FRU FASTA OCH PETTER NORD.

I.

Den lilla staden står för min tanke, vänlig
som ett hem. Den är så liten, att jag
kunde lära känna alla dess vinklar och vrår,
kunde bli vän med hvartenda barn och lära namnen
på alla hundarna. Den, som gick framåt
gatan, visste vid hvilket fönster han skulle lyfta
blicken för att få se ett vackert ansikte bakom
rutan, och den, som promenerade genom stadsparken,
kände noga till, när han skulle gå där för
att få råka den han ville råka.

De vackra rosorna i grannens trädgård väckte
ens stolthet, nära nog som om de stått i ens egen.
Skedde något, som var småaktigt eller simpelt,
blygdes man, som om det händt i ens egen familj,
men öfver det allra minsta äfventyr, öfver en
eldsvåda eller ett torgslagsmål bröstade man sig
och sade: »Se blott hvilket samhälle! Ske sådana
ting annorstädes? Hvilken underbar stad!»

Och i denna min älskade stad förändras
intet. Kommer jag åter dit en gång, skall jag
återfinna samma hus och bodar som jag känner
sedan gammalt, samma gropar i stenläggningen
skola bringa mig på fall, samma styfva lindhäckar,
samma rundklippta syrenbuskar skola fängsla min
beundrande blick. Åter skall jag se den gamle
rådmannen, som styr hela staden, komma vandrande
nedåt gatan med elefanttunga steg. Patriark
och försyn, hvilken trygghetskänsla är det ej
att veta dig vandra där! Och den döfve Halfvorson
skall alltjämt gå och gräfva i sin trädgård,
medan hans vattenklara ögon stirra och söka, som
ville de säga: »Allt, allt ha vi genomforskat, nu,
jord, skola vi borra oss ända in i ditt innersta.»

Men hvem som icke mer skall finnas kvar
där, det är den lille trinde Petter Nord. Den
lille värmländingen, ni vet, som stod i Halfvorsons
krambod, han, som roade kunderna med sina
små mekaniska uppfinningar och sina hvita möss.
Om honom är det en hel historia. Det finns en
historia att berätta om allt och alla i den staden.
Ingenstädes ske så förunderliga ting.

Han var en bondpojke, den lille Petter Nord.
Han var kortvuxen och trind, han var brunögd
och leende. Hans hår var blekare än björklöf om
hösten, kinderna voro röda och duniga. Och
från Värmland var han. Ingen, som såg honom,
kunde tro honom vara kommen från något annat
land. Med ypperliga egenskaper hade det förträffliga
hemlandet utrustat honom. Rask var han
i sina göromål, kvick i fingrarna, snabb i tungan,
redig i tanken. Och därtill en tok, en rent förflugen
tok, godmodig och stormodig, beskedlig
och stridslysten, nyfiken och sladderaktig. Den
galningen, han var ur stånd att visa mer vördnad
för en borgmästare än för en tiggare! Men hjärta
hade han, förälskad var han hvarannan dag, och
hela staden hade han till förtrogen.

Arbetet i boden skötte detta de rika gåfvornas
barn på något öfvernaturligt sätt. Kunderna
blefvo betjänade, allt under det att han matade de
hvita mössen. Pengar växlades och räknades, medan
han satte hjul på sina små själfgående vagnar.
Och medan han för kunderna berättade om sin
allra sista förälskelse, höll han ögonen på stopet,
i hvilket den bruna sirapen sakta ringlade ned.
Och det fägnade de beundrande åhörarna att se
honom plötsligt sätta åstad öfver disken och rusa
ut på gatan för att få sig en dust med en förbidrifvande
gatpojke, liksom att se honom med lugn
panna återvända för att knyta till knuten på ett
paket eller mäta färdigt ett stycke tyg.

Var det icke naturligt, att han skulle bli hela
stadens gunstling? Vi kände oss alla förpliktade
att handla nere hos Halfvorsons, sedan Petter
Nord kommit dit. Om det så var gamle rådmannen
själf, så var han stolt, när Petter Nord
tog honom med sig in i en mörk vrå och visade
honom burarna med de hvita mössen. Det var
oro och spänning med att visa råttorna, ty Halfvorson
hade förbjudit honom att ha dem i
boden.

Men så kom i den ljusnande februari ett par
mörka dagar med disigt töväder. Petter Nord
blef med ens allvarlig och tyst. Han lät de hvita
mössen bita i sina ståltrådsburar utan att mata
dem. Han skötte sina sysslor oklanderligt. Han
slogs ej med gatpojkarna. Kunde då ej Petter
Nord tåla, att vintern slagit om?

Ånej, saken var den, att han hittat en femtikronsedel
uppe på en af hyllorna. Han hade
trott, att den blifvit uppslängd med ett tygstycke,
och helt oförmärkt hade han stoppat in den under
en packe randig domestik, som var omodern
då och aldrig togs ned från hyllorna.

Gossen gick och bar på en stor vrede mot
Halfvorson. Denne hade slagit ihjäl en hel råttfamilj
för honom, och nu ämnade han hämnas.
Ännu såg han för sina ögon den hvita modern
midt ibland sina hjälplösa ungar. Hon hade ej
gjort ett enda försök att fly, utan legat kvar på
sin plats i orubbligt hjältemod, stirrande med röda,
brinnande ögon på den hjärtlöse mördaren. Förtjänade
då icke denne en liten stund af ängslan?
Petter Nord ville se honom komma dödsblek ut
från kontoret och börja söka efter femtikronan.
Han ville se samma ångest i hans vattenklara ögon,
som han sett i den hvita råttans granatröda. Handelsmannen
skulle få söka, han skulle få vända
upp och ned på hela boden, innan Petter Nord
lät honom finna sedeln.

Men femtikronan fick ligga på sitt gömställe
hela dagen, utan att någon frågade efter den. Den
var helt ny, mångfärgad och lysande och hade
stora femtital i alla hörnen. När Petter Nord var
ensam i boden, reste han en stege mot hyllorna
och klef upp till domestikpacken. Så tog han
fram femtikronan, vecklade ut den och beundrade
dess skönhet.

Midt under den ifrigaste handeln kunde han
bli ängslig öfver att något skulle ha händt femtikronan.
Då låtsade han söka något på hyllan och
famlade in under domestikpacken, tills han kände
den glatta sedeln frasa under sina fingrar.

Den sedeln hade med ens fått en öfvernaturlig
makt öfver honom. Månne det inte var något
lefvande i den? De af breda ringar omgifna femtitalen
voro som sugande ögon. Gossen kysste
dem alla och hviskade: »Sådana som du ville jag
ha många, förfärligt många.»

Han började göra sig allehanda tankar om
sedeln, och därom att Halfvorson ej frågade efter
den. Kanske den ej var Halfvorsons? Kanske
den legat långa tider i kramboden? Kanske den
ej längre hade någon ägare?

Tankar smitta. – Vid kvällsbordet hade Halfvorson
börjat tala om penningar och penningmänniskor.
Han berättade för Petter Nord om
alla de fattiga pojkar, som samlat sig rikedom.
Han började med Whittington och slutade med
Astor och Jay Gould. Halfvorson kände allas deras
historia, han visste hur de sträfvat och försakat,
hvad de uppfunnit och vågat. Han blef vältalig,
då han kom in på sådant. Han genomlefde de
unga penningmänniskornas lidanden, han följde
dem i framgången, han jublade vid deras seger.
Petter Nord hörde på alldeles förtrollad.

Halfvorson var fullkomligt döf, men detta utgjorde
intet hinder för samtal, ty han såg på ens
läppar allt hvad man sade. Däremot kunde han
ej höra sin egen röst. Denna rullade därför fram
så underligt entonig som bruset af ett fjärran
vattenfall. Men det underliga sättet att tala gjorde,
att allt han sade bet sig fast i öronen, så att man
ej kunde bli fri från det på många dagar. Den
stackars Petter Nord!

»Hvad som nödvändigt behöfs för att bli rik»,
sade Halfvorson, »det är grundplåten. Men den
kan ej förtjänas. Märk, att de alla ha hittat den
på gatan eller funnit den mellan fodret och yttertyget
på en rock, som de köpt på pantauktion, eller att
den vunnits på spel eller gifvits dem som allmosa
af en skön och barmhärtig dam. Men sedan de
väl funnit detta välsignade mynt, har allt lyckats
dem. Guldströmmen vällde fram ur det som ur
en källa. Det första, som behöfs, Petter Nord,
det är grundplåten.»

Halfvorsons röst ljöd allt dofvare och dofvare.
Den unge Petter Nord satt i ett slags domning
och såg idel penningar framför sig. Öfver matbordets
duk lägrade sig högar af dukater, golfvet
svallade hvitt af silfver, och de smutsiga tapeternas
orediga mönster förvandlades till banksedlar, stora
som näsdukar. Men midt för hans ögon fladdrade
femtital, omgifna af breda ringar, och lockade
honom som de skönaste ögon. »Hvem kan veta»,
logo ögonen, »kanske femtikronan uppe på hyllan
är en sådan där grundplåt?»

»Märk nu väl», sade Halfvorson, »att näst
grundplåten äro två ting nödvändiga för dem, som
vilja nå höjderna. Arbete, järnhårdt arbete, Petter
Nord, heter det ena; och det andra heter försakelse.
Försakelse af lek och kärlek, af prat och
skratt, af morgonsömnen och skymningspromenaden.
I sanning, i sanning, två ting äro nödvändiga
för den, som vill vinna lyckan. Arbete heter
det ena, och det andra försakelse.»

Petter Nord såg ut, som om han ville gråta.
Visst ville han bli rik, visst ville han bli lycklig,
men lyckan skulle ej komma så där ängsligt och
surt förvärfvad. Lyckan skulle komma alldeles af sig
själf, hon. Bäst som Petter Nord slogs med gatpojkarna,
skulle den ädla damen hejda sin karm vid
butikdörren och inbjuda värmlandspojken till platsen
vid sin sida. Men nu rullade Halfvorsons
röst alltjämt i hans öron. Hela hans hjärna blef
full af den. Han trodde intet annat, visste intet
annat. Arbete och försakelse, arbete och försakelse,
det var lifvet och lifvets mål. Han begärde
intet annat, tordes ej tro, att han någonsin
önskat något annat.

Nästa dag vågade han ej kyssa femtikronan,
tordes inte en gång se på den. Han var tyst och
förstämd, ordentlig och flitig. Alla sina sysslor
skötte han så oklanderligt, att hvar och en kunde
förstå, att det var något på tok med honom.
Gamle rådmannen blef bekymrad för gossen och
gjorde hvad han kunde för att trösta honom.

»Har Petter Nord ämnat sig upp på fastlagsbal
en i kväll?» frågade gubben. »Jaså, det har
han inte. Ja, då bjuder jag Petter Nord. Och
låt se, att han kommer, annars talar jag om för
Halfvorson hvar han har sina råttburar.»

Petter Nord suckade och lofvade att gå på
balen.

Fastlagsbalen, tänk att Petter Nord skulle på
Fastlagsbal! Petter Nord skulle få se alla stadens
vackra damer, fina, hvitklädda, blomstersmyckade.
Men Petter Nord skulle naturligtvis icke få dansa
med en enda af dem. Nå, det var också det
samma. Han var inte i lynne att dansa.

På balen stod han och hängde i en dörr och
tog inte ett steg till dans. Några hade försökt
att få upp honom i dansen, men han hade varit
ståndaktig och sagt nej. Han kunde icke de här
danserna. Icke heller ville någon af de där fina
damerna dansa med honom. Han var alltför ringa
för dem.

Men bäst han stod där, började det tindra
och lysa i hans ögon, och han kände glädjen glida
fram genom lederna. Det kom sig af dansmusiken,
det kom sig af blomdoften, det kom sig af alla
de vackra ansikten han hade framför sig. Efter
bara en liten stund var han så tindrande glad, att
om glädjen vore eld, skulle det stått höga lågor
om honom. Och om kärleken vore det, som
många säga att den är, så skulle det ej gått bättre.
Han var alltid kär i någon vacker flicka, men
hittills bara i en i sänder. Men när han nu såg
alla dessa vackra damer på en gång, var det inte
längre en ensam brasa, som förhärjade det sextonåriga
hjärtat, det var en hel skogsbrand.

Ibland såg han ned på sina stöflar, som alls
ej voro några balskor. Men så han skulle kunnat
stampa takt med de breda klackarna och snurrat
rundt på de tjocka sulorna! Det var något som
ryckte och slet i honom och ville slänga honom
framåt golfvet som en piskad boll. Han stod
emot än så länge, fast rörelsen inom honom blef
allt starkare, ju längre det led med natten. Han
blef yr och lifsvarm. Hejsan, han var inte längre
den fattige Petter Nord! Han var den unga
hvirfvelvinden, som lyfter hafvet och vräker omkull
skogen.

Rätt som det var spelades där upp en hambopolska.
Bondgossen blef rent utom sig. Han
tyckte det ljöd som polska, som värmlandspolska.

I ett nu klef Petter Nord fram på dansgolfvet.
Alla herremansfasoner voro glidna af honom.
Han var icke längre på rådstugubal, utan hemma
på logen på midsommardans. Han gick fram,
krokig i knäna, med hufvudet neddraget mellan
axlarna. Utan att bjuda upp slog han armarna
om lifvet på en dam och ryckte henne med sig.
Och så började han dansa polska.

Flickan följde honom, halft motvilligt, nästan
släpad. Hon var i otakt, hon visste ej hvad detta
var för en dans, men plötsligt gick allt af sig själft.
Dansens hemlighet uppenbarades för henne. Polskan
bar henne, lyfte henne, hon fick vingar på
fötterna, hon blef lätt som luft. Hon tyckte, att
hon flög fram.

Ty värmlandspolskan är den underbaraste dans.
Den omskapar jordens tungfotade söner. Ljudlöst
sväfva de på tumstjocka sulor fram öfver ohyflade
loggolf. De hvirfla omkring, lätta som löf i höststorm.
Den är mjuk, snabb, tyst, glidande. Dess
ädla, måttfulla rörelser frigöra kropparna och låta
dem känna sig lätta, spänstiga, sväfvande.

Medan Petter Nord dansade sin hemlandsdans,
blef det stilla i balsalen. I början skrattade
man, men så gick det upp för alla, att detta var
dans. Detta bortsväfvande i jämna, snabba hvirflar,
det var sannerligen dans, om något.

Så märkte Petter Nord midt under yrseln, att
rundt omkring honom rådde en underlig stillhet.
Han stannade tvärt och strök sig öfver pannan.
Intet svart loggolf, inga löfklädda väggar, ingen
ljusblå sommarnatt, ingen munter bondtös fanns
det i den verklighet han skådade in i. Han blygdes
och ville smyga sig bort.

Men han var redan omringad, bestormad.
De unga damerna trängdes omkring krambodgossen
och ropade: »Dansa med oss, dansa med
oss!»

De ville lära sig polska. Alla ville lära sig
dansa polska. Balen blef ryckt ur sin gång och
kom att likna en dansskola. Alla försäkrade, att
de ej förr vetat hvad det var att dansa. Och
Petter Nord vardt en stor man den kvällen.

Han måste dansa med alla de fina damerna,
och de voro öfvermåttan vänliga mot honom.
Han var bara en pojke, och en så munter tok
för resten. Ingen kunde låta bli att skämma bort
honom.

Då kände Petter Nord, att detta var lyckan.
Att vara damernas gunstling, att våga tala till dem,
att vara midt uppe i ljusskenet, i rörelsen, att bli
firad, bortklemad, visst var detta lyckan.

Då balen tog slut, var han för lycklig att
vara sorgsen ens öfver detta. Han behöfde komma
hem för att i stillhet få tänka öfver det, som skett
med honom i kväll. –

Halfvorson var ogift, men han hade i huset
en brorsdotter, som arbetade på kontoret. Hon
var fattig och beroende af Halfvorson, men hon
visade sig ganska högdragen både mot denne och
Petter Nord. Hon hade många vänner bland de
anseddare i staden och blef bjuden i familjer, dit
Halfvorson aldrig fick komma. Hon och Petter
Nord hade sällskap hem från balen.

»Vet Nord», frågade Edith Halfvorson, »att
Halfvorson snart blir åtalad för olaga brännvinshandel.
Nord kan gärna säga mig hur det är
med den saken.»

»Det är ingenting, som är lönt för dem att
bråka om», sade Petter Nord.

Edith suckade. »Naturligtvis är det något.
Och det blir rättegång och böter och skam utan
ände. Jag skulle önska, att jag riktigt visste hur
det är.»

»Det är nog bäst att ingenting veta», sade
Petter Nord.

»Jag vill komma mig upp, jag, ser Nord»,
fortsatte Edith, »och jag ville dra upp Halfvorson
med, men han dimper alltid ned för mig igen.
Och rätt som det är, gör han något, så att jag
blir omöjlig, jag med. Jag ser på honom nu, att
han har något för sig. Vet inte Petter Nord hvad
det är? Det vore godt att veta.»

»Nej», sade Petter Nord, och inte ett ord
mer gitte han säga. Var det mänskligt att tala
om sådant med honom, som kom från sin första bal.

Innanför boden fanns en liten skrubb för bodpojken.
Där satt Petter Nord från i dag och gick
till rätta med Petter Nord från i går. Så blek
och feg den lymmeln såg ut. Nu fick han veta
hvad han gick för. Tjuf och girigbuk. Kunde
han sitt sjunde bud? Med rätta borde han ha
tjugu par spö. Det borde han.

Gud vare tackad och lofvad, som låtit honom
komma på balen och få ett nytt sinne. Usch, så
fult det varit inom honom, men nu var allt annorlunda.
Som om rikedomen vore värd, att man
offrade samvete och själafrid för dess skull! Som
om den vore värd så mycket som en hvit mus,
om man ej fick vara glad på samma gång! Han
slog ihop händerna och ropade jublande, att han
var fri, fri, fri! Inte en längtan efter att äga femtikronan
fanns i hans själ. Så godt det var att
vara lycklig!

Då han lagt sig, tänkte han på att han skulle
visa Halfvorson femtikronan tidigt nästa morgon.
Sedan blef han orolig för att handelsmannen
kunde komma in i boden före honom nästa dag,
söka efter sedeln och finna den. Då skulle han
väl tro, att Petter Nord gömt den för att behålla
den. Den tanken lämnade honom ingen ro. Han
försökte få bort den, men det lyckades ej. Han
kunde ej somna. Då steg han upp, smög sig ut
i boden och famlade reda på femtikronan. Sedan
somnade han godt med sedeln under hufvudgärden.

En timme senare väcktes han. Ett skarpt
ljussken slog honom i ögonen, en hand famlade
under hans hufvudkudde, och en mullrande röst
grälade och svor.

Innan gossen var fullt vaken, hade Halfvorson
redan sedeln i handen och visade den för två
kvinnor, som stodo i dörren till skrubben. »Ser
ni, att jag hade rätt», sade Halfvorson. »Ser ni,
att det lönade sig för mig att köra upp er och få
vittnen på honom! Ser ni, att han är en tjuf?»

»Nej, nej, nej», skrek den stackars Petter
Nord. »Jag ville inte stjäla. Jag bara gömde
sedeln.»

Halfvorson hörde ju ingenting. De båda kvinnorna
stodo med ryggen åt skrubben, liksom beslutna
att hvarken höra eller se.

Petter Nord satt i sängen. Han såg med ens
ömkligen svag och liten ut. Tårarna strömmade.
Han jämrade sig högt.

»Farbror», sade Edith, »han tjuter.»

»Låt honom tjuta», sade Halfvorson, »låt honom
tjuta!» Och han gick fram och såg på gossen.
»Kan nog tro, att du tjuter otroligt», sade
han, »men det tar inte på mig.»

»Oj, oj», ropade Petter Nord, »jag är ingen
tjuf. Jag gömde sedeln för roskull – för att reta
er. Jag ville straffa er för råttorna. Jag är ingen
tjuf. Kan ingen höra mig. Jag är ingen tjuf.»

»Farbror», sade Edith, »har du pinat honom
nog nu, så kanske vi få gå och lägga oss?»

»Jag kan nog tro, att det låter ohyggligt»,
sade Halfvorson, »men det kan inte hjälpas.» Han
var munter, riktigt uppspelt. »Jag har haft ögonen
på dig länge, du», sade han till gossen. »Alltid
hade du något att sticka undan, då jag kom in i
boden. Men nu är du fast. Nu har jag vittnen
på dig, och nu går jag efter fiskalen.»

Pojken satte i med ett skärande skri. »Kan
ingen hjälpa mig, kan ingen hjälpa mig?» ropade
han. Men så var Halfvorson borta, och madamen,
som förestod huset, kom fram till honom.

»Upp och kläd på sig, Petter Nord! Halfvorson
har gått efter fiskalen, och under tiden
kan han löpa sin kos. Fröken kan gå ut i köket
och skaffa honom litet i matsäcken. Jag skall
plocka ihop hans saker.»

Den förfärliga gråten upphörde genast. Efter
en kort stund af brådska var gossen färdig. Han
kysste de båda kvinnorna på hand, ödmjukt som
en piskad hund. Och så sprang han.

De stodo i dörren och sågo efter honom.
Då han var borta, drogo de en suck af lättnad.

»Hvad skall Halfvorson nu säga?» sade Edith.

»Han blir nog nöjd», svarade hushållerskan.
»Han har väl lagt ut pengarna för pojken, tänker
jag. Han ville nog bara bli af med honom.»

»Hvarför då? Den gossen var ju den bästa
vi haft i boden på många år.»

»Han ville väl inte ha honom till vittne i
brännvinssaken.» –

Edith stod tyst och andades häftigt. »Det är
så nedrigt, så nedrigt», mumlade hon. Hon knöt
näfven mot kontoret och mot den lilla rutan på
dörren, genom hvilken Halfvorson kunde se in i
boden. Hon kunde ha lust, hon med, att fly ut
i världen från all denna uselhet.

Hon hörde ett buller långt inne i boden.
Hon lyssnade, gick närmare, letade sig fram efter
ljudet och fann ändtligen bakom en silltunna buren
med Petter Nords hvita möss.

Hon tog upp den, satte den på disken och
öppnade burluckan. Mus efter mus ilade ut och
försvann bakom lådor och burkar.

»Måtte ni trifvas och förökas», sade Edith,
»låt se att ni gör skada och hämnas er husbonde!»

________

II.

Den lilla staden låg vänlig och nöjd under
sitt röda berg. Den var så inbäddad i grönska,
att nätt och jämt kyrktornet stack upp därur.
Trädgård vid trädgård trängde sig på smala terrasser
uppåt branterna, och då de ej kunde komma
längre åt detta håll, störtade de med buskar och
träd tvärt öfver gatan och utbredde sig mellan de
glesa gårdarna och på den smala jordremsan nedom
dem, tills de hejdades af den breda älfven.

Det var alldeles tyst och stilla i staden. Där
sågs inte en människa, bara träd och buskar samt
ett och annat hus. Det enda buller som förnams
var klotens rullande på kägelbanan, och det lät
som en aflägsen åska en sommardag. Det hörde
med till tystnaden.

Men nu gnisslade torgets ojämna stenläggning
under järnskodda klackar. Ljudet af grofva röster
dånade mot rådstugans och kyrkans väggar, återkastades
från berget och ilade ohejdadt nedåt den
långa gatan. Fyra vandrare störde förmiddagslugnet.

Ack, den ljufva tystnaden, den årslånga helgdagsfriden!
Hvad de förfärades! Man kunde liksom
förnimma hur de gåfvo sig på flykt uppåt
bergstigarna.

En af de bullrande, som bröto in i småstaden,
var Petter Nord, värmlandspojken, som för sex
år sedan rymde från staden, anklagad för stöld.
De som följde honom voro tre sjåare från den
stora handelsstaden, som ligger bara ett par mil
därifrån.

Hur hade det då gått den lille Petter Nord? Väl
hade det gått honom. Han hade fått en den allra
förnuftigaste vän och ledsagare.

Då han sprang bort från småstaden i den
mörka, regntunga februarimorgonen, sjödo och
brusade polskmelodierna i hans öron. Och en
af dem var ihärdigare än alla andra. Det var den
de alla sjungit under den stora ringdansen.

Nu är det jul igen,
Nu är det jul igen,
Och efter jul så kommer påska,
Och det är inte sant,
Och det är inte sant,
Ty efter jul så ha vi fasta.

Detta hörde den lille flyktingen så tydligt, så
tydligt. Och så trängde den visdom, som gömmes
i den gamla ringdansen, in i den lille njutningslystne
värmlandspojken, trängde in i hvarje
fiber, blandade sig i hvarje bloddroppe, sög sig
in i hjärna och märg. Så är det, så är meningen.
Mellan jul och påsk, mellan födelsens och dödens
fester kommer lifvets fasta. Af lifvet skall man
ingenting begära, det är en stackars fattig fasta.
Man skall aldrig tro det, hur det än förställer sig.
Nästa ögonblick är det åter grått och fult. Rår
inte för det, stackare, kan inte bättre!

Och Petter Nord kände sig nästan stolt öfver
att hafva aflurat lifvet dess djupaste hemlighet.

Så tyckte han sig se den gulbleka fru Fasta
smyga fram öfver jorden i tiggarskepnad med fastlagsris
i handen. Och han hörde hur hon gnisslade
åt honom: »Du har velat fira glädjens och
det lustiga lynnets fest midt under den fastetid,
som kallas lifvet. Därför skall det öfvergå dig
skam och nesa, ända tills du bättrar dig.»

Men han hade bättrat sig, och fru Fasta hade
beskyddat honom. Han hade aldrig behöft rymma
längre än till den stora handelsstaden, ty han blef
aldrig efterspanad. Och i dess arbetarkvarter hade
fru Fasta sin trygga bostad. Petter Nord blef
arbetare på en mekanisk verkstad. Han blef stark
och energisk. Han blef allvarsam och sparsam.
Han hade fina söndagskläder, han skaffade sig litet
kunskaper, lånade böcker och gick på föreläsningar.
Egentligen var det ingenting mer igen af den lille
Petter Nord än det blekhvita håret och de bruna
ögonen.

Den där natten hade bräckt något hos honom,
och det tunga arbetet på verkstaden gjorde bräckan
allt större, så att den tokige värmländingen
alldeles krupit ut genom den. Han pratade inte
tok mer, ty på verkstaden var det förbjudet att
tala, och däraf kom han i tigarevanor. Han gjorde
inga uppfinningar mer, ty sedan han skulle sköta
fjädrar och hjul på allvar, var det ingenting roligt
med dem längre. Han förälskade sig ej, ty han
kunde ej bli intresserad af arbetarkvarterets kvinnor,
sedan han lärt känna småstadens skönheter.
Han hade inga råttor, inga ekorrar, alls intet att
leka med. Han hade inte tid, han förstod att
sådant bara var onyttigt, och han tänkte med förfäran
på den tid, då han ännu slogs med gatpojkar.

Petter Nord trodde icke, att lifvet kunde vara
annat än grått, grått, grått. Petter Nord hade
alltid tråkigt, men han var så van därvid, att han
ej märkte det själf. Petter Nord var stolt öfver
sig själf, därför att han blifvit så dygdig. Han
räknade sin upprättelse från den natt, då glädjen
svek honom och fru Fasta blef hans ledsagerska
och vän.

Men hur kunde den dygdige Petter Nord
komma till småstaden midt på en arbetsdag, åtföljd
af tre sjåare, som voro sluskiga och försupna?

Han hade ändå alltid varit en god gosse, den
stackars Petter Nord. Och de där tre sjåarna
hade han alltid sökt hjälpa, så godt han kunnat,
fastän han föraktat dem. Han hade kommit med
ved till deras eländiga kyffe, då vintern var som
hårdast, och han hade lappat och lagat deras kläder.
De där karlarna höllo ihop som bröder,
mest därför att de hette Petter alla tre. Det namnet
enade dem vida mer, än om de varit födda
syskon. Och nu tålde de för detta samma namnets
skull, att gossen gjorde dem väntjänster, och
när de om kvällarna fått sin »gök» i ordning och
intagit bekväma ställningar på trästolarna, undfägnade
de honom, som satt och stoppade de storgrinande
hålen på deras strumpor, med galghumor
och äfventyrliga lögner. Det tyckte Petter Nord
om, fast han ej ville erkänna det. De där karlarna
voro nu för honom nära nog detsamma som råttorna
varit förr i världen.

Nu hände sig, att dessa sjåare fingo höra en
del skvaller från småstaden. Och efter sex års
förlopp bragte de till Petter Nord underrättelse
om att Halfvorson lagt ut femtikronan för honom
för att göra honom omöjlig som vittne. Och
deras mening var, att Petter Nord borde draga
upp till småstaden och ge Halfvorson stryk.

Men Petter Nord var klok och besinningsfull
och utrustad med denna världens visdom. Han
ville alls icke inlåta sig på något dylikt.

Pettrarna spridde ut historien i hela arbetarkvarteret.
Alla människor sade till Petter Nord:
»Gå dit upp och ge Halfvorson stryk, så kommer
du i häkte, och det blir rättegång, och saken kommer
i tidningarna, och karlen blir utskämd öfver
hela landet.»

Men Petter Nord ville inte. Det kunde nog
vara roligt, men hämnd är ett dyrt nöje, och
Petter Nord visste, att lifvet är fattigt. Lifvet har
inte råd med dylika förlustelser.

Då hade de tre sjåarna kommit till honom
tidigt en morgon och sagt, att nu ville de gå i
hans ställe och klå upp Halfvorson, »för att rättvisan
skulle bli gjord på jorden», som de sade.

Och så hade Petter Nord lofvat att slå ihjäl
dem alla tre, om de ginge ett steg på vägen till
småstaden.

Då höll en af dem, som var liten och kort
och hette Långe-Petter, ett tal för Petter Nord.

»Denna jorden», sade han, »är ett äpple, som
hänger på en tråd öfver en eld för att stekas.
Med elden menar jag det ondas rike, Petter Nord,
och äpplet måste hänga nära elden för att bli sött
och mört, men om tråden brister och äpplet ramlar
ned i elden, så blir det fördärfvadt. Därför
är det mycket viktigt med tråden, Petter Nord.
Förstår du hvad som menas med tråden?»

»Jag gissar det måtte vara en ståltrådslina»,
sade Petter Nord.

»Med tråden menar jag rättvisan», sade Långe-
Petter med mörkt allvar. »Om ej rättvisan sker
på jorden, så ramlar alltsammans ned i elden.
Därför får ej hämnaren undandraga sig att straffa,
eller om han ej vill, måste andra gå.»

»Det blir sista gången jag bjuder någon af
er på ’gök’», sade Petter Nord, alldeles oberörd
af talet.

»Ja, det hjälper inte», sade Långe-Petter, »rättvisan
måste ske.»

»Vi göra det inte för att få tack af dig, utan
för att det ärliga Petternamnet ej skall komma i
vanrykte», sade den, som hette Rulle-Petter och
som var lång och vresig.

»Jaså, det namnet är så högt aktadt», sade
Petter Nord försmädligt.

»Ja, och det är kitsligt, att de nu börja prata
om allestädes på krogarna, att du väl ämnat stjäla
femtikronan, eftersom du ej vill ha köpmannen
straffad.»

Det ordet bet djupt. Petter Nord rusade upp
och sade, att nu ville han gå och piska upp köpmannen.

»Ja, vi följa väl med och hjälpa till», sade
sjåarna.

Och så drogo de, fyra man högt, upp till
småstaden. I början var Petter Nord butter och
oblid samt mycket mer ond på sina vänner än
på sin fiende. Men när han kom på älfbron och
såg staden, blef han alldeles förvandlad. Det var
som om han där mött en liten gråtande flykting
och krupit in i denne. Och allt som han blef
hemmastadd i den gamle Petter Nord, märkte han
hvilken blodig oförrätt köpmannen gjort honom.
Icke nog därmed att han velat fresta honom och
fördärfva honom, utan det värsta var, att han drifvit
honom bort ur denna stad, där Petter Nord
skulle fått förbli Petter Nord i alla sina lifsdagar.
Å, så roligt han haft i de dagarna, hvad han varit
glad och lustig, hvad hjärtat stått öppet, så vacker
världen varit! Herre Gud, om han bara fått
fortsätta att lefva här! Och han tänkte på sig
själf, sådan han nu var – tystlåten och tråkig,
allvarlig och arbetsam – alldeles som på en förlorad
människa.

Nu blef han sjudande vred på Halfvorson, och
i stället för att som förut gå efter kamraterna, sköt
han förbi dem.

Men sjåarna, som voro komna inte bara för
att straffa Halfvorson, utan för att lössläppa sin
vrede, visste knappt hvad de skulle taga sig till.
Här var ingenting att göra för en retad man.
Inte en hund fanns det att jaga, inte en gatsopare
att börja gräl med, inte en fin herre att kasta
ett glåpord åt.

Det var ej långt lidet på året, blott så långt
att våren höll på att öfvergå till sommar. Det
var i körsbärsblommornas och häggblommornas
hvita tid, då syrenklasar pryda höga, rundklippta
buskar och då äppleblommorna dofta. Dessa män,
som direkt från gata och kaj kommit in i blommornas
rike, erforo en besynnerlig verkan däraf.
Tre par näfvar, som hittills hållits resolut knutna,
sänktes, och tre par klackar dundrade litet mindre
mot stenläggningen.

Från torget sågo de en stig, som slingrade
fram uppe i bergen. Utmed densamma växte unga
körsbärsträd, som bildade bågar och hvalf med
sina hvita kronor. Hvalfven voro sväfvande lätta,
och grenarna orimligt svaga, alltsammans spädt,
fint och barnsligt.

Denna körsbärsväg drog ovillkorligen männens
blickar till sig. Hvad var detta för en opraktisk
håla, där man planterade körsbärsträd, där
hvem som helst kunde taga bort bären. De tre
Pettrarna hade förut betraktat den som ett orättfärdighetens
fäste, fullt af grymhet och tyranni.
Nu började de skratta åt den och smått förakta den.

Men den fjärde i laget han skrattade ej. Hans
hämndlystnad sjöd allt vildare, ty han kände, att
detta var staden, där han borde hafva bott och
verkat. Det var hans förlorade paradis, detta.
Och utan att fråga efter de andra, gick han raskt
uppåt gatan.

De följde efter, och då de märkte, att här
fanns endast en gata, och då de utmed denna
sågo endast blommor och åter blommor, växte
deras förakt och deras godlynthet. Det var kanske
första gången i sitt lif de fäst uppmärksamhet vid
blommor, men här kunde de ej annat, ty syrenklasarna
sopade mössorna af dem, och körbärsblommornas
blad regnade ned öfver dem.

»Hvad tror ni det bor för slags folk i den
här staden?» sade Långe-Petter eftersinnande.

»Bin», svarade genast Träsko-Petter, som fått
sitt namn däraf att han en gång bott i samma
hus som en träskomakare.

Naturligtvis fingo de småningom se några
människor. I fönstren bakom klara rutor och
hvita gardiner syntes några vackra, unga ansikten,
och de sågo barn leka på terrasserna. Men intet
buller störde tystnaden. Det föreföll dem, som
om ej själfva domsbasunen skulle kunna få staden
att vakna. Hvad skulle de taga sig till med en
sådan stad!

De gingo in i en bod och köpte öl. Där
ställde de med hemsk röst flera frågor till handelsmannen.
De frågade om brandkåren hade
sina sprutor i ordning och undrade om det fanns
kläpp i kyrkklockan, ifall det skulle bli fråga om
klämtning.

Sedan drucko de ur ölet ute på gatan och
kastade flaskorna ifrån sig. Ett, tu, tre, alla flaskorna
i samma knut, dunder och brak, och alla
skärfvorna flögo dem om öronen. Kantänka, det
gjorde godt med litet oväsen!

De hörde bakom sig steg, verkliga steg, röster,
hårda, tydliga röster, skratt, mycket skratt och
därtill ett slamrande som af metall. De studsade
och drogo sig undan i en port. Det lät som ett
helt kompani.

Det var det ock, men af unga jäntor. Stadens
jungfrur drogo i samlad trupp ut på komarkerna
för att mjölka.

Detta gjorde det starkaste intryck på dessa
storstadsmän, dessa världsmedborgare. Stadsjungfrur
med mjölkflaskor! Det var nästan rörande!

De trädde helt plötsligt fram ur sitt porthvalf
och sade »Buh!»

Hela jänttruppen skingrades i ett ögonblick.
Flickorna skreko och sprungo. Kjolarna fladdrade,
hufvuddukarna lossnade, mjölkflaskorna ramlade i
gatan.

Och på samma gång förnams längs hela gatan
dofva ljud af portar och dörrar, som slogos igen,
af krokar och klinkor och reglar.

Längre nedåt gatan stod en stor lind, och
därunder satt en gammal gumma vid ett bord med
karameller och tunnrån. Hon rörde sig ej, hon såg
sig ej om, hon bara satt stilla. Sof gjorde hon
ej heller.

»Hon är af trä», sade Träsko-Petter.

»Nej af ler», sade Rulle-Petter.

De gingo i bredd alla tre. Midt framför gumman
började de vingla. Det bar af mot henne.
Skifvan fick en törn. Och gumman tog till att
gräla.

»Hvarken trä eller ler», sade de, »etter, idel
etter.»

Under hela tiden hade Petter Nord ej frågat
efter dem, men nu voro de ändtligen midt för
Halfvorsons, och där inväntade han dem.

»Det kan väl inte nekas, att det här är min
affär», sade han stolt och pekade mot boden.
»Nu vill jag gå in ensam och göra upp den. Går
det inte för mig, så må ni försöka.»

De nickade. »Gå du bara, Petter Nord! Vi
ska vänta här utanför.»

Petter Nord gick in, fann en ung man ensam
i boden och frågade efter Halfvorson. Han fick
genast veta, att denne var bortrest. Han gaf sig
i samspråk med bodbetjänten och erhöll en god
del underrättelser om dennes husbonde.

Halfvorson hade aldrig blifvit åtalad för brännvinshandeln.
Hur han burit sig åt med Petter
Nord visste hvar man, men ingen talade nu mera
om den saken. Halfvorson hade kommit sig upp,
och nu var han ej så farlig längre. Han var ej
omänsklig mot fordringsägare och hade upphört
att ligga i försåt för bodpojken. På de allra sista
åren hade han slagit sig på trädgårdsskötsel. Han
hade anlagt en trädgård rundt om huset i staden
och en köksträdgård ute vid tullen. Nu arbetade
han så ifrigt i sina trädgårdar, att han knappast
tänkte på att samla pengar.

Petter Nord kände ett styng i hjärtat. Naturligtvis
var mannen god. Han hade fått stanna i
paradiset. Naturligtvis blef man god af att bo här.

Edith Halfvorson var kvar hos farbrodern,
men hon var sjuk nu för tiden. Hennes bröst
var svagt, sedan hon haft lunginflammation i
vintras.

Medan Petter Nord fick höra detta och ännu
mer, stodo de tre karlarna utanför och väntade.

I Halfvorsons skuggfattiga trädgård hade en
löfsal af björk blifvit uppsatt, för att Edith skulle
kunna vistas där under de vackra, varma vårdagarna.
Det gick långsamt för henne att samla
krafter, men numera var det ingen fara för lifvet.

Med somliga är det så, att man skulle tro,
att de ej gitte lefva. Vid första sjukdom, som
träffar dem, lägga de sig ned att dö. Halfvorsons
brorsdotter var för längesedan trött vid allt, vid
kontoret, vid den lilla skumma boden, vid penningförvärfvet.
Då hon var sjutton år, var det
henne en eggelse att tillkämpa sig ett umgänge
och en god vänkrets. Sedan tog hon sig för med
att försöka hålla Halfvorson på dygdens väg, men
nu var allt uppnådt. Ingen möjlighet såg hon att
komma ut ur småstadslifvets enahanda. Hon
kunde gärna dö.

Hon var en af de spänstiga, en af stålfjädersnaturerna.
Idel nerver och lifaktighet, då något
tryckte och plågade henne. Hur hon arbetat med
list och förställning, med kvinnlig godhet och
kvinnligt trots, innan hon fått sin farbror därhän,
att han förstod, att några Petter-Nord-historier ej
mer skulle ifrågakomma! Men nu var han tam
och kufvad, och hon hade ingenting mer, som
intresserade henne. Ja, och nu skulle hon ändå
icke dö! Hon låg och tänkte på hvad hon skulle
taga sig till, då hon blef frisk.

Plötsligt spratt hon till vid att någon mycket
högt sade, att han ensam ville göra upp med
Halfvorson. Och så svarade en annan: »Gå du
bara, Petter Nord!»

Men Petter Nord var ju det förfärligaste, det
olycksaligaste namn i världen. Det betydde ju
ett uppväckande af alla de gamla fasligheterna.
Edith reste sig skälfvande, och just då kommo
tre ruskiga varelser fram om hörnet och ställde
sig att stirra på henne. Det var bara ett lågt
staket och en tunn häck mellan henne och gatan.

Edith var ensam. Jungfrurna hade gått för
att mjölka, och Halfvorson arbetade i sin trädgård
ute vid tullen, fast han bedt bodpojken säga, att
han var bortrest, ty han skämdes för sin trädgårdsmästarvurm.
Edith blef förfärligt rädd för
de tre männen liksom för honom, som gått in i
boden. Hon var viss om att de ville skada henne.
Och så började hon springa uppåt berget till
på de hala, branta gångar och små murkna trätrappor,
som ledde från terrass till terrass.

De främmande männen funno det innerligt
lustigt, att hon sprang för dem. De kunde ej
låta bli att låtsa, som om de ville ta fatt på henne.
En af dem steg upp på staketet, och alla tre
hojtade med förfärlig röst.

Edith sprang, som man springer i drömmen,
flämtande, fallande, dödsskrämd, med en förfärlig
känsla af att ej komma ur stället. Alla slags
känslor stormade öfver henne och gjorde henne
så uppskakad, att hon trodde hon skulle dö. Ja,
om en af de där karlarna lade sin hand på henne,
visste hon, att hon skulle dö. När hon hunnit
den öfversta terrassen och vågade se sig om,
märkte hon, att karlarna stodo kvar på gatan och
ej mer sågo åt henne. Då kastade hon sig ned
på marken, alldeles maktlös. Men ansträngningen
hade varit större, än hvad hon då kunde tåla. Hon
kände hur något brast inom henne. Strax därpå
forsade blod ut öfver hennes läppar.

Hon blef funnen af jungfrurna, då de gingo
hem från mjölkningen. Hon var då halft döende.
För den gången återvanns hon åt lifvet, men det
oaktadt vågade just ingen hoppas, att hon skulle
få lefva länge.

Hon kunde ej den dagen tala så mycket, att
hon förmådde berätta på hvad sätt hon blifvit
skrämd. Hade hon gjort det, är det ovisst om de
främmande männen kommit lefvande från staden.
Det gick dem i alla fall illa nog. Ty sedan
Petter Nord kommit ut till dem igen och berättat,
att Halfvorson ej var hemma, gingo de
alla fyra i rätt god sämja ut genom tullen och
sökte upp åt sig en solig backe, där de kunde
sofva bort tiden, tills köpmannen hunne återvända.

Men på eftermiddagen, då alla stadens män,
som arbetat ute på fälten, kommo hem till staden
igen, berättade kvinnorna för dem om sjåarnas
besök, om deras hotande frågor i boden, där de
köpt öl, och om hela deras utmanande framfärd.
Kvinnorna öfverdrefvo och förstorade saken, ty
de hade suttit hemma och skrämt upp sig hela
eftermiddagen. Männen trodde sina hus och hem
hotade. De beslöto att gripa fredsstörarna, fingo
en behjärtad man till anförare, togo duktiga påkar
med sig och drogo åstad.

Nu blef det lif i staden. Kvinnorna kommo
ut på sina trappor och skrämde upp hvarandra.
Det var både hemskt och förväntningsfullt.

Det dröjde ej lång stund, förrän fångstmännen
vände åter med sitt byte. De hade dem alla fyra.
De hade omringat dem under sömnen och fångat
dem. Det hade icke fordrats något hjältemod för
den bedriften.

Nu kommo de åter till staden med dem,
drifvande dem som om de varit djur. Hämndtörstens
galenskap hade gripit segervinnarna. De
slogo för att få slå. Då någon af de fångna knöt
näfven åt dem, fick han ett slag i hufvudet, som
kastade omkull honom, och därpå haglade slag
öfver honom, tills han reste sig och gick vidare.
De fyra männen voro nära sin död.

Det är så vackert i de gamla dikterna. Den
tillfångatagne hjälten måste stundom gå i bojor i
sin segrande fiendes triumftåg. Men han är stolt
och skön ännu i motgången. Och blickarna söka
honom lika väl som den lycklige, som besegrat
honom. Skönhetens tårar och kransar tillhöra
den ännu i olyckan afundsvärde.

Men hvem ville svärma för den stackars
Petter Nord? Hans rock var sönderrifven och
hans linfärgade hår klibbigt af blod. Han fick de
flesta slagen, ty han gjorde mest motstånd. Han
såg hemsk ut, där han gick. Han vrålade utan
att veta det. Pojkar hängde sig fast vid honom,
och han släpade dem med sig långa stycken. En
gång stannade han och slängde småfolket i gatan.
Just som han var färdig att fly, fick han ett slag
i hufvudet af en påk och föll till marken. Han
for upp igen, halft döfvad, och stapplade framåt,
under det att piskrapp haglade öfver honom och
pojkarna hängde som iglar vid hans armar och ben.

Så mötte de gamle rådmannen, som kom
från sitt vistparti i gästgifvarens trädgård. »Jaså»,
sade han till förtruppen. »Jaså, ni ska ned till
häktet med dem.»

Och han ställde sig i spetsen för tåget, ropade
och ordnade. Efter en sekund såg allt anständigt
ut. Fångar och fångvaktare tågade framåt i fred
och ordning. Men stadsbornas kinder blossade;
somliga stötte i gatan med påkarna, andra lade
dem på axeln som gevär. Och så öfverlämnades
stadens fångar i förvar åt polis och fiskal och
fördes in i häktet vid torget.

De, som räddat staden, stodo länge ute på
torget och talade om sitt mod och om den stora
bedriften. Och i gästgifvargårdens lilla rum, då
röken står tätt som en sky och myndiga män
blanda sin midnattstoddy, då går bedriften igen,
förstorad. Då växa de i gungstolarna, då svälla
de i soffhörnen, då äro de alla hjältar. Hvilken
dådkraft där slumrar i de stora minnenas lilla
stad. Du fruktansvärda arf, du gamla vikingablod!

Men gamle rådmannen tyckte ej om saken.
Han kunde ej rätt förlika sig med att vikingablodet
åter kommit i svallning. Och i tanken
härpå kunde han ej sofva, utan gick åter ut på
gatan och vandrade sakta fram mot torget.

Den lilla staden låg i vårnattens milda dager.
Tornurets enda visare pekade på elfva. Kloten
hade upphört att rulla på kägelbanan. Gardinerna
voro nedfällda. Det var som om husen sofvo
med sänkta ögonlock. De lodrätt uppstigande
bergen stodo svarta som i sorg. Men midt i all denna
sömn fanns någon som vakade – blomdoften
sof ej. Den smög sig öfver lindhäckarna, rusade
ut ur trädgårdarna, jagade uppåt och nedåt gatan
klättrade upp till hvarje fönster, som stod på
glänt, hvarje vindsglugg, som sög in frisk luft.

Hvar och en, som blomdoften nådde, såg
genast för sig hela sin lilla stad, fastän mörkret
sakta sänkt sig öfver den. Han såg den som
blommornas stad, där hus ej låg vid hus, utan
trädgård vid trädgård. Han såg körsbärsträden,
som hvälfde hvita hvalf öfver den branta skogsvägen,
syrenklasarna, knopparna, hvari präktiga
rosor svällde, de stolta pionerna och blombladsdrifvorna
på marken under häggarna.

Den gamle rådmannen gick i djupa tankar.
Han var så vis och så gammal. Sjuttio år hade
han nått, och i femtio hade han ledt stadens öden.
Men denna natt frågade han sig, om han gjort
rätt, som dämpat och lugnat. »Jag hade staden i
min hand», tänkte han, »men jag har ej gjort
den till något stort.» Och han påminde sig dess
stora gångna tid och blef allt mer oviss, om han
gjort rätt.

Han stod nere vid torget, där utsikten öppnar
sig öfver älfven. En båt kom roende. Några
stadsbor kommo hem från en utfärd. Ljusklädda
flickor förde årorna. De styrde in under brohvalfven,
men där var strömmen strid, och de
vräktes tillbaka. Det blef häftig kamp. Deras
smärta kroppar böjdes bakåt, tills de lågo jäms
med båtkanten. Veka armmuskler spändes. Årorna
kröktes som bågar. Larm af skratt och rop fyllde
luften. Gång på gång segrade strömmen. Ömkligen
drefs båten tillbaka. Och då flickorna slutligen
måste gå i land vid torgkajen och lämna åt
män att föra hem båten, hvad de voro röda och
harmsna och hvad de skrattade! Och hur deras
skratt klingade nedåt gatan! Hvad deras bredskyggiga,
ljusa hattar, deras lätta, fladdrande sommarklädningar
lifvade den stilla natten.

Då framställde sig för gamle rådmannens
tanke, ty i dunklet kunde han ej klart se dem,
deras ljufva, unga ansikten, deras vackra, klara
ögon och röda läppar. Då rätade han stolt upp
sig. Den lilla staden var ej utan all glans. Andra
samhällen kunde berömma sig af annat, men ingen
ort visste han rikare på blommors och kvinnors
ögonsmekande fägring.

Då tänkte den gamle med nyfödt mod på
sin verksamhet. Inte behöfde han frukta för den
stadens framtid. Inte behöfde en sådan stad skydda
sig genom stränga lagar.

Och så förbarmade han sig öfver de arma
fångarna. Han gick och väckte upp fiskalen och
talade med denne. Och fiskalen tänkte som han.
De följdes åt till fängelset och öppnade för Petter
Nord och hans kamrater.

Och de maktägande gjorde rätt. Ty den lilla
staden är som den Meliska Afrodite. Den har
lockande fägring, och den saknar fasthållande armar.

________

III.

Det är, som om jag skulle vara nödsakad att
lämna verkligheten, att fly ut i sagans och orimlighetens
värld för att kunna berätta hvad som
nu hände. Om den unge Petter Nord varit en
Per Svinaherde med guldkrona under hatten, då
skulle allt förefallit enkelt och naturligt. Men nu
vill väl ingen tro mig om jag säger, att äfven
Petter Nord bar en kungaring om sitt lingula hår.
Ingen kan ju veta hur många märkvärdiga ting
det sker i den lilla staden. Ingen kan ana hur
många förtrollade prinsessor, som gå där och
vänta på äfventyrets herdegosse.

