändes till Petersburg, der de fingo lära sig ryska språket och blefvo omvända till kristendomen, hvaremot de i sin ordning lärde några ryssar japanesiska. De dogo mellan 1736 och 1739. Båda voro från Satsuma; den äldre, Sosa, hade varit handelsman, och den yngre, Gonsa, var son till en lots. Deras fartyg hade varit bestämdt till Osaka, men en storm hade fört det ur dess kurs, hvarpå de under sex månader drifvit omkring på hafvet, tills de strandade med så olycklig påföljd för större delen af besättningen[61]. Denna sorgliga händelse var en ytterligare erinran derom, att mycket ännu var ogjordt i afseende på nordöstra Asiens geografi. Dessutom hade Berings Kamtschatkaexpedition icke lemnat någon upplysning om läget af Asiens nordspets eller om den midt emot Kamtschatka liggande delen af Amerika. En mängd sårande tvifvel tyckas dessutom blifvit framkastade rörande riktigheten af iakttagelserna under Berings första resa. Allt detta förmådde honom att väcka förslag om »fortsättning», hvarjemte han erbjöd sig att, tillsammans med sina forna följeslagare Spangberg och Tschirikow, öfvertaga ledningen af den sjöexpedition, som för lösningen af de uppkastade frågorna borde afgå från Kamtschatka, dels mot öster för att utröna läget af Asiens ostkust i förhållande till Amerikas vestkust, dels mot söder för att sammanbinda vest-europeernas och ryssarnes forskningsområden. Den kejserliga senaten, amiralitetskollegiet och vetenskapsakademien erhöllo i uppdrag att närmare utveckla denna plan och bringa den i verkställighet. Med afseende å det sätt, hvarpå uppdraget utfördes, får jag hänvisa till Müllers ofta anförda arbete, äfvensom till en uppsats af von Baer: Peters des Grossen Verdienste um die Erweiterung der geographischen Kenntnisse (Beiträge zur Kenntniss des Russischen Reiches, B. 16, S:t Petersburg 1872). Här kan jag blott nämna, att det var företrädesvis genom senatsekreteraren Kirilows aldrig tröttnande intresse för företaget, som detsamma erhöll den utveckling, att det kanske kan sägas vara den största vetenskapliga expedition, som någonsin utgått från något land. Det beslöts, att man med ens skulle ej allenast utreda Sibiriens utsträckning mot norr och öster, utan äfven undersöka dess hittills nästan okända etnografiska och naturhistoriska förhållanden. För detta ändamål delades den stora nordiska expeditionen i följande afdelningar: 1. En expedition, som skulle från Archangel afgå till Ob[62]. För denna expedition användes två kotscher, »Ob» och »Expedition», 52½ fot långa, 14 fot breda och 8 fot djupgående, hvardera bemannad med 20 man. Fartygen, hvilka stodo under befäl af löjtnanterna Paulow och Murawjew , lemnade Archangel den 15/4 juli 1734. Första sommaren kommo de endast till Mutnoi Saliw i Kara-hafvet, derifrån vände de till Petschora och öfvervintrade vid Pustosersk. Följande året bröto de upp i juni, men kommo ej heller nu längre än 1734. Den ogynsamma utgången tillskrefs fartygens oduglighet för färder i Ishafvet, till följd hvaraf amiralitetskollegiet lät för expeditionen bygga två andra, 50 till 60 fot långa båtar, som stäldes under befäl af Skuratow och Suchotin, hvarförutom Murawjew ersattes af Malygin . Med de gamla fartygen seglade den sistnämnde den 7 juni/27 maj 1736 utför Petschora-floden, vid hvars mynning »Expedition» förliste. Utan att låta afskräcka sig häraf, lät Malygin manskapet gå om bord på det andra fartyget, med hvilket man under stora faror och svårigheter trängde fram bland drifis till ön Dolgoj. Här träffade man den 18/7 aug. de nya, från Archangel utsända fartygen. Suchotin sändes nu tillbaka till Archangel om bord på »Ob»; Malygin och Skuratow seglade med de nya fartygen till Kara-floden och öfvervintrade der. Manskapet led under vintern 1736– 1737 endast obetydligt af skörbjugg, som botades med i trakten växande antiskorbutiska växter. Islossningen i Karafloden inträffade redan den 12/1 juni, men så mycket is dref fortfarande omkring i hafvet, att man först den 14/3 juli kunde bryta upp. Den 4 aug./24 juli kastade man ankar i det sund, som jag benämnt Malygin-sundet. Här uppehöllos fartygen af motvind i 25 dagar. Derpå seglade man vidare kring en udde, som samojederna kalla Jalmal, uppför Ob-viken till Ob-flodens utlopp, som nåddes den 22/11 sept. 1737, och härifrån gick man uppför floden till Soswa, der fartygen lades i vinterqvarter. Manskapet fördes till Beresow. Malygin återvände till Petersburg, efter att hafva gifvit löjtnant Skuratow och understyrman Golowin i uppdrag att följande år återföra fartygen till Dwina. De ankommo dit först i augusti 1739. Äfven återresan medtog således två år och var förenad med många mödor och faror. Tillsammans hade således sex år åtgått för fram- och återresan mellan Archangel och Ob, då det nu ej skulle medföra någon svårighet att göra den på en enda sommar. Genom Malygins och Skuratows färder, äfvensom genom en landresa, som geodeten Selifontow under juli och aug. 1736 företog med renar längs vestkusten af Jalmal och derpå med båt till Beli Ostrow, blefvo Jalmal och sydkusten af nämnda stora ö kartlagda, efter hvad det tyckes temligen riktigt[63]. 2. En expedition, som från Ob skulle segla till Jenisej. För denna lät Bering i Tobolsk bygga en dubbelslup, »Tobol», af 70 fots längd, 15 fots bredd och 8 fots djupgående. Fartyget hade två master, var försedt med två små kanoner och bemannadt med 53 man, deribland en geodet och en prest. Befälhafvare var löjtnant Owzyn. Man afreste i sällskap med flere små proviantfartyg från Tobolsk den 26/15 maj 1734 och ankom till Ob-viken genom flodens ostligaste utloppsarm den 30/19 juni. En storm skadade här proviantfartygen. Af virket till det fartyg, som lidit mest, uppfördes vid 66° 36′ n. br. ett magasin, i hvilket provianten från de obrukbara fartygen nedlades. Sedan dessa arbeten blifvit afslutade, seglade man vidare, men till följd af ogynsamma vindar och grundt farvatten gick det långsamt framåt, så att man den 17/6 aug. endast hunnit till 70°4′ n. br. Härifrån vände man åter till Obdorsk, som nåddes den 15/4 sept. Sju dagar derpå belades Ob med is. Följande vår återupptogs färden. Den 17/6 juni 1735 kom man till det föregående år upprättade magasinet. I början hindrades man af is, men den 31/20 juli bröt denna upp, och farvattnet blef rent. Nu hade manskapet begynt lida så starkt af skörbjugg, att endast 17 man af 53 voro friska; Owzyn vände derför åter för att i Tobolsk aflemna sina sjuka. Den 17/6 okt. anlände han till denna stad, och kort derpå frös floden. Owzyn reste nu till Petersburg för att sjelf aflägga berättelse om sina misslyckade resor och afgifva förslag till åtgärder, som borde vidtagas för att tillförsäkra bättre framgång åt nästa års företag. Hans förslag i det hänseendet gick hufvudsakligast ut på att i Tobolsk bygga ett nytt fartyg, hvilket under den farliga resan skulle åtfölja »Tobol» och bereda det större trygghet. Detta godkändes af amiralitetskollegiet, men fartyget hann ej blifva färdigt till sommaren 1736, hvarför detta års färd företogs på samma sätt som de föregående årens, och med samma utgång. Först 1737 blef det nya fartyget färdigt. Det kom med skeppsbyggmästaren Koschelew och styrman Minin den 16/5 juni till Obdorsk, hvarest Owzyn tog befälet öfver detsamma, öfverlemnade det gamla till Koschelew och anträdde så sin fjerde resa utför Ob-viken. Denna gång gick det bättre. Efter att hafva seglat förbi Gyda-bugten, kom man, utan att möta några svårare ishinder, den 27/16 augusti till Kap Mattesol och den 12/1 sept. till ett på Jenisejs strand vid 71°33′ genom myndigheternas försorg för expeditionen uppfördt magasin. Jenisej tillfrös den 21/10 oktober. Fyra år hade således åtgått för Owzyn att lösa sin uppgift, men det lider knappast något tvifvel, att om han ej hade vändt så tidigt på året, och om han haft tillgång till ångkraft eller åtminstone till ett nutida segelfartyg, så skulle han på några veckor kunnat från Ob segla till Jenisej. Det är i alla fall Owzyns ihärdighet, som man till stor del skyller kartläggningen af Ob-viken, Tas- och Gydabugterna [64]. 3. Resor från Jenisej mot Taimur-udden. Vintern 1738 kallades Owzyn och Koschelew till Petersburg för att der stå till rätta med anledning af en från deras underordnade inlemnad klagoskrift[65]. I stället fick Minin öfvertaga ledningen af expeditionen, hvilken skulle söka framtränga vidare öster ut längs Ishafvets kust. De tvenne första somrarna, 1738 och 1739, kunde Minin icke komma längre än till de nordligaste simovierna vid Jenisej. Men 1740 lyckades han, efter hvad det tyckes i temligen isfritt vatten, att vid Taimur-halföns vestkust nå 75°15′ n. br. Här vände han den 1 sept./21 aug. för »ogenomtränglig» is, men hufvudsakligast till följd af den sena årstiden. Den föregående vintern hade Minin afsändt sin styrman Sterlegow i slädar för att upptaga kusten. Han nådde den 25/14 april 75°26′ n. br. och uppreste der, på en i hafvet utspringande klippa, en stenvård. Öppna ställen tyckas flerstädes hafva funnits i det utanför liggande hafvet. Man återvände med anledning af snöblindhet och rastade under återfärden en tid i en vid floden Pjäsina belägen simovie, hvars tillvaro bevisar huru långt de ryska fångstmännen sträckt sina färder[66]. 4. Resa från Lena mot vester. Den 11 juli/30 juni 1735 afgingo två expeditioner från Jakutsk på hvar sin dubbelslup, beledsagade af en mängd proviantbåtar. Den ena af dessa dubbelslupar skulle afgå mot öster under befäl af löjtnant Lassinius. Jag skall längre fram redogöra för hans resa. Den andra stod under befäl af löjtnant Prontschischew , som hade till uppgift att från Lena afgå mot vester, om möjligt till Jenisej. Resan utför floden gick lyckligt och angenämt. Floden var 4 till 9 famnar djup, och vid dess af björk och barrträd omgifna stränder funnos en mängd tält och boningshus, hvilkas invånare voro sysselsatta med fiske, hvarigenom flodomgifningarna fingo ett lifligt och behagligt utseende[67]. Den 13/2 aug. kom man till utloppet af floden, hvilken här delar sig i fem armar, af hvilka den ostligaste valdes för nedseglingen till Ishafvet. Här skulle de båda sjöfararne skiljas. Prontschischew uppehölls vid mynningen till den 25/14 aug. Derpå seglade han öfver 1½ till 2½ famnars vatten längs stranden rundt om de öar, som bildas af Lenas mynningsarmar. Den 6 sept./26 aug. fälde han ankar i Oleneks mynningsvik. Ett stycke uppför denna flod träffades några boningshus, som fångstmän uppbyggt för att användas under sommarjagt. Dessa inreddes för vintern, hvilken förflöt lyckligt. Den 2 juli/21 juni egde islossningen rum vid vinterqvarteret, men i hafvet utanför låg isen qvar till den 14/3 augusti, och först då kunde Prontschischew gå till sjös. Kursen stäldes mot nordost. Den 24/13 augusti nåddes Chatanga. På stranden vid 74°48′ träffades en stuga, i hvilken fans nyss bakadt bröd och några hundar, och som derför tycktes tillhöra några för tillfället frånvarande ryska jägare. Under seglatsen vidare längs kusten kom man, efter att hafva farit förbi tvenne i landet inskjutande bugter, till en vik, hvilken man med orätt ansåg för Taimur-flodens mynning. Bland skälen för detta antagande nämnes den massa måsar, som i denna trakt kringsvärmade fartyget. Viken var täckt med fast is, »som väl aldrig bryter upp»; och från kusterna sträckte sig ut åt hafvet breda isfält, på hvilka isbjörnar syntes. Den 31/20 aug. omringades fartyget vid 77° 29′ n. br. plötsligt af så stora ismassor, att det ej kunde röra sig vidare och löpte i hvarje ögonblick fara att krossas. Man beslöt derför att vända, men till en början omöjliggjordes detta genom fullständig vindstilla, hvarjemte en isskorpa bildade sig på öppna ställen mellan drifisstyckena. Om den angifna bredden är riktig, låg vändpunkten helt nära Asiens längst mot norr utskjutande udde. Med ett bättre fartyg och framför allt med hjelp af ånga hade Prontschischew helt säkert lyckats fullfölja kringseglingen. Hvad den obrutna isen beträffar, som flere gånger omtalas i hans berättelse, så bör detta uttryck sannolikt tolkas som temligen tätt packade drifisband. Många gånger under mina arktiska resor har jag seglat igenom isband, som, iakttagna från båt några hundra alnar från deras kant, rapporterats som ofantliga obrutna isfält. Den 5 sept./25 aug. uppstod en häftig nordanvind, som dref fartyget med omgifvande isfält mot söder. De resande förtviflade om sin räddning, men vindstötarne skingrade isen, så att fartyget åter blef fritt och kunde segla till Chatanga-mynningen, som dock redan var isbelagd. Man nödgades derför fortsätta mot Olenek, hvars mynningsvik nåddes den 8 sept./28 aug. I granskapet af den hamn, dit de ärnade sig, drefvo de till följd af motvind och drifis ytterligare omkring under sex dagar, utsatta för köld och väta samt utmattade genom ansträngningar och umbäranden af alla slag. Prontschischew, som redan förut varit sjuk, dukade den 10 sept./30 aug. under för sjukdomen, till stor sorg för manskapet, af hvilket han var mycket afhållen. Styrmannen Tscheljuskin öfvertog nu befälet. Den 14/3 september lyckades han föra fartyget in i Olenek-floden. På dess strand begrofs Prontschischew med all den högtidlighet, som omständigheterna medgåfvo. Vid Prontschischews sorgliga öde är fästadt ett i de arktiska forskningsfärdernas historia ensamt stående intresse. Han var nygift, då han började sin resa. Den unga hustrun följde honom på hans färd, deltog i hans faror och mödor, öfverlefde honom blott ett par dagar och hvilar nu vid hans sida i grafven på Ishafvets öde kust. Den 9 okt./28 sept. tillfrös Olenek, och vintern blef ganska svår för Tscheljuskin och hans följeslagare. Följande sommar återvände de till Jakutsk, öfvertygade om omöjligheten att kringsegla Asiens nordspets, och då Bering ej mer fans i nämnda stad afreste Tscheljuskin till S:t Petersburg för att afgifva muntlig redogörelse för Prontschischews färder. Amiralitets-kollegiet gillade dock ej Tscheljuskins åsigter, utan ansåg, att ännu ett försök borde göras till sjös, men om äfven detta misslyckades, skulle man genom färder till lands kartlägga kusten. Till utförande af detta sista försök att från Lena sjöledes nå Jenisej utsågs löjtnanten Chariton Laptew. Laptew, beledsagad af en mängd smärre proviantfartyg, lemnade Jakutsk den 20/9 juli 1739 och nådde den 31/20 juli Lenas utloppsarm Krestowskoj, vid hvilken han på en i hafvet utspringande punkt uppbyggde ett högt signaltorn, ett af de få byggnadsmonument som finnas vid Asiens nordkust, och som derför äfven omtalas af efterföljande resande i dessa trakter. Härifrån seglade han längs kusten förbi Oleneks mynningsvik och förbi en stor bugt, som han, af hvad anledning känner jag ej, benämnde med det rent svenska namnet Nordvik. Denna bugt var ännu betäckt med obruten is. Efter att i Chatanga-bay hafva råkat i besätt under några dagar, kom man den 31/20 augusti till Kap Taddæus, der fartyget den följande dagen ankrade vid 76°47′ n. br. På uddens yttersta spets byggdes ett signaltorn, och härifrån utsändes geodeten Tschekin att undersöka det kringliggande landet och Tscheljuskin för att uppsöka Taimur-flodens utlopp. Några geodetiska arbeten kunde Tschekin för dimma ej utföra. Tscheljuskin åter berättade, att någon flodmynning ej fans i granskapet, samt att hela bugten och det utanför liggande hafvet var, så långt ögat kunde nå, täckt af obruten is. Detta förmådde Laptew att vända. Efter många svårigheter bland isen kom han den 7 sept./27 aug. till utloppet af floden Bludnaja i Chatanga. Här tillbragtes vintern bland en stam på stället bosatta tunguser, hvilka icke egde några renar och derför voro bofasta. De använde hundar till dragdjur och tyckas hafva fört ett lefnadssätt snarlikt kust-tschuktschernas. På våren sändes Tschekin att kartlägga kusten mellan Taimur och Pjäsina. I trettio hundslädar och åtföljd af en med 18 renar[68] nomadiserande tungus, reste han öfver landet till Taimur-floden, följde dess lopp till hafvet och sedan hafskusten mot vester under en sträcka af 100 verst. Brist på proviant och hundfoder nödgade honom att vända. Sjelf ville nu Laptew, öfvertygad som han var om omöjligheten att kringsegla Asiens nordspets, återföra sitt fartyg och det mesta af sina förråd till Lena. Efter att med stor fara och svårighet hafva färdats utför floden till Ishafvet den 10 aug./30 juli, kom fartyget den 24/13 augusti i besätt och krossades bland isstyckena, enligt uppgift på en rysk karta utgifven år 1876 af Hydrografiska departementet i Petersburg, på ostkusten af Taimur-halfön vid 75°30′ n. br. Sex dagar derpå inträffade en stark frost, så att tunn is bildade sig mellan drifisblocken. Några våghalsar gingo öfver de svagt sammanfrusna isbitarne i land. Tre dagar derefter kunde Laptew sjelf jemte det öfriga manskapet lemna fartyget. Flere mellan dem och deras gamla vinterläger liggande strömmar, som ännu ej tillfrusit, hindrade dem dock att genast gå vidare. Man sökte skydd mot kölden genom att gräfva gropar i den frusna marken och i dem turvis lägga sig den ene öfver den andre. Dagligen sändes manskapet till fartyget för att afhemta så mycket som möjligt af der qvarlemnade lifsmedel, men den 10 sept./30 aug. bröt isen åter upp och förde den öfvergifna farkosten ut till sjös. Den 2 okt./21 sept. hade strömmarne ändtligen frusit så mycket, att återfärden kunde anträdas till förra årets, öfver 500 kilometer aflägsna vinterbostad. Vandringen genom den öde, af menniskofot kanske aldrig förut beträdda tundran var förenad med ytterliga besvärligheter, och det dröjde 25 dagar, innan Laptew och hans folk åter fingo hvila ut i en uppvärmd stuga och erhöllo varm mat. Tolf man omkommo af köld och utmattning. Laptew beslöt nu att dröja här under vintern och följande vår öfver tundran gå till Jenisej, der han hoppades finna magasiner med lifsmedel och ammunition. Men ej heller nu blef han overksam. Han ville nämligen ej återvända, innan kartläggningsarbetet var fullständigt afslutadt. I brist på fartyg skulle detta ske landvägen. En del obehöfligt manskap sändes derför om våren öfver tundran till Jenisej, och de öfriga fördelades i tre partier under Laptew sjelf, Tschekin och Tscheljuskin, hvilka skulle kartlägga hvar sin del af kusten mellan Chatanga och Pjäsina samt derpå mötas vid Jenisej. Dessa färder gingo lyckligt; man for flere gånger, efter hvad det tyckes utan allt för stora svårigheter, öfver den öde tundran mellan Chatanga och Taimur-floden, upptäckte Taimur-sjön och kartlade betydliga sträckor af kusten. Men då alla åter i medlet af augusti voro församlade vid Dudino, befans det, att sjelfva nordspetsen af Asien ännu ej var kringgången och kartlagd. Detta skedde 1742 af Tscheljuskin under en ny slädfärd, hvars enskildheter äro endast ofullständigt kända, tydligen derför att man ända till senaste tider betviflat Tscheljuskins uppgift, att han verkligen nått Asiens nordligaste udde. Något tvifvel härom kan dock efter Vegas färd ej mer ifrågakomma[69]. 5. Resor från Lena mot öster. Befälet öfver dessa fördes af löjtnant Lassinius och efter dennes död af löjtnant Dmitri Laptew. För Lassinii färd var en dubbelslup byggd i Jakutsk. Såsom jag ofvanför nämnt, lemnade han denna stad, åtföljd af åtskilliga lastbåtar, samtidigt med Prontschischew, och båda seglade tillsammans utför Lena till dess mynning. Redan den 20/9 augusti kunde Lassinius härifrån segla vidare mot öster. Fyra dagar derefter stötte han på så mycken drifis, att han nödgades lägga till vid mynningen af en flod, 120 verst öster om Lenas ostligaste mynningsarm. Här fans rikligt med drifved, och förråden tyckas äfven varit rikliga, men detta oaktadt utbröt skörbjugg under vintern. Lassinius sjelf och de flesta af hans manskap dogo. Vid underrättelsen härom sände Bering ett undsättningsparti, bestående af löjtnant Tscherbinin och 14 man, till Lassinii vinterqvarter. De funno vid framkomsten den 15/4 juni endast presten, styrmannen och sju matroser vid lif af de 53 man, som det föregående året med Lassinius utgått från Jakutsk. Äfven dessa voro så sjuka, att några af dem dogo under återfärden till Jakutsk. Tillika utsändes Dmitri Laptew och nödigt antal manskap att taga hand om fartyget, med hvilket de skulle återupptaga försöket att segla öster ut. Han gick till sjös den 10 aug./30 juli. I början hade han att kämpa med svåra ishinder, och då han ändtligen nått öppet vatten, ansåg han sig till följd af den framskridna årstiden böra återvända. Den 2 sept./22 aug. kom han åter till Bykowska utloppsarmen af Lena, uppför hvilken han hade svårt att framtränga till följd af de många, för honom okända grunden. Den 19/8 september tillfrös floden. Han öfvervintrade ett stycke från mynningen, och äfven nu infann sig skörbjuggen, men botades genom flitig rörelse i det fria och dekokt på cederkottar. I en härifrån afsänd rapport förklarade Dmitri Laptew det vara fullkomligt omöjligt att omsegla de tvenne mellan Lena och Indigirka utskjutande uddarne Kap Borchaja och Swjatoinos, emedan, enligt enstämmig utsago af flere i trakten lefvande jakuter, isen här aldrig smälter eller ens lossnar från stranden. Med Berings medgifvande reste han till S:t Petersburg för att lemna nödiga upplysningar åt amiralitets-kollegiet. Detta beslöt dock, att man skulle göra ännu ett försök till sjös och att, om det ej lyckades, kusten skulle kartläggas genom landresor. Det är numera lätt att inse, hvarpå den olyckliga utgången af dessa tvenne försök att segla mot öster berodde. Man hade fartyg, som voro föga dugliga till kryssning, man vände för tidigt på året, och till följd af obenägenhet att aflägsna sig från kusten seglade man in i den stora, öster om Lena befintliga hafsbugten, från hvilken ingen större flod bortför de der under vintern bildade eller dit från hafvet neddrifna ismassorna. En viss fasa för den uppgift, som blifvit ålagd dem, tyckes dessutom hafva varit rådande hos Dmitri Laptew och hans följeslagare, och i motsats till Deschnew, saknade de sålunda första vilkoret för framgång, den fasta öfvertygelsen om uppgiftens utförbarhet. På amiralitets-kollegiets befallning anträdde Dmitri Laptew i alla fall sin andra resa, och han jäfvade nu sin egen spådom, i det han kringseglade de båda uddar, som han trott alltid skulle vara omgifna af obruten is. Sedan han kommit förbi dem, frös fartyget in den 20/9 sept. Laptew hade då ingen aning om, på hvilket ställe af kusten han befann sig eller huru långt han hade till land. Han förblef i detta oangenäma läge under elfva dagar, efter hvilkas förlopp en af styrmännen, som den 11 sept./31 aug. blifvit i båt utsänd från fartyget, kom åter öfver isen till fots och berättade, att man ej hade långt till Indigirkas mynning. På den närbelägna kusten hade åtskilliga jakuter slagit sig ned, och der fans äfven en rysk simovie. Man öfvervintrade här, hvarvid den omkringliggande trakten undersöktes. Geodeten Kindäkow utsändes att kartlägga kusten till Kolyma. Bland annat anmärkte man, att hafvet här närmast stranden var mycket grundt, och att drifved saknades vid Indigirkas mynning, men fans i stora massor inåt landet, 30 verst från kusten. Följande året 1740 iståndsatte Laptew, så godt sig göra lät, sitt under föregående års färd skadade fartyg och gick derpå den 11 aug./31 juli åter till sjös. Den 14/3 augusti passerades en af Björnöarna, hvars polhöjd bestämdes till 71° 0′. Den 25/14 augusti, då man kommit till Stora Kap Baranow, hindrades färdens fortsättning af oöfverskådliga ismassor. Man vände nu och sökte vinterqvarter i Kolyma. Den 19/8 juli 1741 blef denna flod isfri, och Laptew seglade åter ut för att fortsätta sin färd mot öster, men ej heller nu lyckades han kringsegla Stora Kap Baranow. Han var nu fullt öfvertygad om omöjligheten att sjöledes nå Anadyr, hvarför han beslöt att landvägen framtränga till denna flod för att kartlägga densamma. Detta utförde han åren 1741 och 1742. Härmed slutade Dmitri Laptews, just icke om framstående sjömanskap, men om stor ihärdighet, oförskräckthet och pligttrohet vittnande färder[70]. 6. Resa för uppsökande och kartläggande af Amerikas nordvestra kust. För detta ändamål utrustade Bering i Ochotsk tvenne fartyg, af hvilka han sjelf öfvertog befälet öfver det ena, S:t Paul, medan det andra, S:t Peter, stäldes under Tschirikow. Ochotsk lemnades 1740, och sedan grund hindrat fartygen att löpa in i Bolschaja Reka, öfvervintrade båda i Avatscha bay, hvars ypperliga hamn med anledning af skeppens namn kallades Peter-Pauls hamn. Den 15/4 juni 1741 lemnades denna hamn, sedan naturforskaren Georg Wilhelm Steller gått om bord på Berings och astronomen Louis de l’Isle de la Croyère på Tschirikows fartyg. Båda skeppen skulle följas åt. Kursen stäldes i början åt sydsydost, men sedan, då man ej kunde upptäcka land i denna riktning, åt nordost och öster. Under en storm den 1 juli/20 juni blefvo fartygen åtskilda. Den 29/18 juli nådde Bering Amerikas kust vid 58° till 59° n. br. Ett stycke från stranden upptäcktes här af Steller en praktfull vulkan, som erhöll namnet S:t Elias. Kusten var bebodd, men invånarne flydde undan, då fartyget nalkades. Härifrån ville Bering segla mot nordvest till den udde af Asien, som utgjort vändpunkten för hans första färd. Det var dock endast med svårighet, som man i den nästan ständigt rådande tjockan kunde kringgå halfön Alaska och segla fram mellan de Aleutiska ögrupperna. Skörbjugg utbröt nu ibland besättningen, och befälhafvaren sjelf led starkt deraf, hvarför befälet hufvudsakligast fördes af löjtnant Waxel. Vid en ö kom man i beröring med infödingarne, hvilka i början voro helt vänskapliga, ända tills en af dem bjöds på bränvin. Denne smakade på drycken och blef deraf så förskräckt, att inga gåfvor kunde lugna hans oro. Med anledning häraf beordrades de af skeppsmanskapet, som voro i land, att komma om bord, men vildarne gjorde min af att vilja behålla sina gäster. Ändtligen släpptes ryssarne fria, men en som tolk medtagen korjäk qvarhölls. För att befria denne lät löjtnant Waxel aflossa tvenne muskötsalvor öfver infödingarnes hufvuden med den påföljd, att de alla af förskräckelse föllo omkull, och korjäken fick tillfälle att springa sin väg. Nu är eldvattnet för dessa vildar en kär dryck, och af lösa gevärsalvor skrämmas de ej. Under de följande månaderna dref Berings fartyg planlöst omkring i hafvet mellan Alaska och Kamtschatka under nästan ständig tjocka och i fara att stranda på någon af de många okända klippor, holmar och öar man for förbi. Den 5 november ankrade man vid den ö, som sedermera erhållit namnet Beringön. Snart uppstod dock en våldsam sjögång, som kastade fartyget på land och krossade det mot öns klippiga kust. För öfvervintringen derstädes, som genom Stellers deltagande i expeditionen blifvit af så stor vigt i naturhistoriskt hänseende, skall jag framdeles redogöra i sammanhang med berättelsen om vårt besök på Beringön. Här vill jag blott erinra derom, att Bering dog i skörbjugg den 19/8 december, och att under resans lopp en stor del af hans manskap föll offer för samma sjukdom. På våren byggde de öfverlefvande ett nytt fartyg af spillrorna från det gamla, och den 27/16 augusti seglade de bort från den ö, der de utstått så många lidanden, samt ankommo elfva dagar derefter till en hamn på Kamtschatka. Efter skilsmessan från Bering fick Tschirikow den 26/15 juli sigte på Amerikas kust vid 56° n. br. Styrmannen Abraham Dementiew sändes då i land med storbåten, som var försedd med en kanon och bemannad med tio väl väpnade män. Då han ej återkom, sändes en annan båt efter honom. Men äfven denna båt kom ej tillbaka. Förmodligen blefvo båtbesättningarna tillfångatagna och dödade af indianerna. Sedan man gjort ännu ett försök att få rätt på det förlorade manskapet, beslöt Tschirikow att återvända till Kamtschatka. Först seglade han likväl ett stycke norr ut längs Amerikas kust utan att kunna landa, enär fartyget förlorat sina båda båtar. Stor brist på dricksvatten uppstod härigenom, hvilket var så mycket svårare, som återseglatsen blef mycket långvarig till följd af motvind och dimma. Under resan omkommo 21 man, bland dem de l’Isle de la Croyère, hvilken, såsom ofta lär hända skörbjuggspatienter på fartyg, dog, då han från sin bädd fördes upp på däck för att ilandsättas[71]. Berings och Tschirikows med uppoffring af så många menniskolif förenade resor medförde kännedomen om nordvestra Amerikas läge i förhållande till nordöstra Asien samt ledde till upptäckten af den långa vulkaniska ökedjan mellan Alaska-halfön och Kamtschatka. 7. Sjöresor till Japan. För dessa lät kapten Spangberg i Ochotsk bygga en hucker »Erkeengeln Michael» och en dubbelslup »Nadeschda», hvarjemte äfven det gamla fartyget »Gabriel» för ändamålet iordningstäldes. Befälet öfver »Michael» tog Spangberg sjelf, dubbelslupen lemnades åt löjtnant Walton och »Gabriel» åt midshipman Scheltinga. Ända till midsommar hindrades man af drifis att löpa ut, och det första året (1738) hann man derför endast undersöka de Kurdiska öarna till 46:e breddgraden. De tre fartygen återvände härifrån till Kamtschatka, der de öfvervintrade vid Bolschaja Reka. Den 2 juni/22 maj 1739 lemnade Spangberg med sin lilla flotta åter denna hamn. Alla fartygen följdes till en början söder ut, tills Spangberg och Scheltinga under en häftig storm med tjocka blefvo skilda från Walton. Båda kommo lyckligt till Japan och landstego flerstädes, hvarvid de alltid mottogos väl af infödingarne, hvilka tycktes vara mycket benägna att inlåta sig i beröring med främlingarna. Under återfärden landsteg Spangberg vid 43° 50′ n. br. på en stor ö norr om Nippon. Här såg han det till sitt ursprung gåtfulla Ainofolket, utmärkt genom en ytterligt rik hår- och skäggväxt, hvilken stundom är utbredd öfver större delen af kroppen. Spangberg återkom till Ochotsk den 9 nov./29 okt. Walton seglade längs Japans kust söder ut till 33° 48′ n. br. Här fans en stad med 1500 hus, der de ryska sjöfararne blefvo mycket väl mottagna, äfven i enskildes boningar. Sedermera landade Walton ännu på ett par andra ställen af kusten, hvarpå han återvände till Ochotsk, der ankaret fäldes den 1 sept./21 aug.[72] De utomordentligt vackra resultaten af Spangbergs och Waltons resor öfverensstämde alldeles icke med de då för tiden af Petersburger-akademiens ledande män antagna kartorna öfver Asien. Spangberg fick derför under återfärden genom Sibirien order att å nyo resa till samma trakter för att häfva de uppkastade tvifvelsmålen. Ett nytt fartyg måste byggas, och med detta afreste han 1741 från Ochotsk till sin forna vinterhamn på Kamtschatka. Härifrån seglade han 1742 mot söder, men han hade knappt kommit förbi den första af Kurilerna, innan fartyget blef så läck, att man nödgades vända. Denna Spangbergs andra japanska expedition blef derför fullkomligt resultatlös, ett förhållande som uppenbarligen betingades af de oberättigade och sårande tvifvelsmål, som föranledt densamma, och det godtyckliga sätt, på hvilket den blifvit från S:t Petersburg anordnad. 8. Resor i det inre af Sibirien af Gmelin, Müller, Steller, Krascheninnikow, de l’Isle de la Croyère m. fl. Dessa forskares färder blefvo visserligen epokgörande för kännedomen om norra Asiens etnografi och naturförhållanden, men sjelfva nordkusten berörde de icke. En redogörelse för dem ligger derför ej inom ramen af den historik, jag här föresatt mig att lemna. ________ Genom dessa olika resor till sjös och lands hade den stora nordiska expeditionen åstadkommit en på verkliga undersökningar grundad kännedom om norra Asiens naturförhållanden, gifvit temligen fullständiga upplysningar om verldsdelens begränsning mot norr och om det inbördes läget af Asiens ost- och Amerikas vestkust, de Aleutiska öarna hade blifvit upptäckta och ryssarnes upptäckter i öster sammanbundna med vest-europeernes i Japan och Kina[73]. Resultaten voro sålunda utomordentligt stora och epokgörande. Men så hade ock dessa företag erfordrat mycket betydande uppoffringar, och långt innan de voro afslutade, sågos de af myndigheterna i Sibirien med oblida ögon på grund af den stora tunga, som forslingen genom ödemarkerna af lifsmedel och annan utrustning medförde för landet. Det dröjde ock nära tjugu år, innan en ny upptäckts- och forskningsfärd i det sibiriska Ishafvet kom till stånd, värd att inregistreras i geografiens historia. Denna gång var det en enskild man, en köpman från Jakutsk Schalaurow, som föresatte sig att upprepa Deschnews berömda resa, och som för att nå detta mål offrade hela sin förmögenhet och sitt lif. Åtföljd af en förvist midshipman, Iwan Bachoff, och med en besättning af förrymda soldater och deporterade, seglade han år 1760 från Lena ut i Ishafvet, men kom första året endast till Jana, der han öfvervintrade. Härifrån fortsatte han den 9 aug./29 juli 1761 mot öster, alltid hållande sig nära kusten. Den 17/6 sept. seglade han kring det fruktade Swjatoinos, hvarvid han på andra sidan sundet såg ett högländt land, Ljachows ö. Först vid Björnöarna, dit han förts af en gynsam vind öfver isfritt haf, mötte han drifis, ehuru, efter hvad det tyckes, icke i någon synnerlig mängd. Men det var redan långt lidet på året, och han ansåg derför rådligast att söka vinterqvarter vid den närbelägna Kolyma-flodens mynning. Här byggde han sig en rymlig vinterbostad, som omgafs med snövallar, hvilka bestyckades med kanoner från fartyget; förmodligen var hela huset ej så stort som en torparkoja hos oss, men det var i alla fall länge det grannaste palats på Asiens nordkust, ofta omtaladt af senare resande och helt säkert af infödingarne betraktadt med häpen beundran. I nejden hade man rik renjagt och ymnigt fiske, hvarför vintern förflöt så lyckligt, att endast en man dog i skörbjugg, ett för den tiden synnerligen gynsamt förhållande. Följande år den 1 aug./21 juli seglade Schalaurow vidare, men vindstilla och ihållande motvind hindrade honom att komma förbi Kap Schelagskoj, innan han af den sena årstiden nödgades söka vinterqvarter. Härtill ansåg han den närbelägna kusten till följd af bristen på skog och drifved ej lämplig, hvarför han seglade tillbaka mot vester, tills han slutligen efter en mängd missöden den 23/12 september kom åter till sitt året förut vid Kolyma uppbyggda hus. Han föresatte sig genast att följande vår göra ett ytterligare försök att nå sitt mål. Men nu voro förråden uttömda, och det uttröttade manskapet vägrade att följa. För att erhålla medel till en ny färd reste han till Moskwa, och med hjelp af det understöd, han der lyckades förskaffa sig, anträdde han 1766 en resa, från hvilken hvarken han eller någon af hans följeslagare återkommo. Coxe anför åtskilligt, som talar för, att han verkligen kringseglat Kap Deschnew och nått Anadyr. Men Wrangel tror, att han omkommit i granskapet af Kap Schelagskoj. År 1823 visade nämligen invånarne vid denna udde för Wrangels följeslagare Matiuschkin ett litet sönderfallet hus, uppbygdt öster om floden Werkon vid Ishafvets kust. För många år tillbaka hade förbiresande tschuktscher der funnit af rofdjur gnagda menniskoben äfvensom åtskilliga husgerådssaker, hvilka antydde, att förlista öfvervintrat på stället, och Wrangel antar derför, att det var här som Schalaurow omkom, ett offer för den ihärdighet med hvilken han fullföljde sitt sjelftagna mål att kringsegla Asiens nordöstra udde.[74] ________ För att få visshet om någon sanning låg till grund för den åsigt, som var spridd i Sibirien, att Amerikas fastland skulle utbreda sig längs Asiens nordkust till granskapet af de der belägna öarna, sände Sibiriens guvernör Tschitscherin om vintern 1763 en sergeant Andrejew med hundslädar ut på en isfärd mot norr. Han lyckades komma till några öar af betydlig utsträckning, som Wrangel, hvilken alltid visar sig mycket skeptisk i afseende å tillvaron af nya land och öar i Ishafvet, anser hafva varit de små Björnöarna. Numera tyckes det vara temligen säkert, att Andrejew besökt en sydvestlig fortsättning af det land, som på nyare kartor betecknas med namnet Wrangels land, hvilket i så fall, liksom motsvarande del af Amerika, utgör en samling af många större och mindre öar. På öarna fann Andrejew öfverallt talrika bevis på, att de fordom varit bebodda. Bland annat såg han en stor, utan tillhjelp af jernredskap upptimrad stuga. Stockarna voro liksom gnagda med tänder (tillhuggna med stenyxor) och hopbundna med remmar[75]. Läget och byggnadssättet angaf, att huset varit uppfördt till försvar; man hade således ej ens här borta i Ishafvets ödemarker kunnat undgå det split och den strid, som råder i sydligare länder. I öster eller nordost tyckte sig Andrejew se ett aflägset land; han är alltså tydligen den rätte europeiske upptäckaren af Wrangels land, så vida man ej får anse, att äfven han haft en föregångare i kosacken Feodor Tatarinow, hvilken, enligt slutorden i Andrejews journal, redan förut tyckes hafva besökt samma öar som denne. Det vore högeligen önskligt, att nämnda journal, om den ännu finnes i behåll, blefve offentliggjord i fullkomligt oförändrad form. Huru vigtig den är synes af följande paragraf i de officiella förhållningsorder, som utfärdades för Billings: »En sergeant Andrejew såg från den sista af Björnöarna på mycket långt håll en stor ö, till hvilken de (Andrejew och hans följeslagare) reste med hundslädar. Men de vände, då de kommit 20 verst från kusten, emedan de sågo friska spår af en massa folk, som färdats fram i slädar förspända med renar»[76]. För att uppsöka det af Andrejew sedda stora landet i nordost utsändes åren 1769, 1770 och 1771 ytterligare en expedition, bestående af de trenne geodeterna Leontiew, Lussow och Puschkarew, med hundslädar från Kolyma öfver isen mot nordost, men de lyckades hvarken nå det ifrågavarande landet eller ens med säkerhet afgöra, om det verkligen fans eller ej. Bland infödingarne bibehöll sig dock tron på detsamma med stor bestämdhet, och de visste till och med angifva namnen på der boende folkstammar. De Ny-sibiriska öarna, som förut ofta varit sedda af kustfarare, besöktes första gången 1770 af Ljachow, som utom den närmast fastlandet belägna Ljachows ö äfven upptäckte öarna Maloj och Kotelnoj. Han erhöll i anledning häraf monopol att der insamla mammuttänder, en förvärfsgren som sedan dess en tid bortåt tyckes hafva idkats med ej obetydlig vinst. Upptäcktens vigt föranledde regeringen några år derefter att ditsända en landtmätare Chwoinow [77], af hvilken öarna kartlades och några ytterligare upplysningar erhöllos om de märkliga naturförhållandena i denna trakt. Enligt Chwoinow utgöres marken der flerstädes utaf en blandning af is och sand samt betar af mammut, ben af en fossil oxart, af noshörningar m. m. På många ställen kan man från marken bokstafligen afrulla den mattlika mossbädden, och man finner då, att den täta grönskande växtbeklädnaden har klar is till underlag, ett förhållande som äfven jag iakttagit flerstädes i polarländerna. De nya öarna voro rika ej allenast på elfenben, utan äfven på räfvar med dyrbara pelsar och annat jagtbyte af mångahanda slag. De utgjorde derför en tid bortåt målet för åtskillige fångstmäns färder. Bland dessa må nämnas Sannikow, som 1805 upptäckte öarna Stolbovoj och Faddejew, Sirowatskoj , som 1806 upptäckte Novaja Sibir, och Bjelkow , som 1808 fann de efter honom nämnda små öarna. Emellertid uppstod tvist rörande fångstmonopolet, i synnerhet sedan Bjelkow m. fl. anhållit om tillstånd att på Kotelnoj-ön få anlägga en jagt- och handelsstation (?)[78]. Detta föranledde Rysslands dåvarande kansler Romanzow att ännu en gång låta närmare undersöka denna aflägsna landsdel genom Hedenström, en till Sibirien förvist person, som förut varit sekreterare hos någon förnäm man i Petersburg [79]. Han afreste i slädar dragna af hundar den 19/7 mars 1809 från Ustjansk öfver isen till Ljachows ö och derifrån till Faddejew-ön, hvarest expeditionen delade sig i tvenne afdelningar. Hedenström fortsatte vägen till Novaja Sibir, hvars sydkust han kartlade. Här upptäckte han bland annat de märkvärdiga »träberg», hvarom jag förut talat. Hans följeslagare Koschevin och Sannikow undersökte Faddejew, Maloj och Ljachows ö. På Faddejew fann Sannikow en jukagir-släde, skinnskrapor af sten och en af mammutelfenben förfärdigad yxa, hvaraf han drog den slutsatsen, att ön varit bebodd, innan jernet af ryssarne blifvit infördt bland Sibiriens vilda folkstammar. De påbörjade undersökningarna fortsattes år 1810. Man for den 14/2 mars från Indigirkas mynning och kom efter elfva dagars resa till Novaja Sibir. Ursprungligen hade det varit Hedenströms afsigt att vid öns undersökning använda renar och hästar, men han öfvergaf sedermera denna plan af fruktan att ej finna bete för dragarne. Så väl Hedenström som Sannikow trodde sig från öns nordkust se blåaktiga berg vid horisonten i nordost. För att nå detta nya land företog den förre en färd utåt isen. Denna var dock så ojemn, att han på fyra dagar kunde framtränga endast omkring 70 verst. Här mötte han (den 9 april/28 mars) fullkomligt öppet vatten, hvilket tycktes utbreda sig ända till Björnöarna, d.v.s. öfver en sträcka af omkring 500 verst. Han återvände derför mot söder och nådde fastlandet efter 48 dagars mycket besvärlig vandring öfver isen. Under färden räddades Hedenström från hungersnöd derigenom, att han lyckades döda elfva hvita björnar. Ett nytt försök, som han redan samma vår gjorde att med hundslädar öfver isen nå det obekanta landet i nordost, blef äfven resultatlöst till följd af breda, oöfverstigliga råkar och öppningar i isen, men äfven nu trodde han sig finna många tecken dertill, att ett stort land skulle finnas i den nämnda riktningen. Endast med stor svårighet lyckades han att öfver den mycket svaga isen den 20/8 maj åter nå fastlandet vid Kap Baranow. Samma år undersökte Sannikow Kotelnoj-ön, hvarest han mötte Bjelkow med åtskilliga fångstmän, hvilka under sommaren slagit sig ned på öns vestkust för att der samla mammutbetar och jaga räfvar. Han fann ock ett på stranden upprest grekiskt kors och lemningarna af ett fartyg, hvilket, att döma af byggnadssättet och af i trakten kringströdda jagtredskap m. m., tycktes hafva tillhört en fångstman från Archangel, som blifvit vind- eller isdrifven hit från Spetsbergen eller Novaja Semlja. Den följande sommaren afslötos de »Hedenströmska expeditionerna» med kartläggningen af Novaja Sibirs nordkust genom Pschenizyn, samt med återupptagandet af försöket att från Kap Kamennoj tränga fram öfver isen mot nordost, denna gång utfördt af kosacken Tatarinow, hvartill slutligen kom förnyad undersökning af Faddejew-ön genom Sannikow. Tatarinow fann isen (sannolikt i slutet af mars månad) 25 verst från stranden så tunn, att han ej vågade gå längre, och bortom den svaga isen sågs ett alldeles isfritt haf. Sannikow fortsatte först undersökningen af ön Faddejew. Han trodde sig från öns berg se ett högt land i nordost, men då han ville öfver isen framtränga till detsamma, stötte han 25 verst från stranden på öppet vatten. Redan samma vår återvände han derför till Ustjansk för att derifrån utrusta en af 23 renar bestående karavan, som den 14/2 maj bröt upp öfver isen mot Kotelnoj-ön, hvilken, till följd af råkar i isen och den massa saltvatten, som samlat sig på densamma, endast med stor svårighet kunde uppnås. Renarne voro ytterst medtagna, men repade sig hastigt efter ankomsten till landet, så att Sannikow under synnerligen gynsamma förhållanden kunde göra en mängd intressanta utflygter, bland andra en tvärs öfver ön. Han berättade, att man på kullarne i det inre af densamma träffade kranier och ben af hästar, oxar, »bufflar» (Ovibos?) och får i så stor mängd, att det var tydligt, att hela hjordar af gräsätande djur fordom lefvat derstädes. Likaså fann man mammutben öfverallt på ön, hvaraf Sannikow drog den slutsatsen, dels att alla dessa djur lefvat samtidigt, dels att klimatet sedan den tiden betydligt försämrats. Detta antagande ansåg han ytterligare bestyrkt deraf, att stora, delvis förstenade trädstammar förekommo kringspridda på ön i ännu större mängd än på Novaja Sibir[80]. Dessutom fann han här öfverallt lemningar af gamla »jukagir-boningar»; ön hade således en gång varit bebodd. Sedan Sannikow afhemtat Pschenitzyn från Faddejew-ön, der denne under stor brist tillbragt sommaren, och låtit honom, som förmodligen var mer skrifkunnig, uppsätta berättelsen om sina intressanta undersökningar, anträddes återresan den 8 nov./27 okt. Den 24/12 nov. kommo de till Ustjansk.[81] [bild][bild] Man kan säga, att genom Hedenströms och Sannikows ytterst märkvärdiga ishafsfärder öfverskriften till många vigtiga kapitel i historien om vårt jordklots forna och nutida beskaffenhet blifvit gifven. Men hittills har forskaren förgäfves väntat, att dessa kapitel skola fyllas genom nya, med bättre, tidsenliga hjelpmedel utförda undersökningar. Ty sedan dess hafva de Ny-sibiriska öarna icke varit besökta af någon vetenskaplig expedition. Endast ryska marinlöjtnanten Anjou gjorde, med kirurgen Figurin och styrmannen Ilgin, år 1823 ett nytt försök att öfver isen framtränga till de förmodade landen i norr och nordost, men utan framgång. Samtidigt gjordes likartade försök från Sibiriens fastland af en annan rysk sjöofficer Ferdinand von Wrangel, åtföljd af dr Küber, midshipman Matiuschkin och styrman Kosmin. Äfven för dem lyckades det icke att öfver isen framtränga långt från kusten. Wrangel återkom fullt öfvertygad, att alla de berättelser, som i Sibirien voro spridda om det land kan skulle uppsöka, och som nu bär namnet Wrangels land, endast berodde på sagor, förvexlingar och afsigtliga osanningar. Men en vigtig tjenst gjorde Anjou och Wrangel polarforskningen genom att visa, det hafvet, till och med i granskapet af köldpolen, icke är betäckt med något starkt och sammanhängande istäcke, ej ens under den tid af året då detta når sitt maximum. Genom Wrangels och Parrys nästan samtidigt utförda försök att, den ene från Sibiriens och den andre från Spetsbergens nordkuster, framtränga öfver isen vidare norr ut fingo dessutom polarfararne för första gången fullt begrepp om, huru ojemn och »oframkommelig» isen på ett fruset haf är, huru litet vägen der liknar den jemna glatta ytan af en frusen sjö, öfver hvilken vi nordbor äro vana att ila fram nästan med vindens fart. Derjemte bildar Wrangels reseberättelse en vigtig källskrift för kännedomen om så väl föregående resor, som nuvarande naturförhållanden vid Asiens nordkust, såsom allt för väl synes af de många gånger jag anfört hans arbete i min skildring af Vegas färd. Det återstår mig ännu att uppräkna några sjöfärder från Beringssund vester ut till det sibiriska Ishafvet. 1778 och 1779. Under den tredje af sina berömda jordomseglingar trängde James Cook genom Beringssund in i Ishafvet och sedermera längs Asiens nordostkust vester ut till Irkaipij, som af honom kallades Nordkap. Äfven äran att hafva fört det första sjögående fartyg till detta haf tillkommer således den store sjöfararen. För öfrigt bekräftade han Berings bestämning af Asiens Ostkap och bestämde sjelf den motsatta amerikanska kustens läge[82]. Ungefär samma färd upprepades året efter Cooks död af hans efterföljare Charles Clarke, men utan att nya upptäckter gjordes i den trakt, hvarom här är fråga. 