FÖRRA AFDELNINGEN.


Den heliga klippan och den heliga
grafven.

______

Det var het augusti i Palestina. Hvarje dag
skred solen fram rätt öfver människornas
hufvuden. Inga moln funnos, och regn hade
ej fallit sedan april. Det var på intet sätt värre,
än det brukade vara alla år, men det var i alla
fall nästan outhärdligt. Man visste inte riktigt,
hvad man skulle taga sig till för att stå ut med
värmen, eller hvart man skulle fly för att undkomma
den.

Bäst var det kanske nere i Jaffa. Inte just i
själfva staden, som med sina sammangyttrade hus
reste sig på sin branta klippa som ett enda stort
kastell, och där det steg upp outhärdlig lukt från
de osnygga gatorna och från de stora såpsjuderierna.
Men staden låg alldeles vid hafvet, och därifrån
kom dock någon svalka. Och man kunde
ha det tämligen drägligt i omgifningarna, efter som
Jaffa låg inbäddadt i minst femhundra orangeträdgårdar,
där de omogna apelsinerna hängde
under hårda, mörkgröna blad, som ej läto solskenet
på något sätt inverka på dem.

Men hvad det var för en värme också i Jaffa!
De höga ricinusplantorna stodo med de jättelika
bladen sammankrympta och förtorkade, och inte
en gång de härdiga pelargonierna orkade blomma
längre, utan lågo och flämtade i stenrös och gropar,
nära nog begrafna under högar af damm. Då
man såg kaktushäckarnas röda blommor, föreföll
det, som om all den värme, som de tjocka stammarna
insugit under sommaren, nu sloge ut i
stora, röda lågor. Man förstod först riktigt hur
varmt det var, då man såg, att barnen, som sprungo
öfver strandbrädden för att komma ned till hafvet
och bada, lyfte fötterna högt och jämrade sig,
därför att den vackra, hvita sanden kändes så
het som glödande kol.

Om man nu inte kunde härda ut i Jaffa, hvart
skulle man då taga vägen? Där var åtminstone
bättre än på den milsbreda Sarons slätt, som låg
innanför staden mellan hafvet och bergen. Det
fanns väl ännu människor i de småstäder och
byar, som lågo strödda öfver slätten, men det
var mycket svårt att förstå hur de kunde undgå
att förgöras af hetta och torka. De vågade sig
också sällan ut ur sina fönsterlösa bostäder och
lämnade aldrig byarna, där husens väggar och
några enstaka träd gåfvo dem en smula skydd mot
solen.

Ute på den öppna slätten åter skulle man lika
litet hafva kunnat finna ett grönt strå som en
människa. Alla vårens praktfulla, röda anemoner
och vallmorosor, alla små tusenskönor och nejlikor,
hvilka hade täckt marken med en tät, rödhvit
matta, voro förintade. Likaså voro de skördar af
hvete, råg och durra, som växt på de odlade fälten
i närheten af städerna, allaredan afmejade och
bortförda, och skördemännen med sina oxar och
åsnor, med sina sånger och danser voro dragna
hem till sina byar. Det enda spår af vårens härlighet,
som ännu fanns att se, var de höga, förtorkade
stånd, som reste sig öfver den förbrända
marken, och hvilka en gång hade uppburit sköna,
doftande liljor.

Det fanns verkligen en hel mängd människor,
som påstodo, att de allra bäst kunde uthärda sommaren
i Jerusalem. De sade, att staden visserligen
var trång och öfverfylld af folk, men eftersom den
låg på kammen af den långa bergsryggen, som
löpte genom hela Palestina, kunde det ej fara en
vindfläkt genom landet, från hvilket väderstreck
den än måtte komma, utan att dess svalka nådde
den heliga staden.

Men hur det än kunde förhålla sig med de
prisade vindarna och den lätta bergluften, så fanns
det nog af sommarhetta äfven i Jerusalem. Människorna
sofvo på taken om natten och stängde
in sig om dagen. De måste nöja sig med att
dricka illaluktande vatten, som under vinterregnen
hade uppsamlats i underjordiska cisterner, och
ängslades för att det skulle taga slut. Hvarje den
minsta vind rörde upp täta skyar af kalkdamm,
och då någon vandrade på de hvita vägarna utanför
staden, sjönk hela foten ned i tätt, silkesmjukt stoft.

Men det värsta var, att sommarhettan hindrade
människorna från att sofva. Alla hade dålig
sömn, men flera fingo ligga vakna natt efter natt.
Och af denna sömnlöshet kom det sig, att Jerusalems
invånare under dagarna voro nedslagna
och retliga och om nätterna sågo skrämmande syner
och pinades af ångestfull förtviflan.

En sådan där het natt låg en medelålders
amerikansk dam, som sedan flera år hade varit
bosatt i Jerusalem, och vred och vände sig på
sitt läger, utan att kunna insomna. Hon flyttade
sin bädd ur rummet ut på det öppna galleri, som
omgaf huset, hon lade kalla omslag på sitt heta
hufvud, men ingenting hjälpte.

Hon bodde fem minuters väg utanför Damascusporten
i ett stort, palatslikt hus, som låg
ödsligt och ensamt. Där borde således ha funnits
ren, frisk luft, men denna natt tyckte hon, att allt
stadens kvalm hade lägrat sig kring huset. En
smula vind gafs det verkligen, men den kom från
öknen och var het och hvass, som om den hade
varit uppfylld med osynligt stoft. Till på köpet
hade en skara gathundar gifvit sig af på ett ströftåg
utanför murarna och fyllde luften med ett
jämmerligt, ihärdigt skällande.

Då hon hade legat vaken flera timmar, greps
den amerikanska damen af en oändlig nedslagenhet.
Hon sökte påminna sig, att sedan hon hade kommit
till Jerusalem till följd af en gudomlig uppenbarelse,
hade allt lyckats henne. Hon hade grundat
ett samfund och öfvervunnit mångfaldiga förföljelser
och svårigheter. Men intet kunde lugna henne,
hennes ångest tilltog med hvarje ögonblick.

Hon låg och inbillade sig, att hon och hennes
trogna skulle bli mördade, att hennes fiender skulle
sätta eld på huset, sedan de hade tillbommat alla
utgångar. Hon tyckte, att Jerusalems stad sände
mot henne alla sina fanatiker, att den öfverföll
henne med all den hatfullhet och förstörelselusta,
som dvaldes inom dess murar.

Hon försökte återvinna sin vanliga, glada tillförsikt.
Hvarför skulle hon förtvifla just nu, då
hennes sak hade vunnit så stora framgångar, då
den Gordonska kolonien hade blifvit förstärkt med
ett femtiotal präktiga svenska bönder, som hade
kommit öfver från Amerika, och då ännu flera af
dessa goda, pålitliga människor väntades från Sverige.
I verkligheten hade hennes företag aldrig tett sig
så hoppfullt som just nu.

För att undkomma ångesten steg hon till sist
ur bädden och kastade en lång, vid kappa öfver
sig för att gå ut. Hon öppnade en liten bakport
och gick framåt i riktning mot Jerusalem. Snart
vek hon dock af från vägen och steg upp på en
liten brant kulle. Från dess topp kunde hon i
den månbelysta natten se staden med dess taggkrönta
murar och med dess otaliga, stora och små
kupoler afteckna sig mot natthimlen.

Fast hon stod och kämpade med ångest och
oro, lade hon dock märke till nattens högtidliga
skönhet. Palestinas grönhvita månsken öfvergöt
allt och gaf åt allt en prägel af under och
hemlighetsfullhet. Med ens kom hon att tänka
på att såsom det i gamla slott fanns rum, där
gengångare hålla till, så kunde det hända, att
denna ålderdomliga stad och de ödsliga kullarna
omkring den, var den gamla jordens spökrum,
ett ställe, där man kunde vänta sig att se förgången
storhet komma nedtagande från bergen
och forntidens döda smyga omkring i nattmörkret.

Mrs Gordon kände ingen fasa, då dessa föreställningar
uppstodo inom henne. Tvärtom uppfyllde
de henne med glad förväntan. Alltsedan
den natt, då hon hade lidit skeppsbrott på
L’Univers och hört Guds röst tala till henne, hade
det en och annan gång händt henne, att hon fått
mottaga budskap från en annan värld. Hon började
tro, att något dylikt förestod henne i detta
ögonblick. Hennes hjärna tycktes utvidga sig,
tankarna rörde sig där med en oerhörd lätthet och
klarhet. Hennes sinnen skärptes, hon förnam,
att natten ej var tyst, utan full af röster och
underbara ljud.

Innan hon hade kunnat göra sig reda för
den förändring, som försiggått med henne, hörde
hon en mäktigt brusande stämma, som tycktes
komma ur en mycket gammal och skroflig
strupe, uttala dessa ord: »I sanning, jag kan med
stolthet lyfta min hjässa ur stoftet, ingen är min
like i makt och dyrkan och helighet.»

Knappt voro dessa ord utsagda, förrän ett
skarpt klämtslag hördes från den mäktiga klockan
på den heliga grafvens kyrka. Det var blott ett
enda slag, men det ljöd stolt och kärft som en
motsägelse.

Den första stämman fortfor: »Är det ej jag,
som har rest staden i ödemarken och bevarat honom
allt intill denna dag? Är det ej jag, som har fyllt
världen med gudsfruktan? Är det ej jag, som
har dämt upp världsfloden i dess lopp och kastat
den in i en ny fåra?»

Mrs Gordon började se sig omkring. Stämman
kom från öster, från den sidan af staden, där
Salomos tempel en gång stått, och där Omars
moské nu aftecknade sig mot den grågröna natthimlen.
Kunde det vara en af moskéns böneropare,
som, uppstigen på en minaret, på detta
sätt förkunnade sitt lof i den tysta natten?

»Hör,» fortfor rösten från den gamla tempelplatsen
»jag kommer ihåg denna trakt, innan ännu
någon stad var rest här på berget. Jag kommer ihåg
den som en svår och otillgänglig bergsrygg. I början
var den ett enda sammanhängande fjäll, men af allt
det vatten, som ända från världens skapelse hade
strömmat ned öfver den, hade den blifvit sönderbråkad
och isärsplittrad i en oändlighet af kullar.
Somliga af dessa kullar hade mjukt uppstigande sluttningar,
andra voro breda platåer med tvärbranta
väggar, andra åter voro så smala och afstympade,
att de knappast kunde tjäna till annat än bryggor
mellan de olika höjderna.»

Då den djupa rösten hade afslutat denna skildring,
hördes åter några korta klämtslag från det
håll, där den heliga grafvens kupol reste sig. Mrs
Gordon, som nu hunnit vänja sitt öra vid de ljud,
som genomströmmade natten, började märka, att
äfven detta var en stämma, som uttalade hörbara
ord. Hon tyckte sig förnimma ett kort: »Också
jag har sett detta.»

Den första rösten hördes åter: »Jag minns,
att på öfversta krönet af denna bergsrygg befann
sig en kulle, som bar namnet Moria. Den hade
ett dystert och frånstötande utseende, där den med
tvärbranta väggar och tvärt afskuren topp steg upp
ur djupa, mörka dalar, på hvilkas botten vilda
strömmar brusade fram. Åt öster, söder och väster
reste sig Moria berg lodrätt och otillgängligt, endast
åt norr var det genom en bred landsträcka,
såsom genom en bro, förbundet med de höjder,
som upptornade sig bortom de djupa dalarna.»

Mrs Gordon satte sig ned på en liten hög af
stenar och spillror. Hon lutade pannan mot händerna
och lyssnade.

Så snart som den första rösten tystnade, liksom
utmattad af talande, kom det från det andra
hållet: »Äfven jag påminner mig bergets första
utseende.»

»En dag hände sig,» hördes det ånyo från tempelplatsen,
»att några herdar, som med sina hjordar
genomströfvade bergstrakten, fingo sikte på denna
kulle, hvilken låg så väl skyddad af dalar och
berg, som om där förvarades stora skatter eller
underbara hemligheter. De klättrade upp på dess
breda topp och funno där ett föremål af den allra
största helighet.»

Här afbröts den talande helt tvärt af rösten
med klockklangen. »De funno ingenting annat
än ett klippblock, som låg på bergets östra sida.
Det var en stor, rund något tillplattad häll, som af
ett stöd midtunder hölls en smula upplyftad från
marken och närmast liknade hufvudet af en jättesvamp.»

»Men herdarna,» fortfor den första rösten,
»som kände alla heliga sägner alltifrån världens begynnelse,
grepos af stor glädje vid dess åsyn. Detta
är den stora, sväfvande klippan, om hvilken de
gamle hafva så mycket att berätta, sade de. Detta
är den sten, som var det första Gud skapade af
världen. Härifrån spände han ut jordens yta, åt
väster, öster, norr och söder, härifrån byggde han
upp bergen och rullade ut hafven ända bort mot
himmelens fästen.»

Den talande höll upp ett ögonblick, som om han
väntade en motsägelse, men klockrösten teg stilla.

Det är besynnerligt, tänkte mrs Gordon. Det
kan ej vara människor, som tala. Men egentligen
föreföll det henne ej besynnerligt alls. Den kväfvande
vinden och den grönbleka natten gjorde,
att det mest underbara föreföll helt naturligt.

»Herdarna skyndade med all fart ned från
kullen,» fortfor den gamla rösten, »för att kungöra
i hela nejden, att de funnit grundstenen till världen.
Och snart såg jag hopar af människor draga
upp på Moria berg för att på mig, på den sväfvande
klippan, offra åt Herren och tacka honom för hans
härliga skapelse.»

Då detta var sagdt, höjde sig rösten till något,
som liknade en sång. Och i de höga, gnällande
tonfall, hvarmed dervischerna bruka recitera
koranen, utropade den:

»Då gafs mig första gången dyrkan och offer.
Ryktet om min tillvaro spred sig vidt och bredt.
Nästan hvarje dag sågos långa, slingrande karavaner
stiga ned från de hvitgråa bergen och söka
sig fram till Moria. I sanning, jag kan med
stolthet lyfta min hjässa i höjden. Genom mig
hade den branta bergkullen upphört att ligga
ensam och öfvergifven. För min skull var det,
som så mycket folk strömmade till Moria, att
köpmän funno sin fördel af att draga dit med
sina varor för att hålla marknad. För min skull
var det, som kullen fick bofasta invånare, hvilka
lefde af att tillhandahålla de offrande ved och
vatten, rökelse och eld, dufvor och lamm.»

Den andra rösten teg alltjämt, men mrs Gordon
lyfte pannan med ett öfverraskadt utseende.
Den, som talade, måste vara den heliga klippan
själf. Det var det stora blocket, som hvilade under
de praktfulla mosaikhvalfven i Omars moské,
hvars stämma hon hörde.

Nu ljöd den på nytt. »Jag är den första och
den enda, jag är den, som människorna aldrig
skola upphöra att tillbedja.»

Knappt var detta sagdt, förrän det i starka
toner svarades från den heliga grafkyrkan: »Du
glömmer att förtälja, att ungefär på midten af
samma bergplatå, där du själf hvilade, fanns en
liten obetydlig kulle, beväxt med ett snår af vilda
oliver. Och du vill säkert helst förglömma, att
den gamle patriarken Sem, hvilken var son till
människornas andre stamfader, Noak, en dag kom
upp till Moria. Han var så ålderstigen, att han
närmade sig grafvens brädd, han gick långsamt
och med släpande steg. Han ledsagades af tvenne
tjänare, hvilka buro sådana verktyg, som behöfvas
för att urholka en klippgraf.»

Nu var det den gamla, skrofliga rösten, som teg.

»Du låtsar, som om du ej visste, att Sems
fader, Noak, hade ägt och förvarat Adams, den
första människans hufvudskål, såsom ett dyrbart
minne af släktets urfader. Då han dog lämnade
Noak skallen i arf till Sem och ej till någon af
sina andra söner, därför att han förutsåg, att från
Sem skulle det yppersta af alla folk härstamma.
Och då Sem kände sin sista stund nalkas,
beslöt han sig för att begrafva det heliga ätteminnet
på Moria berg. Men eftersom han ägde
profetians gåfva, begrafde han ej skallen under
den heliga klippan, utan under den lilla, obetydliga
kullen, som var beväxt med oliver, och hvilken
från den dagen fick heta Golgata eller hufvudskallens
plats.»

»Jag minnes väl denna händelse,» gentog den
sträfva rösten, »och jag minnes äfven, att de, som
dyrkade stenblocket, funno den besynnerlig. De
trodde, att patriarken var alltför gammal och dödssjuk
för att rätt veta hvad han gjorde.»

En enda gäll ton ljöd från kyrkan. Mrs Gordon
tyckte, att den närmast liknade ett kort hånskratt.

»Men hvad betyder en så ringa händelse,»
ljöd det åter från moskéhållet. »Den stora stenen
tilltog alltjämt i makt och helighet. Furstar och
folk vandrade dit för att offra för lycka och framgång.
Jag kommer också ihåg den dag, då en
patriark, som var större än Sem, besökte berget.
Jag har sett Abraham komma vandrande hvitskäggig
och vördig med sin son Isak vid sin sida.
Och Abraham uppsökte ej dig, o Golgata, utan
det var på den sväfvande klippan han reste bålet
och band fast pilten.»

Här kom nu ett harmset afbrott från grafkyrkan.
»Detta skall naturligtvis alltid räknas dig
till heder, men glöm ej alldeles att dela med en
smula ära äfven åt mig. Kommer du ej ihåg, att
då Guds ängel hade ryckt knifven ur patriarkens
hand, och han vandrade öfver berget för att söka
ett offerdjur, var det på Golgata han fann en vädur,
som hade fastnat med hornen i ett olivsnår.»

Mrs Gordon fortfor att lyssna med den mest
spända uppmärksamhet. Men ju mera hon hörde
af de båda helgedomarnas tvist, alltmera modlöst
tänkte hon på sin egen kallelse. »Ack, min Gud,
hvarför har du gett mig i uppdrag att förkunna
enighetens bud? Strid och split är hvad som har
varit det enda bestående allt sedan världens skapelse.»

På en gång började åter den gamla rösten.

»Jag glömmer ingenting af det, som är värdt
att minnas. Jag glömmer sålunda inte, att redan
på Abrahams tid var bergplatån allt annat än
en ödemark. Här fanns en stad med en
konung, som var den heliga klippans öfverstepräst
och regerade öfver ett folk af präster och
andra den heliga klippans tjänare. Denne kung
var Melkisedek, han var den förste, som instiftade
regelbundet återkommande offer och sköna, heliga
handlingar, hvilka begingos vid den heliga
klippan.»

Det kom genast svar från det andra hållet.
»Äfven jag erkänner Melkisedek, som en helig man
och en profet. Ingenting bevisar bättre, att han
var en af Guds utvalde, än att han ville bli begrafven
i en klippgrotta under Golgata, på samma
ställe, där Adams hufvud hvilade. Har du aldrig
tänkt på hvilken förebådande betydelse det ligger
i detta, att den förste syndaren och den förste
öfversteprästen blefvo begrafna på detta ställe.»

»Jag har hört, att du fäster stor betydelse vid
detta,» svarade den heliga klippan, »men jag vet
något, som är af större vikt. Staden på berget
växte och utvidgade sig. Dalarna och bergkullarna
häromkring blefvo befolkade och fingo
sina bestämda namn. Snart var det endast östra
sidan af bergkullen, där den heliga klippan låg,
som fick heta Moria. Upphöjningen på södra
sidan kallades Sion, den åt väster Gareb, den åt
norr Bezeta.»

»Det var dock ännu alltjämt endast en liten
stad, som låg här på berget,» genmäldes från kyrkan.
»Här bodde nästan endast herdar och präster.
Människor kände ingen stor lust att flytta ut i
denna ofruktbara stenöken.»

På detta svarades med en så skarp och segerstolt
stämma, att mrs Gordon nästan ryckte till,
där hon satt och lyssnade.

»Jag har sett kung David, klädd i röd lifrock
och blänkande harnesk stå och betrakta denna
stad, innan han flyttade hit konungasätet. Hvarför
valde han ej det rika, leende Betlehem, hvarför
ej Jeriko i den fruktbara dalen ? Hvarför gjorde
han ej Gilgal, ej Hebron till Israels hufvudstad.
Jag säger dig, att han valde denna plats för den
sväfvande klippans skull. Han valde den därför,
att Israels konungar måste bo på det berg, som
sedan århundraden tillbaka hade öfverskyggats af
min helighet.»

Och nu började rösten för andra gången, att
med långa, utdragna toner framsäga en lofsång.

»Jag tänker på den stora staden med dess
murar och torn. Jag tänker på kungaborgen på
Sions höjd med de tusen boningarna. Jag tänker
på salustånd och verkstäder, på skyddande murar
och höga portar och torn. Jag tänker på de
myllrande gatorna, på all skönheten och glansen
i Davids stad.

»Och då jag tänker på detta, må jag väl säga:
Stor är din makt, o klippa! Af dig var allt detta
framlockadt. Stolt kan du resa din hjässa. Ingen
är din like i dyrkan och helighet!

»Men du, Golgata, var endast en fläck på
marken, en naken kulle utanför stadsmuren. Hvem
gaf dig dyrkan, hvem tillbad dig, hvem kände
något om din ära?»

På samma gång som denna lofsång uppsteg
i natten, hördes klockrösten tala helt harmset,
men dock mera lågmäldt än förut liksom dämpad
af vördnad. »Det märks, att du blifvit gammal,
du öfverdrifver allt det du sett i din ungdom,
som de gamla bruka. Davids stad sträckte
sig endast öfver Sion, där på södra sidan. Den
nådde ej ens fram till mig på midten af berget.
Det var ju helt naturligt, att jag måste bli liggande
utanför stadsmuren.»

Men den sjungande rösten fortfor utan att låta
sig afbrytas: »Din största ära, o klippa, nådde du
dock under Salomo. Berggrunden omkring dig
utjämnades till ett slätt golf och belades med flata
stenar. Och rundt om detta golf uppfördes pelargångar
såsom omkring kungarnas högtidssalar. På
dess midt restes templet med det heliga och det
allra heligaste. Och öfver dig, o klippa, var
templet rest, och på dig, som är grundstenen till
världen, hvilade förbundets ark med lagens taflor
i det allra heligaste.»

Nu hördes ej någon motsägelse från kyrkan,
endast ett doft ljud, som liknade en klagan.

»Och på Salomos tid leddes vatten ur dalarnas
djup upp på högslätterna omkring Jerusalem,
ty Salomo var den visaste af konungar. Då spirade
träd ur den torra, hvitgråa marken och bland
stenarna växte rosor. Och om hösten plockades
i lustgårdarna, som betäckte berget, fikon och
drufvor, granatäpplen och oliver till fröjd för Salomo.
Men du, Golgata, var alltjämt en naken kulle
utanför stadsmuren. Du var så ringa och ofruktbar,
att ingen af de rike männen på Salomos tid
hade inhägnat dig i sin lustgård, och ingen fattig
hade på dig planterat en vinstock.»

Då detta nya anfall kom, tycktes motståndaren
emellertid få mod att försvara sig.

»Du glömmer ändock att äfven på denna tid
skedde något, som förebådade Golgatas blifvande
glans. Ty just då kom den visa drottningen af
Saba för att besöka Salomo, och kungen mottog
henne i sitt palats, som kallades Libanonskogens
hus, därför att det var rest af timmer från det
fjärran Libanon.

»Då Salomo visade den arabiska drottningen
denna utomordentliga byggnad, hvars make hon
aldrig hade skådat, fästes hennes uppmärksamhet
vid en af de i väggen insatta stockarna. Den
var af en ovanlig tjocklek, och då man noga
betraktade den, kunde man se, att den bestod af
trenne sammanväxta stammar.

»Den visa drottningen fylldes af bäfvan, då
hon såg, att detta träd hade blifvit fördt till
konungens palats, och hon skyndade att berätta honom
dess historia. Hon förtalde honom, att ängeln,
som efter de första människornas bortdrifvande
vaktade paradiset, en gång hade låtit Adams son
Set komma in i den härliga lustgården. Han hade
fått vandra så långt framåt, att han hade skådat
lifvets träd. Då Set åter måste aflägsna sig, gaf
ängeln honom i afskedsgåfva trenne frön af det
underbara trädet. Dessa frön nedsatte Set i jorden
på Adams graf på berget Libanon, och från
dem hade tre stammar vuxit upp ur mullen samt
bildat ett enda träd.

»Detta träd är det,» sade drottningen, »som
kung Hirams vedhuggare hafva fällt åt dig, o
konung, och som sitter intimradt i ditt kungaslott.
Men, det är sagdt, att på detta träd skall en
gång en människa dö, och då detta skett, skall
Jerusalem falla, och alla Israels släkter skola varda
förskingrade.»

»På det att en så ond spådom ej måtte gå i
uppfyllelse, rådde hon kungen att förstöra trädet,
och Salomo lät taga det ut ur väggen i sitt palats
och befallde, att det skulle kastas ned i dammen
Betesda.»

Efter detta långa tal inträdde tystnad. Mrs
Gordon trodde nästan, att ingenting mer skulle
bli att höra.

Ändtligen började klockrösten på nytt: »Jag tänker
tillbaka på hårda tider. Jag minnes templet nedstörtadt
och hela folket bortfördt i fångenskap.
Hvar var då din ära och glans, o klippa?»

Först om en stund kom det svar från klippan:
»Är jag väl allsmäktig? — Men fastän jag fallit,
har jag alltid rest mig på nytt. Kommer du ihåg
den glans, som bestrålade mig på Herodes tid?
Minns du de trenne förgårdarna, som omgåfvo
templet, minns du elden på brännofferaltaret, som
om nätterna uppsteg med så hög låga, att den
upplyste hela staden? Minns du Herodes’ portik,
som kallades den sköna, där han hade rest mer
än hundrade porfyrpelare? Minns du rökelsedoften
från templet, som vid västlig vind kunde förnimmas
ända nere i Jeriko? Minns du dånet, då
templets kopparportar slogos upp? Minns du hur
det babyloniska förhänget utanför det allra heligaste
var genomväfdt med rosor af styft guld?»

Det klang kort och kärft från kyrkan:

»Jag minnes allt detta, men jag påminner
mig också, att på den tiden lät Herodes upprensa
dammen Betesda. Jag minnes, att hans arbetare
på dess botten funno lifvets träd, som hade varit
insatt i väggen af Salomos palats, och att de kastade
upp den tjocka stocken på dammbrädden.»

»Kommer du ihåg,» fortfor rösten från klippdomen
i stolt jubel, »kommer du ihåg den lysande
staden, där Juda furstar och folk bodde på
Sion, och där romare och främlingar bodde i
trakten af Bezeta? Minns du borgen Mariamne
och borgen Antonia? Minns du de starka portarna?
Minns du den tornkrönta ringmuren?»

»Jag kommer ihåg allt detta,» ljöd det från
kyrkan, »men jag kommer också ihåg, att det var
på denna samma tid, som rådsherren Josef af Arimatia
lät hugga ut en klippgraf i sin lustgård,
som låg alldeles i närheten af Golgata.»

Stämman från moskén darrade till en smula,
men den fortsatte oförtöfvadt.

»Kommer du ihåg den väldiga folkvandringen
till Jerusalem vid de stora festerna? Kommer du
ihåg alla Palestinas vägar myllrande af människor
och höjdsluttningarna utanför staden besådda af
tält? Kommer du ihåg männen från Rom, från
Atén, från Damascus, från Alexandria, som strömmade
till för att betrakta templets och stadens
härlighet? Kommer du ihåg detta stolta Jerusalem?»

Klockklangen svarade med oböjligt allvar:
»Visserligen påminner jag mig allt detta, men jag
har ej heller glömt, att det var vid denna tid, som
Pilati bödelsknektar funno lifvets träd på brädden
af dammen Betesda och däraf förfärdigade ett kors,
på hvilket en lifdömd förbrytare skulle afrättas.»

»Föraktad och förbisedd har du alltid varit,»
ljöd det bittert från moskén. »Ända hittills hade
du dock endast varit en obemärkt fläck på marken.
Men vid denna tid skedde dig den vanhedern,
att bödelsknektarna använde dig till afrättsplats.
Jag minnes en dag, då de reste trenne
kors på Golgatas kulle.»

»Förkastad vore jag, om jag någonsin glömde
denna dag,» genmälde kyrkan i en högtidlig ton,
som strömmade ut i luften liksom ledsagad af
hymnsjungande körer. »Och jag minnes äfven,
att samtidigt med att korsets träd planterades på
Golgatas klippkulle, försiggick det stora påskoffret
på Moria berg. Israeliterna inträdde festklädda i
de pelaromgifna förgårdarna. De buro mellan sig
långa stänger, på hvilka offerlammen hängde. Och
då förgårdarna voro så fyllda af människor, att
inga fler kunde rymmas, stängdes tempelportarna,
och med trumpetstötar gafs tecken till högtidlighetens
början.

»Då upphängdes djuren på krokar mellan
pelarna och slaktades. Prästerna stodo uppställda
i en lång rad tvärs öfver gården och
langade offerdjurens blod i skålar af silfver och
guld upp till brännoffersaltaret. Och så mycket
blod utgöts, att det flödade öfver hela gården,
och prästerna stodo på pallar för att ej fållarna
af deras sida, hvita kläder skulle blifva genomdränkta
med blod. Men i samma ögonblick, som
den korsfäste dog på Golgata, afbröts den stora
offerfesten i templet. Ett stort mörker sänkte sig
öfver helgedomen, hela byggnaden skalf under
jordbäfningen, och det babyloniska tempelförhänget
rämnade i två hälfter, till ett tecken att makt och
dyrkan och härlighet från denna stund skulle öfvergå
från Moria till Golgata.»

»Denna jordbäfning skakade äfven Golgata,»
inföll den gamla rösten. »Hela kullen rämnade.»

»Ja, helt visst,» upptog kyrkan med samma
rika, hymnliknande toner. »I Golgatas kulle uppstod
en djup rämna, och genom den flöt blod från
korset ned till klippgrafven i dess innandömen
och förkunnade den förste syndaren och den
förste öfversteprästen, att försoningen var fullbordad.
»

I detta ögonblick hördes från kyrkan en häftig
och ihållande ringning på samma gång som
från moskéns minaret uppstego de långa klagande
ljud, som kalla de troende till bön. Mrs Gordon
förstod, att en af nattens heliga timmar hade infallit,
men detta inträffade så ögonblickligen efter
talet om korsfästelsen, att det syntes troligt, att
de båda gamla begagnade sig af tillfället för att
ge luft åt den stolthet och förödmjukelse, som
fyllde dem.

Knappt hade det starka oväsendet aftagit, förrän
moskén började i högtidlig ton: »Jag är den
stora klippan, den evigt beståndande, men hvad
är Golgata? Jag är, den jag är, ingen kan tveka
om hvar han skall söka mig, men hvar finns
Golgata? Hvar är den kullen, där korset nedsänktes
i berggrunden! Ingen vet det. Hvar är den
grafven, i hvilken Kristus nedlades? Ingen kan
med visshet utpeka dess plats.»

Genast ljöd svaret från Golgata: »Kommer
också du med dessa beskyllningar? Du borde
dock veta bättre, du är så gammal, att du kan
minnas Golgatas läge. Du har under årtusenden
sett kullen på dess plats utanför rättvisans port.»

»Ack, ja, visst är jag gammal, jag är mycket
gammal,» återtog moskén. »Men du har ju sagt,
att de gamla hafva dåligt minne. Det låg många
nakna kullar utanför Jerusalem. Hur skulle jag
kunna minnas hvilken som var Golgata? Och
där finnes en oändlighet af grafvar urholkade i
klippgrunden. Hur kan jag veta, hvilken som är
den rätta?»

Mrs Gordon hade börjat känna en tilltagande
otålighet. I sanning, hon kände nästan lust att
blanda sig i samtalet. Hvad, dessa underbara röster
ljödo i hennes öra endast för att påminna om
gamla sägner, som hon hade hört långt för detta.
Hon hade velat tillropa dem, att de borde uppenbara
för henne Guds rikes djupa hemligheter, medan
de båda gamla endast tänkte på att ömkligt
tvista om företräde till dyrkan och makt.

Äfven klockrösten klang otålig: »Det är
hårdt att åter och åter ha att svara på denna anklagelse,
att jag ej är den jag utger mig för att
vara. Du minns dock, att redan de första kristna
brukade besöka mig, för att upplifva minnet af de
stora händelser, som timat rundtom Golgata?»

»Ja,» genmälde moskén, »detta kan vara sant,
men jag är nästan viss om, att de kristna tappade
bort dig bland nyuppförda gator och husrader, då
staden utvidgades och Herodes Antipas byggde
den nya ringmuren.»

»De tappade ej bort mig,» svarade den heliga
grafven, »de samlades alltjämt kring Golgata, ända
tills Jerusalems belägring började, då de lämnade
staden.»

Härpå svarade ej den heliga klippan ett enda
ord. Den tycktes vara öfverväldigad af de sorgliga
minnen, som frammanats.

»Hela ditt tempel vardt kullstörtadt,» ropade
kyrkan. »Det heliga tempelområdet betäcktes med
spillror, och Roms kejsare befallde, att dessa spillror
ej finge bortskaffas. I sexhundra år låg du, o
klippa, gömd under aska och grus.»

»Hvad äro sexhundra år för mig?» genmälde
klippan med vresig stolthet. Ingen kan dock betvifla,
att jag befinner mig på min plats, men om
dig tvistas det alltjämt.

»Hur kan man tvista om mig, som blifvit
återfunnen genom ett Guds under,» genmälde
kyrkan med glad ödmjukhet. »Du har dock ej
glömt, att kejsarinnan Helena, som var en kristen
och ett helgon, i en dröm erhöll Guds befallning
att gå till det heliga landet och uppresa helgedomar
på dess minnesrika platser.

»Ack, jag minnes den tiden, då kejsarinnan
kom till Jerusalem. Jag minnes hennes följe af
fromme och lärde. Jag minnes hur hon i förstone förgäfves
efterspanade rätta läget för den heliga grafven.

»Men på denna tid reste sig nära nog midt i
staden ett Venustempel, och kejsarinnan fick höra,
att det hade blifvit rest af Hadrianus på en plats,
som de kristna hade brukat hålla helig. Hon lät
rifva templet och det befanns, att det hade varit
byggdt öfver Golgata. Alldeles oskadade och på
detta sätt bevarade åt eftervärlden återfunnos under
tempelgrunden både den heliga grafven och Golgatas
klippkulle med Melkisedeks klippgraf och
sprickan i berget, ur hvilken man påstod, att det
ännu droppade blod. Man återfann insalfningsstenen
och — — — »

Nu var det moskén, som afbröt med ett långt,
hånande skratt.

»Men hör nu det sista och viktigaste beviset,»
fortfor kyrkan utan att låta störa sig. »Kejsarinnan
önskade ingenting så mycket som att återfinna
det heliga korset, men detta var alldeles försvunnet.
Efter ett långt, fåfängt sökande kom
en gammal vis man till kejsarinnan och berättade
henne, att korset låg gömdt djupt under
jorden. Han utvisade stället, där hon hade att
söka det. Man måste gräfva sig djupt ned, ty
krigsknektarna hade kastat korset t en vallgraf,
som ända till randen blifvit fylld med jord och
sten. Jag minnes ännu den fromma kejsarinnan,
där hon satt på grafvens rand och uppmuntrade
sina arbetare. Jag minnes ock den dag, då
det heliga korset återfanns på den gamla vallgrafvens
botten.»

Kyrkan talade alldeles ensam. Den lät ej
störa sig däraf att från moskén förnummos halft
hånfulla utrop och tvifvelsjuka skratt.

»Jag minnes den rad af under, som följde
efter korsets återfinnande. Jag tror ej, att ens du
kan våga förneka dem. Också du har hört jubelropen
från de sjuka, som botades vid den heliga
reliken. Också du minnes pilgrimstågen, som
strömmade hit från alla land. Du minnes de
vilda, fromma männen, som bosatte sig i Palestinas
klipphålor. Du minnes klostren och kyrkorna,
som vuxo upp ur jorden.

»Eller har du, o klippa, förgätit de härliga
byggnader, som Konstantin och hans moder läto
uppföra öfver den heliga grafven? Öfver platsen,
där korset blifvit funnet, restes en basilika, men
öfver den heliga grafvens klippgrotta byggdes en
skön rundkyrka.

»Visserligen minnes du, o klippa, de grekiska
byggmästare, som uppförde dessa byggnader med
lika mycken prakt, som om de hade varit gemak
i ett kejsarslott. Du kommer säkerligen ihåg
de karavaner, som tågade fram öfver bergen,
lastade med de dyrbara stenarter och det guld,
som behöfdes för kyrkornas utsmyckande. Du
minnes basilikans porfyrpelare med deras kapitäl
af silfver. Du minnes grafkyrkans mosaikhvalf,
du minnes de smala fönstren, genom hvilka ljuset
strålade in, brutet mellan skifvor af alabaster och
färgadt glas, till dess att hvarje stråle blixtrade,
som om den utgått ur ädelstenar. Du minnes de
utskurna gallerverken framför läktarna, de dubbla
pelarraderna och kupolen, som sväfvade lätt och
stark öfver byggnaden. Du minnes den heliga
grafgrottan i midten af rummet, som hvilade osmyckad
och oskärad under all denna glans.

»Och tiden efter dessa byggnaders uppförande!
Nog minnes du, att alla de kristna i österlandet
betraktade Jerusalem som deras heliga stad, att
det ej längre endast var snart bortdragande pilgrimer,
som besökte den. Minns du ej, att biskopar
kommo med sina följen af präster och rundtom
grafkyrkan uppförde sina palats och kyrkor?
Såg du ej armeniernas patriark resa sin tron här
och likaså grekernas och assyrernas? Såg du ej
kopter komma från det gamla Egypten och abessinier
från hjärtat af Afrika? Du såg Jerusalem
återuppbyggdt, en stad af kyrkor och kloster,
af gästhus och fromma stiftelser. Du vet, att
dess glans var större än någonsin.

»Men allt detta var mitt verk, o klippa. Du
låg då opåaktad, förgäten borta på Moria. Du
var nedbäddad i spillror, du var gömd under
en askhög. Ingen tänkte på din tillvaro.»

Vid denna utmaning kom det svar från klippdomen.

»Hvad äro för mig år af förnedring? Är jag
ej ändock alltjämt den jag är? Endast några århundraden
förgingo, och en natt kom en gammal
vördnadsvärd man i randig beduinmantel och med
en kamelhårsbindel om hufvudet hit till mig. Denne
man var Muhammed, Guds profet. Han blef
lefvande upptagen till himmelen, och hans fot
hvilade på min hjässa, då han borttogs från jorden.
I samma ögonblick höjde jag mig af min
egen kraft flera fot öfver jorden i längtan att följa
honom. Jag höjde mig upp ur aska och grus.
Jag är den eviga, som aldrig kan gå förlorad.»

»Du öfvergaf ditt folk, du förrädare,» klagade
kyrkan. »Du hjälpte de vantrogna till makten.»
»Jag har intet folk, jag tjänar ingen, jag är
den eviga klippan. Den, som tillber mig, är den,
som jag beskyddar. Snart kom den dag, då
Omar höll sitt intåg i Jerusalem, och den store
kalifen började rengöra tempelplatsen och lyfte
själf en korg med spillror på sitt hufvud och bar
bort den. Och några år senare reste Omars anhängare
öfver mig den härligaste byggnad, som
österlandet har skådat.»

Här afbröt klockrösten mycket häftigt: »Ja,
denna byggnad är skön, men vet du ej hvarifrån
den härstammar? Tror du ej jag känner igen
dessa mosaikhvalf, denna sköna kupol, dessa marmorväggar,
inom hvilka du hvilar i osmyckad
enkelhet på samma sätt som fordom den heliga
grafven i Helenas rundkyrka. Hela din moské
är gjord efter mönstret af den första grafkyrkan.»

Mrs Gordon blef alltmer otålig. De båda
helgedomarnas strid syntes henne ömklig och småaktig.
De ägnade ej en tanke åt de olika religioner,
som de företrädde. De tänkte blott på att
skryta med de byggnader, som betäckte dem.

Moskén fortfor: »Jag minnes mycket, men
jag kommer ej ihåg, att jag sett den sköna grafkyrka,
hvarom du talar.»

»Den har visserligen stått på Golgata, men
den blef snart förstörd af fiender. Den blef åter
uppbyggd och åter förstörd.»

»Jag minns däremot,» sade klippdomen, »att
på Golgata funnos en mängd små och stora byggnader,
som ansågos vara heliga. De voro usla
och förfallna, regnet droppade in genom deras
tak.»

»Ja, det är sant,» svarade kyrkan. »Det var
din tid och mörkrets tid. Men jag kan säga som
du, hvad frågar jag efter år af förnedring? Jag
har sett hela västerlandet resa sig för att bistå
mig. Jag har sett Jerusalem eröfradt af järnklädda
män från Europa, som dragit hit för min skull.
Jag har sett din moské förvandlad till kristen kyrka,
och korsfarare hafva på dig, o klippa, rest ett
altare. Jag har sett korsriddare leda in sina hästar
i hvalfven under tempelplatsen.»

Den gamla klippan upphäfde sin röst och
sjöng, såsom en dervisch skulle sjunga i öknen.

Men kyrkan lät ej hämma sig i sitt ordsvall:
»Jag minnes huru västerns riddersman lade af sina
järnkläder och grepo till stensläggan och murslefven
för att åter resa den heliga grafkyrkan. Jag
minns, att de gjorde byggnaden så stor, att den
kunde omfatta alla de heliga platserna. Jag minnes,
hur de klädde den grå klippgrafven med hvit
marmor både utan och innan.»

Den gamla rösten afbröt: »Hvad båtar det
dig, att du är byggd af korsfarare, du är dock
ånyo förfallen?»

»Jag är uppfylld af minnen och heliga platser,»
utropade grafkyrkan med klingande röst. »Jag kan
inom mina murar visa oliven, där Abraham fann
väduren, jag kan visa kapellet, där Adams skalle
blef jordad. Jag kan visa Golgata och grafven
och stenen, där ängeln satt, då kvinnorna kommo
för att gråta öfver den döde. Inom mina väggar
rymmes platsen, dit kejsarinnan Helena gick för
att uppmuntra arbetarna, och stället, där korset
blef funnet. Jag äger pelaren, där den korsfäste
satt, då han törnekröntes, och svepningsstenen
och Melkisedeks graf. Jag äger Gottfrid af Bouillons
svärd. Jag är ännu alltjämt dyrkad af kopter
och abessinier, af armenier och jakobiter, af
greker och romare. Jag är uppfylld af pilgrimer
— — — »

Den gamla klippdomen afbröt: »Hvad är din
mening, du bergkulle, du graf, hvars läge ingen
känner? Vill du mäta dig i betydelse med den
eviga klippan? Är det ej på mig, som man ser
inskrifvet Jehovas heliga, outsägbara namn, som
ingen mer än Jesus kunnat tyda? Är det ej till
min tempelgård, som Muhammed skall nedstiga
på den yttersta dagen?»

Då striden mellan kyrkorna på detta sätt tilltog
i häftighet, reste sig mrs Gordon. Hon glömde,
att hennes röst ej hade kraft att göra sig hörd
samtidigt med de båda mäktiga stämmorna. »Ve er,
ve er,» utropade hon, »hvad ären I för helgedomar?
I tvisten och striden, och af era tvister fylles världen
med ofrid och hat och förföljelse. Men Guds
sista bud heter enighet, hören det! Guds sista
bud, som jag har mottagit, heter enighet.»

Då dessa ord voro sagda, tystnade både den
heliga grafven och den heliga klippan. Mrs Gordon
undrade ett ögonblick, om det var hennes
ord, som hade haft makt att förmå dem att afbryta
tvisten. Men då såg hon, att alla kors och
halfmånar, som höjde sig öfver den heliga stadens
stora kupolbyggnader, började förgyllas och skimra.
Solen rann upp öfver Oljoberget, och alla nattens
röster måste förstummas.

________

Bo Ingmar Månsson.

______

Bland det folket, som hade hört till Hellgums
församling i Amerika och rest med honom
till Jerusalem, fanns det tre, som voro af den
gamla Ingmarsätten. Det var de två döttrarna till
Stor Ingmar, som hade rest till Chicago kort efter
faderns död, samt deras syskonbarn Bo Ingmar
Månsson, en ung karl, som endast hade vistats
två eller tre år ute i Förenta Staterna.

Bo var storväxt med ljust hår och ljusa ögonbryn.
Han hade frisk färg på kinderna och ett
godmodigt utseende. Det fanns ej mycket i hans
drag, som påminde om den gamla ätten, men
likheten trädde fram, då han förehade ett besvärligt
arbete eller var uppretad.

Då Bo växte upp och gick i Storms skola,
hade han varit trög och loj. Skolmästarn hade
ofta förundrat sig öfver att en, som hörde till ett
så klokt folkslag, kunde ha så svårt för att fatta.
Den där trögheten hade dock försvunnit, sedan
Bo kommit till Amerika. Där visade han sig tvärtom
både snabbtänkt och fyndig, men han hade så
ofta fått höra i barndomen, att han var dum, att
han ständigt hade kvar ett stort misstroende till
sig själf.

Sockenborna hade ej blifvit litet förvånade,
då Bo reste till Amerika. Föräldrarna voro förmögna
och sutto med en stor gård. De hade
gärna velat behålla sonen hemma. Det gick nog
ett rykte, att Bo tyckte om skolmästarns Gertrud,
och att han reste bort för att glömma henne, men
ingen visste klart besked om hur härmed förhöll
sig. Bo hade aldrig haft någon annan förtrogen
än sin mor, och hon var inte förgäfves syster till
Stor Ingmar, henne kunde man inte locka att
säga ett ord mer, än hon hade lust till.

Samma dag, som Bo reste hemifrån, kom
hans mor till honom med ett bälte, som hon bad,
att han skulle bära närmast kroppen. Då Bo tog
det, kände han, att det var tungt, modern hade
sytt in pengar i det. — »Du skall lofva mig, att
du ej skiljer dig från detta i onödan,» sade modern.
»Det är ingen stor summa, bara så mycket, att
du kan ta dig hem, ifall du råkar illa ut.»

Bo lofvade, att ej taga pengar ur bältet annat
än i största nödfall. Han var sedan mycket noga
med att hålla detta löfte. Han hade ej varit
svårt frestad, eftersom han mestadels hade haft
det godt i Amerika, men ett par gånger hade han
dock varit så fattig, att han saknat både mat och
husrum. Det hade likväl alltid lyckats honom
att finna en utväg, så att han ej behöft anlita
moderns gåfva.

Då Bo gick in bland Hellgumianerna, undrade
han en smula hvad han skulle göra med bältet.
Hans nya kamrater sökte ju efterlikna de första
kristna. De delade all sin egendom mellan sig
och gåfvo allt hvad de förtjänade till den gemensamma
kassan. Bo lämnade också ifrån sig allt,
hvad han ägde, utom det, som fanns i bältet.
Han kunde inte riktigt reda ut för sig hvad som
var rätt eller orätt i detta fall, men han kände
på sig, att han måste behålla de där pengarna.
Och han var ganska viss om att Vår Herre skulle
förstå, att han ej gömde undan dem af snålhet,
utan därför att han måste hålla det löfte, som han
hade gifvit sin mor.

Bo behöll alltjämt bältet, också sedan han förenat
sig med Gordonisterna. Men efter detta började
han tänka på det med en viss ängslan. Bo märkte
snart, att mrs Gordon och flera af hennes anhängare
voro mycket framstående människor, och
han kände stor vördnad för dem. Han ryste för
hvad så oförvitligt folk skulle tänka om honom,
ifall det en dag upptäcktes, att han gick och bar
på dolda pengar, oaktadt han heligt försäkrat, att
han lämnat allt hvad han ägde till samfundet.

Det var så, att Hellgum och hans församling
hade kommit till Jerusalem redan i maj, just vid
samma tid, som bönderna i hemsocknen höllo
auktion på sina gårdar. I juni kom bref till
Jerusalem, som berättade, att Ingmarsgården var
såld, och att Ingmar Ingmarsson hade öfvergifvit
Gertrud för att kunna vinna åter fädernegården.

Bo hade ända hittills trifts väl i Jerusalem
och ofta talat om hur nöjd han var med flyttningen.
Men från den dagen, då han fick höra, att
Gertrud var fri, blef han dyster och fåordig.

Ingen i kolonien kunde förstå hvad det var,
som gjorde Bo så tungsint. Flera sökte förmå
honom att anförtro dem sina bekymmer, men Bo
ville ej omtala hvad som fattades honom. Han
kunde ej vänta, att kolonisterna skulle ha stor
medkänsla för hjärtesorger. De predikade alltid
om att det för enighetens skull var nödvändigt
att ej tycka mer om en människa än om
alla andra, och de påstodo själfva, att de älskade
alla människor lika. De hade alla och Bo med
lofvat och svurit att aldrig ingå äktenskap, utan
föra renlefnadslif som munkar och nunnor.

Bo tänkte ej en sekund på detta löfte, sedan
han hade fått höra, att Gertrud var fri. Han ville
genast skilja sig från kolonien för att resa hem
och vinna henne. Han var nu mycket glad åt,
att han behållit bältet, så att han hade pengar
och kunde fara sin väg, när han behagade.

De första dagarna gick han i yrsel och tänkte
endast på att göra sig underrättad om, när det
gick någon båt från Jaffa. Men det gafs ingen
lägenhet just då, och Bo började snart inse, att
det skulle se bättre ut, om han dröjde någon tid
med att resa. Ifall han vände om hem just nu,
skulle hela socknen förstå, att han komme för
Gertruds skull. Och om han så ej lyckades vinna
henne, skulle han bli utskrattad af alla människor.

Bo hade just vid den tiden åtagit sig ett arbete
för koloniens räkning. Det förhöll sig så,
att de gamla Gordonisterna hittills hade bott inne
i Jerusalem. Det stora huset utanför Damascusporten
hade de hyrt i anledning af koloniens
stora tillväxt genom den svenska invandringen,
och de höllo nu på att inrätta sig där. Bo hade
fått sig anförtrodt att uppföra en bakugn i det
nya huset. Han beslöt att gifva sig till tåls och
ej resa, förr än han hade blifvit färdig med
detta arbete.

Under tiden längtade han så svårt, att hela
Jerusalem ej syntes honom bättre än ett fängelse.
Om nätterna tog han ibland fram bältet och
låg och kände på mynten, som voro insydda
däri. Han blef mycket glad, då han hade de
små runda tingestarna under sina fingrar, såg
för sig Gertrud, glömde bort, att hon aldrig hade
velat veta af honom och var viss på att inte
behöfva göra mer än komma hem för att få henne
till hustru.

Då Ingmar hade visat sig så falsk, skulle väl
Gertrud ändtligen lära sig att sätta värde på Bo,
som hela lifvet igenom ej hade älskat någon annan
än henne.

Det gick emellertid förfärligt långsamt för Bo
att bli färdig med bakugnen. Antingen var han
ingen skicklig murmästare, eller ock hade han ej
passande tegel och murbruk att bygga af. Han började
tro, att det där arbetet aldrig skulle bli färdigt.
En gång störtade hvalfvet, och en gång hade han
murat så galet, att all röken slog in i bakstugan.

Det dröjde sålunda med Bos affärd ända bortåt
augusti. Under tiden kom han att se mycket af
Gordonisternas lif och tyckte allt mer och mer
om det. Aldrig hade Bo sett människor på det
sättet bara lefva för att tjäna sjuka, fattiga och
bedröfvade. Och de längtade ej tillbaka ut i
världen, fastän somliga voro så rika, att de kunde
ha skaffat sig allt hvad de önskade, och andra
så kunniga, att det ej fanns något mellan himmel
och jord, som de ej visste besked om. Hvarje
dag höllo de mycket vackra bönestunder, där de
utlade sin lära för de nykomna, och då Bo hörde
dem tala, tyckte han, att det var så stort att få
vara med om att återuppväcka den rätta kristendomen,
som hade legat förgäten i nära två årtusenden,
att han knappast kunde förmå sig att
lämna Jerusalem.

Men på natten tog Bo bältet mellan händerna,
och när han gjorde det, fick han tårar i ögonen
af längtan efter Gertrud. Och ifall han då tänkte
på att han ej skulle få vara med om återställandet
af den enda rätta kristendomen, intalade han
sig, att det fanns så många, som därtill voro
värdigare än han. Det kunde ej vålla stor skada,
om en sådan dum och enfaldig stackare lämnade
kolonien.

Men det som Bo bäfvade för, var den stund,
då han skulle resa sig upp i församlingen och
tala om, att han ville draga hem. Det gick en
rysning genom honom, då han tänkte på att mrs
Gordon och gamla miss Hoggs och den vackra
miss Young och Hellgum och hans syskonbarn,
alla dessa, som endast sträfvade efter att tjäna Guds
sak, skulle komma att anse honom som en förkastad.

Och hvad skulle Gud själf i himmelen säga
om hans flykt? Tänk om Bo förverkade sin
salighet genom att öfverge denna stora sak!

För hvarje dag som gick, kände sig Bo mera
oviss och osäker. Han insåg nu tydligt, hur orätt
han hade gjort, då han ej lämnat ifrån sig moderns
pengar. Om han ej hade haft kvar det där bältet,
så hade han ej haft medel att resa. Han hade
då alldeles undsluppit denna tunga frestelse.

Kolonisterna hade stora utgifter vid denna
tid, dels för flyttningen och dels för en process,
som de måste föra ute i Amerika. Det fanns
också en mängd fattigt folk i Jerusalem, som
ständigt anlitade deras bistånd. Då de alls ej ville
taga lön för något arbete, som de utförde åt andra,
för all den oenighets skull, som pengar åstadkomma
i världen, var det ej underligt, att de ibland hade
det rätt bekymmersamt. Ett par gånger, då väntade
penningförsändelser från Amerika ej hade kommit
fram i tid, hade de knappast haft bröd för
dagen. Hela församlingen låg mången gång på
knä och bad Gud sända hjälp.

Vid sådana tillfällen tyckte Bo, att det där
bältet brände honom. Men inte kunde han lämna
det från sig nu, då han bar på en sådan längtan
att få resa. Han sade också till sig själf, att det
numera var för sent, det var honom alldeles
omöjligt att bekänna, att han gått och burit pengar
på sig under all denna nöd.

I augusti blef Bo ändtligen färdig med ugnen,
och nu ville han resa med första båt. En dag
gick han och satte sig på en ödslig plats utanför
Jerusalem, sprättade sönder bältet och tog fram
pengarna. Han satt med de små guldslantarna
i handen och kände sig som en förbrytare. »Å,
Herre Gud, förlåt mig,» utbrast han. »Jag visste
ju ej, att Gertrud skulle bli fri, då jag gaf mig
in bland det här folket. För ingenting annat i
världen skulle jag hafva öfvergifvit kolonien.»

Då Bo gick tillbaka inåt staden, smög han
fram med osäkra steg och med en förnimmelse
af att någon gick bakom honom och spionerade.
Då han lade fram ett par af guldmynten på ett
af växlareborden vid Davidsgatan, såg han sådan
ut, att armeniern, som vägde hans guld, trodde,
att han var en tjuf, och bedrog honom på minst
halfva summan.

Nästa dag stal sig Bo tidigt om morgonen
bort från kolonien. Han gaf sig af österut upp
mot Oljoberget för att ingen skulle misstänka,
hvart han ämnade sig och tog en ofantlig omväg
för att komma till järnvägsstationen.

Han kom ändock en timme för tidigt och
led ofantligt, medan han väntade. Han ryste för
hvar och en, som kom och gick, sökte förgäfves
intala sig, att han intet ondt gjorde, att han var
en fri man och kunde gå hvart han behagade.
Han förstod, att det hade varit bättre, om han
hade talat öppet med kolonisterna och ej stulit
sig bort från dem. Han erfor en sådan plåga
af att känna sig rädd för att bli sedd och igenkänd,
att han nästan höll på att vända om.

Bo kom likväl med på tåget. Det var öfverfullt
i alla vagnar, men han såg ingen människa, som
han kände. Han satt och tänkte på brefven, som
han skulle skrifva till mrs Gordon och till Hellgum.
Han föreställde sig, hur de skulle läsas upp efter
morgonbönen för hela samfundet, och han kunde
just se det förakt, som skulle visa sig på alla
ansikten. Jag gör visst något fasligt illa i dag,
tänkte han och blef rädd för att han nu satte på
sig en fläck, som aldrig kunde aftvättas. Det
föreföll honom allt mer och mer eländigt, att han
hade smugit sig bort. Han blef led åt sig själf,
tyckte, att han var en usel stackare.

Han kom till Jaffa och steg af tåget. Då han
gick öfver den solstekta platsen framför stationen,
såg han där en samling fattiga rumäniska pilgrimer.
Då Bo ställde sig att betrakta dem, talade
en syrisk dragoman om för honom, att pilgrimerna
hade kommit sjuka från ångbåten, som hade fraktat
dem till Jaffa. De hade ämnat vandra till fots
till Jerusalem, men förmådde det ej. Här hade
de legat på stationen hela dagen. Ingen tog vård
om dem, inga pengar hade de, de skulle väl
komma att dö, där de lågo i solhettan.

Bo vandrade bort från stationen mycket raskt.
Han såg för sig det där folket med deras feberheta
ansikten. Ett par lågo alldeles redlösa och kunde ej
ens köra bort flugorna, som kröpo öfver deras
ögon. Det var klart för honom, att Gud hade
sändt dessa fattiga i hans väg, för att han skulle
hjälpa dem. Bo tänkte på att ingen annan af
kolonisterna skulle ha kunnat gå förbi en sådan
samling nödställda utan att försöka bistå dem.
Han skulle också ha tagit vård om dem, ifall han
ej blifvit en dålig människa. Han ville väl ej
mer tjäna sin nästa, därför att han ägde pengar
och kunde fara hem.

Bo gick in genom stadsporten, vandrade ett
par gator framåt och kom till ett litet torg, som
låg alldeles vid sjöstranden. Här kunde han
se ut öfver hela redden och hela vida hafvet.
Vattenytan låg alldeles jämn och blåskimrande, det
gungade endast en helt svag dyning kring de
båda svarta basaltklipporna, som lågo midt i inloppet
till hamnen. Det var en vacker dag för
att lämna Jaffa. Ute på redden låg en stor
europeisk ångare, som förde tysk flagg. Bo hade
ämnat resa med en fransk båt, som väntades till
Jaffa samma dag, men den såg han ej till. Den
hade väl blifvit försenad.

Den tyska ångaren måtte hafva anländt för en
kort stund sedan. En skara roddare gjorde i största
hast i ordning sina båtar för att ro ut efter passagerare.
De kappades med hvarandra, hojtade,
skreko och hotade hvarandra med årorna. Så for
ett tiotal båtar ut alla på en gång. De starka,
kraftiga båtförarna reste sig upp och rodde stående
för att få bättre fart. De voro en smula försiktiga
i början, men då de hade kommit förbi de båda
farliga klipporna, började den skarpaste kapprodd.
Bo hörde från stranden, hur de skrattade och
eggade hvarandra med tillrop.

Han fick en oändlig lust att ge sig af i just
det ögonblicket. Han kunde ju lika väl fara med
den ena ångbåten som med den andra. Det gjorde
detsamma, bara han kom öfver till Europa.

Han märkte, att en liten båt ännu låg kvar
vid stranden. Den hade en gammal roddare, som
väl ej hade kunnat komma åstad med samma fart
som de andra. Bo tyckte alldeles, att karlen hade
blifvit försenad för hans skull. Han sprang i båten
och de stötte från land.

I första ögonblicket tänkte Bo, att det var
godt, att allt nu var afgjordt, men innan han hade
hunnit ett par årtag ut på hafvet, kom stor ångest
öfver honom. Hvad skulle han säga sin mor,
då han råkade henne? Skulle han tala om för
henne, att han nyttjat hennes gåfva till att draga
öfver sig förakt och vanheder?

Bo såg framför sig moderns ansikte med de
många rynkorna och det sträfva draget nedåt
hakan. Hon var en smula närsynt, därför brukade
hon komma nära inpå folk och se dem noga in
i ansiktet. Om nu modern vore där hos honom,
skulle hon komma så där tätt inpå honom och
fråga: — »Har du lofvat att hålla dig till det där folket
du Bo, och hjälpa dem med det goda verket ?» —
»Ja, mor, det har jag,» måste då Bo svara. — »Då
får du också lof att härda ut hos dem,» skulle modern
säga, »vi ha nog med en löftesbrytare i vår släkt.»

Bo drog en tungsint suck, men nu insåg
han dock klart en sak, och det var, att han ej
kunde komma hem till modern med vanheder
fäst vid sig. Det fanns ingen annan råd för
honom än att vända åter till kolonien.

Han befallde roddaren att vända, men karlen
begrep honom ej, utan fortsatte att ro ut mot
ångbåten. Bo reste sig i båten och ville taga
årorna ifrån honom. Roddaren försvarade dem,
de höllo på att välta båten, medan de stredo.
Bo märkte, att det ej var någon annan råd än
att sitta stilla och låta sig föras ut till ångbåten.
Men på samma gång blef han rädd
för att det ögonblick skulle gå ifrån honom, då
han var stark och kunde vända. Om jag kommer
ombord på ångbåten, får reslusten kanske på
nytt makt med mig, tänkte han.

Men nej, det skulle inte ske, nu ville han
göra slut på frestelsen för alltid. Och han stack
handen i fickan, tog upp de goda guldmynten
och kastade dem i hafvet.

Knappt var det gjordt, förrän Bo erfor en
svidande ånger. Ja, nu kunde han säga, att han
hade kastat lyckan ifrån sig, nu hade han förlorat
Gertrud för alltid. Han vred händerna, så att de
knakade.

Då de hade rott ännu några minuter, mötte
de ett par båtar, som kommo från ångaren fulllastade
med passagerare, som skulle landstiga i Jaffa.

Bo strök sig med handen öfver ögonen, han
tyckte sannerligen, att han såg i syne. Det var
alldeles, som om ett par af kyrkbåtarna, hvilka
brukat komma utför älfven därhemma om söndagarna,
hade kommit roende emot honom på
det sommarblanka hafvet.

I de långa båtarna sutto människor, hvilka
sågo lika högtidliga och allvarliga ut som folket
i hemsocknen, då de lade till vid landningsplatsen
under kyrkan.

Bo kunde inte i första ögonblicket reda hvad
han såg. Han kände ju igen alla ansikten. »Är
inte det där Tims Halfvor?» frågade han sig. »Är
inte det där Karin Ingmarsdotter? Är inte det
där Birger Larsson, som jag så många gånger sett
stå och smida spik i sin smedja vid landsvägen?»

Bo hade varit så långt borta i sina tankar,
att det gick om en stund, innan han kunde förstå,
att det var pilgrimerna från Dalarne, som hade
anländt ett par dagar förr, än de voro väntade.

Han reste sig upp i båten, vinkade med handen
och ropade: »goddag». De stillsamma människorna
i båtarna blickade upp den ena efter den
andra och rörde litet på hufvudet för att visa, att
de kände igen honom. Bo förstod, att han
hade burit sig illa åt, som stört dem i det ögonblicket.
Nu gick det ej an för dem att tänka på
annat än det högtidliga i att stiga i land på
Palestinas jord.

Men aldrig hade Bo sett något vackrare än
de där sträfva ansiktena. Han blef så glad, och
han blef så bedröfvad. Se, sådant folk ha vi
hemma, tänkte han, och han längtade så, att han
hade velat kasta sig i hafvet för att leta upp sina
guldmynt.

Långt borta i aktern i en af båtarna satt en
flicka, som hade hufvudduken så långt framskjuten
i pannan, att Bo ej kunde se hennes ansikte.
Men just, då båten glidit förbi, sköt hon duken
tillbaka och såg bort till honom. Och Bo kände
igen Gertrud.