Först såg det ut, som skulle det ej vidare
blifva några äfventyr. Ty då Petter Nord hade
blifvit befriad af gamle rådmannen och för andra
gången måst med skam och nesa fly från staden,
kommo samma tankar öfver honom, som då han
flydde första gången. Då klingade plötsligt åter
polskmelodierna i hans öra, och högst bland dem
alla ljöd den gamla ringdansen:

Nu är det jul igen,
Nu är det jul igen,
Och efter jul så kommer påska.
Och det är inte sant,
Och det är inte sant,
Ty efter jul så ha vi fasta.

Och han såg tydligt den gulbleka fru Fasta
smyga fram öfver jorden med sin risknippa på
armen. Och hon ropade på honom: »Slösare,
slösare! Du har velat fira hämndens och upprättelsens
fest under den fastetid, som kallas lifvet.
Är här råd till sådana utgifter, dumhufvud?»

Därpå hade han åter svurit henne lydnad och
blifvit den stillsamme och sparsamme arbetaren.
Han stod åter fredlig och sansad vid arbetet.
Ingen kunde tro, att det var han, som vrålat af
ilska och slängt småfolket i gatan, såsom den förföljda
älgen skakar af sig hundarna.

Men några veckor därefter kom Halfvorson in
till honom på verkstaden. Han sökte upp honom
på sin brorsdotters begäran. Hon ville om möjligt
ännu samma dag tala med honom.

Petter Nord började skälfva och darra, då han
fick se Halfvorson. Det var, som om han sett en
hal orm. Han visste ej, hvilket han helst ville
– slå honom eller springa för honom; men så
blef han varse, att Halfvorson såg mycket bekymrad
ut.

Köpmannen hade ett sådant utseende, som
man får af att gå i starkt blåsväder. Ansiktsmusklerna
voro spända, munnen ihopknipen, ögonen
röda och tårfyllda. Han kämpade synbarligen
med något lidande. Det enda hos honom, som
var sig likt, var rösten. Den var lika omänskligt
uttryckslös.

»Ni behöfver ej vara rädd för den gamla
historien och inte för den nya heller», sade Halfvorson.
»Det har nog blifvit bekant, att ni var
med bland de där karlarna, som ställde till uppståndelse
hemma hos oss här om dagen. Och som
vi antogo, att de voro härifrån, kunde jag ta rätt
på er. Edith skall snart dö», fortfor han, och
hela ansiktet ryckte, så att det kunnat gå sönder.
»Hon vill tala med er, innan hon dör. Men vi
vilja er intet ondt.»

»Jag skall visst komma», sade Petter Nord.

Snart voro de båda ombord på ångbåten.
Petter Nord satt där, nyputsad i sina fina söndagskläder.
Och under hatten lekte och logo alla
hans pojkdrömmar, en riktig kungaring slöto de
omkring hans ljusa hår. Ediths bud gjorde honom
så rent yr. Hade han ej alltid tänkt, att
fina damer skulle älska honom? Och nu var där
en sådan, som ville se honom, innan hon dog.
Det underbaraste af allt underbart! – Nu satt han
och tänkte på henne, sådan hon varit förr. Hur
stolt, hur lefnadsfrisk! Och nu skulle hon dö.
Han blef så bedröfvad för hennes skull. Men att
hon gått och tänkt på honom alla dessa år! Det
kom en varm, ljuf sorgsenhet öfver honom.

Han var riktigt framme igen, den gamle,
galne Petter Nord. Så snart han närmade sig
småstaden, vek fru Fasta med leda och förakt bort
från honom.

Halfvorson kunde ej hålla sig stilla ett ögonblick.
Den hårda storm, som han ensam märkte,
dref honom fram och åter öfver däcket. Då han
gick förbi Petter, mullrade han fram ett par ord,
så att denne fick veta hvilka stigar hans bedröfvade
tankar vandrade.

»De funno henne på marken, halfdöd – fullt
af blod rundt om henne», sade han en gång. Och
en annan gång: »Var hon inte snäll? Var hon
inte vacker? Hur kunde det gå henne så illa?»
Och en annan gång: »Hon har gjort mig också
snäll. Kunde inte se henne sitta och vara bedröfvad
dagen lång och förstöra kassaboken med tårar.»
– Så kom detta: »En listig unge för resten.
Ställde sig in hos mig. Gjorde det trefligt i hemmet
för mig. Skaffade mig umgänge med de fina.
Förstod nog hennes vägar, men kunde inte motstå
henne.» Han dref ända bort i fören på båten.
När han kom igen, sade han: »Jag kan inte fördra,
att hon skall dö.»

Och allt detta sade han med denna hjälplösa
röst, som han ej kunde dämpa eller böja. Petter
Nord hade en stolt förnimmelse af att en sådan
man som han, som bar kungaringen om pannan,
ej hade rätt att vara ond på Halfvorson. Denne
var ju skild från människorna genom sitt lyte och
kunde ej vinna deras kärlek. Därför måste han
behandla dem alla som fiender. Det gick ej an
att mäta honom med samma mått som andra människor.

Men så försjönk Petter Nord åter i sina drömmar.
Hon hade således kommit ihåg honom under
alla dessa år, och nu kunde hon ej dö, innan
hon fått råka honom. Å, tänk dock, att en ung
flicka i alla dessa år gått och tänkt på honom,
älskat honom, saknat honom!

Så snart han kommit i land och uppnått handelsmannens
hus, blef han förd till Edith, som
väntade honom ute i löfsalen.

Den lycklige Petter Nord behöfde ej vakna
ur sina drömmar, då han såg henne. Hon var
en fager drömvarelse, denna flicka, som vissnade
bort i kapp med de rotlösa björkarna omkring
henne. Hennes stora ögon hade mörknat och
klarnat. Hennes händer voro så tunna och genomskinliga,
att man fruktade att vidröra denna förandligade
materia.

Och det var hon, som älskade honom. Naturligtvis
måste han genast älska henne tillbaka,
högt, dyrt, brinnande! Det var salighet att åter
efter så många år känna hjärtat värmas vid åsynen
af en medmänniska.

Han hade blifvit stående vid löfsalens ingång,
medan ögon, hjärta och hjärna arbetade som ifrigast.
Då hon såg hur han stod och stirrade på
henne, började hon småle med det mest förtviflade
löje i världen, detta de sjukas löje, som säger:
»Se, sådan jag blifvit, men räkna ej på mig! Jag
kan ej vara vacker och behaglig längre. Jag skall
snart dö».

Det återförde honom till verkligheten. Han
såg, att han ej hade att göra med en drömsyn,
utan med en ande, som var stadd på flykt och
därför gjort sitt fängelses väggar så sköra och
genomskinliga. Nu syntes det så tydligt på hans
ansikte och på det sätt, hvarpå han fattade Ediths
hand, hur han med ens led hennes lidande, hur
han glömt allt annat i sorg öfver att hon skulle
dö, att den sjuka kom att känna samma medömkan
med sig själf och fick tårar i ögonen.

O, hvilken medkänsla han hade med henne
från första stund. Han förstod genast, att hon
nog ej skulle vilja visa sin rörelse. Naturligtvis
var det gripande för henne att få se honom, som
hon saknat så länge, men det var hennes svaghet
nu, som gjorde, att hon förrådde sig. Hon ville
naturligtvis inte, att han skulle lägga märke till
det. Och så slog han an ett oskyldigt samtalsämne.

»Vet ni hur det gick med mina hvita råttor?»
sade han.

Hon såg med beundran på honom. Det
var, som om han ville lätta vägen för henne.
»Jag släppte ut dem i boden», sade hon. »De
hafva redt sig godt.»

»Ånej då! Finnes det kvar af dem än?»

»Halfvorson säger, att han aldrig blir af med
Petter Nords råttor. De hafva hämnat er, förstår
ni», sade hon menande.

»Det var en utmärkt ras», svarade Petter
Nord stolt.

Samtalet stannade af för en stund. Edith
slöt ögonen som för att hvila, och han teg vördnadsfullt.
Hans sista svar förstod hon inte. Han
hade inte tagit upp det där om hämnden. Då
han börjat tala om råttorna, hade hon trott, att
han begripit hvad hon velat säga honom.

Hon hade ju förstått, att han kommit hit för
ett par veckor sedan för att hämnas. Den stackars
Petter Nord! Många gånger hade hon undrat
hur det gått honom. Många nätter hade den
skrämde pojkens tjut gått igen i hennes drömmar.
Det var delvis för hans skull, för att hon ej mer
skulle få upplefva en sådan natt, som hon börjat
förbättra sin farbror, gjort hemmet till ett hem
för honom, låtit den ensamme känna värdet af
att ha en deltagande vän nära sig. Nu var hennes
öde åter förbundet med Petter Nords. Hans
hämndetåg hade skrämt henne till döds. Så snart
hon hämtat krafter efter det svåra anfallet, hade
hon bedt Halfvorson spåra upp honom.

Och nu satt Petter Nord där och trodde, att
det var för kärleks skull hon kallat honom. Inte
kunde han veta, att hon trodde honom hämndlysten,
rå, förfallen, en drinkare och slagskämpe. Han,
som var en föresyn för sina kamrater i arbetarkvarteret,
inte kunde han ana, att hon kallat honom
hit för att predika dygd och goda seder för
honom, för att, om intet annat hjälpte, säga till
honom: »Se på mig, Petter Nord! Det är ditt
oförstånd, din hämndlystnad, som är orsaken till
min död. Tänk på detta, och börja ett annat lif!»

Han hade kommit smyckad med lefnadslust
och drömmar för att fira kärlekens fest, och hon
låg där och tänkte på att sänka honom i ångerns
svarta djup.

Men det var väl något af glansen från kungaringen,
som strålade mot henne och gjorde henne
betänksam, så att hon först beslöt att förhöra
honom.

»Men, Petter Nord, var det verkligen ni, som
var här med de tre förskräckliga karlarna?»

Han rodnade och såg i marken. Sedan måste
han berätta henne hela historien om hämndetåget
med all dess nesa. För det första hur omanligt
sen han varit att skaffa sig rättvisa och hur han
bara gått tvungen, och sedan hur han blifvit slagen
och piskad i stället för att själf få slå. Han tordes
ej se upp, medan han talade, han tordes ej vänta,
att ens dessa milda ögon skulle bedöma honom
med öfverseende. Han kände hur han satt och
beröfvade sig all den glans, hvarmed hon måtte
ha omgifvit honom i sina drömmar.

»Men, Petter Nord, hur skulle det ha gått, om
ni råkat Halfvorson?» frågade Edith, då han
slutat.

Han hängde allt djupare med hufvudet. »Jag
såg honom allt», sade han. »Han var ej bortrest.
Han arbetade i sin trädgård utanför tullen. Pojken
i boden berättade allt för mig.»

»Nå hvarför hämnades ni ej», sade Edith.

Ingenting skulle besparas honom. – Men
han kände hennes blickar forskande fästa på sig, och
han började lydigt: »Då karlarna lagt sig att sofva
i en backe, gick jag ensam och sökte reda på
Halfvorson, ty jag ville ha honom för mig själf.
Han gick där och arbetade med att risa ett
ärtland. Det måtte ha störtregnat dagen förut,
ty ärterna hade blifvit slagna till marken, somliga
blad voro sönderpiskade, andra öfverstänkta med
jord. Det var som ett sjukhus, och Halfvorson
var doktor. Han reste upp dem så fint, krafsade
bort jorden och hjälpte de små stackrarna att omfatta
riskvistarna. Jag stod och såg på, jag. Han
hörde mig ju inte, och han hade inte tid att se
upp. Jag försökte hålla vreden vid makt. Men
hvad skulle jag göra? Jag kunde inte flyga på
honom, så länge han höll på med ärterna. Det
kommer väl min tid sedan, tänkte jag.

»Men så for han upp, slog sig för pannan
och rusade bort till drifbänken. Där lyfte han
på fönsterna och såg in, och jag tittade med, för
han såg ut, som om han varit i bittraste förtviflan.
Ja, det var styggt, förstås. Han hade glömt att
skugga för solen, och det hade väl varit ohyggligt
hett under fönsterna. Gurkorna lågo där liksom
halfdöda och kippade efter andan; somliga blad
voro brända, och andra slokade. Jag blef så gripen,
jag med, så jag tänkte mig inte för, utan
Halfvorson fick se min skugga. ’Hör nu, tag
vattenkannan, som står vid sparris-sängarna, och
spring ned till älfven efter vatten,’ sade han utan
att se upp. Han trodde väl det var trädgårdsdrängen.
Och jag sprang, jag.»

»Gjorde ni, Petter Nord?»

»Ja se, gurkorna behöfde väl inte lida för
vår fiendskaps skull. Jag tyckte nog, att det var
karakterslöst och sådant, men jag kunde inte låta
bli. Jag ville se, om de kunde krya upp sig.
När jag kom igen, hade han lyft af fönsterna och
stod och stirrade lika förtviflad. Jag stack kannan
i handen på honom, och han började hälla öfver
dem. Ja, det var nästan synbart hur godt det
gjorde nere i bänken. Jag tyckte nästan de reste
på sig, och det tyckte visst han med, ty han började
skratta. Då sprang jag.»

»Sprang ni, Petter Nord, sprang ni?» Edith
hade rest sig i hvilstolen.

»Jag kunde inte slå honom», sade Petter
Nord.

Edith fick ett allt starkare intryck af glansen
rundt om den fattige Petter Nords hufvud. Såå,
att det inte behöfdes att sänka honom i ångerns
djup med syndens tunga börda vid hans hals.
Såå, att han var en sådan man! En så vekhjärtad
och finkänslig man. Hon sjönk tillbaka, lade åter
ihop ögonen och tänkte. Hon behöfde inte säga
honom det. Hon blef förundrad öfver att det
kändes som en stor lättnad att slippa göra honom
sorg.

»Jag är så glad åt att ni uppgifvit hämndetankarna,
Petter Nord», började hon vänligt. »Det
var just därom jag ville bedja er. Nu kan jag dö
lugn.»

Han drog efter andan. Hon var inte ovänlig.
Hon såg ej ut, som om hon bedragit sig på honom.
Hon måtte hafva honom bra kär, då hon kunde
ursäkta all denna feghet. – Ty när hon sade, att
hon kallat honom för att bedja honom afstå från
hämndetankarna, så var det väl bara af blyghet,
för att ej behöfva erkänna verkliga skälet till kallelsen.
Det hade hon så rätt i. Honom, som
var man, tillkom det att säga första ordet.

»Hur kunna de låta er dö?» utbrast han.
»Halfvorson och alla de andra, hur kunna de
det? Om jag vore här, skulle jag neka er att dö.
Jag skulle ge er all min kraft. Jag skulle taga
allt ert lidande.»

»Jag har ej svåra plågor», sade hon, småleende
åt sådana djärfva löften.

»Jag sitter och tänker, att jag ville bära bort
er som en frusen fågel, lägga er in under västen
som en ekorrunge. Tänk, hvad det vore att arbeta,
om något så varmt och mjukt väntade en
därhemma! Men om ni vore frisk, vore det väl
så många …»

Hon såg på honom i trött förvåning, färdig
att visa honom tillbaka till hans rätta plats. Men
hon måtte åter hafva sett något af drömmarnas
trollkrans rundt om gossens hufvud, ty hon hade
fördrag med honom. Han menade nog ingenting.
Han måste väl tala som han gjorde. Han var ju
ej som andra.

»Ah», sade hon likgiltigt, »det är inte så
många, Petter Nord. Det har visst knappt varit
någon på allvar.»

Men nu skedde åter en vändning till hans
förmån. Hos henne vaknade plötsligt den sjukes
glupska hunger efter medlidande. Hon ville ha
den ömhet, den medömkan, som den fattige arbetaren
kunde skänka henne. Hon behöfde sitta
länge i närheten af detta djupa, oegennyttiga deltagande.
De sjuka kunna ej få nog af sådant.
Hon ville läsa det i hans blickar och hela väsen.
Orden voro henne likgiltiga.

»Jag tycker om att se er här», sade hon.
»Sitt kvar än en stund, och berätta hur ni haft
det de här sex åren!»

Medan han talade, låg hon och sög in detta
onämnbara, som strömmade mellan dem. Hon
hörde och hörde inte. Men af någon underbar
sympati kände hon sig styrkt och upplifvad.

Hon fick emellertid ett intryck äfven af hans
berättelser. De förde henne in i arbetarkvarteren,
in i en ny värld, full af jäsande förhoppningar
och krafter. Hvad de där längtade och trodde!
Hvad de hatade och ledo!

»Hvad de förtryckta äro lyckliga», sade hon.

I ett anfall af lifslust föll det henne in, att
detta kunde vara något för henne, som alltid behöfde
tryck och tvång för att finna lifvet värdt
att lefva.

»Om jag vore frisk», sade hon, »skulle jag
kanske gått med dit. Det skulle varit roligt
att arbeta sig upp tillsammans med någon jag
tyckte om.»

Petter Nord ryckte till. Här var ju nu bekännelsen,
som han väntat på hela tiden. »Å,
kan ni inte lefva!» bad han. Och han alldeles
strålade af lycka.

Hon blef uppmärksam. »Detta är ju kärlek»,
sade hon till sig själf. »Och nu tror han, att
jag också är förälskad. En sådan galning, den
värmlandspojken!»

Hon ville genast återföra honom till förnuft,
men det var något öfver Petter Nord på denna
segerrika dag, som hindrade henne. Hon hade
ej hjärta att förstöra hans ljusa stämning. Hon
kände barmhärtighet med hans dårskap och lät
honom lefva kvar däri. »Det gör ju ingenting,
eftersom jag ändå snart skall dö», sade hon till
sig själf.

Men hon afskedade honom strax därpå, och
då han frågade om han ej fick komma åter, förbjöd
hon det alldeles. »Men», sade hon, »minns
vår kyrkogård här uppe på berget, Petter Nord.
Dit kan ni gå om några veckor och tacka döden
för denna dag.»

Då Petter Nord kom ut ur trädgården, mötte
han Halfvorson. Denne gick där fram och åter
i förtviflan och hade sin enda tröst i tanken på
att Edith nu lade ångerns börda på den brottslige.
För att få se honom öfverväldigad af samvetskval,
för detta ensamt hade han hämtat honom. Men
då han mötte den unge arbetaren, såg han, att
Edith ej sagt honom allt. Väl såg denne allvarsam
ut, men på samma gång var han visst svindlande
lycksalig.

»Har Edith nu sagt er hvarför hon dör?» sade
Halfvorson.

»Nej», svarade Petter Nord.

Halfvorson lade handen på hans skuldra, som
för att han ej skulle kunna undkomma.

»För er skull dör hon, för era fördömda upptågs
skull. Hon var litet sjuk förut, men det var
ingenting. Ingen trodde, att hon skulle dö, men
så kom ni hit upp med de tre olycksaliga skälmarna
, och de skrämde henne, medan ni var
inne i min bod. De jagade henne, och hon
sprang undan dem, sprang så att hon fick blodstörtning.
Men det var det ni ville, ni ville hämnas
på mig genom att döda henne, ville göra mig
ensam och olycklig, utan en människa omkring
mig, som håller af mig. All min glädje ville ni
ta, all min glädje.»

Han ville hålla på länge, öfverösa Petter
Nord med förebråelser, mörda honom med förbannelser;
men denne ryckte sig lös och sprang,
som om en jordstöt skakat staden och alla husen
hållit på att störta samman.

________

IV.

Bakom staden stå bergets väggar lodräta, men
sedan man på branta stentrappor och barrhala
gångar klättrat uppför dem, finner man, att berget
breder ut sig till en stor, vågig platå. Och däruppe
finner man en förtrollad skog.

Öfver hela bergvidden står en barrskog utan
barr, en skog, som dör om våren och grönskar
mot hösten, en liflös skog, som flämtar upp i
lifsfröjd, då andra träd lägga bort lifvets gröna
dräkt, en skog, som växer, utan att någon kan
veta hur, som står grön under rimfrost och brun
under dagg.

Det är en nyplanterad skog. Unga tallar
hafva tvungits att slå rot i skrefvorna mellan gråstenshällarna.
Deras sega rötter hafva som hvassa
kilar borrat sig in i springor och remnor. Det
gick bra till en tid, ungträden växte upp som
spiror, och rötterna borrade sig friskt in i gråstenen.
Men ändtligen kunde de ej komma längre,
och sedan greps skogen af en illa dold vresighet.
Den ville högt, men också djupt. Sedan vägen
nedåt blifvit stängd för den, höll den lifvet föga
värdt. Hvarje vår var den färdig att i missmod
afkasta lifsbördan. Under den sommar, då Edith
skulle dö, stod ungskogen alldeles brun. Högt
ofvan blommornas stad såg man ute på bergkanten
en dyster rand af döende träd.

Men däruppe på berget är ej allt dysterhet
och dödskamp. Bäst man går där mellan de bruna
träden och blir betryckt, så att man kan dö, ser
man gröna träd skymta. Blomdoft möter en;
fågelsång jublar och lockar. Då tänker man på
slottet i den sofvande skogen och på sagans paradis,
som omges af stickande snår. Och när man
så kommer fram till grönskan, till blomdoften,
till fågelsången, ser man, att man befinner sig på
den lilla stadens undangömda kyrkogård.

De dödas hem ligger i en jordfylld fördjupning
af bergvidden. Och där, inom den grå stenmuren,
upphör förvissning och lifsleda. Syrenerna
stå vid porten, bugande under tunga klasar. Lindar
och lönnar spänna i öfverdådig växtkraft ett skyhögt
hvalf öfver hela platsen. Jasminer och rosor
blomstra vänligt upp ur den vigda jorden. Kring
stora, gamla grafhällar krypa rankor af murgrön
och vintergröna.

Därinne finnes en vrå, där barrträden nå
mastträds höjd. Tyckes det ej, som om ungskogen
därute borde blygas att se dem? Och
där finnas häckar, alldeles vuxna ur sina vårdares
händer, blommande och spirande utan tanke på
sax och knif.

Staden har nu också en annan, nyare begrafningsplats,
dit de döda kunna komma utan
synnerlig möda. Det var tungt för dem att färdas
hit upp om vintern, då de branta skogsvägarna
äro fyllda af svallis, och trapporna hala och igenyrda.
Kistan knakade, bärarna flämtade, gamle
prosten stödde sig tungt mot klockaren och dödgräfvaren.
Nu behöfver ingen begrafvas däruppe,
som ej själf önskar det.

Inte äro grafvarna vackra där. De äro få,
som förstå att reda de döda en skön bostad. Men
den friska grönskan gjuter sin frid och skönhet
öfver dem alla. Sällsamt högtidligt är det att veta,
att de, som hvila där, hvila där gärna. Den lefvande,
som flyr dit upp efter en dag, het af arbete,
går där som bland vänner. Dessa, som
sofva, hafva ju också älskat de höga träden och
stillheten.

Kommer en främmande dit upp, så förtäljer
man honom ej om död och saknad, utan på de
stora stenhällarna, på de breda borgmästargrafvarna
sitter man och berättar för honom om Petter
Nord, värmlandspojken, och hans kärlek. Det
är, som skulle den sagan passa att förtäljas häruppe,
där döden har förlorat sin fasa. Det är
som om den vigda grunden skulle jubla öfver att
också hafva fått vara skådeplats för uppvaknande
lycka och nyväckt lif.

Ty det hände sig, att sedan Petter Nord
sprungit från Halfvorson, sökte han sin tillflykt
uppe på kyrkogården.

Till en början sprang han fram mot älfbron
och tog vägen ned mot den stora fabriksstaden.
Men på bron stannade den stackars flyktingen.
Det var då alldeles förbi med kungaringen kring
hans panna. Den hade försvunnit, som om den
varit spunnen af solstrålar. Han var djupt nedböjd
af sorg, hela kroppen skalf, hjärtat värkte, hjärnan
brann som eld.

Då tyckte han sig se fru Fasta komma emot
sig för tredje gången. Hon var mycket vänligare,
mycket mera misskundsam än förr; men hon
syntes honom blott så mycket fruktansvärdare.

»Ack, din stackare», sade hon, »nu måtte det
vara slut med dina upptåg! Du har velat fira
kärlekens fest under denna fastetid, som kallas
lifvet; men du ser hur det går dig. Kom nu
och var mig trogen, nu har du försökt allt och
har endast mig att vända dig till.»

Men han sträckte afvärjande armarna emot
henne. »Jag vet hvad du vill mig. Du vill föra
mig ned till arbetet och försakelsen, men jag kan
ej. Ej nu, fru Fasta, ej nu!»

Den gulbleka fru Fasta log allt mildare. »Du
är ju oskyldig, Petter Nord. Gör dig ej sådan
sorg öfver hvad du ej förvållat! Var Edith ej
god mot dig? Såg du ej, att hon förlåtit dig?
Kom med till arbetet! Lef, som du lefvat!»

Gossen ropade allt häftigare. »Är det bättre
för mig, menar du, att jag dödat just henne, som
varit god mot mig, henne, som höll af mig? Hade
det ej varit bättre, om jag mördat någon, som
jag ville mörda. Jag måste godtgöra. Jag måste
frälsa hennes lif. Nu kan jag ej tänka på arbete.»

»Å, din galning», sade fru Fasta, »försoningens
fest, som du vill fira, är det största öfverdåd
af alla.»

Då gjorde Petter Nord fullt uppror mot sin
mångåriga vän. Han rent af hånskrattade åt henne.
»Hvad har du inbillat mig?» sade han. »Att du
var en tråkig och knarrig gammal fru med famnen
full af små beskedliga ris. Du är ett troll, lif.
Du är ett vidunder. Du är skönt, och du är förskräckligt.
Du vet ej själf af mått eller gräns,
hvarför skulle jag då veta det? Hur kan du predika
fasta, du, som vill hvälfva öfver mig ett
sådant öfvermått af sorg? Hvad äro de fester jag
firat mot dem du ständigt bereder dig! Gå du,
med din gulbleka måttlighet! Nu vill jag vara
galen liksom du själf.»

Ej ett steg kunde han taga mot den stora
fabriksstaden. Ej heller kunde han vända rätt om
och åter gå nedför den långa gatan in i småstaden,
utan han tog vägen uppåt bergen, steg upp till
den förtrollade barrskogen och irrade omkring
bland de styfva, stickande ungträden, till dess en
vänlig stig förde honom till kyrkogården. Där
sökte han upp åt sig ett gömställe i det hörn,
där granarna nått mastträds höjd, och där kastade
han sig dödstrött till marken.

Han visste ej till sig. Han förstod ej om
tiden gick eller om allt nu stod stilla. Men om
en stund hördes steg, och han vaknade upp till
ett svagt medvetande. Det var, som om han varit
länge, länge borta. Nu såg han ett liktåg närma
sig, och genast uppsteg hos honom en förvirrad
tanke. Hur länge hade han legat här? Var Edith
redan död? Sökte hon upp honom här? Var
den döda i kistan ute på jakt efter sin mördare?
Han skalf och svettades. Han låg väl gömd i det
mörka gransnåret; men han bäfvade för hvad som
skulle händt, om liket funnit honom. Han böjde
undan ett par grenar och såg ut. En jagad rymmare
kan ej blicka vildare efter sina förföljare.

Liktåget var en fattig mans. Följet var tarfligt
och föga talrikt. Kistan sänktes obekransad i
grafven. Inga ansikten buro spår af tårar. Petter
Nord hade ännu förstånd nog att inse, att detta
ej kunde vara Edith Halfvorsons likfärd.

Men om detta ej var hon själf, så hvem vet,
om det ej var en hälsning från henne. Petter
Nord kände, att han ej hade rätt att undfly. Hon
hade sagt, att han skulle gå upp till kyrkogården.
Hon menade väl, att han skulle invänta
henne där, så att hon kunde komma åt att ge
honom hans straff. Liktåget var en hälsning, ett
tecken. Hon ville, att han skulle invänta henne där.

För hans sjuka hjärna reste sig nu den låga
kyrkogårdsmuren hög som en fästningsvall. Han
stirrade ängsligt bort mot den svaga gallergrinden,
den var som den fastaste ekdörr. Han var fången
häruppe. Aldrig kunde han komma härifrån,
förrän hon själf kom dit upp och hämtade honom
till sitt straff.

Hvad hon så skulle göra med honom, det
visste han ej. Endast ett var tydligt och klart:
att han måste vänta här, tills hon kom och hämtade
honom. Kanske skulle hon föra honom med
sig i grafven, kanske skulle hon befalla honom att
kasta sig utför berget. Han kunde ej veta – än
så länge måste han vänta.

Förnuftet stred en förtviflad kamp: Du är
ju oskyldig, Petter Nord. Gör dig ej sorg öfver
hvad du ej förvållat! Inga budskap har hon skickat
dig. Gå ned till arbetet! Lyft foten, så är du
öfver muren, stöt till med ett finger, så är porten
öppen!

Nej han kunde ej. Oftast var han i ett töcken,
en dvala. Tankarna kommo oklara, som då man
är nära att somna. Ett blott visste han, att han
måste stanna, där han var.

Nu kommo nyheter till henne, som låg och
vissnade i kapp med de rotlösa björkarna. Petter
Nord, som du lekt med en sommardag, går uppe
på kyrkogården och väntar på dig. Petter Nord,
som din farbror skrämt från vettet, kan ej lämna
kyrkogården, förrän din blomstersmyckade kista
kommit dit för att hämta honom.

Flickan slog upp sina ögon liksom för att än
en gång se världen. Hon sände bud efter Petter
Nord. Hon vredgades öfver hans galna upptåg.
Hvarför kunde hon ej få dö i ro? Hon hade
aldrig önskat, att han skulle ha några samvetskval
för hennes skull.

Budet kom tillbaka utan Petter Nord. Han
kunde ej komma. Muren var för hög och porten
för stark. Det var blott en, som kunde föra honom
därifrån.

I de dagarna tänkte de på ingenting annat i
den lilla staden. »Han går där, han går där än»,
berättade de hvarandra hvarje dag. »Är han tokig?»
frågade de som oftast, och några, som talat med
honom, svarade, att han helt visst skulle bli det,
då »hon» kom. Men de voro i hög grad stolta
öfver denne kärlekens martyr, som förlänade glans
åt deras stad. Fattigt folk bar mat till honom.
De rika smögo sig upp på berget för att uppfånga
en skymt af honom.

Men Edith, som ej kunde komma ur stället,
som låg där maktlös och skulle dö, hon, som hade
så god tid att tänka, hvad sysslade hon med?
Hvilka tankar hvälfde hon i sin hjärna dag och
natt? O, Petter Nord, Petter Nord! Måste hon
ej ständigt se framför sig mannen, som älskade
henne, som höll på att mista förståndet för hennes
skull, som verkligen, verkligen gick uppe på kyrkogården
och väntade på hennes kista.

Se, detta var något för stålfjädersnaturen inom
henne. Det var något för fantasien, något för de
bortdomnande känslorna. Att tänka på hvad han
ämnade taga sig till, då hon kom dit upp! Att
tänka på hvad han skulle taga sig till, om hon ej
komme dit upp som död.

De talade om detta i hela staden, talade om
detta och intet annat. Såsom forntidens städer
älskat sina pelarhelgon, så älskade småstaden den
arme Petter Nord. Men ingen gick gärna in på
kyrkogården och talade med honom. Han såg
alltmer och mer vild ut. Vansinnets mörker
sänkte sig allt tätare öfver honom. »Hvarför skyndar
hon sig ej att bli frisk?» sade de om Edith.
»Det vore orättfärdigt af henne att dö.»

Edith var nästan vred. Hon, som var så
färdig med lifvet, skulle hon nu åter nödgas påtaga
sig den tunga bördan? Men i alla fall började
hon en redlig sträfvan. Därinne i hennes kropp
reparerades och lagades med sjudande kraft under
dessa veckor. Och där sparades ej på material.
I oerhörda massor förbrukades sådant som ger lifskraft,
hvad det så än skulle heta: maltextrakt eller
tran, frisk luft eller solsken, drömmar eller kärlek.

Och hvilka härliga dagar var det ej, långa,
varma regnfria!

Ändtligen fick hon doktorns tillåtelse att låta
bära sig dit upp. Hela staden var i ängslan, då
hon företog färden. Skulle hon komma ned med
en dåre? Kunde dessa veckors elände utplånas
ur hans hjärna? Skulle den ansträngning hon
gjort för att åter börja lefva blifva gagnlös? Och
om den blefve det, hur skulle det då gå henne
själf?

Där hon drog åstad, blek af spänning, men
dock full af förhoppning, var det anledning nog
till oro. Ingen dolde för sig, att Petter Nord tagit
ett för stort rum i hennes fantasi. Hon var den
allra ifrigaste i tillbedjandet af detta underliga helgon.
Alla skrankor hade fallit för henne, då hon
hört hvad han led för hennes skull. Men hvad
skulle det bli af hennes svärmeri, då hon verkligen
fick se honom? Det är intet romantiskt
hos en dåre.

Då hon blifvit buren upp till kyrkogårdsporten,
lämnade hon sina bärare och gick ensam framåt
den breda midtgången. Hennes blickar vandrade
rundt om den grönskande platsen, men hon såg
ingen.

Plötsligt hörde hon ett lätt prassel borta i ett
gransnår, och därifrån såg hon ett vildt, förvridet
ansikte stirra fram. Aldrig hade hon sett fasan
så tydligt stämplad på ett ansikte. Hon blef själf
rädd därvid, dödligt rädd. Det var nära, att
hon flytt.

Men så blossade en stor, helig känsla upp
inom henne. Ej tal om kärlek och svärmeri nu
längre, utan bara förskräckelse för att en like, en
af de arma, som i hennes sällskap genomvandrade
jämmerdalen skulle gå förlorad!

Flickan stannade kvar. Hon vek ej ett steg
tillbaka, utan lät honom långsamt vänja sig vid
att se henne. Men all makt hon ägde lade hon
i blicken. Hon drog mannen därborta till sig med
hela kraften af den vilja, som besegrat sjukdomen
inom henne själf.

Och han kom fram ur sin vrå, blek, förvildad,
ovårdad. Han skred fram till henne, utan att fasan
vek från hans ansikte. Han såg ut, som om han
vore tjusad af ett vilddjur, som kom för att sönderslita
honom. Då han var nära inpå henne, lade
hon båda händerna på hans skuldror och såg
leende in i hans ansikte.

»Seså, Petter Nord, hvad står på med er? Ni
måste gå härifrån! Hvad menar ni med att stanna
så länge häruppe på kyrkogården, Petter Nord?»

Han darrade och sjönk tillhopa. Men hon
kände, att hon kufvade honom med sina blickar.
Hennes ord däremot syntes ej hafva någon som
helst betydelse för honom.

Hon ändrade tonen något litet. »Hör, hvad
jag säger, Petter Nord. Jag är ej död. Jag skall
ej dö. Jag har blifvit frisk för att gå hit upp och
rädda dig.»

Han stod alltjämt i samma slöa förfäran. Åter
kom en ändring i hennes röst. »Du har ej gifvit
mig döden», sade hon allt innerligare, »du har
gifvit mig lifvet.»

Detta upprepade hon gång på gång. Och
hennes röst blef till sist skälfvande af rörelse,
grumlad af gråt. Men han förstod ej något af
hvad hon sade.

»Petter Nord, jag har dig så kär, så kär»,
utbrast hon.

Han var lika likgiltig.

Nu visste hon intet mer att försöka med
honom. Hon fick väl föra honom med sig ned
till staden och låta tid och vård hjälpa.

Men det är ej godt att säga hvilka de drömmar
voro, som hon fört med sig hit upp och
hvad hon väntat sig af detta möte med den man,
som älskade henne. Nu, då hon måste uppge
allt detta och bara behandla honom som en dåre,
fylldes hon af smärta, som om hon skulle lämna
bort det dyrbaraste lifvet gifvit henne. Och i
denna saknadens bitterhet drog hon honom intill
sig och kysste honom på pannan.

Det var menadt som ett farväl till både lyckan
och lifvet. Hon kände krafterna svika sig.
Dödlig matthet kom öfver henne.

Men då trodde hon sig märka liksom ett svagt
lifstecken hos honom. Han var ej fullt så slapp
och slö. Det ryckte i anletsdragen. Han skälfde
allt häftigare. Hon gaf akt med allt större ängslan.
Han vaknade, men till hvad? Ändtligen började
han gråta.

Hon förde honom bort till en grafsten. Hon
tog plats på den, fick honom ned framför sig och
lade hans hufvud i sitt knä. Hon satt och smekte
honom, medan han grät.

Med honom försiggick något liknande det,
som sker, då man vaknar ur en stygg dröm.
»Hvarför gråter jag?» frågade han sig. »Å, jag
vet, jag drömde så förfärligt. Men det är ej sant.
Hon lefver. Jag har ej mördat henne. Så dumt
att gråta för en dröm.»

Och så småningom klarnade allt för honom;
men hans tårar fortforo att flyta. Hon satt och
smekte honom, men hans tårar runno länge ännu.

»Jag behöfver så väl gråta», sade han.

Så såg han upp och log. »Är det nu påsk?»
frågade han.

»Hvad menar du nu?»

»Det kan ju kallas påsk, då de döda uppstå»,
fortfor han. Därpå, som om de varit mångåriga
förtrogna, började han berätta henne om fru Fasta
och om sitt uppror mot hennes regemente.

»Det är påsk nu, och det är slut på hennes
regeringstid», sade hon.

Men då han tänkte på att Edith satt där och
smekte honom, måste han åter gråta. Han behöfde
så väl gråta. Allt misstroende till lifvet,
som olyckorna tillfört den lille värmländingen, behöfdes
tårar för att smälta bort. Misstroendet till
att kärlek och fröjd, skönhet och kraft blomstrade
på jorden, misstroendet till honom själf, allt detta
måste bort, allt detta gick bort, ty det var påsk:
den döda lefde, och fru Fasta skulle aldrig mer
komma till makten.

________

LEGENDEN OM FÅGELBOET.

Hatto, eremiten, stod i ödemarken och bad till
Gud. Det var storm, och hans långa skägg
och tofviga hår fladdrade omkring honom som de
vindfarna grästufvorna på krönet af en gammal
ruin. Dock strök han ej håret ur ögonen eller
stack skägget inom bältet, ty han höll sina armar
upplyftade till bön. Allt ifrån soluppgången hade
han lyft sina knotiga, håriga armar mot himmeln,
lika outtröttligt som ett träd ditåt sträcker sina
grenar, och han ämnade stå kvar så allt intill
kvällen. Han hade en stor sak att bedja om.

Han var en man, som erfarit mycket af världens
ondska. Han hade själf förföljt och plågat,
och förföljelser och plågor från andra hade kommit
på hans del, mer än hans hjärta kunnat bära.
Så drog han ut på den stora heden, gräfde sig
en håla i flodstranden och blef en helig man,
hvars böner hördes vid Guds tron.

Hatto, eremiten, stod där vid flodstranden
utanför sin håla och bad sitt lifs stora bön. Han
bad Gud, att denne måtte låta domens dag inbryta
öfver denna onda värld. Han kallade på
de basunblåsande änglarna, som skulle förkunna
slutet på syndens välde. Han ropade på blodhafvets
vågor, som skulle fördränka de orättfärdiga
. Han kallade på pesten, som skulle fylla
kyrkogårdarna med högar af lik.

Rundt omkring honom var öde hed. Men
ett litet stycke högre upp vid flodstranden stod
en gammal pil med kort stam, som öfverst svällde
ut till en stor hufvudlik knöl, från hvilken nya,
färskgröna grenknippen växte ut. Hvarje höst blef
den plundrad på dessa friska årsskott af innevånarna
i det bränslefattiga slättlandet. Hvarje vår
sände trädet ut nya, smidiga skott, och under
stormiga dagar sågos dessa fladdra och svänga
kring det, liksom hår och skägg fladdrade kring
Hatto, eremiten.

Ärleparet, som brukade lägga sitt bo öfverst
på pilens stam inne bland de uppspirande kvistarna,
hade ämnat börja sitt byggnadsföretag just
denna dag. Men bland de våldsamt piskande grenarna
funno fåglarna ingen ro. De kommo flygande
med säfstrån och rottågor och vinterstånden
starr, men de måste vända om med oförrättadt
ärende. Just då märkte de den gamle Hatto, som
anropade Gud om att stormen måtte varda sju
gånger våldsammare, på det att småfågelnästet
måtte bortsopas och örnaredet förödas.

Naturligtvis kan ingen nu lefvande begripa,
hur mossig och förtorkad och knotig och svart
och olik en människa en sådan där gammal hedbo
kunde vara. Skinnet satt så stramt öfver panna
och kinder, att han närmast liknade en dödskalle,
och man såg blott på ett litet glimmande i bottnen
af ögonhålorna, att han ägde lif. Och kroppens
förtorkade muskler gåfvo den ingen rundning,
utan den uppsträckta, bara armen bestod
endast af några smala benpipor, klädda med tillskrynkladt,
hårdnadt, barkliknande skinn. Han
bar en gammal, tätt åtsittande, svart kåpa. Han
var brunbränd af solen och svart af smuts. Endast
hans hår och skägg voro ljusa, bearbetade af regn
och solsken, tills de kommit att få samma gröngråa
färg som pilbladens undersida.

Fåglarna, som foro omkring och sökte boplats,
togo Hatto, eremiten, för en annan gammal pil,
stäckt i sin himmelssträfvan af yxa och såg liksom
den förra. De kretsade omkring honom många
gånger, foro och kommo igen, togo märke på
vägen till honom, beräknade hans läge med afseende
på roffåglar och stormar, funno honom
rätt ofördelaktig, men bestämde sig ändock för
honom på grund af hans närhet till floden och
starrtufvorna, till visthuset och materialboden. En
af dem sköt pilsnabbt ned i hans utsträckta hand
och lade där ned sin rottåga.

Det var ett uppehåll i stormen, så att rottågan
ej genast blef bortryckt ur handen; men i eremit
ens böner var intet uppehåll. »Måtte Herren
snart komma och förgöra denna fördärfvets värld,
så att människorna ej hinna samla öfver sig mera
synd! Måtte han frälsa de ofödda från lifvet! För
de lefvande finnes ingen frälsning.»

Så började stormen åter, och den lilla rottågan
fladdrade bort ur eremitens stora, knotiga hand.
Men fåglarna kommo igen och försökte kila in
det nya hemmets grundpelare mellan fingrarna.
Plötsligt lade sig då en klumpig och smutsig tumme
öfver stråna och fasthöll dem, och fyra fingrar
hvälfde sig öfver handytan, så att där blef en lugn
nisch att bygga i. Men eremiten fullföljde sina
böner.

»Herre, hvar äro de skyar af eld, som förhärjade
Sodom? När öppnar du de himmelens
källor, som lyfte arken till Ararats topp? Äro ej
ditt tålamods kar uttömda och din nåds skålar
tomma? Herre, när kommer du ur din remnande
himmel?»

Och där visade sig för Hatto, eremiten, febersyner
från domens dag. Marken bäfvade, himmelen
glödde. Under den röda skyn såg han svarta
moln af flyende fåglar, öfver marken vältrade sig,
rytande och vrålande, en flod af flyktande djur.
Men på samma gång som hans själ var upptagen
af dessa eldsyner, började hans ögon att följa de
små fåglarnas flykt, där de blixtsnabbt foro fram
och åter och med ett litet pip af tillfredsställelse
flyttade in ett nytt strå i nästet.

Den gamle tänkte ej på att röra sig. Han
hade afgifvit ett löfte att bedja stillastående med
uppsträckta händer hela dagen för att på detta sätt
tvinga vår Herre till bönhörelse. Ju mera utmattad
hans kropp blef, dess lifligare syner fyllde
hans hjärna. Han hörde städernas murar störta
och människoboningarna remna. Skriande, skräckslagna
människohopar rusade förbi honom, och
efter dem jagade hämndens och förödelsens änglar,
höga gestalter med stränga, sköna anleten, bärande
silfverrustningar, ridande svarta hästar och svängande
gissel, flätade af hvita blixtar.

De små ärlorna byggde och timrade flitigt
dagen om, och arbetet gjorde stora framsteg.
På denna tufviga hed med dess styfva starr och
vid denna flod med dess vass och säf var det
ingen brist på byggnadsämnen. De hade hvarken
tid till middagsrast eller aftonvardshvila. Glödande
af ifver och nöje foro de från och till, och innan
kvällen kom, voro de nära nog uppe vid takåsen.

Men innan kvällen kom, hade eremiten råkat
att alltmer fästa ögonen på dem. Han följde
dem på deras färd, han grälade på dem, då de
buro sig dumt åt, han harmades, då vinden gjorde
dem skada, och tålde minst af allt, att de togo
någon hvila.

Så sjönk solen, och fåglarna gingo till hvila
på sina kända sofplatser inne bland vassen.

Den, som om kvällen går öfver heden, må
böja sig ned, så att hans ansikte kommer i jämnhöjd
med tufvorna, och han skall få se en underlig
syn afteckna sig mot den ljusa västern. Ugglor
med stora, runda vingar jaga fram öfver fältet,
osynliga för den, som står upprätt. Huggormar
ringla fram där, smidiga, snabba, med smala hufvuden
upplyfta på svanlikt krökta halsar. Stora
paddor krypa trögt framåt, harar och sorkar fly
för rofdjuren och räfven tar språng efter en läderlapp
, som jagar myggor öfver floden. Det är,
som om hvarje tufva fått lif. Men under allt
detta sofva småfåglarna på de gungande vass-stråna,
säkra för allt ondt på dessa hviloplatser, som ingen
fiende kan nalkas, utan att vattnet måste plaska
eller vassen darra och väcka dem.

Då morgonen kom, trodde ärlorna först, att
gårdagens händelser varit en skön dröm.

De hade tagit sina landmärken och flögo rätt
på sitt bo, men det var borta. De jagade sökande
utåt heden och stego rätt upp i luften för att
speja. Det fanns ej spår af bo eller träd. Till
sist satte de sig på ett par stenar vid flodstranden
och funderade. De vippade på den långa stjärten
och vände på hufvudet. Hvart hade träd och bo
tagit vägen?

Men knappt hade solen hunnit en handsbredd
öfver skogsbältet på andra flodstranden, förrän
deras träd kom vandrande och ställde sig på
samma plats som det förra dagen intagit. Det
var lika svart och knotigt som då och bar deras
bo på toppen af något, som måste vara en torr,
upprättstående gren.

Då började ärlorna åter bygga utan att vidare
grubbla öfver naturens många under.

Hatto, eremiten, som jagade de små barnen
bort från sin håla, sägande dem, att det varit bäst
för dem, att de aldrig sett dagen, han, som rusade
ut i dyn för att slunga förbannelser efter de glada,
unga människor, som rodde uppför floden i vimplade
båtar, han, för hvilkens onda ögon hedens
herdar vaktade sina hjordar, återvände ej till sin
plats vid floden för småfåglarnas skull. Men han
visste, att ej blott hvarje bokstaf i de heliga böckerna
har sin dolda, mystiska betydelse, utan så
har ock allt, som Gud låter ske ute i naturen.
Nu hade han funnit ut hvad det kunde betyda,
att ärlorna byggde sitt bo i hans hand. Gud ville,
att han skulle stå kvar, bedjande med upplyftade
armar, till dess fåglarna hunnit uppfostra sina
ungar, och mäktade han detta, skulle han blifva
hörd.

Men under denna dag såg han allt färre domedagssyner.
I stället följde han allt ifrigare fåglarna
med sina blickar. Han såg boet snabbt fulländas.
De små byggmästarna fladdrade rundt om det och
afsynade det. De hämtade några små lafvar från
den verkliga pilen och satte fast utanpå, det skulle
vara i stället för rappning eller färg. De hämtade
den finaste ängsull, och ärlehonan tog dun
från sitt eget bröst och klädde boet invändigt,
det var inredning och möblering.

Bönder, som fruktade för den fördärfliga makt
hedbons böner kunde hafva vid Guds tron, brukade
bära till honom bröd och mjölk för att blidka
hans vrede. De kommo äfven nu och funno
honom stående orörlig, med fågelboet i sin hand.
»Se hur den fromme mannen älskar de små djuren
», sade de och fruktade ej mer för honom,
utan lyfte mjölkämbaret till hans mun och förde
brödet inom hans läppar. Då han ätit och druckit,
dref han bort människorna med onda ord, men
de logo blott åt hans förbannelser.

Hans kropp hade för länge sedan blifvit hans
viljas tjänare. Med hunger och slag, med dagslånga
knäfall och veckolång vaka hade han lärt
den lydnad. Nu höllo järnhårda muskler hans
armar uppsträckta under dagar och veckor, och
då ärlehonan låg på äggen och ej mer lämnade
nästet, uppsökte han ej sin håla ens under natten.
Han lärde sig att sofva sittande, med uppsträckta
armar. Bland öknens vänner finnas nog de, som
gjort större ting.

Han vande sig vid de två små, oroliga fågelögon,
som blickade ned till honom öfver nästets
rand. Han gaf akt på hagel och regn och skyddade
boet så godt han kunde.

Så slipper honan en dag lös från sin vakt.
Båda ärlorna sitta på boets kant, vippa med stjärten
och rådslå och se hjärtligen nöjda ut, fastän
hela nästet tyckes vara fullt af ett ängsligt pipande.
Efter en liten stund sätta de åstad på den allra
vildaste myggjakt.

Så fångas mygga efter mygga och föres hem
till detta, som piper uppe i hans hand. Och då
maten kommer, pipes där just allra värst. Den
fromme mannen störes i sina böner af detta pipande.

Och sakta, sakta sjunker hans arm på leder,
som nästan mist förmågan att röra sig, och hans
små eldögon stirra ned i boet.

Aldrig hade han sett något så hjälplöst fult
och uselt: små nakna kroppar med några glesa
dun, inga ögon, ingen flygkraft, egentligen blott
sex stora, gapande munnar.

Det kom honom så underligt före, men han
tyckte om dem just sådana de voro. Deras far
och mor hade han aldrig fritagit från den stora
undergången, men då han hädanefter åkallade Gud
för att af honom begära världens frälsning genom
förstörelsen, gjorde han ett tyst undantag för dessa
sex värnlösa.

Då bondkvinnorna nu bragte honom mat,
tackade han dem ej med att önska deras undergång.
Eftersom han var nödvändig för de små
däruppe, var han glad, att de ej läto honom svälta
ihjäl.

Snart syntes sex runda hufvuden hela dagen
sträcka sig ofvan boets kant. Den gamle Hattos
arm sjönk allt oftare ned till hans ögon. Han såg
fjädrarna sticka fram ur det röda skinnet, ögonen
öppnas, kroppsformen afrundas. Lyckliga arfvingar
till den skönhet naturen skänkt de luftfärdande
djuren, utvecklades de snart i sin fägring.