1785–94. Den framgång Cook haft på sina upptäcktsresor likasom de äfven för ryska regeringen oväntade upplysningar, som Coxes arbete lemnade om de ryska fångstmännens färder i norra delen af Stilla hafvet, föranledde utrustandet af en ny storartad expedition med uppgift att vidare undersöka de haf, som i norr och öster omgifva det stora ryska riket. Planen uppgjordes af Pallas och Coxe, och utförandet anförtroddes åt en engelsk sjöofficer i rysk tjenst, J. Billings, deltagare i Cooks sista resa. Bland de många andra, som togo del i företaget, må nämnas dr Merk, dr Robeck, sekreteraren Martin Sauer och kaptenerna Hall, Sarytschew och Bering d. y., inalles öfver hundra personer. Utrustningen var tilltagen i mycket stor skala, men till följd af Billings’ olämplighet att såsom befälhafvare leda ett dylikt företag motsvarade resultatet föga hvad man haft skäl att förvänta. Expeditionen gjorde en obetydlig utflygt på Ishafvet den 30/19 juni till 9 aug./29 juli 1787, och år 1791 seglade Billings upp till S:t Lawrence-bay samt gick derifrån med 11 man öfver land till Jakutsk. Den öfriga delen af denna långa expedition berör ej de trakter, hvarom här är fråga[83]. Bland resor under detta århundrade skulle det ännu återstå att redogöra för dem, som blifvit utförda af Otto v. Kotzebue, hvilken under sin berömda verldsomsegling 1815–18 bland annat äfven gick genom Beringssund och upptäckte de i geografiskt hänseende märkliga lagren vid Eschscholz-bay; Lütke, som under sin verldsomsegling 1826 –1829 besökte öarna och sunden i granskapet af Tschukotskoj-nos; Moore, som 1848–49 öfvervintrade vid Tschukotskoj-nos och lemnat oss mången vigtig upplysning om namollos och tschuktschernas lefnadssätt; Kellet, som 1849 upptäckte Kellets land och Herald Island vid kusten af Wrangels land; John Rodgers, som 1855 för amerikanska regeringens räkning utförde vigtiga hydrografiska arbeten i hafven på ömse sidor om Beringssund; Dallmann, som under en handelsfärd i Beringhafvet landsteg på åtskilliga ställen af Wrangels land; Long, hvilken 1867, såsom kapten på hvalfångarbarken Nile, upptäckte sundet mellan Wrangels land och fastlandet (Long-sund) och från Beringssund framträngde vester ut längre än någon af sina föregångare; Dall, som, jemte det han lemnat många andra vigtiga bidrag till kännedomen om Beringhafvets naturförhållanden, äfven å nyo undersökt islagren vid Eschscholzbay, m. fl. m. fl. – men då den historiska delen i skildringen af Vegas resa redan upptagit ett opåräknadt stort utrymme, ser jag mig i afseende å dessa forskares färder nödgad att hänvisa till de talrika och till största delen lätt tillgängliga skrifter, som om dem redan finnas offentliggjorda[84]. ________ Var Vega verkligen det första, och är hon i den stund, då detta skrifves, det enda fartyg, som från Atlantiska oceanen seglat norra vägen till Stilla hafvet? Såsom af ofvanstående historik framgår, torde så väl denna fråga med temlig säkerhet kunna besvaras jakande, som ock med visshet kunna påstås, att intet fartyg gått den motsatta vägen från Stilla hafvet till Atlanten[85]. Men den geografiska sagolitteraturen innehåller i alla fall berättelser om åtskilliga sjöfärder norra vägen mellan dessa haf, och jag anser mig skyldig att här med några ord omnämna dem. Den första skulle hafva utförts redan 1555 af en portugis Martin Chacke. Han sade sig i Indien hafva blifvit af en vestanvind skild från sina följeslagare, hvarpå han drifvits fram mellan åtskilliga öar vid inloppet till ett sund, hvilket framgick vid 59° n. br. norr om Amerika; slutligen hade han kommit SV om Island och derifrån seglat till Lissabon, dit han anländt före sina följeslagare, som tagit »den vanliga vägen», d.v.s. söder om Afrika. År 1579 intygade en engelsk lots, att han i Lissabon läst en 1567 tryckt berättelse om denna resa, hvilken han dock sedermera ej kunnat förskaffa sig, emedan alla exemplar blifvit förstörda på befallning af konungen, som ansåg, att en sådan upptäckt skulle menligt inverka på Portugals indiska handel (Purchas, III s. 849). Vi känna nu, att fastland möter på det ställe, der Chackes kanal skulle vara belägen, och man har äfven visshet derom, att de långt nordligare belägna sunden mellan Amerikas fastland och den Franklinska arkipelagen redan i sextonde århundradet voro allt för mycket isfylda, för att berättelse om möte med is skulle kunnat utelemnas från en sannfärdig skildring af en resa längs Amerikas nordkust. År 1588 skulle en ännu märkligare resa hafva blifvit utförd af portugisen Lorenzo Ferrer Maldonado. Denne tyckes hafva varit en kosmograf, som bland annat sysslade med den ännu olösta uppgiften att förfärdiga en kompass utan missvisning och den på hans tid mycket svåra frågan att finna ett sätt att bestämma longituden på sjön (nedan anförda arbete af Amoretti, s. 38). Med anledning af sin förmenta resa har han författat en lång berättelse, af hvilken en spansk afskrift jemte några ritningar och kartor träffades uti ett bibliotek i Milano. Berättelsen blef offentliggjord i italiensk och fransk öfversättnmg af bibliotekets föreståndare chevalier Carlo Amoretti[86], som dessutom till arbetet fogade en mängd egna lärda, men just ej om erfarenhet i de arktiska farvattnen vittnande noter. Sedermera har samma berättelse blifvit offentliggjord på engelska af J. Barrow (A chronological History of Voyages into the Arctic Regions etc., London 1818. App. s. 24). Hufvuddelen af Maldonados rapport utgöres af ett detaljförslag, huru den nya sjövägen skulle af den spansk-portugisiska regeringen [87] begagnas och befästas. Sjelfva resan omtalas endast i förbigående. Maldonado säger sig i början af mars hafva rest från Newfoundland längs Amerikas nordkust mot vester. Köld, storm och mörker voro i början till stor olägenhet för seglingen, men man kom i alla fall utan svårighet till »Anian-sundet», som skiljer Asien från Amerika. Detta beskrifves noga. Här mötte man åtskilliga fartyg, som beredde sig att segla genom sundet och voro lastade med kinesiska varor. Besättningarna tycktes vara ryssar eller hanseater. Man talade latin med dem. De berättade, att de kommo från en mycket stor stad, belägen något mer än hundra leagues från sundet. I medlet af juni återvände Maldonado samma väg han kommit till Atlantiska hafvet, och äfven nu gick resan utan den ringaste svårighet. Hettan var på hafvet under återresan lika stor, som när den är som starkast i Spanien, och möte med is omtalas ej. Stränderna af den flod, som utmynnar i hamnen vid Aniansundet (enligt Amoretti identiskt med Beringssund), voro bevuxna med mycket stora träd, som året om buro frukter; bland i trakten förekommande djur uppräknas icke sälar, men väl tvenne slags svin, bufflar m. m. Alla dessa orimligheter visa, att hela reseberättelsen är uppdiktad, förmodligen för att genom densamma gifva mera vigt åt förslaget att från Portugal utsända en nordvest-expedition och i full tro på, att det förmodade sundet verkligen förefans samt att färden längs Amerikas nordkust skulle gå lika lätt som resor öfver Nordsjön[88]. Det sätt, på hvilket ett fartygs nedisning beskrifves, antyder, att berättaren sjelf eller hans sagesman varit utsatt för en vinterstorm i något nordiskt haf, sannolikt vid Newfoundland, och den lifliga skildringen af sundet tyckes vara lånad från någon ostindiefarare, som blifvit stormdrifven till nordliga Japan, och som i ett vattendrag mellan de der belägna öarna trott sig hafva upptäckt fabelsundet Anian. Om en tredje resa år 1660 har en sjöofficer vid namn de la Madelène, 1701 lemnat följande korta, förmodligen i Holland eller Portugal uppsnappade meddelande åt grefve de Pontchartrin: »Portugisen David Melguer afreste från Japan den 14 mars 1660 med fartyget le Père éternel och följande Tartariets kust (d.v.s. Asiens ostkust) seglade han först mot norr ända till 84° n. br. Derifrån stälde han kursen mellan Spetsbergen och Grönland och, passerande vester om Skotland och Irland, kom han åter till Oporto i Portugal». Mr de la Madelènes berättelse finnes återgifven i Mr Buaches förtjenstfulla geografiska uppsats »Sur les différentes idées qu’on a eues de la traversée de la Mère Glaciale arctique et sur les communications ou jonctions qu’on a supposées entre diverses rivières» (Histoire de l’Académie, Année 1754, Paris 1759, Mémoires s. 12). Uppsatsen beledsagas af en utaf Buache uppgjord polarkarta, hvilken, om ock sjelfva resan, som föranledt kartan, tydligen är diktad, och om äfven denna eljest innehåller många oriktigheter, t. ex. uppgiften att holländarne 1670 skulle hafva framträngt till norra delen af Taimur-landet, doch är mycket förtjenstfull och af stort intresse såsom ett prof på hvad en lärd och kritisk geograf år 1754 kände om polartrakterna. Att Melguers resa är diktad visas dels af den lätthet, med hvilken han säges öfver polen hafva kommit från det ena hafvet till det andra, dels deraf att den enda detalj, som finnes i hans berättelse, nämligen uppgiften att Tartariets kust skulle sträcka sig till 84° n. br., är oriktig. Samtliga dessa och åtskilliga andra likartade berättelser om fordom med fartyg verkstälda nordost-, nordvest- eller polar-passager hafva det gemensamt, att seglatsen från den ena oceanen till den andra öfver Ishafvet säges hafva gått nästan, lika lättvindigt som att upprita ett streck på kartan, att möte med is och nordiska fångstdjur i dem aldrig omtalas och slutligen, att hvarje enskildhet, som anföres, strider emot kända geografiska, klimatiska och naturhistoriska förhållandena i de arktiska hafven. Samtliga dessa berättelser äro derför bevisligen diktade och diktade af personer, som aldrig gjort några resor i de verkliga polarhafven. Vega är således det första fartyg, som norra vägen framträngt från det ena af de stora verldshafven till det andra. [bild] FJORTONDE KAPITLET. Färd genom Beringssund. – Ankomst till Nunamo. – Kustbefolkningen i nordöstra Asien. – Sällsynt sälart. – Rik växtlighet. – Öfverresa till Amerika. – Isförhållanden. – Port Clarence. – Eskimåerna. – Återresa till Asien. – Konyam-bay. – Naturförhållanden derstädes. – Isen lossnar i Konyam-bays inre. – S:t Lawrence-ön. – Föregående besök derstädes. – Afresa till Beringön. Sedan vi passerat Asiens ostligaste udde, stäldes kursen först till S:t Lawrence bay, en ej obetydlig fjord, som ett stycke söder om det smalaste stället af Beringssund skär in i Tschuktsch-halfön. Det var min afsigt att ankra så långt in i denna fjord som möjligt för att lemna Vegaexpeditionens naturforskare tillfälle att göra bekantskap med naturförhållandena äfven i en del af Tschuktsch-landet, som af naturen är mera gynnad än den kala, för Ishafvets vindar fullkomligt öppna kuststräcka vi hittills besökt. Gerna skulle jag först under några timmar hafva dröjt vid den bland polarfolken berömda handelsplatsen Diomed-ön, belägen i sundets smalaste del, nästan midt emellan Asien och Amerika, och sannolikt redan före Columbi tid station för varubyte mellan den gamla och den nya verlden. Men ett sådant uppehåll hade varit förenadt med allt för stor svårighet och tidsutdrägt till följd af den starka dimma, som rådde här på gränsen mellan det varma drifisfria och det kalla drifisfylda hafvet. Äfven de höga bergen på den asiatiska stranden voro fortfarande insvepta i en tät tjocka, ur hvilken blott enstaka bergshöjder då och då skymtade fram. Närmast fartyget syntes stora drifisfält, på hvilka här och der flockar af en vackert tecknad sälart (Histriophoca fasciata Zimm.) slagit sig ned. Mellan isstyckena svärmade sjöfoglar, mestadels tillhörande andra arter än dem, som förekomma i de europeiska polarhafven. Isen var lyckligtvis så fördelad, att Vega kunde ånga fram med full fart ända till granskapet af S:t Lawrence bay, der kusten omgafs af några tätare isband, hvilka dock med lätthet genombrötos. Först i inloppet till sjelfva fjorden träffades »oframkommelig» is, som fullständigt spärrade S:t Lawrence bays ypperliga hamn. Vega nödgades derför ankra på den öppna redden utanför byn Nunamo. Men äfven här drefvo vidsträckta, om ock tunna och genomfrätta isfält samt långa, men smala isband i så stora massor förbi fartyget mot söder, att det ej var rådligt att dröja länge på stället. Vårt uppehåll derstädes blef derför inskränkt till några få timmar. [bild] Under vinterns lopp hade löjtnant Nordqvist af förbiresande tschuktscher sökt insamla så fullständiga upplysningar som möjligt om de tschuktsch-byar eller tältplatser, som finnas längs kusten mellan Tschaun-bay och Beringssund. Hans sagesmän afslutade alltid sin förteckning med den strax vester om Kap Deschnew belägna byn Ertryn, under förklaring att längre öster och söder ut bodde ett annat folk, med hvilket de visserligen ej stodo i öppen fiendskap, men som dock ej var fullt att lita på, och till hvars byar de derför vägrade att ledsaga någon af oss[89]. Denna uppgift öfverensstämmer äfven, såsom torde framgå af hvad jag i ett föregående kapitel påpekat, med de uppgifter man vanligen finner i arbeten om dessa trakters etnografi. Medan vi i tät dimma försigtigt ångade fram i granskapet af Kap Deschnew, kommo 20 à 30 infödingar roende i en stor skinnbåt till fartyget. Ifriga att göra bekantskap med en för oss ny folkstam, mottogo vi dem med nöje. Men då de klättrat öfver relingen, funno vi, att de voro rena tschuktscher, till en del gamla bekanta, som under vintern gästat om bord på Vega. »Ankali», sade de med synbart förakt, träffas först längre bort mot S:t Lawrence bay. Då vi dagen derpå ankrade vid denna viks mynning, fingo vi som vanligt genast mottaga besök af en mängd infödingar och besökte sjelfva deras tält i land. De talade fortfarande tschuktschiska med en ringa inblandning af främmande ord, bodde i tält af ett från tschuktschernas något afvikande byggnadssätt och tycktes äfven hafva en något olika ansigtsprägel. Sjelfva ville de ej medgifva, att någon nationel olikhet fans mellan dem och den forna krigare- och herskarestammen på nordkusten, men strax söder ut skulle det folk vara bosatt, efter hvilket vi frågade. Några dagar derpå ankrade vi vid Konyam-bay (64°49′ n. br., 172° 53′ v. 1. fr. Greenw.). Vi träffade der endast verkliga renegande tschuktscher; någon på jagt och fiske lefvande kustbefolkning fans der icke. Deremot utgjordes invånarne vid vår ankarplats på S:t Lawrence-ön af eskimåer eller namollo. Det tyckes sålunda, som om en stor del af de eskimåer, som bebo den asiatiska sidan af Beringssund, under senare tider förlorat sin egen nationalitet och sammansmält med tschuktscherna. Någon våldsam fördrifning har nämligen under de senare åren helt säkert icke förekommit. Anmärkas bör dessutom, att namnet Onkilon, som Wrangel hörde uppgifvas för den gamla, af tschuktscher förjagade kustbefolkningen, påtagligen är nära beslägtadt med ordet »Ankali», med hvilket ren-tschuktschen för närvarande betecknar kust-tschuktschen, äfvensom att i de äldsta ryska berättelserna om Schestakows och Paulutskis krigståg till dessa trakter det aldrig är fråga om två olika här boende folkstammar. Visserligen omtalas i dessa berättelser, att bland de slagna tschuktscherna träffades en eller annan man med genomborrade läppar, men förmodligen var det en af tschuktscherna förut tillfångatagen eskimå från andra sidan Beringssund eller kanske rätt och slätt en eskimå, som varit på vänskapligt besök hos tschuktscherna och frivilligt deltagit i deras frihetsstrid. Det synes mig derför i det hela vara sannolikare, att eskimåerna från Amerika öfverflyttat till Asien, än att, såsom en del författare förmodat, denna folkstam invandrat till Amerika vester ifrån, öfver Beringssund eller Wrangels land. Tältbyn Nunamo eller, såsom Hooper skrifver, »Noonahmone» ligger ej, i likhet med de tschuktsch-byar vi förut sett, lågt ned vid sjelfva hafsstranden, utan temligen högt uppe, på en udde mellan hafvet och en elf, som utmynnar strax sydvest om byn och nu vid snösmältningstiden var mycket vattenrik. På ett ringa afstånd från kusten upptogs landet af en ganska hög bergskedja, som var söndersplittrad i en mängd toppar, och hvars sidor bildades af ofantliga, i terassformiga afsatser delade stenrös. Här hade en mängd murmeldjur och pipharar (Lagomys spec.) sitt tillhåll. Pipharen, en i vårt hemland ej förekommande gnagare-art af en större råttas storlek, är märkvärdig för den omsorg, med hvilken han om sommaren hopar stora förråd för vintern. Byn bestod af tio tält, uppförda utan ordning på den första höga strandafsatsen. Tälten voro till byggnadssättet något olika de vanliga tschuktschtälten, och då drifved tycktes förekomma på stranden endast i ringa mängd, hade hvalben i mycket stor skala blifvit använda till tältens resvirke. Så t. ex. var tältbeklädnaden af sälskinn nedtill spänd öfver hvalrefben och hvalunderkäkar, hvilka voro inslagna i marken som pålar. Dessa voro upptill förenade med ribbor af hvalben, från hvilka gingo andra ribbor af samma slags ben eller ock hvalbarder till tältspetsen, och slutligen var, för att hindra blåsten att föra upp tältduken från marken, dennas kant belastad med massor af stora, tunga ben. Elfva hvalskulderblad voro sålunda använda kring ett enda tält. I brist på drifved begagnar man äfven trandränkta hval- och sälben till bränsle vid kokning i det fria under sommaren; ett stort böjdt hvalrefben var stäldt som en båge öfver eldstaden för att tjena som grythållare; hvalkotor begagnades som mortlar; med hvalskulderblad spärrades ingången till späckkällrarne; urhålkade hvalben användes till lampor; bardskifvor eller stycken af underkäkar och de rakare refbenen till skoning på slädarne, till spadar och ishackor, med bardtågor hopfogades redskapens olika, delar[90] o.s.v. Massor af svart sälkött och långa, hvita, dallrande strängar af uppblåsta tarmar voro upphängda mellan tälten, och i dessas inre såg man öfverallt blodiga köttbitar, på ett vämjeligt sätt tillredas eller ligga kringströdda, hvarigenom så väl bostäderna som de med fångsten sysslande invånarne företedde ett mer än vanligt vidrigt utseende. Ett behagligt afbrott bildade de hopar af grönskande videqvistar, som voro upplagda vid ingången till nästan hvarje tält, vanligen omgifna af qvinnor och barn, hvilka med begärlighet förtärde bladen. På somliga ställen hade man till föda för vintern insamlat hela säckar af Rhodiola och åtskilliga andra örter. Såsom egendomligt för de härvarande tschuktscherna må slutligen nämnas, att de voro rikt försedda med europeiska husgerådssaker, deribland remington-gevär, och att ingen af dem frågade efter bränvin. De flesta af de sälar, som sågos i tälten, voro vanliga snaddar, men derjemte funno vi åtskilliga skinn af Histriophoca fasciata Zimm., och det lyckades mig äfven, ehuru med stor svårighet, att förmå tschuktscherna att åt mig afstå huden och hufvudskålen af denna sällsynta, genom sin egendomliga teckning utmärkta art. Infödingarne tycktes sätta ett särskildt värde på dess skinn och afstodo det ogerna. Sjelfva hade vi, såsom jag ofvanför nämnt, under seglingen från Beringssund sett en mängd af dessa sälar på de söder ut drifvande isflaken, men den knappa tiden tillät oss ej att anställa jagt på dem. När vi lemnade Pitlekaj, var växtligheten derstädes ännu långt ifrån sin fulla utveckling, men vid Nunamo prunkade strandafsatsen i en utomordentligt rik färgprakt. På en areal af några få tunnland insamlade dr Kjellman här mer än hundra arter blomväxter, deribland ett betydligt antal former, som han förut ej sett på Tschuktsch-halfön. Utrymmet medger mig ej att intaga ännu en växtförteckning, men för att gifva läsaren en föreställning om de betydliga olikheter i växtsättet, som samma art kan förete under inverkan af olika klimatiska förhållanden, meddelar jag här en afbildning af fjellnagelörten (Draba alpina L.) från S:t Lawrence bay. Det torde ej vara lätt att i denna bild igenkänna samma art, som är framstäld å sid. 328 i föregående del; klotformen, som växten antagit på Kap Tscheljuskins för Ishafvets vindar öppna strand, är här i en mot desamma skyddad trakt helt och hållet försvunnen. [bild] Vid berguddarne funnos dock ännu vidsträckta snödrifvor, och från höjderna kunde man se, att betydliga ismassor fortfarande drefvo fram längs den asiatiska sidan af Beringssund. Under en utflygt till toppen af ett bland de närbelägna bergen träffade dr Stuxberg liket af en inföding, utlagdt på en stensättning af den hos tschuktscherna vanliga formen. Bredvid den döde låg ett sönderbrutet knallhattsgevär, spjut, pilar, elddon, pipa, snöskärm, issil och åtskilligt annat, som den aflidne ansetts behöfva på den åt tschuktscher anvisade delen af de elyseiska fälten. Liket hade legat på stället minst sedan föregående sommar, men pipan var en af de många lerpipor, som jag låtit utdela bland infödingarne. Den hade således blifvit nedlagd långt efter den egentliga begrafningen. Så angelägen jag än var att snart kunna från en telegrafstation afsända några lugnande rader till hemlandet, emedan jag befarade, att man redan började hysa allvarlig oro för Vegas öde, skulle jag dock gerna dröjt vid detta i vetenskapligt hänseende vigtiga och intressanta ställe åtminstone några dagar, om ej de utanför drifvande isbanden och isfälten varit så betydande, att de lätt kunnat vid en hastigt uppkommen pålandsvind blifva farliga för vårt fartyg, som äfven nu var förankradt på en alldeles öppen redd. Den längre in i S:t Lawrence bay belägna ypperliga hamnen var nämligen ännu isbelagd och otillgänglig. Redan den 21 juli på e. m., sedan alla voro församlade om bord, nöjda och belåtna med utbytet af förmiddagsbesöket i land, lät jag derför Vega åter lätta ankar för att ånga öfver till den amerikanska sidan af Beringssund. Såsom i alla norra halfklotets polarhaf, var äfven här sundets östra sida isbeströdd, den vestra deremot isfri. Öfverresan gick i alla fall hastigt, så att vi redan den 22 juli på e. m. kunde kasta ankar i Port Clarence, en ypperlig hamn söder om Amerikas vestligaste udde, Kap Prince of Wales. Det var första gången Vega ankrat i en verklig hamn, sedan hon den 18 aug. 1878 lemnat Aktinia-hamnen på Taimur-ön. Under hela den mellanliggande tiden hade hon ständigt varit förankrad eller förtöjd på öppna redder, utan ringaste landskydd mot sjö, vind och drifis. Fartyget var dock ännu, tack vare kapten Palanders insigt och omtanke samt officerarnes och besättningens duglighet, ej allenast oskadadt, utan äfven lika sjödugligt, som då det lemnade dockan i Karlskrona, och vi hade ännu om bord proviant för nära ett år samt omkring 4000 kubikfot kol. Mot hafvet skyddas Port Clarence af ett långt, lågt sandref, mellan hvars norra ända och land finnes ett beqvämt och djupt inlopp. I det inre af hamnen utfaller en betydlig flod, hvars mynning är utvidgad till en insjö, som genom ett sandnäs skiljes från den yttre hamnen. Denna insjö bildar äfven en god och rymlig hamn, hvars inlopp dock är för grundt för djupgående fartyg. Sjelfva floden är deremot djup och genomflyter ungefär 18 kilometer från mynningen en annan sjö, från hvars östra strand taggigt söndersplittrade berg resa sig till en höjd, som jag uppskattar till 800 à 1000 meter; det kan dock ganska väl hända, att höjden är dubbelt större, ty vid dylika uppskattningar är man lätt utsatt för misstag. Söder om floden och hamnen stupar landet brant mot stranden med en 10– 20 meter hög afsats. På norra sidan deremot är stranden för det mesta låg, men längre inåt landet höjer marken sig äfven här hastigt till afrundade kullar om 300 till 400 meters höjd. Endast i dalarne och på andra ställen, der mycket stora snömassor hopat sig under vintern, funnos ännu snödrifvor. Några isbräer sågo vi deremot ej, ehuru man kunnat vänta att finna dylika på sidorna af de höga berg, som åt öster begränsa den inre sjön. Det var äfven tydligt, att ej heller under de närmast föregående tidskiftena något vidt utbredt istäcke funnits härstädes. Under de många utflygter, som vi gjorde åt olika håll, bland annat uppför floden till den förut omtalade insjön, sågo vi nämligen ingenstädes några moräner, flyttblock, refflade berghällar eller andra spår af en försvunnen istid. Många tecken antyda deremot, att under en ej synnerligen aflägsen geologisk tidsperiod glacierer täckt betydliga sträckor af den motsatta asiatiska stranden och bidragit att utgräfva de der förekommande fjordarne: Koljutschin-bay, S:t Lawrence-bay, Metschigme-bay, Konyam-bay o.s.v. När vi närmade oss den amerikanska sidan, kunde vi se, att kustbergen derstädes voro bildade af lagrade bergarter. Jag hoppades derför att ändtligen här få göra en riklig skörd af försteningar, något hvartill jag ej varit i tillfälle under resans föregående del. Men vid framkomsten fann jag, att de lagrade bergarterna endast utgjordes af kristalliniska skifferarter, utan spår till lemningar af forntida djur eller växter. Ej heller träffades här på stränderna några hvalben eller några af de märkvärdiga mammutförande islager, som blifvit upptäckta i den strax norr om Beringssund belägna bugt, som erhållit namn efter dr Eschscholz, läkare under Kotzebues berömda resa[91]. Genast efter det ankaret fallit, fingo vi besök af flere mycket stora skinnbåtar och en mängd kajaker. Dessa senare voro större än grönländarnes, ty de voro vanligen afsedda för två personer, hvilka sutto rygg mot rygg i midten af farkosten. Vi sågo till och med båtar, ur hvilka, sedan de båda roddarne stigit ut, ännu en tredje person kröp fram. Denne hade alltså legat nästan hermetiskt innesluten i kajakens inre, utsträckt på bottnen, utan möjlighet att röra sina leder eller berga sig, om någon olycka inträffat. I synnerhet tycktes det vara vanligt, att barn på detta obeqväma sätt följde med på föräldrarnes kajakfärder. Sedan infödingarne kommit om bord, började en liflig byteshandel, hvarigenom jag förvärfvade mig åtskilliga pilspetsar och metkrokar af sten. Angelägen att skaffa mig ett så rikt material som möjligt för anställande af jemförelse mellan eskimåernas och tschuktschernas husgerådssaker, genomgick jag noga de skinnpåsar, som infödingarne hade med sig. Jag upplockade härvid den ena saken efter den andra, utan att de hade något emot min inventering. En af dem visade dock stor obenägenhet att låta mig komma till säckens botten, men just detta gjorde mig nyfiken att få reda på hvilken skatt der gömdes. Jag var enträgen och genomgick påsen halft med våld, tills jag slutligen i dess botten fick lösning på gåtan – en laddad revolver. Flere af infödingarne hade äfven bakladdningsgevär. Den äldsta forntid med redskap af sten och den senaste nutid med kammarladdningsgevär räcka sålunda här hvarandra handen. [bild] Många infödingar voro tydligen stadda på flyttning till nordligare belägna jagtmarker och fiskeområden, kanske äfven till de marknadsplatser och lekstugor, som dr John Simpson omtalar i sin kända uppsats om vest-eskimåerna[92]. Andra hade redan uppslagit sina sommartält på stränderna af den inre hamnen eller af den förut omtalade floden. Deremot funnos i trakten endast ett mindre antal under den varma årstiden öfvergifna vinterbostäder. Befolkningen utgjordes såsom sagdt af eskimåer. De förstodo ej ett ord tschuktschiska. Bland dem fans dock en tschuktsckisk qvinna, hvilken påstod, att verkliga tschuktscher skulle finnas äfven på den amerikanska sidan, norr om Beringssund. Ett par af männen talade litet engelska, en hade till och med varit i San Francisco, en annan på Honolulu. Många af deras husgerådssaker erinrade om beröring med amerikanska hvalfångare, och rättvisan fordrar det erkännande, att i motsats till hvad man vanligen ser uppgifvas, beröringen med män af civiliserad ras tycktes hafva ländt till vildarnes förmån och förbättring i ekonomiskt och sedligt hänseende. De flesta bodde nu i sommartält af tunn bomullsduk; många buro europeiska kläder, andra voro fortfarande klädda i säl- eller renskinnsbenkläder och en lätt, mjuk, ofta vackert utsirad päsk af murmeldjurskinn, öfver hvilken vid regnig väderlek drogs en regnrock af hopsydda tarmar. Hårklädseln liknade tschuktschernas. Qvinnorna voro tatuerade med några streck på hakan. Många af männen buro små mustascher, några äfven ett föga yfvigt helskägg, andra hade försökt anlägga amerikanskt hakskägg. De flesta, men ej alla hade tvenne, 6 till 7 m.m. långa hål skurna i läpparna nedom mungiporna. I dessa hål buros stora bitar af ben, glas eller sten (bild 9 å sid. 238). Men ofta borttogos dessa prydnader, och då slöto sig de stora hålens kanter så nära tillsamman, att de föga vanstälde ansigtet. Många hade dessutom ett likadant hål framtill i läppen. Det föreföll mig likväl, som om detta besynnerliga bruk skulle vara på väg att helt och hållet försvinna eller åtminstone europeiseras genom utbyte af hål vid munnen mot hål i öronen. En ung, nästan fullvuxen flicka hade en stor blå glasperla nedhängande från näsan, i hvars mellanbalk ett hål för detta ändamål var anbringadt, men hon blef mycket förlägen och gömde hufvudet i mammas päskveck, då denna grannlåt ådrog sig en allmännare uppmärksamhet. Alla qvinnor hade långa perlband i öronen. De buro armband af jern eller koppar, snarlika tschuktschernas. Hudfärgen var föga mörk, med tydlig rodnad på kinderna, håret svart, tagellikt, ögonen små, bruna, obetydligt sneda, ansigtet platt, näsan liten och nedtryckt vid roten. De flesta voro medelstora, sågo friska och välmående ut, och utmärkte sig hvarken genom påfallande magerhet eller fetma. Fötter och händer voro små. [bild][bild][bild] En viss prydlighet och ordning rådde i deras små tält, hvilkas golf voro täckta med mattor af flätade växter. Mångenstädes såg man redskap af kokosnötskal, hvilka, liksom en del af mattorna, blifvit ditförda af hvalfångare från Söderhafsöarna. Hufvudmassa af deras husgeråds- och jagtredskap, yxor, knifvar, sågar, bakladdningsgevär, revolvrar m. m. voro af amerikanskt ursprung, men derjemte begagnade man ännu eller förvarade i tältens skräpgömmor båge och pilar, fogelkastspjut, båtshakar af ben och. åtskilliga redskap af sten. I synnerhet metredskapen voro tillverkade med särdeles stor konstfärdighet af färgade ben eller stenarter, glasperlor, röda hudbitar af skinnet från vissa simfoglars fötter m. m. Dessa olika materialier voro med tågor af hvalbarder hopsatta så, att de liknade stora skalbaggar, ämnade att begagnas ungefär som laxflugorna hos oss. Eld uppgjordes dels med stål, flinta och fnöske, dels med eld-drill. Många brukade äfven amerikanska tändstickor. Den båge med hvilken eld-drillen kringdrefs, var ofta af elfenben, rikt utsirad med allehanda jagtbilder. Deras redskap voro prydligare, bättre skurna och rikligare färgade med grafit[93] och rödockra än tschuktschernas; folket var mer välmående samt egde ett större antal skinnfarkoster, så väl kajaker som umiaker. Detta beror helt säkert derpå, att hafvet här är isbelagdt en kortare tid samt isen mindre tjock än på den asiatiska sidan och jagten derför bättre. Samtliga äldre berättelser öfverensstämma likväl deri, att tschuktscherna fordom varit en af de andra vilda stammarne erkänd stormakt i dessa trakter, men alla iakttagelser från nutiden tyda derpå, att denna stormaktstid nu är slut. En viss aktning för dem tyckes dock fortfarande råda bland kringboende folk. [bild] Infödingarne voro, sedan det första misstroendet gifvit vika, vänliga och tillmötesgående, ärliga, ehuru benägna för tiggeri, och mycket prutande vid byteshandeln. Någon höfding tycktes ej finnas bland dem; fullkomlig jemlikhet rådde, och qvinnans ställning föreföll ej vara underordnad mannens. Barnen voro hvad man i Europa skulle kalla väl uppfostrade, ehuru de ej erhållit någon uppfostran alls. Alla voro hedningar. Begäret efter bränvin syntes vara mindre starkt än bland tschuktscherna. All bränvinshandel med vildarne lär för öfrigt på amerikanska sidan vara ej allenast förbjuden, utan förbjuden på ett sätt, att lagen efterlefves. Under vistelsen hos tschuktscherna var min tillgång på lämpliga bytesmedel mycket ringa. Ända till timmen före afseglingen rådde nämligen ovisshet, när vi skulle komma loss, och jag måste derför spara på förråden. Ofta hade jag för den skull svårt nog att förmå en tschuktsch att afstå de saker jag önskade förvärfva. Här deremot var jag en förmögen man, tack vare det myckna som blifvit öfver af vår rikliga vinterutrustning, hvilken naturligtvis i de varma luftstrecken skulle blifva endast till last. Jag begagnade mig af min rikedom för att lik en gårdfarihandlande göra besök i tältbyarna med säckar fulla af filtar, tjocka täcken, strumpor, ammunition o.s.v., för hvilka varor jag tillbytte mig en vacker och utvald samling af etnografiska föremål. Bland dessa må nämnas vackra benristningar och bensniderier samt åtskilliga pilspetsar och andra redskap af en nefritart[94], som är så förvillande lik den bekanta nefriten från Högasien, att jag vore benägen att tro, det materialet verkligen härstammar derifrån. I så fall vore nefritförekomsten vid Beringssund af betydelse, emedan den ej kunde förklaras på annat sätt, än att antingen de här boende folken fört mineralet med sig från sina urhem i Högasien, eller ock att redan under Högasiens stenålder en lika utsträckt handelsförbindelse egt rum emellan de vilda folken som den, hvilken ännu eger, eller åtminstone för några årtionden tillbaka egde rum längs norra delen af Asien och Amerika. [bild] På norra sidan om hamnen fans ett gammalt europeiskt eller amerikanskt trankokeri. I granskapet deraf träffades tvenne eskimågrafvar. Liken hade fullklädda blifvit utlagda på marken utan skydd af någon kista, men omgifna af en tät inhägnad, bildad genom en mängd i marken korsvis inslagna tältstänger. Bredvid det ena liket lågo en kajak med åror, en laddad dubbelbössa med slaglås på halfspänn och påsatta knallhattar, åtskilliga andra vapen, kläder, elddon, snöskor, dryckeskärl, två nerblodade, i trä utskurna masker (fig. 1 o. 2 å sid. 242) och vidunderligt skapta djurbilder. Dylika sågos äfven i tälten. Sälskinnssäckar, afsedda att uppblåsas och fästas på harpunerna såsom flöten, voro stundom prydda med små, i trä skurna ansigten (bild 3 å sid. 242). Å de tvenne amuletter af detta slag, som jag hemfört, är det ena ögat betecknadt med en infäld blå emaljbit, det andra med ett på samma sätt fästadt stycke svafvelkis. Bakom två tält funnos uppstälda på stolpar af 1½ meters höjd groft formade fogelbilder af trä, rödmålade och med utspända vingar. Jag försökte förgäfves att få tillbyta mig dessa tältgudar[95] mot en stor ny filt, en bytesvara mot hvilken jag eljest kunde erhålla nästan hvad som helst. En bländande hvit kajak af särdeles elegant form tillbytte jag mig deremot utan svårighet för en begagnad filt och 500 remingtonpatroner. Såsom ett eget prof på amerikanernas fyndighet, då det gäller att utbjuda sina varor, må slutligen nämnas, att en eskimå, som under vår vistelse i hamnen kom till fartyget, förevisade en tryckt lapp, genom hvilken ett handelshus i San Francisco till »Sporting Gentlemen» vid Beringssund (eskimåer?) utbjöd sitt förråd af utmärkta jagthagel. Liksom Europas vestkust sköljes af Golfströmmen, så framgår äfven utmed Amerikas stilla-hafskust en varm hafsström, hvilken meddelar landet ett vida blidare klimat än det, som råder på den närbelägna asiatiska sidan, der, liksom vid Grönlands ostkust, en kall nordlig ström stryker fram. Skogsgränsen går derför i nordvestra Amerika ett godt stycke norr om Beringssund, hvaremot på Tschuktsch-halfön skog tyckes helt och hållet saknas. Äfven vid Port Clarence är sjelfva kustlandet skoglöst, men några kilometer in i landet träffar man alnshöga albuskar, och bakom kustbergen skola verkliga skogar förekomma. För öfrigt är vegetationen redan vid kusten yppig, och man ser ännu här borta på nya verldens kust en mängd former närbeslägtade med skandinaviska växtarter, bland dem Linnæan. Dr Kjellman gjorde derför här en rik botanisk skörd, värdefull för jemförelsen med floran i den närbelägna delen af Asien och andra högnordiska trakter. Likaledes insamlade dr Almqvist ett ganska omfattande material för utredande af traktens förut förmodligen ganska ofullständigt kända lafflora. Zoologernas skörd blef deremot ringa. Oaktadt den yppiga växtligheten, tycktes land-evertebrater förekomma i vida ringare antal arter än i nordliga Norge. Af skalbaggar kunde man t. ex. endast finna ett eller två tiotal arter, hufvudsakligast Harpalider och Staphylinider, samt af land- och sötvattensmollusker endast 7 eller 8 former, hvilka dessutom nästan alla förekommo ganska sparsamt. Bland märkliga fiskarter må nämnas samma svarta sumpfisk, som vi fångade vid Jinretlen. Fogelfaunan var för ett högnordiskt land fattig, och af vilda däggdjur sågo vi endast myskråttor. Äfven draggningarna i hamnen gåfvo, till följd af bottnens ogynsamma beskaffenhet, endast ett obetydligt antal djur och alger. [bild][bild] Den 26 juli kl. 3 e. m. lättade vi ankar och ångade under härligt väder och för det mesta god vind åter öfver till gamla verldens strand. För bestämmande af vattnets salthalt och temperatur på olika djup lodades och togos vattenprof hvar fjerde timme under resan öfver sundet. Dessutom verkstäldes trawling tre gånger på dygnet, vanligen med ett utomordentligt rikt utbyte af bland annat stora snäckor, t. ex. den vackra, venstervridna Fusus deformis Reeve, och några stora krabbarter. En af dessa senare (Chionoecetes opilio Kröyer) erhölls stundom med skrapan i hundratal. Vi kokade och åto den samt funno den ypperlig, ehuru ej synnerligen köttrik. Smaken var något sötaktig. [bild][bild] På grund af de under öfverresan anstälda lodningarna m. fl. iakttagelser har löjtnant Bove upprättat det å följande sida återgifna diagram, af hvilket man ser, huru grundt det sund är, som i nordligaste delen af Stilla oceanen skiljer den gamla verlden från den nya. En höjning mindre än den, som sedan glacialtiden egt rum vid Uddevallas bekanta Kapellbackar, skulle tydligen vara tillräcklig att med en bred bro förena de båda verldsdelarne med hvarandra, och en motsvarande sänkning har varit nog för att åtskilja dem, om de, såsom sannolikt är, en gång varit sammanhängande. Diagrammet visar för öfrigt, att den djupaste rännan träffas helt nära Tschuktsch-halföns kust, och att denna ränna innehåller en kall vattenmassa, hvilken genom en vall skiljes från det varmare vattenområdet på amerikanska sidan. [bild] Om man granskar en karta öfver Sibirien, så skall man, såsom jag redan förut antydt, finna, att dess kuster på de flesta ställen framlöpa jemnt, och att de således hvarken såsom Norges vestkust äro sönderflikade i djupa, af höga berg omgifna fjordar, eller såsom större delen af Skandinaviens och Finlands kuster skyddas af någon skärgård. Det enda undantaget från denna regel bilda vissa delar af Tschuktsch-halfön, i synnerhet dess sydöstra del. Flere mindre fjordar skära här in i den af lagrade granitiska bergarter bestående kusten, och utanför dessa bilda två större och åtskilliga mindre klippöar en skärgård, skild från fastlandet genom det djupa Senjavin-sundet. Önskan att bereda naturforskarne tillfälle att ännu en gång från en säker hamn fortsätta sina undersökningar om Tschuktschhalföns naturförhållanden och min egen åstundan att närmare studera en af de få delar af Sibiriens kust, hvilka enligt all sannolikhet fordom varit betäckta af inlandsis, förmådde mig att välja detta ställe till Vegas andra ankarplats på asiatiska sidan söder om Beringssund. Ankaret fäldes här den 28 juli på förmiddagen, men ej, såsom först var ämnadt, i Glasenapp-hamnen, emedan denna ännu var upptagen af obruten is, utan i mynningen af den nordligaste bland fjordarna, Konyam-bay. Före oss har denna del af Tschuktsch-halfön blifvit besökt af korvetten Senjavin, förd af kaptenen, sedermera amiral Fr. Lütke, och af en engelsk Franklin-expedition om bord på Plover, förd af kapten Moore. Lütke uppehöll sig här några dagar i augusti 1828 med sina följeslagare naturforskarne Mertens, Postels och Kittlitz, hvarvid hamnen kartlades och åtskilliga naturvetenskapliga och etnografiska iakttagelser gjordes. Moore öfvervintrade på detta ställe 1848–49. Jag har förut anfört, att vi hafva hans följeslagare, löjtnant W. H. Hooper, att tacka för synnerligen värderika upplysningar om de folkstammar, som bo i granskapet. Trakten tyckes då hafva varit uppehållsort för en temligen talrik befolkning. Nu bodde vid den bugt, der vi kastade ankar, endast tre rentschuktschfamiljer, och de kringliggande öarna måtte för tillfället varit obebodda eller ock torde Vegas ankomst ej hafva blifvit bemärkt, ty inga infödingar kommo om bord till oss, hvilket eljest sannolikt varit fallet. Stranden vid sydöstra delen af Konyam-bay, den bugt i hvilken Vega nu under ett par dagar låg för ankar, bildas af en temligen öde myr, å hvilken en mängd tranor häckade. Innanför denna resa sig åtskilliga bergstoppar till en höjd af nära 600 meter. Zoologens och botanistens skördar på denna strand blefvo mycket torftiga, men på bugtens norra sida, dit utflygter gjordes med ångslupen, träffades gräsrika sluttningar, med temligen höga busksnår och en stor mångfald af blommor, hvilka riktade dr Kjellmans samling af högre växter från Asiens nordkust med omkring 70 arter. Här träffades äfven de första landmollusker (Succinea, Limax, Helix, Pupa m. fl.) på Tschuktsch-halfön[96]. Vi besökte äfven ren-tschuktschfamiljernas bostäder. De voro snarlika de tschuktschiska tält vi förut sett, och invånarnes lefnadssätt skilde sig föga från de kust-tschuktschers, med hvilka vi tillbragt vintern. De voro äfven klädda på samma sätt, om jag undantager, att männen buro en mängd små bjellror i bältet. Antalet renar, som de tre familjerna egde, var enligt en räkning, som jag företog, då hjorden vid middagstiden under varmt solsken med synbart välbehag slagit sig ned på ett i granskapet af tälten befintligt snöfält, endast omkring 400, således betydligt mindre än hvad som behöfves att föda trenne lappfamiljer. I stället hafva tschuktscherna rikligare tillgång på fisk och framför allt bättre jagt än lapparne; de dricka ej heller något kaffe och insamla sjelfva en del af sin föda ur växtriket. Infödingarne bemötte oss mycket vänligt och erbjödo sig att åt oss sälja eller rättare bortbyta tre renar, hvilken handel dock, till följd af vår hastiga bortresa, ej kunde komma till stånd. [bild] [bild] Bergen i omgifningen af Konyam-bay voro höga och söndersplittrade i skarpa spetsar med djupa, ännu delvis snöfylda dalgångar. Inga isbräer tyckas för närvarande finnas derstädes. Sannolikt hafva dock de här befintliga fjordarne och sunden, liksom S:t Lawrence-bay, Koljutschin-bay och förmodligen äfven alla andra djupare vikar på Tschuktsch-halföns kust, blifvit utgräfda af forntida glacierer. Ovisst torde dock vara, om en verklig inlandsis betäckt hela landet; säkert är, att istäcket icke sträckt sig öfver Sibiriens slättbygd, der någon isperiod i skandinavisk mening bevisligen aldrig existerat, och der landets beskaffenhet allt från juratiden till nutiden visserligen varit underkastad åtskilliga förändringar, men ingen af de genomgripande jordrevolutioner, hvilka geologerna fordom älskade att med så bjerta färger skildra. Åtminstone tyckes flodriktningen sedan dess hafva varit oförändrad. Kanske till och med skilnaden mellan det Sibirien, der Tschikanowskis ginkoskogar växte och mammuten kringströfvade, samt det, der man nu på ringa djup under jordytan träffar ständigt frusen jord, endast berott derpå, att isotermerna sänkt sig obetydligt mot eqvatorn. Konyam-bays omgifningar bestå af kristalliniska bergarter; nederst glimmerfattig granit och glimmerskiffer och derpå grå kolsyrad kalk utan försteningar, samt slutligen talkskiffer, porfyrer och qvartsiter. På bergstopparna får graniten ett skrofligt trachyt-artadt utseende, men öfvergår icke till verklig trachyt. Redan här är man dock i granskapet af Kamtschatkas vulkanhärdar, hvilket t. ex. bevisas af den heta källa, som upptäcktes af Hooper ej långt från kusten under en slädfärd mot Beringssund. Midt under den stränga kölden i februari hade dess vatten en temperatur af +69° C. Varma vattenångor och yrsnö i förening hade öfver källan bildat ett högt, bländande hvitt hvalf af glacerade och med iskristaller öfverdragna snömassor. Sjelfva tschuktscherna tyckas hafva funnit motsatsen påfallande mellan det heta källsprånget från jordens inre och kölden, snön och isen på jordytan. De offrade blåa glasperlor åt källan och visade Hooper såsom något märkvärdigt, att man kunde koka fisk deri, fastän källvattnets mineralhalt gaf åt den kokta fisken en bitter, obehaglig smak[97]. Det inre af Konyam-bay var vid vår dervaro ännu täckt af ett obrutet istäcke. Detta lossnade den 30 juli efter middagen och hade nära nog, så upplöst och genomfrätt isen än var, plötsligen afslutat Vegas färd genom att pressa henne mot land. Lyckligtvis märktes faran i tid. Ånga ficks upp, ankaret lättades, och fartyget flyttades till den isfria delen af fjorden. Då med anledning af detta tillbud åtskilliga kubikfot kol måste användas för maskinens uppeldning, då vårt hittills så rikliga kolförråd numera behöfde skonas, och då jag slutligen fortfarande manades framåt af fruktan, att ett för långt dröjsmål med afsändande af underrättelser till hemlandet lätt kunde förorsaka ej allenast mycken oro, utan äfven dryga penningeutgifter, föredrog jag att genast segla vidare framför att anlöpa en närbelägen säkrare hamn, från hvilken de vetenskapliga arbetena kunnat fortsättas. Kursen stäldes nu mot nordvestra udden af S:t Lawrence-ön. Ett stycke utanför Senjavin-sundet sågo vi drifis för sista gången. Öfver hufvud är den ismängd, som genom Beringssund drifver ned i Stilla oceanen icke synnerligen betydlig, och största delen af den is, som man om sommaren möter på asiatiska sidan af Beringhafvet, är tydligen bildad i fjordar och vikar längs kusterna. Söder om Beringssund såg jag derför ej ett enda isberg och ej heller några större glacier-isblock, utan endast jemna, mycket sönderfrätta fält af bay-is. Ankaret fäldes den 31 juli på e. m. i en öppen bugt på nordvestra sidan af S:t Lawrence-ön. Denna, som af infödingarne kallas Enguä, är den största ön mellan Aleuterna och Beringssund. Den ligger närmare Asien än Amerika, men anses tillhöra den senare verldsdelen, hvarför den samtidigt med Alaska-territoriet af Ryssland afträddes till Förenta Staterna. Ön är bebodd af några få eskimåfamiljer, hvilka stå i handelsförbindelse med sina tschuktschiska grannar på ryska sidan och derför upptagit en del ord ur deras språk. Deras drägt är äfven lik tschuktschernas, med undantag deraf att de, i brist på renskinn, begagna päskar af fogel- och murmeldjurskinn. Liksom tschuktscherna och eskimåerna vid Port Clarence använda de regnrockar af hopsydda sältarmar. Dessa plagg äro på S:t Lawrence-ön mycket utsirade, hufvudsakligast med fjädertofsar af de sjöfoglar, som i tallösa skaror häcka på ön. Det tyckes till och med, som om tarmkläder här skulle förfärdigas för försäljning till andra folkslag; eljest torde man hafva svårt att förklara, huru Kotzebues matroser kunde inom en halftimme från en enda tältplats tillbyta sig 200 dylika rockar. Vid vårt besök gingo alla infödingarne barhufvade, männen med sitt svarta tagellika hår klippt intill roten, med undantag af den vanliga smala kransen rundt om hufvudet vid hårfästet. Qvinnorna buro perlprydda hårflätor och voro starkt tatuerade, enligt delvis ganska invecklade mönster, såsom synes af nedanstående figurer. Liksom barnen gingo de merendels barfotade och med nakna ben. De voro välväxta, och mången såg ej illa ut, men alla voro obarmhertiga tiggerskor, hvilka formligen förföljde våra naturforskare under deras ströftåg i land. Sommartälten voro oregelbundna, men temligen snygga och ljusa skjul af tarmskinn, uppspändt öfver ett resvirke af drifved och hvalben. Vinterbostäderna voro nu öfvergifna. De tycktes bestå af jordhålor, som upptill, på en fyrkantig öppning när, voro täckta med drifved och torf. Om vintern var förmodligen ett sälskinnstält spändt öfver denna öppning, men detta var för tillfället nedtaget, förmodligen för att låta sommarvärmen nedtränga i hålan och bortsmälta den is, som om vintern hopat sig på dess väggar. Vid flere tält funnos stora underkäkben af hval nedslagna i jorden. De voro upptill genomborrade, och jag antar, att vintertältet i brist på annat virke var uppspändt öfver dem. Massor af hvalben lågo uppkastade längs stranden, tydligen härstammande från samma hvalarter, som vi insamlat på stranddynerna vid Pitlekaj. I granskapet af tälten funnos ock grafvar. Liken hade obrända blifvit nedlagda i någon klyfta bland de af frosten söndersplittrade och ofta till ofantliga stenrös förvandlade klipporna. De hade sedan blifvit täckta med sten, och skallar af björn och säl samt hvalben hade blifvit offrade eller kringströdda vid grafven. Emedan en skara infödingar alltid