Gamle pastor Friedener i katolska församlingen i Stockholm skaffade själv den unga Celia Martin platsen som sällskap och barnfröken hos fru von Sneckenström på Vargskär.
  Celia var hans biktbarn och särskilda skyddsling, alltsedan hennes far, den från Frankrike inflyttade köksmästaren Martin dött, när flickan ännu var helt späd. Martin, vars svenska hustru redan tidigare avlidit, hade varit katolik. Icke troende och inte ens så att han någonsin synts i kyrkan; men det framgick dock av hans papper. Pastor Friedener jordfäste honom följaktligen och förhörde sig sedan om familjen. Endast den lilla Celia fanns, föräldralös, ulan släkt, medellös. Men Friedener lyckades förmå några förmögna församlingsbor att intressera sig för hennes öde, och då hon hade lätt för sig och var ett älskligt och gott barn, drog man småningom försorg om att hon fick en alltigenom vårdad utbildning och tillräckliga kunskaper att kunna gå ut i livet som guvernant för barn på ett yngre stadium.
  Platsen hos fru von Sneckenström skulle tillträdas den 1 oktober. Ett par dagar förut gick Celia upp till pastor Friedener för att, enligt hans önskan, få veta något närmare om den miljö, där hon hädanefter eller i varje fall för en obestämd tid framåt skulle komma att vistas. Det var första
gången i sitt liv hon nu skulle lämna Stockholm annat än för kortare utflykter. Hon skulle börja stå på egna ben, lita på sig själv, svara utan rådgivare eller stöd för sin dagliga gärning. Det skrämde henne litet, men tilltalade henne också. Hon skyndade uppför Norra Smedjegatans lilla backe från Hamngatan och in genom den välkända porten till den svala stenfarstu, därifrån man på ena sidan kom in i kapellet, på den andra hade att anmäla sig hos portvakten för besök hos pastorn. Celia övervägde om att först gå in i kyrkan, knäböja och förrätta en kort andakt, men hennes otålighet var för stor. Gud förlåter mig och förstår mig nog! tänkte hon med den stora tillförsikt, som var hennes väsen naturlig.
  Pater Friedener tog emot henne en trappa upp i sitt ämbetsrum med gammalmodiga möbler, bokskåp, tavlor, framställande religiösa motiv, i ett hörn en bild av den helige Josef, Jesu fosterfader.
  — Du är tjugu år nu, Celia, sade han, snart tjugu, icke sant? Jag skulle icke ha valt ett oförnuftigt barn för den uppgift, som väntar dig. Men jag har förtroende för dig och för din fasta tro på Guds hjälp i alla svårigheter.
  Fru von Sneckenström, sade han sedan, hade ovillkorligen önskat få en katolsk flicka i huset och helst en svenska, d. v. s. en rent svensktalande och med svenska förhållanden förtrogen. Att skaffa in en utländska skulle ju eljes icke vållat större vanskligheter. Men de två barnen i huset skulle i första rummet uppfostras till svenskar. Svenska katoliker. Fru von Sneckenströms egen mor hade varit italienska, och hon hade själv ofta erfarit vad känslan av halvt främlingskap i eget land vill säga, särskilt när detta skärpes av främlingskap i trosbekännelse — och därtill ett här så illa tålt främlingskap som det katolska.
  - Och herr von Sneckenström? frågade Celia.
   — Ja, där är det. Herr von Sneckenström är visserligen också själv av katolsk familj och lägger ingalunda hinder i vägen för trosbekännelse hos hustru och barn. Men han är ur andra synpunkter mycket besynnerlig. Du får själv se, Celia, sade pastorn. Jag ville inte att du skulle komma dit oförberedd. Vargskär är en stor och vacker gammal gård, men ytterst ensligt belägen vid kusten uppe i norra Uppland. Till närmaste järnvägsstation är två mil. Om sommaren kan man visserligen taga ångbåt vid en ort någon knapp mil därifrån, men endast två eller tre gånger i veckan, och sedan är det i alla fall nästan en dagsresa till huvudstaden. En fattig och högst ogästvänlig trakt. Kyrkans tröst kan man inte ofta räkna med därborta, och fru von Sneckenström har därtill svårt att lämna hemmet just för mannens skull, för hans besynnerligheters, kanske bör jag säga sinnessjukdoms skull. Hon är en plikttrogen, en utomordentligt rättskaffens varelse. Förstår du nu, mitt barn, vilka uppgifter du kan få att fylla vid hennes sida?
   — Det tror jag, svarade flickan.
   Allt hon hört hade tilltalat henne. Isoleringen och till och med besynnerligheten. Något ovanligt låg i det hela. Något värt att sätta in hela sin förmåga på — om man nu hade någon! Och nog dög hon väl något till.
   Pater Friedener läste sitt biktbarns tankar på hennes öppna, av förväntan strålande ansikte.
   — Jag ser, sade han, att du går till ditt nya liv utan fruktan. Att äga självtillit är gott, men om bakslag ibland skulle visa sig i form av misströstan, får du ha tålamod. Jag skulle önska att du kom att stanna hos Sneckenströms några år framåt.
   Celia hade icke tänkt sig någon tid: varken ett år, eller några år. Hon hade endast ivrigt skyndat mot det nya,

okända. Prästens ord förde henne tillbaka till verkligheten, och. hon rodnade lätt. Hon förstod hela hans mening: han ställde henne icke blott inför en tillfällig uppgift, utan inför ett prov; han hade skaffat henne icke blott en plats och en lön, utan ett verksamhetsfält. Vad gällde hon? Det skulle nu visa sig, och det var vad han väntade på.
   När hon lämnat prästen gick hon in i kyrkan, som var tom. Vid de korta besök det emellanåt hände henne att göra där under dagen, utanför gudstjänsttiderna, brukade hon vanligen stanna vid någon av de bortersta bänkarna, men denna gång gick hon ända fram till altarringen och knäböjde på golvet framför denna. Över hennes huvud brann ljuset i den lilla röda glasampeln, den alltid brinnande lågan framför tabernaklet, tecknet på att Kristus var närvarande i detta rum, dold under hostians form. Celia sänkte ansiktet i händerna, betagen av den ljuva, starka förtröstan, som alltid uppfyllde henne vid tanken på att vara Honom så nära. Inom henne vällde känslan av gränslös tacksamhet upp — för allt hon fått och framdeles fick: huld och skydd en gång i världen åt den lilla föräldralösa, vänliga och förstående människors fostran sedan — minnet av perioder i ett par mindre lyckliga fosterhem gled hon förbi, hon hade ju ändå sluppit stanna där! — och gamle pastor Friedeners kloka omtanke över det hela. Och nu: hon var frisk, hon var ung, hon var i stånd att förtjäna sitt eget bröd. Utan att ha sett dem, tyckte hon sig redan hålla av dessa Snec-kenströms, också den besynnerlige herrn, hurudan han nu kunde vara.
   Och övermodig skulle hon inte bli! Pastorn håde genomskådat henne och han hade, som alltid, rätt: felet med Celia Martin är att hon tar allting för lätt, för ljust, för hoppfullt! Livet är inte sådant, vänta bara, det kan komma förfärliga dagar... Men vad gör det, mumlade hon, Du är ju ändå alltid med mig, älskade milde Gud. Förlåt mig, du som ser längst in i mig, du vet att jag kan inte riktigt i grunden låta bli att vara lycklig! Fru von Sneckenström tog själv emot fröken Martin uppe på stentrappan. Det var som pater Friedener sagt, modiga två mil att åka till Vargskär från Nyckelns station; en åldrig lindallé förde slutligen från den relativt föga trafikerade landsvägen rätt upp till gårdens huvudbyggning, vit med svart tak och utbyggd med två flyglar. Celia Martin böjde sig fram i droskan, såg husets vackra stenportal med den dubbla, järnbalustradprydda trappan, och mitt i portalens valv den ståtliga, mörkklädda damen, allvarlig, imponerande —- men ändå, tänkte hon, hur vänligt att möta redan i dörren.
Hon sprang fort ur droskan och uppför trappstegen. Fru von Sneckenström räckte henne båda händerna och höll henne ett par ögonblick ifrån sig som för att kunna granska henne bättre, innan hon med ett hjärtligt tonfall välkomnade henne — och vilken granskning, hur snabb den än var, vilka ögon, allseende! tänkte Celia. Vilket ansikte, så präglat av allvar, ehuru ännu ungt. En ovanlig människa, värd att älskas, det förstod man ju strax, fast man väl inte strax förstod vad det var hos henne, som på en gång genast drog en intill sig och samtidigt ställde oförytterliga krav på en.
Gården låg ute på en klippudde. Här sades en gång ha varit en vikingaborg; norra Uppland är urgammal boplats. Länge var här sedan upprorsmäns- och rövarnäste och mer än en gång brändes husen ned till grunden. Men själva urgrunden var klippan, och den stod sig. Kom man nu åkande allén fram från söder, något sydväst, företedde den av corps-de-logiet och de två små flyglarna skyddade gårdsplanen med dess blomsterrabatter en nog så leende anblick. Åt ena hållet skymtades en rätt vidsträckt trädgård med grönsaksland, buskar och fruktträd, å det andra diverse uthus och boningshus för statfolket mot bakgrunden av hagar och ett lågt skogsbryn. Men i norr och nordost, därifrån värsta vinden kommer, låg fasaden åt havet helt oskyddad, endast skild från strandens klippstup av en bred naturlig terrass. Från salsfönstren, fyra i rad, behärskande husets mittparti och vettande just ditut, hade man en dystert anslående utsikt över mestadels vredgade och blygrå, vit-toppade böljor — mestadels, ty så är Ålands havs vana att helst visa sig. Mot horisonten stucko några enstaka, ur-fattigt bevuxna skär upp.
Och över det hela skänkte himlens väldiga vidd, där molnmassorna tornade upp sig eller jagade varandra, ständigt skiftande, oberäkneliga och stundom farliga, åt all denna ödslighet, gråhet och ogästvänlighet det avgörande intrycket att vara utan slut.
Den stora salen hade två kakelugnar i antik stil, blå och vita, med eldhärdar djupa och rymliga som grottor, och ehuru man redan i september börjat elda där, var det sollösa rummet kallt. Barnen sutto till bords, när Celia trädde in; det var två barn, en gosse och en flicka, födda med två års mellanrum på samma dag, midsommardagen eller Johannes Döparens dag, av vilken de båda fått sitt namn: gossen, tio år, kallades nu Hannes eller Hans, flickan, åtta, Giovanna eller vanligen bara Vanna. Celia genomilades av glädje att få se dessa två vackra barn, som blickade upp med livliga, nyfikna ögon. Hon tog dem båda i famn och tryckte dem till sig, och Vanna sprang ur hennes armar rätt fram till sin mor, ropande:
— Mamma, jag tycker redan om henne!
Kanske skulle Hans sagt detsamma, om inte systern med sin impulsivitet förekommit honom. Celia såg färgen mörkna litet på hans kinder. Hon tog då hans hand och gick med honom fram till ett av fönstren.
— Du får visst vara den som visar mig utsikten, bad hon, och säger mig vad skären därute heter. Jag måste ju lära mig känna igen allt här från början.
Sedan följde barnen henne genom hela huset. Sovrummen voro belägna en trappa upp, det var tre gavelrum, åt öster, för den hälsosamma morgonsolens skull; Celias rum var störst, med två fönster och låg mittemellan de båda barnens. Ät norr var en rad gästrum och på västra gaveln sängkammaren och linnerummet. Allt var gammalmodigt tapetserat och möblerat, icke direkt förfallet, men heller inte särdeles väl underhållet. Efter husesynen gick Celia med barnen ned i trädgården och därefter genom stall, ladugård, hönshus, mejeri. De höllo henne båda i hand, den ena drog hit, den andra dit. Ivrigast var Vanna, men Celia drog försorg om att inte höra mindre på brodern än på henne. Trädgården var, liksom huset, inte avgjort förfallen, men långtifrån väl hållen. Det tycktes överallt vara ont om folk här; för 'få händer till allt, som borde göras: kanske var det så, att människor ogärna slogo sig ned, ogärna stannade på denna avlägsna och oglada plats.
I ena flygeln lågo kök och vad därmed sammanhängde; i den andra flygeln hade man inrett ett litet kapell. Någon gång, med långa mellanrum, hände att någon av prästerna från Stockholm eller Gävle gjorde resan ända till Vargskär och förrättade den heliga mässan där framför altartavlan, en tafatt kopia av Sixtinska madonnan, och det lilla tabernaklets krucifix av elfenben och silver, hemfört en gång från Rom av fru von Sneckenströms italienska mor.
  Denna flygel hade sin särskilda historia.
  Den var den äldsta delen av byggningarna på platsen, vissa partier av dess murar voro uråldriga, och det troddes att ännu länge efter reformationens genomförande i Sverige, ja, ännu efter kungliga stadgan av 1617 med dess utomordentligt hårda straffpåbud (ända till dödsstraff) för katolsk propaganda i landet, skulle hemliga mässor lästs där och detta särskilt vid ett tillfälle av den tyske jesuiten Henricus Schachtius, med vilken sedan, liksom med hans s. k. medbrottslingar, aktade svenske män, vilka vågat konvertera till katolicismen, fördes en famös process 1624. Anklagad att vara inkommen i landet för förrädiska stämp-lingar mot kronan, svarade Schachtius och bedyrade, till och med under tortyr, att han inkommit endast för religionens skull, kallad dit av ett par trosfränder. En catolicus, sade han, skulle gärna draga icke blott tjugu eller trettio, men väl hundra mil, om det gällde att frälsa en enda själ.
  Till åminnelse av traditionen om denne präst och hans mässa hade fru von Sneckenström i kapellet låtit uppsätta en liten marmorplatta med ett kors i guld och bokstäverna H. S. S. J. (Henricus Schachtius Societatis Jesu).
  På tiden i fråga hade Vargskär ägts av en viss Burch-wedel, också en tysk, och det påstods, om än ingenting kunde bevisas, att katolicismen under tre eller fyra släktled hemligen skulle trofast uppehållits i det Burchwedelska huset, från vilket fru von Sneckenström trodde sig kunna räkna avlägsen härstamning. Bland annat berättades också, att det var den gamle Burchwedel, som givit sin egendom namnet Vargskär — alltså i början av 1600-talet — emedan han och hans familj, sade han, där visste sig vara såsom varg i veum, eller såsom vilddjur, drivna ut på de yttersta skären, utan minsta säkerhet till liv och egendom, ifall det en dag röjdes hurudant verkliga förhållandet med deras tro var.
  När fru von Sneckenström gifte sig, hade godset just varit till salu, efter att länge ha gått ur hand i hand, och då hennes önskan varit stor att få äga detta för henne traditionsrika ställe, köpte hennes far det som en bröllopsgåva till henne.
  Om allt detta var det Hans, som med viktigt och sakkunnigt allvar förde ordet, och Vanna lyssnade nu lika ivrigt som hon kort förut själv pratat, då det gällt trädgårdsland eller ladugård, träd, kor, höns.