Och under allt detta stego bönerna om det
stora fördärfvet allt tveksammare från den gamle
Hattos läppar. Han menade sig ha Guds löfte,
att det skulle inbryta, då fågelungarna voro flygfärdiga.
Nu stod han och liksom sökte en undflykt
inför Gud Fader. Ty dessa sex små, som
han värnat och omhuldat, kunde han ej uppoffra.

Det var en annan sak förut, när han ej hade
något, som var hans eget. Kärleken till de små
och värnlösa, som det har blifvit hvarje litet barns
uppgift att lära de stora, farliga människorna, kom
öfver honom och gjorde honom tveksam.

Han ville stundom slunga hela boet i floden,
ty han menade, att det är godt för dem, som få
dö utan sorg och synd. Skulle han ej rädda de
små undan rofdjur och köld, undan hunger och
lifvets mångahanda hemsökelser? Men då han
tänkte så, kom sparfhöken susande rätt ned mot
boet för att förgöra ungarna. Då grep Hatto den
djärfve med sin vänstra hand, svingade honom
rundt öfver sitt hufvud och slungade honom med
vredens makt ut i floden.

Den dag kom, då de små voro flygfärdiga.
En af ärlorna arbetade inne i boet för att knuffa
ungarna ut på kanten, medan den andra flög omkring,
visande dem hur lätt det vore, om de blott
vågade försöka. Och då ungarna envisades med
att vara rädda, foro de båda fullväxta åstad, visande
dem sin allra vackraste flygkonst. Sprittande
till med vingarna, flögo de fram i olika
bukter, eller ock stego de rätt upp som lärkor
eller höllo sig stilla i luften med häftigt dallrande
vingar.

Men då ungarna alltjämt envisas, kan Hatto,
eremiten, ej låta bli att blanda sig i saken. Han
ger dem en varlig knuff med fingret och så är
allt afgjordt. Ut fara de, fladdrande och osäkert,
piskande luften som läderlappar, sjunka, men höja
sig, fatta hvari konsten ligger och använda den
till att så snart som möjligt nå boet igen. Föräldrarna
komma, stolta och jublande ned till dem
igen, och den gamle Hatto småler.

Det var han som gjorde slag i saken i alla fall.

Han grubblade nu på allvar, om det ej kunde
finnas någon utväg för vår Herre.

Kanske, när allt kom omkring, att Gud Fader
höll denna jord på sin högra hand som ett stort
fågelnäste, och kanske han kommit att hysa kärlek
för alla dem, som där bygga och bo, för alla jordens
värnlösa barn. Kanske han ömkade sig öfver
dem, som han lofvat att förgöra, liksom hedbon
ömkade sig öfver fågelungarna.

Visserligen voro eremitens fåglar mycket bättre
än vår Herres människor, men han kunde nog
förstå, att Gud Fader ändock hade hjärta för dem.

Nästa dag stod fågelboet tomt, och ensamhetens
bitterhet lade sig öfver eremiten. Långsamt
sjönk hans arm ned till hans sida, och det
tycktes honom, som om all naturen höll andan
för att lyssna efter domsbasunens dån. Men i
detsamma kommo alla ärlorna åter och satte sig
på hans hufvud och axlar, ty de voro ej alls rädda
för honom. Då for en ljusstråle genom den
gamle Hattos förvirrade hjärna. Han hade ju
sänkt armen, sänkt den hvar dag för att se på
fåglarna.

Och stående där med alla sex ungarna, fladdrande
och lekande rundt om sig, nickade han belåtet
åt någon som han ej såg. »Du slipper»,
sade han, »du slipper. Jag har ej hållit mitt ord,
så behöfver du ej heller hålla ditt.»

Och det syntes honom, som om hällebergen
upphörde att darra och som om floden lade sig
ned till makligt lugn i sin fåra.

________

STENKUMLET.

Det var vid den tid på året, då ljungen står
röd. Öfver sandmon växte den i täta tufvor.
Från låga, trädlika stammar höjde sig tätt sittande,
gröna grenar med barrhårda, härdiga blad och små,
sent vissnande blommor. Dessa tycktes ej vara
gjorda af vanlig saftrik blomsterväfnad, utan af
torra och hårda fjäll. De voro mycket oansenliga
till storlek och form, ej heller var det stort bevändt
med deras lukt. Barn af de öppna vidderna,
hade de ej blifvit utvecklade i den vindfria luft,
hvarest liljorna utspänna sina kalkblad, eller i den
rika jordmån, hvarur rosorna hämta näring för sina
svällande kronor. Det, som gjorde dem till blommor,
var egentligen färgen, ty lysande röda voro
de. Det färgalstrande solskenet hade de haft nog
af. De voro inga bleka källarväxter, inga skuggkära
innesittare. Det låg hälsans välsignade munterhet
och styrka öfver hela den stora, blomstrande
mon.

Ljungen klädde det fattiga fältet med sin röda
mantel ända upp mot skogsbrynet. Där reste sig,
på en svagt uppskjutande bergås, några uråldriga,
halft sammanstörtade stenkummel, och hur nära
än ljungen sökte att smyga sig intill dessa, funnos
dock däruppe refvor i dess väfnad, genom hvilka
framskymtade stora, flata hällar, flikar af bergets
eget, skrofliga skinn. Under det största af kumlen
hvilade en gammal kung, Atle kallad. Under de
andra slumrade de af hans kämpar, som fallit, då
det stora slaget stått där på mon. Nu hade de
legat där så länge, att dödens fruktan och vördnad
vikit ifrån deras grafvar. Vägen gick fram mellan
deras hviloställen. Den nattlige vandraren tänkte
aldrig på att se till huruvida dimomsvepta skepnader
vid midnattstid sutto på kumlens topp och
i tyst längtan stirrade mot stjärnorna.

Det var en glittrande morgon, daggfrisk och
solvarm. Skytten, som varit ute på jakt alltsedan
dagningen, hade kastat sig ned i ljungen bakom
kung Atles hög. Han låg på rygg och sof. Hatten
hade han dragit ned öfver ögonen, och jaktväskan
af skinn, ur hvilken harens långa öron och orrens
krokiga stjärtfjädrar stucko fram, låg under hans
hufvud. Bågen och pilarna hade han bredvid sig.

Fram ur skogen kom en flicka med ett matknyte
i handen. Då hon trädde ut på de flata
hällarna mellan kumlen, tänkte hon på hvilken
god dansplats detta kunde vara. Hon fick en
innerlig lust att pröfva den. Hon satte ned knytet
i ljungen och började dansa helt ensam. Ingen
vetskap hade hon om att en man låg och sof
bakom kungshögen.

Skytten sof alltjämt. Brinnande röd stod ljungen
mot den skarpt högblåa himlen. Myrlejonet
hade uppkastat sin håla tätt bredvid den sofvande.
Däri låg ett stycke kattguld och gnistrade, som
om det velat sätta eld på alla sandmons gamla
stubbar. Ofvanför skyttens hufvud utbredde sig
orrfjädrarna som en plym, och deras metallfärger
skiftade från djup purpur till stålblått. På den
oskuggade delen af hans ansikte glödde brännande
solsken. Men han öppnade ej ögonen för att skåda
förmiddagsglansen.

Emellertid fortsatte flickan att dansa och
svängde om så ifrigt, att den svartnade mossjorden,
som samlat sig i hällarnas ojämnheter, rök om
henne. En gammal torr fururot, blank och grå af
ålder, låg uppryckt inne bland ljungen. Den tog
hon och svängde om med. Spånor foro ut ur det
multnande träet. Tusenfotingar och tvestjärtar,
som haft bo i springorna, kastade sig hufvudyra
ut i den ljusfyllda luften och borrade sig ned
bland ljungens rötter.

Då de svingande kjortlarna snuddade vid ljungen,
fladdrade därur upp skaror af små grå fjärilar.
Dessa, som hade vingarnas undersida hvit och
silfverglänsande, hvirflade upp som torra löf för
en stormil. De syntes då helt hvita, och det var
som om det röda ljunghafvet stänkte upp hvitt
skum. Fjärilarna höllo sig en kort stund uppe i
luften. Deras sköra vingar dallrade så häftigt, att
färgstoft lossnade och föll ned i ljungen som tunt,
silfverhvitt fjun. Då var det, som om luften genomfarits
af ett solbestråladt duggregn.

Rundt om i ljungen sutto gräshoppor och
gnedo bakbenen mot vingarna, så att de klingade
som harpsträngar. De höllo god takt och voro så
samspelta, att enhvar, som gick öfver mon, trodde
sig höra samma gräshoppa under hela vandringen,
fast han än hade henne till höger, än till vänster,
än före, än efter. Men hon, som dansade, var ej
nöjd med deras spel, utan började om en liten
stund att själf tralla takten till en danslek. Hennes
röst var gäll och sträf. Skytten blef väckt af sången.
Han vände sig på sidan, höjde sig på armbågen
och såg öfver kumlet bort till henne, som
dansade.

Han hade drömt, att haren, som han nyss
dödat, sprungit ut ur väskan och tagit hans egna
pilar för att skjuta på honom. Han såg nu bort
till flickan, halfvaken, yr af drömmar, med hufvudet
brinnande efter sömnen i solskenet.

Hon var storväxt och groflemmad, ej fager i
anletet, ej lätt i dansen, ej taktfast i sången. Hon
hade stora kinder, tjocka läppar och platt näsa.
Hon var mycket röd på kinderna, mycket mörk i
håret, yppig i växten, kraftig i rörelserna. Hennes
kläder voro torftiga, men bjärta. Röda bårder
kantade den randiga kjorteln, och brokiga ullgarnssnodder
följde lifvets sömmar. Andra unga tärnor
likna rosor och liljor, men hon var som ljungen,
stark, munter och lysande.

Med glädje såg skytten den stora, granna
kvinnan dansa på den röda heden, midt ibland
spelande gräshoppor och fladdrande fjärilar. Medan
han såg på henne, skrattade han, så att munnen
drogs upp mot öronen. Men så fick hon plötsligen
syn på honom och blef stående orörlig.

»Du menar väl jag är tokig», var det första
hon kom sig för att säga. På samma gång undrade
hon hur hon skulle få honom till att tiga med
hvad han sett. Hon ville ej höra förtäljas nere i
bygden, att hon dansat med en fururot.

Han var en ordfattig man. Inte en stafvelse
fick han öfver läpparna. Han var så blyg, att han
ej visste bättre att göra än att fly, fastän han gärna
velat stanna. Hastigt fick han hatten på hufvudet
och skinnväskan på ryggen. Sedan lopp han bort
mellan ljungtufvorna.

Hon ryckte till sig matknytet och sprang efter.
Han var liten, stel i sina rörelser, och hade synbarligen
ringa krafter. Hon hann honom snart
och slog hatten af honom för att förmå honom
att stanna. Egentligen hade han mest lust att
blifva stående, men han var yr af blyghet och
flydde med än större fart. Hon sprang efter och
började rycka i hans väska. Då måste han stanna
för att försvara denna. Hon anföll honom med
all makt. De brottades, och hon lade omkull honom.
»Nu talar han ej om det för någon», tänkte
hon och var glad.

I detsamma blef hon dock helt rädd, ty han,
som låg på marken, tycktes alldeles blekna bort,
och ögonen vände sig i hufvudet på honom. Han
hade dock icke på något sätt skadat sig. Det var
sinnesrörelsen han ej tålt. Aldrig förr hade så
stridiga och starka känslor rört sig inom denne
enslige skogsbo. Han var glad öfver flickan och
ond och blyg och ändå stolt öfver att hon var så
stark. Han blef alldeles hufvudyr af det.

Den stora, starka ungmön lade armen om
hans rygg och reste upp honom. Hon bröt ljung
och piskade hans ansikte med de styfva kvistarna,
tills blodet kom i rörelse. Då hans små ögon åter
vände sig mot dagsljuset, lyste de af nöje vid att
se henne. Alltjämt teg han; men handen, som
hon lagt om hans lif, drog han fram och smekte
den sakta.

Han var ett barn af svält och tidiga mödor.
Torr och gulblek, köttlös och blodfattig var han.
Hon kände sig rörd af att han var så försagd, han,
som dock syntes vara bortemot trettitalet. Hon
tänkte, att han måtte lefva alldeles ensam inne i
skogen, eftersom han var så ömklig och så illa
klädd. Ingen månde han äga, som såg om honom,
ingen mor eller syster eller käresta.

Den stora barmhärtiga skogen utbredde sig
öfver obygden. Döljande och skyddande upptog
den i sitt sköte allt, som sökte dess hjälp. Med
höga stammar stod den vakt kring björnens ide,
och i täta buskars skymning inrymde den småfåglarnas
äggfyllda bon.

På denna tid, då folket ännu höll trälar, rymde
många af dessa till skogen och funno skydd bakom
dess gröna murar. Den blef för dem ett stort
fängelse, som de ej vågade lämna. Skogen höll
dessa sina fångar i sträng tukt. Den tvang de
slöa till omtanke och uppfostrade de i träldomen
förfallna till ordning och ärlighet. Endast den
flitige gaf den nåden att lefva.

De båda, som möttes på heden, voro ättlingar
af sådana skogens fångar. De gingo stundom ned
till de bebyggda, odlade dalarna, ty de fruktade
ej mer att återföras i den träldom, hvarur deras
fäder flytt, men helst hade de sina vägar inne i
skogsdunklet. Skyttens namn var Tönne. Hans
egentliga yrke var att utföra röjningsarbeten, men
han förstod sig ock på andra ting. Han samlade
töre, kokade tjära, torkade fnöske och gick ofta
på jakt. Hon, som dansade, hette Jofrid. Hennes
fader var kolare. Hon band kvastar, plockade enbär
och bryggde öl af den hvitblommiga porsen.
De voro båda mycket fattiga.

Förut hade de aldrig mötts i den stora skogen,
men nu tyckte de, att alla skogens vägar slingrade
sig till ett nät, i hvilket de lupo fram och åter
och omöjligen kunde undgå hvarandra. Aldrig
visste de nu välja den stig, på hvilken de ej
möttes.

Tönne hade en gång haft en stor sorg. Han
hade länge bott med sin mor i en usel rishydda,
men så snart han blef vuxen fattade han den planen
att bygga henne en varm stuga. Under alla
sina fristunder gick han ut på skogshygge, fällde
träd och högg dem i afpassade stycken. Sedan
gömde han det hopade timret i mörka klyftor
under mossa och kvistar. Det var hans mening,
att hans mor ej skulle veta något om allt detta
arbete, förrän han var färdig att resa stugan. Men
hans mor dog, innan han fått visa henne, hvad
han samlat, innan han hunnit att säga henne,
hvad han velat göra. Han, som hade arbetat med
samma nit som David, Israels konung, då han
samlade skatter för Guds tempel, sörjde öfvermåttan
bittert häröfver. Han förlorade all lust
för nybygget. För honom var riskojan god nog.
Dock hade han det föga bättre i sitt hem än ett
djur i sin håla.

Då nu han, som hittills alltid smugit omkring
ensam, fick lust att söka Jofrids sällskap, betydde
detta helt visst, att han gärna velat hafva henne
till käresta och brud. Jofrid väntade ock dagligen,
att han skulle tala vid hennes far eller vid henne
själf om saken. Men Tönne var ej i stånd härtill.
Det märktes på honom, att han var af trälaätt.
Tankarna, som funnos i hans hufvud, rörde sig
långsamt som solen, då hon färdas öfver himlen.
Och svårare var det för honom att forma dessa
tankar till sammanhängande tal än för en smed
att smida ett armband af rullande sandkorn.

En dag förde Tönne Jofrid hän till en af de
klyftor, hvarest han hade dolt sitt timmer. Han
ref undan grenarna och mossan och visade henne
de afhuggna stockarna. »Mor skulle haft det»,
sade han.

Han såg förväntningsfullt på Jofrid. »Detta
skulle ha blifvit mors stuga», upprepade han.
Märkvärdigt sen var denna ungmö att fatta en
ungersvens tankar. Då han visade henne mors
stockar, så borde hon väl förstå, men hon förstod ej.

Då beslöt han att än ytterligare förklara sin
mening. Ett par dagar efteråt började han släpa
upp stockarna till platsen mellan kumlen, där han
första gången sett Jofrid. Hon kom som vanligt
vägen fram och såg honom arbeta. Dock gick
hon vidare utan att säga något. Sedan de blifvit
vänner, hade hon ofta gifvit honom ett godt handtag,
men med detta tunga arbete tycktes hon ej
vilja hjälpa honom. Tönne tyckte dock, att hon
bort kunna förstå, att det nu var hennes stuga,
som han ämnade timra.

Hon förstod det fullväl, men hon hade ingen
lust att skänka bort sig åt en sådan man som
Tönne. Hon ville hafva en stark och frisk man.
Det tycktes henne bli dålig utkomst att gifta sig
med en, som var svag och klent begåfvad. Dock
var det mycket, som drog henne till denne tyste,
blyge man. Tänk dock, att han sträfvat så mycket
för att glädja sin mor och ej fått njuta lyckan att
bli färdig i tid. Hon kunde vilja gråta för hans
skull. Och nu byggde han stugan, just där han
sett henne dansa. Det fanns ett godt hjärtelag hos
honom. Och detta lockade henne och fäste hennes
tankar vid honom, men hon ville alls icke
gifta sig med honom.

Hvarje dag gick hon öfver ljungfältet och såg
stugan resa sig, fattig och utan fönster, med solsken
insilande mellan otäta väggar.

Tönnes arbete gick öfvermåttan fort, men ej
med omsorg. Hans timmer var ej kanthugget,
knappast barkadt. I golfvet lade han in klufna
ungträd. Det blef mycket ojämnt och svigtande.
Ljungen, som stod och blommade därunder, ty
ett år var gånget, sedan den dagen, då Tönne legat
och sofvit bakom kung Atles hög, stack upp förvägna
röda klasar genom springorna, och myrorna
vandrade opåtaldt ut och in, granskande detta bräckliga
människoverk.

Hvart Jofrid än styrde stegen under dessa
dagar, stod den tanken för henne, att där byggdes
en stuga åt henne. Det reddes ett eget hem åt
henne däruppe på ljungmon. Och hon visste, att
om hon ej stege in där som husmor, så skulle
björn eller räf få bo där. Ty så mycket kände hon
Tönne, att hon förstod, att om han fann sig hafva
arbetat förgäfves, så skulle han aldrig flytta in i
den nya stugan. Han skulle gråta, den stackaren,
då han fick höra, att hon ej ville bo där. Det
skulle bli en ny sorg för honom, lika stor, som
då hans mor dog. Men han fick väl skylla sig
själf, då han ej frågat henne i tid.

Hon tyckte sig ge honom tecken nog därmed
att hon ej hjälpte honom med stugan. Därtill
hade hon dock god lust. Hvarje gång hon såg
mjuk hvit mossa, ville hon plocka den för att
drifva in i de gistna väggarna. Hon var ock sinnad
att hjälpa Tönne vid murandet af spiseln.
Såsom han förfor därvid, skulle all röken samlas
i stugan. Men det var detsamma hur där blef.
Där skulle ingen mat koka, ingen brygd sjuda.
Ledt var det dock, att den stugan aldrig ville gå
henne ur tankarna.

Tönne arbetade, glödande ifrig, viss att Jofrid
skulle förstå meningen, blott stugan blefve färdig.
Han undrade ej mycket på henne. Han hade nog
att göra med att hugga och timra. Tiden gick
raskt för honom.

En eftermiddag, då Jofrid kom gående öfver
mon, såg hon, att där var kommen dörr för stugan
och stenhäll för tröskeln. Då förstod hon,
att allt nu måste vara färdigt, och hon blef mycket
upprörd. Tönne hade täckt taket med tufvor af
blommande ljung, och hon greps af en stark längtan
att träda in under detta röda tak. Han var ej
själf vid nybygget, och hon beslöt sig för att gå
in. Den stugan var ju timrad för henne. Den
var hennes hem. Det stod ej till att motstå lusten
att se den.

Därinne var mer hugnesamt, än hon hade
väntat. Enris var strödt öfver golfvet. Frisk doft
af barr och kåda härskade där. Solstrålarna, som
spelade in genom luckor och springor, drogo ljusband
genom luften. Det såg ut, som om hon
varit väntad: i väggspringorna voro gröna kvistar
instuckna, och i spiseln stod en nyhuggen gran.
Tönne hade ej flyttat dit sitt gamla husgeråd. Där
funnos blott ett nytt bord och en bänk, öfver
hvilken en älghud var kastad.

Så snart Jofrid kommit öfver tröskeln, kände
hon ett hems glada trefnad omge sig. Hon var
till freds och lugn, medan hon stod där, men att
gå därifrån syntes henne svårt som att gå bort och
tjäna hos främmande. Det var så, att Jofrid nedlagt
mycken flit på att skaffa sig ett slags hemgift.
Hon hade med konstfärdiga händer väft bonader,
sådana som tarfvas för att pryda ett rum, och
dessa ville hon sätta upp i sitt eget hem, då hon
fick något. Nu undrade hon hur dessa dukar
skulle passa härinne. Hon skulle gärna vilja pröfva
dem i den nya stugan.

Hon begaf sig raskt hemåt, hämtade sin väfrulle
och började att fästa de färgrika tygstyckena
uppe under taket. Hon slog upp dörren, så att
den stora kvällssolen lyste på henne och hennes
arbete. Hon rörde sig ifrigt i stugan, brådskande,
munter, trallande på en kämpavisa. Hjärtligt nöjd
var hon. Det blef grant därinne. De väfda rosorna
och stjärnorna lyste som aldrig förr.

Medan hon arbetade, höll hon god utkik utåt
ljungmon och grafställena, ty det förekom henne,
som om Tönne äfven nu skulle kunna ligga dold
bakom ett af kumlen och skratta åt henne. Kungahögen
låg midt för dörren, och bakom den såg
hon just solen sjunka. Gång på gång såg hon dit.
Hon kände det som om någon skulle sitta där
och betrakta henne.

Just då solen var så djupt nere, att blott några
blodröda strålar silade fram öfver det gamla stenröset,
såg hon hvem det var, som betraktade henne.
Hela kumlet var ej mer ett kummel, utan en stor,
gammal kämpe, som satt där, ärrig och grånad,
och stirrade på henne. Rundt om hans hufvud
bildade solstrålarna en krona, och hans röda mantel
var så vid, att den utbredde sig öfver hela mon.
Hans hufvud var stort och tungt, anletet grått som
sten. Hans kläder och vapen voro ock stenfärgade
och härmade så noga stenarnas skiftningar och
lafklädnad, att man måste se väl efter för att märka,
att det var en kämpe och ej en stenhög. Det var
som med dessa larfver, hvilka likna trädgrenar.
Man kan gå dem förbi tjugu gånger, innan man
märker, att det är en mjuk djurkropp man tagit
för hårdt trä.

Men Jofrid kunde ej längre taga fel på att det
var den gamle kung Atle själf, som satt där. Hon
stod i dörren, höll handen skuggande öfver ögonen
och såg rakt in i hans stenansikte. Han hade
mycket små, sneda ögon under sin höghvälfda
panna, bred näsa och ett stridt skägg. Och han
lefde, denne stenman. Han log och blinkade mot
henne. Rädd blef hon, och hvad som mest förfärade
henne, var hans tjocka, muskelstyfva armar
och håriga händer. Ju längre hon såg på honom,
dess bredare blef hans löje, och till sist lyfte han
en af de skeppundstunga armarna för att vinka
henne till sig. Då gaf Jofrid sig på flykt hemöfver.

Men då Tönne kom hem och fann stugan
klädd med stjärnströdda bonader, fick han så stort
mod, att han sände sin böneman till Jofrids fader.
Denne sporde Jofrid om hennes mening, och hon
gaf sitt samtycke. Hon var mycket nöjd med den
vändning saken tagit, om hon än skänkte bort sin
hand halft tvingad. Hon kunde ej säga nej till
den man, till hvars stuga hon redan burit sin
hemgift. Dock såg hon först efter, att gamle kung
Atle åter blifvit till ett stenkummel.

Tönne och Jofrid lefde lyckliga under många
år. De fingo ett godt namn om sig. »De äro
goda människor», sade man. »Se hur de bistå
hvarandra, se hur de arbeta tillsammans, se hur
den ene ej kan lefva skild från den andra!»

Tönne blef för hvarje dag starkare, uthålligare
och mindre trögtänkt. Jofrid syntes hafva gjort
en hel man af honom. Mestadels lät han henne
råda, men han förstod ock att med seg envishet
genomföra sin egen vilja.

Det följde skämt och glädje med Jofrid, hvart
hon kom. Hennes kläder blefvo allt brokigare,
ju äldre hon blef. Hela ansiktet var skarpt rödt.
Men i Tönnes ögon var hon fager.

De voro ej så fattiga som mången annan af
deras stånd. De åto smör till gröten och blandade
hvarken sådor eller bark i brödet. Porsölet
skummade i deras stånkor. Deras får- och gethjordar
förökades så hastigt, att de kunde unna
sig köttmat.

Tönne utförde en gång ett röjningsarbete
åt en bonde i dalen. Denne, som då såg hur
han och hans hustru under stor munterhet
arbetade tillsammans, tänkte som mången annan:
»Se, detta är goda människor.»

Bonden hade nyss förlorat sin hustru, och
hon hade efterlämnat ett halfårsgammalt barn.
Han bad Tönne och Jofrid mottaga hans son till
fostring. »Barnet är mig mycket kärt», sade han,
»därför lämnar jag det till er, ty I ären goda
människor.»

De hade inga egna barn, så att det syntes
mycket lämpligt, att de togo detta. De mottogo
det ock utan tvekan. De menade sig få fördelar
däraf, att de fostrade en bondes barn, därjämte
väntade de sig hugnad på ålderdomen af att äga
en fosterson.

Men barnet blef ej gammalt hos dem. Innan
året var gånget, var det dödt. Detta sades af
mången vara fosterföräldrarnas fel, ty barnet hade
varit synnerligen friskt, innan det kom till dem.
Härmed menade dock ingen, att de uppsåtligen
dödat det, utan snarare att de åtagit sig hvad
som varit öfver deras förmåga. De hade ej haft
förstånd eller kärlek nog för att ge det den
vård, som det behöfde. De hade vant sig att
endast tänka på sig själfva och sörja för sitt eget.
De hade ingen tid att omhulda ett barn. De
ville gå tillsammans på arbetet om dagen och
sofva en lugn sömn om natten. De tyckte, att
den lille drack för mycket af den goda mjölken
och unnade ej honom så godt som sig själfva.
Det var dock långt ifrån, att de visste, att de
behandlade gossen illa. De tänkte, att de voro
just så ömma om honom, som föräldrar bruka
vara. Snarare föreföll det dem, som om fostersonen
varit för dem ett straff och en plåga. De
sörjde ej öfver att han dog.

Kvinnor bruka hafva sin stora lust och glädje
af att handskas med barn, men Jofrid hade en
man, för hvilken hon i mycket måste bära en mors
omsorg, så att hon åstundade ingen annan att ha
vård om. Det brukar ock vara dem kärt att se
de smås hastiga förkofran; men Jofrid hade fröjd
nog af att se Tönne utveckla sig till förstånd och
manlighet, af att pynta och ansa i sin stuga, af
hjordarnas tillväxt och af nyodlingen, som de
bedrefvo nere på ljungmon.

Jofrid gick till bondens gård och sade honom,
att barnet var dödt. Då sade mannen: »Nu har
det gått mig som den, hvilken lägger så mjuka
dynor i sin säng, att han sjunker ned till den
hårda bottnen. Alltför väl ville jag akta min son,
och se, nu är han död!» Och han var bedröfvad.

Vid hans ord började Jofrid bitterligen gråta.
»Gud gifve, att du ej lämnat oss din son!» sade
hon. »Vi voro för fattiga. Han har ej haft det
godt nog hos oss.»

»Detta var ej min mening», svarade bonden.
»Snarare tror jag, att I klemat bort barnet. Dock
vill jag ej anklaga någon, ty öfver lif och död
råder Gud allena. Nu är det min mening att
fira min ende sons graföl med samma kostnad,
som om han varit vuxen, och till gästabudet bjuder
jag både Tönne och dig. Däraf kunnen I
märka, att jag ej bär agg till eder.»

Sedan bevistade Tönne och Jofrid grafölet.
De blefvo väl undfägnade, och ingen sade något
ovänligt till dem. Visst hade det berättats af de
kvinnor, som svept liket, att det varit ömkligen
affallet och burit märke af svår vanvård. Men
sådant kunde väl ock kommit af sjukdom. Ingen
ville tro något ondt om fosterföräldrarna, ty man
visste, att de voro goda människor.

Jofrid grät mycket under de dagarna, framför
allt, då hon hörde kvinnor tala om hur de måst
vaka och slita för sina små barn. Hon märkte
ock, att det ständigt talades om barn bland kvinnorna
där på grafölet. Somliga voro så glada åt
dem, att de aldrig kunde upphöra att tala om
deras frågor och lekar. Jofrid skulle velat tala
om Tönne, men de flesta talade aldrig om sina
män.

Sent en kväll återvände Jofrid och Tönne
från grafölet. De gingo genast till sängs. Men
knappast hade de hunnit somna, förrän de stördes
af ett svagt kvidande. Det är barnet, tänkte
de, ännu halft sofvande, och kände vrede öfver att
bli störda. Men plötsligt satte sig båda två rätt
upp i bädden. Barnet var ju dödt. Hvarifrån
kom då detta kvidande? Då de voro fullt vakna,
hörde de intet, men så snart de höllo på att somna
in, hörde de det. Små vacklande fötter hördes
trampa stenhällen utanför stugan, en liten hand
famlade på dörren, och då den ej var öppen,
vandrade barnet kvidande och famlande längs
med väggen, tills det stannade utanför deras sängplats.
Så snart de talade eller sutto uppe, förnummo
de intet, men då de ville somna, hörde
de tydligt de osäkra stegen och de kväfda snyftningarna.

Det, som de ej velat tro, men som stått för
dem som en möjlighet under de sista dagarna,
blef dem nu till visshet. De insågo, att de dödat
barnet. Hvarför skulle det eljes hafva makt att gå
igen?

Från den natten var all lycka viken från dem.
De lefde i ständig fruktan för gengångaren. Om
dagarna hade de väl någon ro, men om nätterna
blefvo de så störda af barnets gråt och kväfda
snyftningar, att de ej vågade ligga ensamma.
Jofrid gick ofta långa vägar för att hämta någon,
som kunde stanna i deras stuga öfver natten.
Kom någon främmande, hade de lugn, men så
snart de voro ensamma, hörde de barnet.

En natt, då de ingen funnit till sällskap och
voro ur stånd att sofva för barnets skull, steg
Jofrid upp ur bädden.

»Sof du, Tönne», sade hon. »Om jag håller
mig vaken, lär intet höras.»

Hon gick ut och satte sig på dörrstenen,
tänkande på hvad de borde göra för att få ro, ty
på detta sätt kunde de ej fortfara att lefva. Hon
undrade om bikt och bot och förödmjukelse och
ånger kunde hjälpa dem från denna svåra hemsökelse.

Då hände sig, att hon lyfte ögonen och såg
samma syn som en gång förr från denna plats.
Grafhögen hade blifvit till en kämpe. Det var
en rätt mörk natt, men dock kunde hon tydligt
se och förnimma, att gamle kung Atle satt där
och betraktade henne. Hon såg honom så väl,
att hon urskilde de mossgrodda armringarna om
hans handleder och kunde märka hurusom hans
ben voro omlindade med korslagda band, mellan
hvilka vadmusklerna svällde.

Denna gång blef hon ej rädd för den gamle.
Han tycktes henne vara en vän och tröstare i
olyckan. Han såg på henne liksom ömkande,
liksom ville han inge henne mod. Hon tänkte
då på, att den väldige kämpen en gång haft sin
dag, då han nedlagt högtals med fiender där på
ljungfältet och vadat fram i blodströmmar, som
forsat mellan tufvorna. Hvad hade han då frågat
efter en död man mer eller mindre? Hur mycket
hade suckan af barn, hvilkas fäder han slagit, rört
hans stenhjärta? Fjäderlätt hade bördan af ett
barns död legat på hans samvete.

Och hon förnam hans hviskning, densamma
som den gamla stenkalla hedendomen hviskat i
alla tider. »Hvarför ångra? Gudarna äro de som
styra. Nornorna spinna lifets tråd. Hvarför
skola jordens barn sörja öfver att de gjort hvad
de odödliga tvungit dem att göra?»

Då bemannade sig Jofrid och sade till sig
själf: »Hvad rådde jag för att barnet dog? Det
är Gud ensam, som styr. Intet sker utan hans
vilja.» Och hon tänkte, att hon snarast skulle
stilla gengångaren genom att hålla all ånger fjärran
från sig.

Men nu öppnades stugdörren, och Tönne
kom ut till henne. »Jofrid», sade han, »det är
inne i stugan nu. Det kom fram och klappade
på sängkanten och väckte mig. Hvad skola vi
göra, Jofrid?»

»Barnet är ju dödt», sade Jofrid. »Du vet,
att det ligger djupt under jord. Detta allt är blott
drömmar och inbillningar.» Hon talade hårdt
och afvisande, ty hon fruktade, att Tönne i denna
sak skulle vara för blödig och därmed vålla dem
olycka.

»Vi måste ha slut på detta», sade Tönne.

Jofrid skrattade hemskt. »Hvad vill du göra?
Gud har sändt det öfver oss. Kunde han ej
hållit barnet vid lif, om han velat. Han ville det
ej, och nu förföljer han oss för dess död. Säg
mig med hvad rätt han förföljer oss?»

Hon hämtade sina ord från den gamle stenkämpen,
som satt mörk och hård på sin hög.
Det var som om han ingifvit henne allt hon
svarade Tönne.

»Vi måste erkänna, att vi vanvårdat barnet,
och göra bot», sade Tönne.

»Aldrig vill jag lida för hvad som ej är mitt
fel», sade Jofrid. »Hvem ville, att barnet skulle
dö? Ej jag, ej jag. Hvad vill du väl göra för
slags bot? Vill du gissla dig eller fasta, som munkarna
göra? Jag menar du kan behöfva dina
krafter för arbetet.»

»Jag har redan pröfvat med gisslande», sade
Tönne. »Det båtar till intet.»

»Ser du där», sade hon och skrattade åter.

»Det skall annat till», fortfor Tönne med
ihärdig beslutsamhet. »Vi måste bekänna.»

»Hvad vill du säga Gud, som han ej vet»,
hånade Jofrid. »Styr ej han dina tankar, Tönne?
Hvad vill du säga honom?» Hon fann nu, att
Tönne var dum och envis. Så hade hon funnit
honom i början af deras bekantskap, men sedan
hade hon ej tänkt därpå, utan hållit af honom
för hans goda hjärtelag.

»Vi skola bekänna för fadern, Jofrid, och
bjuda honom böter.»

»Hvad vill du bjuda honom?» frågade hon.

»Stugan och getterna.»

»Helt visst fordrar han full mansbot för sin
ende son. Den gäldas ej med allt hvad vi äga.»

»Vi vilja ge oss själfva som trälar i hans våld,
om han ej nöjer sig med mindre.»

Vid dessa ord greps Jofrid af kall förtviflan,
och hon hatade Tönne ur djupet af sin själ. Allt,
som hon skulle förlora, framstod så klart för
henne. Friheten, för hvilken förfäderna vågat
lifvet, stugan, välståndet, hedern och lyckan.

»Märk mina ord, Tönne», sade hon hest,
halfkväfd af smärta, »att hvad dag du gör något
sådant blir min dödsdag.»

Sedan vardt intet mer ord växladt mellan
dem, men de sutto kvar på dörrstenen, tills dagen
kom. Ingen fann ett ord för att blidka och förlika.
De kände båda fruktan och förakt för hvarandra.
Den ene mätte den andre med sin vredes
mått, och de funno hvarandra trångbröstade och
onda.

Efter den natten kunde Jofrid ej afhålla sig
från att låta Tönne känna, att han var henne
underlägsen. Hon lät honom i främmandes närvaro
förstå, att han var enfaldig, och hjälpte honom
vid arbetet så, att han måste tänka på hur
stark hon var. Hon ville synbarligen fråntaga
honom husbondeväldet. Stundom låtsade hon sig
vara mycket glad för att förströ honom och hindra
honom från grubbel. Han hade icke gjort något för
att sätta sin plan i verket, men hon trodde ej,
att han uppgifvit den.

Under denna tid blef Tönne mer och mer
densamme som före sitt giftermål. Han blef mager
och blek, ordfattig och trögtänkt. Jofrids förtviflan
blef för hvarje dag allt större, ty det var, som
om nu allting skulle tagas ifrån henne. Hon
fick dock tillbaka sin kärlek för Tönne, då hon
såg honom olycklig. »Hvad är mig alltsammans
värdt, om Tönne fördärfvas?» tänkte hon. »Det
är bättre att gå i träldom med honom än att
se honom dö som fri.»

Jofrid kunde dock ej med ens bestämma sig
för att lyda Tönne. Hon stred en lång och svår
kamp. Men en morgon vaknade hon ovanligt
lugn och blid till sinnes. Då tyckte hon, att nu
skulle hon kunna göra hvad han fordrade. Och
hon väckte honom, sägande, att det nu fick bli
som han ville. Blott denna enda dag skulle han
unna henne, så att hon finge säga farväl till allt sitt.

Hela förmiddagen gick hon omkring sällsamt
blid. Hon fick lätt tårarna i ögonen, liksom en
den där säger farväl. Ljungmon stod vacker för
hennes skull denna dag, tyckte hon. Frosten
hade gått öfver den, blommorna voro borta, och
hela fältet hade öfvergått i brunt. Men då höstdagens
sol lät sina sneda strålar glida däröfver,
var det, som om ljungen åter glödde röd. Och
hon mindes den dag, då hon första gången såg
Tönne.

Hon önskade, att hon skulle få se den gamle
kungen än en gång, ty han hade varit med om
att skapa hennes lycka. Hon hade varit allvarsamt
rädd för honom på sista tiden. Det var,
som om han lurat efter att gripa henne. Men
nu kunde han ej mer få makt öfver henne, menade
hon. Hon skulle passa på att se efter honom
mot natten, då det blef månsken.

Det hände vid middagstiden, att ett par kringvandrande
spelmän kommo dragande förbi. Då
fick Jofrid den tanken att bedja dem stanna i
hennes hem hela eftermiddagen, ty nu ville hon
hålla gille. Tönne måste skyndsamligen gå till
hennes föräldrar och bedja dem komma. Sedan
lupo hennes små syskon vidare nedåt bygden
efter gäster. Snart var mycket folk församladt.

Lustigheten blef stor. Tönne höll sig undan
i ett hörn af stugan, som han hade för vana, då
där kom främmande, men Jofrid var nära nog
vild i sin munterhet. Med gäll röst anförde hon
danslekarna och var ifrig att bjuda gästerna det
skummande ölet. Trångt var det i stugan, men
spelmännen voro flinka, och dansen gick med lif
och lust. Det blef kväfvande varmt därinne. Dörren
slogs upp, och med ens såg Jofrid, att natten var
kommen och månen uppstigen. Då gick hon ut
i stugdörren och såg ut i månskenets hvita värld.

Det hade fallit stark dagg. Hela ljungfältet
var hvitt af att månljuset speglade sig i de täta
droppar, som samlat sig på alla kvistar. Den
korta mossan, som växte rundt om på hällar och
stenar, var redan frusen och rimbeklädd. Jofrid
steg ned på den, behagligt sviktande var den att
träda på.

Hon gick ett par steg på gångstigen, som
ledde nedåt bygden, liksom ville hon pröfva hur
det kunde kännas att gå där. Tönne och hon
skulle nästa dag vandra där hand i hand för att
gå den tyngsta vanära till mötes. Ty hur än
mötet med bonden skulle aflöpa, hvad han toge
och hvad han läte dem behålla, för visso skulle
vanäran bli deras lott. De, som denna kväll ägde
en god stuga och många vänner, skulle nästa dag
afskys af alla, kanske skulle de äfven vara plundrade
på allt hvad de förvärfvat, kanske till och
med vara ärelösa trälar. Hon sade till sig själf:
»Detta är dödens väg.» Och nu kunde hon ej
fatta huru hon skulle få kraft att vandra den.
Det förekom henne, som om hon vore af sten,
ett tungt stenbeläte liksom gamle kung Atle.
Fastän hon lefde, kände hon, som om hon ej
skulle mäktade lyfta sina tunga stenlemmar för att
gå denna väg.

Hon vände sina ögon mot kungahögen och
såg tydligt den gamle kämpen sitta där. Men i
denna natt var han smyckad som till fest. Han
bar ej mer den gråa mossgrodda stenskruden, utan
hvitt, speglande silfver. Nu bar han åter en krona
af strålar, som då hon första gången såg honom,
men denna var hvit. Och hvita lyste bröstplåt
och armring, glittrande hvita voro svärdfäste och
sköld. Han satt och betraktade henne med tyst
likgiltighet. Det sällsamt outgrundliga, som finnes
hos stora stenansikten, hade nu sänkt sig öfver
honom. Där satt han dunkel och mäktig, och
Jofrid hade en svag, oklar föreställning om, att
han var en bild af något, som fanns inom henne
och inom alla människor, af något, som var graflagdt
i fjärran sekler, höljdt af många stenar och
dock ej dödt. Hon såg honom, den gamle kungen,
sitta midt inne i människohjärtat. Öfver
dess ofruktbara fält bredde han sin vida kungamantel.
Där dansade njutningslusten, där jublade
praktbegäret. Han var den store stenkämpen,
som såg nöd och armod vandra förbi, utan att hans
stenhjärta rördes. »Gudarna vilja det så», sade
han. Han var den starke stenmannen, som kunde
bära på oförsonad synd utan att svikta. Alltid
sade han: »Hvarför sörja öfver det du gjort, tvingad
af de odödliga?»

Jofrids bröst höjde sig under en suck, djup
som en snyftning. Det var en aning inom henne,
som hon ej kunde reda, en aning om, att hon
borde kämpa med stenmannen, om hon skulle bli
lycklig. Men på samma gång kände hon sig så
hjälplöst svag.

Hennes obotfärdighet och stenkämpen ute på
heden tycktes henne vara en och samma sak, och
kunde hon ej besegra den förra, så skulle den
senare på ett eller annat sätt få makt öfver henne.

Såg hon åter mot stugan, där bonaderna
lyste uppe under takbjälkarna, där spelmännen
spredo lustighet och allt hon älskade fanns, så
kände hon, att hon ej kunde gå till träldom. Ej
ens för Tönnes skull kunde hon det. Hon såg
hans bleka ansikte inne i stugan, och hon frågade
sig med sammankrympande hjärta om han var
värd, att hon offrade allt för hans skull.

Men inne i stugan hade folket ställt upp sig
till långdans. De ordnade sig i en lång rad, togo
hvarandra vid handen, och med en vild, stark
ungersven i spetsen rusade de framåt i yrande
fart. Anföraren drog dem genom den öppna
dörren ut på den månskensglittrande ljungmon.
De stormade förbi Jofrid, flämtande och vilda,
snafvande mot stenar, stupande i ljungen, slående
vida ringar rundt om stugan, görande vilda svängar
omkring stenkumlen. Den sista i räckan ropade
åt Jofrid och sträckte handen åt henne. Hon
fattade den och sprang med.

Dans var det ej, blott ett ursinnigt framstormande,
men det var glädje däri, lifslust och öfverdåd.
Svängarna togos allt djärfvare, ropen ljödo högre,
skrattet blef alltmer stormande. Från kummel
till kummel, där de lågo spridda öfver heden,
slingrade sig raden af dansande. Den, som stupade
i de häftiga svängarna, rycktes upp, den
långsamme drefs framåt, spelmännen stodo i stugdörren
och eldade upp yrseln. Ingen tid var att
hvila, att tänka, att se sig för. Dansen gick med
allt galnare fart öfver sviktande mossa och glatta
hällar.

Under allt detta kände Jofrid allt tydligare,
att hon ville behålla friheten, att hon ville dö
hellre än förlora den. Hon märkte, att hon ej
förmådde följa Tönne. Hon tänkte på att fly, på
att ila bort i skogen och aldrig komma åter.

Omkring alla högar hade de nu kretsat utom
kring kung Atles. Jofrid såg, att det nu bar upp
mot denna, och hon höll sina ögon skarpt fästa
på högmannen. Då såg hon hur hans jättearmar
sträcktes efter de framstormande. Hon skrek högt,
men gapskratt svarade henne. Hon ville stanna,
men en stark näfve ryckte henne framåt. Hon
såg honom gripa efter de förbiilande, men så
snabba voro de, att de tunga armarna ej kunde
nå någon af dem. Det var henne ofattligt, att
ingen såg honom. Men dödsångest kom öfver
henne. Hon tänkte, att henne skulle han nå.
Det var henne han lurat efter i många år. Med
de andra var det blott lek. Det var henne han
nu ändtligen skulle bemäktiga sig.

Det blef hennes tur att ila fram förbi kung
Atle. Hon såg hur han reste sig och krökte sig
till språng för att göra allvar af saken och fånga
henne. I denna yttersta nöd kände hon, att kunde
hon blott besluta sig att gå morgondagens vandring,
så skulle han ej hafva makt att fånga henne,
men hon kunde ej. – Hon kom sist, och för
henne blefvo svängningarna så häftiga, att hon
mera släpades och rycktes fram än själf sprang,
och hon hade svårt för att ej falla omkull. Och
fast hon kom i den starkaste fart, var den gamle
kämpen henne för snabb. De tunga armarna
sänkte sig öfver henne, stenhänderna grepo henne,
hon drogs intill det med silfverblankt harneskklädda
bröstet. Dödsångesten lade sig allt tätare
öfver henne, men hon visste ännu i det sista, att
det var därför att hon ej kunnat besegra stenkonungen
i sitt eget hjärta, som Atle blef henne
öfvermäktig.

Det blef slut med dans och lustighet. Jofrid
låg döende. Hon hade i loppets häftighet slungats
mot kungahögen och fått dråpslaget mot
dess stenar.

________

DE FÅGELFRIE.

En bonde, som mördat en munk, flydde till
skogs och dömdes fredlös. Han fann före
sig i vildmarken en annan fredlös man, en fiskare
från de yttersta skären, som blifvit anklagad för
att ha stulit ett sillnät. Dessa båda slogo sig
samman, bodde i en jordkula, satte ut snaror,
skäftade pilar, bakade bröd på en gråstenshäll och
vakade öfver hvarandras lif. Bonden gick aldrig
ur skogen, men fiskaren, som ej begått ett så
afskyvärdt brott, lade stundom öfver skuldran
bördor af fällda djur och smög sig ned bland
människorna. Då fick han i utbyte mot svart
tjäder och blåglänsande orre, mot långörad hare
och finlemmadt rådjur mjölk och smör, pilspetsar
och kläder. Detta satte de fredlöse i stånd att
uppehålla lifvet.

Kulan, där de bodde, var gräfd i en backsluttning.
Breda hällar och taggiga slånbuskar
skyddade ingången. På taket stod en risig gran.
Vid dess rot var jordkulans vindfång. Den uppstigande
röken silades genom trädets täta, barrfyllda
grenar och försvann omärklig i rymden.
Männen brukade färdas till och från sin bostad,
vadande i skogsbäcken, som sprang upp under
bergssluttningen. Ingen sökte de fredlöses spår
under det lustigt porlande vattnet.

I förstone blefvo de jagade som vilddjur.
Bönderna samlades som till skall på björn eller
varg. Skogen omringades af bågskyttar. Spjutbärare
gingo in där och lämnade ingen mörk
klyfta, intet risigt snår outforskade. Medan det
larmande drefvet gick fram öfver skogen, lågo de
fredlöse i sin mörka håla, andlöst lyssnande, flämtande
af förfäran. Härmed höll fiskaren ut en
hel dag, men han, som mördat, jagades af outhärdlig
ångest ut i det fria, där han kunde se sin
fiende. Då blef han upptäckt och jagad, men
detta tycktes honom sjufaldt bättre än att ligga
stilla i maktlös overksamhet. Han flydde undan
sina jägare, åkte utför bråddjup, hoppade öfver strömmar,
klättrade uppåt lodräta bergväggar. All fördold
kraft och färdighet inom honom framlockades af
farans eggelse. Hans kropp blef spänstig som en
stålfjäder, foten sprang ej miste, handen släppte ej
fäste, öga och öra uppfattade dubbelt så skarpt
som fordom. Han förstod hvad löfven hviskade
och stenarna varnade. Då han klättrat öfver en
brant, vände han sig mot förföljarna, sändande
dem speglosor i bitande rim. Då de hvinande
spjuten hväste, grep han dem blixtsnabbt och
sände dem ned mot fienderna. Då han trängde
fram mellan piskande grenar, sjöng någon inom
honom en äredikt om hans färd.

Där löpte den kala bergsryggen fram genom
skogen, och ensam på dess brant stod den skyhöga
furan. Den brunröda stammen var bar, men i
den grenrika toppen vaggade roffågelnästet. Så
öfverdådigt modig var nu den flyende, att han
steg dit upp, medan förföljarna sökte honom på
de skogiga sluttningarna. Där satt han, vridande
nacken af hökungarna, medan jakten drog fram
djupt under honom. Hökhane och hökhona sköto
hämndlystna ned mot röfvaren. De fladdrade
framför hans ansikte, de riktade näbbarna mot
hans ögon, slogo honom med vingarna och klöste
med klorna upp blodstrimmor i hans väderbitna
hud. Han kämpade skrattande mot dem. Stående
upprätt i det sviktande nästet, högg han efter dem
med sin hvassa knif och glömde i lekens lust
lifsfaran och förföljarna. Då han fick tid att se
efter dessa, hade de dragit åt annat håll. Ingen
hade tänkt på att söka jaktbytet på den kala bergsryggen.
Ingen hade lyft ögonen mot skyarna för
att se honom öfva pojkstreck och sömngångarbragder,
medan hans lif var i den yttersta nöd.

Mannen skalf till, då han fann sig räddad.
Med darrande händer grep han efter stöd, hisnande
mätte han den höjd, dit han klättrat. Och stönande
af ängslan att falla, rädd för fåglarna, rädd
för att bli sedd, rädd för allt, gled han utför
stammen. Han lade sig ned på berget för att ej
synas och släpade sig fram öfver dess hällar, tills
småskogen skylde honom. Då gömde han sig
under unggranarnas hoptrasslade grenar. Svag och
maktlös sjönk han ned på mossan. En ensam
man skulle kunnat fånga honom.

Tord var fiskarens namn. Han var ej mer
än sexton år gammal, men stark och djärf. Han
hade redan lefvat ett år i skogen.