följde med oss under våra landutflygter, kunde vi ej närmare undersöka dessa grafvar eller från dem tillvarataga några kranier. [bild][bild] Nordost om ankarplatsen bildades stranden af låga berg, hvilka stupade med en brant sluttning mot hafvet. Från bergen framsköto här och der ruinlika klippbildningar, liknande dem vi sett vid nordkusten af Tschuktsch-landet. Men bergarten utgjordes här af samma slags granit, som bildade de understa lagren vid Konyam-bay. Det var nedanför dessa bergsluttningar, som infödingarne företrädesvis uppfört sina bostäder. Sydvest om ankarplatsen vidtog en mycket stor slätt, hvilken längre inåt ön var sumpig, men längs kusten bildade en hård, jemn, ytterst blomrik gräsvall. Här prålade den stora solroslika Arnica Pseudo-Arnica och en annan Senecio-art (S. frigidus); tätt tufvad, blomrik Oxytropis nigrescens, här ej förkrympt som i Tschuktschlandet; flere Pedicularis-arter i sitt fullaste flor (P. sudetica, P. Langsdorffii, P. Oederi och P. capitata); den ståtliga snö-aurikeln (Primula nivalis) och den täcka Primula borealis. Såsom karakteristiska för vegetationen på stället må vidare nämnas flere ranunkler, en sippa (Anemone narcissiflora), en art stormhatt med visserligen få, men så mycket större blommor, stora, med blommor öfversållade tufvor af Silene acaulis och Alsine macrocarpa, flere Saxifragor, tvenne Claytonior, den i tschuktsch-befolkningens hushållning som matväxt vigtiga Cl. acutifolia och den späda Cl. sarmentosa med sina fina, svagt rosa-färgade blommor och slutligen, der marken var stenbunden, långa, men ännu blomlösa, föga gröna refvor af vårt hemlands älsklingsväxt Linnæa borealis. Dr Kjellman gjorde alltså en rik skörd af högre växter, och äfven en vacker samling af land- och hafsdjur, lafvar och alger hopbragtes här. Marken bestod af sand, uti hvilken lågo stora, hvad vi i Sverige skulle kalla erratiska granitblock. De tycktes dock ej vara hitförda med is, utan ligga »in situ»; troligen hafva de jemte sanden uppkommit genom klippornas söndergrusning. I hafvet funno vi ej få alger och en verklig, om ock artfattig strand-evertebrat-fauna, något som helt och hållet saknas i de egentliga polarhafven. Medan jag framgick längs kusten, fick jag se fem temligen stora enfärgadt gråbruna sälar sola sig på stenar ett stycke från land. De tillhörde en form, som jag ej sett i polarhafven. Då ingen båt fans till hands, förbjöd jag emellertid, ehuru sälarne voro inom skotthåll, den fångstman, som åtföljde mig, att på dem pröfva sin skjutskicklighet. Kanske var det honor af Histriophoca fasciata, hvars vackert tecknade skinn (af handjur) jag förut sett och beskrifvit från S:t Lawrence bay. Infödingarne hade ett fåtal hundar men ej några renar, hvilka dock borde kunna föda sig på ön i tusental. Inga kajaker begagnades, men väl stora bajdarer af samma byggnadssätt som tchuktschernas. S:t Lawrence-ön upptäcktes under Berings första resa, men den förste, som kom i beröring med infödingarne var Otto von Kotzebue[98] (den 27 juni 1816 och den 20 juli 1817). Invånarne hade då ännu icke sett några europeer och mottogo främlingarne med en vänlighet, som utsatte Kotzebue för svåra lidanden. Härom berättar han följande: »Så länge naturforskarne kringströfvade i bergen, underhöll jag mig med mina nya bekanta, hvilka, då de erforo, att jag var befälhafvaren, inbjödo mig i sina tält. Här utbreddes ett smutsigt skinn på golfvet, hvarå jag måste sätta mig, och derefter framträdde den ena efter den andra, omfamnade mig, ref sin näsa starkt mot min och slutade sina smekningar dermed, att han spottade i sina händer och derpå strök mig några gånger öfver ansigtet. Oaktadt dessa vänskapsbetygelser behagade mig ganska litet, fördrog jag allt tåligt; det enda jag gjorde för att något hejda deras smekningar var att utdela tobaksblad. Dessa mottogo infödingarne visserligen med mycken glädje, men de ville strax å nyo börja med vänskapsbetygelserna. Nu grep jag hastigt till knifvar, saxar, perlor, och i det jag utdelade något deraf, lyckades jag afböja ett nytt anfall. Men ett ännu större lidande väntade mig, då de, för att äfven kroppsligt vederqvicka mig, framburo ett trätråg med hvalspäck. Så äcklig denna föda än är för europeiska magar, grep jag dock tappert an med anrättningen. Detta jemte några nya skänker, som utdelades, tryckte inseglet på det vänskapliga förhållandet oss emellan. Efter måltiden föranstaltade värden dans och sång, som ackompagnerades med en liten tamburin[99].» Då v. Kotzebue två dagar derefter seglade förbi öns norra udde, mötte han tre bajdarer. I en af dem uppstod en man, höll upp en liten hund och genomborrade den med sin knif, såsom v. Kotzebue trodde, till offer åt främlingarne [100]. Sedan 1817 hafva åtskilliga forskningsexpeditioner landstigit på S:t Lawrence-ön, men alltid endast för några timmar. Det är ock förenadt med stor fara att länge uppehålla sig här med fartyg. Man känner nämligen ingen hamn på den stora, af öppet haf omgifna öns kuster. Till följd af den svåra sjögången, som, då det kringliggande hafvet är isfritt, nästan ständigt råder härstädes, är det svårt att landa vid ön med en båt, och det på den öppna redden förankrade fartyget är ständigt utsatt för att af en hastigt påkommande storm blifva kastadt mot strandklipporna. I fullaste mått gälde de anförda olägenheterna för Vegas ankarplats, och kapten Palander var med anledning häraf angelägen att så fort som möjligt lemna stället. Redan den 2 augusti kl. 3 e. m. fortsatte vi derför vår färd. Kursen stäldes i början mot ön Karaginsk vid Kamtschatkas ostkust, der det var min afsigt att dröja under några dagar för att få tillfälle till en jemförelse mellan mellersta Kamtschatkas och Tschuktsch-halföns naturförhållanden. Men då ogynsamma vindar längre än jag beräknat fördröjde öfverresan, uppgaf jag, ehuru ogerna, planen att landstiga derstädes. Kommendörs-öarna blefvo i stället expeditionens närmaste mål. Här fälde Vega ankar den 14 augusti om aftonen i en temligen dålig, mot vester, nordvest och söder alldeles öppen hamn, belägen på vestra sidan af Beringön, mellan hufvudön och en utanför liggande holme. [bild] FEMTONDE KAPITLET. Beringöns läge. – Dess invånare. – Öns upptäckt af Bering. – Berings död. – Steller. – Det forna och närvarande djurlifvet på ön: räfvar, hafsuttrar, sjökor, sjölejon och sjöbjörnar. – Insamling af Rhytina-ben. – Besök på ett »rookery». – Ön Toporkoff. – Alexander Dubowski. – Resa till Jokohama. – Åskslag. Beringön är belägen mellan 54° 40′ och 55° 25′ n. br. samt 165° 40′ och 166° 40′ ostl. längd från Greenwich. Den är den vestligaste och närmast Kamtschatka belägna ön i den långa, på vulkanisk väg bildade ökedja, som mellan 51° och 56° n. br. i söder begränsar Beringhafvet. Jemte den närbelägna Kopparön samt några kringliggande holmar och klippor bildar den en egen, från de egentliga Aleutiska öarna skild ögrupp, benämnd efter den här omkomne store sjöfararens befälsgrad, Kommendörs- eller Kommandirski-öarna. Dessa räknas ej till Amerika utan till Asien och tillhöra Ryssland. Detta oaktadt har det amerikanska Alaska-kompaniet förvärfvat jagträtten derstädes[101] och underhåller på hufvudöarna tvenne ej obetydliga handelsstationer, som förse de till ett antal af några hundra personer uppgående invånarne med lifsmedel och manufakturalster, hvaremot bolaget af dem i stället uppköper pelsvaror, hufvudsakligast skinn af en öronsäl (sjökatten eller sjöbjörnen), [bild] [bild] hvaraf 20,000 till 50,000[102] stycken årligen dödas i trakten. För att öfvervaka ryska statens rätt och uppehålla ordning äro äfven några ryska myndigheter bosatta på Beringön. Ett halft dussin ändamålsenliga trähus äro här uppförda till bostäder för ryska kronans och det amerikanska kompaniets betjening, till magasin, handelsbodar m. m. Infödingarne bo dels i ganska rymliga och invändigt ej otrefliga torfhus, dels i små trähus, hvilka bolaget småningom söker införa i stället för de förra genom att årligen införskrifva och bortskänka några träbyggnader till de mest förtjenta af befolkningen. Hvar familj har sitt eget hus. Äfven finnes en kyrka för grekisk-katolsk gudstjenst och ett rymligt skolhus. Det senare är afsedt för aleuternas barn. Skolan var beklagligen vid vårt besök stängd, men att döma af de skrifböcker, som lågo framme i skolrummet, är undervisningen här ej att förakta. Åtminstone utmärkte sig skrifprofven genom renlighet och en utmärkt jemn och vacker stil. Vid »kolonien» äro husen samlade på ett ställe till en by, belägen nära hafsstranden på lämpligt afstånd från fångstplatsen, i en om sommaren ganska grönskande, men skoglös och af skoglösa, afrundade bergshöjder omgifven dal. Från hafvet tager sig byn ut ungefär som ett mindre nordiskt fiskläge. Några spridda hus finnas dessutom här och der på andra delar af ön, t. ex. på dess nordöstra sida, der potatisodling i obetydlig skala lär ega rum, vid fångstplatsen på norra sidan, der ett par stora pelslador och en mängd endast under slagttiden begagnade, ytterst små jordkulor äro anlagda. [bild] Så väl i geografiskt som i naturhistoriskt hänseende är Beringön en af de märkvärdigaste öar i norra delen af Stilla hafvet. Det var här som Bering efter sin sista olyckliga sjöfärd i det haf, som nu bär hans namn, slutade sin långa upptäckarebana. Han öfverlefdes dock af många bland sina följeslagare, bland dem af läkaren och naturforskaren Steller, som lemnat en med sällan öfverträffadt mästerskap utförd skildring af naturförhållandena och djurlifvet på den förut af menniskor aldrig besökta ön, der han ofrivilligt tillbragte tiden från medlet af november 1741 till slutet af augusti 1742[103]. [bild] [bild] Det var önskan att för våra museer förvärfva hudar eller skelett af de många här förekommande märkvärdiga däggdjuren, äfvensom att jemföra öns nuvarande beskaffenhet, sedan hon under snart halftannat århundrade varit skoningslöst utsatt för menniskornas jagt- och roflust, med Stellers lifliga och målande beskrifning, som föranledde mig att intaga ett besök på ön i expeditionens reseplan. De underrättelser jag på Beringön erhöll ur amerikanska tidningar om den oro, som vår öfvervintring väckt i Europa, föranledde mig visserligen att göra vår vistelse derstädes kortare, än jag till en början afsett. Vår skörd af samlingar och iakttagelser blef i alla fall öfver måttan riklig. Men innan jag går att redogöra för vårt eget uppehåll på ön, måste jag nämna några ord om dess upptäckt och den första öfvervintringen derstädes, hvilken har ett alldeles särskildt intresse derigenom, att ön aldrig förut varit beträdd af menniskofot. Det rika djurlif, som då träffades derstädes, lemnar oss derför en af de ytterst få bilder vi ega af djurverlden, sådan den gestaltade sig, innan menniskan, skapelsens herre, uppträdde. Sedan Berings fartyg till följd af den skörbjuggsepidemi, som spridt sig till nästan alla man om bord, en längre tid drifvit alldeles redlöst omkring i Beringhafvet, utan att något bestick fördes, och slutligen utan segel och rorsman bokstafligen vind för våg, fick man den 15/4 nov. 1741 i sigte ett land, utanför hvars kust ankaret fäldes den följande dagen kl. 5 e. m. En timme derefter sprang emellertid ankartåget, och en ofantlig svallvåg kastade fartyget mot strandens klippor. Allt tycktes redan vara förloradt. Men i stället för att af nya svallvågor slungas mot land, kom fartyget oförmodadt in i en klippomgifven, 4½ famnar djup bassin med fullkomligt stilla vatten, hvilken endast genom ett enda smalt inlopp stod i förening med hafvet. Om det redlösa fartyget ej drifvit just till detta ställe, hade det ovilkorligen blifvit krossadt, och alla man omkommit. Endast med stor möda förmådde det sjuka manskapet sätta ut en båt, med hvilken löjtnant Waxel och Steller gingo i land. De funno landet obebodt, skoglöst och föga inbjudande. Men en bäck med friskt, klart vatten sorlade ännu ofrusen fram utför bergssidorna, och i sandkullarne vid kusten funnos åtskilliga djupa gropar, som, ytterligare utrymda och täckta med segel, kunde förvandlas till bostäder. Det manskap, som ännu kunde stå på sina ben, tog i hop med detta arbete. Den 19/8 nov. kunde de sjuka flyttas i land, men, såsom ofta inträffar, dogo många, då de bragtes ur kajutan ut i friska luften, andra under det de fördes från fartyget eller strax efter det de kommit i land. Samtliga, hos hvilka skörbjuggen tagit så öfverhand, att de redan om bord på fartyget varit sängliggande, omkommo. De öfverlefvande egde knappast tid och krafter att begrafva de döda och hade svårt att skydda liken för de hungriga räfvar, som vimlade på den obebodda ön och som ännu ej lärt sig att frukta för menniskan. Den 20/9 nov. fördes Bering i land; han var redan då mycket medtagen och missmodig samt kunde ej förmås att taga rörelse. Han dog den 19/8 december. Vitus Bering var dansk till börden och hade redan som ung gjort resor till Ost- och Vestindien. År 1707 blef han antagen till officer vid den ryska örlogsflottan och deltog såsom sådan de följande åren i alla denna flottas krigsföretag mot Sverige. Han blef på sätt och vis lefvande begrafven på den ö, som nu bär hans namn, ty slutligen tillät han ej, att man fick borttaga sanden, som rullade öfver honom från väggarna af den sandgrop, i hvilken han hvilade. Han tyckte nämligen, att sanden värmde den stelnande kroppen. Innan liket kunde ordentligen begrafvas, måste det derför först uppgräfvas ur sin bädd, ett förhållande som tyckes hafva gjort ett obehagligt intryck på de öfverlefvande. De tvenne underbefälhafvarne, Waxel och Chitrow, hade hållit sig temligen friska på sjön, men sjuknade nu häftigt, ehuru de åter tillfrisknade. Endast expeditionens läkare, Georg Wilhelm Steller, var ständigt frisk, och att någon enda man af hela besättningen undkom med lifvet, derför har man tydligen att tacka denne snillrike mans kunskaper, aldrig kufvade energi samt muntra och förtröstansfulla sinne. Dessa egenskaper blefvo äfven under öfvervintringen i rikligt mått pröfvade. Natten mot den 10 dec./29 nov. blef fartyget, på hvilket ingen vakt hölls, emedan alla man behöfdes i land för att vårda de sjuke, kastadt mot stranden af en häftig OSO-storm. En så stor mängd proviant gick derigenom förlorad, att de öfverblifna förråden ej ensamma kunde lemna tillräcklig föda för alla under en hel vinter. Man utsände derför folk i olika riktningar för att taga reda på landets beskaffenhet. De återkommo med det besked, att fartyget strandat, ej såsom man i början hoppades på fastlandet, utan på en obebodd, skoglös ö. Det blef häraf tydligt för de skeppsbrutna, att de för sin räddning endast kunde räkna på egen omtänksamhet och kraft. Till en början fann man, att det, i fall några lifsmedel skulle blifva öfver för hemfärden, vore nödvändigt att under vintern till betydlig del lifnära sig med jagt. Räfkött tyckes man ej velat använda till föda, och i början fingo derför de skeppsbrutna hålla sig till hafsutterkött. För närvarande förekommer hafsuttern knappast på Beringön, men då betäcktes stränderna af hela hjordar utaf dessa djur. De voro alldeles icke rädda för menniskorna, kommo af nyfikenhet rakt emot eldarne och sprungo ej undan, då någon nalkades. En dyrköpt erfarenhet lärde dem dock snart försigtighet, men man fångade i alla fall 800 till 900 stycken, en vacker fångst då man betänker, att dessa djurs skinn vid kinesiska gränsen betalades med 80 à 100 rubel stycket. Dessutom strandade på ön under vinterns början två hvalfiskar. De skeppsbrutna betraktade dessa som sitt proviantmagasin och tyckas hafva föredragit hvalspäcket framför hafsutterns kött, hvilket smakade illa och var segt som läder[104]. På våren försvunno hafsuttrarne, men nu kommo i stället andra djur i stora skaror till ön, nämligen sjöbjörnar, sälar och sjölejon. Köttet af unga sjölejon[105] ansågs vara synnerligen läckert. Då hafsuttrarne blefvo sällsyntare samt mera skygga och svåra att fånga, funno de skeppsbrutna äfven på medel att döda sjökor, hvilkas kött Steller ansåg fullt jemförligt med godt oxkött. Några fat af dessa djurs kött blefvo till och med insaltade för att tjena som proviant under återresan. Då landet i medlet af april blef snöfritt, sammankallade Waxel de 45 man, som ännu voro vid lif, till en rådplägning rörande de åtgärder, som man borde vidtaga för att nå fastlandet. Bland många olika förslag stannade man vid det att af virke från det strandade fartyget bygga ett nytt. Man skred beslutsamt till planens utförande, ehuru många svårigheter mötte. De tre timmermännen, som följt med på resan, voro döda. Men lyckligtvis fans bland de öfverlefvande en kosack, Sawa Starodubzow, hvilken som arbetare deltagit i skeppsbyggeri uti Ochotsk och nu åtog sig att leda byggandet af det nya fartyget. Med nöden till läromästare lyckades han äfven utföra sin uppgift, så att en ny »S:t Peter» den 21/10 augusti 1742 kunde gå af stapeln. Fartyget var 40 fot långt, 13 fot bredt och 6½ fot djupgående samt seglade så väl, som om det varit bygdt af en utlärd mästare, men läckte deremot under sjögång betänkligt. Hemresan gick i alla fall lyckligt. Den 5 sept./25 aug. fick man sigte på Kamtschatka, och två dagar derpå ankrade »S:t Peter» vid Petropaulowsk, der de skeppsbrutna träffade förrådshus med ett, efter deras, förmodligen ej synnerligen höga anspråk, rikligt förråd af lifsmedel. Följande år seglade de med sitt på Beringön byggda fartyg vidare till Ochotsk. Vid ditkomsten voro af de 76 personer, som ursprungligen deltagit i expeditionen, 32 aflidna. På Kamtschatka hade man ansett alla för döda samt förskingrat och skiftat deras der qvarlemnade tillhörigheter. Steller dröjde frivilligt ännu någon tid på Kamtschatka för att der fortsätta sina naturhistoriska undersökningar. Olyckligtvis ådrog han sig lokalmyndigheternas ovilja, kanske till följd af det frimodiga sätt, på hvilket han klandrade deras missbruk. Detta föranledde en undersökning vid kansliet i Irkutsk. Der blef han visserligen frikänd och fick tillstånd att resa hem, men i Solikamsk möttes han af en express, som hade order att återföra honom till Irkutsk. På vägen dit träffade honom i Tara en ny express med nytt tillstånd att resa till Europa. Men den starke, förut lefnadsfriske mannens krafter voro redan uttömda genom detta jagande af och an öfver Sibiriens omätliga ödemarker. Han dog kort derpå den 23/12 nov. 1746 i staden Tjumen, vid endast 37 års ålder, af en under resan ådragen febersjukdom[106]. Den massa dyrbara pelsverk, som hemfördes af de öfverlefvande från Berings så olyckliga tredje resa, verkade på Sibiriens pelshandlare, kosacker och fångstmän, ungefär som ryktet om Eldorado eller om kasiken Dobaybes skatter på de spanska upptäckarne af mellersta och södra Amerika. Talrika expeditioner utrustades till det nya pelsrika landet, der vidsträckta, förut okända landsträckor skattlades under Rysslands zar. De flesta af dessa expeditioner landade under bort- och återresan på Beringön och åstadkommo inom kort en fullständig förändring i öns fauna. Tack vare Stellers lifliga skildring af det djurlif han bevittnat, äro vi alltså här i tillfälle att få en föreställning om den förändring i faunan, som menniskan åstadkommer i det land, der hon slår sig ned. Räfvar eller rättare fjellrackor förekommo under den Beringska expeditionens öfvervintring i otrolig mängd på ön. De ej allenast uppåto allt något så när ätbart, som lemnades i det fria, utan trängde sig så väl om dagen som om natten in i husen och bortsläpade allt hvad de mäktade med, äfven sådana saker som alldeles icke gagnade dem, såsom knifvar, käppar, säckar, skor och strumpor. Äfven om någon sak blifvit aldrig så väl nedgräfd och belastad med stenar, så letade de ej blott rätt på stället, utan sköto äfven bort stenarne med skuldrorna liksom menniskor. Om de ej kunde uppäta hvad de funnit, så släpade de bort det och gömde det under stenar. Några räfvar stodo härunder på post, och om en menniska nalkades, hjelptes alla åt att hastigt och spårlöst dölja det stulna i sanden. Då man sof ute om natten, släpade räfvarne bort mössor och handskar och ryckte undan täcket. De nosade på den sofvandes näsa för att utröna, om han var död eller lefvande, och försökte att nafsa på honom, i fall han höll andan. Emedan sjölejon- och sjöbjörnhonorna under sömnen ofta qväfva sina ungar, anstälde räfvarne hvarje morgon en inspektion af den plats, der dessa djur i otaliga skaror lägra sig, och om de funno en död unge, hjelpte de hvarandra genast att, likt välhestälda renhållningshjon, släpa undan liket. Vid förrättningar utom hus måste man jaga bort dem med käppar, och de blefvo genom den slughet och list, med hvilken de visste att utföra sina tjufverier, och den klokhet, som de visade då det gälde att med förenade bemödanden nå ett mål, som ett ensamt djur ej kunde vinna, verkligt farliga skadedjur för de skeppsbrutna, af hvilka de derför af själ och hjerta hatades, förföljdes, plågades och dödades. Sedan dess hafva på Beringön tusen och åter tusen räfvar blifvit fångade af pelsjägarne. Nu äro de så sällsynta, att vi under vår vistelse destädes ej sågo en enda. De qvarblifna skola för öfrigt, enligt hvad på ön bosatta europeer berättade mig, numera ej bära den dyrbara, fordom allmänna svartblåa drägten, utan den hvita, som är föga värdefull. På den närbelägna Kopparön finnas dock fortfarande svartblåa räfvar i temligen stor mängd[107]. Af Steller och hans följeslagare dödades här 1741–42 nio hundra hafsuttrar. Ur Stellers beskrifning af detta numera mycket menniskoskygga djurs lefnadsvanor må här anföras följande: »I afseende på lekfullhet öfverträffar det alla andra af de djurslag, som kunna lefva så väl i hafvet som på land. När det går upp ur sjön, skakar det som en hund vattnet bort från sin pels och putsar derpå som en katt sitt hufvud med framlabbarne, stryker kroppen, bringar håren i ordning, kastar hufvudet af och an, betraktande sig sjelf och sin vackra pels med synbart välbehag. Djuret är så ifrigt sysselsatt med denna putsning, att man derunder lätt kan nalkas och döda det. Om man slår en hafsutter tjugu gånger öfver ryggen, så fördrager han det med tålamod, men om man slår till hans stora praktfulla svans, så vänder han genast hufvudet mot förföljaren, liksom erbjudande det till mål för dennes klubba i stället för svansen. Undgår han ett anfall, så gör han de löjligaste åtbörder mot jägaren. Han ser på honom och lägger dervid ena foten öfver hufvudet, liksom för att skydda ögonen mot solljuset, kastar sig på ryggen och skrapar sig, vänd mot sin fiende liksom hånande, på buken och låren. Hanen och honan äro hvarandra mycket tillgifna, omfamna och kyssa hvarandra som menniskor. Honan är ock mycket kär i sin unge. Anfallen lemnar hon den aldrig i sticket, och när fara ej är å färde, leker hon med den på tusen sätt, nästan som en barnkär moder med sitt barn, kastar den ibland upp i luften och tager emot den med framfötterna som en boll, simmar omkring med den i sin famn, kastar då och då ut den för att låta den öfva sig i simkonsten, men tager den till sig under kyssar och smekningar, då den blir trött.» Enligt nyare undersökningar är hafsuttern, sjöbäfvern eller kamtschatka-bäfvern (Enhydris lutris Lin.) hvarken någon utter- eller bäfverart, utan tillhör ett eget genus, i viss mån beslägtadt med hvalrossarne. Äfven detta i afseende på fällens skönhet oöfverträffade djur är länge sedan fördrifvet, ej allenast från Beringön, utan ock från de flesta jagtplatser, der det fordom dödades i tusental, och om ej en verksam lag snart stiftas för att ordna fångsten och hejda det utrotningskrig, som vinningslystnaden nu för mot detsamma, ej mer med klubbor och pilar utan med krut och kammarladdningsgevär, så går hafsuttern samma öde till mötes, som redan drabbat Stellers sjöko. Af sjölejon (Eumetopias Stelleri Lesson), som vid Stellers tid träffades talrikt på Beringöns strandklippor, infinna sig nu derstädes endast enstaka djur jemte sjöbjörnarne (Otaria ursina Lin.), och slutligen är det märkvärdigaste af alla Beringöns forna däggdjur, den stora sjökon, helt och hållet utdödt. Stellers sjöko (Rhytina Stelleri Cuvier) intog på sätt och vis klöfdjurens plats bland hafsdäggdjuren. Sjökon var af svartbrun färg, någon gång med hvita fläckar och strimmor. Den tjocka, läderartade huden var täckt med hår, hvilka sammanvuxit till en ytterhud, som var full af ohyra och liknade barken på en gammal ek. Det fullvuxna djurets längd uppgick till 28–35 engelska fot samt dess vigt till 80 centner. Hufvudet var i förhållande till den stora tjocka kroppen ej stort, halsen kort, kroppen hastigt afsmalnande bakåt. De korta frambenen afslutades tvärt, utan fingrar eller naglar, men voro besatta med en mängd korta, tätt hopade borsthår; bakbenen ersattes af en stjertfena, snarlik hvalarnes. Djuret saknade tänder, men var i stället försedt med tvenne tuggskifvor, den ena i gommen, den andra i underkäken. Honornas spenar, som voro mycket mjölkrika, hade sin plats mellan frambenen. Köttet och mjölken hade tycke af nötkreaturens, ja voro till och med, enligt Stellers utsago, bättre än dessas. Sjökorna voro nästan ständigt sysselsatta med att afbeta de vid kusten rikligt förekommande algerna, hvarvid de rörde hufvud och hals ungefär som en oxe. När de betade, visade de stor glupskhet och läto sig ej det ringaste störas af menniskors närvaro. Man kunde till och med vidröra dem, utan att de skrämdes eller brydde sig derom. För hvarandra hyste de stor tillgifvenhet, och då en blifvit harpunerad, gjorde de andra otroliga försök att rädda den. När Steller kom till Beringön, betade sjökorna längs stränderna, samlade såsom nötkreatur i hjordar. Af brist på lämpliga jagtredskap jagade de skeppsbrutna dem icke till en början. Först sedan en hejdlös mordlust drifvit alla andra matnyttiga djur långt från vinterqvarteret, började man utfundera medel att fånga äfven sjökor. Man sökte med en stark, för ändamålet förfärdigad jernhake harpunera djuret och derpå släpa det i land. Det första försöket gjordes d. 1 juni/21 maj 1742, men misslyckades. Först efter många förnyade försök lyckades man ändtligen döda och fånga ett antal djur och under högvatten draga dem så nära land, att de vid ebbtid lågo på det torra. De voro så tunga, att dertill fordrades fyratio man. Man kan af dessa omständigheter draga den slutsatsen, att antalet sjökor, som fångades under den första öfvervintringen på Beringön, ej var synnerligen stort. Det första djuret dödades nämligen blott halfannan månad före afresan, och fångsten inföll således under en tid, då manskapet endast i nödfall kunde lemna fartygsbyggandet för att gå på jagt. Dessutom behöfdes blott ett par djur för att under den ifrågavarande tiden lemna köttföda åt alla man. Märkvärdigt är, att sjökon af senare resande omtalas endast så i förbigående, att det stora, ännu på Linnés tid af europeer jagade djuret knappast skulle kunnat inregistreras i naturforskarens system, om ej Steller varit med om öfvervintringen på Beringön. Hvad Krascheninnikoff säger om sjökon är helt och hållet lånadt från Steller och likaså nästan alla uppgifter, som senare naturforskare anföra om dess förekomst och lefnadssätt. Att så verkligen är fallet, visas af följande, så vidt jag kunnat finna, fullständiga utdrag af allt, som säges om sjökon, i den enda originalberättelsen om ryssarnes första fångstfärder till de Aleutiska öarna, hvilken utgafs i Hamburg och Leipzig 1776 under titel: »Neue Nachrichten von denen neuentdeckten Insuln in der See zwischen Asien und Amerika, aus mitgetheilten Urkunden und Auszügen verfasset von J. L. S** (Scherer).»[108] I denna bok omtalas sjökon på följande ställen: »Ivan Krassilnikoffs fartyg afseglade först 1754 och kom den 8 oktober till Beringön, hvarest alla för hafsutterfångst på de aflägsna öarna utrustade fartyg pläga tillbringa vintern för att förse sig med tillräckligt förråd af kött af sjökor» (anf. arb. s. 38). »Höststormarne, eller snarare önskan att intaga förråd af lifsmedel, nödgade dem (ett antal af köpmannen Tolstyk utsända fångstmän under befäl af kosacken Obeuchow) att anlöpa Kommendörsön (Beringön), hvarest de under vintern, till den 24/13 juni 1757, icke erhöllo något annat än sjökor, sjölejon och stora sälar. Hafsuttrar infunno sig icke detta år» (ibid. s. 40). »De (ett ryskt fångstfartyg under Studenzow, 1758) landade på Beringön för att döda sjökor, såsom alla fartyg pläga» (ibid. s. 45). »Efter det Korovin 1762 (på Beringön) försett sig med tillräckligt förråd af kött och sjökohudar till sina båtar – – – seglade han vidare» (ibid. s. 82). År 1772 öfvervintrade Dmitri Bragin under en fångstresa på Beringön. I den på begäran af Pallas förda resejournalen uppräknas de på ön förekommande stora sjödjuren, men ej ett ord nämnes om sjökon (Pallas, Neue nordische Beyträge, II s. 310). Vintern 1783–84 tillbragte Schelechow på Beringön, men under hela tiden lyckades han ej fälla annat än några hvita räfvar, och i berättelsen om resan nämnes sjökon ej med ett ord (Grigori Schelechof russischen Kaufmanns erste und zweite Reise etc., S:t Petersburg 1793). Några ytterligare berättelser om sjökon har man erhållit genom bergsmannen Pet. Jakowlew, som år 1755 besökte Kommendörs-öarna för att närmare undersöka kopparförekomsten på Kopparön. I den beskrifning han lemnat åt Pallas om denna resa nämnes visserligen ej ett ord om sjökon, men 1867 har Pekarski i Petersburger-akademiens skrifter offentliggjort några utdrag ur Jakowlews dagbok, af hvilka det framgår, att sjökorna redan på hans tid voro förjagade från Kopparön. Jakowlew inlemnade med anledning deraf d. 27 nov. 1755 en inlaga till myndigheterna på Kamtschatka för att få sjöko-jagten genom lag ordnad och derigenom hindra djurets utrotande, en hedrande omtänksamhet från forna dagar, som sannerligen kunde tjena till föredöme i vår tid (J. Fr. Brandt, Symbolæ Sirenologicæ, Mém. de l’Acad. de S:t Pétersbourg T. XII N:o 1, 1861–68, s. 295). I sin år 1802 utgifna beskrifning öfver Billings resa (1785–94) säger Sauer, s. 181: »Sjökor voro mycket allmänna på Kamtschatka och de Aleutiska öarna[109], då dessa först upptäcktes, men den sista dödades 1768 på Beringön, och ingen har blifvit sedd sedan dess.» På grund af de skrifter, för hvilka ofvanför blifvit redogjordt, och åtskilliga upplysningar, som insamlats under detta århundrade från ryska myndigheter i trakten äfven som genom den skicklige konservatorn Wosnessenski, hafva akademikerna v. Baer och Brandt[110] kommit till den slutsatsen, att sjökon knappast varit sedd af europeer före den 19/8 november 1741, då Steller, dagen efter sin landstigning på Beringön, för första gången såg några besynnerliga djur beta med hufvudet under vattnet vid öns stränder, och att djuret 17 år derefter eller 1768 varit fullkomligt utrotadt. Den senare uppgiften är dock helt säkert oriktig. Vid de många förfrågningar jag gjorde hos infödingarne rörande detta intressanta ämne, fick jag nämligen bestämda underrättelser derom, att lefvande sjökor varit sedda vida senare. En »kreol» (d.v.s. afkomling af ryss och aleut), som var 67 år gammal, af förståndigt utseende och vid fullgoda själsförmögenheter, berättade: »att hans far dött 1847 vid 88 års ålder. Denne, som var från Wolhynien, hade vid 18 års ålder kommit till Beringön, således 1777. De två eller tre första åren af hans dervaro, d.v.s. intill 1779 eller 1780, hade man ännu dödat sjökor, medan de vid lågvatten betade sjötång. Man hade endast ätit hjertat och användt huden till bajdarer[111]. Till följd af dess tjocklek klöfs den i tvenne delar; två sådana genom klyfning uppkomna hudstycken hade åtgått till en bajdar af 20 fots längd, 7½ fots bredd och 3 fots djup. Efter den tiden hade man icke dödat några sjökor.» Det finnes dock bevis derför, att en sjöko visat sig ännu senare vid ön. Tvenne »kreoler», Feodor Mertchenin och Stepnoff, berättade, att de för omkring 25 år sedan vid Tolstoj-mys på östra sidan af ön sett ett för dem okändt djur, hvilket framtill var mycket tjockt, baktill afsmalnande, hade små framfötter och visade sig med en längd af ungefär 15 fot öfver vattnet, än höjande sig upp, än hukande sig ned. Djuret »blåste», men ej genom blåshål, utan genom munnen, som var något utdragen. Det var brunt till färgen, med stora ljusare fläckar. Ryggfena saknades, men när djuret böjde sig, kunde man, till följd af dess stora magerhet, se ryggradsutskotten. Jag anstälde ett noggrant förhör med båda sagesmännen. Deras berättelser voro fullkomligt öfverensstämmande och tycktes kunna göra anspråk på trovärdighet. Att det djur de sett verkligen varit en sjöko, bevisas tydligen dels af beskrifningen på djurets form och sätt att bete sig i vattnet, dels af uppgiften om dess sätt att andas, dess färg och magerhet. I »Ausfürliche Beschreibung von sonderbaren Meerthieren» säger Steller, s. 97: »Under det de beta, höja de hvar fjerde och femte minut nosen från vattnet för att blåsa ut luft och litet vatten», sid. 98: »De äro om vintern så magra, att man kan räkna ryggkotor och refben»; samt s. 54: »Några sjökor hafva på huden temligen stora hvita fläckar och strimmor, hvarigenom de se fläckiga ut.» Då de nämnda infödingarne ej hade någon kännedom om Stellers beskrifning af djuret, så kan ett falsarium här ej föreligga. Rhytinaslägtens dödsår måste derför framflyttas minst till 1854. Härvid är att anmärka, det många omständigheter tala för, att Rhytina-hjordarne snarare blifvit bortdrifna från de rika betesmarkerna vid Beringön, än utrotade derstädes, och att arten dött ut till följd deraf, att den på sin nya vistelseort ej kunnat uthärda kampen för tillvaron. Sjökons från de flesta nutida djurformer afvikande gestalt anger för öfrigt, att den, liksom alfogeln på Island, dronten på Mauritius och de stora strutsartade foglarne på Nya Zeeland, varit den sista representanten för en djurgrupp bestämd att utdö. En af Alaska-kompaniets hudgranskare, herr Osche, bördig från Liffland och för närvarande bosatt på Kopparön, berättade mig, att ben af sjöko skulle förekomma äfven på denna ös vestra sida. Deremot lära dylika ben icke träffas på den lilla, längre ned beskrifna holmen utanför kolonien på Beringön, oaktadt Rhytina-ben äro allmänna på den närbelägna stranden af hufvudön. Dessa äro de sparsamma underrättelser jag af infödingar och andra i trakten bosatta män kunnat insamla om det ifrågavarande djuret. Deremot kröntes mina bemödanden att förskaffa mig Rhytina-ben med större framgång, och jag lyckades verkligen hopbringa en mycket stor och vacker samling af skelettdelar. När jag först gjorde bekantskap med europeerna på ön, sade de, att föga utsigt fans att i det hänseendet åstadkomma något nämnvärdt. Kompaniet hade nämligen förgäfves bjudit 150 rubel för ett skelett. Men redan innan jag varit många timmar i land, fick jag veta, att större eller mindre bensamlingar funnos här och der i infödingarnes hyddor. Dessa uppköpte jag, med afsigt betalande så, att säljaren blef mer än belåten och grannen litet afundsjuk. En stor del af den manliga befolkningen började nu på det ifrigaste att leta efter ben, och jag hopbragte på detta sätt så mycket, att 21 fastager, stora lådor eller tunnor fyldes med Rhytina-ben, deribland trenne hela, särdeles vackra, samt åtskilliga mer eller mindre skadade hufvudskallar, flere betydande bensamlingar från samma skelett o.s.v. Rhytina-benen ligga ej vid vattenbrynet, utan på en med tätt, yppigt gräs bevuxen strandvall af 2 till 3 meters höjd öfver hafvet. De äro vanligen täckta med ett lager jord och grus af 30–50 centimeters tjocklek. För att finna dem måste man, då det vore allt för mödosamt att upphacka hela gräsvallen, undersöka marken med ett jernspett, en bajonett eller något dylikt redskap. Man lär sig snart att på motståndet och på ljudets beskaffenhet urskilja, om det i marken stuckna spettet träffat en sten, en träbit eller ett benstycke. Refbenen användas, till följd af sin hårda, elfenbenslika beskaffenhet, af infödingarne till skoning på slädmedar och till bensniderier. De äro derför redan i stor skala förbrukade och sällsyntare än andra ben. Fingerbenen, som kanske ursprungligen varit broskartade, tyckas i de flesta fall vara alldeles förstörda, likaså de yttersta svanskotorna. Några dylika ben kunde jag ej erhålla, oaktadt jag särskildt uppmanade infödingarne att skaffa mig äfven smärre ben och för dem lofvade betala höga pris. [bild][bild] [bild] Det enda större djur, hvilket fortfarande förekommer på Beringön i kanske lika stort antal som på Stellers tid, är sjöbjörnen. Äfven den hade redan minskats så, att årsutbytet utgjorde endast en obetydlighet[112], då 1871 ett enda kompani mot en afgift till ryska kronan af, om jag minnes rätt, 2 rubel för dödadt djur erhöll uteslutande rätt till jagten, och denna med anledning häraf blef på ett mera ändamålsenligt sätt ordnad. Vissa tider af året äro sjöbjörnarne helt och hållet fridlysta. Antalet djur, som skola dödas, bestämmer man på förhand, alldeles på samma sätt som jordbrukaren vid slagttiden om hösten plägar göra med sin boskapshjord. Honor och ungar dödas endast undantagsvis. Äfven de gifta hanarne eller rättare de hanar, som förmå skaffa sig ett harem och kunna försvara detsamma, undgå vanligen att slagtas, om ej för annat derför att deras pels oftast är allt för luggsliten, sönderrifven och trasig. Det är således ungkarlarne som här bokstafligen få släppa skinnet till. År 1867 –27500 » 1868 – 12000 » 1869 – 24000 » 1870 – 24000 » 1871 – 3614   År 1872 – 29318 » 1873 – 30396 » 1874 – 31292 » 1875 – 36274 » 1876 – 26960   År 1877 – 21532 » 1878 – 31340 » 1879 – 42752 » 1880 – 48504 Att ett vildt djur kan slagtas på ett så ordnadt sätt, beror af dess egendomliga lefnadsvanor[113]. Sjöbjörnarne infinna sig nämligen år efter år under somrarne på vissa bestämda i hafvet utskjutande näs (Rookeries), der de, samlade i hundratusental, tillbringa flere månader utan den ringaste föda. Först komma hanarne (oxarne) till stället, de flesta under loppet af maj eller början af juni månad. Ytterligt häftiga strider, ofta med dödlig utgång för den ena af parterna, uppstå nu om den rymd af ungefär hundra qvadratfot, som hvarje säloxe anser sig behöfva för sitt hem. De starkaste och i striden lyckligaste behålla de bästa platserna närmast stranden; de svagare få krypa längre upp på land, der utsigten att få ett tillräckligt antal gemåler just ej är så särdeles stor. Fäktningen försiggår med en mängd låtsade utfall och parader. Till en början gäller striden eganderätten till jorden. Den anfallne förföljer derför aldrig sin motståndare utom det område han en gång intagit, utan lägger sig, sedan fienden retirerat, stolt ned för att i sömnens armar samla krafter till ny strid. Djuret grymtar härvid sjelfbelåtet, kastar sig på ryggen, skrapar sig med framfötterna, ansar sin toilett eller svalkar sig genom att långsamt vifta med en af bakfötterna, men är alltid flinkt och färdigt till ny strid, tills det uttröttadt får sin öfverman, som jagar det längre upp från stranden. Ett af de mest egendomliga dragen hos dessa djur är, att de under sin vistelse på land oupphörligt använda sina baklabbar som solfjädrar och någon gång äfven som solskärmar. Hundratusentals dylika solfjädrar kunna en varm dag samtidigt vara i rörelse på ett »rookery»[114]. [bild] I medlet af juni komma honorna upp från sjön. De mottagas i vattenbrynet på ett mycket förekommande sätt af några starka oxar, som lyckats kämpa sig till platsen närmast stranden och nu med lock och pock annektera de sköna för sitt harem. Men knappast är den från vattnet uppkomna honan etablerad hos säl-oxen n:o 1, förr än denne ilar mot en ny skönhet i vattenbrynet. Säl-oxen n:o 2 sträcker nu ut sin hals och bortstjäl utan krus n:o etts första gemål, för att sedan blifva utsatt för samma spratt af oxen n:o 3. Härunder äro honorna alldeles passiva, strida aldrig sins emellan och fördraga med ytterligt tålamod de svåra sår de ofta få, då de af de stridande ryckas än åt ett, än åt ett annat håll. Alla honor blifva slutligen på detta sätt efter häftiga strider fördelade mellan hanarne, hvarvid de af dessa, som äro närmast stranden, få på sin lott 12 till 15 gemåler. De som nödgats slå sig ned längre bort från stranden, få nöja sig med fyra eller fem. Kort efter det honorna landat föda de sina ungar, hvilka behandlas med stor likgiltighet och endast inom harems gränser försvaras af adoptivfadern. Derefter inträffar parningstiden, och sedan den förflutit, upphör den i början så strängt upprätthållna ordningen och familje-indelningen. Småningom lemna säl-oxarne, utmagrade af tre månaders absolut fasta, »rookeriet», som tages i besittning af säl-korna, un- [bild] [bild] garne och en mängd yngre hanar, hvilka förut ej vågat sig till stället. I medlet af september, när ungarne lärt sig att simma, blir platsen helt och hållet öfvergifven, på enstaka, af en eller annan orsak qvarblifna djur när. Vid ett långvarigt våldsamt regn skola dessutom många af djuren söka skydd i hafvet, men återvända, då regnet upphört. Samma verkan utöfva ihållande värme och solsken; kylig, fuktig luft med dimhöljd sol lockar dem deremot i tusental upp på land. Hanar under sex år kunna ej såsom de äldre hanarne tillkämpa sig hustrur och eget hem. De samla sig derför jemte yngre honor i flockar af flere tusen till flere hundra tusen djur på stränderna emellan de egentliga rookerierna, en del tätt packade närmast vattenbrynet, andra spridda i mindre flockar ett stycke längre bort från stranden på gräset, der de ömsom ystert leka med hvarandra som hundvalpar, ömsom på en gemensam signal lägga sig att sofva i alla upptänkliga ställningar. Det är dessa olyckliga onyttiga ungkarlar, som vid de ordentligt skötta fångststationerna lemna slagtkontingenten. För detta ändamål jagas de af infödingar från stranden i sakta mak (ungefär en kilometer i timmen) och med täta raster till slagtplatsen, belägen en eller två kilometer från stranden. Derpå bortjagas honor och ungar samt de hanar, hvilkas pels är oduglig. De öfriga döfvas först med ett slag i hufvudet och stickas sedan med knif. Under det Vega ångade ned mot Beringön, mötte vi redan långt från land flockar af sjöbjörnar, som nyfiket följde fartyget under långa sträckor. Mindre bekant med sjöbjörnarnes lefnadssätt, trodde jag med anledning häraf, att dessa redan lemnat sina sommarrastplatser, men vid ankomsten till kolonien upplystes jag om, att detta icke vore förhållandet, utan att ett mycket stort antal djur fortfarande hölle till på rookeriet vid nordöstra udden af ön. Naturligtvis gälde en af våra första utflygter detta ställe, beläget ungefär 20 kilometer från byn. En dylik resa får man dock numera ej företaga ensam och obevakad, emedan äfven en ofrivillig oförsigtighet lätt kunde åstadkomma mycken ekonomisk förlust för infödingarne och för kompaniet, som innehar jagträtten. Under resan åtföljdes vi derför af byns fogde, en svarthårig stammande aleut, och »kosacken», en ung, hygglig och artig man, som vid högtidliga tillfällen bar en sabel nära nog lika lång som han sjelf, men som för öfrigt ej på ringaste sätt motsvarade den af roman- och skådespelsförfattare antagna kosacktypen. [bild] Resan skedde i stora, med tio hundar förspända slädar öfver snöfria, afrundade berg och bergplatåer, täckta med en temligen torftig vegetation, och genom dalar, skoglösa liksom bergen, men prydda med yppigt grönskande örtsnår, rika på praktfulla liljor, syngenesister, umbellater o. s.v. Färden gick stundom långsamt nog, men stundom i hvinande fart, i synnerhet då hundspannen foro utför bergens branta afsatser eller genom morasen och de lergökar, som bildat sig på den flitigt använda vägen. Körsvennen blef härvid från topp till tå öfverstänkt med ett tjockt lager af gyttja, en olägenhet förenad med det ovanliga spannet, som före afresan från kolonien var förutsedd, till följd hvaraf våra dervarande vänner påyrkade, att alla, oaktadt den vackra väderleken, skulle medtaga regnrockar. Hundspannen hejdades temligen långt från stranden för att ej skrämma sälarne, och derpå gingo vi till fots till sjöbjörnlägret, väljande vägen så, att vi hade vinden mot oss. Vi kunde på detta sätt, utan att väcka någon oro, komma helt nära djuren, hvilka, enligt den helt säkert något öfverdrifna uppgift vi på stället erhöllo, för tillfället voro samlade till ett antal af 200,000 på udden och närliggande stränder. Vi erhöllo tillstånd att, åtföljda af våra vägvisare, krypa tätt intill en något afsides liggande flock. De äldre djuren blefvo i början något oroliga, då de märkte, att vi nalkades dem, men snart lugnade de sig fullständigt, och vi hade nu nöjet af ett egendomligt skådespel. Vi voro de enda åskådarne. Scenen utgjordes af en stenbelagd, af skummande bränningar sköljd strand, fonden af det omätliga hafvet och skådespelarne af tusentals underligt formade djur. En del gamla hanar lågo stilla och orörliga, obekymrade om hvad som föregick omkring dem. Andra kröpo på sina små korta ben klumpigt bland strandens stenar eller summo med otrolig vighet bland bränningarna, lekte, smekte hvarandra och grälade. På ett ställe stredo tvenne äldre djur under ett egendomligt hväsande läte och på ett sätt, som om anfallet och försvaret skulle hafva verkstälts med utstuderade anfalls- och försvarsställningar. På ett annat försiggick en skenfäktning mellan ett äldre djur och en unge. Det såg ut, som om denna skulle fått undervisning i fäktkonsten. Öfverallt kröpo de små svarta ungarna beskäftigt af och an mellan de gamla, då och då bräkande likt lam för att kalla på modern. Ofta qväfvas ungarna af de äldre, då dessa, uppskrämda af någon tillfällighet, rusa ut i hafvet. Hundratals döda ungar hittas efter ett dylikt alarm på stranden. [bild] »Endast» tretton tusen djur hade i år blifvit dödade. Deras flådda kroppar lågo hopade i gräset på stranden, spridande en vidrig lukt vidt och bredt, hvilken dock icke bortskrämde de på det närbelägna näset liggande kamraterna, emedan äfven bland dem en likadan lukt var rådande till följd af de många på stranden qvarliggande qväfda eller i strid med kamrater dödade djuren[115]. Bland denna stora skara sjöbjörnar tronade på toppen af en hög sten ett ensamt sjölejon, det enda af dessa djur som vi sett under färden. Mot betalning af 40 rubel förmådde jag byns höfding att åt mig skelettera fyra af de i gräset qvarliggande halfförruttnade sjöbjörnkropparne, och sedermera erhöll jag genom de ryska myndigheternas välvilja och utan någon ersättning till uppstoppning sex djur, deribland två lefvande ungar. Äfven dessa senare nödgades vi döda, sedan vi förgäfves sökt förmå dem att mottaga någon föda. Den ena hemfördes för anatomisk undersökning inlagd i sprit. Den del af Beringön vi sett bildar en på vulkaniska bergarter[116] hvilande högslätt, som dock mångenstädes är afbruten af djupa kitteldalar. Dessas botten upptages vanligen af insjöar, hvilka genom större eller mindre floder stå i förbindelse med hafvet. Sjöarnas stränder och bergens sluttningar äro betäckta med en yppig växtlighet, rik på långt gräs och vackra blommor, bland hvilka en i våra trädgårdar odlad svärdslilja, den nyttiga, mörkt rödbruna saranaliljan, åtskilliga orchideer, tvenne storblommiga rhododendron-arter, manshöga umbelliferer, solroslika synanterer o.s.v. En helt annan natur var rådande på den utanför hamnen belägna holmen, om hvilken dr Kjellman och dr Stuxberg meddela följande: »Ön Toporkoff bildas af en eruptiv bergart, som öfverallt mot stränderna, några tiotal alnar från högsta vattenståndet, reser sig upp i form af branta, låga sprickiga väggar, från 5 till 15 meters höjd, olika på olika ställen. Ofvan om dessa branta bergväggar bildar öns yta en jemn slätt; hvad som ligger nedanför dem utgör en långsamt sluttande strand. Den långsamt sluttande stranden består af två väl skilda bälten, ett yttre utan all växtlighet, ett inre bevuxet med Ammadenia peploides, Elymus mollis, och tvenne umbellat-arter, Heracleum sibiricum och Angelica archangelica, af hvilka de båda sistnämnda utefter afsatsen bilda ett omkring 50 meter bredt, manshögt, nästan ogenomträngligt snår. De branta bergväggarna äro på somliga ställen gulfärgade af lafvar, mestadels Caloplaca murorum och Cal. crenulata; på andra ställen äro de temligen tätt beklädda med Cochlearia fenestrata. Den öfversta jemna slätten intages af en tät och frodig gräsmatta, öfver hvilken enstaka stånd af de båda nämnda umbellat-arterna höja sig här och der. Vegetationen på denna lilla ö förenar en högst ovanlig artfattigdom med en hög grad af yppighet. Af högre djur sågo vi endast fyra arter foglar, nämligen Fratercula cirrhata, en tejst (Uria grylle var. columba), en art af skarfvarnes (Phalocrocorax) och en art af måsarnes (Larus) slägte. Fratercula cirrhata lefde här i milliontal. De hade sitt tillhåll på den öfre slätten, der de öfverallt utgräft korta, djupa och ovanligt breda, med två öppningar försedda gångar att sofva i. Derifrån flögo de vid vår ankomst i stora skaror fram och åter till det närbelägna hafvet. Deras mängd var nästan jemförlig med alkornas å de arktiska fogelbergen. Tejstarne och skarfvarne höllo till på klipporna i fjär-området. De ryggradslösa landdjurens antal uppgick till kanske 30 arter. Talrikast voro Machilis, Vitrina, Lithobius, Talitrus, några tvåvingar och skalbaggar. De lefde alla på strandens inre bälte, der marken var ovanligt fuktig.» ________ Beringön skulle utan svårighet kunna föda stora boskapshjordar, kanske lika talrika som de hjordar af sjökor, som fordom betade vid dess stränder. Sjökon hade för öfrigt valt sin betesplats med urskilning, i det att hafvet här, enligt dr Kjellman, är ett af de algrikaste i verlden. Hafsbottnen betäckes på gynsamt belägna ställen af 20 till 30 meter höga algskogar, hvilka äro så täta, att skrapan med svårighet tränger ned i dem, en omständighet som mycket försvårade draggningen. Vissa af algerna användas af infödingarne till mat. [bild] Under färden till fångstplatsen blefvo vi vid en rast, ungefär halfvägs mellan densamma och byn, i tillfälle att deltaga i ett högst egendomligt fiske. Raststället var beläget på en jemn grässlätt, snarlik en naturlig äng hos oss, genomkorsad af en mängd smärre bäckar. Dessa voro fulla med flere olika fiskarter, deribland en sik, en liten forell, en medelstor långsträckt lax med nästan hvitt kött, ehuru med purpurröd hudfärg, och en annan laxart af ungefär samma längd, men mycket bred och med en puckel på ryggen. Dessa fångades lätt. Man tog dem med händerna, harpunerade dem med vanliga oskodda käppar eller andra träbitar, högg dem med knifven, tog dem med insekthåfven o.s.v. Andra laxarter med högrödt kött finnas i öns större elfvar. Vi erhöllo här för en obetydlighet en välkommen omvexling i den konservföda, vid hvilken vi länge sedan hunnit blifva utledsna. Dessutom fick expeditionen som gåfva af Alaska-kompaniet ett fett och ypperligt nötkreatur, mjölk och några andra förfriskningar, och jag kan ej nog prisa den välvilja vi här rönte så väl af den ryske embetsmannen N. Grebnitski, en ifrig och skicklig idkare af naturforskning, som af Alaska-kompaniets tjenstemän och alla andra på ön bosatta personer, med hvilka vi kommo i beröring. Ursprungligen ämnade jag från Beringön segla till Petropawlowsk för att derifrån afstyra de företag, som möjligen voro påtänkta till vår »undsättning». Detta blef likväl öfverflödigt, emedan en ångbåt, som genast sedan den intagit sin last skulle afgå till Petropawlowsk, ankrade vid Vegas sida tvenne dagar efter vår ditkomst. Ångbåten tillhörde Alaska-kompaniet, kallades »Alexander», fördes af kapten Sandman och var bemannad nästan uteslutande med svenskar, danskar, finnar och norrmän[117]. På Alexander befunno sig tvenne naturforskare, doktorerna Benedikt Dybowski och Julian Wiemut. Den förre är en till Sibirien förvist, numera »benådad» polack, hvars mästerliga zoologiska arbeten utgöra bland de bästa bidrag, som under de senare årtiondena lemnats till kännedomen om Sibiriens naturförhållanden. Hans undersökningar hafva hittills hufvudsakligen gält Bajkal-trakten. Nu önskar han utsträcka dem till Kamtschatka och har derför frivilligt åtagit sig en läkareplats i Petropawlowsk. Vetenskapen har skäl att vänta sig mycket rika skördar af hans och hans följeslagares arbeten i ett bland nordens mest intressanta, mest misskända och minst kända länder. Vega lemnade Beringön den 19 augusti på eftermiddagen. Ankaret fäldes i Jokohama den 2 september om aftonen. Första delen af öfverresan, medan vi ännu voro i den kalla, från norr kommande ishafsströmmen, gynnades af förlig vind och måttlig värme. Yttemperaturen i hafvet var +9° till +10°. Den 25 augusti vid 45°45′ n. bredd och 156° ostlig längd från Greenwich började hafsvattnets temperatur att stiga så hastigt, att termometern redan den 28 vid 40° lat. och 147°41′ long. visade +23°,4 i vattenbrynet. Detta angaf, att vi från den kalla, för oss gynsamma strömmen kommit in i Stilla hafvets golfström, Kuro-sivo. Vinden blef nu tidtals mindre gynnande, värmen tryckande, oaktadt de täta, af åska och häftiga byar åtföljda regnskurarne. Under ett dylikt oväder den 31 augusti slog åskan med en ytterst våldsam blixt och knall ned i Vegas stormast. Styrflöjeln bröts loss och kastades i sjön jemte några tum af kaltoppens spets. Sjelfva kaltoppen spräcktes temligen långt ned, och alla om bord fingo känna en mer eller mindre våldsam skakning, mest en af manskapet, som för tillfället stod vid kettingsklyset. För öfrigt hade tillbudet icke några nämnvärdt obehagliga följder. Vid ankomsten till Jokohama voro alla man friska och Vega i fullgodt skick, ehuru efter den långa sjöresan i behof af några smärre reparationer, af dockning och möjligen förkoppring. Naturligtvis hade under ett års förlopp ett eller annat lindrigt sjukdomsfall bland 30 man ej kunnat undvikas, men någon allmännare sjuklighet hade icke varit rådande, och helsotillståndet hade ständigt varit utmärkt. Af skörbjugg hade vi ej sett spår. [bild] SEXTONDE KAPITLET. Ankomst till Jokohama. – Telegram afsändes till Europa. – Ångaren »A. E. Nordenskiölds» strandning. – Fester i Japan. – Sjöministern Kawamura. – Prins Kito-Shira-Kava. – Audiens hos Mikadon. – Shogunernas grafvar. – Kejserliga trädgården i Tokio. – Utställningen derstädes. – Besök på Enoshima. – Japanska seder och bruk. – Thunberg och Kämpfer. Jokohama, den första hamn-, telegraf- och handelsplats, der Vegas ankare fäldes efter hennes kringsegling af Asiens nordkust, är en af de japanska kuststäder, som efter det af commodore Perry inledda fördraget mellan Amerika och Japan öppnades för verldshandeln.