  Celia var grundligt trött, innan hon efter den långa inspektionsturen äntligen tilläts gå upp. i sitt rum och börja ställa det i ordning åt sig. Dörrarna till höger och vänster in till barnens rum stodo öppna och hon förstod vid första försök att stänga dem, att det tvärtom just var så de små önskade få ha det Vanna hade räknat ut något utmärkt bra, nämligen att om kvällen skulle hon från sin säng kunna ligga och titta rätt in på Celia, om Celia satt vid bordet med lampan och till exempel läste i en bok eller lagade strumpor. Från sitt rum replikerade ögonblickligen Hans, triumferande över denna systerns förmån genom att påvisa, att han från sin säng skulle kunna se rentav en bit av Celias sänggavel, så att han på det viset ändå satt med högsta trumf under själva natten, då hon, Celia, sov bakom denna gavel och inte bara händelsevis en stund befann sig vid lampan och läste eller stoppade strumphål.
  Det blåste nu snabbt upp till en träta, som Celia bilade genom att begära hjälp av båda parter för sin stora och besvärliga uppackning. I rummet stod en ofantlig mahogny-byrå med fem lådor, och hur man med förenade ansträngningar än sökte breda ut Celias ägodelar, visade det sig omöjligt att få bruk för mer än två av dem, och så för två hängare i det präktiga klädskåpet.
  — Är det allt vad du har, Celia?
  — Ja, kära Hans, det är alltihop.
  — Tänker du inte bli här länge då?
  — Jo, lova det! ropade Vanna.
  — Jag lovar, sade Celia.
   Herrn i huset hade ännu icke visat sig. Barnen hade ej med ett ord ens nämnt fadern. Till kvällsvard sutto modern, barnen och Celia nu ensamma. Fru von Sneckenström höll strängt på bordskick och barnen lydde hennes minsta vink. Men det var inte svårt att märka att även kärlek förenade barn och mor. En blick, en nick, ett litet leende, eller den lätta smekningen av hennes hand över de mörklockiga små huvudena, och strax strålade de upp mitt i strävan att uppföra sig allvarligt och städat.
   När barnen slutligen skickats i säng, utan protester, vilka ej skulle lönat sig, gick fru von Sneckenström med Celia igenom vad hon väntade sig av henne: ordning, fasthet, stor noggrannhet i det religiösa, men också mildhet och ett glatt lynne, som barnen mer än väl behövde få en fläkt av.
   — Jag är själv alltför tungsint, hur jag än kämpar emot det, sade hon. Här kräves för dem en yngre person.
   Hon kunde väl ändå knappt, tänkte Celia, vara mer än omkring trettio år.
   Medan hon talade — de hade flyttat sig från den dystra matsalen in i ett förmak med familjeporträtt på väggarna — sysslade fru von Sneckenström med krukväxter, vilka stodo i fönstren åt gårds- och södersidan. Med fingrarna kände hon efter jordens fuktighet, med en liten sax klippte hon av torra blad eller kvistar. Hon avböjde Celias erbjudande om hjälp.
  — Tag litet ro första aftonen, mitt barn, sade hon vänligt; ni ser trött ut.
  Men det föreföll Celia som om den andra måste sett ännu mera trött ut själv, med tunga skuggor under ögonen och ett uttryck av stor sorgsen frånvaro från allt omkring henne, så snart hon icke talade och då log mot den, hon talade till. Ett smärtsamt medlidande fyllde Celias innersta. Vad jag redan håller av dem, tänkte hon. Alldeles som jag på förhand trodde! Barnen, de förtroendefulla söta, och nu. också henne, stackare, stackare! Vad är det väl i detta hus, som gör en så ont?
  Det var skumt i rummet. En dörr, som stått stängd, gled med ens ljudlöst upp, och fullkomligt ljudlöst, på tofflor, trädde en liten halvgammal man livligt in i rummet. Celia kunde inte genast urskilja hans drag; men han tycktes henne småskratta för sig själv. Med otrolig snabbhet tassade han bort mot fru von Sneckenström, som vände ryggen till honom och ej alls lagt märke till hans inträde. I handen höll han — det var en syn så otrolig, att Celia knappt kunde fatta dess verklighet — ett nattkärl. Detta kärl lyfte han över kvinnans huvud, vände upp och ned på det och tömde så hela dess innehåll i en kaskad över henne med ett högt flin åt den lyckade kuppen. Allt inom mindre än en minut.
  Så var han ute ur rummet igen och den nyss slutna dörren var åter stängd.
Ingen tjänare fick tillkallas. Celia hjälpte fru von Sneckenström av med den nedsölade klänningen, med de nedsölade underkläderna. Hon tvättade hennes hår och torkade det, sköljde sedan upi de smutsade tygerna, hängde upp allt på vinden och föresatte sig att själv stryka in det nästa dag. Golvet i förmaket måste också rengöras. Det drog om till sent på natten, innan allt var färdigt, men Celia kände ingen trötthet mer. De två kvinnorna hade icke talat många ord. Endast av hennes händers darrning och av hennes blekhet röjdes för Celia den andras djupa upprördhet.
  När Celia äntligen kom till ro i sitt rum mellan de båda sovande barnens, kunde hon icke hålla tillbaka sina tårar. Min Gud, bad hon i sin aftonbön, kan jag verkligen bli till hjälp här, så låt mig stanna, inte bara några år, utan så länge det skall behövas. Äntligen får jag då göra något, som kostar litet på mig!
  När hon vaknade nästa morgon, svedo hennes ögonlock ännu av tårarna hon somnat ifrån. En tjänstflicka kom in och tände en brasa. Ingen morgonsol lyste denna dag. Himlen var blygrå och i luften virvlade årets första små runda hårda snökorn. Men i var sin dörr hade Hans och Vanna i nattskjortorna stått och spejande bidat Celias uppvaknande, och med ett samfällt tjut rusade de fram till hennes bädd i detsamma hon öppnade ögonen, samt klättrade utan vidare båda upp på täcket till godmorgon. Deras glädje över återseendet var översvallande. De hade längtat efter Celia hela natten, försäkrade de.
  — Vad du är söt, Celia, med dina två bruna flätor! ropade Vanna. Och din näsa är lika liten som min.
  — Och vad ditt namn är sött! Celia! Jag har aldrig hört ett sötare namn.
  — Vi har aldrig haft någon guvernant förut och vi undrade så mycket hur det skulle bli.
  — Jag tyckte om dig strax, sade Hans. Jag satt i fönstret när du kom och jag visste strax jag. fick se dig hur rar du var!
  — Jag med! ropade Vanna.
  Celia mindes då orden i bönen hon bett kvällen förut och måste taga dem tillbaka: Nej, tänkte hon, inte kan det komma att kosta det ringaste på mig, trots allt, att leva här! Tvärtom.
  Barnen skickades emellertid tillbaka in i sina rum och fingo kläda sig. Fru von Sneckenström hade sagt, att varje morgon före den första måltiden samlades man i kapellet till en kort andakt, och när Celia med barnen kom dit ner var husets fru före dem. Alla knäböjde framför det lilla altarets krucifix och fru von Sneckenström läste högt Faderg vår, Hell dig Maria och Credo, vari alla instämde, samt ett par böner för dagen ur Missale Romanum. Utom mor och barn samt Celia deltog också en skröplig gubbe i andakten.
  Sedan de gemensamma bönerna lästs slut, stannade man en kort stund under tystnad, var och en försjunken i sina egna böner, tills fru von Sneckenström reste sig och trädde ut ur kapellet igen. Barnen skyndade nu fram och hälsade på henne, gubben bockade sig: det var Lars, gårdens hönsskötare, en gammal katolik, som man tagit hand om. Efter att ha kysst sina barn, drog fru von Sneckenström också Celia till sig, och Celia förstod att hon redan ägde sin plats i matmoderns hjärta.
   Herr von Sneckenström hade icke visat sig igen och fortfor att icke visa sig.
   Han levde mestadels innesluten i sitt eget rum på nedre botten, rummet vars dörr ut till förmaket någon enda gång kunde öppnas och då vanligen som introduktion åt något elakt eller osmakligt upptåg. Men han hade även utgång åt farstun, och Celia förstod snart hur det var barnens fasa att passera där i skymningen och kanske möta honom på väg ut eller in — han gick ogärna ut vid full dager — grimaserande, flinande, eller ropande skrämmande ord efter dem.
De hade intet annat och bättre minne av sin far: hans besynnerlighet hade börjat redan, när de voro helt späda, sannolikt långt förut, ehuru man väl icke lagt så mycket märke till den, förrän den begynte taga sig rent excentriska uttryck. Ofta hade varit tal om att få in honom på vårdanstalt, men till allas förvåning hade hans hustru alltid satt sig emot det. Hon vårdade själv den sjuke, övervakade städningen av hans rum, såg till hans mat och måste även vissa tider framför honom dagligen avsmaka varje rätt, då han inbillade sig att födan förgiftades. Mer än någon annan i huset var hon den som hade makt över honom, men samtidigt var hon mer än någon annan föremål för hans misstro och hat.
   En av de personer han eljes bäst kunde med var den luterske komministern, pastor Wilhelmi, en blygsam och tillbakadragen, ännu tämligen ung man utan stora förväntningar på sin levnadsbana. Vargskär är kapellförsamling under Nyckeln, Uppsala stift, och har aldrig betraktats som en eftersträvansvärd post. Men Wilhelmi, den yngste av många barn i ett fattigt norrländskt prästhem, fann sig väl tillrätta där — och detta ehuru de enda församlingsborna av sådant intresse för honom, som bildning och högre ekonomiskt värde kunde ge, just voro herrskapet på Vargskärs gård, vilka voro främlingar i hans tempel.
  Han hade emellertid fått sig anförtrodd det mesta av barnen Sneckenströms undervisning, utom naturligtvis i religiösa stycken, och en dag, då han kom ut efter en matematiklektion, vinkade den sjuke herrn honom in i sitt rum och anförtrodde honom sina misstankar mot hustru och husfolk.
  Pastor Wilhelmi var klok nog att lyssna med undfallenhet och därefter ge fru von Sneckenström del av samtalet. Linder detta hade den sjuke också försäkrat att han vore ett särskilt offer för själva påvens stämplingar och spioneri. Man hade tvingat honom att gifta sig med en katolik för att behålla greppet på honom. Hans begåvning kunde eljes lätt ha sprängt alla gränser och blivit en fara för kyrkan.
  — Det begriper väl ni, sade han och hade hållit fast komministern vid ett av rockens knapphål, det är bara ni, luteraner, som verkligen vet något om katolicismens djävulskhet. Därför skall vi nu samarbeta, ha ha!
  — Med nöje, hade Wilhelmi artigt svarat.
  Då och då inkallades han därefter i vettvillingens rum och varje gång upprullades i en ström av ord och invektiv samma bjärta bilder av skoningslös förföljelse, tvång, Roms tyranni och inte mindre Roms fruktan för avslöjanden — ett naivt återgivande i förstoring av vad Wilhelmi redan stundom hört såsom banala talesätt. Vid ett tillfälle hade komministern försöksvis som en utväg framkastat förslag om att herr von Sneckenström helt enkelt skulle formellt avsvärja katolska läran och ingå i luterska kyrkan. Men den gången jagades han efter en stunds diskurs ur rummet under den andres rop att alla kyrkor i grunden voro lika rovgiriga och bara, var för sig, sutto på lur efter att fånga andarna och göda sig på dem. På lång tid fick Wilhelmi sedan icke visa sig mer.
  Fru von Sneckenström bad emellertid själv komministern komma tillbaka och låtsa som ingenting. Det vore måhända bäst för den sjuke, sade hon, att han fick beklaga sig och tala ut. Det hade just råkat bli ett par osedvanligt hårda veckor efter komministerns sista besök, tilläde hon, och hennes ansikte bar också tydliga spår av strid och nattvak. Hennes händer hade darrat, när hon talade, liksom alltid — och det var ändå sällsynt — då hon slutligen drivits ur gängorna.
  — Men om nu, sade Wilhelmi, om nu hjälp faktiskt kunde bringas honom genom tanken att avsvärja den tro, som tycks vara en av hans plågor, vad säger så hans hustru om det? Ifall jag t. ex. där skulle se en uppgift? Det är kanske möjligt.
  — Ack, svarade hon, han är redan långt bortom varje levande konflikt, och jag är viss att Gud upphört döma hans gärningar. Tro mig, pastor, h a n är sannerligen mitt ringaste bekymmer.
  Av de orden förstod Wilhelmi att hon fullkomligt upphört att räkna med mannen, annat än som med en prövning hon kanske ansåg sig pliktig icke undandraga sig; men hennes vaksamhet var helt och uteslutande riktad framåt, på den framtid, som väntade hennes barn, uppväxande såsom de voro under säregna och kanske en dag besvärliga och oroande förhållanden. 
  Han intogs av medlidande med den ensamma kvinnan. Och för första gång i sitt liv genomilades den dagen Wilhelmi, en enkel genomsnittsman, som tagit sitt kall likt varje annan naturligt utstakad bana — var han icke prästers son, sonson och sonsons son? — och som samvetsgrant skötte sin bokföring och sin söndagspredikan, av uppenbarelsen om begreppet själavård.
  För första gång genomilades han av tanken att han borde vara en man, till vilken människor ty sig i sin nöd — och nöd tynger dem alla — och att han då borde vara den, som förmådde svara och hjälpa dem, fylld av fast kunskap om de riktiga och i mörkret lysande orden, glömsk av sitt eget jag, sitt hem, sina mänskliga och timliga förhållanden, av utkomst, anseende och kringboendes omdömen: ensam såsom endast en levande kärleks och visdoms, det är Guds, förespråkare kan tillstädjas bli det.. . Han mötte blicken ur kvinnans allvarliga ögon och det tycktes honom att hon läst i honom och förstått honom. Men han förblev lika fattig på ord som förut, och även hon teg.
  Från den dagen räknade han sig dock som hennes vän och han önskade att den stund måtte komma, då han finge tillfälle visa det.
  I och med Celia Martins ankomst till Vargskär och deras första sammanträffande förstod han, att han i henne på den punkten kunde räkna med en säker bundsförvant. Själv öppnade sig fru von Sneckenström för ingen av dem. Men genom komministern fick Celia veta åtskilligt om förhållandena i huset och utan särskild överenskommelse dem emellan blev det så, att de tillsammans började sträva att göra tillvaron litet ljusare för husets fru, särskilt genom att med lämpligt arbete och lämpliga förströelser göra den så lätt och glad som möjligt för barnen, hennes lycka, stolthet och oro. Fru Paula von Sneckenströms far, Burchwedel — möjligen, som sagt, ättling till den Burchwedel, som ett par hundra år tidigare ägt Vargskär — hade varit en mycket rik man, skeppsredare i Stockholm. Paula var hans enda dotter. Han hade gift sig i Italien, man kan säga av en händelse, i varje fall av en nyck — liksom mycket annat han gjort — kanske också för nöjet att få hemföra och i sitt umgänge presentera något på våra breddgrader så ovanligt som en italiensk prinsessa, visserligen utfattig och tillhörande endast en bigren av en historisk ätt och i sitt eget hemland ingen anmärkningsvärd ovanlighet.
