(3,000 kg. per år och ko i medeltal). Af denna mjölk framställes synnerligen godt smör (beurre d'Isigny) och fina ost sorter, såsom camembertost m. fl. Djurens färg är mörkbrun med svarta strimmor i samma riktning som refbenen och med större eller mindre hvita fläckar, gulröd utan strimmor eller hvitbrokig. Hornen äro korta och fina. Kroppen är välbyggd. Mankhöjden 135--155 cm. H. F. Normandisk (normannisk) byggnadskonst. Se Byggnadskonsten, sp. 730. Normandpannan [nårmã-]. Se Normand 2. Normands formler [nårmãs]. Se Normand 2. Norman-Hansen, Carl Martin, dansk författare, f. 7 jan. 1861, student 1878, med. kandidat 1885, vistades 1887--93 i Amerika och har sedan varit verksam som ögonläkare i Köpenhamn. N. började sitt författarskap med två samlingar Chicagonoveller (1892--93), följda af berättelser, Nordöst til öst (1900, reseskisser från Ryssland och Finland), Stærstikkeren (1902, med historisk bakgrund från ögonläkekonstens barndom), dialogsamlingen Manas ansvar (1903), den på franska skrifna Toumân (1907, bilder från Ryssland efter kriget med Japan), en grönländsk berättelse, De glade smils boplats (1909), och ett af den danska teatercensuren förbjudet politiskt skådespel, Aina (utg. 1904), med motiv från Finland. N:s arbeten vittna om hög litterär kultur; stämningar och psykologiska skildringar utmärkas af finess och iakttagelseskärpa. R--n B. Normann, Eilert Adelsteen, norsk målare, f. 1848 i Bodö, kom 1869 till Düsseldorf och flyttade därifrån till Berlin 1887. Hans norska landskap, oftast flodutsikter med höga berg och speglande vatten, målade med mycken virtuositet, vunno stor popularitet, framför allt i Tyskland. En utsikt af Romsdalsfjorden från hans äldre skede (1877) finns på Nationalmuseum i Stockholm. Andra taflor af honom ha blifvit inköpta för gallerierna i Berlin och Dresden, Luxembourggalleriet i Paris m. fl. G--g N. Normanner. Se Normander. Normanniska skolan. Se Normander. Normannus, musikteoretiker. Se Muris 1. Norman Shaw [nåmen Jå], engelsk arkitekt. Se Shaw. Normanton [nåmenten], stadsliknande samhälle (urban district) i engelska grefsk. York, West-Riding, vid floden Calder. 15,032 inv. (1911). Viktig järnvägsknut, stenkolsgrufvor, stenbrott. J. F. N. Normativ (jfr Norm), som handlar om normer eller uppställer sådana. Logiken, etiken och estetiken äro normativa vetenskaper. S--e. Normativsystem. Se Försäkring, sp. 305. Normera, fastställa som norm (se d. o.), reglera, föreskrifva, t. ex. i uttrycket "normerande (normativa) bestämmelser", bestämmelser, som skola tjäna som norm vid alla de fall, som kunna hänföras under dem, som de normerande bestämmelserna närmast afse. Normlösa, socken i Östergötlands län, Vifolka härad. 2,243 har. 733 inv. (1912). N. bildar med Härberga ett pastorat i Linköpings stift, Vifolka och Valkebo kontrakt. Normoblast, fysiol., patol. Se Megaloblast. Norn [nårn], järnbruk. Se Larsbo. Norna, bot. Se Calypso 2. Norna-Gest. 1. Namn på en i den fornnordiska litteraturen omtalad sagohjälte, vid hvars födelse tre valör eller nornor kommo tillstädes. Två af dessa tilldelade barnet lycka och goda gåfvor, men den tredje vredgades och spådde, att han icke skulle lefva längre, än ett vid vaggan brinnande ljus räckte. Den äldsta nornan släckte då strax ljuset och bad modern gömma det väl. När sonen blef vuxen, fick han själf ljuset i sitt förvar. Norna-Gest berättas ha lefvat i 300 år och deltagit i Sigurd Fafnesbanes strider samt sedan vistats hos Ragnar Lodbroks söner, hos konung Erik i Uppsala och hos Harald Hårfager och konung Hlodver (Ludvig) i Tyskland. Slutligen kom han till Olof Tryggvesson och lät döpa sig. När han var mätt på lifvet, tände han sitt alltjämt förvarade ljus och dog, när detta var utbrunnet. Berättelsen härom är inflickad som en episod i Olof Tryggvessons saga i "Flatöboken" (se d. o.) och innehåller flera citat af Eddans sånger. Myten om Norna-Gest erinrar om den grekiske Meleagros (se d. o.). -- 2. Skalden Nicanders brodersnamn i Götiska förbundet. -- 3. Pseudonym för författaren J. A. Kiellman-Göranson. 1. Th. W.* Nornan, litterär illustrerad julkalender, utgifven i Stockholm sedan julen 1873, på Fr. Skoglunds förlag till 1885. därefter på Z. Hæggströms förlagsexpeditions förlag t. o. m. julen 1906, då den upphörde med den 34:e årgången. Under åren 1885--1902 redigerades den af Georg Nordensvan. Nornor (isl. norn, fem., pl. nornir), nord. myt., de kvinnliga väsen, som ansågos råda för människornas lifstid och öde. De förnämsta nornorna voro Urd, Verdandi (isl. Verðandi, af svenskar ofta felaktigt uttaladt med accent på andra stafvelsen i st. f. den första) och Skuld, hvilka enligt Snorres tolkning af Eddadikten "Voluspa" (se d. o.) komma ur en sal, som står vid Urdarbrunnen (se d. o.) under asken Yggdrasil, och hvar dag taga vatten ur brunnen jämte den sand, som ligger omkring den, och ösa upp öfver asken, att dess grenar ej skola torka eller ruttna. Dessa nornor anses vara de tre mäktiga jättemör, med hvilkas ankomst från Jotunheim gudarnas guldålder slutade, och äro kanske samma ödesgudinnor, som i Eddadikten "Vaftrudismal" kallas Mogtrasers mör. Utom de tre ofvannämnda omtalas flera andra nornor, nämligen de, som infinna sig, när en människa födes, för att bestämma hennes lefnadsöden. Det fanns både goda och onda nornor. De senare voro upphofvet till alla olyckor i världen, medan de förra tänktes som ett slags skyddsgudinnor. Namnet Urd brukas ock i betydelsen olycksöde, hvaraf det utgör en personifikation, och hör jämte Verdandi till verbet isl. verða "varda", liksom Skuld till skola. Namnen häntyda alltså på framtiden, som ju ödets beslut måste afse, och hvarken i sak eller namn finnes stöd för den tanklösa fördelningen, att Urd skulle vara forntidens, Verdandi nutidens och blott Skuld framtidens norna. De förnämsta nornornas tretal är troligen en efterbildning af de antika parcerna (se d. o.), då de liksom dessa sägas spinna ödestrådar. Härledningen af ordet norna är oviss; möjligen betyder det "snoende (af ödestråden)". Jfr Dis, Fylgja och Valkyrjor. Th. W. (B--e.)