Då skakades Bo från hufvud till fot af sin
starka rörelse. Han satte sig ned och höll sig
fast vid toften. Han var rädd för hvad han skulle
komma att taga sig till, att han skulle hoppa i
hafvet för att fortare nå fram till Gertrud.

Tårarna störtade ur hans ögon, allt under det
han knäppte händerna och tackade Gud. Nej,
aldrig förr hade någon blifvit så lönad, för att han
afstått från en synd. Aldrig förr hade Gud varit
så god mot någon.

________

Korsbäraren.

______

Under alla de år, som den Gordonska kolonien
hade funnits i Jerusalem, hade hvarje dag
på den heliga stadens gator visat sig en man, som
släpade på ett tungt och klumpigt träkors. Han
talade till ingen, och ingen talade till honom.
Ingen visste om mannen var en sinnesrubbad,
som hade fått den föreställningen, att han var
Kristus, eller om han endast var en fattig pilgrim,
som fullgjorde en botöfning.

Den stackars korsbäraren sof om natten i en
grotta borta på Oljoberget. Hvarje morgon, då
solen gick upp, steg han ut på berget och såg
ned på Jerusalem, som låg på en något lägre höjd
midt emot honom. Han brukade öfverblicka staden
såsom en sökande, flyttade ögonen från hus till
hus, från kupol till kupol med ett ifrigt granskande,
som om han väntat att någon stor förändring
skulle hafva inträffat under natten. Ändtligen,
då han tycktes inse, att allt var sig likt, drog han
en djup suck, han gick tillbaka in i sin grotta,
lyfte det stora korset på sina skuldror och satte
på sitt hufvud en krans, sammanvriden af stickande
törnen.

Så började han vandra utför berget, släpande
sin tunga börda mellan vingårdar och olivplanteringar,
ända tills han nådde den höga
muren, som omgaf Getsemane örtagård. Här
brukade han stanna utanför en låg port, lade
ned korset på marken och stödde sig mot dörrposten
som för att vänta. Gång på gång böjde
han sig ned och lade ögat till nyckelhålet för att
se in i den lilla örtagården. Om han då såg
någon af fransiskanerna, som vårdade Getsemane,
röra sig mellan de gamla olivträden och myrtenhäckarna,
kom ett spändt uttryck öfver hans ansikte,
och han smålog i glad förväntan. Men
strax därpå skakade han på hufvudet, han tycktes
ha kommit till klarhet om att den han sökte ej
skulle komma. Han lyfte åter upp korset och
vandrade vidare.

Sedan hade han för vana att gå utför bergets
lägre terrasser ned i Josafats dal med den stora
judiska begrafningsplatsen. Det långa korset släpade
efter honom, det slamrade mot de många grafhällarna
och rubbade småstenarna, som voro
strödda öfver dem. Gång på gång stannade han,
då han hörde stenarnas rassel, och såg sig om i
tydlig tro, att någon kom gående efter honom.
För hvarje gång han märkte, att han misstagit
sig, drog han åter en af sina tunga suckar och
vandrade vidare.

Dessa suckar blefvo till ett djupt stönande,
då han hade nått dalbottnen och det nu förestod
honom att släpa det väldiga korset uppför den
västra sluttningen, på hvars krön Jerusalem ligger.
På denna sida finnas den muhammedanska befolkningens
grafvar, och ofta såg han där en sörjande
kvinna sitta insvept i sin hvita öfverklädnad på
en af de låga kistlika grafvårdarna. Han stapplade
då åt hennes håll, till dess att hon, skrämd
af slamret, som åstadkoms, då korset drogs öfver
vårdarna, vände mot honom sitt ansikte, som var
täckt af en tät, svart slöja och väckte den föreställningen,
att där ej fanns något annat än ett
tomt, mörkt hål. Då vände han om med en rysning
och drog vidare.

Han klättrade med outsäglig möda ända upp
till kullens krön, där stadsmuren reser sig. Sedan
brukade han vandra på en smal stig utanför muren
framemot Sions kulle på södra sidan af berget
och nådde upp till den lilla armeniska kyrkan,
som kallas Kaifas’ hus.

Här lade han åter ned korset på marken och
tittade in genom nyckelhålet. Men han nöjde
sig ej med detta, utan han grep om klocksträngen
och ringde. Då han en stund därefter hörde
tofflor smälla mot stenläggningen, smålog han och
förde redan händerna upp till törnekronan för att
lyfta den af hufvudet.

Men så snart kyrkotjänaren, som öppnade
porten, fick syn på korsbäraren, gjorde han ett
nekande tecken med hufvudet.

Botgöraren böjde sig framåt och såg in genom
den halföppna dörren. Han öfverfor med blicken den
lilla gården, där enligt sägnen Petrus förnekade frälsaren,
och förvissade sig om att den var alldeles tom.
Hans ansikte fick ett uttryck af djup grämelse,
han drog otåligt igen porten och vandrade vidare.

Det tunga korset slamrade mot den af stenar
och gamla byggnadsrester betäckta marken på
Sion. Det fördes nu framåt med större fart,
liksom om otålig förväntan hade gifvit dess bärare
bättre krafter. Han vandrade in i staden genom
Sionsporten och nedlade ej korset på marken
förrän utanför den tunga grå byggnad, hvilken
vördas som kung Davids graf, men äfven säges
innesluta salen, där Jesus instiftade den heliga
nattvarden.

Den gamle brukade här lämna korset, medan
han själf gick in på gården. Då den muhammedanske
portvakten, som eljes kastade vreda blickar
efter alla kristna, såg honom komma, böjde han
sig ned inför den, hvars förstånd var hos Gud,
och kysste hans hand. Hvarje gång den gamle
mötte denna vördnadsbetygelse, såg han mannen
förväntansfullt in i ansiktet. Men i nästa ögonblick
ryckte han till sig sin hand, torkade af den
på sin långa, grofva kåpa, vände om ut i det
fria och lyfte upp korset på sina axlar.

Med oändlig långsamhet brukade han sedan
vandra ned mot norra delen af staden, där Kristi
lidandes väg löper fram i sin tunga dysterhet.
Så länge som han befann sig på folkfyllda gator,
blickade han in i hvarje ansikte, stannade, forskade
och vände sig åter bort i evig missräkning.
Godsinnade vattenbärare, som sågo, att han svettades
under sin svåra vandring, räckte honom ofta
en liten tennskål fylld med vatten, och grönsakshandlarna
brukade kasta till honom en handfull
bönor eller pistacher. Då dessa gåfvor bjödos
honom, mottog han dem först med strålande vänlighet,
men sedan vände han sig bort, som hade
han väntat något helt annat och bättre.

Då han kom in på Passionsvägen, såg han
hoppfullare ut än under förra delen af vandringen.
Han stönade mindre djupt under tyngden af korset.
Han rätade upp ryggen och såg sig omkring likt
en fånge, som nu var säker om sin befrielse.

Han utgick från den första af de fjorton
stationerna på Kristi lidandes väg, hvilka hela
gatan uppför äro utmärkta med små stentaflor.
Men han stannade ej förrän utanför Sionsystrarnas
kloster i närheten af Ecce Homo-bågen, där Pilatus
visade Kristus för folkmassan. Här slängde
han ned korset i gatan, som en börda, den han
aldrig mer skulle behöfva lyfta och bultade på
klosterporten med tre starka, pockande slag. Innan
ännu någon hunnit öppna, hade han ryckt törnekronan
af hufvudet, och ibland var han så viss på
sin sak, att han kastade den till en af de hundar,
som hade sin sofplats i närheten af klostret.

Därinne i klostret kände man till hans bultning.
En af de fromma systrarna öppnade portluckan
och stack ut till honom ett litet rundt
bröd.

Härvid råkade han i en förfärlig vrede. Han
tog ej emot brödet, utan lät det falla ned på gatan.
Han stampade i marken och upphäfde vilda skri
af förtviflan. En lång stund stod han kvar utanför
porten. Ändtligen återfick han sitt utseende
af tålmodigt lidande. Han böjde sig ned efter
brödet och åt upp det med rofgirig hunger.
Han sökte reda på törnekransen, och han lyfte
åter upp korset.

Endast ett par ögonblick senare stod han i
strålande förväntan utanför det lilla kapell, som
kallas Sankta Veronikas hus, och nedtyngd af
missräkning vandrade han därifrån. Han gick
hela gatan uppför från station till station, väntade
med samma visshet sin befrielse vid kapellet, som
betecknar läget för Rättvisans port, genom hvilken
Jesus lämnade staden, och vid platsen, där frälsaren
talade till Jerusalems kvinnor.

Då han sålunda hade tillryggalagt Kristi lidandes
väg, började han genomvandra hela staden i
oroligt sökande. På den trånga, folkuppfyllda
Davidsgatan utgjorde han ett lika svårt hinder
för samfärdseln, som en kamel lastad med risknippor,
men ingen människa hvarken bannade
eller ofredade honom.

Under dessa vandringar hände honom någon
gång, att han kom in på den trånga förgården till
den heliga grafvens kyrka. Men här lade ej den
stackars korsbäraren ned sin börda, här ryckte
han ej törnekronan från hufvudet. Så snart han
varseblef den dystra grå fasaden, vände han sig
bort och flydde. Icke vid någon af de glänsande
processionerna, inte ens vid det stora påskundret
syntes han där. Den gamle botgöraren tycktes
vara öfvertygad om att på detta enda ställe skulle
han omöjligt kunna finna hvad han sökte.

Men eljes passade han på att möta karavanerna,
som aflastade sina varor vid Jaffaporten.
Han satt och vaktade utanför gästhusen och beskådade
alla främlingar med forskande blickar.
Sedan järnvägen mellan Jaffa och Jerusalem kommit
till stånd, företog han nästan hvarje dag en vandring
ned till järnvägsstationen. Han uppsökte patriarker
och biskopar i deras bostäder, och alla fredagar
infann han sig på platsen framför gråtomuren,
där judarna tryckte sig intill den kalla stenen och
gräto öfver palatset, som var förstördt, öfver muren,
som var kullstörtad, öfver makten, som var gången,
öfver de store männen, som lågo döda, öfver
prästerna, som hade farit vilse, öfver konungarna,
som hade föraktat den Allsmäktige.

En mycket varm och vacker dag i augusti
hade korsbäraren gått ut genom Damascusporten
och vandrade omkring på de kala och ödsliga
marker, som omgifva den Gordonska kolonien.
Medan han stapplade fram vid vägkanten, blef
han varse en lång rad af vagnar, som kommo
från järnvägsstationen och körde bort mot kolonien.
I vagnarna sutto människor med sträfva,
allvarliga ansikten. Flera af dem voro mycket
fula med ljust hår, som stötte en smula i rödt,
med tunga ögonlock och utskjutande underläpp.

Då dessa människor foro förbi korsbäraren,
gjorde han, som han alltid brukade, då nya pilgrimskaror
drogo in i Jerusalem. Han stödde
korset mot axeln, hans ansikte klarnade, och han
lyfte armarna mot himmelen.

Då de åkande sågo honom, där han stod
med korset, ryckte de till, men ej af häpnad. Det
var snarare så, som om de väntat, att just detta
skulle bli den första syn, som mötte dem i Jerusalem.

Flera af dem reste sig i innerlig medömkan.
De sträckte ut armarna, man såg på dem, att de
hade velat stiga ur åkdonen för att hjälpa den
gamle att släpa fram hans börda.

Några af kolonisterna, som redan voro hemmastadda
i Jerusalem, sade till de nykomne: —
»Det är en vansinnig stackare, så går han här
alla dagar. Han tror, att han bär Kristi kors,
och att han måste släpa på det, tills han funnit
den, som skall bära korset i hans ställe.»

De åkande vände sig tillbaka och blickade
efter den stackars vandraren. Så länge som de
sågo honom, stod han kvar med armarna upplyfta
i en ställning af obeskriflig hänförelse.

Men detta var sista gången, som någon såg
den gamle korsbäraren i Jerusalem. Nästa dag
väntade de spetelske, som ligga lägrade utanför
portarna förgäfves på hans ankomst. Han störde
ej de sörjande på begrafningsplatserna, han besvärade
ej väktaren i Kaifas’ hus, de fromma
damerna af Sion kommo ej i tillfälle att lämna
honom det bröd, som han brukade hämta hvarje
dag. Den turkiske portvakten i den heliga grafvens
kyrka väntade ofrivilligt på honom för att se
honom komma och fly, och de goda vattenbärarna
undrade öfver, att han ej infann sig på de folkuppfyllda
gatorna.

Den gamle stackaren visade sig aldrig mer
i den heliga staden. Man visste ej om han låg
död i sin grotta borta på Oljoberget eller om han
hade vandrat till sitt fjärran hem.

Det enda man säkert visste om honom var,
att han ej mer släpade på sin tunga börda. Ty
morgonen efter dalböndernas ankomst till Jerusalem
funno de Gordonska kolonisterna det väldiga
korset ligga på den höga trappan framför
ingången till deras hus.

________

»Murar af guld och portar af
brändt glas.»

______

Bland Jerusalemsfararna fanns en smed, som
hette Birger Larsson. Han hade hela tiden
varit mycket glad åt resan. Ingen hade haft så
lätt att skiljas från hemmet som han, och ingen
hade, som han, fröjdat sig åt att få skåda Jerusalems
härlighet.

Men Birger blef sjuk nästan i samma ögonblick,
som han landsteg i Jaffa. Han fick sitta
några timmar på den solstekta stationen, innan
tåget afgick, och allt sämre och sämre blef han.
Då han kom in i en af de heta kupéerna, började
hans hufvud värka, som om det skulle sprängas.
Och då han kom fram till Jerusalem, var han så
illa däran, att Tims Halfvor och Ljung Björn
måste taga honom under armarna och nära nog
bära ut honom på perrongen.

Bo hade telegraferat från Jaffa för att underrätta
kolonisterna om dalfolkets ankomst. Flera
af svensk-amerikanerna voro nere vid tåget för att
hälsa på vänner och anförvanter. Birger hade
då sådan feber, att han ej kände igen de gamla
sockenborna, fastän ett par af dem hade varit
hans nära grannar. Han hade dock klart för sig
att han nu var framkommen till Jerusalem, och
han tänkte endast på att hålla sig uppe så länge,
att han skulle få se den heliga staden.

Från järnvägsstationen, som ligger ett godt
stycke utanför Jerusalem, kunde Birger ingenting
se af staden. Så länge, som han var kvar där,
låg han stilla med slutna ögon. Men ändtligen
hade alla fått plats i de väntande vagnarna. De
åkte ned i Hinnoms dal, och på krönet af åsen
ofvan dem syntes Jerusalem.

Birger lyfte de tunga ögonlocken och såg en
stad, omgifven af en hög mur, som var prydd
med tinnar och torn. Bakom muren sköto höga,
hvälfda byggnader upp i luften, och ett par palmer
vajade för bergvinden.

Men det led mot kvällen, och solen stod helt
nära randen af de västra kullarna. Den var mycket
röd och stor, och den utgöt ett starkt sken öfver
himmelen. Äfven all jorden glimmade och sken
i rödt och gult. Men Birger tyckte, att det sken,
som föll öfver jorden, ej kom från solen utan
från staden ofvan honom. Det utgick från dess
murar, som skimrade likt ljust guld och från
dess torn, som voro täckta med skifvor af brändt
glas.

Birger Larsson smålog åt att han såg två
solar, på himmelen en, och på jorden en, som
var Guds stad, Jerusalem.

Ett ögonblick kände sig Birger som botad af
hälsobringande glädje. Men febern fick genast
åter makt med honom, och på hela färden ut till
kolonien, som låg på stadens andra sida, var han
utan medvetande.

Birger visste heller ingenting om mottagandet
i kolonien. Han kunde lika litet glädja sig åt
det stora huset, som åt de hvita marmortrapporna
eller det vackra galleriet, som löper rundt om
gården. Birger kunde ej se mrs Gordons vackra,
kloka ansikte, där hon kom ut på trappan för att
välkomna dem, eller gamla miss Hoggs med
uggleögonen eller någon af de andra af hans nya
bröder och systrar. Han visste ej ens om att han
blef införd i ett stort, ljust rum, som nu skulle
utgöra ett hem för honom och hans familj, och
där man skyndade sig att göra i ordning en bädd
åt honom.

Nästa dag var han lika sjuk, men återfick
stundtals sitt medvetande. Det blef då hans stora
sorg, att han skulle dö, utan att ha fått komma
in i Jerusalem och se dess härlighet på nära håll.

»Tänk, att jag är så långt kommen,» sade
han, »och nu måste jag dö, utan att ha fått se
Jerusalems palats och dess gator af guld, där de
heliga vandra i sida, hvita kläder med palmer i
händerna.»

Han låg och klagade häröfver i två dagar.
Febern tilltog, och äfven i yrseln ängslades han
öfver detta samma, att han ej skulle få återse den
guldglänsande muren och de skinande tornen,
som vaktade Guds egen stad.

Hans förtviflan och ångest voro så stora, att
Ljung Björn och Tims Halfvor förbarmade sig
öfver honom och beslöto att ställa honom tillfreds.
De trodde, att han skulle bli bättre, om han finge
sin åtrå stillad. De snickrade ihop en bår, och
en afton, då det hade börjat komma en smula
svalka i luften, buro de honom in i Jerusalem.

De förde honom raka vägen fram mot staden,
och Birger låg fullt redig och stirrade på den
steniga marken och de kala kullarna. Då de voro
så långt komna, att de kunde se Damascusporten
och stadsmuren, satte de ned båren, för att den
sjuke måtte kunna glädja sig åt den efterlängtade
anblicken.

Birger sade ej ett ord, han skuggade ögonen
med handen och ansträngde sig för att se.

Han såg ej framför sig något annat än en
gråbrun mur, som var byggd af sten och ler, som
alla andra murar. Den stora porten tyckte han
såg hemsk ut med dess låga ingång och dess
mångtaggiga krön.

Där han låg matt och försvagad, fick han
den föreställningen, att de andra ej förde honom
till ett rätt Jerusalem. Han hade för ett par
kvällar sedan sett ett annat, som var lika strålande
som solen.

Att mina gamla vänner och sockenbor kunna
handla så illa med mig, tänkte den sjuke, att de
ej vilja unna mig att se det rätta Jerusalem.

Bönderna buro honom nedåt den branta sluttningen
framför portöppningen. Birger tyckte, att
de buro honom ned i jordens innandömen.

Då Birger kommit genom hvalfvet, satte han
sig upp en smula. Nu skulle han se efter, om
de hade burit honom in i den gyllene staden.

Birger blef allt mycket förvånad öfver att på
alla sidor bara se fula grå husmurar, än mer bestört
blef han öfver att se de lemlästade tiggare,
som sutto vid porten, och de magra, smutsiga
hundarna, som lågo och sofvo fyra och fem tillsammans
på de stora afskrädeshögarna.

Han hade aldrig förr känt en så besynnerlig
frän stank, som här mötte honom, eller en sådan
kvaf hetta. Han undrade om det fanns en vind
så stark, att den kunde få denna tunga luften att
röra sig.

Då Birger såg ned på gatstenarna fann han,
att de voro täckta med ett intorkadt lager af smuts.
Han förundrade sig öfver alla de sopor och kålblad
och fruktskal, som lågo utkastade på gatan.

»Jag undrar allt, hvarför Halfvor bryr sig om
att visa mig det här fattiga och eländiga stället,»
mumlade han för sig själf.

Bönderna buro Birger raskt framåt staden,
de hade redan varit därinne flera gånger och
kunde tala om för den sjuke, hvad det var för
platser, som de gingo förbi.

»Det där är den rike mannens hus,» sade
Halfvor och pekade på en byggnad, som Birger
tyckte vara alldeles fallfärdig.

De veko af in på en gata, som föreföll så
mörk, som om den aldrig hade varit belyst af en
solstråle. Birger låg och betraktade halfbågarna,
som voro spända från hus till hus tvärs öfver
gatan. De behöfvas nog, tänkte han; om de här
rucklena ej voro så väl stödda, skulle de snart
störta omkull.

»Detta är Kristi lidandes väg,» sade Halfvor
till Birger, »här var det Jesus vandrade med
korset.»

Birger låg tyst och afbleknad. Blodet brusade
ej fram genom kroppen såsom förut på dagen,
det tycktes stå stilla. Han var kall som is.

Ingenting annat såg han, hvart han kom, än
bristfälliga grå murar samt en och annan låg port.
Sällan såg han ett fönster, och där sådana funnos,
voro de alltid sönderslagna och hade trasor instoppade
i de tomma bågarna.

Halfvor stannade med båren. »Här stod
Pilati palats,» sade han, »och här var det, som
de förde ut Jesus och sade om honom: ’Se människan.’»

Birger Larsson vinkade Halfvor fram till sig
och tog honom högtidligt i handen. »Nu skall du
säga mig ett ord, eftersom du är släkt med mig,»
sade han. »Menar du, att detta är det rätta Jerusalem?»

»Åja, nog är detta det rätta Jerusalem,» sade
Halfvor.

»Jag är sjuk, och jag kan vara död i morgon
dag,» sade Birger. »Du förstår väl, att det ej går
an att ljuga för mig.»

»Inte är det någon, som tänker på att ljuga
för dig,» sade Halfvor.

Birger hade säkert hoppats, att han skulle
förmå Halfvor att säga sanningen. Han fick tårar
i ögonen, då han tänkte på att Halfvor och de
andra kunde handla så illa mot honom.

Plötsligen fick han en god tanke. De göra
så här för att glädja mig desto mer, då jag föres
in genom de höga portarna till ärans och härlighetens
stad, tänkte han. Nu skall jag låta dem
hållas. De mena nog väl med mig. Vi, som
äro Hellgumianer, hafva ju lofvat att handla mot
hvarandra som bröder.

Bönderna fortforo att bära honom framåt de
mörka gatorna. Några af dessa voro öfverspända
med väldiga skynken, som alla hade stora refvor
och hål. Där dessa skynken hängde, kunde man
knappast härda ut för mörker och stank och
kväfvande hetta.

Nästa gång stannade båren på förgården till
en stor, grå byggnad. Den öppna platsen var
uppfylld af tiggare och fattiga månglare, som bjödo
ut pärlband, pilkäppar, små bilder och annat
kram.

»Här ser du nu den kyrkan, som är byggd
öfver Kristi graf och Golgata,» sade Halfvor.

Birger Larsson såg med sina matta blickar
uppåt byggnaden. Den hade visserligen stora
portar och breda fönster, och den var försvarligt
hög. Men aldrig hade Birger sett en kyrka ligga
så inklämd mellan andra hus. Han såg hvarken
tornet eller koret eller vapenhuset. Inte ville han
låta inbilla sig, att detta var något Guds hus.
Och inte kunde han tro, att det skulle hafva
funnits så mycket månglare och försäljare på förgården,
om detta vore Kristi graf. Han visste
nog hvem det var, som hade drifvit ut växlarena
ur templet och kullstörtat dufvohandlarnas burar.

»Jag ser, jag ser,» sade Birger och nickade
till Halfvor. Men han tänkte för sig själf. Jag
undrar hvad de skola hitta på härnäst.

»Jag vet inte, om du orkar med mer för
denna gång,» sade Halfvor.

»Åjo, nog orkar jag,» sade den sjuke, »om
bara ni orka.»

Karlarna lyfte upp båren och vandrade vidare.
De kommo nu till stadens södra delar.

Det var samma slags gator, men här voro de
uppfyllda af människor. Halfvor stannade båren
vid en tvärgata och visade Birger på mörkhyade
beduiner, som hade bössa på skuldran och dolk
i gördeln. Han pekade ut för honom halfnakna
vattenbärare, som buro omkring vatten i säckar,
förfärdigade af svinskinn. Han bad honom se
på ryska präster, hvilka hade håret uppsatt i en
knut i nacken liksom kvinnfolk, och på de muhammedanska
fruntimmerna, hvilka sågo ut som
spöken, där de kommo gående helt insvepta i
hvitt med ett svart tygstycke för ansiktet.

Birger blef alltmer viss om att hans vänner
förehade något besynnerligt skämt med honom.
Inte var det här folket likt de fridsamme palmbärare,
som skulle skrida fram på gatorna i det
rätta Jerusalem.

Men då Birger kom in i människovimlet,
började hans feber på nytt. Halfvor och de andra,
som buro båren, sågo att han blef allt sjukare.
Hans händer famlade oroligt på täcket, som var
bredt öfver honom, och svettdroppar pärlade
fram på hans panna.

Men så snart de talade om att vända, for han
upp och sade, att det blefve hans död, om de ej
bure honom så långt, att han finge se Guds stad.

På så sätt jäktade han dem, ända tills han
nådde upp på Sions höjder. Då han såg Sionsporten,
ropade han, att han ville bäras ut därigenom.
Han satte sig upp, i förhoppning att han
bakom muren skulle finna den sköna Guds stad,
som han trånade efter.

Men utanför porten såg han ingenting annat
än gulbränd ofruktbar mark, som var täckt med
stenar, spillror och afskrädeshögar.

Helt nära porten sutto några fattiga människor
nedhukade. De kröpo närmare för att
tigga och sträckte mot den sjuke händer, på hvilka
fingrarna voro bortvärkta. De ropade med en
röst, som var lik en hunds morrande, deras
ansikten voro delvis bortfrätta, den ene hade ingen
näsa och den andre inga kinder.

Birger ropade högt af förskräckelse. I sin
svaghet började han gråta af rädsla och klagade,
att han blifvit buren in i helvetet.

»Det är ingenting annat än de spetelske,»
sade Halfvor. »Det vet du väl, Birger, att det
finnes sådana här i landet?»

Bönderna skyndade emellertid att bära honom
längre ut på kullen, så att han ej skulle plågas
af att se de olyckliga stackrarna vid porten.

Här satte Halfvor ned båren, gick fram till
den sjuke och lyfte hans hufvud från kudden.
»Nu skall du försöka att se upp, Birger. Här
ser du ända ned till Döda hafvet och Moabs
berg.»

Birger lyfte än en gång sina trötta ögon.
Han såg ned öfver den ödsliga, vilda bergstrakten
öster om Jerusalem. Långt, långt i fjärran
glimmade en vattenspegel, och på andra sidan om
denna stodo berg, som strålade i lysande blått,
öfverdraget med guld.

Det var så vackert, lätt, genomskinligt och
lysande, att man ej kunde tro, att den syn man
såg hörde jorden till.

Birger reste sig i hänförelse upp från båren,
han ville skynda mot den där fjärran synen. Han
gick några vacklande steg framåt, därpå sjönk
han ned vanmäktig.

Bönderna trodde först, att Birger var död,
men lifvet kom tillbaka, och han fortfor att
lefva ännu i två dagar. Ända till sin dödsstund
låg han och yrade om det rätta Jerusalem.
Han jämrade sig öfver att det flyttade sig allt
längre och längre bort, allteftersom han sökte
uppnå det, så att ej han och ej heller en enda
af de andra någonsin kunde komma ditin.

________

Guds heliga stad, Jerusalem.

______

Det är verkligen så, att icke alla människor
äro tillräckligt starka för att tåla vid att lefva
länge i Jerusalem. Äfven om de kunna uthärda
klimatet och ej blifva smittade af sjukdomar, händer
det, att de duka under. Den heliga staden gör
dem mjältsjuka eller vansinniga, ja den till och
med dödar dem. Man kan ej vistas där ett par
veckor, utan att höra folk säga om den eller den,
som plötsligen aflidit: »Det är Jerusalem, som har
dödat honom».

Den, som hör något sådant, måste naturligtvis
bli mycket förvånad. Hur kan detta vara
möjligt, frågar man sig. Hur kan en stad döda?
Dessa människor mena väl ej hvad de säga.

Och under det att man vandrar hit och dit
i Jerusalem, kan man ej låta bli att tänka: Jag
skulle vilja veta hvad folk menar därmed, att
Jerusalem dödar. Jag skulle vilja veta hvar det
Jerusalem finnes, som är så förfärligt, att det kommer
människor att dö.

Det kan ju till exempel hända, att man tar
sig för att göra en vandring rundt om Jerusalem.
Man går då ut genom Jaffaporten, tar af åt vänster
förbi det mäktiga, fyrkantiga Davidstornet, och
vandrar sedan på den smala gångstigen, som löper
fram utmed stadsmuren mot Sionsporten. Alldeles
innanför muren finnes en turkisk kasern,
därifrån hör man krigsmusik och vapenskrammel.
Så går man förbi det stora, armeniska klostret,
som äfven det är en fästning med starka murar
och tillbommade portar. Ett stycke längre bort
träffar man på den tunga grå byggnad, som kallas
Davids graf, och då man ser den, kommer man
med ens ihåg, att man vandrar på det heliga Sion,
på kungarnas berg.

Då måste man tänka på att hela berget under
en är ett stort hvalf, där kung David sitter i
gyllene mantel på en tron af eld och än i dag
håller spiran öfver Jerusalem och Palestina. Man
påminner sig, att de byggnadsrester, som betäcka
marken, äro spillror efter fallna kungaborgar, att
kullen midt emot är Förargelsens berg, där Salomo
syndade, att dalen, som man ser ned i, den djupa
Hinnoms dal, en gång varit ända till brädden fylld
med liken af de människor, som dödades i Jerusalem,
då det förstördes af romarna.

Det kännes helt märkvärdigt att gå där. Man
tycker sig höra krigslarm, stora härar draga till
angrepp på murarna, kungar åka fram på sina
stridsvagnar. Detta är våldets och maktens och
krigets Jerusalem, tänker man och förfäras öfver
alla de blodsdåd och fasor, som upprullas för ens
minne.

Det händer, att man för ett ögonblick undrar
om det kan vara detta Jerusalem, som dödar människor.
Men strax därpå höjer man på axlarna
och säger: »Det är omöjligt, det är alltför länge
sedan den brakande svärdsklangen ljöd och det
röda blodet strömmade.»

Och man vandrar vidare.

Men så snart man vikit om hörnet på muren
och nått den östra stadsdelen, mötes man af något
helt annat. Nu kommer man till den heliga sidan.
Här tänker man endast på gamla öfverstepräster
och tempeltjänare. Innanför muren ligger judarnas
klagoplats, där rabbinerna stå i långa, röda eller
blå sammetskaftaner och gråta öfver Guds straffdomar.
Där reser sig Moria berg med den härliga
tempelplatsen. Utanför muren sänker sig
marken till Josafats dal med alla dess grafvar, och
på dalens andra sida synas Getsemane och Oljoberget,
därifrån Kristus uppfor till himmelen.
Och här ser man den pelare i muren, där Kristus
skall stå på domens dag och hålla i den ena ändan
af en lång hårfin tråd, medan Muhammed skall
stå på Oljoberget och hålla i dess andra ända.
Men de döda skola nödgas vandra öfver Josafats
dal på denna tråd, och de rättfärdige skola komma
öfver till dalens andra sida, men de orättfärdige
skola störta ned till Gehennas eld.

Då man går där, tänker man: »Detta är
dödens och domens Jerusalem, här öppna sig
både himmel och helvete. Men om en stund
säger man: »Det är ej heller detta Jerusalem, som
dödar. Domsbasunerna äro för aflägsna, och Gehennas
eld är utslocknad.»

Man går alltjämt vidare utefter ringmuren
och kommer till stadens nordsida. Nu går man
fram öfver torra, ödsliga, enformiga trakter. Här
ligger den nakna kulle, som tör vara det verkliga
Golgata, här ligger grottan, där Jeremias diktade
sina klagovisor. Här finner man innanför muren
dammen Betesda, här smyger Via Dolorosa fram
under dystra halfbågar. Här är tröstlöshetens,
lidandets, kvalens och försoningens Jerusalem.

Man stannar ett ögonblick och ser grubblande
på den stränga dysterheten. Det är dock ej heller
detta Jerusalem, som dödar människor, tänker man
och vandrar vidare.

Men går man så framåt mot nordväst och
väster, hvad är det ej för ett omslag! Här resa
sig i den nya stadsdelen, som har uppstått utanför
muren, de ståtliga missionspalatsen och de stora
hotellen. Här ligga ryssarnas vidsträckta byggnadsgrupp,
kyrka och sjukhus och ofantliga gästhus,
som kunna härbärgera tjugotusen pilgrimer. Här
bygga konsuler och präster vackra villor, här
vandra pilgrimerna mellan bodar, som äro uppfyllda
af heligt kram. Här finnas planteringar
och ljusa, breda gator, här köra vagnar, här ligga
butiker, banker och resebyråer.

På denna sida utbreda sig de ståtliga judiska
och tyska åkerbrukskolonierna, de stora klostren,
de mångfaldiga barmhärtighetsinrättningarna. Här
vandra munkar och nunnor, sjuksköterskor och
diakonissor, poper och missionärer. Här bo vetenskapsmän,
som göra forskningar öfver Jerusalems
forntid, och gamla engelska damer, som ej kunna
lefva annorstädes.

Här finnas de präktiga missionsskolorna, som
ge fri undervisning, kost, kläder och husrum åt
sina elever för att komma i tillfälle att vinna
deras själar, här stå missionssjukhusen, där man
tigger de sjuke om att komma och låta sig vårdas
för att få omvända dem. Här hållas bönemöten
och gudstjänster, där man kämpar om själar.

Här är det, som katoliken talar illa om protestanten,
metodisten om kväkaren, luteranen om
den reformerte, ryssen om armeniern. Här smyger
afunden, här misstror svärmaren helbrägdagöraren,
här tvistar den renlärige med kättaren, här öfvas
ingen misskund, här hatar man för Guds högre
äras skull hvarje människa.

Och här är det man finner det man söker.
Här är själajaktens Jerusalem, här är de onda
tungornas Jerusalem, här är lögnens, förtalets och
smädelsens Jerusalem. Här förföljer man utan
hvila, här mördar man utan vapen. Detta är det
Jerusalem, som dödar människor.

*

Alltifrån den stund, då de svenska bönderna
hade anländt till den heliga staden, märkte alla
medlemmarna af den Gordonska kolonien en stor
förändring i det sätt, hvarpå människor uppförde
sig mot dem.

Till en början var det bara småsaker. Det
var ingenting annat än sådant, som att den
engelske metodistprästen undvek att hälsa på dem,
eller att de fromma Sionssystrarna, som bodde i
klostret invid Ecce Homo-bågen, gledo öfver till
andra sidan af gatan, då de mötte dem, likasom
de fruktade för att besmittas med något ondt,
ifall de komme dem nära.

Ingen af kolonisterna tänkte på att sörja öfver
detta, och icke heller frågade de stort efter att
några resande amerikanare, som hade uppsökt
kolonien och en hel kväll suttit och språkat med
sina landsmän, icke kommo tillbaka nästa dag,
som de hade lofvat, och icke tycktes känna igen
mrs Gordon och miss Young, då de mötte dem
ute på gatan.

Men det var en allvarsammare sak, att, då
de unga kvinnorna från kolonien, kommo in i
de stora, nya butikerna borta vid Jaffaporten, tillläto
sig de grekiska köpmännen att kasta till dem
ett par ord, som de ej förstodo, men som sades
med en min och i en ton, som kommo dem att
rodna.

Kolonisterna försökte tro, att allt detta berodde
på någon tillfällighet. »De hafva säkert
utspridt något förtal om oss därborta i den kristna
stadsdelen,» sade de, »men det går väl öfver.»
De gamla Gordonisterna påminde sig, att det hade
gått onda rykten om dem flera gånger förut. Man
hade sagt om dem, att de ej gåfvo sina barn någon
uppfostran, att de lefde på bekostnad af en rik
gammal änkefru, som de alldeles utplundrade, att
de läto sina sjuka dö utan vård, därför att de ej
ville ingripa i Guds styrelse, att de förde ett yppigt
och lättjefullt lif, under det att de gåfvo sig sken
af att arbeta för att införa den rätta kristendomen.

»Det är något af detta, som nu återigen upprepas,»
sade de. »Men förtalet skall dö, såsom
det dött bort förut, därför att det ej äger en skymt
af sanning att nära sig af.»

Så hände det, att den betlehemitiska kvinnan,
som hvarje dag brukade föra till dem frukt och
grönsaker, helt tvärt blef borta. De sökte upp
henne för att öfvertala henne att komma igen,
men hon nekade bestämdt att någonsin mera
låta dem köpa hennes bönor och kålrötter.

Det var ett tydligt tecken. De förstodo, att
det berättades något mycket nedsättande om dem.
Det var något, som rörde dem alla, och det var
ute bland alla folkklasser.

Det dröjde ej länge, innan de fingo en ny
bekräftelse härpå. Några af svenskarna stodo en
dag i den heliga grafvens kyrka, då en skara
ryska pilgrimer gick därigenom. De godmodiga
ryssarna logo åt dem och nickade, de sågo, att
de voro bönder som de själfva. Men en grekisk
präst skred just förbi och sade några ord till
pilgrimerna. Genast slogo dessa korstecken for
sig och knöto näfven mot svenskarna. Det såg
ut, som hade de lust att drifva dem ur kyrkan.

Helt nära Jerusalem finns en koloni af tyska
bönder, som äro sekterister. De hade flyttat ut
till det Heliga landet redan för många år sedan.
Både i hemlandet och i Palestina hade de lidit
mycken förföljelse. Man hade försökt att alldeles
utrota dem. Icke desto mindre hade det gått
dem så väl, att de nu ägde stora, präktiga kolonier
både i Caifa och Jaffa, förutom den, som de hade
anlagt i Jerusalem.

En af dessa tyskar kom en dag till mrs
Gordon och sade henne helt uppriktigt, att han
hade hört onda rykten om hennes folk. »Det
är missionärerna där borta,» sade han och pekade
mot den västra stadsdelen, »som förtala er. Sannerligen,
om jag ej själf erfarit, att man kan bli
förföljd alldeles oskyldigt, skulle jag ej vilja sälja
till er hvarken kött eller mjöl. Nu förstår jag
ju, att de ej kunna tåla, att ni fått så många anhängare
på sista tiden.»

Mrs Gordon frågade honom, hvad det var,
som lades dem till last.

»De säga om er, att ni föra ett dåligt lif här
i kolonien. Ni låter ej människorna ingå äktenskap,
såsom Gud har befallt; därför har man
börjat påstå, att icke allt kan gå rätt till här.»

Kolonisterna ville först ej tro honom. Men
de märkte snart, att han talat sant, och att alla
människor i Jerusalem trodde om dem, att de
förde ett dåligt lif. Ingen af Jerusalems kristna
ville tala med dem. På hotellen blefvo främlingarna
varnade för att besöka dem. Resande missionärer
vågade sig dock stundom ut till kolonien. Då
de kommo tillbaka därifrån, skakade de betydelsefullt
på hufvudet. De hade ej kunnat märka något
anstötligt, men nog förmenade de, att det kunde
bedrifvas mycket ofog därute, fast det ej kom till
synes.

Amerikanerna, alltifrån konsuln till den ringaste
sjuksköterskan, voro de, som ropade allra högst
mot Gordonisterna. »Det är en skam för oss
alla, som äro amerikanare,» sade de, »att dessa
människor ej blifva bortjagade från Jerusalem!»

*

Så kloka människor som kolonisterna sade
naturligtvis till sig själfva, att härvid ingenting
var att göra, att de fingo låta folk prata, att deras
vedersakare med tiden nog skulle komma att inse,
att de hade orätt. »Vi kunna ju ej gå ur hus i
hus,» sade de, »och tala om att vi äro oskyldiga.»
De tröstade sig med, att de hade hvarandra, ätt
de voro eniga och lyckliga. »Jerusalems fattiga
och sjuka hafva ännu ej börjat sky oss,» sade
de. »Vi måste låta detta gå förbi, det är en pröfning,
som Gud har sändt öfver oss.»

Strax i början buro alla svenskarna det hårda
förtalet med mycket stort lugn. »Om de äro så
förvillade härute,» sade de, »att de tro, att vi,
fattiga bönder, hafva uppsökt just denna stad, där
vår frälsare dött, för att där föra ett dåligt lif, så
är ej deras mening mycket värd, då kan det just
göra detsamma hvad de säga.»

Då folk alltjämt fortfor att visa dem sitt förakt,
hade de sin stora glädje af att tänka på att
Gud höll dem värdiga att lida förföljelse och
smälek i samma stad, där man hade hånat och
korsfäst Kristus.

Men då de hunnit fram mot oktober, kom
en dag ett bref till nämndemans Gunhild. Det
var från hennes far, han skref för att berätta,
att Gunhilds mor var död. Det var inte något
hårdt bref, såsom Gunhild kunnat vänta. Fadern
gjorde inga anklagelser, han skref endast om sjukdomen
och begrafningen. Det märktes, att den
gamle nämndemannen hade tänkt: Jag skall
skrifva skonsamt till henne, hon blir tillräckligt
olycklig i alla fall.

Han hade skrifvit hela brefvet i samma milda
sinnelag, ända tills han ritat ned sin namnteckning.
Men då hade den tillbakahållna vreden plötsligen
fått makt med honom, han hade doppat pennan
hastigt och djupt i bläckhornet och med stora,
groft tillformade bokstäfver hade han skrifvit nere
i kanten af brefvet:

»Din mor hade nog kommit öfver sorgen för
din bortresa, men hon dog, därför att hon fick
läsa i missionstidningen, att ni förde ett dåligt lif
därborta i Jerusalem. Sådant hade ingen här
väntat hvarken af dig eller dem, som du reste ut
i sällskap med.»

Gunhild stoppade brefvet i fickan, hon gick
och bar det på sig hela dagen, utan att tala därom
med någon.

Hon tviflade ej, att fadern hade skrifvit sanning
om det, som hade vållat moderns död. Föräldrarna
hade alltid varit mycket ärekära och noggranna
om sitt anseende. På samma sätt var det med
henne, ingen i kolonien hade lidit så af att veta
sig utsatt för förtal som hon. Henne hjälpte det
ej, att hon visste sig vara oskyldig, hon kände
sig dock utskämd och tyckte, att hon ej kunde
visa sig bland människor. Hon hade gått och
grämt sig alla dagar, känt pina af de onda tungorna
som af svidande sår. Och nu hade de tagit
hennes mors lif.

Gertrud och Gunhild bodde i samma rum.
De hade alltid varit de bästa vänner. Men Gunhild
yppade ej ens för Gertrud hvad fadern skrifvit.
Hon tyckte, att det var synd att störa Gertrud i
hennes lycka. Hon var betagen af glädje öfver
att befinna sig i Jerusalem, där allting återförde
till henne minnet af hennes frälsare.

Men gång på gång under dagen tog Gunhild
fram brefvet och betraktade det. Hon vågade ej
läsa det, blott hon såg på det, drog sig hennes
hjärta samman, och hon kände en svidande sorg.
Om jag bara kunde få dö, tänkte hon. Jag kan
aldrig bli glad mer; om jag bara kunde få dö!

Hon satt och såg på brefvet, hon kände att
det innehöll ett gift, som skulle döda henne, och
hon hoppades endast, att det skulle gå hastigt och
vara snart öfver.

Nästa dag kom Gunhild gående ut genom
Damascusporten. Hon hade varit inne i staden
och begaf sig nu hem till kolonien.

Det var en otroligt het dag, såsom det ofta
händer i slutet af oktober, just innan höstregnen
börja. Då Gunhild kom ut ur den mörka staden,
där hus och hvalfbågar gåfvo skydd mot solen,
tyckte hon, att det bländande solskenet träffade
henne som en stöt, och hon hade lust att springa
tillbaka in i det svala, skuggiga porthvalfvet. Hon
tyckte, att den soliga vägen, som hon hade att
gå, såg farlig ut. Det var som att vandra öfver
en skjutbana, medan trupper sköto till måls.

Gunhild ville dock ej vända om bara för en
smula solsken. Hon hade nog hört, att det kunde
vara farligt, men hon trodde ej mycket därpå.
Hon gjorde i stället, som man brukar, då man
råkar ut för en stark regnskur. Hon drog ned
hufvudet mellan skuldrorna, sköt duken, som hon
bar om halsen, högre upp i nacken och vandrade
på med full fart.

Medan hon gick, tyckte hon, att solen satt
med en blixtrande båge i händerna och sköt af
den ena glimmande pilen efter den andra, och att
alla voro riktade mot henne. Solen hade alls
intet annat att göra än att skjuta till måls på
henne. Stickande eld regnade ned öfver henne,
och det var icke blott från himmelen, som den
kom. Allt omkring henne glimmade och stack
i hennes ögon. Små hvassa pilar kommo upprusande
ur glimmerkornen på vägen. De gröna
fönsterrutorna i ett kloster, som låg i närheten,
blixtrade, så att hon ej tordes se på dem. Stålnyckeln
i en dörr sände af en liten ond stråle och
likaså de blanka bladen på en ricinusplanta, som
tycktes ha lefvat öfver sommaren, endast för att
stå kvar där och plåga henne.

Hvart hon såg på himmel och jord, glänste
det och lyste. Hon kände just ingen plåga af
värmen, fastän den var mycket stark, men hvad
hon led af var det förfärliga hvita solljuset, som
trängde in bakom ögonen och brände inne i
hjärnan.

Gunhild kände sådan vrede och hat mot solen,
som ett stackars jagadt djur känner mot den, som
står det efter lifvet. Hon erfor en besynnerlig
lust att stanna och se sin förföljare in i ansiktet.
Hon motstod en stund, men plötsligen
vände hon sig om och såg uppåt himmelen. Jo,
solen satt däruppe som en stor, blåhvit flamma.
Medan Gunhild såg uppåt, blef himmelen alldeles
svart, men solen kröp ihop till en liten gnista
med ett hvasst och farligt sken, och hon tyckte
sig se, att den frigjorde sig från sin plats på himmelen
och kom susande ned för att träffa henne
i nacken och döda henne.

Gunhild gaf till ett anskri. Hon sträckte upp
ena handen och höll den skyddande öfver nacken.
På samma gång började hon att springa.

Då hon hade sprungit en liten bit framåt
vägen, där det hvita kalkdammet hvirflade upp
i en kväfvande sky, fick hon syn på en stor
stenhög. Det var en ruin efter ett instörtadt hus.
Hon skyndade dit och var nog lycklig att finna
reda på öppningen till en källarhåla.

Gunhild kom in i ett svalt och ljufligt mörker.
Hon kunde ej se två steg framför sig.

Gunhild ställde sig med ryggen åt ingången
och lät ögonen hvila ut i mörkret. Ingenting
lyste, ingenting glittrade. Hon förstod nu, hur
det måtte kännas för en liten arm räfstackare att
få krypa ned i sin lya, då jägarna äro efter den.
Nu stodo värmen och kvalmet och ljuset och
solglittret som bedragna jägare utanför hennes
tillflyktsort. Hela skaran stod utanför med glimmande
spjut och väntade, men hon var trygg och
i säkerhet.

Gunhild började vänja sina ögon vid mörkret,
hon fick syn på en sten och satte sig ned för
att vänta. Hon kunde väl inte få mod att gå ut
från denna håla på flera timmar. Inte förr än
solen hade sjunkit så långt åt väster, att den hade
förlorat sin makt på himmelen.

Men Gunhild hade ej suttit mer än en liten stund
därinne i mörkret, förrän tusen solar och gnistor
började lysa för hennes ögon, och det hvirflade
rundt i hennes öfverhettade hjärna. En stark svindel
grep henne, och hon tyckte, att väggarna i källaren
svängde omkring i oupphörlig kretsgång. Hon
var så yr, att hon måste stöda sig mot väggen
för att ej falla till golfvet.

»O Gud, den förföljer mig också härinne,»
sade Gunhild.

»Jag har väl gjort något ondt, jag, eftersom
solen inte kan lida att se mig,» fortfor hon.

I detsamma kom hon att tänka på brefvet,
på moderns död, på sin förfärliga sorg och på
sin önskan att få dö. Hon hade alls inte kommit
ihåg något af detta, medan hon varit i verklig
lifsfara, utan bara tänkt på att rädda sig.

Gunhild tog raskt fram brefvet, hon vek upp
det och gick mot ingången, så att hon kunde
läsa det. Hon såg, att orden stodo där, just så
som hon hade dem i minnet, och hon stönade.

Strax därpå kom en tanke, som tycktes
henne lätt och ljuf och tröstande.

Förstår du ej, att det var Guds mening att
låta dig slippa bort från lifvet?

Detta föreföll henne mycket vackert och en
stor Guds nåd. Hon kunde ej riktigt reda ut
det, ty hon hade ej sin fulla sans. Svindeln hade
kommit tillbaka, hela källaren svingade rundt, och
uppe vid hennes ena öga dansade en strimma af
gnistrande eld.

Men hon höll dock fast vid den tanken, att
Gud erbjöd henne att få gå ut ur lifvet, att flytta
upp till mor i himmelen och slippa ifrån all sin
sorg.

Hon reste på sig, knäppte först händerna om
nacken, men tog bort dem igen, gick så ut i
solskenet mycket stilla, som hade hon gått på
midtgången i kyrkan.

Hon var nu en smula afsvalnad. Då hon
först kom ut, märkte hon ej några jägare eller
spjutspetsar eller glimmande pilar.

Men då hon gått ett par steg, var allt åter
öfver henne, som om det rusat fram från ett
bakhåll. Allt på jorden lyste och gnistrade, och
solen kom susande bakom henne som en hvass
gnista och träffade henne i nacken.

Hon gick några steg ännu. Därpå störtade
hon till marken liksom träffad af blixten.

Det var folk från kolonien, som fann henne
ett par timmar senare. Hon låg med ena handen
tryckt mot hjärtat, den andra höll hon framåtsträckt
och knuten om brefvet liksom för att visa
hvad det var, som hade dödat henne.

________

På morgonrodnadens vingar.

______

Samma dag, som Gunhild blifvit träffad af solstyng,
var Gertrud ute och gick på en af de
breda gatorna i den västra förstaden. Hon var ute
för att köpa knappar och band, som hon behöfde
för sin sömnad, men hon var ej särdeles hemmastadd
därborta, utan fick gå länge, innan hon
kunde finna hvad hon önskade. Hon gjorde sig
ej heller mycket brådtom, hon var glad åt att få
vandra omkring ute i det fria. Gertrud hade ej
ännu sett mycket af Jerusalem. Hon hade haft
så litet kläder med sig hemifrån, att hon största
delen af tiden hade måst sitta inne och sy för
att få något att sätta på sig.

Såsom alltid, då hon kom ut på gatan, fick
Gertrud ett lyckligt leende på läpparna. Hon
kände nog den förfärliga värmen och det hvassa
solskenet, men hon led ej däraf, såsom andra
människor gjorde. För hvarje steg hon tog, tänkte
hon på att Jesus måhända hade vandrat på samma
mark, som hon nu beträdde, Hon var säker om
att hans blickar hade hvilat på de där kullarna,
som hon såg skymta vid slutet af gatan. Damm
och hetta hade plågat honom, såsom de nu plågade
henne. Och då hon tänkte på detta, kom han
henne så nära, att hon ingenting annat kunde
känna än en betagande glädje.

Det, som gjorde Gertrud oändligt lycklig
efter ankomsten till Palestina, var just detta, att
hon hade kommit Jesus mycket närmare än
förr. Här tänkte hon aldrig på att ett par tusen
år hade förflutit, sedan han vandrade omkring i
detta land med sina lärjungar, utan hon gick i en
ljuf inbillning, att han hade lefvat där för blott
en helt kort tid sedan. Hon såg hans fotspår på
marken, och hon hörde genljud af hans röst på
Jerusalems gator.

Just då Gertrud vandrade utför den branta
backen, som leder ned till Jaffaporten, kommo
ett par hundra ryska pilgrimer tågande uppåt
gatan. De hade gått i flera timmar för att besöka
heliga orter utanför Jerusalem och voro så trötta
och utmattade efter vandringen i den starka solhettan,
att det såg ut, som om de knappast skulle
ha krafter nog att nå upp till de ryska gästhusen
på höjden af backen.

Gertrud stannade och betraktade dem, medan
de tågade förbi. Det var idel bönder, och hon
tyckte, att det var märkvärdigt att se hur lika de
voro folket därhemma, där de vandrade fram i
sina vadmalsrockar och stickade koftor. Det här
är bestämdt en hel socken, som har gifvit sig af
på en gång hit till Palestina, tänkte hon, medan
hon stod och betraktade dem. Den där med
glasögonen på näsan är skolmästaren, och han
med den tjocka käppen har en stor gård och styr
hela socknen. Den där, som går så rak, är en
gammal soldat, och den figuren med de smala
axlarna och de långa händerna är sockenskräddarn.

Hon stod där i godt humör och satte enligt
gammal vana ihop små historier om det hon såg.
Den där gumman med sidenduken på hufvudet
är rik, tänkte hon, men hon har ej kunnat komma
hemifrån förrän på gamla dagar, därför att hon först
måst gifta bort sina söner och döttrar och uppfostra
sina barnbarn. Och den gumman, som
går närmast henne och har ett så litet knyte i
handen, är mycket fattig. Hon är en af dem,
som har måst sträfva och spara hela sitt lif för
att få pengar till Jerusalemsfärden.

Det var nog att se dessa pilgrimer komma
vandrande för att tycka om dem. Fastän de voro
så dammiga och upphettade, sågo de nöjda och
glada ut, inte en missbelåten min syntes på något
ansikte. Hvad de måtte vara fromma och tåliga,
tänkte Gertrud, och hvad de måtte älska Jesus,
eftersom de äro så glada åt att få vandra i hans
land, att de ej tyckas känna något lidande.

I slutet af tåget kommo några, som voro alldeles
utmattade, och endast förmådde släpa sig
fram. Det var rörande att se, hur deras vänner
och släktingar vände om och togo dem vid handen
för att hjälpa dem uppför backen. Men de, som
sågo allra eländigast ut, fingo gå ensamma. De
tycktes vara så illa däran, att ingen kände sig ha
nog kraft att bistå dem.

Allra sist i skaran kom en flicka på sjutton
år. Hon var nästan den enda, som var ung, de
öfriga voro mestadels gamla eller medelålders.
Då Gertrud fick syn på henne, gjorde hon upp
för sig, att den unga flickan hade råkat i så
djup olycka, att lifvet därhemma blifvit henne
outhärdligt. Kanske att också hon hade sett Jesus
komma emot sig i skogen för att råda henne att
vandra till Palestina.

Den unga flickan såg mycket sjuk och lidande
ut. Hon var fint byggd, och hennes grofva, tunga
kläder och framförallt de klumpiga stöflarna, som
hon bar liksom alla de andra kvinnorna, tycktes
oändligt besvära henne. Hon stapplade framåt ett
par steg, så blef hon stående för att hämta andan.
Det var stor fara för att hon, som stannade orörlig
midt på gatan, kunde bli omkullstött af en
kamel eller öfverkörd af en vagn.

Gertrud kände en oemotståndlig lust att hjälpa
henne. Hon betänkte sig ej länge, utan gick fram
till henne, lade armen om hennes lif och visade
den sjuka hur hon skulle hänga sig öfver hennes
skuldra för att få stöd. Flickan såg upp med en
slö blick. Hon tog emot hjälpen halft medvetslöst
och lät Gertrud släpa henne ett par steg
framåt.

En af de äldre kvinnorna vände sig om i
detsamma. Hon såg skarpt på Gertrud och ropade
med sträng röst ett par ord till den sjuka. Denna
tycktes bli mycket förfärad, hon rätade upp sig,
stötte bort Gertrud, sökte att gå vidare ensam,
men blef snart stående.

Gertrud kunde ej förstå, hvarför flickan ej
ville begagna sig af hennes hjälp. Hon trodde,
att det berodde på att ryssarna voro försynta och
ej ville taga emot bistånd af en främling. Hon
skyndade åter fram till den sjuka och lade sin
arm på nytt om hennes lif. Då förvreds den
främmandes ansikte af den största förskräckelse
och afsky. Inte nog med att hon ryckte sig lös
från Gertrud, hon slog efter henne med handen
och började springa för att undkomma henne.

Nu såg då Gertrud, att den andra verkligen
var rädd för henne. Hon förstod, att det ej kunde
bero af något annat än det där usla förtalet, som
var utspridt om Gordonisterna. Gertrud kände
sig både ond och bedröfvad. Det enda hon
kunde göra för den stackaren var att lämna henne
i ro för att ej skrämma henne än mer. Men
under det att hon stod stilla och följde henne
med blickarna, märkte hon, att flickan, medan hon
flydde för henne, i sin förvirring och rädsla sprang
rätt mot en vagn, som i full fart kom körande
utför backen. Gertrud såg med fasa, att ingenting
annat var att vänta, än att den främmande skulle
bli öfverkörd och dödad.

Gertrud ville sluta ögonen för att slippa se
den förfärliga olyckan, men hon hade alldeles
förlorat väldet öfver sig själf, hon kunde inte en
gång sänka ögonlocken. Hon stod alltså med
vidöppna ögon och såg hur hästarna kommo
emot den sjuka och stötte omkull henne. Men i
nästa sekund hejdade sig de kloka, härliga djuren
af sig själfva. De ströko baklänges, satte fötterna
hårdt i marken för att kunna taga emot hela
tyngden af den nedåtrullande vagnen, kastade sig
därpå smidigt åt sidan och fortsatte färden, utan
att en hof eller ett vagnshjul hade berört den
fallna.

Gertrud trodde redan, att all fara var förbi.
Den ryska flickan låg kvar på marken utan att
röra sig, men det var väl bara därför att hon
hade svimmat af rädsla.

Människor rusade till från alla håll för att
bistå den skadade. Gertrud var den första af
alla, som kom fram till henne. Hon böjde sig ned
för att hjälpa upp henne. Då såg hon, att blod
rann fram under hennes hufvud ut i gruset, och
att hennes ansikte, som låg uppåtvändt, stelnade
till på ett besynnerligt sätt. Hon är död, tänkte
Gertrud, och det är jag, som har drifvit henne
till döden.

I detsamma grep en man otåligt om Gertrud
och kastade henne åt sidan. Han röt några ord
till henne, som hon kunde förstå betydde något
sådant, som att en förkastad varelse som hon ej
var värd att röra vid den fromma, unga pilgrimen.
I nästa ögonblick upprepades samma ord rundt
omkring henne. Man lyfte händerna hotande
mot henne, trängde och knuffade henne, tills hon
befann sig utanför den täta skaran, som samlats
omkring den skadade.

För ett ögonblick blef Gertrud så vred öfver
denna behandling, att hon knöt händerna. Hon
ville försvara sig, hon ville åter nå fram till den
ryska flickan, hon måste ju veta, om denna verkligen
var död. »Det är ej jag, som är ovärdig att
komma henne nära, utan ni alla,» ropade hon
högt på svenska. »Det är ni, som har dödat
henne. Det är ert eländiga förtal, som har jagat
henne till döden.»

Ingen förstod henne, och Gertruds vrede vek
snart för en oändlig förskräckelse. Tänk om någon
sett hur allt gått till och nu talade om det
för pilgrimerna! Då skulle alla dessa människor
utan förbarmande kasta sig öfver henne och slå
henne till döds.

Hon flydde med stor hast från platsen, sprang
så fort, som det var henne möjligt, fastän ingen
förföljde henne. Hon hejdade sig ej, förrän hon
hade uppnått de kala trakterna utanför Jerusalems
nordsida.

Här stannade hon, strök sig öfver pannan
och tryckte sina knäppta händer hårdt mot hjässan.

»O Gud! O Gud!» utropade hon. »Är jag
nu en mörderska? Är jag nu skuld till en människas
död?»

I nästa ögonblick vände hon sig mot staden,
hvars höga dystra mur reste sig tätt bredvid henne.
»Det är ej jag, utan du,» ropade hon. »Det är
ej jag, utan du.»

Hon vände sig från staden med en rysning
för att gå bort mot kolonien, hvars tak hon såg
sticka upp på afstånd. Men gång på gång stannade
hon, medan hon försökte att en smula reda ut
alla de tankar, som stormade in på henne.

Det förhöll sig så, att då Gertrud kommit
till Palestina, hade hon tänkt: Här är jag i min
herres och konungs eget land, nu är jag under
hans särskilda vård, här kan jag ej drabbas af
något ondt. Och hon hade invaggat sig i den
tron, att Kristus hade befallt henne resa till
hans heliga land, därför att han sett, att hon hade
lidit en så tung sorg, att hon ej behöfde genomgå
mer i lifvet, utan hädanefter skulle få njuta trygghet
och frid.

Men nu kände sig Gertrud, som den måtte
känna, hvilken bor i en starkt befästad stad och
plötsligen ser de skyddande tornen och murarna
störta till marken. Hon såg, att hon var försvarslös.
Det fanns intet skydd mellan henne
och det anfallande onda. Tvärtom tycktes olyckan
här kunna träffa henne värre än annorstädes.

Hon visade modigt från sig tanken, att hon
hade varit vållande till den unga ryskans död,
hon ville ej bara samvetskval för den skull. Men
hon kände en dunkel fruktan för den skada, som
denna händelse kunde vålla henne. »Jag måste
väl nu alltid se för mina ögon, hur hästarna
kommo emot henne,» klagade hon. »Jag kan
väl aldrig mera få en glädjedag.»

Det sköt upp en fråga inom henne, som hon
genast skyndade sig att undertrycka, men som
gång på gång kom tillbaka. Hon började undra
hvarför Kristus hade sändt henne till detta land.
Det var stor synd att göra en sådan fråga, men
hon kunde ej låta bli. Hvad hade Kristus menat,
då han skickat henne till detta land?

»O, Gud,» sade hon i sin stora förtviflan,
»jag trodde, att du älskade mig och ville styra
allting till det bästa för mig. O, Gud, jag var så
lycklig, då jag trodde, att du beskyddade mig.»

Då Gertrud kom tillbaka in i kolonien, möttes
hon af en besynnerlig stillhet och högtidlighet.
Gossen, som öppnade porten, hade ett ovanligt
allvar öfver sig, och då hon kom in på gården,
blef det henne påfallande, hur tyst alla gledo fram
öfver stenläggningen, och att ingen talade högt.
Här är döden kommen till gårds, tänkte hon,
innan någon ännu hade sagt ett ord till henne.

Snart fick hon veta, att Gunhild hade blifvit
funnen död på vägen. Hon var redan hemburen
och lagd på en bår i tvättstugan, nere i källarvåningen.
Gertrud visste, att de döda måste jordas
mycket brådskande i österlandet, men hon blef
dock förfärad öfver att förberedelserna till begrafningen
redan voro i full gång. Tims Halfvor och
Ljung Björn snickrade hop en kista, och ett par
af de äldre kvinnorna höllo på att svepa den
döda. Mrs Gordon hade begifvit sig till föreståndaren
för en af de amerikanska missionsanstalterna
för att bedja om lof att begrafva Gunhild
på amerikanarnas kyrkogård. Bo och Gabriel
stodo ute på gården med spadar i händerna och
väntade endast på mrs Gordons återkomst för att
gå bort och gräfva grafven.

Gertrud gick ned i tvättstugan. Hon stod länge
och betraktade Gunhild och kom i häftig gråt.
Hon hade alltid hållit mycket af henne, som nu
låg där död, men medan hon stod och såg på
Gunhild, fick hon alldeles klart för sig, att inte
hon, Gertrud, och inte heller någon annan människa
hade gifvit Gunhild så mycken kärlek, som
hon hade förtjänat. Alla hade nog förstått, att
hon varit redbar och god och sanningskär, men
hon hade gjort lifvet tungt för sig och andra
genom att vara för noggrann med småsaker, och
detta hade stött bort människorna från henne.
För hvarje gång Gertrud tänkte på detta, tyckte
hon, att det var förfärligt synd om Gunhild,
och hennes tårar började rinna på nytt.