[118] På stället fans förut endast en liten fiskarby, hvars invånare aldrig sett europeer och vid hårdt straff voro förbjudna att inlåta sig i något samtal eller varubyte med besättningarna å de främmande fartyg, som möjligen visade sig vid kusten. Den forna byn är nu, 20 år senare, förvandlad till en stad på nära 70,000 invånare, samt består af ej allenast japanska, utan äfven ganska vackra europeiska hus, handelsbodar, hoteller m. m. Den utgör äfven residens för landshöfdingen i Kanagava Ken. Medelst jernväg är den förbunden med Japans närbelägna hufvudstad Tokio, medelst regelbundna ångbåtsturer i hvarje vecka med San Francisco å ena sidan, Hongkong, Indien o.s.v. å den andra, samt slutligen medelst telegraftråd ej allenast med Japans förnämsta städer, utan ock med alla de länder, som insnärjts i verldstelegrafnätets garn. Stadens belägenhet på vestra stranden af den såsom hamn kanske väl stora Jedo- eller Tokio-bugten är ej synnerligen vacker. Men vid inseglingen ser man i vester, om väderleken är gynsam, Fusijamas snöklädda, oförlikneligt praktfulla vulkankägla höja sig från ett kuperadt, skogbeklädt underland. Man förvånas ej mer, då man sjelf en gång sett den, att japaneserna med sådan förkärlek på lackervaror, porsliner, tyger, papper, svärdsprydnader o.s.v. återge bilden af detta deras högsta, ståtligaste och äfven grymmaste berg. Ty i hundratusental räknas de menniskor, som omkommit under dess utbrott, och säger sagan sanning, så har hela berget i en långt aflägsen forntid bildat sig på en enda natt. Innan man kommer in i Jedo-bugten, far man äfven förbi en under de sista åren verksam vulkan, belägen på vulkanön Oshima, bekant i Japans historia såsom förvisningsort för åtskilliga af hjeltarne i landets många inre strider. Under seglingen eller rättare ångandet – ty vi hade ännu i behåll tillräckligt kol för att begagna maskinen – uppför Jedo-bugten voro kusterna för det mesta så dimhöljda, att Fusijamas topp och strandkonturerna endast då och då skymtade fram genom molnen och tjockan. Vinden var dessutom motig, hvarför vi först kl. 9 tim. 30 min. eftermiddagen den 2 september kunde fälla vårt ankare i den så länge efterlängtade hamnen. Jag skyndade genast i land med kapten Palander för att öfver Sibirien afsända telegram till hemlandet om den lyckliga utgången af Vegas färd. Å telegrafstationen upplyste man mig, att den sibiriska linien genom öfversvämningar var afbruten på en sträcka af 600 verst, och att telegrammen derför måste sändas [bild] [bild] öfver Indien, hvarigenom omkostnaderna nästan fördubblades. Dessutom gjorde telegraftjenstemännen svårigheter att mottaga de utländska guldmynt af olika slag, som jag hade med mig. Den senare svårigheten blef lyckligtvis genast afhjelpt derigenom, att ryska konsuln herr Pelikan tillfälligtvis var närvarande vid min underhandling med telegraftjenstemännen. Då han hörde, att det gälde hemsändning af telegram från den så mycket omtalade Vega-expeditionen erbjöd han sig genast att ordna saken, till dess jag hunnit i någon af stadens bankinrättningar lyfta penningar på det af James Dickson & Co. i Göteborg utstälda kreditiv jag medförde. Kort derpå träffade jag svenske konsuln, herr van Oordt, som lemnade oss en ganska brefrik post från hemlandet. Denna var för de flesta af oss mycket glädjande, enär den, så vidt jag vet, icke bragte expeditionens 30 medlemmar något enda oväntadt sorgebudskap. En ledsam underrättelse fick jag dock genast efter det jag landat, nämligen att ett fartyg, ångbåten »A. E. Nordenskiöld», som herr Sibirakoff sändt till Beringssund och Lena för vår undsättning, strandat vid Jessos ostkust. Skeppsbrottet hade lyckligtvis ej varit förenadt med förlust af menniskolif, och fartyget låg strandadt på en sandbank under förhållanden, som gjorde det antagligt, att det skulle kunna räddas utan allt för dryga omkostnader. Sedan ryktet om vår ankomst spridt sig, uppvaktades jag genast af åtskilliga deputationer med lyckönskningsskrifvelser, inbjudningar till fester, klubbar o.s.v. En följd af kalas och festtillställningar inleddes nu, som upptog en stor del af den tid vi vistades i detta härliga och märkvärdiga land. Måhända kunde skildringen af dessa fester lemna en bild från Japan under de öfvergångsförhållanden, som ännu äro rådande derstädes, och hvilka helt säkert redan inom ett eller annat årtionde höra till en förgången och i mycket äfven förglömd tid, en bild hvilken åt framtida författare torde kunna gifva ett kanske ej ovälkommet bidrag till kännedomen om det Japan, som nu (1879) är. En dylik skildring skulle dock föra mig för långt utom ämnet för denna reseskildring och kräfva för stort utrymme, hvarför jag här skall inskränka mig till en uppräkning af de festtillställningar, för hvilka offentliga myndigheter, lärda sällskap eller klubbar stodo i spetsen. [bild] Den 10 september gafs stor middag på Jokohamas förnämsta, utmärkt väl hållna europeiska hotell, Grand Hôtel, af holländske ministern chevalier van Stoetwegen, hvilken i Japan tillika representerar Sverige-Norge. Expeditionens deltagare blefvo här förestälda för flere medlemmar af japanska regeringen. Den 11 september kl. 1 e.m. voro vi inbjudna till frukostmiddag i kejserliga sommarpalatset Hamagoten af sjöministern herr Kawamura. Middagen bevistades, utom af Vegas vetenskapsmän och officerare samt vår minister herr van Stoetwegen, af flere bland Japans ministrar och högsta tjenstemän. En del af dem talte ett eller annat europeiskt språk, andra endast japanska, i hvilket fall mindre betydande embetsmän tjenstgjorde såsom tolkar; dessa deltogo dock ej middagen jemte de öfriga gästerna. Middagen var ordnad efter europeiskt mönster, med riklig tillgång på maträtter och vin. Palatset utgjordes af ett envånings trähus i japansk byggnadsstil. De rum, till hvilka vi hade tillträde, voro försedda med europeiska möbler, ungefär sådana som man hos oss skulle vänta att finna på en förmögnare enskild familjs sommarställe. Märkvärdigt var, att man icke brytt sig om att i någon större skala pryda rummet eller bordet med de vackra inhemska bronser eller porsliner, af hvilka en så riklig tillgång finnes i landet. Sommarpalatset omgafs af en trädgård, som japaneserna ansågo såsom någonting utomordentligt och äfven såsom mycket stor. Vi skulle kalla den en liten väl och originelt underhållen miniatur-park, med omsorgsfullt ansade gräsmattor, underligt formade dvergträd, dockbryggor af sten, små dammar och vattenfall. Festen var mycket angenäm, och alla, från vår intelligente värd till premierministern (Daijo-daijin), kejserliga prinsen Sanjo Sanitomi, visade oss stor vänlighet. Den senare såg ut som en sjuklig ung man på några och tjugu år. Han var dock vida äldre och hade kraftigt deltagit i de vigtigaste politiska händelser sedan hamnarnes öppnande. Värden, amiral Kawamura, hade mer utseende af en vetenskaplig forskare än af en krigare. Det anspråkslösa yttre dolde dock här en stor och ädel man. Kawamura har nämligen såsom befälhafvare för Mikadons trupper med synnerlig utmärkelse ledt undertryckandet af upproret under den tappre Saigo Kichinosuke. Denne hade vid Mikado-våldets återställande varit dess hjerta och svärd, men stupade snart derpå mot den regering han sjelf bidragit att skapa och är nu, ett par år derefter, af forna vänner och forna fiender beundrad och besjungen som nationalhjelte. Alla vid middagen närvarande japaneser voro europeiskt klädda, i svart frack och hvit halsduk. En eller annan bar uniform och europeiska ordnar. Äfven tolkarne och tjenstepersonalen buro europeisk drägt. Folket, de lägre tjenstemännen och tjenarne i enskilda hus äro fortfarande klädda i japansk drägt, dock utan att bära svärd, hvilket numera är förbjudet. Många bland folket hafva äfven utbytt den gamla besvärliga japanska hårklädseln mot den beqväma europeiska. [bild] Under samtalet efter middagen erbjödo sig ministrarne att göra allt hvad de kunde för att vår vistelse i landet skulle blifva behaglig och lärorik. Framstående främlingar bemötas alltid väl i Japan, och en särskild nämnd lär finnas tillsatt för anordnandet af deras mottagande. Detta har på visst håll väckt missnöje, och kort före vår ankomst spreds en kungörelse af ett hemligt sällskap, som hotade att, om ej ändring skedde, döda en af ministrarne och någon bland de främlingar, som firades på ett, efter det hemliga sällskapets förmenande, öfverdrifvet sätt. En bland mina japanska vänner lofvade mig ett aftryck af kungörelsen, men han höll ej sitt löfte, troligen emedan det var omöjligt för den oinvigde att komma öfver den farliga skriften. Den 13 september var stor middag anordnad för oss af Germaniska klubben under ordförande af fotografen Andersen . Salen var festligt prydd med flaggor och för tillfället gjorda teckningar af Vega i olika, mer eller mindre äfventyrliga lägen bland isen; matsedeln syftade på våra öfvervintringsförhållanden o.s.v. En mängd tal höllos, stämningen var munter och upprymd. Den 15 september hölls en stor fest i Tokio, anordnad af Tokio Geographical Society, Asiatic Society of Japan och German Asiatic Society. Till lokal för densamma hade man valt den stora salen i Koku-Dai-Gaku, en stor byggnad af sten, omgifven af vackra träd, hvilka för tillfället voro upplysta med en mängd brokiga papperslyktor. I festen deltogo äfven några japanska damer, klädda i europeisk drägt. Jag satt bredvid ordföranden prins Kita-Shira-Kava, en ung medlem af kejsarhuset, som någon tid tjenat i tyska armén och talar ganska bra tyska. Under de strider, som stodo i sammanhang med residensets förflyttning från Kioto till Jedo (Tokio), hade en grupp upproriske bemäktigat sig denne då minderårige prins, som under namn af Rinnoji- No-Miya var öfversteprest i ett tempel, och försökt göra honom till mot-kejsare. Planen misslyckades, och till följd af den försonlighet efter slutad strid, som på ett så hedrande sätt utmärkt de många invecklade och blodiga politiska stridigheterna i Japan under de senare åren, hade detta äfventyr ingen vidare påföljd för honom, än att den forne öfverstepresten sändes till en tysk krigsskola. Derifrån återkallades han snarare än ämnadt var med anledning deraf, att han ville ingå ett europeiskt giftermål, som ansågs under Mikadoättlingens värdighet. Efter hemkomsten blef han förklarad för närmaste tronarfvinge, för den händelse Mikadon skulle dö utan manlig afkomma, och hans namn Kita-Shira-Kava- No-Miya ändrades ännu en gång till Yohi Hisha. Det förra namnet stod under det tal, han vid festen höll för oss och som han lemnade mig, det senare, med tillägg af »Prinz von Japan», på ett visitkort. Festen var fullt europeisk, med en mängd tal, företrädesvis på europeiska språk, men äfven på japanska. Framför hvarje deltagare i middagen låg en karta i form af en solfjäder öfver norra Asien, å hvilken Vegas väg fans utsatt. Till minne af festen lemnades mig några dagar derpå en stor medalj i silfver med indrifvet guld, af hvilken en afbildning meddelas å motstående sida. Vi återfördes till Tokios bangård i europeiska ekipager, på samma sätt som vi blifvit hemtade till festen. Under måltiden utförde japanska spelmän från kejserliga flottans musikkår europeiska musikstycken med stor färdighet. Japaneserna tycktes vara mycket stolta häröfver. Den 17 september förmiddagen förestäldes vi i Tokio af svensk-holländske ministern för Mikadon. Vi afhemtades vid bangården af kejserliga ekipager, hvilka utgjordes af enkla, men prydliga och beqväma suflettvagnar, förspända med ett par vackra svarta, ej synnerligen stora hästar. Såsom det är brukligt i Japan, följde med hvarje vagn en svartklädd löpare. Mottagningen egde rum i det kejserliga palatset, en mycket anspråkslös byggnad af trä. De rum vi sågo voro europeiskt möblerade, nästan torftigt. Vi samlades först i ett förmak, hvars enda anmärkningsvärda prydnad utgjordes af ett stort stycke ljusgrön nefrit, som var obetydligt tillskuret och försedt med en kinesisk inskrift. Här voro några af ministrarne och tolken oss till mötes. Efter ett kort samtal, hvarvid tolken fick del af det skriftligt uppsatta tal eller rättare de helsningsord jag skulle framsäga, fördes vi in i ett inre rum, der kejsaren, iklädd en uniform i europeisk stil och stående framför en tron, mottog oss. Det enda ovanliga vid uppträdet var, att vi anmodades att vid utgåendet ej vända hans maj:t ryggen och att vid inträdet och afskedet göra tre bugningar, en vid dörren, en när vi kommit ett stycke fram på golfvet och en på den plats, der vi skulle stanna. Sedan vi blifvit förestälda, uppläste kejsaren ett tal på japanska, hvilket af tolken öfversattes till franska och som, innan vi lemnade stället, lemnades mig i prydlig afskrift. Derpå uppläste jag min helsning, hvarpå ministern van Stoetwegen sade några ord och fick några ord till svar. Sedan vi lemnat kejsarsalen, undfägnades vi i förmaket med japanskt te och cigarrer. De tvenne prinsar, som deltagit i festen den 15, kommo och pratade en stund med oss, likaså utrikesministern. Den kejsare, Mutsuhito, i hvars namn reformer utförts i Japan af ett omfång, hvartill historien knappast kan uppvisa motstycke, är född den 3 nov. 1850. Han anses som den 121:e Mikadon af Jimmu Tenno’s slägt, hvars medlemmar oafbrutet nära två tusen år herskat i Japan under vexlande öden och med vexlande makt, än som vise lagstiftare och mäktige stridsmän, än under långa tider som svage och veklige skenkejsare, hvilka erhöllo nästan gudomlig dyrkan, men omsorgsfullt befriades från alla regeringsbördor och all verklig makt. I jemförelse med denna slägt, hvars stamfader lefde under första århundradet efter Roms grundläggning, äro alla Europas nu regerande herskareätter barn af gårdagen. Dess nuvarande representant ser ej synnerligen kraftig ut. Han stod under hela audiensen så orörlig, att man hade kunnat taga honom för en vaxbild, om han ej sjelf uppläst sitt tal. Prins Kita-Shira-Kava ser ut som en ung vacker europeisk husarlöjtnant. De flesta af ministrarne hafva skarpt utpräglade drag[119], hvilka erinra om de många våldsamma stormar de genomlefvat, de många personliga faror för hvilka de varit utsatta, dels i ärlig strid, dels genom mördares anslag. Beklagligen tyckes nämligen ett politiskt mord i Japan ännu ej anses såsom något nesligt dåd, blott mördaren öppet erkänner sin handling och underkastar sig dess följder. Upprepade mordförsök hafva ock gjorts mot den nya tidens män. För att skydda sig mot dessa, låta ministrarne, då de fara ut, vanligen omgifva sina vagnar med en beväpnad vakt till häst. [bild] Den 18 september voro några af deltagarne i Vegaexpeditionen bjudna på frukostmiddag hos sjöministern Kawamura. Middagen hade för oss intresse derigenom, att vi här för första gången mottogos i ett japanskt hem. Jag satt till bords bredvid fru Kawamura. Äfven barnen voro närvarande vid middagen. Fru Kawamura var japanskt klädd, smakfullt men ytterst enkelt, om jag undantager en om lifvet gående tjock guldkedja. För resten var middagen anordnad på europeiskt sätt, med den af gastronomiens lagar gillade följden af mat och vin, båda i rikligt mått. Efter middagen bjöd värden oss på en promenad i vagn, hvarvid jag åkte med frun och ett af barnen, en liten omkring tioårig flicka, som varit ganska vacker, om hon ej i europeens ögon vanstälts af ett tjockt hvitt smink, som var jemnt utbredt öfver hela ansigtet och gaf detsamma ett sjukligt utseende. Sjelf var fru Kawamura icke sminkad, och hon var ej heller vanstäld genom svärtade tänder. Ännu pläga de flesta gifta qvinnor i Japan efter brölloppet svärta sina förut bländande hvita tänder, men det är att hoppas, att detta fula bruk snart skall försvinna, sedan de förnäma qvinnorna börjat öfvergifva detsamma. Under denna utfärd besökte vi bland annat taikunernas grafvar, kejserliga trädgården och en i hufvudstaden anordnad mycket märklig utställning. En del af shogunerna eller, såsom de mindre riktigt kallas, taikunerna äro begrafna i Tokio. Deras grafplats bildar ett af de märkligaste minnesmärken af det forna Japan. Grafvarna äro belägna vid ett tempel, som är indeladt i flere gårdar, omgifna af murar och förbundna med hvarandra genom praktfulla portar. Den första af tempelgårdarne är prydd med öfver två hundra lyktor af sten, skänkta till templet af landets feodalfurstar och försedda med uppgift på gifvarens namn och på tiden då gåfvan lemnades. Några af dessa egendomliga minnesvårdar äro endast halffärdiga, kanske ett vittne om det plötsliga slut feodalväldet och shogun-makten tog i Japan. På en annan af tempelgårdarne ser man lyktor af delvis förgyld brons, skänkta af andra feodalprinsar. En tredje gård upptages af ett tempel, ett praktfullt minnesmärke af den gamla japanska byggnadskonsten och om forntidens sätt att med träsniderier, förgyllning och lackering pryda sina helgedomar. Templet är rikt försedt med märkvärdiga bokrullar, klockor, trummor, vackra gamla lackerade saker m. m. Sjelfva grafvarne äro belägna inom en särskild inhägnad. De vanliga japanska trädgårdarne äro ej vackra efter europeisk smak. De äro ofta så små, att de utan olägenhet med träd, grottor och vattenfall kunde inhysas inom en småstats afdelning i ett af verldsutställningarnas kristallslott. Allt, gångar, klippor, träd, dammar, ja till och med fiskarne i dammarne, är konstgjordt eller med konst förändradt. Träden äro genom en särskild konst, som i Japan uppdrifvits ganska högt, tvungna att antaga dverggestalt och dessutom skurna så, att hela växten ser ut som en torr stam, på hvilken här och der gröna klumpar blifvit upphängda. De i dammarne simmande guldfiskarnes form har likaledes förändrats, så att de ofta hafva dubbla eller fyrdubbla stjertfenor och en mängd andra i deras naturliga tillstånd ej kända utväxter. På gångarne finnas höga kullerstenar utlagda att stiga på, för att man ej skall smutsa fötterna, och vid boningshusets dörr ligger nästan alltid ett granitblock, i hvilket man uthuggit en grytformig fördjupning, som hålles fyld med rent vatten. Öfver denna stengryta är lagd en enkel, men ren träskopa, med hvilken man vid behof kan hemta vatten ur vattenkärlet för att tvätta sig. [bild] Den kejserliga trädgården i Tokio skiljer sig från dessa små japanska dockträdgårdar genom sin stora utsträckning och derigenom, att träden, åtminstone på de flesta ställen, fått växa fritt. Man har här en verklig park med ovanligt stora, praktfulla och yppigt grönskande träd. Trädgården är oftast stängd för allmänheten. Vid vårt besök undfägnades vi i ett af de kejserliga lusthusen med japanskt te, sötsaker och cigarrer. Slutligen besökte vi utställningen. Den har på senare tider med anledning af koleran varit stängd för allmänheten. Vi sågo här en mängd vackra prof på japansk konstflit, från stenålderns flintredskap och krukmakaregods till nutidens sidentyger, porsliner och bronser. I intet land har man för det närvarande sådan förkärlek för utställningar som i Japan. Man finner derför mindre expositioner i de flesta af de större städerna. Många voro ganska lärorika; i alla funnos praktfulla lackerade varor, porsliner, svärd, sidenväfnader m. m. I en sågo vi en samling af Japans foglar och fiskar, i en annan upptäckte jag några växtaftryck, hvarigenom jag fick kännedom om den märkliga fyndorten för fossila växtlemningar vid Mogi, för hvilken jag längre fram skall redogöra. Om aftonen den 18 september var jag af danska konsuln herr Bavier inbjuden till en utflygt i båt uppför den flod, som mynnar vid Tokio. Den är vid utloppet ganska bred och djup samt grenar sig något längre upp i flere strömmar, hvilka äro segelbara för japanesernas grundgående båtar. Med den ringa utveckling, som lands- och jernvägar ännu hafva i Japan, bildar denna flod och dess tillflöden den vigtigaste leden för samfärdseln mellan hufvudstaden och det inre landet. Under rodden möter man här ständigt båtar lastade med lifsmedel, som införas till, eller med varor, som utföras ur staden. Det behagliga intrycket häraf och af flodens märkvärdiga omgifningar störes ibland af en svår lukt, kommande från en förbifarande lastbåt och erinrande om den omsorg, med hvilken japaneserna tillvarataga menniskospillning, det vigtigaste gödningsämne i deras väl odlade land. Längs flodens stränder finnes en mängd värds- och tehus. Sällan ser man vid stranden en trädgård, som vanligen tillhört något af de forna daimio-slotten. Värdshusen och tehusen äro oftast afsedda endast för japaneser, och europeer hafva, oaktadt de betala mångfaldigt mer än infödingarne, ej inträde. Orsaken härtill är vårt i japanesernas ögon råa och ohyfsade sätt. »Europeen går med sina smutsiga stöflar på mattorna, spottar på golfvet, är ohöflig mot flickorna» o.s.v. Tack vare anbefallningsbref af infödingar, bekanta med värdshusvärdarne, har jag flere gånger varit inne på dessa exklusiva ställen, och det måste medges, att allt här är så rent, snyggt och ordentligt, att äfven det bästa europeiska värdshus ej kan täfla dermed. Då man träder in i ett japanskt värdshus, som uteslutande är afsedt för japaneser, måste man alltid vid trappan aftaga stöflarna, eljest kommer man genast i ogunst. Man helsas med knäfall af värden och alla tjenarne eller rättare tjenarinnorna, och sedan är man nästan ständigt omgifven af ett antal unga, ständigt skrattande och snattrande flickor. Dessa hafva vanligen sålt sig åt värdshusvärden för en viss tid, under hvilken de föra ett lif, som efter europeiskt sedemått just icke är mycket prisvärdt. Sedan den i öfverenskommelsen faststälda tiden tilländagått, återvända de till sina hem eller gifta sig, utan att på något sätt hafva sjunkit i sina stamförvandters anseende. Men olyckliga de, som i någon af de städer, som ej äro öppnade för främlingar, drifva en kärleksintrig med en europe. De blifva då öppet utpekade som osedliga, till och med i tidningarna, och deras anseende är hjelplöst förloradt. Förut blefvo de i sådant fall äfven hårdt straffade. [bild] Alla qvinnor af de lägre klasserna och äfven de flesta af de högre gå japanskt klädda. De förnämare qvinnorna äro ofta utmärkt vackra, i synnerhet hafva de vacker hals. Beklagligen vanställas de ofta af smink, för hvilket fruntimren här tyckas hafva stor förkärlek. De yngre qvinnornas drägt är, äfven hos de fattiga, vårdad; den är föga grann, men smakfull och nästan lika för alla klasser. Deras sätt är mycket intagande och angenämt. Qvinnorna ur de förnäma klasserna börja redan att deltaga i europeernas sällskapslif, och alla europeiska herrar och damer, med hvilka jag samtalat härom, öfverensstämma deri, att ingen svårighet finnes för en japanska att lemna den inskränkta krets, till hvilken hon förut uteslutande varit hänvisad, och uppträda med behag och qvinlig värdighet i europeiska sällskap. Hon tyckes vara född till »lady». Den 20–21 sept. hade guvernören i Jokohama anordnat en utfärd för mig, dr Stuxberg och löjtnant Nordqvist till den ett stycke från staden belägna heliga ön eller halfön Enoshima. Vi reste först några engelska mil längs den ypperliga vägen Tokaido, hvilken utgör en af de få med vagnar farbara vägar i Japan. Derpå foro vi i ginrikischa till den berömda buddabilden (Daibutsu) vid Kamakura[120] samt besökte en i granskapet boende sintoöfversteprest och hans tempel. [bild] Presten var vän af fornsaker och hade en ej synnerligen stor, men af nästan idel sällsyntheter bildad samling. Bland annat visade han oss synnerligen dyrbara sablar, en stor hufvudprydnad af ett enda nefritstycke, hvilken han värderade till 500 yen[121], en mängd gamla bronser, speglar m. m. Vi mottogos som vanligt med japanskt te och sötsaker. Presten förde oss sjelf kring i sitt tempel. Några bilder syntes här ej till, men väggarna voro rikt utskurna och försedda med en mängd teckningar och förgyllningar. Templets innersta vägg var afstängd medelst tunga, med säkra lås och riglar försedda dörrar, innanför hvilka »gudaanden vistades», eller innanför hvilka »icke fans någonting alls», såsom prestens ord en annan gång föllo sig. Enoshima är en liten bergig halfö, som genom ett lågt sandnäs är sammanbunden med fastlandet. Tidtals har detta näs varit afbrutet eller öfversvämmadt, och halfön har då varit förvandlad till en ö. Den anses helig och är öfversållad med sinto-tempel. På den sida af halfön, som vetter mot fastlandet, finnes en liten by, bildad af värdshus, tehus och handelsbodar för pilgrims- och turistkram, deribland vackra snäckor och de vackra kiselskeletten af en spongie, Hyalonema mirabilis Gray. Här bodde jag för första gången i ett japanskt värdshus af det slag, till hvilket europeer under vanliga förhållanden ej hafva tillträde. Jag åtföljdes af två tjenstemän från guvernörens kansli i Jokohama, och det var på deras försäkran, att jag ej hörde till det vanliga slaget af ohyfsade och öfvermodiga främlingar, som värden ej gjorde någon svårighet att mottaga oss. Sedan vi vid ingången helsat på värdfolket och uppehållit oss en stund med vexlande af artigheter, kom en flicka och bjöd i knäfallande ställning främlingarne på japanskt te, hvilket alltid kringbjudes i mycket små, endast till hälften fylda koppar. Derpå togo vi af oss skodonen [bild] [bild] och fördes sedan in i gästrummen. Dessa äro i de japanska värdshusen vanligen stora och bländande rena. De sakna fullständigt möbler, men golfven äro täckta med mattor af flätad halm. Väggarna prydas med för ställets läge afpassade qväden eller tänkespråk och med japanska målningar. Rummen skiljas från hvarandra medelst tunna skjutväggar, hvilka löpa i falsar, som äro anbragta i golf och tak, samt efter behag kunna borttagas eller tillsättas. Man kan derför, såsom det en gång hände mig, lägga sig i ett mycket stort rum och, i fall man sofver tungt, om morgonen uppvakna i ett helt litet. Rummet vetter vanligen åt en japansk trädgårdstäppa eller, om det är beläget i öfre våningen, åt en smal balkong. Strax utanför finnes alltid ett vattenfyldt fat och en skopa. Oftast är ena sidan af rummet försedt med ett väggskåp, i hvilket sängkläderna förvaras. Dessa, de enda husgerådssaker i rummet, bestå af en tjock matta, som utbredes på golfvet, en rund hufvudkudde, eller i dess ställe en på öfre sidan stoppad träkloss, afsedd att under sömnen stödja halsen, samt en tjock stoppad nattrock, som tjenar till täcke. Så fort man kommit in, utdela tjenarinnorna fyrkantiga sittkuddar, hvilka fördelas på golfvet rundt om en trälåda, i hvars ena hörn står ett litet fyrkärl, i det andra ett högt jemnbredt lerkärl med vatten i bottnen, hvilket tjenar till spottlåda och tobakskopp. Derjemte inbäres å nyo te i de förut beskrifna små kopparna, med fat ej af porslin utan af metall. Piporna tändas, och ett lifligt samtal påbörjas. Jemte te inbäras äfven sötsaker, af hvilka dock en del äro onjutbara för europeer. Fyrkärlen utgöra japanesernas vigtigaste husgerådsartikel. De äro till storlek och skapnad mycket vexlande, samt ofta utomordentligt vackert och smakfullt utarbetade af gjutjern eller brons med förgyllningar och upphöjda figurer. Ofta nog bestå de dock endast af en vanlig lerkruka. Japaneserna ega stor skicklighet att länge underhålla eld i dem, utan att det ringaste brandos sprides i rummet. Brännmaterialet utgöres af några väl utbrända kolbitar, som ligga inbäddade i en hvit halmaska, med hvilken fyrkärlet är fyldt nästan till brädden. När några glödande kol nedläggas i sådan aska, så bibehålla de sin värme timtal, ända tills de sjelfva helt och hållet förbrunnit. I hvarje välförsedt hus finnes en mängd fyrfat af olika storlek, och ofta äro i golfven anbragta fyrkantiga luckor, hvilka dölja en stenläggning afsedd till underlag för de större fyrfat, öfver hvilka maten kokas. [bild] Vid måltiderna inbäras alla rätterna samtidigt på små lackerade bord af ungefär ½ fots höjd och 4 qvadratfots yta. De uppläggas i lackerade koppar, mindre ofta i koppar af porslin och föras till munnen med pinnar, utan tillhjelp af knif, gaffel eller sked. Jag vågade af rädsla för de fiskoljor, hvilka användas som smör, aldrig fullständigt pröfva den japanska kokkonstens alster, men dr Almqvist och löjtnant Nordqvist, som voro mera fördomsfria, sade sig ganska väl kunna fördraga den. Följande matsedel ger en föreställning om hvad ett bättre japanskt värdshus har att bjuda på: Grönsoppa. Kokt ris, någon gång med sönderskuret hönskött. Kokt fisk eller rå fisk med pepparrot. Grönsaker med fisksås. Te. Soja användes till fisken. Riset inbäres varmt i ett stort träkärl med lock och utdelas i riklig mängd, men de öfriga rätterna endast i ytterst små portioner. Efter måltiderna dricker japanesen ofta, i synnerhet om aftonen, varmt saki eller risbränvin ur egendomliga porslinsflaskor och små derför enkom afsedda koppar. Under måltiden är man vanligen omgifven af en talrik, på golfvet nedhukad qvinlig tjenstepersonal, som med gästen, i fall han förstår deras språk, underhåller ett lifligt, af hjertliga skrattsalvor afbrutet samtal. Flickorna dröja qvar, medan denne kläder af sig om aftonen, och tillåta sig ofta anmärkningar öfver olikheten i europeens och japanesens kroppsgestalt, som efter våra begrepp ej allenast äro föga passande för unga flickor, utan äfven högst närgångna mot gästen. Den manliga tjenstepersonalen ser man föga till, åtminstone i de inre rummen. Om morgonen tvättar man sig på gården eller på balkongen, och om man vill undvika att ådraga sig värdfolkets ogunst, får man noga akta sig att spilla något på mattan eher att spotta på densamma. Den nu brukliga japanska tobakspipan liknar tschuktschernas, är mycket liten och rökes ut i ett par drag. I stället röker japanesen utan afbrott ett tjog pipor efter hvarandra. Tobaksrökningen är nu mycket allmän bland hög och låg af båda könen. Den infördes på slutet af femtonhundratalet, ovisst om från Korea eller från de portugisiska besittningarna i Asien, samt spred sig ytterst hastigt. Liksom hos oss gaf den äfven här i början anledning till stränga förbud och en liflig vexling af skrifter för och emot. I ett arbete af den lärde japanologen Mr E. M. Satow (The introduction of tobacco into Japan; Transactions of the Asiatic Society of Japan, Vol. VI Part I, s. 68) meddelas bland annat följande härom: »År 1609 fans det i hufvudstaden tvenne klubbar, hvilkas hufvudnöje var att tillställa gräl med fredliga borgare. Öfver femtio af dessa klubbars medlemmar blefvo plötsligen gripna och kastade i fängelse, men rättvisan var tillfredsstäld, sedan fyra eller fem af ledarne blifvit afrättade; de öfriga benådades. Emedan dessa sällskap ursprungligen voro rökklubbar, kom tobaksväxten genom klubbmedlemmarnes dåliga uppförande i vanrykte, och dess bruk blef förbjudet. Man rökte då för tiden ur långa pipor, hvilka instuckos i bältet som svärd eller buros efter rökaren af en tjenare. År 1612 utfärdades en kungörelse, i hvilken tobaksrökning och all handel med tobak förbjöds vid straff af egendomens förlust. Förbudet återupprepades flerfaldiga gånger, men med lika liten framgång som i Europa.» Vidare anför Mr Satow följande egendomliga utdrag ur ett japanskt arbete, som uppräknar de fördelar och olägenheter, som äro förenade med tobaksrökning: [bild] A. Fördelar. 1. Tobaksrökning befordrar matsmältningen och stärker krafterna. 2. Den är nyttig vid början af en fest. 3. Den är ett sällskap i ensamheten. 4. Den bereder oss en förevändning att då och då låta arbetet hvila, liksom för att draga andan. 5. Den är ett förrådshus för eftertanken och bereder tid för vredens stormar att lägga sig. B. Olägenheter. 1. Det finnes hos folk en stor benägenhet att slå hvarandra i hufvudet med pipan, då de blifva uppretade[122]. 2. Man råkar ibland att använda piporna för skötande af kolelden i fyrkärlen. 3. En förhärdad rökare har blifvit sedd vid en fest vandrande mellan matborden med pipa i mun. 4. Mången slår den ännu glödande askan ur pipan och glömmer att släcka elden. 5. Till följd häraf bränner den glödande askan ofta hål på kläder och mattor. 6. Rökarne spotta utan urskilning i fyrkärlen, fotvärmarne och kökseldstaden. 7. Item i fogarne mellan golfmattorna. 8. De knacka ut pipan med våldsamhet mot fyrkärlets kant. 9. De glömma att tömma askkoppen, ända tills den är full öfver bräddarne. 10. De använda askkoppen till näspapper (d.v.s. de snyta sig i askkoppen). Emedan vi under vår vistelse i Enoshima såsom guvernörens gäster ständigt voro åtföljda af tvenne tjenstemän ur hans kansli, ansåg jag det för min skyldighet att visa mig äran värdig genom rundligt utdelande af drickspengar. Dessa lemnas ej till tjenstefolket, utan inlindade i papper och beledsagade med några valda, artiga ord till sjelfva värdshusvärden. Denne håller å sin sida äfven ett artigt tal med ursäkter, att allt ej varit så bra, som den ärade gästen haft rätt att fordra. Vid afresan följer han den resande ett större eller längre stycke i mån af drickspenningarnas storlek och det sätt, på hvilket gästen uppfört sig. En särdeles prisvärd sed hos japaneserna är att låta träden i granskapet af templen stå orörda. Nästan hvarje tempel, äfven det mest obetydliga, är derför omgifvet af en liten tempellund, bildad af de härligaste barrträd, i synnerhet Cryptomerior och Ginko, hvilka ofta helt och hållet skyla det lilla förfallna och illa vårdade träskjul, som är helgadt åt någon af Buddas eller Sintos gudomligheter. Den 23 sept. gåfvo europeer och japaneser i Jokohama en middag med bal för oss i engelska klubbens våning. Denna var vackert upplyst och prydd. Bland annat sågos på en vägg porträtt af Berzelius och Thunberg, omgifna af grönskande kransar. Den senare åtnjuter ett stort anseende i Japan. Ett arbete af honom om landets flora utgafs nyligen i japansk bearbetning, försedt med ett i Japan gjordt, ingalunda dåligt träsnittsporträtt af den berömde svenske forskaren[123], och en vård till hans och Kämpfers minne finnes på v. Siebolds föranstaltande upprest i Nagasaki[124]. Ordförande vid festen var dr Geertz, en holländare, som en lång tid uppehållit sig i landet och offentliggjort åtskilliga värderika arbeten om dess naturalster. [bild] Den 26 sept. reste jag till Tokio för att derifrån företaga en af danske konsuln herr Bavier föreslagen och anordnad resa till Asamajama, en ännu verksam vulkan i det inre af landet. Till följd af ett oförmodadt dödsfall bland de europeiska konsulerna i Jokohama kunde herr Bavier dock ej ansluta sig till oss förr än dagen efter den, som först var bestämd till afresan. Den 27 tillbragtes derför i Tokio, bland annat med att se de vackra samlingar af fornsaker, som hopbragts af attachén vid österrikiska legationen herr H. v. Siebold, son till den berömde naturforskaren med samma namn. Liksom de flesta andra länder, så har äfven Japan haft sin stenålder, efter hvilken lemningar träffas flerstädes i landet, så väl på Jesso, som på de sydligare öarna. Redskap från denna tid samlas numera temligen flitigt både af infödingar och af europeer samt hafva blifvit beskrifna i ett af fotografiska afbildningar åtföljdt arbete af H. v. Siebold. I allmänhet har det japanska stenfolkets redskap tycke af de stenredskap, som ännu begagnas af eskimåerna, och äfven i detta fruktbara land lefde urfolket, efter hvad benlemningarna i kjökkenmöddingarna visa, till en början hufvudsakligast af jagt och fiske. [bild] [bild] SJUTTONDE KAPITLET. Utfärd till Asamajama. – Nakasendo-vägen. – Takasaki. – Svårighet att erhålla nattqvarter. – Badorten Ikaho. – Massage i Japan. – Svenska tändstickor. – Färd i »kago». – Savavatari. – Brottare. – Kusatsu. – De heta källorna och deras läkekraft. – Rast vid Rokuriga-hara. – Asamajamas topp. – Nedstigningen. – Färd öfver Usui-toge. – Japanska skådespelare. – Japansk folklifsbild. – Återkomst till Jokohama. Den 28 september tidigt på morgonen anträdde jag, jemte löjtnant Hovgaard, herr Bavier, en tolk och en i europeisk matlagning kunnig japansk kock, resan till Asamajama. Till en början foro vi i tvenne, ytterst skramliga och obeqväma vagnar, hvardera förspänd med ett par hästar, till staden Takasaki, belägen vid den stora vägen »Nakasendo», som öfver det inre af landet sammanbinder Tokio och Kioto. Vägen anses af japaneserna såsom något storartadt. I Sverige skulle den kallas en mindre väl underhållen häradsväg. Med undantag af de skjutsvagnar, som sedan några år tillbaka underhålla en regelbunden förbindelse mellan Tokio och Takasaki, möter man här ginrikischaer i tusental, samt en stor mängd hästar, oxar och menniskor, bärande tunga bördor, men ej ett enda af hästar eller oxar draget hjuldon, och oaktadt vägen framgår mellan en oafbruten följd af folkrika byar, omgifna af väl odlade risfält och trädgårdstäppor, ser man ingen enda arbetshäst eller arbetsoxe. All jord i Japan odlas nämligen för hand, och boskapsskötsel idkas föga. De flesta vägar i landet utgöras af gångstigar, så trånga att tvenne lastade hästar endast med svårighet kunna på dem komma förbi hvarandra. Varorna forslas derför, der kanal eller flodlägenhet ej finnes, för det mesta af menniskor. Slättlandet är utomordentligt väl odladt, och i synnerhet måste man beundra den flit, med hvilken vattenledningar blifvit anlagda och ojemna sluttningar förvandlade till vågräta gärden. Skjutshästarna på Nakasendo voro så magra och sågo så usla ut, att man i Sverige skulle fått plikta för djurplågeri, om man begagnat dylika till körsel. De sprungo dock temligen snabbt och raskt. Hästombytningsställen funnos regelbundet på hvar 15:de eller 20:de kilometer. Dessutom stannade kusken många gånger under vägen vid något boningshus för att ur ett der utanför stående vattenkärl kasta ett par skopor vatten i hästarnes mun och mellan deras bakben. Tillfället begagnades alltid af flickorna i huset att utkomma och bjuda de resande på en liten kopp japanskt te, en artighet som betalades med några vänliga ord och en kopparslant. Då vi besökte några af de vid vägen liggande bondgårdarne, blefvo vi alltid ytterst vänligt emottagna, antingen på en särskild upphöjning i det gemensamma, mot vägen vettande rummet eller i ett inre rum, hvars golf var täckt med en bländande ren matta, och på hvars väggar hängde taflor med qväden och tänkespråk. Fyrkärlet frambars, te med sötsaker kringbjöds, allt under lifligt samspråk och täta bugningar. Skilnaden mellan den rikes slott (om man med detta namn kan beteckna någon byggnad i Japan) och den mindre bemedlades boning är här vida mindre än i Europa. Några tiggare sågos ej under hela färden i det inre af landet[125]. Ej heller synes klassskilnaden så skarp, som man kunde vänta i ett land, der rang-ofoget gått så långt som i det forna Japan. Vi sågo flere gånger i värdshusen vid sidan om vägen ståndspersoner, som färdats i ginrikischa, äta sitt ris och dricka sin saki tillsammans med de kulis, som dragit deras vagnar. Att döma af den skara barn, som öfverallt vimlade längs vägarna, måtte folket vara mycket fruktsamt. Sällan såg man en flicka på 8 till 12 år, som ej hade en mindre unge bunden på sin rygg. Denna börda tycktes ej besvära systern eller sköterskan synnerligen mycket. Utan att på något sätt bekymra sig om barnet eller låtsa om dess tillvaro, deltog hon lifligt i lekarna, sprang ärenden o.s.v. Äfven i det inre landet bemötas främlingar med stor vänlighet. De lägre klasserna kunna också hafva skäl dertill, ty hurudant inflytande de senaste politiska förändringarna än må hafva haft på det gamla Japans kuge-, daimio- och samurai-familjer, så är det dock tydligt, att jordarbetarens ställning nu är vida tryggare än förut, då han utsögs af hundratals småtyranner. Hans drägt är densamma som förr, dock med den förändring att en stor del af den manliga befolkningen, äfven långt in i landet, aflagt det gamla besvärliga sättet att upplägga håret i en knut öfver en kalrakad fläck på hjessan. I stället bära de sitt täta ramsvarta hår kortklippt efter europeiskt mönster. Huru betecknande för den nya tiden denna förändring är, synes af den ifver, med hvilken de japanska myndigheterna frågade Golovin om de religiösa och politiska omstörtningar, som de antogo hafva stått i samband med förändringen i europeernas hårklädsel under början af 1800-talet; den af japaneserna mycket omtyckte ryske ambassadören Laxman hade nämligen burit stångpiska och pudradt hår, medan Golovin och hans följeslagare hade håret opudradt och kortklippt[126]. När det är varmt, bära arbetarne endast en smal, vanligen ljusblå bindel om lifvet och mellan benen. För öfrigt äro de nakna. Man ser då, att många äro starkt tatuerade öfver större delen af kroppen. Qvinnorna har jag ej sett arbeta nakna. De göra det kanske den hetaste tiden af året. Åtminstone sky de icke att vid bad afkläda sig fullständigt midt ibland en skara af kända och okända män, ett förhållande som till följd af fördomens makt i början mycket stöter europeen, men vid hvilket äfven den förut pryde vänjer sig hastigare än man skulle förmoda. Man får till och med ofta se europeiska damer dragas i ginrikischa af en, på den blåa bindeln när, fullkomligt naken yngling. Mången, i synnerhet af det yngre manfolket, har för öfrigt en så väl byggd kropp, att den bildhuggare, som i marmor kunde troget återgifva densamma, med ens skulle förvärfva sig verldsrykte. Takasaki är ett länsresidens med omkring 20,000 invånare; men liksom de flesta städer i Japan skiljer det sig föga från många af de byar, som vi genomreste. Vi kommo dit sent om aftonen och fingo här för första och sista gången pröfva en olägenhet, hvaröfver europeer ofta klaga under resor i Japan, och till