I.

Det var en skön höstdag hänemot slutet
af trettiotalet. På den tiden fanns i
Upsala ett högt, gult tvåvåningshus, som
stod underligt ensamt på en liten äng,
långt borta i en utkant af staden. Det
var ett rätt ruskigt och otrefligt hus, men
det förskönades af den massa vildvin,
som växte där, och som på solsidan krälade
så högt uppför den gula väggen, att
det alldeles omramade de tre fönstren i
öfvervåningen.

I ett rum innanför ett af dessa inramade
fönster satt en student och drack
sitt morgonkaffe. Han var en lång, vacker
karl med ett fint utseende. Håret bar
han högt uppstruket ur pannan, det
krusade sig vackert, och en lugg ville
beständigt välta ned mot ögonen. Han
var klädd i en bekväm och ledig dräkt,
men var rätt elegant.

Han hade det fint i sitt rum, där
fanns en god soffa, och stoppade stolar,
stort skrifbord och präktiga bokhyllor,
men nästan inga böcker.

Innan han hunnit dricka sitt kaffe,
kom en student in till honom. Det var
en af helt annat slag, en liten, skulderbred
karl, satt och stark, ful, med stort
ansikte, tunnt hår och grof hy.

– Du, Hede – sade han – jag är
kommen för att tala ett allvarligt ord
med dig.

– Har du råkat ut för något obehagligt?

– Å nej, inte jag – sade den andre
– det är väl snarare dig det gäller. –
Han satt tyst en stund och såg ned. –
Det är tusan så obehagligt att säga det.

– Låt det vara då – föreslog Hede.
Han hade blifvit skrattlysten vid detta
högtidliga allvar.

– Det är det, jag inte kan, nu längre
– sade gästen. – Jag borde hafva talat
för länge sedan, men det passar sig illa
för mig, förstår du. Jag kan ej låta bli
att tänka, att du sitter och säger till dig
själf: Den där Gustaf Ålin, som är son
till en af våra torpare, tycker nu, att han
blifvit sådan karl, att han vill mästra mig.

– För all del, Ålin – sade Hede –
tro ej, att jag tänker något sådant. Min
farfar var ju en bondson.

– Ja, men det kommer ingen ihåg
numera – sade Ålin. Han satt tung och
trög framför Hede och återtog för hvarje
ögonblick alltmer af sitt bondsätt, som
om detta kunde hjälpa honom ur förlägenheten.

– Se, när jag tänker på hvilken
skillnad det är på din släkt och min, så
tycker jag, att jag skall tiga, men när jag
kommer ihåg, att det var din far, som
på sin tid hjälpte mig, så att jag fått
studera, så tycker jag, att jag skall tala.

Hede såg på honom med ett vackert
uttryck i ögonen. – Tala nu, så att du
kommer ifrån de här bekymren – sade
han.

– Det är så – sade Ålin – att jag
hör dem tala om att du ingenting gör.
De säga, att du knappast öppnat en bok
på de fyra terminerna, som du legat här
vid akademien. Du lär ej göra annat
än spela fiol hela dagen, och det kan jag
ej hålla för otroligt, ty du ville aldrig
göra annat förr i världen heller, då du
gick i Falu skola, fast du då var tvungen
att arbeta.

Hede satte sig litet stelt tillrätta i
stolen. Ålin blef allt olyckligare, men
han fortfor med seg beslutsamhet.

– Du tänker väl, att den, som äger
en sådan gård som Munkhyttan, bör
kunna få göra hvad han vill, arbeta om
han vill, låta bli om han vill. Tar han
en examen är det bra. Tar han ej en
examen, är det nästan lika bra, ty du
vill i alla fall ej bli något annat än brukspatron,
du vill bo på Munkhyttan hela
ditt lif. – Det förstår jag väl, att det är
så du tänker.

Hede teg, och Ålin tyckte sig se
honom omgifven af en likadan mur af
förnämhet, som alltid i Ålins ögon omgaf
hans far, bergsrådet och hans mor,
bergsrådinnan.

– Men det är nog så, att Munkhyttan
ej är samma ställe nu som förr,
då järngrufvan var gifvande – återtog
han försiktigt. – Det var nog det bergsrådet
visste, och det var därför han bestämde
före sin död, att du skulle studera.
Bergsrådinnan vet det också, stackare,
och hela socknen vet det. Den enda,
som ej vet något, är du, Hede.

– Menar du – sade Hede litet retligt
– att jag ej vet, att järngrufvan ej
mer kan bearbetas?

– Å nej – sade Ålin – det vet du
väl, men ser du, hvad du ej vet, är att
det är alldeles slut med Munkhyttan.
Tänk efter själf, så inser du nog, att
man inte kan lefva bara på jordbruk
hemma i Västerdalarna. Ja, jag vet ej
hvarför bergsrådinnan hållit det hemligt
för dig. Men hon sitter ju i orubbadt
bo, så hon behöfver ej fråga dig till råds
om något. Hur som helst så veta de
därhemma, att hon har smått om det.
Hon far omkring och lånar pengar, säger
man. Hon har väl ej velat störa dig med
sina bekymmer, utan tänkt, att hon skulle
kunna hålla allt gående, tills du tagit din
examen. Hon vill ej sälja egendomen,
förrän du är färdig och har ett nytt hem!

Hede steg upp och gick ett slag öfver
rummet. Så stannade han framför Ålin.
– Men karl, du sitter ju här och vill
inbilla mig dumheter. Vi äro ju rika.

– Jag vet nog, att ni räknas för
storfolk därhemma än så länge – sade
Ålin. – Men du begriper väl, att ingenting
kan räcka, då man bara ger ut och
ingenting kommer in. Det var en annan
sak, då ni hade grufvan!

Hede satte sig igen. – Min mor
skulle ju låtit mig veta detta – sade han.
– Jag är dig tacksam, Ålin, men du har
låtit skrämma dig af några skvallerhistorier.

– Ja, jag kunde just tro, att du
ingenting visste – sade Ålin envist. –
Hemma på Munkhyttan går bergsrådinnan
och sparar och sliter för att få
pengar att sända dig här i Upsala och
för att kunna ha det gladt och muntert
under mellanterminerna, då du är hemma.
Och under tiden ligger du här och gör
ingenting, därför att du ej vet af att det
är fara på färde – Jag kunde inte gå
längre och se på hur ni bedrogo hvarandra.
Hennes nåd trodde, att du läste,
och du trodde, att hon var rik. Jag kunde
väl ej låta dig förstöra din framtid utan
att säga något.

Hede satt tyst en stund och eftersinnade.
Därpå steg han upp och räckte
Ålin handen med ett sorgset leende. –
Du förstår väl, att jag inser, att du talar
sanning, fastän jag ej vill tro dig. Tack!

Ålin skakade hans hand, strålande
af förnöjelse. – Du begriper nog, Hede,
att ingenting är förloradt, bara du arbetar.
Med ditt hufvud kan du vara färdig med
graden på en sju, åtta terminer.

Hede rätade upp sig. – Var du
lugn, Ålin – sade han. – Jag skall bli
flitig nu.

Ålin reste sig och gick mot dörren,
men helt tveksamt. Innan han nått
tröskeln, vände han om. – Jag hade ett
annat ärende också – sade han. Han
blef åter oändligt förlägen. – Jag ville
be dig, att du lånar mig fiolen, tills du
kommer dig i gång med studierna.

– Låna dig fiolen?

Ja, svepa in den i silkeduken och
läsa in den i fodralet och låta mig bära
bort den, annars blir det ingen läsning
af för dig. Jag skulle ej vara utom dörr,
innan du började spela. Du är så van
vid det nu, du kunde ej stå emot, om
du hade den här. Sådant där kan man
ej öfvervinna, om man ej får hjälp. Det
blir en öfvermäktigt.

Hede stod motvillig. – Det är ju
galenskaper – sade han.

»Å nej du, det är inga galenskaper.
Du vet ju, att du fått det i arf af bergsrådet,
det ligger dig i blodet att spela.
Och allt sedan du blef din egen herre
här i Upsala, har du ej gjort annat. Du
bor ju så här långt ute i stadskanten
bara för att ej störa någon med ditt spel.
Du kan inte hjälpa dig själf i den här
saken. Låt mig taga fiolen!

– Ja förr – sade Hede – hade jag
ej kunnat låta bli att spela. Men nu
gäller det Munkhyttan. Jag tycker mer
om mitt hem än min fiol.

Men Ålin stod där lika envis och
bad om fiolen.

– Hvad tjänar det till? – sade Hede.
Vill jag spela, så behöfver jag ej gå
många steg för att låna mig en annan fiol.

– Det vet jag – svarade Ålin
men jag tror ej det är så farligt med en
annan fiol. Det är den där gamla italienska
fiolen, som är värsta faran för
dig. Och dessutom tänker jag föreslå, att
du låter stänga dig inne under de första
dagarna. Bara tills du kommer dig i gång.

Han bad och bad, men Hede stred
emot. Han ville ej underkasta sig något
så löjligt som arrest på sitt rum. Ålin
blef blossande röd.

– Jag skall ha fiolen med mig –
sade han – eljest har allt detta tjänat
till ingenting. – Han talade hetsigt och
ifrigt. – Jag hade ej velat säga något om
det, men jag vet, att det gäller än mer
än Munkhyttan för dig. Jag såg en flicka
här på promotionsbalen förra våren, som
man sade skulle vara förlofvad med dig.
Nå, jag brukar inte dansa, men jag hade
min glädje af att se på henne hur hon
flög fram i dansen och hur hon strålade
och lyste som ett ängsblomster. Och
då jag hörde, att hon var förlofvad med
dig, gjorde det mig ondt om henne.

– Gjorde det?

– Åja, jag visste ju, att det ej skulle
bli något af dig, om du fortsatte så, som
du börjat. Och så svor jag på att det
barnet ej skulle behöfva sitta hela sitt lif
och vänta på den, som aldrig kom. Hon
skulle ej bli sittande och torka bort under
väntan på dig. Jag ville ej möta
henne om några år med tillspetsade drag
och djupa rynkor omkring munnen ...

Han afbröt sig. Hedes blick hade
hvilat besynnerligt forskande på honom.

Men Gunnar Hede hade redan förstått,
att Ålin tyckte om hans fästmö.
Det rörde honom djupt, att denne ville
rädda honom under dessa förhållanden,
och under inflytandet af denna känsla gaf
han vika och lämnade honom fiollådan.

Då Ålin var gången, läste Hede en
hel timme som en förtviflad, men så
kastade han boken.

Det lönade sig just att läsa. Han
skulle vara färdig om en tre, fyra år,
och hvem kunde svara för att ej egendomen
såldes under tiden.