Bonden hette Berg, med tillnamnet Rese. Han
var den längste och starkaste man, som fanns i
häradet, och därtill skön och välväxt. Han var
bred öfver skuldrorna och smärt om lifvet. Hans
händer voro så välbildade, som om han aldrig
pröfvat på hårdt arbete. Håret var brunt och ansiktet
ljuslett. Sedan han vistats någon tid i
skogen, fick han i allt ett fruktansvärdare utseende
än förr. Hans blickar blefvo hvassa, ögonbrynen
växte buskiga, och de muskler, som rynkade dem,
lågo fingertjocka framme vid näsroten. Det framträdde
tydligare än förr hur den öfre delen af
hans atletpanna sköt ut öfver den nedre. Läpparna
slötos nu fastare än fordom, hela ansiktet
blef magrare, gropen vid tinningen blef mycket
djup, och de väldiga käkbenen framträdde märkbarare.
Hans kropp blef mindre fyllig, men dess
muskler knöto sig järnhårda. Håret grånade
hastigt.

Denne man kunde den unge Tord ej se sig
mätt på. Något så skönt och väldigt hade han
aldrig förr skådat. För hans inbillning stod han hög
som skogen, stark som bränningen. Han tjänade
honom som en husbonde och dyrkade honom
som en gud. Det föll sig naturligt, att Tord
skulle bära jaktspjuten, släpa hem villebrådet,
hämta vatten och göra upp eld. Berg Rese mottog
alla hans tjänster, men sade honom nästan
aldrig ett vänligt ord. Han föraktade honom, därför
att han var en tjuf.

De fredlöse förde ej ett röfvare- eller stigmanslif
, utan närde sig af jakt och fiske. Om ej
Berg Rese mördat en helig man, skulle bönderna
snart upphört att förfölja honom och lämnat honom
i fred uppe bland fjällen. Men nu fruktade de
stor ofärd för bygden, därför att den, som burit
händer på Guds tjänare, ännu gick ostraffad. Då
Tord kom ned till dalen med villebråd, bjödo de
honom stora ägodelar och förlåtelse för hans eget
brott, om han ville visa dem vägen till Berg
Reses håla, så att de skulle kunna taga denne,
medan han sof. Men gossen nekade alltid, och
om någon ville smyga efter honom uppåt skogen,
förde han denne så slugt på villospår, att han uppgaf
förföljandet.

En gång sporde honom Berg, om ej bönderna
ville locka honom till förräderi, och då han hörde
hvad de bjödo honom i lön, sade han hånfullt,
att Tord vore dum, som ej antoge ett sådant
tillbud.

Tord såg då upp på honom med en blick,
hvars make Berg Rese aldrig förr sett. Ej hade
någon fager kvinna i hans ungdom, ej hade hans
hustru eller barn sett så på honom. »Du är min
herre, min själfvalde härskare», sade blicken. »Vet
då, att du får slå mig och skymfa mig hur du
vill. Jag är ändock trogen.»

Berg Rese gaf sedan mera akt på gossen och
märkte, att han var modig att handla, men blyg
att tala. För döden hade han ingen fasa. Då
sjöarna nyss frusit, eller då kärren stodo som
farligast om våren, då gungflyen doldes under
rikt blommande ängsull och hjortron, tog han
helst sin väg öfver dessa. Det syntes vara ett
behof för honom att utsätta sig för faror liksom
till ersättning för de stormar och fasor på hafvet,
som han ej mer hade att möta. Om natten var
han rädd i skogen, och äfven midt på dagen
kunde de mörkaste snåren eller en kullvräkt furas
vidt utsträckta rötter skrämma honom. Men då
Berg Rese frågade honom om detta, var han för
blyg att ens svara.

Tord brukade ej sofva på den långt framme
i kulan nära elden uppförda sängplatsen, som
gjordes mjuk af mossa och varm af fällar, utan
han kröp hvar natt, sedan Berg somnat, fram till
ingången och låg där på en stenhäll. Berg upptäckte
detta, och fastän han väl förstod skälet,
frågade han hvad det skulle betyda. Tord förklarade
det ej för honom. För att slippa frågor
låg han ej vid dörren på två nätter, men sedan
återtog han vaktposten.

En natt, då yrsnön rök omkring skogstopparna
och hvirflade in i de mest stormtäta snår,
sökte sig de yrande snöfjunen in i de fredlöses
kula. Tord, som låg strax inom den af hällar
stängda ingången, var, då han vaknade om morgonen,
nedbäddad under en smältande drifva.
Några dagar senare blef han sjuk. Lungorna
hväste, och då de vidgade sig för att intaga luft,
erfor han sönderslitande smärtor. Han höll sig
uppe så länge krafterna räckte, men då han en
kväll lutade sig ned för att blåsa på elden, föll
han omkull och blef liggande.

Berg Rese kom fram till honom och bad
honom gå till sin bädd. Tord stönade af smärta
och mäktade ej resa sig. Berg stack då armarna
under honom och lyfte honom dit. Men han
kände det, som om han tagit i en slemmig orm,
han hade på tungan en smak, som om han ätit
det oheliga hästköttet, så ledt var det för honom
att röra vid denne usle tjuf.

Han lade sin egen stora björnfäll öfver honom
och gaf honom vatten, mer kunde han ej göra.
Det blef ej heller farligt. Tord blef snart frisk.
Men därigenom att Berg måst göra hans sysslor
och vara hans tjänare, hade de kommit hvarandra
närmare. Tord vågade tala till honom, då han
om kvällarna satt och slöjdade pilskaft inne i
kulan.

»Du är af god ätt, Berg», sade Tord. »De
rikaste i dalen äro dina fränder. Dina ättmän
hafva tjänat hos konungar och stridt i deras sköldborg.»

»Oftast ha de kämpat i upprorsflockarna och
gjort konungarna all skada», genmälde Berg Rese.

»Dina fäder gjorde stora gillen om julen, och
så gjorde också du, då du satt på din gård. Hundrade
män och kvinnor kunde finna bänkplatser
i din stora stuga, som var byggd redan innan Sankt
Olof döpte här i Viken. Du ägde gammaldags
silfverkärl och stora dryckeshorn, som gingo från
man till man, fyllda med mjöd.»

Åter måste Berg Rese se på gossen. Han
satt uppe, med benen hängande utom bädden och
hufvudet hvilande mot händerna, med hvilka han
på samma gång höll undan den vilda hårmassan,
som ville ramla ned öfver hans ögon. Ansiktet
hade blifvit blekt och fint under sjukdomens härjning.
I ögonen lyste ännu febern. Han smålog
åt de bilder han framtrollade för sig: åt den
smyckade stugan, åt silfverkärlen, åt de festklädda
gästerna och åt Berg Rese, sittande i högsätet i
sina fäders sal. Bonden tänkte, att ingen ännusett
på honom med sådana af beundran lysande
ögon, eller funnit honom så härlig, iförd festkläderna,
som gossen där fann honom i den slitna
skinndräkten.

Han blef både rörd och retad. Denne usle
tjuf hade ingen rätt att beundra honom.

»Gafs det då inga gillen i ditt hem?»
sporde han.

Tord skrattade. »Där ute på skäret, hos far
och mor! Far är ju vrakplundrare och mor är
en häxa. Till oss vill ingen komma.»

»Är mor din en häxa?»

»Det är hon», svarade Tord alldeles obesvärad.
»I stormigt väder rider hon på en säl ut mot de
skepp, som störtvågorna spola öfver, och de, som
då vräkas i hafvet, bli hennes.»

»Hvad skall hon med dem?» frågade Berg.

»Å, en häxa behöfver alltid lik. Hon kokar
väl salfvor af dem, eller kanske hon äter dem. I
månskensnätter sitter hon ute i bränningen, där
den går som hvitast, och skummet sprutar öfver
henne. De säga, att hon sitter och letar efter förlista
barns fingrar och ögon.»

»Det där är styggt», sade Berg.

Gossen svarade med oändlig tillförsikt: »Det
vore styggt för andra, men inte för häxor. De
måste göra så.»

Berg Rese fann, att här stötte han på ett nytt
sätt att betrakta världen och tingen.

»Måste också tjufvar stjäla, liksom häxor måste
trolla?» frågade han skarpt.

»Ja visst», svarade gossen, »hvar och en måste
göra hvad han är bestämd till.» Men så tillade
han med ett inbundet leende. »Det finns också
tjufvar, som aldrig stulit.»

»Säg du ut hvad du menar», sade Berg.

Gossen fortfor med sitt hemlighetsfulla leende,
stolt öfver att vara en olöslig gåta. »Det är som
att tala om fåglar, som ej flyga, det att tala om
tjufvar, som ej stjäla.»

Berg Rese gjorde sig dum för att få veta
något. »Ingen kan väl kallas för tjuf utan att ha
stulit», sade han.

»Nenej men», sade gossen och knep ihop
munnen som för att hålla orden instängda. »Än
om någon hade en far, som stule», framkastade
han om en stund.

»Gods och gård ärfver man», gentog Berg
Rese, »men tjufnamn bär ingen, som ej själf förvärfvat
det.»

Tord skrattade stilla. »Än om någon har en
mor, som tigger och ber en att ta fars brott på
sig. Än om en så lurar bödeln på hans arbete
och flyr till skogs. Än om någon blir dömd
fredlös för ett fisknäts skull, som han aldrig sett.»

Berg Rese slog knytnäfven i stenbordet. Han
var vred. Där hade denne fagre ungersvens gått
och kastat bort hela sitt lif. Ej kärlek, ej ägodelar,
ej anseende bland män kunde han vinna
efter detta. Den usla omsorgen om mat och kläder
var allt, som återstod honom. Och den dåren
hade låtit honom, Berg Rese, gå här och förakta
en oskyldig. Han bannade honom med stränga
ord, men Tord blef ej ens så pass rädd, som det
sjuka barnet blir för modern, då hon bannar det
därför att det förkylt sig genom att vada i vårbäcken.

På ett af de breda, skogbevuxna fjällen låg
en mörk tjärn. Den var fyrkantig med så raka
stränder och så skarpa hörn, som om den blifvit
gräfd af människor. På tre sidor omgafs den af
branta bergväggar, vid hvilka granarna klängde
sig fast med armstjocka rötter. Nere vid tjärnen,
där jordtorfvan så småningom blifvit bortsköljd,
stodo dessa rötter upp ur vattnet, bara och krokiga
och underbart vridna om hvarann. Det var en
oändlig massa ormar, som på en gång velat kräla
upp ur tjärnen, men trasslat ihop sig och blifvit
stående. Eller det var en mängd mörknade skelett
efter drunknade jättar, som tjärnen velat vräka
upp på land. Armar och ben krökte sig om
hvarandra, de långa fingrarna gräfde sig ned i
själfva klippan efter fäste, de ofantliga refbenen
bildade hvalfbågar, som uppburo uråldriga träd.
Det hade dock händt, att de järnarmar, de stålhårda
jättefingrar, hvarmed granarna höllo sig fast,
gifvit vika, och af en väldig nordan hade en gran
förts i en vid båge från bergskammen ned i
tjärnen. Med toppen före hade den trängt djupt
ned i den dyiga bottnen och blifvit sittande. Nu
hade fiskynglet en god tillflyktsort mellan dess
grenar, men roten stack upp ofvan vattnet, liknande
ett mångarmadt vidunder, och dess svarta
rotgrenar bidrogo att göra tjärnen stygg och skrämmande.

På tjärnens fjärde sida sänkte sig bergen. Där
förde en liten skummande ström bort dess vatten.
Innan denna ström kunde finna den enda möjliga
vägen, måste han söka sig fram mellan stenar och
tufvor och kom så att bilda en liten värld af öar,
somliga blott en tufva stora, andra bärande ett
tjogtal träd.

Här hvarest de kringstående bergen ej skymde
bort all sol trifdes äfven löfträd. Här stodo törstiga,
grågröna alar och glattbladiga pilar. Björken var
där, liksom den kommer tillstädes öfverallt, där
det gäller att tränga undan barrskogen, och häggen
och rönnen, de två, som pläga kanta skogsängarna,
fyllande dem med doft och bekransande dem med
fägring.

Här åt utloppet till fanns ock en manshög
vass-skog, som förorsakade, att solljuset föll grönt
öfver vattnet, såsom det faller öfver mossan i den
riktiga skogen. I vassen funnos öppna platser,
små, runda dammar, och där flöto näckrosor. De
höga stråna sågo med mildt allvar ned på dessa
ömtåliga skönheter, som misslynta förvarade sina
hvita blad och gula ståndare inom läderhårda öfverdrag,
så snart solen ej ville visa sig.

En solskensdag kommo de fredlöse till denna
tjärn för att meta. De vadade ut till ett par stora
stenar inne i vass-skogen och sutto där och kastade
ut agn för de stora, grönstrimmiga gäddor, som
stodo och sofvo i vattenbrynet.

Dessa män, som ständigt färdades ute i skog
och fjäll, hade, utan att de själfva visste det,
kommit in under naturmakternas välde lika mycket
som växter och djur. I solsken blefvo de öppenhjärtiga
och modiga, men om kvällen, så snart
solen försvunnit, blefvo de tysta, och natten, som
förekom dem mycket större och väldigare än
dagen, gjorde dem ängsligt maktlösa. Nu försatte
dem det gröna ljuset, som föll in mellan vassen
och färgade vattnet i guldstrimmigt brunt och
svartgrönt, i en slags underverksstämning. All
utsikt var stängd. Stundom vaggade vassen för
en omärklig vind, stråna rasslade, och de långa,
bandlika bladen fladdrade mot deras ansikten. De
sutto i gråa skinndräkter på de gråa stenarna.
Skiftningarna i skinnet härmade den vittrade, lafklädda
stenens skiftningar. Hvar och en såg
kamraten i hans tystnad och orörlighet förbytt till
en stenbild. Men inne i vassen gingo jättefiskar
med regnbågfärgade ryggar. Då männen kastade
ut krokarna och sågo vågringarna fortplantas
inne bland vassen, var det som om rörelsen
skulle bli starkare och starkare, till dess de
märkte, att den ej blott berodde af deras kast.
Ett sjörå, till hälften en människa, till hälften en
glimmande fisk, låg och sof i vattenbrynet. Hon
låg på rygg med hela kroppen under vatten.
Vågen smög sig så nära efter kroppen, att de ej
förr märkt henne. Det var hennes andedrag, som
ej tilläto vågorna att stanna. Men det var ingenting
underligt i att hon låg där, och då hon nästa
ögonblick var borta, visste de ej rätt, om hon
blott varit en synvilla.

Det gröna ljuset trängde genom ögonen in i
hjärnan som ett blidt rus. Männen sutto och
stirrade med förslöade tankar, seende inne bland
vassen syner, som de ej vågade anförtro hvarandra.
Fångsten blef dålig. Dagen var ägnad åt drömmar
och uppenbarelser.

Det hördes årslag inne i vassen, och de
sprutto upp som ur en sömn. Nästa ögonblick
visade sig en ekstock, tung, urhålkad utan all
konstfärdighet, mossgrodd i alla springor och med
åror smala som käppar. En ung flicka, som
hämtat näckrosor, rodde den. Hon hade mörkbrunt
hår, samladt i stora flätor, och stora mörka
ögon, eljes var hon egendomligt blek. Men
hennes blekhet skiftade i skärt och ej i grått.
Kinderna hade ingen högre färg än det öfriga
ansiktet, knappt nog hade läpparna det. Hon bar
hvit linnetröja och ett läderskärp med guldspänne.
Kjorteln var blå med röd fåll. Hon rodde tätt
förbi de fredlöse utan att se dem. De höllo sig
andlöst stilla, dock ej af fruktan för att bli sedda,
utan blott för att riktigt väl kunna se henne. Så
snart hon var borta, blefvo de liksom förvandlade
från stenbilder till människor. De sågo leende på
hvarandra.

»Hon var hvit som näckrosorna», sade den
ene. »Hon var mörkögd som vattnet därborta
under granrötterna.»

De voro så uppspelta, att de velat skratta,
riktigt skratta, som det aldrig förr skrattats vid
den tjärnen, så att bergväggarna dånat af ekon och
granarnas rötter lossnat af skräck.

»Tyckte du hon var vacker?» frågade Berg
Rese.

»Å, jag vet inte, jag såg henne så kort.
Kanske hon var det.»

»Du tordes nog inte se på henne. Du tänkte
väl, att det var sjöjungfrun.»

Och åter skakades de af samma orimliga munterhet.

Tord hade en gång som barn sett en drunknad
man. Han hade funnit liket på stranden vid ljus
dag och ej alls blifvit rädd, men om natten hade
han drömt förfärliga drömmar. Han såg ett haf,
där hvarje våg rullade en död man fram till hans
fötter. Han såg ock, att alla holmar och öar i
skärgården voro betäckta af drunknade, som voro
döda och hörde hafvet till, men ändå kunde tala
och röra sig och hota honom med vissnade, hvita
händer.

Så hände det honom äfven nu. Flickan, som
han sett inne bland vassen, vände tillbaka i hans
drömmar. Han mötte henne på tjärnens botten,
där solljuset föll ännu mycket grönare än inne
bland vassen, och han hade tid att se, att hon
var vacker. Han drömde sig uppkrupen på den
stora granroten midt ute i den mörka tjärnen, men
granen sviktade och gungade så, att han ibland
var alldeles under vatten. Då trädde hon fram
på de små holmarna. Hon stod under de röda
rönnarna och skrattade åt honom. I den sista
drömsynen bragte han det så vidt, att hon kysste
honom. Det var morgon då, och han hörde, att
Berg Rese var uppstigen, men han slöt envist
ögonen för att få fortsätta att drömma. Då han
vaknade, var han liksom yr och bedöfvad af det,
som händt honom under natten. Han tänkte nu
mycket mer på flickan, än han gjort förra dagen.

Mot kvällen föll det honom in att fråga Berg
Rese, om han kände hennes namn.

Berg såg på honom liksom pröfvande. »Kanske
är det bäst, att du får veta det strax», sade han.
»Hon är Unn. Vi äro fränder.»

Tord visste då, att det var för denna bleka
ungmös skull Berg Rese gick fredlös omkring i
skog och fjäll. Tord sökte påminna sig hvad han
visste om henne.

Unn var en storbondes dotter. Hennes mor
var död, så att hon styrde sin faders gård. Detta
behagade henne, ty hon var härsklysten, och hon
hade ingen lust att taga en man.

Unn och Berg Rese voro syskonbarn, och
det hade länge sagts, att Berg hellre satt hos Unn
och hennes tärnor och skämtade med dem, än
han arbetade på sin gård. Då det stora julgillet
firades hos Berg, hade hans hustru inbjudit en
munk från Draksmark, ty hon ville, att denne
skulle förehålla Berg, att han glömde henne för
en annan kvinna. Denne munk var förhatlig för
Berg och för många på grund af sitt yttre. Han
var mycket fet och alldeles hvit. Hårkransen kring
hans kala hjässa, ögonbrynen öfver hans vattniga
ögon, ansiktshyn, händerna och hela kåpan, allt
var hvitt. Många hade svårt att uthärda hans
åsyn.

Vid gästabudsbordet, i alla gästernas åhörande,
sade nu denne munk, ty han var orädd och
menade, att hans ord skulle verka mer om de
hördes af många: »Man plägar säga, att göken är
den sämsta af fåglar, därför att han ej uppföder
sina ungar i eget bo, men här sitter en man,
som ej sörjer för hem och barn, utan söker sin
fröjd hos en främmande kvinna. Honom vill jag
kalla den sämste af män.» – Unn steg då upp.
»Detta, Berg, är sagdt åt dig och mig», sade hon.
»Aldrig har jag blifvit så skymfad, men så är ej
heller min far med på gillet.» Hon hade velat
gå, men Berg sprang efter henne. »Rör dig ej!»
sade hon. »Aldrig mer vill jag se dig.» Han
hann henne i förstugan och frågade henne hvad
han skulle göra, för att hon måtte stanna. Med
flammande ögon hade hon svarat, att det måtte
han själf bäst veta. Då gick Berg in och drap
munken. –

Nu voro Berg och Tord inne i samma tankar,
ty om en stund sade Berg: »Du skulle ha sett
henne, Unn, då den hvita munken var fallen.
Husfrun församlade de små barnen omkring sig
och förbannade henne. Hon vände deras ansikten
mot henne för att de evigt måtte minnas den,
som gjort deras far till mördare. Men Unn stod
lugn och så skön, att männen bäfvade. Hon
tackade mig för dådet och bad mig genast draga
till skogs. Hon uppmanade mig att ej blifva en
röfvare och ej förr nyttja knifven, än jag kunde
göra det för en lika rättfärdig sak.»

»Din bragd hade höjt henne», sade Tord.

Här stod nu Berg Rese inför detsamma, som
han förr undrat på hos gossen. Han var som
en hedning, sämre än en hedning, han fördömde
aldrig det, som var orätt. Han kände intet ansvar.
Det, som måste ske, det skedde. Gud och
Kristus och helgonen kände han, men blott till
namnet, såsom man känner främmande länders
gudar. Skärens gastar voro hans gudar. På de
dödas andar hade hans trollkunniga moder lärt
honom tro.

Då företog Berg Rese sig ett arbete, som var
likaså dåraktigt som att sno rep åt sin egen hals.
Han ställde inför denne okunniges ögon den store
Guden, rättfärdighetens herre, illgärningars hämnare,
som nedstörtar de brottsliga i de eviga pinorummen
. Och han lärde honom älska Kristus
och hans moder och de heliga män och kvinnor,
som med lyfta händer lågo inför Guds tron för
att afvärja den store hämnarens vrede från syndarskarorna.
Han lärde honom allt hvad människor
göra för att försona Guds vrede. Han visade
honom pilgrimsskarorna, vallfärdande till heliga
orter, de själfplågande botgörarna och munkarnas
flykt från världslifvet.

Allt eftersom han talade, blef gossen ifrigare
och blekare, hans ögon vidgades som för fruktansvärda
syner. Berg Rese ville upphöra, men tankarnas
ström var öfver honom, och han fortsatte
att tala. Natten sänkte sig öfver dem, den svarta
skogsnatten, under hvilken ufvarna tjuta. Gud
kom dem så nära, att de sågo hans tron skymma
bort stjärnorna, och straffänglarna sänkte sig ned
mot skogstopparna. Men under dem flammade
underjordens lågor ända upp mot jordens platta
skifva, girigt slickande denna skälfvande tillflyktsort
för kvaltyngda människosläkter.

Hösten hade kommit, och det var skarp storm.
Tord gick ensam ute i skogen för att undersöka
donor och giller. Berg Rese satt hemma för att
laga sina kläder. Tords väg gick uppför en skogig
höjd. Där var bred stig.

Hvarje stormil, som kunde tränga in mellan
trädvimlet, förde de torra löfven i prasslande
hvirflar uppåt stigen. Tord tyckte gång på gång,
att någon gick bakom honom. Han såg sig ofta
tillbaka. Stundom stannade han för att lyssna,
men han förstod, att det var bladen och vinden,
och gick vidare. Så snart han åter började gå,
hörde han någon komma dansande på silkesfot
uppåt sluttningen. Små barnfötter kommo trippande.
Älfva och rå lekte bakom honom. Då
han vände sig om, var där ingen, alltjämt ingen.
Han knöt näfven åt de prasslande bladen och gick
vidare.

De tystnade ej därmed, men de togo an en
annan ton. De började hväsa och flämta bakom
honom. En stor huggorm kom glidande. Den
etterdrypande tungan hängde ut ur munnen, och
den blanka kroppen lyste mot de skrumpna bladen.
Bredvid ormen tassade en varg, ett stort magert
gråben, som beredde sig att hugga fast i hans
nacke, då huggormen slingrade in mellan hans
fötter och stack honom i hälen. Ibland voro de
båda tysta, liksom för att nalkas honom obemärkta,
men strax därpå förråddes de af hväsandet och
flämtandet, och stundom slogo vargklorna klingande
mot en sten. Tord gick ovillkorligen allt fortare,
men djuren hastade efter honom. Då han kunde
tro, att de voro på två stegs afstånd och beredde
sig till språng, vände han sig om. Där fanns ingen,
och det hade han vetat hela tiden.

Han satte sig på en sten för att hvila. Då
lekte de torra bladen vid hans fötter som för att
förlusta honom. Där voro de, alla skogens blad:
klargula små björklöf, rödbrokiga rönnblad, almens
torra, brunsvarta blad, aspens sega, klarröda och
sälgens gulgröna. Förvandlade och skrumpna,
ärriga och kantstötta voro de, och mycket olika
de dunmjuka, ljusgröna, finformade skifvor, som
för några månader sedan rullades ut ur knopparna.

»Syndare», sade gossen, »syndare, intet är rent
inför Gud. Hans vredes lågor hafva redan nått er.»

Då han åter upptog vandringen, såg han skogen
under sig gå för stormen som ett böljande
haf, men nere på stigen var stilla lugnt. Men han
hörde hvad han ej kände. Skogen var full af
röster.

Det kom som hviskningar, som klagande
sånger, som grofva hotelser, som dånande eder.
Det skrattade och det klagade, det var som larm
af mycket folk. Detta, som hetsade och eggade,
som prasslade och hväste, som tycktes vara något
och ändå intet var, gjorde hans tankar vilda. Han
kände åter dödsångesten, som då han låg på sin
hålas golf, och människojakten gick fram genom
skogen. Han hörde åter brakandet af grenar, folkmassans
tunga steg, klangen af vapen, de dånande
ropen, det vildt blodtörstiga sorl, som följde hopen.

Men det var ej ensamt detta, som låg i skogsstormen.
Det var något annat, något ännu förskräckligare,
röster som han ej kunde tyda, ett
virrvarr af stämmor, som tycktes honom tala ett
främmande språk. Han hade hört väldigare stormar
än denna fräsa genom tackel och tåg. Men
aldrig förr hade han hört vinden spela på en så
mångstämmig harpa. Hvarje träd hade sin röst,
ej susade granen som aspen eller poppeln som
rönnen. Hvarje klyfta hade sin ton, hvarje bergväggs
ljudande eko sin egen klang. Och bäckarnas
larm samt räfvarnas skall ljödo med in i den vidunderliga
skogsstormen. Men detta allt kunde han
tyda, det fanns andra underbarare ljud. Det var
dessa som gjorde, att det började skrika och hånskratta
och jämra sig inom honom i kapp med
stormen.

Han hade alltid blifvit rädd, då han var ensam
i skogsdunklet. Han tyckte om öppet haf och
nakna skär. Andar och skuggor smögo om inne
bland träden.

Så hörde han med ens hvem det var, som
talade i stormen. Gud var det, den store hämnaren,
rättfärdighetens Gud. Han jagade honom för kamratens
skull. Han fordrade, att han skulle utlämna
munkens mördare åt hans hämnd.

Då började Tord tala midt i stormen. Han
talade om för Gud hvad han velat göra, men ej
mäktat. Han hade velat tala till Berg Rese och
bedja honom försona sig med Gud, men han hade
varit för skygg. Blygheten hade gjort honom stum.
»Då jag fick veta, att jorden styres af en rättfärdig
Gud», ropade han, »förstod jag, att han var en
förlorad man. Jag har legat och gråtit öfver min
vän i långa nätter. Jag visste, att Gud skulle
finna honom, hur han än dolde sig. Men jag
mäktade ej tala, ej lära honom att förstå. Jag blef
ordlös, emedan jag älskade honom så högt. Begär
ej, att jag skall tala med honom, begär ej, att hafvet
skall resa sig i höjd med bergen.»

Han tystnade, och i stormen tystnade den
djupa stämma, som varit Guds röst för honom.
Det blef med ens vindstilla och skarp sol och ett
plaskande som af åror och ett stilla rassel som af
styfva vassblad. Dessa milda ljud förde Unns bild
fram för honom. – Den fredlöse kan intet vinna,
ej ägodelar, ej kvinnor, ej anseende bland män.
– Om han förrådde Berg, blefve han intagen
under lagens hägn. – Men Unn måste älska Berg
efter hvad han gjort för henne. Ur detta allt fanns
ingen utväg.

Då stormen tog till, hörde han åter steg bakom
sig och stundom ett andtrutet flämtande. Nu tordes
han ej se sig om, ty han visste, att han hade bakom
sig den hvite munken. Han kom från gillet i
Berg Reses hus, nedstänkt af blod, med ett gapande
yxhugg i pannan. Och han hviskade: »Angif honom,
förråd honom, rädda hans själ. Lämna hans
kropp åt bålet, så att hans själ må bli skonad.
Lämna honom åt pinbänkens långa kval, så att
hans själ må få tid att ångra.»

Tord sprang. Allt detta skrämmande, som i
och för sig intet var, växte, då det så oupphörligt
spelade in i själen, till en stor förfäran. Han ville
bort från detta. Som han började springa, dånade
åter den djupa, förskräckliga stämman, som var
Guds. Gud själf jäktade honom med skrämskott,
för att han skulle utlämna mördaren. Berg Reses
brott stod afskyvärdare än någonsin för honom.
En vapenlös man var mördad, en Guds man
genomborrad med blankt stål. Det var att trotsa
världarnas herre. Och mördaren vågade lefva!
Han gladdes åt solens sken och markens frukt,
som om den allsmäktiges arm vore för kort att nå
honom.

Han stannade, knöt näfvarna och tjöt ut en
hotelse. Sedan gaf han sig som en vansinnig på
språng från skogen, från skräckriket, ned åt dalen.

Tord behöfde blott säga sitt ärende, strax voro
tio bönder färdiga att följa honom. Det beslöts,
att Tord skulle gå ensam upp till kulan, på det
att ej Bergs misstankar skulle väckas. Men där
han gick fram, skulle han strö ut ärter, så att bönderna
kunde finna vägen.

Då Tord kom in i kulan, satt den fågelfrie
på stenbänken och sömmade. Ljuset från brasan
var knappt, och arbetet syntes gå dåligt. Gossens
hjärta svällde af ömkan. Den härlige Berg Rese
syntes honom fattig och olycklig. Och det enda
han ägde, lifvet, skulle tagas ifrån honom. Tord
började gråta.

»Hvad är det?» sporde då Berg. »Är du sjuk?
Har du varit rädd?»

För första gången talade då Tord om sin
rädsla. »Det var styggt i skogen. Jag hörde vålnader
och såg spöken. Jag såg hvita munkar.»

»Guds död, pojke!»

»De mässade för mig hela vägen uppåt Bredfjället.
Sprang gjorde jag, men de följde med och
sjöngo. Kan jag aldrig bli kvitt det oväsendet?
Hvad har jag med dem att göra? Jag menar, att
de kunde mässa för en, som bättre behöfde det.»

»Är du galen i kväll, du, Tord?»

Tord talade, knappt vetande hvad ord han
begagnade. Han var fri från all blyghet. Talet
strömmade oförhindradt öfver hans läppar.

»De äro alla hvita munkar, hvita, likbleka.

Alla hafva de blod på kåpan. De draga hufvan
ned i pannan, men såret lyser ändå fram under
den. Det stora, röda, gapande såret efter yxhugget.»

»Det stora, röda, gapande såret efter yxhugget?»

»Är det jag, som huggit det kanske? Hvarför
skall jag se det?»

»Det må helgonen veta, Tord», sade Berg
Rese blek och med hemskt allvar, »hvad det betyder,
att du ser sår efter yxhugg. Jag dödade
munken med ett par knifsting.»

Tord stod nu skälfvande framför Berg och
vred händerna. »De begära dig af mig. De vilja
tvinga mig att förråda dig.»

»Hvilka? Munkarna?»

»De, ja visst, munkarna. De visa mig syner.
De visa mig henne, Unn. De visa mig det glittrande,
solblanka hafvet. De visa mig fiskrarnas
lägerplatser, där det är dans och lustighet. Jag
sluter ögonen, men ser ändå. Lämnen mig i fred,
säger jag. Min vän har mördat, men han är ej
ond. Låten mig vara, och jag skall tala till honom,
så att han ångrar och gör bot. Han skall erkänna
sin synd och draga till Kristi graf. Vi båda skola
följas åt till ställen, som äro så heliga, att all synd
förtages från den, som nalkas dem.»

»Hvad svara då munkarna?» sporde Berg. »De
vilja ej ha mig frälst. De vilja ha mig på pinbänk
och bål.»

»Skall jag förråda min käraste vän, frågar jag
dem», fortsatte Tord. »Han är mitt allt på jorden.
Han har frälst mig från björnen, som höll sin ram
på min strupe. Vi ha frusit samman och lidit all
slags nöd samman. Han har bredt sin egen björnfäll
öfver mig, då jag var sjuk. Jag har burit ved
och vatten för honom, jag har vakat öfver hans
sömn, jag har gäckat hans fiender. Hvarför tro
de, att jag är en sådan, som förråder en vän. Min
vän skall snart själfmant gå till prästen och bikta,
sedan följas vi åt till försoningens land.»

Berg lyssnade allvarligt, med ögonen skarpt
utforskande Tords ansikte. »Du skall själf gå till
prästen och säga honom sanningen», sade han.
»Du måste åter ned bland människor.»

»Hjälper det mig, om jag går ensam? För din
synd förfölja mig den döde och alla skuggor. Ser
du ej hur jag fasar för dig? Du har lyft din hand
mot Gud själf. Intet brott är som ditt. Jag tänker,
att jag måste glädja mig, då jag ser dig på stegel
och hjul. Väl den, som i denna världen undfår
sitt straff och undgår den tillkommande vreden.
Hvarför talade du till mig om den rättfärdige
guden? Du tvingar mig att förråda dig. Hjälp
mig från denna synd. Gå till prästen.» Och han
föll på knä framför Berg.

Mördaren lade handen på hans hufvud och
såg på honom. Han kom till att mäta sin synd
med kamratens ångest, och den växte sig stor och
fasaväckande för hans själ. Han såg sig i strid
med den vilja, som leder världen. Ångern höll
sitt intåg i hans hjärta.

»Ve mig, att jag gjort hvad jag gjort», sade
han. »Hvad som väntar mig, är för tungt att frivilligt
mötas. Utlämnar jag mig till prästerna,
skola de pina mig i timslånga kval. De skola
steka mig vid sakta eld. Och är ej detta eländets
lif, som vi föra i ångest och nöd, botgöring nog?
Har jag ej förlorat gård och hem? Lefver jag ej
skild från vänner och allt, som gör en mans glädje?
Hvad fordras mer?»

Då han talade så, sprang Tord upp, vild af
förfäran. »Kan du ångra?» ropade han. »Kunna
mina ord rubba ditt hjärta? Kom då genast! Hur
kunde jag tro detta! Kom med ut till flykt! Det
är ännu tid.»

Berg Rese sprang upp äfven han. »Du har
då gjort det –»

»Ja, ja, ja. Jag har förrådt dig. Men kom nu
fort! Kom nu, då du kan ångra! De skola låta
oss gå. Vi skola undkomma dem!»

Mördaren böjde sig då mot golfvet, där hans
fäderneärfda stridsyxa låg vid hans fötter. »Du
son af en tjuf», sade han, hväsande fram orden.
»Dig har jag trott och hållit kär.»

Men då Tord såg honom böja sig efter yxan,
visste han, att det nu gällde hans eget lif. Han
fick upp sin egen yxa ur bältet och högg efter
Berg, innan denne hann att resa sig. Eggen skar
genom den hvinande luften och for in i det nedböjda
hufvudet. Berg Rese for till marken med
hufvudet före, hela kroppen tumlade efter. Blod
och hjärna sprutade fram, yxan ramlade ur såret.
Mellan det tofviga håret såg Tord ett stort, rödt,
gapande hål efter ett yxhugg,

Nu kommo bönderna inrusande. De blefvo
glada och prisade gärningen.

»Nu står din sak väl», sade de till Tord.

Tord såg ned på sina händer, som om han
där märkte de fjättrar, hvarmed han släpats fram
till att döda den han älskade. De voro som Fenrisulfvens,
smidda af intet. Af vassens gröna dager,
af skogens skuggors lek, af stormens sång, af löfvens
prassel, af drömmars tjusning voro de skapade.
Och han sade högt: »Gud är stor.»

Men åter kom han in i sin förra tankegång.
Han föll ned på knä vid liket och lade sin arm
under dess hufvud.

»Gören honom intet», sade han. »Han ångrar,
han vill gå till de heliga grafvarna. Han är ej
död, men fängslen honom ej. Vi voro just färdiga
att gå, då han föll. Den hvite munken ville väl
ej, att han skulle ångra, men Gud, rättfärdighetens
Gud, älskar ångern.»

Han låg kvar bredvid liket, talade med det,
grät och bad den döde att vakna. Bönderna lagade
i ordning en bår af några spjut. De ville bära
storbondens lik ned till hans gård. De hade vördnad
för den döde och talade sakta i hans närhet.
Då de lyfte honom på båren, steg Tord upp, skakade
håret ur ansiktet och talade med en röst,
som skälfde af snyftningar:

»Sägen då till Unn, som gjorde Berg Rese till
en mördare, att han blef dödad af Tord, fiskaren,
hvars fader är vrakplundrare och hvars moder är
häxa, därför att han lärde honom, att denna jordens
grundval heter rättfärdighet.»

________

REORS SAGA.

En man hette Reor. Han var från Fuglekärr
i Svarteborgs socken och ansågs vara den
bäste skytten i häradet. Han blef döpt, då kung
Olof utrotade den gamla läran i Viken, och var
sedan en ifrig kristen. Han var friboren, men
fattig, vacker, men ej storväxt, stark, men blid.
Han tämde unghästar endast med blickar och ord
och kunde locka till sig småfåglar med endast ett
tillrop. Han vistades nästan ständigt i skogen,
och naturen hade stort välde öfver honom. Plantornas
växt och trädens knoppning, hararnas lek
på skogens öppna platser och abborrens språng i
den kvällslugna sjön, årstidernas kamp och vädrets
växlingar, detta var hufvudhändelser i hans lif.
Sorg och glädje tog han af sådant och ej af det,
som skedde bland människor.

En dag gjorde den skicklige jägaren en god
fångst. Han mötte djupt inne i den tjocka skogen
en gammal björn och fällde honom med ett
enda skott. Den stora pilens hvassa spets for
rätt in i den väldiges hjärta, och han sjönk död
ned vid jägarens fötter. Det var sommar, och
björnens päls var hvarken tät eller jämn, dock drog
skytten af den, rullade den tillsammans till ett
hårdt bylte och gick vidare med björnfällen på
ryggen.

Långt hade han ej vandrat, innan han förnam
en utomordentligt stark honungsdoft. Den
kom från de små blommande växter, som täckte
marken. De växte på späda stänglar, hade klargröna,
glatta blad, som voro mycket vackert ådrade,
och i toppen en liten spiran, tätt besatt med
hvita blommor. Deras små kronor voro tilltagna
i minsta mått, men ur dem trängde fram en liten
borste af ståndare, hvilkas frömjölsfyllda knoppar
dallrade på hvita strängar. Reor tänkte, medan
han gick ibland dem, att dessa blommor, som
stodo ensamma och obemärkta inne i skogsdunklet,
sände ut bud på bud, kallelse på kallelse. Den
starka, honungsljufva doften var deras rop, den
spred kunskapen om deras tillvaro långt bort
mellan träden och högt upp mot skyarna. Men
det var något ängslande i den tunga doften.
Blommorna hade fyllt sin bägare och dukat sitt
bord under väntan på sina vingade gäster, men
ingen kom. De trånade sig till döds i den tunga
ensamheten i det mörka, vindfria skogssnåret.
De tycktes vilja skrika och jämra sig öfver att de
vackra fjärilarna ej ville komma och gästa dem.
Där blommorna stodo tätast samman, tyckte han,
att de hjälptes åt att sjunga en entonig sång.
»Kommen, vackra gäster, kommen i dag, ty i
morgon äro vi döda, i morgon ligga vi döda på
det torra löfvet.»

Det tillstaddes Reor att få se den glada upplösningen
på blomsteräfventyret. Han förnam
bakom sig ett fladder som af den lättaste vind
och såg en hvit fjäril irra omkring i dunklet mellan
de tjocka stammarna. Han flög fram och
åter i oroligt sökande liksom oviss om vägen.
Ej heller var han ensam, fjäril efter fjäril skymtade
fram där borta i mörkret, tills där slutligen
fanns en hel här af hvitvingade honungssökare.
Men den första var anföraren, och han fann
blommorna, väggledd af doften. Efter honom kom
hela fjärilhären framstormande. Den kastade sig
ned bland de längtande blommorna, som segraren
kastar sig öfver bytet. Som ett snöfall af hvita
vingar sänkte den sig öfver dem. Och där blef
fest och dryckeslag rundt om hvarje blomspira.
Skogen var full af tyst jubel.

Reor gick vidare, men nu var det, som om
den honungsljufva doften följde honom, hvart
han gick. Och han förnam, att där inne i skogen
doldes en längtan, starkare än blommornas,
att där fanns något, som drog honom till sig,
liksom blommorna lockat fjärilarna. Han gick
framåt med en stilla fröjd i hjärtat, som om han
väntade på en stor, obekant lycka. Det enda,
som ängslade honom, var, att han ej skulle kunna
finna vägen fram till detta, som längtade efter
honom.

Framför honom på den smala stigen krälade
en hvit snok. Han böjde sig ned för att upptaga
det lyckobådande djuret, men ormen gled ur hans
händer och rann snabbt uppåt stigen. Där rullade
han sig samman och låg stilla, men då
skytten åter grep efter honom, gled han hal som
is bort mellan hans fingrar. Reor blef nu ifrig
att äga det visaste af djur. Han sprang efter
ormen, men mäktade ej nå honom, och denna
lockade honom bort från stigen in på den obanade
skogsmarken.

Denna var beväxt med furuskog, och i en
sådan finner man sällan gräsklädd mark. Men nu
försvunno plötsligen torr mossa och brunt barr,
ormbunkar och styfva lingonbuskar drogo sig
undan, och Reor kände under foten silkeslent gräs.
Öfver den gröna mattan dallrade fjunlätta blomvippor
på lätt böjda strån, och mellan de långa,
smala bladskifvorna syntes den röda nejlikans små
halfutslagna blommor. Det var blott en helt liten
plats, och däröfver utbredde de högstammiga furorna
knotiga, rödbruna grenar, flockvis täckta af
täta barrklungor. Mellan dessa kunde solstrålarna
finna många vägar ned till marken, och där var
kväfvande hett.

Men midt för den lilla ängen steg en fjällvägg
lodrätt upp ur marken. Den låg i skarpt solsken,
och där syntes tydligt de lafklädda stenytorna, de
färska brotten, där vinterfrosten sist lossade några
väldiga block, de stora stånden af stensöta, som
klängde in de bruna rötterna i jordfyllda remnor,
och de tumsbreda afsatser, där bägarlafven radade
upp sina rödkantade pokaler, och en gräsgrön
mossart lyfte öfver sig på nålfina stift de små grå
mössor, som gömde dess befruktningsredskap.

Denna fjällvägg syntes i allt lik hvarje annan
fjällvägg, men Reor märkte genast, att han kommit
midt för gafvelväggen till en jätteboning, och
han upptäckte under mossa och laf de stora gångjärn,
på hvilka bergets gråstensdörr svängde.

Nu trodde han, att ormen smugit sig in bland
gräset för att gömma sig där, tills han obemärkt
skulle kunna komma in i berget, och han uppgaf
hoppet att fånga honom. Han kände nu åter den
honungsljufva doften af de längtande blommorna
och märkte, att här uppe under bergväggen rådde
en kväfvande hetta. Där var ock förunderligt stilla:
inte en fågel rörde sig, inte ett barr spelade i vinden,
det var som om allt höll andan, väntande
och lyssnande i obeskriflig spänning. Han var
liksom kommen in i ett rum, där han ej var ensam,
ehuru han ingen såg. Han trodde, att någon
gaf akt på honom, han kände det, som om han
varit väntad. Han erfor ingen ängslan, men genomilades
af en välbehaglig rysning, som om han snart
skulle få se något öfvermåttan skönt.

I detta ögonblick blef han åter varse ormen.
Den hade ej gömt sig, fastmer hade den krälat
upp på ett af blocken, som frosten sprängt ned
från fjällväggen. Och strax nedanför den hvita
ormen såg han den ljusa kroppen af en flicka,
som låg och sof i det mjuka gräset. Hon låg
utan annat täcke än några spindelväfstunna slöjor,
just som om hon kastat sig ned där efter att natten
om hafva lekt med i älfvedansen, men gräsets långa
blad och dess dallrande, fjunlätta blomvippor stodo
högt öfver den sofvande, så att Reor blott kunde
skymta kroppens mjuka linier. Ej heller gick han
närmare för att se bättre. Men sin goda knif drog
han ur skidan och kastade den mellan flickan och
fjällväggen, så att den stålrädda jättedottern ej måtte
kunna fly in i berget, då hon vaknade.

Sedan stod han stilla i djupa tankar. Ett visste
han genast, att den tärnan, som sof där, ville han
äga; men ännu var han ej rätt ense med sig själf
hur han skulle handla med henne.

Men då lyssnade han, som kände naturens
tungomål bättre än människornas, till den stora, allvarliga
skogen och det stränga berget. »Se», sade
de, »åt dig, som älskar vildmarken, lämna vi vår
fagra dotter. Bättre passar hon dig än slättens
döttrar. Reor, är du värdig den ädlaste gåfva?»

Då tackade han i sitt hjärta den stora välgörande
naturen och beslöt att göra flickan till
sin hustru och ej blott till trälkvinna. Och då
han tänkte, att hon, sedan hon kommit till kristendom
och människoseder, skulle blygas vid tanken
på att hon legat så ohöljd, så löste han björnhuden
från sin rygg, vecklade upp det styfva skinnet
och kastade den gamla björnens grånade,
raggiga fäll öfver henne.

Men då han så gjorde, dånade bakom fjällväggen
ett skratt, vid hvilket marken riste. Det
ljöd ej som hån, endast som om något suttit i stor
ängslan och ej kunnat låta bli att skratta, då han
helt plötsligt blef fri från denna. Den förfärliga
stillheten och den tryckande hettan togo ock slut.
Öfver gräset sväfvade en svalkande vind, och barren
började sin susande sång. Den lycklige jägaren
kände, att hela skogen hållit andan, undrande hur
vildmarkens dotter skulle behandlas af människosonen.

Snoken rann nu ned i det höga gräset; men
den sofvande låg bunden i trollsömn och rörde
sig ej. Då rullade Reor in henne i den grofva
björnhuden, så att blott hennes hufvud syntes
ofvanom det raggiga skinnet. Fast hon säkerligen
var en dotter af den gamle jätten i fjället, var hon
späd och finlemmad, och den starke skytten lyfte
henne på sin arm och bar henne bort genom skogen.

Om en stund kände han, att någon lyfte i
hans bredskyggiga hatt. Han såg upp och fann,
att jättedottern var vaken. Hon satt lugnt kvar
på hans arm, men nu ville hon se hur mannen
såg ut, som bar henne. Han lät henne hållas.
Han tog ut stegen längre, men sade intet.

Då måtte hon hafva märkt hur hett solen
brände på hans hufvud, sedan hon tagit hatten
af honom. Hon höll då ut den öfver hans hufvud
som en solskärm, men hon satte ej ned den, utan
höll den så, att hon alltjämt kunde se ned i hans
ansikte. Då syntes det honom, att han ingenting
behöfde spörja eller tala. Han bar henne tyst ned
till sin mors hydda. Men hela hans väsen genomströmmades
af lycksalighet, och då han stod på
hemmets tröskel, såg han den hvita ormen, som
ger tomtebolycka, glida in under dess grundmur.

________

VALDEMAR ATTERDAG BRANDSKATTAR
VISBY.

Den vår, då Hellqvists stora tafla Valdemar
Atterdag brandskattar Visby var utställd i konstföreningen,
kom jag dit upp en stilla förmiddag,
alldeles okunnig om att detta konstverk då fanns
där. Den stora, färgrika duken med dess många
figurer gjorde redan vid första anblicken ett utomordentligt
intryck. Jag kunde ej se på någon
annan tafla, utan gick rätt fram till denna, tog en
stol och försjönk i stilla betraktande. Jag lefde
medeltidslif under en halftimme.

Snart var jag inne i den scen, som utspelades
på Visby torg. Jag såg ölkaren, som började fyllas
af den gyllene brygd, kung Valdemar önskat sig,
och grupperna, som samlats omkring dem. Jag
såg den rike köpmannen med pagen, som dignar
under hans guld- och silfverfat, den unge borgaren,
som knyter näfven åt kungen, munken med det
skarpa ansiktet, som forskande ger akt på majestätet,
den trasige tiggaren, som offrar sin slant,
kvinnan, som sjunkit ned vid sidan af det ena
karet, kungen på sin tron, krigshären, som kommer
frammyllrande ur den smala gränden, de höga
husgaflarna samt de spridda grupperna af pockande
soldater och tredskande borgare.

Men plötsligt märkte jag, att taflans hufvudfigur
ej är kungen, ej någon af borgarena, utan
den ene af kungens järnklädde sköldbärare, den
med det nedfällda visiret.

På denna gestalt har konstnären nedlagt en
sällsam kraft. Man ser ej en flik af honom själf,
han är stål och järn hela karlen, och dock gör
han intryck af att vara situationens rätte herre.

»Jag är våldet, jag är roflystnaden», säger han.
»Det är jag, som brandskattar Visby. Jag är ingen
människa, jag är blott stål och järn. Jag har min
lust i plågor och ondska. Må de gå på och pina
hvarandra. I dag är det jag, som är herre på
Visby torg.»

»Se», säger han till betraktaren, »kan du se,
att det är jag, som är herre? Så långt ditt öga
når, finns här ingenting annat än människor, som
pina hvarandra. Suckande komma de besegrade
och lämna sitt guld. De hata och hota, men de
lyda. Och segerherrarnas lystnad blir allt vildare,
ju mera guld de mäkta frampressa. Hvad är Danmarks
konung och hans soldater annat än mina
tjänare, åtminstone för denna dag? I morgon
skola de gå i kyrkorna eller sitta i fredlig gamman
på ölstugorna, eller ock kanske vara goda fäder i
eget hem, men i dag tjäna de mig, i dag äro de
ogärningsmän och våldsverkare.»

Och ju längre man hör på honom, dess bättre
förstår man, hvad taflan är: ingenting annat än en
illustration till den gamla sagan om hur människor
kunna pina hvarandra. Intet försonande drag finnes
där, endast grymt våld. Och trotsigt hat och hopplöst
lidande.

Det var ju dock så, att dessa tre ölkar skulle
fyllas, på det att ej Visby måtte bli plundradt och
brändt. Hvarför komma de ej, dessa hanseater, i
lågande hänförelse? Hvarför komma ej kvinnorna
ilande med sina smycken, drinkaren med sin bägare,
prästen med relikskrinet, ifriga, glödande af
offerlust? »För dig, för dig, vår älskade stad!
Onödigt att sända soldater efter oss, då det gäller
dig! O, Visby, vår moder, vår ära! Tag tillbaka
hvad du gifvit oss!»