  Burchwedel såg bra ut; prinsessan var icke vacker. Men hon hade vissa talanger. Hon sjöng, hon imiterade folk, deras sätt, deras grimaser eller brist på grimaser. Särskilt över svenskarna med deras i hennes ögon otroliga brist på minspel och deras stereotypa, njugga rörelser lät hon skoningslöst sitt gyckel gå ut. Likväl trivdes hon aldrig i Stockholm. Hon fann sinman i grund och botten lika löjlig som flertalet andra av hans landsmän, ett naivt och osammansatt nordiskt husdjur — dock inte så naiv, visade det sig snart, att han icke genomskådade henne. De träffade då en uppgörelse: tre månader av året skulle hon leva i Stockholm och presidera vid de utomordentliga middagar skeppsredaren gav; hon hade en vacker sopran och efter middagen sjöng hon på italienska för gästerna; men resten av året fick hon vistas i Rom med de sina, vilka levde av att hyra ut rum i familjens vidlyftiga och ganska förfallna palats vid Corson.
  Barnen, ursprungligen tre, följde med henne. Två av dem, söner, rycktes tidigt bort av de i Rom vanliga epidemierna, men den tredje och yngsta, Paula, tycktes född att gå oskadd genom alla faror. När modern emellertid en morgon framför spegeln blev varse att hon betänkligt började åldras — hon hade varit trettio år, när Paula föddes, vilket skett av misstag, försäkrade hon, och beroende på svensk drumlighet — samtidigt hon ännu tyckte sig ha mycket kvar att begära på jorden, satte hon det sjuåriga barnet i klosterpension i Frankrike. Därpå förklarade hon för Burchwedel, att hon icke vidare ämnade presidera vid de famösa men dödligt ledsamma middagarna i Stockholm, utan hädanefter ville tillbringa sitt liv på resor, tacksam för det underhåll han gav henne. Skeppsredaren lät sig därmed nöja och begärde blött att dottern skulle vara hos honom under ett par månaders sommarferier varje år.
  Den franska klosterpensionen, där Paula sålunda mestadels fick växa upp och som förestods av Augustinernunnor, högt bildade och intellektuellt skolade kvinnor, var till sin anda icke fri från en viss jansenistisk rigorism och pessimism. Man begår ett grundläggande misstag — och det begås ofta — om man tror all katolicism vara likartad. Enhetlig är den väl, men på samma sätt som en kristallglob, slipad i ett enda massivt block, men i tusen fasetter.
  Det har varit hemligheten med kyrkans makt, uppehållen nästan underverksliknande som den blivit genom sekler, tidsströmningar och de våldsammaste anlopp, ja, genom perioder av eget förfall, att hon alltid, utan att kompromissa med dogmen eller de avgörande doktrinerna, har förstått att tillägna sig, med sig assimilera och skänka sitt skydd åt nya religiösa aspekter, av vilka välsignelse var att vänta för själarna. Kyrkan gav rum åt genomgripande, men sinsemellan vitt olika reformatorer såsom en Franciskus av Assisi, förespråkaren för fattigdom och glädje i Gud allena, en Loyola, viljans och målmedvetandets representant; en Francois de Sales med hans lära om kärleksfull förtröstan också åt världens barn. Den har omfattat de stora ledande mystikerna och gynnat de kyrkliga humanisterna i deras lärdomskrav och skönhetskrav; och den har ej mindre hägnat andliga riktningar, vilande direkt på en Thomas ab Aquinos hårda teologi eller en Augustini syndakänsla. Kyrkans ledande tanke har varit att samla, dess jordiska uppgift har varit utpräglat social, om man med social förstår sammanhållen gruppering kring en idé. Den har därför förbjudit den enskilde att betrakta sitt jag och dettas inre liv såsom en oberoende värld för sig — högmodsprincip, säger kyrkan; och dess vakthållning har gått ut på att skydda själarna från en dylik, till sina fulla konsekvenser i anarki utmynnande åskådning. Men den har därför icke velat stöpa alla i en enda form. Fromhetens och guds-känslans uttryck äro ju tallösa. Av all den omätliga uppslagsrikedomen i katolskt kristet liv genom århundradena, och vilka öden dessa uppslag än kommit att röna, återfinner man spåren därav i katolicismens karaktär av mångfaldighet mitt i enheten. Mångfaldighet i sättet att närma sig Gud: genom helgonåkallan och mediterande över helgonens, dessa stora föredömens liv; barnsligt lyckligt eller under djup förkrosselse; brinnande intuitivt eller kyligt intellektua-listiskt.
  Nyckeln till Paulas inre värld låg i hennes fostran under särskilt en av de tusen fasetternas ljus. De augustinska nunnornas religiösa strävan präglades av avgjord asketism. Hos dem närmade man sig Gud med fruktan. Skrupulös noggrannhet i självrannsakan och känslan av egen ovärdighet underhölls. Den heliga nattvarden fick man icke alltför ofta våga begära — i motsats till riktningar, vilka tvärtom tillråda ett ständigt och förtroligt umgänge med altarets sakrament. Visserligen uppehölls i deras läroanstalt ungdomens naturliga och tillåtliga glättighet genom olika och omtyckta förströelser, upptåg, fester, teaterföreställningar, där eleverna själva skötte rollerna: ingen puritanism, förbjudande lek och leende, kom på fråga. Där kunde man lätt närmat sig atmosfären av heresia. Nunnorna själva gåvo också, genom sitt sätt och väsen, intryck av frid och harmoni. Men mot överlycklig eller extatisk fromhet voro de på vakt: i medvetandet om egen ringhet, nödvändigheten att främst tukta och fostra sig själv, för att först efter döden äntligen få tillhöra de helt lyckliga, lågo ledningens a och o.
   För den lilla svensk-italienskan blev det en stridig uppväxttid. Hon älskade sitt kloster; hennes egen fallenhet för allvar och betraktelse funno sig väl tillrätta i dess luft. Men om somrarna var scenförändringen fullständig. Med fadern talades aldrig i religiösa ämnen: han skulle helt enkelt icke fattat det. Med honom genomlevde Paula endast veckor av nästan andlös spänning, ett enda glädjerus.
   Hon sammanfördes med kusiner och andra släktingar Burchwedel och var från deras sida föremål för en nyfiken dyrkan. Gossarna tävlade om att uppvakta henne. Vissa år låg hon med fadern vid badorter. Burchwedel försåg henne med toaletter i överflöd, nipper, eftersträvansvärda smycken. Allt hon önskade sig, fick hon; ville hon göra en utflykt, begärde hon en hund, en ponny, en segelbåt, en lekkamrat, allt anskaffades.
   — När du blir sexton år, får du inte resa tillbaka till klostret mer, sade han.
   Det kostade visserligen på henne att lämna den stillaj svala miljön, där ledning och kloka råd aldrig saknats. Men frestelsen att för framtiden helt få leva hos den vidunderlige fadern hemma i Sverige blev ändå Paula för stark. Hon förmådde inte opponera sig, och hon tog, när tiden var inne, farväl av sina kära nunnor, genomsyrad, mer än hon fattade det själv, av deras lärdomar, men samtidigt med en innersta, litet skamsen känsla av befrielse. Vilken varelse med aptit, ställd i valet mellan en festmåltid och den förståndiga vardagskosten, väljer inte festen? Inom den tidigt utvecklade vackra flickan hade aptit att uppleva, erfara, ge temperamentet fritt lopp, trots klosteruppfostran väckts och vaknat.
  Samma år dog hennes mor under en resa i Japan. Någon djupare sorg var det inte för någon möjligt att känna.
  Skeppsredare Burchwedel började emellertid snart tala om att han gärna på ett lysande sätt ville gifta bort sin dotter. Möjligheter var det inte ont om. Men på en punkt var Paula envis: hon ville inte ingå äktenskap med en luteran, förklarade hon. Det hade hon alltid lovat sig själv. Gamle pastor Friedener, vilken hon i Stockholm valt till sin biktfar och rådgivare, dolde heller icke för henne de svårigheter, som ofta uppstå i blandade äktenskap, åtminstone om båda parter, var för sig, hålla på sin lära.
  — Jag vill inte under alla förhållanden avråda, sade han. Men heller aldrig tiflråda.
  — Herregud, sade Burchwedel till dottern, jag har för min del ingenting alls emot att börja umgås med katoliker. Bed din pastor Friedener att han ger mig en lista på alla acceptabla unga papister i landet.
  För hans inbillning hägrade anblicken av en av de famösa middagarna, och en som nu skulle slå alla föregående rekord, såväl i fråga om mat som dekorativa anordningar, silver, blommor, musik, och till vilken gräddan av Roms bekännare i Sverige skulle mottaga inbjudan.
  Men i ett katolskt hem, där mycket ungdom umgicks och dit Friedener introducerat henne, hade den nittonåriga Paula redan träffat en ung man av bästa utseende, elegant, med ett tyst, ytterst, reserverat sätt, August von Sneckenström. Den unge mannen hade, visste man, legat i Uppsala ett par terminer, men utan att verkligen synas fundera på någon examen. Han talade vagt om att eventuellt genomgå en lantbruksskola. Frågade man honom närmare, undvek han dock skyggt, liksom misstroget, att svara. Hans båda föräldrar voro konvertiter, själv gick han om söndagarna i mässan som han blivit lärd att göra. Paula intalade sig att han behagade henne. Hon hade redan haft ett par friare, som hon avvisat. Det behagade henne också att göra vad som föll henne in. De par väninnor hon funnit i Sverige hade gift sig unga, och hon längtade att föra samma liv som de, ha någon att syssla med, ett eget hem, någon att älska —icke blott som man älskar sin far, utan på det egendomligt hänförande sätt det fåtal romaner hon läst, eller dikter med deras exalterade uttryckssätt, antydde.
  Föräldrarna von Sneckenström motsågo med förtjusning partiet och sköto på. De visste bättre än någon annan hur svårhanterlig, hur ”omöjlig att förstå sig på” sonen var. Det föreföll dem vara en rent oväntad nåd att en älsklig ung flicka kunde fäst sig vid honom. Kanske var han då inte så omöjlig som de fruktat.
  Men Burchwedel tyckte inte om mågen.
  — Jag tror inte han är riktig, sade han rent ut. Vill du absolut ha honom?
  — Absolut, svarade dottern.
  Ohågad i högsta grad för konflikter, motsägelser och svårigheter, gick han då med på allt Paula ville och fick åtminstone tillfredsställelsen styra om ett fabelaktigt bröllop.
   Äktenskapet blev för Paula den förskräckligaste desillusion. Endast dess råaste sidor lärde hon känna. Intet av själiskt samband; inte ens ömhet eller omtanke. Vad hon själv sökte ge, drog mannen sig besvärad ifrån. Hon förstod snart, att hon ensam varit blind för hans mindrevärdighet; endast hennes egen, obetvingliga envishet hade drivit fram det himmelsskriande omaka giftet. Men nu var det gjort, och hennes plikt var att stanna där, dit hon förts. Oupplösliga voro banden, och kanske låg även en avsikt dold i vad som skett. Alltför lystet hade hon, anklagade hon sig själv, sett fram mot en tänkt tillvaro av idel behag: hon hade tagit rätten till en njutningsfull framtid såsom självfallen. Men vem var väl hon, att våga komma med dylika anspråk? Bakläxan var välförtjänt.
   Med dessa slutsatser slöt hon sig alltmer inom sig själv och till och med inför den fromme Friedener blygdes hon att helt röja hurudan hennes tillvaro verkligen gestaltat sig.
   En bekräftelse i föreställningen att ett straff, eller åtminstone en luttrande prövning vilade över henne, fick hon ytterligare då skeppsredare Burchwedel tämligen plötsligt — eller i alla fall för henne oväntat — förlorade det mesta av sin förmögenhet. När han ett par år senare dog, togo hans gäldenärer resten. Han hade dock hunnit säkerställa sin dotters existens genom att skänka henne Vargskär, en långtifrån obetydlig egendom, vars jord han arrenderade ut till en hederlig och duglig lantbrukare, en granne. Han hade inte sett mycket till sin dotter efter hennes giftermål: fruktan för att behöva ingripa, rätta det oefterrättliga, få klart besked om den sorgliga sanning han alltför säkert anade, avhöllo honom från besök i dotterns hem.
   Han hade varit en svag människa och han förblev svag: det var stort nog, som bevis på hans kärlek, att han ändå, ställd inför eget sammanfall, drog försorg om att rädda åt den avgudade dottern en smula ekonomisk bekymmersfrihet.
   När hennes egna barn började växa upp, kommo Paulas tankar småningom att nästan uteslutande syssla med dem. Själv moderlös, man kan säga från begynnelsen, uppfostrad i de kyska, svala nunnornas krets, hade hon svårt att visa lidelse. Hon kunde ändlöst försjunka i blotta betraktandet av dessa små, fylld intill svidande smärta av en kärlek, som tycktes henne kunna spränga hennes inre: hon kunde ej se sig mätt på dem; voro de utom sikte för henne, kunde hon berusa sig av doften av en liten på någon stol kvarglömd kappa eller leksak, som gav henne illusion av deras närvaro. Men hon visade inte mycket av det. Hon fruktade också att skämma bort dem, till deras egen skada.
   Vilken framtid, vilka möjligheter buro de inom sig, dessa två? Ofta ingav frågan henne ångest. En sinnessjuk far, en mor inom vilken — hon visste det ju bäst själv — så mycken våldsamt kuvad lust efter livet, efter resor, syner, erfarenheter, angenämt umgänge ännu bodde, väl arv i sin tur efter den slösaktige och godmodige Burchwedel och den sorglösa, nöjeslystna, för all ansträngning obekväma italienskan: där var underlaget. Och hennes var den väldiga uppgiften att göra rättskaffens människor av dem.
   Trots hennes dyrkan av dem, fanns ingen intimitet mellan Paula och barnen. Inte annat än hon visste av, älskade hon dem båda lika. Men enligt hennes uppfattning var Hans den intelligentaste av de två, han var i alla händelser den som bäst lyssnade, när hon hade något att berätta för dem.
  Vid tio år var han sålunda redan helt inne i hennes älsklingstanke om Vargskärs gård såsom ett arv från gången katolsk tid i landet, en sista utpost, vilken nu äntligen återvunnits. Han kände till dekretet genom vilket 1783 Gustav III åter öppnade rikets portar för moderkyrkans så länge landsförvista och förföljda bekännare, och hade hört berättelsen om hur såväl konungens bror, hertig Karl, som även senare denne själv mottagits i Rom och förtjusats av allt de där erfarit. Med kunglig nåd mottogs också Sveriges förste katolske biskop efter förskingringen, den nitiske, ingen möda sparande, fint upplyste doktor Oster. Likväl, det visste gossen, hade katolicismen alltid förblivit illa tåld bland de luterska svenskarna. Trettioåriga krigets och storhetstidens utåt ärofulla traditioner hade, sade modern, gjort dem glömska av tidigare århundradens djupare fromhet och större osjälviskhet i strävan mer mot andliga än timliga värden. Klostrens skatter av vett och vetande hade, i ivern att reformera och rensa upp, strötts för vindarna, och än i dag var praktiskt taget förbjudet att åter taga fatt där dessa klosters, för det fattiga och hårdsinta svenska folket så väl-signelsebringande verk brutits av.