Han kände nästan med förskräckelse
hur han älskade det gamla stället. Det
var riktig förtrollning. Hvarje rum, hvarje
träd stod framför honom. Ingenting af
detta kunde han undvara, om han skulle
känna sig lycklig.

Och han skulle sitta stilla vid boken,
medan det höll på att gå ifrån honom!

Han blef allt mer orolig, kände blodet
bulta vid tinningarna som i feber.
Han blef då alldeles förtviflad öfver att
ej kunna gripa till fiolen och spela sig
lugn.

– Gud – sade han – den där Ålin
slutar med att göra mig tokig. Att först
ge mig denna underrättelse och så beröfva
mig fiolen.

– En människa som jag måste
känna en stråke under fingrarna i sorg
som i glädje. Jag måste göra något, jag
måste skaffa pengar, men jag har ej en
tanke i hufvudet. Jag kan ej tänka utan
fiolen.

Hede rasade öfver att sitta instängd,
hänvisad till böckerna. Det var vansinne
att sätta sig till att taga en långsam
examen, då han behöfde pengar, pengar,
pengar.

Han tålde ej medvetandet af att vara
instängd. Han var så vred på Ålin, som
hittat på denna dårskap, att han blef
rädd för att han skulle komma att slå
honom, då han kom igen.

Ja, visst skulle han spelat, om han
haft fiolen, men det var just hvad han
behöft göra. Hans blod sjöd ju så af oro,
att han nära nog var vansinnig. –

Just då Hede längtade som mest efter
sin fiol, kom en kringvandrande spelman
och började spela nere på gårdsplanen.
Det var en gammal, blind gubbe, han
spelade falskt och uttryckslöst, men Hede
blef så gripen af att just då höra en fiol,
att han lyssnade med tårade ögon och
knäppta händer.

Och i nästa ögonblick kastade han
upp fönstret och klättrade ned till marken
med hjälp af vildvinet. Han gjorde
sig inga samvetskval öfver att han lämnade
arbetet. Han tyckte, att fiolen var
kommen till gården, endast för att trösta
honom i hans olycka.

Hede hade visst aldrig bedt så ödmjukt
om något, som han nu bad den
gamle blinde om att få låna hans fiol.
Han stod hela tiden med mössan i hand,
fastän karlen var stenblind.

Gubben tycktes ej förstå hvad han
önskade. Han vände sig till flickan, som
ledde honom. Hede bugade sig för den
fattiga tösen och upprepade sin begäran.
Hon såg på honom, som den gör, hvilken
måste ha ögon för två. Blickarna kommo
så fasta ur de stora grå ögonen, att
Hede tyckte sig känna hur de träffade,
nu voro de vid halslinningen och sågo
efter att han hade nystärkt krås, nu sågo
de, att rocken var borstad, nu, att stöflarna
voro blankade.

Hede hade aldrig undergått en sådan
granskning. Han såg tydligt, att de där
ögonen skulle underkänna honom.

Men det blef ej så. Flickan hade
ett besynnerligt sätt att le. Hon hade
ett så allvarligt ansikte, att man fick det
intrycket, då hon smålog, att det var
första och enda gången hon råkat se glad
ut. Och nu kom ett af dessa sällsynta
leenden glidande öfver hennes läppar.

Hon tog fiolen från gubben och
räckte den till Hede.

– Nu skall det vara valsen ur Friskytten
– sade hon.

Det tycktes Hede egendomligt, att
han skulle nödgas spela en vals just då,
men det gjorde honom egentligen detsamma
hvad han spelade, bara han fick
en stråke i sin hand.

Det var ingenting annat han behöfde.
Fiolen började genast trösta honom. Den
talade till honom med svaga, skrällande
toner. – Jag är endast en fattigmansfiol–
sade den – men sådan jag är, är jag
till tröst och hjälp för en stackars blind.
Jag är ljuset och färgen och klarheten
i hans lif. Det är jag, som skall trösta
honom öfver fattigdom och ålderdom och
blindhet.

Hede kände hur den förfärliga nedslagenhet,
som pressat ned hans förhoppningar,
började vika bort från honom. –
Du är ung och stark – sade fiolen till
honom. – Du kan kämpa och strida. Du
kan hålla fast det, som vill undfly dig.
Hvarför är du modlös och bedröfvad?

Hede hade spelat med sänkta ögon,
nu kastade han tillbaka hufvudet och
såg på dem, som omgåfvo honom. Det
var ingen liten skara af barn och löst
folk från gatan, som kommit in på gården
för att höra musiken.

Fast de voro väl ej komna endast
och allenast för musikens skull. Den
blinde och hans flicka voro ej de enda
i truppen.

Midtemot Hede stod en figur i trikot
och paljetter och nakna armar, som han
höll korsade öfver bröstet. Han såg
gammal och sliten ut, men Hede kunde
ej låta bli att tänka, att det var en baddare
att hafva hög bröstkorg och långa
mustascher. Och där var hans hustru,
liten och fet och ej heller så särdeles
ung, men strålande lycklig öfver sina
paljetter och gungande gaskjolar.

Under musikens första takter stodo
de stilla och räknade. Så fingo de ett
huldt småleende öfver läpparna, togo
hvarandra i hand och dansade fram på
ett litet lapptäcke.

Och Hede märkte, att under alla de
ekvilibristiska konststycken, som de nu
utförde, stod hustrun nästan stilla, medan
mannen ensam arbetade. Han hoppade
öfver henne och hjulade rundt om
henne och slog volt öfver henne. Hustrun
gjorde nästan ingenting annat än kastade
slängkyssar åt publiken.

Men egentligen tänkte ej Hede mycket
på dem. Hans stråke hade börjat
flyga öfver strängarna. Den sade honom,
att det ligger lycka i att strida och eröfra.
Den ville nästan prisa honom lycklig
öfver att allt stod på spel för honom.
Hede stod där och spelade mod och hopp
för sig själf och tänkte ej på de gamla
lindansarna.

Men plötsligen märkte han, att de
blefvo oroliga. De upphörde att småle,
de kastade inga slängkyssar åt publiken.
Akrobaten hoppade galet, och hustrun
började gunga fram och åter i valstakt.

Hede spelade på allt ifrigare. Han
öfvergaf Friskytten och stormade fram
med en gammal strömkarlslåt, en sådan,
som brukade göra alla människor galna,
då den spelades på ett gille.

De gamla lindansarna förlorade alldeles
sin fattning, de voro ingenting annat
än flämtande förundran. Och det
kom ett ögonblick, då de ej mer förmådde
stå emot. De togo ett språng
framåt, rätt i armarna på hvarandra, och
så började de dansa vals midt på lapptäcket.

Så de dansade, så de dansade! De
togo små, trippande steg och snurrade
rundt i små täta hvarf, de kommo knappast
utanför täcket. Och deras ansikten
strålade af förnöjelse och hänryckning.
Det var ungdomslust och kärleksyrsel
öfver de gamla människorna.

Hela folkhopen jublade vid att se
dem dansa. Den lilla, allvarliga blindförerskan
fick ett stort leende öfver ansiktet,
men Hede blef i hög grad upprörd.

Se där, hvad hans fiol kunde åstadkomma,
alldeles rycka folk bort från sig
själf. Det var en stormakt, han hade
att råda öfver. I hvilket ögonblick som
helst kunde han taga sitt rike i besittning.

Bara ett par års studier i utlandet
för någon stor mästare. Så skulle han
draga världen rundt och spela in pengar,
ära, ryktbarhet.

Hede tyckte, att de där akrobaterna
voro ditkomna för att säga honom detta.
Delta var hans väg, den, som låg ljus och
öppen för honom.

Han sade till sig själf, jag vill, jag
vill bli musiker, jag måste bli det. Det
är något annat än att läsa. Jag kan förtrolla
människor med min fiol, jag kan
bli rik.

Hede höll upp att spela. Konstberidarna
kommo genast fram och komplimenterade
honom.

Karlen nämnde, att hans namn var
Blomgren. Det var hans medborgerliga
namn, han hade andra, då han uppträdde.
Han och hans hustru voro gammalt
cirkusfolk. Fru Blomgren var före detta
miss Viola, och hon hade flugit fram
öfver hästryggen. Och än i dag, fastän
de lämnat cirkus, voro de konstnärsfolk,
eldigt konstnärsfolk. Det hade han ju
redan kunnat se. Det var för den skull
de ej kunnat motstå hans fiol.

Hede följde med akrobaterna under
ett par timmar. Han kunde ej skilja sig
från fiolen, och han tyckte om de gamla
konstnärernas hänförelse för yrket. Själf
gick han och pröfvade sig. Jag vill se
om det är konstnärsgry i mig, jag vill se
om jag kan framkalla hänförelse, jag vill
se om jag kan få barn och dagdrifvare
att följa mig ur gård i gård.

Då de vandrade mellan gårdarna,
kastade herr Blomgren öfver sig en gammal,
sliten kapprock, och fru Blomgren
höljde sig i en brun, rundskuren kappa,
och så utstyrda gingo de bredvid Hede
och pratade.

Herr Blomgren ville ej tala om all den
ära han och fru Blomgren skördat under
den tid de tillhört en riktig cirkus. Men
direktören hade afskedat fru Blomgren,
under förevändning att hon blifvit för
korpulent. Herr Blomgren hade ej blifvit
afskedad, han hade begärt sitt afsked.
Ingen hade väl kunnat tro om herr Blomgren,
att han skulle tjäna kvar hos en
direktör, som afskedat hans hustru.

Fru Blomgren älskade konsten, och
för hennes skull hade herr Blomgren bestämt
sig att bli en fri konstnär, så att
hon skulle få fortsätta att uppträda. Om
vintern, då det blef för kallt att ge föreställningar
på gatan, spelade de i tält.
Då hade man en mycket rik repertoar.
Man gaf pantomimer, man trollade och
jonglerade.

Cirkus hade förkastat dem, sade herr
Blomgren, men ej konsten. De tjänade
alltjämt konsten, hon var värd, att man
var henne trogen in i döden. Alltid, alltid
konstnärer! Det var herr Blomgrens
mening, och det var likaledes fru Blomgrens.

Hede gick tyst och hörde på. Tankarna
foro oroliga från förslag till förslag.
Ibland kan man möta tilldragelser, som
stå fram som symboler, som tecken,
hvilka man måste tyda. Det var någon
mening i detta, som nu hände honom.
Kunde han förstå det riktigt, så skulle
han få ledning, till att fatta ett klokt
beslut.

Herr Blomgren bad herr studenten,
att han skulle fästa liten uppmärksamhet
vid den lilla blindförerskan. Hade han
sett sådana ögon? Trodde han ej, att
sådana ögon måste betyda något? Kunde
man ha de ögonen utan att vara ämnad
till något stort?