Men så har ej målaren velat se dem, och så
var det ej heller. Ingen hänförelse, blott nödtvång,
blott kufvadt trots, blott jämmer. Guldet är dem
allt, kvinnor och män sucka öfver detta guld, som
de måste lämna.

»Se på dem!» säger våldet, som står på tronens
trappa. »Det går dem djupt till hjärtat att offra
det. Må hvem som vill hafva medlidande med
dem! De äro snåla, vinningslystna, öfvermodiga.
De äro ej bättre än den snikne röfvaren, som jag
utsändt emot dem.»

En kvinna har dignat ned på marken framför
karet. Kostar det henne så mycket lidande att
lämna sitt guld? Eller är kanske hon den skyldiga?
Är hon jämmerns upphof? Är det hon, som förrådt
staden? Ja, det är hon, som varit kung Valdemars
käresta. Det är Ung-Hanses dotter.

Hon vet väl, att hon ej behöfver lämna sitt
guld. Hennes faders hus blir ändock ej plundradt,
men hon har samlat hvad hon äger och bringar
det. Kommen ned på torget, har hon blifvit öfverväldigad
af allt elände hon sett och sjunkit ned i
gränslös förtviflan.

Han hade varit rask och glad, den unge guldsmedsgesällen
, som förra året tjänade i hennes
faders hus. Det hade varit härligt att vandra vid
hans sida öfver detta samma torg, då månen sköt
upp bakom gaflarna och belyste Visby glans. Stolt
hade hon varit öfver honom, stolt öfver sin fader,
stolt öfver sin stad. Och nu ligger hon där, bruten
af jämmer. Oskyldig och dock skyldig! Han,
som sitter kall och grym på tronen och dragit all
denna förhärjelse öfver staden, är han densamme,
som hviskat ömma ord till henne? Var det till
hans möte hon smög sig, då hon förra natten stal
sin fars nycklar och öppnade stadsporten? Och
då hon fann sin guldsmedsgesäll som en väpnad
herre med en stålklädd här bakom sig, hvad tänkte
hon? Blef hon ej vansinnig vid att se stålfloden
vältra sig in genom den port, som hon öppnat?
För sent att klaga, jungfru! Hvarför älskade du
din stads fiende? Fallet är Visby, dess glans skall
förgå. Hvarför kastade du dig ej midt i porten
och lät järnhälarna trampa dig till döds? Ville du
lefva för att se himlens blixtar drabba förbrytaren?

O jungfru, vid hans sida står våldet och skyddar
honom. På heligare saker än en lättrogen
ungmö förgriper han sig. Ej ens Guds eget
tempel skonar han. De lysande karbunklarna
bryter han ut ur kyrkväggen för att fylla det sista
bryggkaret.

Alla taflans figurer ändra hållning. Blind fasa
slår allt lefvande. Den vildaste krigsknekt bleknar,
borgarena vända sina blickar mot himlen, alla
vänta Guds straff, alla bäfva utom våldet vid tronens
trappa och kungen, som är dess tjänare.

Jag önskar, att konstnären hade fått lefva, så
att han kunnat föra mig ned till Visby hamn och
låtit mig se dessa samma borgare, då de med
blickarna följde den bortseglande flottan. De ropa
förbannelser ut öfver vågorna. »Förstör dem!»
ropa de. »Förstör dem! O, haf, du vår vän, tag
åter våra skatter! Öppna ditt kväfvande djup
under de gudlöse, under de trolöse!»

Och hafvet mullrar ett doft bifall, och våldet,
som står på kungaskeppet, nickar gillande. »Detta
är godt», säger det. »Förfölja och förföljas, så är
min lag. Må stormen och hafvet förstöra röfvarflottan
och roffa åt sig min kunglige tjänares
skatter! Desto förr blir det oss gifvet att draga
ut på nya härjningståg.»

Men borgarena på stranden vända sig om och
se upp mot sin stad. Brand har flammat där,
plundring har gått fram öfver den, bakom spräckta
rutor gapa sköflade bostäder. Sotade gaflar se de,
skändade kyrkor, blodiga lik ligga kvar i de trånga
gränderna, och af skräck vansinniga kvinnor genomila
staden. Skola de stå vanmäktiga inför allt detta?
Finnes ingen, som deras hämnd kan nå, ingen
som de i sin ordning kunna plåga och förgöra?

Gud i himlen, se dock! Guldsmedens hus är
ej plundradt, ej brändt. Hvad är detta? Var han
i förbund med fienden? Hade han ej nyckeln till
en af stadens portar i sitt förvar? O, du Ung-
Hanses dotter, svara, hvad skall detta betyda?

Borta på kungaskeppet står våldet och betraktar
sin kunglige tjänare, leende bakom visiret.

»Hör stormen, min herre, hör stormen! Guldet,
som du röfvat, skall snart ligga på hafsbottnen,
oåtkomligt för dig. Och se tillbaka på Visby, min
höge herre! Kvinnan, som du bedrog, föres mellan
präster och knektar bort till stadsmuren. Kan du
höra folkhopen, som följer henne, förbannande,
veropande? Se, murarena komma med kalk och
murslef! Se, kvinnorna komma med stenar! Alla
bära de stenar, alla, alla!

O, kung, om du ej kan se hvad som försiggår
i Visby, må du dock höra och veta, hvad som
där sker. Ej är du af stål och järn, som våldet
vid din sida. Då ålderdomens dystra dagar komma,
och du lefver under dödens skugga, skall bilden
af Ung-Hanses dotter träda fram för ditt minne.

Blek skall du se henne digna under sitt folks
hån och förakt. Du skall se henne draga fram
mellan präster och knektar, under klockringning
och hymnsång. Hon är redan död i folkets ögon.
Död känner hon sig i sitt innersta, dödad af allt
hon älskat. Du skall se henne stiga in i tornet,
se huru stenarna infogas, höra murslefven skrapa
och höra folket, som skyndar fram med sina stenar.
»O, murare, tag min, tag min! Begagna min sten
vid hämndens verk! Låt min sten vara med om
att stänga Ung-Hanses dotter från ljus och luft!
Fallet är Visby, det härliga Visby! Gud välsigne
edra händer, murare! Låt mig vara med och fullborda
hämnden!»

Och hymnsången ljuder, och klockorna ringa
som öfver en död.

O, Valdemar, kung af Danmark, det blir äfven
din lott att möta döden. Då skall du ligga på din
bädd, höra och se mycket och våndas därvid. Och
äfven dessa skrapningar med murslefven, dessa
hämndens rop skall du höra. Hvar äro de då, de
heliga klockor, som öfverrösta själens marter? Hvar
äro de, de vida metallgapen, hvilkas tungor ropa
till Gud om nåd för dig? Hvar är denna af välljud
dallrande luft, som för själen upp till Guds
rymder?

O, hjälp Esrom, hjälp Sorö, och du stora
klocka i Lund!

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Hvilken dyster historia var det ej denna tafla
berättade! Det kändes underligt och främmande
att åter träda ut i Kungsträdgården, i strålande
solsken, bland lefvande människor.

________

MAMSELL FREDRIKA.

Det var julnatt, en riktig julnatt.

Trollen lyfte upp berghällarna på höga
guldpelare och firade midvinterfest. Tomten dansade
kring julgröten i ny röd mössa. Gamla
gudar drogo kring fästet i gråa oväderskappor,
och på Österhaninge kyrkogård stod Helhästen.
Han krafsade med hofven i den frusna marken,
han märkte ut platsen för en ny graf.

Ej långt därifrån på Årsta gamla herregård
låg mamsell Fredrika och sof. Årsta är, som man
vet, ett gammalt spökslott, men mamsell Fredrika
sof en god, lugn sömn. Hon var nu gammal
vorden och rätt trött efter många tunga arbetsdagar
och många långa färder – hon hade ju
nästan farit jorden rundt – därför hade hon återvändt
till sitt barndomshem för att få ro.

Utanför slottet ljöd i natten en käck fanfar.
Döden hade satt sig upp på gångare grå och ridit
fram till slottsporten. Hans vida scharlakanskappa
och hattens stolta plym vajade för nattvinden.
Den stränge riddaren ville betvinga ett svärmiskt
hjärta, därför uppträdde han i sällspord ståt.
Fåfäng möda, herr riddare, fåfäng möda! Porten
är stängd, och ditt hjärtas dam sofver. Ett bättre
tillfälle må du söka och en lämpligare tid. Passa
på henne, då hon reser till ottesången, stränge
herr riddare, passa på henne på kyrkvägen!

Gamla mamsell Fredrika sof lugnt i sitt älskade
bo. Ingen kunde bättre än hon förtjäna hvilans
ljufhet. Som en julens ängel satt hon nyss i en
krets af barn och berättade för dem om Jesus och
herdarna, berättade till dess hennes ögon strålade,
och hela hennes vissnade ansikte blef som förklaradt.
Nu på gamla dagar var det icke heller någon,
som anmärkte på mamsell Fredrikas utseende.
De, som sågo den lilla spensliga figuren, de små
fina händerna och det kloka, vänliga ansiktet, ville
tvärt om gärna hålla den synen kvar för erinringen
såsom det vackraste minne.

I mamsell Fredrikas stora rum fanns bland
många reliker och minnen en liten torr buske.
Det var Jerikorosen, hemförd af mamsell Fredrika
från fjärran Österland. Nu i julnatten började
den blomma alldeles af sig själf. De torra
kvistarna betäcktes af röda knoppar, hvilka skimrade
som eldgnistor och upplyste hela rummet.

Vid skenet från gnistorna såg man, att en
liten och spenslig, men ganska ålderstigen dam
satt i den stora gula fåtöljen och höll salong. Det
kunde ej vara mamsell Fredrika själf, ty hon låg
och sof i god ro, och ändå var det hon. Hon
satt där och hade mottagning för minnen; rummet
var fullt af dem. Människor och hem och
föremål och tankar och diskussioner kommo flygande.
Barndomsminnen och ungdomsminnen,
kärlek och tårar, ärebetygelser och bittert hån, allt
kom susande hän mot den bleka gestalten, som
satt och såg på alltsammans med ett godt leende.
Hon hade ord af skämt eller vemod för dem alla.

Om natten få alla ting sin rätta gestalt och
form. Och liksom man först då kan se himmelens
stjärnor, ser man också på jorden mycket,
som man om dagen aldrig ser. Så kunde man
nu ock i skenet från Jerikorosens röda knoppar
se en mängd underliga figurer i mamsell Fredrikas
salong. Där var den styfva »ma chère mère»,
den godmodiga Beata Hvardagslag, människor från
Öster- och Västerland, den svärmiska Nina, den
energiska, kämpande Hertha i sin hvita klädning.

»Kan någon säga mig hvarför människan alltid
skall vara hvitklädd?» skämtade den lilla gestalten
i fåtöljen, då hon fick se henne.

Men alla minnena talade till den gamla och
sade: »Se, så mycket du sett och erfarit, så mycket
du verkat och gagnat! Är du ej trött, vill
du ej gå till hvila?»

»Ännu icke», svarade skuggan i den gula
fåtöljen. »Jag har en bok kvar att skrifva. Jag
kan ej gå till ro, innan den är färdig.»

Därmed försvunno skuggorna. Jerikorosen
slocknade, och den gula fåtöljen stod tom.

I Österhaninge kyrka firade de döda midnattsmässa.
Där steg en af dem upp till klockorna
och ringde in julen, en annan gick omkring och
tände julljusen, och en tredje började med knotiga
fingrar spela på orgeln. Genom de uppslagna
dörrarna kommo de öfriga ur natt och graf myllrande
in i det ljusa, strålande Herrans hus. Just
sådana de varit här i lifvet kommo de, endast en
smula blekare. De öppnade bänkdörrarna med
skramlande nycklar och tisslade och hviskade,
medan de gingo uppför gången.

»Det är alla de ljus hon skänkt de fattiga,
som nu lysa i Guds hus.»

»Vi ligga varmt i våra grafvar, så länge hon
ger de fattiga kläder och ved.»

»Se, hon har talat så många kraftiga ord, som
öppnat människohjärtan, de orden äro våra bänknycklar.»

»Hon har tänkt sköna tankar om Guds kärlek.
De tankarna lyfta oss upp ur grafvarna.»

Så tisslade de och hviskade, innan de satte
sig i bänkarna och till bön böjde sina bleka pannor
ned i vissnade händer.

Men på Årsta kom någon in i mamsell Fredrikas
rum och lade vänligt sin hand på den sofvandes
arm.

»Upp, min Fredrika! Det är tid att fara till
ottesången.»

Gamla mamsell Fredrika slog upp ögonen
och såg Agathe, sin älskade döda syster, stå vid
bädden med ett ljus i handen. Hon kände väl
igen henne, ty hon var sig alldeles lik, sådan hon
varit här på jorden. Mamsell Fredrika blef ej
rädd, hon endast gladdes åt att se den älskade,
vid hvars sida hon gärna ville sofva den långa
sömnen.

Hon steg upp och klädde sig i all hast. Det
var ingen tid till samspråk; vagnen stod för porten.
De andra måtte redan rest, ty ingen mer än
mamsell Fredrika och hennes döda syster rörde
sig i huset.

»Minns du, Fredrika», sade systern, då de
sutto i vagnen och raskt körde till kyrkan, »minns
du, hur du förr alltid satt och väntade på att någon
riddare skulle enlevera dig på kyrkvägen?»

»Det väntar jag alltjämt», sade gamla mamsell
Fredrika och skrattade. »Jag reser aldrig den här
vägen utan att sitta och spana efter min riddare.»

Hur de än skyndat, kommo de dock för sent.
Prästen steg ned af predikstolen, då de trädde in i
kyrkan, och slutpsalmen började. Aldrig hade mamsell
Fredrika hört en så härlig sång. Det var som
om både jord och himmel stämt in i sången, som
om hvarje bänk och sten och planka sjungit med.

Hon hade aldrig sett kyrkan så öfverfylld:
på altardisken och på predikstolstrappan sutto människor,
de stodo på gången, de trängdes i bänkarna,
och utanför stod hela vägen fullpackad af
folk, som ej kunde komma in. Systrarna fingo
dock plats; för dem vek mängden undan.

»Fredrika», sade hennes syster, »se på människorna!»

Och mamsell Fredrika såg och såg.

Då märkte hon, att hon, liksom kvinnan i
sagan, var kommen till de dödas mässa. Hon
kände en kall rysning ila nedåt ryggen, men det
gick henne nu som ofta förr, hon blef mer nyfiken
än rädd.

Och nu såg hon hvilka som voro i kyrkan.
Idel kvinnor voro där: gråa, lutande gestalter,
med rundskurna kragar och urblekta mantiljer,
med hattar af förgången glans och vända eller
kantstötta klädningskjortlar. Hon såg en oerhörd
mängd skrynkliga anleten, infallna munnar, dimmiga
brillor och skrumpna händer, men ingen
enda hand likväl, som bar två släta ringar.

Jo, mamsell Fredrika förstod det nu. Det
var alla de hänsofna gamla mamsellerna i Sveriges
land, som höllo midnattsmässa i Österhaninge kyrka.

Då lutade sig hennes döda syster fram mot
henne.

»Syster, ångrar du hvad du gjort för dessa
dina systrar?»

»Nej», sade mamsell Fredrika. »Hvad har
jag att vara glad öfver om ej det, att det blef mig
beskärdt att arbeta för dem: Jag offrade en gång
mitt författareanseende för dem. Jag är glad, att
jag visste hvad jag offrade och ändå gjorde det.»

»Så kan du stanna och höra mer», sade
systern.

I detsamma hördes någon tala borta i koret,
en mild, men tydlig röst.

»Mina systrar», sade stämman, »vårt beklagansvärda
släkte, vårt okunniga och förhånade släkte
skall snart ej finnas mer. Gud har velat, att vi
skola dö ut från jorden.

Kära vänner, vi skola snart vara en saga blott.
De gamla mamsellernas mått är fylldt. Döden
rider omkring ute på kyrkvägen för att träffa den
sista af oss. Innan nästa midnattsmässa är hon
död, den sista gamla mamsellen.

Systrar, systrar! Vi voro de ensamma på
jorden. De tillbakasatta på gästabuden, de tacklöst
tjänande i hemmen. Det var hån och kärlekslöshet
omkring oss. Vår vandring var tung, och
vårt namn blef åtlöjets.

Men Gud har förbarmat sig.

Åt en af oss gaf han kraft och snille. Åt en
af oss gaf han aldrig trytande godhet. Åt en gaf
han ordets härliga gåfva. Hon blef allt hvad vi
bort vara. Hon kastade ljus öfver vårt dunkla
öde. Hon blef hemmens tjänarinna, såsom vi
varit det, men hon gaf sina gåfvor till tusen hem.
Hon var de sjukas vårdarinna, såsom vi varit det,
men hon kämpade mot fördomens väldiga farsot.
Hon berättade sina sagor för tusentals barn. Hon
hade sina fattiga vänner i alla land. Hon gaf ur
fullare händer än vi och med varmare sinnelag.
I hennes hjärta rymdes ingenting af vår bitterhet,
ty hon har älskat bort den. Hennes ära har varit
som en drottnings. Hon har uppburit tacksamhetens
skatt af millioner hjärtan. Hennes ord har
vägt tungt i mänsklighetens stora frågor. Hennes
namn har ljudit genom nya och gamla världen.
Och dock är hon endast en gammal mamsell.

Hon har förklarat vårt dunkla öde. Välsignelse
öfver hennes namn!»

Och de döda instämde i ett tusenfaldigt eko:
»Välsignelse öfver hennes namn!»

»Syster», hviskade mamsell Fredrika, »kan
du inte förbjuda dem att göra mig, fattiga, syndiga
människa, högmodig?»

»Men, systrar, systrar», fullföljde rösten, »hon
har vändt sig emot vårt släkte med all sin stora
makt. Vid hennes rop på frihet och arbete för
alla hafva de gamla förhånade nådehjonen dött ut.
Hon har nedbrutit tyranniets skrankor kring barnen.
Hon har flyttat de unga flickorna ut i lifvets
fulla verksamhet. Hon har gjort slut på ensamheten,
på okunnigheten, på glädjelösheten.
Inga olyckliga, föraktade gamla mamseller utan
uppgift och lifsinnehåll skola mer finnas, inga
sådana som vi varit.»

Åter ljöd skuggornas eko, jublande som en
jägarsång i skogen, som ropen från en glad barnskara:
»Välsignadt vare hennes minne!»

Därpå myllrade de döda ut ur kyrkan, och
mamsell Fredrika torkade en tår ur ögonvrån.

»Jag följer ej med hem», sade hennes döda
syster. »Vill ej också du stanna här ute med
ens?»

»Jag ville nog, men jag kan inte. Det är en
bok, som jag först måste ha färdig.»

»Nå, så godnatt då, och akta dig för riddaren
på kyrkvägen», sade hennes döda syster och log
skälmaktigt enligt sin gamla vana.

Därefter for mamsell Fredrika hem. Hela
Årsta sof ännu, och hon gick stilla upp på sitt
rum, lade sig och somnade än en gång.

Några timmar senare for hon till den verkliga
ottesången. Hon åkte i täckt vagn, men hon
fällde ned fönstret för att kunna se på stjärnorna;
möjligt är det väl ock, att hon som förr såg efter
sin riddare.

Och där var han, där sprängde han fram till
vagnsfönstret. Präktig satt han på sin kråmande
gångare. Skarlakanskappan fladdrade för vinden.
Hans bleka anlete var strängt, men skönt.

»Vill du bli min?» hviskade han.

Hänförd blef hon i sitt gamla hjärta af den
höga skepnaden med den vajande plymen. Hon
glömde, att hon behöfde lefva ännu ett år.

»Jag är redo», hviskade hon.

»Då kommer jag och hämtar dig en vecka
härefter i din faders gård.»

Han böjde sig ned och kysste henne, och
därmed försvann han; men hon började frysa och
skälfva under dödens kyss.

En liten stund därefter satt mamsell Fredrika
i kyrkan, på samma plats, där hon suttit som barn.
Här glömde hon både riddare och spöken och
satt leende i stilla hänförelse vid tanken på Guds
härlighets uppenbarelse.

Men antingen var det så, att hon var trött,
därför att hon ej fått sofva hela natten, eller också
hade värmen och kvalmet och ljusoset en söfvande
verkan på henne som på mången annan.
Hon slumrade till, bara en sekund, hon kunde
rakt ej hjälpa det.

Kanske var det ock så, att Gud ville öppna
för henne porten till drömmarnas land.

På den enda sekunden, då hon slumrade till,
såg hon nu sin stränge far, sin vackra, eleganta
mor och den fula lilla Petrea sitta där i kyrkan.
Och barnets själ var sammanpressad af en ångest,
större än någon vuxen erfarit den. På predikstolen
stod prästen och talade om den stränge, straffande
Guden, och barnet satt blekt och skälfvande, som
om orden varit yxhugg och gått genom dess
hjärta.

»O, hvilken Gud, hvilken förskräcklig Gud!»

I nästa sekund var hon vaken, men hon skalf
och ryste så som efter dödens kyss på kyrkvägen.
Hennes hjärta var än en gång fånget i hennes
barndoms vilda sorg.

Hon fick med ens så brådtom, att hon genast
velat skynda ur kyrkan. Hon måste hem och
skrifva sin bok, sin härliga bok om fridens och
kärlekens Gud.

Ingenting vidare, som numera kan synas
nämnvärdt, hände mamsell Fredrika före nyårsnatten.
Lif och död, liksom dag och natt, rådde
i stilla endräkt öfver jorden under årets sista
vecka, men då nyårsnatten kom, tog döden spiran
och förkunnade, att nu skulle gamla mamsell
Fredrika tillhöra honom.

Hade man blott vetat detta, då skulle väl
allt Sveriges folk bedt en samfälld bön till Gud
om att få behålla sin renaste ande, sitt varmaste
hjärta. Då skulle det vakats under ångest och
sorg i månget hem i skilda länder, där hon lämnat
älskande hjärtan. Då skulle de fattiga, de
sjuka och nödställda glömt egen nöd för att minnas
hennes, och då skulle alla de barn, som nu
vuxit sig stora i välsignelsen af hennes gärning,
knäppt sina händer för att bedja om än ett år
för sin bästa vän. Ett år för att hon måtte få
gifva full klarhet åt och insätta slutstenen i sitt
lifs gärning.

Ty döden var för snar för mamsell Fredrika.

Storm var det därute i nyårsnatten, storm
var det i hennes inre. Hon kände alla lifvets och
dödens kval bryta sig inom henne.

»Ångest!» suckade hon, »ångest!»

Men ångesten vek, och friden kom, och hon
hviskade sakta: »Kristi kärlek – bästa kärlek –
Guds frid – det eviga ljuset!»

Ja, det var nu detta hon ville hafva skrifvit
i sin bok, och kanske mycket annat lika vackert
och härligt. Hvem vet? Blott ett veta vi, att
böcker glömmas, men ett lif sådant som hennes
förgätes aldrig.

Den gamla sierskans ögon slötos, och hon
försjönk i syner.

Hennes kropp kämpade med döden, men hon
visste det ej. Hennes närmaste sutto gråtande
kring dödsbädden, men hon märkte dem ej. Hennes
ande hade börjat sin flykt.

Nu blefvo för henne drömmarna verklighet
och verkligheten drömmar. Nu stod hon, såsom
hon redan sett sig i sin ungdomssyn, väntande
vid himlens port med otaliga skaror af döda rundt
omkring sig. Och himlen öppnade sig. Han,
den ende, den salighetsbringande, stod i dess öppna
port. Och hans oändliga kärlek väckte hos de
bidande andarna och hos henne en längtan att
flyga i hans famn, och deras längtan bar dem och
henne, och de sväfvade som på vingar uppåt,
uppåt.

Nästa dag var det sorg öfver Sveriges land,
sorg öfver vida delar af jorden.

Fredrika Bremer var död.

________

EN FISKARHUSTRUS ROMAN.

Vid utkanten af fiskläget stod en liten stuga på
en låg kulle af hvit sjösand. Den var ej
byggd så, att den kunde stå i led med de jämnhöga,
prydliga, regelrätta husen, som omgåfvo den
breda, gröna platsen, där de bruna fiskgarnen torkades,
utan tycktes liksom vara utskjuten ur räckan
och flyttad bort på sandhögen. Den fattiga änkan,
som uppfört den, hade varit sin egen byggmästare,
och hon hade gjort sin stugas väggar lägre än alla
andra stugors och dess branta halmtak högre än
något annat tak i fiskläget. Golfvet låg djupt nere
i marken. Fönstret var hvarken högt eller stort,
men räckte ändå från taklisten till jordytan. För
spiselmuren och gåskätten hade det till sist ej kunnat
blifva någon plats i det enda, trånga rummet,
utan för deras skull hade små fyrkantiga utsprång
måst tillmuras. Den stugan hade ej som de andra
stugorna sin trädgårdstäppa med krusbärsbuskar,
omslingrade af åkervinda, och fläderbuskar, halfkväfda
af kardborrar. Af all fisklägets växtlighet
var det blott kardborrarna, som följt med ut på
sandkullen. De voro granna nog om sommaren,
då de hade friska, mörkgröna blad och de krokuddiga
korgarna fylldes med högröda blommor.
Men framåt hösten, då uddarna hårdnat och fröna
mognat, försummade de sitt utseende och stodo
hiskligen fula och torra med de söndertrasade bladen
höljda i en bedröfvelsens skrud af dammig
spindelväf.

Stugan hade aldrig mer än två ägare, ty i
mer än två släktled uthärdade den ej att bära det
tunga taket på sina väggar af rör och ler. Men
så länge den stod, ägdes den af fattiga änkor. Den
andra änkan, som bodde där, hade mycken glädje
af att betrakta kardborrarna, framför allt om hösten,
då de blefvo torra och vidhängande. De påminde
då om henne, som rest stugan. Hon hade ock
varit skrumpen och torr och haft förmågan att
klänga sig fast och hänga vid, och all sin kraft
hade hon användt för det barnets skull, som hon
haft att föra fram i världen. Hon, som nu satt
där ensam, ville både gråta och skratta vid tanken
på det. Om ej den gamla haft den kardborrenaturen,
hur annorlunda hade då ej allt gått. Men
hvem vet, om det gått bättre?

Den ensamma kvinnan satt ofta grubblande
på det öde, som fört henne till denna flacka skånska
kust, till detta smala sund och detta stillsamma
folk. Ty hon var född i en norsk sjöstad, som
låg på en smal strandremsa mellan stupande fjäll
och öppet haf, och om hon än, sedan hennes far,
som var köpman, dött och lämnat de sina i fattigdom,
lefvat i små förhållanden, så var hon dock
van vid lif och framåtskridande. Hon brukade
berätta sin historia för sig själf om och om igen,
liksom man ofta läser igenom en svårtydd bok för
att söka utgrunda dess mening.

Det märkliga, som händt henne, hade börjat
därmed, att hon en afton på hemvägen från sömmerskan,
hos hvilken hon arbetade, blifvit öfverfallen
af två sjömän och räddad af en tredje. Denne
kämpade för henne med verklig lifsfara och följde
henne sedan hem. Hon förde honom då in till
modern och syskonen och talade hänförd om för
dem hvad han gjort. Det var, som om lifvet fått
nytt värde för henne, därför att en annan vågat så
mycket för att försvara det. Han hade då genast
blifvit väl upptagen af hennes närmaste och blifvit
ombedd att återkomma så snart och så ofta han
kunde.

Hans namn var Börje Nilsson, och han var
matros på den skånska jakten Albertina. Så länge
fartyget låg kvar i hamnen, kom han nästan hvarje
dag till hennes hem, och där kunde de snart ej
mer tro, att han blott var en simpel matros. Han
blänkte alltid i ren, nedviken skjortkrage och bar
en blå sjömansdräkt af fint kläde. Hurtig och
frimodig var han bland dem, som om han varit
van att röra sig inom samma samhällsklass som
de. Utan att han någonsin sade det rent ut, fingo
de den föreställningen, att han var från ett ansedt
hem, en rik änkas ende son, men att hans obetvingliga
lust för sjömansyrket hade kommit honom
att gå ut som simpel matros, så att hans mor
skulle se, att han menade allvar. När han blott
tagit sina examina, skulle hon nog skaffa honom
eget fartyg.

Den ensamma familjen, som dragit sig undan
från alla forna vänner mottog honom utan det ringaste
misstroende. Och han beskref med lätt hjärta
och flytande tunga sitt hem med dess höga, spetsiga
tak, den stora, öppna spiseln i matrummet och de
små fönsterrutorna. Han skildrade ock fädernestadens
tysta gator och långa räckor af jämnhöga,
sammanbyggda hus, mot hvilka hans hem med
sina oregelbundna utsprång och afsatser gjorde ett
behagligt afbrott. Och hans åhörare trodde honom
vara kommen från något af dessa gamla borgarhus
med bildprydda gaflar och utskjutande öfvervåning,
som göra ett så mäktigt intryck af rikedom och
vördnadsvärd ålderdom.

Snart nog hade hon märkt, att han tyckte
om henne. Och detta gjorde modern och syskonen
stor glädje. Den unge, rike svensken kom liksom
för att lyfta dem alla upp ur fattigdomen. Om
hon än ej tyckt om honom, som hon gjorde, hade
det ej kunnat vara en tanke på att säga nej till
hans frieri. Om hon haft en far eller en vuxen
bror, hade väl denne tagit noggrann reda på främlingens
härkomst och lefnadsställning, men hvarken
hon eller modern tänkte på att göra verkliga efterforskningar.
Sedermera märkte hon, hur de rent
af tvungit honom att ljuga. Till en början hade
han låtit dem inbilla sig själfva de stora tankarna
om hans rikedom, utan all ond mening, men då
han sedan förstod hur glada de voro däröfver,
hade han ej vågat tala sanning af fruktan att förlora
henne.

Innan han reste voro de förlofvade, och då
jakten kom åter, blefvo de gifta. Det var en missräkning
för henne, att han äfven vid återkomsten
uppträdde som matros, men han hade varit bunden
vid sitt kontrakt. Han hade ej heller med sig
några hälsningar från modern. Denna hade väntat,
att han skulle gjort ett annat val, men hon skulle
bli innerligt nöjd, sade han, blott hon fick se
Astrid. – Trots alla hans lögner skulle det dock
varit en lätt sak att se, att han var en fattig man,
om de blott velat bruka sina ögon.

Skepparen erbjöd sig att lämna sin hytt åt
henne, om hon ville göra öfverresan på hans jakt,
och anbudet mottogs med glädje. Börje blef då
nästan fritagen från allt arbete och satt mest på
akterdäck, samtalande med sin hustru. Och nu
gaf han henne inbillningens lycka, såsom han själf
lefvat på den hela sitt lif. Ju mer han tänkte på
det lilla huset som låg till hälften begrafvet i sandkullen,
dess högre reste han det palats, som han
skulle velat bjuda henne. Han lät henne i tankarna
glida in i en hamn, som var smyckad med
flaggor och blommor till ära för Börje Nilssons
brud. Han lät henne höra borgmästarens hälsningstal.
Han lät henne åka fram under en äreport
, medan männens ögon följde henne och
kvinnorna bleknade af afund. Och han förde
henne in i det ståtliga hemmet, där bugande, silfverlockiga
tjänare stodo uppställda längs den breda
trappans räckverk och där det till en festlig måltid
dukade bordet dignade under det gamla familjesilfret.

Då hon upptäckte sanningen, antog hon först,
att skepparen varit i förbund med Börje för att
bedraga henne, men sedan fann hon, att det ej
varit så. De hade vant sig där på jakten att tala
om Börje som om en storman. Det var skämtet
framför alla skämt där ombord att tala riktigt som
på allvar om hans rikedomar och hans förnäma
släkt. De tänkte, att Börje sagt henne sanningen,
men att hon skämtade med honom som de alla,
då hon talade om hans stora hus. Sålunda blef
det möjligt, att hon ännu, då jakten kastade ankar
i den hamn, som låg närmast Börjes hem, ej
visste annat, än att hon var en rik mans hustru.

Börje fick då ett dygns landlof för att införa
sin hustru i hennes blifvande hem och sätta henne
in i det nya lifvet. Då de nu landsattes på den
kaj, där flaggorna skulle hafva vajat och människoskarorna
jublat mot de nygifta, rådde där endast
tomhet och hvardagsro, och Börje märkte, att hans
hustru såg sig omkring med en viss missräkning.

»Vi ha kommit för tidigt», hade han då sagt.
»Resan har gått så märkvärdigt fort i detta vackra
väder. Nu ha vi ej heller någon vagn här, och
vi ha långt att gå, ty huset ligger utanför staden.»

»Det gör ingenting, Börje», hade hon svarat.
»Vi behöfva väl gå, efter att ha varit så länge
stilla ombord.»

Och så började de sin vandring, denna fasans
vandring, på hvilken hon ej kunde tänka utan att
ännu på gamla dagar stöna af ångest och knyta
händerna i smärta. De gingo fram på breda, folktomma
gator, som hon genast kände igen på hans
beskrifning. Hon tyckte sig återfinna gamla vänner
både i den mörka kyrkan och de jämnhöga
korsvirkeshusen; men hvar blänkte den bildprydda
gafveln och marmortrappan med det höga räckverket?

Börje hade då nickat åt henne, som om han
gissat hennes tankar. »Det är ännu långt dit»,
hade han sagt.

Om han blott varit barmhärtig och med ens
mördat hennes hopp. Hon höll honom så kär då.
Om han frivilligt sagt henne allt, så hade intet
agg uppstått mot honom i hennes själ. Men att
han såg hennes ångest öfver att vara bedragen
och ändå fortsatte att förvilla henne, det hade
gjort henne alltför bitter smärta. Hon hade aldrig
fullt tillgifvit honom detta. Hon kunde nog säga
sig, att han velat föra henne med sig så långt
som möjligt för att hon ej skulle kunna fly från
honom, men hans bedrägeri alstrade en sådan
dödsköld inom henne, att ingen kärlek kunde helt
upptina den.

De gingo genom staden och kommo ut på
den angränsande slätten. Där framlöpte flere hvarf
af mörka vallgrafvar och höga, gröna jordvallar,
minnen från den tid, då staden varit befästad, och
på den punkt, där allt detta knöt ihop sig kring
en fästning, såg hon några ålderdomliga byggnader
och stora, runda torn. Hon kastade en
skygg blick däråt, men Börje vek af åt de vallar,
som följde hafsstranden.

»Detta är en genväg», sade han, ty hon tycktes
förundra sig öfver att det blott fanns en smal
gångstig att följa.

Han hade blifvit helt fåordig. Hon förstod
sedan, att han nu ej funnit det så muntert, som
han tänkt sig det, att komma med hustrun till det
fattiga lilla huset i fiskarbyn. Det föreföll honom
ej så stort nu att hemföra ett bättre mans barn.
Han var ängslig för hvad hon skulle taga sig till,
då hon fick veta sanningen.

»Börje», sade hon slutligen, då de en lång
stund följt de i tvära vinklar brutna strandvallarna,
»hvart gå vi?»

Han lyfte då handen och pekade bort mot
fiskläget, där hans mor bodde i huset på sandkullen.
Men hon trodde, att han visade på en af
de vackra landtgårdar, som syntes vid slättens rand,
och blef åter gladare.

De stego ned på de öde fäladsmarkerna, och
där kom all hennes ängslan åter. Där, hvarest
hvarje tufva, om man blott kan se det, bjuder
skönhet och omväxling, såg hon endast ett fult,
vattensjukt fält. Och vinden, som där är i ständig
rörelse, for hväsande emot dem och hviskade om
olycka och förräderi.

Börje tog allt raskare ut stegen, och ändtligen
hunno de till fäladens slut och voro framme vid
fiskläget. Hon, som på sistone ej alls vågat göra
sig några frågor, fick då åter mod. Här var åter
en enformig husräcka, och denna kände hon ännu
bättre igen än stadens. Kanske, kanske att han
dock ej ljugit.

Men så nedslagna voro hennes förhoppningar,
att hon skulle blifvit af hjärtat glad, om hon fått
stanna vid någon af de små prydliga bostäderna,
där blommor och hvita gardiner syntes bakom
blanka fönsterrutor. Hon sörjde öfver att nödgas
gå dem förbi.

Så såg hon med ens just vid utkanten af fiskläget
en den uslaste koja, och det var henne, som
om hon redan länge sett den med själens ögon,
innan hon i verkligheten fått syn på den.

»Är det här?» sade hon och stannade just
vid den lilla sandkullens fot.

Han böjde omärkligt på hufvudet och fortsatte
att gå fram mot den lilla kojan.

»Vänta», ropade hon efter honom, »vi måste
talas vid, innan jag går in i ditt hem. Du har
ljugit, du», fortfor hon hotande, då han vände
sig emot henne. »Du har bedragit mig värre, än
om du vore min värste ovän. Hvarför har du
gjort det?»

»Jag ville ha dig till hustru», svarade han med
låg, sväfvande röst.

»Om du blott narrat mig måttligt, måttligt,
du! Hvarför skulle du göra allt så grant och rikt?
Hvad skulle du med betjänter och äreportar och
all annan prakt? Trodde du, att jag var så
begifven på pengar? Såg du ej, att jag var nog
kär i dig för att gå med dig hvart som helst?
Att du kunde tro, att du skulle behöfva narra mig!
Att du kunde ha hjärta att hålla i med dina lögner
in i det sista!»

»Vill du ej komma in och tala vid mor?»
sade han helt hjälplöst.

»Jag ämnar ej gå in där.»

»Skall du fara hem då?»

»Hur skulle jag kunna komma hem? Hur
skulle jag vilja göra dem där hemma en så stor
sorg som att vända åter, då de tro mig lycklig
och rik? Men hos dig skall jag ej heller stanna.

För den, som kan arbeta, finnes alltid en utkomst.
»

»Stanna», bad han. »Jag gjorde det blott
för att få dig.»

»Om du talat sanning med mig skulle jag
stannat.»

»Om jag varit en rik man, som ljugit mig
fattig, hade du nog stannat.»

Hon höjde på axlarna och vände sig för att
gå, då kojans dörr for upp och Börjes mor kom
ut. Hon var en liten, torr gumma med få tänder
och många rynkor, men ej så gammal till
åren och sinnelaget som till utseendet.

Hon hade väl hört en del och gissat en del,
ty hon visste hvarom de stredo. »Så», sade hon,
»detta är den fina sonhustrun, du skaffat mig,
Börje. Och du har farit med svek igen, kan jag
höra.» Men till Astrid kom hon vänligt och klappade
henne på kinden. »Kom du in med mig,
stackare. Jag kan nog förstå, att du är trött och
förbi. Detta är min stuga, ser du. Han får inte
komma in här. Men kom du. Nu är du min
dotter, och jag kan inte låta dig gå till främmande,
förstår du.»

Hon klappade sonhustrun och jollrade med
henne och drog och sköt henne helt omärkligt
fram mot dörren. Steg för steg lockade hon
henne framåt och fick till sist in henne i stugan,
men Börje stängde hon mycket riktigt ute. Och
där inne satte sig den gamla att fråga om hvem
hon var och hur allt gått till. Och hon grät
öfver henne och narrade henne att gråta öfver
sig själf. Förfärligt sträng var gumman mot sin
son. Hon, Astrid, gjorde rätt, inte kunde hon
stanna hos en sådan. Det var sant, att han brukade
ljuga, det var visst sant.

Hon berättade för henne hur hon haft det
med sonen. Han hade varit så fager till ansikte
och lemmar, redan då han var liten, att hon alltid
måst förundra sig öfver att han var fattigmans
barn. Han var som en liten vilsekommen prins.
Och sedan hade det alltid förefallit, som om han ej
varit på rätt plats. Han såg allt så stort. Han kunde
inte mäta rätt, när det gällde honom själf. Hans
mor hade nog gråtit många gånger för den sakens
skull. Men aldrig förr hade han gjort något ondt
med sina lögner. Här, där han var känd, skrattade
de bara åt honom. – Men nu hade han väl blifvit
så förfärligt frestad … Tänkte hon inte ändå
därpå, hon Astrid, att det var underligt hur den
fiskarpojken kunnat narra dem? Han hade alltid
vetat så mycket om fina ting, som om det varit
medfödt. Det var nog så, att han kommit alldeles
galet in i världen. Se, det var ock ett bevis,
att han aldrig tänkt på att välja hustru i sitt
eget stånd.

Den gamla talade och talade. Astrid teg och
tänkte. »Se, jag», sade gumman bland annat,
»jag kan ju aldrig lyckas att ta högmodet och
skrytaktigheten ifrån honom, men den, som vore
klokare än jag, kunde det kanske. Och han är
duktig och god, gossen min, så det lönade nog
mödan. Men du skall få gå i morgon. Det skall
ske.»

»Hvar ligger han i natt?» frågade Astrid
plötsligt.

»Jag tänker, han ligger här utanför på sanden.
Han har nog ej ro att gå härifrån.»

»Det är väl bäst, att han kommer in», sade
Astrid.

»Käraste barn, inte kan du vilja se honom.
Han kan nog reda sig därute, om jag bara ger
honom ett täcke.»

Hon lät honom verkligen sofva ute på sanden
den natten och sände honom till staden tidigt
nästa dag, hållande det för bäst, att Astrid ej såg
honom. Och med henne talade hon och talade
och höll henne kvar ej med tvång, utan med
klokhet, ej med inställsamhet utan med verklig
godhet.

Men då hon ändtligen nått därhän att få sonhustrun
kvar och bevarad för sonen och fått de
unga försonade och lärt Astrid, att hennes kall i
lifvet just var det att vara Börje Nilssons hustru
och att göra honom så mycket godt hon kunde
– och detta hade ej varit en aftonstunds, utan
många dagars arbete – då hade den gamla lagt
sig att dö.

Och se, i detta lif med dess trogna omsorg
om sonen var det mening, tyckte Börje Nilssons
hustru.

Men i sitt eget lif såg hon ingen mening.
Mannen drunknade efter få års äktenskap, och
hennes enda barn dog vid unga år. Hon hade
ej kunnat verka någon förändring hos sin man.
Allvar och sanning hade hon ej kunnat lära ho-
nom. Då var det snarare hos henne, som förändring
visat sig, eftersom hon alltmer blifvit ett
med fiskarfolket. Hon ville ej alls se någon af
de sina, ty hon blygdes öfver att hon nu i allt
liknade en fiskarhustru. Om nu endast allt detta
tjänat till något! Om hon, som lefde af att laga
fiskrarnas garn, visste hvarför hon höll lifvet vid
makt! Om hon gjort någon lycklig eller förbättrat
någon!

Aldrig föll det henne in att tänka, att den,
som höll sitt lif förfeladt, därför att hon ej gjort
godt åt andra, måhända i denna ödmjukhetens
tanke räddat sin själ.

MORS PORTRÄTT.

I ett af fisklägets hundra hus, hvilka alla likna
hvarandra till storlek och form, hvilka alla
ha lika många fönster och lika höga skorstenar,
bodde gamle Mattsson, lotsen.

I alla fisklägets rum finnas samma slags möbler,
på alla dess fönsterhyllor stå samma slags
blommor, i alla dess hörnskåp finnas samma sorter
af snäckskal och koraller, på alla dess väggar
hänga likadana taflor. Och såsom gammal sed
stadgat det, lefva alla fisklägets människor samma
slags lif. Sedan Mattsson, lotsen, blifvit gammal,
rättade han sig noga efter skick och bruk: hans
hus, hans rum och hans lefverne voro lika alla
andras.

På väggen ofvan sängen hade gamle Mattsson
ett porträtt af sin mor. En natt drömde han, att
detta porträtt steg ned ur sin ram, ställde sig framför
honom och sade med hög röst: »Du skall
gifta dig, Mattsson.»

Gamle Mattsson började då genast klargöra
för mors porträtt, att detta var omöjligt. Han
var ju sjuttio år. – Men mors porträtt upprepade
blott med än större eftertryck: »Du skall gifta
dig, Mattsson.»

Gamle Mattsson hade stor respekt för mors
porträtt. Det hade varit hans rådgifvare i många
tvistiga fall, och han hade alltid farit väl af att
lyda det. Men denna gång förstod han ej rätt
dess handlingssätt. Det syntes honom, som om
porträttet handlade alldeles i strid med förut tillkännagifna
åsikter. Fastän han låg där och drömde,
mindes han tydligt och klart, huru det var första
gången han ville gifta sig. Just då han klädde
sig till brudgum, lossnade spiken, som porträttet
hängde på, och föll till golfvet. Han förstod då,
att porträttet ville varna honom för giftermålet,
men han lydde det ej. Han erfor dock snart, att
porträttet haft rätt. Hans korta äktenskap hade
blifvit mycket olyckligt.

Andra gången han klädde sig till brudgum,
gick det på samma sätt. Porträttet störtade till
golfvet då också, och den gången tordes han ej
gärna vara olydig. Han rymde bort från brud
och bröllop, tog hyra som matros och reste flere
gånger jorden rundt, innan han vågade sig hem
igen. – Och nu steg detta porträtt ned från väggen
och befallde honom att gifta sig! Hur god
och lydig han än var, tillät han sig att tänka, att
det dref gäck med honom.

Men mors porträtt, hvilket återgaf det bistraste
ansikte, som skarpa vindar och salt hafsskum
kunna utmejsla, stod allvarligt som förut.
Och med en stämma, som under många år öfvats
och stärkts af att bjuda ut fisk på stadens torg,
upprepade det: »Du skall gifta dig, Mattsson».

Gamle Mattsson bad då mors porträtt besinna,
hvad det var för ett samhälle han lefde i.

Alla fisklägets hundra hus hade spetsiga tak
och hvitrappade väggar, alla fisklägets båtar hade
samma byggnad och tackling. Ingen där brukade
göra något ovanligt. Mor själf skulle varit den
första att sätta sig emot ett sådant giftermål, om
hon bara lefvat. Mor hade hållit hårdt på skick
och sed. Och det var ej skick och sed där i fiskläget
, att sjuttioåriga gubbar gifte sig.

Då sträckte mors porträtt ut sin ringprydda
hand och rent af befallde honom att lyda. Det
hade alltid varit något orimligt vördnadsbjudande
öfver mor, då hon kommit så där i svart taft
med många volanger. Den stora, lysande guldbroschen,
den tunga skramlande guldkedjan hade
alltid skrämt honom. Om hon kommit i sina
torgkläder, i rutig hufvudduk och med vaxduksförklädet
besatt med fiskfjäll och fiskögon, skulle
han ej haft fullt så stor respekt för henne. Men
nu blef slutet det, att han lofvade gifta sig. Och
så kröp mors porträtt upp i ramen igen.

Nästa morgon vaknade gamle Mattsson i stor
ångest. Det föll honom icke in att vara olydig
mot mors porträtt. Det visste naturligtvis hvad
som var bäst för honom. Men han ryste ändock
för den tid, som nu skulle komma.

Samma dag friade han till den fattigaste fiskarens
fulaste dotter, en liten en, som hade hufvudet
neddraget mellan skuldrorna och framskjutande
underkäk. Föräldrarna sade ja, och dagen,
då man skulle gå till staden och taga ut lysning,
blef bestämd.

Öfver blåsiga strandängar och sumpiga fäladsmarker
går vägen från fiskläget till staden. En
fjärdedels mil lång är den, och en sägen påstår,
att innevånarna i fiskläget äro så rika, att de skulle
kunna belägga den med blanka silfverpengar.
Egendomligt behag skulle detta skänka vägen.
Glimmande som en fiskbuk, skulle den med sina
hvita fjäll slingra fram mellan starrtufvor och pölar,
fyllda med hornstagg och melankoliska klockgrodor.
Tusenskönor och mandelblommor, som
pryda denna af människor öfvergifna mark, skulle
spegla sig i de blanka silfvermynten, tistlarna
skulle skyddande sträcka ut sina taggar öfver dem,
och vinden skulle finna en klingande resonnansbotten,
då han spelar på fäladens vasstrån och
telefontrådar.

Gamle Mattsson hade kanske också haft någon
hugnad, om han fått sätta ned sina tunga
sjöstöflar på klingande silfver, ty visst är, att han
nu en tid kom att gå den vägen oftare än han
skulle önskat.

Han hade icke haft »klara papper». Det hade
ej kunnat bli någon lysning af. Detta berodde
därpå, att han rymt från bruden förra gången.
Det drog ut på tiden, innan kyrkoherden hann
skrifva till konsistorium om hans sak och utverka
tillåtelse åt honom att få ingå nytt äktenskap.

Så länge väntetiden varade, kom gamle Mattsson
in till staden hvarje expeditionsdag. Han
satte sig nere vid dörren i pastorsexpeditionen och
dröjde där i tyst förbidan till dess alla talat ut.
Då reste han sig och frågade, om kyrkoherden
hade någonting till honom. Nej, det hade han inte.

Kyrkoherden förvånade sig öfver den makt,
som den allt betvingande kärleken fått öfver denne
gamle man. Där satt han i tjock, stickad ylletröja,
höga sjöstöflar och vindfaren sydväst med
ett skarpt, klokt ansikte och långt, grått hår och
väntade på att få lof att gifta sig. Kyrkoherden
tyckte, att det var eget, att den där fiskargubben
kunnat fattas af en så ifrig längtan.

»Mattsson har brådtom med det här giftermålet
», sade kyrkoherden.

»Åja, det är bäst, att det blir gjordt snart.»

»Kunde inte Mattsson lika så gärna afstå från
hela saken? Mattsson är inte ung längre.»

Kyrkoherden skulle icke förundra sig alltför
mycket. Han visste nog, att han var för gammal,
men han var tvungen att gifta sig. Det var ingen
hjälp för det.

Och så kom han igen vecka efter vecka under
ett halft år, till dess ändtligen tillåtelsen kom.

Under hela denna tid var gamle Mattsson en
jagad man. Rundt om den gröna torkplatsen,
där de bruna fiskgarnen voro uthängda, längs de
cementklädda murarna kring hamnen, vid fiskborden
på torget, där torsken och krabborna såldes,
och långt ute på sundet, där sillstimmen förföljdes,
brusade en storm af undran och åtlöje.

»Jaså, han skulle gifta sig, han, Mattsson, som
löpte bort från sitt eget bröllop!»

Och man skonade hvarken brud eller brudgum.

Men värst för honom var, att ingen kunde
skratta mer åt hela saken, än han själf. Ingen
kunde finna den löjligare. Mors porträtt höll på
att drifva honom till förtviflan.

Det var första lysningsdagens eftermiddag.
Gamle Mattsson, som alltjämt var en af tal och
undran jagad man, gick längs hamnarmen ända ut
till den hvitmenade fyren för att få vara ensam.
Därute råkade han fästmön. Hon satt och grät.