hvilken de sjelfva gifvit anledning genom det stötande sätt, på hvilket de ej sällan uppträda. Vi klappade efter framkomsten på dörren till det ena värdshuset efter det andra utan att blifva mottagna. På ett ställe »var huset öfverfyldt», på ett annat »reparerades rummen», på ett tredje »var värdfolket borta» o.s.v. Slutligen måste vi vända oss till polisen. Sedan vi uppvisat vårt pass, lyckades vi med dess hjelp tilltvinga oss nattqvarter hos en äldre värdshusvärd, hvilken mottog oss med en min, som tydligen tillkännagaf, att han hellre skulle huggit oss i stycken med ett af de tvenne svärd han som samurai fordom varit berättigad att bära, än mottaga oss under sitt tak. Ännu efter det vi kommit in, vände han sig till polistjenstemannen med klagoropet: »måste jag då verkligen mottaga dessa barbarer?» Men vi hämnades på ett ädelt sätt. Vi aftogo våra stöflar, när vi trädde in i rummen, slösade så med prat, artigheter och bugningar samt uppförde oss öfver hufvud taget så höfviskt, att, när vi reste bort, vår förut ursinnige värd ej allenast bad oss vara välkomna åter, utan ock lemnade oss ett anbefallningsbref till värdarne på de värdshus, der vi härnäst skulle taga in, med förklaring att vi, i fall vi förevisade detta bref, ej vidare behöfde befara sådana obehagliga äfventyr som det nyss beskrifna. De flesta hus i Japans städer äro uppförda af temligen tunnt, omsorgsfullt hopfogadt trävirke. Men dessutom ser man här och der små hus med mycket tjocka murar, fönster försedda med grofva jerngaller samt dörrar, som kunna stängas med stora lås och riglar. Dessa hus äro eldfasta och begagnas såsom förvaringsrum för dyrbarheter och husgeråd vid eldfara. Eldsvådor äro så allmänna i Japan, att man påstår, det en tiondedel af hvarje stad i medeltal årligen nedbrinner. Eldsläckningsmanskapet är talrikt samt sedan gamla tider väl ordnadt, djerft och modigt. Under vår nattrast i Takasaki inhystes vi i ett dylikt eldfast hus, i ganska stora snygga rum, hvilkas golf delvis voro betäckta med mattor efter europeiskt mönster. Murarne voro mycket tjocka och af tegel; inredningen och trapporna i huset deremot af trä. Jag nämnde nyss, att vi nödgades anlita polis för erhållande af nattqvarter. Polistjenstemännen i Japan äro talrika, så väl i städerna som på landsbygden. Till största delen äro de tagna ur den forna samurai-klassen. De äro klädda efter europeiskt mönster och vandra, med en temligen lång påk i en bestämd ställning under armen, stilla och lugnt på gator och vägar, utan att annat än i nödfall gifva någon yttring af sin embetsmyndighet. Vanligen äro de, eller synas vara, unga, och alla hafva de ett gentlemanlikt utseende. Med ett ord de tyckas kunna fullt jemföras med det bästa nutida polismanskap i Europa och stå omätligt öfver säkerhetsväktaren eller förargelseväckaren, sådan han för några årtionden tillbaka visade sig på den europeiska kontinenten. Under det senaste upproret användes polismanskapet af regeringen som infanteritrupper och väckte allmän beundran genom den hänförelse, det mod och det dödsförakt, hvarmed det inlät sig i strid med sitt gamla kära vapen, det japanska svärdet. Man behöfver fortfarande pass för att resa i det inre af landet, men på begäran af konsuln erhålles detta med lätthet, i fall man som orsak till resan anger helsoskäl eller forskningsbegär, under hvilket senare namn äfven vanlig reslust torde kunna inbegripas. Handelsresor i det inre af landet medgifvas tills vidare icke, och ej heller får en europe rätt att der slå sig ned för idkande af affärer. De utländska sändebuden hafva ofta inledt underhandlingar med den japanska regeringen för att åstadkomma en förändring härutinnan, men hittills utan framgång, emedan regeringen, såsom vilkor för landets fullständiga öppnande, fordrar afskaffande af den orimliga »extra-territorial-författning», som för det närvarande är gällande, och genom hvilken utländingen icke står under Japans vanliga lagar och domstolar, utan under sitt eget lands lag, tillämpad af en nämnd, som sammanträder under konsulns ordförandeskap. En ändring härutinnan torde dock inom kort åstadkommas, enär Japan snart nog torde vara tillräckligt starkt för att kunna uppsäga alla för landet kränkande paragrafer i fördragen med den europeiska kulturens länder. Numera hafva dessutom de utländska makternas sändebud, som förr alltid uppträdde samfäldt, delat sig i två läger, af hvilka det ena – Ryssland och Amerika – vill, eller åtminstone låtsas vilja småningom alldeles frigöra Japan från allt förmyndarskap och ställa det i jembredd med andra bildade stater, det andra åter – England, Tyskland, Holland och Frankrike – önskar fortfarande bibehålla det förmynderskap, som med våld påtvingades och med fördrag stadfästades för några år sedan. Kort före vår ankomst inträffade en tvist mellan Japan och de europeiska makterna eller, såsom japaneserna sjelfva sade, ett brott mot folkrätten, hvilket väckte mycken förbittring i landet. På tillstyrkan af tyske ministern bröt nämligen ett från det kolerasmittade Nagasaki kommande tyskt fartyg den af regeringen föreskrifna karantänen och lossade utan vidare försigtighetsmått sin last i Jokohamas hamn. Att koleran i nämnda stad härigenom förvärrades är visserligen ej allenast obevisadt, utan äfven helt säkert oriktigt, oaktadt många japaneser i sin förbittring med bestämdhet påstodo, att så var fallet, men de ord, som uttalades af Japans firade gäst, expresidenten general Grant[127], att det varit den japanska regeringens rätt att utan vidare skjuta fartyget i sank, hafva dock lemnat ett minne i så väl regeringens som folkets sinnen, som i en framtid kan förleda dem till en kanske oklok, men fullt berättigad kraftyttring, i fall något likartadt skulle komma att upprepas. Det första intrycket af japaneserna, så väl män som qvinnor, är ytterst angenämt, men många europeer, som vistats i landet en längre tid, säga, att detta intryck ej bibehåller sig, ett förhållande som, enligt hvad jag tror, oftast mer beror på europeerna sjelfva än på japaneserna. De europeiska köpmännen lära nämligen ej hafva så lätt att här skära guld med tälgknif som förr, och stormakternas sändebud finna det dag för dag svårare att bibehålla sin forna höga och bjudande ståndpunkt mot en regering, som känner med sig, att en stormaktstid äfven för den måste randas, om blott ej obetänksam äregirighet eller oväntad olycka oförmodade hämmar utvecklingen. En annan förebråelse, att japanesen endast kan efterapa hvad andra gjort och ej sjelf förmår upptäcka något nytt, tyckes deremot tills vidare vara berättigad. Men det är obilligt att fordra, det en nation ej allenast skall under några årtionden genomlöpa en utveckling, för hvilken i Europa åtgått århundraden, utan ock genast försätta sig på den höjdpunkt af vår tids vetande, att den samtidigt kan uppträda skapande. Men underligt vore det, om nittonde århundradets naturforskning, litteratur och konst, omplanterade bland ett begåfvadt folk, med så egendomlig och allmänt spridd odling, så utbildadt konstsinne som Japans, ej med tiden skulle frambringa nya, härliga, oanade frukter. Samma oemotståndliga behof, som nu drifver japanesen att lära sig allt hvad europeen och amerikanen vet, skall, när han nått det målet, mana honom att gå vidare uppför forskningens Nilflod. Ett stycke bortom Takasaki gick vägen till den vulkan, dit vi ärnade oss, ej mer längs Nakasendo, och vi kunde derför ej mer fortsätta färden i våra af hästar dragna vagnar, utan måste nöja oss med ginrikishaer. I dessa tillryggalade vi den 29 september på 5½ timmar den ytterst backiga vägen till badorten Ikaho, belägen 700 meter öfver hafvet. Landskapet antager här en helt och hållet förändrad prägel. Vägen, som förut framgått öfver en oafbruten slätt, rikt befolkad och odlad som en trädgård, begynner nu att omgifvas af branta, ouppodlade, med högt, oslaget, gulnadt gräs bevuxna kullar, skilda af dalgångar, i hvilka strida bäckar framsorla, nästan skylda af ytterst yppiga busksnår. Ikaho är bekant för de varma, eller rättare heta källådror, hvilka framvälla från de vulkaniska berg, som omgifva den lilla, på en sluttning vackert belägna staden. Liksom vid Europas badorter, söka sjuka här bot för sina krämpor, och staden består derför nästan uteslutande af värdshus, bad, och salubodar för badgästerna. Baden äro belägna dels i temligen stora, öppna träskjul, der män och qvinnor utan åtskilnad bada tillsammans, dels i enskilda hus. I hvarje bad finnes en 1 meter djup bassin, till hvilken en ständigt rinnande vattenstråle är ledd från någon af de heta källådrorna. Källvattnet har naturligtvis mycket afsvalnat, innan det användes, men är detta oaktadt så hett, att jag endast med svårighet kunde dröja ett par ögonblick i badet. På gatorna i staden mötte man ofta blinda personer, hvilka med stor säkerhet vandrade omkring utan någon ledsagare, endast kännande sig för med en lång bambukäpp. De blåste då och då i en kort pipa för att mana förbigående till aktsamhet. Jag trodde i början, att dessa olyckliga vid de heta källorna sökte återvinna ögonens ljus, men fick på frågan, om vattnet i det hänseendet visade sig verksamt, det svar, att de icke voro här såsom helsosökande, utan som »massagörer». Sedan flere hundra år tillbaka har massagen varit använd i Japan, och man möter derför ofta i städerna personer, hvilka utbjuda sin tjenst som massagörer, skrikande på gatorna ungefär på samma sätt som fruktförsäljarne i Ryssland. Det värdshus, der vi hade vårt nattqvarter, bestod som vanligt af en mängd ytterst rena, med rörmattor klädda rum, utan möbler, men rundtom på väggarna prydda med qväden och tänkespråk. Man bodde här utmärkt väl, i fall man kunde finna sig i att, såsom japaneserna, helt och hållet lefva på golfvet och noga iakttaga de för detta lefnadssätt oundgängliga ordningsreglerna, ett iakttagande som för öfrigt är nödvändigt redan derför, att man eljest utsätter sig för ett mycket ovänligt bemötande af så väl värd som tjenstefolk. Ett obehag vid resor i Japan är europeens svårighet att vänja sig vid japanesernas matordning. Bröd begagna de icke, ej heller kött af nötkreatur, utan maten består hufvudsakligast af ris och fisk, hvartill kommer höns, frukter, svampar, sötsaker, japanskt te m. m. Fisken ätes oftast rå och lär som sådan till smak föga skilja sig från vår graflax. Ej sällan är maten anrättad med fiskoljor af en allt annat än angenäm smak. Om man ej vill underkasta sig denna matordning, måste man under resor i Japan hafva med sig en egen kock. I denna egenskap åtföljde oss en japanes, som hette Senkiti-San, men af sina stamförvandter vanligen kallades Kok-San (Herr kock). Han hade lärt sig europeisk (fransk) matlagning i Jokohama och egnade sig under färden med så stor ifver åt sitt kall, att han äfven i ödemarken vid Asamajamas fot ej gaf sig någon ro, förr än han fått bjuda på en fem rätters middag, bestående af hönssoppa, omelett på höns, hönsbiffstek, hönsfrikassé och omelette aux confitures, allt således endast af höns eller hönsägg, anrättade på olika sätt. Redan sedan flere år tillbaka hafva tändstickor blifvit en nödvändighetsvara i Japan, och det var för oss svenskar glädjande att se, det de svenska tändstickorna här hade ett afgjordt företräde framför dylika från andra länder. Nästan i hvarje liten försäljningsbod, äfven i det inre af landet, ser man de välkända askarne med påskrift »Säkerhetständstickor utan svafvel och fosfor». Men granskar man lådorna närmare, så finner man på många af dem, jemte den för japaneserna obegripliga svenska trollformeln, en inskrift angifvande, att de äro förfärdigade af någon japansk fabrikant. På andra lådor saknas denna uppgift fullständigt, men i stället röjes förfalskningen af ett olyckligt tryckfel å etiketten. Det visar sig häraf, att de svenska tändstickorna ej allenast utföras till Japan i stor skala, utan äfven eftergöras, hvarvid de förses med svenska etiketter samt med omslag fullt liknande dem som brukas hemma. Ännu kan dock ej efterbildningen på långt när i godhet jemföras med urbilden, och mina japanska tjenare bådo mig derför alltid, då jag köpte en tändstickslåda, se noga efter, att jag fick af den rätta (svenska) sorten. Äfven fotografien har spridt sig så hastigt i landet, att man flerstädes i småstäderna och byarna i landets inre träffar japanska fotografer, som lemna en ej allt för dålig vara. Japaneserna tyckas vara särdeles benägna att låta fotografera sina ingalunda synnerligen märkliga bostäder. Vi fingo t. ex. flere gånger, då vi bröto upp från ett ställe, af vår värd till afskedsgåfva en fotografi af hans gård eller värdshus. Kanske skedde det i samma afsigt som den, hvilken förmår hans europeiske embetsbröder till kostsamma annonseringar. [bild] Mellan Ikaho och den nästa rastplatsen, Savavatari, var vägen så oländig, att ginrikischa ej mer kunde användas. Vi måste derför begagna »kago», en af bambu förfärdigad japansk bärstol, om hvars utseende ofvanstående bild gifver en föreställning. Den är för europeer ytterst obeqväm, emedan de ej som japaneserna kunna sitta med benen i kors under sig, och det i längden blir tröttsamt att låta dem utan något vidare stöd dingla vid sidan om stolen. Äfven för bärarne förefaller mig denna bärstol vara af mindre lämplig form, hvilket bland annat bekräftas deraf, att de för hvart tvåhundrade eller vid uppförsbacke hvart hundrade steg stanna ett ögonblick för att ömsa axel under bambustången. Det går dock temligen raskt undan, backe upp och backe ned, så att vi tillryggalade den 6 ri eller 23,6 kilometer långa vägen mellan Ikaho och Savavatari på tio timmar. Vägen, som var ganska vacker, framgick längs blomsterrika bäckstränder, bevuxna med yppiga bambusnår och en mängd olika slag af löfträd. Endast kring de gamla, merendels små och oansenliga templen sågos mäktiga urgamla cryptomerior och ginko-träd. Grafplatserna lågo vanligen ej, såsom hos oss, i granskapet af de större templen, utan invid byarna. De voro ej inhägnade, men utmärkta med stenvårdar af 1/3 till ½ meters höjd, å hvilkas ena sida en Budda-bild någon gång fans uthuggen. Yngre grafvar voro ofta blomsterprydda, och vid en del hade man uppfört små fotshöga Sinto-tempel af pinnar. Savavatari är liksom Ikaho uppfördt på sluttningen af ett berg. Gatorna mellan husen bildas af nästan idel trappor eller branta backar. Från de vulkaniska berglagren framvälla äfven här surbrunnar, vid hvilka sjuklingar söka återvinna helsan. Badorten står dock i mindre anseende än Ikaho och Kusatsu. Under det vi om aftonen gingo kring i byn, sågo vi på ett ställe en folkskockning. Denna föranleddes af en på stället försiggående täflingsstrid. Två unga män, som icke buro några andra kläder än en smal, om lifvet och mellan benen gående gördel, brottades inom en på en sandplan uppdragen krets af två till tre meters genomskärning. Den ansågs som segrare, hvilken kastade den andre till marken eller trängde honom ut ur kretsen. En särskild skiljedomare afgjorde utgången i tvifvelaktiga fall. Mest egendomlig var stridens början, då kämparne sutto nedhukade på knäna i midten af kretsen, skarpt ögnande hvarandra för att passa på den af skiljedomaren gifna stridssignalen, då ett enda språng med ens kunde göra slut på täflingen. I densamma deltog här ungefär ett dussin unga, alltid välväxta män, som vexelvis med några utmanande rop eller åtbörder stego in i kretsen för att pröfva sina krafter. Åskådarne bestodo af gubbar, gummor, gossar och flickor af alla åldrar. De flesta voro renligt och väl klädda och hade ett ganska tilltalande utseende. [bild] Här var det sjelfva byungdomen som deltog i täflingsleken. Men i Japan finnes det äfven personer, som drifva dessa kämpalekar som yrke och visa sig för penningar. Dessa äro vanligen ofantligt feta, såsom synes af teckningen å föregående sida, föreställande början af striden, då båda kämparne ännu lura på att få ett godt tag. [bild] Följande dag, den 1 oktober, fortsattes färden till Kusatsu. Vägen gick först under en sträcka af 550 meter uppför, derpå nedför igen nära lika långt, så åter uppför, ofta utan något skyddande stängsel, förbi djupa afgrunder eller öfver högt belägna broar af det mest äfventyrliga byggnadssätt. Den var derför omöjlig för alla slags hjuldon, så att vi måste använda dels kago och dels ridhäst. Beklagligen lämpar sig japanesens höga sadel föga för europeen, och om man föredrager ridhäst framför kago, så måste man, i fall man ej sjelf medför sadel, besluta sig för att rida på osadlad häst, något som med de usla krakar, som här stå till buds, inom kort blir så obehagligt, att man till sist hellre låter benen bortdomna i bärstolen. En egenhet i Japan är, att ryttaren sällan sjelf styr sin häst. Vanligen ledes den vid grimman af en bredvid ryttaren springande löpare. Dessa äro mycket lättfotade och uthålliga, så att de äfven vid hastigt traf icke blifva efter. Löpare åtfölja äfven de förnämas åkdon i städerna och postvagnarne på Nakasendo. När trängsel uppstår framför vagnen, springa de ned och jaga folket undan med ett förfärligt skrikande. Från postvagnen tuta de dessutom i posthorn, ej just till fromma för de resandes örhinnor. Vägens omgifningar voro mycket vackra. Än utgjordes de af vilda dalar, fylda med en yppig växtlighet, som helt och hållet bortskymde den i bottnen sorlande kristallklara elfven, än af gräsrika jemna slätter eller backsluttningar, glest bevuxna med enstaka träd, hufvudsakligast kastanjer och ekar. Invånarne voro som bäst sysselsatta med kastanjeskörden. Framför hvarje hydda voro mattor utbredda, på hvilka kastanjer i tjocka lager lågo till torkning. Säd och bomull torkades på samma, för oss europeer väl i smått gående sätt. På slättbygden stodo dessutom i stugornas granskap stora mortlar, uti hvilka säden stampades till gryn. I bergsbygden ersattes trampstamparne till en del af små, genom holländarne införda qvarnar af ett ytterst enkelt byggnadssätt. Den 2 oktober tillbragte vi i Kusatsu, Japans Aachen, liksom denna ort berömdt för sina heta, svafvelhaltiga [bild] [bild] källor. Otaliga sjuklingar söka här lindring för sina plågor. Staden lefver på dem och består derför hufvudsakligast af badhus, värdshus och salubodar för badgästerna. Värdshusen äro af det i Japan vanliga slaget, rymliga, luftiga, renliga, utan möbler, men med goda fyrfat, dockteserviser, rena mattor, skärmar prydda med poetiska, för oss äfven i öfversättning föga begripliga tänkespråk, vänligt värdfolk och en talrik qvinlig tjenstepersonal. I fall man, såsom vi, medför egen kock, har man det, såsom jag förut nämnt, ganska godt i ett dylikt värdshus. [bild] De heta källor, som gifvit Kusatsu dess betydelse, utmynna vid foten af ett temligen högt berg af vulkaniskt ursprung. Bergarterna i den omgifvande trakten utgöras uteslutande af lava och vulkaniska tuffer; och ett stycke från staden finnes en slocknad vulkan, i hvars krater svafvellager förekomma[128]. Strax i granskapet af det ställe, der hufvudkällan framqväller, ser man en mäktig, af tuffer omgifven stelnad lavaström, som nära dagytan är sönderklyftad i en mängd stora hålfylda block. Härifrån ledes det heta vattnet i långa öppna trärännor till stadens badhus och till åtskilliga, dels längs vägen, dels midt i sjelfva staden belägna afdunstningspölar, afsedda för uppsamling af vattnets fasta beståndsdelar, hvilka sedan säljas i landet såsom läkemedel. Den starka afdunstningen från dessa pölar, från de öppna vattenledningarna och de heta baden insveper staden nästan ständigt i ett moln af vattenånga, hvarjemte en ganska stark lukt af svafvelväte erinrar om att denna beståndsdel ingår i helsovattnen. Vägen emellan källorna och staden tyckes utgöra badortens förnämsta promenad. Längs denna ser man otaliga små vårdar, en half till en meter höga, bildade af öfver hvarandra tornade lavastycken. Dessa miniatyrvårdar bilda genom sin litenhet en egendomlig motsats till våra förfäders bautastenar och jettekast och äro ett af de många exempel på folkets smak för det lilla och smånätta, som man så ofta möter i Japan. De lära af badgästerna uppresas som tacksägelseoffer till någon af Buddas eller Sintos gudomligheter. Af en japansk läkare på stället fick jag följande upplysningar rörande källorna vid Kusatsu och deras läkekraft. Uti och bredvid staden finnas 22 källor med ungefär likartadt vatten, men med olika användning för botande af olika sjukdomar. I den hetaste källan har vattnet på det ställe, der det frambryter, en temperatur af 162° F. (=72°,2 C.). Största antalet af de sjuka, som söka helsa vid baden, lida af syfilis. Denna sjukdom botas numera på »europeiskt vis» med qvicksilfver, jodkalium och bad. Hundra dagar åtgå till kuren; 70 till 80 procent af de sjuka botas fullständigt, ehuru purpurfärgade fläckar återstå på huden. Sjukdomen utbryter ej å nyo. Äfven en mängd spetälska besöka baden. Lepran är af olika slag: den med sårnader bättras af baden, samt botas möjligen på två år; den utan sår med okänslig hud är obotlig, men äfven den hejdas genom flitigt badande. Alla verkligt spetälska komma från kustprovinserna. Genom förtäring af skämd fisk och fogel alstras äfven i bergen en likartad sjukdom, som består deruti, att huden blir känslolös, nerverna overksamma, och den sjuke, som eljest känner sig frisk, får svårt att gå. Denna sjukdom botas äfven i ganska svåra fall fullständigt genom bad, ammoniakvatten invärtes, castoreum, kina m. m. En tredje hithörande sjukdomsform är bensjukdomen »kake», som är ytterst allmän i Japan och anses uppstå genom en ständigt enahanda föda och brist på rörelse. Den är mycket envis, men botas ofta på två till tre år med jernklorur, ägghvita, förändring af matordningen från den vanliga japanska till europeisk med rödvin, mjölk, bröd, ärter m. m. Denna sjukdom börjar med svullnad i benen, hvarpå huden blir känslolös först på benen, sedan på magen, ansigtet och handlofvarne. Derpå går svullnaden tillbaka, feber och död inträda. Vidare finnas särskilda källor för botande af rheumatism, hvartill åtgår två till tre år, för ögonsjukdomar och för »hufvudvärk», hvilken åkomma spelar en vigtig rol bland de krämpor, som botas vid Kusatsu. Den angriper företrädesvis qvinnor mellan 20 och 30 år. En af Kusatsus källor skall vara mycket verksam deremot. Dess vatten ledes till ett särskildt, mot gatan öppet badskjul, enkom afsedt för de män och qvinnor, som lida af denna sjukdom. Många af baden i Kusatsu tagas så heta, att särskilda försigtighetsmått måste vidtagas, innan man nedstiger i vattnet. Dessa bestå deri, att de delar af kroppen, som äro ömtåligast, omlindas med bomullsdukar, och att man, innan badet tages, lagar att kroppen kommer i stark svettning, hvilket åstadkommes derigenom, att de badande under rop och hojtande samt i vissa tempon omröra vattnet i bassinen med stora tunga bräden. Derpå stiga alla ned i badet och upp igen samtidigt på ett tecken af den i fonden af badskjulet sittande läkaren. Utan denna anordning kunde det kanske vara bråkigt nog att få patienterna att stiga ned, ty angenämt måtte badet ej vara, att döma af badgästernas allvarliga miner, under det de sitta i vattnet, och af den eldröda färgen på deras kroppar, då de komma upp derur. [bild] Baden omgifvas af öppna skjul. Alla män och qvinnor bada gemensamt och i närvaro af en mängd så väl manliga som qvinliga åskådare. Dessa göra oförbehållsamt sina anmärkningar öfver de sjukas krämpor, äfven om de äro af sådant slag, att man hos oss ej gerna vill tala om dem, ens för läkaren. Ofta är badbassinen icke afstängd på något annat sätt, än att den är skyddad mot regn och solsken af ett på fyra stolpar hvilande tak. I sådant fall kläder man af och på sig på gatan. Till följd af Kusatsus belägenhet på en höjd af 1050 meter öfver hafvet är vintern här mycket kall och blåsig. Staden är då öfvergifven ej allenast af badgästerna utan af de flesta bland dess öfriga invånare. Redan vid vårt besök var antalet af qvarblifna badgäster endast obetydligt. Äfven dessa beredde sig att afresa. Andra natten, som vi tillbragte i Kusatsu, stördes vår nattro af ett ljudeligt skrål från rummet under oss. Det var en badgäst, som följande morgon skulle lemna orten, och som nu med saki (risbränvin) och strängaspel firade sitt tillfrisknande. Kusatsus omgifningar äro nästan oodlade, ehuru växtligheten derstädes är ganska yppig. Den består dels af bambusnår, dels af ett högt och frodigt gräs, från hvilket ensamt stående barrträd, blandade med en eller annan ek eller kastanje, ses uppskjuta. Den 3 oktober reste vi vidare till foten af Asamajama. Vägen var ytterst oländig, så att till och med kagobärarne hade svårt att komma fram. Den gick först öfver tvenne mer än 300 meter djupa, af yppiga, täta busksnår upptagna dalar, derpå kommo vi till en mycket vidsträckt, med omejadt gräs täckt högslätt, glest bevuxen med vackra ekar och kastanjer. Slätten var obegagnad, oaktadt tusentals af landets idoga befolkning här kunnat finna en riklig utkomst medelst boskapsskötsel. Längre upp blandades ekarne och kastanjerna med en eller annan björk, snarlik hemlandets, och derpå kommo vi till fullständiga »svältor», der marken bestod af lavablock och lavagrus, knappast täckt af något gräs och gifvande näring endast åt enstaka, förkrympta tallar. Denna mark fortfor ända till det ställe, Rokuriga-hara, der vi skulle tillbringa natten, och från hvilket vi den följande dagen skulle bestiga Asamajamas topp. Rokuriga-hara är beläget på en höjd af 1270 meter öfver hafvet. Något värdshus eller någon året om bebodd gård finnes här icke, endast ett stort öppet skjul. Detta var tudeladt af en gång i midten. På den ena sidan slogo vi oss ned, tillredande vår bädd så godt vi kunde på det upphöjda golfvet och skyddande oss mot nattluften med täcken, som vår omtänksamme värd i Kusatsu lånat oss. På andra sidan om gången tillbragte våra kagobärare och vägvisare natten, skockade kring en eldbrasa, som uppgjordes på en i golfvets midt anbragt stenläggning. Kagobärarne skyddades endast af tunna bomullsbluser mot den mycket känbara nattkölden. För att värma dem lät jag utdela saki öfver lag i riklig mängd, en frikostighet som icke stod mig synnerligen dyrt, men som tydligen tillvann mig alla våra kulis odelade beundran. De tillbragte större delen af natten utan sömn, under sång och skämt vid sina sakiflaskor och tobakspipor. Vi sofvo godt och varmt under våra täcken, efter att hafva intagit en riklig, af Kok- San med vanlig talang och vanlig rättrikedom, af hönskött och ägg i olika form anrättad aftonmåltid. Man hade berättat oss, att vi härifrån skulle kunna höra ett ständigt dån från den närbelägna vulkanen, och att skadliga gaser (förmodligen kolsyra) stundom skulle samlat sig i sådan mängd i den kringliggande skogen, att menniskor och hästar, som der tillbragt natten, blifvit qväfda. Vi lyssnade förgäfves efter bullret och märkte icke spår till några gaser. Allt var lika fredligt, som om glödhärden i jordens inre varit hundratals mil aflägsen. Men vi behöfde ej vittnesbörd af rökpelaren, hvilken sågs uppstiga från den bergstopp, som utgjorde målet för vår färd, eller af inbyggarne, som upplefvat det senaste utbrottet, för att märka, att vi här voro i det omedelbara granskapet af en ofantlig, nyss verksam vulkan. Öfverallt kring vår rastplats lågo högar af smärre lavabitar, som blifvit utkastade från vulkanen (s. k. lapilli), och som ännu ej hunnit vittra tillräckligt för att kunna tjena till underlag för någon växtlighet, och ett stycke från stugan sågs en ganska mäktig stelnad lavaström. Den följande dagen (den 4 okt.) bestego vi bergets topp. I början färdades vi i kago öfver en med temligen tät skog fyld dalsänka, sedan fortsattes färden till fots uppför den branta, med smärre lavablock och lapilli betäckta vulkankeglan. Vägen var utstakad med smärre stenrös, uppförda på ett afstånd af omkring hundra meter från hvarandra. Nära sjelfva kratern fans vid ett af dessa rös ett litet Sinto-tempel, uppfördt af stickor. Dess sidor hade en längd af endast ½ meter. Våra vägvisare gjorde här sin andakt. En af dem hade redan förut, med anledning af mitt löfte att utdela rödvin öfver lag, om vi skulle få vackert väder på toppen, vid ett lägre beläget stenrös med stort allvar verkstält några besvärjelser. Liksom på Vesuvius, så kan man ock på Asamajama urskilja en större yttre krater, härrörande från något äldre utbrott, men nu nästan helt och hållet igenfyld af en ny vulkankegla, i hvars topp den nuvarande kratern mynnar. Denna har en omkrets af ett par kilometer; den gamla kratern, eller hvad geologerna fordom kallade elevationskratern, har varit mycket större. Vulkanen är fortfarande verksam. Den utstöter nämligen ständigt »rök», bestående af vattengas, svafvelsyrlighet och förmodligen äfven kolsyra. Tidtals känner man en tydlig lukt af svafvelväte. Utan svårighet kan man flerstädes krypa till kraterns rand och blicka ned i dess inre. Den är ganska djup. Väggarna äro tvärbranta, och på afgrundens botten ser man några klyftor, från hvilka ångor uppstiga. Likaså framtränger »rök» på några ställen vid kanten af kratern genom små, ej märkbara springor i berget. Så väl på kraterns rand, som på dess sidor och i dess botten ser man gula utvittringar, hvilka på de ställen jag kom åt att undersöka bestodo af svafvel. Kraterranden utgöres af fast klyft: en föga vittrad augitandesit af ganska olikartad beskaffenhet på olika ställen. Samma eller snarlika bergarter skjuta äfven på den gamla kraterranden flerstädes fram i dagen, men för öfrigt består hela vulkankeglans yta af små lösa lavabitar, utan spår till växtlighet. Endast på ett ställe klädes den gamla kraterranden af gles tallskog. Vulkanen har äfven mindre sidokratrar, från hvilka utbrott af gaser egt rum. Samma råa fantasi, som ännu i form af helveteslära är rådande hos flertalet bland verldens mest bildade folk, har förlagt hemvisten för de till evigt straff dömda bland Buddas bekännare till de glödhärdar i bergets inre, hvartill dessa krateröppningar föra, och att den välmenande biskop Lindbloms kätterier ej gjort sig allmänt gällande i Japan, visas bland annat deraf, att många af dessa öppningar sägas vara ingångar till »barnens helvete». Hvarken vid hufvudkratern eller vid någon af de små sidokratrarne kan man se några egentliga lavaströmmar. Tydligen hafva ifrån dem endast gaser, vulkanisk aska och lapilli blifvit utkastade. Deremot hafva väldiga lavautbrott egt rum flerstädes vid sidan af berget, ehuru utbrottsställena numera äro täckta af vulkanisk aska. Efter att hafva ätit vår frukost i en klyfta så nära invid den rykande kratern, att de tömda buteljerna kunde slungas omedelbart i det bottenlösa djupet, anträdde vi återfärden. Till en början följdes samma väg som vid uppstigningen, men sedermera veko vi af åt höger, nedför en vida brantare och besvärligare stig än den vi förut begagnat. Bergsluttningen hade här en lutning af nära 45 grader och bestod af en alldeles lös, genom ingen växtmatta bunden vulkanisk sand. Att uppstiga till bergstoppen på denna väg hade derför knappast varit möjligt, men nedför gick det raskt undan, ofta i svindlande fart, samt utan andra olägenheter än att man då och då föll omkull och rullade hufvudstupa utför branterna, och att våra skodon fullständigt söndertrasades mot det skarpkantade lavagruset. Ofvanom bergstoppen var himmelen molnfri, men mellan densamma och jordytan utbredde sig ett tjockt molnlager, som sedt uppifrån liknade ett af intet land begränsadt, stormupprördt haf, fullt af skummande bränningar. Den vidsträckta utsigt öfver kringliggande bergåsar och slättbygder, som man eljest skulle haft från Asamajamas topp, var sålunda bortskymd. Endast då och då uppstod i molnen en remna snarlik en solfläck, genom hvilken man fick se en skymt af det underliggande landskapet. Då vi kommit till bergets fot, följde vi länge en grönklädd ås, hvilken bildats af en väldig lavaström, som frambrutit från en numera igenfyld sidoöppning i berget. Sannolikt hade detta skett under det förfärliga utbrottet år 1783, då ej allenast väldiga lavaströmmar förstörde skogar och byar vid bergets fot, utan äfven hela den närliggande, förut bördiga trakten mellan Oiwake och Usui-toge blef genom askregn förvandlad till en vidsträckt ödemark. Öfver denna, som ännu bildar en stor, föga odlad och föga bördig slätt, belägen 980 meter öfver hafvet, gingo vi utan vägvisare till byn Oiwake, der vi togo vårt nattqvarter i ett rymligt, vid Nakasendo-vägen beläget värdshus, ett af de renligaste och bäst hållna bland de många väl hållna värdshus jag sett under vår färd i det inre af landet. Härifrån sände jag genast ett gående ilbud till Takasaki för att beställa en vagn till Tokio. En f. d. samurai åtog sig att mot en betalning af 3 yen (ungefär 10 kronor) framföra budet. Oiwake är visserligen beläget vid den stora vägen Nakasendo, men denna kan här endast med svårighet befaras af vagnar, emedan man mellan denna by och Takasaki måste öfverskrida höjden Usui-toge, der vägen, oaktadt de betydliga sänkningar som verkstälts under de senare åren, stiger upp till en höjd af 1200 meter. Vi lejde oss derför härstädes ginrikischaer, ett för turister synnerligen angenämt åkdon, som, oaktadt det införts först under senare tider, redan spridt sig till alla delar af landet. Hvar och en med öppet sinne för naturens skönhet och intresse för lif och seder hos främmande folk måste finna en färd i ginrikischa öfver Usui-toge i hög grad angenäm. Landskapet är har utomordentligt vackert, kanske utan motstycke på hela jorden. Vägen har med stor svårighet blifvit framdragen mellan vilda, svarta bergpartier, längs djupa klyftor, hvilkas sidor ofta äro täckta med den yppigaste växtlighet. Intet stängsel skyddar den utför backarne hastigt framilande ginrikischan för de bottenlösa afgrunderna vid vägens sidor. Nervsvag får man derför ej vara, om man skall hafva nöje af färden, och man får lita på kulins skarpa blick och säkra fot. Öfverallt ser man sig omgifven af ett virrvarr af höga söndersplittrade fjelltoppar, och djupt ned i dalarna framsorla bergselfvar, hvilkas kristallklara vatten här och der samlar sig till små, mellan grönskande höjder inklämda sjöar. Än far man öfver en svindlande afgrund på en bro af den mest bristfälliga beskaffenhet, än ser man en vattenstråle störta sig ned från en ofantlig höjd vid sidan af vägen. Tusentals fotgängare, skaror af vallfärdande, långa rader af kulis, oxar och hästar, lastade med tunga bördor, möta den resande, hvilken under täta raster vid foten af de höga uppförsbackarne är i tillfälle att studera det brokiga folklifvet. Han omgifves här alltid af glada och vänliga ansigten, och det behagliga intrycket störes aldrig genom de yttringar af råhet i tal och åthäfvor, som så ofta möta oss i Europa. Först när man öfverstigit bergsryggen och vid byn Matsuida kommit ned till en höjd af endast 300 meter [bild] [bild] öfver hafvet, blir vägen åter farbar med vagn. Medan vi här ej utan saknad utbytte våra rena, eleganta ginrikischaer mot två med hästar förspända dåliga vagnar, såg jag ett par män vandra från bod till bod, stanna några ögonblick vid hvarje ställe, ringa med en klocka och gå vidare, då ingen uppmärksamhet egnades dem. På min fråga hvad slags folk de voro, fick jag det besked, att de voro kringvandrande skådespelare. För mig ringde de naturligtvis ej förgäfves. Mot en afgift af 50 cent voro de genast färdiga att på sjelfva gatan visa prof på sin konst. Den ene mannen iklädde sig en väl arbetad mask, framställande hufvudet af ett vidunder med stort rörligt gap och grymma tänder. Vid masken var fästad en kappa, i hvilken skådespelaren insvepte sig under föreställningen. Han efterbildade sedan med ganska stor färdighet och under mjuka, smakfulla åtbörder, som skulle hedrat en europeisk dansös, huru odjuret än lismande kröp fram, än vildt rusade å stad för att uppsluka sitt offer. En talrik barnskara samlades omkring oss. De små följde föreställningen med stort jubel och gåfvo lif åt skådespelet, eller snarare bildade dess rätta bakgrund genom den låtsade rädsla, med hvilken barnen flydde undan, då odjuret närmade sig med öppet gap och rullande ögon, och den ifver, med hvilken de åter förföljde och gäckade det, då det vände ryggen till. [bild] I få länder äro dramatiska föreställningar af allehanda slag så omtyckta som i Japan. Särskilda hus för uppförande af skådespel finnas äfven i mindre städer. Skådespelen besökas flitigt, och oaktadt föreställningarna räcka hela dagen, följas de af åskådarne med den lifligaste uppmärksamhet. Man har affischer såsom hos oss och talrika skrifter i ämnen rörande teatern. Bland de japanska böcker, som jag inköpte, fans t. ex. ett digert arbete, försedt med otaliga träsnitt, som hade till uppgift att visa, huru de förnämsta japanska artister uppfattat hufvudscenerna i sina roler, ett par volumer sammanbundna affischer o.s.v. Visserligen förefalla de japanska pjeserna väl barnsliga och vidunderliga för en europe, men man måste dock beundra många prisvärda drag i sjelfva spelet, t. ex. den naturlighet med hvilken skådespelarne ofta framsäga monologer, som räcka en qvarts till en half timme. De besynnerligheter, som här stöta oss, äro kanske i det hela ej orimligare än uppträdena i en nutida opera eller de koturner, masker och egendomliga drägter, som grekerna ansågo oundgängliga vid uppförandet af sina stora dramatiska mästerverk. När japaneserna hunnit fullständigt tillegna sig hvad godt är af den europeiska bildningen, så bör skådespelarekonsten hos dem få en mycket stor framtid, om blott den nu pågående utvecklingen sker med den försigtighet, att folkets egendomligheter ej allt för mycket utplånas. Ty på många områden och ej minst på konstens finnes här mycket, som behörigen utveckladt kommer att bilda en ny vigtig insats i den vesterländska bildning, öfver hvilken vi äro så stolta. För öfrigt äro de stora japanska teatrarna till sin inredning ofta snarlika de europeiska. Fördelningen mellan skådebanan och åskådarnes platser är densamma som hos oss. Mellan akterna skiljes den förra från åskådarne genom ett förhänge. Skådebanan är försedd med målade skärmar, föreställande hus, skogar, berg m. m., uppstälda på vridbara skifvor, så att en fullständig förändring i omgifningarna af det ställe, der handlingen försiggår, kan verkställas på några ögonblick. Musiken har samma plats, mellan skådespelarne och åskådarne, som hos oss. Liksom hos oss äro dessa senare fördelade dels på en långsamt uppstigande amfiteater, dels på flere öfver hvarandra belägna rader, »loger». Af dessa anses den nedersta raden som den förnämsta. Japaneserna sitta ej på samma sätt som vi. Hvarken amfiteatern eller logeraderna äro derför försedda med stolar eller bänkar, utan indelade i en till två fot djupa, fyrkantiga afdelningar, hvarje bestämd för ungefär fyra personer. Dessa sitta på dynor, nedhukade på vanligt japanskt sätt med benen i kors. Afdelningarna äro åtskilda af breda mellanbalkar, hvilka bilda de gångar, som åskådarne begagna för att komma till sina platser. Under föreställningen ser man uppassare springa af och an med te, saki, tobakspipor och små fyrfat. Hvar och en kan nämligen röka under spelets gång och i sin kätte ställa så beqvämt som möjligt för sig. Pjesen följes med stor uppmärksamhet, omtyckta skådespelare och omtyckta ställen i pjeserna helsas med lifliga bifallsrop. Äfven qvinnor och barn besöka teatern, och jag har sett de förra ogeneradt gifva sina barn di midt bland tusentals åskådare. Utom de stora, för allmänheten afsedda skådespelen, gifves det äfven en mängd andra slag af dramatiska föreställningar, t. ex. sällskapsspektakel, egendomliga familjeskådespel afsedda för de gamla feodalfurstarnes hem, praktskådespel som uppföras för Mikadon och som hafva en halft religiös betydelse, m. m. Om aftonen den 5 okt. kommo vi till Takasaki, beredda att genast resa vidare till Tokio. Men oaktadt det förbud vi sändt riktigt fullfört sitt uppdrag, kunde hästar ej erhållas före midnatt. Vi tillbragte aftonen hos vår förre värd, hvilken vid vårt första besök bemött oss med sådan vedervilja, men nu mottog oss med stor vänlighet. Vi skulle lätt hafva försonat oss med dröjsmålet, emedan en japansk småstad som Takasaki har mycket sevärdt att bjuda europeen, men en stor del af tiden slösades bort på fåfänga underhandlingar för att förmå hållkarlen att låta oss få hästar några timmar tidigare. Att med långa samtal, vexlande med artigheter och bugningar, förderfva tid, deri äro japaneserna mästare. Öfver denna ovana, som ännu ofta kan göra europeen förtviflad, torde man dock ej länge behöfva klaga, ty allt tyder derpå, att äfven japaneserna snart nog skola dragas med uti ångtidehvarfvets ändlöst brusande fart. Sedan vi ändtligen fått hästar, fortsattes färden, först i vagn till Tokio, sedan med jernväg till Jokohama, dit vi an kommo efter middagen den 6 oktober. Från denna färd skall jag blott berätta en händelse, som kan bilda ett litet drag till belysande af lifvet i Japan. Då vi om morgonen den 6 okt. för en liten stund stannade vid ett större värdshus invid vägen, sågo vi, att ett halft dussin unga bondflickor afslutade sin toilett på värdshusgården. I förbigående må nämnas, att en japansk bondflicka, såsom flickor i allmänhet, kan vara antingen ful eller vacker, men att hon oftast är, hvad man ej alltid kan säga om bondflickorna hos oss, renlig och af ett intagande väsende. Vid en på gården belägen vattenledning tvättade de sig, slätade sitt konstigt upplagda, men af den japanska sofkudden föga rubbade hår och skurade sina bländande hvita tänder. Vid tvättningen användes ej tvål, utan en med kli fyld bomullspåse. Tänderna skurades med en träpinne, hvars ena ända var genom bultning förvandlad till en borstlik samling af trätågor. Tandpulvret bestod af finrifna snäckskal och koraller samt var förvaradt i små nätta trädosor, hvilka jemte tandborstar och små fyrkantiga bundtar af ett mycket starkt och billigt papper, alltsammans tydligen afsedt för böndernas behof, såldes för en obetydlighet i de flesta af de otaliga salubodarne längs landsvägen. Sådana högvisa förordningar, som förr i Europa försvårade landthandeln och ofta tvungo landtmannen att taga en motion till närmaste stad för att köpa några hästsöm eller en rulle tråd, tyckas nämligen ej finnas i Japan, hvarför äfven de flesta vid landsväg boende bönder söka en biförtjenst i handel med smärre för allmogen nödiga och angenäma saker. Uppträden af det nämnda slaget hade vi sett så många gånger förut, att det denna gång ej skulle hafva ådragit sig någon vidare uppmärksamhet från vår sida, så vida vi ej derigenom fått en erinran om, att äfven vi måste sköta vårt yttre, innan vi kunde intåga i Japans hufvudstad. Vi framtogo derför från vagnen våra korgar med linne, rakdon och tvättsaker, slogo oss ned omkring den vattenledning, vid hvilken flickorna stodo, samt började genast att tvätta och raka oss. Nu blef det allmän uppståndelse. Flickorna upphörde genast med sin egen toilett och skockade sig i en ring omkring oss för att se huru europeer vid ett dylikt tillfälle buro sig åt, och för att lemna oss det biträde, som kunde vara af nöden. Några sprungo skrattande och larmande omkull hvarandra för att ögonblickligen skaffa oss hvad vi begärde, en höll spegeln, en annan rakborsten, en tredje tvålen o.s.v. Kring dem samlade sig andra äldre qvinnor, hvilkas svärtade tänder angåfvo, att de voro gifta hustrur. Litet längre bort stodo män af alla åldrar. Slumpen hade här helt oförmodadt visat oss en tafla ur folklifvet af det mest angenäma slag. Den glada sinnesstämningen fortfor, då vi strax derpå i allas närvaro spisade vår frukost på bottenvåningens förstugusval, omgifna af våra förra tjensteandar, nu nedhukade kring oss i knäböjande ställning, ständigt sänkande hufvudet mot golfvet, skrattande och pladdrande. Lika muntert gick det till, då jag en stund derefter inköpte några lefvande sötvattensfiskar och inlade dem i sprit, dock med den skilnad att flickorna nu under några utrop, som skulle visa deras rädsla för att fatta tag i de lefvande djuren – ehuru väl fiskrensning eljest hörde till deras åligganden – åt männen öfverlemnade bestyret att fasttaga fiskarne och inlägga dem i spritburkarne. För en i sprit inlagd orm låtsade de vara ytterst förfärade, oaktadt dess sprit- och glashölje, och sprungo skrikande undan, då någon plötsligt närmade burken med ormen till deras ansigten. Anmärkas bör till japanesernas heder, att oaktadt vi ingalunda voro omgifna af någon vald krets, under hela tiden ej hördes ett enda stötande eller förolämpande ord bland de tätt packade åskådarne, ett förhållande som ger ett begrepp om den utmärkta sällskapston, som här är rådande, äfven bland den allra lägsta befolkningen, och som visar, att japaneserna, om de ock hafva mycket att lära af europeerna, dock ej böra taga dem efter i allt. I Japan finnes mycket godt, gammalt och nationelt att taga vara på, kanske mer än japaneserna sjelfva för det närvarande hafva någon aning om, och helt säkert mer än mången af de europeiska »residenterna» vill medgifva. [bild] ADERTONDE KAPITLET. Afskedsmiddag i Jokohama. – Kineserna i Japan. – Resa till Kobe. – Inköp af japanska böcker. – Färd på jernväg till Kioto. – Biva-sjön och sagan om dess uppkomst. – Draggning derstädes. – Japanska danserskor. – Kiotos märkvärdigheter. – Kejserliga slottet. – Templen. – Svärd och svärdbärande. – Sintoismen och buddismen. – Porslinstillverkning. – Japansk poesi. – Fest i ett Budda-tempel. – Segling genom Japans Inhaf. – Landstigning vid Hirosami och Shimonoseki. – Nagasaki. – Utflygt till Mogi. – Insamling af växtförsteningar. – Afsked från Japan. De sista dagarne i Jokohama upptogos af afskedsbesök derstädes och i Tokio. En eftermiddags ledighet under den sista dag jag tillbragte i Japans hufvudstad, begagnade jag till en utfärd för att från en japansk båt dragga i den vid staden utmynnande floden. De japanska båtarne skilja sig från de europeiska derigenom, att de ej framdrifvas genom rodd, utan genom vrickning. De äro vanligen försedda med ett öfver vattenytan beläget däck, bländande hvitt och rent samt belagdt med rörmattor, alldeles som rummen i japanesernas hus. Draggningen lemnade en massa Anodontor, stora Paludinor samt några mindre snäckor. Under vistelsen i Japan bemödade sig löjtnant Nordqvist att göra en så fullständig samling, som vårt korta uppehåll medgaf, af landets land- och sötvattenssnäckor. Till följd af landets ovanliga fattigdom på dessa djurformer blef dock utbytet vida mindre än vi hoppats. Under en föregående resa till Ishafvet har jag varit med om att insamla landsnäckor vid Renö, norr om skogsgränsen i nordliga Norges ytterskär. Man kan der på några timmar insamla lika många djur af denna grupp, som i det bördiga Japan på lika många dagar. Det finnes landsdelar i Japan, täckta af täta skogar och busksnår, der man under en förmiddags utflygt knappast kan finna ett enda snäckskal, oaktadt marken är genomskuren af djupa, skugglika klyftor, i hvilka massor af torrt löf finnas hopade och hvilka derför borde vara en ytterst lämplig uppehållsort för landtmollusker. Orsaken till denna fattigdom bör kanske sökas i den brist på kalk eller basiska kalkhaltiga bergarter, som är rådande i de delar af Japan, hvilka vi besökt. Sedan den svensk-holländske ministern ytterligare gifvit oss en ståtlig afskedsmiddag på Grand Hotel, till hvilken såsom förra gången de japanska ministrarne och de utländska makternas representanter i Japan voro inbjudna, lyftade vi ändtligen den 11 oktober ankar för att segla vidare. Vid den nämnda afskedsmiddagen sågo vi för första gången den kinesiska ambassad, som för tillfället gästade Japan, i ändamål att uppgöra den kinkiga Liu-kiu-affären, som hotade att föranleda ett krig mellan Ostasiens tvenne stormakter. Kinesiska ambassadörerna voro såsom vanligt tvenne, hvilka hade i uppdrag att öfvervaka hvarandra. Af dessa skrattade den ene hejdlöst åt allt hvad som sades under middagen, oaktadt han deraf ej förstod ett ord. Enligt hvad en i det himmelska rikets seder välförfaren man sade, gjorde han detta ej derför, att han hörde eller uppfattade något värdt att skratta åt, men emedan han ansåg skrattet höra till goda tonen. Märkligt var det intresse, med hvilket de i Jokohama bosatta kinesiska handtverkarne omfattade vår färd, om hvilken de tycktes hafva läst något i sina eller de japanska tidningarna. När jag sände en af matroserna i land för att uträtta ett ärende och frågade honom, huru han kunde reda sig utan kunskap i språket, sade han: »det har ingen fara, jag träffar alltid någon kines, som talar engelska och som hjelper mig». Kineserna ej allenast biträdde våra matroser utan ersättning som tolkar, utan följde dem timtal, gåfvo dem goda råd vid handel och uttryckte sitt medlidande öfver allt hvad vi måtte hafva utstått under öfvervintringen i den höga norden. De voro alltid renliga, stora och ståtliga till växten samt motsvarade i intet hänseende de förklenande beskrifningar vi så ofta läsa om detta folk i europeiska och amerikanska skrifter. Från Jokohama stäldes kursen på Kobe, en af de betydligare japanska hamnar, som öppnats för europeerna. Kobe är särskildt märkligt derför, att staden genom jernvägar är förenad med Osaka, Japans vigtigaste fabriksstad, och med Kioto, landets gamla hufvudstad och sätet för Mikado-hofvet under århundraden. Det var min önskan att se den sistnämnda staden, som förmådde mig att för några dagar lägga till vid Kobe. Redan i Jokohama hade jag börjat inköpa japanska böcker, i synnerhet sådana som voro tryckta före hamnarnas öppnande för europeerna. För att med större framgång kunna bedrifva detta uppköp hade jag förskaffat mig biträde af en ung, i franska språket ganska hemmastadd japanes, herr Okuschi, assistent vid dr Geertz’ kemisk-tekniska laboratorium i Jokohama. Men emedan tillgång på gamla böcker i denna, för några få år sedan föga betydande stad var ganska ringa, hade jag till en början, för uppköpens bedrifvande i större skala, upprepade gånger sändt herr Okuschi till Tokio, sätet för det forna shogun-väldet, samt derifrån några veckor före Vegas afresa från Jokohama till Kioto, det forna lärdomssätet i Japan. Vegas anlöpande af Kobes hamn hade äfven till uppgift att afhemta herr Okuschis der gjorda betydande inköp.