   — Här är landet utan fromhet, sade Paula till sonen. Du kommer att förstå det en dag.
   Ännu så sent som på 1850- och 60-talen, och då hans egen morfar redan var en vuxen man, visste han, hade katolska konvertiter gjorts arvlösa för sin tros skull. Något mildare blev regimen först med 70-talet och sedan Sverige offentligen utom landet vid flera tillfällen utskämts för sin intolerans skull, såsom exempelvis på en internationell evangelisk kongress i Paris, där ändå trenne svenska statskyrkopräster varit närvarande och fått svälja skrapan. Men fortfarande troddes katoliker på många håll vara underjordiskt betonade, förbrottsliga stämplingar särskilt fallna, eller okunniga, genomgående vidskepliga varelser. En stor uppgift låg därför på varje svensk katolik att genom sin säkerhet i kristendomens stycken eller genom sin egen vandel och sin personlighets exempel, om inte annat, jäva dessa villfarelser.
  Gossen lyssnade gärna till modern, när hon kom in på dessa kapitel. Att bli ett exempel, att kämpa och upplysa och framför allt, att segra, besegra dumheten, förvandla oviljan, göra storverk, det tilltalade honom mycket.
  Men då modern önskade att de tillsammans skulle genomgå vissa alltför långa böner för att därigenom strax visa Gud sin egen goda vilja, hade han svårt att hålla tankarna samlade i andakten. Han ville inte, och tordes heller inte, göra modern emot; han inrättade sig därför resolut så, att andaktstimmarna, under vilka han föreföll vackert uppmärksam och upptagen — betydligt mer än någonsin systern — blevo de stunder, under vilka han hemligt, innanför sedigt sänkta ögonlock, fullföljde heroiska drömmar, slutande med fosterlandets fullständiga återvinnande till den rätta tron, eller snarare: utan slut, ty de heroiska bedrifterna, sådana som väldiga, allt besegrande tal till folket, framgångsrik kontrovers med själve ärkebiskopen i Uppsala, utmynnande i denne prelats offentliga omvändelse, kunde varje dag förnyas, varieras, retuscheras.
  Ibland var han också ett helgon och gjorde under: lytta och lama rörde vid hans kläder (vilka då inte voro av numera brukligt snitt, utan vida vita mantlar), och de blevo friska. Ett par gånger bestämde han sig för att fasta i
fyrtio dygn: han gick ut i öknen — trädgårdens mest avlägsna partier — och blev borta över middagstid. Men efter ett par timmar drev hungern hem honom igen. Sedan kunde han dock, med minnet av den förskräckliga hungern han aldrig förut känt maken till och av de långa, fasligt tråkiga väntetimmarna i ensamheten, spinna vidare på föresatsen och lätt låta också den mirakulösa fastan ingå i de program hans fantasi realiserade.
   Fru Paula anade aldrig det minsta, men Celia Martin kom snart underfund med unge Hans förmåga att vara ouppmärksam, när han föreföll som bäst närvarande.
   — Du ljuger väl aldrig, Hansi? sade hon.
   — Nej, svarade gossen, ty han hade, trots stora svårigheter, verkligen strävat emot frestelser till öppen lögn.
   — Och du förstår väl, att om man låtsas något som inte alls är vad folk tror, så är det också ljuga?
   Nu fick han något att fundera på.
   Hans första impuls var vrede: var hon inte avskyvärd, denna Celia, som kastade in dylika frågor och gjorde honom osäker, tog ifrån honom det roligaste han hade? Han såg på henne med onda blickar, vilka hon inte på minsta vis lade märke till. Vad hade hon på Vargskär att göra, muttrade han, redde man sig inte precis lika bra utan henne?
   — Hur länge tänker Celia egentligen stanna här? frågade han då.
   — Jo, den veckan måndag blir fredag tänker jag resa. — Det vore bra om det blev snart!
  — Det dröjer minsann inte länge dit, kära Hans.
   — Hur länge ?
   — Kanske tusen år, kanske två tusen.
   — Och det tycker Celia inte är länge!
   — För oss, små stackare, kanske det verkar länge, men inte om man tänker på solen och månen och alla stjärnorna och allt som hänt, sedan världen skapades, och antagligen ännu kommer att hända. Då är tusen år ungefär som en halvtimme.
   Den sortens svar, som man inte kunde förutse, hade Celia aldrig långt efter och därför kunde Hans inte lätt vara ond på henne. Hon hade verkligen gjort allting på Vargskär mycket roligare än förut.
   När man vaknade på morgonen, var det strax roligt att komma ihåg att man hade henne. Vanligen var hon då själv redan uppe och stod och skötte om kanariefåglarna, som hon övertalat fru von Sneckenström att låta anskaffa. Fåglarna voro så bekanta med Celia att de satte sig på henne, när hon lät dem flyga ut i rummet. Ibland hände det då en olycka, och Celia visste inte om hon skulle skratta eller gråta,' ty hon hade ju så litet kläder och måste åtminstone ha dem fläckfria. Men hon bestämde sig alltid för att skratta. När hon föll omkull i skidbacken bestämde hon sig också för att skratta, och likaså när hon en eftermiddag kokade knäck åt barnen och fick det brännheta sockret på ena handen. Hon gick, sedan flera dagar med handen i band och skrattade gott åt det fula bandaget, låtsade att det var en docka och lät dockan upföra en teaterpjäs, där dumma guvernanter varnades för att tro att de voro mästerkockar.
  Också lektionerna för pastor Wilhelmi hade blivit betydligt nöjsammare, sedan Celia med sitt handarbete i full gång börjat bevista dem. Pastorn fick ställa frågor till henne precis som till barnen, och det hände att också hon blev bet på läxan. Men ibland var det hon, som i stället kunde mer än pastorn själv och de hjälptes då åt att förklara och berätta. Det var meningen att Hans skulle läsas upp i elementarläroverket i Uppsala och komma dit, när han blev tolv eller tretton år, sedan han tillsammans med systern beretts till första nattvardsgången; men han måste först vänta litet på henne, som var två år yngre.
   I det hela läste de dock nästan samma kurser, ty Vanna hade en förvånansvärd lätthet att fatta och komma ihåg.
   Vanna var pastorns favorit, och det hade han ibland svårt att dölja, liksom modern att hon, trots flickans begåvning, väntade sig mest av sin son. Endast Celia gjorde aldrig skillnad. Det kändes rentav som om hon tyckt så mycket om både Hans och Vanna, att det blev omöjligt åstadkomma ett enda plus åt något dera hållet. Också när de voro elaka mot henne tycktes hon tycka om dem; och till och med när Hans sade, att han hoppades hon riktigt snart skulle ge sig av igen. När han sedan ångrade sig och började försiktigt höra sig för, om hon inte ändå varit bra ond, skakade hon bara på huvudet och svarade, att han kunde inte tro vad hon bjudit till, men det hade varit ogörligt.
   — Men nästa gång går det nog! sade hon.
   — Jag blir aldrig elak mer, sade då Hans.
   Inom sig gjorde han ett överslag av möjligheterna att hålla en sådan föresats. Modern hade tidigt vant honom vid självrannsakan och reflektion, och han kunde inte lura sig själv, det visste han. Frestelsen var stor att däremot försöka lura Celia, till exempel just när modern föreläste ur sina andaktsböcker och han så mycket hellre försjönk i drömmerier än hörde på. Celia var svår att lura, så mycket mer kunde det vara värt försöket. Men det värsta var ändå att man till sist inte nändes göra det — nej, inte henne!
    Det var just därför Hans avskydde Celia ibland — och ändå älskade henne, inte långtifrån mest av alla människor på jorden: modern, tänkte han, måste alltid gå först, och kanske också en syster; men sedan Celia!
Och så hade det på detta vis blivit både bättre och skönare, men även svårare att leva, sedan hon kom i huset.
Vanna var liten för sina år, mjuk till väsen, rörelser och leende. Det var vad som just vunnit Wilhelmi. Hon kallade honom Kättaren, rent i ansiktet på honom, och det tålde han.
  — Kättaren är här! signalerade hon, klingande som en jubelfanfar, när hån blev synlig i allén, pulsande i snön upp mot gården. Det var ofta si och så med skottningen av vägarna kring Vargskär, ty folket räckte inte till, och stundom skickade också herrn själv efter rättaren och befallde att snön skulle ligga kvar.
  ”Kättaren” hörde mycket väl ropet, och när han kom in i farstun, frågade han strängt vem som skrikit så näsvist.
  Vanna framträdde ögonblickligen.
  — Det var jag!
  — Skäms inte Vanna?
  — Skäms?
  Nej, hon hörde inte till dem som skämmas. Pastor Wilhelmi mötte hennes klara, strålande blick; det hade aldrig en minut varit hennes mening att hemlighålla det utmärkta påfundet, gjort av henne själv, alldeles ensam, att kalla honom kättare. Det finns varelser, som aldrig bevekt någon; andra man aldrig stått emot: Vanna hörde till de senare. Hon drog blickarna till sig, och med blickarna, hjärtana. Ännu visste hon ingenting om det, ännu mindre förstod hennes mor det, och knappast Celia. Men Wilhelmi, som var man, den förste man, som ställdes inför detta flickebarn, kände strax att bannor, förklaringar och egen värdighet bara föllo ihop till ingenting alls inom honom. Han måste småle.
   — Vanna menade förstås ingenting ovänligt?
   — Nej, visst inte!
   — Vet inte Vanna, att kättare får brinna i evig eld?
   Det var en kvistig fråga. En gång för alla hade pastorn lovat fru von Sneckenström att varje antydan i trossaker skulle vara utesluten mellan honom och barnen; men han glömde sig i hastigheten. Glansen i det vackra barnets mörka ögon — mörka som en tjärn i skogen, brukade han tänka — fördunklades. Men den kom snart tillbaka.
   — Jag tror nog, sade hon med stor tillförsikt, att det kan finnas kättare, som slipper.
   — Låt oss tro det, svarade pastorn.
   Sedan fick ämnet falla. Men Vanna hade inte uppfattat händelsen såsom utmynnande i något förbud, och hon fortfor lugnt att ge sin lärare den omhuldade benämningen: den blev på hennes läppar närmast ett smeknamn, och han tog det så.
   Gunnar Wilhelmi var ogift. Hans lilla hem förestods av en hans syster, Naemi, en äldre fröken. Det var fattigt, ty han hade kvar studieskulder, och därtill ogästvänligt, beroende på systern. Hon tyckte bland annat särskilt illa om, när herrgårdsungarna och den där guvernanten vid sina promenader föllo på idén att titta in: alltid representerade dessa besök tre par skodon, som solkade ned hennes golv, och så var man inte säker på att inte Wilhelmi kastade fram:
    — Hur är det, har inte Naemi litet saft att bjuda på?
    Saft menade hon att ungarna borde ha övernog av på Vargskär, och hon kunde inte finna det annat än oblygt, när Vanna strax ropade: — O, ja, tack, saften här är mycket godare än hemma!
  Pastorn var botanist och även en smula ornitolog: han hade stora herbarier att förevisa och ibland också någon fågel han roat sig med att stoppa upp. Över bokskåpet i hans arbetsrum sutto i en rad en hel samling småfåglar, dominerade av en präktig mås (en mera ovanlig varietet) med utbredda vingar. Celia tänkte häpen inom sig att allt detta var en besynnerlig dekorering för att vara i en andligs ämbetsrum. Aldrig hade hon föreställt sig maken. Inte den ringaste bild, påminnande om hans kall, fanns i rummet, inte ens Thorwaldsens Kristus, som hon ändå en gång sett på en hörnhylla i ett luterskt hem. På hans bord lågo bibeln och ett par andra böcker i svarta band, det var allt. De må. kalla honom pastor så mycket de vilja, tänkte Celia, inte kan väl detta vara en präst?!
  Den atmosfär av vördnad varje katolik (så långt åtminstone Celia visste av) i sin känsla omger Kristi ställföreträdare med, var det henne omöjligt tänka sig i samband med den hygglige Wilhelmi, allas deras vän.
  Har han ens sitt breviarium, som han måste läsa varje dag, funderade hon. Nej, han läser vad han vill, och vill han ingenting läsa, kan han låta bli. I sin kyrka är han inne två timmar varje söndag, och sedan är den ett tomt rum för honom liksom för alla andra. Är detta en präst!! Han får leva som han tycker, bara han inte syndar alltför grovt, antagligen, samt för resten predikar, döper, viger och begraver, och han känner sig lugn för att bli salig en dag ändå, ty han vet ju att han tror På vad tror han? Det bestämmer han i grunden också själv. När Celia kom så långt i sina funderingar, måste hon skratta, så galet föreföll henne alltihop.
  Wilhelmi var långtifrån att ana något av Celias syn på honom, och de voro ju också i alla sina mellanhavanden de bästa kamrater. Han kom varje dag upp till Vargskär — utom lördagarna, då han skulle förbereda sin predikan — klädd i sin litet nötta sportkostym, ibland med gevär över axeln, ty han var också jägare. Hade jaktlyckan varit god, gick han först in i köket och tömde jaktväskan; det var på Vargskärs marker han jagade och han fick behålla vad han behövde för eget kosthåll, men lämna upp vad därutöver var — ännu en källa till förargelse för systern, som märkt att han gav ifrån sig de bästa bitarna. Han syntes alltid godlynt, nöjd med världen, nöjd med sin tillvaro. Han läste med barnen och lekte sedan med dem, eller tog dem med sig ut, om Celia var hindrad av göromål, där hon kunde vara fru von Sneckenström till hjälp.
   Celias första vinter på Vargskär, en snörik vinter, hade i hennes tycke gått förunderligt fort. De första vårkänningarna kommo tidigt. Också påsken skulle bli tidig det året, och det var meningen att fru Paula med guvernanten och barnen skulle resa ned till Stockholm för att där bevista påskveckans kyrkliga högtidligheter, vilka de redan på nyåret börjat glädja sig åt. Innan dess, redan i början av februari, skulle dock gamle pastor Friedener göra ett besök på Vargskär: hemligen hoppades Paula att hans ord skulle kunna få någon makt med den sjuke mannen, och kanske skulle denne rentav kunna förmås till nattvardsgång. Måhända skulle litet ro i hans onda sinne sedan kunna bli följden. Han hade alltifrån jultiden detta år varit osedvanligt lugn, och fru Paula bad dagligen brinnande för hans bättring och hugsvalelse.
   Till pater Friedeners ankomst ställdes den lilla kapellsalen i flygelbyggningen väl i ordning. Salen var belägen ytterst i byggningen, vilken för övrigt endast innehöll magasin, oanvända och tämligen förfallna utrymmen. Man trädde in i kapellet direkt från gaveln, genom en port och sedan genom ett enkelt vindfång med en liten läderklädd inre dörr på vardera sidan och en vigvattensskål vid vardera dörren. Alldeles som i Sancta Eugeniakyrkan i Stockholm. Salen var liten, med endast tre stolrader och därtill hörande knäpallar; men väggarna voro rikt dekorerade i ljusblått, vitt och guld, och när rummet inreddes, hade man över altaret lyft taket till ett fyrsidigt valv, från vars mitt en silverduva, den Helige Andes symbol, hängde ned.