Hede vände sig om och såg på det
lilla bleka barnet. Jo, hon hade ögon
som stjärnor i ett sorgset och en smula
aftärdt ansikte.

– Vår Herre vet alltid hvad han
gör – sade fru Blomgren – och jag
tror till och med, att han har någon mening
därmed att han låter en sådan
konstnär som herr Blomgren uppträda
på gatan. Men hvad tänkte han på, då
han gaf den flickan de ögonen och det
leendet?

– Jag skall säga er något – sade
herr Blomgren. – Hon har ej de minsta
anlag för konst. Och med de ögonen!

Hede började misstänka, att de ej
talade för honom, utan endast höllo
en föreläsning för flickan. Hon kom
alldeles efter dem och kunde höra hvarje
ord.

– Hon är ej mer än tretton år och
alldeles ej för gammal att lära något,
men omöjlig, omöjlig, totalt utan anlag.
Lär henne sy, herr student, om ni ej vill
förspilla er tid, lär henne ej stå på hufvudet!

– Det där leendet, hon har, gör människor
alldeles galna i henne – sade herr
Blomgren. – Bara för det leendets skull,
har flickan ständiga anbud från familjer,
som vilja adoptera henne. Hon kunde
växa upp i ett förmöget hus nu, om
hon ville öfverge sin morfar. Men hvartill
behöfver hon ett leende, som gör
människor galna, då hon aldrig vill visa
sig hvarken på en hästrygg eller en
trapez?

– Vi känna andra konstnärer – sade
fru Blomgren – som taga upp barn från
gatan och uppfostra till yrket, då de själfva
ej mer kunna uppträda. Det är mer än
en, som lyckats skapa en stjärna, och
som tilltvingar henne ofantliga honorar.
Men herr Blomgren och jag ha aldrig
tänkt på honoraret, vi ha blott tänkt på
att få se Ingrid flyga fram genom ett
tunnband, medan hela cirkus skälfde af
applåder. Det skulle ha varit att börja
lifvet på nytt.

– Hvarför behålla ,vi hennes morfar?
– sade herr Blomgren. – Är han
en konstnär, som anstår oss ? Vi, vi kunde
ju få med oss en före detta medlem af
ett hofkapell. Men vi älska flickan, vi
kunna ej undvara henne, vi behålla gubben
för hennes skull.

– Är det ej grymt af henne, att hon
ej vill tillåta oss att göra en konstnär af
henne? – sade de.

Hede såg sig om. Den lilla blindförerskan
gick där med ett tåligt lidande
inprägladt på sitt ansikte. Han såg på
henne att hon visste, att den som ej
kunde dansa på lina var en obegåfvad
och föraktlig varelse.

Just då tågade de in på en ny gård,
men innan de började sin föreställning,
satte Hede sig på en upp och nedvänd
skottkärra och började predika.

Och nu försvarade han den stackars
blindförerskan. Han förebrådde herr och
fru Blomgren, att de ville lämna ut henne
till den stora, grymma publiken, som
skulle älska henne och applådera henne
till en tid, men sedan hon blifvit gammal
och utsliten lämna henne att traska omkring
på gatan i höstregn och köld. Nej,
den var konstnär nog, som gjorde en
människa lycklig, hon Ingrid skulle bara
ha ögon och leende för en, skulle spara
dem för en enda, och denna ende skulle
ej öfvergifva henne, utan skänka henne
ett skyddadt hem, så länge han lefde.

Tårarna stego Hede upp i ögonen,
medan han talade. Han talade mer för
sig själf än för de andra. Han kände
det med ens fasansfullt att bli drifven ut
i världen, att bli skild från det stilla
hemlifvet.

Så såg han hur de stora stjärnögonen
började stråla på flickungen. Det var
som hade hon förstått hvarje ord. Det
var som om hon åter vågade lefva.

Men herr Blomgren och hans hustru
hade blifvit mycket allvarliga. De tryckte
Hedes hand och lofvade honom, att de
aldrig mer skulle söka tvinga flickan in
på konstnärsbanan. Hon skulle få gå
den bana han önskade. Han hade rört
dem. De voro konstnärsfolk; eldigt konstnärsfolk,
de förstodo hvad han menade,
då han talade om trohet och kärlek.

Hede skildes från dem efter detta
och gick hem till sig. Han sökte ej mer
att leta fram någon hemlig mening ur
sitt äfventyr. När allt kom omkring,
hade det ej varit någon annan mening
med alltsammans, än att han skulle frälsa
det där stackars sorgsna barnet från att
gräma sig till döds öfver sin oduglighet.

________
II.

Gunnar Hedes gård Munkhyttan låg i
en fattig skogssocken långt borta i
Västerdalarna. En stor, ödslig socken
var del, karg och hård natur, hvart man
såg, steniga skogsbackar och småsjöar
upptog det mesta af trakten. Människorna
skulle ej hafva kunnat lifnära sig där,
om de ej haft rätt att draga ut öfver
hela landet och idka gårdfarihandel. Men
så var också hela den fattiga nejden uppfylld
af gamla sägner om fattiga bonddrängar
och bondflickor, som dragit ut
med en säck kramvaror på ryggen, och
kommit hem åkande i guldkaret med
vagnslådorna fyllda af pengar.

En af de allra yppersta af sägnerna
var den om Hedes farfar. Han hade
varit son till en fattig spelman och vuxit
upp vid fiolen, och vid sjutton års ålder
hade han gått ut med kramsäcken. Men
hvarhelst han dragit fram, hade han haft
fiolen till hjälp vid köpmansskapet, hade
ömsevis spelat folk samman till dans och
sålt till dem silkedukar, kammar och
nålar. All köpenskap hade gått under
skämt och spel, och så väl hade den gått,
att han till sist kunnat köpa Munkhyttan
med grufva och hytta af den utfattige
baronen, som då ägde stället.

Så hade han blifvit en herreman, och
baronens vackra dotter hade gift sig med
honom.

Sedan hade gamla herrskapet, som
de alltjämt kallades, ej tänkt på annat
än att försköna och pryda sin gård. Det
var de, som hade flyttat manbyggnaden
ut på den vackra ön, som låg nära
stranden af den lilla sjön, rundtom hvilken
deras åkrar och gruffält utbredde sig.
Öfvervåningen hade kommit till på deras
tid, ty de tyckte om att ha utrymme att
kunna taga emot mycket folk, och likaså
den stora yttertrappan med de två uppgångarna.
Hela den granskogsklädda ön
hade de planterat med löfträd, de hade
brutit upp smala slingrande gångar genom
stenmarken och byggt små utsiktspaviljonger,
som hängde ned öfver sjön som
stora fågelnästen. De vackra franska rosorna,
som kantade terrassen, de holländska
möblerna, den italienska fiolen, allt
detta hade de skaffat till gården, liksom
det varit de, hvilka låtit resa muren,
som skyddade fruktträdgården från nordanvinden,
och anlagt vinkasten.

Gamla herrskapet hade varit gladt
och vänligt gammaldags folk, frun hade
väl velat vara en smula förnäm, men
alls ej gamla herrn. Under all ståt, hvari
han lefde, ville han alltid komma ihåg
hvad han varit, och på kontoret, där han
skötte sina affärer, och dit alla människor
kommo, hängde kramsäcken och den
rödmålade hemgjorda fiolen rätt öfver
gubbens pulpet.

Äfven då han var död, hängde säcken
och fiolen kvar på samma plats. Och
hvarje gång de sågo dem fylldes gubbens
son och sonson af tacksamhet. Det var
de där fattiga verktygen, som skapat
Munkhyttan, och Munkhyttan var det
bästa i världen.

Hur det nu kunde komma sig, och
det var väl mest därför att det tycktes
följa med stället, att där lefdes ett godt
och vänligt och sorgfritt lif, så hängde
Hedes fast vid gården med större kärlek,
än som var lyckligt för dem. Och särskildt
Gunnar Hede var så fästad vid
egendomen, att man sade om honom, att
det var orätt säga, att han ägde en gård.
Det var tvärtom så, att det var ett gammalt
ställe i Västerdalarna, som ägde
Gunnar Hede.

Om han ej gjort sig till slaf af ett
stort, gammalt blåsut till manbyggnad
och af några tunnland åker och skog
och af några förvuxna äppleträd, hade
han väl fortsatt sina studier eller än
bättre gifvit sig ut att studera musik,
hvilket nog tyckes ha varit hans rätta
kallelse här i världen. Men då han kommit
hem från Upsala och tagit reda på
ställningen och verkligen fann, att gården
måste säljas, om han ej rätt snart kunde
förtjäna en hel mängd pengar, så kastade
han alla andra planer öfver bord och
beslöt att gå ut som gårdfarihandlande,
som hans farfar gjort.

Hedes mor och fästmö besvuro
honom att hellre sälja gården än på
detta sätt offra sig för den, men han var
obeveklig. Han klädde sig i bonddräkt
och köpte varor och började genomströfva
landet som handelsman. Han
trodde, att han med bara ett par års
handel skulle förtjäna nog för att betala
skulderna och rädda gården.

Och för så vidt det rörde gården,
hade han lycka med sitt företag. Men
öfver sig själf drog han ned en förfärlig
olycka.

Då han hade gått med kramsäcken
i omkring ett år, föll det honom in, att
han skulle försöka förtjäna en stor penningsumma
på en gång. Han drog då
långt norrut i landet och köpte en stor
skara getter, visst ett par hundra. Och
alla dessa ville han och en kamrat till
honom drifva ned till en stor marknad
i Vermland, ty där kostade getter dubbelt
så mycket som däruppe i norr. Fick
han sälja alla sina getter, skulle han
således göra en utmärkt affär.

Det var ännu endast november, och
marken hade varit bar, då Hede och
hans kamrat drogo åstad med sin getskara.
Allting gick bra för dem första
dagen, men på den andra, då de kommo
in på den stora tiomila skogen, började
det snöa. Det blef ett stort snöfall med
stark storm och yrväder. Det blef snart
så, att djuren fingo svårt för att bana
sig väg genom snön. Getter äro nog
både modiga och härdiga djur, och de
kämpade sig fram ganska länge, men det
blef ett par dagars och nätters yrväder
med en förfärlig köld.

Hede gjorde allt hvad han kunde för
att rädda djuren. Men sedan snöfallet började,
hade han hvarken kunnat skaffa dem
foder eller vatten. Och då de trampat sig
fram en dag genom hög snö, blef skinnet
afslitet på deras ben. De pinades af det
och ville ej gå längre. Den första geten,
som kastade sig ned på vägkanten och
ej ville resa sig mer och följa flocken,
lyfte han upp på axlarna för att bära
den med sig. Men då så en andra och
en tredje äfven lade sig, kunde han ej
bära dem alla. Då var det blott att se
åt annat håll och gå vidare.