[129] Kobe eller Hiogo, såsom den gamla japanska delen af staden kallas, är en stad med ungefär 40,000 invånare, vackert belägen vid inloppet till Japans inhaf, »Inland sea», d.v.s. det sund, som skiljer Japans hufvudö från de sydligare öarna Sikok och Kiusiu. Temligen höga bergsryggar löpa här utmed hafsstranden. En del af de europeiska handelsmännens boningar äro byggda på nedre sluttningarna af dessa berg, med höga, vackra, skogklädda höjder till bakgrund och en härlig utsigt öfver den utanför liggande hamnen. Den japanska delen af staden består såsom vanligt af små låga hus, hvilka åt gatan för det mesta upptagas af salubodar eller smärre verkstäder, der hela familjen uppehåller sig dagen om. Gatorna få härigenom ett mycket lifligt utseende och erbjuda främlingen en ändlös vexling af märkliga och lärorika taflor ur folkets lif. Den europeiska stadsdelen deremot är byggd med ståtliga hus, till en del belägna utmed sjelfva strandgatan. Här finnas bland annat ypperliga europeiska hotel, europeiska klubbar, kontor, salubodar m. m. [bild][bild] Icke långt från Kobe och förbunden dermed medelst jernväg ligger Japans största fabriksstad Osaka, berömd för sina teatrar och danserskor. Beklagligen hann jag ej besöka denna stad. Jag afreste nämligen till den gamla hufvudstaden Kioto några timmar efter det Vega ankrat, och sedan jag för att förskaffa mig det pass, som fortfarande är nödigt för resor i det inre af landet, uppvaktat landshöfdingen. Denne bemötte mig, tack vare ett anbefallningsbref, som jag medhade från en af ministrarne i Tokio, på ett ytterst förekommande sätt. Hans mottagningsrum var beläget i ett stort europeiskt stenhus, hvars förmak var smakfullt inredt på europeiskt sätt och försedt med en i brokiga färger prålande brysselmatta. Vid besöket kringbjöds japanskt te, såsom brukligt är öfverallt i Japan, så väl i kejsarens palats, som i den fattige bondens koja. Landshöfdingen var, såsom numera alla högre tjenstemän i Japan, klädd som en europeisk ståndsperson, men han kunde icke tala något europeiskt språk. Dock visade han sig mycket intresserad för vår färd och befalde genast en i engelska språket kunnig tjensteman vid sitt kansli, herr Yanimoto, att vara mig följaktig till Kioto. Resan dit skedde på jernväg, byggd fullkomligt efter europeiskt mönster. På särskild begäran förde min följeslagare mig i Kioto ej till det der befintliga europeiska värdshuset, utan till ett japanskt herberge, såsom vanligt utmärkt för renlighet, för en talrik, språksam qvinlig tjenareskara och för värdfolkets utmärkta vänlighet mot gästerna, så snart dessa genom att vid dörren taga af sig stöflarna gifvit till känna sin afsigt att ej på ett stötande sätt bryta mot japanska seder och bruk. Ett visitkort och ett bref från sjöministern herr Kawamura, som jag från hotellet sände till Kiotos landshöfding, förskaffade mig en adjutant n:o 2, en ung, glad och språksam tjensteman, herr Koba-Yaschi, hvars ögon hyste af förstånd och glädtigt lefnadsmod. Man hade snarare kunnat taga honom för en omtyckt och firad studentordförande från något nordiskt universitet, än för en japansk tjensteman. Det var redan sent på dagen, så att jag före nattens inbrott endast hann taga det bad, som i hvarje ej allt för dåligt japanskt värdshus alltid står den resande till buds, och anordna om den draggningsutfärd, som jag, tillsammans med löjtnant Nordqvist, följande dagen ämnade göra på Biva-sjön. Vägen mellan Kioto och Biva tillryggalades följande morgon i ginrikischa. Inom kort blifva dessa ställen sammanbundna med en jernväg, byggd uteslutande af inhemska arbetare och inhemska ingeniörer. Den blir och är anlagd på att blifva en verkligt japansk jernväg. På en betydande sträcka ledes den genom en tunnel, hvilken dock, enligt hvad några bland europeerna i Kobe påstodo, lätt kunnat undvikas, »om ej japaneserna ansett i sin ordning, att äfven Japan skulle hafva att uppvisa en jernvägstunnel, eftersom dylika finnas så väl i Europa som i Amerika». Antagligt är i alla fall, att de krokar, som varit nödvändiga för tunnelns undvikande, i längden skulle kostat mer än tunneln, och att derför japanesernas åtgörande varit mer välbetänkt, än deras europeiska afundsmän vilja medgifva. Hos de i Japan boende europeerna tyckes verkligen råda en viss afund öfver den lätthet, med hvilken det i industrielt hänseende nyss så långt tillbaka stående landet tillegnar sig europeernas konstfärdighet och industri, och den hastighet, med hvilken befolkningen härigenom gör sig oberoende af de främmande handelsmännens varor. Då vi framkommit till Biva-sjön, fördes vi af herr Koba-Yaschi till ett omedelbart vid stranden beläget värdshus med härlig utsigt öfver södra delen af sjön. Vi infördes i vackra japanska rum, hvilka tydligen blifvit ordnade för att mottaga europeer, och i hvilka derför några bord och stolar blifvit instälda. På borden funnos vid vår ankomst skålar med frukter och sötsaker, japanskt te och fyrfat. Väggarna bildades delvis af smakfullt förgylda pappersskärmar, som voro prydda med tänkespråk, erinrande om den härliga utsigten. En hel dag af den korta tid, som det förunnades mig att studera Kiotos märkvärdigheter, offrade jag på Bivasjön, emedan insjöar i södern äro ytterst sällsynta. Sådana förekomma nämligen endast i de länder, som under det senaste geologiska tidskiftet antingen varit betäckta af glacierer, eller ock till följd af vulkaniska krafters inverkan varit skådeplatsen för våldsamma rubbningar i jordskorpans höjdförhållanden. Jag trodde, att Biva-sjön härvid skulle bilda ett undantag, men sannolikt med orätt. Sagan förtäljer nämligen, att denna sjö uppstått på en enda natt vid samma tid, som Fusijamas höga vulkankegla bildades. Denna sägen är i sina allmänna drag så öfverensstämmande med geologiens läror, att knappast någon geolog torde vilja jäfva dess sanning. Efter framkomsten till värdshuset fingo vi mycket länge vänta på den ångbåt jag bestält. Jag utfor med anledning häraf obetänksamt nog i förebråelser mot mina förträffliga japanska adjutanter, hvilka dock mottogo mina hårda ord endast med vänliga småleenden, som ytterligare ökade min otålighet öfver den tidsförlust, som sålunda ådragits mig. Först långt fram på dagen, medan jag redan var ute och draggade från en mindre ångbåt, fick jag upplysning om orsaken till dröjsmålet. På anmodan af landshöfdingen hade Bivas ångbåtsbolag velat ställa till mitt förfogande en mycket stor båt, rikligt försedd med kol, men denna hade efter intagandet af kollasten sjunkit så djupt, att den stannat på grund i hamnens gyttja. Vi hade redan hunnit långt ut med den lilla ångbåten, när den stora ändtligen kom loss. Jag nödgades nu byta fartyg för att blifva mottagen »på ett mera värdigt sätt». Först sedan detta skett, fick jag upplysning om, att jag var gäst och ej herre, hvarför jag nödgades använda resten af aftonen till att öfverskyla mitt förra häftiga uppträdande, något som med tillhjelp af vänliga ord, öl och rödvin temligen väl lyckades, att döma af den glada sinnesstämning, som snart gjorde sig gällande bland mina numera mycket talrika japanska följeslagare. På den lilla ångbåten hade jag låtit två af mitt från Vega medtagna manskap tillreda en middagsmåltid för japaneserna och oss. Härigenom blef den för oss, mig ovetande, på den stora båten anordnade middagen öfverflödig. I stället måste jag, mot afgifvande af ett formligt qvitto, som gåfva mottaga de för middagen inköpta lifsmedlen och dryckesvarorna, bestående af höns, ägg, potatis, rödvin och öl. Under färden på sjön mötte vi åtskilliga båtar, hvilka voro lastade med sjögräs, som man upptagit från sjöns botten för att använda som gödsel på kringliggande åkerfält. Dels bland detta sjögräs, dels genom draggning insamlade löjtnant Nordqvist åtskilliga ganska intressanta sötvattenssnäckor (Paludina, Melania, Unio, Planorbis m. fl.), några arter räkor (en Hippolyte), smärre fiskar m. m. Biva-sjön är mycket fiskrik, och den hyser dessutom en stor, klumpigt formad salamanderart. För att göra ytterligare insamlingar af här förekommande djurformer qvarblef löjtnant Nordqvist vid sjön till följande dag. Jag deremot reste genast tillbaka till Kioto, dit jag ankom på aftonen efter mörkrets inbrott. Sedan jag jemte mina tvenne japanska följeslagare spisat en oklanderlig europeisk middag i stadens af japaneser hållna, men efter europeiskt mönster inredda värdshus, gjorde vi besök hos ett sällskap japanska danserskor. Kioto gör Osaka äran stridig att hafva de vackraste danserskor. Dessa bilda ett särskildt skrå af unga flickor, utmärkta genom en egen brokig drägt. De bära dessutom en egendomlig hårprydnad, äro starkt sminkade samt hafva läpparne färgade med svart och guld. På de mest ansedda dansställena mottages europeen icke, om han ej har med sig en känd inföding, som borgar för höfviskt uppförande. Sedan man vid inträdet tagit af sig skodonen, införes man i ett särskildt rum med mattbeklädt golf och väggar prydda med japanska ritningar och tänkespråk, men för öfrigt utan möbler. En liten fyrkantig dyna gifves åt hvar och en af gästerna. Sedan dessa slagit sig ned derpå enligt japansk sed, d.v.s. nedhukade med benen i kors, inbäras rökdon och te, hvarpå en hel skara unga flickor inkomma och slå sig muntert glammande ned omkring gästerna, allt under iakttagande af full anständighet, äfven efter de mest nogräknade europeiska begrepp. Något spår till den fräckhet och råhet, som oftast möter oss på likartade ställen i Europa, ser man ej här. Man skulle nästan kunna tro sig vara bland en hop unga, från vårdarinnornas surmulna moralkakor undsluppna skolflickor, hvilka icke tänkte på något annat än att oskyldigt pladdra bort några timmar. Efter en stund börjar dansen, åtföljd af en mycket entonig musik och sång. Danserskornas långsamma rörelser med ben och armar påminna om vissa säfliga och långtrådiga scener ur europeiska baletter. Något anstötligt i denna dans finnes ej, men äfven vildare och mindre sedliga danser lära förekomma. Danserskorna rekryteras uteslutande från de fattiga klasserna med unga vackra flickor, hvilka, för att hjelpa sina föräldrar eller för att förtjena några styfrar åt sig sjelfva, sälja sig för en viss tid till värdarne på danslokalerna, och sedan den öfverenskomna tiden tilländalupit, återvända till sina hemorter, der de detta oaktadt utan svårighet blifva gifta. Alla danserskor äro derför unga, många vackra äfven efter europeiskt begrepp, ehuru deras utseende i våra ögon är förderfvadt genom det osmakliga sätt, på hvilket de sminka sig och färga sina läppar. Beklagligen fick jag ej tid att begagna det tillfälle, som Kioto erbjuder främlingen att med säkerhet döma om den japanska smaken i afseende å qvinlig skönhet. Här liksom i åtskilliga andra japanska städer finnes nämligen ett antal flickor, som officielt utkorats att vara de skönaste bland ortens tärnor. Japaneserna kunna besöka dem mot en viss afgift, men för europeer visa de sig ej gerna, och endast mot dryg betalning. Då detta någon gång sker, är det blott en stum uppvisning för några ögonblick, under hvilken ej ett ord vexlas. [bild] Landshöfdingen hade lofvat att följande dagen föra mig omkring att se stadens märkvärdigheter. Jag var föga belåten dermed, emedan jag befarade, att jag hela dagen skulle blifva upptagen med beskådande af hel- eller halfeuropeiska embetsverk och skolor, hvilka för mig ej hade det ringaste intresse. Min fruktan var dock obefogad. Guvernören var en snillrik man, som, enligt hvad mina följeslagare påstodo, räknades bland de förnämste af Japans nutida skalder. Han förklarade genast, att han förmodade, det de nya embetsverken och skolorna skulle intressera mig vida mindre än stadens gamla palats, tempel samt porslins- och fajansfabriker, och att han derför ärnade begagna den dag, under hvilken jag följde hans ledning, att visa mig dessa senare. Vi gjorde början med det gamla kejserliga slottet Gosho, det forna Japans praktful-   [bild] laste boningshus. Det är dock föga storartadt efter europeisk måttstock. En mycket vidsträckt jordrymd är här betäckt med en mängd för kejsaren, den kejserliga familjen och deras uppvaktning bestämda envånings trähus. Byggnaderna äro, såsom alla japanska hus, genom skjutskärmar indelade i en mängd rum, rikt försedda med målningar och förgyllningar, men eljest utan spår till bohag. Slottet står nämligen nu, sedan Mikadon störtat shogun-väldet och flyttat till Tokio, obebodt. Det lemnar redan en åskådlig bild af den förändring, som inträdt i landet. Endast den kejserliga familjen och landets stormän fingo förr träda inom Goshos heliga område. Nu står det öppet för den nyfikne infödingen eller främlingen, och det har till och med såsom utställningsbyggnad redan fått träda i industriens [bild]   tjenst. Jemte de stora byggnaderna finnas åtskilliga små, af hvilka en var afsedd att skydda kejsarguden vid jordbäfning; de andra utgjorde lekstugor för det sällskap af vuxna barn, som fordom låtsades regera landet. Vida märkvärdigare och lärorikare än det nu öde kejserliga slottet äro de talrika templen i Kioto, af hvilka vi besökte en mängd. Vi emottogos af presterskapet oftast i ett stort förmak, hvars golf var betäckt med en vacker yllematta och som var försedt med bord och stolar efter europeiskt mönster. Först bjöds man af presterna på ja- panskt te, cigarrer och sötsaker; derpå granskades några i rummet uppstälda dyrbarheter, bestående af bronser, arbeten af ädlare metall, praktfulla gamla lackerarbeten och ett antal åt templet helgade ryktbara svärd. Dessa voro de enda, som vår fritänkande landshöfding behandlade med vördnad; för öfrigt tycktes hvarken presterna eller deras reliker inge honom någon synnerlig aktning. Då ett dyrbart japanskt svärd förevisas, vidrör man hvarken fästet eller slidan och naturligtvis än mindre klingan med blotta handen, utan fattar det antingen med en handskbeklädd hand eller först sedan man vecklat en näsduk eller en flik af klädningsskörtet om handen. Klingan blottas helst endast till hälften, stålsättningen skärskådas mot dagern och beundras; på de ofta ytterst dyrbara klingor, som ej äro infattade, utan blott till skydd mot rost försedda med träfodral, undersökes fabrikantmärket o.s.v. Liksom hos oss under forntiden är vapensmedsyrket det enda handtverk, som förr stod i högt anseende uti Japan, och ofantliga summor betalades ofta för svärdsklingor, smidda af berömda mästare. Bland gamla japanska skrifter träffar man många arbeten, särskildt behandlande vapensmide. Men sedan svärdsmännen (samurai) numera blifvit förbjudna att offentligen visa sig beväpnade, försäljas gamla ja-   [bild] panska svärd i alla städer uti hundra- och tusental, ofta för en obetydlighet. Under vår vistelse i landet förvärfvade jag för en jemförelsevis ringa summa en vacker samling dylika vapen. Äfven den, som ej kan uppskatta klingans konstmessiga smidning, stålsättning och härdning, måste beundra svärdsprydnadernas, i synnerhet parerplåtarnas, utmärkt smakfulla gjutning och drifning. De äro ofta verkliga konststycken, oöfverträffade i stil och utförande. Det är ej särdeles många år sedan de män, som tillhörde samurai-klassen, aldrig visade sig ute utan att vara beväpnade med sina två svärd. Äfven skolungdomen infann sig beväpnad i de första europeiska skolor, som inrättades i landet. Detta bruk gaf anledning till åtskilliga våldsbragder under tiden närmast efter hamnarnes öppnande, hvarför de europeiska sändebuden efter några år begärde, att bärandet af svärd i fredstid skulle förbjudas. Den japanska regeringen gaf härpå till svar, att det snart skulle vara ute med den minister, som vågade utfärda ett sådant förbud. Kort derpå lemnade man dock tillstånd för dem, som önskade det, att gå utan vapen, och vapenbärandet kom snart så ur modet, att man slutligen vågade utfärda ett bestämdt förbud deremot. Under vårt uppehåll i Japan sågo vi derför ej en enda man beväpnad med de förr brukliga tvenne svärden. Sedan vi skärskådat och beundrat skatterna i tempelförmaket, besöktes sjelfva templet. Detta är alltid af trä, rikt utstyrdt med träsniderier och förgyllningar. I fall det är helgadt åt Sinto, finnas inga bilder i detsamma och ganska få prydnader, om jag undantager en spegel och ett stort tilläst skåp med genombrutna dörrar, som stundom upptager den mot ingången vända väggen, och i hvilket, såsom jag förut nämnt, guda-anden säges bo. Sinto-templen äro i allmänhet fattiga. Många äro så oansenliga, att de nästan se ut som dufslag. Ofta äro de helt och hållet öde, så att man har svårt att upptäcka dem bland de praktfulla träd, af hvilka de omgifvas. Ingången till templet angifves af en port (torryi) af trä, sten eller koppar, och här och der äro tåg, uppbärande skrifna böner eller religiösa löftesförbindelser, sträckta öfver tempelvägen. Äfven de, som länge studerat Japan och dess litteratur, tyckas hafva ganska liten kännedom om sintoismens inre väsen. Denna religion anses af en del som en ren deism; af andra som en för politiska ändamål afsedd sekt, der man dyrkar folkets aflidne hjeltar. Någon utbildad sedelära skall denna religiösa kult helt och hållet sakna. Likaså tyckes man vara oviss, om sintoismen är en lemning af landets ursprungliga gudalära, eller om den är hemtad utifrån. [bild] Buddismen är införd från Kina öfver Korea. Dess tempel äro mer utsirade än Sinto-templen och innehålla afgudabilder, klockor, trummor, heliga böcker samt en massa altarprydnader. I buddismen ingår läran om själavandring och om belöningar och straff i ett lif efter detta. Utom de egentliga templen träffar man flerstädes större eller mindre bilder, i sten eller brons, af Buddas gudomligheter. De största bland dessa utgöras af kolossala bildstoder i brons (Daibutsu), föreställande Budda i sittande ställning, och sjelfva bildande omhöljet till ett med mindre gudabilder försedt tempel. En dylik bild finnes vid Kamakura, en annan i Tokio, en tredje vid Nara nära Kioto o.s.v. Några hafva under de senare åren blifvit försålda för metallvärdet; en har på detta sätt kommit till London och finnes nu uppstäld i Kensington-museet. Metallen skall utgöra en legering af koppar med tenn och litet guld, hvilken senare beståndsdel föranledt ryktet, att deras värde skulle vara mycket betydande. För att ge ett begrepp om några daibutsu-bilders storlek må nämnas, att den vid Nara är femtiotre och en half fot hög, och att man kan genom näsborren krypa in i hufvudet. [bild] Nästan alla daibutsu-bilder äro gjorda efter ungefär samma mönster, hvilket under århundraden blifvit från slägtled till slägtled förbättradt, tills gudabildens anletsdrag slutligen erhållit en prägel af mildhet, lugn och majestät, som sannolikt aldrig öfverträffats af den vesterländska konstens alster. Daibutsu-bilderna stå uppenbarligen i samma förhållande till enskilda bildhuggares verk, som folkpoesien till namngifna skalders. Såsom jag förut påpekat, har vesterlandets smak för det jettelika icke varit rådande i det forna Japan. Tydligen har det prydliga och smånätta, ej det storartade utgjort målet för konstnärens, arkitektens och trädgårdsmästarens sträfvanden. Endast daibutsu-bilderna, några klockor och andra kyrkoredskap bilda ett undantag härifrån. Under våra färder kors och tvärs i Kioto foro vi dock förbi en inhägnad, der murarne voro uppförda af så kolossala stenblock, att man har svårt att fatta, huru det varit möjligt att lyfta och flytta dem med de hjelpmedel, öfver hvilka japaneserna fordom förfogat. I granskapet af detta ställe finnes en graf, förmodligen den enda i sitt slag. Den skildras på följande sätt i en beskrifning om Kiotos märkvärdigheter, författad af en inföding: »Mimisuka, eller näsornas och öronens graf, upprestes af Hideyoshi Taiko, som lefde kring år 1590 efter den kristna tidräkningen. Då denne berömde mans krigshöfdingar inföllo i Korea med hundrafemtio tusen soldater, gaf han befallning, att man skulle hemföra och visa honom alla öron och näsor af de fiender, som dödats i striden, ty det var en gammal sed i Japan att afhugga de döda fiendernas hufvuden, för att visa dem för konungen eller härföraren. Men nu var det omöjligt att bringa hufvudena af de dödade Korea-krigarne till Japan, ty afståndet är för stort. Derför gaf Hideyoshi den nyss nämnda befallningen, och de öron och näsor, som bragtes till Japan, begrofvos tillsamman på detta ställe. Grafven har 730 fot i omkrets och är 30 fot hög.» Kioto är en af hufvudorterna för förfärdigande af fajans, porslin och »cloisonné». Den japanska keramikens alster äro, såsom bekant, utmärkta genom smakfulla former och vackra färger samt stå hos kännare i högt värde, hvarför de i stor skala utföras till Europa och Amerika. Verkstäderna äro många och små samt egas för det mesta af familjer, hvilka i en lång följd af slägtled egnat sig åt samma yrke. Godset brännes i mycket små ugnar och försäljes vanligen i en salubod, som står i omedelbart sammanhang med fabriken. Porslinstillverkningen bär derfor i Japan mer prägeln af handtverk, än af fabriksindustri. Varan vinner härigenom otroligt i konstnärligt hänseende. Den förhåller sig till de stora europeiska fabrikernas alster som en konstnärs teckning till ett grant färgtryck. Men priset blir äfven derefter, och det japanska porslinet är för dyrt för hvardagsbruk äfven i eget land. Nästan alla större uppsättningar af bordsporslin, som jag såg i Japan, voro derför införskrifna från utlandet. De koppar, som infödingarne sjelfva begagna till ris, te och saki, äro dock af inhemsk tillverkning, men så finnes äfven i ett välförsedt japanskt hushåll knappast så mycket porslinskärl, som behöfves för ett ordentligt kafferep i hemlandet. På aftonen hade landshöfdingen bjudit oss till en middag, som gafs i en våning, tillhörande ett vittert sällskap i staden. Rummen voro delvis möblerade i europeisk stil, med bord, stolar, brysselmattor m.m. Vid middagen följdes europeisk mat-, vin- och talordning. Maten och vinerna kringbjödos i riklig mängd och i stor omvexling. Stämningen var synnerligen upprymd, och värden tycktes blifva högeligen belåten, då jag kom att nämna, det jag å ett af de ställen, jag under dagens lopp besökt, sett en vägg prydd med ett af honom författadt tänkespråk. Han lofvade genast författa ett dylikt åt mig med anledning af mitt besök i staden, och då han några ögonblick derpå hade första raden färdig, uppmanade han sina japanska gäster att skrifva den andra. De försökte nu under gladt skämt en god stund att hitta på något passande slut, men förgäfves. Slutligen öfvergafs försöket, men landshöfdingen lofvade att, innan jag afreste, sjelf författa äfven slutet. Tidigt följande morgon kom äfven herr Koba-Yashi till mig och medförde en bred sidenremsa, på hvilken följande stycke var pensladt i raska, ädelt formade drag: Umi-hara-no-hate-made Akiva-Sumi-watare, hvilket i öfversättning lyder sålunda: »Så långt som hafvet går, Sprider höstmånen sitt välgörande sken.» Enligt den förklaring jag erhöll, skulle stycket häntyda derpå, att höstmånen sprider sitt lyckobringande sken ända bort till det ställe i den höga norden, der vi öfvervintrat. Efter ofvan anförda vers fans på japanska tillagdt: »Skrifvet af Machimura Masanavo, landshöfding af Kioto-Fu, till professor Nordenskiöld, med anledning af en för honom gifven middag, under hösten 1879.» Allt sammans var dessutom undertecknadt så väl med författarens vanliga, som med hans poetiska namn och sigill. Det senare namnet var Rio-San, hvilket lär kunna ordagrant försvenskas till »Drakenberg». Japanesernas poesi är så olik den vesterländska, att vi hafva svårt att fatta de japanska diktarenas alster. Kanske borde de rättast nämnas poetiska tänkespråk. De spela en stor rol i japanesernas andliga lif. Deras författare stå i högt anseende, och äfven i den föga bemedlades hem finner man ofta väggarna prydda med siden- eller pappersremsor, på hvilka poesier finnas uppskrifna med grofva, säkra penseldrag. Bland de böcker jag hemfört finnas många, som innehålla samlingar af enskilda skalders och skaldinnors dikter eller urval ur den japanska litteraturens berömdaste alster på detta område. En mycket ofta förekommande rulle med teckningar föreställer en berömd skaldinnas sorgliga öde. Öfverst afbildas hon, en japansk skönhetstyp blomstrande af ungdom och fägring, sittande med skrifpensel i hand för att uppteckna någon af sina ingifvelser, derpå framställes hon i olika grader af borttynande, sedermera som död, som ett halfförruttnadt, af korpar sönderslitet lik och slutligen som ett benrangel. Bildföljden afslutas med ett härligt blomstrande körsbärsträd, till hvilket hjeltinnan, efter det kroppen genomgått alla förintelsens skeden, blifvit förvandlad. Det blommande körsbärsträdet anses af japaneserna som skönhetsidealet inom växtriket, och under detta träds blomningstid företagas ofta utfärder till berömda körsbärslundar, der timme efter timme tillbringas under stilla beundran af trädens blomsterprakt. Beklagligen fick jag så sent förklaringen på den vackra [bild] [bild] [bild] poetiska tanke, som genomgick denna, delvis med vederstygglig naturtrohet utförda bildserie, att jag försummade tillfället att köpa densamma. Jag nödgades allt för snart lemna Kioto, för att vara närvarande vid en fest, som gafs för oss i Kobe af der boende, för vår resa intresserade japaneser, europeer och kineser. Festen hölls i ett Budda-tempel utanför staden samt var mycket glad och angenäm. Japaneserna tyckas alldeles icke anse, att ett tempel obelgas genom en dylik tillställning. Under aftonens lopp kommo t. ex. åtskilliga pilgrimer till templet. Jag iakttog dem noga och kunde i deras drag ej märka spår till missnöje deröfver, att en mängd utländingar kalaserade i den vackra tempellund, till hvilken de vallfärdat. De syntes snarare anse, att de kommit till målet för sin vandring i en lycklig stund, och mottogo med nöje de förfriskningar, som bjödos dem. Den 18 okt. om morgonen lyfte Vega åter ankar, för att segla vidare. Vägen togs genom Japans inhaf till Nagasaki. Då jag af landshöfdingen i Kobe begärde tillstånd att landstiga på ett par ställen under vägen, biföll han ej allenast genast min begäran, utan sände äfven med Vega samme engelska talande tjensteman från kansliet, som förut följt mig till Kioto. Vädret var klart och vackert, så att vi fingo godt tillfälle att beundra Inhafvets härliga omgifningar. De likna mycket landskapen i en nordisk skärgård. Utsigterna äro dock här till följd af bergens mindre vexlande gestalt enformigare. Här liksom vid Kobe bestå bergen hufvudsakligast af en granitart, hvilken är utsatt för vittring i så stor skala, att den hårda berghällen nästan öfverallt murknat sönder till en gul, för växtligheten föga gynsam sand. Nordens vackra, vildt formade granitklippor saknas derför här. Alla bergstoppar äro jemnt afrundade och öfverallt, der sandras ej bildat sig, betäckta med en rik växtlighet, hvilken till följd af trädens jemna höjd gifver föga vexling åt landskapet, som eljest skulle höra till de vackraste på jorden. Vi landstego på två ställen, första gången vid Hirosami. Några fiskarkojor och bondgårdar bildade här en liten by vid foten af en hög, söndervittrad granitås. Vid ett af husen, tätt intill stranden, var begrafningsplatsen belägen. På ett område af några hundra qvadratalnar fans här en mängd dels upprättstående, dels kullfallna grafstenar. Några voro prydda med friska blomster, vid en var ett Sinto-tempel af träpinnar uppfördt, vid en annan stod en skål med ris och en liten sakiflaska. Zoologerna gjorde här en temligen rik skörd af stranddjur, bland hvilka må nämnas en i den våta sanden nedkrupen bläckfisk, ett djur som ifrigt efterletas och ätes af infödingarne. Bland de odlade växterna sågo vi här, liksom många gånger förut i de högländta delarne af landet, en gammal bekant från hemmet, nämligen bohvetet. Andra gången ankrade Vega vid en bondby midt emot Shimonoseki. När vi landstigit, kom en tjensteman om bord, höfligt förklarande att vi ej hade rätt att landstiga på detta ställe. Men han blef genast belåten och gjorde icke mer några svårigheter, då han fått besked derom, att vi hade tillstånd af landshöfdingen, och att, i stället för det eljest vanliga passet, en tjensteman från Kobe medföljde fartyget. I den europeisk-japanska historien har Shimonoseki en sorglig ryktbarhet med anledning af de våldsbragder, som en förenad engelsk-franskholländsk-amerikansk flotta af 17 fartyg här utförde den 4 och 5 sept. 1864, för att tvinga japaneserna att för främlingar öppna sundet, och den orimligt dryga skadeersättning de efter vunnen seger utkräfde af de besegrade. Oaktadt endast femton år förflutit efter dessa händelser, tycktes något spår till bitter känsla mot europeerna ej mer vara rådande bland traktens inbyggare. Åtminstone mottogos vi öfverallt i den by, der vi landstego, med utsökt vänlighet. Byn var belägen vid foten af en längs hafvet gående bergås och bestod af en mängd utmed en enda gata uppradade hus, hvilkas mot gatan vända sidor såsom vanligt voro upptagna af salubodar, saki-försäljningslokaler och verkstäder för hemslöjd. De enda märkvärdigheter byn för öfrigt hade att bjuda på, bestodo i ett af vackra träd omgifvet Sinto-tempel samt ett betydande saltverk, hvilket utgjordes af mycket vidsträckta, grunda, väl afvägda, nu nästan torra lerdammar, dit hafsvattnet insläpptes för att afdunsta, och från hvilka den förstärkta saltlaken sedan åter aftappades i saltpannor för att fullständigt intorkas. Märkvärdigt var att se, det åtskilliga snäckor mycket väl trifdes i den mycket starka saltlaken. [bild] På kringliggande bergkullar sågos snår af det japanska vaxträdet (Rhus succedaneus). Vaxet utpressas ur buskens bär med tillhjelp af värme. Det användes i stor skala för beredning af de ljus, som infödingarne sjelfva bränna, och utföres äfven blekt och förädladt till Europa, der det stundom användes vid ljusfabriker. Numera utträngas dock dessa vaxljus mer och mer af amerikansk kerosinolja. Priset har derigenom fallit så mycket, att beredningen af växtvax knappast mer lär vara lönande[130]. Följande morgon afreste vi härifrån, och den 21 okt. ankrade Vega i Nagasakis hamn. Min hufvudafsigt med besöket på detta ställe var att insamla växtförsteningar, hvilka jag förmodade skulle finnas vid kolgrufvan Takasima eller i granskapet af kolfältet. För att i hast få rätt på fyndorten räknade jag på japanesernas lust att insamla allahanda märkliga föremål ur djur-, växt- och stenriket. Jag hoppades derför att i någon af de salubodar, der gamla bronser, porsliner, vapen m. m. höllos till salu, äfven finna växtförsteningar från trakten med angifven fyndort. Första dagen sprang jag derför flitigt omkring till kuriositetshandlandena, men utan framgång. Slutligen meddelade mig en af de japaneser, med hvilka jag talte härom, att man höll på att anordna en utställning af traktens natur- och konstalster, och att jag bland utställningsföremålen möjligen kunde finna hvad jag sökte. Naturligtvis begagnade jag genast tillfället att se en af de många japanska lokalutställningar, om hvilka jag hört så mycket talas. Utställningen var ännu i oordning, men jag blef i alla fall välvilligt insläppt och fick sålunda tillfälle att se mycket, som för mig var lärorikt, bland annat en samling stenarter från kringliggande trakter. Bland dessa upptäckte jag slutligen till min stora fägnad äfven några vackra växtförsteningar från Mogi, ett ställe beläget ej långt från Nagasaki. På sidan om den kulle, der utställningen skulle hållas, hade man upprest väldiga monument af stenkol för att vittna om de japanska kolfältens beskaffenhet, och att döma af hvad jag här såg, tyckes lagrens mäktighet vara ganska tillfredsställande. Genast följande morgon afreste jag till Mogi, ledsagad dels af den japanske följeslagare jag hade med mig från Kobe, dels af ytterligare en adjutant, som den mycket förekommande landshöfdingen i Nagasaki lemnat mig. Resan skulle ske till häst öfver bergen. Jag åtföljdes, utom af mina tvenne japanska biträden och en man från Vega, alla till häst, af en mängd kulis för bärande af proviant och annan utrustning. Landshöfdingen hade lånat mig sin egen häst, som af japaneserna ansågs som någonting utmärkt. Det var en ej synnerligen stor, men särdeles vacker, gulbrun hingst, snarlik en häst af norsk ras, mycket sedig och säker på foten. Detta senare behöfdes äfven, ty resan började med en ridt uppför hundra ej synnerligen beqväma, hala stentrappsteg. Äfven längre fram gick den ytterst smala, ofta med glatta stenar belagda vägen upprepade gånger så väl uppför som nedför dylika, ej just för ryttare afsedda trappor samt omedelbart invid kanten af flere hundra fot djupa bråddjup, der ett enda felsteg kunnat kosta både häst och ryttare lifvet. Men, som sagdt är, våra hästar hade säker fot och säkert öga, och ryttarne aktade sig att under färden öfver dylika ställen röra vid tygeln. Ingen af de bergstrakter, som jag sett i Japan, är så väl odlad som omgifningarna af Nagasaki. Hvarje jemnare plats af några hundra qvadratalnars omfång, är använd till odling af någon bland landets otaliga kulturväxter, företrädesvis ris, men då dylika lätt odlade ställen endast förekomma i ringa mängd, halva invånarne genom flit och ihärdigt arbete förvandlat bergens brant sluttande sidor till en följd af vågräta, öfver hvarandra belägna gärden, alla omsorgsfullt vattnade genom vattenledningar. Mogi är en ansenlig fiskarby, belägen vid hafvet 20 kilometer i rak linie söder om Nagasaki, på andra sidan om en bergig, af lavabäddar och vulkaniska tuffer upptagen halfö, som skjuter ut från den i denna trakt af djupa fjordar nästan söndertrasade Kiusiu-ön. Ingen europe bor på stället, och naturligtvis finnes der ej heller något europeiskt värdshus. Men vi fingo bostad hos en af byns förnämsta eller förmögnaste män, en sakifabrikant och sakiförsäljare eller, såsom vi på svenska kunde kalla honom, en bränvinsbrännare och krogvärd. Här mottogos vi mycket vänligt i renliga och prydliga rum och uppassades af värdens unga, ganska täcka dotter i spetsen för en hop andra tjensteflickor. Man må dock ej tro, att vårt värdshus hade något tycke med en krog i Sverige. Några mer eller mindre förfallna personers uppsluppna bedrifter bevittnade vi ej här och lika litet några andra tilldragelser, erinrande om kroglifvet i Europa. Allt i bränneriet och krogen gick med samma lugna och jemna gång som arbetet hos en förmögen, ej svärjande och ej trätgirig landtjunkare hos oss. Saki är en dryck, som beredes genom jäsning och bränning af ris. Det är mycket vexlande till smak och styrka, stundom snarlikt sämre rhenvin, stundom mer likt svagt sädesbränvin. Jemte saki beredde vår värd äfven ättika, som framstäldes af ris och sakirester, hvilka med tillsats af några andra växtämnen fingo stå och surna i stora krukor, uppstälda i rader på gården. Sedan min ankomst blifvit bekant, fick jag besök af byns förnämligare män. Vi blefvo snart med tillhjelp af vänligt bemötande, cigarrer och rödvin mycket goda vänner. Af dem blef i synnerhet byns läkare mig till stor nytta. Sedan han fått veta anledningen till min utfärd, förklarade han, att dylika försteningar, som jag sökte, verkligen förekommo i trakten, men att de endast voro tillgängliga vid lågt vatten. Jag besökte genast stället med läkaren och mina följeslagare från Nagasaki och fann snart åtskilliga lager, innehållande de härligaste växtförsteningar man kunde önska sig. Under denna och följande dag hopbragte jag en riklig samling, till en del med tillhjelp af en talrik skara barnungar, som ifrigt bistodo mig vid samlandet. Mina medhjelpare utgjordes dels af pojkar dels af flickor, de senare alltid med en liten barnunge på ryggen. De mindre barnen hade oftast alldeles kala hufvuden. Detta oaktadt sofvo de med hjessan utsatt för det hetaste solbadd, på ryggarne af sina stojande, öfver stenar och stockar lätt och säkert hoppande systrar, hvilka aldrig tycktes hafva någon tanke på, att bördan på deras rygg var något ledsamt och mödosamt. Enligt undersökning af dr A. G. Nathorst tillhöra de växtförsteningar jag hemfört från detta ställe den yngre tertiärtiden. Denne vår utmärkte och skarpsinnige växtpaleontolog fäster uppmärksamheten derpå, att man skulle väntat att här möta en fossil flora, stående nära den nutida syd-japanska, hvilken ansetts härstamma omedelbart från en med densamma mycket nära öfverensstämmande tertiärflora. En dylik öfverensstämmelse förefinnes dock icke. Aftryck af ormbunkar saknas nämligen fullständigt vid Mogi, och äfven efter barrträd träffades endast en enda bladbärande gren, mycket lik den spetsbergska formen af Sequoia Langsdorffii Brongn. Ytterst ymnigt förekommo deremot blad af en bokart, närbeslägtad med Amerikas rödbok (Fagus ferruginea Ait.), men ej lik de nuvarande japanska arterna af samma slägte. Dessutom träffades blad af Quercus, Juglans, Populus, Myrica, Salix, Zelkova, Liquidambar, Acer, Prunus, Tilia o.s.v., snarlika blad af nutida former från Japans skogsområde, från Amerikas skogsflora eller den tempererade floran på Himalaja. Men då fyndorten är belägen invid hafsytan, helt nära Japans sydspets, är det egendomligt, att de tropiska eller subtropiska elementen i Japans flora här saknas. Dr Nathorst drager deraf den slutsats, att dessa icke, såsom man hittills antagit, äro rester af en i Japan ursprunglig flora, utan att de äro sedermera dit invandrade från en forntida, sydligare belägen, numera försvunnen kontinent. Ännu är dr Nathorsts under- [bild]sökning ej afslutad, och äfven om detta vore fallet, skulle ej utrymmet medgifva mig att längre uppehålla mig vid detta ämne. Jag kan dock ej underlåta att här nämna, att det var för mig högeligen kärkommet att vid minnet af Vegas expedition kunna fästa åtminstone ett ringa bidrag från sydliga trakter till växtpaleontologien, en kunskapsgren för hvilken våra föregående arktiska expeditioner gifvit så vigtiga nya uppslag genom de lemningar efter yppiga forntida skogar, som de   [bild] bragt i dagen från Spetsbergens ishöljda klippor och från den nu så kala Noursoak-halföns basalttäckta sand- och skifferlager på Grönland. Efter återkomsten från Mogi gjorde jag en utflygt till kolgrufvan vid Takasima, belägen på en ö några kilometer från staden. Äfven här lyckades jag hopbringa några ytterligare bidrag till traktens forna flora. Efter det att äfven invånarne i Nagasaki gifvit oss en storartad afskedsfest, vid hvilken tal höllos på japanska, kinesiska, engelska, franska, tyska, italienska, holländska, ryska, danska och svenska, ett bevis på den blandning af olika nationaliteter, som här rådde, lyftade Vega den 27 oktober åter ankar för att segla vidare. Vi lemnade nu Japan för att på allvar anträda hemfärden och helsades vid afseglingen med vant- och relingsmanning från två i hamnen förankrade engelska kanonbåtar, »Hornet» och »Sylvia». Naturligt är, att afresans stund efter femton månaders skilsmessa från hemlandet motsågs med glädje. Men i denna glädje blandade sig dock en vemodig känsla öfver att så snart nödgas lemna och sannolikt för alltid skiljas från detta härliga land och ädla folk, inom hvilket en utveckling nu pågår, som sannolikt kommer ej allenast att gifva en ny väckelse åt Ostasiens gamla kulturfolk, utan äfven att bereda en ny jordmån för europeisk vetenskap, industri och konst. Svårt är att nu förutse, hvilka nya, oanade blomster och frukter här komma att spira fram. Men mycket torde de europeer misstaga sig, som tro, att det här endast är fråga om att ikläda en asiatisk feodalstat en modern europeisk drägt. Snarare synes mig dagen gry till en tid, då länderna kring Ostasiens medelhaf komma att spela en mycket storartad rol i menniskoslägtets vidare utveckling. [bild] NITTONDE KAPITLET. Hongkong och Kanton. – Stensliperierna i Kanton. – Politiska förhållanden i en engelsk koloni. – Infödingarnes behandling. – Resa till Labuan. – Kolgrufvorna derstädes. – Utflygt till stranden af Borneo. – Malajbyar. – Singapore. – Färd till Ceylon. – Point de Galle. – Ädelstensgrufvorna vid Ratnapora. – Besök i tempel. – Inköp af manuskripter. – Ceylons befolkning. – Dr Almqvists utflygt till det inre af ön. Några dagar efter vår ankomst till Jokohama förflyttades Vega till varfvet vid Jokosuka för att der genom kopparförhydning skyddas mot de varma hafvens för fartygens skrof så skadliga borrmusslor, hvarjemte tillfället begagnades att på fartyget verkställa några smärre reparationer och förändringar i inredningen, önskvärda med anledning deraf, att vi under resans återstående del skulle färdas ej i kalla, utan i tropiska luftstreck. Arbetet hade medtagit något längre tid, än som var beräknadt, så att Vega först den 21 september kunde lemna varfvet och återkomma till Jokohama, der naturforskarne under större delen af reparationstiden slagit sig ned. Det hade ursprungligen varit min afsigt att dröja i Japan endast så länge, som var nödigt för dessa arbetens afslutande, under hvilken tid tillfälle kunde beredas Vegas officerare och manskap att hvila ut från den långa vinterns vedermödor, att mottaga och afsända bref till hemlandet, samt att ur tidningarna inhemta de vigtigaste händelser, som timat under vår fjorton månaders frånvaro från de trakter, hvilka beröras af verldshändelsernas brus. Men såsom af det föregående synes, blef uppehållet längre än ämnadt var. Detta berodde visserligen i någon mån på svårigheten att redan efter några få dagar slita sig lös från ett folk så märkvärdigt, så älskvärdt och så gästfritt som Japans, och från ett land med dess härliga natur. Men dessutom voro vi, när Vega åter var sjöklar, så nära tiden för monsunskiftet, att det varit föga klokt och förenadt med föga tidsbesparing att genast segla vidare söder ut. Våldsamma stormar pläga nämligen denna årstid rasa i dessa haf, och den då rådande vinden är så ogynsam för segling från Japan mot söder, att ett fartyg med Vegas svaga ångkraft under kryssning i motvind mellan Japan och Hongkong lätteligen åter förlorat de genom en tidigare afresa inbesparade dagarne. Deremot kunde vi i slutet af oktober och i början af november under öfverresan till Hongkong påräkna ständig frisk medvind. Detta inträffade äfven, så att vi, efter att den 27 oktober f. m. hafva lemnat Nagasaki, redan den 2 november e. m. kunde ankra i Hongkongs hamn. Någon utsigt förefans naturligtvis icke att under ett par dagars uppehåll kunna uträtta något för vetenskapen gagneligt i en trakt, som så otaliga gånger förut blifvit af naturforskare undersökt, men jag anlöpte i alla fall denna hamn för att tillmötesgå en af expeditionens deltagare uttalad önskan att ej lemna östra Asien, utan att under Vegas färd hafva sett något litet af det så mångomtalade, alla andra länder så olika »himmelska riket». För detta ändamål är dock sjelfva Hongkong en föga lämplig plats. Denna rika och blomstrande handelsstad, som skapats genom Englands kinesiska politik och opiumhandel, är en brittisk koloni med europeisk prägel, som har föga att uppvisa af det ursprungliga kinesiska folklifvet, om ock hufvuddelen af dess befolkning utgöres af kineser. Men några få timmars väg med ångbåt från Hongkong ligger den gamla stora handelsstaden Kanton, hvilken, oaktadt den så länge varit öppnad för europeerna, ännu är rent kinesisk, med sitt myrstackslika byggnadssätt, sin tallösa befolkning, sina tempel, fängelser, blomster-djonker, mandariner, hårpiskförsedda gatpojkar o.s.v. De flesta af expeditionens deltagare gjorde en utflygt hit och belönades med otaliga, af ingen beskrifning återgifbara intryck från det kinesiska stadslifvet. Öfverallt blefvo vi vänligt bemötta af infödingarne[131], och så kort vårt besök än var, var det dock tillräckligt att skingra den vrångbild, som en mängd europeiska författare behagat lemna af verldens talrikaste nation. Man märker snart, att man här har att göra med ett allvarligt och sträfsamt folk, som visserligen uppfattar mycket, dygd och last, sorg och njutning, på ett helt annat sätt än vi, men mot hvilket vi derför ingalunda ega rätt att antaga de öfversittarelater, som europeen så gerna begagnar mot färgade raser. Större delen af mitt korta uppehåll i Kanton använde jag att buren i en bärstol – hästar kunna ej begagnas i sjelfva staden – kringströfva på de trånga, af öppna handelsbodar, omgifna och delvis täckta gatorna, hvilka helt säkert utgöra det märkvärdigaste af det myckna märkvärdiga, som här finnes att se. Det minne jag har qvar af dessa timmar bildar, såsom det ofta händer, då man ser för mycket nytt på en gång, ett brokigt virrvarr, bland hvilket jag numera endast med svårighet kan urskilja en eller annan sammanhängande bild. Men äfven om intrycken vore mer klara och tydliga, kunde det ej komma i fråga att här upptaga utrymmet med en framställning af mina egna ytliga iakttagelser. Den som önskar taga kännedom om seder och bruk i Kina, lider ej brist på skrifter om landet, men väl komma hans studier att försvåras genom skrifternas ofantliga antal och ofta nog underhaltiga innehåll. Endast en enda enskildhet skall jag här beröra, emedan den särskildt intresserade mig såsom mineralog, nämligen stensliperierna i Kanton. Det är naturligt att i ett land, så befolkadt och så rikt som Kina, inom hvilket hemmet och hemlifvet spelar en så stor rol, mycket penningar skola nedläggas på prydnader. Man kunde derför vänta, att slipade ädla stenar här skulle användas i stor skala, men att döma af hvad jag såg i Kanton, tyckas kineserna på dylika sätta vida mindre värde än så väl hinduen som europeen. Det synes dessutom, som om man i Kina fortfarande satte större värde på stenar med gammal »orientalisk slipning», d.v.s. med polerade, rundade ytor, än på stenar formade enligt det numera i Europa brukliga slipningssättet med plana facetter. I stället omfatta kineserna med