  Silverduvan hade varit skeppsredare Burchwedels sista gåva till sin dotter, hans sista lystrande till en hennes önskan. Den mätte en aln mellan vingspetsarna, och dess ankomst och uppsättande hade livligt omtalats i trakten, på sin tid.
  I Hans' och Vannas ögon fanns ingenting vackrare än detta deras eget kapell med dess målning i färger sådana de tänkte sig himmelens, dess silverduva svävande högt över huvudena, dess altarduk, kantad av en enda bred spets, inramande i sin mitt ett I. H. S. broderat av deras mor på ett siden så tjockt som kläde. Under altarstenen visste de att man murat in en förgylld dosa i form av en fisk — och de visste vilket heligt, för de första kristna samlande tecken fisken varit, betecknande intet mindre än Kristus, Guds son själv. I dosan hade inneslutits litet jord från Roms katakomber, mull av de första tappra martyrernas, föregångarnas, vägröjarnas mull, ett det dyrbaraste minne för sena tiders klenmodiga och så alltför litet offervilliga katolska kristna. Denna jord hade sänts fru Paula av en hennes morbror, den yngste, inte mycket äldre än hon själv, Carlo, som beredde sig till inträde i jesuiter orden.
  Kapellets enda fönster var sammansatt av glas i flera färger enligt fru Paulas egna anvisningar. Det var de fem färger, vilka betecknas såsom kyrkans: vitt, ljusets färg, gudomens sinnebild; rött, blodets och eldens, kärlekens färg; grönt, naturens, skapelsens grundfärg, och särskilt vårens — förhoppningens, eller hoppets; violett, botgöringens och ångerns dunkla, men likväl inte ännu helt mörka färg; samt svart, symbol för natten och döden, vilka ingen kristen får förgäta. Slutligen också rosa, som hör till, men liksom på köpet, som kommer till bruk endast vid ett fåtal av kyrkans högtider, och som betecknar fröjdefull förväntan.
  Glasfälten voro konstlöst sammansatta, men dock så att ett vackert ljus genom dem föll in i rummet. Fru Paula och Celia hade tillsammans tvättat fönstret, samt försiktigt torkat ned dammet från väggarna och ornamenten, vilka bestodo av en bild av det stora svenska helgonet, den stränga modern och fostrarinnan, Birgitta, i en utbyggd nisch mittemot fönstret, samt träskulpturerna kring altartavlan med den rafaelska madonnan.
  Golvet i kapellet var av stenplattor, lagda i vissa figurer och rutor. Nackdelen med detta golv var, tyckte barnen, att man alldeles för lätt började titta på det, räkna plattorna och leka med figurerna, då man borde ha uppmärksamheten riktad på helt annat. Vanna hade upptäckt att Hans brukade titta på golvet, och Hans hade upptäckt att också Vanna gjorde det. Båda hade nu bett om att få vara med och rengöra detta golv, så gottgjorde de kanske därmed något — förutom att man fick det utomordentliga nöjet att skura, som inte bestods var dag.
  Celia och barnen togo ut en stor hink vatten, såpa och skurborstar och satte i gång med storrengöringen. Ehuru ingen mässa lästs härinne på över ett år och ingen hostia förvarades i det lilla tabernakelskåpet under altarets dominerande krucifix, så att Frälsarens personlighet alltså icke nu var konkret närvarande, samtalade de likväl endast halvhögt av vördnad för själva rummet, där Han så snart åter skulle befinna sig ibland dem. Men skurborstarna skrapade flitigt,  vattnet rann i pölar och barnen voro snart eftersträvansvärt genomvåta om ben och knän. Nere vid dörren brann det i en liten järnkamin, så att vattnet inte skulle frysa, men rätt duktigt isande var det ändå.
   — Se på mina händer! viskade Vanna med tindrande ögon, men Hans kunde strax visa upp fingrar, inte mindre röda och tjocka än hennes.
   — Detta går inte an, barn, sade slutligen Celia. Spring hem och byt!
   Golvet var snart färdigt, och hon kunde ensam, försäkrade hon, torka upp det som återstod, samt ställa stolarna i ordning igen.
   Ute sken sölen, årets första värmesol, den som ibland kan komma redan i slutet av januari, om lyckan är god, och som det, om än sällsynt, kan behaga att ställa till med det allra första takdroppet. Utanför kapellets dörr hade Celia skottat upp snön i två vackra vallar, och solen och tövädret hade redan hunnit göra dem riktigt gropiga. På gången mellan vallarna var slabbigt och vått. Gjorde man en grop med foten, fylldes den strax med vatten. Inne i sina pjäxor rörde Hans och Vanna på tårna, och det kändes som om tårna legat och spelat piano i bara vattnet.
   — Ä, vad jag är våt om fötterna! sade Hans. Är du?
   — Väldigt. Jag har aldrig, aldrig någonsin förut varit så våt. Tror du man kan bli ändå våtare?
   — Försök!
   Så blevo de stående, flitigt trampande, slaskande, tecknande med skosnytan rännilar i den smältande snösörjan,hoppande rätt upp och när, så att det blev ljudliga plask; så gingo de några steg och så blevo de stående igen. — Tror du det är vår nu, Hans?

  Det trodde Hans.
   — Då kommer positivspelaren! ropade Vanna.
   Varje vår, ibland långt innan det ännu var grönt, kom positivspelaren. Det var alltid samma gamle man, en liten gubbe med de svartaste ögon de sett, och en krokig näsa. Han var så artig, bockade sig mycket fint och smålog. Han var en italienare, liksom mormor, och Vanna hade sett att han var lik porträttet av en påve, som hette Leo XIII.
   Om vintern bodde positivspelaren i Stockholm, men varje vår drog han ut och var borta hela sommaren med sitt positiv. Han gick genom hela Uppland och Södermanland; det var långt, och det hade han själv berättat. Han brukade alltid få komma in i köket och äta; en gång var där risgrynsgröt, och han sade att han inte ätit något så gott på många år. Modern talade italienska med honom, det var sä roligt att höra på, det gick så fort, och sedan talade hon om för barnen vad han sagt. Också jungfrurna ställde sig och hörde på och ingen gjorde något i köket så länge de pratade. Men förra året hade han inte fått spela, ty det hade retat upp fadern, och det hjälpte inte att han gick ända bort till backen där statarbyggningen låg: ändå hördes hans spel, och han fick bud att han måste sluta. Ett annat år i stället hade han fått spela riktigt länge, och det var alldeles torrt på gårdsplanen den gången, så att jungfrurna dansat därute och dragit in också Hans och Vanna i dansen. Det hade varit en kväll, och himlen var röDet hade varit tid att gå och lägga sig, men de hade fått lov att vara uppe ändå.
Om positivgubben nu snart kom, skulle han detta år få lov att spela? Skulle gården kunna hinna bli torr till dess? Skulle de få dansa?
   — Jag längtar efter honom! sade Vanna.
   — Om pappa ändå kunde vara frisk och inte bråka, mumlade Hans.
   Men nu fann Vanna på något annat: de skulle passa på och gå igenom hymnerna, som Celia lärt dem, och som det var meningen att de skulle sjunga till pater Friedeners mässa om ett par dagar.
   — Vi kan dem ju redan, sade Hans.
   — Ja, men ändå. Gloria in excelsis! Du!
   — Nej, Sanctus! ville Hans.
   — Nej, du, Gloria, för den kommer i alla fall först under mässan.
   Så intonerade hon sången utan mer diskussion, och brodern följde nedlåtande med.
   De lade icke märke till Wilhelmi, som just kom uppför allén bakom dem, gevär på axeln och med stora steg i det rara vädret. Ålands hav sände in litet vind, mindre än vanligt och mycket, mycket mindre än många andra gånger, men ända något, och från allélindarnas svarta kvistar skakades då vattendroppar ned över komministerns sportkostym och på hans lyckligt uppåtvända ansikte. Välsignade sköna sol! tänkte han. Dagen var stilla; ännu lågo alla isar kvar och tystade havets brus i stränderna; ännu hade inte den första fågelsången avlyssnats och rapporterats, inte ens alornas melodiskt elegiska låt ute vid kobbarna. Men med ens träffades hans öra av den rena höga klangen av två barnaröster, och han tvärstannade, betagen. Framför honom uppe i allén stodo de två små, andaktsfullt orörliga, helt upptagna av sin sång.
  Han kände igen den åldriga hymnen. Icke tongångarna, men orden; och det fanns heller inte en stavelse, som icke klart bars fram. De sjungande voro tvenne, men den ena rösten rådde med oemotståndligt framvällande makt över den andra. Hur sprött barnslig den än verkligen var, tycktes den Wilhelmi ändå fylla hela luften omkring honom med sitt på en gång rörande och betvingande, klocklika välljud. Det var Vannas röst, det kände han igen.
  Han gick fram, och barnen tystnade. Nu kommo de ihåg alt Celia bett dem fort gå in och byta på fötterna och mer, ifall så behövdes, och så taga fram böcker och skrivdon till pastorns lektion i svenska. Allt hade de glömt.
  — Och genomblöta är ni också! ropade han. Vad skall Celia säga?
  Ja, vad skulle väl Celia säga! .. Det var ett spektakel. Han tog dem en vid vardera handen, och de sprungo tillsammans över hela gårdsplanen ända fram till trappan. Därpå måste han följa dem ända upp i barnkamrarna, ty Vanna påminde sig nu att alla strumpor lågo i översta chiffonjélådan, som var nästan omöjlig att få upp både för Hans och henne själv, till och med om man stod på en pall.
    — Pastorn måste hjälpa till, sade hon.
    Och sedan måste han hjälpa till att draga de torra strumporna på hennes fötter.
    På aftonen den dagen, innan han gick hem igen, sade Wilhelmi till Celia:
    — Har inte fröken Celia lagt märke till Vannas röst? Den måste ni taga vara på. Den kan en gång bli något enastående.
    — Jag har tänkt på det ibland, sade Celia.
    — Akta bara, sade fru Paula, att inte hennes fåfänga odlas upp jämsides med talangen.
    Vanna hörde det. För första gång förstod hon, att hennes barnastrupes välljud inte bara var en helt naturlig sak, utan en sällsynthet, ett särmärke, en skatt, och det spratt starkt och märkvärdigt till i henne av glädje. Hon stod bredvid Wilhelmi, som just skulle taga farväl, och hon smög in sin hand i hans, i den vänstra som var ledig, förstulet spejande efter en blick från honom, som skulle betyda, att med fåfängan blev det nog råd.
   Men Wilhelmi gav inga blickar bakom fru Paulas rygg eller uttalanden.
   — Naturligtvis, svarade han blott, och det gjordes endast helt flyktigt upp att han ju försöksvis kunde börja taga hand om Vannas musikaliska uppfostran. Han hade själv, sade han, varit mycket med i sången i Uppsala, då han studerade där. Det hade varit en härlig tid.
  — Min mor, sade fru Paula, lär ha haft en den vackraste röst, men jag tror aldrig den blev henne till någon välsignelse.
   — Den var likväl en gudaskänk, svarade Wilhelmi.
   Han tryckte den lilla handen, som fortfor att ligga kvar i hans. Barnets förtroende gick rätt till hans hjärta, och hon kände det, även om det aldrig hände att han öppet gav henne medhåll mot någon.
   Jo, Vanna var säker på honom! Sin mor älskade hon, den kära, sorgsna modern, av vars blotta åsyn man liksom strax blev snällare och bättre; och Celia älskade hon också, den milda, glada Celia, alltid lätt att göra till viljes. Och Hans, inte tal om annat. Men Kättaren, han var ändå den man allra vissast hade att ty sig till, då man ville få rätt, då man måste få känna att allt man önskade eller gjorde var bra, nästan vad det än var — endast därför att man själv, Vanna, inte kunde vara annat än bra. Ty så tyckte han! Han kunde låta bli att säga det: hon visste det ändå.
Så klängde Vanna sig med båda händerna fast vid hans stora starka hand och lät sig hänga som ett bylte därifrån, fötterna en halv aln över golvet. Och på detta sätt fick han bära henne med sig ut genom hela farstun och ända ut på stora trappan, tills hon inte orkade hänga i mer.
   Det otroliga vårvädret försvann och Älands hav blev åter vredgat, störtade sig över de yttre isarna och bräckte dem med rysligt dån, medan snöblandat regn skickades fram att piska människoboningarnas fönsterrutor längs kusterna och allra värst Vargskärs fyra stora salsfÖnster rakt i norr. Den sinnessjuke i rummet mellan förmaket och farstun lät elda ständiga brasor åt sig, och han förnöjdes åt ovädret, som han inte behövde gå ut i, men som pinade så många andra.
   Pater Friedener sköt emellertid icke upp sin resa, utan kom på utsatt dag, mottagen med tacksamhet av fru Paula och Celia, men också med oro, ty han var rätt gammal och hans hälsa var dålig om vintrarna. Han var sydtysk till börden och hade nu levat nära femtio år i Sverige, utan att någonsin fullständigt kunna lära sig språket eller någonsin kunna vänja sig vid klimatet, men modigt avvisande gjorda förslag om förflyttning, då han visste att inte få av församlingsborna fäst sig vid honom och ville ha honom kvar.
     Han hade kommit som ung och just nyss prästvigd till ett för allt katolskt avogt slutet och fientligt Sverige och hade under ett av sina första år där uppsökts av och till Rom hemfört en svensk statskyrkopräst och dennes döttrar.
För honom förblev detta alltid hans största minne. Men händelsen väckte det mest upprörda uppseende i hela landet. Han hade av sina överordnade förbjudits inlåta sig på någon som helst polemik och fick tyst låta stormen rasa ut av sig själv. Älagd att leva i stor tillbakadragenhet för att ej onödigtvis reta och förarga, hade han trängt tillbaka ett varmt blods lust till ivrig verksamhet. Endast steg för steg fick man gå framåt, och detta till och med inom församlingen, där många voro liknöjda och till och med för bekvämlighets skull läto sina barn bli delaktiga av den i skolorna meddelade statskyrkoundervisningen. Många böjde sig under trycket av oviljan utifrån; det måste först rättas. Och småningom steg hans rykte för fromhet liksom också inte ringa klokhet, så att allt fler började söka honom.
   Han var nu en lång gammal man, litet lutad och med mera vitt än svart i skägget, vilket han bar till tecken på att han betraktade sig själv som en missionär. Ehuru han knappast någonstans var synlig utanför sin kyrka eller sitt ämbetsrum, hade hans inflytande med åren blivit betydande. Hans enda utflykter bestodo av resor ut i landsorten, då han besökte särskilt isolerade trosfränder, vilka han bjöd till att så gott sig göra lät samla i små grupper.