Men plötsligen upphörde Gertrud att gråta,
och hon såg på Gunhild med oro och förskräckelse.
Hon hade sett, att Gunhild låg där med ett uttryck
i sitt ansikte, som hon haft i lefvande lifvet,
då hon funderat på något, som varit svårt eller
inveckladt. Det var besynnerligt att se, hur hon
låg där med en djup rynka mellan ögonbrynen
och med litet framskjutna läppar och grubblade.

Gertrud gick långsamt bort från den döda.
Då hon sett det spörjande uttrycket i Gunhilds
ansikte, hade hon blifvit återförd till sina egna
bekymmer. Hon tyckte, att Gunhild också låg
och undrade öfver hvarför Jesus hade sändt henne
till detta land. Hvarför skulle jag komma hit,
om det ej var för något annat än att dö, syntes
hon fråga sig.

Då Gertrud åter kom ut på gården, skyndade
Bo emot henne. Han bad henne, att hon skulle
komma och tala ett par ord med Hök Gabriel
Mattson. Gertrud stod och betraktade Bo helt
förvirrad, hon var så borta i sina egna tankar, att
hon ej ens kunde uppfatta hvad han sade. — »Det
var Gabriel, som fann Gunhild på vägen,» sade
Bo förklarande. Gertrud hörde honom ej, hon
stod bara och grubblade öfver hvarför Gunhild
hade ett sådant uttryck i ansiktet. — »Det var allt
förfärligt för Gabriel att finna henne ligga död på
vägen, då han kom gående och ej väntade någon
olycka,» sade Bo, och då Gertrud alltjämt ej förstod,
tillade han med djupt upprörd röst: »Om
det vore någon här i kolonien, som jag tyckte
om, och jag funne henne ligga död på marken,
så vet jag ej hur det skulle gå med mig.»

Gertrud såg sig omkring som en nyvaknad.
Ja visst, ja visst, det kände hon ju till af gammalt,
att Gabriel tyckt om Gunhild. De skulle ju ha
gift sig med hvarandra, om ej Jerusalemsresan
kommit i vägen. Men de hade båda kommit
öfverens om att de ville fara till Palestina, äfven
om de aldrig skulle få bli man och hustru. Och
nu hade Gabriel funnit Gunhild död på vägen!

Gertrud gick bort mot Gabriel, som stod
orörlig nere vid porten och ej tog ett steg emot
henne. Han höll läpparna sammanknipna, ögonen
stirrade stelt, och han stod och borrade ned spaden
mellan ett par stenar. Då Gertrud stannade
framför honom, började han röra läpparna, men
inte ett hörbart ljud kom fram.

»Det skulle vara godt för Gabriel, om han
kunde få gråta,» hviskade Bo till Gertrud.

Gertrud räckte Gabriel tyst handen, såsom
man gör med de närmaste anförvanterna på en
begrafning. Gabriels hand låg slapp och kall i
hennes.

»Bo säger, att det var du, som fann henne,»
sade Gertrud. Gabriel stod lika orörlig. — »Det
var allt bra svårt för dig,» fortfor hon, medan
Gabriel stod som en stenbild. Gertrud hade nu
hunnit att tänka sig in i hans sorg. Hon förstod
hur förfärligt det hade varit för honom. — »Men
jag tror, att Gunhild tyckte om att det var du,
som fann henne,» sade hon.

Gabriel ryckte till, han såg stort på Gertrud.
»Tror du, att hon tyckte om det?» — »Ja,» sade
Gertrud, »jag förstår, att det var svårt för dig,
men jag tror, att hon hade velat, att det skulle
vara du, som fann henne.» — »Jag vek ej från
henne ett ögonblick,» sade Gabriel sakta, »förrän
folk kom, som kunde hjälpa mig, och jag bar
henne fint och rart.» — »Ja, det gjorde du nog,»
sade Gertrud.

Gabriels läppar började darra, och på en gång
kommo tårarna häftigt störtande ur hans ögon.
Bo och Gertrud stodo tysta bredvid och läto
honom gråta. Gabriel tryckte ansiktet mot dörrposten,
han grät starkt och snyftande.

Om en liten stund lugnade han sig. Han
kom fram till Gertrud och tog henne i hand.
»Du skall ha tack för att du fick mig att gråta,»
sade han. Hans röst var nu mjuk och mild, man
kunde nästan tro, att det var gamle Hök Matts,
hans far, som talade. »Jag skall nu visa dig
något, som jag ej ämnade låta någon människa
se,» fortfor han. »Då jag fann Gunhild, låg hon
med ett bref i handen, det var från hennes far,
och jag tog det, jag tyckte, att jag var närmast
till att läsa det. Nu tänker jag på att du har
gamla föräldrar hemma, och du skall få se det,
därför att du har fått mig att gråta.»

Gertrud tog brefvet och läste det. Så såg
hon upp på Gabriel. — »Jaså, det var därför hon
dog,» sade hon. Gabriel nickade. — »Nog tänker
jag, att det var därför,» sade han. Gertrud nästan
skrek till: — »Jerusalem, Jerusalem, du tar allas vårt
lif! Jag tror, att Gud har öfvergifvit oss!»

Mrs Gordon kom in genom porten i detsamma.
Hon sände genast Gabriel och Bo bort
till begrafningsplatsen. Gertrud gick in i det
lilla rummet, där hon bott samman med Gunhild.
Hon stannade där hela aftonen.

Hon satt där i en skräck, lika stark och oregerlig
som spökrädsla. Hon trodde, att ännu något
ondt skulle hända denna dag, var rädd för det,
som skulle det ligga och lura på henne i en
vrå. På samma gång pinades hon af tvifvel.
Jag vet inte, hvarför Kristus har sändt oss hit,
tänkte hon. Vi bringa ju ofärd öfver oss själfva
och alla andra.

Hon visade bort tviflen för en stund, men
strax därpå öfverraskade hon sig med att hon
satt och räknade upp alla dem, som hade råkat
i olycka för utvandringens skull. Ingenting tycktes
ha varit mer säkert och visst, än att Gud ville,
att de skulle resa till Palestina, hur kunde det då
vara möjligt, att det endast medförde elände?

Hon hade skaffat sig penna och papper för
att skrifva till sina föräldrar, men hon mäktade ej.
»Hvad skall jag skrifva, så att de tro mig?» utbrast
hon. »Om jag lade mig att dö såsom Gunhild,
så kanske de trodde mig, då jag skrifver att
vi äro oskyldiga.»

Dagen släpade sig mot sitt slut, och natten
kom. Gertrud var så olycklig, att hon ej kunde
sofva. Hon såg Gunhilds ansikte framför sig,
och oupphörligen måste hon undra öfver hvad den
döda grubblade på. Det blef henne en visshet,
att Gunhild dött med samma fråga på läpparna,
som hon själf arbetade med.

Innan det ännu hade börjat dagas, steg Gertrud
upp och klädde sig för att gå ut.

På denna sista dag och natt hade hon kommit
så långt från Kristus, att hon knappast förstod
hur hon åter skulle finna hem till honom. Nu
på morgonen öfverfölls hon af längtan att gå till
en plats, som hon riktigt säkert visste, att han
hade beträdt. Och den enda plats, hvars läge
aldrig varit bestridt, var Oljoberget. Hon tänkte
sig, att hon, om hon ginge dit upp, åter skulle
komma honom nära, känna sig öfverskyggad af
hans kärlek och förstå hans afsikter med henne.

Då hon först kom ut i nattens mörker, kände
hon dubbel ångest. Hon tänkte gång på gång
igenom all den olycka och orättvisa, som hade
timat på denna enda dag.

Men alltsom hon gick längre uppåt berget,
tyckte hon, att det blef förunderligt ljust inom
henne. Den tryckande bördan lyftes bort från
henne. Hon började skymta en förklaring.

Det var ju det enda möjliga, tänkte hon. Då
sådana orättvisor fingo ha sin gång, måste ju
världen befinna sig i de yttersta tiderna. På intet
annat sätt kunde man förstå, att rätt blef orätt,
att Gud ej hade makt att hindra det onda, att
de heliga förföljdes, att lögnen ej fann någon
motsägelse.

Hon stannade och grubblade. Ja, visserligen
var det så, att Herrens tillkommelse stundade
och att hon snart skulle se honom nederkomma
ur himmelens sky.

Om det så förhöll sig, kunde hon förstå,
hvarför de alla hade blifvit kallade till Jerusalem.
Af Guds nåd hade hon och hennes vänner blifvit
ditsända för att möta Jesus. Hon slog samman
händerna i förundran och glädje, då hon tänkte
på hur oändligt stort detta var.

Hon vandrade med snabba steg uppför bergsluttningen,
till dess hon nådde högsta punkten,
därifrån Jesus uppsteg till himmelen.

På själfva den inhägnade platsen kunde hon
ej komma in, men hon stod därutanför och såg
upp mot skyn, som nu ljusnade i den hastigt inbrytande
dagningen.

Kanske är det redan nu i dag han skall komma,
tänkte hon. Hon knäppte sina händer och såg
upp mot morgonhimlen, som var betäckt af lätta,
fjunlika skyar.

I detsamma antogo dessa en röd skiftning,
och ett återsken däraf tycktes låga upp på Gertruds
ansikte. »Han kommer,» sade hon, »det är säkert,
att han kommer.»

Hon stirrade på morgonrodnaden, som hade
hon sett den för första gången. Hon tyckte, att
hon såg långt in i himmelen. Rätt österut såg
hon ett djupt hvalf med en hög, bred port, och
hon väntade blott att se porthalfvorna svänga åt
sidan, för att Kristus och alla hans änglar skulle
kunna tåga ut därigenom.

Om en stund öppnades också verkligen österns
port, och solen skred fram på himmelen. Gertrud
stod i orörlig förbidan, medan den sänkte
sitt sken ned öfver bergtrakten väster om Jerusalem,
där räckor af kullar vältrade fram som vågor
i ett haf. Hon stod stilla och väntade, ända tills
solen hade kommit så högt upp, att dess strålar
glimmade på korset ofvan grafkyrkans kupol.

Det föreföll Gertrud, att hon hade hört, att
Kristus skulle komma i soluppgången på morgonrodnadens
vingar. Hon insåg, att hon ej kunde
vänta honom mera denna dag. Men hon kände
sig ej för den skull betryckt eller orolig. »Han
skall komma i morgon i stället,» sade hon med
den största tillförsikt.

Hon gick ned från berget och kom åter till
kolonien med ansiktet strålande af lycka. Men
hon anförtrodde ingen den stora, glada visshet,
som fyllde henne. Hela dagen satt hon som vanligt
vid sitt arbete och talade om likgiltiga ting.

Nästa morgon stod hon ånyo på Oljoberget
i den tidiga morgonstunden.

Och morgon efter morgon kom hon tillbaka,
därför att hon ville vara den första af alla människor,
som såg Kristus komma framtågande i
morgonens härlighet.

Hennes vandringar väckte snart uppmärksamhet
i kolonien, och man bad Gertrud, att hon skulle
stanna hemma. Kolonisterna föreställde henne,
att det skulle skada dem, om människor finge se
henne hvarje morgon ligga på knä på Oljoberget
och invänta Kristi tillkommelse. Om hon fortsatte
på detta sätt, skulle man också börja säga
om dem, att de voro vansinniga.

Gertrud försökte att vara lydig och stanna hemma.
Men i den tidiga morgonstunden vaknade hon,
och då stod det åter klart för henne, att just denna
dag måste Jesus komma. Och då kunde ingenting
hindra henne från att stå upp och skynda ut för
att mottaga sin konung och frälsare.

Denna väntan hade blifvit till ett med henne
själf. Hon kunde ej motstå den, ej frigöra sig
från den. I allt annat var hon sig alldeles lik.
Det var ingen oreda i hennes hjärna, hon var
endast förändrad så till vida, att hon var gladare
och mildare än förr.

Om en tid blef man så van vid hennes morgonvandringar,
att hon fick komma och gå utan att
någon fäste sig därvid. Men då hon gick ut om
morgonen, såg hon en mörk skugga stå och vänta
henne i porten. Alltsom hon vandrade uppåt
berget, hörde hon trampet af järnskodda klackar.
Hon talade aldrig till denna skugga, men hon
erfor en känsla af trygghet, då de tunga stegen
kommo efter henne.

Ibland då hon steg ned från berget, kom hon
rätt emot Bo, som stod och hängde mot en mur
och väntade henne med ett uttryck af hundlik
trohet i ögonen. Bo rodnade och vände bort
blickarna, och Gertrud gick vidare utan att låtsa
om att hon hade sett honom.

________

Baram pascha.

______

Kolonisterna voro mycket glada, att de hade
fått hyra det nya, präktiga huset utanför
Damascusporten. Det var så stort, att det kunde
rymma dem nästan allesamman, och endast ett
par familjer hade måst hyra in sig annorstädes.
Det var också mycket behagligt att bebo med
sina takterrasser och öppna pelargångar, som voro
en härlig tillflykt i sommarvärmen. De kunde
ej låta bli att tycka, att det var en särskild Guds
nåd, att ett sådant hus hade funnits ledigt. De
sade ofta, att de ej visste, hur de skulle ha burit
sig åt för att få trefnad och samhållighet i kolonien,
om de ej hade kunnat få ett hus för sig själfva,
utan hade måst bo på skilda ställen ute i staden.

Men nu förhöll det sig så, att huset tillhörde
Baram pascha, som var guvernör i Jerusalem på
den tiden. Han hade byggt detta stora hus för
omkring tre år sedan åt sin hustru, som han
älskade mer än allt annat i världen. Han visste,
att han ej kunde göra henne en större glädje än
genom att bygga ett hus, där hon kunde bo med
hela sitt stora hushåll, med sina söner och sonhustrur,
med sina döttrar och mågar och deras
barn och tjänare.

Men då huset blifvit färdigt, och Baram pascha
flyttat in där med de sina, hade en förfärlig olycka
träffat honom. Under den första veckan han
bodde där, dog en af hans döttrar, under den
andra dog ännu en, och under den tredje veckan
dog hans älskade hustru. Då greps Baram pascha
af djup sorg, han flyttade genast från sitt nya
palats, han stängde till det och svor att aldrig
mer beträda det.

Sedan dess hade palatset stått öde, ända tills
Gordonisterna denna vår hade kommit till Baram
pascha och bett att få hyra det. Alla hade blifvit
mycket förvånade, då han gifvit sitt bifall därtill,
ty hvar och en hade säkert väntat, att Baram
pascha aldrig mer skulle låta en människa komma
inom dess väggar.

Men då det svåra förtalet om Gordonisterna
hade uppkommit framemot hösten, öfverlade flera
af de amerikanska missionärerna med hvarandra
om hur de skulle kunna tvinga dessa sina landsmän
att lämna Jerusalem. Och de beslöto att
uppsöka Baram pascha och tala med honom
om hans hyresgäster. De sade honom allt det
onda de visste om dem, och de frågade honom,
hur han kunde tillåta, att sådana föraktliga människor
fingo bo i det hus han hade byggt åt sin
hustru.

*

Nu var det vid åttatiden en vacker novembermorgon.

Den tunga natten, som hade hållit staden
fången i sitt mörker, hade redan flyktat, och Jerusalem
höll på återfå det utseende, som det hade
alla dagar. Vid Damascusporten hade tiggarna
för en god stund sedan intagit sina platser, och
gathundarna, som hade varit i rörelse hela natten,
gingo till hvila för dagen i sina hålor och sophögar.
En liten karavan hade förra kvällen slagit
läger alldeles innanför porten. Den gjorde sig nu
i ordning att bryta upp, förarna bundo fast varupackor
på de liggande kamelerna, som vrålade, då
de kände den tyngande bördan på sin rygg. Ute
på vägen kom landtfolk, som skyndade in till
staden med stora korgar fyllda af grönsaker. Herdar
kommo ned från bergtrakterna och vandrade
högtidligt in under porthvalfvet, efterföljda af stora
hjordar af får, som skulle slaktas, och af getter,
som skulle mjölkas.

Just då den värsta morgonträngseln rådde i
porten, kom en gammal man ridande på en vacker,
hvit åsna. Han var klädd i en mycket präktig
dräkt, hans lifklädnad var af mjukt, randigt siden,
och öfver den bar han en fotsid, pälsbrämad kaftan
af ljusblå brokad. Både hans turban och gördel
voro prydda med rika broderier af guldfärgadt
silke. Hans ansikte hade säkert en gång varit
vackert och vördnadsbjudande. Nu var det härjadt
af ålderdom, ögonen voro rinnande, munnen var
infallen, och det stora, hvita skägget hängde tofvigt
med gulnade spetsar.

Allt folket, som trängdes i porten, förvånades
och sade emellan sig: »Hvarför rider Baram
pascha genom Damascusporten ut på den vägen,
som han ej har velat skåda på trenne år?»

Andra sade spörjande: »Skall Baram pascha
rida ut för att besöka sitt hus, som han svurit
att aldrig mer beträda?»

Medan Baram pascha red fram genom folkvimlet
i porten, sade han till sin tjänare Machmud,
som följde honom:

»Hör du, Machmud, att alla dessa, som vi
möta, förundra sig och fråga hvarandra: ’Hvad
står nu på? Skall Baram pascha rida ut till sitt
hus, som han ej har skådat på trenne år?’»

Och hans tjänare svarade honom, att han
hörde, att folket förundrade sig.

Då sade Baram pascha med stor harm: »Tro
de då, att jag är så gammal, att man kan göra
med mig hvad man vill? Tro de, att jag kan
tåla, att främlingar lefva ett skändligt lif i det hus
jag byggde åt min hustru, som var en god och
ärlig kvinna?»

Baram paschas tjänare sökte stilla hans vrede
och sade till honom: »Herre, du glömmer, att
det ej är första gången, som vi hafva hört de
kristna beljuga hvarandra.»

Baram pascha lyfte armarna i sin vrede och
utropade: »Flöjtblåsare och danserskor hafva sitt
tillhåll i de rum, där mina kära dogo. Dagen
skall ej gå till ända, innan dessa ogärningsmän
äro bortdrifna ur mitt hus.»

Då den gamle paschan sade detta, mötte honom
en liten skara skolbarn, som kom tågande
framåt vägen, två och två i rask takt. Och då
han såg dem, fann han deras utseende olikt alla
andra barns, som tumla om på Jerusalems gator,
ty dessa voro rentvättade, de hade hela kläder och
starka skodon, och deras hår var ljust och slätkammadt.

Baram pascha höll inne sin åsna och sade
till sin tjänare: »Gå och fråga dem hvilka de
äro!»

»Jag behöfver ej fråga dem hvilka de äro,»
svarade hans tjänare, »ty jag har sett dem här
alla dagar. De äro Gordonisternas barn, och de
äro på väg till skolan, som det här folket har inrättat
inne i staden på det gamla stället, där de
bodde, innan de hade fått hyra ditt stora hus.»

Medan paschan ännu satt stilla och såg efter
barnen, kommo två karlar, som också hörde till
kolonien, dragande med en kärra, i hvilken sutto
de minsta skolbarnen, som ej själfva mäktade gå
in till staden. Och paschan såg, att de små klappade
händerna i glädje att få åka, och de, som drogo,
skrattade åt dem och sprungo fortare för att fröjda
dem.

Då tog hans tjänare mod till sig och sporde
honom: »Synes det dig ej, herre, att dessa barn
måtte äga goda föräldrar?»

Men Baram pascha var en gammal man och
orubblig i sin vrede, som de gamla pläga vara. »Jag
har hört deras egna tala om dem,» svarade han,
»och jag säger dig, att innan aftonen skola de
vara utdrifna ur mitt hus.»

Då Baram pascha hade ridit ännu ett stycke
väg, mötte han en flock kvinnor i europeisk dräkt,
hvilka vandrade in till staden. De gingo mycket
stilla och sedesamt, deras kläder voro tarfliga, i
händerna buro de tunga, välfyllda korgar.

Paschan vände sig till sin tjänare och sade
till honom: »Gå och fråga dem hvilka de äro.»

Och tjänaren svarade: »Jag behöfver ej spörja,
herre, ty jag har mött dem här alla dagar. Det
är Gordonisternas kvinnor, som vandra in till Jerusalem
med matvaror och läkemedel, för att bistå
de sjuka, som äro för svaga att komma ut till
kolonien och söka hjälp.»

Baram pascha svarade: »Om de än skylde sin
ondska med änglavingar, skall jag dock drifva dem
ur mitt hus.»

Han red vidare ända fram till det stora huset.
Och då han närmade sig det, hördes därifrån sorl
af många röster och ett och annat högt skri.

Han vände sig till sin tjänare och sade: »Hör,
huru spelare och danserskor sorla i mitt hus!»

Men då han red om hörnet, såg han alla slags
sjuka och sårade sitta nedhukade framför ingången
till huset. De talade med hvarandra om sitt lidande,
och ett par af dem utstötte jämmerrop.

Och Machmud, hans tjänare, tog mod till sig
och sade: »Här ser du de spelare och danserskor,
som du hörde sorla i ditt hus. Dessa komma hit
hvarje morgon för att rådfråga Gordonisternas läkare
och förbindas af deras sköterskor.»

Baram pascha svarade: »Jag ser, att dessa Gordonister
hafva bedårat dig, men jag är för gammal
att låta mig bedragas af deras lögner. Jag
säger dig, att om jag ägde makt, skulle jag hänga
dem alla rundt om taklisten af mitt hus.»

Och Baram pascha var ännu i största vrede,
då han steg af sin åsna och gick uppför trappan.

Då den gamle mannen kom in på gårdsplanen,
gick en hög, stolt kvinna emot honom och
hälsade honom. Hennes hår var hvitt, fastän hon
ej såg ut att vara äldre än fyrtio år. Hennes ansikte
var myndigt och klokt, och ehuru hon endast
bar en enkel, svart klädning, syntes det, att
hon var van att befalla öfver många människor.

Baram pascha vände sig till Machmud och frågade
honom:

»Denna kvinna ser lika god och klok ut som
profetens hustru, Kadidscha. Hvad har hon att beställa
i detta hus?»

Och Machmud, hans tjänare, svarade honom:
»Detta är mrs Gordon, som styr kolonien, sedan
hennes man dog i våras.»

Då förbittrades den gamle mannens sinne på
nytt, och han sade till Machmud med sträf röst:
»Du skall säga henne, att jag är kommen för att
drifva henne och hennes folk ut ur mitt hus.»

Och hans tjänare sade till honom: »Skall den
rättrådige Baram pascha drifva bort dessa kristna,
endast därför att han hört deras bröder förtala
dem? Vore det ej bättre, herre, att du sade till
denna kvinna: Jag har kommit hit för att se mitt
hus. Och om du finner, att här lefves så, som
missionärerna hafva sagt dig, säg då till henne:
Du skall lämna detta ställe, ty ingen styggelse får
bedrifvas på den plats, där mina kära dogo.»

Då svarade Baram pascha: »Du skall säga
henne, att jag vill bese mitt hus!»

Machmud sade detta till mrs Gordon, och
hon svarade: »Vi äro glada att få visa Baram
pascha, hur vi inrättat oss i hans palats.»

Därpå sände mrs Gordon efter den unga miss
Young, som hade bott i Jerusalem alltifrån barndomen
och kunde tala arabiska som en infödd,
och bad henne ledsaga Baram pascha.

Baram pascha tog sin tjänare Machmuds arm
och började vandringen. Och eftersom han ville
se hela huset, förde honom miss Young först ned
i källarvåningen, där tvättstugan var inrättad. Och
med mycken stolthet visade hon honom stora
mängder af nytvättade kläder, präktiga byk-kar och
pannor, samt de flitiga, allvarliga arbeterskor, som
sysslade vid tvättbunkar och strykbräden.

Alldeles därbredvid låg bakstugan. Och miss
Young sade till Baram pascha: »Se hvilken förträfflig
ugn bröderna hafva murat! Och se hvilket
vackert bröd, som vi själfva tillreda!»

Från bakstugan förde hon honom in i snickareverkstaden,
där ett par gamla karlar stodo och
arbetade. Och miss Young visade Baram pascha
ett par enkla stolar och bord, som hade blifvit
tillverkade i kolonien.

»Ack, Machmud, dessa människor äro mig
säkerligen för sluga,» sade då den gamle paschan
på turkiska, som han antog, att miss Young ej
förstod. »De hafva anat faran, de hafva spanat ut
min ankomst. Jag trodde, att jag skulle finna dem
drickande vin och spelande tärning. Och jag finner
dem alla vid arbetet.»

Baram pascha fördes genom köket och systugan
och därpå till ett annat rum, hvars dörr man
öppnade för honom med en viss högtidlighet.
Detta var väfkammaren, där väfstolarna smällde,
och där spinnrockar och kardor äfven voro i
gång.

Då tog Baram paschas tjänare mod till sig
och bad sin herre betrakta det hårda, starka tyg,
som tillverkades. »Herre,» sade han, »detta är ej
lätta tyger för danserskor eller luftiga dräkter för
lättfärdiga kvinnor.»

Men Baram pascha teg och gick vidare.

Öfverallt där han vandrade fram, såg han
människor med redliga, kloka ansikten. Alla sutto
tysta och allvarliga vid sitt arbete, men då han
kom in i rummet, lyste de upp af välvilja.

»Jag talar om för dem,» sade miss Young till
Baram pascha, »att ni är den gode guvernören,
som har låtit oss hyra detta präktiga hus, och de
bedja mig, att jag skall tacka er, därför att ni
varit så god mot oss.»

Men Baram pascha hade hela tiden en sträf
och hård min på sitt ansikte och svarade ej miss
Young med ett ord. Och hon började bli rädd
och tänkte vid sig själf: »Hvarför vill han ej
tala till mig? Har han månne ondt i sinnet
emot oss?»

Hon förde paschan in i de långa, smala matrummen,
där dukarna togos af borden, och porslinet
diskades efter morgonmåltiden. Äfven här såg han
ingenting annat än sträng ordning och största enkelhet.

Men hans tjänare Machmud tog ännu en gång
mod till sig och sade till honom: »Herre, hur
kan det vara möjligt, att dessa människor, som
baka sitt eget bröd och sy sina egna kläder, om
nätterna kunna förbyta sig till flöjtblåsare och danserskor?»

Baram pascha kunde intet svara honom.

Och Baram pascha genomvandrade ihärdigt
alla rummen i sitt hus. Han kom till de ogifta
männens stora sofsal med de uppbäddade enkla
sängarna. Han kom till de olika familjernas rum,
där föräldrar och barn bodde tillsammans. I dessa
rum såg han öfverallt renskurade golf, hvita
sängomhängen, snygga möbler af ljusbetsadt trä,
hemväfda gångmattor och rutiga bomullsöfverdrag!

Då tycktes Baram pascha bli allt vredare, och
han sade till Machmud: »Dessa kristna äro mig
för sluga. De förstå allt för väl att dölja sitt syndiga
lif. Jag hade väntat att se golfven öfversållade
med fraktskal och cigarraska. Jag trodde, att
jag skulle finna kvinnorna sitta och skvallra,
medan de rökte sin vattenpipa eller målade sina
naglar.»

Till sist steg han uppför den bländhvita marmortrappan
till den stora församlingssalen. Detta
rum hade varit paschans stora mottagningssal, nu
var det inrättadt på amerikanskt sätt med grupper
af bekväma stolar kring borden, med böcker och
tidskrifter, med piano och orgel samt en och annan
fotografi på de ljusmålade väggarna.

Här mottog dem åter mrs Gordon, och Baram
pascha sade till sin tjänare: »Du skall säga henne,
att hon och hennes anhängare innan kvällen måste
lämna detta hus.»

Men Machmud, Baram paschas tjänare, svarade
honom: »Herre, den ena af dessa kvinnor kan
tala ditt språk. Låt henne höra din vilja genom
din egen mun.»

Då lyfte Baram pascha sina ögon och såg på
miss Young, och hon mötte hans blick med ett
mildt leende. Och Baram pascha vände sig från
henne och sade till sin tjänare: »Jag har aldrig
sett ett ansikte, som den Allsmäktige gett större
skönhet och renhet. Jag vågar ej säga henne,
att jag hört, att hennes folk är hemfallet till synd
och lösaktighet.»

Och Baram pascha sjönk ned på en stol och
dolde ansiktet i händerna, medan han sökte reda
ut för sig hvilket som var sant, det han hört eller
det han sett.

Då öppnades dörren helt sakta, och en gammal
fattig vandrare kom in i rummet. Han bar
en nött, grå mantel, och benen voro omlindade
med trasor. På hufvudet hade han en smutsig turban,
hvars gröna färg betecknade honom som en
afkomling af Muhammed.

Utan att akta på paschan, kom mannen in i
rummet och tog plats på en stol en smula afsides
från de andra. Man lät honom hållas, utan att
tillfråga honom om hans ärende.

»Hvem är denne man, och hvad önskar han?»
frågade Baram pascha, i det han vände sig till miss
Young.

»Vi känna honom ej,» svarade miss Young,
»han har aldrig förr varit här. Ni får ej misstycka,
att han kommit in. Vårt hus står öppet för alla,
som vilja taga sin tillflykt hit.»

»Machmud,» sade paschan till sin tjänare, »gå
och fråga denne vandrare, som är en profetens afkomling,
hvad han har att beställa här hos dessa
kristna.»

Machmud utförde sitt ärende och kom åter
till paschan.

»Han svarar mig, att han har ingenting här
att beställa, men han ville ej vandra förbi utan
att gå in, därför att det står skrifvet: Låt icke
dina fötter synda, så att du går förbi den rättfärdiges
boning.»

Baram pascha satt tyst en lång stund.

»Du har säkerligen hört miste,» sade han vänd
till Machmud. »Fråga honom än en gång hvad
han har att beställa i detta hus!»

Machmud gick och kom tillbaka. Han upprepade
ord för ord samma svar.

»Låtom oss då tacka Gud, min vän Machmud,»
sade Baram pascha enkelt, »han har sändt
denne man för att upplysa oss. Han har låtit
honom inträda här, på det att mina ögon skulle
öppnas för sanningen. Vi skola nu rida hem, min
vän Machmud, och jag skall ej drifva dessa kristna
ur deras hus.»

Baram pascha red kort därpå bort från kolonien,
men om en timme kom Machmud tillbaka
dit, ledande paschans vackra, hvita åsna. Han
lämnade den till kolonisterna med hälsning från
Baram pascha, att han önskade, att den skulle få
draga de små barnen till skolan om morgonen.

________

Blommor från Palestina.

______

Det är i slutet af februari, vinterregnen hafva
fallit, och våren är kommen. Den är dock
ej ännu långt framskriden. Fikonträdets knoppar
hafva ej börjat svälla, rankor och blad hafva ej
börjat tränga fram ur de svartbruna vinstockarna,
och orangeträdens stora blomklasar hafva ej öppnat
sig.

Men det, som har vågat sig fram under den
tidiga årstiden, det är markens små blommor.

Hvart man ser, växer det blommor. Stora,
brandröda anemoner betäcka alla steniga sluttningar,
på alla klippafsatser blommar violett cyclamen,
öfver alla fält växa låga ängsnejlikor och bellis,
hvarje fuktigt snår är fullt af krokus och pulsatilla.

Och liksom man i andra länder insamlar bär
och frukter, så går man i Palestina att inhösta
blommor. Från alla kloster, från alla missionsanstalter
drager man ut på blomsterskörd. Fattiga
judiska församlingsmedlemmar, resande turister
och syriska arbetare mötas nere i de vilda klippdalarna
med blomkorgar i händerna. Och om
kvällarna återvända alla dessa skördemän lastade
med sippor och pärlhyacinter, med violer och tulpaner,
med narcisser och orkidéer.

Inne på gårdarna i den heliga stadens mångfaldiga
kloster och gästhus stå väldiga stenfat, i
hvilka vårblommorna läggas i vatten, och i celler
och rum äro flitiga händer i verksamhet med att
breda ut blommorna öfver stora pappersark och
pressa dem.

Men så snart de små ängsnejlikorna och hyacinterna
äro väl tillplattade och torkade, bli de
hopsatta i små buketter och stora buketter, i fula
och vackra sammansättningar och uppklistrade på
kort eller i små album med pärmar af olivträd,
på hvilka står inristadt: »Blommor från Palestina».

Och snart vandra alla dessa blommor från
Sion, blommor från Hebron, blommor från Oljoberget,
blommor från Jeriko ut i världen.

De säljas i butikerna, de sändas bort i bref, de
skänkas som minnen, de gifvas i utbyte mot
fromma gåfvor. Längre än pärlor från Indien och
siden från Brussa spridas de små ängsblommorna,
det fattiga heliga landets enda rikedom.

*

Det var en gång en vacker vårmorgon. Det
rådde stor brådska i den Gordonska kolonien, alla
människor gjorde sig i ordning att draga ut och insamla
blommor. Barnen, som skulle få vara fria
från skolan hela dagen, lupo omkring öfverallt i vild
lek och bådo alla att låna dem korgar för blomplockningen.
Kvinnorna hade varit uppe sedan
fyra på morgonen för att laga till matsäck, de
sysslade ännu i köket vid plättjärn och syltburkar.
Några af männen plockade ränslarna fulla med
smörgåspaket, med mjölkbuteljer, med kallt kött
och bröd. Andra togo i handen flaskor med vatten
eller korgar med tekök och koppar. Ändtligen
öppnades porten, barnen stormade först ut, så
kommo alla de andra i stora och små grupper,
allteftersom de funno det behagligt. Ingen stannade
hemma. Det stora huset stod snart alldeles öde.

Bo Ingmar Månsson var mycket lycklig den
dagen. Han lagade så, att han fick gå vid sidan
af Gertrud, och han hjälpte henne i backarna med
allt hon hade att bära. Gertrud gick med hufvudduken
långt framskjuten i pannan, så att Bo ej
såg mer än hakan och den dunhvita kinden. Han
gick och smålog åt sig själf, som kunde vara så
nöjd, bara därför att han fick gå bredvid Gertrud,
fastän han hvarken kunde se hennes ansikte eller
vågade tala med henne.

Karin Ingmarsdotter och hennes systrar gingo
efter dem. De stämde upp en morgonpsalm, som
de hade sjungit med sin mor hemma på Ingmarsgården,
då de suttit vid spinnrocken i den
tidiga morgonstunden. Bo kände igen den gamla
sången:

Den signade dag, som vi nu här se
af himmelen till oss nedkomma.

Närmast framför Bo vandrade gamle korporal
Fält. Han hade alla barnen omkring sig, som
vanligt var nu för tiden; de klängde sig om hans
käpp och drogo i hans rockskört. Bo, som kom
ihåg honom från den tiden, då alla barn sprungo
långa vägar, bara de sågo honom, tänkte för sig
själf: Jag har aldrig sett honom se så styf och
morsk ut som nu. Han är så stolt öfver att
barnen hålla sig till honom, att mustascherna resa
sig som borst, och han har visst fått en skarpare
krök på näsan, än han hade förut.

Midt ibland de vandrande såg Bo Hellgum,
som gick där med sin hustru vid ena handen
och sin vackra lilla dotter vid den andra. Det
är märkvärdigt med Hellgum, tänkte Bo, han har
blifvit mycket tillbakasatt, sedan vi slutit oss till
amerikanarna, och det kunde ju ej gå annorlunda,
då dessa äro så framstående och hafva så stora
gåfvor att utlägga Guds ord. Jag skulle nog vilja
veta hvad han tänker därom att inga människor
flocka sig omkring honom på en sådan här
vandring. Men den, som är glad åt att få ha
honom för sig själf, det är hustrun. Det syns
på hennes hållning och sätt. Hon har aldrig varit
så stolt och lycklig i hela sitt lif.

Alldeles i spetsen af tåget gick den vackra
miss Young. Bredvid henne gick en ung engelsman,
som hade slutit sig till kolonien för ett par
år sedan. Bo visste liksom alla andra, att den
unge mannen älskade miss Young, och att han
hade gått in i samfundet i hopp att få gifta sig
med henne. Den unga flickan tyckte säkerligen
också om honom, men Gordonisterna ville ej
jämka på sina stränga lagar för hennes skull, och
så hade de unga lefvat ett par år i hopplös väntan.
Denna dag gingo de bredvid hvarandra, talade
endast med hvarandra och hade ej ögon för någon
annan. Och där de skyndade fram lätta och
smidiga i spetsen af tåget, var det, som om de
ville hasta bort, lämna hela skaran efter sig och
fly ut i världen för att en gång få lefva sitt
eget lif.

Men i slutet af tåget såg Bo Gabriel. Det
fanns i kolonien en fransk matros, han hade varit
med där alltifrån grundläggningen, och nu var han
gammal och bräcklig. Gabriel hade tagit honom
under armen och hjälpte honom uppför de många
svåra stigningarna. Det där gör Gabriel i tanke
på sin gamle far, tänkte Bo.

Till en början gick tåget rätt österut upp i
en ödslig och vild bergstrakt. Där funnos ännu
inga blommor, myllan var bortsköljd från de
branta kullarnas sidor, allt var naket, gulgrått
berg.

Det är dock besynnerligt, tänkte Bo. Jag har
aldrig förr sett en himmel så blå som den, som
reser sig öfver de här gula kullarna. Och dessa
berg äro ej fula, fastän de äro så kala. Då jag
ser dem så vackert afrundade, tänker jag på de
stora kupolerna, hvarmed man täcker kyrkorna
och husen här i landet.

Då vandringsmännen hade gått vid pass en
timme, fingo de syn på den första klippdalen,
hvars botten var öfversållad med röda anemoner.
Det blef en brådska och en glädje, alla skyndade
sig med skri och skratt utför bergssluttningen och
började insamla blommorna. Och man plockade
sippor med stor ifver, ända tills man om en stund
fann en annan dal, som var uppfylld med violer,
och så en tredje, där alla möjliga vårblommor
växte blandade om hvarandra.

I början plockade svenskarna alldeles för ifrigt,
de bara rafsade till sig blommorna. Så kommo
amerikanarna och visade dem, hur de skulle bära
sig åt. De måste välja med omsorg, endast taga
sådana blommor, som lämpade sig för pressning.
Det var ett noggrant arbete.

Bo gick bredvid Gertrud och plockade. En
gång reste han på sig för att räta upp ryggen.
Då såg han alldeles i närheten ett par af storbönderna,
som väl inte på många år hade sett
efter en blomma, gå och plocka lika ifrigt som
någon annan. Bo kunde knappast låta bli att
skratta.

Plötsligen vände sig Bo helt mot Gertrud och
sade till henne: »Jag går här och tänker på hvad
Kristus menade, då han sade: ’Utan att I omvänden
eder och blifven såsom barn, kunnen I icke
ingå i Guds rike!’»

Gertrud lyfte hufvudet och såg på Bo. Det
var ovanligt, att han sade något direkt till henne.
»Det är nog ett märkvärdigt ord,» svarade hon.

»Ja,» sade Bo mycket eftertänksamt och långsamt,
»jag har nog lagt märke till att det förhåller
sig så med barn, att de aldrig äro så snälla,
som då de leka, att de äro vuxna. Aldrig är man
så bra i fred för dem, som då de gå och plöja en
åker, som de ha stakat ut midt på landsvägen, då
de smacka på bruntarna och klatscha med en piska
af segelgarn och draga fåror i landsvägsgruset med
en grankvist. De äro bra lustiga och snälla, då
de gå och undra, om de skola bli färdiga med
sådden före sina grannar, och då de jämra sig
öfver att de aldrig råkat på en så hårdplöjd åker.»

Gertrud gick med hufvudet nedlutadt och
plockade, hon svarade just ingenting. Hon förstod
ej hvart Bo ville komma.

»Jag minns själf hur roligt jag hade,» sade
Bo med samma allvar, »då jag byggde mig en
ladugård af träklotsar och satte in grankottar som
kor. Hvarje morgon och afton var jag mycket
noga med att ge korna nyslaget hö, och ibland
låtsade jag, att det var vår, och att jag skulle
drifva mina kor upp till fäboden. Jag tutade i
näfverlur och kallade på Stjärna och Gullilja, så
att det hördes öfver hela gården. Och jag brukade
tala med mor om hur mycket mina kor
mjölkade, och hur mycket jag kunde vänta att få
för mitt smör på mejeriet. Jag var också mycket
noga med att sätta spjäll på tjuren, och åt alla,
som gingo förbi, ropade jag, att de skulle taga
sig i akt, därför att det ej var fritt, att den där
tjuren var folkilsken.»

Gertrud plockade nu mindre ifrigt. Hon hörde
uppmärksamt på Bo och började undra öfver
att han kunde ha likadana tankar och inbillningar,
som brukade fylla hennes egen hjärna.

»Men roligast tror jag det var, då vi pojkar
lekte, att vi voro vuxna karlar och sutto och höllo
stämma,» fortfor Bo. »Jag minns, att jag och
bröderna mina och ett par pojkar till brukade sitta
uppkrupna på en brädhög, som låg på gården därhemma
i flera år. Ordföranden knackade i bräderna
med en träslef, och vi sutto helt andäktiga
rundt omkring honom och beslöto om hvilken af
oss skulle få fattigunderstöd, och hur högt den
eller den skulle beskattas. Vi sutto med tummarna
instuckna i ärmhålen på västen och talade med
tjock röst, som hade vi haft munnen full af gröt,
och vi kallade aldrig hvarandra för annat än nämndeman
och klockare och kyrkovärd och häradsdomare.»

Bo höll inne och gned sig i pannan, som om
det nu gällde att ändtligen komma fram till det
han ville säga. Gertrud hade alldeles upphört att
plocka blommor. Hon satt på marken, hufvudduken
hade hon skjutit tillbaka, och nu blickade
hon upp till Bo, som väntade hon att få höra
något nytt och märkvärdigt.

»Det kan hända,» sade Bo, »att liksom det
är bra för barn att leka, att de äro vuxna, så
kan det också vara bra för stora att ibland förvandla
sig till barn. När jag ser dessa gamla karlarna,
som äro vana att så här års arbeta ute i
vilda skogen och slita med timmerhuggning och
vedkörning, gå här i sådan barnsyssla som blomplockning,
så tänker jag, att vi äro på väg att lyda
Jesus och omvända oss och blifva som barn.»

Bo såg, att det lyste i Gertruds ögon. Hon
förstod nu, hvad han ville säga, och hon blef mycket
glad åt tanken. »Jag menar, att vi ha blifvit
som barn allesammans, sedan vi kommit hit ut,»
sade hon.

»Ja,» sade Bo, »vi ha då åtminstone varit som
barn däri, att vi måst taga emot all möjlig uppfostran.
Vi ha fått lära, hur vi skola hålla gaffel
och sked och att tycka om mat, som vi aldrig
förr smakat. Och det var då bra barnaktigt, att
vi i början måste ha ledsagare med oss, då vi
gingo ut, för att vi ej skulle gå vilse, och att vi
blefvo varnade för människor, som voro farliga,
och för platser, som det ej var tillåtet att besöka.»

»Vi, som kommo ifrån Sverige, voro som
riktiga småbarn, vi fingo ju allra först lära oss att
tala,» sade Gertrud. »Vi måste fråga efter namn
på bord och stol, på skåp och säng. Och snart
få vi väl sätta oss på skolbänken igen för att
lära att läsa och skrifva det här nya språket.»

De blefvo nu båda mycket ifriga och ansträngde
sig för att finna likhetspunkter. »Jag har fått
lära mig att känna igen markens växter och träd,
på samma sätt som mor lärde mig det, då jag var
liten,» sade Bo, »jag har fått lära att skilja persikor
från aprikoser och det knotiga fikonträdet
från den förvridna oliven. Jag har fått lära att
känna igen turken på hans korta jacka och beduinen
på hans randiga mantel och dervischen på
hans filtmössa och juden på de små skruflockarna
vid örat.»

»Ja,» sade Gertrud, »det är just som vi i
barndomen lärde oss att skilja bönder från Floda
och Gagnef på de olika rockarna och hattarna.»

»Det mest barnlika är väl, att vi helt och
hållet låta de andra ställa för oss,» sade Bo, »och
att vi ej hafva några egna pengar, utan måste begära
hvarje slant af andra. Hvarje gång som en
frukthandlare bjuder ut åt mig en apelsin eller en
drufklase, minns jag just hur det kändes i barndomen,
då jag måste gå förbi karamellstånden på
marknaden, därför att jag ej hade en enda slant i
fickan.»

»Jag tror visst, att vi ha blifvit alldeles omskapade,»
sade Gertrud. »Om vi nu komme tillbaka
till Sverige, skulle folket därhemma inte känna
igen oss.»

»Vi kunna väl inte annat än tycka, att vi
äro barn igen, då vi gå och gräfva i ett potatisland,
som inte är större än ett ladugolf,» sade Bo
ifrigt, »och då vi sedan plöja det med en plog,
som är gjord af en trägren, och då vi ha en sådan
där liten åsna till häst, och då vi inte ha någon
riktig åker att sköta, utan bara skola plocka med
litet vinodling.»

Bo slöt ögonen för att kunna tänka bättre.
Gertrud såg med ens, att han blef förunderligt lik
Ingmar Ingmarsson, bara klokhet och betänksamhet
hela ansiktet.

»Se, det är nog inte detta, som är det viktigaste,»
sade Bo om en stund. »Det viktigaste är
väl, att vi ha fått barnsliga tankar om människorna,
att vi börja tro, att de alla vilja oss väl, fastän
somliga äro stränga emot oss.»

»Ja, det var väl allt så, att Kristus tänkte mest
på sinnelaget, då han sade de där orden,» menade
Gertrud.

»Men sinnelaget har också blifvit förvandladt,»
inföll Bo, »det har det visserligen. Har du inte
märkt, att om vi nu ha tunga bekymmer, så gå
vi ej och bära på dem i dagar och veckor, utan
vi låta dem vara glömda om ett par timmar.»

Just då Bo sade detta, ropade man åt dem,
att de skulle komma och äta frukost. Bo blef
helt misslynt, han hade godt kunnat gå där bredvid
Gertrud och tala med henne hela dagen utan
att bli hungrig.

I alla fall kände han den dagen en sådan ro
och tillfredsställelse, att han tänkte: Det är säkert,
att kolonisterna ha rätt: människorna behöfva endast
lefva i frid och enighet, som vi göra, för
att vara lyckliga. Jag är nu alldeles nöjd med att
allt är, som det är. Jag bryr mig ej mer om att
få hemföra Gertrud som min hustru, jag känner
ej mer en sådan pinande kärlekslängtan, som plågade
mig förr i världen. Jag är fullt belåten,
bara jag får se henne en smula hvarje dag och
får tjäna och skydda henne.

Han skulle ha velat säga Gertrud, att han var
alldeles förvandlad, kände sig som ett barn äfven
härutinnan, men han var för blyg, han kunde ej
finna de rätta orden.

Bo gick och grubblade på detta under hela
hemvägen. Han tyckte, att det var nödvändigt att
säga Gertrud ett par ord om hur omskapad han
var, på det att hon skulle känna sig trygg i hans
sällskap och lita på honom som på en bror.

De kommo hem just i solnedgången. Bo satte
sig ned under en gammal sykomor, som stod utanför
porten till huset. Han ville stanna ute i det
fria så länge som möjligt. Då alla andra voro
ingångna, kom Gertrud och frågade honom, om
han ej skulle gå in.

»Jag sitter och tänker på detsamma, som vi
talade om förut i dag,» sade Bo. »Jag tänker på
hur det skulle vara, om Kristus komme vandrande
här på vägen, som han väl säkert gjort många
gånger i lefvande lifvet, och satte sig ned under
det här trädet och sade till mig: ’Utan att I omvänden
eder och blifven såsom barn, kunnen I icke
ingå i Guds rike’.»

Bo satt och talade med ett drömmande uttryck
i rösten, som om han tänkte högt. Gertrud
stod stilla och lyssnade.

»Då skulle jag svara honom och säga,» fortfor
Bo: »’Herre, vi hjälpa och bistå hvarandra
utan att begära lön, alldeles som barn bruka, och
om vi vredgas på hvarandra, så blir det ej till
något hat för lifvet, utan vi äro goda vänner igen
innan dagens slut. Ser du ej, Herre, att vi äro
alldeles som barn?’»

»Hvad tror du då, att Kristus svarar dig?»
frågade Gertrud med mild röst.

»Han svarar mig ingenting,» sade Bo. »Han
sitter där endast helt stilla och säger än en gång:
’I skolen vara såsom barn, om I viljen ingå i
mitt rike!’ Och jag säger till honom ungefär
som förut: ’Herre vi älska alla människor alldeles
som barn bruka. Vi göra ej skillnad mellan jude
och armenier, mellan beduin och turk, mellan hvit
och svart. Vi älska lärd och olärd, hög och låg
och dela vårt gods lika mellan kristna och muhammedaner.
Är det då ej så, Herre, att vi äro
såsom barn och kunna ingå i ditt rike?’»

»Hvad svarar då Kristus?» frågade Gertrud än
en gång.

»Han svarar ingenting,» sade Bo. »Han sitter
alltjämt kvar under trädet och säger mycket stilla:
’Utan att I blifven såsom barn, kunnen I icke ingå
i mitt rike!’ Och då förstår jag hvad han menar,
och jag säger till honom: ’Herre också i detta
har jag blifvit såsom ett barn, att jag ej mer känner
sådan kärlek som i forna dagar, utan min
älskade är mig som en lekkamrat och en kär syster,
med hvilken jag vandrar ut och plockar blommor
i det gröna. Herre, är jag då icke — — — »

Bo afbröt med ens, ty på samma gång, som
han uttalade orden, kände han, att han ljög. Det
var honom, som hade Kristus verkligen stått där
framför honom och sett in i hans innersta. Och
Bo tyckte, att Jesus måtte kunna se hur kärleken
reste sig inom honom och slet i honom som ett
rofdjur, därför att han ville förneka den i den
älskades närvaro.

Och i häftig rörelse gömde Bo ansiktet i
händerna, och han stötte fram orden: »Nej, Herre,
jag är icke såsom ett barn, och jag kan icke ingå
i ditt rike. Kanske att de andra kunna det, men
jag kan ej släcka elden i min själ och lifvet i
mitt hjärta. Ty jag älskar och brinner såsom intet
barn kan brinna. Men om det så är din vilja,
Herre, skall denna eld få förtära mig till lifvets
slut, utan att jag söker hugnad för min längtan.»

Bo satt kvar en lång stund och grät, öfverväldigad
af kärlek. Då han åter såg upp, hade
Gertrud lämnat honom. Hon hade glidit bort så
stilla, att han ej hade hört, då hon gick.

________

I Gehenna.

______

Utanför Jerusalems murar på södra sluttningen
af Sion ägde en af de amerikanska missionsanstalterna
en kyrkogård, och där hade de Gordonska
kolonisterna fått tillåtelse att begrafva sina döda.
De hade redan en hel mängd af de sina därute,
alltfrån den lille Jacques Garnier, som varit kajutpojke
på den stora ångaren L’Univers och hade
varit den förste bland Gordonisterna, som aflidit,
ända till Edward Gordon själf, som hade dött i
feber detta år strax efter hemkomsten från Amerika.

Denna begrafningsplats var den enklaste och
tarfligaste man kunde tänka sig. Den bestod endast
af en liten fyrkantig jordbit, som omgafs af en mur
så hög och bred, att den kunde ha anstått en
fästning. Där funnos hvarken träd eller gräsmattor,
man hade blott dragit försorg om att skaffa
bort stenar och spillror, så att marken var städad
och jämn. Öfver grafkullarna lågo platta kalkstenshällar,
sådana som det finnes så godt om i
Jerusalem, och bredvid somliga grafvar stodo gröna
soffor och stolar.

Nere i östra hörnet, där man skulle hafva
kunnat äga en så vacker utsikt öfver Döda hafvet
och de guldskimrande Moabs berg, om blott
ej muren stått i vägen, hade svenskarna sina
grafvar. Där lågo redan så många af dem, som
om Vår Herre hade funnit, att de gjort nog för
honom bara genom att lämna sina hem, och ej
begärde något vidare af dem för att låta dem inträda
i sitt rike. Där lågo Birger Larsson, smeden,
och Ljung Björns lille son Erik och nämndemans
Gunhild och Brita Ingmarsdotter, som hade dött
i kopporna kort efter den glada dagen, då kolonisterna
gått ut för att insamla blommor. Där
lågo också Per Gunnarsson och Märta Eskilsdotter,
som hade tillhört Hellgums församling ute i
Amerika. Döden hade skördat så många ibland
dem, att kolonisterna kände sig förlägna öfver att
ha inkräktat så allt för mycket af den trånga
kyrkogårdens område.

Tims Halfvor Halfvorson hade också en af de
sina på den där kyrkogården. Det var den yngsta
af hans döttrar, en liten en, som ej hade varit mer
än tre år gammal. Henne hade han varit öfvermåttan
kär i, hon hade också varit den af barnen,
som mest liknat honom. Han tyckte, att han
aldrig känt så för någon som för den dottern. Då
hon nu var död, kunde han alls icke glömma
henne. Hvad han än företog sig, voro hans tankar
borta hos henne.

Om hon dött i Dalarne och blifvit begrafven
på hemsocknens kyrkogård, skulle han väl kunnat
slita sig ifrån att jämt tänka på henne, men nu
förekom det honom, att hans lilla dotter måtte
känna sig ensam och öfvergifven borta på den
hemska kyrkogården. Om nätterna kunde han
se henne, där hon satt på sin lilla grafhäll,
grät och frös och klagade öfver att hon var rädd
för mörkret och för allt det främmande, som
omgaf henne.

En eftermiddag gick Halfvor ned i Josafats
dal och plockade händerna fulla af röda anemoner,
de vackraste och gladaste han kunde finna, för att
bära dem till grafven. Då han gick på den grönskande
marken i djupet af dalen, sade han: »Ack,
om jag hade min lilla flicka härute i det fria under
en grön grästorfva, så att hon åtminstone ej vore
omgärdad af den där förfärliga muren.» Han hade
alltid hatat den höga muren, som omgaf begrafningsplatsen.
Hvar gång han tänkte på den döda,
tyckte han, att han hade stängt in den lilla stackaren
i ett mörkt och kallt hus och lämnat henne
där utan eftersyn. »Jag fryser och har det svårt,»
tyckte han, att hon klagade: »Jag fryser och har
det svårt.»

Halfvor steg upp ur dalen och följde den
smala stigen, som löper fram under ringmuren,
ända tills han kom ut på Sions kulle. Kyrkogården
låg en smula väster om Sionsporten nedanför
armeniernas stora trädgård.

Halfvor gick hela tiden och tänkte på sitt
barn. Han vandrade framåt den kända vägen utan
att lyfta ögonen från marken. Men på en gång
hade han en känsla af att något härute ej var sig
likt. Han såg upp och märkte, att några karlar
gingo ett stycke från vägen och arbetade med att
rifva ned en mur. Halfvor blef stående och betraktade
dem. Hvad kunde det vara för en mur,
som hade stått här? Hade det varit en byggnad
eller en inhägnad? Det borde väl vara just därborta,
kyrkogården skulle ligga, eller hade han kanske
tagit af åt orätt håll?

Det dröjde ett par minuter, innan han kunde
finna sig tillrätta, men så begrep han hvad som
skett. Det var själfva den höga kyrkogårdsmuren,
som arbetarna hade brutit ned.

Halfvor försökte intala sig, att den hade blifvit
nedrifven, därför att meningen var att utvidga
platsen eller att ersätta muren med ett järnstaket.
Han tänkte på att det säkert skulle bli mindre
fuktigt och kallt därinne, sedan muren kommit
bort. Men trots detta greps han af en så häftig
oro, att han började springa. Bara de inte hafva
gjort något vid grafven, tänkte han. Hon ligger
ju alldeles under muren, bara de ej hafva gjort
något vid henne.

Han var andlös, då han klättrade öfver murspillrorna
och kom in på begrafningsplatsen. Ändtligen
var han så långt kommen, att han kunde
se hur det stod till därinne. I detsamma kände
han, att det skedde något galet med hans hjärta.
Det stannade plötsligt, så slog det ett par starka
slag, därpå stannade det igen. Det var likt ett
urverk, som går sönder.

Halfvor fick lof att sätta sig ned på en sten,
medan hjärtat bråkade som värst. Så småningom
började det arbeta som förut, fast med tyngd och
ansträngning. »Å, jag lefver nog,» sade han sakta.
»Jag får nog lefva.»

Han tog mod till sig och såg in på begrafningsplatsen
än en gång. Alla grafvar stodo öppna,
och kistorna, som varit nedsatta i dem, voro borta.
På marken låg ett par skallar och kotor, de hade
väl fallit ur några kistor, som varit murkna.
Alla grafhällarna hade blifvit sammanförda i ett
hörn af kyrkogården.

»Å Herre Gud, hvar hafva de gjort af de döda!»
utropade Halfvor.

Halfvor gick fram till arbetarna. »Hvar hafva
ni gjort af Lill Greta?» frågade han på svenska.
Han var inte riktigt sig själf, hade inte full reda
på hvad han sade. Så märkte han, att han talade
det gamla språket, han strök sig öfver pannan och
blef förlägen.

Han försökte tänka på hvem han var, han var
ju inte något lättskrämdt barn utan en gammal,
klok man. Han var en storbonde, hela socknen
därhemma hade en gång sett upp till honom. Det
gick inte an för en sådan man som han att förlora
fattningen.

Halfvor antog en styf och stram hållning
och frågade arbetarna på engelska, om de visste,
hvarför kyrkogården blifvit upprifven.

Det var infödda, som utförde arbetet, men
en af dem kunde tala en smula engelska.

Han berättade Halfvor, att amerikanarna hade
sålt begrafningsplatsen till tyskar, och att dessa
ämnade bygga ett sjukhus där. Därför måste de
döda upp ur jorden.

Halfvor stod tyst en stund och grubblade öfver
svaret. Jaså, det skulle bli ett sjukhus här, just här.
Tänk, att man inte hade kunnat finna plats för
det på någon af dessa mångfaldiga kala backar,
utan måste lägga det just här. Bara inte de utkastade
döda skulle komma att ringa på sjukhusets
dörr en mörk kväll och bedja att få slippa in. »Vi
vilja också ha sängplats här,» skulle de säga. Och
de skulle stå där i en lång rad, Birger Larsson och
Lill Erik och Gunhild och hans lilla flicka allra
sist.

Halfvor stod och kämpade med gråten, men
han sökte alltjämt se ut, som om saken ej anginge
honom. Han påtog en likgiltig min, satte fram
foten och stod och svängde med sin bukett af
röda sippor.

»Men hvar hafva ni gjort af de döda?» frågade
han.

»Amerikanarna hafva varit här och fört bort
sina kistor,» svarade arbetaren. »Alla, som hade
några döda här, hafva fått bud om att de skulle
komma och hämta dem.»

Här afbröt sig den talande och betraktade
Halfvor. »Kanske, att du är från det stora huset
utanför Damascusporten?» sade han. »De som bo
där ha ej bortfört en enda af de sina.»

»Till oss har det ej kommit något bud,» sade
Halfvor. Han stod alltjämt och svängde med blommorna.
Hans ansikte såg ut att ha förvandlats
till sten, under det att han bemödade sig att ej
visa de främmande karlarna hur han plågades.

»De, som ej äro afhämtade, ligga därborta,»
sade arbetaren och pekade nedåt kullen. »Jag skall
visa dig, hvar de äro, så att ni kunna komma och
begrafva dem.»

Karlen gick före, och Halfvor följde efter honom.
Då de klättrade öfver den nedvräkta muren,
tog Halfvor upp en sten. Arbetaren gick lugn
och obesvärad, medan Halfvor kom efter med stenen
i handen. »Det är besynnerligt, att han ej
är rädd för mig,» sade Halfvor högt på svenska,
»att han törs gå så nära mig. Och han har ändå
varit med om att kasta ut henne. Han har vräkt
ut Lill Greta på sopbacken.»

»Lill Greta, Lill Greta,» fortfor han, »hon var
så fin, att hon väl hade förtjänat ligga i marmorkista.
Och så har hon inte en gång fått vara i
ro i den här usla grafven.»

»Kanske att det var just denna karlen, som
tog upp henne,» mumlade Halfvor och gick och
mattade med stenen. »Aldrig har jag haft sådan
lust att slå sönder något som den rakade skallen
under den där röda lufvan.»

»Jag skall tala om för dig, att det var Lill
Greta från Ingmarsgården,» sade han, under det att
han gick och retade upp sig »och hon skulle med
rätta ha legat vid sidan af Stor Ingmar. Hon var
af sådant folkslag, hon, att hon hade rätt att sofva
i egen graf till världens yttersta tid. Här blef
det inte firadt något ordentligt graföl öfver henne,
och inte kom hon ut till kyrkogården med klockringning,
och ingen riktig präst var det, som läste
öfver henne. Men inte hade du därför rätt
att kasta henne ur grafven. Om jag än inte visat
mig som en riktig far mot henne här vid lag,
så kan du väl förstå, att jag ej är så dålig, att jag
kan tåla, att du kastar henne ur grafven.»

Halfvor höjde stenen och skulle säkert hafva
kastat den, om ej karlen just i detsamma hade
stannat och vändt sig mot honom.

»Här har du dem,» sade han.

Mellan afskrädeshögar och ruinhopar låg en
djup grop, och i denna hade kolonisternas enkla
svarta kistor blifvit nedkastade. De hade blifvit
nedvräkta utan omsorg, gamla kistor hade gått
sönder, så att de döda, som lågo i dem, voro synliga.
Somliga kistor hade fallit upp och ned, och
ur de murkna locken framträngde långa, förtorkade
händer, som tycktes anstränga sig för att
åter vända kistan på rätt led.

Medan Halfvor stod och såg ned, kom arbetaren
att betrakta hans hand, som höll så hårdt
om stenen, att fingertopparna hvitnade. Karlen
flyttade blicken upp till hans ansikte och måtte
däri ha läst något förfärligt. Han gaf till ett utrop
och tog till flykten.

Men Halfvor tänkte nu ej mer på honom.
Han var alldeles tillintetgjord af det han såg. Det
förfärligaste var, att den sträfva liklukten hade stigit
upp i luften och vidt och bredt förkunnat hvad
som skett. Ett par gamar seglade redan högt uppe
i rymden och väntade endast på mörkret för att
slå ned. På långt håll hördes surrandet af en
mängd svarta och gula småkryp, som svärmade
öfver kistorna. Ett par gathundar kommo löpande,
de satte sig med långt uthängande tunga på
randen af den stora grafven och blickade ned.

Halfvor påminde sig med en rysning, att han
befann sig på sluttningen af Hinnoms dal, helt
nära den plats, där Gehennas eld, fordom brunnit.
»Detta är sannerligen Gehenna, detta är fasans
boning,» utbrast han.

Men Halfvor stod ej länge stilla och betraktade
detta. Han sprang ned i gropen, vräkte undan
de tunga kistorna och kröp in mellan de döda.
Han sökte och sökte, tills han fann Lill Gretas
kista. Och då han funnit dem, lyfte han den på
sina axlar och steg upp ur grafven.

»Hon skall då åtminstone ej säga, att hennes
far lät henne ligga på det här stället öfver natten,»
utropade han.

»Käraste barn,» sade han med allvarlig och
öfvertygande stämma, som ville han försvara sig
inför den döda. »Käraste Lill Greta, vi visste intet
om detta. Ingen visste om att du skulle bli kastad
upp ur jorden. Andra fingo veta, hvad som stod
på, men ej vi. De hålla oss inte för människor,
därför ha de ej brytt sig om att låta oss veta det.»

Då han kom upp ur gropen med kistan, kände
han på nytt, att hjärtat var i olag. Han måste
sätta sig med, tills den värsta smärtan gett med sig.

»Du skall inte vara rädd, barnet mitt,» sade
han. »Det här går snart öfver. Du skall inte tro,
att jag inte orkar bära bort dig härifrån.»