stor förkärlek egendomliga, ofta ganska väl utförda sniderier i en mängd olika slag af stenarter, bland hvilka de sätta högsta värdet på nefriten eller, såsom de sjelfva kalla den, »Yii». Den bearbetas till ringar, armband, allehanda prydnader, vaser, smärre bordskärl m. m. I Kanton finnas talrika stenslipare och handelsmän, hvilka hufvudsakligast sysselsätta sig med förfärdigandet och försäljandet af prydnader gjorda af denna stenart, och man skattar den ofta högre än verkliga ädelstenar. Den var länge en så vigtig handelsartikel, att dess fyndort utgjort målet för egna karavanvägar, hvilka kommo in i Kina genom Yii-porten. Likaså tyckes bernsten skattas högt, i synnerhet bitar med inneslutna insekter. Bernstenen finnes ej i Kina, men införes från Europa, ofta förfalskad och inneslutande stora kinesiska skalbaggar med märken efter nålarna, på hvilka de varit uppstuckna. Andra mindre ädla, inhemska eller från främmande länder införda stenarter begagnas äfven, bland annat täta varieteter dels af talk eller såpsten, dels af pyrofyllit. Men arbeten af dessa stenarter stå ej i något pris, jemförligt med dem af nefrit. I samma handelsbod, der man åt mig försålde nefritstycken omsorgsfullt inlagda i särskilda askar, fann jag på bottnen af en dammfyld låda, jemte bitar af qvarts och allehanda annat gammalt skräp, stora, till en del utmärkt väl utbildade kristaller af klar, genomskinlig topas. Denna försåldes såsom qvarts för en obetydlighet. Dessutom tillhandlade jag mig ett par skulpterade topas-stycken, af hvilka det ena var en stor, ganska vacker naturlig kristall, på hvars ändyta fans ingraverad en kinesisk inskrift, som i öfversättning lydde: »bokliga studier medföra heder och ära samt göra mannen lämplig för hofvet». Det andra var en något blåaktig, tumslång topaskristall, på hvars ena sida en menniskofigur, kanske något buddahelgon, var utskulpterad. Stenslipningen bedrifves såsom hemslöjd, företrädesvis i en särskild trakt af staden. Verkstaden är vanligen belägen vid sidan af en liten handelsdisk, i ett mot gatan öppet rum på nedre bottnen. Stenarnes sönderskärning och slipning verkställes, såsom hos oss, med metallskifvor och smergel eller sönderstött korund, hvilken lär finnas i stor mängd i Kantons granskap. Man färdas numera mellan Hongkong och Kanton i stora, beqväma och väl inredda, men till det yttre mycket obäkliga flodångbåtar, byggda efter amerikanskt mönster. De föras af europeer. Mathållningen om bord är europeisk och utmärkt god. Europeer och kineser vistas i särskilda salonger. Öfverallt på akterdäcket och i aktersalongen hänga vapen för att vara till hands, i fall fartyget skulle antastas af sjöröfvare, eller om, såsom det hände för några år sedan, ett större antal af dessa skulle innästlat sig bland de kinesiska passagerarne, i afsigt att plundra båten. Hong-kong afstods till England i följd af kriget år 1842. Den då oansenliga fiskarbyn är numera en af verldens mest betydande handelsplatser. Hamnen är rymlig, har god ankarbotten och är väl skyddad af en mängd större och mindre granitholmar. På den största af dessa är staden byggd i afsatser, som höja sig från stranden mot det inre af ön. Högst uppe på denna hafva de förmögnaste europeiska residenterna byggt sina, af vackra trädgårdar omgifna sommarställen. Om vintern bo de i sjelfva staden. Vi blefvo här utmärkt väl mottagna så väl af guvernören Mr Pope Hennessy, som af stadens öfriga invånare. Den förre inbjöd kapten Palander och mig att bo i det vackra guvernörsresidenset, gaf en middag, anordnade en ståtlig officiel mottagning oss till ära och öfverlemnade åt expeditionen en vacker samling af torkade örter från stadens utmärkt väl underhållna botaniska trädgård, hvilken står under inseende af Mr Charles Ford; de senare öfverlemnade till mig en lyckönskningsadress vid ett särskildt för detta ändamål anordnadt högtidligt, af stadens framstående män talrikt besökt möte i City Hall. Mötet öppnades af ordföranden Mr Keswick med ett helsningstal, hvarpå Mr J. B. Coughtrie uppläste och öfverlemnade den i rödt siden inbundna, i svart, guld och rödt vackert tryckta adressen, försedd med 414 underskrifter, deribland många tecknade af kineser. Adressen slutade med en hjertlig lyckönskning till oss alla och ett löfte att framdeles öfverlemna ett minne af besöket i Hongkong och af det sätt, på hvilket Vega-expeditionen der uppskattades. En tid efter återkomsten till hemlandet fingo Palander och jag från medlemmar af Hongkongs kommun mottaga hvar sin praktfulla silfvervas. Jag omfattade här med stort intresse det tillfälle, som min beröring med ortens framstående män lemnade, att få en inblick uti de politiska förhållanden, som rådde i denna, tydligen mycket lifskraftiga och framtidsrika koloni. Vid första påseendet tycktes de ingalunda vara tillfredsställande. Frid och endrägt rådde här uppenbarligen icke. Missnöje med guvernören yttrades nämligen högljudt af många i Hongkong bosatta europeer. Han gynnade, sade man, på ett ytterligt ensidigt sätt kineserna och förmildrade straffbestämmelserna mot dem till den grad, att Hongkong snart skulle göras till en tillflyktsort för alla Kantons röfvare och tjufvar. Just vid vår dervaro försiggick härom en lärorik parlamentsdebatt i smått inom stadens Legislative council. Striden fördes med en viss bitterhet, men med behörigt iakttagande af i moderlandet häfdvunnen parlamentarisk takt. Oppositionens vältalige talman hade tydligen, såsom vid dylika tillfällen vanligen är fallet, allmänna meningen bland europeerna för sig. Dessa tycktes nämligen vara temligen ense derom, att enda medlet att skydda sig mot våldsverkarne från det stora himmelska riket vore att, då de grepos på bar gerning, genast offentligt afstraffa dem på ett omenskligt sätt. För en utanför stående föreföll det dock, som om guvernören ej allenast haft menskligketskänslan och rätten på sin sida, utan äfven handlat med en säker framtidsblick. Vid hans ankomst till kolonien hade de kroppsstraff, som man ådömde kineserna, varit ytterst barbariska, om ock milda i jemförelse med de i Kina brukliga, ett förhållande som oppositionen anförde till försvar för de strängare straffbestämmelserna. Fångarne piskades med »katten» upprepade gånger, ofta med den påföljd, att de blefvo lidande af obotlig lungsot; de förbereddes till afstraffningen genom en tids svältkur på vatten och ris; de brännmärktes, då de lemnade fängelset m. m. Gående ut från den åsigten, att den största tryggheten för en koloni sådan som Hongkong ligger i den kärlek, med hvilken densamma omfattas af den talrika infödda befolkningen, hade guvernören sökt skydda denna mot orättvisa angrepp från europeerna. Inseende att allt för barbariska straff snarare befordra förbrytelser än afskräcka derifrån, till följd af det skydd, som brottslingen i så fall kan påräkna hos medlidsamma medmenniskor, och att milda straffbestämmelser äro första vilkoret för en god skyddspolis, hade guvernören minskat piskningarna, förbjudit straffets verkställande offentligt, beifrat tillfällen, då extra slag »af misstag» eller genom kringgående af lagens bokstaf tilldelats brottslingarne, utbytt »the regulation cat» mot råtting, afskaffat den förberedande svältkuren och brännmärkningen, förbättrat fängelserna m. m. Allt detta klandrades nu skarpt af de europeiska handelsmännen, men gillades af koloniens kinesiska undersåtar, som dock afrådts från att göra några motdemonstrationer. När vi längre fram kommo till andra engelska besittningar, så funno vi, att invånarne ofta voro mer eller mindre i strid med den styrande myndigheten, men ingenstädes fans något hinder för oppositionen att på offentliga möten, medelst adresser i tidningar och ströskrifter söka göra sina åsigter gällande. Redan tidigt uppstår härigenom ett temligen friskt politiskt lif, och just häri ligger troligen ett af hufvudvilkoren för de engelska koloniernas förmåga af »selfgovernment», för deras lifskraft och deras inflytande på det kringliggande landet. Det skall i sanning blifva högeligen märkvärdigt att se hvad inflytande det kommer att utöfva på det stora grannlandet, om den af Mr Hennessy förordade politiken i afseende å de i Hongkong bosatta kineserna genomföres, och dessa utbildas till medborgare, medvetna derom att de af lagen äro skyddade till person och egendom, att de ej behöfva kräla i stoftet för någon myndighet, och att de, så länge de sjelfva hålla sig inom lagens gränser, äro fullt tryggade för alla tjenstemäns utpressningar samt i åtnjutande af alla de fri- och rättigheter, som den engelska lagen skänker medborgaren. Många bland de i Hongkong bosatta europeerna tycktes vara öfvertygade, att man om Kina med fullt skäl skall kunna under ännu ett årtusende uttala orden: »du är hvad du var och du blir hvad du är». Andra åter påstodo, att beröringen med europeerna i Schanghai, Hongkong och Singapore och berättelserna af de i tusental från Kalifornien och Australien till Kina återvändande utvandrarne hålla på att småningom förändra verldsåskådningen i det »himmelska riket» och att derför bereda en förändring, mindre brådstörtad men lika genomgripande som den, hvilken nyligen försiggått i Japan. Om det sker, så blir Kina en stat, som måste tagas med i räkningen vid uppgörandet af verldens affärer, och hvars makt kommer att väga mycket tungt i vågskålen, åtminstone då det gäller Asiens öden. I Hongkong och Kanton visste ryktet redan nu att förmäla, det Tysklands fjerrsynte rikskansler tagit denna faktor i beräkning vid uppgörande af sina framtidsplaner. Redan nu deltogo kineserna i det europeiska lifvet. En mängd kinesiska namn lästes, såsom jag redan nämnt, under den till mig öfverlemnade adressen; på guvernörens mottagning sågos många feta, leende, med hårpiskor försedda hufvuden, och kineser hade deltagit i de möten, på hvilka guvernörens reformförslag varit under öfverläggning. Sedan urminnes tider finnas dessutom talrika hemliga sällskap i landet, hvilka endast sägas vänta på ett gynsamt ögonblick för att söka länka dess öden in på nya banor[132]. De iakttagelser jag gjort i Hongkong och Kanton äro dock allt för ytliga, för att jag skulle vilja längre uppehålla mina läsare med dessa ämnen. Jag hänvisar alltså till de talrika arbeten om dessa städer, hvilka blifvit offentliggjorda af författare, som der uppehållit sig lika många månader och år som jag dagar, och öfvergår till att skildra fortsättningen af Vegas färd. Åtföljda af många nyförvärfvade vänners välönskningar, lemnade vi Hongkongs hamn den 9 november om morgonen. Ursprungligen hade jag ämnat härifrån ställa kosan till Manilla, men tidsförlusten under det långa uppehållet i Japan nödgade mig att afstå från denna resplan. Kursen stäldes dock ej omedelbart på Singapore utan på Labuan, en liten engelsk besittning på norra sidan af Borneo. Dess nordspets (kolgrufvan) är belägen vid 5° 23′ nordlig bredd och 115° 12′ ostlig längd från Greenwich. England har tagit Labuan i besittning med anledning af de derstädes förekommande kollagren, hvilka ega en särskild betydelse till följd af öns läge nästan midt bland sydöstra Asiens stora, talrika och bördiga öar. Det var äfven kollagren, som lockade mig till stället. Jag ville nämligen se till, om jag ej derstädes, från sjelfva eqvatorns granskap, skulle kunna insamla värderika bidrag till utredandet af det forna eqvatorialklimatets beskaffenhet. Det gick i början raskt framåt, tack vare en frisk och gynnande monsunvind. Men då vi nått det s. k. stiltjebältet, afstannade vinden fullständigt, och vi måste nu anlita ångan, hvilken till följd af Vegas ytterst svaga maskin och en stark motström förde oss så långsamt framåt, att vi först den 17 november kunde kasta ankar i Labuans hamn. Den största af de till kolonien hörande öarna har med en temligen betydande bredd en längdutsträckning af 10′ från nordost till sydvest. Den är bebodd af några tusen (3,300 år 1863) kineser och malajer jemte ett fåtal engelsmän, hvilka antingen äro kronans tjenstemän eller anstälda vid kolgrufvan. Norra delen af ön har en höjd af 140 meter öfver hafvet, men mot söder sänker sig landet till en vidsträckt, med täta busksnår bevuxen sandslätt, genomskuren af sanka sumpmarker. De flesta af invånarne bo längs stranden af hamnen, som är belägen vid södra delen af ön och bär det numera, eller kanske blott i närvarande tid, för engelska kolonier oundvikliga och derför föga upplysande namnet Victoria. Guvernörens beqväma byggnad ligger ett stycke från hamnstaden i det inre af ön, kolgrufvan på öns norra sida. Vid vårt besök hade kolbolaget nyligen gjort konkurs, och arbetet hade derför vid grufvan afstannat, men man hoppades, att det snart skulle återupptagas. Sjelfva sandslätten är i jemförelse med närbelägna tropiska länder föga bördig. Den hade nyligen blifvit afbränd och var derför till större delen betäckt med endast buskar, bland hvilka stammar af höga, torkade, halfförbrända träd reste sig och gåfvo åt landskapet likhet med en nordisk, af vådeld härjad skogsbygd. Till följd af den svedjning, som sålunda öfvergått ön, kunde man märka, att slätten, hvilken sedd från afstånd tycktes vara fullkomligt jemn, öfverallt var uppfyld med kraterformiga fördjupningar i sanden, fullkomligt liknande åsgroparne[133] i Skandinaviens sandåsar. På norra sidan såg man sandstensberg, som stupade med en brant, 6 till 15 meter hög afsats mot hafvet. Här framträdde den tropiska naturen med all sin yppighet, företrädesvis i de dalar som smärre bäckar skurit ut ur sandstenslagren. Kolgrufvan är sänkt i kollager, hvilka skjuta fram i dagen på norra sidan af ön. Flötserna äro, enligt de upplysningar jag erhöll på stället, till antalet fyra, med en tjocklek af 3,3, 0,9, 0,4 ock 1,0 meter. De luta 30° mot horisonten samt skiljas från hvarandra genom lager af lera och hård sandsten, hvilka tillsammans hafva en mäktighet af omkring 50 meter. Ofvanom det öfversta kollagret träffar man ytterligare mycket mäktiga lager af svart lerskiffer, hvit hård sandsten med lerband, lös sandsten, sandsten blandad med kol och slutligen betydande ler- och sandstenslager, hvilka innehålla försteningar af hafssnäckor, snarlika nutidens. De lager, som ligga mellan eller i det omedelbara granskapet af kolflötserna, innehålla deremot icke några andra försteningar än de växtlemningar, hvilka längre fram skola omtalas. Tretton kilometer söder om grufvan skjuter nära hamnen ett nästan vertikalt kollager fram i dagen, förmodligen tillhörande en mycket äldre tid än de ofvanför omtalade, och ute i hafvet, 18 kilometer från stranden norr om grufvan, tränger bergolja fram ur hafsbottnen. Grufföreståndaren förmodade med anledning häraf, att kollagren åter gingo fram till jordytan på detta ställe. Labuans kollager äro för öfrigt, oaktadt deras belägenhet nästan i midten af en ofantlig, kretsformig vulkankedja, märkvärdigt fria från förkastningar, hvilket visar att trakten under den ofantliga tid, som förflutit sedan dessa lager blifvit afsatta, varit skonad från jordbäfningar. Äfven nu för tiden vet man, enligt Wallace, knappast af några jordbäfningar i denna del af Borneo. Af hvad sålunda anförts kan man sluta, att de härvarande kol-, sand- och lerlagren afsatt sig i en från hafvet afskild, af yppiga sumpmarker upptagen dalsänkning på det vidsträckta land, som fordom upptagit betydliga sträckor af hafvet mellan Australiens öar och Asiens fastland. Likartade förhållanden måtte för öfrigt hafva rådt öfver en betydlig del af Borneo. Man träffar nämligen flerstädes på denna ö kollager under ungefär likartade förhållanden som på Labuan. Så vidt jag vet, hafva de dock hittills icke blifvit närmare undersökta i växtpaleontologiskt hänseende. Vid Labuan träffas växtförsteningar, ehuru ganska sparsamt, inbäddade i bollar af jernlersten från lagren ofvanom de två nedersta kolftötserna. Dessutom äro de öfre kollagren ytterst rika på harts, hvilket i större ådror genomdrager kolet. Af de mellan och öfver kolflötserna liggande sandlagrens mäktighet och förvandling till en hård sandsten kan man sluta, att mycket lång tid, sannolikt hundratusentals eller millioner år, förflutit sedan dessa kollager bildades. De tillhöra likväl en alldeles ny tidsperiod, under hvilken växtligheten i dessa trakter föga torde hafva skilt sig från nutidens. Det är dock för tidigt att yttra sig härom, innan de hemförda försteningarna blifvit fullständigt undersökta af dr Nathorst. För tillfället var kolgrufvan nedlagd, men man väntade med hvarje post befallning att återupptaga arbetena. Vägen mellan grufvan och hamnstaden var i alla fall temligen väl underhållen, och en ledamot af bolagets styrelse, Mr Cooke, bodde fortfarande på stället. Han visade mig all möjlig gästfrihet under den tid jag för insamlande af försteningar uppehöll mig vid norra sidan af ön. Den öfriga tiden af min dervaro var jag gäst hos den tjenstförrättande guvernören Mr Treacher, en ung och älskvärd man, hos hvilken jag fick se åtskilliga naturhistoriska samlingar från Labuan och angränsande delar af Borneo, och som efter vår återkomst till Europa öfversände till mig en samling af blad och fruktdelar af de trädslag, som nu växa på ön. Jag förmodar, att denna samling skall blifva mycket upplysande vid studiet af de hemförda växtförsteningarna. Vid de branta strandafsatserna på norra kusten ser man ganska vackra genomskärningar af de sandstenslager, som ligga under och öfver kolen. Under det jag för att taga dessa i betraktande framgick längs stranden, besökte jag några på pålar uppförda malajhyddor. De omgåfvos vid flodtid af vatten, under ebbtid af den torra, på all växtlighet blottade strandfjären. För att komma in i hyddorna måste man klättra uppför en mot hafvet vettande, 2 till 2½ meter hög stege. Huset såg ut som en sjöbod hos oss och var uppfördt af ytterligt lätt virke. Golfvet bestod af glesa, löst liggande, rasslande bambuspjelor, så tunna att jag fruktade, att de skulle brista, då jag steg på dem. Husgerådssakerna utgjordes endast af några rörmattor och ett par kokkärl. Någon eldstad såg jag ej; förmodligen uppgjordes elden på stranden. Jag kan ej inse något skäl, hvarför man valt denna plats till bostad framför den närliggande, grönskande, men ingalunda sumpiga stranden, så vida det ej är för den svalka, som det luftiga läget på strandfjären medför, och det skydd pålarne lemna mot de tusentals krypdjur, af hvilka gräsvallen i de tropiska trakterna vimlar. Sannolikt äro äfven myggorna ute vid sjelfva hafsbandet mindre besvärliga än längre in i landet. Likartade stugor sågo några af mina följeslagare under en utfärd, som de med ångslupen företogo till mynningen af en större, på den närbelägna kusten af Borneo utfallande elf. Härom meddelar dr Stuxberg följande: »Den 19 november företogo Palander, Bove och jag jemte två man en utflygt i Vegas ångslup till den midt emot Labuan utmynnande floden Kalias. Vi gåfvo oss å stad i dagningen, strax efter kl. 6. Vägen togs först norr om Pappan Island, derpå mellan de många grunden, som finnas mellan denna ock den betydligt större Daat Island, och slutligen söder om den sistnämnda ön. Pappan Island är en liten täck holme, som ända ned till högvattensmärket är beklädd med mörkgrön tropisk urskog. På Daat Island deremot har urskogen på östra sidan blifvit nedhuggen och lemnat plats åt en nyodling af kokosträd, ett verk af den föregående läkaren på Labuan, hvilket skänker sin nuvarande egare en betydande afkastning. Vi hade icke ringa svårighet att leta oss en väg öfver den sandbar, som är lägrad framför flodmynningen på halfannan till tre nautiska mils afstånd från Borneos kust. Efter flerfaldiga försök under en timmes tid lyckades vi ändtligen leta upp den djupa ränna, som leder in till floden. Hon går tätt utmed fasta landet på norra sidan, från Kalias Point till den egentliga flodmynningen. På baren var djupet blott en meter, i den djupa rännan vexlade det mellan 3,5 och 7 meter, i sjelfva flodmynningen var det 14 till 18 meter och stundom derutöfver. På södra sidan af landtungan, som skjuter ut norr om Kalias’ mynning, funnos två malajbyar, hvars invånare tycktes betrakta vår färd med nyfikna blickar. En skara halfnakna eller alldeles nakna barnungar begynte en kapplöpning utefter stranden, så snart de fingo syn på den snabbgående ångslupen, påtagligen för att hafva oss i sigte så länge som möjligt. Vi hade nu djupt vatten och ångade utan dröjsmål uppför floden. Det efterlängtade besöket i någon af malajbyarna gömde vi alltså till återfärden. Vi färdades ungefär halfannan eller två svenska mil uppför en af de många slingrande flodarmarne, då det ringa djupet tvingade oss att vända. Vegetationen på fasta landets, liksom på de nära flodmynningen belägna öarnas stränder var öfverallt så tät, att det var nästan omöjligt att leta upp ett ställe, der vi kunde gå i land; öfverallt en nästan ogenomtränglig urskog. Närmast flodens mynning bildades denna af storväxta, skuggrika löfträd, som alla hade mörkgröna, glänsande och helbräddade blad. Några stodo i blom, andra buro frukt. Hufvudmassan af dessa träd utgjordes af fikonträd, hvars talrika, tätt om hvarandra slingrade luftrötter bildade ett ogenomträngligt stängsel vid sjelfva flodbrädden. För landets tillväxt och inkräktning på vattnets område spela dessa luftrotbärande träd en mycket vigtig rol. De utsända sina kraftiga luftrötter från grenarne och stammen långt ut i vattnet, och när rötterna hunnit ned till bottnen och trängt in i gytjan, utgöra de genom det täta flätverk de bilda ett ypperligt bindningsmedel för allt det nya slam, som floden för med sig ner från det högre belägna inlandet. Det har förefallit mig, som skulle de luftrotbärande träden utgöra ett af de kraftigaste medlen för alluvial-landets snabba tillväxt på Borneo. Längre uppför floden vidtogo stora sträckor af en palmart, som med sin något ljusare grönska och långa slidformade blad stack skarpt af mot den öfriga skogen. Ibland voro stränderna på ena sidan beklädda med enbart palmer, på den andra med enbart fikonträd. Palm-djunglerna voro icke fullt så ogenomträngliga som fikonträdssnåren; de senare föredrogo den mera sumpiga grunden, då palmerna deremot hade sitt tillhåll på den mer sandiga och mindre vattendränkta. Af örter eller underskog syntes ingenstädes något spår. Under flodfärden sågo vi då och då enstaka kringflygande grönfärgade isfoglar eller kungsfiskare samt en och annan håningsfogel, men de voro på långt när icke så talrika, som man kunde ha anledning att vänta inom den rent tropiska zonen. Af apor sågo vi några, som sprungo parvis i träden, och af hvilka Palander lyckades skjuta en hane. Alligatorer af 1 till 1½ meters längd kastade sig här och der brådstörtadt från flodbrädden i vattnet, skrämda af propellerns rassel. Små landödlor med simfenor mellan tårna hoppade fram med en förvånansvärd snabbhet på vattnet nära stränderna. Det var allt af högre djur som vi fingo se. Efter två timmars färd, hvarunder vi granskade stränderna noga för att utsöka en landstigningsplats, lade vi till på det bästa möjliga stället, för att se hvad den lägre faunan hade att bjuda på. Det var ingen lätt sak att komma i land. Marken var så gytjig, att vi sjönko ner till knäna, och endast genom att trampa på ett mellanlag af palmblad och nedfallna grenar kunde vi taga oss fram i skogen. Sökandet efter lägre, ryggradslösa djur gaf icke synnerligen mycket. Ett tiotal molluskarter, bland dem en mycket märklig naken snigel af alldeles samma färgteckning och raggighet som de träds bark, på hvilka han lefde, var allt som här stod att få. Det föreföll mig ganska egendomligt att icke finna en enda insektgrupp representerad. Den märkbara fattigdomen på djur måste tillskrifvas, tror jag, den fullständiga saknaden af örter och underskog. Djurlifvet var lika fattigt, som vegetationen yppig och ställvis omvexlande. Öfver landskapet hvilade en egendomlig tystnad och stillhet. På återvägen besökte vi en af de båda omnämnda malajbyarna. Den utgjordes af omkring tio särskilda hus, som voro byggda på resliga och starka pålar ute i vattnet vid flodmynningen, omkring 6–10 meter från stranden. Samtliga husen voro uppförda på en gemensam stor plattform af tjockare bambu, hvilken låg ungefär en manshöjd öfver vattenytan. Vinkelrätt från stranden utlupo långa flytande stockar, hvars ena ända sammanhängde med landet, medan den andra var förankrad tätt invid plattformen. Från denna gick en kort, brant stupande stock ner till den långa, flytande stockens förankrade ända. Genom denna anordning underhölls förbindelsen med land. Husen voro alla nästan qvadratiska och innehöllo ett enda rum, hade brutet, icke platt tak, samt voro försedda på en af de kortare sidorna, närmare ena hörnet, med en lång, rektangulär dörröppning, som säkerligen icke var ämnad att tillslutas, och på en af långsidorna med en glugg eller qvadratisk öppning. Byggnadsvirket var bambu af 8 till 11 centimeters groflek, mestadels hel, men någon gång klufven. Taket hade utanpå ett tunt lager af palmblad för att utestänga regnet. Huset i sin helhet hade tycke af en spjelbur, der den minsta vindflägt allestädes har fritt tillträde. Golfvet var mycket böjligt och eftergifvande, men på samma gång så svagt, att man icke kunde gå derpå utan fruktan för att falla igenom. Dess ena halfva, midt emot dörröppningen, var belagd med en tunn matta af någon växt; det var tydligen familjens lägerplats. Några trasiga skynken var allt af klädespersedlar vi kunde upptäcka. Af husgerådssaker såg man knappt något spår. Der funnos icke heller några vapen, pilar eller bågar. Eldstaden befann sig i rummets ena hörn; den utgjordes af en väldig askhög på några låga stenar. Der bredvid stod en väl smutsig jerngryta. Allt affall från måltiderna, ben och molluskskal, hade blifvit nedkastadt i vattnet under golfvet; der låg nu ett ordentligt kulturlager, ett par fot högre än den omgifvande hafsbottnen, till största delen bestående af stora musselskal. Rummets golf var i hög grad smutsigt och svart; det såg ut, som om det aldrig haft beröring med en droppe vatten. Hela husets inre föreföll lika fattigt och eländigt som ett tschuktschiskt tälts. Dess invånare tycktes knappt ega mer än det de stodo och gingo i, d.v.s. för hvarje person ett skynke att hänga om lifvet. Förtöjda vid plattformen lågo små båtar. De voro intet annat än urhålkade trädstammar, utan några särskilda bord vid sidorna, högst 2 till 2½ meter långa och om endast två mans bärighet. Vi hade mött en sådan båt ett stycke uppför floden, rodd af två ynglingar och lastad med palmblad; den låg icke mer än 5–8 centimeter öfver vattnet och såg ut att kunna kantra vid båtmännens minsta oförsigtiga rörelse. På plattformen gingo några obundna hundar af medelstorlek; de voro i början skygga och misstänksamma mot oss och morrade en smula, men läto snart smeka sig. Af infödingarne, malajerna, fingo vi på nära håll ty värr icke se andra än några medelålders män. När vi närmade oss en af de långa flytande stockarne, som ledde ut till plattformen, flydde qvinnorna och barnen hals öfver hufvud ur de närmaste husen, och när vi beträdde plattformen, hade dessa förskansat sig i ett aflägset liggande hus, der de oroliga och nyfikna tittade på oss genom en glugg. Barnen gåfvo hela tiden sin rädsla till känna genom en högljudd klagolåt. När vi sökte närma oss de flyende, skyndade de än längre bort. Några män stannade emellertid qvar. Vi tillvunno oss deras ynnest genom några cigarretter, som Palander utdelade bland dem, och hvaröfver de synbarligen voro belåtna. De hade ett allvarligt, slutet, kanske snarare likgiltigt utseende. En fysiognomist skulle kanske haft svårt att säga, om deras ansigten talade grymhet, beslutsamhet eller likgiltighet. De sågo ut, som man svårligen skulle kunna framlocka en min af munterhet eller glädje i deras anleten. Vid malajbyn, som vi besökte, hade några kineser en sagoplantering. Med några malajer som arbetare i sin tjenst voro de nu sysselsatta med att lasta ett grundgående fartyg med sagomjöl, hvaraf de tycktes hafva egt ett stort upplag. Ett annat fartyg hade nyss blifvit lastadt och befann sig på utgående. Kineserna här gjorde på mig samma behagliga intryck som deras landsmän, hvilka jag förut sett i Japan och Hongkong, och dem jag framdeles fick se i Singapore: intrycket af ett ytterligt arbetsamt, välmående, förnöjsamt och renligt folk.» Labuan förefaller mig vara mycket lämpligt till utgångspunkt för en naturforskare, som vill genomforska Borneo. Han vore här i tillfälle att, omgifven af europeer, men ostörd af en stor stads förströelser, vänja sig vid det ingalunda ohelsosamma, men dock för nordbon väl varma klimatet, att göra sig förtrolig med infödingarnes seder och språk, att taga kännedom om de allmännaste formerna i den yppiga natur, som eljest komme att helt och hållet öfverväldiga forskaren från norden, med ett ord att vidtaga sådana förberedelser för resan, som äro nödiga för att betrygga dess framgång. Denna trakt af Borneo tyckes vara en af de minst kända delarne af Sunda-öarna, och man behöfver här ej gå långt från kusten för att komma till nejder, som förut aldrig besökts af europeer. Sjelfva Labuan och dess närmaste omgifningar hafva ofantligt mycket af intresse att erbjuda forskaren, och mindre utflygter kunna härifrån med lätthet och utan mycket stora kostnader anställas till den mot främlingar vänliga Bruni-sultanens område och till det 4,175 meter höga, från Labuan synliga Kinibalu-berget nära Borneos nordspets. Då jag före ankomsten till Japan uppgjorde planen för hemresan, intog jag deri ett besök på detta berg, å hvars topp ett jemförelsevis strängt klimat måste vara rådande, och hvars djur- och växtverld derför, oaktadt läget i eqvatorns granskap, bör erbjuda många märkliga jemförelsepunkter med de nordiska ländernas flora och fauna. Men då det upplystes, att veckor skulle åtgå till utflygten, måste den öfvergifvas. Den 21 november lyfte Vega åter ankar för att fortsätta sin färd öfver Singapore till Point de Galle på Ceylon. Mellan Labuan och Singapore gick det endast långsamt framåt till följd af den stiltje, som, enligt hvad man kunde förutse, var rådande i hafvet vester om Borneo. Singapore är beläget precis halfvägs, då man, utgående från Sverige, kringseglar Asien och Europa. Vi uppehöllo oss här från den 28 november till den 4 december, mycket gästfritt mottagna af stadens så väl europeiska som asiatiska medborgare, hvilka tycktes täfla med Hongkongboarne i entusiasm för Vegas färd. I staden råder en babylonisk språkförbistring genom den mängd olika nationer, som här vistas: kineser, malajer, klings, bengaler, perser, singaleser, negrer, araber o.s.v. Men vårt uppehåll blef allt för kort för sjelfständiga studier öfver dessa folkslags seder och lefnadssätt eller öfver den rika växt- och djurverlden i stadens omgifningar. Jag får hänvisa dem, som intressera sig härför, till föregående beskrifningar af trakten och till de rikhaltiga bidrag dertill, som blifvit offentliggjorda af den här befintliga Straits branch of the Asiatic society, grundad den 4 november 1877. Till Galle ankommo vi den 15 december efter att under öfverresan från Singapore hafva gynnats af en temligen ihållande god monsunvind. Under färden genom Malacka-sundet sågos ofta en stund efter solnedgången starka kornblixtar. De elektriska urladdningarna tycktes förnämligast försiggå ifrån de på ömse sidor om sundet belägna bergshöjderna. Jag lät Vega dröja i Point de Galles hamn till den 22 december, dels för att invänta post, dels för att lemna tillfälle åt dr Almqvist till insamling af lafvar från några af de höga bergstopparne i det inre af ön och åt dr Kjellman till en undersökning af dess algflora, samt för att sjelf få tid att besöka Ceylons berömda ädelstensgrufvor. Utbytet blef så godt man kunde vänta af vårt korta uppehåll på stället. Almqvists skörd af lafvar från Ceylons högsta berg, det 2,500 meter höga Pedrotalagalla, var riklig, Kjellman fick med dykares tillhjelp en ej obetydlig algsamling från omgifningarna af hamnen, och från en utfärd, som jag, tillsammans med Mr Alexander C. Dixon i Colombo, företog till Ratnapora, ädelstenarnes stad, der vi mottogos med utmärkt välvilja af Mr Colin Murray (Assistent Government Agent), hemförde jag en vacker samling af ceylonska stenarter. Ädelstenarne på Ceylon förekomma hufvudsakligast i sandlagren, i synnerhet på sådana ställen, der vattenströmmar gått fram samt rullat, söndersmulat och bortsköljt en stor del af sandens mjukare beståndsdelar, så att ett grus blifvit qvar, som innehåller betydligt mer af de hårdare ädla stenlagren än det ursprungliga sandlagret eller dess moderklyft. Der naturens ursköljning slutat, tager ädelstenssamlaren vid. Han uppsöker en lämplig dal, gräfver sig ned på ett större eller mindre djup under jordytan till det närmast berghällen belägna lagret af lera blandad med grof sand, hvilket erfarenheten lärt honom vara ädelstensförande.[134] Vid de vaskningar jag såg, upptogs det lerblandade gruset ur detta lager och lades på sidan om ädelstensgropen, tills tre eller fyra kubikmeter deraf hunnit insamlas. Derpå fördes det i grunda, skålformiga korgar af ½ till 1 meters genomskärning till en närbelägen flod, der det tvättades, tills all lera blifvit bortsköljd från sanden. Ur denna utplockades sedermera ädelstenarne på det sätt, att en person med ett ögonkast granskade den våta sandens yta och plockade ut hvad som hade mer eller mindre tycke af ädelsten. Derpå skummade han med flata handen bort det öfversta lagret af sanden och fortsatte på samma sätt med det underliggande, ända tills hela massan var granskad. Den säkerhet, med hvilken han på ett ögonblick bedömde, om något användbart fans bland många tusen gruskorn, var beundransvärd. Förgäfves sökte jag i en ganska betydlig hög af på detta sätt hastigt genomletadt grus få rätt på en enda liten ädelstensbit, som undgått granskarens blick. Utbytet är mycket vexlande, stundom rikligt, stundom mycket ringa, och ehuru man årligen på Ceylon tillvaratager ädelstenar för ganska stora summor, är driften i sin helhet föga lönande, om ock en eller annan lyckans gunstling på den förvärfvat förmögenhet. De engelska myndigheterna anse den derför med fullt skäl demoraliserande och hinderlig för [bild] [bild] tillgodogörandet af traktens äfven i öfrigt rika naturtillgångar. Den talrika lösa befolkningen egnar sig nämligen hellre åt det lätta, med den själsspänning, som spel medför, förenade letandet efter ädelstenar, än åt det tyngre, men säkrare jordbruksarbetet, och när någon gång en rik skörd inträffar, bortslösas den hastigt, utan tanke på att spara till de tider, då utbytet blir ringa eller intet. En stor del af ädelstenarne slipas af särskilda stenslipare i Ratnapora, men bearbetningen är mycket dålig, så att de stenar, som utlemnas i handeln, ofta äro oregelmessiga och hafva ojemna, bugtade, illa polerade ytor. Hufvudmassan torde försäljas på Östra och Vestra Indiska halfön och i andra delar af Asien, men mycket utföres äfven till Europa. De ädelstenar, som förnämligast erhållas vid Ratnapora, utgöras af safirer, vanligen blåa, men någon gång gula, violetta, ja till och med fullkomligt ofärgade. I sistnämnda fall hafva de en glans snarlik diamantens.[135] Rubiner såg jag här endast i ringa mängd. De ädla stenarne förekomma nästan i hvarje floddal, som från bergshöjderna i det inre af ön sträcker sig nedåt låglandet. Enligt uppgift af Mr Tennent (I s. 38) innehåller flodsanden mångenstädes så mycket af hårdare mineralier, att den omedelbart kan användas till slipning af andra stenar. Samme författare, eller rättare dr Gygax, som tyckes hafva lemnat de (temligen klena) mineralogiska bidragen till Tennents berömda verk, antyder, att man genom arbete i fast klyft borde få ett rikare utbyte än med det nuvarande arbetssättet. Denna uppfattning strider helt och hållet mot mineralogens erfarenhet. De vackraste ädelstenar, de största guldklumpar träffas såsom bekant aldrig eller nästan aldrig i fast klyft, utan i de lösa jordlagren. Uti dessa är å Ceylon rikedomen på ädla stenar, d.v.s. på stenarter, som äro hårda, genomskinliga och starkt glänsande, mycket stor, och otroliga tal skulle erhållas, om man kunde hopsummera värdena af den massa ädelstenar, som blifvit tillvaratagna härstädes sedan årtusenden tillbaka. Redan Marco Polo säger om Ceylon: »In ista insula nascuntur boni et nobiles rubini et non nascuntur in aliquo loco plus. Et hic nascuntur zafiri et topazii, ametisti et aliquæ aliæ petræ pretiosæ, et rex istius insulæ habet pulcriorem rubinum de mundo» etc. Men, torde mången fråga, hvar finnes moderklyften till alla dessa skatter i Ceylons jord? Frågan är här lätt att besvara. Alla dessa mineralier hafva en gång varit inbäddade i den granitartade gneis, som bildar traktens förnämsta bergart. På tal om granit eller gneis i sydliga länder, eller åtminstone i de sydliga länder vi nu besökt, måste jag till en början påpeka, att dessa bergarter i södern närmast jordytan oftast hafva vida större tycke med sand-, grus- och lerlager än med våra granit- och gneishällar, typen för det beständiga, hårda och oförgängliga. De höga strandberg, som omgifva Japans inhaf, likna, då man ser dem från hafvet, sandåsar med sidor delvis skogbeklädda, delvis bildande ofantliga, af ingen växtlighet skylda sandras af ljusgul färg. Vid närmare granskning finner man dock, att de förmodade sandåsarne utgöras af vittrade granitberg, på hvilka man kan se alla möjliga öfvergångar mellan den lösa sanden och den fasta berghällen. Sanden är ej lagrad och innehåller stora, lösa, rundade block »in situ», fullkomligt liknande de erratiska blocken hos oss, om ock med en mera skråflig yta. Ofta är gränsen mellan den oförvittrade och den till sand förvandlade graniten så skarp, att ett slag af hammaren skiljer granitsandskorpan från granitblocken. Dessa hafva en nästan frisk yta, och ett par millimeter innanför gränsen mot sanden är bergarten alldeles oförändrad. Någon lerbildning eger här ej rum, och den förändring, som bergen äro underkastade, består derför i en söndersprickning eller sandbildning och icke, eller åtminstone endast i ytterst ringa skala, i en kemisk omsättning. Äfven vid Hongkong utgjordes hufvudbergarten af granit. Också här var granitbergens yta alldeles förändrad på ett mycket betydligt djup, men ej till sand, utan till en fin, ofta rödlett lera, således på ett helt annat sätt än vid kusterna af Japans inhaf. Äfven här kunde man flerstädes fullständigt följa den hårda granitmassans förändring till en lera, som fortfarande låg in situ, men utan att någon så skarp gräns kunde uppdragas mellan urberget och de nybildade lösa jordlagren som på det förstnämnda stället. Ett likartadt sönderfallande af den hårda graniten hade man tillfälle att iakttaga nästan vid hvarje väg-genomskärning mellan Galle, Colombo och Ratnapora, med den olikheten att graniten och gneisen här sönderföllo i en grof sand, som åter sammanbands af nybildadt jernoxidhydrat till en egendomlig porös sandsten, af infödingarne kallad »kabook». Denna sandsten bildar det närmast alfven belägna lagret i nästan alla bergkullar på den del af ön, som jag besökt. Den härrör tydligen från en tidigare geologisk period än qvartärtiden, ty den är äldre än den nutida dal- och flodbildningen. Ofta innehåller kabooken stora, rundade, ej vittrade granitblock, fullkomligt lika rullstensblocken hos oss. Härigenom uppstå på sådana ställen, der kabooklagret åter sönderfallit och af vattenströmmar bortsköljts, bildningar som äro så förvillande lika åsar och kullar med erratiska block i Sverige och Finland, att jag häpnade, när jag här såg dem. Jag nödgades anlita palmernas intyg för att öfvertyga mig, att det ej var en synvilla, som plötsligen för mig upprullade kända bilder från hemlandets moar. Ett noggrant studium af sandbergen vid Japans inhaf, af Hongkongs lerklippor och Ceylons kabook skulle helt säkert lemna ganska oväntade uppslag till förklaringen huru sand- och rullstensåsarna i Skandinavien först uppkommit. Det skulle visa sig, att mycket, som de svenska geologerna ännu anse vara af is och vatten transporteradt glacialgrus, endast är alster af en äfven hos oss i storartad skala försiggången vittrings- eller rättare sönderfallningsprocess. Till och med en del af våra qvartära leror torde hafva ett likartadt ursprung, och man finner här en enkel förklaring på det vigtiga, men af våra geologer ej nog beaktade sakförhållandet, att ofta alla erratiska block på ett ställe äro af samma slag och till sin beskaffenhet snarlika den underliggande eller närliggande berghällen. Det är denna förvittringsprocess, som gifvit upphof till Ceylons ädelstenssand. Ädelstenarne hafva i ringa mängd funnits insprängda i den till kabook förvandlade graniten. Vid vittringen hafva de svårsönderdelbara ädelstenarne alldeles icke eller endast obetydligt angripits. De hafva derför bibehållit sin ursprungliga form och hårdhet. När sedan under årtusendens lopp vattenfloder strömmat fram öfver kabooklagren, så hafva dessas mjuka, redan förut halfförvittrade beståndsdelar för det mesta blifvit förvandlade till ett fint slam och som sådant bortsköljts, medan de hårda ädelstenarne endast blifvit obetydligt afrundade och föga minskade i storlek. Vattenfloden har derför ej kunnat skölja dem långt bort från det ställe, der de ursprungligen varit inbäddade i berget, och vi finna dem nu samlade i den för det mesta på grundfjellet hvilande grusbädd, som floden lemnat efter sig, och som sedermera, då vattnet ändrat sitt lopp, åter blifvit täckt af nya slam-, ler- och sandlager. Det är denna grusbädd, som infödingarne kalla »nellan», och från hvilken de hufvudsakligast hemta sina ädelstensskatter. Af alla de stenarter, som användas till smycken, förekomma så väl ädla som oädla varieteter, utan att dessa till kemisk sammansättning märkbart skilja sig från hvarandra. Den skickligaste kemist skulle sålunda svårligen i den kemiska sammansättningen kunna finna den ringaste olikhet mellan korund och safir eller rubin, mellan oädel beryll och smaragd, mellan den ädla och oädla topasen, mellan hyacinten och den vanliga zirkonen, mellan ädel och oädel spinell; och hvarje mineralog känner, att det finnes otaliga öfvergångar mellan dessa fullkomligt lika sammansatta och dock så olika stenarter. Detta gaf de gamla naturforskarne anledning att tala om mogna och omogna ädelstenar. Man sade, att ädelstenarne för att mogna behöfde söderns värme. Denna öfverföring på mineralriket af välkända förhållanden från växtverlden är visserligen alldeles obefogad, men den syftar dock på ett märkvärdigt och hittills oförklaradt sakförhållande, nämligen det att ädelstenarnes förekomst verkligen, på få undantag när, är inskränkt till sydliga trakter.[136] Diamanter förekomma i nämnvärd mängd endast i Indien, på Borneo, i Brasilien och Transvaal; det tropiska Amerika är smaragdernas, Brasilien topasernas, Ceylon safirernas och hyacinternas, Pegu rubinernas, Persien turkosernas hemland. Med undantag af diamanten förekomma dock samma stenarter äfven i norden, men endast i oädel form. Oädel safir (korund) finnes sålunda i Gellivara jernmalm så rikligt, att malmen från vissa skärpningar blir svårsmält; oädel topas träffas i centnertunga massor i granskapet af Falun; oädel smaragd i tjocka, flere fot långa kristaller i fältpatsbrotten i Roslagen samt i Tammela och Kisko socknar i Finland; oädel spinell förekommer rikligt i Åkers kalkbrott; oädel zirkon vid Brevig i Norge samt turkosartade, men fult färgade stenarter vid Vestanå i Skåne. Verkligt ädla stenslag finnas deremot ej på något af dessa ställen. Ett annat i sammanhang härmed stående märkligt förhållande är, att största delen af de ädelstenar, som komma i handeln, ej träffas i fast klyft, utan som lösa korn i sandlagren. Verkliga ädelstensgrufvor äro få, föga gifvande och föga uthålliga. Man vore med anledning häraf i sanning frestad att antaga, det ädelstenen verkligen under årtusendens lopp undergår en förädlingsprocess i söderns varma jord. Under den utfärd jag företog från Galle till Ratnapora besökte jag en mängd tempel för att förskaffa mig pali-, singales- eller sanskrit-manuskript, och jag satte mig för samma ändamål i beröring med åtskilliga infödingar, som förmodades innehafva dylika. Sådana manuskript äro numera svåra att öfverkomma, och den skörd jag gjorde blef ej synnerligen stor. De böcker, som templen velat afstå, hafva länge sedan blifvit med ifver uppköpta af föregående enskilda samlare eller öfverlemnade till offentliga museer, t. ex. till det i Colombo inrättade Ceylon Government Oriental Library.