Han frågade henne då, om hon hellre hade
velat hafva någon annan. Hon satt och petade
loss små kalkstycken från fyrens vägg och kastade
dem i vattnet. Hon svarade ingenting till en
början.

»Var det inte någon hon tyckte om?»

»Ånej, visst inte.»

Därute vid fyren är vackert. Sundets klara
vatten svallar rundt om den. Den flacka stranden,
fisklägets små regelrätta hus och den fjärran staden,
allt öfverstrålas af dess eviga skönhet. Ur de
mjuka töcken, som gärna insvepa den västliga
horisonten, kommer då och då en fiskarbåt framilande.
I djärf kryssning styr den mot hamnen.
Det brusar muntert om fören, då den skjuter in
genom den trånga hamnporten. Seglen fällas helt
stilla i samma ögonblick. Fiskrarna svänga hattarna
till en glad hälsning, och på båtbottnen
ligger det vunna bytet och glittrar.

Det kom en båt in i hamnen, medan gamle
Mattsson stod ute vid fyren. En ung karl, som
satt vid rodret, lyfte på hatten och nickade åt
flickan. Gubben såg, att det lyste till i hennes
ögon.

»Jaså», tänkte han, »har du gått och blifvit
kär i den grannaste karlen i fiskläget. Ja, den
får du aldrig. Likaså gärna kan du gifta dig med
mig, som att vänta på den.»

Han märkte, att han inte kunde undkomma
mors porträtt. Om flickan tyckt om någon, som
det varit någon rimlighet, att hon kunnat få, så
hade han haft en vacker anledning att bli kvitt
hela saken. Men nu tjänade det ingenting till
att ge henne fri.

Fjorton dagar därefter stod bröllopet, och ett
par dagar senare kom den stora novemberstormen.

En af fisklägets båtar råkade då i drift nedåt
sundet. Roder och master voro borta, så att den
var alldeles redlös. Gamle Mattsson och fem
andra voro ombord, och de drefvo omkring utan
föda under två dagar. Då de bärgades, voro de
alldeles förbi af mattighet och köld. Allt i båten
var klädt med is, och deras våta kläder hade börjat
stelna under den skarpa kylan. Gamle Mattsson
blef då så förkyld, att han aldrig mer återfick sin
hälsa. Han låg sjuk i två år; så kom döden.

Mången tyckte, att det var egendomligt, att
han fått den idén att gifta sig strax före olyckshändelsen,
ty den lilla kvinnan han fått blef honom
en god vårdarinna. Hur skulle det gått
honom, om han blifvit liggande så där hjälplös,
medan han varit ensam? Hela fiskläget erkände
nu, att han aldrig gjort något klokare, än när han
gifte sig, och den lilla kvinnan fick stort anseende
för den ömhet, med hvilken hon skötte mannen.

»Hon får ej svårt att bli omgift», sade man.

Gamle Mattsson berättade hvarje dag, medan
han låg sjuk, historien om porträttet för sin hustru.

»Du skall ta det, då jag är död, likasom du
skall ta allt mitt», sade han.

»Tala inte om sådant.»

»Och du skall ge akt på mors porträtt, då
de unga karlarna fria till dig. Sannerligen här
finnes någon i hela fiskläget, som förstår sig på
giftasaffärer bättre än det porträttet.»

________

EN FALLEN KUNG.

»Mitt var fantasiens rike, nu är
jag en fallen kung.»
Snoilsky.

Det klapprade mot gatstenarna, trätofflorna
smällde i orolig takt. Gatpojkarna skyndade
förbi. De slamrade, de hvisslade. Det var språngmarsch.
Husen skakade, och från gränderna rusade
ekot fram som en bandhund ur sin bur.

Det syntes ansikten bakom fönsterrutorna.
Hade det händt något? Var det något på färde?
Larmet drog sig bortåt förstaden. Tjänsteflickorna
skyndade dit, följande gatpojkarna. De slogo ihop
händerna och skreko: »Bevare oss, bevare oss!
Är det mord, är det brand?» Ingen svarade. Klapprandet
hördes långt borta.

Efter flickorna kommo stadens visa matronor
ilande. De frågade: »Hvad står på? Hvad stör
förmiddagslugnet? Är det en vigsel? Är det en
begrafning? Är det en eldsvåda? Hvad gör tornväktaren
? Skall staden brinna ned, innan han
börjar klämta?»

Hela hopen stannade framför skomakarens
lilla hus borta i förstaden, det lilla huset, som
hade vinranka kring dörrar och fönster och där
nedanför mellan gatan och huset en alnsbred trädgård.
Lusthus af strå, boskeer för en råtta, gångar
för en kattunge. Allt ordnadt på bästa sätt! Ärter
och bönor, rosor och lavendel, en munfull gräs,
tre krusbärsbuskar och ett äppelträd.

Gatpojkarna stodo närmast, spejade och rådslogo.
De blanka svarta fönsterrutorna släppte ej
fram blickarna längre än till de hvita trådgardinerna.
En af pojkarna klängde sig fast i vinrankan
och tryckte ansiktet mot rutan. »Hvad ser han?»
hviskade de andra. »Hvad ser han?» Skomakarverkstaden
och skomakarbänken, smörjburkar och
läderbuntar, läster och pligg, ringar och remmar.
»Ser han ingen människa?» Han ser gesällen,
som klackar en sko. Ingen mer, ingen mer? Stora
svarta flugor springa öfver rutan och göra hans
syn ostadig. »Ser han ingen mer än gesällen?»
Ingen mer. Mästarens stol står tom. Han såg
efter en, två, tre gånger, mästarens stol var tom.

Hopen stod stilla, gissade och undrade. Det
var sant således. Den gamle skomakaren hade
rymt. Ingen ville tro det. Man stod och väntade
på tecken. Katten kom ut på det branta taket.
Han spände ut klorna och gled ned mot takrännan.
Jo, husbonden var borta, katten hade fri jakt.
Sparfvarna flaxade och skreko, alldeles hjälplösa.

En hvit kyckling tittade fram om husknuten.
Han var nästan fullvuxen. Kammen lyste röd
som vinlöfvet. Han spejade och spanade, gol och
kallade. Hönsen kommo, en rad hvita hönor i
fullt språng, kropparna vaggande, vingarna flaxande,
de gula benen som trumpinnar. Hönsen hoppade
bland de fördragde ärterna. Slagsmål utspunno sig.
Afundsjuka utbröt. En höna flydde med en fylld
ärtbalja. Två tuppar höggo henne i nacken. Katten
lämnade sparfbona för att se på. Duns, där
föll han ned midt i flocken. Hönsen flydde i en
lång, vaggande rad. Folkhopen tänkte: »Nog är
det sant, att skomakaren har rymt. Det syns på
katten och på hönsen, att husbonden är borta.»

Den gropiga förstadsgatan, slaskig af höstregn,
genljöd af tal. Portarna stodo öppna, fönstren
svängde. Hufvud stacks mot hufvud i undrande
hviskningar. »Han har rymt.» Människor hviskade,
sparfvar skreko, trätofflor klapprade: »Han har
rymt. Den gamle skomakaren har rymt. Det
lilla husets ägare, den unga hustruns man, det
vackra barnets fader, han har rymt. Hvem förstår
det? Hvem förstår det?»

Så här lyder en visa: »Gammal man i stugan;
ung älskare i skogen; hustru, som rymmer; barn,
som gråter; hem utan matmor.» Visan är gammal.
Den är ofta kväden. Alla förstå den.

Detta var en ny visa. Den gamle var gången.
På verkstadsbordet låg hans förklaring, att han
aldrig ämnade komma åter. Där bredvid hade
ock legat ett bref. Det hade hustrun läst, men
ingen annan.

Den unga hustrun var i köket. Hon skötte
inga sysslor. Grannkvinnan gick fram och åter,
ordnade beskäftigt, satte fram koppar, lade på
bränsle, klippte klarskinn, grät så smått och torkade
tårarna med disktrasan.

Kvarterets visa kvinnor sutto styfva kring
väggarna. De visste hvad som passade i sorgehus.
De höllo tystnaden vid makt, höllo sorgen vid
makt. De firade fridag för att stöda den öfvergifna
hustrun i hennes sorg. Grofva händer lågo stilla
i skötet, väderbitet skinn bröts i djupa rynkor,
tunna läppar knepos ihop öfver tandlösa käkar.

Hustrun satt bland de bronshyade, mildt ljus,
med ljuft dufansikte. Hon grät ej, men hon darrade.
Hon var så rädd, att fruktan höll på att
döda henne. Hon bet ihop tänderna, så att ingen
skulle höra hur de skallrade. Då steg hördes, då
knackningar ljödo, då tal ställdes till henne, spratt
hon till.

Hon satt med mannens bref i sin ficka. Hon
mindes än en rad därur, än en annan. Där stod:
»Jag kan ej längre uthärda att se på er båda.»
Och på ett annat ställe: »Jag har nu fått visshet
om att du och Erikson ämna rymma.» Och åter:
»Du skall ej göra det, ty folks onda tal skulle
göra dig olycklig. Jag skall rymma, så kan du få
ut skilsmässa och bli ordentligt gift. Erikson är
en bra arbetare och kan väl försörja dig.» Så
längre ned: »Låt folk säga hvad de vilja om mig.
Jag är nöjd bara de ej tro ondt om dig, ty du
skulle ej tåla det.»

Hon förstod det ej. Hon hade ej ämnat bedraga
honom. Om hon än gärna språkade med
den unge gesällen, hvad kom det mannen vid?
Kärleken är en sjukdom, men den är ej till döds.
Hon hade ämnat bära det lifvet igenom med tålamod.
Hur hade mannen fått reda på hennes
hemligaste tankar?

Hur hon plågades af att tänka på honom!
Han måtte hafva ängslats och spanat. Han hade
gråtit öfver sina år. Han hade rasat öfver den
unges krafter och mod. Han hade darrat vid
hviskningar, vid leenden, vid handslag. I brinnande
galenskap, i gnisslande svartsjuka hade han
gjort det till en hel rymningshistoria, som ännu
intet var.

Hon tänkte på hur gammal han måtte hafva
varit i natt, då han gick. Hans rygg var böjd,
hans händer skälfde. Långa nätters kval hade
gjort honom sådan. Han hade gått för att slippa
denna tillvaro af hetsande tvifvel.

Hon mindes andra rader ur brefvet: »Det är
ej min mening att få dig utskämd. Jag har alltid
varit för gammal för dig.» Och så en annan:
»Du skall alltid vara aktad och ärad. Tig blott
själf, så faller all skammen på mig!»

Hustrun kände allt större ångest. Var det
möjligt, att människor kunde bedragas så? Gick
det an att också ljuga så inför Gud? Hvarför satt
hon i stugan, beklagad som en mor i sorg, hedrad
som en brud på bröllopsdagen? Hvarför var det
ej hon, som var hemlös, vänlös, föraktad? Hur
kan sådant ske? Hur kan Gud så låta bedraga sig?

Öfver den stora chiffoniern hängde en liten
bokhylla. Öfverst på hyllan stod en stor bok
med mässingsspännen. Innanför spännena gömdes
berättelsen om en man och en kvinna, som ljögo
inför Gud och människor. »Hvem har ingifvit
dig, kvinna, att du skulle sådant göra? Se, unge
män stå här utanför för att föra dig bort.»

Kvinnan stirrade på boken, lyssnade efter de
unge männens fötter. Hon darrade vid hvarje
knackning, ryste vid hvarje steg. Hon var färdig
att stå upp och bekänna, färdig att falla ned och dö.

Kaffet var i ordning. Kvinnorna gledo sedesamt
fram mot bordet. De fyllde i kopparna, togo
kaksocker i munnen och började sörpla i sig kokhett
kaffe, tyst och anständigt, handverkarhustrurna
först, hjälpgummorna sist. Men hustrun såg icke
hvad som försiggick. Ångesten gjorde henne alldeles
utom sig. Hon hade en syn. Midt i natten
satt hon ute på en nyplöjd åker. Rundt om henne
sutto stora fåglar med starka vingar och spetsiga
näbbar. De voro gråa, knappt märkbara mot den
grå marken, men de vakade öfver henne. De höllo
dom öfver henne. Med ens flögo de upp och
sänkte sig öfver hennes hufvud. Hon såg deras
skarpa klor, deras hvassa näbbar, deras piskande
vingar komma allt närmare. Det var som ett
dödande regn af stål. Hon drog ned hufvudet
och kände, att hon måste dö. Men då de kommo
nära, alldeles nära inpå henne, måste hon se upp.
Då såg hon, att de grå fåglarna voro alla dessa
gamla kvinnor.

En af dem började tala. Hon visste hvad som
var anständigt, hvad som passade i sorgehus. Man
hade nu tegat länge nog. Men hustrun for upp
som för ett piskslag. Hvad ämnade kvinnan säga?
»Du, Matts Wiks hustru, Anna Wik, bekänn! Du
har ljugit länge nog inför Gud och inför oss. Vi
äro dina domare. Vi skola döma dig och sönderslita
dig.»

Nej, kvinnan började tala om männen. Och
de andra stämde in, så som tillfället kräfde. Det
taltes ej till männens pris. Allt ondt män gjort
drogs fram. Det var tröst för en öfvergifven
hustru.

Oförrätt vältades på oförrätt. Underliga varelser
dessa män! De slå oss, de dricka upp våra
pengar. De pantsätta vårt bo. Hvarför i all världen
hade Vår Herre skapat sådana?

Tungorna blefvo som drakgaddar, de spydde
etter, de sprutade eld. Alla lade till sitt ord. Berättelser
hopades på berättelser. Hustrun flydde
ur hemmet för en rusig man. Hustrur trälade för
supiga män. Hustrur öfvergåfvos för andra kvinnor.
Tungorna hveno som pisksnärtar. Hemmens
elände blottades. Långa litanior lästes. För mannens
tyranni bevare oss, milde herre Gud!

Sjukdom och fattigdom, barns död, vinterns
köld, besväret med de gamle, allt är af mannen.
Slafvarna hväste mot sina herrar. De vände gadden
mot den, för hvars fot de kröpo.

Den rymde mannens hustru kände hur det
sargade och stack i hennes öron. Hon vågade
försvara de oefterrättlige. »Min man», sade hon,
»är god.» Kvinnorna foro upp, fräste och fnöso.
»Han har rymt. Han är ej bättre än någon annan.
Han, som är gammal, borde vetat bättre än att
rymma från hustru och barn. Kan du tro, att han
är bättre än någon annan?»

Hustrun bäfvade, hon tyckte sig släpad genom
stickande törnsnår. Hennes man räknad bland
syndare! Hon blossade af blygsel, ville tala, men
teg. Hon var rädd. Hon mäktade ej. Men hvarför
teg Gud? Hvarför lät Gud sådant ske?

Om hon toge upp brefvet och läste det högt.
Då skulle giftströmmen vändas. Ettret skulle stänka
mot henne. Dödens fasa kom öfver henne. Hon
vågade ej. Hon önskade till hälften, att en fräck
hand stuckits i hennes ficka och dragit fram brefvet.
Hon mäktade ej själf ge sig till pris. Inne
från verkstaden hördes en skomakarhammare.
Hörde ingen hur den knackade i segerglädje?
Hon hade hört det knackandet och harmats öfver
det hela dagen. Men ingen af kvinnorna förstod
det. Allvetande Gud, hade du ingen tjänare, som
genomskådade hjärtan? Hon ville gärna ta sin
dom, bara hon slapp att bekänna. Hon ville höra
någon säga: »Hvem har ingifvit dig, att du skulle
ljuga inför Gud?» Hon lyssnade efter ljudet af de
unge männens fötter för att falla ned och dö.

Flere år efter detta blef en frånskild kvinna
gift med en skomakare, som varit gesäll hos hennes
man. Hon hade ej velat det, men dragits till
det, som en gädda drages till båtkanten, sedan hon
fastnat på refven. Fiskaren låter henne leka. Han
låter henne rusa fram och tillbaka. Han låter
henne tro, att hon är fri. Men då hon tröttat ut
sig, då hon ingenting mer förmår, då drar han
henne med lätta ryck till båten, då halar han upp
henne och vräker ned henne på båtbottnen, innan
hon vet, hvad det är fråga om.

Hustrun till den rymde skomakaren hade afskedat
sin gesäll och velat lefva ensam. Hon hade
velat visa sin man, att hon var oskyldig. Men
hvar var mannen? Brydde han sig ej om hennes
trohet? Hon led nöd. Hennes barn gick i trasor.
Hur länge trodde då mannen, att hon kunde vänta?
Hon vantrifdes, då hon ingen hade, som hon
kunde trygga sig till.

Erikson hade framgång. Han hade butik inne
i staden. Hans skodon stodo på spegelglashyllor
bakom breda fönster. Hans verkstad växte. Han
hyrde våning och satte in schaggmöbler i förmaket.
Allt väntade blott på henne. Då hon var alltför
trött vid fattigdomen, kom hon.

Hon var mycket rädd i begynnelsen. Men
det drabbade henne inga olyckor. Hon blef tryggare
för hvarje dag och alltmera lycklig. Hon
hade människors anseende och visste med sig, att
hon ej förtjänade det. Detta höll hennes samvete
vaket, så att hon blef en god kvinna.

Hennes förste man kom om några år åter till
huset i förstaden. Det stod för hans räkning, och
han slog sig på nytt ned där och ville börja
arbeta. Men han fick intet arbete, och ej heller
ville några hyggliga människor umgås med honom.
Han föraktades, medan hans hustru njöt stor heder.
Det var dock han, som gjort rätt, och hon, som
handlat orätt.

Mannen behöll sin hemlighet, men den var
nära att kväfva honom. Han kände hur han sjönk,
därför att alla höllo honom för en dålig karl.
Ingen litade på honom, ingen ville anförtro honom
något arbete. Han tog sådant sällskap, som han
kunde få, och lärde sig att dricka.

Medan han var i sitt förfall, kom frälsningsarmén
till staden. Den hyrde sig en stor sal och
började sin verksamhet. Redan från första kvällen
samlades allt slödder till föreställningarna för att
göra ofog. Då detta hållit på vid pass en vecka,
kom Matts Wik med för att deltaga i förlustelsen.

Det var trängsel på gatan, stockning i porten.
Där funnos skarpa armbågar och bistra tungor;
gatpojkar och knektar, pigor och hjälpkäringar;
fredsam polis och stormig pöbel. Armén var ny
och modern. Balerna förvissnade, krogarna försmäktade.
Eleganter och hamnbusar, alla gingo
på frälsningsarmén.

Inne i salen var lågt i taket. Längst bort fanns
en tom estrad. Omålade bänkar, lånade stolar.
Uppflisadt golf, fuktrosor i taket, lampor, som rykte.
Järnugnen midt på golfvet spred värme och kolos.
Alla platser blefvo fyllda på ett ögonblick. Närmast
estraden sutto kvinnor, anständiga som i kyrkan,
högtidliga som i brudstolen, och bakom dem sjåare
och syflickor. Längst bort sutto pojkarna, gatpojke
i knä på gatpojke. Och i porten var det
slagsmål mellan dem, som ej kommo in.

Estraden var tom. Klockan hade ej slagit,
föreställningen ej börjat. En hvisslade, en log.
Bänkar sparkades sönder. »Stridsropet» flög som en
drake mellan hoparna. Publiken roade sig själf.

Sidodörren öppnades. Kall luft strömmade in
i rummet. Kaminelden blossade upp. Det blef
tystnad. Uppmärksam väntan drog genom salen.
Ändtligen kommo de, tre unga kvinnor, bärande
gitarrer och med ansiktena nästan dolda af bredskyggiga
hattar. De störtade på knä, så snart de
hunnit upp för estradens trappsteg.

En af dem bad högt. Hon lyfte hufvudet,
men slöt ögonen. Stämman skar som en knif.
Under bönen var det tyst. Gatpojkar och hamnbusar
voro ej ännu komna i farten. De väntade
på bekännelserna och de upplifvande melodierna.

Kvinnorna grepo sig an med sitt arbete. De
sjöngo och bådo, sjöngo och predikade. De logo
och talade om sin lycka. Framför sig hade de en
parterr af hamnbusar. Dessa började resa sig, de
stego upp på bänkarna. Det drog ett hotfullt
larm genom skarorna. Kvinnorna på estraden
sågo skymtvis förskräckliga ansikten genom den
rökiga luften. Männen hade våta, smutsiga kläder,
som luktade illa. De spottade tobak hvarannan
sekund, svuro vid hvarje ord. Dessa kvinnor, som
skulle kämpa med dem, talade om sin lycka.

Hvad denna lilla armé var tapper! Ack, är
det inte vackert att vara tapper! Är det inte någonting
stolt att hafva Gud med sig! Det var
inte lönt att skratta åt dem i de stora hattarna.
Det var det troligaste af allt, att de skulle besegra
de valkiga händerna, de grymma ansiktena, de
hädande läpparna.

»Sjung med», ropade frälsningssoldaterna,
»sjung med! Det är godt att sjunga.» De stämde
upp en känd melodi. De knäppte på gitarrerna
och togo om samma vers gång på gång. De fingo
en och annan af de närmast sittande med i sången.
Men nu dånade nere från dörren en lättsinnig
gatvisa. Toner kämpade mot toner, ord
mot ord, gitarr mot hvisselpipa. Kvinnornas
starka, öfvade röster stredo mot pojkarnas hesa
målbrottsstämmor, mot männens brummande basar.
Då gatvisan var nära att duka under, började man
stampa och hvissla nere vid dörren. Frälsningssången
dignade som en sårad kämpe. Bullret var
fruktansvärdt. Kvinnorna störtade på knä.

De lågo som maktlösa. Ögonen voro slutna.
Kropparna vaggade i tyst smärta. Larmet dog.
Frälsningskaptenen började ögonblickligen: »Herre,
alla dessa skall du göra till dina. Tack Herre,
att du vill föra dem alla in i din krigshär! Tack
Herre, att vi få föra dem till dig!»

Folkmassan gnisslade, tjöt, skränade. Det var
som om alla dessa strupar kittlats af en skarp knif.
Det var som om människorna fruktat att bli öfvervunna,
som om de glömt, att de kommit frivilligt.

Men kvinnan fortsatte, och det var hennes
skarpa, skärande röst, som segrade. De måste
höra.

»I väsnens och skrien. Den gamle ormen
inom er vrider sig och rasar. Men detta är just
tecknet. Välsignelse öfver den gamle ormens rytande!
Det visar, att han plågas, att han är rädd.
Skratten åt oss! Slån ut våra fönster! Jagen oss
bort från estraden! I morgon skolen I tillhöra
oss. Vi skola besitta jorden. Hur viljen I motstå
oss? Hur viljen I motstå Gud!»

Strax därpå befallde kaptenen den ena af sina
kamrater att stiga fram och aflägga bekännelse.
Hon kom leende. Hon stod käck och oförfärad
och slungade ut sin synds och sin omvändelses
historia bland de hånande. Hvar lärde den kökspigan
att stå leende under allt detta hån? Det
var några af dem, som kommit för att drifva gyckel,
hvilka bleknade. Hvarifrån togo dessa kvinnor
sitt mod och sin makt? Det stod någon
bakom dem.

Den tredje af kvinnorna steg fram. Hon var
ett det vackraste barn, rika föräldrars dotter, med en
blid, klar sångröst. Hon berättade ej om sig själf.
Hennes vittnesmål var en af de vanliga sångerna.

Det var som skuggan af en seger. Församlingen
glömde sig och lyssnade. Det barnet var
vackert att se, ljuft att höra. Men då hon tystnat,
vardt oväsendet än förfärligare. Nere vid dörren
byggde de en estrad af bänkar, stego upp och
bekände.

Det blef allt ohyggligare i salen. Järnugnen
blef glödröd, slukade luft och flåsade ut värme.
De ärbara kvinnorna på de främsta bänkarna sågo
sig om efter utväg att fly, men det fanns ingen
möjlighet att komma ut. Soldaterna på estraden
svettades och sviktade. De ropade och bådo om
styrka. Plötsligt for en fläkt genom luften, en
hviskning nådde deras öra. De visste ej hvarifrån,
men de förnummo ett omslag. Gud var med dem.
Han kämpade för dem.

I kamp på nytt! Kaptenen steg fram och
höjde bibeln öfver sitt hufvud. Hållen upp, hållen
upp! Vi förnimma, att Gud verkar ibland oss.
En omvändelse är nära. Hjälpen oss att bedja!
Gud vill skänka oss en själ.

De föllo på knä i tyst bön. Några i salen
deltogo i bönen. Till alla spred sig en spännande
förbidan. Var det sant? Tilldrog det sig något
stort i en medmänniskas själ, här, midt ibland
dem? Skulle de få se det? Kunde det verkas
något af dessa kvinnor?

För en stund var hopen vunnen. Nu var
den lika girig på underverk som nyss på hädelse.
Ingen tordes röra sig. Alla flämtade af väntan,
men ingenting skedde. »O Gud, du öfverger oss!
Du öfverger oss, o Gud!»

Den vackra frälsningssoldaten började sjunga.
Hon valde den mildaste af melodier, längtans
skäraste barn: »Fjärran han dröjer från grönskande
dalar».

Orden voro blott föga förändrade. Den finska
vallflickans sång var lätteligen blifven till Jesu
längtan efter själen. »O, du min älskade, kommer
du ej snart?»

Så mildt dragande som ett bedjande barn gled
sången in i sinnena – som en smekning, som
en välsignelse.

Församlingen var tyst, den försjönk i dessa
toner. – »Berg och skogar längta, himmel och
jord lefva i trånad. Människa, allt i världen törstar
efter att du skall öppna din själ för ljuset.
Då blir härlighet spridd öfver världen, då stå djuren
upp ur sin förnedring. Ände blir det på kreaturens
suckan.

O, du min älskade, kommer du ej snart?

Det är ej sant, att du glömt dig kvar i höga
kungasalar. I mörka krogar, i eländiga kyffen
dväljes du. Och du nekar att komma. Min ljusa
himmel lockar dig ej.

O, du min älskade, kommer du ej snart?»

Nere i salen stämde allt flere in i omkvädet.
Röst efter röst kom med. De visste ej rätt hvad
ord de begagnade. Melodien var nog. All längtan
kunde sjunga sig fri i dessa toner. Det sjöngs
äfven nere vid dörren. Det sprängde hjärtan.
Det kufvade viljor. Det ljöd ej mer som en ömklig
klagan, utan starkt, fordrande, befallande.

»O, du min älskade, kommer du ej snart?»

Nere vid dörren, i den värsta hopen, stod
Matts Wik. Han såg svårt försupen ut, men den
kvällen var han ej rusig. Han stod och tänkte:
»Om jag finge tala, om jag finge tala.»

Detta var det underbaraste rum han sett, det
underbaraste tillfälle. En röst skedde till honom:
»Detta är den säf du får hviska till, de vågor, som
skola bära din röst.»

De sjungande ryckte till. Det var som om
de hört ett lejon ryta i deras öron. En stark, förfärlig
stämma talade förfärliga ord.

Den hånade Gud. Hvarför tjänade människorna
Gud? Han öfvergaf alla, som tjänade honom.
Han hade svikit sin son. Gud halp ingen.

Stämman steg väldigare, mera brusande hvar
minut. Sådan kraft hade ingen trott bo i människolungor.
Sådant raseri hade ingen hört bryta fram
ur ett förtrampadt hjärta. De böjde sina hufvuden
som vandrarna i öknen, då stormen kommer
öfver dem.

Väldiga, väldiga ord. De voro som dundrande
hammarslag mot Guds tron. Mot honom, som
plågade Job, som lät martyrerna lida, som lät sina
bekännare brinna å bål. Den vanmäktige, när
upprättar han sitt rike? När upphör han att föra
ondskan till seger?

Några hade i början pröfvat på att skratta.
Några hade trott, att detta var skämt. Nu hördejo
de, bäfvande, att det var allvar. Redan reste sig
några för att fly upp till estraden. De begärde
frälsningshärens skydd undan denne, som drog
öfver dem Guds vrede.

Stämman frågade dem i hväsande tonfall hvad
lön de väntade för sin möda att tjäna Gud. De
skulle ej vänta sig himmelen. Gud var snål om
sin himmel. En man, sade han, hade gjort mer
godt än som behöfdes för att få saligheten. Han
hade bragt större offer än Gud äskade. Men sedan
blef han lockad till synd. Lifvet är långt.
Han betalade ut sin införtjänta nåd redan i denna
värld. Han skulle gå de fördömdes väg.

Talet var den skrämmande nordanstormen,
som drifver skeppen i hamn. Under hånarens tal
störtade kvinnor upp på estraden. Frälsningssoldaternas
händer omfattades och kysstes. Väckelse
följde på väckelse. Soldaterna hunno knappt mottaga
dem alla. Pojkar och gubbar prisade Gud.

Han som talade fortfor. Orden berusade honom.
Han sade till sig själf: »Jag talar, jag talar,
ändtligen talar jag. Jag säger dem min hemlighet,
och jag säger den ändå ej.» För första gången,
sedan han gjort det stora offret, var han fri från
sorg.

Det var en söndagseftermiddag under högsommaren.
Staden såg ut som en stenöken, som
ett månlandskap. Man såg icke en katt, icke en
gråsparf, knappast en fluga på en solig vägg. Ingen
skorsten rykte. Det fanns ingen luft på de kvalmiga
gatorna. Det hela var blott en stensådd
åker, ur hvilken det växte stenväggar.

Hvar voro hundar och människor? Hvar
voro de unga damerna i smala kjortlar och vida
ärmar, långa handskar och röda parasoller? Hvar
voro knektar och snobbar, frälsningssoldater och
gatpojkar?

Hvart drogo i daggfrisk morgon alla de brokiga
lustfararskarorna, alla de korgar och dragspel
och flaskor, som ångbåten stjälpte i land? Eller
hvar blef det af, det långa goodtemplartåget?
Fanorna vajade, trummorna dundrade, gatpojkar
svärmade, stampade, hurrade. Eller hvar blefvo
de af, de blå sufletterna, under hvilka de små
sofvo, medan far och mor sköto dem andaktsfullt
framåt gatan?

Alla voro de på väg ut till skogen. De klagade
öfver de långa gatorna. Det var som om
stenhusen jagade efter dem. Ändtligen, ändtligen
skymtade grönt. Och strax utanför staden, där
vägen slingrade öfver platta, fuktiga fält, där lärksången
spelade som fullast, där klöfvern ångade
honungssött, där lågo de första efterblifna. Mössan
i nacken, näsan i gräset. Kroppen baddad i
solsken och blomdoft, själen läskad af lättja och ro.

Men på vägen mot skogen trälade matsäcksbärare
och bicyklister. Pojkar kommo med spadar
och blanka tornistrar. Flickor dansade i skyar
af damm. Himmel och fanor och barn och trumpeter.
Handtverksfamiljer och arbetarskaror. Charabancens
stegrande kampar svängde med frambenen
öfver hoparna. En gesäll, vild och rusig, sprang
upp på hjulet. Han vräktes ned af raska damer
och sprattlade på rygg nere i vägstoftet.

Inne i skogen spelade och sjöng, flöjtade och
smackade en näktergal. Björkarna vantrifdes, de
voro svarta om stammarna. Bokarna byggde höga
tempel, våning på våning af tvärstrimmigt grönt.
Grodan satt och siktade med tungan. Hon tog
en fluga med hvarje skott. Igelkotten traskade
kring i det gamla, frasande boklöfvet. Sländorna
foro öfver kärren och blänkte med vingarna.
Människorna slogo sig ned kring matsäckskorgarna.
Guldbaggar kröpo omkring dem i gräset. De
pipande, sprittande syrsorna sökte göra deras söndag
glad.

Plötsligt försvann igelkotten, han rullade
skrämd in sig i taggarna. Syrsorna döko ned i grönskan,
helt förstummade. Näktergalen sjöng sig
nästan från vettet. Det var gitarrer, gitarrer. Frälsningsarmén
drog fram under bokarna. Folket
rusade upp från sin slöa hvila under träden. Dansbanan
och krocketplatsen blefvo öde. Gungan
och karusellen fingo en timmes rast. Allt drog
sig mot frälsningshärens läger. Bänkarna fylldes,
och på hvarje tufva sutto åhörare.

Nu hade armén vuxit sig stark och mäktig.
Rundt om mången fager kind slöt sig frälsningshatten
. Mången stark man bar den röda tröjan.
Det var frid och ordning bland hoparna. Glåporden
vågade sig ej öfver läpparna. Ederna mullrades
oskadligt bak tänderna. Och Matts Wik,
skomakaren, den väldige gudsförsmädaren, stod
nu som fanvakt nedanför estraden. Han ock var
af de troende. Den röda fanans flikar smekte
vänligt hans grå hufvud.

Frälsningssoldaterna hade ej glömt den gamle.
De hade honom att tacka för sin första seger.
De hade kommit till honom i hans ensamhet.
De tvättade hans golf och lagade hans kläder.
De nekade ej att umgås med honom. Och på
deras möten fick han tala.

Alltsedan han brutit sin tystnad, var han
lycklig. Han stod ej längre som en Guds fiende.
Det var en brusande kraft inom honom. Han
var lycklig, då han fick ge den luft. Då salarna
skakades af hans lejonröst, var han lycklig.

Han talade alltid om sig själf. Han berättade
alltid sin egen historia. Den misskändes öde
skildrade han. Han talade om offer intill blods,
gjorda utan att vinna lön, utan att få erkännande.
Han förklädde det han förtalde. Han berättade
sin hemlighet och berättade den ändå ej.

Af honom blef en diktare. Han fick kraft
att vinna hjärtan. För hans skull samlades hoparna
framför frälsningsarméns estrad. Han drog
dem dit med de ljuft fantastiska bilder, som fyllde
hans sjuka hjärna. Han fängslade dem med de
ord af gripande klagan, som hans hjärtas kval lärt
honom.

Kanske hans ande fordom gästat denna värld
af död och växling. Kanske han då varit en
mäktig skald, lärd att spela på hjärtats strängar.
Men för svåra brott hade han dömts att åter börja
sitt jordelif, att lefva af sina händers arbete, obekant
med sin andes makt. Men nu hade hans
sorg brutit andens fängsel. Hans själ var en nyss
lösgifven fånge. Ljusskygg och förvirrad, men
dock jublande öfver sin frihet, drog den fram
öfver de forna slagfälten.

Den vilde, okunnige sångaren, den svarta
trasten, som vuxit bland starar, lyssnade misstroget
till de ord, som kommo honom på läpparna.
Hvarifrån fick han makt att tvinga hopen att hänförd
lyssna till hans tal? Hvarifrån fick han makt
att tvinga stolta människor på knä, vridande händerna?
Han darrade, innan han började tala.
Sedan kom lugn förtröstan öfver honom. Ur
hans aldrig uppmätta lidandes djup stego oupphörligen
skyar af kvaltyngda ord.

De talen blefvo aldrig tryckta. De voro jaktrop,
smattrande hornlåtar, väckande, lifvande,
skrämmande, jäktande. Ej att fånga, ej att återge.
De voro blixtar och rullande åskdunder. Hjärtan
skakade de i dyster ängslan. Men förgängliga
voro de, aldrig kunde de fångas. Forsen kan
uppmätas till sista droppen, skummets yrande lek
kan målas, men ej dessa tals gäckande, yrande,
snabba, växande, väldiga ström.

Den dagen i skogen frågade han de församlade,
om de visste hur de skulle tjäna Gud? –
Som Uria tjänade sin konung.

Nu blef han, mannen på talarstolen, till Uria.
Nu red han genom öknen med sin konungs bref.
Han var ensam där. Ödsligheten skrämde honom.
Hans tankar voro dystra. Men han log, då han
tänkte på sin hustru. Öknen blef ett blomsterfält,
då han mindes henne. Källor runno upp ur jorden
vid tanken på henne.

Hans kamel stupade. Hans själ fylldes af
onda aningar. Olyckan, tänkte han, är en gam,
som älskar öknen. Han vände ej, utan gick framåt
med konungens bref. Han trampade på törnen.
Han gick bland huggormar och skorpioner. Han
törstade och hungrade. Han såg karavaner draga
sin mörka rand genom ökensanden. Han uppsökte
dem ej. Han vågade ej söka främlingar.
Den, som bär konungens bref, måste gå ensam.
Han såg om kvällen herdars hvita tält. Han lockades
som af sin hustrus leende bostad. Han trodde
sig se hvita slöjor vinka honom. Han vek af från
tälten ut i ensamheten. Ve, om de stulit hans
konungs bref!

Vacklande går han, då han ser de spanande
röfvarna jaga efter sig. Han tänker på konungens
bref. Han läser det för att sedan förstöra det.
Han läser det och får nytt mod. Stå upp, krigare
af Juda! Han förstör ej brefvet. Han ger sig ej
för röfvarna. Han kämpar och segrar. Och så
vidare, vidare. Han för sin dödsdom med sig
genom tusen faror – – – – – – – 

Det är så Guds vilja skall lydas intill blods,
intill döds. – – – – – – – – – – – – – – 

Medan Wik talade, stod hans frånskilda hustru
och hörde på honom. Hon hade gått ut i skogen
på morgonen, nöjd och strålande vid mannens
arm, högst matronlik, respektabel i hvarje klut.
Dottern och gesällen buro matkorgen. Pigan följde
efter med det yngsta barnet. Allt hade varit nöje,
lycka, lugn.

Sedan hade de legat borta i ett skogssnår.
De hade ätit och druckit, bjudit och bjudits, lekt
och skrattat. Aldrig en tanke på gångna tider!
Samvetet teg som ett mättadt barn. Förr, då den
förste mannen slunkit halft försupen förbi hennes
fönster, hade hon känt en tagg i själen.

Sedan hade hon hört, att han blifvit frälsningsarméns
idol. Hon hade därför fullt lugn. Nu
hade hon kommit att höra honom. Och hon förstod
honom. Han talade ej om Uria. Han berättade
om sig själf. Han vred sig under tanken
på sitt eget offer. Han ref stycken ur sitt eget
hjärta och kastade ut bland folket. Hon kände
denne ökenryttare, denne röfvarnas besegrare. Och
detta ostillade kval stirrade mot henne som en
öppen graf. –

Det blef natt. Skogen blef tom på människor.
Farväl grönska och blommor! Vida himmel, ett
långt farväl! Ormarna började kräla kring tufvorna.
Paddorna kröpo upp på vägarna. Skogen blef ful.
Alla längtade hem till stenöknen, månlandskapet.
Där är godt att vara för människor. Kanske skola
lidande hjärtan där gå framåt till snabb förstening.

Hustru Anna Erikson bjöd samman sina gamla
vänner. Förstadens handtverkshustrur och dess
fattiga hjälpmadamer kommo till henne på förmiddagskaffe.
De samma voro där, som varit hos
henne på rymningsdagen. En var ny, Maria Andersson,
frälsningskaptenen.

Anna Erikson hade nu gjort många vandringar
till frälsningsarmén. Hon hade hört sin man. Han
berättade alltid om sig själf. Han förklädde sin
historia. Hon kände den alltid. Han var Abraham
. Han var Job. Han var Jeremias, som folket
kastade i en brunn. Han var Elisa, som barnen
på vägen försmädade.

Denna smärta syntes henne bottenlös. Denna
sorg syntes henne låna alla röster, göra sig masker
af allt den mötte. Hon förstod ej, att mannen
talade sig sund, att det lekte och log inom honom
af glädje öfver diktarmakten.

Hon hade släpat sin dotter med sig till armén.
Dottern hade ej velat gå. Hon var sträng, sedesam,
plikttrogen. Ingen ungdom lekte i hennes
blod. Hon var född gammal.

Hon var uppvuxen i blygsel öfver fadern.
Hon gick rak, sträf, liksom sägande: »Se, en föraktad
mans dotter! Se, om det finns stoft på min
dräkt! Finns det tadel på min vandel!» Hennes
mor var stolt öfver henne. Ändock suckade hon
stundom: »Ack, att min dotters händer vore
mindre hvita, kanske vore då hennes smekningar
varmare!»

Flickan satt i armén, spotskt leende. Hon
föraktade teatertillställningen. Då hennes far steg
upp för att tala, ville hon gå. Hustru Anna Eriksons
hand grep om hennes, fast som en tång.
Flickan satt kvar. Ordströmmen började brusa
fram öfver henne. Men det, som talade till henne,
var ej så mycket orden, som hennes mors hand.

Den handen våndade sig, krampryckningar
flögo igenom den. Den låg i hennes slapp, liksom
död. Den grep vildt omkring sig, het af feber.
Hennes mors ansikte förrådde intet. Endast handen
led och kämpade.

Den gamle talaren beskref tystnadens martyrium
. Jesu vän låg sjuk. Hans systrar sände
bud efter honom. Men hans tid var ännu ej
kommen. För Guds rikes skull måste Lazarus dö.

Han lät nu allt tvifvel, allt förtal susa ned
öfver Kristus. Han beskref hans lidande. Hans
egen medlidsamhet plågade honom. Han genomgick
dödskvalen, han liksom Lazarus. Dock måste
han tiga.

Blott ett ord hade han behöft säga för att
återvinna vänners aktning. Han teg. Han måste
höra systrarnas klagan. Han sade dem sanningen
i ord, som de ej förstodo. Fienderna hånade
honom.

Och så vidare alltmer och mer gripande.

Anna Eriksons hand låg kvar i dotterns. Den
biktade och bekände: »Mannen därborta bär själf
tystnadens martyrium. Han anklagas orätt. Med
ett ord kunde han göra sig fri.»

Flickan följde sin moder hem. De gingo tysta.
Den ungas ansikte var som sten. Hon grubblade,
uppsökte allt hvad minnet kunde säga henne.
Hennes mor såg ångestfullt upp på henne. Hvad
visste hon?

Dagen efter denna hade Anna Erikson sin
kaffebjudning. Talet gick lustigt om dagens marknad,
om pris på träskor, om snattande pigor.
Kvinnorna pratade och skrattade. De slogo kaffe
på faten. De voro blida och sorglösa. Hustru
Anna Erikson kunde ej förstå hvaraf det kommit
sig, att hon förr fruktat dem, att hon alltjämt trott,
att dessa skulle döma henne.

Då de voro försedda med sin andra kopp, då
de välbelåtna sutto med kaffet dallrande på koppens
rand, och fatet var rågadt med hvetebröd, tog hon
till orda. Hennes ord voro en smula högtidliga,
men hennes stämma var lugn.

»Den unga är oförsiktig. En flicka, som gift
sig utan att rätt tänka på hvad hon går till mötes,
kan komma i stora bekymmer. Hvem råkade
värre ut än jag?»

De visste det alla. De hade varit hos henne
och sörjt med henne.

»Den unga är oförnuftig. Man tiger med det,
som skulle sägas, för blygselns skull. Man törs
ej tala af fruktan för hvad folk skall säga. Den,
som ej talat i rätta stunden, kan få ångra det ett
helt lif.»

De trodde alla, att detta var sanning.

Hon hade hört Wik i går liksom många gånger
förr. Nu måste hon säga dem alla något om
honom. Det kom en svidande oro öfver henne,
när hon tänkte på hvad han lidit för hennes skull.
Dock tyckte hon, att han, som varit gammal,
borde haft bättre förstånd än att taga henne, unga
tösen, till hustru.

»Jag tordes ej säga det i min ungdom. Men han
reste från mig af barmhärtighet, ty han trodde, att
jag ville ha Erikson. Jag har hans bref på det, jag.»

Hon läste upp brefvet för dem. En tår kom
anständigt glidande nedåt hennes kind.

»Han hade bara sett miste i sin svartsjuka.
Mellan Erikson och mig var det då ingenting.
Det var fyra år, innan vi gifte oss. Men jag vill
säga detta nu, ty Wik är för god att gå misskänd.
Han rymde inte från hustru och barn af lättsinne,
utan i god mening. Jag vill, att detta skall bli
kändt öfverallt. Kapten Andersson vill kanske läsa
upp brefvet i armén. Jag vill, att Wik skall bli
upprättad. Jag vet också, att jag tegat för länge,
men en ger inte gärna sig själf till pris för en
fyllbult. Nu är det en annan sak.»

Kvinnorna sutto smått förstenade. Anna Erikson
bäfvade litet på målet och sade med ett svagt
småleende:

»Nu kanske fruarna aldrig mer vilja titta in
till mig?»

»Å, för all del! Fru Erikson var ju så ung!
Det var ju inte någonting som fru Erikson kunde
hjälpa. – Det var ju hans fel, som gjorde sig
inbillningar.»

Hon smålog. Dessa voro de hårda näbbar,
som skulle ha sönderslitit henne. Sanningen var
ej farlig och ej lögnen heller. De unge männens
fötter väntade ej utanför hennes dörr.

Visste hon eller visste hon icke, att hennes
äldsta dotter samma morgon öfvergifvit hennes
hem och gått till sin far?

Offret, som Matts Wik gjort för att rädda sin
hustrus heder, blef kändt. Han blef beundrad.
Han blef utskrattad. Hans bref blef uppläst i
armén. Somliga gräto af rörelse. Folk kom och
tryckte hans händer på gatan. Hans dotter flyttade
till honom.

De närmaste kvällarna efter detta teg han vid
sammankomsterna. Han kände ingen kallelse. En
gång bådo de honom tala. Han steg upp på estraden,
knäppte ihop händerna och började.

Då han sagt ett par ord, stannade han förvirrad.
Han kände ej igen rösten. Hvar var lejonstämman?
Hvar den brusande nordanstormen?
Och hvar ordströmmen? Han förstod ej, förstod ej.

Han vacklade baklänges. »Jag kan ej», mumlade
han. »Gud ger mig ej kraft att tala ännu.»
Han satte sig ned på bänken och lutade hufvudet
i händerna. Han samlade all sin tankekraft för att
till en början utfinna hvad han ville tala öfver.
Brukade han då fundera i forna dagar? Kunde
han fundera nu? Tankarna löpte rundt med
honom.

Kanske det skulle gå, om han åter reste sig,
ställde sig där han brukade stå och började med
sin vanliga bön. Han försökte. Han blef askgrå
i ansiktet. Blickarna riktades på honom. Kallsvetten
sipprade fram på hans panna. Inte ett ord fann
han på sina läppar.

Han satt på sin plats och grät, tungt stönande.
Gåfvan var tagen ifrån honom. Han försökte tala,
försökte tyst för sig själf. Hvad skulle han tala
om? Hans sorg var tagen ifrån honom. Han
hade ingenting att säga människorna, som han ej
fick säga dem. Han hade ingen hemlighet att förkläda.
Han behöfde ej dikten. Dikten vek ifrån
honom.

Det var dödens ångest. Det var en kamp för
lifvet. Han ville fasthålla det, som var gånget
allaredan. Han ville ta igen sin sorg för att åter
kunna tala. Hans sorg var gången. Han kunde
ej ta den åter.

Han raglade fram som en drucken till estraden
på nytt, på nytt. Han stammade fram några
meningslösa ord. Han läste upp som en utanläxa
hvad han hört andra säga. Han sökte härma sig
själf. Han spanade efter andakt i blickarna, efter
bäfvande tystnad, hastiga andetag. Han förnam
intet. Det, som gjort hans glädje, var taget ifrån
honom.

Han sjönk tillbaka i mörkret. Han förbannade,
att han med sitt tal omvändt hustrun och dottern.
Han hade ägt det kostligaste och förlorat det. Hans
smärta var fruktansvärd. – Men det är ej af sådan
sorg, som snillet lefver.

Han var en målare utan händer, en sångare,
som mist sin röst. Han hade endast talat om sin
sorg. Hvad skulle han nu tala om?

Han bad. »O Gud, då hedern är stum, men
misskännelsen talar, gif mig åter misskännelsen!
Då lyckan är stum, men sorgen talar, gif mig åter
sorgen!»

Men kronan var tagen ifrån honom. Han satt
där, eländigare än den eländigaste, ty han hade
störtat ned ifrån lifvets höjder. Han var en fallen
kung.

________

EN JULGÄST.

En af dem, som lefvat kavaljerslif på Ekeby,
var den lille Ruster, som kunde transponera
noter och spela flöjt. Han var af låg härkomst
och fattig, utan hem och utan släkt. Det kom
svåra tider för honom, då kavaljersskaran skingrades.

Han hade då ej längre häst och karriol, ej
päls eller rödmåladt matsäcksskrin. Han måste
färdas till fots från gård till gård och bar sin
packning inknuten i en blårutig bomullsnäsduk.
Rocken knäppte han igen ända upp till hakan, så
att ingen skulle behöfva veta, hur det var beställdt
med skjortan och västen, och i dess vida fickor
förvarade han sina dyrbaraste ägodelar: den isärskrufvade
flöjten, den platta lomflaskan och notpennan.

Hans yrke var att skrifva af noter, och om
allt varit som i de gamla tiderna, skulle det ej
fattats honom arbete. Men för hvarje gångande
år blef musiken mindre öfvad däruppe i Värmland.
Gitarren med sitt murkna sidenband och sina nötta
skrufvar och det buckliga valthornet med urblekta
tofsar och snören flyttades upp på den skräpiga
vinden, och dammet lade sig tumstjockt öfver de
långa, järnbeslagna fiollådorna. Dock, ju mindre
den lille Ruster fick att göra med flöjten och notpennan,
desto mer måste han sköta om lomflaskan,
och till sist blef han rent försupen. Det var stor
synd om den lille Ruster.

Än så länge blef han mottagen på herregårdarna
som en gammal vän, men det var jämmer,
då han kom, och glädje, då han gick. Det luktade
snusk och brännvin om honom, och bara
han fått ett par supar eller en toddy, blef han
oredig och berättade otrefliga historier. Han var
de gästfria gårdarnas plåga.

En jul gick han till Löfdala, där Liljekrona,
den store fiolspelaren, hade sitt hem. Liljekrona
hade också varit en af Ekebykavaljererna, men
efter majorskans död drog han till sin goda gård
Löfdala och förblef där. Nu kom Ruster till
honom dagarna före julaftonen, midt i stöket, och
begärde arbete. Liljekrona gaf honom litet notskrifning
att syssla med.

»Du skulle hellre låtit honom gå genast», sade
hustrun, »nu drar han nog ut så länge med detta,
att vi måste behålla honom här öfver julafton.»

»Någonstans måste han ju vara», svarade
Liljekrona. Och han bjöd Ruster på toddy och
brännvin, höll honom sällskap och lefde om hela
Ekebytiden med honom. Men han var förstämd
och leddes vid honom, han som alla de andra, fast
han ej ville låta märka det, ty gammal vänskap
och gästfrihet voro honom heliga.