Ni vet kanske hvad tiomila skogen
vill säga. Inte en gård, inte en koja på
mil och mil, bara skog. Högvuxen tallskog
med trädhård bark och högtsittande
grenar, icke ungskog med mjuk bark och
mjuka kvistar, som djuren kunnat äta.
Om ej snön kommit, skulle de hafva gått
öfver skogen på ett par dagar, nu kunde
de alls ej komma öfver den. Alla getterna
stannade där, och människorna
höllo på att förgås där, de ock.

De råkade ej en människa på hela
liden. Ingen gaf dem hjälp.

Hede försökte vräka undan snön,
så att getterna skulle kunna äta mossan,
men snön föll alltjämt, alltjämt, och
mossan var fastfrusen vid marken. Och
hur skulle han kunnat skaffa foder på
det sättet åt tvåhundra djur?

Han bar det modigt ända tills getterna
började jämra sig. Det hade varit
en munter och uppsluppen och rätt bråkig
skara den första dagen. Han hade
haft styft arbete med att se till, att alla
följde med i flocken, och att de ej stångade
ihjäl hvarandra. Men så tycktes de
förstå, att de ej kunde rädda sig, och då
bytte de om natur och blefvo alldeles
modlösa. De började alla bräka och klaga,
ej svagt och tunnt, som getter bruka, utan
mycket starkt, högre och högre, allt som
nöden blef större. Och när han hörde
bräkandet, började han tro, att han skulle
bli vansinnig.

Det var vilda, öfvergifna skogen, alls
ingen hjälp att få. Det ena djuret efter
det andra sjönk ned utmed vägen. Snön
yrde fram omkring dem och täckte öfver
dem. Då Hede såg tillbaka på denna
rad af drifvor vid vägkanten, som alla
gömde en djurkropp, och ur hvilka man
kunde se horn och klöfvar sticka fram,
började det att svindla för hans hjärna.

Han rusade på dessa, som läto yra
in sig till drifvor, svängde sin vidja
öfver dem och slog dem. Det var ju
enda sättet att rädda dem, men de rörde
sig ej. Han tog dem vid hornen och
släpade dem framåt. De läto sig släpas,
men togo ej ett steg för att gå själfva.
Då han släppte taget i hornen, slickade
de hans händer liksom för att bedja
honom hjälpa dem. Så snart han kom
nära dem, slickade de hans händer.

Allt detta verkade så förfärligt på
Hede att han kände, att han höll på att
bli tokig.

Det är dock ej sagdt, att det gått
så illa med honom, om han ej, då
allt var slut däruppe i skogen, rest för
att besöka en, som han höll mycket
kär. Det var ej hans mor, utan hans
fästmö. Han inbillade sig, att han nu
genast måste fara och säga henne, att
han förlorat så mycket pengar, att han
ej kunde gifta sig på många år. Men
helt säkert reste han till henne, endast
därför att han ville höra henne säga, att
hon älskade honom lika högt, trots hans
olycka. Han trodde, att hon skulle kunna
drifva bort minnet af tiomilaskogen.

Hon hade kanske också förmått detta,
men hon ville ej. Hon hade varit missnöjd
allaredan därmed, att han gick omkring
med kramsäcken och såg ut som
en bonde. Hon tyckte, att det för den
skull var svårt att tycka om honom som
förut. Nu, då hon fick höra, att han
skulle fortsätta med detta i många år
ännu, sade hon, att hon ej längre kunde
vänta på honom. Och då förlorade Hede
nära nog sitt förstånd.

Han blef dock ej riktigt vansinnig.
Han hade så mycket förstånd kvar, att
han kunde drifva sin handel. Han gjorde
till och med bättre affärer än andra, ty
det roade folk att gäckas med honom,
han var alltid välkommen i bondstugorna.
Människorna voro mycket retsamma emot
honom, men det var på sätt och vis godt
för honom, eftersom han så gärna ville
bli rik.

Och om några få år hade han förtjänat
nog för att kunna betala alla
skulder och lefva sorgfri på sin gård.
Men han förstod ej detta, utan gick fånig
och förryckt från gård till gård och hade
ej mer en tanke på att han var en
herreman.

________
III.

Råglanda hette en socken långt borta
i östra Vermland, helt nära Dalagränsen,
där det fanns en stor prostgård,
men endast en liten, fattig komministergård.
Men så fattiga de voro, hade de
varit så barmhärtiga i den lilla prästgården,
att de tagit sig ett fosterbarn.
Det var en flicka, Ingrid hette hon, och
hon hade kommit till gården, då hon
var tretton år.

Komministern hade fått se henne på
en marknad, då hon suttit och gråtit
utanför ett lindansartält. Så hade han
stannat och frågat henne hvarför hon
grät. Och han hade fått veta, att hennes
blinde morfar var död, och att hon ej
mer hade någon, som stod henne nära.
Nu följde hon med ett par lindansare,
och de voro goda mot henne, men hon
grät därför att hon var så dum, att hon
aldrig kunde lära sig att dansa på lina
och hjälpa till att förtjäna pengar.

Och det hade varit något ljuft sorgset
hos barnet, som rört och intagit prästen.
Ovillkorligen hade han sagt till sig själf,
att han ej kunde låta en sådan liten varelse
förfaras bland dessa kringdrifvande
landstrykare. Han gick in i lindansartältet,
där han träffade herr och fru Blomgren,
och erbjöd sig att taga upp barnet
i sitt hem. De gamla konstberidarna
hade börjat gråta och sagt, att fastän
flickan var alldeles oduglig för konsten,
hade de gärna velat behålla henne. Men
de trodde, att hon skulle blifva lyckligare
i ett riktigt hem hos människor, som
hela året bodde på samma plats, och
därför skulle de lämna henne till herr
komministern, om han endast ville lofva
dem, att hon skulle få vara som ett af
hans egna barn.

Detta hade han lofvat och sedan dess
hade flickan lefvat i prästgården. Hon
var ett stillsamt och blidt barn, rik på
ljuf kärleksfullhet och öm omvårdnad
för alla omkring henne. Under första
tiden blef hon mycket älskad af fosterföräldrarna,
men då hon blef äldre utvecklade
sig hos henne ett starkt begär
att hänge sig åt drömmar och fantasier.
Synernas och inbillningarnas rike öppnade
sig för henne med stark lockelse, och
midt på dagen kunde hon låta arbetet falla
och sjunka ned i en dröm. Men prästfrun,
som var en rask och hård arbetsmänniska,
tyckte ej om detta. Hon klagade
öfver att flickan var lat och trög och
pinade henne med stränghet, så att hon
blef helt förskrämd och olycklig.

Då hon var nitton år fyllda, föll hon
i en svår sjukdom. Man visste ej riktigt
hvad det kunde vara, ty detta tilldrog
sig långt tillbaka i tiden, då det ej fanns
någon läkare i Råglanda. Men det såg
illa ut för flickan. Man märkte snart,
att hon var så sjuk, att hon måste dö.

Hon för sin del gjorde ej annat än
bad Vår Herre, att hon skulle slippa
lefva. Hon ville så gärna dö, sade hon.

Då var det alldeles, som om Vår
Herre ville pröfva, om hon menade allvar.
En natt kände hon, att hon blef
stel och kall i hela sin kropp, och det
föll en tung dvala öfver henne. – Detta
måtte visst vara döden – sade hon till
sig själf.

Men det underliga var, att hon ej
alldeles förlorade medvetandet. Hon visste
om, att hon låg som död, visste om, att
de svepte henne och lade henne ned i
kistan. Men hon kände ingen fruktan
eller ångest för att hon skulle blifva begrafven,
fastän hon lefde. Hon hade blott
den enda tanken, att hon var lycklig,
som fick dö, och lämna det hårda lifvet.

Hvad hon kände oro för, var, att de
skulle upptäcka, att hon ej var annat än
skendöd och låta bli att begrafva henne.
Lifvet måtte ha varit ganska bittert för
henne, eftersom hon var alldeles utan
dödsfruktan.

Men det var alls ingen, som upptäckte,
att hon lefde. Hon blef både körd
till kyrkan, utburen till kyrkogården och
nedsatt i grafven.

Grafven blef dock ej igenfylld öfver
henne, ty såsom bruket är i Råglanda,
hade hon blifvit begrafd på söndagsmorgonen
före högmässan. Likföljet gick
i kyrkan efter jordfästningen, och lät
kistan stå i den öppna grafven. Men så
snart gudstjänsten var öfver, ämnade man
komma och hjälpa dödgräfvaren med att
kasta ned mullen.

Flickan visste allt, som skedde, men
kände ingen förskräckelse. Hon hade ej
kunnat göra en rörelse för att visa, att
hon lefde, om hon velat än så gärna,
men hon skulle ha hållit sig stilla äfven
om hon kunnat röra sig. Hon var alltjämt
bara glad åt att hon var så godt
som död.

Man kunde väl ej heller riktigt säga,
att hon lefde. Hon hade hvarken sans
eller sitt vanliga medvetande. Det var
endast den delen af själen, som drömmer
drömmar om nätterna, som lefde inom
henne.

Hon kunde ej en gång tänka så långt,
att hon förstod hur förfärligt det skulle
vara för henne att vakna, sedan grafven
blifvit fylld. Hon hade ej mer sitt förstånd
i sitt våld än en drömmande.

– Jag undrar – tänkte hon – om
det kunde finnas någonting i hela vida
världen, som skulle kunna förmå mig att
vilja lefva.

Så snart hon hade tänkt detta, tyckte
hon, att kistlocket och svetteduken, som
lågo öfver hennes ansikte, blefvo genomskinliga,
och hon såg framför sig pengar
och vackra kläder och sköna trädgårdar
med ljufliga frukter.

– Nej, ingenting af allt detta bryr
jag mig om – sade hon, och hon slöt
ögonen för alla härligheterna.

Då hon såg upp igen, voro de borta,
men i deras ställe såg hon alldeles klart
och tydligt, att en liten Herrans ängel
satt på grafkanten.

– God dag, du lilla Guds ängel! –
sade hon till honom.

– God dag, Ingrid – sade ängeln.
– Medan du ligger här och ingenting
har att göra skall jag tala med dig om
gamla tider.

Ingrid hörde tydligt hvarje ord ängeln
talade, men hans röst liknade ej något hon
hört förut. Den var mest lik ett strängaspel,
hvars toner voro ord. Den liknade
ej sång, utan musik af fiol eller harpa.

– Ingrid – sade ängeln – kommer
du ihåg, att medan din morfar ännu lefde,
träffade du en gång en ung student, som
gick med dig från gård till gård, och
spelade på din morfars fiol en hel dag?