   Till Vargskär och i anledning av Friedeners ankomst, hade sålunda fru Paula, på hans begäran, inbjudit den engelskfödde Uppsalaprofessorn Barth och dennes hustru samt kapten Skarlins fru, en tyska, från samma stad. Fru Skarlin hade med sig en son ungefär i Hans Sneckenströms ålder. I det Skarlinska hemmet pågingo ständiga religiösa trätor. Friedener hade döpt gossen, när denne föddes under äktenskapets första, relativt lyckliga år; men när en första katolsk katekes kom i huset, brände fadern upp den under höga svordomar över papismen, av vilken han i själva
verket ej kände det ringaste. Det där dopet, förklarade han, fick gälla hur som helst, något jesuitbo skulle hans hem inte bli. Gav man ett enda finger, var man snart fast med hull och hår: det var som om den ståtlige kaptenen fruktat att bli levande uppäten. Fru Skarlin var inte mäktig kampen mot sådana farhågor; hon gav efter, och frånsett trätorna, som tätt blossade upp, och stickord vid minsta anledning, slapp gossen höra talas om religion mer.
   När emellertid inbjudan till Vargskär kom, kände sig kaptenen trots allt smickrad; det Sneckenströmska namnet var ju fint, umgänget kunde bli förmånligt, vad visste man — och han tillät färden.
   Tre slädar hade mött de resande vid Nyckelns station. Framme vid Vargskär stodo Celia och barnen på post, helg-dagsklädda, barnen i stor förväntan: främmande var inte vanligt i hemmet. Celia visste att fru Paula tillbringat hela morgonen hos sinman för att förbereda honom, och hon delade matmoderns oro att inte allt skulle gå i lås såsom man hoppats. Det var meningen att herr von Sneckenström skulle deltaga i det planerade samkvämet och, än mer, i andaktsövningarna, av vilka hustrun hoppades gott för hans själstillstånd.
    Allt syntes också komma att gå bra. Sedan gästerna anlänt, undfägnats med varma drycker och alla därpå, var för sig, också barnen, fått ett samtal i enrum med pater Frie-dener — enligt hans önskan, ty han ville ej försumma någon och ej heller skjuta upp detta — samlades man till middag. Damerna hade då hunnit byta toalett, så att detta trosfrän-dernas möte skulle få en prägel av festlighet och glädje. Den gamle pastorn visade sig i fotsid svart kaftan, en dräkt det icke i Stockholm var honom möjligt bruka dagligen eller ute, då allt som kunde väcka uppseende måste undvikas. Han hälsade på nytt sina samlade biktbarn, vilkas bekymmer, skrupler och förseelser han nyss fått del av, gick leende omkring ibland dem och drog särskilt till sig de små, som han vänligt skämtade med.
    I den största salongen, vilken dagen till ära öppnats, eldats upp och dekorerats med krukväxter, trädde sist av alla husets herre in. Han var en liten man, ytterst mager och torr, med ett långlagt, i förhållande till hans ålder osedvanligt rynkigt ansikte, som lätt föll in i grimaser. I synnerhet var det dock ögonen med deras oroliga, intensiva glans, som röjde sjukdomen. Denna dag tycktes han emellertid vara fullkomligt lugn. För första gång på länge var han omsorgsfullt rakad och iförd bonjour med ljusa benkläder, och det syntes beröra honom angenämt. Pater Friedener gick emot honom, förde honom själv vid handen fram till de övriga gästerna och nämnde deras namn.
  — En krets vänner, sade han. Min käre son, det är i en lycklig stund du i dag tar emot oss alla i ditt vackra hem, låt oss tacksamt glädjas tillsammans.
   Alla hälsade som om allt varit i sin ordning. Endast Hans och Vanna stirrade på fadern som på ett vidunder.
   Pater Friedener läste högt en kort bordsbön, alla gjorde korstecknet — Hans sökte hastigt se efter om även fadern, detta inbegrepp för honom av all ohygglighet, skulle göra som de andra, ja, verkligen skulle våga teckna detta heliga tecken, och sannerligen, till sin häpnad, blandad med skräck, såg han att så skedde. Därpå gick man till bords.
   Fru Paula hade i den väldiga matsalen låtit tända björkvedsbrasor i båda kakelugnarna och därtill alla ljus i de båda stora kristallkronorna. Allt bästa silvret var framme och den allra finaste av hennes utstyrsels damastdukar.
Gästerna åto på tallrikar av en praktfull kinesisk servis, som den italienska fru Burchwedel, prinsessan, en gång fört med sig hem för att, som hon då sade, göra Burch-wedels svenska fester litet mindre lika bondbröllop. Husets alltid alltför fåtaliga personal hade förstärkts, så att två främmande flickor i svarta klänningar och vita förkläden med brodyr snabbt och vant passade upp de tio kring bordet sittande. I dörren till serveringsrummet stod dessutom gubben Lars, den gamle hönsskötaren, en f. d. betjänt, som fru Paula i hans iråkade fattigdom och övergivenhet en gång tagit hand om, då hon fått höra berättas hur han tidigt i sin ungdom under utrikes vistelse med en diplomatfamilj konverterat till katolicismen. Hönsskötseln var en ren sinekur och han brukade hjälpa till med litet av varje på Vargskär, stundom bland annat med uppassning och vård åt herr von Sneckenström.
    Denna dag var Lars i svart med vita vantar och han hade i uppdrag att bära faten, stora silverkarotter med lock på, från köksflygeln över till serveringsrummet intill matsalen. Vanna hade med mycket gillande tagit del av detta arrangemang och från sin plats vid ena bordsändan fick hon snart i gång ett signalsystem med gamle Lasse.
    — Tycker Lasse om det här? signalerade hennes ögon. — Utmärkt, svarades.
    — Tycker Lasse jag är fin? Vit klänning med spetsar, ser du det?
   — Tror jag det!
   — Det blir väl bjudet tårta två gånger?
     — Säkert.
     — Du är också fin, Lasse!
     Vanna himlade med ögonen och gubben kråmade sig.
     På sin far ville Vanna inte se. Hon visste att det var synd att avsky sin egen far, men man kunde åtminstone låta bli att se och tänka på honom. Fadern satt bredvid pater Friedener och de talades inte mycket vid: bara några ord då och då, som om Friedener förstått att för mycket fick den sjuke inte prata, medan han samtidigt måste hindras från att sitta och hitta på något otyg. På andra sidan fadern satt den engelska damen, en vithårig vänlig fru. Hans hade fått plats långtifrån Vanna och bredvid den främmande gossen, Adolf Skarlin, en ytterst dum gosse, hade Vanna genast gjort klart för sig: överlägsen, bara därför att han bodde i stad och gick i skola. Och som dessutom försökte vara kvick. Så hade han frågat Vanna hur man kunde veta att hon inte var en katt, och svaret var: — Därför att du är katt-olik! Ät det hade han själv skrattat. Det var helt enkelt så dumt och opassande som möjligt och hon bara hoppades att även Hans skulle ogilla den där Adolf Skarlin.
   Men Hans hade ingen tanke på Adolf. Han endast såg på sin förfärlige far. Varför, tänkte han, måste en människa bli sådan? Så motbjudande bara att se på och så stygg — utan att rå för det, hade modern präntat i honom. Någon mening måste det ju ändå vara. Kanske just den, att andra skulle plågas av honom och därigenom lära sig bli tålmodigare och bättre. En gång hade Hans talat med Celia om detta, inte alldeles direkt, men så att han tänkt på fadern utan att nämna honom: Kunde något otäckt bli till välsignelse, endast därigenom att det hindrade ens liv att bli alldeles för roligt och lätt? Och det hade Celia bejakat. Man skulle vara tacksam för allt, som beredde en litet kamp och härdning, sade hon, och till och med för det, om så blev, som beredde en lidande. Hur skulle eljes Kristi gränslösa offer kunna mottagas med rätt sinne?
  Hans hörde hur hans mor och fru Skarlin glättigt resonerade om, att när han blev mogen för skolan, skulle han inackorderas hos Skarlins, dela rum och bli kamrat med Adolf. Men inte heller han tyckte vidare om Adolf — vad Vanna tyckt, det såg han lätt! — och han greps av vemod vid tanken att alltså en dag nödgas lämna hemmet. Det var något han aldrig förut reflekterat över. Var det också en prövning för att han skulle lära sig tåla det, som bar emot och bli en riktig karaktär, som Celia sade? Han som så gärna ville fuska, han visste det själv, inte bara med bönerna utan med många andra småsaker.
  Omkring honom pratade alla. Hur olikt de vanliga stillsamma måltiderna. Vanna och han hade på förhand glatt sig åt bjudningen, dit en del av maten kommit ända från Stockholm; men när han nu satt där, kunde han inte ha något riktigt nöje av den, bara för faderns skull och för alla tankar han kom in på.
Gästerna pratade.
   Först hade man väntat att pater Friedener skulle ange tonen. Men han önskade tvärtom att de andra skulle känna sig lika fria som om han inte varit med. Professor Barth började då berätta historier från sin ungdom i Oxford; det var nästan alltsammans historier om protestanter av alla möjliga slags sekter, och ingen kunde låta bli att skratta åt honom — allra mest skrattade fru Skarlin. Det syntes att fru Skarlin förut hade gråtit. Under förmiddagen hade hon inför Friedener för första gång på många år brutit sin avstängdhet, biktat, lättat sitt hjärta och av honom fått ord, som gjorde förunderligt gott. För första gång på åratal föreföll hennes liv henne inte mer så förtvivlat, tillvaron i den avskydda lilla svenska staden, dit hon gift sig, inte mer så outhärdlig. Hon satt och tänkte på, att nästa dag for
hon hem som en ny människa, och hon kunde bara skratta och skratta åt alla professorns anekdoter, och emellanåt fick hon tårar i ögonen igen.
  Den ena av de främmande serveringsflickorna slog i vin åt Hans. Försiktigt smakade han på det: han var inte säker på att han verkligen skulle ha vin. Men det var sött och gott. Månne Vanna också fick vin, som i alla fall var två år yngre än han? Jo, och hon drack ur glaset utan spår till tvekan. Hennes ögon blänkte och tindrade, det såg han tvärsöver bordet, och hon viftade ogenerat åt Lars, så att han styrde om att hon fick mera vindruvor, innan ens någon annan ännu blivit bjuden andra varvet av fruktskålarna.
  Se, det var Vanna! Hans genomfors av ovilja mot systern: alltid var hon så där säker, alltid fick hon trevligt och bra, medan han ofta inte ens visste vad han själv ville.
  Det måste få ett slut. Celia brukade säga, att han måste bli viljestark, inte vackla hit och dit, och nu, tänkte han, skulle de också få se, både Celia och Vanna. Han skulle bli något, och något mycket märkligare än de alls föreställt sig. Nu var beslutet klart. Middagen hade visserligen blivit förstörd för faderns närvaros skull, men nu var han, Hans, också luttrad; medan Vanna, en barnunge, satt och spelade apa med gamle Lars, hade han lämnat alla barnsligheter definitivt bakom sig. Han var Henricus Schachtius av Jesu Sällskap, Societatis Jesu, som rest tusen mil bara för att frälsa två själar. Ingen visste något om det, men en dag skulle de alla få veta det och storligen förundras.
  — Hans, min gosse, frågade modern, vad funderar du egentligen på?
  Alla reste sig från bordet, middagen var över. Han ensam hade suttit kvar och ingenting märkt.

   Tidigt nästa morgon skulle pater Friedener förrätta den heliga mässan i kapellet. Därför drogo sig efter middagen alla snart tillbaka till sina rum. Experimentet med att låta Sneckenström visa sig bland gästerna hade lyckats över förväntan, och det föreföll som om hans natt också skulle bli lugn. Fru Paula gav honom sömnmedel och låste hans dörr: önskade han något kunde han som vanligt ringa upp till henne och hon skulle då inom ett par minuter kunna vara inne hos honom. Nu var hon lycklig att själv våga räkna på några timmars vila, och till Celia, som följt henne in i hennes sängkammare, sade hon:
   —Jag vågar knappt tro på ett sådant under som att hela vår lilla tillställning skulle få avlöpa i frid.
   Mässan skulle bli redan klockan halv åtta, så att inte pastor Friedener med sin ömtåliga hälsa skulle behöva fasta alltför länge och inte heller de av gästerna, vilka vid mässan skulle begå nattvarden. Det var ännu skumt ute, när Celia på morgonen skyndade över gårdsplanen för att se till att allt var redo i kapellet. Mässan skulle betjänas av Lars, som varit med vid några sådana tillfällen förut, och som Celia ytterligare instruerat, så att han någorlunda visste vilka latinska svarsord den betjänande under mässan här att uttala och likaså vad man har att iakttaga för böckernas flyttning till ena eller andra sidan av altaret, för rökelsens tändande, eller pinglaridet med klockan, som skall väcka de närvarandes uppmärksamhet vid den högtidliga förrättningens viktigaste moment.
   Lars var redan före Celia på platsen, han bar samma svarta kläder som kvällen förut och sysslade med att tända eld i kaminen, ty det var bittert kallt så här i dagbräckningen och havet rasade.
  På altaret stodo fyra höga silverkandelabrar med var sina fem ljus. Mellan kandelabrarna voro kristallbägare med blommor, vilka inte utan möda anskaffats, geranium, fuchsia, och närmast tabernaklet några bleka syrener, Celia själv drivit upp.
  Vanna kom springande. Hon hade räknat ut att hon skulle vakna, när Celia steg upp och få följa med denna, men det hade misslyckats, och hon var andfådd av förtrytelse och brådska. När hon fick se kapellet i hela dess strålande prakt med de av Celia just tända tjugu altarljusen, blev hon dock bara stående alldeles hänförd. Nu ångrade hon att hon inte varit så snäll som hon borde mot Hans och väckt honom i den förskräckliga hast hon haft att komma i väg, och hon skulle just skynda tillbaka, då lyckligtvis Hans blev synlig, dock ganska vred över att finna henne där i förväg.
  — Alltid skall du ... muttrade han och sköt undan henne.
  — Knuffas inte, du! var hon inte sen att svara.
  — Jag rörde dig knappt.
  -— Nu narras du allt!
  — Det är du, som narras.
  — Jag vet väl att du knuffade mig.
  — Skäms du inte att gräla här?
  Och med ens kommo de ihåg gårdagens bikt och allt pater Friedener sagt om fördragsamhet och hjälpsamhet. Och här stodo de och trätte mitt i själva deras eget vackra kapell!
  — Hans, viskade Vanna fort, om jag säger förlåt till dig, säger du då också förlåt?
  — Nåja, gick Hans med.
  Han såg på marmorplattan med dess förgyllda H. S. S. J. — Henricus Schachtius, Societatis Jesu. Var han inte Hen-ricus Schachtius, som rest hur långt som helst för själars frälsnings skull? Kunde han stanna vid Vannas små uträkningar ?
  — Förlåt då, Hans, sade hon.
  Hon väntade litet. Så gav hon honom i sin tur en ordentlig knuff:
  — Hör du då inte vad jag säger, Hans?
  — Ja ja, mumlade han ut i luften.
  — Jag ä r snäll nu, Hans.
  — Ja ja. Förlåt då, kom det äntligen ur honom.
  Bet var ändå skönt att vara vänner igen.
  Men nu strömmade alla till. Tiden för mässan var inne.