[137] Den samlare, som en längre tid dröjer i trakten, torde dock här kunna göra en rik efterskörd, mindre bland de i templen förvarade klassiska arbetena, än bland smärre folkskrifter, som förvaras hos enskilda personer. Visserligen ser man på Ceylon otaliga ättlingar af de folk, som tid efter annan underkufvat större eller mindre delar af ön eller der drifvit handel, såsom »morer» (araber), hinduer, judar, portugiser, holländare, engelsmän o.s.v., men hufvudstammen af befolkningen är i alla fall ganska ensartad och utgöres fortfarande af de två närbeslägtade folkslag, tamiler och singaleser, som för årtusenden tillbaka slagit sig ned härstädes. Deras hudfärg är mycket mörk, nästan svart, håret är ej ulligt, anletsdragen regelmessiga och kroppsbyggnaden utmärkt vacker. I synnerhet äro barnen, som, medan de äro små, oftast gå fullkomligt nakna, med sina regelbundna anletsdrag, sina stora ögon, friska fylliga kroppar, verkliga skönhetstyper, och det samma gäller om flertalet af ynglingarne. I stället för att i Europas hufvudstäder köpa sig rättigheten att afbilda en eller annan »modell», ofta nog med former som lemna mycket öfrifft att önska, och som måste användas utan åtskilnad för både grekiska och nordiska gudar, för nutida och forntida hjeltar och lärde, borde en eller annan konstnär göra studieresor till söderns länder, der menniskan icke behöfver med kläder skydda sig mot köld, och der derför större eller mindre nakenhet hör till regeln, åtminstone hos de obemedlade. Den drägt, som här bäres, är vanligen beqväm och smakfull. Hos singaleserna består den af ett om midjan viradt tygstycke, som hänger ned till knäna. Männen, äfven de förmögna, som fortfarande föredraga den beqväma nationaldrägten framför den europeiska, gå med öfre delen af kroppen blottad. Det långa håret sammanhålles med en kam, som går tvärs öfver hufvudet och som hos de förnämare har ett stort, fyrkantigt, öfver hjessan liggande utsprång. Qvinnorna skyla öfre delen af kroppen med en tunn bomullströja. Presterna bära ett gult tygstycke snedt öfver ena axeln. De nakna barnen äro prydda med armringar af metall och med en metallkedja om lifvet, från hvilken en liten plåt hänger ned mellan benen. Denna plåt är ofta af silfver eller guld och anses såsom en amulett. Arbetarnas hyddor äro vanligen mycket små, uppförda af jord- eller kabook-tegel, samt snarare att betrakta såsom skjul till skydd mot regn och solsken än såsom hus i europeisk mening. De rikare singaleserna bo i vidsträckta, nästan öppna, endast af tunna skärmar i rum indelade »verandor», snarlika husen i Japan. Japanesernas prydlighetssinne, utmärkta smak och arbetsskicklighet saknar man dock här, men det måste också medgifvas, att japaneserna i dessa hänseenden stå främst bland alla jordens folk. I hamnstäderna äro singaleserna odrägliga genom sitt tiggeri, sin pratsjuka och den obehagliga seden att vid handel först begära ända till tio gånger mer än hvad de slutligen nöja sig med. I det inre af landet är förhållandet i detta hänseende vida bättre. Bland de tempel, som jag besökte för att förskaffa mig pali-böcker, var äfven det s. k. »djefvulstemplet» vid Ratnapora, det ståtligaste gudahus jag sett på Ceylon. De flesta templen voro byggda af trä, alla voro ytterst oansenliga och uppförda utan spår till stil. De talrika presterna och tempeltjenarne bodde i temligen snuskiga och oordentliga bostäder i templens granskap. De mottogo mig vänligt och visade mig sina böcker, af hvilka de stundom sålde några. Flere gånger slutade min underhandling dermed, att presten skänkte mig den bok jag önskade köpa, hvarvid han med bestämdhet vägrade att taga ersättning i någon form. Vid ett tillfälle gaf presten till känna, att han sjelf vore af religionens bud förhindrad att mottaga den öfverenskomna köpesumman, men att jag kunde lemna den åt någon af de kringstående personerna. Vid ett par af presthusen vimlade det af skolbarn, som beskäftigt sprungo af och an med sina palmbladsskrifböcker och ritstift. Till sin inredning voro templen mycket olika, förmodligen beroende på skilda religiösa bruk i de olika Buddasekter, de tillhörde. Ett tempel nära Colombo innehöll en stor mängd träbeläten och målningar af gudar eller menniskor i mer än kroppsstorlek. De flesta stodo upprätt, liksom på vakt kring en sittande Budda och hade en påfallande egyptisk prägel. Jag kunde ej hos presterna märka någon motvilja att föra främlingen omkring i deras tempel, dock saknades stundom nyckeln till en eller annan gömma, hvars innehåll man kanske ej ville vanhelga genom att visa det för den otrogne. Detta var t. ex. fallet med det skåp, som innehöll djefvulens båge och pilar i templet vid Ratnapora. Tempelkärlen voro för resten ytterst fula, smaklösa och illa underhållna. Sällan såg jag någon ting som vittnade om smak, konst och ordningssinne. Huru olika mot i Japan, der alla i de bättre templen förvarade svärd, lackvaror, fyrkärl, tekoppar m. m. skulle förtjenat plats i något af Europas konstmuseer. [bild] I skildringen af den första resa från Novaja Semlja till Ceylon får man väl ej underlåta att för Lidners landsmän uppdraga en bild af »Ceylons brända dalar». I det hänseendet kan följande utdrag ur ett bref af dr Almqvist, skildrande hans resa till det inre af ön, vara upplysande och lärorikt: »Tre timmar efter vår ankomst till Point de Galle satt jag vederbörligen instufvad i postdiligensen på väg till Colombo. Till ressällskap hade jag en europe och två singaleser. Emedan det redan var temligen skumt på aftonen, var ej mycket synligt af det omgifvande landskapet. Hela natten gick färden genom en skog af väldiga kokosträd, hvilka aftecknade sina mörka kronor högt uppe i luften mot det något ljusare himlahvalfvet. Egendomligt var att se den mängd af eldflugor, som flögo i alla riktningar och vid hvarje vingslag spredo ett starkt sken. Nattluften hade denna ljumma fuktighet, som är så angenäm i troperna. Då och då framträngde till våra öron ljudet från hafssvallet. Vi följde nämligen öns vestkust norr ut. Mera kunde ej i natten iakttagas, och snart var hela sällskapet försänkt i djup sömn. Efter sju timmars raskt traf ankommo vi till en jernvägsstation och fortsatte nu med bantåg resan till Ceylons hufvudstad Colombo. Emedan det derstädes ej var något särskildt att se eller uträtta, fortsatte jag, utan att stanna, på jernvägen, som här viker af från kusten inåt landet till Kandy och andra orter. Snart blef nu landskapet allt ståtligare och ståtligare. Vi hade visserligen förut på flere ställen sett tropisk växtlighet, men om en sådan yppighet, som här slog ögat, hade vi ingen föreställning. Skada blott att menniskor kommit hit, röjt och planterat! På låglandet såg jag några kanelplantager. Ceylonisk [bild] [bild] kanel är mycket dyr; i Europa förbrukas nästan uteslutande billigare och sämre kanelsorter, hvilka komma från andra trakter, och de flesta plantager på Ceylon hafva blifvit nedlagda för många år sedan. Inom kort hade bantåget lemnat låglandet, och vi började stiga starkt uppåt. Det flacka kustlandet, der kokosträden förherskade, ombyttes i ett starkt kuperadt landskap; först kullar med mellanliggande stora, öppna dalar, snart allt högre sammanhängande berg med obetydligare, djupa, kittellika dalar eller öppna högslätter. I dalarne odlades vanligtvis ris. Kullar och bergsidor voro väl ursprungligen täckta af den yppigaste urskog, men numera äro alla sluttningar ända upp till bergspetsarne röjda och täckta med kaffeodlingar. Kaffebusken är visserligen ganska prydlig, men så glest växt att marken öfverallt skimrar igenom, och detta blir en eländig beklädnad för det yppiga Ceylon. Klockan två på middagen anlände vi till stationen Peradeniya, den närmaste till Kandy. I dess närhet ligger den berömda botaniska trädgården, och der hade jag att uppsöka trädgårdens superintendent, dr Thwaites. Den åldrige, ännu liflige och entusiastiske naturforskaren är ytterst intresserad för botanisk forskning och särdeles tillmötesgående mot alla som arbeta på detta område. Han mottog mig särdeles vänligt, och det var hans förtjenst, att programmet för mitt vistande härstädes blef så rikt. En botanisk trädgård på Ceylon måste naturligtvis vara någonting alldeles utomordentligt. Man kan också aldrig få se en mera storartad och yppig växtlighet än här. Trädgården har i synnerhet blifvit berömd för den mängd olika trädslag af de väldigaste dimensioner, som den har att uppvisa. Dessutom finnas här alla möjliga mera bekanta växter, odlade i de prydligaste exemplar. Kryddor och droger voro särdeles väl representerade. Här slingrade sig uppför tjocka trädstammar långa refvor af svartpepparväxten, här frodades kardemum-plantan och ingefära, här prunkade prydliga kanel-, kamfer-, kina-, muskot- och chokoladträd, här såg jag en nyplockad skörd af vanilj. Otroligt mycket var alltså att se, lära och njuta. Dock, redan följande dag beslöt jag, på inrådan af dr Thwaites, att göra en tur upp till den egentliga bergsbygden, för att der taga den ceylonska laffloran bättre i skärskådande. [bild] Dels med jernväg dels med diligens reste jag nu söder ut och befann mig på aftonen inlogerad i ett »resthouse» vid Rambodde, ett tusen meter öfver hafvet, således på ungefär samma höjd der träden upphöra att växa i södra Norge. Detta tropiska bergland påminner i afseende på landskapets form något litet om trakter i Norges fjellbygd. Äfven här finnas milslånga djupa dalar, omgifna af höga bergstoppar och ryggar, hvilka afteckna sina skarpa konturer mot horisonten. Men här var allt öfverväxt med kaffebuskar eller möjligtvis med cinchona-plantor. Bergsluttningarna voro nedifrån och ända upp så afröjda, att knappt ett träd fans lemnadt inom synhåll; öfverallt så långt ögat kunde nå blott kaffe! Följande dagen tidigt på morgonen gick, eller rättare sagdt klättrade jag, åtföljd af en singales, vidare uppför de branta kaffeplanteringarna. Vid 1,300 meters höjd öfver hafvet upphörde kaffet att växa, och vi träffade nu på några ej särdeles vidsträckta teodlingar, och ofvanför dessa vidtog urskog. På 1,900 meters höjd öfver hafvet ligger en vidsträckt, öppen högslätt. Här uppe finnes en icke oansenlig ort, Novara Elliya, hvarest guvernören har ett residens och en del trupper kaserneras under sommarhettan. En af de bergstoppar, som omgifva denna högslätt är Pedrotalegalla, Ceylons högsta topp, som uppnår en höjd af 2,500 meter öfver hafvet. Jag har bestigit icke så få berg, men till intet har uppstigandet varit så lätt som till detta, ty en bred gångstig ledde ända upp till toppen. Utan denna väg hade uppstigandet varit omöjligt, ty man skulle behöft en timmes tid för hvarje fot, som man lyckats framtränga genom djungeln; så tätt är nämligen marken under de höga träden ända upp till spetsen af berget betäckt af buskar, slingerväxter eller bambu. På aftonen återvände jag till mitt förra nattqvarter, der jag sof godt efter en nätt promenad på 36 engelska mil. Emedan jag den följande dagen kände mig alldeles ur stånd att göra någon vidare exkursion till fots, satte jag mig åter upp i postvagnen och for tillbaka till Peradeniya. Under denna färd hade jag till ressällskap en singales, hvilken det var ett synnerligt nöje att på nära håll få taga i skärskådande. Hans ena stortå var prydd med en bred ring af silfver, båda öronen voro ofvantill genomborrade och försedda med något dingeledang, den ena näsvingen var likaledes genomstucken för att bereda honom tillfälle att äfven på detta ställe pryda sig med ett granlåtsstycke. På hufvudet hade han liksom alla singaleser en kam, hvarmed det rätt uppåt strukna håret hölls i sitt läge, alldeles som små flickor hos oss bruka ha håret anordnadt. Emedan mannen ej tycktes kunna ett ord engelska, så var det omöjligt att inleda en närmare bekantskap. På middagen följande dag fann jag mig i följd af en alldeles opåräknad händelse nödsakad att hals öfver hufvud återvända ned till kusten igen. Doktor Thwaites och jag blefvo nämligen af hans excellens guvernören inviterade till middag. Emedan jag ännu efter min långa fotvandring gick och linkade samt dessutom ej hade haft den försigtigheten att taga svarta kläder med mig, ansåg jag mig ej, huru påkostande det än var, böra mottaga denna ärofulla inbjudning, utan reste i stället min väg. På så sätt kom jag efter sex de angenämaste dagar åter tillbaka till Point de Galle och Vega.» [bild] [bild] [bild] TJUGONDE KAPITLET. Hemresa. – Julen 1879. – Aden. – Sues. – Kairo. – Utfärd till pyramiderna och Mokattam-bergen. – Förstenade trädstammar. – Sues-kanalen. – Nattlig landstigning på Sicilien. – Napoli. – Roma. – Expeditionens deltagare skiljas. – Lisboa. – England. – Paris. – Kjöbenhavn. – Högtidligt intåg i Stockholm. – Fester derstädes. – Slutord. Ännu under vistelsen i Japan och under resan derifrån till Ceylon hade jag sökt att åtminstone i någon mån bibehålla Vega-färdens egenskap af en vetenskaplig expedition, ett försök som, i betraktande af den korta tid vi vistades på hvarje ställe, icke kunde lemna några synnerligen betydelsefulla resultat, och som dessutom försvårades, om ock på ett för oss synnerligen smickrande och angenämt sätt, genom den jag kan nästan säga stormande gästvänlighet, med hvilken Vega-männen mottogos öfverallt under deras besök i Japans och Ostasiens hamnar. Något nytt, oberördt forskningsfält var för öfrigt svårt att finna i trakter, som varit säte för odling och kultur långt före den tid, då skog började att rödjas och säd att sås i den skandinaviska norden, och som under århundraden utgjort mål för forskningsfärder från Europas alla länder. Jag hoppas dock, att Vega skall hafva lemnat varaktiga minnen äfven af denna del af sin färd genom Stuxbergs, Nordqvists, Kjellmans och Almqvists bidrag till den ostasiatiska evertebratfaunan, alg- och laf-floran, äfvensom genom mina samlingar af japanska böcker, af växtförsteningar från Mogi och Labuan m.m. Med de nya, öfverväldigande intryck, som natur och folk utöfvade på dem bland oss, som nu för första gången besökte Japan, Kina, Indien, Borneo och Ceylon, var det dock särdeles svårt att, under ett uppehåll af några få dagar på hvarje ställe, fasthålla vid denna sida af Vega-expeditionen. Jag beslöt derför att efter afresan från Ceylon fullkomligt afstå från densamma, d.v.s. att derifrån endast resa hem. Rörande denna del af Vegas färd skulle jag således hafva ganska litet att anföra, om ej en skyldig tacksamhet manade mig att med några ord frambära Vegamännens erkänsla för all den ära och all den välvilja de rönt äfven under sista afdelningen af resan. För mången bland mina läsare torde denna skildring vara af intresse, såsom en erinran om några förgångna glada dagar, hvilka de sjelfva genomlefvat, och det skulle till och med kunna hända, att det ej blir okärkommet för geografiens vänner i en kommande tid att läsa beskrifningen öfver det sätt, på hvilket Asiens och Europas första omseglare firats i kulturländernas hamnar och hufvudstäder. Vid skildringen häraf nödgas jag dock vara så kort som möjligt, och jag måste derför redan nu bedja om ursäkt, om ej hvarje gästvänlighet, som kommit oss till del, här kan omnämnas. Vi afreste från Point de Galle den 22 december och ankommo till Aden den 7 januari. Öfverresan gick långsamt till följd af svag vind eller stiltje. Julaftonen firade vi denna gång, trötta som vi voro på kalaser, ej på ett så högtidligt sätt som vid Pitlekaj, utan endast med några få julskänker och litet extra förplägning. Nyårsaftonen deremot öfverraskades officerarne i gunrummet af en i tjocka päskar till tschuktscher utklädd deputation från skansen, hvilken kom att på god svenska, blandad med en och annan ännu ej bortglömd Pitlekaj-glosa, frambära en helsning från våra vänner bland nordens is, ett tack för det förgångna och lyckönskningar för det kommande året, allt blandadt med tschuktschiska klagovisor öfver den svåra värmen här borta i eqvatorns granskap, som för pälsprydda män sades vara rakt outhärdelig. I Aden dröjde vi endast ett par dagar, vänligt mottagna af den dervarande tjenstförrättande svensk-norske konsuln, som förde oss omkring till de märkligaste af denna vigtiga hamns ödsliga omgifningar, bland annat till de storartade, men för tillfället och oftast fullkomligt tomma vattenbassiner, som engelsmännen anlagt i stadens granskap. Intet ställe i den höga norden, ej Sjuöarnas granitklippor eller Low-Islands klapperstenshällar på Spetsbergen, ej bergsidorna på Novaja Semljas ostkust eller Kap Tscheljuskins rutmarker, äro så blottade på växtlighet som Adens omgifningar och de delar af Röda hafvets ostkust, som vi sett. Någon jemförelse i afseende å djurlifvets rikedom kan ej heller ifrågakomma mellan dessa eqvatorialländer och de nämnda polartrakterna. Öfver hufvud tyckes djurlifvet i den högsta nordens kustländer, då nämligen bergen äro höga och omgifna af djupt vatten, vara individrikare än i södern, och detta beror ej allenast af fogelkoloniernas talrikhet och den mängd stora jagtdjur, som der möter oss, utan äfven af hafvets rikedom på evertebrater. Åtminstone lemnade de draggningar, som från Vega anstäldes under färden mellan Japan och Ceylon, en ytterst ringa skörd i jemförelse med våra draggningar norr om Kap Tscheljuskin. Aden är numera en vigtig anlöpningsplats för de fartyg, som från europeiska farvatten segla genom Sues-kanalen till Indiska oceanen, och äfven en af de vigtigaste utförselorterna för Jemens eller det lyckliga Arabiens alster. I sistnämnda hänseende var staden af betydelse redan för snart fyra hundra år sedan, då italienaren Ludovico de Varthema en längre tid hölls fången af de på stället boende arabstammarne. I Adens hamn helsades Vega med 21 kanonskott och svenska flaggan hissad på stortoppen af ett italienskt örlogsfartyg, avisoångaren Esploratore under befäl af kapten Amezaga . Esploratore deltog i en af tre örlogsfartyg bestående expedition, som hade i uppdrag att anlägga en italiensk koloni vid den norr om Bab-el-Mandeb i Afrikas ostkust inskjutande Assab-viken på ett område, som för ändamålet inköpts af ett italienskt handelsbolag, Rubbatino. Om bord befann sig professor Sapetto, en äldre man, som afslutat köpet och i fyratio år vistats i trakten. Det var bestämdt, att han skulle blifva den nya koloniens styresman. Med Esploratore följde dessutom de för sina vidsträckta resor i tropikerna och storartade vetenskapliga arbeten berömde forskarne Beccari och markis Doria. Det italienska fartygets officerare bjödo oss på en middag, som var en af de gladaste och mest uppsluppna bland de många tillställningar vi varit med om under vår hemresa. Då vi efter slutad fest skildes från våra värdar, upplyste de den väg, der vi rodde fram öfver Aden-vikens lugna bölja, med blänkfyrar, och den arabiska kustens ödsliga fjellsidor genljödo af de hurrarop, som vexlades i den klara, stilla natten mellan representanterna för Europas söder och nord. Vega lemnade Aden, eller rättare dess hamnstad Steamer Point, den 9 januari och seglade den följande dagen genom Bab-el-Mandeb in i Röda hafvet. Resan uppför detta smala, men två tusen två hundra kilometer långa haf gick långsamt, i synnerhet i dess norra del, der en hård motvind blåste. Denna medförde en så betydlig sänkning af temperaturen, att ishinna bildade sig på sötvattenspölar i Kairo, och att vi, så polarfarare vi voro, åter måste anlägga vinterkläder i sjelfva Egypten. Ankaret fäldes den 27 januari i den vid södra mynningen af Sues-kanalen belägna, numera obetydliga hamnstaden Sues. De flesta af Vega-expeditionens vetenskapsmän och officerare gjorde derifrån en utflygt till Kairo och pyramiderna och blefvo öfverallt mottagna på ett mycket förekommande sätt. Bland annat sände Egyptens geografiska sällskap en helsningsdeputation oss till mötes under anförande af sällskapets president, amerikanen Stone Pascha. Han hade i sin ungdom besökt Sverige och tycktes hafva det i synnerligen kärt minne. Det geografiska sällskapet tillstälde en ståtlig bankett Vega-expeditionen till ära. En utflygt gjordes till de stora pyramiderna, och så vidt den korta tiden medgaf, till andra märkliga ställen uti och omkring den hop ruiner af alla slag och från alla tider, som utgör det nutida Egyptens hufvudstad. Under besöket vid pyramiderna hade den svensk-norske generalkonsuln Bödtker anordnat en middag för oss i det der befintliga europeiska värdshuset, och samma afton gafs för oss en bal i Kairo af italienske generalkonsuln de Martino. En dag egnade desutom några af oss, i sällskap med Mr Giuseppe Haimann, åt en kort utflygt till Mokattam-bergen, bekanta genom de der förekommande, till kisel förvandlade trädstammarne. Jag hoppades jemte förstenadt trä kunna taga rätt på något ler- eller skifferlager med bladaftryck. Detta lyckades dock ej, men jag fullastade ett af två hästar draget fordon med större och mindre, till hård flinta förvandlade trädstammar. Dessa ligga i otroliga massor kringspridda i öknen, dels söndersplittrade i smärre stycken, dels som långa nedfallna, rot- och grenlösa, underbart väl bibehållna stammar. Sannolikt hafva de ursprungligen legat inbäddade i ett öfver den nuvarande öknens yta beläget sandlager, som sedan af stormarne bortförts, hvarvid de tunga stenbitarne qvarblifvit som ett eget lager på den af ingen gräsmatta täckta ökensanden. Några rotstubbar träffades ej, och det tyckes således, som om stammarne skulle af vattenströmmar förts till det ställe, der de blifvit inbäddade i sandlagren och förkislade. Till det yttre likna alla de här förekommande försteningarna hvarandra, och hittills har den mikroskopiska undersökning, som anstälts, endast lyckats urskilja ett par arter tillhörande slägtet Nicolia samt en palm, ett barrträd och en leguminosé, alla numera utdöda. Det är möjligt, att man bland det rika material, jag hemfört, efter slipning och mikroskopisk undersökning skall kunna påvisa ytterligare några former. Åtminstone var det min afsigt med den stora massa sten jag härifrån hemförde, hvars forslande till Vega var förenadt med ganska dryga omkostnader. Från Kairo återvände vi den 2 februari till Sues, och följande dag lyftade Vega åter ankar för att genom Sueskanalen ånga in i Medelhafvet. Det jetteverk, som Lesseps’ snille och ihärdighet skapat, och som står oöfverträffadt bland de många byggnadsundren i faraonernas land, ser ej mycket storartadt ut. Den berömda kanalen löper nämligen, snarlik en mindre, af låga stränder omgifven flod, fram genom öknens enformigt gula slätt. Inga slussar finnas, inga djerfva bergsprängningar stå som monumenter öfver besegrade svårigheter. Men stolt måste dock hvarje barn af vårt århundrade känna sig vid anblicken af detta bevis på att enskild företagsamhet kunnat i vår tid åstadkomma hvad verldsvälden i forna dagar ej mäktat utföra. Port Said anlöptes för några timmar den 5 februari, hvarpå färden fortsattes till Napoli, den första europeiska hamn, vi skulle besöka. I Aden och Egypten hade jag mottagit flere bref och telegram, genom hvilka jag underrättades, att man i Napoli vidtagit stora förberedelser för vårt mottagande, och att man upprepade gånger hos svenske generalkonsuln gjort förfrågningar om dagen för vår ankomst, frågor som naturligtvis ej voro så lätta att besvara, då vårt fartyg med sin svaga ångkraft i så hög grad var beroende af väder och vind. Man hoppades kunna signalera Vega från Messina-sundet, men vi ankommo till inloppet af detta sund först vid solens nedgång. Jag lät derför Vega lägga bi derstädes för några timmar, under hvilka löjtnant Bove och jag rodde i land för att till Sverige, till Napoli, till Roma m. fl. ställen afsända telegram om vår ankomst till Europa. Stranden var dock längre aflägsen än vi beräknat, och det blef fullkomligt mörkt, innan den nåddes. Det var ej utan svårighet som vi under sådana förhållanden kunde komma i land genom bränningarna på den för oss alldeles okända öppna redden och derpå i kolmörker utan någon lykta leta oss fram från stranden genom taggiga busksnår till den jernväg, som här framgår längs kusten. Vi hade derpå att följa jernvägen ett godt stycke, innan en station nåddes, der telegrammen kunde aflemnas. Knappast hade vi inträdt i stationshuset, förr än vi omgåfvos af misstänksamma ban- och kustvakter, och vi skattade oss lyckliga, att de ej märkt oss under ditvägen, ty då hade de helt säkert tagit oss för smugglare, hvilka kustvakten eger rätt att helsa med skarpa skott. Äfven nu öfverhopades vi i början med högljudda, i befallande ton framstälda frågor, men när de sågo till hvilka höga personer våra telegram voro adresserade och fingo af sin i uniform klädde landsman Bove upplysningar om det fartyg vi tillhörde, blefvo de mycket förekommande. En af dem följde oss tillbaka till vår båt, sedan han försett oss med ypperliga facklor, hvilka spredo ett rikt ljus kring vår stig. Det var väl behöfligt, ty vi måste nu dela vägvisarens förvåning, att vi i mörkret lyckligen framkommit öfver de med kaktusplantor och busksnår betäckta oländiga backarne mellan jernvägen och hafskusten och öfver en jernvägsviadukt, som vi under ditvägen passerat, utan att hafva haft någon aning derom. Det var Vega-resans sista äfventyr och min första landning på Italiens härliga jord. Den 14 februari kl. 1 e. m. ankom Vega till Napoli. Vid Capri mötte en flaggprydd ångbåt från Sorrento, något senare en annan från Napoli, hvilka båda följde oss till hamnen. Här saluterades den svenska expeditionen af ett amerikanskt krigsfartyg, Wyoming, med 21 kanonskott. Hamnen vimlade af flaggprydda båtar. Knappast hade Vega ankrat eller rättare förtöjt vid en boj, förr än envoyén Lindstrand, svensk-norske konsuln Clausen, presidenten för geografiska sällskapet prins Teano, befälhafvande amiralen Martin Franklin, comm. Negri m. fl. kommo om bord. Den sistnämnde, som för snart tvenne år sedan särskildt rest till Sverige för att närvara vid Vegas affärd, kom nu från Torino för att å italienska regeringens vägnar och som deputerad för Firenzes och Venezias municipalråd, vetenskapsakademien i Torino och flere italienska och utländska geografiska sällskap, lyckönska expeditionen till väl afslutadt värf. Sedan herr Lindstrand å konung Oscars vägnar helsat expeditionen välkommen till Europa och offentligen öfverlemnat svenska dekorationer åt mig och Palander, samt tvenne adjutanter hos italienske sjöministern likaledes åt en del af Vega-männen utdelat italienska ordnar, vexlades några korta helsningstal, hvarpå expeditionens ledamöter, ledsagade af ofvan uppräknade personer, landsattes med amiralens ångslup under salut af 21 kanonskott från det italienska vaktfartyget. På landningsbryggan, der en talrik skara af stadens invånare var församlad, mottogos de svenska sjöfararne af Napolis syndiker, grefve Giusso, jemte deputerade från municipalitetet m. fl. Härifrån fördes vi mellan en rad af entusiastiska studenter i municipalitetets galavagnar till Hôtel Royal des Etrangers, der en vacker våning, jemte ekipager och talrik betjening, var stäld till vårt förfogande. Vi mottogos der utaf festkomiterade, prins Belmonte och cavaliere Riccio, hvilka sedermera under vår vistelse i staden på det mest förekommande sätt ordnade allt för att göra uppehållet der festligt och angenämt. Söndagen den 15 mottogos åtskilliga deputationer, bland hvilka en från universitetet. Från »Ateneo Benjamino Franklin» öfverlemnades en vackert inbunden adress, hvarjemte en mängd officiela besök gjordes och mottogos. Middag intogs hos svensk-norske konsuln Clausen. – Måndagen den 16 öfverlemnades en adress från »Scuola d’Applicazione per gl’Ingenieri», samt från »Neapolitana Archæologiæ, Litterarum et artium Academia» en latinsk helsningssång, författad af professor Antonio Mirabelli. Derpå följde en stor, af stadens municipalitet anordnad middag i hotellets, med konungarnes namnchiffer, svenska och italienska flaggor m. m. prydda festsal, som nu invigdes och erhöll namnet »Vegasalen». Om aftonen var galaföreställning i San Carlo, hvarvid expeditionens i olika loger spridda deltagare helsades med upprepade lifliga bravorop. – Tisdagen den 17 hade festkomitén anordnat utfärd till Phlegreiska fälten, sjön Averno, Serapis-templet m. fl. i geologiskt och historiskt hänseende berömda ställen belägna nordvest om Napoli. Middag för en del af expeditionens deltagare hos prins Urusow . Musikalisk aftonunderhållning i »Società Filarmonica», der stadens förnämsta sällskapskrets var samlad. – Onsdagen den 18. Utfärd tillsammans med festkomitén till Pompeji, der de svenska gästerna mottogos af den berömde föreståndaren för gräfningarna, direktör Ruggieri. Frukost spisades under gladt skämt och muntra tal i ett praktfullt, väl bibehållet romerskt badhus, gräfningar företogos o.s.v. Om aftonen stor galamiddag, mottagning hos befälhafvande amiralen och festföreställning i Bellini-teatern. – Torsdagen den 19 ankom från Wien en deputerad, dr Franz Kühn, med en välkomsthelsning från geografiska sällskapet derstädes. Utfärd i sällskap med professor Palmieri och festkomitén till Vesuvius, som vid tiden för vårt besök utsände tjocka rökpelare, utgöt en lavaström och utkastade massor af glödande stenblock. Sjelfva kraterranden bestegs, ej utan obehag till följd af värmen från de halfstelnade lavaströmmar, öfver hvilka man framgick, och de från kratern utströmmande gaserna och utslungade glödande stenblocken. Den nya, ännu ej färdiga jernvägen besågs och observatoriet besöktes. Middagen intogs med festkomiterade i hotellet. – Fredagen den 20. Resa till Roma, dit expeditionens medlemmar ankommo kl. 2 e. m., och der de, på samma sätt som i Napoli, festligt mottogos af stadens syndiker prins Ruspoli, ordföranden och fullmäktige för geografiska sällskapet, medlemmar af universitetet, skandinaviska föreningen m. fl. Vagnar voro de svenska gästerna till mötes, hvilka förde dem förbi svensk-norske ministerns med otaliga flaggor prydda hotell till det vid Corson belägna »Albergo di Roma», hvars praktvåning jemte ekipager stäldes till expeditionens förfogande. Om aftonen middag hos svenske ministern och senare mottagning hos prins Pallavicini i hans storartade palats. – Lördagen den 21. Besök i deputeradekammaren; enskilda utfärder; middag hos hertig Nicolai af Leuchtenberg för Nordenskiöld och Nordqvist. – Söndagen den 22. Offentligt möte i geografiska sällskapet, hvarvid dess stora guldmedalj öfverlemnades åt Nordenskiöld. Om aftonen stor festmiddag, gifven af geografiska sällskapet i Continental Hotel. Bland skålar, som druckos, må nämnas en för Sveriges och Norges konung föreslagen i ett särdeles varmt och klangfullt språk af ministerpresidenten Cairoli , för Nordenskiöld af prins Teano, för Palander af sjöministern, amiral Acton, för expeditionens öfriga medlemmar, för dess frikostige mecenater Oscar Dickson och Alexander Sibiriakoff, för den i expeditionen deltagande italienske officeren Bove m. fl. – Måndagen den 23. Audiens hos konungen. Om aftonen stor mottagning i Palazzo Teano, der nästan allt hvad romerska societeten hade förnämt och lysande tycktes vara samladt. – Tisdagen den 24. Middag i Quirinalen hos konung Umberto. Närvarande voro, utom konungen och hans uppvaktning, den svenske ministern, Vega-expeditionens ledamöter, presidenten i geografiska sällskapet prins Teano, commendatore Negri, ministerpresidenten Cairoli, sjöministern Acton, kabinettssekreteraren Malvano, major Baratieri samt deltagaren i 1872–73 års svenska ishafsexpedition, italienske sjöofficeren Eugenio Parent m. fl. Om aftonen mottagning hos engelske ministern Sir A. B. Paget och en vackert anordnad fest i skandinaviska föreningen, vid hvilken en mängd entusiastiska tal höhös, blommor och tryckta verser utdelades. – Onsdagen den 25. Afskedsbesök. En del af expeditionens medlemmar reste vidare på jernväg norr ut. Kapten Palander gjorde en utflygt till Spezzia för att deltaga i en färd på det stora pansarskeppet Duilio. De öfriga dröjde ännu några dagar i Roma för att, ostörda af officiella fester, bese dess märkvärdigheter. Under den tid Vega låg i Napolis hamn, var hon bokstafligen utsatt för stormlöpning af besökande. Manskapet bjöds under vistelsen derstädes upprepade gånger på teatrarne af dessas styrelser. Dessutom anordnades för dem utfärder till Pompeji af de förenade rikenas konsul Clausen, som öfver hufvud icke sparade någon möda för att göra expeditionens vistelse i Napoli hedrande för fäderneslandet och så angenäm som möjligt för gästerna, äfvensom att för dem ordna besökets mer formella del. I Italien hade vi dessutom glädjen att möta vår kamrat från den svåra öfvervintringen 1872–73, Eugenio Parent, som kort derpå hade den oturen att befinna sig i Duilios pansartorn, då den der förlagda stora Armstrongska kanonen sprang sönder, och den underbara turen att med lifvet och utan större skador komma ifrån detta svåra tillbud. Den enda olyckshändelsen om bord på Vega under senare delen af hennes långa färd inträffade för öfrigt i Napolis hamn, i det att en bland matroserna, hvilken skulle afhålla en entusiastisk folkmassa, som stormade om bord på Vega, blef nedkastad från relingen med den påföljd, att han bröt ena armen[138]. Den 29 februari lemnade Vega Napolis hamn, men ej mer med fulltalig stab. Doktorerna Kjellman, Almqvist och Stuxberg samt löjtnant Nordqvist hade föredragit landvägen från Italien till Kjöbenhavn framför den långa omvägen till sjös, och löjtnant Bove tvangs af familjeförhållanden att här lemna Vega. Vi träffades dock alla åter i Stockholm. Vid afresan från Napoli utgjordes gunrumspersonalen således endast af mig, kapten Palander, samt löjtnanterna Brusewitz och Hovgaard. Genom mr A. Rabaut, president för Marseilles unga, men redan så välkända geografiska sällskap, hade jag erhållit upprepade inbjudningar att med mina följeslagare gästa Pytheas’, den förste polarfararens och den skandinaviska halföns upptäckares födelsestad. Så ledsamt det än var, nödgades jag afslå denna inbjudning. Vi måste hasta hem, och några dagar ville jag spara för ett besök i prins Henrik Navigators och Vasco da Gamas fädernesland. Vi passerade Gibraltarsundet den 9 mars och ankrade i Lisboas hamn den 11 mars kl. 2 e. m. Följande dag användes till en utflygt till det vackra slottet Cintra, beläget omkring fem portugisiska mil från hufvudstaden. På lördagen den 13 mottogos vi i audiens af konungen, Dom Luiz af Portugal, som sjelf sjöman tycktes med varmt intresse omfatta Vegas färd. Senare på dagen gaf svenske ministern i Lisboa en middag, till hvilken voro inbjudna den portugisiske konseljpresidenten, utrikesministern, med- [bild] [bild] lemmarne af den diplomatiska kåren m. fl., hvartill på aftonen slöt sig en större mottagning. Måndagen den 15 öfvervoro vi på särskild inbjudning en af geografiska sällskapet i Lisboa anordnad sammankomst, hvarvid de nyss från Afrika hemvände upptäcktsresandena Brito Capello och Ivens höllo föredrag. Här hade jag dessutom den stora glädjen att träffa den utmärkte Afrika-resanden major Serpa Pinto. Derjemte hedrade oss konungen med ordensdekorationer, och i sitt möte den 12 mars beslöt Portugals deputeradekammare, på förslag af riksdagsmännen herrar Ennes och Alfredo, att i en adress till Vega-männen uttala sin välkomsthelsning och lyckönskan. Ankaret lyftes åter den 16 mars. Gynnade af god vind fördes vi i början raskt framåt, men vid inloppet till Kanalen fingo vi ihållande motvind, så att vi först den 25 mars om aftonen, d.v.s. betydligt senare än enligt beräkning, kunde kasta ankar i Falmouths hamn, ej såsom först var ämnadt i Portsmouths. Vi gingo härigenom miste om några anordningar, som vidtagits på det sistnämnda stället för att helsa oss välkomna till det land, som stått främst i polarfararnes led. Dessutom gingo vi miste om en bankett, som Royal Geographical Society anordnat Vega-expeditionen till ära, vid hvilken prinsen af Wales skulle presidera och som nu, midt under påskhelgen och brinnande parlamentsval, ej kunde hållas[139]. Vår vistelse i England blef i alla fall ytterst angenäm. Palander och jag afreste natten mot långfredagen till London, der vi vid banstationen mottogos af svenske ministern grefve Piper och ett stort antal af våra i London vistande landsmän. Grefve Piper förde mig till min blifvande värd, den utmärkte sekreteraren i Geographical Society samt berömde arktikern och geografiske författaren Clements R. Markham, hvilken uppbjöd allt för att göra min vistelse i London så angenäm och lärorik som möjligt. Lördagen användes till uppvaktningar. Påskdagen gaf generalkonsul Richter en lunch i Continental Hotel, till hvilken ett betydligt antal skandinaver och engelsmän voro inbjudna. Samma afton middag hos den berömde arktikern Sir Allen Young. Måndagen bjudning af presidenten för Geographical Society[140], Earl of Northbrook, till hans landställe Stratton nära Winchester. Jag fick här se, huru det tillgick vid ett för öfrigt ytterst fredligt engelskt parlamentsval. Samma dag besök hos presidenten för Royal Society mr Spottiswood på hans praktfulla landställe i Londons granskap. Jag fick här se försök med åtskilliga synnerligen storartade och lärorika maskiner för framställande af de ljusfenomen, hvilka uppkomma genom elektriska urladdningar i ytterst förtunnad luft. Onsdagen den 31 stor middag hos svenske ministern och på aftonen samma dag skandinavisk fest i Freemason Hall, der glädjen efter gammal nordisk sed stod högt i taket. Vi afreste natten mot den 1 april till Paris. Vägen togs öfver Boulogne-sur-mer, hvars handelskammare bjudit oss på en fest till firande af Vega-männens första landstigning på Frankrikes jord efter fullbordad nordostpassage. Mottagandet blef mycket hjertligt. Flere af stadens myndigheter och en delegerad för geografiska sällskapet i Paris, dr Hamy, voro oss till mötes i stationshusets väntsal. Här hade man anordnat en frukost, under hvilken vi förestäldes för en mängd framstående personer på platsen, med hvilka vi sedermera på det angenämaste sätt tillbragte större delen af dagen. Sedan derpå några utfärder blifvit gjorda i stadens omgifningar och nödiga officiella besök aflagda, intogs en af municipalrådet anordnad festmiddag. Härifrån reste vi under natten till Paris, dit vi ankommo den 2 april kl. 7 f. m. Oaktadt den tidiga morgontimmen blefvo vi här vid bangården festligt mottagna af svensk-norske ministern och legationspersonalen, en delegation af geografiska sällskapet i Paris samt ett betydande antal medlemmar af den skandinaviska kolonien i Frankrikes hufvudstad. Den berömde Madagaskar-resanden Grandidier, president för geografiska sällskapets centralkomité, helsade oss välkomna under lifliga bifallsyttringar från den kringstående folkmassan. Vi blefvo inbjudna att under vistelsen i staden gästa hos vår landsman A. Nobel i en honom tillhörig, synnerligen komfortabelt inrättad villa, Rue Malakoff n:o 53, och jag kan ej nog prisa det storartade sätt på hvilket han här uppfylde en värds åligganden och för oss underlättade vår mycket angenäma och hedrande, men ytterst ansträngande Pariser-vistelse. Mottagandet i Paris blef storartadt, och det tycktes som om verldsstaden ville genom det sätt, på hvilket den hyllade en fredlig sjöbragd, visa att den ej utan skäl förer ett af svallande böljor omgifvet fartyg i sitt vapen. Det är mig en kär pligt att här framföra min tacksägelse för all den välvilja vi under dessa minnesvärda dagar rönte af republikens president, af undervisningsministern mr Jules Ferry, af geografiska sällskapets president amiral La Roncière le Noury, hans biträde mr Hecht, sällskapets sekreterare mr Maunoir, ledamöterna af Institutet mr de Quatrefage och mr Daubrée, många andra fransmän och skandinaver ej att förglömma. Bland de här hållna festerna nödgas jag inskränka mig till att endast uppräkna de förnämsta. Fredagen den 2 april. Offentlig séance de réception af geografiska sällskapet i Cirque des Champs Elysées i närvaro af en mycket stor och utvald samling åhörare. Amiral La Roncière höll festtalet, hvilket besvarades af mig i ett längre anförande om de svenska arktiska expeditionerna, hvarpå presidenten tilldelade mig sällskapets stora guldmedalj »som ett intyg på det intresse, med hvilket allmänheten och Frankrikes geografer omfatta Vegas färd». Samma dag middag hos svensk-norske ministern Sibbern. – Lördagen den 3. Inbjudning till ett festsammanträde i Sorbonnes amfiteater af delegerade från 28 lärda sällskap i Frankrike[141]. Vi helsades af undervisningsministern med ett mästerligt och varmt tal, hvarpå han å republikens vägnar öfverlemnade åt oss kommendörs- och officersinsignierna af franska hederslegionen, »en belöning», såsom republikens minister uttryckte sig, »för de tappres blod och de lärdes sömnlösa nätter». Derpå officiel middag och mottagning hos mr Jules Ferry. – Söndagen den 4 öfverlemnades en adress från den skandinaviska föreningen under ordförande af herr Fortmeijer. Om aftonen en stor och lysande festmiddag gifven af den skandinaviska föreningen i Hôtel Continental. Bland närvarande må nämnas prins Oscar af Sverige, festkomiténs ordförande herr Jensen, fru Kristina Nilson- Rouzeaud, danske ministern, svenska beskickningen, medlemmar af den ryska, en talrik samling af skandinaviska artister, många af den franska och utländska pressens förnämste representanter, och till slut, hvad som kanske bort nämnas först, en blomstergård af damer, öfver hvilken hvarje nordbo kunde känna sig stolt. – Måndagen den 5. Sammanträde med helsningstal på Institutet i dess välkända samlingssal. Härifrån afhemtades vi för att deltaga i en stor och i minsta enskildheter på förhand ordnad festmottagning af Conseil municipal i »la Salle des Etats», belägen i samma del af Tuilerierna, der 1878 den geografiska kongressen egde rum. Uppgång och sal voro rikligt prydda med franska trikolorer och svenska flaggor, vackra gobeliner och lefvande växter. En mängd tal höllos, hvarefter municipalrådets ordförande å staden Paris’ vägnar till minne af Vega-färden åt mig öfverlemnade en stor, konstnärligt utförd guldmedalj[142]. Om aftonen festmiddag gifven af Société de Géographie med flere lysande tal: för konung Oscar (general Pittie), för presidenten Grévy, för Frankrikes välgång (prins Oscar), för Vega-expeditionen (mr de Quatrefage) o. s. v. – Tisdagen den 6. Middag hos republikens president mr Grévy för prins Oscar och de i Paris närvarande Vega-männen. – Onsdagen den 7. Middag för en talrik och utvald samling franska forskare hos f. d. presidenten för geografiska sällskapet och för Institutet, mr A. Daubrée. – Torsdagen den 8. Middag för en mindre krets i Victor Hugos hem, hvarvid den åldrige skalden och ungdomsfriske entusiasten i synnerligen varma och, jag behöfver ej säga det, vältaliga ord önskade mig lycka till fullbordadt värf. Mottagning derstädes samma afton. Härmed afslutades besöket i Frankrikes hufvudstad. Mycket uttröttade, men medtagande minnen, som aldrig skola förgå, afreste vi nämligen följande dag med jernväg till Vlissingen, dit Vega under Brusewitz’ befäl afgått från Falmouth. Varma och hjertliga inbjudningar till Holland och Belgien hade vi nödgats afslå af brist på tid och krafter att kalasera mer. Ankaret lyftes omedelbart efter det vi kommit om bord, och kursen stäldes till Kjöbenhavn. Den 15 april middagstiden passerades Helsingborg, som för tillfället var rikt flaggbeprydt. Redan vid Kullaberg hade vi mötts af ångbåten »H. P. Prior», med Lunds studenter om bord, samt åtta andra ångbåtar med helsningsdeputationer och entusiaster för Vegas färd, från Kjöbenhavn, Malmö, Helsingborg och Helsingör. Antalet passagerare uppgafs till 1500, deribland en mängd damer. Sånger sjöngos, tal höllos, fyrverkerier afbrändes o.s.v. Om natten lågo vi för ankar å Kjöbenhavns yttre redd, så att vi först följande förmiddag ångade in i hamnen, helsande fästningen med nio skott ur vår lilla kanon och helsade tillbaka med lika många. Under inseglingen och sedan ankaret fallit, kommo den svenske ministern friherre Beck-Friis, svenske generalkonsuln Everlöf, representanter för Kjöbenhavns universitet och handelsstånd och för dess geografiska sällskap under ordförande af f. d. konseljpresidenten grefve Holstein-Holsteinborg om bord för att bringa oss en välkomsthelsning från de korporationer de representerade och ledsaga oss till Toldboden, der vi helsades af öfverpresidenten, kommunalstyrelsens och börsens ordförande och Kjöbenhavns svenska föreningar. Derpå åkte vi genom den festligt smyckade staden, helsade af en tallös menniskoskara med skallande lefverop, till Hôtel d’Angleterre, der bostad blifvit anordnad för oss. Den 17 april var geografiska sällskapets fest i Casino-salen under närvaro af konungen, kronprinsen och prins Hans af Glücksburg samt nästan allt hvad Kjöbenhavn har utmärkt på vetenskapens, affärsverksamhetens och politikens fält. Festtalet hölls af professor Erslev. Derefter gafs en glad och liflig bankett, vid hvilken Danmarks kronprins presiderade. Den 18 april. Stor taffel hos konungen. – Den 19 april. Grosshandlare-societetens lysande bankett för Vega-expeditionens medlemmar å börsen, hvars lokaler voro rikt smyckade med blommor och fanor samt byster och målningar, för tillfället utförda af framstående konstnärer. [bild] [bild] Vid festen presiderade etatsrådet Melchior, och bland deltagarne märktes kronprinsen, ministrarne, folke- och landstingens talmän och vice talmän samt en mängd framstående vetenskapsmän, embetsmän och militärer. Festtalen höllos af kronprinsen, föreståndaren för det stora nordiska telegrafbolaget etatsrådet Tietgen, amiral Bille, professor Madvig, etatsrådet Melchior m. fl. Samtidigt gafs i en annan lokal en fest för manskapet. Om aftonen fest af studentföreningen, af svenska nationalföreningen och norska föreningen. En inbjudning till Lund hade jag ej kunnat antaga, emedan hans maj:t konung Oscar uttryckt den önskan, att vi först vid Stockholms slott skulle sätta foten på Sveriges jord. Det var öfverenskommet, att vårt intåg i Stockholm först skulle ega rum den 24 april om aftonen, men vi afreste från Kjöbenhavn redan natten mot den 20 för att vara säkra att ej, till följd af motvind eller annan oförutsedd motgång, komma fram för sent till festerna i Sveriges hufvudstad. Till följd af denna försigtighet framkommo vi till Stockholms skärgård redan den 23, så att vi nödgades under natten den 23–24 ligga stilla vid Dalarö. Här möttes vi af befälhafvande amiralen Lagercrantz, som på konungens befallning med ångaren »Sköldmön» förde våra familjer oss till mötes. Den 24 kl. 8 f. m. lyfte Vega åter ankar för att långsamt ånga vidare förbi Vaxholm in till Stockholm. Vi mötte otaliga flaggprydda ångbåtar på vår väg, fullastade med bekanta och obekanta vänner, hvilka med jubelrop helsade Vega-männen välkomna till hemlandet. Ju närmare vi kommo Stockholm, dess större blef antalet af ångbåtar, hvilka, ordnade på tvenne led med Vega i spetsen, långsamt närmade sig hamnen. Lanternor i brokiga färger tändes på fartygen, fyrverkerier afbrändes och kanoners dån blandade sig med skallande hurrarop från tusentals åskådare. Sedan vi ytterligare vid Kastellholmen helsats med salut, fäldes ankaret på Stockholms ström kl. 10 e. m. Mälarens drottning hade för tillfället klädt sig i en högtidsskrud af oförliknelig prakt. Staden var illuminerad, i främsta rummet de byggnader, som omgåfvo hamnen. Särskildt hade hans maj:t konungen uppbjudit allt för att göra den af honom från första stunden så varmt omhuldade Vega-expeditionens mottagande så storartadt som möjligt. Hela kungliga slottet strålade vid vår ankomst i ett haf af ljus och lågor samt var prydt med sinnebilder och namnchiffer, hvarvid ej ens namnet på Vegas yngste matros blifvit bortglömdt. Från Logården hade en estrad blifvit uppförd till landstigningsplatsen. Här mottogos vi af Stockholms stadsfullmäktige, hvilkas ordförande, öfverståthållaren, med ett kort tal helsade oss välkomna, derpå fördes vi upp på slottet, der vi i närvaro af hennes maj:t drottningen, medlemmarne af det kongl. huset, statens och hofvets högste embetsmän m. fl. på det mest storslagna sätt i fosterlandets namn helsades välkomna af Sveriges konung, hvarjemte han till oss utdelade ytterligare vedermälen af sin nåd och sitt välbehag [143]. Det var ock på kongl. slottet, som festernas rad inleddes genom en stor gala-middag den 25 april, der konungen i några hugstora ord prisade Vegas bragd. Derpå följde fest på fest under flera veckors tid. Den 26 svenska segelsällskapets fest i Grand Hôtel, under presidium af amiral Lagercrantz. Bland närvarande må nämnas hans maj:t konungen, kronprinsen, prins Oscar, Oscar Dickson, sjöministern friherre von Otter m. fl. Om [bild] [bild] aftonen samma dag ett fackeltåg af eleverna vid Tekniska högskolan. – Den 27 gala-spektakel, till hvilket samtlige Vega-männen voro inbjudna. – Den 28 festsammanträde af vetenskaps-akademien, der en öfver Vega-färden präglad medalj utdelades, hvarpå följde en af akademien gifven middag på Hôtel Phœnix under kronprinsens presidium. – Den 30 april och 5 maj banketter af publicistklubben och sällskapet Idun, af sjöofficersällskapet för Vegas officerare och af Stockholms arbetareförening för dess manskap. – Den 7 och 8 maj festligheter i Upsala, hvilkas glanspunkt utgjordes af uppsluppna, qvickt och fyndigt uttänkta karnevalstillställningar, hvarvid vi mottogo skämtsamma adresser och hyllningar från fantastiskt utstyrda representanter af olika länders och tiders folk. Under denna tid mottogos dagligen lyckönskningsdeputationer, adresser och helsningstelegram, bland andra från Sveriges riksdag, Norges storting, Norges och Finlands förnämsta städer, från studentkårerna i Upsala och Helsingsfors, från geografiska sällskapet i S:t Petersburg, från qvinnor i nordliga Ryssland (adressen åtföljdes af en vacker lagerkrans i silfver) m. m. Med ett ord, festerna i Stockholm bildade glanspunkten i det märkliga och i festernas historia ensamt stående triumftåg, som vi gjort från Japan till Stockholm. Äfven sedan expeditionen upplösts i Stockholm, och Vega den 9 maj afseglat till Karlskrona och Göteborg, der hon åter öfvertogs af det fångstbolag, som förut egt henne, upprepades festerna i dessa städer. De vidtogo å nyo, då Vega-utställningen den 7 juli högtidligen öppnades af Hans Maj:t konungen i en af kongl. slottets flyglar, samt då jag några månader derefter besökte Berlin, S:t Petersburg och mitt gamla kära fädernehem Finland. Men jag kan ej trötta mina läsare med nya festförteckningar. Jag vill endast ännu en gång framföra mina kamraters och mina egna tacksägelser för all den hyllning och alla de ärebetygelser, som vi rönt så väl i främmande länder, som i den skandinaviska norden. Och till slut vill jag uttala min förhoppning, att det sätt, på hvilket underrättelsen om Vegas lyckliga färd mottagits i alla länder, måtte mana till nya fälttåg i forskningens tjenst, tills det sibiriska Ishafvets naturförhållanden blifvit fullständigt ut- redda, och tills de slöjor, som ännu hölja de ofantliga områdena af land och haf vid nord- och sydpolen, blifvit fullkomligt skingrade, tills menniskan ändtligen känner åtminstone hufvuddragen af hela den planet, som blifvit henne anvisad till boningsplats i verldsaltet. Sist en hjertlig tack till mina följeslagare under Vegas färd: Vegas utmärkte befälhafvare Louis Palander, dess vetenskapsmän och officerare, dess underbefäl och manskap! Utan deras mod och den hängifvenhet de visat för den uppgift, som förelåg oss, skulle nordostpassagen kanske ännu vänta på sin lösning.