Den skendödas ansikte upplystes af
ett leende. – Tror du, att jag glömt detta?
– sade hon. – Allt sedan den tiden har
det ej gått en dag, utan att jag tänkt på
honom.

– Och ej en natt, utan att du drömt
om honom?

– Nej, icke en natt, utan att jag
drömt om honom.

– Och du vill dö, fastän du så väl
kommer ihåg honom – sade ängeln –
då kan du ju ej mer få se honom.

Då han sade detta, tyckte sig den
skendöda förnimma all kärlekens ljufhet,
men ej ens detta kunde locka henne.

– Nej, nej – sade hon – jag är
rädd för att lefva, jag vill hellre dö.

Då vinkade ängeln med handen, och
Ingrid såg framför sig en stor, öde sandöken.
Den var trädlös och ofruktbar,
torr och het och sträckte ut sig i det
oändliga. På sanden låg här och där
något, som vid första påseendet liknade
förspridda klippor, men då hon såg bättre
efter, var det djur, ofantliga lefvande vidunder
med mäktiga klor och stora tandfyllda
gap, som lågo på sanden och lurade
på rof. Och mellan dessa förfärliga djur
kom studenten vandrande, han gick där
sorglös, utan att ana, att gestalterna omkring
honom voro lefvande.

– Men varna honom, varna honom
– sade Ingrid till ängeln, fylld af en
outsäglig ångest – säg honom, att de
lefva, att han skall akta sig.

– Mig är det ej tillåtet att tala till
honom – sade ängeln med sin klingande
röst – du måste själf varna honom.

Den skendöda kände med förfäran
hur hon låg förlamad och ej kunde ila
bort och rädda studenten. Hon gjorde
det ena fruktlösa bemödandet efter det
andra för att kunna resa sig, men dödens
vanmakt band henne. Men så ändtligen,
ändtligen, hon kände hur hennes hjärta
började klappa, blodet trängde fram
genom ådrorna, dödsstelheten smalt bort
ur kroppen. Hon reste sig upp och
skyndade bort mot honom – – – –

________
IV.

Ingenting är så säkert och visst som att
solen älskar de öppna platserna framför
de små landtkyrkorna. Är det icke
någon, som har lagt märke till, att man
aldrig träffar på så mycket solsken, som
under högmässan utanför en liten hvitstruken
kyrka. Ingenstädes knyta strålarna
ett så tätt nät af ljus, ingenstädes
håller sig luften i en sådan vördnadsfull
stillhet. Solen står där riktigt och håller
vakt öfver att folk ej skall stanna ute på
kyrkvallen och prata. Den vill, att alla
skola vackert sitta inne i kyrkan och höra
predikan, därför låter den en sådan rikedom
af strålar falla ned utanför kyrkväggen.

Törhända kan man ej vara alldeles
viss om, att solen gör vakttjänst utanför
de små kyrkorna alla söndagar, men så
mycket är säkert, att samma förmiddag,
som den skendöda hade blifvit satt i
grafven på kyrkogården i Råglanda, spred
den en alldeles glödande värme på den
lilla platsen utanför kyrkan. Till och
med kiselstenarna sågo ut, som om de
kunde taga eld, där de lågo och gnistrade
i hjulspåren. Det illa nedtrampade, kortvuxna
gräset knorrade ihop sig, så att det
blef som torr mossa, under det att de gula
maskrosorna, som prydde gräsmattan,
bredde ut sig och svällde på sina långa
stänglar, så att de blefvo stora som astrar.

Det kom en dalkarl, en sådan där,
som gick omkring och sålde knifvar och
saxar, vandrande nere på vägen. Han
var klädd i lång, hvit fårskinnspäls, och
på ryggen bar han en stor, svart lädersäck.
I den utrustningen hade han gått
flera timmar, utan att känna någon värme,
men då han lämnade landsvägen och
kom upp på kyrkplatsen, dröjde det ej
en minut, förrän han måste stanna och
taga af hatten för att kunna torka svetten
ur pannan.

När karlen stod så där med bart
hufvud, såg han både vacker och klok
ut. Han hade hög, hvit panna, djup
förståndsrynka mellan ögonbrynen, välformad
mun med tunna läppar. Han
bar håret benadt midt öfver hjässan, det
var rundklippt i nacken, hängde ned
öfver öronen, krusade sig litet i topparna.
Han var lång och starkt byggd, ej grof,
på allt sätt välbildad. Men det var det
felet med honom, att hans blick var
ostadig, ögonstenarna irrade beständigt
långt in i ögonvrån liksom för att gömma
sig. Kring munnen funnos drag, som
tycktes förryckta eller förvridna, något
fånigt och slappt, som ej passade, som
ej riktigt hörde till ansiktet.

Riktigt klok kunde han ej heller
vara, eftersom han gick och släpade på
den tunga säcken på söndag. Hade han
varit vid fullt förstånd, hade han vetat,
att det var onödigt, eftersom han ändå
ingenting kunde få sälja. Af allt annat
dalfolk, som färdades genom bygden, var
det ingen, som krökte ryggen under säcken
på söndagen, utan då gingo de i Guds
hus fria och raka såsom andra människor.

Denne stackaren hade väl alls ej vetat
om, att det var helg, förrän han stannade
ute i solskenet på kyrkplanen och fick
höra psalmsång ur kyrkan. Men han
var så pass klok, att han då genast förstod,
att han ej kunde drifva handel den
dagen. Och så kom där ett förfärligt
arbete för hans hjärna, som skulle fundera
ut, hvar han skulle tillbringa fridagen.

En lång stund stod han bara och
stirrade framför sig. Då allt gick som
vanligt, hade han ej svårt för att reda
sig. Han var ej värre däran, än att han
kunde gå ur gård i gård hela veckan
igenom och sköta sin handel. Men han
kunde aldrig vänja sig vid söndagen. Den
kom alltid öfver honom såsom ett stort,
oförutsedt bekymmer.

Ögonen stodo rent stilla på honom,
och pannmusklerna svällde.

Det första, som föreslogs inne i hjärnan,
var nog, att han skulle gå in i kyrkan
och höra på sången. Men det förslaget
antogs ej. Han ville gärna höra sång,
men han vågade ej gå in i kyrkan. Han
var ej rädd för folket, men i somliga
kyrkor funnos så besynnerliga och farliga
taflor, som föreställde varelser, som han
helst ej ville tänka på.

Ändtligen arbetade han sig fram till
den tanken, att eftersom detta var en
kyrka, så måtte här väl finnas en kyrkogård.
Och då han hade en kyrkogård
att komma till, var han räddad. Man
skulle ej kunnat bjuda honom något
bättre, hvad det så än varit. Såg han
en kyrkogård från vägen under sina
vandringar, gick han upp till den och
satt där en stund, om det än var midt i
arbetsveckan.

Då han nu skulle gå ut till kyrkogården,
uppstod helt plötsligt en ny svårighet.
Begrafningsplatsen i Råglanda
ligger nämligen icke alldeles bredvid
kyrkan, som står på en stenbacke, utan
på en äng litet bortom sockenstugan.
Och han kunde ej komma fram till kyrkogårdsporten,
utan att gå fram på en väg,
utmed hvilken de kyrkobesökandes hästar
stodo bundna.

Alla hästarna stodo med hufvudet
djupt nere i höbuntar och hafrepåsar och
tuggade så, att fodret knastrade under
deras tänder. Det var ej tal om, att de
kunde göra karlen något ondt, men han
hade sin egen tanke om vådan af att gå
förbi en sådan lång rad djur.

Två, tre gånger försökte han gå, men
modet brast honom, så att han måste
vända. Han var ej rädd för att hästarna
skulle bita eller sparka. Det var alldeles
nog, att de voro så nära, att de kunde
se honom. Det var alldeles nog, att de
kunde skramla med sina grimmor och
skrapa i marken med hofvarna.

Ändtligen kom ett ögonblick, då alla
hästarna sågo ned och riktigt tycktes äta
i kapp. Då började han vandringen
mellan dem. Han höll igen pälsen, så
att den ej skulle fladdra ut och förråda
honom, och han gick på tå, så vackert
han kunde. Om en häst höjde ögonlocket
och såg på honom, stannade han
genast och neg. Han ville gärna vara
höflig i denna stora fara, men djuren
måtte väl vara rimliga och förstå, att
han ej kunde buga sig, då han bar en
säck järn på ryggen. Det återstod honom
ingenting annat än att niga.

Han suckade mycket tungt, ty det
var en svår och besvärlig sak här i lifvet,
att såsom han vara rädd för alla fyrfota
djur. Egentligen var han ej rädd för
andra djur än getter, och för hästar och
hundar och kattor skulle han ej alls
varit rädd, om han endast kunnat bli
säker på, att de ej voro några slags omskapade
getter. Men han blef aldrig
säker på den saken. Så att det var egentligen
lika galet för honom, som om han
hade varit rädd för alla slags fyrfotingar.

Det var inte lönt för honom att tänka
på, hur stark han var, och att dessa små
bondhästarna brukade vara alldeles ofarliga.
Sådant kan ej den tänka på, som
har fått in fruktan i själen. Det är en
svår sak, fruktan, och det är tungt för
den, som hon blifvit bofast hos.

Det var märkvärdigt, att han dock
kom förbi hela hästraden. Det sista vägstycket
tog han i två långa språng, och,
då han kom in på kyrkogården, drog
han igen järngrinden efter sig och ställde
sig att knyta näfven åt hästarna.

– Usla, eländiga, förbannade getabockar!

Han gjorde så med alla djur, kunde
ej låta bli att kalla dem alla för getabockar.
Och detta var mycket dumt, ty
det hade förskaffat honom själf ett namn,
som han ej ville ha. Af alla han träffade
blef han kallad Getabocken. Men han
ville ej bli tilltalad på det sättet. Han
ville, att man skulle kalla honom med
hans rätta namn, men det namnet tycktes
ej vara kändt af någon människa i den
här trakten.

Han stod en stund vid grinden och
njöt af att vara undkommen hästarna,
men snart vandrade han djupare inåt
kyrkogården. För hvarje kors och hvarje
sten stannade han och neg. Men nu var
det ej af fruktan, nu var det endast af
välbehag vid att se dessa kära, gamla
bekanta. Hans utseende blef med ens
mildt och behagligt. Just samma kors
och stenar, som han råkat så ofta förr!
Hvad de voro sig lika! Hur väl han
kände igen dem! Han måste säga god
dag till dem.