Så småningom fick han sina krafter tillbaka,
och med kistan på axeln vandrade han upp mot
Jerusalem.

Då han gick framåt på den smala stigen utanför
muren, tyckte han, att allt han såg hade fått
ett annat utseende. Murarna och ruinhögarna
skrämde honom. Allt hade blifvit besynnerligt
hotfullt och fientligt. Det främmande landet och
den främmande staden gladde sig åt hans sorg.

»Du skall inte vara ond på far, barnet mitt,
därför att han fört dig till ett obarmhärtigt land,»
sade han.

»Om detta hade händt därhemma,» fortfor
han, »så skulle skogen ha gråtit, och bergen skulle
ha jämrat sig, men detta är ett obarmhärtigt land.»

Han gick allt långsammare för att spara hjärtat,
som inte tycktes ha kraft att drifva blodet
genom kroppen. Han kände sig hjälplös och förtviflad,
och framför allt kom det öfver honom
ångest, därför att han var så långt borta i främmande
land, där ingen behöfde hafva barmhärtighet
med honom.

Så vek han om hörnet och gick fram utefter
den östra muren. Den graffyllda Josafats dal utbredde
sig under honom.

»Och det är här, som domen skall stå och
de döda skola uppväckas,» tänkte han.

»Hvad skall Gud säga om mig på domens
dag, som har fört de mina till denna dödens stad,
Jerusalem?» frågade han sig.

»Och jag har äfven öfvertalat mina grannar
och anförvanter att resa till denna förskräckelsens
stad. De skola anklaga mig inför Gud.»

Han tyckte sig höra, hur hans landsmän höjde
sin röst mot honom. »Vi trodde på honom, och
han förde oss till ett land, där vi voro mera föraktade
än hundar, och till den staden, hvars grymhet
dödade oss.»

Han sökte skaka bort dessa tankar, inte längre
dröja vid detta. Men det var honom omöjligt.
Han såg nu på en gång alla svårigheter och alla
faror, som väntade hans kamrater. Han tänkte på
den tunga fattigdom, som snart måste komma öfver
dem, då de ej mottogo lön för något arbete. Han
tänkte på det ovana klimatet och på sjukdomarna,
som skulle ödelägga dem. Han tänkte på de hårda
bud de pålagt sig själfva, som skulle medföra splittring
och undergång. Han kände sig dödstrött.

»Lika litet som vi kunna odla detta landets
jord och dricka dess vatten, lika litet kunna vi
fortsätta att lefva här,» utropade han.

Han släpade sig framåt allt långsammare. Han
var alldeles utmattad och kraftlös.

Kolonisterna sutto redan vid aftonmåltiden,
då en svag ringning hördes på portklockan.

Då porten öppnades, satt Tims Halfvor på
marken därutanför. Han var nära nog döende.
Hans lilla dotters likkista stod bredvid honom.
Han satt och bröt blommor ur en stor bukett
vissnade anemoner och strödde öfver kistan.

Det var Ljung Björn, som hade kommit ut
för att öppna. Han tyckte sig märka, att Halfvor
sade något och böjde sig ned för att höra bättre.

Halfvor började flera gånger på nytt, innan
han kunde framsäga hörbara ord.

»De hafva kastat ut våra döda,» sade han,
»de ligga under öppen himmel borta i Gehenna.
Ni måste i denna natt gå och hämta dem.»

»Hvad säger du?» frågade Björn, han förstod
ej alls hvad det var fråga om.

Den döende reste sig upp med en sista ansträngning.
»De hafva kastat ut våra döda ur sina
grafvar, Björn. I denna natt måste ni gå till Gehenna
alle man för att hämta dem.»

Då han sagt detta, sjönk han åter samman och
satt stönande på marken.

»Jag har fått så ondt, Björn, det är visst något
åt hjärtat,» framstötte han. »Jag var rädd, att
jag skulle dö, innan jag fick tala om detta. Jag
har burit hem Lill Greta, men jag orkade ej med
de andra.»

Björn föll på knä bredvid honom. »Skall du
ej komma in Halfvor?» frågade han, men Halfvor
hörde ej på honom.

»Lofva mig, Björn, att Lill Greta kommer
ordentligt i jorden. Jag vill ej, att hon skall tycka,
att hon har en dålig far.»

»Ja, ja,» sade Björn, »men skall du inte försöka
att komma in nu, Halfvor?»

Halfvor böjde hufvudet allt djupare. »Laga
att hon får ligga under en grön torfva,» hviskade
han. »Och lägg också mig under en grön torfva,»
tillade han om en stund.

Björn såg, att han var svårt sjuk och skyndade
in efter hjälp för att bära in honom. Då han
kom tillbaka var Halfvor redan död.

________

Paradisbrunnen.

______

Det blef en förfärligt hård sommar i Jerusalem
med vattenbrist och sjukdom. Vinterregnen
hade varit mycket knappa det året, och den heliga
staden, som ej har stort annat vatten att tillgå
än det regn, som under vintern uppsamlas i underjordiska
cisterner, hvilka finnas vid hvarje gård,
kom snart att sakna vatten. Och på samma gång
som folket måste nöja sig med att dricka det
unkna, dåliga vatten, som ännu fanns kvar på
bottnen i cisternerna, tilltogo sjukdomarna i frukttansvärd
grad. Det fanns snart knappt en gård,
där inte någon låg sjuk i smittkoppor eller rödsot
eller klimatfeber.

De Gordonska kolonisterna fingo en arbetsam
tid, de blefvo nästan samtliga upptagna af att sköta
sjuka. De ibland dem, som hade lefvat länge i
Jerusalem, tycktes ej vara mottagliga för smitta, de
gingo utan att taga skada från sjukbädd till sjukbädd.
Svensk-amerikanarna, som hade genomlefvat heta
somrar ute i Chicago och voro vana vid att andas
stadsluft, stodo också godt emot sjukdom och ansträngning.
De stackars dalbönderna däremot blefvo
sjuka nästan allesammans.

I början såg det ej farligt ut. De flesta gingo
uppe, om de än ej mäktade arbeta. Fastän de
tynade af och kände ständigt feber, trodde ingen,
att det var annat än ett snart öfvergående illamående.
Men efter en vecka dog Birger Perssons
änka och kort därpå en af hans söner. På
samma gång inträffade flera nya sjukdomsfall. Det
såg ut, som om allt dalfolket skulle stryka med på
en gång.

Alla de sjuka hade samma brinnande längtan
och åstundan. De bådo alla om en dryck vatten,
bara en enda munfull friskt, rent vatten. Det var
som skulle de ej behöfva något annat än detta för
att bli friska.

Men då man bjöd dem af cisternvattnet, vände
de bort hufvudet och ville ej ens se åt det.
Fastän det var filtreradt och afkyldt, tyckte de,
att det luktade unket och hade en vedervärdig
smak. Ett par af de sjuka, som försökt att dricka
det, fingo svåra plågor och klagade öfver att de
hade blifvit förgiftade.

En förmiddag, då denna sjuklighet regerade
som värst, sutto några af bönderna i den smala
skuggan utanför huset och småpratade. De hade
alla feber, det syntes på deras aftärda ansikten och
på deras ögon, som voro matta och blodsprängda.
Ingen af dem företog sig något arbete, de rökte
inte en gång ur sina små kritpipor.

Deras egentliga sysselsättning var att se upp
till himmelen, som hvälfde sig klar och blå öfver
deras hufvuden. De höllo den noggrannaste vakt,
och icke den minsta sky, som steg upp vid horisonten,
undgick dem. De visste alla mycket väl,
att intet regn var att vänta förrän om ett par månader,
men så snart ett af de hvita sommarmolnen
höjde sig öfver horisonten, inbillade de sig, att
det kunde ske ett under, och att det snart skulle
börja regna. »Hvem vet, om inte Gud nu till
sist vill hjälpa oss?» sade de.

Medan de med största vaksamhet följde molnets
tillväxt och färd uppåt himmelen, började de
tala med hvarandra om hur det skulle vara att
höra stora droppar smattra mot väggar och fönster,
att se vatten skvala ur takrännan och flöda nedåt
vägen, medförande småsten och sand. De kommo
öfverens om att de inte skulle gå in under tak,
om det började regna, de skulle bara sitta stilla
och låta vattnet strömma ned öfver sig. De behöfde
att känna sig genomdränkta af vatten, de,
likaväl som den uttorkade marken.

Men då molnet hade seglat ett stycke uppåt
himmelen, kunde de ej annat än märka, att det
förminskades och liksom smalt bort. Först var
det de fjunlika kanterna, som förtärdes, därpå började
förstöringsarbetet inifrån, och det föll sönder
i tunna flikar och strimmor. Och om några ögonblick
var det alldeles försvunnet.

Då bönderna ej mera sågo molnet, blefvo de
alldeles förtviflade. De gamla karlarna voro så
kraftlösa af sjukdom, att de lade händerna öfver
ögonen för att dölja, ifall de skulle falla i gråt.

Ljung Björn Olofsson, som kände sig vara
den ledande bland svenskarna efter Tims Halfvors
död, försökte då att muntra upp de andra. Han
började tala med dem om bäcken Kidron, som i
forna dagar hade flutit genom Josafats dal och
gjort Jerusalem till en vattenrik stad. Han hade
sin bibel i fickan, han slog upp den och läste upp
för dem alla de ställen, där Kidron var nämnd.
Han beskref för dem, hvilken stor och väldig
ström Kidron hade varit, den hade drifvit kvarnar,
och om vintern hade den till och med varit så
mäktig, att den hade stigit öfver sina bräddar och
öfversvämmat landskapet.

Det märktes på Ljung Björn, att han erfor
riktig lisa af att tala om det stora vattnet, som
en gång hade strömmat förbi Jerusalem. Han
hade säkert alltid floden i sina tankar. Allra mest
fäste han sig vid stället, där det berättas, att David
öfvervadat Kidron, då han flydde för Absalon.
Ljung Björn beskref för de andra hur det skulle
vara att få gå med nakna fötter genom kallt, rinnande
vatten. »Det skulle jag tycka mer om än
att få dricka det,» sade han.

Ljung Björn hade ännu mycket att säga om
Kidron, då hans svåger, Kolås Gunnar, afbröt honom.
Gunnar sade, att han ej brydde sig om
Kidron, som var borta och uttorkad. Men han
hade allt sedan den här svåra tiden började, gått
och tänkt på en profetia af Hezekiel, fyrtiosjunde
kapitlet, första och följande verserna. Den handlade
om en ström, som skulle upprinna vid templets
tröskel och flyta ut öfver heden ända till det
Döda hafvet. Kolås Gunnar skakade den svarta
luggen ur pannan, medan han talade, ögonen lyste
på honom, och han berättade så, att alla bönderna
sågo för sina ögon vattenledningen, som
kom ned från Jerusalem. Vattnet kom glidande,
sakta porlande fram i en stenränna. Därifrån
utgöt det sig i många små rännilar, som löpte
mellan gröna gräsmattor. Pil och poppel växte
på stränderna, stora, tjockbladiga vattenväxter hängde
ned mot vattenytan. På rännilarnas botten lågo
små hvita stenar, och vattnet glittrade och bubblade,
då det strömmade öfver dem.

»Och detta måste komma att ske,» utbrast
Kolås Gunnar. »Det är en Guds profetia, och
den har ej ännu gått i fullbordan. Jag går och
tänker på, att den väl kan uppfyllas i dag eller i
morgon.»

Men då Hök Gabriel Mattsson, som också
var med i skaran, hörde detta, blef han mycket
ifrig, lånade Ljung Björns bibel och läste upp
några verser ur krönikeboken. »Lägg nu märke
till detta,» sade han, »det är det märkvärdigaste,
jag någonsin hört.» Och han läste upp för dem,
att i Hiskia konungs tid hade det blifvit kändt, att
Sanherib drog upp för att belägra Jerusalem. Då
hade Hiskia gått till råds med sina höfdingar och
sina tappraste män, och de hade alla sagt: »Det är
ej godt, att assyrerna finna så mycket vatten, då
de komma och belägra staden.» Därpå hade Hiskia
gått ut med en stor härskara och dämt upp vattnen
utanför Jerusalem, både den stora floden, som
gick midt igenom landet, och alla källorna.

Då Gabriel hade läst upp detta, såg han ut
öfver de kala markerna, som omgåfvo kolonien.
»Jag har funderat mycket öfver den här berättelsen,»
sade han, »och jag har frågat amerikanarna
om den. Och nu skall jag säga er, hvad jag har
fått veta.»

Gabriel talade lätt och flytande, på samma
sätt som hans far, Hök Matts, då denne kände
anden öfver sig och började predika. Han hade
eljes ingen predikogåfva, men nu, medan febern
brusade i hans kropp, kommo orden lätt och ledigt
öfver hans läppar.

»Ja, amerikanarna ha sagt mig,» fortfor Gabriel,
»att på Hiskia konungs tid var denna högslätt bevuxen
med otaliga träd och buskar. Säd växte
det ej i denna steniga mark, men en mängd
trädgårdar lågo här, fyllda med granatträd och
aprikosträd, med saffran och kalmus och kanel,
med koferbuskar och nardusplantor, med alla slags
luktträd och alla slags kosteliga frukter. Alla
dessa träd stodo väl bevattnade; från strömmar
och bäckar löpte vatten in i hvarje lustgård, och
hvarje trädgårdsägare hade rätt att en viss tid på
dagen sätta sin egendom under vatten.

Men en morgon gick kung Hiskia ut med
sina härskaror, en morgon, då alla dessa träd stodo
i sin härligaste skrud. Då Hiskia vandrade bort,
strödde mandel- och aprikosträd sina blomblad öfver
honom. Luften var kvalmig af balsamångor, då
Hiskia drog bort. Och vid dagens slut, då Hiskia
vände om hem med sin här, stodo träden på samma
sätt och hälsade honom med sina ljufva dofter.

Men kung Hiskia hade den dagen varit borta
och dämt upp alla Jerusalems källor och den stora
strömmen, som flöt midt igenom landet. Och
nästa dag flöt ej mer något vatten i de små rännorna,
som löpte fram till trädens rötter.

Om några veckor, då träden skulle börja att
sätta frukt, voro de maktlösa och satte blott få
frukter; och då bladen framkommo ur knopparna,
voro de små och förkrympta.

Men sedan kom en ond tid öfver Jerusalem
med krig och stora olyckor. Ingen hade tid att
åter öppna källorna och att återföra den stora
strömmen i dess fåra. Och så dogo fruktträden
ut på högslätterna rundtom staden, somliga under
den första sommartorkan, några under den andra,
några under den tredje. Och omkring Jerusalem
blef öde land, som det förblifvit intill denna dag.»

Gabriel tog upp en skärfva från marken och
började borra i jorden. »Men nu är saken den,»
fortsatte han, »att då judarna kommo åter från Babylon,
visste de ej att finna stället, där strömmen
hade blifvit uppdämd, och ej heller de bortledda
källornas läge. Och ingen människa har återfunnit
dem intill denna dag.»

»Men vi, som nu sitta här och tråna efter
vatten,» fortfor han, »hvarför gå vi ej ut och söka
efter kung Hiskias källor? Hvarför gå vi ej ut
och finna den stora strömmen och de många källorna?
Om vi funne dem, skulle träd åter kunna
växa på högslätterna, och detta land skulle bli rikt
och fruktbart. Om vi funne dem, skulle det vara
mer värdt än att upptäcka guld.»

Då Gabriel hade slutat tala, började de andra
att öfverväga hans ord, alla medgåfvo, att det torde
förhålla sig så, som han sade, och att det ej borde
vara omöjligt att finna den stora strömmen. Men
ingen af dem reste sig för att gå bort och börja
sökandet, inte en gång Gabriel. Det märktes nog,
att hans ord inte voro något annat än ett hugskott,
hvarmed han sökte stilla sin längtan.

Då började Bo Ingmar Månsson, som ända
dittills hade suttit tyst och hört på de andra. Han
hade ej själf feber, men ingen längtade mer efter
friskt vatten än han, ty Gertrud hade också dukat
under för denna törstsjukdom. För hennes skull
trånade han så efter vatten, att hans läppar kändes
torra och han som de andra inte hade någon
annan tanke än källor och strömmar.

»Jag tänker ej på så heliga och märkvärdiga
vatten, som ni andra,» sade Bo långsamt, »men
från morgon till kväll tänker jag på en älf, som
rinner frisk och klar med ljust, blankt vatten.»

Bönderna sågo upp med spänd förväntan i
blicken.

»Jag tänker på en älf, som hämtar tillflöde ur
många bäckar och åar och kommer bred och
vattenrik fram ur mörka skogen och är så klar,
att man ser alla de kiselstenar, som ligga och
glittra på bottnen. Och den älfven är ej uttorkad
som Kidron eller blott en dröm som Hezekiels
flod eller omöjlig att finna som Hiskias, utan den
forsar och strömmar ännu i denna dag. Jag tänker
på Dalälfven.»

De tre karlarna svarade ej ett ord. De sutto
skygga med nedfällda ögonlock. Sedan Dalälfven
blifvit nämnd, kunde ingen förmå sig att tala om
Palestinas källor och floder.

*

Samma dag framemot middagstiden inträffade
ett nytt dödsfall. Det var ett af Kolås Gunnars
barn, som dog, en liten glad pojke, som alla hade
tyckt mycket om.

Men nu inträffade, att ingen tycktes sörja barnet,
däremot grepos alla dalbönderna af en förskräckelse,
som de knappt kunde behärska. Den lille
döde gossen syntes dem alla ligga där som det förebådande
tecknet, att det var omöjligt för någon
af dem att genomlefva sjukdomen.

De vanliga brådskande begrafningsförberedelserna
började genast, men de, som snickrade på
kistan, stodo och undrade hvem som skulle komma
att göra detta arbete åt dem själfva, och de,
som gjorde i ordning svepningen, talade på samma
gång om, hur de ville ha det, då de själfva voro
döda. »Kom ihåg, ifall du lefver efter mig,» sade
den ena kvinnan till den andra, »att jag vill ligga
i mina egna kläder.» »Kom ihåg,» sade hennes
kamrat, »att jag vill ha svart krusflor omkring
kistan, och min vigselring vill jag ha med mig i
grafven.»

Midt under detta kom ett besynnerligt tal
smygande genom kolonien. Ingen visste hvem
som först sagt orden, men då de voro sagda,
blefvo alla uppmärksamma och började tänka och
undra öfver dem. Som det ofta går, tyckte alla
till en början, att det, som föreslogs, var orimligt
och outförbart, men om en stund, förekom det
dem helt förnuftigt och det enda, som kunde göras.

Snart talades det ej om något annat i hela
kolonien, både bland sjuka och friska, både bland
amerikanare och svenskar.

»Det vore kanske allra bäst, att dalfolket reste
tillbaka hem,» sade man.

Ingen af amerikanarna kunde dölja för sig,
att det såg ut, som skulle alla bönderna komma
att dö i Jerusalem. Hur sorgligt det än var, att
så många goda och redliga människor skulle lämna
kolonien, så tycktes det knappast finnas någon
annan utväg. Det var bättre, att de reste hem
och tjänade Guds sak, så godt de kunde, i sitt
eget land, än att de skulle omkomma här i den
heliga staden.

Svenskarna tyckte först, att det var dem alldeles
omöjligt att slita sig från detta land med
alla dess heliga orter och minnen, och de ryste
för att åter drifvas ut i världens oro och strid
efter att ha vant sig vid det ljufva, trygga samlifvet
i kolonien. Flera af dem tyckte, att det nära
nog var bättre att dö än att resa hem.

Men så kom tanken på hemmet och ställde
sig mycket lockande och förledande för dem.
»Kanske, att det ej blir någon annan råd, än att
vi måste resa,» sade de.

Plötsligen ljöd klockan, som brukade kalla kolonisterna
till gudstjänster och möten i församlingssalen.
Alla blefvo mycket bestörta och nästan skrämda,
de förstodo, att mrs Gordon önskade, att de
skulle komma tillsammans för att öfverlägga om
hemresan. De visste ej ännu själfva riktigt hvad
de ville, men en lättnad låg det dock i blotta tanken,
att de kunde undkomma död och sjukdom.
Detta märktes bäst däraf, att flera, som lågo svårt
sjuka, stego upp och satte på sig kläderna för att
kunna gå till församlingssalen.

Däruppe rådde ingen sådan reda och ordning
som vid ett vanligt möte. Ingen hade satt sig,
utan folk stod i grupper här och där och samtalade.
Alla voro mycket upprörda, men den, som
talade ifrigast, var Hellgum. Det märktes, att han,
som hade förmått dalbönderna att resa till Palestina,
plågades af det tunga ansvar han hade dragit
öfver sig. Han gick från den ene till den
andre och yrkade på hemresan.

Mrs Gordon var mycket blek, hon såg trött
och lidande ut. Hon tycktes så litet veta hvad
hon ville, att hon var rädd för att börja förhandlingarna.
Ingen hade någonsin sett henne så obeslutsam.

Dalbönderna voro mestadels tysta. De tycktes
alltför sjuka och förslöade för att själfva kunna
fatta något beslut, utan stodo och väntade på hvad
de andra skulle bestämma för dem.

Några unga amerikanska flickor voro alldeles
utom sig af medlidande. De gräto och bådo, att
man skulle sända hem dessa sjuka människor, att
man ej skulle låta dem dö.

Midt under det att man som ifrigast talade
för och mot saken, gick dörren upp nästan ljudlöst,
och Karin Ingmarsdotter kom in.

Karin Ingmarsdotter var nu mycket lutande
och böjd. Hon hade åldrats alldeles förskräckligt,
ansiktet hade blifvit litet och sammantryckt, och
håret var fullkomligt grått.

Alltsedan Halfvor Halfvorsons död lämnade
Karin mycket sällan sitt rum. Hon satt där ensam
i en stor stol, som Halfvor hade snickrat åt henne.
Någon gång tog hon sig för att lappa och laga
åt de två barnen, hon ännu, hade kvar i lifvet,
men mestadels satt hon med händerna i kors och
stirrade framför sig.

Ingen kunde träda in i ett rum mera anspråkslöst
än Karin, men hur det nu var, blef
det tyst, då hon kom, och alla vände sig om och
sågo efter henne.

Karin gled långsamt och ödmjukt fram öfver
golfvet. Hon gick ej midt i rummet, utan smög utefter
ena väggen, tills hon kom upp till mrs Gordon.

Mrs Gordon gick några steg emot henne och
räckte henne handen.

»Vi äro samlade här för att tala om er hemresa,»
sade mrs Gordon till henne. »Hvad säger
du Karin om den saken?»

Karin sjönk tillsammans för ett ögonblick,
riktigt som om hon skulle ha fått ett slag. I
hennes matta ögon tände sig den allra djupaste
längtan. Säkert såg hon framför sig den gamla
gården och tänkte sig, att hon än en gång kunde
få sitta vid brasan i storstugan, eller stå vid grinden
och se boskapen drifvas i vall en vårmorgon.

Men detta varade endast ett ögonblick. Karin
rätade genast upp sig, och hennes ansikte återtog
sitt vanliga uttryck af seg uthållighet.

»Jag ville fråga om en sak,» sade Karin på
engelska och så högt, att alla kunde höra henne.
»Guds röst kallade oss att fara hit till Jerusalem.
Har nu någon hört Guds röst befalla oss att
draga härifrån?»

Det blef mycket tyst i rummet efter Karins
fråga. Ingen vågade svara henne ett enda ord.

Men Karin hade feber som alla de andra, och
hon hade knappast talat ut, förrän man såg, att
hon vacklade och var nära att falla. Mrs Gordon
lade sin arm om hennes lif och ledde ut henne.

Då Karin fördes förbi sina gamla sockenbor,
var det ett par af dem, som nickade åt henne:
»Tack skall du ha, Karin,» sade de.

Så snart Karin var borta, började amerikanarna
åter tala om hemresan, som om ingenting
förefallit. Dalbönderna svarade ej ett ord, men så
småningom började den ene efter den andre af
dem smyga sig bort ur församlingen.

»Hvarför gå ni?» frågade en af amerikanarna.
»Mötet skall ju börja nu, bara mrs Gordon kommer
åter.»

»Märker ni inte, att alltsammans redan är afgjordt,»
sade Ljung Björn, »inte behöfva ni hålla
möte för vår skull. Vi höllo på att glömma det,
men nu minnas vi på nytt, att ingen annan än
Gud kan bestämma öfver vår hemresa.»

Och amerikanarna sågo med förvåning, att
Ljung Björn och alla hans sockenbor lyfte hufvudet
högre och sågo mindre modlösa och förstörda
ut nu, än då de samlades till öfverläggningen.
Kraften och uthålligheten kommo tillbaka, då de
sågo sin väg klart för sig och ej tänkte på, att de
kunde undfly faran.

*

Gertrud låg sjuk i den lilla kammaren, där
hon bott samman med Gunhild. Därinne var
mycket gladt och prydligt. Bo och Gabriel hade
tillverkat alla möblerna, de voro bättre gjorda och
mer utsirade än i något annat rum. De hvita
gardinerna och sängomhängena hade Gertrud själf
väft och försett med hålsöm och spetsar.

Efter Gunhilds död hade Betsy Nelson, en af
de svensk-amerikanska flickorna, flyttat in i rummet.
Hon hade blifvit Gertrud en god vän, och
då denna nu låg sjuk, vårdade hon henne mycket
kärleksfullt.

Det var på aftonen samma dag, som det hade
blifvit afgjordt vid det stora mötet, att dalbönderna
skulle stanna i Jerusalem. Gertrud hade rätt stark
feber och låg och talade utan uppehåll. Betsy
satt bredvid sängen och sade då och då ett par
ord för att lugna henne.

Plötsligen såg Betsy, att dörren sakta öppnades,
och Bo kom in. Han gjorde så litet väsen
som möjligt, kom ej fram i rummet, utan klämde
sig upp mot väggen och blef stående där. Gertrud
tycktes knappast märka, att han kommit, men
Betsy vände sig häftigt mot honom för att visa
ut honom ur sjukrummet.

Men då hon såg Bo in i ansiktet, blef hon
helt hjärtängslig och fick stort medlidande med
honom. Å Herre Gud, han tror visst, att Gertrud
skall dö, tänkte hon. Jag kan förstå, att han menar,
att det inte finns någon räddning för henne, sedan
nu dalbönderna ha beslutat att stanna kvar i Jerusalem.

Hon förstod med ens hur mycket Bo tyckte
om Gertrud, och hon sade till sig själf: Det är
bäst, att den stackaren får bli kvar här inne. Jag
har inte hjärta att neka honom att få se henne så
länge som möjligt.

Bo fick alltså stå kvar innanför dörren och
kunde nu höra hvarje ord, som Gertrud sade.
Hon hade ej så stark feber, att hon yrade, men
hon talade ständigt om brunnar och strömmar,
såsom alla de andra sjuka. Oupphörligen klagade
hon också öfver den förfärliga, brännande törsten,
som plågade henne.

Betsy hällde en gång upp vatten i ett glas
och bjöd den sjuka: »Drick af det här vattnet,
Gertrud,» sade hon. »Det är ej farligt.»

Gertrud reste sig en smula från hufvudgärden,
fattade om glaset och förde det upp mot läpparna.
Men innan hon hade smakat det, ryckte hon tillbaka
hufvudet. »Kan du inte känna hur förfärligt
illa det luktar,» klagade hon. »Du vill visst alldeles
förstöra mig.»

»Det finns hvarken smak eller lukt på det här
vattnet,» sade Betsy saktmodigt. »Det har blifvit
alldeles särskildt renadt för att de sjuka skola kunna
dricka det utan fara.»

Hon trugade henne att dricka, men Gertrud
stötte undan glaset så häftigt, att vatten spilldes ut
på täcket.

»Jag tycker, att du borde se, att jag är nog
sjuk ändå, utan att du behöfver förgifta mig,»
sade hon.

»Du skulle bli bättre, om du bara vågade
smaka vattnet,» envisades Betsy.

Gertrud svarade ej, men om en stund började
hon snyfta och gråta.

»Å käraste barnet mitt, hvarför gråter du?»
frågade Betsy.

»Det är så förfärligt, att ingen kan skaffa mig
drickbart vatten,» sade Gertrud, »att jag skall ligga
här och dö af törst, utan att någon har barmhärtighet
med mig.»

»Å, nog vet du, att vi ville hjälpa dig, om vi
kunde,» sade Betsy och klappade hennes hand.

»Hvarför ger ni mig inte vatten då?» snyftade
Gertrud. »Jag är inte sjuk af annat än törst.
Jag skulle bli bra i samma ögonblick jag finge
dricka godt vatten.»

»Det finns inte bättre vatten än detta att få i
Jerusalem,» sade Betsy sorgset.

Gertrud hörde inte på henne.

»Det skulle ej kännas så svårt, om jag inte
visste, att här finnes godt vatten,» jämrade hon
sig. »Tänk, att jag skall dö af törst, då det inne
i Jerusalem finnes en hel brunn full med friskt,
rent vatten.»

Bo spratt till, då han hörde detta och såg
frågande på Betsy. Flickan höjde litet på axlarna
och skakade på hufvudet. Ack, det är bara sådant,
som hon inbillar sig, tycktes hon säga.

Men då Bo fortfor att se undrande ut, sökte
Betsy förmå Gertrud att förklara hvad hon menade.
»Inte tror jag, att det nu finnes något riktigt
godt vatten att få i Jerusalem,» sade hon.

»Det är besynnerligt, att du har så dåligt
minne,» sade Gertrud, »eller var du kanske inte
med den dagen, då vi gingo och besågo den gamla
platsen där judarnas tempel stått?»

»Jo då, jag var visst med.»

»Det var inte i Omars moské,» sade Gertrud
eftersinnande, »nej, det var inte i den vackra moskén,
som låg midt på platsen, utan det var i den
gamla fula moskén, som låg vid ena kortsidan.
Minns du inte, att därinne fanns en brunn?»

»Det minns jag nog,» sade Betsy, »men jag
vet inte hur du kan tro, att det finns bättre vatten
i den brunnen än annorstädes i staden.»

»Det är så svårt, att jag skall behöfva tala
så mycket, då jag har en sådan brännande törst,»
klagade Gertrud. »Du kunde väl ha hört på hvad
miss Young berättade om brunnen.»

Det förorsakade henne verklig pina att tala
med torra läppar och brännande strupe, men innan
Betsy hunnit svara, var hon dock i full färd med
att berätta hvad hon visste om brunnen.

»Den där brunnen är den enda i Jerusalem,
som alltid har godt vatten,» sade hon. »Och det
kommer sig däraf, att den har sin källa i paradiset.»

»Jag undrar just hur du eller någon annan
kan ha reda på den saken,» sade Betsy och log
en smula.

»Jo,» fortfor Gertrud mycket allvarsamt, »det
vet jag. Ser du, miss Young talade om att en fattig
vattenbärare en gång under en svår sommartorka
gick in i den gamla moskén för att hämta vatten.
Han satte fast sitt ämbar vid kroken på repet,
som hängde öfver brunnen, och hissade ned det.
Men då ämbaret slog mot vattenytan, föll det af
kroken, och blef liggande på brunnens botten. Nu
förstår du väl, att mannen ej ville förlora sitt
ämbar.» — »Ja, det förstår jag ju,» sade Betsy. —
»Han skyndade också genast efter ett par andra
vattenbärare, och lät dem hissa sig ned i den
mörka brunnen.»

Här reste sig Gertrud på armbågen och såg
på Betsy med sina feberstrålande ögon. »Han gled
mycket långt ned, förstår du, och ju djupare han
kom, desto mer förvånad blef han, ty ett mildt
ljus strömmade mot honom nedifrån brunnsbotten.
Och då han ändtligen kände fast mark under
fötterna, var vattnet bortflutet, och i dess ställe
utbredde sig därnere en härlig trädgård. Sol och
måne lyste där inte, men en svag dager sväfvade
öfver den, så att han kunde se den alldeles tydligt.
Det märkvärdigaste var, att det föreföll, som
om allt därnere skulle sofva. Alla blommor stodo
med tillslutna kalkar, bladen hängde hopvikta på
träden, och gräset låg utsträckt på marken. De
härligaste träd stodo lutade mot hvarandra i sömn,
och fåglarna sutto orörliga i trädkronorna. Och
ingenting därnere var rödt eller grönt, utan allt
var grått som aska, fastän du förstår, att det var
mycket vackert i alla fall.»

Gertrud berättade mycket omständligt liksom
angelägen, att Betsy skulle tro henne. »Hur gick
det då se’n med den där karlen,» frågade Betsy.
— »Jo, han stod en stund och undrade hvart han var
kommen, men så blef han rädd för att karlarna,
som hissat ned honom, skulle förlora tålamodet,
om han dröjde för länge. Men innan han lät
hissa upp sig till jordytan, gick han fram till det
största och härligaste trädet, som fanns i lustgården
och bröt af en kvist, som han tog med sig.»

»Jag tycker inte, att han borde ha gått så
snart upp ur lustgården,» sade Betsy leende, men
Gertrud lät ej störa sig, »Då han kommit upp
till sina vänner igen,» fortfor hon, »talade han om
för dem hvad han hade sett och visade dem
kvisten, som han brutit. Och vet du, att i samma
ögonblick, som den hade kommit upp i luften och
ljuset, hade den börjat lefva. Bladen slogo ut, de
förlorade sin gråa färg och blefvo klart, lysande
gröna. Och då vattenbäraren och hans vänner
sågo detta, förstodo de, att han hade varit nere i
paradisets lustgård, som ligger och slumrar under
Jerusalem, ända tills den med förnyadt lif och
glans skall uppstiga till jordytan på domens dag.»

Gertrud hämtade tungt efter andan och sjönk
ned på kudden. »Kära, du blir för trött af att
tala så mycket,» sade Betsy. — »Jag får ju lof att
tala, så att du begriper hvarför det finns godt
vatten i den där brunnen,» suckade Gertrud, »och
nu är det inte mycket kvar af historien heller.
Du förstår nog, att ingen skulle ha trott, att mannen
varit i paradiset, om han ej hade fört med
sig den där kvisten. Men denna var olik hvarje
trädslag, som människor hittills skådat, och för
dess skull ville hans vänner genast stiga ned i
brunnen och se paradiset. Men se, nu hade vattnet
vändt tillbaka i brunnen, och hur djupt de än
döko, kunde de ej nå bottnen.»

»Jaså, det var ingen mer, som fick se paradiset,»
sade Betsy. — »Nej, det var ingen mer, och
sedan den tiden har vattnet aldrig varit borta, så
att, fastän många, otaligt många ha försökt det,
har ingen kunnat nå till brunnens botten.»

Gertrud suckade djupt, så började hon på
nytt »Ser du, det är väl ej meningen, att vi skola
få se paradiset redan här i lifvet.» — »Nej, det är
väl inte det,» medgaf Betsy. — »Men det viktigaste
för oss är att veta, att det ligger och slumrar och
väntar på oss.» — »Ja så är det.» — »Och nu kan du
väl också förstå, Betsy, att det alltid är rent, friskt
vatten i den där brunnen, som har sina källor i
paradiset.» — »Kära, om jag bara kunde skaffa dig
af det vattnet, som du längtar så mycket efter,»
sade Betsy och smålog vemodigt.

Just då Betsy sade detta, öppnade en af hennes
små systrar dörren och vinkade åt henne.
»Betsy, mor har blifvit sjuk,» sade barnet, »hon
ligger och kallar på dig.» Betsy såg villrådig ut,
visste ej hur hon skulle kunna lämna Gertrud.
Men om ett ögonblick fattade hon sitt beslut och
vände sig till Bo, som alltjämt stod kvar vid dörren.
»Du kan väl stanna här hos Gertrud och
vaka öfver henne, medan jag är borta,» sade hon.
— »Ja,» svarade Bo, »jag skall vaka öfver henne,
så godt jag kan.» — »Försök blott, att få henne att
dricka, så att hon kommer ifrån den tanken, att
hon skall dö af törst,» hviskade Betsy, då hon
gick.

Bo satte sig på Betsys plats bredvid sängen.
Gertrud tycktes ej fråga efter om det var han eller
Betsy, som satt där. Hon fortfor alltjämt att tala
om paradisbrunnen, låg och målade ut för sig,
hur läskande och friskt och rent vattnet därifrån
måtte vara.

»Ser du, Bo, jag kan ej få Betsy att tro, att
vattnet i den brunnen är bättre än annat vatten
här i staden,» klagade hon. »Det är därför hon
ej gör något för att skaffa mig det.»

Bo hade blifvit mycket fundersam och grubblande.
»Jag sitter och undrar om jag inte borde
gå och hämta hem sådant där vatten åt dig,»
sade han.

Gertrud blef helt förskräckt och grep honom
i rockärmen för att hålla kvar honom. »Å nej,
det skall du inte tänka på, jag klagar bara på
Betsy, därför att jag är så törstig. Jag vet så
väl, att hon inte kan skaffa mig vatten från paradisbrunnen.
Miss Young talade ju om, att muhammedanerna
hålla den så helig, att de alls inte tillåta
någon kristen att hämta vatten ifrån den.»

Bo satt tyst en stund, men han fortfor att
grubbla på samma sak. »Jag kunde väl klä ut mig
till muhammedan,» föreslog han.

»Du får alls inte tänka på något sådant,» sade
Gertrud, »det är riktigt dåraktigt af dig.» Men
Bo ville ej öfverge planen. — »Om jag talar vid
den gamle skomakarn, som sitter här i kolonien
och lagar våra skor, så tror jag nog, att jag får
låna hans kläder,» sade han.

Gertrud låg tyst och eftersinnande. »Är skomakarn
här i dag?» frågade hon. — »Ja, han är så,»
sade Bo. — »Ja, det kan i alla fall inte bli till något,»
suckade Gertrud.

»Jag tror, att jag borde ge mig af nu på eftermiddagen,
då det inte är någon fara för att jag kan
gå och få solstyng,» sade Bo. — »Men är du inte
förfärligt rädd? Du skall veta, att de slå ihjäl dig,
om de känna igen, att du är en kristen.» — »Å inte
är jag rädd, om jag bara blir riktigt utklädd med
röd fez och hvit turban, du vet, och får ett par
trasiga, gula tofflor på fötterna och lifklädnaden
så där uppfästad, som vattenbärare bruka ha den.»
— »Men hvad tänker du bära vattnet i?» — »Jag tar
ett par af våra stora kopparämbar och hänger dem
i ett ok öfver skuldran,» sade Bo.

Han tyckte sig märka, att Gertrud hade fått
nytt lif vid utsikten, att han skulle gå och hämta
vattnet, fastän hon alltjämt gjorde svårigheter. Men
just på samma gång vaknade han upp till att förstå
hur omöjligt hela företaget var. Å Herre Gud,
inte kan jag gå och hämta vatten på tempelplatsen,
som muhammedanerna hålla så helig, att en
kristen knappt får beträda den, tänkte han. Jag
skulle inte få lof för bröderna i kolonien att försöka
sådant, hur gärna jag än ville. Och inte tjänar
det något till heller, ty det är nog lika dåligt
vatten i den där paradisbrunnen som på alla andra
ställen.

Medan han tänkte på detta, öfverraskades han
af att Gertrud sade: »Det är nog ganska litet
folk ute på vägen vid den här tiden på dagen.»
Nu väntar hon visst, att jag skall gå, tänkte Bo,
nu är jag vackert ute. Och Gertrud ser så upplifvad
ut, att jag ej törs säga henne, att alltsammans
är omöjligt.

»Ja, det är sant,» sade Bo dröjande, »det
skulle nog gå bra för mig, ända tills jag kommer
fram till Damascusporten, ifall jag inte råkar någon
af kolonisterna.» — »Kanske att de då förbjuda
dig att gå,» sade Gertrud och såg helt ängslig ut.
Bo hade just ämnat säga något dylikt för att komma
ifrån hela företaget, men då han såg hennes
ängslan, hade han ej hjärta därtill. — »Inte förbjuda
de mig att gå,» sade han muntert, »de känna inte
en gång igen mig, som kommer klädd till vattenbärare
med de stora kopparämbaren dinglande
om benen.» Gertrud såg lugnare ut. Hon kom
genast in på en ny tankegång. — »Jaså äro de så
stora de där ämbaren,» sade hon. — »Ja, det kan
du lita på, att de äro stora, du kan inte dricka ut
vattnet, som jag bär hem i dem, på många dar.»

Därpå låg Gertrud tyst, men hon såg på Bo
med ögon, som riktigt tiggde om att han skulle
fortsätta, och han kunde inte motstå henne. »Innanför
Damascusporten blir det värre för mig,» sade
han, »jag vet inte hur jag skall taga mig fram
genom folkträngseln.» — »Men det går ju dock
för de andra vattenbärarna,» sade Gertrud ifrigt.
— »Ja, det är inte bara folk, det är kameler också,»
sade Bo. Han försökte att hitta på alla tänkbara
hinder. — »Blir du uppehållen länge då, tror du?»
frågade den sjuka ängsligt. Det gick Bo som förut,
han vågade ej säga Gertrud, att hela vandringen
var omöjlig. »Hade jag haft vatten i ämbaren, så
hade jag nog måst vänta, men nu, då de äro tomma,
kilar jag väl fram mellan kamelerna.»

Här teg Bo igen, så sträckte Gertrud fram
sin afmagrade hand och strök ett par gånger öfver
hans. »Du är så snäll, som går efter vatten åt
mig,» sade hon mildt.

Gud hjälpe mig, som sitter här och inbillar
henne, att det kan gå för sig, tänkte Bo. Men
då Gertruds hand alltjämt smekte hans, blef han
vid att tala om för henne hur han skulle vandra.
»Så går jag rätt framåt, ända tills jag kommer in
på Via Dolorosa,» sade han. — »Ja, där brukar
aldrig finnas mycket folk,» inföll Gertrud gladt. —
»Nej, där möter jag nog inte någon annan än ett par
gamla nunnor,» sade Bo raskt. »Jag kan vandra
på utan hinder, ända tills jag kommer ned till
seraljen och fängelserna.»

Här tystnade Bo på nytt, men Gertrud låg
alltjämt och strök sakta öfver hans hand. Det var
som en tyst bön till honom att gå vidare. Jag
tror, att hon känner sig mindre törstig, bara därför
att jag talar om att gå efter vatten, tänkte han.
Jag får lof att berätta för henne hur det lyckas för
mig.

»Där nere vid fängelserna råkar jag nog in i
bråk och folkträngsel igen,» sade han, »ty polisen
kommer väl som vanligt dragande med en tjuf och
för in honom i fängelset, och då stannar alltid
en hel skara folk utanför och talar om saken.»
— »Du går väl förbi, så fort du kan,» sade Gertrud
ifrigt. — »Inte går jag förbi, då skulle väl alla genast
se, att jag inte är någon inföding, nej, jag stannar
och står och lyssnar, som om jag skulle begripa
hvarom frågan är.» — »Hvad skulle det
tjäna till, då du ingenting förstår?» — »Nog skulle
jag förstå så mycket, som att det är tal om en,
som stulit.»

»När så alla fått klart för sig, att de ej få se
något mer af den där tjufven, skiljes hopen åt,
och jag vandrar vidare. Nu har jag bara att gå
igenom ett mörkt porthvalf, så är jag inne på
tempelplatsen. Men jag är säker på att just som
jag skall stiga öfver en barnunge, som ligger och
sofver midt på gatan, slår en pojke ett krokben
för mig, och jag snafvar till och börjar svära på
svenska. Jag blir förfärligt rädd förstås och sneglar
på ungarna för att se om de märkt något.
Men de ligga liknöjda och lata som förut och
vältra sig i smutsen.»

Gertruds hand låg alltjämt kvar öfver Bos,
och han kom däraf i rent öfverdådigt humör, han
blef så upplifvad, att han kunde säga och göra hvad
som helst för att behaga henne. Han tyckte, att det
var, som om han berättade en saga för ett barn,
och han började roa sig åt att brodera ut sin berättelse
med många äfventyr. Nu får jag göra så
mycket jag kan af den här vandringen, eftersom
det roar henne, tänkte han, sedan får jag väl på
något sätt försöka att komma ifrån saken.

»Ja, så kommer jag ut i solskenet på den stora,
vida tempelplatsen,» sade han, »och jag skall säga
dig, att i första ögonblicket, glömmer jag bort både
dig och brunnen och vattnet, som jag skulle
hämta.» »Hvad i all världen är det då, som
händer dig,» frågade Gertrud och smålog mot honom.
»Det är ingenting, som händer mig,»
sade Bo med stor säkerhet, »det är bara så, att
där är så ljust och vackert och fridfullt, mot den
svarta staden jag kommer från, så att jag bara vill
stå stilla och se mig omkring. Och så är det ju
den vackra Omars moské, som står på upphöjningen
i midten och så många paviljonger och
porthvalf och trappuppgångar och öfverbyggda
brunnar, att se på. Och alla minnena sedan, då
jag tänker på att jag står på judarnas gamla tempelgård,
önskar jag, att de stora stenhällarna, som
täcka marken, kunde tala och berätta mig om allt,
som där timat.»

»Men det är kanske farligt, om du står stilla
så där och ser så främmande ut,» sade den sjuka.
Gertrud vill nog, att jag skall komma raskt tillbaka
med vattnet, tänkte Bo, det är besynnerligt
hur ifrig hon är, det är alldeles som om hon
inbillar sig, att jag verkligen är på väg till paradisbrunnen.

Men egentligen hade det gått på samma sätt
med Bo, han var så ifrig med sin berättelse, att
han såg hela tempelplatsen för sig, och talade om
sina äfventyr, alldeles som hade de inträffat.

»Ja, jag står ju inte länge stilla heller,» sade
han, »utan jag går förbi Omars moské och förbi
de stora, svarta cypresserna, som stå på södra sidan,
och förbi den stora vattenbassängen, som de säga
skall vara kopparkaret från Salomos tempel. Och
öfverallt, där jag går fram, ligga människor utsträckta
på stenhällarna och steka sig i solskenet.
Där leka småbarn, och där sofva lättingar, och en
dervishschejk sitter på marken med sina lärjungar
omkring sig. Han vaggar fram och tillbaka med
kroppen, medan han talar till dem, och då jag
ser honom, kan jag inte låta bli att tänka för mig
själf: Så satt nog Jesus en gång på den här samma
tempelplatsen och undervisade sina lärjungar.
Just som jag står och tänker på detta, ser dervishschejken
upp och betraktar mig. Du kan
nog tro, att jag blir rädd, han har stora, svarta
ögon, som se alldeles rätt igenom människor.» —
»Måtte han bara inte se, att du inte är en riktig vattenbärare,»
sade Gertrud. — »Ånej, han tyckes inte
alls bli häpen att se mig, men straxt därpå måste
jag gå förbi ett par verkliga vattenbärare, som stå
och vinda upp vatten ur en brunn. De ropa an mig,
och jag vänder mig om och tecknar åt dem, att
jag skall gå in i moskén. Och så blir det alldeles
tyst bakom mig.» — »Tänk om de förstå, att du
ej är en muselman!» — »Jag vänder mig om än
en gång och ser efter dem, då stå de med ryggarna
vända åt mig och språka.» — »De ha kanske
fått syn på något, som var märkvärdigare än du.»
— »Ja, det ha de väl.

»Så är jag då ändtligen framme vid den gamla
moskén El Aksa, där paradisbrunnen finns,» sade Bo,
»och jag går just förbi de där två pelarna i porten,
som stå så nära hvarandra, och om hvilka du vet,
att det heter, att ingen kan tränga sig emellan dem,
som ej är en rättfärdig man. Ja, säger jag för mig
själf, inte vill jag försöka att tränga mig emellan
de där pelarna nu i dag, då jag är ute för att stjäla
vatten.» — »Hur kan du tänka så,» inföll Gertrud,
»det är väl det bästa du gjort i hela ditt lif.»

Gertrud låg nu i helt glad väntan och lyssnade.
Hon hade så pass stark feber, att hon ej
kunde hålla isär verkligt och osant, utan hon
var fullt inne i att Bo var på väg efter vatten från
paradisbrunnen.

»Så skjuter jag af mig tofflorna och går in i
El Aksa moskén,» fortfor Bo. Han tyckte, att
det gick underbart lätt för honom att sätta ihop
den här historien, men han kände riktig ångest
för hur det skulle bli att säga Gertrud, att han
inte i verkligheten kunde skaffa henne vatten.
»Och då jag väl är inkommen där, ser jag straxt
brunnen till vänster inne bland en hel skog af
pelare. Det står ett vindspel med rep och krok
öfver den, det är ingen konst att hissa ned ämbaren
och få dem fyllda. Och jag skall säga dig,
att det är rent och blänkande klart vatten, som
jag hämtar upp ur brunnen. Bara Gertrud får se
och smaka sådant här vatten, blir hon bestämdt
frisk, tänker jag för mig själf, medan jag fyller
ämbaren.»

»Ja, bara du nu snart kan komma hem med
det,» sade Gertrud. — »Jag skall säga dig,» svarade
Bo, »att jag är inte så lugn nu, som då jag kom.
Nu då jag har vattnet, så är jag rädd att förlora
det. Och då jag går mot porten, blir jag än mer
ängslig, ty jag tycker mig höra rop och skri.» —
»Ack, hvad kan det nu vara i vägen?» frågade
Gertrud, och Bo såg, att hon blef blek af ängslan.
Men Bos fantasi fick riktig fart, då han såg hur
intresserad Gertrud var, och han utbrast: »Hvad
som är i vägen! Jo, det skall jag säga dig. Hela
Jerusalem är det, som kommer emot mig.»

Han drog andan ett ögonblick liksom för att
uttrycka sin häpnad och förskräckelse. »Ja, de
ha rest sig upp alla de där, som lågo och hvilade
på stenhällarna, och nu stå de utanför El Aksa
och skrika. Och ropen tillkalla folk från alla håll.
Från Omars moské kommer den högste tempelföreståndaren
rusande i stor turban och räfskinnspäls,
och från ingångarna komma barnungar, och
från alla tempelplatsens hörn komma dagdrifvare,
som legat där och sofvit. Och jag ser ingenting
annat för mig än knutna näfvar och skrikande
munnar och högt uppsträckta armar. Och det är
ett virrvarr för mina ögon af brunrandiga mantlar
och svajande dräkter och röda gördlar och gula
tofflor, som stampa mot marken.»

Bo kastade en blick på Gertrud, då han berättade
detta. Hon afbröt honom ej med frågor, men
hon hörde på med spändaste uppmärksamhet, och
i sin ängslan hade hon rest sig en smula från
bädden.

»Jag förstår inte ett ord af hvad de ropa till
mig, kan du veta,» fortfor Bo, »men jag begriper
ju i alla fall, att de äro onda, därför att en kristen
vågat hämta vatten ur paradisbrunnen.» Gertrud
sjönk tillbaka på kudden alldeles blek. — »Ja, jag
förstår nog, att du ej kan komma hem till mig
med något vatten,» sade hon nästan tonlöst.

Nej, det är nog inte så väl, tänkte han för
sig själf. Men då han såg hennes ängslan, blef
han bevekt på nytt. Jag tror visst, att jag får
ställa det så, att det här paradisvattnet kommer
hem till Gertrud i alla fall, tänkte han.

»Ta de då vattnet ifrån dig?» frågade Gertrud.
— »Nej, till en början stå de bara och skrika, de veta
väl ej rätt hvad de vilja.» Bo höll upp ett ögonblick,
han visste inte alltför väl själf hur han skulle
reda ut härfvan. Då kom Gertrud honom till
hjälp. — »Jag hoppades, att han, som satt och talade
med sina lärjungar, skulle rädda dig.»

Bo drog ett djupt andetag. »Nej, att du kunde
gissa det,» utbrast han.

»Jag ser nu, att den där moskéföreståndaren
i den vackra räfskinnspälsen börjar ge folket befallningar,»
fortfor han. »Så rycka några stycken af
dem sina dolkar ur gördeln och rusa på mig.
Det är nog meningen att göra slut på mig med
en gång. Men besynnerligt är det, att jag ej är
rädd om mitt lif, jag bara fruktar för att de skola
spilla ut vattnet. Och då de där karlarna komma
rusande, ställer jag naturligtvis ned ämbaren på
marken och mig själf framför dem. Och då de
komma inpå mig, sträcker jag ut armarna och
stöter omkull dem. De se helt häpna ut, då de
tumla om på marken, de visste inte förut hvad
det ville säga att strida med en dalkarl.»

»Men snart äro de på fötter igen, och flera
komma till. Och nu äro de så många, att jag
tydligt ser, att jag skall bli öfvermannad.» — »Men
då kommer han nog fram, han dervishschejken,»
inföll Gertrud. Bo upptog genast idén. »Ja,
han kommer fram mycket stilla och värdigt och
säger några ord till folkhopen, och genast upphör
den att hota och anfalla mig.» — »Jag vet så väl,
så väl hvad han sedan gör,» sade Gertrud. — »Så
fäster han en klar, lugn blick på mig,» sade Bo. —
»Nå än sen då?» — Bo försökte få fram något, men
han var alldeles hjälplös. »Ja, det har du ju redan
gissat,» sade han för att locka Gertrud att tala.

Gertrud såg hela scenen alldeles tydligt framför
sig. Hon tvekade ej ett ögonblick. »Så skjuter
han dig åt sidan,» sade hon »och ser ned i
vattenämbaren.» — »Ja visst, det är just hvad han
gör,» sade Bo. — »Han ser ned i vattnet från
paradisbrunnen,» sade Gertrud betydelsefullt. Men
innan hon hann säga något mer, hade Bo, utan att
han själf visste om det, läst sig till hennes tankar,
så att han på en gång hade klart för sig, hur
Gertrud tänkte sig upplösningen af äfventyret. Han
började berätta mycket ifrigt.

»Du förstår väl, Gertrud, att det fanns ingenting
annat än vatten i ämbaren, då jag bar ut dem
ur El Aksa, ingenting annat än klart vatten.» —
»Nå än nu då?» — »Jo, då den där karlen lutar
sig öfver dem, ser jag ett par kvistar ligga och
simma på vattnet.» — »Ja visst,» sade Gertrud,
»jag trodde, att det skulle gå alldeles så. Och på
kvistarna sitta hopvikta, gråaktiga blad, ser du inte
det?» — »Jo, jag ser.» — »Han är väl någon
slags undergörare den där dervishen.» — »Han
är väl det,» bekräftade Bo, »och god och barmhärtig
är han också.»

»Då han nu böjer sig ned och lyfter upp
kvistarna och höjer dem i luften,» sade Gertrud,
»veckla bladen ut sig och antaga den skönaste
gröna färg.» — »Och så bryter det ut ett rop af
hänförelse i folkhopen,» skyndade sig Bo att tillfoga,
»och med de sköna bladen i handen går
dervishen fram till moskéföreståndaren. Han pekar
på kvistarna, och han pekar på mig. Det är ju
lätt att förstå, att han säger: ’Den här kristne har
ju hämtat upp blad och kvistar från paradiset. Fattar
ni ej, att han står under Guds beskydd, inte går
det an att mörda honom!’

»Därpå går han fram till mig, alltjämt med
de strålande bladen i sin hand. Jag ser hur de
lysa i solskenet, och skifta färg, än äro de röda
som koppar och än blåa som stål. Han hjälper
mig på med oket och tecknar åt mig, att jag
skall gå. Och jag går så fort jag kan, men jag
kan ej låta bli att se mig om flera gånger. Och
alltjämt står han och håller upp de skiftande bladen,
och folket står stilla och ser på honom. Och
så står han kvar, ända tills jag har hunnit ut från
tempelplatsen.

»Å Gud välsigne honom,» sade Gertrud. Hon
låg och smålog mot Bo. »Nu kommer du nog
riktigt hem med vattnet från paradisbrunnen.»

»Ja,» svarade Bo, »nu är det inte något mer
hinder i vägen, nu kommer jag lyckligt hem.»

I detsamma lyfte Gertrud hufvudet förväntansfullt
och log på nytt. Å Herre Gud, hon tror
visst, att jag har vattnet här, tänkte Bo. Det var
förfärligt illa gjordt af mig att narra henne. Hon
dör säkert, om jag säger henne, att här ej finns
sådant vatten, som hon längtar efter.

I sin ångest tog han vattenglaset, som stod
på bordet, detsamma som Betsy förut bjudit Gertrud,
och räckte det till henne. »Vill du nu
smaka vattnet från paradiset, Gertrud?» sade han
och rösten skalf af ängslan. Han blef nästan förfärad
vid att se Gertrud sätta sig upp och gripa
efter glaset med båda händerna. Hon drack ur
halfva glaset med stor begärlighet. — »Gud välsigne
dig,» sade hon, »nu får jag nog lefva.» — »Du
skall få mer om en stund,» sade Bo. — »Jag
vill, att du skall ge de andra sjuka också, af det
här vattnet, så att äfven de bli friska,» sade Gertrud.
— »Nej,» sade Bo, »vattnet från paradisbrunnen
är blott för dig. Det skall ingen annan
dricka.» — »Men du själf skall väl åtminstone
smaka hur godt det är,» sade Gertrud. — »Ja, det
vill jag,» sade Bo. Han tog glaset från Gertrud,
vände det så, att hans läppar kommo på
samma ställe, som hennes nyss förut hade berört,
och såg på Gertrud med ögon, som strålade af
lycka.

Men innan han tömt glaset, hade Gertrud
sjunkit tillbaka på kudden och somnat in lätt och
ögonblickligt som ett barn.

________

Ingmar Ingmarsson.

______

En söndagseftermiddag, då dalbönderna hade
varit ett och ett halft år i Jerusalem, voro
de och de andra kolonisterna samlade till gudstjänst.
Det led mot jul, och vintern var inträdd,
men dagen var mycket varm och mild, så att
fönsterna i den stora församlingssalen kunde stå
öppna.

Midt under det man höll på att sjunga en af
Sankeys sånger, hördes en ringning på portklockan.
Det var en svag och ödmjuk ringning, bara ett
enda klämtande, om ej fönsterna stått öppna,
skulle ingen ha hört den. En af de unga karlarna,
som satt nere vid dörren, gick för att öppna, och
sedan tänkte ingen mer på hvem som kunde ha
kommit.

En stund efteråt hördes tunga steg komma
långsamt och försiktigt uppför marmortrappan.
Då den gående nått till det öfversta trappsteget,
gjorde han ett långt uppehåll. Han tycktes stå
stilla och betänka sig, innan han med än större
tvekan gick öfver marmorgolfvet i den stora öppna
förstugan utanför församlingssalen. Ändtligen lade
han sin hand på låsvredet och klämde ned det.
Därpå öppnades dörren så mycket som en fjärdedels
tum, och längre tycktes den ej vilja komma.

Då stegen först hördes, hade dalbönderna alldeles
ofrivilligt sänkt rösterna för att höra bättre,
och nu vände de alla sina ansikten mot ingången.
Det där försiktiga sättet att öppna en dörr var
dem så välbekant. De glömde rent bort hvar de
befunno sig, tyckte, att de sutto hemma i Dalarne
i en af sina egna små stugor. Men ögonblicket
därefter kommo de åter till sig själfva och sågo
ned i sina sångböcker.

Dörren gled nu upp sakta och ljudlöst, utan
att den, som stod utanför, ännu lät se sig. Hos
Karin Ingmarsdotter och ett par andra gick rodnaden
som en röd sky öfver ansiktet, alltmedan
de sökte hålla tankarna samlade och följa med
sången. Men männen började sjunga kraftigare,
med starkare bas än förut, utan att tänka på att
hålla tonen.

Ändtligen, då dörren kommit upp vid pass
en fot, visade sig en lång, ful karl, som började
klämma sig in genom den trånga öppningen. Han
kom in med mycket ödmjuk hållning, och i sin
ängslan att störa gudstjänsten vågade han ej gå
framåt rummet, utan blef stående strax innanför
tröskeln med sänkt hufvud och knäppta händer.

Han var iförd kläder af svart, fint kläde, som
sutto i påsar och djupa veck. Händerna, som
stucko fram under en tillskrynklad manschett, voro
stora och valkiga med höga ådror under skinnet.
Han hade ett stort, fräknigt ansikte med alldeles
hvita ögonbryn, starkt framskjutande underläpp
och ett stramt drag vid munnen.

I detsamma den nykomne trädde inom dörren,
reste sig Ljung Björn från sin plats och sjöng
vidare stående. Nästa sekund reste sig gamla och
unga bland dalfolket och sjöngo stående, alldeles
som Ljung Björn. De höllo ansiktena stadigt
öfver boken, och icke ett leende upplyste dem.
Endast då och då gled en förstulen blick till den
nykomne nere vid dörren.

Men sången blef på en gång starkare, likt
en eld, som lifvas upp af en vindpust. De fyra
Ingmarsdöttrarna, som alla hade vackra röster, togo
ledningen, och det blef jubel och fart öfver den
som aldrig förr.

Och amerikanarna sågo förvånade på dalbönderna,
ty utan att dessa kanske själfva visste
det, hade de alla börjat sjunga på svenska.

________

SENARE AFDELNINGEN.


Barbro Svensdotter.

______

Dagen efter Ingmars ankomst till Jerusalem
satt Karin Ingmarsdotter som vanligt ensam
på sitt rum. Hela förra kvällen hade hon i
glädjen öfver att återse Ingmar stannat i församlingsrummet
och tagit del i samtalet. Men
nu hade försteningen åter fallit öfver henne, hon
satt stel och rak i Halfvors länstol och stirrade
rätt framför sig utan att syssla med något som
helst arbete.

Så gick dörren upp, och Ingmar kom in.
Karin märkte honom ej, förrän han stod alldeles
bredvid henne. Hon blef förlägen öfver att brodern
hade fått se henne sitta alldeles sysslolös, rodnaden
steg upp i hennes ansikte, och hon grep ifrigt
efter en stickstrumpa.

Ingmar tog plats på en stol och satt där tyst,
utan att se på Karin. Det for nu för henne, att
de i går kväll endast hade talat med honom om
hur de själfva hade det härute i Jerusalem, och
att ingen hade fått veta något om honom, Ingmar,
eller hvarför han uppsökt dem. Det är väl detta
han nu vill tala om för mig, tänkte Karin.

Ingmar rörde läpparna ett par gånger, som
för att börja ett samtal, men inte ett ljud kom
fram. Karin satt under tiden och betraktade
honom. Det är rent förfärligt hvad han har
åldrats, tänkte hon. Far hade knappast djupare
rynkor i pannan, han, så gammal han var. Antingen
har Ingmar varit sjuk, eller ock har han
måst genomgå något bra svårt, sedan jag sist såg
honom.

Karin började undra hvad det kunde vara,
som hade händt Ingmar. Hon hade ett dunkelt
minne af att systrarna en gång hade läst upp
något, som rörde honom, ur ett bref, men hon
hade varit så nedgräfd i sin sorg, att allt, som
skett i yttervärlden, hade gått henne förbi som
något, hvarmed hon ej hade att skaffa.

Karin sökte nu på sitt försiktiga vis förmå
Ingmar att tala om hur han haft det, och
hvarför han hade rest till Jerusalem. »Det var
bra, att du kommer in till mig, så att jag kan få
litet reda på hur det står till i hemtrakten,» sade
hon. — »Ja,» svarade Ingmar, »jag tänker, att det
kan vara en hel mängd saker, som du vill veta
besked om.» — »Det har alltid varit så med folket
därhemma,» sade Karin och talade långsamt, likt
en, som försöker att sätta sig in i en sak, som
varit länge borta ur tankarna, »att de velat ha
någon att rätta sig efter, än var det far, och än
var det Halfvor, och en lång tid var det skolmästarn.
Jag undrar hvem det kan vara nu för tiden?»
Karin hade inte väl ställt denna fråga på Ingmar,
förrän han fällde ned ögonlocken och blef sittande
tyst utan att ändra en min. »Kanske att det är
kyrkoherden, som nu har blifvit den styrande?»
gissade Karin. Ingmar satt styf och rak och
svarade alltjämt ingenting. »Jag har tänkt för
mig själf, att det väl nu är Ljung Björns bror,
Per, som är den ypperste mannen i hela socknen,»
envisades Karin, men äfven denna gång blef hon
utan svar. »Jag vet ju,» började hon på nytt,
»att det varit vanligt, att folk rättar sig efter husbonden
på Ingmarsgården, men ingen kan begära,
att de skola låta styra sig af en, som är så ung
som du.» Hon höll upp, och Ingmar gaf nu
ändtligen ett svar. — »Du vet nog, att jag är för
ung för att bli invald i råd eller nämnder.» —
»Man kan nog styra folk utan att ha så många
ämbeten,» sade Karin. — »Ja,» svarade Ingmar,
»det kan man.»