  1 första stolraden knäböjde de resande från Uppsala; i den andra tog Celia med barnen plats. Allra sist kom fru Paula, ledande sinman vid handen, och de stannade bakom alla de övriga i samma ögonblick som prästen, iklädd ornat för dagen trädde ut från den lilla sakristian. Lars gav tecken med klockan och samtliga inledde gudstjänsten med korstecknet.                                             ;
    Ännu en gång öppnades emellertid dörren utifrån och släppte in ännu en kall pust. Vanna kunde inte hålla sig från att titta, och i en glimt såg hon att det var Wilhelmi, som infunnit sig. Man hade sagt honom att han naturligtvis vore välkommen, och ehuru det varit hans syster mycket emot hade han beslutat hörsamma inbjudningen. Men han blev stående nere vid dörren.
    Det lilla kapellets skönhet förvånade honom, och det var ändå fattigt nog. Inte ens en kammarorgel fanns härinne; tavlan över altaret var en jämmerligt dålig kopia, så mycket konst begrep han; Birgittabilden i en enkel nisch var en den banalaste målade gipsbild. Men de många ljusen, blommorna, färgernas spel på väggarna och från fönstret, gåvo intryck av något festligt och välkomnande. Framför altarets fot bad prästen med halvhög röst och tjänaren, böjd på knä litet bakom honom, svarade honom. Allt sades på latin, men Friedeners latinska uttal var tydligt och Wilhelmi tyckte sig hjälpligt kunna följa med, om icke alla, så likväl en del av texterna. De övriga närvarande, det visste han, hade dem i sina mässböcker på eget språk.
   Så hörde han prästen:
   — Introibo ad altare Dei, jag framträder till Guds altare. — Adjutorium nostrum in nomine Domini, vår hjälp är i Herrans namn. Confiteor Deo, jag bekänner för den allsmäktige Guden, för den heliga, alltid rena Jungfrun Maria, den heliga ärkeängeln Mikael, den helige Johannes döparen, de heliga apostlarne Petrus och Paulus, alla helgon och dig, Faderp, att jag mycket syndat i tankar, ord och gärningar, genom min skuld, genom min skuld, genom min alltför stora skuld — mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa ...
   Vid dessa syndabekännelsens ord böjdes alla huvuden och var och en slog sig själv trenne gånger med handen mot bröstet. Sedan följde ångerns och förlåtelsens uttryck: Visa oss Herre din barmhärtighet, giv oss din frälsning, hör min bön. Domine exaudi orationem meam, Herre hör min bön.
   Så trädde äntligen prästen de par stegen upp till själva altaret.
   Benedicta sit sancta Trinitas atque indivisa unitas, välsignad vare den heliga Trefaldigheten i sin odelbara enhet! — —
   Kyrie eleison, Herre förbarma dig över oss. Christe eleison. Växelvis ljödo prästens och tjänarens ord: Christe eleison, Kyrie eleison ... Och så med ens, och det kom som en överraskning, liksom då ett fönster plötsligt öppnas mot solen, bröto unga, lyckligt jublande stämmor in:
  Gloria in excelsis Deo!
  Det var Celia och de båda barnen, som sjöngo. Endast dessa tre röster och utan något ackompanjemang. Och liksom när Wilhelmi hört de små öva sången några dagar tidigare, var det också nu Vannas höga klara stämma, som helt tog ledningen. De närvarande lyssnade till, förvånade och snart betagna. Flickan hade rest sig från sin knä-böjande ställning och med blicken riktad rätt in i altarljusen hängav hon sig åt glädjen att få sjunga — och därtill få sjunga härinne, nu, denna enastående dag, som så länge beretts! Det var svårt att vid hennes åsyn icke gripas av föreställningen om himmelens lovprisande änglar. Hennes ögon strålade. Vad hon än kunnat höra eller uppfatta om den dyrbara gåva hon ägde i sin stämma, det var här glömt: hennes sång tolkade endast ett barnahjärtas hela ljusa tillbedjan.
   När den förklingat, såg Wilhelmi både fru Paula och Celia sänka ansiktet i händerna och försjunka i bön, och han förenade sig innerligt med dem: Med vilka skatter skulle ej detta barn träda ut i livet, och hur skulle hon bruka dem?
   Vid altaret föreläste prästen dagens epistel och därefter evangelium, som av samtliga åhördes stående, sedan de, enligt urgammalt bruk, tecknat ett kors på panna, mun och bröst. Denna dag var den 5 februari och texten hämtas den dagen ur Matteus 19: 3—12. Mot vanan läste pater Friedener evangeliet såväl på latin som också sedan, med stark och tydlig stämma på svenska:
  ”Då gingo fariséerna fram till honom, frestade honom och sade: Är det tillåtet för en man att för vilken orsak som helst skilja sig från sin hustru?
  Men han svarade och sade till dem: Haven I icke läst, att den som skapade människan i begynnelsen, har skapt dem man och kvinna och sagt:
  Fördenskull skall en man övergiva fader och moder och hålla sig till sin hustru, och de två skola varda till ett kött.

  Alltså äro de icke längre två, utan ett kött. Vad således Gud har sammanfogat, skall människan icke åtskilja.
  De sade till honom: Varför har då Moses bjudit att giva skiljebrev och skilja sig från henne?
Han sade till dem: För edert hjärtas hårdhets skull tillät Moses eder att skiljas från edra hustrur; men i begynnelsen var det icke så.

  Och jag säger eder: Var och en som skiljer sig från sin hustru, utom för hors skull, och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott; och den som gifter sig med en frånskild, han begår äktenskapsbrott.
  Då sade hans lärjungar till honom: Förhåller sig mannens sak med hustrun så, då är det icke gott att gifta sig.
  Men han sade till dem: Icke alla fatta detta ord, utan de, åt vilka det blivit givet.
  Ty det finnes snöpingar, som blivit så födda från moderlivet, och det finnes snöpingar, som blivit det genom människor, och det finnes snöpingar, som hava snöpt sig själva för himmelrikets skull. Den som kan fatta det, han fatte de t.”¹
  Härefter följer Credo. Äter höjde Friedener rösten, inpräntande trosbekännelsens varje sats i åhörarnas medvetande: Credo in unum Deum, Patrem omnipotentem, factorem Coeli et terrce, visibilium omnium et invisibilium, Jag tror på en Gud, den allsmäktigeFadern, himmelens och jordens, alla synliga och osynliga tings skapare — och fram till: Et unam, sanctam, catholicam et apostolicam Eeclesiam, och på den ena, heliga, katolska och apostoliska kyrkan. Confiteor unum baptisma in remissionem peccato-rum; et exspecto resurrectionem mortuorem, et vitam venturi saeculi. Amen. Jag bekänner ett dop till syndernas förlåtelse och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande evighetens liv. Amen.
    Prästen sade: Dominus vobiscum. Herren vare med eder. Tjänaren: Et cum spiritu tuo. Och med din ande. Prästen: Oremus. Låtom oss bedja.
    Wilhelmi hade väntat sig någon, om än kort, predikan; men den uteblev. Han fattade, att här var tanken på förklaring eller utläggning helt skjuten tillbaka för det rent sakramentala. Den katolska mässan, så mycket visste han förut, förbereder, utvecklar sig fram till och kulminerar i konsekrationen, det är, i Kristi levandegörande på nytt för att ånyo, oblodigt offras. Mässan är i sin helhet en ren offerhandling, ett varje dag fullbordat återupprepande av det stora, outgrundliga frälsningsoffret, då Guds son gav sitt liv för människorna.
   Halvt mot hans vilja grep honom, där han stod, föreställningen om hur denna gudstjänst varje dag och över hela världen samtidigt samlade till sig skaror av för varandra okända och likväl fast sammanhållna trogna. Intill altarena knäböjde de, tusen sinom tusen, av land och hav skilda, dock gemensamt, burna av samma andakt — en andakt gjord av förtröstan, egen offervilja och omätlig tacksamhet. För dessa tusen sinom tusen ägde varje prästens ord och åtbörd hela makten av en obruten tradition från första kristna tid. Av dessa tusen sinom tusen var den lilla gruppen framför honom också del. Vilken rikedom och styrka, tänkte han, låg icke i en dylik solidaritet utan gränser av jordisk tid eller jordiskt liv, inneslutande både levande och döda. Ett fäste i världen utan like, en egendom, där alla voro lika-besittare och alla fyllda av vissheten om en auktoritet, förlänad av Jesus själv, av vissheten om en gudomlig kärlek, som aldrig skulle vända sig ifrån sina utkorade.
   Vid altaret tvådde prästen sina händer, till erinran om den stora renhet, som kräves av honom, Kristi ställföreträdare, då han står i begrepp att utföra den heligaste av handlingar. Än en gång stämde den lilla kören upp, nu: Sanctus, sanctus. Det doftade av den aromatiska rökelsen, som tjänaren vid altarets fot tänt, en symbol av den troendes bön liksom ock av Guds nåd. Från altaret hördes, sedan sången åter tysthat, förbönerna för alla levande. Och äntligen uttalades de högtidliga förvandlingsorden: mysteriets stund var inne. Den djupaste stillhet rådde nu. Gripenhet, förväntan hade bemäktigat sig alla sinnen. Wilhelmi såg gossen Hans sjunka samman, skakad av rörelse. Prästen höjde hostian, brödet, högt över sitt huvud och därefter kalken med vinet: — Kristi levande lekamen, Kristi blod.
   Tjänarens lilla silverklocka klingade i tystnaden: mässan hade nått sitt högsta ögonblick.
   Till nattvarden snart därpå framträdde samtliga de vuxna, utom den sjuke. När hans hustru lämnade platsen vid hans sida för att gå fram till altarringen märkte Wilhelmi, att han visade någon oro. Redan något tidigare hade han litet nervöst börjat kasta huvudet och blickarna hit och dit. Tiden för mässan, som likväl ännu icke dragit mer än en halv timme, blev honom uppenbarligen lång. 
   Hans hustru kom tillbaka, med knäppta händer och sänkt blick, och hon återtog sin plats bredvid honom, men utan att särskilt uppmärksamma honom, som han kanhända väntat. Hans oro steg. Wilhelmi såg hans händer upprepade gånger knytas samman och åter öppnas med utspärrade fingrar. Och plötsligt, utan att någon kunnat förutse eller än mindre hinna hindra det, utstötte han ett skri av raseri, hans ansikte förvreds, han kastade sig över hustrun, slog omkull henne på golvet och föll över henne med båda händerna om hennes strupe. Man avbryter icke mässans högtid förrän den nått sin slutfas. Friedener, lutad över de heliga kärlen på altarduken vände sig icke om. Men de andra sprungo ovillkorligt upp.
         De sågo Wilhelmi, vilkens inträde flera av dem icke ens observerat, störta sig över vettvillingen, gripa om hans krampaktigt krökta händer och bända upp dem. Av all kraft tvang han den rasandes armar tillbaka, lyfte honom framför sig och bar så ut honom. Allt var gjort innan någon annan hunnit eller behövt ingripa. Då prästen vid altaret slutligen vände sig mot församlingen för att läsa välsignelsen och förkunna att mässan var till ända, Ite, missa est, hade i kapellrummet åter inträtt lugn, åtminstone skenbart. Endast Vanna skakades av snyftningar och hennes mor hade dragit henne intill sig för att trösta henne. Ännu en av de närvarande, förutom Sneckenström och Wilhelmi hade dessutom lämnat rummet: det var Hans. Gossen följde på avstånd efter de två. Ute bröt nu full dager in. I köksfönstren syntes nyfikna ansikten och snart kom folk springande. Ett par karlar hjälpte komministern att bära, tvinga, skjuta framför sig in gårdens herre. Gossen såg dem försvinna in i faderns rum och dörren slöts efter dem. Han blev stående på gårdsplanen.
       För ingenting man bjudit honom skulle han velat vara kvar i kapellet, nödgas höra vad de där skulle ha att säga, se moderns dödsbleka ansikte och vara tvungen ana hennes övermänskliga möda för att behålla sin vanliga yttre jämvikt. Det var det allra värsta. Gud, mumlade han med skallrande tänder, låt honom dö, dö, dö, i dag, nu strax! Han förstod att han ej borde bedja så, men vreden mot fadern var starkare än allt annat inom honom. Aldrig hade han förut känt något liknande detta hat. Hur kunde modern vara så tålig? Hon som alltid skötte den avskyvärde, bar t till honom hans mat, ständigt var utsatt för hans skymford och raseri, vilka man sökte skydda Vanna och honom själv för. Kanske hände ofta sådant, som han nyss bevittnat, utan att de fingo ana det!
      Hon är ett helgon, tänkte han.
      Det skakade till inom honom, så att han skälvde. Med ens såg han då vad han ej sett förut. Ett helgon. Äntligen begrep han det. Ingen annan än ett helgon kunde vara som hon, fördragsam, ädelmodig — och så vacker också. Och detta var hans mor.
      Hatet mot dåren och dyrkan av henne, den beundransvärda, sprängde hans inre. Han önskade gråta, skrika, kasta omkull sig. Det var för mycket, allt detta han nu kände på en gång. Det gjorde ont, alltför ont. Omkring honom svartnade luften.
      Celia kom springande. Hans! ropade hon, och han hörde det nog, men han kunde inte la ett steg emot henne. Hon såg gossen, stående mittpå gårdsplanen, såg honom vackla till, fångade hans förvirrade blick i en glimt, och hon fick honom i sina armar just som han föll samman och förlorade medvetandet.
       Han fördes i säng. Celia gav honom att äta och dricka. Hon lade en sked honung i hans te: det lugnar. — Du måste sova, Hansi, sade hon. Men han bad:
       — Slipper jag inte?
       Han ville inte sova. Det kunde komma något ännu värre då. Och så ville han också tänka på det han äntligen förstått denna dag. Att ett helgon ännu kunde finnas på jorden, icke vara något förgånget, icke en fantasi, icke något han kunde låtsas eller kunde ljuga sig själv till att vara, utan någon levande alldeles intill en — utan att man begripit det minsta.
        Modern trädde in. Ja, det var som han trott. Det var modern som stod där, och ändå inte hon. Aldrig förut hade han sett såsom nu att hon, likt de verkliga helgonen, bar en ljuskrans kring huvudet. Glorian lyste svagt, men ändå klart. Han såg den! Och mitt i denna himmelska gloria log moderns, hans egen mors kära älskade ansikte, det vackraste i världen, emot honom, böjde sig fram över honom — och det var moderns röst han hörde, om än samtidigt avlägsen och overklig:
      — Mitt kära oskyldiga barn! Lägg dig nu riktigt väl tillrätta och somna. Jag vill det.
      — Mamma, mamma, mumlade han. Han ville sträcka fram armarna, men de hade blivit så tunga, han orkade inte — och strax därpå somnade han och sov länge och djupt med darrande suckar i sömnen.
      Frampå dagen reste de främmande från Vargskär. Endast pater Friedener skulle stanna ännu ett par dygn. Han ville icke genast lämna fru Paula. Provinsialläkaren från Nyckeln, doktor Garenberg, kom; men även en specialist hade telegraferats efter. På hela dagen hade, utom doktor Garenberg, ingen fått komma till tals med den sjuke, utom komminister Wilhelmi. Sent på kvällen var specialisten där och anstalter träffades för att redan påföljande dag föra Sneckenström till vårdanstalt.
     — Är det oundvikligt? frågade Paula.