Hvad kyrkogården behagade honom!
Intet djur brukade beta där, och ingen
människa brukade skämta där. Där var
bäst, då där var alldeles ensamt såsom
nu, men äfven då där funnos människor,
brukade de ej störa honom. Han kände
visserligen många vackra ängar och hagar,
som skulle behagat honom ännu bättre,
men där fick han aldrig vara i fred. De
kunde på intet sätt jämföras med kyrkogården.
Och kyrkogården var bättre än
själfva skogen, ty i skogen var ödsligheten
så stor, att han blef rädd för
den. Här var det stilla som i skogsdjupet,
men han var ej utan sällskap,
här funnos sofvande människor under
hvarje sten och hvarje tufva. Just så
mycket sällskap, som han behöfde för
att ej känna ensamhet och vantrefnad.

Han styrde genast färden fram mot
den nyöppnade grafven. Han gick dit,
dels därför att där stodo några skuggande
träd, dels ock därför att han tyckte
om sällskap. Han trodde väl, att det
kunde vara möjligt, att denne döde, som
blifvit så nyss nedbäddad, vore ett bättre
skydd mot ensamheten än de längesedan
hänsofne.

Han nära nog böjde knä med ryggen
åt den stora sandhögen på grafkanten.
Han lyckades skjuta upp säcken, så att
den stod stadigt på högen, och lossade
de grofva läderremmar, som höllo den
fast. Det var en stor dag, en fridag, han
kastade till och med af sig pälsen. Med
stort välbehag satte han sig på gräset så
nära grafven, att de långa benen med de
knäbundna strumporna och de grofva
snörskorna hängde ned öfver grafkanten.

Han måste sitta stilla en rätt lång
stund och hålla ögonen på kistan. Då
man hade en sådan fruktan som han
inom sig, kunde man aldrig vara nog
försiktig. Men kistan rörde sig verkligen
alls icke, det var omöjligt att misstänka,
att den gömde något försåt.

Ej förr var han viss om sin sak, än
han stack ned handen i sidfacket på
säcken och tog fram fiol och stråke. På
samma gång nickade han åt den döde
nere i grafven. Eftersom han var så
stilla, skulle han få höra något vackert.

Det var något mycket rart detta, det
var ej många, som fingo höra honom
spela. Ingen fick höra honom på de
gårdar, där man brukade hetsa hundarna
på honom och kallade honom Getabocken.
Men det kunde hända, att man fick höra
honom i en stuga, där man talade lågt
och rörde sig stillsamt och ej frågade
honom, om han ville köpa getskinn. På
ett sådant ställe brukade han taga fram
fiolen och låta höra sig. Och det var
en stor utmärkelse, den största han
kunde bevisa någon.

Där han satt och spelade på grafkanten,
lät det alls ej illa. Han spelade
ej en falsk ton, och han spelade så sakta
och mildt, att det knappast kunde ha
hörts till nästa graf.

Se det förnämliga i saken var, att det
alls ej var dalkarlen, som kunde spela,
utan det var hans fiol, som kom ihåg
ett par små melodier. De kommo fram
ur den, så snart han förde stråken öfver
den. Det skulle kanske ej hafva betydt
mycket för en annan, men för honom,
som ej själf kom ihåg en enda melodi,
var det den allra kostbaraste gåfva att
äga en sådan fiol, som spelade af sig själf.

Medan han spelade, satt han och
sken och log, liksom den, som hör ett
barn pladdra och prata. Det var fiolen,
som talade och talade, han bara lyssnade.
Det var dock för märkvärdigt, att dessa
vackra saker hördes, så snart han förde
stråken öfver strängarna. Det skötte fiolen
om, den visste, hur det skulle vara, och
dalkarlen, han satt bara och lyssnade.

Det växte visor ur den där fiolen,
som det växer gräs ur jorden. Ingen
kunde förstå, hur det tillgick. Vår Herre
hade lagat till det så.

Det var dalkarlens mening att sitta
stilla så där hela dagen och låta de kära
tonerna växa upp ur fiolen som små hvita
och brokiga blomster. Han skulle spela
en hel äng full med blomster, spela full
en hel lång dal, en hel stor slätt.

Men hon, som låg skendöd nere i
kistan, hade väl hört fiolspelet, och på
henne hade det öfvat en underlig verkan.
Tonerna hade kommit henne att drömma,
och af det hon sett i drömmen, hade
hon blifvit så upprörd, att hennes hjärta
börjat klappa, hennes blod börjat strömma,
och hon hade vaknat.

Nu är att märka, att allt hvad hon
upplefvat, medan hon legat skendöd, de
tankar hon då haft och äfven den sista
drömmen, allt detta var borta och glömdt
i samma stund, som hon vaknade till
sitt vanliga medvetande. Hon visste icke
ens, att hon låg i sin kista, utan hon
trodde, att hon alltjämt låg sjuk hemma
i sin säng. Hon tyckte bara, att det
var underligt, att hon ännu lefde. Nyss,
innan hon somnade, var hon ju midt
inne i det flämtande dödsarbetet. Det
borde ju ha varit ute med henne för
länge sedan. Hon hade tagit farväl
af fosterföräldrarna, af syskonen och af
tjänstefolket. Prosten själf hade varit hos
dem och gett henne nattvarden, ty hennes
fosterfar hade tyckt det vara för tungt
att göra detta. För flera dagar sedan
hade hon vändt sina tankar från allt
jordiskt. Det var märkvärdigt, att hon
ej var död.

Det förvånade henne, att det var så
mörkt i rummet, där hon låg. Ljuset
hade ju brunnit alla nätter förut, medan
hon varit sjuk. Och så hade man låtit
täcket glida af henne. Hon låg där och
blef så kall som en is.

Hon reste sig något litet för att draga
öfver sig täcket. Då slog hon pannan
mot kistlocket och sjönk ned i kistan
igen med ett litet utrop af smärta.

Hon hade stött sig tämligen hårdt
och återföll genast i dvala. Hon låg lika
orörlig som nyss, och det var som hade
lifvet flytt bort på nytt. Dalkarlen, som
hört både stöten och utropet, hade ögonblickligen
lagt bort fiolen och börjat lyssna.
Men det hördes ingenting vidare, ingenting
alls.

Han satte sig till att spionera på
kistan lika uppmärksamt, som då han
först kommit. Han satt och nickade,
som ville han säga ja till det han själf
tänkte, nämligen att intet här på jorden
är tillförlitligt. Här hade han haft en den
mest tyste och förträfflige kamrat, men
var han icke nu bedragen äfven på denne?

Han satt och såg på kistan, som
hade han velat se rätt igenom den. Slutligen,
då den fortfor att vara alldeles
stilla, tog han åter upp fiolen och började
spela.

Men nu ville ej fiolen. Han måtte
gnida den hur mildt och smeksamt som
helst, så framväxte där ej mer några
melodier. Det var så sorgligt, att han
var färdig att gråta. Han hade ämnat
sitta stilla och höra på sin fiol hela
dagen, och nu ville den ej mer.

Han förstod nog orsaken. Fiolen
var orolig och rädd för det, som rört sig
nere i kistan. Den hade glömt alla sina
visor och tänkte endast på, hvad det
kunde ha varit, som bultat på kistlocket.
Det är ju så, man glömmer allting, då
man är rädd.

Han förstod, att han måste lugna
fiolen, om han skulle kunna få höra
något vidare.

Han hade haft det så godt, bättre
än på åratal. – Om det verkligen var
något i kistan, som var farligt, var det
då ej bäst att släppa ut det. Så skulle
fiolen bli nöjd, och de vackra blommorna
skulle på nytt växa upp ur den.

Han öppnade beslutsamt sin stora
säck och började söka mellan knifvar,
sågar och yxhammare, till dess han fann
en skrufmejsel. Ögonblicket därefter var
han nere i grafven och låg där på alla
fyra och skrufvade locket af kistan.

Han plockade ur skruf efter skruf,
till dess han ändtligen kunde resa upp
locket mot grafväggen. Med detsamma
gled också svetteduken från den skendödas
ansikte.

Så snart den friska luften nådde henne,
slog Ingrid upp ögonen. Och nu var det
ju ljus omkring henne. Hon måtte ha
blifvit flyttad. Nu låg hon i ett gult rum,
som hade grönt tak och en stor ljuskrona
i taket.

Rummet var trångt, men sängen var
än mindre. Hvarför kändes det, som
vore hennes armar och ben fängslade?
Var det för att hon skulle hålla sig stilla
i den lilla, lilla sängen?

Det var märkvärdigt, att de hade lagt
henne en psalmbok under hakan. Det
brukade man ju ej annat än med lik.

Mellan fingrarna hade hon en liten
blombukett. Hennes fostermor hade
klippt ett par kvistar ur sin blommyrten
och lagt mellan hennes händer. Ingrid
förvånade sig. Hvad hade det gått åt
hennes fostermor?

Hon såg, att man gifvit henne en
hufvudkudde med breda spetsar och ett
battistlakan, som låg i fina veck. Hon
var mycket nöjd, hon tyckte om att ha
det fint. Men hon skulle än hellre velat
ha ett varmt täcke på sig. Det kunde
ju ej vara bra för en sjuk att ligga utan
täcke.

Ingrid var färdig att sätta händerna
till ögonen och börja gråta. Hon frös
så bitterligen.

I detsamma kände hon något hårdt
och svalt mot sin kind. Hon började
småle, det var den gamla, röda trähästen,
den trebenta Camilla, som låg bredvid
henne på hufvudkudden. Lillbror, som
aldrig kunde sofva någon natt, utan att ha
den bredvid sig i bädden, hade nu lagt
den till henne. Det var kärligt gjort af
Lillbror. Ingrid fick än större lust att
gråta, då hon tänkte på att Lillbror velat
trösta henne med trähästen.

Men hon hann aldrig att börja gråta.
Sanningen gick på en gång upp för henne.
Lillbror hade gett henne trähästen, och
mor hade gett henne sina hvita myrtenblommor,
och psalmboken låg henne
under hakan, därför att de hade trott,
att hon var död.

Ingrid fattade med båda händerna i
kistkanten och satte sig upp. Den lilla,
smala sängen var en kista, och det lilla
gula rummet var en graf. Det var alltsammans
mycket svårt att förstå. Hon
kunde alls ej begripa, att detta angick
henne, att det var hon, som blifvit svept
och nedsatt i grafven. Det var nog så,
att hon låg hemma i sin säng och såg
eller drömde det där andra. Det skulle
väl snart visa sig, att det ej var full verklighet
och att allt var på det vanliga
sättet.

Med ens fann hon förklaringen på
det hela. Jag har så ofta besynnerliga
drömmar, tänkte hon. Detta är bara
något jag ser i syne. Och hon drog en
riktigt förnöjd suck. Hon lade sig till
och med tillbaka i kistan. Hon var så
alldeles viss om, att den var hennes
egna gamla säng. Den var verkligen ej
så särdeles bred, den heller.