Då Ingmar yttrade detta, genomfors Karin af
en glädjekänsla. Ack, inte frågar jag numera efter
allt detta, tänkte hon, men hon kunde i alla fall
ej låta bli att vara glad åt att ättens gamla makt
och anseende öfvergått till Ingmar. Hon rätade
upp sig och började tala i myndigare ton än hittills.
»Jag kunde nog tro, att människor skulle
vara förståndiga och begripa, att du gjorde rätt,
som öfvertog gården.» Ingmar gaf Karin en lång
blick. Han förstod hvad som låg under hennes
ord. Hon hade nog fruktat, att han hade blifvit
utsatt för sockenbornas förakt, därför att han öfvergett
Gertrud. — »Gud har inte straffat mig på det
sättet,» sade han.

Om det inte är detta, så är det något annat
svårt, som öfvergått honom, tänkte Karin. Hon
måste sitta tyst och fundera en lång stund, hon
lefde sig med stort besvär in i de tankar och
känslor hon haft i det gamla landet.

»Jag undrar om det finns någon i socknen,
som hållit fast vid vår lära?» frågade Karin. —
»Det är kanske en eller två, fler är det inte.» —
»Jag tänkte alltid, att ännu några till skulle få
mottaga Guds kallelse och följa efter oss,» sade
hon och gaf Ingmar en forskande blick. — »Nej,»
sade Ingmar, »ingen mer har blifvit kallad, så
vidt jag vet.» — »I går, då jag fick se dig, tänkte
jag, att du hade fått erfara Guds nåd,» sade Karin.
— »Nej, jag har inte kommit hit af den orsaken,
jag.»

Karin höll inne en stund, innan hon fortfor
med sina frågor. Hon började nu mera skyggt,
liksom rädd för det svar hon kunde få. »Nu är
det väl ingen därhemma, som tänker på oss, som
äro resta?» På detta svarade Ingmar åter med en
viss förlägenhet. — »Det är ju inte så mycken
sorg numera, som det var i början.» — »Jaså, det
var sorg,» sade Karin, »jag tänkte, att det bara
skulle vara en lättnad att bli af med oss.» —
»Åjo, nog var det sorg och saknad efter er,»
svarade Ingmar ifrigare, »det drog allt om en lång
tid, innan folk, som varit era grannar, blefvo vana
vid dem, som flyttat in i ert ställe. Jag vet, att
Börs Berit Persdotter, som var grannkvinna till
Ljung Björns, gick ut hvar kväll i vintras och
smög sig rundt om huset, där de bott.» — Karin
kom mycket säfligt fram med nästa fråga. »Då
har nog Börs Berit varit den, som sörjt mest af
alla?» — »Ånej,» sade Ingmar med kärf röst, »det
var en annan, som passade på hvar kväll i höstas,
då det var mörkt och svart, och rodde nedåt älfven
till skolmästarns och satte sig på en sten vid älfbrädden,
som Gertrud brukade slå sig ned på, då
hon satt och såg på solnedgången.»

Karin menade nu, att hon visste hvarför Ingmar
åldrats, och bytte raskt om samtalsämne.
»Är det din hustru, som sköter gården, medan du
är borta?» frågade hon. — »Ja,» svarade Ingmar.

— »Hon är en god husmor?» fortsatte Karin. —
»Ja,» svarade Ingmar än en gång. Karin strök
med handen nedåt förklädet, innan hon sade något
mer. Hon tyckte sig nu minnas, att systrarna
berättat, att det ej varit godt mellan Ingmar och
hustrun. — »Ha ni något barn?» frågade hon till
sist. — »Nej,» sade Ingmar, »vi ha intet barn.»

Karin satt nu rådlös, hon strök och strök
med handen nedåt förklädet. Det bar henne emot
att fråga Ingmar rent ut hvarför han kommit.
Sådant hade aldrig varit sed på Ingmarsgården.
Så kom Ingmar själf henne till hjälp.

»Barbro och jag skola skiljas,» sade han med
hård röst. Karin for upp, på en gång var hon
alldeles sådan, som om hon suttit som husmor
på Ingmarsgården. Hon mindes intet annat än
sina gamla tycken och känslor. — »Gud bevare
dig för hvad du säger,» utbrast hon, »aldrig har
någon i vår släkt låtit skilja sig!» — »Det är
redan afgjordt,» sade Ingmar, »vi blefvo skilda
för ett år till säng och säte på hösttinget. Då
det året är förbi, skola vi lägga in om riktig skilsmässa.»
— »Hvad har du då emot henne?» frågade
Karin, »du kan aldrig få någon, som är mer
förmögen och ansedd.» — »Inte har jag något
emot henne,» sade Ingmar undvikande. — »Är
det hon, som vill skiljas?» — »Ja,» sade Ingmar,
»det är hon, som vill skiljas.» — »Om du varit
sådan mot henne, som du bort vara, så hade hon
inte begärt skilsmässa,» sade Karin häftigt.

Karin grep hårdt om armstöden på länstolen.
Hon var mycket upprörd, det märktes mest därpå,
att hon nu började tala om Halfvor. »Det är väl,
att far och Halfvor äro döda, så att de slippa
vara med om detta,» sade hon. — »Ja, det är
godt för alla, som äro döda,» sade Ingmar.

»Och nu är du här för Gertruds skull,» utbrast
Karin. Ingmar svarade ej, han endast böjde
på hufvudet. »Jag undrar inte på att du skäms,»
sade systern. — »Jag skämdes mer den dagen, då
det var auktion på Ingmarsgården.» — »Hvad
tror du folk skall säga om detta, att du far och
friar till en ny, innan du fått riktig skilsmässa
från den förra?» — »Det var ingen tid att dröja,»
sade Ingmar saktmodigt, »jag fick lof att fara hit
och taga hand om Gertrud. Det kom bref till
oss därhemma om att hon höll på att bli tokig.»
— »Inte behöfde du göra dig besvär med detta,»
sade Karin häftigt, »här finnas nog de, som taga
bättre vård om Gertrud, än du kan.»

Det blef tyst en stund, så steg Ingmar upp.
»Jag hade väntat mig annan utgång af det här
samtalet,» sade han och lade nu in så stor värdighet
i sättet, att Karin ovillkorligen kände en liknande
vördnad för honom, som hon känt för fadern.
»Jag har gjort stor orätt mot Gertrud och mot
Storms, som varit som far och mor för mig. Nu
trodde jag, att du skulle vilja hjälpa mig att göra
det onda ogjordt.» — »Du vill väl göra ondt värre,
då du öfverger din lagvigda hustru,» sade Karin
häftigt. Hon sökte hålla sin vrede vid lif med
onda ord, hon hade börjat frukta, att Ingmar skulle
förmå henne att se saken på hans sätt. Ingmar
svarade ej på talet om hustrun, han sade endast:
»Jag tänkte, att du skulle tycka om, att jag
försökte gå Guds vägar.» — »Vill du, att jag skall
tycka, att du går Guds vägar, då du öfverger
hem och hustru för att löpa efter din käresta?»

Ingmar gick sakta mot dörren. Han såg trött
och plågad ut, men förrådde ingen häftighet, han
var ej mycket lik en, som drifves af en stor
och obändig kärlek. »Om nu Halfvor lefde, vet
jag, att han skulle råda dig att fara hem och
försona dig med din hustru,» sade Karin. — »Jag
har allt slutat upp att handla efter människors
råd,» sade Ingmar. Karin reste sig nu också upp,
hon blef förbittrad på nytt, därför att Ingmar
antydde, att han handlade efter Guds bud.
»Jag tror inte Gertrud tänker på dig numera på
samma sätt som förr,» for hon ut. — »Jag vet nog,
att ingen här i kolonien tänker på giftermål,»
sade Ingmar, »men jag ville i alla fall försöka.»
— »Ja,» afbröt Karin, »inte behöfver du bry
dig om hvad vi, som höra till samfundet, lofvat
hvarandra, men jag tänker, att du fäster mer
vikt vid om jag säger dig, att det nog är så,
att Gertrud nu vändt sin håg till en annan.»

Ingmar stod alldeles nere vid dörren. Då han
hörde detta, blef han stående och famlade framför
sig, som om han ej kunde se låset, han vände
ej ansiktet mot Karin. Det dröjde ej en sekund,
förrän Karin tog sina ord tillbaka. »Gud bevare
mig för att säga, att en af oss skulle älska någon
med en köttslig kärlek,» sade hon, »men jag tror,
att Gertrud nu älskar den ringaste af bröderna
här i kolonien mer än dig, som står utanför.»
Ingmar drog en djup suck, i en fart fick han upp
dörren och gick sin väg.

Karin Ingmarsdotter satt en stund i tungt
grubbel, så reste hon sig, slätade håret, knöt om
hufvudduken och gick för att tala med mrs Gordon.

Karin sade henne öppet hvarför Ingmar var
kommen. Hon rådde föreståndarinnan att ej låta
Ingmar stanna kvar i kolonien, om hon ej ville
mista en af systrarna. Men nu hände det så, att
medan Karin talade, satt mrs Gordon vid fönstret
och såg ned på gården, där Ingmar stod och
hängde mot en vägg och såg mer hjälplös och
tafatt ut än någonsin. Det flög liksom ett litet
leende öfver mrs Gordons ansikte.

Hon svarade Karin, att hon ogärna ville drifva
någon ur kolonien, allraminst den, som kommit
så långt bortifrån och hade så många nära släktingar
bland kolonisterna. Om nu Gud hade sändt
Gertrud en pröfning, sade hon, så borde de väl
vakta sig för att icke låta henne genomgå den.

Karin blef förvånad öfver svaret. I sin ifver
gick hon närmare mrs Gordon och kom så långt
fram, att hon kunde se hvem det var, som denna
stod och log åt. Men Karin å sin sida såg endast
hur lik fadern Ingmar blifvit, och så ond hon än
var på honom, förargade det henne i alla fall, att ej
mrs Gordon förstod, att den, som hade det utseendet,
var en man framför alla andra och hade
mera klokhet och duglighet än andra människor.

»Nåja,» sade hon, »ni kan så gärna låta honom
stanna, ty han ställer i alla fall om så, att det
går, som han vill.»

*

På kvällen denna dag voro de flesta af kolonisterna
samlade i den stora salen. De hade det
där mycket behagligt och angenämt. Somliga
sutto och sågo på barnen, som roade sig med att
leka, andra samtalade om det, som händt dem
under dagen, en del flyttade sig undan i en vrå
och läste högt ur amerikanska tidskrifter. Då
Ingmar Ingmarsson såg det stora, väl upplysta
rummet och de många glada och förnöjda människorna,
kunde han ej låta bli att tänka: Det är
säkert, att dalbönderna äro lyckliga här, och att
de ej längta hem. De här amerikanarna förstå
sig mycket bättre på att ställa det trefligt för sig
och andra, än vi göra. Jag förstår, att det är för
det goda hemlifvets skull, som kolonisterna kunna
bära alla sorger och försakelser. Det är sant, att
de, som förr ägde en hel gård, nu få nöja sig med
ett rum, men så få de till gengäld mycket mer
glädje och munterhet än förr. Och så ha de
fått se och lära en otrolig mängd saker. De
vuxna vill jag ej tala om, men det förefaller mig
rent af, som om här ej skulle finnas ett så litet
barn, att det ej vet mycket mer än jag.

Flera af bönderna kommo fram till Ingmar
och frågade honom om han ej tyckte, att de hade
det bra. Jo, sade Ingmar, han kunde inte säga
annat. »Du trodde väl, att vi bodde i jordkulor,»
sade Ljung Björn. — »Ånej, nog visste jag, att det
inte var så illa,» svarade Ingmar. — »Vi ha hört
sägas, att de skulle ha spridt ut sådant därhemma.»

Denna kväll blef Ingmar mycket utfrågad
om hur det stod till i hemsocknen. En efter
annan kom fram, satte sig bredvid honom och
sporde om sina närmaste. Nästan alla frågade
efter gamla Eva Gunnarsdotter. »Hon är kry och
rask,» sade Ingmar, »och aldrig råkar hon en människa,
utan att hon talar illa om Hellgumianerna.»

Ingmar lade märke till en ung karl, som
hela kvällen höll sig i hans närhet utan att tala
till honom. Jag undrar hvem det kan vara, som
är så lik mig, tänkte Ingmar, och jag undrar
hvarför han ser så ond ut, som om han skulle
ha lust att köra mig ut ur det här rummet. Till
sist kom han att tänka på att karlen måtte vara
hans syskonbarn Bo, som i flera år lefvat i
Amerika.

Ingmar gick bort till Bo och hälsade från
hans föräldrar. Bo gjorde ett par frågor om hemmet,
sedan ville han veta hur det stod till med
skolmästarn. Det blef nu helt tyst i kretsen omkring
Ingmar. Ingen hade ännu vågat tala med
honom om Storm. Ingmar såg, att ett par stötte
på Bo, för att han skulle tala om annat. Ingmar
svarade saktmodigt, att skolmästarn hade det bra,
och att han skulle sluta med skolan nästa år, och
så tillade han: »Det är roligt höra, att du tänker på
Storm ännu, fastän han var svår mot dig i skolan.»
Alla började skratta, ty de kommo ihåg hur ofta
Storm hade jämrat sig öfver Bos dumhet. Bo
svängde sig på klacken och gick utan att göra
flera frågor.

Gamle korporal Fält hade som vanligt samlat
flera af barnen omkring sig och berättade historier
för dem. Ingmar hade aldrig råkat Fält, sedan
denne blifvit barnkär, han blef förvånad och gick
närmare för att höra hvad Fält hade att tala om
för de små. Han hörde hur gubben satt och
förtalde om hur han en gång i ungdomen gått
och knackat på kyrkans port en torsdagsnatt och
kallat ut de döda.

Märta Ingmarsdotter fick ögonen på barnen,
som sutto omkring Fält, och såg hur de hade
blifvit bleka af skräck. »Fält får inte tala om
sådana där spökhistorier,» sade hon strängt. »Han
skall tala om något, som kan vara nyttigt och
lärorikt.»

Gubben satt och funderade en stund, så sade
han: »Jag skall berätta för dem hvad min mor
talade om för mig, då hon ville lära mig att fara
mänskligt fram med djur.»

»Ja, gör det,» sade Märta Ingmarsdotter och
gick sin väg, men Ingmar stod kvar och lyssnade.

»Därhemma i Dalarne,» sade Fält, »finns det
ett torp, som kallas Sorgbacken, och det har fått
sitt namn för den skull, att där en gång bodde
en elak och dålig karl.»

Inte förr hade Fält sagt detta, än Ingmar
ryckte till. Han kom ett par steg närmare för
att höra bättre.

»Han var en sådan, som var begifven på
hästbyte,» fortfor Fält, »han reste beständigt från
marknad till marknad för att byta hästar och for
mycket illa med djuren. Han hade också en
mängd skälmstycken för sig med dem. Än målade
han hvita bläsar i pannan på hästar, som
folk visste hade koller, så att de ej skulle bli
igenkända, och ibland gaf han gamla utslitna krakar
sådant att äta, som gjorde, att de sågo feta
och glänsande ut just så lång tid, som behöfdes
för att byta bort dem. Allra värst for han fram
med sina hästar, då han skulle profköra dem.
Det kom då en riktig galenskap öfver honom,
och han slog och piskade så, att djuren blefvo
som flådda öfver ryggen och röda köttet lyste
fram efter hvart rapp.

»En gång hade den där karlen legat vid en
marknad en hel dag utan att kunna göra några
byten. Det kom sig dels däraf, att folk hade blifvit så
ofta lurade af honom, att de voro rädda för att ha
något med honom att skaffa, och dels var hästen,
som han ämnade byta bort den dagen, så gammal
och usel, att ingen ville ha den. Han dref den
fattiga kraken i vildaste galopp fram och åter
genom folkhopen och piskade honom, så att blod
dröp ned på skaklorna, men ju mer han visade
den, desto skyggare blef folket för att göra handel
med honom.

»Då det led mot kvällen, kunde han nog
förstå, att han inte skulle få göra några affärer
den dagen. Innan han for hem, ville han dock
göra ett sista försök och körde sin häst med
sådan hisklig fart öfver marknadsfältet, att människorna
trodde, att den skulle störta. Midt under
värsta farten fick han ögonen på en karl,
som körde en vacker, svart unghäst och åkte lika
fort som han själf, utan att det tycktes vålla
hästen den minsta ansträngning.

»Inte förr hade hästbytarn stannat och stigit
ur kärran, förrän han, som körde den goda hästen,
kom fram till honom. Han var liten och spenslig
med smalt ansikte och spetsigt skägg under hakan.
Han var alldeles svartklädd, och hästbytarn kunde
inte hvarken af tyget eller tillskärningen gissa sig
till från hvilken socken han var kommen.

»Hästbytarn märkte snart, att den där bonden
var bra enfaldig. Han berättade, att han hade en
brun häst hemma, och att han ville byta bort
den här svarta för att få två af samma färg. ’Den
hästen, som du körde med, skulle passa bra i
färg,’ sade han, ’jag skulle vilja ha den, om den
eljest duger något till. Men du får vara hygglig
och inte lura på mig en dålig häst, ty det är intet
i världen, som jag så litet förstår mig på som
hästhandel.’

»Det slutade så, förstås, att hästbytarn lämnade
honom sin krake och tog den goda unghästen
i stället. Aldrig i hela sitt lif hade han lagt selen
på ett så välskapadt djur. ’Ingen dag har börjat
så illa för mig och slutat så väl,’ sade han, då
han satte sig i kärran för att köra hem.

»Det var inte lång väg från marknadsplatsen
till hemmet. Han kom fram, medan det ännu
var skymning. Då han körde in genom grinden,
såg han, att en mängd af hans gamla vänner,
hästbytare från flera socknar, stodo utanför stugan
och väntade på honom. De voro i mycket godt
humör, och då han kom körande, började de
skrika och ropa hurra och skrattade på samma
gång alldeles ohejdadt.

»’Hvad är det ni har så roligt åt, karlar?’ frågade
hästbytarn och drog in tömmarna.

»’Jo’, sade de, ’vi ha väntat på dig här för att
se om det skulle gå för den där karlen att lura
på dig sitt blinda föl. Vi mötte honom, då han
kom körande upp till marknaden, och då slog han
vad med oss om att han skulle lura dig.’

»Hästbytarn hoppade ur kärran, ställde sig
framför hästen och gaf den ett förfärligt slag med
piskskaftet rätt mellan ögonen. Djuret gjorde inte
en rörelse för att undvika slaget. Karlarna hade
rätt. Det var alldeles blindt.

»Då blef hästbytarn så ond och förtviflad, att
han alldeles tappade sitt förstånd. Medan kamraterna
fortforo att håna och skratta ut honom,
spände han hästen från kärran, fattade därpå tömmarna
och körde den uppför en tvärbrant kulle,
som låg bakom stugan. Han smackade och smällde,
och hästen gick raskt framåt, men då de kommo
på höjden, stannade den och ville ej gå vidare.
Däruppe var en skärning i kullen, och under
den fanns en ofantligt djup och vid grop, där
hela trakten hade hämtat grus under mångfaldiga
år. Hästen måtte ha känt, att marken var undergräfd,
den ville ej gå framåt. Karlen bara slog
och dref på, hästen blef allt mer rädd, den reste
sig på bakbenen, men framåt ville den inte. Ändtligen,
då den ej visste sig annan råd, tog den ett
långt språng, som om den trodde, att detta bara
var ett dike att springa öfver, och hoppades
komma till andra sidan. Men det fanns ingen
andra sida att uppnå, och då den intet fotfäste fick,
skrek den högt och förskräckligt, och nästa sekund
låg den med bruten nacke nere på gropens botten.
Hästbytarn inte så mycket som såg efter den,
han gick tillbaka till sina vänner. ’Jaså, ni ha
slutat upp med att skratta nu,’ sade han. Far nu
er väg och tala om för honom, som ni slogo vad
med, hur det gick med hans föl!’

»Men se historien är inte slut med detta,»
fortfor Fält, »utan nu skola ni barn lägga märke
till hvad som sedan hände. Jo, den där karlens
hustru fick en son någon tid därefter, och han
var en sådan där veling, som ej har något förstånd,
och därtill var han blind. Och det var
inte nog härmed, utan alla de söner, som hustrun
sedan födde, voro blinda och idioter. Men döttrarna
voro vackra och kloka och blefvo väl gifta.»

Ingmar hade stått kvar hela tiden och lyssnat
som förhäxad. Nu gjorde han en rörelse som
för att slita sig lös, men då gubben fortsatte, blef
han alltjämt stående.

»Men därmed var det inte nog,» vidtog gubben
än en gång, »utan då de gifta döttrarna fingo barn,
voro alla deras söner blinda och idioter, men
döttrarna voro vackra och välskapade och hade
ett utmärkt förstånd.»

»Och så har det varit intill denna dag,» fortfor
gubben, »att alla, som gift sig med döttrar
ur den släkten, fått idioter till söner. Och därför
har folk kallat det där torpet Sorgbacken, och något
annat namn lär det aldrig få.»

*

Då Fält hade slutat sin historia, kom Ingmar
litet hastigt fram till Ljung Björn och frågade om
denne kunde skaffa honom papper och penna.
Björn såg en smula förvånad ut. Ingmar strök
sig öfver pannan och sade, att han hade ett angeläget
bref att skrifva. Han hade rent glömt
af det förut på dagen, men om han kunde få
skrifva nu på kvällen, skulle han sända af det med
första tåget på morgonen.

Ljung Björn skaffade honom det han önskade,
och för att Ingmar skulle få vara i fred, förde
han honom ned i snickarverkstaden. Där tände
han en lampa och satte fram en stol invid hyfvelbänken.
»Här kan du sitta och skrifva i god ro
hela natten,» sade han, då han gick.

Så snart Ingmar var ensam, sträckte han ut
armarna, som man gör, då man erfar stor längtan,
och ett stönande steg upp genom hans strupe.
»Å, jag tror inte, att jag står ut,» sade han.
»Jag står rakt inte ut med det, som jag har åtagit
mig.»

»Inte kan jag tänka på någon annan än henne,
som jag har lämnat, hvarken natt eller dag,»
fortfor han. »Och det värsta är, att jag inte tror,
att jag kan göra Gertrud någon nytta.» Han satt
en stund och funderade, så smålog han litet åt
sig själf. »Det är nog så, att den, som är i tvekan
och kval, vill se tecken och fingervisning i allting.
Men besynnerligt var det, att Fält skulle ta sig
till att berätta just den här historien. Det var
ändå, som om Gud ville visa mig hvad som var
rättast att göra.»

Han satt ännu och öfverlade en stund, så
grep han om pennan. »I Guds namn då,» sade
han och satte ned den på papperet.

Det bref, som Ingmar nu gick att skrifva,
hade han tänkt på hvarje dag, alltsedan han for
hemifrån. Det var ställdt till den gamle kyrkoherden
i hemsocknen, och ingenting skrefs ned
däri, som ej många gånger blifvit öfvervägdt och
pröfvadt. Men fastän brefvet skrefs till kyrkoherden,
var det ingalunda ämnadt ensamt åt honom.
Under hela resan hade det förefallit Ingmar, som
om han aldrig talat ut med hustrun, aldrig riktigt
mäktat säga henne hvad han tänkt och känt, och
att han ändock borde försöka att riktigt låta henne
veta hur han hade det. Han hade tänkt ut, att
bästa sättet vore att skrifva till kyrkoherden. Men
han hade inte så lätt för att skrifva heller, det
hade ej lyckats honom att öfvervinna blygheten,
som hindrade honom från att orda om sig själf.
Denna kväll hade han dock på en gång fått klart
för sig hur han skulle skrifva, han hade blifvit
glad och tänkt: Se där, det blir ej svårt, på det
sättet kan jag göra det, nu vet jag hur jag skall
bära mig åt för att berätta kyrkoherden allt han
behöfver veta för att kunna tala min sak hos
Barbro.

Ingmars bref lydde sålunda:

»Medan jag sitter här i mörka natten och
skrifver, önskar jag intet högre, än att jag nu
kunde komma till prostgården och tala med herr
kyrkoherden. Jag skulle önska, att jag finge
komma till herr kyrkoherden en sen kväll, då
han sitter på sitt rum alldeles stilla och ostörd
och tänker på sin predikan.

Nu inbillar jag mig, att i samma stund herr
kyrkoherden finge se mig, skulle han fara upp
och bli rädd, som om ett spöke kommit vandrande.
’Hvad gör du här? Jag trodde, att du rest till
Jerusalem,’ skulle herr kyrkoherden nog säga. —
’Ja,’ skulle jag svara, ’jag borde nog ha hunnit
dit vid det här laget; men jag har vändt om hem,
därför att jag fått höra en historia på vägen, som
jag ville tala om för herr kyrkoherden.’

Och så skulle jag be så vackert, att herr
kyrkoherden ville hafva tålamod med mig en
timme eller par och låta mig tala om en lång
berättelse, som det ligger mig tungt på hjärtat att
anförtro honom. Och då jag fått herr kyrkoherdens
tillstånd, skulle jag börja sålunda: Det
var en gång en man här i församlingen, skulle
jag säga, som ej brydde sig om sin hustru. Det
kom sig däraf, att han hade måst afstå från en,
som han tyckte om, och ta denna andra för att
få behålla sin fars gård. Men då han gjorde den
handeln, hade han endast tänkt på gården, han
hade rakt ej tagit med i räkningen, att han skulle få
en hustru på köpet. Och då de hade firat bröllop
och flyttat samman, var det alltjämt, som om han
ej kunde förstå, att hustrun hörde honom till.
Aldrig undrade han på hur hon kunde ha det,
om hon trifdes eller längtade. Inte heller lade
han märke till hur hon skötte sina sysslor, om
hushållet gick väl eller illa. Han tänkte så mycket
på den andra, att han rakt ej kom ihåg, att denna
fanns till. Hon var som annat värdelöst lösöre,
som följt med gården. Hon fick sköta sig bäst
hon kunde, han ville ej göra sig några bekymmer
för hennes skull.

Men det var allt också en särskild sak, som
gjorde, att mannen inte satte något värde på hustrun.
Han hyste missaktning för henne, därför att hon
hade velat taga honom, som tyckte om en annan.
Det måtte vara något fel på henne, tänkte han,
eftersom hennes far på det där sättet rent af måste
köpa henne en man.

Om den där mannen någonsin lade märke
till hustrun, så var det för att göra jämförelser med
den andra, som han mistat. Han kunde nog förstå,
att hustrun också såg bra ut, men inte var
hon så fager som den han hade förlorat. Inte
gick hon så lätt, och inte kunde hon röra händerna
så där vackert, och inte hade hon så mycket
fint och lustigt att tala om. Hon gick tyst och
tålmodig och skötte sitt arbete, det var hvad hon
dugde till.

Jag får väl ändå göra mannen den rättvisan
och erkänna, att han ej kunde tala med
hustrun om det han oftast hade i tankarna. Inte
kunde han anförtro henne, att han jämt gick och
tänkte på den allra käraste, som hade dragit bort
till det främmande landet. Det kunde han ju rakt
inte. Och inte heller tyckte han, att han kunde
tala med henne om att han jämt gick och väntade
på det Guds straff, som skulle komma öfver
honom, därför att han brutit sitt ord, och att han
var rädd för att tänka på sin far i himmelen och
inbillade sig, att alla människor klandrade honom.
Det visades honom visserligen stor aktning af
dem han talade med, men han var så svårmodig,
att han misstänkte, att alla gjorde narr
af honom, så snart han vände ryggen till, och
sade, att han ej var värd det namnet han bar, och
allt möjligt i den vägen.

Jag skall nu tala om hur det var, då den där
mannen första gången lade märke till att han hade
en hustru.

Det hände sig så, att då de varit gifta ett par
månader, blefvo mannen och hustrun bjudna på
bröllop till släktingar, som bodde i hennes socken.
Det var en lång väg att fara, och de måste stanna
en timme på en gästgifvargård för att låta hästen
beta. Det var dåligt väder, och hustrun gick upp
i öfvervåningen och satte sig på ett af gästrummen,
medan hon väntade. Mannen vattnade hästen
och gaf honom hafre, sedan kom han upp på
rummet, där hustrun tagit in. Han sade ingenting
till henne, satt bara och tänkte på hur svårt det
var, att han skulle ut bland människor, och undrade
om de därborta på bröllopsgården skulle låta honom
märka hvad de tänkte om honom. Medan han
satt så där och pinade sig, kom den tanken öfver
honom, att allt det här egentligen var hustruns
skull. Om hon inte hade önskat att gifta sig med
mig, tänkte han, så vore jag ännu en tadelfri
man. Jag hade ej blifvit utsatt för någon frestelse,
och jag behöfde inte vara rädd för att se hederligt
folk i ansiktet.

Aldrig förr hade det fallit mannen in, att han
kunde komma att hata hustrun, men just i den
stunden tyckte han, att han gjorde det. Emellertid
fick han snart annat att tänka på. Några
karlar hade kommit in i en sal, som låg utanför
gästrummet. De hade väl sett mannen och hans
hustru, då de kommo körande, och nu började de
tala om dem. Och det var sådana väggar i den
där gården, att de, som sutto innanför, kunde
höra hvarje ord.

»Jag undrar hur de två kunna ha det,» sade
en af karlarna.

»Aldrig trodde jag, att Barbro Svensdotter
skulle bli gift,» inföll en annan.

»Jag minns hur kär hon var i Stig Börjesson,
som var sommardräng på Bergersgården för
en tre, fyra år sedan.»

Då hustrun hörde, att karlarna talade om henne,
sade hon hastigt: »Jag undrar om det inte är
tid på att resa nu.» Men mannen tyckte, att det
var förargligt, att de främmande skulle få veta,
att han och hon suttit innanför och lyssnat. Han
ville hellre sitta kvar, tills de voro gångna.

Men nu bar det sig så, att de därute fortforo
att tala om hustrun, »Den där Stig Börjesson var
en fattig stackare, och Berger Sven Persson körde
bort honom från gården, så snart han märkte,
att dottern höll af honom,» sade en, som tycktes
vara väl bekant med historien. »Men då blef
Barbro så sjuk af sorg, att gubben fick lof att ge
med sig och fara till prästen med Stig och taga
ut lysning. Det besynnerliga med den här saken
var dock, att då det lyst första gången, kom Stig
på andra tankar och sade, att han ingen lust hade
att gifta sig. Nu var det Sven Persson, som för
dotterns skull måste tigga och be, att ej Stig
skulle svika henne. Men Stig hade intet förbarmande,
han sade, att han kände sådant hat till
Barbro, att han ej mer ville se henne för sina
ögon. Han spred ut, att han aldrig hade tyckt
om Barbro, utan att det var hon, som sprungit efter
honom.»

Då karlarna fortsatte att tala på detta sätt,
kan nog kyrkoherden förstå, att mannen blef
mycket skamsen, han tordes ej se på hustrun.
Men på samma gång tyckte han, att sedan de
hört allt detta, kunde de rakt ej gå igenom det
andra rummet.

»Det var nog illa gjordt af Stig,» sade en annan
af dem därute, »men han har också fått
ångra sig.»

»Han har så,» sade en, som ej talat förut.
»Han gick och gifte sig med den första, som ville
ta honom. Det var visst bara för att visa alla
människor, att han ej tänkte på Barbro. Han fick
en dålig hustru, det blef bara fattigdom och elände
af, och nu har han börjat supa. Han skulle visst
sitta på fattighuset med de sina, om inte Barbro
hjälpte honom. Det är visst hon, som håller
såväl honom som hustrun med både föda och
kläder.»

Sedan de sagt detta, talade de ej vidare om
Barbro, och en liten stund efteråt voro de gångna.
Mannen gick då och spände för, och då hustrun kom
ned på gårdsplanen för att stiga i kärran, tog han
och lyfte henne upp i åkdonet. Hon trodde väl,
att det bara var för att hon ej skulle smutsa ned
klädningen på hjulet, men eljest var det så, att
han på något sätt ville visa, att han tyckte, att
det var synd om henne. Han brydde sig inte
så mycket om henne, att han kunde bli ledsen
öfver det han hört, han tyckte bara, att det var
synd om henne. Och då han körde vägen framåt,
vände han ibland på hufvudet och såg på henne.
Jaså, hon var af ett så kärleksfullt sinnelag, att
hon kunde bistå och hjälpa den, som öfvergifvit
henne. Och besynnerligt var det, att hon där
inte blifvit mindre sviken, hon, än Gertrud.

Då de hade kört ett stycke, märkte mannen,
att hustrun satt och grät. »Inte skall du gråta
för detta,» sade han då, »det är väl inte så märkvärdigt,
att du tycker om någon, du som jag.»
Sedan satt han och förargade sig öfver att han
inte hade kunnat säga henne ett vänligt ord.

Efter detta skulle man väl ha kunnat tro, att
mannen ibland gick och undrade om hustrun
alltjämt höll af den där Stig. Men något sådant
kom inte för hans tankar, han frågade inte nog
mycket efter henne för att undra öfver hvem hon
tyckte om eller inte tyckte om. Han gick i sina
egna sorgsna funderingar och glömde som oftast
bort, att hon fanns till. Inte heller var han förvånad
öfver att hon alltid var så stilla och lugn
och aldrig blef häftig mot honom, fastän han aldrig
var, som han skulle vara mot henne.

Jag skall säga kyrkoherden, att det där lugnet,
som hon ständigt visade, till sist gjorde, att mannen
trodde, att hon inte en gång visste hvad han
gick och bar på. Men så hände det en gång på
hösten, då de hade varit gifta ungefär ett halft år,
att det blef en kulen och ruskig kväll. Mannen
hade varit ute alltsedan mörkningen och kom sent
hem. I storstugan, där folket låg, var det nedmörkt,
men i lillkammarn brann en stor brasa i
spisen. Hustrun var uppe och hade satt fram
mat, som var något bättre än den vanliga. Då
mannen kom in, sade hon till honom: »Du skall
lägga af dig rocken, den är alldeles våt.» Hon
drog den af honom och höll upp den framför
brasan. »Herre Gud, så våt den är,» sade hon,
»jag vet inte hur jag skall kunna få den torr till
i morgon.»

»Jag kan just undra hvar du har varit i sådant
väder?» sade hon om en stund. Det var första
gången hon frågade honom om något sådant, han
teg och undrade hvart hon ville komma.

»Folk pratar om att du hvar kväll ror ned
till skolhuset och sätter dig på en sten vid älfkanten
och inte rör dig ur fläck på flera timmar.»
— »Man får låta folk prata,» sade mannen och
såg lika nöjd ut som förut, men han blef dock
förargad öfver att han blifvit utspanad. — »Ja, men
sådant kan inte vara roligt för en hustru att höra.»
— »Å,» svarade mannen, »den, som har köpt sig
en man, kan inte vänta bättre.»

Hustrun stod och försökte vända en rockärm,
den var hårdt stoppad och styf, så att hon
hade stor möda med den. Mannen tittade upp
för att se hur hon skulle uppta det han sagt. Han
märkte, att hon stod med ett småleende på läpparna.
Då hon ändtligen fått bukt på ärmen, sade hon:
»Å, jag var väl inte så angelägen om att bli
gift, jag heller, det var far, som styrde om alltsammans.»

Mannen såg än en gång på hustrun, och när
han nu mötte hennes blick, tänkte han: Hon
ser allt ut, som skulle hon veta hvad hon vill.
»Jag tror inte, att du hör till dem, som det är
lätt att tvinga,» sade han.

»Ånej,» sade hustrun, »men far är icke så
god att tas med. Den räfven han inte kan jaga
upp med hund, den fångar han i en fälla.» Mannen
svarade ej, han hade redan börjat tänka på
sitt och hörde knappt hvad hon sade. Men hustrun
tyckte väl, att då hon sagt så mycket, var det
bäst att fortsätta.

»Nu skall jag säga dig något,» sade hon, »far
har alltid varit så kär i Ingmarsgården, där han
lefvat i barndomen. Han skröt alltid med den
och med Ingmarssönerna. Jag har inte hört så
mycket talas om något annat ställe i världen, och
jag tror, att jag vet mer om alla, som lefvat här,
än hvad du gör.»

När hustrun hade hunnit så långt i sin berättelse,
reste mannen sig från bordet, där han
suttit och ätit, och gick och tog plats på spishällen
med ryggen åt elden, så att han kunde se
hennes ansikte.

»Så gick det med mig, som du vet,» sade
hustrun. — »Det behöfver du inte röra vid,» sade
mannen hastigt. Han skämdes, då han tänkte på
hur han låtit henne sitta och plågas på gästgifvargården.
— »Men du måste veta, att efter det Stig
öfvergifvit mig, fick far en sådan ångest för att
ingen skulle vilja ha mig, att han bjöd ut mig
till höger och vänster. Det blef jag snart led åt,
inte var jag väl så dålig ändå, att han skulle behöfva
tigga folk om att gifta sig med mig.»

Då hon sade detta, såg mannen, att hon rätade
upp sig en smula. Hon kastade ned rocken
på en stol och såg honom fast in i ögonen. »Jag
visste inte hur jag skulle få slut på det,» fortfor
hon, »men så en dag hittade jag på att säga till
far: ’Jag gifter mig inte, om jag inte får Ingmar
Ingmarsson på Ingmarsgården.’ Då jag sade detta,
visste jag likaväl som någon annan, att Tims Halfvor
ägde Ingmarsgården, och att du skulle gifta dig
med skolmästarns Gertrud. Jag tog just till något,
som var alldeles omöjligt, för att jag skulle få vara
i fred. Far blef också alldeles förskräckt till en
början. ’Då blir du aldrig gift,’ sade han. — ’Ja,
då får jag vara nöjd med det,’ sade jag. Men jag
såg, att far ändå tyckte om tanken. — ’Har jag ditt
ord på det då?’ sade han om en stund. — ’Ja, det
har ni, far,’ sade jag. Du förstår väl, att jag inte
en minut trodde, att han skulle kunna genomföra
något sådant. Det såg lika omöjligt ut som
att gifta bort mig med kungen.

Efter detta hade jag i alla fall ro ett par år
för alla giftermålsförslag, och jag var nöjd, bara
jag fick vara i fred. Jag hade det så bra jag kunde
begära, jag skötte fars stora gård och fick styra
och ställa där, som jag ville, så länge som han var
änkling. Men så nu i maj kom far hem sent
en kväll och sände genast efter mig. ’Nu kan du
få Ingmar Ingmarsson på Ingmarsgården,’ sade han.
Far hade då inte talat ett ord om saken på två
år. ’Nu väntar jag, att du står fast vid ditt ord,’
sade han till mig. ’Jag har köpt gården för fyrtitusen
kronor.’ — ’Men Ingmar har ju redan en
fästmö,’ sade jag. — ’Han bryr sig väl inte mycket
om henne, eftersom han nu friar till dig.’

Men kyrkoherden förstår nog, att då mannen
hörde hustrun berätta detta, blef han bitter i sinnet.
Hvad detta är besynnerligt, tänkte han, det här
låter ju alldeles som en lek. Tänk, att jag har måst
afstå från Gertrud, bara därför att Barbro en gång
skämtat om mig med sin far!

»Jag visste alls inte hvad jag skulle göra,»
fortfor hustrun, »jag blef så rörd också öfver att
far gett ut så mycket pengar för min skull, att
jag ej genast kunde säga nej. Och inte visste jag
heller hur du hade det ställdt för dig, om den där
gården kanske var dig kärare än allt annat. Och
far svor på att om jag ej gaf med mig, så skulle
han sälja gården till sågverksbolaget. Just vid den
tiden hade jag det inte så bra hemma heller. Far
hade gift sig för tredje gången, och jag tyckte
inte om att gå under styfmor, där jag själf varit
ensam rådande. Och eftersom jag inte genast
hade klart för mig om jag skulle säga ja eller nej,
så blef allt, som far ville. Jag tog det inte allvarligt
nog, jag, ser du.»

»Nej,» sade mannen, »jag ser ju, att det var
en lek för dig hela tiden.»

»Jag förstod inte hvad jag hade gjort, förrän
jag fick veta, att Gertrud hade smugit sig bort
från föräldrarna och farit till Jerusalem. Men alltsedan
dess har jag ingen ro haft. Inte var jag
den, som ville göra någon så olycklig.»

»Nu ser jag ju också hur du pinas,» fortfor
hustrun, »och jag tänker jämt på att alltsammans
är mitt fel.» — »Ånej,» sade mannen, »jag bär
bara min egen skuld, jag har det inte sämre, än
jag förtjänat.» — »Jag vet inte hur jag skall kunna
stå ut med den tanken, att jag vållat sådant elände,»
sade hustrun. »Hvar kväll sitter jag och väntar,
att du skall bli borta. Han kommer nog att
stanna därnere vid älfven, tänker jag. Och så
tycker jag, att jag hör folk ute på gården, jag
tycker, att de komma bärande med dig. Och
så tänker jag på hur jag skall få det efteråt. Om
jag någonsin i lifvet skall kunna glömma, att jag
vållat din död!»

Alltmedan hon talade och gaf luft åt det, som
bekymrade henne, satt mannen med besynnerliga
tankar. Nu vill hon också bli tröstad och hulpen,
tänkte han. Han tyckte, att det bara var besvärligt,
att hon var orolig för honom, han var
mera nöjd, då hon höll sig lugn, så att han inte
behöfde tänka på att hon fanns till. Inte kan jag
börja att bära hennes bekymmer också, tänkte
han.

Men han förstod, att något måste han säga
henne. »Var inte orolig för mig, du!» sade
han. »Jag skall inte lägga någon ny missgärning
till det, som jag redan har förbrutit.» Och bara
för de ordens skull fick hon liksom ett skimmer
öfver hela ansiktet.»

Då Ingmar hade skrifvit ned detta, lyfte han
pennan och såg upp. Det här blir ett fasligt långt
bref, tänkte han. Jag får sitta och skrifva hela
natten. Men egentligen kände han, att han var
glad åt att så där få lefva om det han hade gått
igenom med Barbro. Han kunde inte låta bli att
hoppas, att kyrkoherden skulle låta henne läsa
brefvet, och att hon skulle bli rörd, då hon såg
hur väl han kom ihåg allting.

»Men oaktadt mannen trodde, att han inte
brydde sig det minsta om hustrun,» skref Ingmar
vidare, »stannade han ändå hemma ett par kvällar,
efter det att hon hade sagt honom hur orolig
hon var. Hustrun låtsade ej om, att hon förstod,
att han satt hemma för hennes skull, utan var
lugn och tyst som vanligt. Men som kyrkoherden
nog vet, hade hon, Barbro, varit mycket god mot
alla de gamla, som funnos på Ingmarsgården. De
voro alldeles förtjusta i henne. Då nu mannen
stannade hemma och satt vid brasan i storstugan
med de andra, sutto Gammal Lisa och Korp Bengt
och småmyste hela tiden.

I två kvällar lyckades det för mannen att
hålla sig hemma, men tredje kvällen var det söndag,
och då föll det hustrun in att taga fram sin gitarr
och börja sjunga för att fördrifva tiden. Det gick
bra en stund, men så kom hon in på en visa,
som Gertrud hade hållit mycket af att tralla på.
Då kunde inte mannen härda ut hemma längre,
utan tog sin hatt och gick sin väg.

Då mannen kom ut, var det mörkt som i ett
berg, och så föll det ett fint, kallt regn, men detta
var just sådant väder han tyckte om. Han rodde
ned till skolhuset och satte sig på en sten vid
älfkanten och tänkte på Gertrud och på den tiden,
då han ej hade brutit sina löften, utan var en
hederlig och rättskaffens man. Han vände ej om
hemåt, förrän klockan var öfver elfva. Då satt
hustrun nere vid älfbrädden och väntade på honom.

Det tyckte ej mannen om. Herr kyrkoherden
vet nog, att karlar ej tycka om, då kvinnfolk äro
ängsliga för deras skull. Han sade ingenting till
hustrun, förrän de voro inkomna i lillkammarn.
»Du får allt låta mig komma och gå, som jag vill,»
sade han då, och hon kunde nog höra på tonen,
att han var missnöjd. Hon svarade ingenting, hon
bara skyndade sig att repa eld på en sticka och
tända ljus. Mannen såg då, att hon var alldeles
våt, kläderna sutto som smetade utefter kroppen.
Hon gick efter mat åt honom, gjorde upp eld i
spisen och bäddade åt dem, och alltjämt släpade
och rasslade de våta kläderna omkring henne.
Men det var inte att se på henne, att hon var
ond eller ledsen. Jag undrar om hon är så from,
att ingenting kan reta henne, tänkte mannen.

Han vände sig tvärt mot henne och frågade:
»Om jag hade gjort detsamma mot dig som mot
Gertrud, skulle du då förlåta mig?» Hon såg
fast på honom ett ögonblick. — »Nej,» sade hon
endast, och i detsamma blixtrade det till i hennes
ögon. Mannen blef sittande tyst. Jag undrar
hvarför hon ej skulle förlåta mig, då hon förlät
den där Stig, tänkte han, men hon menar väl,
att jag gjorde värre, jag, som svek Gertrud för
vinnings skull.

Ett par dagar efteråt hade mannen förlorat
en mejsel. Han gick och sökte den öfverallt och
kom på så sätt att gå in i kammaren innanför
brygghuset. Där låg Gammal Lisa sjuk, och Barbro
satt bredvid sängen och läste högt ur bibeln. Det
var en orimligt stor bibel med mässingsbeslag och
tjocka skinnpärmar. Mannen blef stående och betraktade
den. Den är kanske från Barbros hem,
tänkte han och gick sin väg. Men nästa ögonblick
vände han tillbaka, tog bibeln ur hustruns hand
och slog upp första sidan. Han såg nu, att det
verkligen var en af de gamla biblarna, som alltid
funnits på gården, och som Karin låtit sälja på
auktionen. »Hvar har den här kommit från?»
sporde mannen. Hustrun satt tyst, men Gammal
Lisa svarade: »Har Barbro inte talat om för dig,
att hon köpt igen bibeln?» — »Nej, har Barbro
köpt igen den!» sade mannen. — »Hon har gjort
mer än så,» sade gumman ifrigt, »du skulle allt en
gång gå och titta i skåpet i storstugan.» Mannen
gick raskt ut ur brygghuset och in i storstugan.
Då han öppnade skåpet där, såg han två af de gamla
bägarna stå på hyllan. Han tog fram dem, vände
dem upp och ned för att se på märkena i bottnen
och fann, att de voro riktiga. Barbro kom in,
medan han stod där, hon såg förlägen ut. — »Jag
hade litet pengar på en sparbanksbok,» sade hon
med låg röst. Mannen var så glad, som han ej
varit på länge. Han gick fram och tog henne i
hand: »Det här skall du ha riktig tack för,» sade
han. Straxt därpå rätade han upp sig och gick
ut. Det kändes så för honom, som skulle det
vara orätt, om han var vänlig mot hustrun. Det
var han då skyldig Gertrud, att han ej visade
denna, som kommit på hennes plats, någon kärlek
eller välvilja.

Det kunde vara en vecka efter detta. Mannen
kom ut ur ladan och gick fram mot boningshuset;
på samma gång öppnade en främmande
karl grinden och vandrade in på gården.
Då de två möttes, hälsade den främmande och
frågade om Barbro Svensdotter var hemma. »Jag
är en gammal bekant till henne,» sade han. Det
besynnerliga var nu, att mannen genast tyckte sig
veta hvem den främmande var. — »Då är du väl
Stig Börjesson,» sade han. — »Jag trodde inte, att
någon här kände mig,» sade karlen, »jag skall
genast gå min väg, jag har bara ett par ord
att säga till Barbro. Men tala nu inte om för
Ingmar Ingmarsson, att jag varit här. Han skulle
kanske inte tycka om, att jag kommer hit.» — »Å,
jag tänker Ingmar skulle bli glad att få se dig,»
sade mannen, »han har nog undrat hur en sådan
usling kunde se ut.» Han hade blifvit alldeles
rasande öfver att den där eländiga karlen alltjämt
gick omkring och sökte inbilla folk, att Barbro
Svensdotter tyckte om honom. — »Jag vet inte,
att någon har kallat mig usling förr,» sade nu
Stig. — »Ja, har ingen gjort det förr, så gör jag
det nu,» sade mannen, och med detsamma lyfte
han handen och slog honom en örfil.

Karlen for tillbaka, han blef likblek och stygg
af ondska. »Låt vara,» sade han, »du vet inte
hvad du gör. Jag ville bara låna pengar af Barbro,
jag har intet annat ärende till henne.» Mannen
var nu en smula skamsen öfver sin häftighet. Han
kunde inte förstå hvarför han farit fram på det
sättet. Men inte ville han visa ånger inför den
där stackarn, utan han sade i vred ton: »Inte
skall du tro, att jag är rädd för att Barbro tycker
om dig. Men jag tycker, att du förtjänat en örfil,
därför att du svek henne.» Stig Börjesson kom
nu ända fram till mannen. — »Jag skall säga dig
något, jag, därför att du slog mig,» sade han, och
rösten kom hvass och hväsande ur strupen på
honom. »Jag tänker, att det du får höra skall
göra mer ondt i dig, än om jag kunde piska dig.
Du är visst mycket kär i den där Barbro, du,
därför skall jag tala om för dig, att hon är en af
dem, som härstamma från hästbytarn på Sorgbacken.»

Han stod och gaf akt på hvad min mannen
skulle göra, men denne såg bara en smula förvånad
ut. I förstone kom han inte alls ihåg hvad
det var för märkvärdigt med Sorgbacken. Men
så började han påminna sig den där historien
han hört som barn, och som väl herr kyrkoherden
också har hört, att alla sönerna, som föddes
i släkten från Sorgbacken, blefvo blinda idioter,
men alla döttrarna klokare och bättre än andra
människor. Men aldrig hade han trott, att det
fanns minsta sanning i detta. Han började skratta
åt Stig.

»Du tror visst inte på den här historien, du,»
sade nu Stig och kom ändå närmare inpå mannen,
»men jag skall säga dig, att Sven Perssons andra
hustru var af det folkslaget. Alla af Sorgbackssläkten
ha flyttat bort till en annan trakt, där
ingen känner till hurudana de äro, men min mor
hade reda på dem. Hon teg med hvad hon visste
och sade till ingen hvem Sven Persson haft till
hustru, förrän jag ville gifta mig med Barbro, du.
Och då jag fick veta det, kunde jag inte ta henne,
men jag teg med det som en ärlig karl, du. Om
jag varit en usling, hade jag nog talat om det.
Och nu har jag burit all smälek för den här
saken i tystnad, du, ända tills du slog mig. Och
Sven Persson själf har visst aldrig vetat om hvem
han råkat ut för, ty hans hustru dog, sedan hon
födt honom den här enda dottern. Och döttrarna
af Sorgbacksfolket, de äro fina och rara, du, det är
bara pojkarna deras, som bli blinda idioter. Och
nu kan du ligga, du, som du själf har bäddat åt
dig. Du kan allt tro, att jag har skrattat åt dig,
när jag tänkte på att du svek din käresta, och när
jag tänkte på den Ingmar Ingmarsson, som skall
styra gården efter dig. Och många lyckliga
dagar tänker jag att du får med din hustru efter
detta.»

Men medan Stig stod tätt intill mannen och
hväste fram allt detta, hade denne kommit att se
upp mot boningshuset. Och då såg han fliken
af en kjortel sticka fram bakom ingångsdörren.
Han kunde förstå, att Barbro hade gått ut i förstugan,
då hon såg, att han och Stig möttes på
gården, och där stod hon nu och hörde alltsammans.
Då först blef mannen ängslig, och den
tanken for igenom honom: Det var en olycka,
att Barbro fick höra detta. Kan det vara möjligt,
att det, som jag länge fruktat för, nu har skett?
Kan det vara så, att detta är det Guds straff, som
jag väntat på?

På samma gång hände det, att mannen nu
för första gången riktigt kände, att han verkligen
hade en hustru, och att det tillkom honom att
taga vård om henne. Därför tvang han sig till
att skratta än en gång och låtsades vara alldeles
obekymrad. »Det var bra, att du talade om detta,
så att jag slapp att gå och bära agg till dig.» —
»Jaså,» sade Stig, »tar du det på det sättet.» —
»Ja, du tänker väl ej, att jag skall vara lika dum
som du och gå och förspilla min lycka för gammalt
skrocks och vidskepelses skull.» — »Ja, då
skall jag inte säga mer för den här gången,» sade
Stig. »Jag får väl se om du är lika säker på dig
om ett år.» — »Du kan väl komma in och tala
med Barbro,» sade mannen, då han såg, att den
andre lagade sig till att gå. — »Ånej, det får vara,»
sade nu Stig.

Då han var gången, gick mannen genast in
i stugan för att tala med hustrun. Hon stod därinne
och väntade honom, och innan han hunnit yttra
ett ord, sade hon alldeles lugnt: »Ingmar, inte
ska vi väl tro på sådana barnsagor. Inte har jag
något att göra med sådant, som skedde för mer
än hundra år sedan, om det någonsin har skett.»
— »Har du hört det då?» sade mannen. Han ville
ej låtsa om, att han sett henne stå och lyssna. —
»Jag har hört den gamla historien, jag som andra,
men aldrig förrän i dag har jag vetat, att den
hade något med mig att göra.» — »Det var synd,
att du skulle höra det,» sade mannen, »men det
gör ingenting, bara du inte tror på det.»

Hustrun log. »Inte känner jag med mig
någon förbannelse,» sade hon. Mannen tänkte, att
han sällan sett någon ha ett bättre utseende. — »Nog
tror jag, att man kan säga om dig, att du är sund
till kropp och själ,» sade han.

Frampå våren var det, som hustrun fick barn.
Hon hade hållit sig tapper hela tiden och aldrig
visat någon oro. Mannen tänkte mången gång,
att hon alldeles glömt det där, som Stig hade berättat.
Hvad honom själf angick, så tordes han efter
det där samtalet inte gå upp i sin sorg såsom förut.
Han tänkte alltid på att han måste visa sig sådan,
att hustrun förstod, att han inte trodde på förbannelsen,
som skulle följa med henne. Han försökte
sätta på sig ett gladt ansikte hemma och ej gå och
se ut, som han väntade på Guds straff. Han började
lägga sig vinn om sin egendom, och han
visade sig hjälpsam mot folk, som hans far gjort.
Det går inte an för mig att bara gå och se olycklig
ut hädanefter, tänkte mannen. Då inbillar sig
Barbro, att jag tror på den där förbannelsen och
går och sörjer öfver den.

Hustrun var otroligt glad åt barnet. Det var
en pojke, han var välskapad och vacker, hade hög
rät panna och stora, klara ögon. Hon kallade gång
på gång in mannen, för att han skulle se på gossen.
»Nog är han riktig, du, inte är det något fel på
honom,» sade hustrun. Mannen stod där helt förlägen,
han höll händerna på ryggen och tordes inte
röra vid barnet. — »Nog är han riktig alltid,»
upprepade han. — »Nu skall du få se, att han
ser,» sade hustrun. Hon tände ett ljus och förde
det fram och åter förbi barnets ögon. — »Ser
du, att han tittar efter ljuset?» sade hon. — »Ja,»
sade mannen.

Det var några dar senare. Hustrun var uppe,
hennes far och styfmor hade kommit för att se
på barnet. Styfmodern tog upp gossen ur vaggan
och liksom vägde honom på armarna. »Det var
ett stort barn,» sade hon och såg belåten ut. Men
straxt därpå började hon betrakta barnets hufvud.
»Har inte det här barnet för stort hufvud?» sade
hon.

»Barn ha stora hufvuden i vår släkt,» sade
mannen. »Är ditt barn friskt?» frågade styfmodern
om en stund och lade ned det i vaggan.
— »Ja,» sade hustrun, »det växer för hvar dag.» —
»Jag undrar om du kan vara säker på att det ser,»
sade styfmodern om en stund, »det vänder alltid
ut hvitögat.» Hustrun började bli skälfvande,
där hon satt. Läpparna darrade. — »Om ni vill
pröfva med ett ljus,» sade mannen, »skall ni se,
att det har god syn.» Hustrun tände ifrigt upp
ett ljus och höll det framför barnets ögon. »Visst
ser det,» sade hon och försökte låta hoppfull och
glad. Barnet låg stilla i vaggan och vände ut hvitögat.
»Se, hur det vänder ögonen efter ljuset,»
sade hustrun. Ingen af de andra sade något. »Ser
ni inte, att det rör ögonen?» sade hon till styfmodern.
Denna svarade inte ett ord. »Han är
sömnig nu,» sade Barbro. »Ögonen gå igen på
honom.»

»Hvad skall han heta?» frågade styfmodern
om en stund. — »Vi bruka kalla äldsta pojken
för Ingmar här i huset,» sade mannen. — Hustrun
föll in: »Jag hade tänkt bedja dig, att han skulle
få heta Sven efter min far.» Nu blef det ohyggligt
tyst en stund. Mannen märkte, att hustrun
betraktade honom skarpt, fastän hon låtsade, att
hon såg ned mot golfvet. — »Nej,» sade mannen,
»nog är din far, Sven Persson, en duktig man, men
den äldste får allt lof att heta Ingmar.»

Ja, och så en natt, då barnet var åtta dar
gammalt, fick det några häftiga krampanfall, och
framemot morgonen dog det.»

Här höll Ingmar upp än en gång med skrifningen.
Han såg på sin klocka, det var långt
öfver midnatt. »Å Herre Gud, jag kan knappast
skrifva ned detta,» sade han. »Jag undrar om kyrkoherden
kan förstå hur förfärligt det var. Och att
det allra värsta var, att vi aldrig blefvo säkra på
hur det var med barnet. Vi veta inte än i denna
dag om det var friskt, eller om det var något fel
på det.»

Jag får allt bli mera kortfattad nu, tänkte han,
eljest kan jag omöjligt bli färdig innan morgonen.

»Jag får nu säga kyrkoherden,» skref Ingmar,
då han ånyo tog till pennan, »att på senare tiden
hade mannen alltid varit god mot Barbro, och ibland
hade han visat sig mot henne, såsom det brukas
bland nygift folk. Men han trodde, att all hans
kärlek tillhörde Gertrud, och han sade till sig själf:
Inte tycker jag om Barbro, men jag får lof att
visa mig god mot henne, som har ett så tungt öde
att bära på. Hon får lof att veta, att hon inte står
ensam i världen, att hon har en man, som vill
ta vård om henne.

Barbro grät ej mycket öfver barnet, sedan
det var dödt. Hon tycktes snarast vara glad, att
det var borta. Då ett par veckor gått, kom hon
till lugn. Ingen kunde se på henne om hon
gick och kände sig olycklig, eller om hon nu igen
slagit ifrån sig de svåra tankarna.

Frampå sommaren for Barbro upp till fäboden,
och mannen gick ensam hemma.

Men nu kom det något besynnerligt öfver
honom. Då han kom in i stugan, gick han liksom
och såg efter Barbro. Ibland då han stod vid
arbetet, lyfte han hufvudet och lyssnade om han
ej skulle höra hennes röst. Han tyckte, att all
trefnad var borta från gården. Det var rakt inte
samma ställe.

På lördagskvällen gick han upp i skogen till
Barbro. Hon satt på stenhällen utanför fäboden.
Hon höll händerna hvilande i knäet, och fastän
hon såg mannen komma, gick hon ej emot honom.
Så satte han sig bredvid henne. »Ser du, det har
kommit öfver mig något så besynnerligt,» sade
han. — »Jaså,» sade hon utan att fråga något vidare.
— »Det är så, att jag börjat tycka om dig.»
Hon såg på honom, och han märkte, att hon var
så trött, att hon knappt kunde orka med att lyfta
ögonen. — »Det är allt för sent nu,» sade hon.

Han blef alldeles förskräckt, då han såg hurudan
hon var. »Det är inte bra för dig att gå ensam
här i skogen,» sade han. — »Jo, jag har det bra
här, jag ville stanna här hela lifvet.»

Mannen sökte tala om för henne än en gång,
att han nu höll henne kär, att han ej hade en tanke
för någon utom henne. Han hade inte vetat om
hur det stod till med honom, förrän hon hade farit
hemifrån. Barbro svarade bara fåordigt. »Det
där skulle du allt ha sagt mig förra hösten,» sade
hon. — »Å, Herre Gud, är det förbi nu för dig?»
sade han och såg visst förtviflad ut. — »Ånej, det
är nog inte förbi,» sade hon, och så gjorde hon
allt hon kunde för att se glad ut.

En dag i augusti kom han åter upp till henne.
»Det har händt sorgliga saker,» sade han, då han
råkade Barbro. — »Hvad är det?» sade hon. —
»Det är din far, som är död.» — »Ja, det var stora
nyheter för dig och mig,» sade hon.

Barbro satte sig ned på en sten vid vägkanten
och bjöd mannen sätta sig bredvid henne. —
»Nu äro vi fria att göra, som vi vilja,» sade hon,
»och nu skola vi skiljas.» Han ville af bryta henne,
men hon lät honom ej komma till ordet. — »Så
länge som far lefde, var det omöjligt, men nu
måste vi genast söka skilsmässa,» sade hon, »det
förstår du väl.» — »Nej,» sade han, »ingenting af
den sorten förstår jag.» — »Du såg väl hvad det
var för ett barn jag födde dig.» — »Det var ett
vackert barn,» sade han. — »Det var blindt, och
det skulle ha blifvit en fåne,» sade hon. — »Det
gör detsamma hur det var, jag vill ha dig i alla
fall.»

Hon knäppte händerna, och mannen såg, att
hon rörde läpparna. »Tackar du Gud för detta?»
frågade han. — »Hela sommaren har jag bedt om
befrielse,» sade hon. — »Herre Gud, skall jag nu
förlora min lycka för en sådan där gammal sagas
skull!» sade han. — »Det var inte någon saga,»
sade Barbro, »barnet var blindt.» — »Det vet
ingen,» sade han. »Om det fått lefva, skulle du fått
se, att det hade sin riktiga syn.» — »Men mitt
nästa barn blefve en idiot i alla fall,» sade hon, »ty
nu tror jag på det.»

Mannen fortfor att strida med henne. »Det är
inte bara för barnets skull jag vill skiljas,» sade
hon. Han frågade om det var något annat i vägen.
— »Jag vill, att du skall fara till Jerusalem och
föra hem Gertrud.» — »Aldrig gör jag något
sådant,» sade han. — »Du skall göra det för min
skull,» sade hon, »så att jag får åter min sinnesfrid.»

Han höll emot och sade, att hon begärde
något alldeles orimligt af honom. »Du skall ändå
göra det, därför att det är rätt. Det ser du väl,
att om vi fortsätta att lefva här som man och
hustru, skall Gud aldrig höra upp att straffa oss.»