Men där i Liljekronas hus hade de nu i tre
veckors tid rustat sig för att taga emot julen. De
hade lefvat i otrefnad och brådska, vakat sina ögon
röda vid talgljus och törstickor, frusit i boden vid
köttsaltningen och i brygghuset vid ölbrygden.
Men så väl husfrun som tjänstfolket hade underkastat
sig det alltsammans utan knot.

Då alla sysslor voro slutade och den heliga
kvällen ingick, skulle en ljuf förtrollning sänka
sig öfver dem. Julen skulle verka, att skämt och
gyckel, rim och lustigheter skulle komma dem på
tungan alldeles utan ansträngning. Allas fötter
skulle få lust att svinga i dans, och ur minnets
mörka vrår skulle danslekarnas ord och melodier
komma fram, fastän man alls ej kunde tro, att de
funnos kvar där. Och så skulle de allesamman
vara så goda, så goda.

Men när nu Ruster kom, tyckte hela hushållet
på Löfdala, att julen var förstörd. Husfrun
och de äldre barnen och de gamla trotjänarna
voro alla af samma mening. Ruster väckte hos
dem en kväfvande ångest. De voro dessutom
rädda för att när han och Liljekrona började tumla
om i de gamla minnena, så skulle konstnärsblodet
flamma upp hos den store fiolspelarn, och hans
hem skulle förlora honom. Fordom hade han ej
länge kunnat stanna i hemmet.

Ingen kan beskrifva hur de nu älskade husbonden
där på gården, sedan de fått behålla honom
hos sig ett par år. Och hvad han hade att ge!
Hvad han var mycket för sitt hem, synnerligast
om julen! Han hade ej sin plats i någon soffa
eller gungstol, utan på en hög, smal, glattsliten
träbänk i spiselvrån. När han kommit upp där,
red han åstad på äfventyr. Han for rundt om
jorden, steg upp till stjärnorna och högre ändå.
Han ömsom spelade och talade, och allt husfolket
samlades omkring honom och hörde på. Hela
lifvet blef stolt och skönt, då denna enda själs
rikedom öfverstrålade det.

Därför älskade de honom, såsom de älskade
julen, glädjen, vårsolen. Och när den lille Ruster
kom, var deras julfrid förstörd. De hade arbetat
fåfängt, om denne skulle komma och locka bort
husbonden. Det var orättfärdigt, att den suparen
skulle sitta vid julbordet i ett fromt hus och förspilla
all julglädjen.

På julaftonens förmiddag hade den lille Ruster
sina noter färdigskrifna, och han nämnde då några
ord om att ge sig af, fast det naturligtvis var hans
mening att stanna.

Liljekrona hade blifvit påverkad af den allmänna
förstämningen och sade därför helt tamt
och matt, att det var väl bäst, att Ruster stannade
där han var julen öfver.

Den lille Ruster var eldfängd och stolt. Han
vred upp sina mustascher och skakade det svarta
artisthåret, som stod likt en mörk sky öfver hans
hufvud. Hvad menade Liljekrona? Skulle han
stanna, därför att han ej hade andra ställen att
fara till? Å, tänk bara hur de stodo och väntade
på honom på de stora järnbruken i Bro socken!
Gästrummet var i ordning, välkomstbägaren fylld.
Han hade en sådan brådska. Han visste bara inte,
till hvem han skulle fara först.

»Bevars väl», svarade Liljekrona, »du skall nog
få fara.»

Efter middagen lånade den lille Ruster häst
och släde, päls och fäll. Drängen från Löfdala
skulle skjutsa honom till något ställe i Bro och
köra raskt undan, ty det såg ut att bli yrväder.

Ingen trodde, att han var väntad, eller att det
fanns ett enda ställe i trakten, där han var välkommen.
Men de ville så gärna bli af med honom,
att de fördolde detta för sig och läto honom
fara. »Han har själf velat det», sade de. Och så
tänkte de, att nu ville de vara glada.

Men då de vid femtiden samlades i salen för
att dricka te och dansa omkring julgranen, var
Liljekrona tyst och förstämd. Han satte sig ej på
äfventyrsbänken, han rörde ej vid te eller punsch,
han mindes ingen polska, fiolen var i olag. De,
som kunde leka och dansa, finge göra det utan
honom.

Då blef hustrun orolig, då blefvo barnen missnöjda,
allt i hela huset gick på tok. Det blef den
bedröfligaste julafton.

Gröten skar sig, ljusen fräste, veden rykte,
vinden rörde upp yrväder och blåste bitter köld
in i rummen. Drängen, som skjutsat Ruster, kom
ej hem. Hushållerskan grät, pigorna grälade.

Ändtligen påminde sig Liljekrona, att ingen
kärfve blifvit utsatt åt sparfvarna, och han klagade
högt öfver alla kvinnorna omkring sig, som öfvergåfvo
gammal sed och voro nymodiga och hjärtlösa.
Men de förstodo nog, att det, som pinade
honom, var samvetskval öfver att han låtit den
lille Ruster resa bort från hans hem på själfva julaftonen.

Bäst det var, gick han in i sitt rum, stängde
dörren och började spela, såsom han ej spelat,
sedan han upphört att vandra. Det var hat och
hån, det var längtan och storm. I tänkten binda
mig, men I skolen smida om edra fjättrar. I
tänkten göra mig småsinnad som I själfva. Men
jag drar ut i det stora, i det fria. Hvardagsmänniskor,
hemträlar, fången mig, om det står i er
makt!

Då hustrun hörde de tonerna, sade hon: »I
morgon är han borta, om ej Gud gör ett under i
natt. Nu har vår ogästvänlighet framkallat just
det, som vi tänkte oss kunna undvika.»

Emellertid reste den lille Ruster omkring i
yrvädret. Han for från den ena gården till den
andra och frågade om där fanns arbete för honom,
men han blef ingenstädes mottagen. De bjödo
honom ej ens att stiga ur släden. Somliga hade
huset fullt af främmande, andra skulle resa bort
på själfva juldagen. »Far till nästa granne», sade
de allesamman.

Han kunde väl få komma och förstöra ett
par hvardagars trefnad, men ej julaftonens. Året
hade endast en julafton, och åt den hade barnen
gladt sig hela hösten. Inte kunde man sätta den
karlen vid ett julbord, där det fanns barn. Förr
hade de gärna tagit emot honom, men ej nu,
sedan han blifvit försupen. Hvar skulle man också
göra af den fyren? Drängstugan var för simpel
och gästrummet för fint.

Sålunda fick den lille Ruster köra från gård
till gård i det piskande yrvädret. De våta mustascherna
hängde slappa ned öfver munnen, ögonen
voro rödsprängda och töckniga, men brännvinet
blåste bort ur hans hjärna. Han började undra
och förvåna sig. Var det möjligt, var det möjligt,
att ingen ville taga emot honom?

Så såg han med ens sig själf. Han såg huru
ömklig och förfallen han var, och han begrep, att
han var människorna förhatlig. Det är förbi med
mig, tänkte han. Det är förbi med notskrifningen,
det är förbi med flöjten. Ingen på jorden behöfver
mig, ingen har barmhärtighet med mig.

Yrvädret snurrade och lekte, ref upp drifvorna
och vräkte ihop dem igen, tog en snöpelare i
famnen och dansade utåt fältet, lyfte en flinga
skyhögt och körde en annan ned i en grop. »Så
är det, så är det», sade den lille Ruster, »medan
man dansar och far, är det lek, men när man
skall ned i drifvan, bäddas ned och gömmas, då
är det bedröfvelse och sorg.» Men ner skulle de
alla, och nu var det hans tur. Tänk, att han nu
var kommen till slutet. –

Han frågade ej mer efter hvart drängen körde
honom. Han tyckte, att han åkte in i dödens
land.

Den lille Ruster brände inga gudar under den
färden. Han förbannade ej flöjtspelet eller kavaljerslifvet,
han tänkte ej, att det varit bättre för
honom, om han plöjt jorden eller sytt skor. Men
däröfver klagade han, att han nu var ett utspeladt
instrument, som glädjen ej längre kunde använda.
Ingen anklagade han, ty han visste, att då valthornet
är sprucket och gitarren ej håller stämning,
så måste de bort. Han blef med ens en mycket
ödmjuk man. Han förstod, att det skulle bli slut
med honom, nu på julaftonen. Hungern eller
kölden skulle förgöra honom, ty han förstod ingenting,
dugde till ingenting och hade inga vänner.

Då stannar släden, och med ens är det ljust
omkring honom, och han hör vänliga röster, och
det är någon, som hjälper honom in i ett varmt
rum, och någon, som häller i honom varmt te.
Pälsen ryckes af honom, och flere människor ropa,
att han är välkommen, och varma händer gnida
lif i hans valna fingrar.

Han blef så yr i hufvudet af allt detta, att
han ej kom till sans på väl en kvart. Han kunde
omöjligt begripa, att han kommit åter till Löfdala.
Han hade alls ej varit medveten om att drängen
tröttnat på att fara omkring i yrvädret och vändt
om hem.

Icke heller förstod han, hvarför han nu blef
så väl mottagen i Liljekronas hus. Han kunde ej
veta, att Liljekronas hustru förstod, hvilken tung
färd han gjort denna julafton, då han blifvit afvisad
vid hvarje port, där han klappat på. Hon
hade fått ett så stort medlidande med honom, att
hon glömde sitt eget bekymmer.

Liljekrona fortsatte med det vilda spelandet
inne i sitt rum. Han visste ej af, att Ruster var
kommen. Denne satt emellertid i salen med hustrun
och barnen. Tjänstfolket, som också brukade
vara där på julaftonen, hade flytt ut i köket
från ledsamheten inne hos herrskapet.

Husfrun dröjde ej att sätta Ruster till arbete.
»Ruster hör väl», sade hon, »att Liljekrona ej gör
annat än spelar hela kvällen, och jag skall se till
dukningen och maten. Barnen äro rent öfvergifna.
Ruster får ta hand om de här två minsta.»

Barn var det slags folk, som lille Ruster haft
minst umgänge med. Han hade hvarken råkat
dem i kavaljersflygeln eller i soldattälten, hvarken
på gästgifvargårdar eller landsvägar. Han var
nästan blyg för dem och visste inte hvad han
skulle säga, som var fint nog för dem.

Han tog fram flöjten och lärde dem fingra
på klaffar och hål. Det var en fyraåring och en
sexåring. De fingo sig en lektion på flöjt och
voro djupt intresserade af den. »Detta är A»,
sade han, »och detta är C», och så tog han tonerna.
Då ville de unga veta, hvad det var för
ett A och ett C, som skulle spelas.

Då tog Ruster fram notpapper och ritade ett
par noter.

»Nej», sade de, »det är inte rätt.» Och de
foro åstad efter en abcbok.

Då började lille Ruster förhöra dem alfabetet.
De kunde och kunde inte. Det var skralt med
vetandet. Ruster blef ifrig, fick piltarna upp på
hvar sitt knä och började lära dem. Liljekronas
hustru gick ut och in och hörde på helt förvånad.
Det lät som en lek, och barnen skrattade hela
tiden, men lärde sig, gjorde de.

Ruster höll på en stund, men han var ej rätt
närvarande vid det han gjorde. Han hvälfde på
de gamla tankarna ute ifrån yrvädret. Detta var
godt och behagligt, men för honom var det i alla
fall slut. Han var utsliten. Han skulle kastas
bort. Och rätt som det var, slog han händerna
för ansiktet och började gråta.

Liljekronas hustru kom hastigt fram till honom.

»Ruster», sade hon, »jag kan förstå, att han
tror, att allt är slut för honom. Det går inte för
honom med musiken, och han förstör sig med
brännvinet. Men det är inte slut än, Ruster.»

»Jo», snyftade den lille flöjtspelaren.

»Ser han, att sitta så som i kväll med de
små, det vore något för honom, det. Om han
ville lära barn läsa och skrifva, så skulle han åter
bli välkommen öfverallt. Det är inga ringare instrument
detta att spela på, Ruster, än flöjt och
fiol. Se på dem, Ruster!»

Hon ställde de två små framför honom, och
han såg upp, blinkande som om han sett in i
solen. Det var, som om hans små töckniga ögon
hade svårt att möta barnens, som voro stora, klara
och oskyldiga.

»Se på dem, Ruster!» uppmanade Liljekronas
hustru.

»Jag törs inte», sade Ruster, ty det var honom
som en skärseld att genom de vackra barnaögonen
se in i de obefläckade själarnas skönhet.

Då skrattade Liljekronas hustru högt och gladt.
»Så skall han få vänja sig vid dem, Ruster. Han
kan stanna i mitt hus som skolmästare det här
året.»

Liljekrona hörde sin hustru skratta och kom
ut ur sitt rum.

»Hvad står på?» sade han. »Hvad står på?»

»Ingenting annat», svarade hon, »än att Ruster
kommit igen och att jag stadt honom till skolmästare
för våra små pojkar.»

Liljekrona blef alldeles häpen. »Törs du»,
sade han, »vågar du? Har han lofvat att sluta
upp – – – – – – – »

»Nej», sade hustrun, »Ruster har ingenting
lofvat. Men det blir mycket han får taga sig i akt
för, när han hvarje dag skall se små barn i ögonen.
Om det ej varit jul, skulle jag väl ej vågat
detta, men när vår Herre tordes sätta ett litet
barn, som var hans egen son, in bland oss syndare,
så törs väl också jag låta mina små barn
försöka rädda en människa.»

Liljekrona kunde alls ej tala, men det ryckte
och slet i hvarenda rynka i hans ansikte såsom
alltid, då han hörde något storslaget.

Sedan kysste han sin hustru på handen så
fromt som ett barn, som ber om förlåtelse, och
ropade högt: »Alla barnen skola komma och kyssa
mor på hand.»

Det gjorde de, och sedan hade de en god jul
i Liljekronas hem.

________

MORBROR RUBEN.

Det var en gång för snart åttio år sedan en
liten gosse, som gick ute på torget och
spelade topp. Den lille gossen hette Ruben. Han
var ej mer än tre år, men han svängde sin lilla
piska så tappert som någon och lät toppen snurra,
så att det var en glädje däråt.

Den dagen för åttio år sedan var det ett riktigt
vackert vårväder. Mars månad var kommen,
och staden var delad i två världar, en hvit och
varm, där solskenet rådde, och en kall och mörk,
där det var skugga. Hela torget hörde solskenet
till utom en smal rand längs ena husraden.

Nu hände sig, att den lille gossen, så tapper
han var, blef trött af att snurra sin topp och såg
sig om efter någon hviloplats. En sådan var ej
svår att finna. Där funnos inga bänkar eller soffor,
men hvartenda hus var försedt med en stentrappa.
Lille Ruben kunde ej tänka sig något
lämpligare.

Det var en liten samvetsgrann fyr. Han hade
en dunkel aning om att mor inte ville, att han
skulle sitta på främmande folks trappor. Mor var
fattig, men just därför fick det aldrig se ut, som
om man ville taga något af andra. Så gick han
och satte sig på deras egen stentrappa, ty de bodde
också vid torget.

Den trappan låg i skuggan, och där var riktigt
kallt. Den lille stödde hufvudet mot räcket, drog
upp benen och mådde så godt som aldrig förr.
En liten stund ännu såg han hur solskenet dansade
ute på torget, hur pojkar sprungo och toppar
snurrade – så slöt han ögonen och somnade.

Han sof visst en hel timme. Då han vaknade,
var det ej så bra med honom, som då han
somnade, utan allting kändes så förfärligt otrefligt.
Han gick in till mor och grät, och mor såg, att
han var sjuk, och lade honom till sängs. Och
om ett par dagar var gossen död.

Men därmed är det ej slut på hans historia.
Det hände nämligen, att hans mor kom till att
sörja honom riktigt ur hjärtats djup med en sådan
där sorg, som trotsar år och död. Mor hade
flere andra barn, många bekymmer upptogo hennes
tid och tankar, men det fanns alltid ett rum
i hennes sinne, där hennes son Ruben fick bo
alldeles ostörd. Han var ständigt lefvande för
henne. Såg hon en barnhop leka på torget, så
sprang han med där, och då hon gick och stökade
inne i huset, trodde hon fullt och fast, att
den lille ännu satt och sof ute på den farliga
stentrappan. Säkerligen var intet af mors lefvande
barn så närvarande för hennes tankar som det
döda.

Några år efter sin död fick den lille Ruben en
syster, och då denna blef så gammal, att hon
kunde springa ute på torget och spela topp, hände
sig, att äfven hon satte sig att hvila på stentrappan.
Men mor kände i detsamma, som om någon
skulle ryckt henne i kjorteln. Hon kom genast
ut och tog ett så hårdt tag i lilla syster, då
hon lyfte upp henne, att denna mindes det, så
länge hon lefde.

Och än mindre glömde hon hur märkvärdigt
mors ansikte var och hur rösten darrade, då hon
sade: »Vet du, att du hade en gång en liten bror,
som hette Ruben, och han dog, därför att han
satt på den här stentrappan och förkylde sig. Du
vill väl inte dö från mor, du Berta?»

Bror Ruben blef snart lika lefvande för sina
bröder och systrar som för sin mor. Hon var
sådan, att de alla sågo med hennes ögon, och
snart hade de samma förmåga som hon att se
honom sitta ute på stentrappan. Och naturligtvis
föll det ingen af dem in att sätta sig där. Ja, så
snart de sågo någon sitta på en stentrappa eller
ett stenräcke eller en sten vid vägkanten, så fingo
de alltid ett styng i hjärtat och tänkte på bror
Ruben.

Ytterligare hände det bror Ruben, att han
blef satt högst af alla syskonen, då de talade om
hvarandra. Ty alla barnen visste ju, att de voro
ett besvärligt och bekymmersamt släkte, som bara
gjorde mor möda och omak. De kunde ej tro,
att mor skulle sörja mycket öfver att mista något
af dem. Men då mor verkligen sörjde bror Ruben,
så var det ju säkert, att han måtte varit mycket
snällare än de voro.

Det var inte så sällan någon af dem tänkte
så här: »Ack, den som kunde göra mor så mycken
glädje som bror Ruben!» Och ändå visste
ingen något mer om honom, än att han spelat
topp och förkylt sig på en stentrappa. Men han
måtte ju varit märkvärdig, då mor hade en sådan
kärlek till honom.

Märkvärdig var han ock, han gjorde mor mest
glädje af alla barnen. Hon hade blifvit änka och
arbetade i sorg och nöd. Men barnen hade en
så stark tro på mors sorg öfver den lille treåringen,
att de voro förvissade om, att om han blott
lefvat, skulle mor ej sörjt öfver sin olycka. Och
hvar gång de sågo mor gråta, trodde de, att det
var därför att bror Ruben var död, eller ock därför
att de ej själfva voro som bror Ruben. Snart
nog föddes inom dem en allt starkare lust att
täfla med den lille döde om mors tillgifvenhet.
Det fanns ej en sak, som de ej hade velat göra
för mor, om hon bara hade velat tycka lika mycket
om dem som om honom. Och det var för
denna längtans skull, menar jag, som bror Ruben
var det nyttigaste af alla mors barn.

Tänk bara, då den äldste brodern hade förtjänat
sina första slantar genom att ro en främmande
öfver ån och kom och gaf dem till sin
mor, utan att taga undan ett runstycke! Då såg
mor så glad ut, att han svällde af stolthet och
inte kunde låta bli att förråda hur omåttligt ärelysten
han varit.

»Mor, är jag nu inte lika bra som bror
Ruben?»

Mor såg pröfvande på honom. Det var som
om hon jämförde hans friska, strålande ansikte
med det lilla bleka ute på stentrappan. Och mor
hade säkert velat svara ja, om hon kunnat, men
mor kunde inte.

»Mor håller mycket af dig, Ivan, men sådan
som bror Ruben blir du aldrig.»

Det var oöfverkomligt, det insågo alla barnen,
och ändå kunde de ej låta bli att sträfva.

De växte upp till duktiga människor, de arbetade
sig fram till förmögenhet och anseende,
medan bror Ruben bara satt stilla på sin stentrappa.
Men han hade ändå försprång. Han var
oupphinnelig.

Och vid hvarje framsteg, vid hvarje förbättring,
då det så småningom lyckades dem att bjuda
mor ett godt hem och välstånd, så fick det vara
lön nog för dem, att mor sade: »Ack, att min
lille Ruben fått se detta!»

Bror Ruben följde mor genom hela lifvet,
ända till dödsbädden. Det var han, som förtog
dödsplågorna deras udd, eftersom hon visste, att
de förde henne till honom. Midt i den största
jämmern kunde mor le vid tanken på att hon
gick att möta lille Ruben.

Och så dog hon, hvars trogna kärlek upphöjt
och förgudat en stackars liten treåring.

Men icke heller då blef det slut med den
lille Rubens historia. För alla sina syskon var
han blifven en symbol för det sträfsamma lifvet i
hemmet, för kärleken till mor, för alla de rörande
minnena från mödans och motgångens år. Det
låg alltid något varmt och vackert i deras röster,
då de talade om honom. Det var helg och högtid
omkring den lille treåringen.

Sålunda kom han ock att glida in i sina brors-
och systerbarns lif. Mors kärlek hade gjort honom
till en storhet, och de store, de verka och öfva
inflytande släktled efter släktled.

Syster Berta hade en son, som kom i mycken
beröring med morbror Ruben.

Han var fyra år den dagen, då han satt på
trottoarkanten och stirrade ned i rännstenen. Den
flödade af regnvatten. Stickor och strån färdades
med äfventyrliga svängningar nedåt det grunda
farvattnet. Den lille satt och såg på med det
ljufva lugn, som man erfar vid att följa andras
äfventyrliga tillvaro, då man själf är i trygghet.

Men hans fredliga filosoferande afbröts af hans
moder, som i samma ögonblick hon såg honom,
måste tänka på stentrappan i hemmet och på
brodern.

»Å, käre min lille gosse», sade hon, »sitt
inte så! Vet du, att din mamma hade en liten
bror, som hette Ruben och var fyra år liksom du
nu. Han dog, därför att han satt på en sådan
där trottoarkant och förkylde sig.»

Den lille tyckte ej om att bli störd i sina
angenäma tankar. Han satt stilla och filosoferade,
medan hans ljusa, krusiga hår ramlade ända ned
i ögonen på honom.

Syster Berta skulle ej gjort det för någon
annan, men för sin käre brors skull ruskade hon
sin lille gosse ganska omildt. Och så fick han
lära respekt för morbror Ruben.

En annan gång hade denne ljuslockige unge
herre råkat falla omkull ute på isen. Han hade
blifvit omkullstött riktigt på elakhet af en stor,
stygg pojke, och där satt han kvar och grät för
att riktigt visa hur förorättad han var, allra helst
som hans mamma icke kunde vara långt borta.

Men han hade glömt, att hans mor dock
först och sist var morbror Rubens syster. Då hon
fick se Axel sitta på isen, kom hon ej alls med
något lugnande och tröstande, utan bara med
detta eviga:

»Sitt inte så, min lille gosse! Tänk på morbror
Ruben, som dog, då han var fem år liksom
du är nu, därför att han satte sig i en snödrifva.»

Gossen steg genast upp, då han hörde talas
om morbror Ruben, men han kände kyla ända
in i hjärtat. Hur kunde mamma prata om morbror
Ruben, då hennes lille gosse var så bedröfvad.
Gärna för Axel fick han sätta sig och dö, hvar
han behagade, men nu var det, som om denne
döde ville taga hans egen mamma ifrån honom,
och det kunde Axel ej tillåta. Så lärde han hata
morbror Ruben.

Högt uppe i trappuppgången i Axels hem
fanns en stenbalustrad, som var svindlande härlig
att sitta på. Djupt under låg förstugans stengolf,
och den, som satt grensle däruppe, kunde drömma,
att han färdades fram öfver afgrunder. Axel kallade
balustraden för den gode gångaren Grane.
På dess rygg sprängde han öfver brinnande vallgrafvar
in i förtrollade slott. Där satt han stolt
och trotsig med de stora hårbucklorna vajande
för det häftiga anloppet och kämpade Sankt Görans
strid med draken. Och ännu hade det ej
fallit morbror Ruben in att vilja rida där.

Men naturligtvis kom han. Just som draken
vred sig i dödsångest och Axel satt där i hög
segervisshet, hörde han barnjungfrun ropa: »Lille
Axel, sitt inte där! Tänk på morbror Ruben,
som dog, då han var åtta år gammal liksom Axel
är nu, därför att han satt och red på ett stenräcke.
Här får Axel aldrig mer sitta.»

En sådan afundsjuk gammal dummerjöns, den
morbror Ruben! Han tålde visst inte, att Axel
dödade drakar och räddade prinsessor. Om han
ej aktade sig, så skulle Axel visa, att han också
kunde vinna ära. Om han hoppade ned i stengolfvet
här nere och sloge ihjäl sig, då skulle han
allt känna sig fördunklad, den där storljugaren.

Stackars morbror Ruben! Stackars den lille
snälle gossen, som gått och spelat topp ute på
det solbelysta torget! Nu fick han erfara hvad
det var att vara en stor man. En fågelskrämma
hade han blifvit, som den tid, som var, satte upp
för den, som skulle komma. –

Det var ute på landet hos morbror Ivan.
En hel mängd kusiner voro samlade på den härliga
gården. Axel gick där, uppfylld af sitt hat
till den store morbror Ruben. Han ville bara
veta, om denne pinade någon annan än honom.
Men det var något, som skrämde honom från att
fråga. Det var som om han skulle begått något
hädiskt.

Ändtligen voro barnen för sig själfva. Ingen
stor var närvarande. Då frågade Axel, om de
hört talas om morbror Ruben.

Han såg, att det blixtrade till i ögonen och
att många små näfvar knötos, men det syntes,
att de små munnarna fått lära sig vördnad för
morbror Ruben. »Tyst för all del», sade hela
skaran.

»Nej», sade Axel, »nu vill jag veta om det
är någon mer, som han pinar, ty jag tycker, att
han är den besvärligaste af alla morbröder.»

Detta enda modiga ord bröt den damm, som
var satt för pinade barnahjärtans harm. Det blef
stort gny och ropande. Så måtte en hop nihilister
se ut, då de försmäda själfhärskaren.

Nu uppsattes den stackars store mannens syndaregister.
Morbror Ruben förföljde alla sina syskonbarn.
Morbror Ruben dog, hvarhelst han behagade.
Morbror Ruben var alltid af samma ålder med
den, hvars ro han ville störa.

Och respekt måste man ha för honom, fast
han alldeles tydligt var en lögnare. Hata honom
i hjärtats tystaste djup, det kunde man få, men
förbise honom eller visa honom vanvördnad, nej
pass för det.

Hvilken min de gamle togo på sig, då de
talade om honom! Hade han då någonsin gjort
något så märkvärdigt? Att sätta sig att dö var då
inte något så underbart. Och hvad han så utfört
för storverk, visst var det, att nu missbrukade han
sin makt. Han satte sig emot barnen i allt, som
de hade lust till, den gamla fågelskrämman. Han
dref upp dem från middagssömnen i gröngräset.
Han hade upptäckt det bästa gömstället i parken
och förbjudit dess begagnande. Nu allra senast
hade han företagit sig att rida på osadlade hästar
och att åka i hö.

De voro alla säkra på att den stackaren aldrig
blifvit mer än tre år. Och nu öfverföll han stora
fjortonåringar och påstod, att han var af deras
ålder. Det var det allra retsammaste.

Det var otroliga ting, som kommo i dagen
om honom. Han hade fiskat löjor från brokaren,
han hade rott i den lilla ekstocken, han hade
klättrat i den där pilen, som hängde ut öfver
vattnet och som var så treflig att sitta i, ja, han
hade till och med legat och sofvit på krutfjärdingar.

Men de voro alla vissa om att det ej fanns
någon undflykt från hans tyranni. Det var en
lättnad att ha fått tala ut, men inte något botemedel.
Man kunde ej göra uppror mot morbror
Ruben.

Man skulle ej vilja tro det, men då dessa
barn blefvo stora och fingo egna barn, började de
genast göra sig nytta af morbror Ruben, såsom
deras fäder gjort före dem.

Och deras barn återigen, d.v.s. de ungdomar,
som nu växa upp, ha lärt läxan så väl, att
det hände en sommar ute på landet, att en femårig
pys kom fram och sade till gamla farmor
Berta, som satt sig på en afsats i trappan, medan
hon väntade på vagnen:

»Farmor hade en gång en bror, som hette
Ruben.»

»Det har du rätt i, min lille gosse», sade
farmor och steg genast upp.

Detta var för all ungdomen en sådan syn,
som om den sett en gammal karolin buga sig för
kung Karls porträtt. Den fick en aning om, att
morbror Ruben alltid måste förbli stor hur han
än missbrukades, bara därför att han varit så högt
älskad.

I dessa dagar, då man så noga skärskådar all
storhet, måste han användas med mera måtta än
förr. Gränsen för hans ålder är lägre, träd, båtar
och krutfjärdingar äro trygga för honom, men
intet af sten, som duger att sitta på, kan undgå
honom.

Och barnen, nutidens barn, uppföra sig på
annat sätt mot honom än föräldrarna. De kritisera
honom öppet och ohöljdt. Deras föräldrar
förstå ej mer konsten att inge tung, fruktande lydnad.
Små pensionsflickor afhandla morbror Ruben
och undra, om han är annat än en myt. En sexårig
ungdom föreslår, att man medelst experiment
skall bevisa, att det är omöjligt att blifva dödligt
förkyld på en stentrappa.

Men detta är blott ett mod för dagen. Detta
släktled är innerst inne lika öfvertygadt om morbror
Rubens storhet som de föregående och lyder
honom likasom de.

Den dag skall komma, då dessa begabbare
draga ned till fädernehemmet, söka reda på den
gamla stentrappan och resa upp den på en sockel
med gyllene inskrift.

De skämta med morbror Ruben nu under
några år, men så snart de blifvit vuxna och fått
egna barn att uppfostra, skola de blifva öfvertygade
om den store mannens nytta och nödvändighet.

»Åh, mitt lilla barn, sitt inte på den där stentrappan!
Din mors mor hade en morbror, som
hette Ruben. Han dog, då han var vid din ålder,
därför att han satte sig att hvila på en sådan här
stentrappa.»

Så skall det heta så länge världen står.

________

DUNUNGEN.

I.

Jag tycker jag kan se dem, då de körde åstad.

Alldeles tydligt ser jag hans styfva storm med
stora svängda brätten, sådana som de hade dem
på fyrtitalet, hans ljusa väst och hans spännhalsduk
. Jag ser också hans vackra, slätrakade ansikte
med små, små polisonger, hans höga, stela
krage och den behagfulla värdigheten i hans minsta
rörelse. Han sitter till höger i kärran och samlar
just ihop tömmarna, och bredvid honom sitter den
lilla kvinnovarelsen. Gud välsigne henne! Henne
ser jag än tydligare. Liksom på en målning har
jag för mig det smala lilla ansiktet och hatten,
som omsluter det och som är tillknuten under
hakan, det mörkbruna, slätkammade håret och den
stora schalen med broderade silkesblommor. Men
schäskärran, som de åka i, har naturligtvis en stol
med gröna, svarfvade pinnar, och naturligtvis är
gästgifvarens häst, som skall draga dem den första
milen, en af de små, knubbiga bruntarna.

I henne har jag varit förälskad från första
stund. Det är inte någon reson i det, ty hon är
det obetydligaste lilla fladdrande flarn, men det är
vid att se alla de blickar, som följa henne, då hon
far åstad, som jag blifvit fångad. För det första
ser jag hur far och mor skåda efter henne, där de
stå i dörren till bagarboden. Far har till och med
tårar i ögonen, men mor har ej tid att gråta just
nu. Mor måste begagna sina ögon för att se efter
flickan sin, så länge denna ännu kan vifta och
vinka åt henne. Och så är det förstås glada hälsningar
från barnen vid bakgatan och skälmska
ögonkast från alla de små söta handtverkardöttrarna
bakom fönster och dörrspringor och drömmande
blickar från några unga gesäller och lärlingar
. Men alla nicka god mening och välkommen
igen efter henne. Och så är det oroliga blickar
från fattiga gummor, som komma ut och niga
och taga af brillorna för att kunna se henne, då
hon far förbi i sin ståt. Men jag kan inte se, att
det är en enda ovänlig blick, som följer henne,
nej inte så lång gatan är.

Då hon ej syns mer, torkar far raskt med
ärmen tårarna ur ögonen:

»Var nu inte ledsen, mor!» säger han. »Du
skall se, att hon reder sig. Dunungen reder sig,
mor, så liten hon är.»

»Far», säger mor med stark tonvikt, »du talar
så besynnerligt. Hvarför skulle ej Anne-Marie
kunna reda sig? Hon är så god som någon.»

»Hon är väl så, mor, men ändå, mor, ändå.
Nej sannerligen jag ville vara i hennes ställe och
resa dit hon nu reser! Nej sannerligen!»

»Ja, hvart skulle det väl bära i väg för dig,
din gamle fule bagarmästare», säger mor, som ser,
att far är så orolig för flickan, att han behöfver
kryas upp med litet skämt. Och far skrattar, ty
det har han lika lätt för som för att gråta. Och
så gå de gamla åter in i boden.

Emellertid är dunungen, det lilla flarnet, den
lilla silkesblomman, vid rätt godt mod, där hon
åker framåt vägen. Litet rädd för fästmannen,
förstås, det är hon nog; men i grund och botten
är dunungen litet rädd för alla människor, och
det har hon godt af, ty därför söka alla människor
bara visa henne, att de ej äro farliga.

Aldrig har hon haft sådan respekt för Maurits
som i dag. Då de lämnat bakgatan och alla hennes
vänner bakom sig, tycker hon, att Maurits
riktigt sväller upp till något stort. Hatten och
kragen och polisongerna riktigt styfna, och halsduksrosetten
pöser. Rösten blir liksom tjock i
halsen på honom och har svårt för att komma
fram. Hon känner sig litet modstulen därvid,
men det är grant att se Maurits så där storartad.

Maurits är så klok, han har så mycket att
förmana – man skulle rakt inte kunna tro det, –
men Maurits talar bara förstånd hela vägen. Men
se, sådan är Maurits. Han frågar dunungen om
hon riktigt förstår hvad den här resan gäller för
honom. Tror hon, att det bara är fråga om en
lustresa utåt landsvägen? Sex mils resa i den goda
schäsen med fästmannen vid sidan, det kunde ju
se ut som en riktig lustfärd, det. Och ett präktigt
ställe att fara till, en rik onkel att gästa. Hon
har nog trott, att allt bara var en lek, eller hur?

Tänk om han visste, att hon beredt sig på
den här färden under långa samtal med mor i går,
innan de lade sig, och med en lång rad af ängsliga
drömmar under natten och med böner och
med tårar. Men hon låtsas vara dum bara för att
desto mer få njuta af hur vis Maurits är. Han
tycker om att visa det, och det får han så gärna,
så gärna.

»Egentligen är det så svårt med det, att du
är så söt», säger Maurits. Ty det var därför han
kommit att fästa sig vid henne, och det var ju
ändå bra dumt af honom. Hans far var alls inte
för det. Och hans mor, han tordes inte tänka
på hur hon bråkat, då Maurits tillkännagifvit, att
han förlofvat sig med en fattig flicka från bakgatan,
en flicka som ej hade någon uppfostran
eller några talanger och som ej ens var vacker,
bara söt.

I Maurits’ ögon var naturligtvis en bagarmästares
dotter lika god som borgmästarens son,
men alla hade inte så fri åskådning, som han.
Och om inte Maurits hade haft sin rike onkel,
så kunde det väl ingenting blifvit af hela saken,
ty han, som bara var student, hade ju ingenting
att gifta sig på. Men om de nu kunde vinna
onkel för sig, då vore allt klart.

Jag ser dem så tydligt, då de resa framåt
landsvägen. Hon har en liten olycklig min, medan
hon lyssnar till hans visdom. Men så nöjd hon
är i sina tankar. Hvad Maurits är förståndig!
Och då han talar om hvilka offer han gör för
henne, så är det bara hans sätt att säga hur mycket
han håller af henne.

Och om hon hade väntat att han en sådan
här dag på tu man hand kanske skulle vara litet
annorlunda, än då de sutto hemma hos mor –
men det hade inte varit rätt af Maurits. – Hon
är bara stolt öfver honom.

Han håller på att tala om för henne hvad
onkel är för en karl. En sådan man är han, att
om han bara vill beskydda dem, så äro de genast
inne i lyckans hamn. Onkel Teodor är så otroligt
rik. Elfva masugnar äger han och dessutom gods
och gårdar och grufdelar och fjärdeparter. Till
allt detta är Maurits rätte arfvingen. Men onkel
är litet vansklig att ha att göra med, om det är
någon som han inte tycker om. Om han ej blir
nöjd med Maurits’ hustru, så kan han testamentera
bort alltsammans.

Det lilla ansiktet blir allt färglösare och tunnare,
men Maurits bara styfnar och sväller. Det
är ju inte stora utsikter för att Anne-Marie skall
kunna förvrida hufvudet på onkel liksom på Maurits.
Onkel är en helt annan sorts man. Hans
smak, ja, Maurits har ej höga tankar om hans
smak, men han tror, att det skall vara något högröstadt,
något blixtrande rödt, som skall slå an på
onkel. Dessutom är han en sådan inbiten ungkarl,
– tycker fruntimmer bara äro till besvär.
Men det enda som behöfves är, att onkel ej tycker
för illa om henne. Så skall Maurits nog sörja för
resten. Men inte skall hon vara något sjåp. Gråter
hon –! Å, om hon inte ser modigare ut, då
de komma fram, så skall onkel ge båda två respass
inom en minut. Hon är glad för deras egen
skull, att onkel ej är så klok som Maurits. Det
måtte väl ej vara någon synd mot Maurits att
tänka, att det är bra, att onkel är en helt annan
sorts människa än han. Ty tänk, om Maurits
vore onkel, och två fattiga unga personer komme
resande till honom för att få något att lefva af.
Då skulle Maurits, som är så förståndig, säkert
bedja dem fara hvar åt sitt håll och vänta med att
gifta sig, tills de hade något att gifta sig på. Fast
onkel var visst förskräcklig på sitt sätt. Han drack
så, och gjorde sådana stora bjudningar, där det
gick riktigt vildt till. Och han förstod sig ej alls
på att hushålla. Han kunde tro, att alla människor
bedrogo honom, men han var lika glad i alla
fall. Och vårdslös –! Borgmästaren hade sändt
med Maurits några aktier i ett företag, som ej ville
gå riktigt bra, men onkel köpte dem nog af honom,
hade Maurits sagt. Onkel brydde sig ej om hvar
han slängde bort sina pengar. Han hade stått på
torget i staden och kastat ut silfverpengar åt gatpojkarna.
Och att spela bort ett par tusen riksdaler
på en natt och tända sin pipa med tioriksdalerssedlar,
det var bland det vanligaste onkel gjorde.

Så foro de, och så samspråkade de, under det
att de foro.

Mot kvällen kommo de fram. Onkels »residens»,
som han brukade kalla det, var intet bruk.
Det låg fjärran från all kolrök och allt hammarslammer,
på sluttningen af väldiga höjder med
vidsträckt utsikt öfver sjöar och långa berg. Det
var ståtligt byggdt, med skogsängar och björkdungar
rundt om, men nästan inga åkrar, ty stället
var ej ett landtgods utan ett lustslott.

De unga åkte uppför en allé af björk och alm.
De foro till sist fram mellan ett par låga, täta
granhäckar, och så skulle de svänga in på gården.

Men just där vägen svängde, var en äreport
rest, och där stod onkel med underhafvande och
hälsade. Se, det hade dunungen aldrig kunnat tro
om Maurits, att han skulle beredt henne ett sådant
mottagande. Hon blef genast riktigt lätt om hjärtat.
Och hon fick fatt på hans hand och tryckte den
till tack. Mer kunde hon ej göra just då, ty de
voro midt under äreporten.

Och där stod han, den välkände mannen, brukspatron
Teodor Fristedt, stor och svartskäggig och
strålande af välvilja. Han svängde hatten och ropade
hurra, och hela folkskaran ropade hurra, och Anne-
Marie fick tårarna i ögonen och log på samma gång.
Och naturligtvis måste de alla hålla af henne från
första stund bara för hennes sätt att se på Maurits.
Ty hon tänkte ju, att de alla voro där för hans skull,
och hon måste vända sina blickar från hela ståten
bara för att se honom, då han tog af hatten med
en stor sväng och hälsade så vackert och så kungligt.
Å, en sådan blick hon gaf honom! Patron
Teodor höll på att komma af sig med hurrningen
och falla in i en svordom, då han såg den.

Nej, dunungen önskade ej ofärd öfver någon
människa på jorden, men om det verkligen varit
så, att gården varit Maurits’, så hade det verkligen
passat bra. Det var högtidligt att se honom, då
han stod på förstugubron och vände sig mot folket
för att tacka. Brukspatron Teodor var ståtlig han
med, men hvad hade han för sätt emot Maurits.
Han bara hjälpte ned henne ur åkdonet och tog
emot hennes schal och hatt liksom en betjänt,
medan Maurits lyfte hatten från sin hvita panna
och sade: »Tack, mina barn!» Nej, patron Teodor
hade visst icke något sätt, ty när han nu gjorde
bruk af sina onkelsrättigheter och tog henne i
famn och kysste henne och märkte, att hon råkade
se åt Maurits midt i kyssen, så svor han verkligen,
svor riktigt styggt. Dunungen var inte van
att finna någon otreflig, men det skulle säkert ej
bli något lätt arbete att behaga patron Teodor.

»I morgon», säger onkel, »blir här stor middag
och bal, men i dag får ungherrskapet hvila sig
efter resan. Nu äta vi bara kvällsvard, och så gå
vi till sängs.»

De föras in i ett förmak, och där bli de
lämnade ensamma. Patron Teodor far ut likt en
vind, som är rädd att bli instängd. Fem minuter
senare åker han nedåt allén i sin stora vagn, medan
kusken kör, så att hästarna ligga som spända
remmar utefter marken. Så gå fem minuter till,
men så är onkel där igen, och nu sitter en gammal
fru bredvid honom i vagnen.

Och in kommer han, förande vid armen en
vänlig och pratsam fru, som han kallar »bergsrådinnan».
Och denna tar genast Anne-Marie i
famn, men på Maurits hälsar hon mera stelt. Och
det måste hon ju göra. Ingen kan taga sig några
friheter med Maurits.

I alla fall är Anne-Marie bra glad, att denna
pratsamma, gamla dam kommit. Hon och brukspatronen
ha ett så lustigt sätt att skämta med
hvarandra. Det blir riktigt hemtrefligt på det
främmande stället.

Men så, när de sagt godnatt till hvarandra,
och Anne-Marie kommit in i sin lilla kammare,
sker något så ledsamt och förargligt.

Onkel och Maurits gå omkring nere i trädgården,
och dunungen förstår, att Maurits går där
och utvecklar sina framtidsplaner. Onkel tycks
ej säga något alls, han bara går och slår af gräsvippor
med sin käpp. Men Maurits öfvertygar
honom nog snart om att det bästa han kan göra
är att ge Maurits en förvaltarplats på ett af sina
bruk, om han ej rätt så gärna vill ge honom ett
bruk med ens. Maurits har fått sådan håg för
det praktiska, sedan han blifvit kär. Han brukar
ofta säga: »Är det ej bäst, att jag, som ändå skall
bli stor godsägare, börjar genast med att sätta mig
in i de där sakerna. Hvad lönar det sig för mig
att taga hofrätten?»

De gå rätt under hennes fönster, och ingenting
hindrar dem från att se, att hon sitter där,
men då de ej bry sig om det, så kan ingen begära,
att hon ej skall höra på hvad de säga.
Detta är verkligen lika mycket hennes affär som
Maurits’.

Då stannar patron Teodor plötsligt, och han
ser ond ut. Han ser riktigt rasande ut, tycker
hon, och hon håller nästan på att skrika åt Maurits,
att han skall akta sig. Men det är för sent,
ty patron Teodor har fattat Maurits för bröstet,
krasat till hans krås och rister honom så, att han
slingrar som en ål. Så slänger han honom ifrån
sig med sådan kraft, att Maurits stapplar baklänges
och skulle fallit, om han ej fått stöd mot
en trädstam. Och där blir Maurits stående och
säger: »Hva?» Ja, hvad annat skulle han säga?

Ah, aldrig har hon så beundrat Maurits själfbehärskning.
Han springer ej på patron Teodor
och slåss med honom. Han ser bara lugnt öfverlägsen
ut, bara oskyldigt förvånad. Hon förstår,
att han behärskar sig, för att ej hela resan skall
bli gagnlös. Han tänker på henne och behärskar
sig.

Stackars Maurits, det visar sig, att onkel är
ond på honom för hennes skull. Han frågar om
ej Maurits vet, att hans onkel är ungkarl och
hans hem ett ungkarlshem, då han fört hit sin
fästmö utan att taga med sig hennes mor. Hennes
mor, dunungen blir förnärmad å Maurits’
vägnar. Det var ju mor själf, som undanbedt sig
och sagt, att hon ej kunde lämna bageriet. Det
svarar också Maurits, men hans onkel tar ej emot
några ursäkter. – Nå, än borgmästarinnan då,
hon kunde väl ha gjort sin son den tjänsten. Ja,
om hon var för högfärdig, så kunde de hellre ha
blifvit, där de voro. Hur skulle de burit sig åt
nu, om ej bergsrådinnan kunnat komma? Och
hur kunde fästman och fästmö resa på tu man
hand genom landet. – Jaså, Maurits var inte
farlig. Nej, det hade han aldrig trott, men folks
tungor äro farliga. – Nå, och så till sist var det
schäskärran. Var det det löjligaste åkdon i hela
staden Maurits snokat upp? Låta det barnet skaka
sex mil i en schäs och låta honom, patron Teodor,
resa upp äreport för en schäskärra! – – – –  Kunde
han inte ha lust att riktigt rotrista honom! Låta
patron Teodor ropa hurra för en pinnskrinda!
Han därnere blir för orimlig. Hvad hon beundrar
Maurits, som kan stå så lugn. Hon skulle egentligen
ha bra god lust att blanda sig i leken och
försvara Maurits, men hon tror ej, att han skulle
tycka om det.

Och innan hon somnar, ligger hon och räknar
upp allt hvad hon skulle sagt för att försvara
Maurits. Så somnar hon in och spritter upp
igen och hör för sina öron en gammal gåta:

»Det stod en hund på berge’.
Han skälld’ utöfver Sverge.
Han het som du,
Han het som ja’,
Han het som allt i världen va’.
Hva’ hette han?
Han hette Hva.»

Den gåtan hade retat henne många gånger.
Å, hvad hon tyckt den hunden var dum. Men
nu i halfslummern förblandar hon hunden »Hva»
med Maurits, och hon tycker, att hunden har
hans hvita panna. Så skrattar hon. Hon har
lika lätt för att skratta som för att gråta. Det
har hon ärft efter far.

________

II.

Hur har »det» kommit? Det, som hon ej
törs nämna vid namn.

»Det» har visst kommit som daggen till
gräset, som färgen till rosen, som sötman till
bäret, omärkligt och ljuft, utan att anmäla sig på
förhand.

Det är ju också detsamma hur »det» kom
och hvad »det» är. Vare sig det är godt eller
ondt, ljuft eller ledt, så är »det» det förbjudna,
det, som aldrig skulle finnas till. »Det» gör henne
ängslig, syndfull, olycklig.

»Det» är hvad hon aldrig mer vill tänka på.
»Det» är hvad som skall ryckas bort och kastas
ut, och dock är det intet, som kan gripas och
fångas. Hon stänger till sig för »det», och in
kommer det likafullt. »Det» drifver undan blodet
i ådrorna och flyter fram där, drifver tankarna ur
hjärnan och regerar där, dansar fram genom nerverna
och dallrar ända ute i fingerspetsarna. Det
finnes öfverallt inom henne, så att om hon kunnat
taga bort allt hvad kroppen eljes bestod af och
lämnat kvar »det», så skulle det lämnat ett fullt
aftryck af henne. Och ändå var »det» intet.

Aldrig vill hon tänka på »det», och ständigt
måste hon tänka på »det». Hur har hon blifvit
så dålig. Och så rannsakar hon och undrar hur
»det» kom.

Ack dununge, ack ängsull! Hur mjuka äro
ej våra sinnen och hur lätt väckta våra hjärtan!

Hon var säker på att »det» ej kommit vid
frukosten, alldeles säkert icke vid frukosten.

Då hade hon bara varit rädd och blyg. Hon
hade råkat i sådan själsskakning, då hon kom
ned till frukosten och ej fann Maurits, bara patron
Teodor och bergsrådinnan.

Det hade ju bara varit klokt af Maurits, att
han gått på jakt, fast det var otänkbart att finna
ut hvad han jagade så där vid midsommartiden,
som också bergsrådinnan anmärkte. Men han
visste förstås, att han gjorde bäst att hålla sig
undan för onkel några timmar, tills denne blef
god igen. Han kunde ju rakt inte tänka sig, att
hon var så blyg, inte att hon nära nog svimmat,
då hon funnit honom borta och sig själf lämnad
ensam med onkel och bergsrådinnan. Maurits
hade aldrig varit blyg. Han visste ej hvad det
var för en plåga.

Den frukosten, den frukosten! Onkel hade
till en början frågat bergsrådinnan, om hon hört
berättelsen om Sigrid den fagra. Han frågade icke
dunungen, och hon skulle inte heller mäktat svara.
Bergsrådinnan kände godt till historien, men han
berättade den i alla fall. Då kom Anne-Marie
ihåg, att Maurits skrattat åt onkel, därför att han
i hela sitt hus blott hade två böcker, och dessa
voro Afzelii sagohäfder och Nösselts allmänna
historia för fruntimmer. »Men dem kan han
också», hade Maurits sagt.

Anne-Marie hade funnit historien vacker, hon.
Hon tyckte om detta, att Bengt Lagman lät sy
pärlor öfver vadmalsvåden. Hon såg Maurits för
sig, hur kungligt stolt han skulle sett ut, då han
befallt fram pärlorna. Detta var just en sak, som
Maurits kunnat göra.

Men då onkel kommit dit i berättelsen, där
det omtalas, att Bengt Lagman drog till skogs
för att undvika mötet med sin vrede broder och
i stället lät sin unga hustru möta stormen, då blef
meningen så tydligt den, att onkel förstod, att
Maurits gått på jakt för att undvika hans vrede,
och att han visste hur hon satt och tänkte på att
vinna honom. – – – –  Ja, i går, då hade de nog
kunnat göra upp planer, Maurits och hon, om
hur hon skulle kokettera för onkel, men i dag
var det just ingen tanke på att hon skulle kunna
utföra dem. Å, hon hade aldrig burit sig så dumt
åt! Allt blodet strömmade henne åt ansiktet, och
knif och gaffel föllo med väldigt skrammel ur
hennes händer ned på tallriken.