Under hela tiden stod dalkarlen nere
i grafven, just vid Ingrids fötter. Han
stod endast ett par alnar från henne,
men hon hade ej sett honom. Det kom
sig säkerligen ej däraf, att han, så snart
den döda i kistan slagit upp ögonen och
börjat röra sig, sökte krypa ihop i ett
hörn och göra sig osynlig. Hon hade
troligtvis kunnat se honom, fastän han
höll kistlocket framför sig som en skärm,
om det ej ända tills nu hade legat likasom
en hvit dimma öfver hennes ögon, så
att hon blott sett det allra närmaste fullt
tydligt. Ingrid hade ju ej ens kunnat se,
att hon hade sandväggar omkring sig.
Hon hade tagit solen för en stor ljuskrona
och lindlöfshvalfvet för ett tak.

Den stackars dalkarlen stod och väntade,
att det där, som rörde sig i kistan,
skulle hinna att aflägsna sig. Det föll
honom ej in annat, än att det skulle gå
själfmant. Det hade ju bankat, därför
att det ville komma ut. Han stod en
lång stund med hufvudet bakom kistlocket
i väntan, att det skulle gå. Han
tittade fram, då det tycktes honom, att
det borde vara borta. Men det hade ej
rört sig, det låg kvar på sin hyfvelspånsbädd.

Han var ej nöjd med detta, han ville
ha ett snart slut på saken. Hans fiol
hade ej på länge talat så vackert som i
dag, han längtade efter att åter sitta hos
honom i ro.

Ingrid, som nästan hade slumrat in,
hörde sig plötsligen tilltalas på sjungande
dalmål.

– Det kan vara på tiden, att du
stiger upp nu, tycker jag.

Så snart han sagt detta, stack han
undan hufvudet. Han darrade så öfver
sitt tilltag, att han var nära att tappa
hela locket.

Men den hvita dimman, som legat
Ingrid öfver ögonen, vek helt och hållet,
då hon hörde en människa tala. Hon
såg en karl stå inklämd i ett hörn vid
grafändan och hålla ett kistlock framför
sig. Ögonblickligen insåg hon, att hon
ej kunde få lägga sig ned och tro, att
detta var en drömsyn. Här var visserligen
en verklighet, som hon måste reda
upp för sig. Det tycktes ovillkorligen
vara så, att kistan var en kista, och grafven
en graf och att själfva Ingrid för ett par
minuter sedan ej varit något annat än
ett svept och begrafvet lik.

För första gången blef hon verkligt
förfärad för det, som hade händt henne.
Ack, besinna det, hon kunde ha varit
riktigt död i denna stund! Hon kunde
ha varit ett fult, ruttnande lik. Hon
hade blifvit nedsatt i grafven för att man
skulle vräka öfver henne sand och jord,
hon hade ej varit mera värd än hvilken
som helst jordtorfva; hon hade varit alldeles
förkastad. Maskarna hade gärna
fått äta henne. Det skulle ingen ha brytt
sig om.

Ingrid behöfde oändligt väl att ha
en människa bredvid sig i denna stora
fasa. Hon hade känt igen Getabocken
nyss, då han stuckit fram hufvudet. Det
var en gammal bekant på prästgården,
hon var alls ej rädd för honom. Nu ville
hon ha honom fram till sig. Hon brydde
sig alls ej om, att han bara var en dåre.
Det var i alla fall en människa, som
lefde. Hon ville, att han skulle komma
henne så nära att hon kunde känna, att
hon hörde hemma bland de lefvande och
ej bland de döda.

– Å kom för Guds skull hit till
mig – sade hon med gråten i halsen.
Hon satte sig upp i kistan och sträckte
armarna mot honom.

Men dalkarlen hade alltjämt sin tanke
för sig. Då hon så gärna ville locka
fram honom, beslöt han att sätta villkor
för henne.

– Jag skall komma, om du vill gå
din väg – sade han.

Ingrid försökte genast lyda honom
och stiga upp ur kistan, men hon låg
så omsvept med lakan, att hon hade svårt
för att resa sig.

– Du får komma och hjälpa mig –
sade hon. Det var halft tvungen sak,
och halft var det, därför att hon var så
rädd för att hon ej riktigt undkommit
döden. Hon måste komma nära någon,
som lefde.

Han kom verkligen, trängande sig
mellan kistan och grafväggen. Han lutade
sig öfver henne, lyfte upp henne ur
grafven och satte ned henne i gröngräset
bredvid graföppningen.

Ingrid kunde ej hjälpa, att hon slog
båda armarna om hans hals, lade hufvudet
mot hans axel och snyftade. Hon
kunde aldrig sedan förstå, hur hon kunnat
göra detta, och att hon ej varit rädd för
honom. Det var dels af glädje öfver, att
han var en människa, en lefvande människa,
och så var det af tacksamhet öfver,
att han räddat henne.

Gud, hvad skulle det ha blifvit af
henne, om ej denne varit! Det var han,
som hade lyft af kistlocket, som hade
återfört henne till lifvet. Hon visste ju
ej, hur något hade gått till, men han
hade helt visst varit den, som öppnat
kistan. Hvad skulle det ha blifvit af
henne, om han ej gjort detta? Hon skulle
ha vaknat, instängd i den svarta kistan.
Hon skulle ha bultat, ropat. Hvem skulle
ha hört henne, där hon låg sex fot under
jorden? Ingrid vågade ej tänka på detta,
hon bara gick upp i tacksamhet öfver
att vara räddad. Hon måste hafva någon
att tacka. Hon måste luta sitt hufvud
mot en människas axel och gråta af
tacksamhet.

Det var väl det märkvärdigaste af
allt, som händt denna dag, att dalkarlen
ej stötte bort henne. Men han hade ej
något klart begrepp om att hon lefde.
Han trodde, att hon var en död, och han
visste, att det ej var lönt att göra en död
emot. Men så snart det var möjligt,
gjorde han sig fri från henne och dök
ned i grafven. Han lade locket tillrätta
på kistan, satte i skrufvarna, och gjorde
det stadigt fast alldeles som förut. På
detta sätt skulle väl kistan blifva alldeles
stilla och fiolen få åter sitt lugn och
sina melodier.

Under tiden satt Ingrid i gräset och
sökte tänka sig för. Hon såg bortåt
kyrkan och fick syn på hästar och åkdon
på kyrkbacken. Hon började då förstå
sammanhanget. Det var söndag, man
hade begraft henne på morgonen, och
nu satt man i kyrkan.

Ingrid greps af en stor förskräckelse.
Gudstjänsten kunde snart vara slut, och
folket skulle komma och få se henne.
Och hon hade ju rakt ingenting på sig
utom ett lakan. Hon var ju nära nog
blott och bar. Bevare oss väl, om så
många människor skulle komma och se
henne sådan. Det skulle de aldrig glömma.
Det skulle hon få blygas för i hela sitt lif.

Hon undrade, hvar hon skulle få
kläder. Hon tänkte ett ögonblick på att
kasta öfver sig dalkarlens päls, men det
föreföll henne, som skulle hon ej bli mer
lik vanliga människor för den skull.

Hon vände sig raskt till den galne,
som ännu arbetade med kistlocket.

– Hör du – sade hon till honom
– du måste låta mig krypa i din säck.

Hon var i samma stund framme vid
den stora lädersäcken, som inrymde varor
för ett helt salustånd och började rifva
upp den.

– Å kära, kom upp och hjälp mig!

Hon behöfde ej bedja förgäfves. Då
dalkarlen såg, att hon rörde vid hans
påse, kom han genast upp ur grafven.

– Rör du vid säcken, du – sade
han hotande.

Ingrid tänkte ej på att han talade
med hård röst, hon räknade honom alltjämt
som sin bäste vän. – Å kära, kära
du – sade hon – hjälp mig, så att ej
människorna komma och få se mig! Töm
ur de här varorna någonstans och låt
mig sätta mig i säcken och bär mig hem!
Å gör det, gör det! Jag är från prästgården,
och den ligger endast ett litet
stycke härifrån. Du vet nog, hvar den
ligger.

Karlen stod och såg på henne med
alldeles slö blick. Hon kunde ej veta,
om han förstått ett ord af hvad hon sade.

Hon upprepade det, men han gjorde
ej min af att lyda henne.

Hon började åter rifva upp saker ur
säcken. Då stampade han i marken åt
henne och ryckte till sig säcken.

Gud, hur skulle Ingrid kunna få
honom lydig?

Bredvid henne på gräset lågo en fiol
och en stråke. Hon tog upp dem, hon
visste rakt ej hvarför. Hon hade väl
varit så mycket med fiolspelare, att hon
ej kunde tåla att se ett instrument ligga
på marken.

Så snart hon rörde vid fiolen, släppte
han säcken och kom och ryckte fiolen
från henne.

Han tycktes bli alldeles galen öfver
att hon rörde fiolen. Han såg stygg ut.

Hvad i all världen skulle hon hitta
på, så att hon kom bort, innan kyrkfolket
hann ut ur kyrkan?

Hon började lofva honom märkvärdiga
ting, såsom man lofvar barn, då
man vill ha dem snälla.

– Jag skall säga till far, att han
köper ett helt dussin liar af dig. Jag skall
stänga in alla hundar, då du kommer
till prästgården. Jag skall be mor, att
hon ger dig ett godt mål mat.

Det syntes intet tecken till, att han
ville ge med sig.

Hon kom att tänka på fiolen och
sade i förtviflan.

– Om du bär mig till prästgården,
skall jag spela för dig.

Se dock, det for ett leende öfver
hans ansikte. Det var visst, hvad han
ville ha.

– Jag skall spela fiol för dig hela
eftermiddagen, jag skall spela så länge
du vill.

– Vill du lära fiolen nya låtar? –
frågade han

– Det vill jag visst, det.

Ingrid blef i samma stund både förvånad
och nedslagen. Han tog ett kraftigt
tag i säcken och ryckte den till sig.
Han släpade bort den öfver grafvarna,
och deras penninggräs och åbrodd trycktes
ned under den, som om den varit en
åkervält.

Han förde den fram till en hög af
torrt löf och ris och gamla blombuketter,
som låg invid kyrkogårdsmuren. Där
plockade han fram allt, som fanns i ränseln,
och gömde det mycket väl under
riset.

När den var tom, kom han tillbaka
till Ingrid.

– Nu kan du stiga i – sade han.

Ingrid steg i säcken och kröp ihop
på dess träbotten. Karlen spände till
alla remmar lika noga, som om han haft
sina vanliga varor att föra, krökte sig
åter, så att han nästan böjde knä, satte
armarna i hängslena, spände ett par
remmar i kors öfver bröstet och reste på
sig. Då han gått ett par steg, började
han skratta. Han bar en säck på sin
rygg, som var så lätt, att han kunnat
dansa med den.