Hon visste från första stund, att hon skulle få
honom att ge vika, därför att han hade ett dåligt
samvete. »Du skall vara glad, att du nu får göra
allt det godt igen, som du ställde galet förra året,»
sade hon. »Eljest skulle det ha grämt dig hela
ditt lif.» Och så till sist, då han fortfor att säga
emot: »Du skall inte vara orolig för gården, du
skall få köpa den af mig, då du kommer igen.
Men medan du är borta i Jerusalem, skall jag
stanna här och sköta den åt dig.»

Så drogo de ned till gården för att börja
ordna om skilsmässan. Nu hade han en tyngre
tid än någonsin. Han såg, att Barbro nu var glad
och lycklig åt att bli fri från honom. Hon hade
sin bästa glädje åt att tala om hur Gertrud och
han skulle få det. Framförallt hade hon mycken
fägnad åt att måla ut för sig hur glad Gertrud
skulle bli, då han hämtade henne i Jerusalem. En
gång, då hon hade hållit på länge med detta, tyckte
han, att han fick som en uppenbarelse om att
Barbro ej tyckte om honom, eljest kunde hon väl
ej ständigt tala om att föra honom samman med
Gertrud. Då for han upp och slog handen i
bordet. »Jag skall resa,» ropade han, »men tala nu
inte mer om detta!» — »Då blir allt bra,» sade hon
och såg glad ut. »Kom bara ihåg, Ingmar, att
jag aldrig får en glad stund, förrän du försonat
dig med Gertrud.»

Och så gingo de igenom det alltsammans:
de blefvo varnade af kyrkoherden, de blefvo varnade
af kyrkostämman, och på hösttinget blefvo
de skilda.»

Här höll Ingmar upp och lade ned pennan.
Nu visste kyrkoherden allt, det återstod blott att
bedja honom tala med Barbro och framförallt
förmå henne afstå från sin fordran på att Ingmar
skulle gifta sig med Gertrud. Det måtte väl kyrkoherden
förstå, att detta var honom omöjligt. Att
nu närma sig Gertrud med falsk kärlek, det vore
att bedraga henne för andra gången.

Då Ingmar tänkte på detta, föllo hans blickar
på de ord han nyss skrifvit: »Du skall göra det
för min skull, så att jag får åter min sinnesfrid.»

Han läste om det han skrifvit, tyckte, att han
på nytt satt i den där skogsbacken och hörde
Barbro tala. »Du skall vara glad, att du får göra
det godt igen, som du ställde galet.» Han hörde
detta och allt annat hon sagt.

Och hvad är det hon begär af mig för svårt
mot den olycka hon själf bär på! tänkte han.

Plötsligen syntes det honom, att han minst af
allt ville, att det där brefvet skulle komma under
hennes ögon. Ånej, då skulle Barbro få veta, att
han inte tyckte, att han kunde härda ut. Skulle
han så där ömkligt be henne att få slippa undan
bot och straff?

Hon hade inte tvekat, hon, en sekund, sedan
hon tyckt sig kunna följa sin egen vilja. Hon
hade måst tvinga honom hela tiden. Och nu
skulle hon få höra, att han skref, att han ej
mäktade föra verket igenom!

Ingmar samlade ihop de skrifna sidorna och
stoppade dem på sig. »Det kan visst vara onödigt
att skrifva färdigt det här brefvet,» sade han.

Han skrufvade ned lampan och gick ut ur
snickarverkstaden. Alltjämt såg han betryckt och
olycklig ut, men fast besluten var han nu att
följa hustruns vilja.

Han kom ut och såg tätt bredvid sig en liten
bakport, som stod öppen. Det var redan strålande
morgon. Han ställde sig i porten och sög in
den friska luften. Det är visst ingen tid att lägga
sig, tänkte han.

Solstrålarna kommo silande och smygande
utför kullarna. Dessa blefvo som öfverdragna med
ett brunrödt skimmer, för resten ändrade allt han
kunde se färg i hvar minut.

Utför de sluttningar, som lågo nedom Oljoberget,
såg Ingmar Gertrud komma gående. Solstrålarna
följde henne och omsnärjde också henne.
Hon gick lätt, som vore hon lycklig och glad,
och Ingmar tyckte, att det såg ut, som om det
strålande skenet utginge från henne.

Och bakom Gertrud såg Ingmar en lång karl
komma smygande. Han följde henne på afstånd,
stannade ibland och såg åt annat håll, men det
var tydligt, att han vaktade på Gertrud.

Ingmar kände snart igen hvem karlen var,
och i samma ögonblick sänkte han blickarna mot
marken och funderade.

Så tyckte han sig förstå en del, som han lagt
märke till under gårdagen, och en stor glädje steg
upp till hans hjärta.

»Nu börjar jag tro, att Gud vill hjälpa mig,»
sade han.

________

Dervischen.

______

En afton straxt före mörkningen gick Gertrud
inne på gatorna i Jerusalem. Hon kom då
att lägga märke till en hög, smärt man i en fotsid,
svart klädnad, som vandrade framför henne.
Gertrud tyckte, att det var något ovanligt med
honom, men hon visste ej rätt hvari det bestod.
Inte låg det väl däri, att han bar en grön turban
för att utmärka, att han var en profetens afkomling:
män med likadana hufvudbonader kunde man
möta på hvarje gata. Då berodde det snarare på
att han ej hade håret rakadt eller uppfästadt under
turbanen, som andra österlänningar brukade, utan
lät det hänga ned på skuldrorna i jämna och likstora
lockar.

Gertrud gick och följde mannen med blickarna,
hon kunde ej låta bli att önska, att han skulle
vända sig om, så att hon finge se hans ansikte.
Då kom en ung man emot honom, denne bugade
sig djupt, kysste hans hand och gick vidare. Den
svartklädde stannade för ett ögonblick och såg
efter mannen, som hade gifvit honom en så ödmjuk
hälsning, och på det sättet fick Gertrud sin önskan
uppfylld.

Gertrud blef nästan andlös af glad häpnad.
Hon blef stående orörlig och lade handen öfver
hjärtat. »Det är ju Kristus!» sade hon. »Det
är ju Jesus Kristus, som jag mötte vid skogsbäcken!»

Mannen fortsatte genast sin vandring. Gertrud
sökte följa honom, men han vek nu in på en
folkuppfylld gata, och där förlorade hon genast
hvarje spår af honom. Då återtog Gertrud vägen
hem mot kolonien. Hon gick mycket långsamt,
gång på gång stannade hon, stödde sig mot en
mur och slöt ögonen.

»Måtte jag bara kunna behålla det i mitt
minne,» mumlade hon, »måtte jag alltid kunna
se hans ansikte för mig!»

Hon försökte att bränna in i sina ögon hvad
hon nyss sett. »Han hade litet gråsprängdt skägg,»
upprepade hon för sig själf, »det var rätt kort
och klufvet i två spetsar. Han hade ett långlagdt
ansikte, näsan var lång, och pannan var bred,
men ej så särdeles hög. Och han var alldeles
lik Kristus, som jag sett honom målad, han var
alldeles sådan, som han kom emot mig på skogsvägen,
utom det att han nu var ändå skönare och
härligare. Det stod ljus ur hans ögon och stor
makt, och omkring dem var mycket mörker och
äfven många rynkor. Ja, omkring hans ögon
låg allt församladt, både vishet och kärlek och
sorg och medömkan och ännu något mer, som
om de ögonen ibland skulle ha så stark syn, att
de kunde se ända bort genom himlarna till Gud
och hans änglar.»

Under hela hemvägen var Gertrud i den
mäktigaste hänförelse. Så uppfylld af lycka hade
hon ej varit sedan den dagen, då hon mötte
Kristus på skogsängen. Hon gick framåt med
knäppta händer och upplyfta ögon och såg ut,
som om hon ej mer vandrade på jorden, utan på
skyar och blå luft.

Att möta Kristus här i Jerusalem, det var
ännu mer betydelsefullt, än att han visat sig
för henne i den vilda skogsmarken i Dalarne.
Där hade han glidit förbi henne som en syn, men
då han nu uppenbarade sig här, betydde det, att
han var återkommen för att verka bland människorna.

Ja, det var så stort detta, att Kristus var
kommen, att hon ej på en gång kunde tänka
igenom allt hvad det betydde, men frid och fröjd
och salighet, det var det första, som den vissheten
medförde.

Då Gertrud kom ut ur staden och närmade
sig kolonien, mötte hon Ingmar Ingmarsson. Han
gick alltjämt i de fina svarta kläderna, som passade
så illa till hans valkiga händer och grofva drag,
och såg tung och håglös ut.

Genast från första ögonblicket, då Gertrud
återsåg Ingmar i Jerusalem, hade hon förvånat sig
öfver att hon en gång varit så fästad vid honom.
Äfvenså hade det förefallit henne besynnerligt, att
Ingmar därhemma synts henne vara en sådan storkarl.
Så fattig han varit, hade både hon och
andra tyckt, att hon aldrig kunde få ett finare
gifte. Men här i Jerusalem såg han bara bortkommen
och omöjlig ut. Hon kunde inte förstå
hvad de i hemsocknen hade sett för märkvärdigt
hos honom.

På samma gång hade Gertrud ej heller känt
någon ovilja mot Ingmar, och hon skulle gärna
ha visat sig vänlig mot honom. Men så hade
någon sagt henne, att Ingmar nu var skild
från sin hustru och var kommen till Jerusalem
för att återvinna henne, Gertrud. Då hade hon
blifvit förskräckt och tänkt: Nu törs jag inte en
gång tala med honom, jag måste visa honom, att
jag inte bryr mig om honom. Det går inte an,
att jag ett ögonblick låter honom tro, att han kan
få mig åter. Han har väl kommit hit, därför att
han anser sig ha gjort mig en så stor orätt, men
då han ser, att jag inte mer bryr mig om honom,
skall han nog snart taga sitt förnuft till fånga och
fara hem.

Men nu, då Gertrud mötte Ingmar utanför
kolonien, tänkte hon ej på något annat, än att
hon ändtligen råkat en människa, som hon kunde
anförtro sin stora, förunderliga upptäckt. Hon
rusade mot honom och utropade: »Jag har sett
Kristus!»

Ett så hänfördt utrop hade knappast ljudit
öfver de kala markerna och kullarna utanför Jerusalem
sedan de dagar, då de fromma kvinnorna
vände om från den öfvergifna grafven och ropade
till apostlarna: »Herren är uppstånden!»

Ingmar stannade och fällde ned ögonlocken,
som han brukade, då han ville dölja sina tankar.
»Jaså,» sade han till Gertrud, »har du sett Kristus?»

Gertrud blef otålig, alldeles som i forna dagar,
då Ingmar inte kunnat nog hastigt sätta sig in i
hennes drömmar och idéer. Hon önskade, att
hon i stället hade mött Bo, han kunde vida bättre
förstå henne. Men hon började i alla fall berätta
hvad hon sett.

Ingmar sade inte ett ord, som förrådde, att
han inte trodde henne, men i alla fall tyckte
Gertrud, att då hon skulle berätta historien, smalt
den ihop till ingenting. Hon hade mött en man
på gatan, som var lik Kristus, det var alltsammans.
Den här saken blef alldeles lik en dröm. Den
hade tyckts henne så märkvärdig, då hon upplefde
den, men den blef till intet, då hon försökte att
tala om den.

I alla fall såg det ut, som om Ingmar blifvit
glad, därför att hon tilltalat honom. Han gjorde
sig mycken möda att fråga ut Gertrud om tiden
och stället, där hon hade mött mannen. Och
han tog mycket noga reda på hans dräkt och
utseende.

Men då de kommit inom kolonien, skyndade
Gertrud bort från Ingmar. Hon kände stor nedslagenhet
och en otrolig trötthet. Jag förstår, att
det inte är meningen, att jag skall berätta detta för
andra människor, tänkte hon. Ack, så lycklig jag
var, då jag var ensam om att veta det!

Hon beslöt att ej vidare tala om det för
någon. Hon skulle också be Ingmar tiga. »Det
är ju en sanning, det är ju en sanning,» upprepade
hon för sig själf, »att jag mött honom,
som jag såg på skogsvägen. Men det är väl för
mycket begärdt, att någon skall tro mig.»

Ett par dagar efteråt blef Gertrud mycket förvånad.
Ingmar kom fram till henne straxt efter
aftonmåltiden och berättade, att äfven han hade
sett den där mannen i de svarta kläderna.

»Alltsedan du talat om, att han fanns, har
jag gått fram och åter på den där samma gatan
och väntat på honom,» sade Ingmar. — »Käre,
då trodde du ändå på mig!» sade Gertrud och
blef glad. All trosvissheten lågade på nytt upp
inom henne. — »Jag är ju inte en af dem, som
ha så lätt för att tro,» sade Ingmar.

»Har du någonsin sett ett sådant ansikte?»
frågade Gertrud. — »Nej,» svarade Ingmar, »aldrig
har jag sett ett sådant ansikte.» — »Är det inte
så, att du ser det för dig hvart du går?» — »Jo,
det är sant, att det gör jag.» — »Tror du inte
nu, att han är Kristus?» Ingmar undvek att
ge ett svar på detta. — »Det blir hans sak att
visa oss hvem han är.»

»Den som bara kunde få se honom än en
gång!» sade Gertrud. Ingmar stod och såg tveksam
ut. — »Jag vet nog hvar han håller till nu
i kväll,» sade han säfligt. Gertrud blef genast eld
och lågor. — »Nej, men hvad säger du, vet du
hvar han håller till? Så kan du ju följa mig dit,
så att jag får återse honom.» — »Men det är
svarta natten,» sade Ingmar. »Det är väl inte
rådligt att gå in i Jerusalem så här sent.» — »Å,
inte är det farligt,» sade Gertrud, »jag har gått
till sjuka senare än så.»

Gertrud hade mycken möda att öfvertala Ingmar.
»Vill du inte gå med mig, därför att du
tror, att jag är tokig?» sade hon, och hennes ögon
blefvo mycket dunkla och sågo farliga ut. — »Det
var dumt af mig, att jag sade dig, att jag funnit
honom,» sade Ingmar, »men nu tror jag dock,
att jag gör bäst i att gå med dig.» Gertrud blef
så glad, att hon fick tårar i ögonen. — »Men vi
få försöka att komma ut från kolonien, utan att
man märker oss,» sade hon. »Jag vill inte tala
om det för någon här, förrän jag sett honom än
en gång.»

Hon lyckades finna en lykta, och ändtligen
kommo de ut på vägen. Storm och regn slogo
emot dem, men Gertrud frågade ej därefter.
»Är du säker om att jag får se honom åter i
denna kväll?» sade hon gång på gång. »Är du
verkligen säker om att jag får se honom?»

Gertrud talade oupphörligt. Nu var det, som
om ingenting söndrande funnits mellan henne och
Ingmar, hon gaf honom hela sitt förtroende som
i forna dagar. Hon berättade för honom om alla
de morgnar hon stått på Oljoberget och väntat.
Hon berättade också hur det hade pinat henne,
att människor ibland kommit dit upp och stått
och betraktat henne, då hon låg på knä och såg
mot himmelen. »Det har inte varit roligt för
mig, att alla ha sett så besynnerligt på mig, alldeles
som om jag varit vansinnig. Men jag visste
ju så säkert, jag, att Kristus skulle komma, då
kunde jag ju icke låta bli att gå dit upp och vänta
honom.»

»Nog skulle jag hellre velat, att han kommit
med stor makt och härlighet ur morgonens sky,»
sade hon, »men hvad bryr jag mig om detta,
endast han är kommen. Hvad gör det, att han
kommer i mörka vinternatten, det blir nog dag
och klar morgon, blott han visar sig.»

»Och tänk, att du, Ingmar, skulle komma hit,
just då han börjar framträda och verka! Du är
lycklig, du har inte behöft vänta. Du kommer
midt i den goda tiden.»

Gertrud stannade plötsligt, hon höll upp lyktan,
så att hon skulle få se Ingmars ansikte. Han
gick och såg tung och dyster ut.

»Du har allt blifvit gammal på det här året,
Ingmar,» sade hon. »Jag förstår, att du har gått
och pinat dig med samvetskval för min skull.
Men du skall alldeles glömma bort, att du gjort
illa mot mig. Det var Guds vilja, att det skulle
gå så. Det var Guds stora nåd mot dig och mig.
Han ville föra oss hit till Palestina just i den rätta,
stora tiden.»

»Far och mor skola också bli nöjda nu, då
de komma att förstå Guds mening,» fortfor Gertrud.
»Ja, de ha aldrig skrifvit något hårdt till mig, därför
att jag rymde, de förstodo nog, att jag ej
kunde härda ut därhemma, men jag vet, att de ha
varit mycket bittra mot dig. Men nu skola de
blifva försonade med båda barnen, som växte upp
i deras stuga. Vet du, jag tror nästan, att de ha
sörjt mer öfver dig än öfver mig.»

Ingmar vandrade tyst framåt genom ovädret,
han svarade lika litet på detta som på allt annat
Gertrud sade. Det är nog så, att han inte tror,
att jag funnit Kristus, tänkte Gertrud, men hvad
gör det, då han ändå för mig till honom. Ack,
om jag bara har en liten tids tålamod, skall jag
snart få se alla jordens folk och furstar böja knä
inför honom, som är frälsaren.

Ingmar förde Gertrud in i den muhammedanska
stadsdelen, och de vandrade framåt många
mörka och slingrande gator. Ändtligen stannade
han framför en låg port i en hög, fönsterlös mur
och sköt upp den. De gingo genom en lång
gång och kommo in på en upplyst gård.

Några tjänare sysslade i ett hörn, och ett par
gamla män sutto uppkrupna på en stenbänk vid
ena väggen, men ingen fäste någon som helst
uppmärksamhet vid Ingmar och Gertrud. De
satte sig på en annan bänk, och Gertrud började
se sig omkring. Det var en gård lik många
andra hon sett i Jerusalem. Rundt om alla fyra
sidorna löpte en täckt pelargång, och öfver den
öppna platsen i midten var utspändt ett stort,
smutsigt skynke, som hängde ned i flikar och
trasor.

Hela stället tycktes en gång ha varit rikt och
ansenligt, fastän det nu var förfallet. Pelarna sågo
ut, som om de varit ditförda från en kyrka. De
hade visst en gång haft vackra utsirningar upptill,
men nu voro alla dessa sönderbrutna och vanställda.
Rappningen på murarna var illa åtgången,
och ur gluggar och hål framstucko smutsiga trasor.
Vid ena väggen stodo uppstaplade en mängd gamla
lårar och hönsburar.

Gertrud hviskade till Ingmar och frågade:
»Är du säker på att det är här jag får se honom?»

Ingmar nickade jakande. Han pekade på
tjugu stycken små mattor af lammskinn, som
voro utlagda i en krets midt på gården. »Där
såg jag honom i går med sina lärjungar,» sade
han.

Gertrud såg en smula missbelåten ut, men
snart smålog hon på nytt. »Tänk, att det alltid
skall vara så,» sade hon, »att man väntar honom
i ära och härlighet. Men han vill ej veta af något
sådant, utan han kommer i ringhet och fattigdom.
Men du förstår väl, att jag inte är lik judarna, som
ej ville erkänna honom, därför att han ej visade
sig som denna världens furste och herre.»

Om en stund kommo några män in från
gatan. De vandrade långsamt fram till midten af
gårdsplanen och satte sig på de små fårskinnen.
Alla, som trädde in på gården, buro österländska
dräkter, men i allt annat voro de mycket olika.
Somliga voro unga, somliga gamla, några kommo
i dyrbart pälsverk och siden, andra voro klädda
som fattiga vattenbärare och landtarbetare. Allteftersom
de visade sig, började Gertrud att tala
om dem och lägga namn på dem.

»Ser du, där är Nikodemus, som kom till
Jesus om natten,» sade hon om en gammal förnäm
man, »och han med det stora skägget är
Petrus, och därborta sitter Josef af Arimatia. Nej,
aldrig har jag så väl förstått hur det gick till, då
Jesu lärjungar samlade sig omkring honom. Han
därborta, som håller ögonen sänkta, är Johannes,
och mannen med det röda håret under filtmössan
är Judas. Men de båda, som sitta uppkrupna
på stenbänken och bara röka sina vattenpipor
och inte tyckas fråga efter hvad de skola få höra,
äro ett par skriftlärde. De tro ej på honom, de
hafva kommit hit bara af nyfikenhet eller för att
motsäga honom.»

Medan Gertrud ännu talade på detta sätt,
hade kretsen blifvit fulltalig. Straxt därpå kom
mannen, som hon väntade på, och ställde sig i
dess midt.

Gertrud hade ej märkt hvarifrån han kom.
Hon nästan skrek till, då hon plötsligen fick syn
på honom. »Ja, ja, det är han!» utropade hon
och knäppte händerna.

Hon stirrade en stund på honom, som stod
där stilla med ögonen sänkta som i bön. Och
ju längre hon såg, dess mer stärktes hennes tro.

»Kan du inte se, Ingmar, att han inte är en
människa?» hviskade hon, och Ingmar svarade
likaledes i en hviskning: — »I går, då jag först
fick se honom, trodde jag också, att han var mer
än människa.»

»Jag känner salighet bara vid att se honom,»
sade Gertrud. »Jag vet inte hvad han skulle bedja
mig om, som jag ej ville göra för honom.»

»Det är väl det, att vi äro vana att tänka
oss, att frälsaren såg ut på det här sättet,» sade
Ingmar.

Mannen, som Gertrud trodde vara Kristus,
stod nu med hög och befallande hållning midt i
kretsen af sina anhängare. Så gjorde han en liten
rörelse med handen, och med ens började alla de,
som sutto på marken omkring honom, uppstämma
ett högt Allah, Allah. På samma gång började
de alla röra hufvudet, kastade det med en tvär
rörelse öfver åt höger, så åt vänster, åt höger, åt
vänster. De rörde sig alla i samma takt och ropade
vid hvarje vändning: Allah, Allah. Han i
midten stod nästan stilla, men utmärkte takten
genom en svag böjning med hufvudet.

»Hvad är detta?» sade Gertrud. »Hvad är
detta?»

»Du, Gertrud, har varit i Jerusalem längre än
jag,» sade Ingmar, »du vet bäst själf hvad detta är.»

»Jag har hört talas om sådana, som kallas
dansande dervischer,» sade Gertrud, »det här är visst
deras gudstjänst.»

Hon satt tyst och tänkte, så sade hon: »Detta
är bara början, det är kanske bruket här i landet.
Det är väl, som då vi börja gudstjänsten med en
psalm. Då detta är öfver, kommer han nog att
utlägga sin lära. Ack, hvad jag skall bli glad, då
jag får höra hans röst!»

Männen, som sutto midt på gården, fortforo
att framstöta: Allah, Allah, allt under det att de
kastade hufvudet fram och åter. De rörde sig i
allt hastigare takt, deras pannor började betäckas
af svettdroppar, och Allah-ropen ljödo som rosslingar.

De fortsatte oafbrutet under flera minuters
tid, ända tills deras ledare gjorde en liten rörelse
med handen, då hejdade de sig ögonblickligen.

Gertrud hade suttit med sänkta ögon för att
ej behöfva se hur de pinade sig. Då det blef
stilla, såg hon upp och sade till Ingmar: »Nu
börjar han nog tala. Den, som vore så lycklig och
kunde förstå hans predikan! Men jag skall vara
nöjd, om jag endast får höra hans röst.»

Det var stilla för ett ögonblick, men snart
gjorde ledaren ett tecken, och hans anhängare
började på nytt ropa: Allah, Allah. Denna gång
blefvo de anvisade att röra hela öfverkroppen och
ej blott hufvudet. Snart var allt åter i full gång.
Mannen med det mäktiga ansiktet och de sköna
Kristusögonen tänkte ej på något annat än att
drifva sina anhängare till allt häftigare rörelser.
Han lät dem fortsätta minut efter minut. De
höllo ut, liksom genom en öfvernaturlig kraft,
mycket längre, än hvad man skulle tro mänsklig
styrka kunna uthärda. Det var mycket hemskt att
se alla dessa män, som tycktes döden nära af ansträngning,
och att höra de stönande ropen, som
framstöttes ur deras strupar, där det ej mer fanns
någon luft.

Det blef uppehåll om en stund, så började
de häftiga rörelserna på nytt, så blef det åter
uppehåll.

»De ha nog öfvat sig länge, de här karlarna,»
sade Ingmar, »innan de vant sig att gå på så här
ohejdadt.»

Gertrud såg upp till Ingmar med ett hjälplöst
och litet ängsligt utseende. Hennes läppar darrade
en smula. »Tror du inte, att han någon gång
slutar med detta?» frågade hon. Så kastade hon
en blick på den mäktiga gestalten, som stod bjudande
och befallande midt bland de sina, och
hon lifvades åter af hopp. »Snart skola nog de
sjuka och olyckliga komma hit för att söka
honom,» sade hon innerligt. »Jag skall få se, då
han botar de spetälskas sår och återger de blinda
deras syn.»

Men dervischen fortsatte, som han börjat. Han
gjorde ett tecken, att alla skulle stiga upp, och nu
blef det ännu häftigare rörelser. Alla stodo kvar
på sina platser, men deras stackars kroppar rörde
sig och svängde med den största häftighet. Ögonen
stirrade glanslösa och blodsprängda, flera af männen
tycktes omedvetna om hvar de befunno sig, kropparna
rörde sig liksom ofrivilligt fram och åter,
upp och ned allt hastigare och hastigare.

Ändtligen, då de hade suttit där i väl ett par
timmar, grep Gertrud i sin stora ängslan om Ingmars
arm. »Har han då intet annat att lära dem?»
hviskade hon.

Ty hon började nu förstå, att mannen, som
hon trott vara Kristus, inte hade något annat att
lära bort än dessa vilda öfningar. Han hade ingen
annan tanke än att hetsa och egga dessa vansinniga.
Då någon af dem rörde sig ifrigare och
mer uthålligt än de andra, flyttade han honom
fram i kretsen och lät honom stå där bugande
och stönande som ett föredöme för de öfriga.
Själf blef han också allt ifrigare. Äfven hans
kropp började svänga och vrida sig, som om den
ej mäktade hålla sig stilla.

Gertrud satt och kämpade med gråt och förtviflan.
Alla förhoppningar och drömmar smulades
sönder inom henne. »Har han intet, intet annat
att lära dem?» frågade hon än en gång.

Liksom till svar gaf dervischen ett tecken till
några tjänare, som ej tagit del i öfningarna. Dessa
grepo ett par instrument, som hängde på en pelare,
ett par trummor och tamburiner. På samma gång
som musiken ljöd, blefvo ropen högre och gällare,
och människorna vredo sig alltmera våldsamt.
Flera af dem kastade af sina fezer och turbaner
och löste upp sitt hår, som var nästan alnslångt.
De sågo förfärliga ut, medan de svängde sig
så, att det långa håret än for framöfver deras ansikten,
än flög bakåt ryggen. Deras ögon blefvo
allt orörligare, deras ansikten blefvo som döda
människors ansikten, deras rörelser öfvergingo
till krampryckningar, och ur munnen trängde hvitt
skum.

Gertrud reste sig. All glädje och hänförelse
hade dött. Den sista förhoppningen var död. Det
fanns ingenting annat kvar än djup vedervilja.
Hon gick mot utgången utan att ens se bort
till honom, som hon nyss trott vara den utsände
frälsaren.

»Det är allt synd om detta landet,» sade
Ingmar, då de stodo på gatan. »Tänk sådana
lärare, som här funnos förr i världen, och nu går
den där mannens undervisning bara ut på att få
dem att svinga och svänga som galna.»

Gertrud svarade ingenting, hon gick fort hemåt.
Då de stodo utanför kolonien, höjde hon lyktan.
»Såg du honom på detta sätt i går?» frågade hon
och såg in i Ingmars ansikte med ögon, som voro
glödande af vrede.

»Ja,» svarade Ingmar utan tvekan.

»Gjorde det dig så ondt, att jag var lycklig,
att du måste visa honom för mig?» sade Gertrud.
»Detta skall jag aldrig förlåta dig,» tillade hon om
en stund.

»Det förstår jag nog,» sade Ingmar, »men
man får i alla fall lof att göra det, som är rätt.»

De smögo in genom bakporten. Gertrud
lämnade Ingmar med ett förbittradt skratt. »Du
kan sofva lugnt nu, du,» sade hon. »Du har gjort
det bra, jag tror inte mer, att den där karlen är
Kristus. Jag är inte tokig mer, du har gjort
det bra.»

Ingmar gick tyst fram till trappan, som ledde
upp till männens sofrum. Gertrud följde efter
honom. »Kom ihåg bara, att jag aldrig förlåter
dig detta,» upprepade hon.

Därpå gick hon in till sitt, lade sig och grät
sig till sömns. Hon vaknade tidigt nästa morgon,
men blef liggande kvar i bädden. Hon låg och
förvånade sig. Hvad är detta, hvarför stiger jag
inte upp? Hur kommer det sig, att jag inte längtar
till Oljoberget?

Och hon lade händerna öfver ögonen och
grät på nytt. Jag väntar honom ej mer. Jag har
intet hopp mer. Det gjorde för ondt i går, då
jag såg, att jag bedragit mig. Jag vågar ej vänta
honom. Jag tror inte, att han kommer.

Gertrud höll sig verkligen borta från Oljoberget
under nära nog en vecka. Men så vaknade
den gamla längtan och tron på nytt upp hos
henne. En morgon smög hon sig dit på nytt,
och så var allt som förut.

En kväll, då kolonisterna som vanligt voro
samlade i den stora salen, såg Ingmar, att Gertrud
satte sig bredvid Bo och talade länge och ifrigt
med honom.

Om en stund reste sig Bo och gick fram till
Ingmar.

»Gertrud talar om för mig hvad du försökte
göra för henne här om kvällen,» sade Bo. — »Jaså,»
sade Ingmar, han visste ej, hvart den andre ville
komma. — »Du skall inte tro, att jag inte begriper,
att du ville frälsa hennes förstånd,» sade Bo.
— »Det är väl inte så farligt,» sade Ingmar.
— »Jo,» sade Bo, »den, som har gått och burit
på den här bedröfvelsen nu i mer än ett år,
han vet, att det är farligt.»

Han vände sig för att gå, då räckte Ingmar
plötsligt fram sin hand. »Jag skall säga dig en
sak,» sade han, »det är ingen här, med hvilken
jag hellre ville bli vän än med dig.» — Bo smålog.
»Inte tror jag, att det töfvar, förrän vi bli
ovänner igen,» sade han. Men han fattade ändå
Ingmars hand och tryckte den.

________

I armodets dagar.

______

Då Ingmar Ingmarsson hade vistats ett par
månader i Jerusalem, kom han en dag att
bli stående nere vid Jaffaporten. Det var ovanligt
vackert väder, mycket folk var ute, och Ingmar
stod och gladde sig åt den brokiga folkströmmen,
som drog ut och in genom porten.

Men han hade inte stått där länge, förrän
han rent glömde bort hvar han befann sig. Hans
tankar började syssla med en fråga, som upptog
honom alla dagar. Om jag bara kunde förstå hur
jag skall förmå Gertrud att lämna kolonien, tänkte
han, men det ser alldeles omöjligt ut.

Ingmar hade fått fullt klart för sig, att han
ej kunde låta Gertrud stanna i Jerusalem, utan
måste föra hem henne, om han någonsin mer
skulle få frid i sin själ. Ack, om jag bara hade
henne hemma igen i det gamla skolhuset, tänkte
han, om jag hade henne borta ur det här förfarliga
landet, där det finns så många grymma
människor och så många farliga sjukdomar och så
många besynnerliga idéer och svärmerier. Att
föra hem Gertrud till Dalarne, det är verkligen
det enda jag nu har att tänka på. Jag skall alls
icke fästa mig vid om jag tycker om henne, eller
om hon tycker om mig, jag skall bara försöka
att föra hem henne till de gamla föräldrarna.

Det ser verkligen inte så bra ut nu i kolonien,
som då jag kom, tänkte Ingmar. Det är hårda
tider där, jag kunde behöfva att föra bort Gertrud
bara för den skull. Jag vet inte hvarför kolonisterna
på en gång blifvit så fattiga, de tyckas
vara alldeles utan pengar. Det är ingen af dem,
som törs skaffa sig en ny rock eller klädning,
ingen vågar köpa sig en apelsin i ett fruktstånd,
och jag tror knappt, att de tycka sig ha råd att
äta sig mätta vid måltiderna.

På senare tiden hade Ingmar tyckt sig märka,
att Gertrud börjat fatta tycke för Bo, och han
föreställde sig, att hon kunde komma att gifta sig
med denne, om de bara väl vore hemma. Ingmar
ansåg, att detta vore den största lycka han nu
kunde hoppas på. Jag vet nog, att jag aldrig kan
få tillbaka Barbro, tänkte han, men jag skulle vara
nöjd, om jag bara sluppe gifta mig med någon
annan, utan finge gå ensam genom lifvet. Men
han hade alltid mycket brådtom att skjuta ifrån
sig dessa tankar. Han bannade sig själf mycket
strängt. Du skall hvarken tänka hit eller dit, och
du får inte göra dig några inbillningar, du har
ingenting annat att göra än att försöka fundera ut
hur du skall kunna föra hem Gertrud.

Bäst Ingmar stod i dessa tankar, såg han, att
en af de Gordonska kolonisterna kom ut från det
amerikanska konsulatet, som låg där vid Jaffaporten,
i sällskap med konsuln. Ingmar fann detta besynnerligt.
Han var nu så pass inne i allt, som
rörde kolonien, att han visste, att konsuln beständigt
sökte göra den all möjlig skada. Det brukade
råda stor fiendskap mellan honom och alla,
som tillhörde kolonien.

Karlen, som hade besökt konsuln, var en amerikanare
vid namn Clifford. Då de kommo ut på
gatan, bjöd konsuln farväl till honom, det tycktes
råda god vänskap mellan dem. »Du vill alltså
försöka dig på företaget i morgon?» sade konsuln.
— »Ja,» sade mannen, »jag måste se till att få
saken klar, medan mrs Gordon är borta.»
»Du skall vara vid godt mod,» sade konsuln.
»Hur det än går, skall jag hålla dig ryggen fri.»

Just i detsamma fick konsuln syn på Ingmar.
»Är inte det där en af dem?» frågade han med
sänkt röst. Clifford såg sig förskräckt om, men
blef lugn, då han kände igen Ingmar. — »Jaså, det
är den där, som ser ut att gå och sofva hela
dagen,» sade han utan att ens bry sig om att tala
saktare än förut. »Han är så nyss kommen, jag tror
inte, att han förstår engelska.»

Härvid blef konsuln också lugn, och då han
skildes från Clifford, sade han: »I morgon alltså
skola vi ändtligen bli af med hela det där följet.»
— »Ja,» sade Clifford, men han såg nu mer osäker
ut. Han stod och såg efter konsuln en stund,
och då tyckte Ingmar, att han skälfde och var
askgrå i ansiktet. Ändtligen gick han. Ingmar
dröjde kvar utan att röra sig. Han hade dock
blifvit mycket orolig öfver det han kommit att
höra.

Ja, han har allt rätt i att jag inte förstår
engelska så särdeles väl, sade Ingmar, men nog
begriper jag så mycket, som att han ämnar gå
och ställa till något spektakel borta i kolonien
just nu, medan mrs Gordon är rest till Jaffa.
Jag undrar just hvad han har i sinnet. Konsuln
såg så glad ut, som om han redan hade bringat
hela kolonien på fall.

Den där karlen har nog ganska länge varit
missnöjd med ordningen i kolonien, tänkte Ingmar
vidare. Jag har hört, att han var en af de ifrigaste,
då han kom, men nu på sistone har han visst
svalnat. Ja, hvem kan veta om det inte är någon,
som han tycker om och inte kan föra därifrån
på annat sätt, och så tänker han förstås, att kolonien
inte kan ha bestånd, sedan fattigdomen kommit,
utan gärna kan bli skingrad ju förr ju hellre.
Ja, då jag tänker rätt efter, kan jag förstå, att det
nog är fattigdomen, som har gjort honom så missmodig.
Han har allt länge smugit omkring och
sökt göra de andra missnöjda. En gång hörde
jag, att han stod och anmärkte på att miss Young
var finare klädd än de andra unga flickorna, och
en annan gång påstod han, att det bjöds bättre
mat vid det bordet, där mrs Gordon själf satt, än
vid något af de andra.

Gud bevare mig, tänkte Ingmar och tog ett
steg ut på gatan. Han är visst farlig, den här
karlen. Jag borde nog skynda hem, så fort jag
kan, för att tala om hvad jag hört.

Men i nästa ögonblick stod Ingmar åter på
sin förra plats bredvid porten. Du, Ingmar, borde
väl vara den siste, som talade om något sådant
för kolonisterna.

Låt du bara den där karlen hållas, så får du
ett lätt arbete. Stod du inte nyss och funderade
öfver hur du skulle förmå Gertrud att skilja sig
från kolonien! Nu kommer detta att gå alldeles
af sig själft. Det var tydligt, att både konsuln
och Clifford menade, att det snart inte mer skulle
finnas några Gordonister i Jerusalem.

Ja, om det bara vore så väl, att kolonien
upplöstes, tänkte Ingmar. Då skulle väl Gertrud
bli glad att få resa med hem till Sverige.

I detsamma Ingmar föll på den tanken, att
han snart skulle få resa hem, började han känna
hur han längtade. Det skall jag säga, att då jag
tänker på att jag så här i februari med rätta borde
vara på vinterarbete i skogen, börjar det rycka i
mina armar, och fingrarna riktigt värka af lust att
få knyta sig om ett yxskaft. Jag kan knappt förstå,
hur svenskarna härute kunnat härda ut så
länge utan att arbeta i skogen och i jorden. Och
nog tror jag, att om en sådan karl som Tims
Halfvor hade haft en mila att vakta eller ett fält
att plöja, skulle han lefvat än i dag.

Ingmar orkade ej hålla sig stilla för ifver och
längtan. Han gick ut genom porten och framåt
vägen, som löper tvärs öfver Hinnoms dal. Gång
på gång och med allt större bestämdhet kom den
tanken igen, att om de bara vore hemma, skulle
Gertrud gifta sig med Bo, och han, Ingmar, skulle
få lefva ett ensamt lif. Kanske att Karin ville
komma med hem och bli husmor på Ingmarsgården,
tänkte han. Det vore det mest passande,
och då kunde det bli så, att hennes son finge
ärfva gården.

Om än Barbro flyttar hem till sin fars socken,
så är hon dock inte så långt borta, att jag inte
kan få se henne någon gång, fortfor han att göra
upp planer. Jag kan resa till hennes kyrka hvar
söndag, om jag vill, och ibland komma vi väl att
råkas på ett bröllop eller en begrafning. Och
jag kan nog få sitta bredvid henne på gästabuden
och tala med henne. Vi äro ju inga fiender, fastän
vi ha måst skiljas.

En gång började Ingmar undra om det var
orätt af honom att vara så glad åt att kolonien
kanske skulle bli upplöst. Men han försvarade
sig mycket ifrigt inför sig själf. Ingen kan gå så
här länge bland kolonisterna utan att se, att de
äro utmärkta människor, tänkte han, men dock
kan ju ingen önska, att detta skall få fortsätta.
Tänk så många af dem, som redan äro döda, och
tänk så många förföljelser de måst utstå, och tänk
på den svåra fattigdomen, som nu är öfver dem!
Ja, jag kan inte förstå annat, än att framför allt
nu, sedan fattigdomen kommit, måste man önska,
att kolonien skall bli upplöst så snart som
möjligt.

Medan han tänkte så, hade Ingmar fortfarit
att gå framåt. Han hade öfverskridit Hinnoms dal
och följt vägen uppåt Det onda rådslagets berg.
Däruppe lågo fullt med nya, palatslika byggnader
bredvid de mest ålderdomliga ruiner. Ingmar hade
gått fram mellan dessa utan att just tänka på
hvart han kommit, än hade han stått stilla, och
än hade han vandrat, såsom man gör, då man är
i starka tankar.

Till sist hade Ingmar blifvit stående under ett
träd. Han hade dröjt där en god stund, innan
han kommit att betrakta det. Det var rätt högt,
och det var olikt alla andra träd, så tillvida som
det hade grenar endast på ena sidan af stammen.
Ingen af grenarna steg mot höjden, utan allesammans
bildade en tät, tofvig massa, som pekade rätt
mot öster.

Då Ingmar ändtligen kände igen trädet, kunde
han ej hjälpa, att han ryckte till, som om han
blifvit rädd. Det är ju Judas-trädet, tänkte han, det
var ju här, som förrädaren hängde sig. Det var
märkvärdigt, att jag kommit att gå åt det här
hållet.

Han gick ej vidare, utan blef stående och såg
uppåt trädet.

Nu ville jag allt veta, om Gud förde mig hit,
därför att han tycker, att jag är en förrädare mot
folket i kolonien.

Återigen stod han tyst en stund. Om det
kanske är Guds vilja, att den här kolonien skall
finnas till och ha bestånd? sade han.

Det gick nu trögt och tungt för Ingmar att
tänka. Och de tankar, som arbetade sig fram, voro
bittra och plågsamma.

Du må försvara dig hur du vill, men det är
dock orätt, att du inte varnar kolonisterna, då du
vet, att det lägges planer emot dem.

Det ser ut, som om du trodde, att Gud inte
visste hvad han gjorde, då han förde ut dina närmaste
till det här främmande landet. Men äfven
om du ej kan gissa hans afsikt, så kan du väl
förstå, att han inte menade, att allt detta skulle
ha bestånd endast under ett par år.

Kanske att Gud såg ned till Jerusalem och till
alla de strider, som brusade fram öfver staden, och
då tänkte han: Se, äfven här vill jag skapa en
fristad, där enighet bor, och en boning för endräkt
och frid vill jag upprätta här.

Ingmar stod alltjämt stilla, han lät tankarna
strida. De stodo mot hvarandra som kämpar och
brötos väldeligen.

Det hoppet, som Ingmar fattat, att han snart
skulle få resa hem, hade satt sig hårdt fast i honom.
Han arbetade länge för att få behålla det. Solen
sjönk, och mörkret kom hastigt, men Ingmar stod
kvar i den svarta kvällen och kämpade.

Ändtligen knäppte han sina händer och
bad till Gud. »Nu ber jag dig, Gud, att du låter
mig följa dina vägar,» sade han.

Knappt var detta sagdt, förrän Ingmar kände
en besynnerlig frid inom sig. Men på samma
gång föll all vilja inom honom alldeles bort, och
Ingmar började handla efter en vilja, som ej var
hans egen, utan någon annans. Han märkte detta
så tydligt, som om någon tagit honom vid handen
och ledt honom. »Det är Gud, som för mig,»
tänkte han.

Han steg ned ifrån Det onda rådslagets berg,
vandrade öfver Hinnoms dal och förbi Jerusalem.
Hela tiden var det hans tanke, att han skulle bege
sig till kolonien och berätta för de styrande där
hvad han hade upptäckt. Men då Ingmar kom
till vägskälet, där Jaffavägen tog af, hörde han
hästtramp bakom sig. Han vände sig om. Det
var en dragoman, som flera gånger varit i kolonien,
som kom farande med två hästar. Han red
på den ena och den andra förde han vid tygeln.

»Hvart skall du hän?» frågade Ingmar och
hejdade honom, då han for förbi. — »Jag skall
till Jaffa,» sade karlen. — »Till Jaffa skulle jag
också vilja,» sade Ingmar hastigt. Det kom ögonblickligen
för honom, att han borde begagna detta
tillfälle och fara direkt till mrs Gordon hellre än
att först gå tillbaka till kolonien.

Det blef snart öfverenskommet, att Ingmar
skulle få rida ned till Jaffa på den lediga hästen.
Det var en god häst, och Ingmar lyckönskade sig
till sitt infall. De sju milen ned till Jaffa måtte
jag väl kunna rida i natt, tänkte han. På detta
sätt kan mrs Gordon komma hem i morgon eftermiddag.
Men då Ingmar ridit en timme märkte
han, att hans häst började halta. Han steg af och
fann då att hästen hade tappat en sko. »Hur ska
vi göra med detta?» sade Ingmar till dragomanen,
som red bredvid honom. — »Det blir ingen annan
råd,» sade karlen, »än att jag får vända om till
Jerusalem och få honom skodd.»

Där stod nu Ingmar midt på vägen ensam
och visste ej rätt hvad han skulle ta sig till. Men
med ens beslöt han sig för att fortsätta färden
ned till Jaffa till fots. Han visste ej om detta var
det klokaste han kunde göra, men den där makten,
som var öfver honom, dref honom framåt. Han
hade ej ro att vända om.

Ingmar vandrade alltså framåt med stora steg,
det sköt god fart, då han gick. Om en stund
blef han dock orolig. Jag undrar hur jag skall
få reda på hvar mrs Gordon bor i Jaffa. Det var
en annan sak, då jag hade dragomanen med mig.
Nu får jag väl gå ur hus i hus och fråga efter
henne. Men trots att han väl förstod det berättigade
i denna oro, fortsatte han vandringen.

Det var en god, bred landsväg han gick på.
Han skulle ej haft svårt att gå där, äfven om natten
varit mörk. Men vid åttatiden blef det klart månsken.
Alla de kullar, mellan hvilka vägen slingrade
fram, blefvo synliga vidt och bredt omkring.

Vägen klättrade upp och ned öfver dessa
kullar. Så snart Ingmar hade öfvervunnit en af
dem, stod en ny och väntade honom. Han kände
sig stundom mycket trött, men den där främmande
makten dref honom framåt. Han gaf sig ej tid
att stanna och hvila ens en minut.

Ingmar gick på detta sätt framåt timme efter
timme. Hur långt han gått visste han ej, men
alltjämt befann han sig kvar bland kullarna. Så
snart han nådde krönet af en backe, tänkte han,
att han nu borde vara så långt kommen, att han
kunde se Sarons slätt och hafvet, som utbredde
sig där bakom. Men han såg ej annat än räckor
af kullar, som radade upp sig framför honom.

Ingmar drog upp sin klocka. Månskenet var
så starkt, att han med stor lätthet kunde urskilja
siffror och visare. Det var redan hänemot elfva.
Ack, att det är så sent, tänkte han. Och jag är
ännu kvar uppe bland Juda berg!

En allt starkare ängslan grep honom. Han
kunde ej gå, utan måste springa. Han flämtade,
blodet bultade vid hans tinningar, och hjärtat slog
häftigt. Jag förstör mig, på det här sättet kan jag
inte stå ut, sade han, men han sprang i alla fall.

Han sprang med god fart utför en lång sluttning.
Vägen låg slät och jämn i månskenet, och
han tänkte ej på någon fara. Men i daldjupet
kom han med ens in i en mörk skugga. Där såg
han ej vägen så klart, men sprang alltjämt. Så
snafvade han mot en sten och föll omkull.

Han kom genast upp igen, men kände straxt,
att han hade stött sitt knä, så att han hade svårt
för att gå. Han gick och satte sig vid vägkanten.
Det går väl snart öfver, tänkte han, men nu för
det första får jag lof att hvila en stund.

Han kände det emellertid nästan omöjligt
att sitta stilla. Han kunde knappt ge sig tid att
flämta ut.

Nog märker jag, att jag inte är i min egen
makt, sade han. Det är, som om någon skulle
släpa och drifva mig ned emot Jaffa.

Han steg upp igen. Han kände svåra smärtor
i knäet, men brydde sig ej därom, utan vandrade
vidare. Om en liten stund nekade benet rent af
att göra tjänst, och han blef liggande på vägen.

»Nu är det slut med mig,» sade han, då han
föll, och talade till den där makten, som dref
honom. »Nu må du i Guds namn finna på något
för att hjälpa mig.»

Då Ingmar sade detta, hörde han långt bortifrån
dånet af rullande hjul. Det närmade sig
med otrolig snabbhet. Nästan i samma ögonblick,
som han hört det i aflägset fjärran, var det tätt
inpå honom. Han hörde på farten, att hästen
kom i vildt galopp utför backarna. Öfver allt
annat hördes en piska, som oupphörligen klatschade,
och de tillrop, hvarmed körsvennen eggade hästen.

Ingmar fick brådtom att resa sig upp från
vägen, där han låg, och gå öfver till vägkanten,
för att han ej skulle bli öfverkörd.

Ändtligen kom den åkande nedåt den långa
liden, som Ingmar nyss sprungit utför. Han
kunde godt se den, som kom. Åkdonet var en
vanlig simpel, grönmålad kärra af den sorten, som
brukas i Västerdalarna. Jaså, tänkte Ingmar genast,
det här står visst inte rätt till. Det finns nog
inga sådana kärror här i Palestina. Kusken tycktes
honom än besynnerligare. Han var också därhemifrån
och såg ut som en riktig dalkarl med
en liten svart hatt och rundklippt hår. Till yttermera
visso hade han kastat af sig rocken och satt
och körde i en grön klädesväst med röda ärmar.
Det plagget var från Dalarne, det kunde ingen ta
miste på. Hästen var ock förunderlig. Det var
ett härligt, stort och starkt djur. Till färgen var
den svart och så blank och välskött, att det sken
af den. Han, som åkte, satt ej ned, utan stod
lutad framöfver hästen och klatschade med piskan
öfver dess hufvud för att drifva på den. Men
hästen tycktes ej känna slagen, inte heller var
den ansträngd af den förfärliga farten, utan bara
jagade framåt, som om det varit en lek.

Då den åkande kom midt framför Ingmar,
höll han stilla med ett ryck. »Du kan få åka
med mig, om du vill,» sade han. Så ifrig Ingmar
än var att komma fram, hade han dock ingen vidare
lust att ta emot anbudet. Inte nog med att
han förstod, att det var otyg och spökeri alltsammans,
men den där karlen hade ett otäckt ansikte,
fullt af ärr, som om han ofta varit i slagsmål.
Öfver ena ögat hade han till och med ett färskt
knifhugg. — »Jag kör nog fortare, än du är van
vid,» sade karlen, »men jag trodde, att du hade
brådtom.» — »Har du en säker häst?» sade Ingmar.
— »Han är blind, men nog han är säker.» — Ingmar
började skälfva från hufvud till fot. Karlen böjde
sig ut öfver kärran och såg honom in i ansiktet.
— »Kom du med i all trygghet,» sade han, »du
kan nog förstå hvem det är, som skickat mig.»
Då han sade detta, tyckte Ingmar, att han fick
allt sitt mod tillbaka. Han steg upp i kärran, och
med ursinnig fart körde den nedåt mot Sarons
slätt.

*

Mrs Gordon hade rest till Jaffa för att vårda
en af sina goda vänner, som hade insjuknat. Denna
var hustru till en missionär, som alltid varit vänligt
sinnad mot kolonisterna och hade bringat dem
mångfaldig hjälp.

Nu var det den natten, då Ingmar Ingmarsson
var på väg ned till Jaffa. Mrs Gordon hade suttit
uppe och vakat öfver den sjuka till öfver midnatt,
men då hade hon blifvit aflöst. Då hon kom ut
ur sjukrummet, såg hon, att natten var ljus och
klar med sådant där vackert silfverhvitt månsken,
som man endast får se nere vid hafskusten. Hon
gick ut på en altan och ställde sig att se ut öfver
de stora orangeträdgårdarna, öfver den gamla staden,
som tornade upp sig på sin branta klippa, och öfver
det obegränsade, glittrande hafvet.

Mrs Gordon befann sig ej inne i själfva Jaffa,
utan i den tyska kolonien, som ligger på en liten
höjd utanför staden. Alldeles under hennes altan
löpte den breda landsvägen, som går rätt genom
kolonien. Hon kunde i det hvita ljuset följa den
med ögonen ett långt stycke mellan hus och trädgårdar.

Mrs Gordon såg nu, att en man kom gående
framåt vägen mycket sakta och tveksamt. Det var
en stor karl, och månskenet gjorde honom längre,
än han verkligen var, så att hon tyckte, att han
såg ut som en riktig jätte. Hvarje gång han gick
förbi ett hus, stannade han och betraktade det
mycket noga. På ett eller annat sätt kom mrs
Gordon att tänka på att det var något spöklikt
och hemskt med mannen, som om han vore en
gengångare, som gick och sökte efter ett hus, där
han skulle tränga sig in och skrämma döden på
de stackars invånarna.

Ändtligen kom karlen fram till huset, där mrs
Gordon stod. Detta betraktade han längre än
något af de andra, han gick rundt omkring det,
och hon hörde hur han knackade på fönsterluckorna
och sökte vrida upp dörrlåsen. Mrs
Gordon lutade sig långt ut öfver altanen för att se
hur detta skulle aflöpa, och då hon stod så, fick
karlen syn på henne.

»Mrs Gordon,» sade han med låg och försiktig
röst, »jag skulle be att få säga er ett par ord.»

I detsamma böjde han hufvudet bakåt för att
se upp till henne, och då kände hon igen Ingmar
Ingmarsson.

»Mrs Gordon,» sade Ingmar, »jag vill först
och främst tala om, att jag på eget bevåg gått
hit och sökt upp er, utan att någon af bröderna
vet om det.» — »Står det illa till hemma?» frågade
mrs Gordon. — »Nej, det står just inte illa till,»
sade Ingmar, »men det vore allt bra, om ni reste
hem.» — »Jag skall komma i morgon,» sade mrs
Gordon. Ingmar stod och betänkte sig, så sade
han i sin säfligaste ton: »Det vore nog bäst, om
ni reste i natt.»

Mrs Gordon blef litet otålig, tänkte på hur
besvärligt det var att väcka upp hela huset och
tyckte förstås, att den där bonden inte var
mycket att rätta sig efter. Om jag bara kunde
få veta hvad som står på, tänkte hon och började
fråga om någon var sjuk, eller om de kanske voro
utan pengar. I stället för att svara började Ingmar
gå bortåt vägen. »Går ni nu?» frågade mrs
Gordon. — »Ni har fått bud, nu kan ni göra,
som ni själf vill,» sade Ingmar utan att vända sig
om. Mrs Gordon började förstå, att det var något
allvarligt på färde. Hon fattade genast sitt beslut.
— »Om ni väntar en stund, kan ni få åka med
mig,» ropade hon efter Ingmar. — »Nej, tack,»
svarade Ingmar, »jag har bättre skjuts själf, än hvad
ni kan bjuda mig.»

Mrs Gordon fick utmärkta hästar af sin värd.
Hon åkte med flygande fart öfver den jämna Sarons
slätt och sedan in bland kullarna upp mot Juda
berg.

Just då det började ljusna, kom hon körande
uppför de långa backarna, som ligga ofvanför det
gamla röfvarnästet Abu Gosch. Hon var då mycket
missnöjd därmed, att hon så lätt låtit locka sig
att fara hem. Den där bonden, som ej kände till
några förhållanden, var ju ingenting att rätta sig
efter. Gång efter annan tänkte hon på att hon
verkligen ej borde fortsätta resan, utan vända om
till Jaffa.

Då hon hunnit uppför en lång rad backar
och körde ned i en dalsänka, såg hon en man
sitta vid vägkanten. Han lutade hufvudet i handen,
det såg ut, som om han sof. Då vagnen for
förbi, såg han emellertid upp, och mrs Gordon
kände igen Ingmar Ingmarsson.

Hur är det möjligt, att han redan kan vara
så långt kommen? tänkte hon. Hon lät vagnen
stanna och ropade till Ingmar. Då Ingmar hörde
hennes röst, blef han öfvermåttan glad. Han reste
sig genast upp. »Far ni hem till kolonien, mrs
Gordon?» sade han. — »Ja,» svarade hon. —
»Det var då bra väl,» sade Ingmar. »Vet ni, att
jag var på väg för att hämta er, men så föll jag
och förstörde mitt knä, och här har jag nu suttit
hela natten.»

Mrs Gordon såg helt häpen ut. »Har ni inte
varit i Jaffa i natt, Ingmar Ingmarsson?» sade hon.
— »Ånej,» sade han, »inte har jag varit där annat
än i drömmen. Så snart jag har slumrat till en
smula, så har jag tyckt mig gå gata upp och gata
ned i Jaffa och söka er.» Mrs Gordon blef helt
tankfull, hon kom sig ej för att säga något. Ingmar
smålog litet generad, då hon förblef tyst.
»Jag undrar om ni vill låta mig åka med er, mrs
Gordon?» sade han. »Jag kan inte godt gå själf.»
I ett nu var mrs Gordon nere ur vagnen
och hjälpte honom upp i den. Men så blef
hon stående på vägen utan att röra sig. — »Det
här är omöjligt att förstå,» sade hon sakta.
Ingmar måste på nytt liksom väcka henne. —
»Ni får inte taga illa upp, men det vore allt bra,
om ni ville resa hemåt så fort som möjligt.»

Hon kom upp i vagnen. På nytt satt hon
och teg och grubblade. Ingmar måste åter störa
henne. »Ni får ursäkta, men det är något jag
måste tala om för er. Ni har väl inte fått något
budskap om den där Clifford?» — »Nej,» sade
mrs Gordon. — »Jag hörde i går, att han talade
med er konsul. Han ämnar ställa till något
spektakel i dag, medan ni är borta.» — »Hvad
säger ni!» utbrast mrs Gordon. — »Han ämnar
rent förstöra kolonien.»

Nu ändtligen hade mrs Gordon fått sina
tankar samlade. Hon vände sig till Ingmar och
började noga utfråga honom om det han hört.

Därpå satt hon åter en stund försjunken i
begrundande. Så sade hon helt oförväntadt till
Ingmar: »Det gläder mig, Ingmar Ingmarsson,
att ni redan är så fästad vid kolonien.» Ingmar
blef röd öfver hela ansiktet. Han frågade
hur hon kunde veta, att han var en vän af
kolonien. »Jag vet det, därför att ni i natt var
nere i Jaffa och gaf mig bud om att fara hem,»
sade hon.

Mrs Gordon berättade nu för Ingmar, hur
hon på natten hade sett honom, och hvad han
hade sagt till henne. Då hon hade berättat allt,
sade Ingmar, att detta var det underbaraste han
upplefvat.

»Om ej allt slår fel, skola vi innan kvällen
ha sett ännu större ting,» sade mrs Gordon, »ty
nu känner jag säkert, att Gud vill hjälpa oss.»

Hon var nu lugn och vid godt mod och
talade vid Ingmar, som om ingen fara hotade.

»Nu kan ni säga mig, Ingmar Ingmarsson,
om det tilldragit sig något därhemma, medan jag
varit borta.»

Ingmar betänkte sig. Så började han ursäkta
sig med att han ej kunde tala språket. »Å, jag
förstår er nog,» sade hon. — »Det har nog mestadels
gått sin jämna gång,» sade han till sist. —
»Något har du säkert att berätta,» sade mrs Gordon.
— »Jag undrar om ni redan har hört talas
om Baram paschas kvarn,» sade Ingmar. — »Nej,
hvad är det med den?» frågade mrs Gordon. »Jag
har inte en gång hört, att Baram pascha äger en
kvarn.»

»Jo,» sade Ingmar, »då Baram pascha nyss
hade blifvit styresman i Jerusalem, lär han ha
kommit att tänka på att det var svårt för folket
här att ej ha något annat än handkvarnar att mala
på. Han företog sig därför att bygga en ångkvarn
i en af de stora dalarna här i närheten.
Men det är inte underligt, att ni aldrig har hört
talas om den där kvarnen, ty den har nästan
aldrig varit i gång. Baram pascha har aldrig haft
ordentligt folk att sköta den, utan den har alltid
varit i olag. Nå, nu för ett par dar sedan kom
bud från Baram pascha med förfrågan om någon
af Gordonisterna kunde sätta kvarnen i gång åt
honom. Och så ha några af oss varit där och
lagat den.»

»Det var en god nyhet,» sade mrs Gordon,
»jag är glad, att vi kunde göra Baram pascha en
tjänst.» — »Baram pascha blef ock så belåten,»
sade Ingmar, »att han föreslog kolonisterna att
sköta kvarnen alltjämt. Han erbjöd dem att få
öfverta den utan att betala arrende till honom.
’Ni få taga all förtjänsten af kvarnen’, sade han,
’om ni blott laga, att den är i gång’.»

Mrs Gordon vände sig helt mot Ingmar. »Nå,»
sade hon, »hvad svarade de på detta?» — »Det
var inte svårt att svara,» sade Ingmar, »de kunde
ju bara säga, att de gärna skulle sköta kvarnen,
men de ville inte taga någon förtjänst af sitt arbete.»
— »Ja, det var alldeles rätt,» sade mrs
Gordon. — »Jag vet inte om det var så alldeles
rätt,» sade Ingmar, »ty nu vill inte Baram pascha
låta dem få kvarnen. Han kan inte lämna kvarnen,
säger han, om de inte vilja ta lön för arbetet.
Han säger, att det inte går an att vänja folket
här, att de skola få allt för intet. Han säger
också, att alla andra, som sälja mjöl eller äga
kvarnar, skulle klaga på honom hos sultanen.»

Mrs Gordon satt tyst.

»Det har alltså inte blifvit något af med
kvarnen,» sade Ingmar. »Ni för er del skulle då
åtminstone ha förtjänat bröd till husbehof, och
så hade det väl varit en stor välsignelse för folket
att ha en kvarn i gång. Men den saken var inte
att tänka på.»

Mrs Gordon svarade ej heller på detta. »Har
det inte händt något mer?» sade hon, som om
hon ville få Ingmar in på ett annat ämne.

»Åjo,» sade Ingmar, »det har också händt
det där med miss Young och skolan. Har ni
inte heller hört talas om den saken?» — »Nej,»
sade mrs Gordon. — »Jo,» sade Ingmar, »Achmed
effendi, som är styresman öfver alla muhammedanernas
skolor i Jerusalem, kom till oss för ett
par dagar sedan och sade: ’Det finns en stor
folkskola för flickor här i Jerusalem, där flera
hundra barn komma tillsammans endast för att
skrika och slåss. Då man går där förbi, brusar
och larmar det värre än Medelhafvet i Jaffas hamn.
Jag vet ej om lärarinnorna kunna läsa och skrifva,
men jag vet, att de inte lära barnen något. Och
jag kan inte gå dit själf, och jag kan inte sända
dit en man för att hålla ordning, därför att
religionen förbjuder oss män att träda in i en
sådan där flickskola. Nu kan jag blott tänka ut
en sak, som skulle hjälpa skolan,’ sade Achmed
effendi, ’och det vore, om miss Young ville åtaga
sig den. Jag vet, att hon är lärd, och jag vet,
att hon kan tala arabiska. Jag skall inte neka henne
hvad helst hon begär som lön, om hon endast
vill åtaga sig skolan.’»

»Nå,» sade mrs Gordon, »hur aflopp nu den
saken?» — »Det gick på samma sätt som med
kvarnen,» sade Ingmar. »Miss Young sade, att
hon var villig att sköta skolan, men hon ville inte
taga någon lön för sitt arbete. Achmed effendi
svarade då: ’Jag är van att löna dem, som arbeta
för mig. Jag har aldrig lärt mig att taga emot
nådegåfvor.’ Miss Young var obeveklig, och han
måste gå med oförrättadt ärende. Han var då
vred och sade till miss Young, att det kom på
hennes ansvar, att så många fattiga barn finge
växa upp utan vård och undervisning.»

Mrs Gordon teg en stund, och så sade hon:
»Nu märker jag nog, att ni, Ingmar Ingmarsson,
tycker, att vi handlat orätt i dessa fall. Det är
alltid godt att höra en klok mans åsikt, och jag
vill därför bedja er säga hvad annat ni kan ha
att anmärka på vårt lefnadssätt.»

Ingmar satt länge och betänkte sig. Det
följde så mycken värdighet med mrs Gordon, att
det ej var lätt för honom att komma med anmärkningar.