      — Är det fru von Sneckenström särskilt emot? frågade doktorn tillbaka.
     — Såvitt möjligt önskar jag vårda honom hemma.
      Omöjligt var detta inte, då det alltid hittills visat sig att hustrun var den, som ägde mest makt över honom, trots allt. I det hela var det likgiltigt om han sköttes borta eller hemma, blott vissa föreskrifter efterföljdes. Det var inte sannolikt att han i så fall verkligen blev livsvådlig för någon. Läkaren rådde dock ovillkorligen till några månaders vistelse på sjukhem nu först.
     — Fullkomligt frisk blir han sannolikt aldrig, sade han. Det måste ni sätta er in i, fru von Sneckenström.
     På det svarade inte fru Paula.
     Hennes inre beslut var fast.
     Hon hade en gång gift sig efter sitt eget sinne; hon hade gjort upp för sig en tillvaro, i vars mitt hon ställt sig själv som husfru på Vargskär: en gästfri, angenäm tillvaro. Mannens eleganta, reserverade apparition hade hållit sin roll i kompositionen. Hon hade i honom ansett sig finna ett det mest passande parti, fritt från alla konflikter, då August von Sneckenström mer än allt annat föreföll anmärkningsvärt foglig och viljelös.
     Nåväl, Vargskär hade icke blivit vad hon hoppats, icke något gästfritt centrum för vänner och trosfränder. Isolerat, piskat av obarmhärtiga stormar förblev det vad det varit enligt den halvt legendariske förste gamle Burchwedels mening, ett ”vargskär”, en tillflyktsort för ett fåtal, där man dolde sig, om också ej mer för sin tros skull, så emedan obotlig sjukdom slagit ner i huset och skandal lurade vid varje tillfälle. Hennes roll hade blivit en tyst och tålig vakterskas, icke en lycklig ung husfrus eller uppskattad värdinnas. Om nätterna höll ängslan henne sömnlös, även om inte mannens plötsliga häftiga ringningar efter henne gjorde det. Att dela rum och bädd med honom var det enda hon unnat sig att undandraga sig. Det som en gång hos henne varit en flickaktig förälskelse eller åtminstone inbillningen om en förälskelse, hade allt som Sneckenström blev sjukare, förvandlats till en ohygglig motvilja. Ofta hade hon bjudit till att övervinna den och försökt ge honom en moderlig ömkan, om inte annat; men hon hade misslyckats.
Blotta åsynen av den förnuftslöse, hans blotta andedräkt eller ringaste beröring voro henne emot.
   Men han var likväl hennes man, och hon hade i varje fall sin bestämmelse att fylla som hans följeslagerska. Hon hade en gång valt: hon fick nu taga konsekvenserna. Hon hade trott sig själv klok och förutseende; det hade roat henne att forma sin existens efter egna idéer och behagligast uttänkta linjer. Nu fick hon bära den — sådan den blivit.
   Efter konsultationen och sedan allt gjorts klart för morgondagens transport av den sjuke, talade hon med pater Friedener. Någon nyhet var hennes ställningstagande icke för honom, men han åhörde henne likväl med bekymmer.
   — Tro inte, mitt barn, sade den gamle prästen, att Gud, som ser till allas vår vilja, begär offer utöver mänsklig förmåga.
   Han såg på kvinnans av uttröttning tärda drag; såg de upa mörka ringarna under ögonen, ett par märken på halsen efter den rasandes naglar.
     — Men inte heller kan väl Gud förbjuda att man prövar sitt yttersta! ropade hon.
     — Det är sant, svarade prästen, och vi äger exempel på utomordentliga och lärorika liv i Gud genom svårigheter och självövervinnelse, som synts övermänskliga. Men vem vågar anse sig själv viss om kallelsen till en undantagstillvaro?
      — Menar ni, min far, frågade Paula, att jag inte har lov att fullfölja min önskan? — som jag känner som min plikt
      — Det vill jag ogärna säga. Men jag ber er, mitt barn, avge intet löfte. Pröva, försök er, till en tid. De år som gått har redan varit svåra nog. Ni är inte mer än trettio år.
När barnen växer upp, blir det kanske en högre plikt att följa dem.
   — Barnen är redan hela min lycka och glädje, sade hon. Och det är inte endast som en plikt mot äktenskapet jag ser mitt liv, utan också som cn rättvis straffdom för min självgodhet. Min far var emot partiet, ni själv, pater, varnade mig. Jag ville ändå råda; jag såg min lust i att få härska. Nu må jag också bära oket. Det är mitt.
   — Vem äger straffa eller utmäta straffets art, utom Gud, eller hans ämbetsmän? frågade prästen med för honom osedvanlig stränghet.
   Paula sänkte huvudet, men hennes röst förblev lika fast: Då ber och besvär jag att straffet inte tas ifrån mig.
Det är inte över mina krafter. Nej, ropade hon, all kraft jag kan känna inom mig, hur illa skulle jag kanske inte bruka den, om jag ej förstod att den måste bindas! Hindra mig inte! Ä, jag har det inte svårt — långtifrån. Har jag inte mina älskade små och den lilla goda, tillgivna Celia?
Hur många i världen har det så rikt som jag?
    — Nåväl, svarade Friedener, och han reste sig till tecken att ingenting mer behövde yttras. Avge, som jag sagt, intet löfte. Och stäck allt övermod, det är det första.
    Sedan hon lämnat prästen, gick Paula åter upp i den lilla östervåningen, där hennes barn sovo under Celias beskydd. Rummen voro alla tre hållna i ljusa färger och prydda med några tavlor i ram, naiva engelska träsnitt, framställande scener ur barnålderns lekar.
    Hans sov fortfarande. Han hade svettats och de bruna lockarna klibbade i ringlar vid pannan. Paula böjde sig över den lilla vitmålade sängen, strök tillbaka det våta håret, kysste pannan. Hon andades in den ljumma mandeldoften av barnet. Därpå gick hon över Celias rum in till
Vanna, som också sov, helt lugnt, med reflexen av ett leende i sömnen, efter alt ha lagt sig i vanlig tid.
Efter uppträdet i kapellet och sedan Vanna gråtit ut, hade hon under dagen sedan snart blivit sig lik igen: intet men hade ju tillfogats modern, och att fadern nu skulle föras bort fick hon veta; det var enbart glädjande. De främmande hade låtsat om ingenting underligt, den vänliga engelska frun hade pratat med henne och av henne låtit visa sig salongens porträttalbum; det föreföll inte alls som om någon av dem tyckt att något otäckt verkligen skulle passerat. Så hade då Vanna återvunnit sin tillförsikt och till och med fått hjälpa Celia att vakta den sovande Hans och vara tillhands, om han skulle vakna och behöva något.
  Var Hansi sjuk? Nej. hade Celia svarat, han hade bara blivit mycket skrämd och därigenom förbi av trötthet. Kunde man alltså bli så skrämd, att man sedan måste ligga hela dagen? Märkvärdigt. Vanna hade länge medlidsamt suttit och sett på brodern och önskat han skulle vakna, naturligtvis av sig själv, och behöva riktigt många saker, så att hon fick vara det allra snällaste hon kunde emot honom och fort hjälpa honom att bli glad igen. Men slutligen blev det afton och hon måste i säng själv. Hon hade radat upp flera små presenter på bordet bredvid honom, vilka hans blick skulle falla på strax vid uppvaknandet.
  — Gud signe dig, tänkte modern vid hennes bädd: Välsigne och bevare dig! Allt är dig så lätt. Eller är det bara att du är av det virke, som håller och duger, hur det än frestas på?
  Och hon blygdes då över den förtvivlan hon visste att hon innerst bar i sitt eget hjärta.
Wilhelmi hade tillbringat större delen av dagen i sjukrummet. Men till natten fick den sjuke veronal och hade slutligen kommit i ro. Ät doktorn bäddades i rummet intill hans och doktorn hade försäkrat att någon mera tillsyn behövdes icke.
       När Wilhelmi kom ut genom porten för att äntligen bege sig hem, fann han att en kvinnlig gestalt stod ute på stentrappans övre avsats, lutad mot dess järnbalustrad. Det var Celia.
       Hon hade, sedan hon förvissat sig om att allt var stilla i huset och matmodern inte mer behövde henne, givit efter för längtan att en stund ensam få andas ut under den höga natthimlen.
       Kylan hade slagit sig, det började töa, det var mulet. Högst tre, fyra svagt glimmande stjärnor hade hennes sökande blickar lyckats finna, och hon nöjdes med dem, hon var tillfreds med att bara få stå och se på dem i nattens slutligen nådda frid. Omkring sig hade hon svept en stor ylleschal, men huvudet var bart. Det var så mörkt att Wilhelmi likväl knappt urskilde hennes anletsdrag och den raka benan, som tecknade så vitt ett streck mitt emellan hennes två kastanjebruna släta hårgardiner. Han stannade bredvid henne, lutade sig också han mot järnräcket och stod, också han, först tyst.
       — Jag tänker på fru von Sneckenström, sade han till sist lågmält. Jag får henne inte ur tankarna. Två år har jag nu själv levat i denna karga trakt, och jag vet att den är hård. Men hon har bott här i tolv. Hon kom hit som nittonårig brud. Hon har aldrig klagat, men det måste redan från första tiden ha varit mödosamma år. Det har berättats mig att ingen annan än socknens gamla och ganska okunniga barnmorska stod henne bi, då hon sedan fick sitt första barn, medan mannen var försvunnen ur huset i något tillfälligt anfall av humör. Hon var utan mor, inte ens en äldre syster fanns, som kunnat råda eller omhulda henne. Nu hör jag att hon till varje pris vill ha mannen kvar här på Vargskär. Han kanske kan leva, låt oss säga i fyrtio år till, han är inte fyllda fyrtio än. Tänk er den tidrymden under rådande förhållanden. Slöare blir han troligen, men han kan leva.
       — Ja ja, mumlade Celia.
       Wilhelmi återtog:
       — Har ni lagt märke till att hon är en ovanligt vacker kvinna? Man tänker inte på det genast, därför att allt hos henne söker undvika uppmärksamhet. Men det har slagit mig många gånger.
       — Jag har också sett det, sade Celia.
       — Hon skulle skiljas från mannen, fortsatte Wilhelmi. Vilken mening har väl denna existens? Hon har ännu rätt till en smula lycka — och hon bör kunna möta den.
       — Hur kan ni tala så — så barnsligt, pastor Wilhelmi? ropade Celia. Skiljas? Gifta om sig!!Vet ni då inte vad vi menar med ett äktenskap? Hörde ni inte evangeliet i morse? Är det möjligt att er kyrka tillåter en man att ha två hustrur, eller en hustru två män — eller fler?
       — Min kyrka tillåter ett äktenskaps upplösande på giltiga grunder, och jag tror att den därmed visar nödvändig miskund. Dock, tillade han, även hos oss finnas ju de, som menar annorlunda.
       — Menar då var och efter eget behag? ropade Celia. Hos oss finns inte mer än en lag. Ni tror visst inte, efter vad man sagt mig, att vi katoliker skulle känna den Heliga Skrift; men ändå vet vi, att hela vår lag är byggd på intet annat, och vi känner också de ord på vilka den överallt vilar. Inte behöver jag väl vara den, som lär pastorn dem?
     På det svarade inte Wilhelmi.
     Efter en stund sade han:
     — Det gör mig ont också om de två små.
     — Är det bättre, frågade Celia, om människan växer upp utan prövningar, eller är det inte bättre att hon från barndomen härdas i elden? Det vore väl värre för dessa små om de växte upp bland ogudaktigt och lösaktigt folk, och det har åtminstone besparats dem.
     — Man vet ändå föga om vad framtiden ger och kan endast hoppas, svarade han.
     Celia sade:
     — I er svenska psalmbok, där jag häromdagen bläddrade på måfå, kom jag att läsa något vackert, ett par korta rader. Nyss, just i det ögonblick, då pastorn kom ut genom porten bakom mig, stod jag och tänkte på dem. De föreföll mig så sköna här i den djupa natten, där Guds lag råder över all fåvitskhet och över alla våra små tycken eller önskningar hit och dit — Hans lag, som tänt världarnas ljus, och som ensam känner det, dit intet mänskligt öga eller snille når: Stilla är Hans gång och säker Som Hans milda stjärnors gång.
      Jag kom just ihåg de två raderna och jag visste bara, att jag var trygg.
      — Ja, svarade Wilhelmi. Jag känner också de sköna orden. Jag förstår er.
      Så tog han farväl och gick bort över gårdsplanen och Celia stod kvar och hörde efter hans steg. Sedan stod hon ännu några minuter kvar, tryckte händerna mot bröstet och bad att Guds klarhet måtte lysa över alla, tränga genom alla mörker, nå varje själ, och när de yttersta stunderna en gång kommo, ha hemfört allt gott till evinnerlig seger. Men hon huttrade av köld och måste slutligen skynda in.
     Wilhelmi hade en fjärdingsväg att gå genom skogen. Han gick fort, trots att föret icke var det bästa. Inom en halv timme var han framme vid sockenkapellet, ett uråldrigt vitrappat litet tempel, där han varje söndag talade för ett tjugutal, sällan flera, besökare. Kring kyrkan låg kyrkogården med sin stenmur och strax bortom hade han sitt eget hem. Han såg att det lyste i ett par av fönstren.
     Det måste vara systern, Naemi, som väntade på honom ännu så sent, nästan midnatt, och som sannolikt höll kaffe varmt åt honom. Det rörde honom. Men då han kom in och strax hälsade och hjärtligt tackade henne, förstod han att hon inte var vid bästa lynne.
     — Att du alls kommer hem i natt var ju märkligt, anmärkte hon.
     Med några ord försökte han redogöra för händelserna på Vargskär, uppträdet på morgonen, nödvändigheten för honom att bistå med den sjukes omhändertagande.
     — Jag skall berätta mer i morgon, sade han.
     — Jag är inte nyfiken, svarade Naemi.
     Tigande försåg hon honom med bröd, socker, grädde, slog upp kaffe och mottog tigande hans tack. Han drack ett par koppar. Nu kände han hela tröttheten efter dagens anspänning. Han hade inte känt något av den, medan han stod ute med Celia under natthimlen; det var som om flickans stora tillförsikt, som han aldrig sett rubbas, meddelat sig till honom, och han sökte nu i tankarna åter tillbaka dit. Det var gott för dem på Vargskär, att de hade henne.
     Som han var färdig alt lämna systern efter ännu ett tack och godnatt, frågade denna emellertid:
     — Var det en god predikan därborta, i morse?
     — Det var ingen predikan alls.
     Naemi ställde tillbaka den tömda kaffekoppen, som hon redan tagit från bordet.
     — Det är alltså som jag har hört, sade hon. Inte ringaste kristliga utläggning; bara lurifaxerier och knäfall. Hedendom!
     — Så fattade jag det inte, sade han.
     — Tro mig, du, svarade Naemi. Ge dig inte för mycket in med de där människorna. Det kommer bara att sluta med missnöje i församlingen.
     — Har sådan försports? frågade han.
     — Inte ännu, kanhända. Men jag har tänkt att det var min skyldighet att varna dig.