Men patron Teodor hade ingen barmhärtighet
visat, utan fortsatt historien, tills han kom till det
goda jarlaordet »Hade min broder detta ogjordt,
så hade jag gjort det själf». Det hade han sagt
med så lustigt tonfall, att hon måst se upp och
möta blicken ur hans skrattande, bruna ögon.

Och som han då sett ångesten stirra ut ur
hennes ögon, så hade han börjat skratta som en
riktig pojke. »Hvad tror bergsrådinnan», hade
han ropat, »att Bengt Lagman tänkte, då han kom
hem och hörde det där ’Hade min broder’ …
Jag tänker han stannade hemma nästa gång.»

Dunungen fick tårarna i ögonen, och onkel,
som såg det, började skratta allt häftigare. »Ja,
det är en skön medlare min brorson valt sig»,
tycktes han vilja säga. »Du är allt kommen ur
rollen nu, min lilla flicka.» Och hvar gång hon
sett på honom, så hade de bruna ögonen upprepat:
»Hade min broder detta ogjordt, så skulle
jag gjort det själf.» Egentligen var dunungen ej
viss på att ej ögonen sade brorson. Och tänk,
så hon burit sig åt. Hon hade börjat storgråta
och störtat ut ur rummet.

Men icke var det då »det» kom, icke heller
under förmiddagspromenaden.

Då var det fråga om något helt annat. Då
var hon betagen af glädje öfver det vackra stället
och öfver att vara naturen så förtroligt nära. Det
var som om hon återfått något hon förlorat för
länge, länge sedan.

Bagarmamsell, stadsflicka, ja, det trodde man
om henne. Men hon hade blifvit en landttös med
ens, bara hon satte foten på sandgången. Hon
kände genast, att hon hörde landet till.

Så snart hon lugnat sig litet, hade hon
vågat sig ut på egen hand för att inspektera
stället. Hon hade gått och sett sig om nere på
sandplanen framför förstugubron. Rätt som det
var hade hon börjat svänga på kroppen, hon fick
hatten på armen och slängde schalen ifrån sig.
Ytterligare satte hon armen i sidan, tog in luft i
lungorna, så att näsborrarna drogos ihop, och
hvisslade.

Å, hvad hon känt sig manhaftig!

Hon hade gjort ett par försök att lugnt och
sedigt gå nedåt trädgården, men detta var ej hvad
som lockat henne. Med en tvär vändning hade
hon begifvit sig in på de stora, kringbyggda bakgårdarna.
Hon hade mött en ladugårdspiga och
talat ett par ord med denna. Hon hade blifvit förvånad
vid att höra huru rask hennes egen stämma
ljöd. Den var som en löjtnants framför fronten.
Och hon kände på sig hur hurtigt det tog sig
ut, då hon med hufvudet stolt upplyftadt och
snedvridet, med kroppen i raska, vårdslösa rörelser
och med ett litet hvinande spö i handen steg in
i ladugården.

Den var dock ej hvad hon tänkt sig. Inga
långa rader af behornade varelser hade där funnits
att imponera på, ty de voro alla ute på bete. En
ensam kalf stod borta i sin kätte och tycktes
vänta, att hon skulle göra något för honom. Hon
gick fram till honom, höjde sig på tå, höll klädningen
tilldragen med ena handen och vidrörde
kalfvens panna med yttersta spetsen af den andra.

Som kalfven ändå ej tycktes anse, att hon
gjort nog, utan sträckte ut sin långa tunga, så
lämnade hon den nådigst sitt lillfinger att slicka.
Men då hade hon ej kunnat låta bli att se sig
omkring och liksom söka någon beundrare till
hjältebragden. Och så hade hon funnit, att patron
Teodor stod i ladugårdsporten och skrattade
åt henne.

Sedan hade han följt med henne på promenaden.
Men »det» kom inte då, alls inte då. Då hade
bara det märkvärdigt förunderliga timat, att hon ej
längre var rädd för patron Teodor. Det var med
honom som med mor, han tycktes ha reda på alla
hennes fel och svagheter, och det var så tryggt.
Då behöfde man ej visa sig bättre, än man var.

Patron Teodor hade velat föra henne till trädgården
och till terrasserna vid dammen, men detta
var ej i hennes smak. Hon ville veta hvad som
kunde finnas i alla dessa stora byggnader.

Då gick han tåligt med henne till mjölkkammare
och iskällare, till vinkällare och potatiskällare.
Han tog tingen i ordning och visade henne matbod
och vedbod och vagnsbod och mangelbod.
Så förde han henne genom arbetshästarnas stall
och genom vagnshästarnas, lät henne se selkammare
och betjäntrum, drängstuga och slöjdrum.
Hon blef litet förvirrad af allt det i rumväg, som
patron Teodor ansett nödigt inrätta på sin gård,
men hennes hjärta blef brinnande af hänförelse
vid tanken på hur härligt det kunde vara att ha
allt detta att regera öfver. Så att hon blef ej
trött, ehuru de genomvandrade äfven fårhus och
svinhus och tittade in till hönsen och kaninerna.
Hon undersökte troget väfkammare och mjölkkammare
, rökbur och smedja, allt under växande
hänförelse. Så gingo de öfver stora vindar, torkvind
för kläder och torkvind för virke, höloft och
loft för torrt löf, som fåren skulle äta.

Den slumrande husmodern inom henne vaknade
till lif och medvetande vid all denna fullkomlighet.
Men mest af allt rörde henne det
stora brygghuset och de två nätta bagarstugorna
med den vida ugnen och det stora bordet.

»Detta skulle mor se», sade hon.

Där i bagarstugan hade de suttit och hvilat,
och hon hade berättat om sitt hem. Det kunde
hon gärna göra för onkel. Han var redan som
en vän, fast hans bruna ögon skrattade åt allt hvad
hon sade.

Hemma var det så stilla, intet lif, ingen omväxling.
Hon hade varit sjuklig som barn, och
därför vaktade föräldrarna henne så, att hon ingenting
fick göra. Det var bara på lek hon fick
vara med i bageriet och boden … Rätt som det
var hade hon råkat säga, att far kallade henne
dunungen. I det sammanhanget hade hon ock
sagt: »Hemma skämma alla bort mig utom Maurits,
därför tycker jag så mycket om honom. Han
är så klok emot mig. Han kallar mig aldrig dunungen,
bara Anne-Marie. Maurits är så förträfflig.»

Å, så det dansat och skrattat inne i onkels
ögon. Hon hade kunnat slå honom med spöet.
Hon upprepade om igen nästan med gråten i halsen:
»Maurits är så förträfflig.»

»Ja, jag vet, jag vet», hade onkel då svarat.
»Han skall ju bli min arftagare.» Hvarpå hon
utropat: »Ack, onkel Teodor, hvarför gifter ni er
ej? Tänk hvad den skulle bli lycklig, som finge
bli fru på en sådan här gård.»

»Hur skulle det då gå med Maurits’ arf?» hade
onkel frågat helt saktmodigt.

Så hade hon varit tystad för en lång stund,
ty hon kunde icke säga till onkel, att hon och
Maurits ej frågade efter arfvet, för det var just
hvad de gjorde. Hon undrade om det var mycket
fult, att de gjorde det. Hon hade plötsligen en
känsla af att hon borde bedja onkel om förlåtelse
för någon stor orätt, som de gjort honom. Men
det kunde hon inte heller.

Då de kommo in igen, kom onkels hund
emot dem. Det var en liten, liten en på de smalaste
ben, med flaxande öronlappar och gasellögon,
ett intet med en liten gäll röst.

»Du undrar väl, att jag har en så liten hund»,
hade patron Teodor sagt.

»Det gör jag nog», hade hon då svarat.

»Men ser du, det är inte jag, som valt Jenny
till hund, utan Jenny, som tagit mig till husbonde.
Du vill nog höra historien, dununge?» Det ordet
hade han genast tagit fasta på.

Jo, det hade hon velat, fast hon förstått, att
det bara skulle bli något retsamt han ämnade säga.

»Jo, ser du, då Jenny kom hit första gången,
låg hon i knäet hos en fin fru från staden och
hade täcke öfver ryggen och duk om hufvudet.
Tyst, Jenny, det är sant, att du hade det! Och
jag tänkte, det var mig en ynkrygg till hund.
Men ser du, då hundkräket kom ner på marken
här, så måtte det ha vaknat några barndomsminnen
hos henne, eller hvad det nu var. Hon krafsade
och sparkade och skulle af med täcket. Och sedan
bar hon sig åt som de stora hundarna här, så vi
sade, att Jenny visst vuxit upp på landet.

Hon låg ute på förstugubron och inte ens
såg åt förmakssoffan, och hon jagade hönsen och
stal kattens mjölk och skällde på tiggare och for
omkring benen på hästarna, då här kom främmande.
Vi hade vår lust och glädje åt att se hur hon bar
sig åt. Du kan veta en sådan här liten, som bara
legat i korg och burits på armen. Det var ju
underligt. – Och så du, när de skulle resa, så
ville Jenny inte följa med. Hon stod på trappan
och gnällde så ömkligt och hoppade upp på mig,
och riktigt bad, du, att få stanna kvar. Så vi
hade ingen annan råd än att låta henne stanna.
Vi blefvo rörda af hundkräket, som var så litet
och ändå ville vara landthund. Men inte hade
jag trott, att jag skulle komma att hålla mig med
knähund. Snart får jag kanske hustru också.»

Å, hvad det är svårt att vara blyg, att vara
ouppfostrad. Hon undrade om onkel blifvit mycket
förvånad öfver att hon så häftigt rusat sin väg.
Men det hade varit som om han menat henne,
då han talat om Jenny. Och det hade han kanske
inte alls. Men i alla fall – – – –  ja, hon hade
blifvit så förlägen. Hon hade ej kunnat stanna.

Men det var inte då »det» kom, inte då.

Så var det väl på kvällen då, under balen.
Aldrig hade hon haft så roligt på någon bal! Men
om någon frågat om hon dansat mycket, så hade
hon visst måst besinna sig och säga, att det hade
hon ej. Men det var bästa tecknet på att hon
haft riktigt roligt, att hon ej ens märkt, att hon
varit litet försummad.

Hon hade haft så roligt bara af att se på
Maurits. Just därför att hon varit lite, lite grand
sträng mot honom vid frukosten och skrattat åt
honom i går, så hade hon sådan glädje af att se
honom på balen. Han hade aldrig synts henne
så vacker och så öfverlägsen.

Han hade visst känt det, som om hon skulle
finna sig tillbakasatt, därför att han ej talat och
dansat bara med henne. Men hon hade haft nog
nöje af att se hur alla höllo af Maurits. Som om
hon velat ställa ut deras kärlek till allmänt åskådande!
Å, dunungen var inte så dum!

Maurits dansade många danser med den vackra
Elisabeth Westling. Men det hade ej alls oroat
henne, ty Maurits hade gång på gång kommit
fram och hviskat: »Du ser, jag slipper henne inte.
Vi äro barndomsvänner. De äro så ovana här på
landet att ha en kavaljer, som varit med ute, som
både kan dansa och tala. Du får låna ut mig till
brukspatronsdöttrarna för i kväll, Anne-Marie.»

Men onkel gick liksom ur vägen för Maurits.
»Var du värd för i kväll», sade han till honom,
och det var Maurits. Han räckte till för allt, anförde
dansen, anförde drickandet och höll tal för
den sköna bygden och för kvinnan. Han var
storartad. Både onkel och hon hade haft blickarna
på Maurits, och så hade deras ögon mötts. Då
hade onkel smålett och nickat åt henne. Onkel
var bestämdt stolt öfver Maurits. Det hade känts
litet tungt, att onkel ej riktigt gjorde heder åt sin
brorson. Fram på morgonen hade onkel varit
högröstad och bråkig. Då hade han velat vara
med i dansen, men flickorna veko undan för honom,
då han kom fram till dem, och låtsades vara
uppbjudna.

»Dansa med Anne-Marie», hade Maurits sagt
till patron Teodor, och det hade naturligtvis kommit
att låta litet beskyddande. Hon blef så rädd,
så hon riktigt for tillsammans.

Onkel blef också stött, svängde sig om på
klacken och gick in i rökrummet.

Men Maurits hade kommit fram till henne
och sagt med hård, hård stämma:

»Du fördärfvar alltihop för mig, Anne-Marie.
Skall du se sådan ut, då onkel vill dansa med dig.
Om du kunde veta hvad han sade mig i går om
dig. Du måste också göra något, Anne-Marie.
Tycker du det är rätt att lämna allt åt mig?»

»Hvad vill du då jag skall göra, Maurits?»

»Å, nu är det ingenting, nu är spelet redan
fördärfvadt. Tänk, allt jag vunnit denna kväll!
Men det är förloradt nu.»

»Jag skall gärna bedja onkel om ursäkt, om
du vill, Maurits.» Och det hade hon menat.
Hon var verkligen ledsen öfver att hafva gjort
onkel förtret.

»Det vore naturligtvis det enda rätta, men
man kan ju ingenting begära af den, som är så
löjligt blyg som du.»

Då hade hon ej svarat, utan gått rakt in i
rökrummet, som nu var nästan tomt. Onkel hade
kastat sig ned i en länstol.

»Hvarför vill onkel ej dansa med mig?» hade
hon frågat.

Patron Teodors ögon hade fallit igen. Han
öppnade dem och såg länge på henne. Det var
den smärtfullaste blick hon mött. Hon fick en
aning om hur en fånge känner det, då han tänker
på sina bojor. Det var som om det varit så synd
om onkel. Som om han behöft henne mycket
bättre än Maurits, för Maurits behöfde ingen. Han
var så bra som han var. Så lade hon sin hand
på patron Teodors arm helt lätt och smekande.

Med ens hade han friskt lif i ögonen. Han
började stryka hennes hår med sin stora hand.
»Lilla mor», hade han sagt.

Så kom »det» öfver henne, medan han strök
hennes hår. Det kom smygande, det kom krypande,
det kom risslande, rasslande som då trollen
komma tågande genom mörka skogen.

________

III.

En kväll ligga tunna, mjuka moln öfver himmelen,
en kväll är det stilla och ljumt, en kväll
genomsväfvas luften af små, hvita fjun från aspar
och popplar.

Det är redan sent, och ingen är uppe mer
än patron Teodor, som går ute i trädgården och
öfverlägger hur han skall kunna skilja den unge
mannen och den unga kvinnan.

Ty aldrig, aldrig i evighet skall det ske, att
Maurits får fara från gården med henne vid sidan,
under det att patron Teodor står på trappan och
önskar dem lycklig resa.

Är det någon möjlighet alls att låta henne
resa, sedan hon i tre dagar fyllt gården med kvittrande
lustighet, sedan hon på sitt stilla sätt vant
dem vid, att hon tänkte och sörjde för dem alla,
sedan han vant sig att se denna mjuka, smidiga
lilla varelse ströfva omkring öfverallt. Patron
Teodor säger till sig själf, att det är ingen möjlighet.
Han kan ej mer undvara henne.

I detsamma stöter han till en maskros, som
gått i frö, och som människors beslut och människors
löften förströs den hvita dunbollen, dess
hvita fjun fara raskt ut och förskingras.

Natten är ej kall, som nätterna bruka vara i
denna landsända. Värmen hålles kvar under det
grå molntäcket. Vindarna visa för en gång barmhärtighet
och hålla sig stilla.

Patron Teodor ser henne, dunungen. Hon
gråter därför att Maurits öfvergifvit henne. Men
han drar henne upp till sig och kysser bort tårarna.

Mjuka och små tumla de hvita fjunen ned
från trädens stora mognade hängen. Så lätta, att
luften knappt vill låta dem falla, så små och ömtåliga,
att de knappt synas på marken.

Patron Teodor skrattar för sig själf, då han
tänker på Maurits. I tankarna går han nästa morgon
in till honom, medan han ännu ligger i sin
säng. »Hör, Maurits», ämnar han säga till honom.
»Jag vill ej inge dig något falskt hopp. Om du
gifter dig med den här flickan, så får du ej vänta
ett öre af mig. Jag vill ej vara med om att fördärfva
din framtid.»

»Tycker onkel så illa om henne?» skall Maurits
då fråga.

»Nej du, tvärt om, det är en bra flicka, men
ändå ingenting för dig. Du skall ha en praktkvinna
som Elisabeth Westling. Var nu förståndig,
Maurits, hvad blir det af dig, om du afbryter
dina studier och blir brukskarl för det här barnets
skull. Det duger du inte till, min gosse. Det
behöfs mer till sådant än att kunna lyfta hatten
vackert från hufvudet och säga: ’Tack, mina barn!’
Du är ju klippt och skuren till ämbetsman. Du
kan bli minister.»

»Om onkel har så goda tankar om mig»,
svarar då Maurits, »så hjälp mig till min examen,
och låt oss sedan gifta oss!»

»Alldeles inte, du, alldeles inte. Hvad tror
du det skulle bli af din bana, om du hade en
sådan black om foten som en hustru. Den hästen,
som skall dra brödlasset, rusar inte. Tänk dig nu
bagarmamsellen som ministerfru! Nej, du bör
inte förlofva dig på ännu en tio år, inte förrän
du avancerat. Hvad skulle följden bli, om jag
hjälpte er till att gifta er? Hvartenda år skulle
ni komma till mig och tigga pengar. Och det
blefve både ni och jag trötta på.»

»Men, onkel, jag är ju en hederlig karl. Jag
har ju förlofvat mig.»

»Hör nu, Maurits! Hvad är bättre? Att hon
går och väntar på dig i tio år och du sedan inte
vill gifta dig med henne, eller att du slår upp nu
genast. Nej, var nu beslutsam, stig upp, tag schäskärran
och far hem, innan hon vaknar. Det går
ändå inte för sig, att fästman och fästmö flacka
kring landet så där på tu man hand. Jag skall
nog sörja för flickan, bara du afstår från det här
vansinnet. Bergsrådinnan skall få fara hem med
henne. Jag skall släppa till både spann och heltäckare
, om du vill. Du skall få underhåll af
mig, så att du ej behöfver oroa dig för framtiden.
Så ja, var förståndig, du gör dina föräldrar glädje,
om du lyder mig. Res nu utan att se henne!
Jag skall tala förstånd med henne, jag. Hon vill
nog ej stå i vägen för din lycka. Sök inte att
träffa henne bara, innan du reser, då kunde du
bli vekhjärtad, för hon är söt.»

Och på de orden fattar Maurits ett hjältemodigt
beslut och reser sin väg.

Och då han rest, hvad skall ske sedan?

»Lymmel», ropar det i trädgården högt och
hotande som åt en tjuf. Patron Teodor ser sig
om. Är där inte någon annan? Är det bara han,
som ropar så till sig själf?

Hvad som skall ske sedan? Å, han skall förbereda
henne på att Maurits är borta, visa henne,
att Maurits ej var henne värdig, komma henne
att förakta honom. Och sedan hon då gråtit ut
vid hans bröst, skall han så varligt, så försiktigt
komma henne att förstå hvad han känner, locka
henne, vinna henne.

Fjunen fortfara att falla. Patron Teodor sträcker
ut sin stora hand och uppfångar en flinga.

Så fin, så lätt, så ömtålig! Han blir stående
och ser på den.

De fortfara att falla rundt om honom, flinga
efter flinga. Hvad skall ske sedan med dem? De
skola jagas af vinden, smutsas af jorden, trampas
af tunga fötter.

Patron Teodor börjar känna det, som om
dessa lätta fjun fölle ned på honom med den största
tyngd. Hvem vill vara vind, hvem vill vara
jord, hvem vill vara skosula, då det gäller dessa
små, dessa försvarslösa?

Och till följd af hans häpnadsväckande kunskap
i Nösselts allmänna historia framställer sig
för honom en episod därur, jämförlig med hvad
han nyss tänkt på.

Det var en stigande morgon, ej sjunkande
natt som nu. Det var en klippstrand, och nere
vid hafvet satt en skön yngling med panterhud
öfver skuldran, med vinlöf om lockarna, med
tyrsos i handen. Hvem han var? Å, gud Bacchus
själf.

Och klippstranden var Naxos. Det var Greklands
haf guden såg. Skeppet med de svarta
seglen, som snabbt flydde bort emot synranden,
styrdes af Teseus, och i grottan, hvars ingång öppnade
sig högt upp i en afsats af de branta strandbergen,
slumrade Ariadne.

Och under natten hade den unge guden tänkt
detta: »Månne den dödlige ynglingen är värdig
den himmelska flickan?» Och för att pröfva Teseus
, hade han i en dröm skrämt honom med
lifvets förlust, om han ej genast öfvergåfve Ariadne.
Då hade denne strax stått upp, skyndat till skeppet
och flytt utåt vågen, utan att ens väcka flickan
för att säga henne farväl.

Nu satt gud Bacchus där leende, vaggad af
de ljufvaste förhoppningar, och väntade Ariadne.
Solen steg upp, morgonvinden friskade i. Han
öfverlämnade sig åt leende drömmar. Han skulle
nog veta att trösta den öfvergifna, han, gud Bacchus
själf.

Så kom hon. Hon trädde ut ur grottan med
ett strålande leende. Hennes ögon sökte Teseus,
de irrade allt längre bort till skeppets ankarplats,
utåt vågen – – – –  till de svarta seglen – – – – 

Och så med ett skärande skri, utan besinning,
utan tvekan ned i hafvet, ned till död och glömska.

Och där satt nu gud Bacchus, tröstaren.

Så gick det till. Så hade det visserligen skett.
Patron Teodor påminner sig visserligen, att Nösselt
tillägger ett par ord om att medlidsamma skalder
påstå, att Ariadne lät sig tröstas af Bacchus. Men
de medlidsamma hade helt säkert orätt. Ariadne
lät ej trösta sig.

Gode Gud, därför att hon är god och söt,
så att han måste älska henne, skall hon för den
skull göras olycklig!

Till lön för de små vackra leenden hon skänkt
honom, därför att hennes mjuka lilla hand lagt
sig förtroendefullt i hans, därför att hon ej blifvit
vred, då han gycklade, därför skall hon förlora
sin fästman och göras olycklig.

För hvilken af alla sina förbrytelser skall hon
dömas? Därför att hon kommit honom att upptäcka
ett rum innerst inne i hans själ, som tyckes
ha stått fint och rent och oupptaget allt hittills
och väntat på en sådan här liten öm och moderlig
kvinnovarelse, eller därför att hon har makt
öfver honom redan, så att han knappt törs svära
en gång, så hon hör det, eller för hvad är det
hon skall dömas?

Å, stackars Bacchus, stackars patron Teodor!
Det är ej godt att ha att göra med dessa fina,
ljusa, dunmjuka. – De springa i hafvet, då de
se de svarta seglen.

Patron Teodor svär i tysthet öfver att dunungen
icke är svarthårig, rödkindad, groflemmad.

Då faller åter ett fjun, och det börjar tala:
»Det är jag, som skulle ha följt dig alla dagar.
Jag skulle ha hviskat en varning i ditt öra vid
spelbordet. Jag skulle ha flyttat undan vinglaset.
Du skulle ha tålt det af mig.» – »Det skulle jag»,
hviskar han, »det skulle jag.»

Ett annat kommer och talar äfven: »Det är
jag, som skulle regerat öfver ditt stora hus och
gjort det hemlikt och varmt. Det är jag, som
skulle följt dig genom ålderdomens ödsliga land.
Jag skulle ha tändt din brasa, varit dig öga och
staf. Skulle jag ej dugt till detta?» – »Ljufva
lilla dun», svarar han, »det skulle du.»

Ännu kommer där ett fjun, och det talar:
»Det är så synd om mig. I morgon reser min
fästman ifrån mig utan att ens säga mig farväl.
I morgon skall jag gråta, gråta hela dagen, ty jag
skall känna det som en sådan skam, att jag ej är
god nog åt Maurits. Och då jag kommer hem –.
Jag vet ej hur jag skall kunna komma hem, hur
jag skall kunna stiga öfver min fars tröskel efter
detta. Längs hela bakgatan skall det tissla och
tassla, då jag visar mig. Alla skola undra hvad
ondt jag gjort för att bli så illa behandlad. Rår
jag för, att du älskar mig?» Han svarar med
gråten i halsen: »Tala ej så, lilla dun! Det är
för tidigt att tala så.»

Han går därute hela natten, och ändtligen
mot midnatt kommer där en smula mörker. Han
råkar då i stor ångest, denna dofva, kvalmiga luft
tyckes stå stilla af ängslan för någon missgärning,
som skall begås på morgonen.

Då söker han lugna natten med att helt högt
säga: »Jag skall ej göra det.»

Men då timar det underligaste. Natten råkar
i sådan skälfvande ångest. Nu är det ej mer de
små fjunen, som falla, utan rundt om honom rassla
stora och små vingar. Han hör att något flyktar,
men vet ej hvarthän.

Det flyende stryker förbi honom, det rör vid
hans kind, snuddar vid hans kläder och händer,
och han förstår hvad det är. Det är löfven, som
lämna träden, blommorna, som fly från sina stjälkar,
vingarna, som flyga bort från fjärilarna, sången,
som öfvergifver fåglarna.

Och han förstår, att när solen går upp, skall
hans lustgård stå alldeles ödelagd. Tom, kal och
tyst vinter skall råda där, men ingen fjärillek, ingen
fågelsång.

Han stannar därute, ända tills ljuset kommer
åter, och han blir nästan förvånad, då han ser
lönnarnas mörka löfmassor. »Jaså», säger han,
»hvad var det då, som härjades, om det ej var
trädgården? Här fattas ej så mycket som ett grässtrå.
Tusan ock, det är jag som får gå i vinter
och köld hädanefter, ej trädgården. Det är som
om hela lifsmodet vore flyktadt. Ah, din gamle
tok, det här går väl öfver som allt annat! Det är
för mycket bråk, det här, för det där flickkräket.»

________

IV.

Hvad »det» uppför sig förfärligt obeskedligt
denna morgon, då de skola resa. Under de två
dagar, som de varit kvar här efter balen, har »det»
snarare varit något uppeggande, något lifvande,
men nu, då dunungen skall resa, då »det» inser,
att det är slut på allvar, att det ej skall få spela
någon roll i hennes lif, då förvandlar det sig till
en dödstyngd, till en dödskyla.

Det är som om hon måste släpa en förstenad
kropp utför trapporna ned i frukostrummet. Hon
sträcker fram en tung, kall hand af sten, då hon
hälsar, hon talar med en trög stentunga, småler
med hårda stenläppar. Det är ett arbete, ett
arbete.

Men hvem kan låta bli att glädja sig, då man
tänker på hur allt denna morgon afgöres så som
gammaldags trohet och heder fordra.

Patron Teodor vänder sig till dunungen under
frukosten och förklarar med underligt sträf röst,
att han beslutat ge Maurits förvaltarplatsen på
Laxåhyttan, men som bemälte unge man, fortfor
onkel med ett ansträngdt försök att taga upp sin
vanliga samtalston, ej är mycket hemma i praktiska
sysslor, så får han ej tillträda platsen, förrän
han har en hustru vid sin sida. Har hon, mamsell
Dununge, ansat sin myrten så väl, att den
kan bära krona och krans i september?

Hon känner hur han sitter och ser in i
hennes ansikte. Hon vet, att han vill ha en blick
till tack, men hon ser ej upp.

Maurits åter springer upp. Han omfamnar
onkel och väsnas ofantligt. »Men, Anne-Marie,
hvarför tackar du inte onkel? Du måste klappa
onkel Teodor, Anne-Marie. Laxåhyttan är det
härligaste i världen. Seså, Anne-Marie!»

Nu lyfter hon upp sina ögon. Det är tårar
i dem, och genom dessa faller på Maurits en
blick, full af ångest och förebråelse. Att han ej
förstår något, att han nödvändigt skall gå med
bart ljus i krutkällaren. Sedan vänder hon sig
till patron Teodor, men ej på det blyga, barnsliga
sätt hon brukat förr, utan med en viss grandessa
i sättet, med något af martyr, af fången drottning.

»Onkel gör för mycket för oss», säger hon
blott.

Sålunda är allt uppgjordt i enlighet med hederns
och ärans fordringar. Det är intet ord mer
att spilla på saken. Han har ej beröfvat henne
tron på den hon älskar. Hon har ej förrådt sig.
Hon är trogen honom, som gjort henne till sin
fästmö, fast hon bara är en fattig flicka från en
liten bagarbod vid bakgatan.

Och så kan schäskärran köras fram, kappsäcken
snöras till, matsäcken fyllas.

Patron Teodor stiger upp från bordet. Han
går och ställer sig borta vid ett fönster. Alltifrån
det hon vändt sig till honom med den tårfyllda
blicken, är han från sina sinnen. Han är afgjordt
galen, i stånd att kasta sig öfver henne, lägga
henne till sitt bröst och ropa åt Maurits att komma
och slita henne därifrån, om han kan.

Han håller händerna i fickorna. I de knutna
näfvarna går det ryckningar som i kramp.

Kan han tillåta, att hon sätter på sig hatten,
att hon säger bergsrådinnan farväl?

Där står han åter på Naxos’ klippa och vill
stjäla till sig den älskade. Nej, ej stjäla! Hvarför
ej ärligt och manligt stå fram och säga: Jag
är din rival, Maurits. Din fästmö får välja mellan
oss. I ären ej gifta, det är ingen synd att söka
vinna henne ifrån dig. Tag väl vara på henne.
Jag ärnar använda alla medel.

Så vore han ju varnad, och hon visste hvad
hon hade att rätta sig efter.

Det knakade i knogarna, när han åter knöt
näfvarna. Hvad Maurits skulle skratta åt den
gamle onkeln, när han stege fram och förklarade
detta! Och hvad skulle det tjäna till? Skulle
han skrämma henne, så att han inte ens finge lof
att hjälpa dem framdeles?

Men hur skall det gå nu, då hon nalkas för
att säga honom farväl? Han är nära att skrika
åt henne att akta sig, att hålla sig på tre stegs
afstånd från honom.

Han står kvar vid fönstret och vänder ryggen
åt dem allihop, under det att de syssla med påklädning
och matsäcksinläggning. Bli de då aldrig
färdiga att fara? Nu har han redan genomlefvat
det tusen gånger. Han har tagit henne i hand,
kysst henne, hjälpt henne upp i schäskärran. Han
har gjort det så många gånger, att han redan tror
henne vara borta.

Han har också önskat henne lycka. Lycka …
Skall hon kunna bli lycklig med Maurits? Hon
har ej sett lycklig ut denna morgon. Å jo, visst
har hon. Hon grät ju af glädje.

Under det att han står där, har Maurits plötsligt
sagt till Anne-Marie: »Ett sådant dumhufvud
jag är. Jag glömmer rent att tala med onkel om
pappas aktier.»

»Jag tycker det vore bäst, om du läte bli»,
svarar dunungen. »Det är kanske inte rätt.»

»Prat, Anne-Marie! Aktierna ge ingenting
just nu. Men hvem vet, om de ej en dag bli
bättre? Och för resten hvad gör det onkel? En
sådan småsak …»

Hon tar i med ovanlig hetta, nästan med ångest.
»Jag ber dig, Maurits, gör det inte. Gif
mig rätt denna enda gång.»

Han ser på henne, litet stött. »Denna enda
gång. Som om jag vore en tyrann öfver dig.
Nej, vet du, det kan jag inte, bara för detta ord
tycker jag, att jag icke bör ge vika.»

»Fäst dig ej vid ord, Maurits. Här gäller det
mer än höflighet och fraser. Jag tycker ej det är
vackert af dig att vilja narra onkel nu, då han
varit så god mot oss.»

»Men tyst då, Anne-Marie, tyst då! Hvad
förstår du af affärer?» – Hela hans sätt är ännu
retfullt lugnt och öfverlägset. Han ser på henne
som en skolmästare på en god elev, som dummar
sig på själfva examensdagen.

»Att du inte alls förstår hvad det gäller», utropar
hon. Och hon slår förtvifladt ifrån sig med
händerna.

»Jag måste sannerligen tala med onkel nu»,
säger Maurits, »om ej för annat, så för att visa
honom, att här ej är fråga om något bedrägeri.
Du blir dig åt så, att onkel kan tro, att jag och
min far äro verkliga uslingar.»

Och han kommer fram till patron Teodor
och förklarar för honom hvad meningen är med
dessa aktier, som hans far vill sälja till honom.
Patron Teodor hör på honom så mycket han kan.
Han förstår genast, att hans bror borgmästaren
gjort en dålig spekulation och vill skydda sig för
förlust. Men hvad mer, hvad mer? Sådana tjänster
brukar han göra hela släkten. Men egentligen
tänker han ej på detta, utan på dunungen. Han
undrar hvad som ligger i den förtrytelsens blick
hon kastar på Maurits. Det var just ej kärlek,
detta.

Och så midt, midt i hans förtviflan öfver
offret, som han måst göra, börjar det dyka upp
för honom en svag glimt af hopp. Han står och
stirrar på den liksom en man, som ligger i ett
spökrum och ser ett ljust töcken höja sig ur
golfvet och förtätas och växa och bli till påtaglig
verklighet.

»Kom med in i mitt rum, Maurits», säger
han, »så skall du strax få pengarna.»

Men under det han talar, hvilar hans blick
på dunungen för att se om spöket skall kunna
lockas till att tala. Men ännu ser han blott stum
förtviflan hos henne.

Men ej förr sitter han vid pulpeten i sitt
rum, än dörren öppnas och Anne-Marie kommer
in.

»Onkel Teodor», säger hon mycket fast och
beslutsamt, »köp inte de här papperen!»

Ack, ett sådant mod, dununge! Hvem skulle
trott dig om sådant, som sett dig, då du för tre
dagar sedan satt vid Maurits’ sida i schäskärran
och tycktes krypa ihop och bli mindre för hvarje
ord han sade.

Nu behöfver hon ock allt sitt mod, ty nu
blir Maurits ond på allvar.

»Tig», hväser han åt henne och ryter därpå
för att riktigt göra sig hörd af patron Teodor,
som sitter vid pulpeten och räknar upp sedlar.
»Hvad har du fått för dig? Aktierna ge ingen
ränta nu, det har jag sagt onkel, men onkel vet
lika väl som jag, att de komma att ge. Tror du
onkel låter bedraga sig af en sådan som jag?
Onkel lär väl förstå de här sakerna bättre än någon
af oss. Har det någonsin varit min mening att
ge ut de här aktierna som goda? Har jag sagt
annat än att för den, som kan vänta, kan detta
bli en god affär?»

Patron Teodor säger ingenting, han bara räcker
en sedelbunt till Maurits. Han undrar om detta
skall få spöket att tala.

»Onkel», säger den lilla omedgörliga sanningsförkunnaren,
ty det är ju en känd sak, att inga
kunna vara mer omedgörliga än dessa dunmjuka,
dessa ömtåliga, då de äro på den sidan, »de här
aktierna äro ej värda en skilling och skola aldrig
bli det. Det veta vi alla där hemma.»

»Anne-Marie, du gör mig till en skurk –»

Hon far öfver honom med ögonen liksom
hennes blickar vore ett par gående mejslar i en
sax, och hon klipper af honom klut på klut af
allt hon utstyrt honom med, och då hon till sist
ser honom i all egenkärlekens och egennyttans
nakenhet, fäller hennes lilla förskräckliga tunga
domen öfver honom:

»Hvad annat är du då?»

»Anne-Marie!»

»Ja, hvad annat äro vi båda två», fortsätter
den obarmhärtiga tungan, som sedan hon väl
blifvit satt i gång finner det bäst att klargöra de
här sakerna, som pinat hennes samvete, sedan hon
börjat tänka, att också den rike mannen, som ägde
detta stora ställe, hade ett hjärta, som kunde lida
och längta. Och så säger hon, medan tungan är
så förträffligt i gång och all blyghet synes vara
viken ifrån henne:

»När vi satte oss i kärran där hemma, hvad
tänkte vi då? Hvad talade vi om på vägen? Om
hur vi skulle lura honom där. ’Du skall vara
morsk, Anne-Marie,’ sade du. ’Och du skall vara
slug, Maurits,’ sade jag. Vi tänkte bara på att
ställa oss in. Mycket ville vi ha, och ingenting
ville vi ge, annat än förställning. Inte var det
vår mening att säga: ’Hjälp oss, därför att vi äro
fattiga och tycka om hvarandra’, utan vi skulle
smickra och smeka, tills onkel blef betagen i mig
eller i dig, det var meningen. Men vi ämnade
ingenting ge igen, hvarken kärlek eller aktning
eller ens tacksamhet. Och hvarför for du inte
ensam, hvarför skulle jag med? Du ville visa mig
för honom, du ville att jag, att jag …»

Patron Teodor reser sig, då han ser Maurits
höja sin hand mot henne. Ty nu har han
räknat färdigt och följer med hvad som sker med
hjärtat svällande af förhoppning. Och det är,
som om själfva hans hjärta flugit upp på vid
gafvel för att mottaga henne, då hon nu skriker
till och flyger i hans famn, flyger dit utan tvekan
eller betänketid, alldeles som om det ej funnes
något annat ställe på jorden att fly till.

»Onkel, han vill slå mig!»

Och hon trycker sig fast, fast intill honom.

Men Maurits är nu åter lugn. »Förlåt min
häftighet, Anne-Marie», säger han. »Det gjorde
mig ondt att höra dig tala så barnsligt i onkels
närvaro. Men onkel skall också förstå, att du
endast är ett barn. Dock medger jag, att ingen
om än aldrig så rättvis harm ger en man rätt att
slå en kvinna. Kom nu hit och kyss mig. Du
behöfver ej hos någon söka skydd mot mig.»

Hon rör sig ej, vänder sig ej om, bara klänger
sig fast.

»Dununge, skall jag låta honom ta dig?»
hviskar patron Teodor.

Och hon svarar bara med en darrning, som
också ilar genom hela hans kropp.

Men patron Teodor känner sig så frisk, så
upplyftad. Han är också han ur stånd att som
förr se den fullkomlige brorsonen i hans fullkomlighets
rätta ljus. Han vågar skämta med honom.

»Maurits», säger han, »du förvånar mig. Kärleken
gör dig svag. Kan du förlåta så med ens,
att hon kallar dig skurk. Du måste genast slå
upp med henne. Din heder, Maurits, tänk på
din heder! Ingenting i världen kan tillåta en
kvinna att förolämpa en man. Sätt dig upp i
schäskärran, min gosse, och res härifrån utan denna
förtappade varelse! Det är blott ren och enkel
rättvisa efter en sådan skymf.»

Och som han slutar detta tal, lägger han sina
stora händer omkring hennes hufvud och böjer
upp det, så att han kan kyssa hennes panna.

»Öfvergif denna förtappade varelse!» upprepar
han.

Men nu börjar också Maurits att förstå. Han
ser hur det spelar i patron Teodors ögon och
hur det ena leendet efter det andra dansar öfver
hans läppar.

»Kom, Anne-Marie!»

Hon rycker till. Nu kallar han henne som
den, till hvilken hon lofvat bort sig själf. Det
är som om hon måste gå. Och hon släpper patron
Teodor så hastigt, att han ej kan hindra det,
men inte heller kan hon gå till Maurits, utan så
glider hon ned till golfvet, och där blir hon sittande
och snyftar.

»Far hem ensam i din pinnskrinda, Maurits»,
säger patron Teodor skarpt. »Den här unga
damen är gäst i mitt hus än så länge, och jag
ämnar beskydda henne för dina öfvergrepp.»

Och han tänker ej mer på Maurits, utan bara
på att lyfta upp henne, torka hennes tårar och
hviska att han älskar henne.

Och Maurits, som ser dem så, den ena gråtande,
den andre tröstande, utropar: »Å, detta är
en sammansvärjning. Jag är bedragen. Detta är
en komedi. Man har stulit min fästmö ifrån mig
och man hånar mig. Man låter mig ropa på en,
som aldrig ämnar komma. Jag lyckönskar dig
till den här handeln, Anne-Marie.»

Och i det han störtar ut och kastar igen
dörren, ropar han: »Lycksökerska!»

Patron Teodor gör en rörelse som för att gå
efter ut och tukta honom, men dunungen håller
honom tillbaka.

»Ack, onkel Teodor, låt för all del Maurits
behålla sista ordet. Maurits har alltid rätt. Lycksökerska,
det är just hvad jag är, onkel Teodor.»

Hon smyger sig på nytt intill honom, utan
att tveka, utan att fråga. Och patron Teodor är
helt förvirrad, nyss grät hon och nu skrattar hon,
nyss skulle hon gifta sig med en och nu smeker
hon en annan. Då lyfter hon upp hufvudet och
småler: »Nu är jag din lilla hund. Du kan ej
bli af med mig.»

»Dununge», säger patron Teodor med sin
barskaste röst. »Du har vetat det hela tiden!»

Han började att hviska: »Hade min broder …»

»Och du ville ändå, dununge … Maurits är
lycklig, som slipper dig. En sådan dum, lögnaktig,
hycklande dununge, ett sådant orättrådigt
litet flarn, ett sådant, ett sådant …»

Ack, dununge, ack, silkesblomster! Du var
väl inte bara en lycksökerska, du var väl ock en
lyckogifverska, eljes skulle det väl ej finnas kvar
af din goda frid på gården, där du bodde. Än i
dag skuggas gården af stora lönnar, och björkstammarna
stå där hvita och fläcklösa från roten
och ända upp. Än i dag får huggormen sola sig
i fred på sin backe, och i parkdammen går en id,
som är så gammal, att ingen pojke nänns meta
upp den. Och då jag kommer dit, känner jag,
att det ligger helg i luften, och det är som om
fåglar och blommor ännu diktade sina vackra
visor om dig.

________

BLAND KLÄNGROSORNA.

Jag skulle önska, att de människor, bland hvilka
jag genomlefvat min sommar, läte sina blickar
falla på dessa rader. Nu sedan köld och
mörka nätter kommit, skulle jag vilja återföra deras
tankar till den ljusa, varma årstiden.

Framför allt ville jag påminna dem om klängrosorna,
som omgärdade verandan, om rosa bengalensis
’ fina, något glesa löfverk, som så i solsken
som månsken aftecknades i mörkgrå skugga på
det ljusgrå stengolfvet och kastade en lätt spetsslöja
öfver allt därute, och om hennes stora, ljusa
jätteblommor med de upptrasade kanterna.

Andra somrar påminna mig om klöfvervallar
eller om björkskogar eller om astrakaner och
bärbuskar, men denna sommar har fått sin karakter
af klängrosorna. De ljusa, ömtåliga knopparna,
som tålde hvarken vind eller regn, de lätt vajande,
ljusgröna årsskotten, de mjukt böjda stammarna,
den öfverdådiga rikedomen af blommor,
de muntert surrande insektskarorna, allt detta
skall följa mig och resa sig för mig i hela sin
prakt, då jag tänker tillbaka på sommaren, den
skära, fina, ömtåliga sommaren.

Nu då arbetstiden kommit, frågar man mig
ofta, hvarmed jag tillbragt min sommar. Då glider
allt annat bort ur mitt minne, och det åshy;
faller mig, som om jag suttit dag ut och dag in
ute på verandan bakom klängrosorna och sugit in
doft och solsken. Hvad gjorde jag då? Å, jag
såg på hur andra arbetade.

Där fanns ett litet tapetserarbi, som arbetade
från morgon till kväll, från kväll till morgon.
Ur de mjuka, gröna bladskifvorna utsågade det
med sina hvassa käkar en liten prydlig oval, rullade
ihop den så, som man rullar samman en
riktig tapet, och med den dyrbara bördan tryckt
intill sig fladdrade det åstad bort till parken och
slog sig ned på en gammal trädstubbe. Där fördjupade
det sig i mörka gångar och hemlighetsfulla
gallerier, tills det ändtligen hann bottnen af
ett lodrätt schakt. I dess okända djup, dit hvarken
myra eller tusenfoting någonsin vågat sig in,
bredde det ut den gröna bladrullen och täckte det
ojämna golfvet med den vackraste matta. Och
när golfvet var täckt, kom biet åter efter nya bladskifvor
för att täcka schaktets väggar och arbetade
så raskt och ifrigt, att det snart ej fanns ett blad
i rosenhäcken, som ej hade en oval utskärning,
som vittnade om, att det måst bidraga till den
gamla trädstubbens utsmyckande.

En vacker dag bytte det lilla biet om sysselsättning.
Det borrade sig djupt in bland jätterosornas
upptrasslade blad, sög och drack allt hvad
det förmådde i dessa vackra visthuset, och när det
väl fått en mun full, for det genast åstad till den
gamla trädstubben för att fylla den nytapetserade
kammaren med klaraste honung.

Men det lilla tapetserarbiet var ej den ende,
som arbetade därute i rosenhäcken. Där fanns
också en spindel, en alldeles makalös spindel.
Den var större än något jag sett i spindelväg, den
var klart gulröd med ett tydligt punkteradt kors
på ryggen, och den hade åtta långa, röd- och hvitrandiga
ben, alla lika väl tecknade. Ni skulle sett
den spinna! Hvarje tråd drogs med den yttersta
noggrannhet, alltifrån de första, som bara voro
till stöd och fäste, ända till de innersta fina väftrådarna.
Och ni skulle sett den balansera sig
fram längs de smala trådarna för att gripa en fluga
eller inta sin tron i midten af nätet, orörlig, tålig,
väntande i flera timmar.

Denne store gulröde spindel vann mitt hjärta:
han var så tålig och så vis. Hvar dag hade han
sin lilla sammandrabbning med tapetserarbiet, och
alltid drog han sig ur affären med samma osvikliga
takt. Biet, som hade sin väg tätt förbi honom,
fastnade gång på gång i hans nät. Genast började
det surra och rifva, det slet i det fina nätet och
bar sig åt som en galning, hvilket naturligtvis
hade till följd, att det fastnade allt värre och värre
och fick både ben och vingar inlindade i den
klibbiga väfnaden.

Så snart biet blifvit utmattadt och förlamadt,
kom spindeln krypande fram mot det. Den höll
sig alltid på vederbörligt afstånd, men med den
yttersta spetsen af ett af de eleganta, rödrandiga
benen gaf det biet en liten stöt, så att det svängdes
rundt i väfven. Och då biet åter surrat
och rasat sig trött, fick det åter en den mildaste
knuff och så ännu en och ännu en, till dess det
for rundt som en snurra och ej visste till sig i
sitt raseri och blef så yrt, att det ej kunde försvara
sig. Men under detta kringsvängande tvinnades
trådarna, som höllo det fast, alltmer tillsammans,
och spänningen blef så stor, att de
brusto, och biet föll till marken. Ja, det var detta
spindeln velat naturligtvis.

Och detta konststycke kunde de göra om,
dessa två, dag efter dag så länge biet hade arbete
i rosenhäcken. Aldrig kunde den lilla tapetseraren
lära att akta sig för spindelnätet, och aldrig visade
spindeln vrede eller otålighet. Jag tyckte verkligen
om dem båda två, den lille, ifrige, ludne
arbetaren så väl som den store, sluge, gamle jägaren.

Det hände ej ofta några stora tilldragelser på
gården med klängrosorna. Mellan spaliern kunde
man se den lilla sjön ligga och blinka mot solen.
Och det var en sjö, som var för liten och för
omgärdad för att kunna häfva sig i verkliga vågor,
men för hvarje liten krusning på den grå ytan,
flög det upp tusentals små gnistor, som glimmade
och lekte på vågorna, det var som om hela djupet
varit fullt af eld, som ej kunde slippa fram.
Och så var det med sommarlifvet därute, det var
vanligen så stilla, men kom blott den allra minsta
lilla krusning – å hvad det kunde skimra och
glittra.

Och det behöfdes inga stora ting för att göra
oss glada. En blomma eller en fågel kunde ge
oss munterhet för flere timmar, för att ej tala om
tapetserarbiet. Jag skall aldrig glömma hur hjärtans
glad jag en gång blef för dess skull.

Biet hade varit inne i spindelnätet som vanligt,
och spindeln hade som vanligt hjälpt det loss,
men det hade suttit säkert fast, så att det måst
snurra alldeles ofantligt länge och varit mycket
tamt och kufvadt, då det flugit sin väg. Jag böjde
mig fram för att se om spindelväfven tagit stor
skada. Det hade den då lyckligtvis inte, men
däremot satt en liten gul larv fast i nätet, ett
litet trådsmalt odjur, som endast bestod af käkar
och klor, och jag blef uppskakad, verkligen uppskakad
vid att se den.

Kände jag dem ej, dessa majbaggens larver,
som i tusental kräla upp på blommorna och dölja
sig under deras kronblad. Kände jag dem ej och
beundrade dem ock, dessa ihärdiga, sluga parasiter,
som sitta dolda och vänta, bara vänta, om det
så skulle vara i veckotal, till dess ett bi kommer,
i hvars gulsvarta päls de kunna gömma sig.
Och visste jag ej om deras hatfulla skicklighet,
att just då den lille cellbyggaren har fyllt ett
rum med honung och på dess yta lagt det ägg,
ur hvilket den rätte ägaren till cellen och honungen
skall framkomma, att just då krypa ned på
ägget och under ifrigt balanserande sitta kvar på
detta som på en båt, ty komme de ned i honungen,
skulle de drunkna. Och medan biet täcker
det fingerborgsliknande boet med ett grönt tak och
försiktigt stänger igen om sin unge, så rifver den
gula larfven med skarpa käkar upp ägget och förtär
dess innehåll, medan äggskalet alltjämt måste
tjänstgöra som farkost på den vådliga honungssjön.

Men så småningom blir den smale gule platt
och stor och kan själf simma på honungen och
dricka af den, och i tidens fullbordan kommer en
fet, svart skalbagge ut ur bicellen. Men det är
säkert ej detta det lilla biet velat åstadkomma med
sitt arbete, och hur slugt och behändigt skalbaggen
än burit sig åt, så är han dock ingenting annat
än en lat parasit, som ingen barmhärtighet förtjänar.

Och mitt bi, mitt eget lilla flitiga bi hade
flugit omkring med en sådan där gul snyltgäst i
pälsen. Men medan spindeln snurrat rundt med
det, hade den lossnat och fallit ned på spindelväfven,
och nu kom den store gulröde och gaf
den ett bett med giftkroken och förvandlade den
på ett ögonblick till ett skelett utan lif och innehåll.

Och då det lilla biet kom åter, var dess surrande
som en hymnsång åt lifvet.

»Å, du vackra lif», sade det, »Jag tackar
dig, att jag fått på min lott det lustiga arbetet
bland rosor och solsken. Jag tackar dig, att jag
kan njuta dig utan ängslan och fruktan. Väl vet
jag, att spindlar lura och skalbaggar stjäla, men
mitt är det lustiga arbetet och den modiga sorglösheten.
Å, du vackra lif, du härliga tillvaro!»