»Nåja,» sade Ingmar, »jag tycker inte, att ni
borde ställa det så för er, att ni behöfde lefva i
så stor fattigdom.» — »Hur menar ni, att vi skulle
undgå detta?» sade mrs Gordon och smålog.
Ingmar dröjde än längre med svaret än förut. —
»Om ni läte ert folk taga emot lön för sitt arbete,»
sade han, »så behöfde ni inte vara så nödställda
som nu.» Mrs Gordon vände sig häftigt mot
honom. — »Jag tänker, att då jag har styrt den
här kolonien, så att vi kunnat lefva i enighet och
kärlek i sexton år, så skall inte en nykommen
som ni söka föreslå några ändringar.» — »Nu
blir ni ond på mig, och det var ni själf, som
lockade mig att tala,» sade Ingmar. — »Jag förstår
nog, att ni menar väl,» sade mrs Gordon. »Och
dessutom skall jag säga er, att vi ännu äga mycket
pengar, men det har på sista tiden varit någon,
som sändt falska underrättelser om oss till våra
bankirer i Amerika, och därför ha de ingenting
velat sända. Nu vet jag dock, att pengar äro att
vänta.» — »Nu säger ni något, som det gör mig
stor glädje att höra,» sade Ingmar. »Men hemma
hos oss tycka vi, att det är bättre att låta folk lita
på sitt eget arbete än på sparda pengar.» Mrs
Gordon svarade ingenting, och Ingmar förstod,
att han gjorde bäst i att tiga.

Mrs Gordon kom fram till kolonien i god
tid. Klockan kunde ej vara mer än half nio.
Den sista halftimmen hade hon känt sig orolig,
hon hade undrat hvad som skulle möta henne,
då hon kom fram. Då hon återsåg det stora
huset och märkte, att allt var lugnt däromkring,
drog hon en suck af lättnad. Det var, som om
hon väntat, att någon af de starka andar, som
det talas så mycket om i Österlandets sagor, skulle
hafva tagit hela kolonien på ryggen och flugit
bort med den.

Då de kommo nära huset, hörde de psalmsång.
»Här tyckes allt stå väl till än så länge,» sade
mrs Gordon, då vagnen stannade utanför porten.
»Jag hör, att de hålla på med morgonbönen.»

Hon hade sin egen nyckel till en af ingångarna
och öppnade med denna för att ej störa.
Ingmar hade svårt för att gå, knäet hade blifvit
stelt på honom. Mrs Gordon lade armen om
hans lif och hjälpte honom in på den kringbyggda
gården. Ingmar satte sig genast ned på en bänk.
»Ni skall nu gå och taga reda på hur det står
till här i kolonien, mrs Gordon,» sade han. —
»Först af allt skall jag lägga ett omslag på ert
knä,» sade hon. »Det är god tid. Ni hör ju,
att de hålla på med morgonbönen.» — »Nej,»
sade Ingmar, »denna gången skall ni låta min
vilja råda. Ni skall nu genast gå och taga reda
på om här har händt något.»

Ingmar satt nu och såg efter mrs Gordon,
medan hon gick uppför trappan och öfver den
öppna förstugan fram mot församlingssalen. Då
hon öppnade dörren, hörde han, att någon talade
med hög röst därinne, men talet afstannade hastigt.
Så stängdes dörren, och allt blef tyst.

Ingmar hade ej suttit och väntat i mer än
fem minuter, förrän dörren till församlingssalen
kastades upp rätt häftigt. Så visade sig fyra karlar,
som buro en femte mellan sig. De gingo tysta
utför trappan och öfver gården och kommo
tätt förbi Ingmar. Han lutade sig fram och såg
den, som blef buren, in i ansiktet. Det var
Clifford.

»Hvart skola ni bära honom?» frågade han.

Karlarna stannade. »Vi skola bära honom
ned i vår likstuga. Han är död.» Ingmar reste
sig förskräckt. — »Hur har han dött?» sade han.
— »Ingen människohand har kommit vid honom,»
sade Ljung Björn. — »Hur har han dött?» frågade
Ingmar på nytt.

»Jag skall berätta dig hur det gick till,» sade
Ljung Björn. »Då morgonbönen var slut, reste
sig denne här Clifford upp för att tala. Han bad,
att han skulle få frambära till oss ett budskap,
som skulle glädja oss, sade han. Längre hade
han ej hunnit, så gick dörren upp, och mrs
Gordon kom in. Inte förr fick han syn på henne,
än han tystnade, och hans ansikte blef askgrått.
Han stod stilla först, men mrs Gordon gick upp
genom rummet, och alltsom hon kom närmare,
vek han baklänges ett par steg och höll upp armen
för ansiktet. Detta såg så märkvärdigt ut för oss
andra, att vi alla reste oss upp på en gång, och
då syntes Clifford återkomma till sans. Han knöt
näfvarna hårdt och drog in luft häftigt, liksom
en, som kämpar mot en förfärlig skräck, och
gick emot mrs Gordon. ’Hur har ni kommit
hit?’ sade han till henne. Då såg mrs Gordon
stilla och allvarligt på honom och sade: ’Gud har
hjälpt mig.’ — ’Jag ser det,’ sade han, och ögonen
stodo långt ut ur hufvudet af skräck. ’Jag ser
också hvem som ledsagar er.’ — ’Jag ser ock
hvem som ledsagar dig,’ sade då mrs Gordon.
’Det är Satan.’»

»Då var det, som om han ej längre kunde
härda ut att se på henne, utan han vek åter baklänges
med armen för ansiktet. Och mrs Gordon
följde efter honom och sträckte ut handen mot
honom, men hon kom honom ej nära med ett
finger. ’Jag ser, att Satan står bakom dig,’ upprepade
hon, och nu var hennes röst stark och
förfärlig.»

»Då tyckte vi oss alla se Satan bakom honom,
och vi sträckte ut händerna och pekade mot den
vi sågo. Och på samma gång ropade vi: Satan!
Satan!»

»Men Clifford smög sig då utefter våra leder,
och fastän ingen af oss rörde sig, jämrade han
sig högt, som om vi sköto på honom eller slogo
efter honom. Han smög sig undan ihopkrupen
och kom ända till dörren. Men då han ville
öppna den, ropade vi alla än en gång: Satan!
Satan! Och då sågo vi, att han sjönk ned framstupa,
och där blef han liggande. Och då vi
gingo fram och rörde vid honom, var han död.»

»Han var en förrädare,» sade Ingmar, »han
var värd sitt straff.» — »Ja,» sade de andra, »han
var värd sitt straff.»

»Men hvad hade han i sinnet att göra mot
oss?» sade en. — »Det vet nu ingen,» sade en
annan. — »Han ville väl förgöra oss.» — »Ja,
men på hvad sätt?» — »Ingen vet det.» — »Nej,
ingen får väl någonsin veta det.»

»Det är godt, att han är död,» sade Ingmar.
— »Ja, det är godt, att han är död.»

Hela den dagen voro kolonisterna mycket
upprörda. Ingen visste hvad Clifford hade velat
göra dem, eller om faran var afvärjd därmed, att
han var död. Timme efter timme tillbragte de
under bön och sång i församlingsrummet. De
voro liksom bortförda från denna världen i känslan
af att Gud hade kämpat för dem.

Då och då under dagen tyckte de sig märka,
att folkhopar, som bestodo af det sämsta slödder,
som fanns i Jerusalem, kommo ut på de öde
markerna omkring kolonien och stodo och betraktade
huset. De trodde då, att Clifford hade
planlagt ett folkupplopp, och att några vilda skaror
skulle komma och drifva dem från deras hem.
Men alla dessa människor försvunno åter, och
dagen förgick utan händelser.

På kvällen kom mrs Gordon för att se om
Ingmar Ingmarsson, som satt på sin säng med
knäet ombundet. Hon tackade honom varmt för
hans hjälp och visade sig mycket vänligt sinnad
mot honom.

»Ingmar Ingmarsson,» sade hon bland annat,
»nu vill jag säga er, att om jag kunde göra er
en återtjänst, skulle det vara mig en stor glädje.
Vill ni inte berätta mig hvad som ligger er på
hjärtat, så att jag kan bistå er?»

Mrs Gordon visste väl hvad Ingmar ville
vinna i Jerusalem. Hon skulle ingen annan dag
hafva lofvat bistå honom med en dylik sak, men
nu voro alla i kolonien liksom bragta ur sin
rätta sans. Mrs Gordon tyckte, att ingenting
låg henne så om hjärtat som att se Ingmar lycklig,
sedan han hade gjort henne och dem alla en så
stor tjänst.

Genast då hon gjorde anbudet, skyndade sig
Ingmar att fälla ned ögonlocken. Han tog sig
en rundlig betänketid, innan han svarade.

»Nu får ni då lofva mig att inte taga illa
upp det jag ber om,» sade han. Mrs Gordon
svarade, att hon skulle ha tålamod med honom.
— »Det är så,» sade Ingmar, »att det ärendet,
som jag är här för, ser ut att ta lång tid, och
det blir tråkigt för mig att inte ha sådant arbete,
som jag är van vid.» Det kunde mrs Gordon
väl förstå. »Om ni därför ville göra mig en
tjänst, mrs Gordon,» fortfor Ingmar, »så skulle
det vara en stor sak, ifall ni ville ställa om, att
jag finge öfverta Baram paschas kvarn. Ni vet,
att jag inte har afsvurit att förtjäna pengar som
ni andra, och jag finge då sådant arbete, som jag
tycker om.»

Mrs Gordon såg skarpt på Ingmar, men denne
satt med ögonen nästan slutna, hela ansiktet var
utan minsta uttryck. Hon var förvånad, att han
ej bedt om något annat, men hon var på samma
gång väl nöjd med detta. »Jag vet inte hvarför
jag inte skulle hjälpa er häri,» sade hon. »Däri
kan inte ligga något orätt. Det är också bra för
oss att villfara Baram paschas önskan.» — »Ja,
det väntade jag mig af er, att ni skulle hjälpa
mig,» sade Ingmar. Han tackade henne, och de
voro mycket nöjda med hvarandra, då de skildes.

________

Ingmars strid.

______

Ingmar har nu öfvertagit Baram paschas kvarn.
Han går där som mjölnare, och än den ene,
än den andre af kolonisterna kommer och hjälper
honom med arbetet.

Men nu vet man af gammalt, att det finnes
mycket trolltyg och dylikt vid alla kvarnar, och
kolonisterna börja snart märka, att ingen kan sitta
en dag och höra stenarna dåna i Baram paschas
kvarn utan att bli som förhäxad.

Hvar och en, som sitter och lyssnar till dem,
slutar med att förstå, att de sjunga och surra på
detta sätt: »Vi mala mjöl, vi tjäna pengar, vi göra
nytta, men hvad gör du, hvad gör du, hvad gör
du?»

Och hos den, som hör detta, vaknar det en
otrolig lust att få förtjäna sitt bröd i sitt anletes
svett. Det kommer en riktig feber öfver honom,
medan han sitter och lyssnar till kvarnstenarna.

Ovillkorligen börjar han tänka efter hvad han
duger till, hvad han kan utföra, om han inte kan
göra något för att understödja kolonien.

De, som ha arbetat ett par dagar i kvarnen,
tala om ingenting annat än alla de odlingsbara
dalarna, som ligga öde i detta land, de tala om
bergen, som borde besås med skog, och de öfvergifna
vingårdarna, som ropa efter arbetare.

Och då kvarnstenarna ha sjungit sin sång
ett par veckor, kommer det en dag, då de svenska
bönderna arrendera ett stycke jord nere på Sarons
slätt och börja plöja och så.

En kort tid därefter skaffa de sig ett par stora
vingårdar uppe på Oljoberget.

Och då ännu en tid gått, åtaga de sig ett
stort vattenledningsarbete i en af dalarna.

Då svenskarna gjort början, komma amerikanare
och syrer så småningom efter. De börja
arbeta i skolor, de skaffa en kamera och draga
rundt om i landet för att taga fotografier, som
kunna säljas till resande, de uppsätta en liten
guldsmedsverkstad i ett hörn af kolonien.

Miss Young sitter för längesedan som föreståndarinna
i Achmed effendis skola, och unga
svenska flickor undervisa muhammedanska barn i
sömnad och stickning.

Mot hösten sorlar och brusar hela kolonien
af arbete och företagsamhet. Den är flitigare än
en myrstack.

Och då man tänker efter, har ingen olycka
inträffat under hela sommaren, ingen har dött
alltsedan den tiden, då Ingmar öfvertog kvarnen.
Ingen har heller gått och sörjt sig vansinnig öfver
Jerusalems ondska.

Alla äro strålande belåtna, de älska sin koloni
högre än någonsin, de lägga planer, de anordna
nya företag. Det var blott detta, som fattades dem
för att vara riktigt lyckliga. Och nu tro de alla,
att det var Guds vilja, att de skulle börja förtjäna
sitt bröd med sitt arbete.

På hösten öfverlåter Ingmar kvarnen åt Ljung
Björn och stannar hemma i kolonien. Han och
Bo och Gabriel gå och uppföra ett slags skjul på
den kala marken därutanför. Men ingen vet
hvartill detta skall användas, ingen får se hur
det inredes, det är en stor hemlighet.

Då skjulet ändtligen är färdigt, resa Ingmar
och Bo ned till Jaffa och börja långa, oändliga
underhandlingar med de tyska kolonisterna därstädes.

Men om två dagar äro de hemma igen, och
då komma de ridande på ett par ståtliga bruna
hästar.

Dessa skola nu tillhöra kolonien, och man
får säga, att om en sultan eller kejsare hade
klappat på porten och förklarat, att han ville sluta
sig till kolonisterna, hade han kanske ej blifvit
mera välkommen.

Ack, så barnen hänga och dingla på de
hästarna, och så stolt den bonden är, som får
plöja med dem!

De äro bättre ryktade än några hästar i österlandet,
och ingen natt går, utan att bönderna äro
ute hos dem för att se till, att deras krubba är
fylld.

Men hvem det vara må af svenskarna, som
om morgonen lägger selen på hästarna, kan han
icke låta bli att tänka: Detta landet är verkligen ej
så svårt att lefva i, nu känner jag, att jag kommer
att trifvas. Ack, hvad det var synd, att Tims
Halfvor ej fick vara med om detta! Han hade
ej sörjt sig till döds, om han haft sådana hästar
att köra.

*

Det var en morgon i september. Mycket
tidigt, medan det ännu var mörka natten, kommo
Ingmar och Bo ut ur kolonien. De skulle bege
sig bort på arbete i en af vingårdarna, som kolonisterna
hade arrenderat uppe på Oljoberget.

Det förhöll sig så, att Bo och Ingmar sällan
kommo rätt väl sams. Det hade icke kommit
till någon öppen fiendskap mellan dem, men de
hade aldrig samma mening om något. Då de nu
skulle gå upp till Oljoberget, började de tvista
om vägen. Bo ville taga den långa omvägen öfver
kullarna. Han sade, att den var lättare att gå i
mörkret. Ingmar ville gå en kortare och besvärligare
väg, som löpte nedåt Josafats dal och
sedan rätt uppför berget.

Sedan de tvistat om detta en stund, föreslog
Ingmar, att de skulle taga hvar sin väg, så finge
de se hvem som komme fortast fram. Bo var
med om detta. Han gick åt det hållet han föreslagit
och Ingmar åt det andra.

Så snart som Bo var gången, öfverfölls Ingmar
af den stora längtan, som alltid kvalde honom,
så snart han hade en ensam stund. »Skall inte
Vår Herre förbarma sig öfver mig och låta mig
resa hem?» sade han. »Skall han inte hjälpa mig,
så att jag får föra Gertrud från Jerusalem, innan
hon blir alldeles vansinnig?»

»Det är besynnerligt, att just det, som jag
for ut för, det lyckas mig minst,» sade han halfhögt,
där han gick i mörkret och funderade, »ty
Gertrud har jag ej kunnat komma ett steg närmare.
Men i allt annat har det gått mig vida
bättre, än jag kunnat vänta. Jag tror knappt, att
det här folket någonsin kommit sig i gång med
arbetet, om jag ej fallit på den tanken att öfverta
kvarnen.»

»Det har allt varit vackert att se hur arbetet
allt mer tagit väldet öfver dem,» fortfor han.
»Ja, det har varit mycket godt och lärorikt att
se här, men jag kan ändå inte hjälpa, att jag
längtar hem. Jag tycker alltid, att jag är rädd
för den här staden, och att jag inte kan andas
fritt, förrän jag får lämna den. Och ibland känns
det, som om jag skulle komma att dö här och
aldrig få resa hem och återse Barbro och Ingmarsgården.»

Medan Ingmar tänkte så, hade han gått ända
ned till bottnen af dalen. Högt öfver honom
aftecknade sig stadens taggkrönta mur mot natthimmelen,
och på alla sidor reste sig mäktiga
stängande höjder.

Detta är dock ett hemskt ställe att vandra
öfver i mörkret, tänkte Ingmar. Och först nu
kom han ihåg, att han måste gå förbi både den
muhammedanska och den judiska begrafningsplatsen.

På samma gång som Ingmar kommit att tänka
på begrafningsplatserna, påminde han sig en händelse,
som hade tilldragit sig just då i Jerusalem.
Då han hade hört den omtalas dagen förut, hade
den ej gripit honom mer än något annat, som
berättades från den heliga staden, men nu i nattmörkret
syntes den honom mycket hemsk och
ohygglig.

Det förhöll sig nämligen så, att inne i judekvarteret
låg ett litet sjukhus, som var beryktadt
öfver hela staden, därför att där aldrig funnos
några patienter. Ingmar hade gått där förbi flera
gånger, han hade blickat in genom fönstren och
alltid sett sängarna stå tomma. Detta hade dock
en helt naturlig orsak och kunde knappast vara
annorlunda. Sjukhuset var inrättadt af ett engelskt
missionssällskap, som ville mottaga sjuka judar
där för att komma i tillfälle att omvända dem.
Men judarna, som fruktade, att de på ett sådant
ställe skulle bli tvungna att förtära förbjuden föda,
läto ej intaga sig där.

Nu för ett par dagar sedan hade de dock
haft en patient på det där sjukhuset. Det hade
varit en gammal fattig judekvinna, som fallit och
brutit sitt ben på gatan just därutanför. Hon hade
blifvit inburen och vårdad på sjukhuset, men efter
två dagar hade hon aflidit.

Innan hon dog, hade hon tagit ett heligt
löfte af de engelska sjuksköterskorna och läkaren,
att de skulle laga, att hon blefve begrafven på
den judiska begrafningsplatsen i Josafats dal. Hon
sade dem, att hon på sin höga ålderdom hade
rest till Jerusalem endast för att få njuta denna
förmån. Om de ej kunde lofva henne detta,
hade det varit bättre, att de låtit henne dö på
gatan.

Då hon var död, skickade alltså engelsmännen
bud till judarnas församlingsföreståndare och bådo
honom sända folk, som skulle komma och föra
bort den döda och begrafva henne.

Men då hade judarna svarat, att den gamla
kvinnan, som dött på det kristna sjukhuset, ej
finge begrafvas på judarnas kyrkogård.

Missionärerna hade ifrigt sökt förmå judarna
att ge med sig. De hade vändt sig till själfva öfverrabbinen,
men allt hade varit förgäfves. Det återstod
ej annat, än att de själfva måste begrafva
den döda. Men de ville ej, att hon skulle gå
miste om det, hvaråt hon gladt sig under hela
sitt fattiga lif. De frågade alltså ej efter judarnas
förbud, utan läto uppkasta en graf på kyrkogården
i Josafats dal och nedsatte den döda däri.

Judarna gjorde ingenting för att hindra detta,
men nästa natt kommo de och öppnade grafven
och vräkte upp kistan.

Engelsmännen voro måna om att hålla sitt
ord till den gamla. Så snart de fingo veta, att
hon blifvit kastad ur grafven, satte de ned henne
på samma ställe.

Så blef hon uppvräkt på nytt nästa natt— — —

Ingmar Ingmarsson stannade plötsligt och lyssnade.
Hvem kan veta, tänkte han, kanske att de
där graföppnarna äro ute också i natt.

Till en början hörde han ingenting, men så
förnam han ett klingande ljud, som då ett järnverktyg
slår mot en sten.

Han gick raskt några steg åt det håll, hvarifrån
ljudet kommit, därpå stannade han åter och
lyssnade. Nu hörde han tydligt hur man gräfde
med järnspadar i jorden och kastade upp grus
och sten.

Han gick åter framåt och hörde på nytt det
ifriga gräfvandet. Det är minst en fem, sex spadar,
som arbeta, tänkte han. Gud bevare oss, hur
kunna människor vilja förfölja en död på detta
sätt ?

Medan Ingmar gick där och hörde på gräfvandet,
började han känna, att en förfärlig vrede växte
upp inom honom. Den tilltog för hvar sekund.
»Det är ju inte din sak, det här,» sade han för
att lugna sig, »med detta har du ingenting att
göra.» Men blodet steg upp åt hufvudet på honom,
han tyckte, att det stockade sig i halsen, så att
han knappt kunde andas. »Det är så styggt och
förfärligt att höra på,» tänkte han, »aldrig har jag
varit med om värre.»

Ändtligen blef han stående. Han lyfte upp
sin knytnäfve och skakade den. »Å, vänta
ni, era bofvar, nu kommer jag,» sade han. »Nu
har jag gått här länge nog och hört på detta.
Det kan ingen begära af mig, att jag skall gå
lugnt förbi, medan ni hålla på att gräfva upp
en död.»

Han skyndade framåt med snabba, tysta steg.
Han var nu med ens lätt om hjärtat och nästan
glad. Det här är nog vansinne, tänkte han, men
jag undrar hvad far skulle ha sagt, om någon,
som på hans sista dag hade sett honom gå ut i
vattnet efter de små barnen, ropat åt honom, att han
skulle akta sig och bli kvar på land. Och nu får
väl jag ha min vilja i den här saken, jag såväl
som far. Ty här flyter en ondskans flod förbi mig
med svart och vredgadt vatten, och den rycker
bort med sig döda och lefvande, men nu kan
jag inte längre förmå mig att stå stilla på stranden.
Nu må det bli min tur att gå ut och strida med
den här strömmen.

Ändtligen stod han på randen af en graf, där
några karlar ifrigt arbetade. De hade hvarken
ljus eller lykta, utan gräfde, så godt de kunde, i
mörkret. Ingmar kunde ej se hur många de voro,
och inte heller frågade han därefter, han rusade
in midt ibland dem. Från en af dem ryckte
Ingmar spaden, som han gräfde med, och började
slå med den åt alla håll. Han hade kommit öfver
karlarna så oförväntadt, att de blefvo som yra af
skräck. De sprungo sin väg utan att försöka göra
motstånd. Om ett par ögonblick var Ingmar
ensam.

Hans första arbete blef att skotta den uppkastade
jorden åter ned i grafven, därpå började
han betänka hvad han nu hade att göra. Det
föreföll honom ej rådligt att lämna platsen före
daggryningen, ty så snart han ginge sin väg, skulle
väl graföppnarna vända åter.

Han stod alltså kvar på grafven och väntade.
Han lyssnade spändt efter hvarje ljud, men allt
var tyst till en början. Inte tror jag dock, att
de ha sprungit så särdeles långt för en ensam
man, tänkte han. Så började han märka ett sakta
rassel bland småstenarna, som voro strödda öfver
de omgifvande grafvarna. Han tyckte sig se, att
mörka gestalter slingrade och kröpo öfver hällarna,
som betäckte marken.

Nu gäller det nog allvar, tänkte Ingmar
och lyfte upp spaden till motvärn. Med ens
smattrade en hel skur af stora och små stenar
ned öfver honom, så att han blef helt bedöfvad.
Några karlar kastade sig på samma gång öfver
honom och sökte rycka omkull honom.

Det blef en hård brottning. Ingmar var en
jättestark man, och han kastade den ene efter den
andre till marken. Men motståndarna stredo
tappert och ville ej vika. Till sist föll en af dem
omkull rätt framför Ingmars fötter. Ingmar tog
just då ett steg framåt och snafvade öfver den
fallne. Han störtade tungt till marken, och i detsamma
kände han en förfärlig smärta i ena ögat.
Han blef alldeles förlamad. Han kände, att de
andra kastade sig öfver honom och bundo honom,
men han förmådde intet motstånd göra. Plågan
var så bitter och skarp, att den tog all hans kraft,
och i första ögonblicket trodde han, att han skulle
dö— — — — —

Emellertid hade Bo gått och tänkt på Ingmar,
alltsedan han skildes från honom. Han skyndade
i början mycket raskt framåt, ty han ville gärna
nå upp på berget före den andre, men om en
stund saktade han sina steg. Han log svårmodigt
åt sig själf. Det vet jag dock, att hur jag än
skyndar mig, så når jag inte så raskt fram som
Ingmar. Jag har aldrig sett någon, som haft så
stor framgång i allt och ägt sådan förmåga att
genomdrifva sin vilja, Inte kan jag vänta mig
annat, än att han kommer att föra hem Gertrud
till Dalarne, det kan jag inte. Jag har ju sett hur
allting i kolonien gått efter hans vilja nu under
ett halft års tid.

Men då Bo kom upp till mötesplatsen på
Oljoberget, fann han ej Ingmar där före sig, som
han väntat, och han blef väl belåten. Han började
arbeta och fortsatte därmed en god stund. Han
har nog fått märka, att han valde en orätt väg
nu för en gångs skull, tänkte Bo.

Så började det ljusna, och då Ingmar ej heller
nu visade sig, blef Bo orolig för att något skulle
ha händt honom. Han började gå nedåt berget
för att söka efter honom. Det är egentligen besynnerligt
med Ingmar, tänkte han, att fastän jag
inte har stora skäl att tycka om honom, så tror
jag, att jag skulle bli ledsen, om det hade gått
honom illa. Han är en duktig karl, och han har
gjort oss härute i Jerusalem stora tjänster. Om
inte Gertrud stode emellan oss, tror jag, att jag
skulle bli honom en fullgod vän.

Det ljusnade snart, och då Bo kom nedåt
Josafats dal, dröjde det ej länge, förrän han fann
Ingmar, som låg mellan ett par grafhällar. Ingmars
händer voro bundna, och han låg orörlig,
men då han hörde Bos tunga steg, lyfte han hufvudet.
»Är det du, Bo?» sade han. — »Ja,» svarade
Bo, »hur är det med dig?» I detsamma såg
han Ingmars ansikte, båda ögonen voro slutna,
det ena var uppsvälldt, och ur ögonvrån rann det
blod. »Hvad har du gjort åt dig, karl?» frågade
Bo, och hans röst lät besynnerligt oklar. — »Jag
har varit i strid med de här graföppnarna,» sade
Ingmar, »så föll jag framstupa öfver en af dem,
och han hade en knif i handen, som körde rätt
in i ögat på mig.» Bo föll på knä bredvid Ingmar
och började lossa banden omkring händerna.
— »Hur kom du att strida med graföppnarna?»
sade Bo. — »Jag gick ju genom dalen, och så hörde
jag hur de gräfde.» — »Och så kunde du inte
lida, att den döda skulle bli uppkastad ur grafven
i natt också?» — »Nej,» sade Ingmar, »jag kunde
inte lida det.» — »Det var allt duktigt gjordt
af dig,» sade Bo. — »Ånej,» sade Ingmar, »det
var nog dumt, jag kunde bara inte låta bli.» —
»Jag skall säga dig en sak,» sade Bo, »så dumt
det var, skall jag nu bli din vän i alla dina dagar,
därför att du gjort detta.»

________

På Oljoberget.

______

Ingmar sköttes af en läkare från det stora engelska
ögonhospitalet. Denne kom hvarje dag ut till
kolonien för att lägga om förbandet. Ingmars öga
läktes raskt och bra, och han kände sig snart så
frisk, att han kunde lämna sängen och gå uppe.

Men en morgon märkte doktorn, att det oskadade
ögat såg rödt och svullet ut. Han blef
mycket orolig och började genast ge föreskrifter
om hur detta öga skulle behandlas. Därpå vände
han sig till Ingmar och sade honom rent ut, att
han gjorde bäst i att fara från Palestina så snart
som möjligt. »Jag är rädd för att ni har blifvit
smittad af den farliga österländska ögonsjukan,»
sade han. »Jag skall göra hvad jag kan för er,
men ert enda öga är nu inte nog starkt för att
stå emot smittan, som flyger omkring öfverallt
härute. Stannar ni kvar här, skall ni ofelbart vara
blind om ett par veckor.»

Det blef stor bedröfvelse i kolonien öfver
detta, inte endast bland Ingmars släktingar, utan
också bland de andra kolonisterna. De sade alla,
att Ingmar hade gjort dem den allra största välgärning,
därför att han hade lockat dem att förtjäna
sitt bröd i sitt anletes svett som andra människor,
och att en sådan man aldrig borde lämna
kolonien. Men alla tyckte, att Ingmar måste resa,
och mrs Gordon sade genast, att en af bröderna
skulle göra sig i ordning att följa honom, då han
nu ej godt kunde fara ensam.

Ingmar hörde länge tyst på allt detta talet om
att han måste fara sin väg. Till sist sade han:
»Det är väl inte så säkert, att jag blir blind, om
jag stannar.» Mrs Gordon frågade, hvad han ville
säga härmed. — »Jag är ännu inte färdig med
den saken, som jag kommit hit för,» sade han
långsamt. — »Menar ni då, att ni inte vill resa?»
frågade mrs Gordon. — »Ja,» sade Ingmar, »det
vore allt hårdt för mig att nödgas vända om hem
med oförrättadt ärende.»

Det syntes nu hur stort värde mrs Gordon
satte på Ingmar, ty hon sökte upp Gertrud och
talade om för henne, att Ingmar ej ville resa, ehuru
han löpte fara att bli blind, om han stannade. »Du
vet väl för hvems skull det är han inte vill resa,»
sade mrs Gordon. — »Ja,» svarade Gertrud.

Gertrud såg stort på mrs Gordon, och denna
sade ej något vidare. Mrs Gordon kunde ej öppet
uppmana henne att bryta mot de lagar, som gällde
i kolonien, men Gertrud förstod, att hvad helst
hon ville göra för Ingmars skull, det skulle förlåtas
henne. Om det vore en annan än jag, vore
mrs Gordon nog inte så medgörlig, tänkte hon
en smula harmset. Men mig räkna de inte som
rätt klok, de vore visst bara glada, om jag fore
min väg.

Under hela dagen kom den ena efter den
andra till Gertrud och talade om Ingmar. Ingen
tordes direkt säga henne, att hon borde följa med
honom hem, men de svenska bönderna satte sig
ned bredvid henne och talade om den hjälten, som
kämpade för den döda i Josafats dal, och sade,
att nu hade Ingmar visat, att han var en rätt telning
af det gamla trädet. »Det vore allt stor skada,
om en sådan man skulle bli blind,» sade de.

»Jag såg Ingmar den dagen, då det var auktion
på Ingmarsgården,» sade Gabriel, »och jag säger
dig, att hade du sett honom då, hade du aldrig
kunnat vredgas på honom.»

Men Gertrud tyckte, att hon hela dagen kämpade
med en sådan där dröm, då man vill hasta
bort, men ej kan komma ur fläck. Hon ville
hjälpa Ingmar, men hon visste ej hvarifrån hon
skulle få kraft därtill. Hur kan jag göra detta för
Ingmar, då jag inte mer älskar honom? frågade
hon sig. Och hur kan jag låta bli att göra det,
då jag vet, att han skall bli blind? frågade hon
sig äfven.

På kvällen stod Gertrud utanför kolonien
under den stora sykomoren, och hon tänkte alltjämt
på detta, att hon borde följa Ingmar, men
att hon inte kunde få kraft att besluta sig. Då
kom Bo ut till henne.

»Det är ibland så,» sade Bo, »att människor
kunna bli glada öfver sin olycka och bedröfvade
öfver sin lycka.»

Gertrud vände sig rätt mot honom och såg
på honom med förskrämda ögon. Hon sade ingenting,
men han förstod, att hon tänkte: Kommer
du nu också för att hetsa och förfölja mig?

Bo bet sig i läppen och förvred ansiktet en
smula, men i nästa ögonblick sade han ändå hvad
han ämnat.

»Då man tyckt om någon i hela sitt lif,»
sade han, »så är man allt rädd att förlora henne.
Och man är allra mest rädd att förlora henne på
det sättet, att man får se, att hon har ett så
hårdt hjärta, att hon inte kan tillge och förlåta.»

Bo uttalade sina hårda ord med mycket mild
röst, och Gertrud blef ej ond, utan började gråta.
Hon kom ihåg, att hon en gång drömt, att hon
stack ut Ingmars ögon. Nu visar det sig, att detta
var en sann dröm, och att jag verkligen är hårdhjärtad
och hämndgirig, som jag var då i drömmen,
tänkte hon. Ingmar kommer säkerligen att förlora
sin syn för min skull. Hon blef djupt bedröfvad,
men den stora vanmakten, som höll henne bunden,
vek ej för den skull, och ännu då natten kom
och hon lade sig att sofva, hade hon ej kunnat
fatta sitt beslut.

På morgonen gjorde hon sig i ordning för
sin vanliga vandring och gick öfver kullarna bort
till Oljoberget.

Under hela vägen kämpade hon med samma
tunga vanmakt. Hon såg hvad hon måste göra,
men hennes vilja var förlamad och kunde ej öfvervinna
det, som höll henne bunden.

Hon kom ihåg, att hon en gång sett en tornsvala,
som fallit till marken och låg och slog mot
sanden med vingarna och ej kunde få nog luft
under dem för att svinga sig bort. Just så tyckte
hon att hon låg och flaxade utan att komma ur
stället.

Men då hon nått upp på Oljoberget och stod
på den vanliga platsen, där hon brukade invänta
soluppgången, såg hon, att dervischen, som var lik
Jesus, fanns där före henne. Han satt på marken
med benen i kors under sig, och hans stora ögon
sågo ned öfver Jerusalem.

Gertrud glömde ej ett ögonblick, att mannen
endast var en stackars dervisch, hvars enda berömmelse
var, att han af sina anhängare fordrade
ett ifrigare dansande än någon annan. Men då
hon såg hans ansikte med mörkret kring ögonen
och smärtans drag kring munnen, gick en darrning
genom henne. Hon blef stående med knäppta
händer tätt bredvid honom och betraktade honom.

Hon var inte i en dröm, hon var inte borta
i en syn, det var endast den stora likheten, som
vållade, att hon tyckte sig se en med gudomlighet
begåfvad människa.

Hon trodde på nytt om honom, att om han
blott ville framträda för människorna, så skulle
det visa sig, att han nått djupet af all kunskap.
Hon trodde, att storm och vågor lydde hans bud,
hon trodde, att han samtalade med Gud, hon trodde,
att han hade uttömt dräggen af allt lidande, hon
trodde, att alla hans tankar gingo till okända ting,
som ingen annan kunde utforska.

Hon förstod, att om hon varit sjuk, så hade
hon blifvit botad genom att stå där och betrakta
honom.

Detta kan ej vara en vanlig människa, tänkte
hon. Jag känner, att himmelens lycksalighet sänker
sig öfver mig, endast därför att jag ser honom.

Hon hade stått länge bredvid dervischen, utan
att han tyckts märka henne, men plötsligen vände
han sig rätt mot henne.

Gertrud drog sig samman, då han såg på
henne, som kunde hon ej tåla hans blickar.

Han betraktade henne stilla och lugnt väl en
hel minut, därpå räckte han henne sin hand, för
att hon skulle kyssa den, såsom hans anhängare
brukade. Och Gertrud kysste handen i all ödmjukhet.

Därpå tecknade han med vänligt allvar åt
henne, att hon skulle gå sin väg och ej mera störa
honom.

Gertrud vände sig lydigt bort från honom och
gick långsamt nedåt. Det föreföll henne, att det
låg stor betydelse i det sätt, hvarpå han tagit
afsked af henne. Det var, som om han sagt
till henne: Under en tid har du varit min och
tjänat mig, men nu ger jag dig fri. Lef nu på
jorden för dina medmänniskor!

Då hon kom närmare kolonien, svann den
ljufva förtrollningen bort så småningom. »Jag vet
ju, att han inte är Kristus. Jag tror inte heller,
att han är Kristus,» sade hon nu på nytt.

Men en stor förändring hade hans åsyn framkallat
hos henne. Blott därför att han ställt för
hennes ögon bilden af Kristus, tyckte hon, att
hvarje sten på marken upprepade de heliga läror,
som denne en gång förkunnat i detta land, och
att blommorna utropade ljufheten af att vandra på
hans vägar.

Då Gertrud kom tillbaka till kolonien, gick
hon in till Ingmar. »Nu, Ingmar, skall jag följa
dig hem,» sade hon.

Ingmars bröst höjde sig i ett par tunga andetag.
Det syntes, att han kände en stor lättnad.

Han tog Gertruds händer mellan sina och
tryckte dem. »Nu har Gud varit mycket god
mot mig,» sade han.

________

Vi ska mötas en gång.

______

Det var en underlig brådska i kolonien. Dalbönderna
hade så mycket att syssla med
hvar och en på sin kammare, att de ej hade tid
att gå ut till sina göromål på fälten och vingårdarna,
och de svenska barnen hade fått lof från
skolan för att stanna hemma och arbeta.

Det hade blifvit bestämdt, att Ingmar och
Gertrud skulle resa om två dagar, och därför gällde
det att skyndsamt göra i ordning hvad man kunde
ha lust att sända med dem till hemorten.

Nu var det tillfälle att skicka en liten minnesgåfva
till små kamrater på skolbänken och till
gamla vänner, som varit en trogna hela lifvet
igenom. Nu kunde man få lägga i dagen, att man
allt ibland hade en vänlig tanke för en och annan,
som man skilde sig ifrån och ej ville umgås med
under den första stränga tiden därhemma, och för
gammalt klokt folk, hvilkas råd blefvo illa upptagna
vid afresan. Nu kunde man passa på att
göra en liten glädje åt föräldrarna och kärestan,
åt kyrkoherden och skolmästarn, som hade uppfostrat
dem allesamman.

Ljung Björn och Kolås Gunnar sutto hela
dagen med pennan i sina styfva näfvar och skrefvo
bref till vänner och anförvanter, medan Gabriel
stod och svarfvade små koppar af olivträ och
Karin Ingmarsdotter i många olika paket lade in
stora fotografier öfver Getsemane och grafkyrkan,
öfver det ståtliga huset, där de bodde, och öfver
den präktiga församlingssalen.

Barnen sträfvade och gjorde tuschteckningar
på små tunna skifvor af olivträ, såsom de hade
lärt i den amerikanska skolan, och klistrade samman
fotografiramar, hvilka de prydde med alla de
olika sorter af korn och frön och kärnor, som
finnas i österlandet.

Märta Ingmarsdotter klippte ned sin linneväf
och satte sig att brodera namn på handdukar och
servetter, som skulle sändas till hennes svåger och
svägerska. Och hon smålog, då hon tänkte på
att nu skulle de få se därhemma, att hon inte
hade glömt bort att väfva en fin och stadig väf,
fastän hon kommit till Jerusalem.

De båda Ingmarsdöttrarna, som hade varit i
Amerika, stodo och bundo öfver burkar med
aprikos- och persikosylt, och i bottnen på burkarna
skrefvo de ned kära namn, som de ej kunde
minnas utan att få tårar i ögonen.

Israel Tomassons hustru kaflade ut en pepparkaksdeg
och hade dessutom en tårta i ugnen, som
hon vakade öfver. Tårtan skulle Ingmar och
Gertrud äta upp under vägen, men pepparkakorna,
som kunde hålla sig huru länge som helst, skulle
de ej få röra, utan de skulle lämna dem till gumman
i Myckelsmyra, som hade stått putsad och
fin vid vägkanten, då Jerusalemsfararna drogo åstad,
och till Eva Gunnarsdotter, som en gång hade
hört till samfundet.

Allteftersom de små paketen blefvo färdiga,
fördes de till Gertrud, och hon packade ned de
många försändelserna i en stor kista.

Men om ej Gertrud varit barnfödd i socknen,
skulle hon ej kunnat åtaga sig att skaffa alla de
olika sakerna fram till rätt ägare, ty på somliga
stodo mycket besynnerliga adresser. Hon fick allt
tänka sig om ett par gånger, innan hon kunde
reda ut för sig hvar hon skulle finna »Frans, som
bodde vid vägskälet», och »Lisa, som var syster till
Per Larsson», och »Erik, som för två år sedan tjänade
hos häradsdomarns».

Ljung Björns son, Gunnar, kom med det
största paketet. Det var adresseradt till »Karin,
som satt bredvid mig i skolan och var hemma
på storskogen». Farsnamnet hade han glömt, men
åt Karin hade han förfärdigat ett par skor af
blankskinn med höga, svängda klackar. Han visste
med sig, att det var det vackraste skoarbete, som
någonsin blifvit utfördt i kolonien. »Och hälsa
henne, att hon kommer hit till mig, som vi gjorde
upp, då jag for hemifrån!» sade han, då han anförtrodde
paketet till Gertrud.

Men storbönderna kommo in till Ingmar och
lämnade honom bref och viktiga uppdrag. »Och
nu skall du gå till kyrkoherden och till nämndemannen
och skolmästarn,» sade de till sist, »och
tala om för dem, att du med egna ögon sett, att
vi ha det godt, och att vi bo i ett riktigt hus och
inte i jordkulor, och att vi ha arbete och ordentlig
föda, och att vi föra ett anständigt lif.»

*

Alltsedan Bo hade funnit Ingmar i Josafats
dal, hade det varit stor vänskap mellan dem, och
så snart Bo haft en ledig stund, hade han suttit
inne hos Ingmar, som nu under sjukdomen bodde
ensam på ett gästrum. Men den dagen, då Gertrud
kommit ned från Oljoberget och lofvat följa Ingmar
hem till Dalarne, visade sig ej Bo i sjukrummet.
Ingmar frågade flera gånger efter honom,
men ingen var i stånd att finna reda på Bo.

Alltsom dagen skred framåt, blef Ingmar emellertid
mer orolig. I första ögonblicket, då Gertrud
lofvat följa honom, hade han känt sig tillfreds och
lycklig. Han hade då blott varit tacksam för att
han fick föra henne bort från detta farliga land,
dit hon hade drifvits att resa genom hans förvållande.
Och visserligen fortfor han alltjämt att
vara glad åt detta, men för hvar timme, som gick,
blef längtan efter hans hustru starkare och starkare
hos honom. Det föreföll honom alldeles omöjligt
att genomföra det han åtagit sig. Stundtals
kände han den allra största lust att tala om hela
sin historia för Gertrud, men vid närmare eftersinnande
vågade han ändock ej göra detta. Så
snart hon finge veta, att han ej tyckte om henne,
skulle hon för det första neka att resa med honom
hem. Och inte visste han hvem Gertrud tyckte om,
om det var honom, Ingmar, eller någon annan.
Ibland hade han trott, att det var Bo, men nu
till sist hade han måst inse, att alltmedan Gertrud
lefvat i kolonien, hade hon helt visst ej älskat
någon annan än honom, som hon väntat på Oljoberget.
Och då hon nu kom ut i världen igen,
skulle kanske den gamla kärleken till Ingmar
vakna upp hos henne. Och om så skulle hända,
vore det väl bättre, att han gifte sig med henne
och försökte att göra henne lycklig, än att ständigt
gå och längta efter en, som aldrig mer kunde
bli hans.

Men fastän han försökte att strida med sig
själf på detta sätt, så tilltog den inre motviljan,
som plågade honom, allt mer och mer. Där han
satt med förbundna ögon, såg han ständigt hustrun
framför sig. Det syns, att det är henne jag hör
samman med, tänkte han. Det finns ingen annan,
som har någon makt öfver mig.

Jag vet hvad det var, som gjorde, att jag vågade
mig på detta företaget, fortfor han. Det var
därför, att jag ville vara lika duktig som far.
Liksom han förde hem mor från fängelset, så
tänkte jag föra hem Gertrud från Jerusalem. Men
jag förstår nu, att det inte kan gå för mig som
för far. Jag kommer till korta, jag, därför att jag
tycker om en annan.

Mot aftonen kom ändtligen Bo in till Ingmar.
Han stannade nere vid dörren, som om det var
hans mening att genast gå sin väg. »Jag hör,
att du har frågat efter mig,» sade han. — »Ja,»
sade Ingmar, »det är så, att jag skall resa min
väg.» — »Jag vet, att det nu är afgjordt,» svarade
Bo helt kort.

Ingmar satt med förband öfver båda ögonen.
Han vände hufvudet åt det håll, där Bo stod, som
hade han önskat se honom. »Det låter, som om
du skulle ha brådtom,» sade han. — »Jag har
allt en hel del att ställa med.» Bo tog ett steg
mot dörren. — »Det var eljest något jag ville
fråga dig om.»

Bo kom tillbaka inåt rummet, och Ingmar
återtog: »Jag undrar om du, Bo, skulle ha så
mycket emot att fara hem på en månad eller två.
Jag tror allt, att din mor skulle bli glad att få
se dig.» — »Jag vet inte hur du kommer på en
sådan tanke,» sade Bo. — »Om du hade lust att
fara med nu, skulle jag bekosta resan,» fortfor
Ingmar. — »Jaså,» sade Bo. — »Ja,» sade Ingmar
och blef allt ifrigare, »din mor är ju min enda
faster, jag har tänkt på att jag ville göra henne
den glädjen att få se dig än en gång, innan hon
dör.» — »Du ville visst föra med dig hela kolonien,
du,» sade Bo litet försmädligt.

Ingmar blef alldeles förstummad. Det hade
varit hans sista hopp, att han skulle kunna förmå
Bo att följa med hem. Nu tror jag, att Gertrud
snarare skulle komma att tycka om honom än om
mig, ifall han bara följde med oss, tänkte han. Han
har alltid varit trogen mot henne, han, och så
skall det väl göra något till, att han tycker om
henne.

Om ett par ögonblick började dock Ingmar
hoppas på nytt. Det kanske bara var mitt fel,
jag bad honom väl på ett dumt sätt, tänkte han.
»Nåja,» sade han högt, »jag skall ärligt bekänna,
att jag ber dig om detta mest för min egen skull.»
Bo svarade ingenting. Ingmar satt och lyssnade
efter svar, men då intet kom, fortsatte han: »Jag
kan inte förstå hur det skall gå för Gertrud och
mig på den här svåra resan. Om jag skall gå så
här med förbundna ögon, begriper jag inte hur
vi ska komma ur och i alla de små roddbåtarna,
som föra en ut till ångfartygen. Och inte blir
det lätt att klättra uppför fallrepstrappor och sådant.
Jag är allt rädd, att jag kommer att stiga miste
och falla i sjön. Det skulle vara godt att ha en
karl med på resan.» — »Det har du nog rätt i,»
sade Bo. — »Och inte kan Gertrud förstå sig på
att köpa biljetter åt oss.» — »Jag håller allt med
om, att du borde ta någon med dig,» sade Bo.
— »Ja,» sade Ingmar gladt, »jag tycker, att du
borde förstå, att det är tvungen sak, att någon
följer med.» — »Du borde fråga Gabriel. Hans
far skulle nog bli glad att få återse honom.»

Ingmar teg åter. Han lät mycket nedslagen,
då han började på nytt. »Jag hade tänkt, att jag
skulle få dig med mig.» — »Nej, mig skall du
inte be om något sådant,» sade Bo. »Jag är så
lycklig här i kolonien. Du kan ju få hvem som
helst af de andra att följa dig.» — »Det är skillnad
på hvem man får med sig, du har rest mycket
mer än någon af de andra.» — »Jag kan i alla
fall inte,» sade Bo.

Det kom en allt större oro öfver Ingmar.
»Detta är en stor missräkning för mig,» sade han.
»Jag trodde, att du hade någon mening med det
du sade, att du ville vara min vän.» Bo afbröt
honom hastigt. — »Du skall ha tack för anbudet,
men jag tror inte du kan säga något, som
får mig på andra tankar, så att nu går jag allt
bort och sköter om mitt.» Därmed svängde han
sig raskt om och gick sin väg utan att ge Ingmar
tid att säga ett ord mer.

Då Bo skilts från Ingmar, kunde ingen märka,
att han hade någon sådan brådska, som han talat
om. Han gick helt sakta ut genom porten och
satte sig på marken under det stora trädet. Det
var redan kväll, och allt spår af dagsljus var borta,
men stjärnorna och en liten hvass nymåne lyste
vackert.

Bo hade ej suttit därute i fem minuter, förrän
porten sakta öppnades och Gertrud kom ut. Hon
stod och såg sig omkring under ett par ögonblick,
men så upptäckte hon Bo. »Är det du, Bo?»
sade hon och kom och satte sig bredvid honom.

»Jag tänkte nog, att jag skulle finna dig
härute,» sade Gertrud. — »Ja, vi ha suttit här
många kvällar,» sade Bo. — »Vi ha så,» sade
Gertrud, »men nu är det väl den sista.» — »Ja,
det är det väl.»

Bo satt mycket rak och stel, hans röst lät
kall och hård, så att man kunde tro, att det de
talade om var honom mer än likgiltigt.

»Ingmar berättade, att han ämnade be dig
följa med oss på resan.» — »Ja, han har frågat
mig om saken,» sade Bo, »men jag har sagt nej.»
— »Jag kunde tro, att du inte skulle vilja resa
med,» sade Gertrud.

De sutto länge tysta och stilla, som om de
ej hade något att säga hvarandra, men Gertrud
vände gång på gång ansiktet mot Bo och betraktade
honom. Han satt med hufvudet litet stelt
upplyftadt och såg uppåt himmelen.

Då tystnaden hade varat länge, sade Bo utan
att ta ned blicken från stjärnorna eller eljest göra
en rörelse. »Blir det inte kallt för dig att sitta
så länge ute?» — »Du vill visst, att jag skall gå
min väg?» sade Gertrud. Bo gjorde en jakande
böjning med hufvudet, men han trodde visst ej,
att Gertrud kunde se detta i mörkret. Högt sade
han: »Jag tycker nog om, att du sitter här.»

»Jag kom hit ut i kväll,» sade Gertrud, »därför
att jag tänkte, att det var ovisst, om vi skulle
få träffas ensamma någon mer gång, innan jag
reser. Och jag ville passa på och tacka dig för
alla de morgnar du följt mig till Oljoberget.» —
»Det gjorde jag bara för min egen glädjes skull,»
sade Bo. — »Jag skulle också tacka dig för den
gången du gick efter vattnet från Paradisbrunnen,»
sade Gertrud och smålog. Bo tycktes vilja svara,
men i stället för ord kom bara något, som var
likt en snyftning.

Gertrud tyckte, att det var något oändligt
rörande öfver Bo denna kväll, och hon erfor ett
djupt medlidande med honom. Det är bra synd
om honom, som aldrig får se mig mer, tänkte
hon. Han är allt tapper, som inte klagar, och ändå
vet jag, att han har älskat mig genom hela sitt
lif. Om jag bara visste hvad jag skulle säga för
att trösta honom. Om jag kunde säga något, som
det skulle göra honom glädje att tänka på, då
han sitter ensam om kvällarna under det här
trädet!

Men då Gertrud tänkte så, tyckte hon, att
hennes eget hjärta drog sig samman i sorg, och
att en märkvärdig förstening smög sig genom
hennes kropp. Det är nog så, att också jag kommer
att sakna Bo, tänkte hon, vi ha haft mycket
att tala om den sista tiden. Jag har nu vant mig
vid att se honom ljusna upp och bli glad, hvar
gång vi råkats, och det har varit godt att ha
någon bredvid sig, som alltid varit nöjd med mig,
hvad jag än företagit mig.

Hon satt tyst än en stund. Hon kände saknaden
växa som en hastigt påkommen sjukdom.
Hvad är det, hvad är det, som kommer öfver
mig? tänkte hon. Inte kan det väl vara en så
tung sorg för mig att skiljas från Bo.

Plötsligt började Bo tala. »Det är en sak, som
jag tänker på,» sade han, »och som jag ser för
mig hela kvällen.» — »Tala om för mig hvad det
är!» sade Gertrud ifrigt. Hon tyckte, att hon blef
lättare om hjärtat, då han nu talade. — »Jo,» sade
Bo, »Ingmar berättade en gång om en såg, som
han har vid Ingmarsgården. Jag tror, att det var
hans mening, att jag skulle följa med honom hem
och arrendera den.» — »Det syns, att Ingmar har
fattat stor vänskap för dig,» sade Gertrud, »han
har intet, som han sätter mer värde på än den
sågen.» — »Nu hör jag den där sågen slamra i
mina öron hela kvällen,» sade Bo. »Forsen
brusar, och kanttrissan gnisslar, och timmerstockarna
ligga och stöta mot hvarandra i älfven. Du
kan inte tro hur vackert det låter. Och så sitter
jag och tänker på hur det skulle vara att få arbeta
för egen räkning, att ha något för mig själf
och inte bara gå upp i en sådan här koloni.»

»Jaså, det är detta du tänker på, medan du
sitter så här tyst,» sade Gertrud i rätt kall ton,
ty hon kände sig på ett eller annat sätt besviken
vid Bos tal. »Det behöfver du ju inte sucka länge
efter, du kan ju bara följa med Ingmar hem.»

»Det är allt något annat också,» sade Bo.
»Ser du, Ingmar har talat om för mig, att han
har timmer liggande färdigt för att bygga en
stuga bredvid den där sågen. Han sade, att
han har utsett tomtplats på en backe ofvan forsen,
där det står ett par stora björkar. Och nu är det
den stugan, som jag ser för mig hela kvällen. Jag
ser den utan och innan. Jag ser det gröna granriset
framför dörren, och jag ser elden, som brinner
i spisen. Och då jag kommer hem från sågen,
så ser jag en, som står och väntar mig i dörröppningen.»

»Det blir visst kallt, Bo,» sade Gertrud afbrytande.
»Tycker du inte, att vi skola gå in nu?»

»Jaså, nu vill du gå in,» sade Bo.

Men emellertid rörde de sig ej ur stället, utan
sutto kvar bredvid hvarandra under en lång tystnad,
som de mycket sällan bröto.

En gång sade Gertrud till Bo: »Jag trodde, att
du, Bo, älskade kolonien högre än allt annat, och att
du inte ville skiljas från den för något i världen.»

»Åjo,» sade Bo, »det finns allt något, som jag
skulle offra den för.» Gertrud satt åter och funderade,
så frågade hon: »Vill du inte säga mig
hvad det skulle vara?»

Bo svarade ej genast, utan efter en lång betänketid
och med halfkväfd röst. »Jag kan ju
gärna säga dig det. Det skulle vara, ifall den
kvinnan jag tyckte om, komme och sade, att hon
älskade mig.»

Gertrud blef så stilla, att hon knappt vågade
andas.

Men fastän ingenting blifvit yttradt, var det,
som hade Bo hört Gertrud säga något sådant, som
att hon älskade honom, eller annat i den vägen,
ty Bo började med mycket flytande röst: »Du
skall få se, Gertrud, att nu vaknar kärleken till
Ingmar åter upp hos dig. Du har varit ond på
honom en tid, därför att han svek dig, men nu
då du förlåtit honom, kommer du att hålla af honom
som förut.» Han höll upp för att invänta svar, men
Gertrud satt tyst. »Det vore förfärligt, om du inte
tyckte om honom,» fortsatte Bo. »Tänk allt hvad
han gjort för att få dig igen! Han ville ju hellre
bli blind än resa hem utan dig.» — »Ja, det vore
förfärligt, om jag inte tyckte om honom,» sade Gertrud
med nästan bortdöende röst. Hon förstod, att innerst
inne hade hon trott ända till i kväll, att hon
aldrig kunde hålla af någon annan än Ingmar.

»Jag kan inte reda ut det nu i natt, Bo,» sade
Gertrud. »Jag vet inte hvad som är öfver mig.
Men du skall inte tala med mig om Ingmar.»

Och så sade än den ena än den andra af dem
något om att de borde gå in, men i alla fall blefvo
de sittande, ända tills Karin Ingmarsdotter kom ut
och ropade på dem. »Ingmar ber, att ni båda
skola komma in till honom,» sade hon.

Det hade fallit sig så, att medan Gertrud
språkat med Bo, hade Karin varit hos Ingmar.
Karin hade talat med honom om hälsningar, som
hon ville sända hem med honom. Hon drog
länge ut med samtalet, det var tydligt, att hon
hade något att säga Ingmar, som hon hade svårt
att komma fram med.

Till sist sade hon i så långsam och likgiltig
ton, att enhvar, som kände henne, kunde veta,
att hon nu kom fram med sitt egentliga ärende:
»Det har kommit bref till Ljung Björn från hans
bror, Per.» — »Jaså,» sade Ingmar. — »Jag vill
säga dig, att jag gjorde orätt mot dig, då vi
talades vid den gången på mitt rum, nyss du var
kommen,» sade Karin. — »Ånej,» sade Ingmar,
»du sade bara hvad du tyckte vara rätt.» — »Nej,
jag förstår nu, att du hade skäl för att skilja dig
från Barbro,» sade Karin. »Ljung Per skrifver,
att hon inte är någon bra människa.» — »Jag har
aldrig sagt ett ondt ord om Barbro,» sade Ingmar.
— »Det sägs nu, att det lär finnas ett barn på
Ingmarsgården.» — »Hur gammalt är det barnet?»
frågade Ingmar. »Det skall vara födt nu i
augusti.» — »Det är lögn, det där,» sade Ingmar
och slog näfven hårdt i bordet. Han hade så när
träffat Karins hand, som låg på bordskifvan. —
»Slår du mig nu?» sade hon. — »Jag såg inte,
att din hand var i vägen,» sade Ingmar.

Karin talade ännu en stund om detta, och
Ingmar blef genast lugnare. »Du förstår väl, att
sådant inte är roligt för mig att höra,» sade han.
»Nu vill jag bedja dig, att du hälsar Ljung Björn
från mig, att han inte låter detta komma ut, förrän
vi få veta om det är full sanning.» — »Jag
skall nog ställa om, att han tiger,» sade Karin. —
»Och så undrar jag om du kan laga, att Bo och
Gertrud komma in till mig,» sade Ingmar.

Då Gertrud och Bo kommo in i sjukrummet,
satt Ingmar sammankrupen borta i en mörk vrå.
De kunde först knappt se honom. »Hvad är det,
Ingmar?» sade Bo. — »Det är så, att jag har
åtagit mig en sak, som blifvit mig öfvermäktig,»
sade Ingmar. Han satt och gungade fram och
åter med kroppen. — »Ingmar,» sade Gertrud och
gick nära honom, »tala om uppriktigt för mig
hvad som pinar dig! Vi ha aldrig haft några
hemligheter för hvarandra, alltsedan vi voro
barn.» Ingmar satt och våndades. Gertrud kom
alldeles inpå honom och lade handen på hans
hufvud. »Nu tror jag, att jag kan gissa hvad som
är åt dig,» sade hon.

Ingmar rätade plötsligen upp sig. »Ånej,
Gertrud, du skall ingenting gissa,» sade han. I
detsamma drog han sin plånbok ur fickan och
gaf den till henne. »Kan du se, att där ligger ett
stort bref, som är skrifvet till kyrkoherden ?» —
»Ja,» sade Gertrud, »här är det.» — »Nu ber jag
dig, att du tar och läser det,» sade Ingmar. »Du
och Bo, ni skola båda läsa det. Jag skref det
straxt i början, då jag kom hit, men då hade jag
ännu kraft att låta bli att sända af det.»

Bo och Gertrud slogo sig nu ned vid bordet
och läste. Ingmar blef kvar i sin vrå. Han satt
och hörde på hur de vände pappersbladen. Nu
läsa de om detta, tänkte han, och nu läsa de om
detta. Nu äro de på det stället, där Barbro talar
om för mig hur Berger Sven Persson narrade
oss att bli man och hustru. Nu läsa de om hur
hon köpte igen silfverbägarna, och nu hafva de
nått fram till berättelsen om hvad Stig Börjesson
talade om för mig. Och nu får Gertrud veta, att
jag inte tycker om henne mer, nu får hon riktigt
se hvad jag är för en stackare.

Det var andlöst stilla i rummet. Gertrud
och Bo gjorde inte en rörelse, annat än då de
vände ett pappersblad. Det var, som vågade de
knappt andas.

Och hur skall Gertrud kunna förstå, att det
blef mig öfvermäktigt just i dag, då hon gifvit
med sig, att jag just nu inte kan låta bli att
säga henne, att jag tycker om Barbro? tänkte
Ingmar.

Och hur skall jag själf förstå, att det var,
då jag fick höra förtal om Barbro, som jag
inte kunde lida att vara bunden vid en annan?
Jag vet inte hvad det är med mig, jag tror inte,
att jag är en riktig människa mer.

Han lyssnade ifrigt, väntade oupphörligt, att
de andra skulle säga något, men hörde endast
rasslet af pappersbladen.

Ändtligen stod han ej ut längre, utan lyfte
helt sakta undan bindeln från det öga han ännu
kunde se med.

Så såg han bort till Bo och Gertrud. De
läste alltjämt, och båda hufvudena hade kommit
så nära hvarandra, att de nästan sutto med
kind mot kind, och Bo hade lagt armen om
Gertruds lif.

Och alltsom de läste, och för hvarje blad de
vände, desto närmare smögo de intill hvarandra.
De voro mycket röda på kinderna, de lyfte ibland
blickarna från papperet och sågo djupt in i hvarandras
ögon, och ögonen voro mörkare än vanligt
och mer strålande.

Då de ändtligen hade slutat sista arket, såg
Ingmar, att Gertrud tryckte sig alldeles intill Bo,
och så sutto de och höllo hvarandra omfamnade,
mycket rörda och högtidliga. De hade kanske
knappast uppfattat något mer af allt, hvad de hade
läst, än att ingenting mer stod i vägen för deras
kärlek. Och Ingmar lade sakta samman sina
stora händer, hvilka sågo ut som en gammal, plågad
människas händer, och tackade Gud. Och det
dröjde länge, innan någon af de tre rörde sig.

*

Kolonisterna samlades i stora salen till morgonbönen.
Det var den sista andaktsstund i kolonien,
som Ingmar skulle öfvervara. Han och Gertrud
och Bo skulle om ett par timmar resa landvägen
ned till Jaffa.

Bo hade dagen förut berättat för mrs Gordon
och ett par af de ledande i kolonien, att hans afsikt
var att följa Ingmar till hemsocknen och
stanna där. Han hade då nödgats tala om hela
Ingmars historia. Mrs Gordon satt länge och tänkte
öfver hvad hon hört, och därpå sade hon: »Jag tror
inte, att någon kan ta på sig det ansvaret att göra
Ingmar mer olycklig, än han redan är, därför vill
jag ej hindra dig att fara med honom hem. Men
det faller mig före, som skulle detta leda till att
du och Gertrud en gång vända åter till oss. Jag
är viss om, att ni aldrig skola finna er fullt tillfreds
annorstädes.»

Men för att Ingmar och de andra skulle få
resa från kolonien i full sämja och frid, beslöts
det, att den stora mängden af medlemmar ej
skulle veta annat, än att Bo följde med endast
för att hjälpa Ingmar och Gertrud på den svåra
resan.

Just då morgonbönen skulle börja, blef Ingmar
inledd i församlingssalen. Mrs Gordon reste sig
då och gick emot honom. Hon tog honom vid
handen och ledde honom upp till platsen bredvid
hennes. Hon hade ställt fram en bekväm stol åt
honom, och hon hjälpte honom mycket omsorgsfullt
att taga plats däri.

Därpå började miss Young, som satt vid orgeln,
sjunga en psalm, och morgonbönen försiggick som
vanligt.

Men då mrs Gordon hade slutat den korta bibelförklaringen,
som hon brukade hålla hvarje morgon,
reste sig gamla miss Hoggs och bad Gud, att han
skulle ge Ingmar en god resa och en lycklig hemkomst.
Härpå reste sig den ene efter den andre
af amerikanarna och syrerna och bådo Gud, att
han måtte låta Ingmar komma till sanningens
rätta ljus.

Somliga af dem uttryckte sig mycket vackert.
De lofvade att bedja hvar dag för Ingmar,
som var deras käraste broder, och hoppades,
att han måtte återvinna sin hälsa. Och alla
önskade de, att han skulle komma tillbaka till
Jerusalem.

Medan de främmande talade, voro svenskarna
tysta. De hade sin plats midtför Ingmar och
sutto och betraktade honom.

Då de sågo Ingmar, kommo de ovillkorligen
att tänka på allt det, som var tryggt och rättrådigt
och välordnadt i det gamla landet. Medan
han varit härute hos dem, hade de nog tyckt
att något af detta kommit till dem. Men då
Ingmar nu reste, föll hjälplöshetens ängslan
öfver dem. De kände sig som borttappade i laglöst
land bland alla dessa, som utan förskoning
eller misskund kämpade med hvarandra om människosjälar.

Och så gingo deras tankar med stort vemod
till hemmet. De sågo hela nejden med
fält och gårdar. Och människorna färdades fredligt
och stilla på vägarna, allt var tryggt, dag
efter dag gick på samma sätt, och det ena året
var så likt det andra, att man ej kunde skilja
dem åt.

Men just då bönderna påminde sig den stora
stillheten därhemma, kom det öfver dem hur
stort och berusande det var, att de hade kommit
ut i lifvet, att de hade fått ett mål att lefva för
och voro borta från dagarnas grå enahanda.

Och en af dem höjde sin röst och började
bedja på svenska och sade: »Jag tackar dig, Gud,
att du har låtit mig komma till Jerusalem.»

Därpå reste sig den ene efter den andre, och
de tackade alla Gud, därför att han hade fört dem
till Jerusalem.

De tackade honom för den kära kolonien,
som var deras stora glädje. De tackade honom
för att deras barn fingo lära sig alltifrån sina unga
år att lefva i enighet med alla människor. De
väntade, att de unga skulle nå vida längre i fullkomlighet
än de själfva. De tackade för förföljelser
och lidanden, de tackade för den sköna lära,
som de voro kallade att utöfva.

Ingen satte sig ned, utan att han hade vittnat
om den stora lycka han bar inom sig. Och
Ingmar förstod, att detta var sagdt för hans skull,
och att detta var hvad de ville han skulle förtälja
därhemma, att de alla voro lyckliga.

Ingmar rätade sig en smula i stolen, då han
hörde dem. Han höll hufvudet högre, och det
sträfva draget kring munnen blef tydligare.

Ändtligen, då denna ström af vittnesbörd saktade
af, stämde miss Young upp en psalm, och
sedan trodde alla, att högtiden var slut, och reste
sig för att gå. Men då sade mrs Gordon: »I dag
skola vi äfven hafva en svensk sång.»

Då började svenskarna samma sång, som de
hade sjungit, då de farit bort från sitt land. »Vi
ska mötas en gång,» sjöngo de, »vi ska mötas
en gång, vi ska mötas i Eden en gång.»

Och då sången ljöd, blefvo alla mycket rörda,
och tårarna kommo de flesta i ögonen. Ty nu
tänkte de åter på alla dem, som de måste sakna
och ej kunde få möta förrän i himmelen.

Men i samma ögonblick sången slutat, reste
sig Ingmar och försökte yttra ett par meningar.
Han tyckte, att han ville säga dem härute några
ord, som liksom skulle vara talade från det
landet, som han nu vände åter till. »Jag tänker
allt, att ni härute göra oss därhemma stor heder,»
sade han. »Jag tänker, att alla skola blifva glada
att få möta er hvar det än blir i himmelen eller
på jorden. Jag tänker, att ingenting är så vackert
som att se människor med stora offer öfva rättfärdighet.»

________

Hemma från vallfarten.

______

Nu är att berätta hvad som hade händt Barbro
Svensdotter, sedan Ingmar rest till Jerusalem.

Då Ingmar hade varit borta väl en månad,
började Gammal Lisa på Ingmarsgården lägga
märke till att Barbro hade fått en ständig oro och
rastlöshet öfver sig. Det är besynnerligt hvad hon
ser vild ut i ögonen, tänkte gumman. Det skulle
inte förundra mig, om hon blefve tokig endera
dagen.

En kvällstund tog hon sig för att fråga ut
Barbro. »Jag undrar hvad som fattas dig,» sade
hon. »Då jag var ung tös, såg jag en vinter
matmodern på Ingmarsgården gå omkring med
sådana ögon, som du nu har.» — »Var det hon,
som dräpte barnet? »frågade Barbro raskt. — »Ja,»
sade gumman, »och nu börjar jag tro, att du går med
samma tankar.» Barbro gaf inte något direkt svar
på detta. — »Då jag har hört talas om den där
historien,» sade hon, »har jag bara undrat öfver
en sak.» Gammal Lisa frågade hvad det kunde
vara. — »Jo, att hon inte gjorde öfver med sig
själf också.»

Gammal Lisa hade suttit och spunnit. Hon
lade handen på hjulet för att få det att stanna och
fäste ögonen på Barbro. »Det kan ju ingen undra
på om du tar illa vid dig, ifall här skall komma
småfolk till gården, sedan mannen rest ifrån dig,»
sade hon långsamt. »Han visste då väl aldrig
om detta, då han for?» — »Vi visste inte om det,
hvarken han eller jag,» sade Barbro med låg röst,
som om det hvilade sådan tryckande sorg öfver
henne, att hon ej kunde tala. — »Men nu skall du väl
skrifva efter honom?» — »Nej,» sade Barbro, »den
enda tröst jag har är, att han är borta.» Gumman
fällde ned händerna och blef förfärad. — »Är
det en tröst?» utbrast hon. Barbro stod borta
vid fönstret och stirrade rätt framför sig. — »Vet
du inte om, att det hvilar förbannelse öfver mig?»
sade hon och försökte göra rösten stadig och
lugn. — »Åjo, man kan väl inte gå ut och in
i stugan utan att få reda på åtskilligt,» sade gumman.
»Jag har allt hört, att du skall vara en af
Sorgbacksfolket.»

Det blef ej mer taladt på en stund. Gammal
Lisa satt och snurrade på sitt hjul, allt emellanåt
kastade hon en blick bort till Barbro, som stod kvar
vid fönstret och gång på gång skakade till af en
rysning. Då en fem minuter hade gått, höll gumman
upp med arbetet och gick mot dörren. »Hvart
skall du gå?» frågade Barbro. — »Det kan jag gärna
säga dig. Jag skall gå och finna reda på någon,
som kan skrifva till Ingmar.» Barbro ställde
sig rakt i vägen för henne. — »Du får allt låta
vara med detta,» sade hon. »Innan det brefvet är
skrifvet, ligger jag i Långforsen.»

De stodo nu och betraktade hvarandra. Barbro
var stor och stark. Gammal Lisa trodde, att hon
ämnade hålla kvar henne med våld. Men med
ens brast Barbro i skratt och gick åt sidan. »Skrif
du,» sade hon, »det gör mig ingenting. Det blir
bara så, att jag får göra slut på alltsammans, förr
än jag ämnat.» — »Ånej,» sade gumman, som förstod,
att hon måste fara varligt med Barbro, då
hon var i sådan förtviflan. »Jag skall inte skrifva.
Jag vill inte drifva dig till någon förhastad gärning.»
— »Jo, skrif!» sade Barbro. »Det gör
hvarken till eller från för mig. Du förstår väl,
att jag måste göra öfver med mig i alla fall. Inte
kan man stå till svars med att låta sådant här
elände fortgå till evig tid.»

Gumman gick tillbaka till spinnrocken och
satte sig att arbeta. »Skall du inte gå och ställa om
brefvet?» sade Barbro och gick efter henne. —
»Jag undrar om jag kunde få tala med dig ett
klokt ord,» sade Gammal Lisa. — »Åjo,» sade
Barbro, »det kan du nog få.»

»Jag tänker som så,» sade Gammal Lisa, »att
jag kan lofva dig att hålla allt detta hemligt, men
då skall du gå in på att inte göra något ondt hvarken
åt dig själf eller barnet, förrän vi äro säkra på att
det blir sådant, som du väntar.» Barbro stod och
betänkte sig. — »Vill du lofva, att du ger mig
fria händer efteråt?» — »Ja,» sade gumman, »efteråt
skall du få göra hvad du vill, det lofvar jag dig.»
— »Å, jag tycker, att jag så gärna kan göra slut
på mig med detsamma,» sade Barbro och såg
liknöjd ut. — »Jag trodde, att du nu mest af allt
önskade, att Ingmar skulle få ställa till rätta det,
som han gjort illa,» sade gumman, »men däraf
blir väl intet, om han får sådana nyheter.» Barbro
ryckte till och tog sig åt hjärtat. — »Det skall få
bli, som du vill,» sade hon, »men detta är ett tungt
löfte. Du får allt noga tänka på att du inte
sviker mig.»

Detta aftal blef väl hållet. Gammal Lisa förrådde
intet, och Barbro tog sig efter detta så väl
i akt, att ingen anade hvad som förestod henne.
Hon hade lycka med sig däri, att det blef tidig
vår. Snön smälte bort ur skogen redan i mars.
Barbro lät drifva en del boskap upp till fäboden,
som låg långt borta i ensamma ödemarken, så
snart som det fanns ett grönt strå för den att lefva
på. Hon och Gammal Lisa följde med dit upp för
att sköta den.

Så blef ett barn födt i slutet af maj. Det
var en gosse, och han såg vida sämre ut än det
barn Barbro födde förra våren. Han var både
liten och klen och skrek ständigt. Då Gammal
Lisa visade honom för Barbro, log denna bittert.
»Du hade inte behöft tvinga mig att lefva för
det här barnets skull,» sade hon. — »Inte kan någon
se på en sådan liten en hvad han skall bli till,»
sade gumman. — »Nu får du komma ihåg, att
du håller ditt löfte och lämnar mig fria händer,»
sade Barbro med hård röst. — »Ja,» sade gumman,
»men jag skall först veta, att han är blind.» —
»Du kan ju låtsa, att du inte ser hvad detta är för
ett barn,» sade Barbro.

Barbro var själf klenare än förra gången. Hela
första veckan var hon så svag, att hon ej kunde
komma ur sängen. Barnet låg ej i stugan, utan
gumman hade det undandoldt i en af de små
ladorna, som stodo på fäbodvallen. Hon pysslade
om det både natt och dag, gaf det getmjölk att
dricka och höll det med stort besvär vid lif. Ett
par gånger om dagen kom hon in med det i
stugan. Då vände sig Barbro mot väggen för att
slippa se det.

En dag stod Gammal Lisa vid det lilla fönstret
i fäboden och såg ut. Barnet höll hon på armen,
det skrek som vanligt, och gumman stod och
tänkte på hur litet och ynkligt det var. »Se, se,»
sade hon då plötsligt och böjde sig framåt för att
se bättre, »här komma vandrare till gårds.» Ögonblicket
därefter var hon med gossen borta hos
Barbro. »Du får ta barnet så länge. Jag skall
gå ut till dem, som komma, och säga, att du
ligger sjuk i stugan, och att de inte skola gå in.»
Hon lade barnet i sängen, och Barbro lät det
ligga utan att röra vid det. Hela tiden skrek det,
så mycket det orkade. Gammal Lisa kom tillbaka
inom ett ögonblick. »Det här barnet
skriker så, att det hörs öfver hela skogen,» sade
hon. »Om du inte kan få det att tiga, så är det
väl omöjligt att hålla folk ovetande om att det
finns till.» Hon ut igen efter detta, och Barbro
visste sig ingen annan råd än att lägga barnet
till bröstet.

Gumman stannade ute en god stund. Då hon
kom tillbaka, sof barnet, och Barbro låg och betraktade
det. »Du behöfver inte vara rädd,» sade
Gammal Lisa. »De ha ingenting hört, de togo
af åt annat håll.» Barbro såg på henne med en
tung blick. — »Nu tycker du allt, att du gjort
det bra,» sade hon. »Tror du inte, att jag förstår,
att det ingen var därute, utan att du skrämde
mig för att få mig att ta barnet.» — »Jag kan
godt bära ut det igen,» sade gumman. — »Nu får
det väl ligga, tills det vaknar.»

Mot kvällen ville gumman på nytt gå bort
med gossen. Han var då tyst och god och låg
och öppnade och slöt de små händerna. »Hvar
gör du af honom om nätterna?» frågade Barbro.
— »Han ligger därute i höladan.» — »Låter du
honom ligga där som en kattunge?» — »Jag trodde
inte, att det var så noga hur det här barnet hade
det. Men nog kan det få stanna inne i stugan,
om du så vill.»

Då gossen var sex dagar gammal, satt Barbro
i sängen och såg på hur gumman lindade honom.
»Du håller honom allt bra illa,» sade Barbro,
»det är inte underligt, att han skriker så mycket.»
— »Jag har skött om barn förr,» sade gumman.
»Jag tänker, att jag förstår mig på dem lika bra
som du.» Barbro höll sig tyst en stund, men
inom sig tänkte hon, att hon aldrig sett någon
fara så illa med ett barn. — »Du håller honom
ju så, att han blir svartblå i ansiktet,» sade hon
otåligt. — »Jag trodde inte, att man behöfde akta
en sådan här bortbyting, som om han vore en
prins,» sade gumman och blef ond, »men eftersom
jag inte duger, så kan du ju försöka själf.» Och
då hon hade sagt detta, kastade hon barnet till
Barbro och gick ut.

Barbro tog emot barnet. Hon lade om lindan
och fick gossen snart tyst och nöjd. »Ser du,
att nu tiger han,» sade hon, då Lisa kom tillbaka,
och hon såg stolt ut. — »Jag har alltid hört,
att jag hade en god hand med barn,» sade gumman
på nytt och var i dåligt humör en lång
stund.

Efter detta blef det emellertid så, att Barbro
alltid skötte om gossen. En dag, då hon ännu
var sängliggande, bad hon Lisa, att hon skulle ge
henne en ren blöja. Gumman svarade, att hon
ingen hade att lämna henne. Hon höll på att
tvätta dem, som funnos. Barbro blef röd i ansiktet
och fick tårarna i ögonen. »Det här
barnet har det inte bättre, än om det vore födt af
en tiggarkäring,» sade hon i hastigheten. — »Du
borde ha tänkt en smula själf på sådant här,»
sade gumman. »Jag undrar hur du skulle ha
redt dig, om inte jag hade plockat ihop hvad jag
kunde komma öfver af småkläder och tagit med
mig.» Barbro kom nu ihåg sig. Den mörka förtviflan,
som hon lefvat i under hela vintern, grep
henne och gjorde henne hård på nytt. — »Det
hade varit bättre om det här barnet hvarken
blifvit lindadt eller vårdadt,» sade hon.

Nästa dag steg Barbro upp. Hon tog fram
nål och tråd och började klippa sönder ett lakan
för att sy kläder åt gossen. Då hon hade hållit på
en stund, kommo de dystra tankarna åter öfver
henne: Hvad tjänar det till, att jag gör i ordning
sådant här åt honom ? Det vore bättre, att jag
gick ned i myren med honom, ty dit måste vi
ändå, vi båda.

Hon gick ut till Gammal Lisa, som mjölkade
korna, innan de skulle gå ut på skogen. »Vet
du, Lisa, hur länge det kan dröja, innan vi kunna
vara säkra på att barnet inte ser?» — »Nog dröjer
det ännu en åtta dagar eller kanske ett par veckor,
innan man kan vara riktigt säker,» svarade gumman.
Barbro gick tillbaka in och återtog arbetet. Då
hon förde saxen, gick den ojämnt, hon kände, att
handen darrade och skälfde. Snart spred sig darrningen
genom hela kroppen, och hon måste för
en stund höra upp med arbetet. Herre Gud, hvad
går det åt mig! Kan det vara möjligt, att jag
blef så glad åt att få ha honom kvar några veckor
ännu, att jag skälfver i hvar led?

Gammal Lisa hade det sträfsamt uppe i skogen.
Hon fick både drifva korna i vall och sköta om
mjölken ensam. Barbro tänkte numera bara på
att vårda gossen och kom sig ej för att hjälpa
henne med någonting. »Du Barbro kunde väl
göra annat än sitta och stirra på gossen,» sade
gumman en dag, då hon var alldeles upptröttad.
Barbro steg upp och gick ut ur fäboden, men
hon vände på tröskeln. — »Du får nog hjälp
sedan i sommar,» sade hon. »Under de här
dagarna vill jag ej gå ifrån honom.»

Alltsom Barbro lärde sig att mer och mer älska
barnet, sade hon sig själf, att den största barmhärtighet,
som hon kunde visa det, vore att fullfölja
sitt första uppsåt. Det var hela tiden svagt
och sjukligt. Det tilltog knappast i storlek, utan
var nästan lika litet, som då det först kom till
världen. Och allra mest bekymrade det henne,
att dess ögon alltid voro svullna och rödkantade.
Det gjorde knappast ett försök att lyfta ögonlocken.

Det föll sig så, att Gammal Lisa en dag började
tala om hur gammalt barnet var. »Nu, Barbro
är gossen redan tre veckor,» sade hon. — »Nej,»
sade Barbro häftigt, »inte förrän i morgon.» —
»Jaså,» sade gumman, »ja, jag räknar väl miste då,
men nog vill jag minnas, att han var född på en
onsdag.» — »Jag tycker, att du kunde unna mig,
att vara med honom än en dag,» sade Barbro.

Då Gammal Lisa klädde sig nästa morgon,
sade hon till Barbro: »Det är ondt om bete för
korna här i närheten. Jag skall drifva dem ett stycke
längre nedåt skogen. Vi komma nog ej hem före
kvällen.» Barbro vände sig häftigt mot henne,
och tycktes ämna säga något, men knep ihop läpparna
och teg. »Ville du något?» frågade gumman.
Det föreföll henne, som om Barbro haft lust att
bedja henne stanna hemma. Däraf blef dock
ingenting.

På kvällen kom gumman sakta hemdrifvande
med boskapen. Hon gick och lockade på korna,
som togo omvägar till höger och vänster och
stannade, så snart de sågo en grön tufva. Gumman
blef otålig. Hon gick och smågrälade
på de envisa djuren. »Åja,» sade hon till sist.
»Det är inte värdt, att du är så ifrig, du Lisa.
Du kommer väl hem tids nog till det, som väntar
dig.»

Då hon öppnade dörren till fäboden, satt
Barbro med gossen i knäet och sjöng för honom.
»Å Herre Gud, Lisa, att du aldrig kommer hem,»
utropade hon. »Jag vet inte hvad jag skall ta
mig till. Se, nu har gossen fått utslag.» Och
hon kom fram och visade ett par röda fläckar på
barnets hals. Gammal Lisa stod kvar i dörren, slog
ihop händerna af förvåning och skrattade. Barbro
såg bestört på henne. »Är det inte farligt det
här utslaget då?» sade hon. — »Det är bra till
i morgon,» sade gumman och fortfor att skratta.
Barbro förvånade sig allt mer, men kom till sist
ihåg hvad för en ängslan gumman måtte ha gått
i just den dagen. — »Ja, det hade varit bättre för
oss alla, om jag hade gjort det,» sade hon. »Och
det var väl också din mening, eftersom du gick
din väg i dag.» — »Jag låg i natt och tänkte på
hvad jag skulle ta mig till,» svarade gumman, »och
då var det något, som sade mig, att han där skulle
vaka bäst öfver sig själf, om jag lämnade dig ensam
med honom.»

Då alla kvällssysslorna voro öfver, och de
skulle gå och lägga sig, sade gumman till Barbro.
»Är det nu säkert, att gossen får lefva?» — »Ja,»
sade Barbro, »om Gud vill ge honom hälsan, så
att jag får behålla honom.» — »Men om han
nu blir en sådan där idiot och blind till?» — »Det
vet jag ju redan, att han är,» sade Barbro, »men
jag kan i alla fall inte göra något illa åt honom.
Hurudan han är, så är jag bara tacksam, att jag
får ta vård om honom.»

Gumman satte sig på sängkanten och funderade.
»Då det nu gått på detta sätt,» sade hon,
»så skall du väl skrifva till Ingmar.» Barbro
såg alldeles förfärad ut. — »Jag tror, att du gärna
vill, att det här barnet skall få bli vid lif,» sade
hon, »men om du skrifver efter Ingmar, så svarar
jag ej för hvad jag gör.» — »Jag kan undra hur
du eljest ämnar ställa till?» sade gumman. »Hvem
helst, som får veta, att du har ett barn, kan ju
skrifva och tala om det för honom.» — »Jag tänkte
också försöka att hålla allt detta hemligt, ända tills
Ingmar blifvit gift med Gertrud.»

Gammal Lisa satt åter tyst och tänkte på dessa
ord en god stund. Hon såg tydligt, att Barbro
var så benägen att draga någon stor olycka öfver
sig, att hon ej vågade säga emot henne. »Du
har varit mycket god mot oss gamla på Ingmarsgården,»
sade gumman tveksamt. »Du får ej undra
på, om jag gärna ville ha dig kvar som matmor.»
— »Om jag har varit god mot dig någon gång,»
svarade Barbro, »så vedergäller du det tusenfaldt,
genom att du är mig lydig i denna sak.»

Barbro satte igenom sin vilja, och på hela
sommaren fick ingen veta, att gossen fanns till.
Då det kom folk upp till sätern, gömdes han
undan i höladan. Barbros stora bekymmer var hur
hon skulle bära sig åt för att hålla honom dold,
då hösten kom, och hon måste vända om ned
till bygden. Hon gick och grubblade öfver detta
hvarje dag.

Men timme efter timme fick hon barnet
kärare, och härmed återkom något af hennes förra
sinnesro. Gossen blef ock starkare så småningom,
fastän han alltjämt var sen att växa och utveckla
sig. Hela sommaren var han svår med att gråta,
och ögonlocken voro alltid röda och svullna,
så att han knappt kunde öppna dem. Barbro
tviflade intet ögonblick, att han var en idiot, och
fastän hon nu ej tänkte på annat än att låta honom
lefva, hade hon dock många tunga stunder för
hans skull. De kommo oftast om nätterna, och
då brukade hon stiga upp och ställa sig att betrakta
barnet. Det var mycket fult med blekgul
hy och tunt rödaktigt hår. Näsan var för kort,
och underläppen för stor, och då det sof, drog
det samman ögonbrynen, så att det fick djupa
rynkor i pannan. Då Barbro såg gossen, tyckte
hon, att han hade ett riktigt idiotansikte, och hon
låg och grät hela natten, öfver att hennes son skulle
bli en olycklig stackare. Men tidigt om morgonen
vaknade barnet, låg fullsöfdt och i godt humör
i korgen, som fick tjäna det till vagga, och sträckte
armarna mot Barbro, då hon talade till det.
Då blef Barbro stilla och tålig på nytt. »Jag tror
att andra, som ha friska barn, inte ha så mycken
kärlek för dem, som jag har för den här sjuklingen,»
sade hon till Gammal Lisa.

Tiden gick, och det led mot slutet af sommaren.
Barbro hade ännu ej kunnat tänka ut
hur det skulle lyckas henne att hålla barnet doldt
efter hemkomsten. Ibland tyckte hon, att det ej
återstod henne något annat än att resa ur landet.

I början af september blef det en gång en
mörk och ruskig kväll med regn och blåst. Barbro
och Lisa hade gjort upp eld i spisen och sutto
och värmde sig vid brasan. Barbro hade barnet
liggande i sitt knä, och som vanligt satt hon och
tänkte på hur hon skulle laga så, att Ingmar ingenting
fick veta.

Eljest kommer han tillbaka till mig, tänkte hon.
Jag vet inte hur jag då skall få honom att förstå,
att jag vill bära min börda ensam.

Just då hon tänkte så, öppnades dörren till
fäboden helt oförväntadt, och en vandrare kom in.

»Guds fred i skogen,» hälsade karlen. »Det
var en lycka, att jag fann reda på stugan. Jag
kunde inte hitta ned till bygden i detta kolmörker,
men då kom jag i håg, att Ingmarsgårdens fäbod
måtte ligga i den här trakten.»

Karlen var en fattig stackare, som förr i världen
hade gått omkring som handelsman. Numera
hade han inga varor att bjuda ut, utan gick och
tiggde. Han var visst ej så utarmad, att han ej
kunnat lefva utan att anlita andras barmhärtighet,
men han var ej i stånd att låta bli att gå från
gård till gård och inhämta nyheter.

Det första han såg i fäboden var naturligtvis
barnet. Han gjorde stora ögon, då han fick
se det.

»Hvems är den där?» frågade han genast.
Båda kvinnorna tego ett ögonblick, därpå sade
Gammal Lisa kort och bestämdt: — »Det är Ingmar
Ingmarssons.»

Karlen såg än mer undrande ut. Han blef brydd
också öfver att ha kommit in i något, som han törhända
ej borde ha reda på. I förvirringen lutade
han sig ned öfver barnet. »Jag undrar hur gammal
en sådan liten en kan vara?» sade han. Nu
var det Barbro, som skyndade att svara. »Han är
en månad.»

Karlen var ogift och förstod sig ej mycket
på barn. Han kunde ej se, att Barbro bedrog
honom. Han blickade helt förskräckt på henne,
som satt där alldeles lugn. — »Jaså, det är bara
en månad,» sade han. — »Ja,» svarade Barbro på
sitt stillsamma sätt. Karlen blef röd och förvirrad,
så gammal han var, men Barbro såg ut, som om
saken ej rörde henne. Han märkte väl, att Gammal
Lisa gjorde varnande tecken åt Barbro, men
denna satt med stolt upplyftadt hufvud och frågade
alls ej efter henne. Den där gamla är inte rädd
för att ljuga, tänkte han, men på Barbro kan man
se, att hon anser sig för god till sådant.

Nästa morgon tog han Barbros hand och
tryckte den trovärdigt. »Jag skall nog tiga,» sade
han. — »Ja, det räknar jag på,» sade Barbro.

»Aldrig kan jag förstå hvad som kom åt dig,
Barbro,» sade gumman, så snart han var gången.
»Hvarför ljuger du på dig själf?» — »Jag hade
inte annat att göra,» sade Barbro. — »Och du tror,
att Kramar Johannes tiger med en sådan sak!»
— »Det är ej meningen, att han skall tiga.» —
»Är det meningen, att folk skall tro, att det här
barnet inte är Ingmars.» — »Ja,» sade Barbro,
»nu är det ju omöjligt att dölja längre, att det
finns till. Det är intet annat att göra än att låta
dem tro detta.» — »Och det tänker du, att jag
skall gå in på,» sade gumman. — »Du får väl gå
in på det, om du inte vill, att en sådan här fåne
skall bli arfving till Ingmarsgården.»

I midten af september brukade alla de, som
suttit i fäbodar under sommaren, vända om hem.
Barbro och Lisa foro då också ned till Ingmarsgården.
De märkte genast, att nyheterna om
Barbro spridt sig kring hela bygden. Hon sökte
ej heller numera hålla hemligt, att hon hade barnet,
men hon var mycket rädd, att någon skulle få se
det. Hon gömde alltid undan det i kammaren
innanför brygghuset hos Gammal Lisa. Hon tyckte
sig ej kunna uthärda, att någon skulle kasta
blickarna på det och se, att det var sjukt och
aldrig skulle bli en riktig människa.

Det var helt naturligt, att Barbro denna höst
blef mycket klandrad och missaktad. Människor
brydde sig ej om att dölja hvad tankar de hade
om henne, och Barbro blef snart så skygg för
dem, att hon aldrig ville lämna hemmet. Men
äfven gårdsfolket visade sig annorlunda mot henne
än förut. Drängar och pigor gjorde elaka häntydningar,
så att hon hörde det, och hon hade
svårt för att få dem att lyda.

Härmed tog dock ett brådt slut. Stark Ingmar
hade bott nere vid gården och regerat den som
husbonde, medan Ingmar vistades i främmande
land. Han fick en dag höra, att en af drängarna
gaf Barbro ett ohöfligt svar, och han slog karlen
för örat, så att han tumlade mot väggen. »Du
skall få flera af det slaget, om jag hör sådant än
en gång,» sade gubben.

Barbro såg förvånad på honom. »Du skall
ha mycken tack,» sade hon. Han vände sig om,
och det var ingen blid blick han gaf henne. »Det
är ingenting att tacka för,» sade han. »Men så
länge som du är matmor på Ingmarsgården, skall
jag nog se till, att folket visar dig aktning och
vördnad.»

Något längre framåt hösten kom bud från
Jerusalem, att Ingmar och Gertrud voro afresta
från kolonien. »Kanske äro de redan hemma, då
dessa rader nå till er,» stod det i brefvet. Då
Barbro fick höra detta, kände hon det först som
en stor lättnad. Nu var hon säker om att Ingmar
skulle fullfölja skilsmässan, och då hon väl hade
blifvit fri, så behöfde hon ej en dag längre gå och
bära på den tunga börda af missaktning, som nu
tyngde henne.

Men frampå dagen, då hon gick i sina sysslor,
ville tårarna gång på gång tränga fram i hennes
ögon. Det var dock hjärtslitande, att allt var slut
nu mellan henne och Ingmar. Så otroligt tomt,
att de två ej skulle ha något mer att göra med
hvarandra.

*

En förmiddag sent på hösten vandrade mycket
folk ut och in i skolhuset. Gertrud hade kommit
hem dagen förut, och nu hade hon ställt fram ett
stort bord i mor Stinas kök och bredt ut därpå
alla de gåfvor till folket i hemsocknen, som hon
hade fört med sig från Jerusalem. Hon hade sändt
bud vidt och bredt omkring med skolbarnen till
alla, som hade släktingar och vänner bland kolonisterna,
att de skulle gå ned till skolhuset. Och
nu kommo de vandrande, Hök Matts och Ljung
Björns bror Per, och en mängd andra. Och Gertrud
gaf hvar och en hvad han skulle ha samt berättade
om Jerusalem, om kolonien och om allt
det underbara, som händt de bortresta därute i det
heliga landet.

Bo Månsson var med i skolhuset hela förmiddagen
och hjälpte Gertrud att berätta, men
Ingmar visade sig ej. Under hela resan hade han
trott, att det Karin sagt honom om Barbro varit
löst förtal, men då han kommit till hemsocknen
och fått höra, att det var sanning, tyckte han
för det första, att han ej kunde tåla att se någon
människa. Han hade tagit in hos Bos föräldrar;
där fick han vara i fred, så mycket han ville,
ingen låtsade om honom eller talade med honom.

Framemot middagen aftog folkströmmen till
skolan, och en stund hände det, att Gertrud var
ensam i köket. Just då kom en högväxt och ståtlig
kvinna in där. Hvem kan hon vara? tänkte
Gertrud, det är märkvärdigt, att det finns någon
här i trakten, som jag ej känner.

Den främmande kom fram till Gertrud och
räckte henne handen. »Jag kan förstå, att du är
Gertrud,» sade hon. »Jag ville nu fråga dig, om
det är sant det jag hört, att Ingmar inte skall
gifta sig med dig.» Gertrud höll på att bli ond
öfver att en obekant kom så där brådstörtadt och
frågade om en sådan sak. Men så förstod hon
med ens, att detta måtte vara Barbro, Ingmars
hustru.

»Nej, Ingmar skall inte gifta sig med mig,»
sade hon. Den andra suckade och gick mot dörren.
— »Jag kunde inte tro det, förrän jag fick höra
det med egna öron.»

Barbro tänkte blott på de svårigheter detta
skulle vålla henne. Här kom nu Ingmar hem
lös och ledig, och säkerligen bar han ännu samma
kärlek till henne, som då han reste. Aldrig i
evighet törs jag nu låta det bli kändt, att barnet
är hans, tänkte hon. Det vet jag, att han skulle
anse sig utskämd inför alla människor, om han
läte mig ensam sträfva med det sjuka barnet. Han
skulle nog bedja mig att bli hans hustru, och jag
kunde nog inte neka honom detta, och då började
samma elände på nytt. Men hårdt blir det för
mig att hela lifvet igenom gå och bära på en
skam, som jag ej har förskyllt.

Just då hon stod vid dörren, vände hon sig
mot Gertrud. »Ingmar vill väl ej komma hem
till gården nu,» sade hon med låg röst. — »Det
är kanske ej tillåtet, att han går hem, förrän ni fått
riktig skilsmässa,» sade Gertrud. — »Han ville nog ej
gå hem i alla fall,» menade Barbro.

Gertrud kom raskt fram till Barbro. »Ser du,
jag tror, att du ljuger på dig själf,» utbrast hon.
»Det har jag sagt hela tiden, och nu, sedan jag
sett dig, är jag viss om det.» — »Hur kan jag
ljuga?» sade Barbro. »Jag har ju ett barn.» —
»Du gör orätt mot Ingmar,» sade Gertrud, »så
som han längtar efter dig. Han blir en förlorad
människa, om du inte låter honom veta sanningen.»
— »Det är ingenting att veta,» sade Barbro.

Gertrud stod och såg på henne, som ville hon
tvinga henne med blickarna. »Kan du få bud till
Ingmar?» sade Barbro. — »Ja visst kan jag få bud
till honom.» »Säg då till honom, att Stark
Ingmar håller på att dö. Han får lof att komma
hem och säga farväl till honom. Han skall inte
behöfva råka mig.» — »Åjo, det vore nog bäst
för er båda att råkas,» sade Gertrud.

Barbro vände sig åter mot dörren, men då
hon öppnat den, såg hon sig om. »Det är väl
inte sant, att Ingmar är blind?» — »Han har
mistat ett öga, men det andra är bra nu.» — »Tack
skall du ha,» sade Barbro. »Jag är glad, att jag
fått se dig,» tillade hon och såg vänligt på Gertrud.
Därmed stängde hon dörren och var borta.

Det kunde vara en timme efter detta. Ingmar
var på väg upp till Ingmarsgården för att säga
farväl till Stark Ingmar. Han gick ej fort, det
var, som om hvarje steg skulle kosta honom möda.

Ett stycke framåt vägen låg en liten, usel
stuga. Då Ingmar ännu var på tämligt afstånd
därifrån, såg han en man och en kvinna komma
ut genom dörren. Mannen såg fattig och torftig
ut, och Ingmar tyckte sig se, att kvinnan stack
något i handen på honom. Hon skyndade sedan
ned på vägen och gick raskt vidare åt Ingmarsgården
till.

Då Ingmar gick förbi stugan, stod mannen
ännu kvar på dörrtröskeln. Han vände och räknade
ett par silfverslantar, som han höll i handen.
Ingmar kände nu igen honom. Det var Stig
Börjesson.

Stig såg ej upp, förrän Ingmar gått förbi.
Han började ropa efter honom. »Vänta, Ingmar,
vänta! Nej, men vänta för all del och låt mig
tala vid dig!» Han sprang ned på vägen, men då
Ingmar gick på utan att ens se sig tillbaka, tycktes
han bli förargad. »Ja, skyll dig själf,» ropade han,
»jag skulle eljest ha berättat dig något, som du
blifvit glad åt.»

Om några ögonblick var Ingmar tätt inpå
kvinnan, som hade skilts från Stig Börjesson. Hon
hade tydligen brådtorn och gick så fort hon kunde.
Då hon hörde, att någon kom efter henne, trodde
hon, att det var Stig, och sade utan att vända sig
om: »Du får vara nöjd med hvad jag gett dig.
Jag har inga fler pengar.» Ingmar sade ingenting,
men gick allt fortare. »Du skall få mer
i nästa vecka, bara du inte talar om något för
Ingmar,» sade hon. I detsamma hade Ingmar
hunnit upp henne och lade sin hand på hennes
axel. Hon ryckte sig lös och vände sig om med
ett vredgadt utrop.

Då hon nu såg, att det var Ingmar och ej
Stig, som stod bakom henne, slog hon ihop händerna
likt en, som blir mycket gladt förvånad.
Men då Ingmars ögon mötte hennes, lyfte sig hans
arm långsamt, hans panna drog ihop sig i djupa
rynkor. Han såg ut, som hade han lust att slå
henne till marken.

Hon blef ej rädd. Hon stod stilla och såg
på honom ett ögonblick, därpå drog hon sig sakta
tillbaka. »Ånej, Ingmar,» sade hon, »gör dig inte
olycklig för min skull!»

Ingmar sänkte armen. »Jag får bedja dig förlåta
mig,» sade han stelt och kallt. »Jag kunde
inte tåla att se dig i sällskap med Stig.» Barbro
svarade mycket stilla: »Du skall inte tro, att
jag inte vore tacksam mot hvem helst som skaffade
mig af med lifvet.»

Utan att säga ett ord vidare gick Ingmar
öfver till andra sidan vägen och vandrade framåt
alldeles tyst. Barbro gick också tyst. Hon fick
tårarna i ögonen. Att tänka sig, att han inte en
gång vill tala till mig, då vi inte sett hvarandra
på så länge! Att tänka sig, att vi båda ska vara
så olyckliga!

»Det är visst bättre, att jag säger honom sanningen,»
tänkte hon ibland. »Jag kan inte stå ut
med att han föraktar mig. Det är bättre, att jag
säger honom sanningen och dödar mig efteråt.»

Plötsligt gaf hon sig till att tala med honom.
»Du frågar inte hur det är med Stark Ingmar.»
— »Jag kommer väl snart fram, så att jag får se
själf,» sade Ingmar buttert.

»Han kom till mig i dag på morgonen,» sade
Barbro, »och berättade, att han i natt hade fått
bud om att han skulle dö denna dag.» — »Är
han inte sjuk?» frågade Ingmar. — »Han har gått
och varit plågad af reumatism hela året, och jämt
har han klagat öfver att du inte kom tillbaka, så
att han finge dö. Han sade, att han inte kunde
slippa härifrån, förrän du kom igen från vallfarten.»
— »Men är han inte särskildt sjuk i dag?»
— »Nej, inte är han mer sjuk än vanligt, men
han tror säkert, att han skall dö, och han har gått
och lagt sig på sängen i lillkammarn. Han har
fått för sig, att han vill ha allt på samma sätt,
som din far hade det, då han dog, och kyrkoherden
och doktorn skulle nödvändigt sändas efter
till honom, därför att de blefvo hämtade till Stor
Ingmar. Han frågade ock efter den präktiga bonaden,
som låg bredd öfver Stor Ingmar, men den
fanns inte kvar på gården. Den hade blifvit såld
på auktionen.» — »Ja, det blef mycket såldt på
den auktionen,» inföll Ingmar. — »En af pigorna
trodde, att det var Stig Börjesson, som hade ropat
in den där bonaden, och jag tyckte, att jag borde
försöka att skaffa den till rätta, så att Stark Ingmar
skulle få det, som han ville. Och det gick så
lyckligt, att jag fick köpa igen den. Jag har den
här,» sade hon och visade på ett knyte, som hon
bar i handen.

»Du har alltid varit god mot gammalfolket,»
sade Ingmar. Hans röst var mycket sträf och
hård, trots att orden skulle vara vänliga. Sedan
sade han ingenting mer, utan allt återföll i tystnad.
Barbro såg framåt vägen med en längtande blick.
Det är förfärligt hvad det är långt hem, tänkte
hon. Vi komma inte fram ännu på en halftimme,
och hela tiden skall jag gå här och se hur olycklig
han är. Och jag vet ingen bot för honom.
Det skulle ju bli ändå värre, om jag sade honom
sanningen. Då skulle han återigen smida samman
sitt lif med mitt. Men aldrig, aldrig i lifvet
har jag varit med om något så svårt.

Hon försökte att gå fort, men vandringen
gick långsamt för både henne och Ingmar. De
tunga tankarna hängde sig fast vid dem och hindrade
deras steg.

Ändtligen voro de så nära framme, att de
skulle gå genom grinden in på gårdsplanen. Här
ställde sig Ingmar i vägen för Barbro.

»Jag vill passa på nu och fråga dig om en
sak, som jag tänkt ut för dig och mig,» sade
han. »Ty om du inte går in på den, så kanske
vi aldrig råkas mer. Jag ämnade föreslå dig, att
vi skulle låta skilsmässan gå tillbaka.»

Ingmars röst ljöd mycket kall, och hans ögon
hvilade ej på Barbro, utan på den gamla gården,
som låg framför honom. Han nickade åt huslängorna,
som betänksamt tycktes blicka mot honom
ur gluggar och låga fönster. »Ja, nu ha de nog ögonen
på mig,» mumlade han. »De vilja nog se efter, om
jag ej till sist har lärt att gå Guds vägar.»

»Jag har tänkt mycket på framtiden under
den här dagen,» sade Ingmar högt. »Jag kan
inte låta en sådan människa som Barbro gå förlorad,
har jag tänkt för mig själf. Jag måste ta
hand om henne, men man och hustru på vanligt
sätt kunna vi inte bli. Och nu ville jag fråga
dig, om du inte skulle ha lust att följa mig ut
till Jerusalem, så skulle vi båda gå in i kolonien.
Det är bra folk där och så många af våra egna,
att du snart skulle bli hemmastadd.» Han gjorde
ett litet uppehåll för att höra hvad hon skulle säga.
— »Ville du gå ifrån gården för min skull?» —
»Jag vill bara göra det, som är rätt.» Han talade i
så sträf ton, att den isade henne. — »Du har redan
mistat ett öga därute, och jag har hört, att du måste
fara hem för att ej bli blind.» — »Det skola vi ej
tänka på,» sade Ingmar. »Allt går nog bra, bara
man gör det, som är rätt.»

Barbro tänkte åter, att det vore ren barmhärtighet
att säga Ingmar sanningen. Det kämpade
och stred inom henne, men hon hade dock kraft
att tiga. Nej, inte vill jag draga så stor olycka öfver
honom, tänkte hon. Det är bäst, att våra vägar
skiljas, eljest vet jag, att jag får lof att döda mig.

Då hon teg, sade Ingmar: »Nu blir det ett
långt farväl mellan oss, Barbro.» — »Ja,» sade hon.
Hon räckte fram handen, och han tog den. Då
han höll den i sin, gick en ryckning igenom
honom. Det såg ut ett ögonblick, som ville han
draga Barbro intill sig i en häftig omfamning.
»Jag skall gå in och säga till Stark Ingmar, att du
är kommen,» sade hon. — »Ja, gör det,» sade
Ingmar tvärt och släppte handen.

*

Stark Ingmar låg på sängen i lillkammarn.
Han hade inga plågor, men hjärtat slog svagt,
och han kände för hvarje ögonblick större svårighet
att andas. »Nog är det visst och sant, att jag
skall dö denna dag,» tänkte han.

Så länge som han låg ensam, hade han fiolen
bredvid sig. Han knäppte en och annan ton helt
svagt på strängarna och tyckte sig då höra hela
låtar och visor. Då doktorn och kyrkoherden
kommo, lade han fiolen åt sidan och talade med
dem om märkliga saker, som hade händt honom
under hans lif. Mest var det om Stor Ingmar
och om småfolket i skogen, som länge varit
honom väl bevåget. Men alltsedan Hellgum
hade huggit ned rosenbusken utanför hans stuga,
hade världen ej varit god för honom att lefva i.
Småfolket hade upphört att ta vård om honom,
och han hade blifvit öfverfallen af alla möjliga
krämpor. »Jag blef allt glad, må kyrkoherden
tro,» sade han, »då Stor Ingmar kom till mig
i natt och sade mig, att jag inte längre behöfde
att vaka öfver hans gård, utan fick komma
till ro.»

Han var mycket högtidlig, och det var lätt
att se, att han fullt och fast trodde, att han skulle
dö. Kyrkoherden sade några ord om att han ej
såg mycket sjuk ut, men doktorn, som hade
undersökt honom och lyssnat på hans hjärta, sade
helt allvarsamt: »Nej, nej, Stark Ingmar vet hvad
han säger. Han ligger inte här och väntar döden
förgäfves.»

Då Barbro kom in och bredde ut den präktiga
bonaden öfver gubben, bleknade han en smula.
»Nu lider det mot slutet,» sade han. Han strök
Barbro öfver handen. »Du skall ha tack för detta
och tack för allt. Och så får du förlåta, att jag
varit hård mot dig sista tiden.» Barbro snyftade
till. Det fanns så mycken bedröfvelse uppsparad
inom henne, att det var lätt för henne att komma
i gråt. Gubben strök henne än en gång öfver
handen och smålog åt att hon grät. »Nu ha vi
väl snart Ingmar här,» sade han. — »Han är
kommen,» sade Barbro. »Jag skulle bara gå in
förut och tala om det för dig.»

Då Ingmar trädde in, reste sig gubben mödosamt
i sängen och sträckte ut handen mot honom.
»Välkommen skall du vara,» sade han. Ingmar
blef bedröfvad, då han såg honom. — »Inte trodde
jag, att du skulle göra mig den sorgen att lägga dig
att dö på min hemkomstdag,» sade han. — »Du
får inte klandra mig för detta,» svarade gubben
liksom urskuldande. »Du minns nog, att Stor
Ingmar lofvade mig, att jag skulle få komma till
honom, så snart som du vände åter från vallfarten.»

Ingmar satte sig på sängkanten. Gubben låg
och strök hans hand, men han sade intet mer på
en lång stund. Man såg, att döden närmade sig.
Han blef alltmer blek, och andedräkten kom som
ett tungt hväsande.

Så gick Barbro ur rummet, och då började
han fråga ut Ingmar. »Kommer du väl hem?»
sporde han och såg skarpt på honom. — »Ja,»
sade Ingmar lugnt och klappade honom öfver
handen. »Jag har gjort en god resa.» — »Här
har blifvit sagdt, att du skulle ha Gertrud med
dig hem?» — »Ja, hon är med hem, och hon
skall gifta sig med Bo Månsson, mitt syskonbarn.»
— »Är du nöjd med detta, du Ingmar?»
— »Det är jag fullt nöjd med,» svarade Ingmar
med fast röst.

Gubben såg forskande på honom. Han skakade
på hufvudet. Det tycktes vara mycket i detta,
som han ej kunde förstå. »Hur är det med ditt
öga?» sade han. — »Det har jag mistat i Jerusalem,»
sade Ingmar raskt. — »Är du nöjd med
den saken ock?» frågade gubben. — »Du vet nog,
Stark Ingmar, att Vår Herre vill ha något i pant
af den, som han skall ge en stor lycka.» — »Har
du fått en stor lycka, du då?» — »Ja,» sade Ingmar,
»jag har fått ställa till rätta det, som jag
gjorde orätt.»

Den döende började vrida och vända sig i
sängen. »Har du nu plågor?» frågade Ingmar. —
»Nej, jag har oro,» sade gubben. — »Du skall
tala om för mig hvad det är.» — »Du ljuger väl
inte för mig, Ingmar, för att jag skall få en lugn
hädanfärd?» sade gubben med stor ömhet. Ingmar
blef tagen med öfverraskning. Han förlorade
sitt lugn och bröt samman i en snyftning. »Säg
du hellre, som sanningen är!» sade gubben. Ingmar
blef stilla och lugn på ett ögonblick. — »Jag
må väl gråta, då jag skall mista en sådan vän,
som du har varit för mig.»

Efter detta blef gubben alltmer rastlös, och
det kom kallsvett fram på pannan. »Du är så
nyss kommen till landet, Ingmar,» sade han till
sist, »jag vet inte om du haft några nyheter härifrån
gården?» — »Jo,» sade Ingmar, »det du
tänker på fick jag veta i Jerusalem.» — »Jag skulle
ha vakat bättre öfver det, som var ditt,» sade
gubben. — »Jag skall säga dig något, Stark Ingmar,
du gör orätt, ifall du tror något ondt om
Barbro.» »Gör jag orätt?» sade gubben. —
»Ja,» sade Ingmar med starkare röst. »Det är
väl, att jag har kommit hem, så att hon får någon,
som försvarar sig.»

Gubben ville svara, men Barbro, som hade
gått ut i storstugan för att duka kaffebrickan åt
de främmande, hade hört hela samtalet genom
den halföppna dörren. Hon kom nu hastigt in i
lillkammarn och gick fram till Ingmar som för
att säga något. Men i sista stunden syntes hon
komma på andra tankar. Hon böjde sig i stället
ned öfver gubben och frågade hur det stod till
med honom.

»Jo, jag mår bättre, sedan jag har fått tala
med Ingmar,» sade gubben. — »Ja, han är god att
tala med,» sade Barbro stilla och gick bort till
fönstret och satte sig.

Efter detta blef det märkbart för alla, att Stark
Ingmar beredde sig att gå bort. Han låg med
ögonen slutna och händerna knäppta. Alla höllo
sig tysta för att ej störa honom.

Men Stark Ingmars tankar gingo jämt tillbaka
till den dagen, då Stor Ingmar dött. Han
såg för sig kammaren, sådan den varit, då han
kommit in för att säga farväl. Han kom ihåg de
små barnen, som hans husbonde hade räddat, och
som suttit i sängen hos honom, då han dog.
Då han tänkte på detta, blef han mycket vek till
sinnes. »Ser du, Stor Ingmar, du är vida förmer
än jag,» hviskade han, ty han förstod nog, att
hans ungdomsvän inte var långt borta från honom
i denna stund. »Kyrkoherden och doktorn äro
här, och din bonad ligger nu bredd öfver mig,
men något litet barn, som sitter nere vid sängbrädet,
kan jag inte få fatt på.» Knappt var detta
sagdt, förrän han hörde, att någon svarade honom.
»Här finns nog ett barn i gården, mot hvilket
du kunde öfva en god gärning i din sista stund.»

Då Stark Ingmar hörde detta, började han
småle för sig själf. Han tyckte sig genast förstå
hvad det var han hade att göra. Med en röst,
som nu blifvit mycket svag, men ändock var fullt
tydlig, började han beklaga, att kyrkoherden och
doktorn fingo vänta så länge på att han skulle
dö. »Men eftersom kyrkoherden ändå sitter
här,» sade han, »så vill jag tala om, att här finns
ett odöpt barn i huset, och jag tänkte fråga om
inte kyrkoherden kunde vara god och döpa det,
medan han väntar.»

Det var tyst förut i rummet, och än tystare
blef det efter detta. Men så sade kyrkoherden:
»Detta var en god tanke af dig, Stark Ingmar.
Det borde vi andra ha ordnat med för länge
sedan.»

Barbro reste sig upp alldeles bestört. »Ånej,
det ska vi väl inte göra nu,» sade hon. Hon hade
alltid tänkt sig, att då gossen skulle döpas, måste
hon tala om hvems barn han var, och hon
hade uppskjutit dopet för den skull. Bara jag
blir riktigt skild från Ingmar, skall jag låta döpa
honom, hade hon tänkt. Nu blef hon så förskräckt,
att hon ej visste till sig. — »Du kunde
låta mig få den glädjen att göra en god gärning
i min sista stund,» sade Stark Ingmar och upprepade
orden, som han hade tyckt sig höra. —
»Nej, det kan inte ske,» sade Barbro.

Nu lade äfven doktorn sitt ord till förmån
för att gubben skulle få sin vilja igenom. »Jag
är säker på att Stark Ingmar skulle andas en smula
bättre en stund, om han finge annat att tänka på
än detta, att han snart skall dö.» Barbro tyckte,
att hon var som slagen i kedjor af att de bådo
henne om detta i ett rum, där en man höll på att
dra sin sista suck. Hon sade svagt jämrande: »Ni
måtte väl begripa, att detta inte kan gå för sig.»
Kyrkoherden gick fram till Barbro och sade allvarsamt:
»Det förstår du väl, Barbro, att ditt barn
måste bli döpt.» — »Ja, men det är alltför svårt
nu i dag,» hviskade hon tillbaka. »Jag skall
komma till prästgården med barnet i morgon.
Inte kan det gå an att döpa det nu, då Stark
Ingmar skall dö.» — »Du ser väl, att det skulle
vara en glädje för Stark Ingmar,» sade kyrkoherden.

Ingmar hade allt hittills suttit tyst och orörlig.
Men han hade blifvit förfärligt upprörd, då han
såg Barbro så förödmjukad och olycklig. Detta
är grufligt svårt för en, som är så stolt som hon,
tänkte han. Han kunde rakt ej tåla, att den människa,
som han älskat och ärat mer än någon
annan, utsattes för skam och vanheder.

»Du skall allt låta detta förslag falla,» sade han
till Stark Ingmar. »Det är för svårt för Barbro.»
— »Vi ska nog göra det lätt för Barbro, om
hon bara vill gå efter barnet,» inföll kyrkoherden.
»Hon kan sätta upp det, som skall vara, på ett
papper, så skrifver jag in det i kyrkboken,
då jag kommer hem.» — »Ånej, ånej, det är alldeles
omöjligt,» sade Barbro och tänkte blott på
hvad hon skulle finna ut för att få dopet uppskjutet.

Stark Ingmar satte sig nu upp i sängen och
sade med vikt på orden: »Det skall ligga dig
tungt på hjärtat i alla dina dagar, Ingmar, om du
ej lagar så, att min sista önskan blir uppfylld.»

Ingmar reste sig då genast. Han gick fram
till Barbro, böjde sig ned öfver henne och hviskade:
»Det vet du väl, Barbro, att den, som är gift,
inte behöfver sätta upp något annat namn än sin
mans på dopsedeln.» Därpå sade han högt: »Jag
skall nu gå och säga till att de komma in med
barnet.» Han såg på Barbro. Det gick en darrning
genom henne, men hon svarade ej ett ord.
Jag tror att hon är nära att mista förståndet,
tänkte han.

Han gick ut, och de små förberedelserna
voro snart gjorda. Prästkappan och handboken
blefvo framtagna ur den lilla nattsäcken, som kyrkoherden
alltid förde med sig, och en skål vatten
bars in. Därpå kom Gammal Lisa med barnet.

Kyrkoherden stod och knöt på sig prästkappan.
»Jag borde då först och främst veta hvad namn
gossen skall ha,» sade han. — »Barbro skall väl
själf ge honom namn,» föreslog doktorn. Alla
sågo not Barbro. Hon rörde läpparna ett par
gånger, men inte ett ljud kom öfver dem. Det
tycktes bli en ändlös väntan.

Då Ingmar såg detta, tänkte han: Nu påminner
hon sig hvilket namn hennes son borde
ha burit om allt varit rätt. Hon kan ej tala för
blygsel. Han kände så stort medlidande, att
vreden försvann och den stora kärlek han hyste
för hustrun alldeles tog makten öfver honom.
Hennes barn kan ju gärna få heta Ingmar, tänkte
han. Hvad gör det mig? Vi skola ju ändå skiljas.
Det bästa vore, om vi på något sätt ännu kunde
inbilla folk, att barnet vore mitt, så att hon finge
åter sitt goda namn och rykte.

Men då han ej ville säga detta rent ut, fann
han på att föreslå: »Eftersom det är Stark Ingmar,
som har ställt om dopet, tycker jag, att han
skall ge gossen sitt namn.» Han såg på hustrun,
medan han sade detta, för att se, om hon förstod
hans mening.

Men ej en sekund sedan Ingmar slutat tala
reste sig Barbro. Hon gick sakta uppåt rummet,
så långt, att hon kom midtför kyrkoherden. Därpå
sade hon med fast röst: »Nu har Ingmar varit så
god mot mig, att jag ej längre står ut att plåga
honom, utan nu vill jag bekänna, att barnet är
hans. Men Ingmar skall inte detta barnet heta,
därför att det är blindt och en idiot.»

I och med detsamma hon sagt detta, tyckte
hon, att det var förfärligt bittert, att hemligheten,
hvarpå hennes lif berodde, blifvit ryckt henne
ur händerna. Hon kom i häftig gråt, och då hon
kände, att hon ej kunde behärska den, skyndade
hon ur rummet för att ej störa den döende.

Ute i storstugan kastade hon sig framöfver
det stora bordet och snyftade våldsamt.

Om en stund lyfte hon hufvudet och lyssnade
inåt lillkammarn. Där talades då af en låg röst.
Det var Gammal Lisa, som berättade om hur de
haft det i fäboden.

Åter kände hon allt det bittra i att hemligheten
var röjd, och åter kom det häftiga gråtandet
öfver henne. Hvad var det för en makt som
tvingat henne att tala, just då Ingmar lagt allt
tillrätta för henne, så att hon väl kunnat tiga ett
par veckor ännu, tills hon fått skilsmässa. Nu
måste jag döda mig, tänkte hon. Detta är min
sista stund.

Därpå lyssnade hon igen. Nu läste kyrkoherden
upp döpelseakten. Han talade så tydligt,
att hon kunde höra hvarje ord. Ändtligen kom
han till namngifningen. Namnet uttalade han med
högre röst än allt det andra. Det var Ingmar.

Då hon hörde detta, började hon gråta på
nytt i sin maktlöshet.

Dörren gick upp kort efteråt, och Ingmar kom
ut. Hon gick emot honom och tvang sig att ej
gråta. »Du förstår, att allt mellan oss måste bli,
som beslutadt var, innan du reste bort,» sade hon.
Ingmar strök sakta öfver hennes hår. — »Jag skall
inte tvinga dig till något. Efter hvad du nyss
gjort vet jag ändock att du älskar mig mer än
ditt eget lif.»

Hon fattade nu hans ena hand med ett hårdt
grepp. »Lofvar du mig, att jag ensam får ta vård
om barnet?» — »Ja,» sade Ingmar, »du skall få
det, som du vill. Gammal Lisa har berättat oss
om hur du har kämpat för det barnet. Ingen
kan ha hjärta att beröfva dig det.»

Hon såg förundrad på honom. Hon kunde
ej rätt fatta att allt hon fruktat för på en gång
var upplöst till intet. »Jag trodde, att du skulle
bli alldeles omedgörlig, om du fick veta sanningen,»
sade hon. »Men jag är dig mer tacksam, än jag
kan säga. Jag är glad, att vi skiljas i vänskap,
så att vi kunna få tala samman i frid, då vi
någon gång råkas.»

Det flög ett leende öfver Ingmars ansikte.
»Jag tänker mycket på om du inte nu vill följa
mig ut till Jerusalem,» sade han.

Då Barbro såg, att han smålog, blef hon uppmärksam.
Hon hade aldrig sett Ingmar sådan.
Hela ansiktet var förvandladt. Hon tyckte, att
något förklarade de grofva dragen, så att han var
riktigt vacker att se på. »Hvad är det, Ingmar?»
frågade hon. »Hvad har du för planer? Jag hörde,
att du kallade gossen Ingmar. Hvad var det för
mening därmed?»

»Nu skall du få höra något märkvärdigt, Barbro,»
sade Ingmar och tog hennes händer. »Så
snart som Gammal Lisa hade berättat oss hur ni
haft det i skogen, bad jag doktorn, att han skulle
undersöka barnet. Och doktorn fann inte fel på
det. Han säger, att det är litet för sin ålder, men
det är alldeles friskt och har förstånd som andra
barn.»

»Tycker inte doktorn, att det ser fult och
besynnerligt ut?» sade Barbro andlöst.

»Jag är allt rädd för att barnen i vår släkt
inte bruka vara vackrare,» sade Ingmar.

»Tror han då inte heller, att det är blindt?»

»Doktorn kommer allt att skratta åt dig, Barbro,
så länge han lefver, därför att du kunde inbilla
dig något sådant. Han säger, att han skall
sända hit ögonvatten, som du kan tvätta gossen
med. Och om en vecka skall han vara frisk.»

Barbro gick hastigt fram mot lillkammarn.
Ingmar vinkade henne tillbaka. »Du kan inte få
barnet nu,» sade han. »Stark Ingmar bad, att vi
skulle lägga det på sängen hos honom. Och
nu säger han, att han har det lika bra som far.
Han vill nog inte skiljas från barnet, förrän han
dör.»

»Nej, jag skall inte ta gossen från honom,»
sade Barbro. »Men jag får lof att själf tala med
doktorn.»

Då hon kom tillbaka, gick hon förbi Ingmar
och stannade framme vid fönstret. »Jag har frågat
doktorn, och jag vet nu, att det är sant.» Hon
sträckte upp armarna mot himlen. Det var, som
då en fångad fågel återfår friheten och lyfter vingarna.
»Du, Ingmar, vet inte hvad olycka vill
säga,» sade hon. »Ingen vet det.»

»Barbro,» sade Ingmar, »får jag nu tala med
dig om vår framtid?» Hon hörde honom icke.
Hon hade knäppt sina händer och började tacka
Gud. Hon talade med låg och upprörd röst, men
Ingmar kunde väl höra henne. All den sorg, som
hon känt öfver sitt vanlottade barn, anförtrodde
hon nu åt Gud, och hon tackade honom, därför
att hennes barn skulle få bli som alla andra, därför
att hon skulle få se honom leka och springa,
därför att han skulle få gå i skola och lära läsa,
därför att han skulle få bli en stark yngling, som
skulle föra yxan och följa efter plogen, därför att
han skulle kunna vinna en hustru och bo som
husbonde på den gamla gården.

Då hon hade tackat Gud för detta, gick hon
fram till Ingmar och sade med ett strålande ansikte:
»Jag vet nu hvarför far sade, att Ingmarssönerna
var det bästa folket i bygden.»

»Det är därför, att Gud har större barmhärtighet
med oss än med andra,» svarade Ingmar.
»Men nu, Barbro, vill jag tala med dig — — —

Barbro afbröt honom.

»Nej, det är därför, att ni inte ge er till tåls,
innan ni bli förlikta med Vår Herre,» sade hon.
»Gud sig förbarme, hvad skulle det ha blifvit af
mitt barn, om det inte haft dig till far?»

»Det är litet, som jag kunnat hjälpa honom,»
sade Ingmar.

»Det är för din skull, som förbannelsen blifvit
tagen ifrån honom,» sade Barbro innerligt. »Det
var därför, att du gjorde den här vallfärden, som
allt gått väl. Det var det enda, som höll mig
uppe i vintras, att jag ibland hoppades, att Gud
skulle vara nådig emot mig och barnet, därför
att du dragit till Jerusalem.»

Ingmar böjde hufvudet. »Inte vet jag annat,
Barbro, än att jag i alla mina dagar har varit en
stor stackare,» sade han och såg lika missmodig
ut som för en timme sedan.

»Vet du hvad de talade om nu nyss inne i
lillkammarn?» sade hon. »Jo, kyrkoherden sade,
att hädanefter kommer nog folk att kalla dig Stor
Ingmar, eftersom du står så väl med Gud, att förbannelsen,
som låg öfver min släkt, nu blifvit
bruten för din skull.»

De sutto bredvid hvarandra på den väggfasta
bänken. Hustrun slöt sig nära intill Ingmar, men
Ingmars arm hängde slappt ned, och hans ansikte
blef allt dystrare.

»Nu tror jag, att du är vred på mig,» sade
Barbro. »Du påminner dig visst hur hård och
grym jag var mot dig ute på vägen. Men det må
du veta, att bittrare stund har jag aldrig genomlefvat.»

»Inte kan jag vara glad,» sade Ingmar. »Jag
vet ännu inte hur vi skola ha det. Du säger så
mycket vackert till mig, men du svarar inte på
om du vågar stanna hos mig som min hustru.»

»Har jag inte sagt dig detta?» undrade Barbro
och log. I detsamma kom något af den gamla
fruktan öfver henne, och hon ryste. Men då såg
hon sig omkring, omfattade med blicken hela den
gamla stugan, det långa, låga fönstret, de väggfasta
bänkarna och eldstaden, där släkt efter släkt
suttit vid sina sysslor i skenet från torrvedsbrasan.
Allt detta omgaf henne med trygghet. Hon kände,
att det skulle skydda och bevara henne.

»Aldrig vill jag lefva annorstädes än under
ditt tak och i ditt hem,» sade hon.

Litet därefter öppnade kyrkoherden dörren till
lillkammarn och vinkade dem in i rummet.

»Nu ser Stark Ingmar hela himmelen öppen,»
sade han, då de gingo förbi honom.