________

Det var ej mer än en fjärdingsväg
från kyrkan till prästgården. Det var en
väg, som dalkarlen kunde gå på tjugo
minuter. Ingrid önskade endast, att han
skulle gå den så raskt, att hon hunne
hem före kyrkfolket och begrafningsgästerna.
Hon kunde rakt ej fördraga,
att så mycket folk skulle få se henne.
Det vore bäst, om hon komme fram,
medan endast hennes fostermor och
pigorna voro vid gården.

Ingrid hade tagit med sig ur kistan
den lilla buketten med blommor från
hennes fostermors myrten. Den var hon
så glad åt, att hon gång på gång kysste
den. Den kom henne att tänka mildare
tankar om fostermodern än någonsin förr.
Men naturligtvis skulle hon tänkt milda
tankar om henne i alla fall. Den, som
kommer direkt ur grafven, tänker milda
och ljusa tankar om allt, som lefver och
rör sig på jordytan.

Nu förstod hon innerligt väl, att
prästfrun måste älska de andra barnen,
som voro hennes egna, mycket högre än
hon kunde älska fosterdottern. Och då
det var så fattigt i prästgården, att de ej
hade råd att hålla barnpiga, så tycktes
det henne nu helt naturligt, att hon måste
passa upp på småsyskonen. Men om
syskonen ej voro snälla mot henne, berodde
det endast därpå att de voro vana
vid, att hon var deras piga. Det var ej
lätt för dem att komma ihåg, att hon
blifvit upptagen i prästgården för att vara
deras syster.

Och till sist berodde det alltsammans
på fattigdomen. Om far någon gång finge
ett annat gäll, så att han blefve prost
eller kyrkoherde, så skulle nog alltsammans
bli bra. Då skulle hon åter
få tillbaka den första tiden, då alla hade
älskat henne. Å visst skulle alltsammans
en gång bli som förr! Ingrid kysste sina
blommor. Mor hade kanske ej velat vara
hård. Det var bara fattigdomen, som
gjort henne så underligt elak.

Men nu var det för öfrigt så, att det
ej mer gjorde henne något, hurudana de
kommo att bli mot henne. Ingenting
kunde numera bedröfva henne, ty nu
ville hon alltid vara glad öfver att lefva.
Och blef det svårt någon gång mer, så
skulle hon bara tänka på mors myrten
och Lillbrors Camilla.

Det kunde vara glädje nog att veta,
all hon bars lefvande framåt vägen. I
morgse hade ingen trott, att hon skulle
än en gång färdas i de här krökarna och
backarna. Och doftande klöfver, och små
fåglar, som sjöngo, och sköna, lummiga
träd, allt detta hade varit för de lefvande
att glädja sig åt. Det hade alls ej varit
för henne.

Men, som sagdt, det var ej lång tid,
hon hade att tänka, ty om tjugo minuter
var dalkarlen framme vid prästgården.

Där voro endast prästfrun och pigorna
hemma, just som Ingrid hade önskat.
Prästfrun hade hela förmiddagen hållit
på att rusta för begrafningsmiddagen.
Nu väntade hon, att de främmande skulle
komma, och nu var också allting så godt
som färdigt. Hon hade just varit inne
i sängkammaren och pyntat sig i sin
svarta klädning.

Hon såg bortåt kyrkvägen, men där
syntes ännu inga åkande. Då passade
hon på att gå ut i köket än en gång och
smaka på rätterna.

Hon var ganska nöjd, ty allt hade
lyckats väl, och det kan man ej låta bli
att tycka om, äfven om man har sorg.
I köket fanns endast en piga, och det
var en, som kommit från prästfruns eget
hem, så att hon tyckte, att hon kunde
tala förtroligt med henne.

– Jag menar, du Lisa – sade hon
– att hvem som helst kunde vara belåten
med ett sådant graföl.

– Jag ville, att hon kunde skåda ned
till jorden och se hur ni ståtar för henne –
sade Lisa. – Det skulle glädja henne.

– Å sade prästfrun – åt mig
blefve hon nog aldrig glad.

– Hon är död nu – sade pigan
– det skall ej vara jag, som säger något
om den, som knappast är kommen ned
i jorden.

– Jag har ofta fått höra hårda ord
af min man för hennes skull – sade
fostermodern.

Det var så, att prästfrun behöfde tala
med någon om den döda. Hon hade
haft litet samvetskval för hennes skull,
och det var därför, hon hade rustat till
med en stor begrafning. Hon tyckte, att
samvetskvalen gärna kunde ha vikit för
allt det besvärs skull, som hon haft för
begrafningen, men det hade de på intet
sätt gjort. Och hennes man gick också
och hade samvetskval och sade, att de ej
hade låtit flickan vara som ett af deras
egna barn, som de dock lofvat, då de
adopterade henne. Och han sade, att
det hade varit bättre, att de aldrig tagit
henne, då de ej kunnat undgå att låta
henne märka, att de höllo mera af de
egna barnen. – Och nu behöfde fostermodern
tala med någon om flickan för
att få veta, om folk menade, att hon varit
elak mot henne.

Hon såg, hur Lisa började mycket
häftigt röra om i en gryta, som om hon
hade svårt för att behärska sin harm.
Det var en klok tös, som väl förstod hur
hon skulle ställa sig in hos matmodern.

– Man kan tycka – började Lisa
– att då man har en mor, som alltid
vakar öfver en och ser till, att man skall
vara hel och ren, så kunde man vilja
lyda henne och vara henne till nöjes.
Och då en får vara i ett godt prästhus
och bli uppfostrad till bättre folk, så
skulle en söka göra nytta för sig och
ej bara gå och fåna och drömma. Jag
kan undra nu, hur det skulle ha gått,
om ej ni kommit att taga er af detta
fattiga barnet. Hon hade väl strukit
omkring med lindansarna då och fått
dö på gatan som ett skarn.

Det kom en dalkarl gående öfver
gården, en, som bar säcken på ryggen,
fastän det var söndag. Han kom helt
stilla in genom den öppna köksdörren
och neg, då han kom in, ehuru det ej
var någon, som hälsade tillbaka. Både
matmodern och pigan sågo honom, men
då de märkte, hvem det var, brydde de
sig ej om att afbryta samtalet.

Prästfrun var mån om att fortsätta.
Hon märkte, att hon skulle få höra, just
hvad hon behöfde för att lisa samvetet.

– Det är kanske så godt, att hon
är borta – sade hon.

– Det skall jag säga frun – sade
pigan ifrigt – att det tror jag, pastorn
också tycker, eller åtminstone skall han
tycka det snart nog. Det blir fred i
huset nu, skall frun få se, och det kommer
att glädja honom.

– Åja – sade fostermodern – jag
var ju tvungen att hålla emot, jag. Det
skulle alltid kostas på henne med kläder,
så att det var rent galet. Han var så
mån om, att hon skulle få lika mycket
som de andra, så att ibland fick hon till
och med mer. Och det gick åt mycket
till henne, som var vuxen.

– Nu låter väl frun Greta få hennes
nettelduksklädning?

– Ja, antingen får Greta den, eller
ock tar jag den själf.

– Inte lämnar hon mycket efter sig,
stackare.

– Ingen begär, att hon skall lämna
arf efter sig – sade fostermodern. – Man
skulle ha varit nöjd, om man haft ett
godt ord att minnas efter henne!

Detta var endast sådant tal, som man
för, då man har samvetskval och vill
försvara sig mot dem. Det var alls intet
sådant, som fostermodern verkligen menade.

Dalkarlen bar sig åt på samma sätt,
som då han kom för att sälja. En stund
stod han och såg sig om i köket, sköt
så med allra största säflighet säcken upp
på ett bord och lossade hängslen och
remmar. Därpå såg han sig om än en
gång, så att han ej skulle bli öfverfallen
af katt eller hund, rätade på ryggen och
började öppna de två läderlocken, som
voro fästade med otaliga spännen och
knutar.

– Han skall inte bry sig om att ta
upp säcken i dag – sade Lisa. – Det
är söndag, och då vet han väl, att vi ej
handla?

Men hon frågade ej stort efter, att
galningen fortfor att binda upp remmarna.
Hon vände sig till prästfrun.
Detta var ett godt tillfälle för henne att
komma i gunst.

– Jag vet ej en gång om hon var
bra mot barnen? Jag hörde ofta, att
det var gråt och jämmer inne på barnkammaren.

– Sådan hon var mot deras mor,
sådan var hon mot dem – sade prästfrun
– men nu gråta de öfver, att hon
är död, förstås.

– De veta inte sitt eget bästa –
sade pigan – men frun kan vara viss,
att om en månad gråter ingen mer för
hennes skull.

I detsamma vände sig båda två från
spisen och sågo bort mot bordet, där dalkarlen
stod och öppnade den stora säcken.
De hade hört något ovant, något likt en
suck eller en snyftning. Karlen slog just
upp innerlocket, och ur säcken höjde
sig den nyss begrafda fosterdottern, just
sådan, som då de lagt ned henne i
kistan.

Men hon var ej alldeles lik sig heller.
Hon var långt mera död nu, så att säga,
än då de lade ned henne. Då hade hon
ännu haft nästan samma färg som i lifvet,
nu var hon gastgrå i ansiktet, blåsvart
om läpparna, och ögonen voro hemskt
insjunkna.

Hon sade ingenting, men stor förtviflan
stod att läsa i hennes ansikte, och
myrtenbuketten, som hon fått af fostermodern,
sträckte hon mot henne i förebrående
vädjan.

Det var ej en syn, som människor
kunde uthärda. Fostermodern svimmade
med ens, pigan stod stilla ett ögonblick,
såg på dottern och på modern, därpå
satte hon händerna för ögonen och sprang
in i kökskammaren, som hon väl stängde.
– Nej – sade hon – det är ej till mig,
hon har ärende, det behöfver jag ej vara
med om.

Men Ingrid vände sig till dalkarlen.

– Stäng till om mig och bär mig
härifrån! Hör du! Hör du! Bär mig
härifrån! Bär mig dit, där du tog mig!

Det råkade så till, att dalkarlen kom
att se ut. Det körde en lång rad af
vagnar och kärror uppåt allén och in på
gården. Jaså, jaså, då ville han ej stanna
här. Det där tyckte han alls ej om.

Ingrid kröp ihop på botten af säcken,
frågade ej mer efter något, utan bara
snyftade. Klaffar och lock blefvo stängda
om henne, och hon blef åter upplyftad
på ryggen och bortburen. De, som kommo
till grafölet, skrattade godt åt Getabocken,
som skyndade bort och neg och neg
för hvarje häst, som han mötte.

________
V.

Mor Anna Stina var en gammal kvinna,
som bodde långt inne i skogen. Hon
brukade komma som hjälp till prästgården,
kom ned utför backarna liksom själfkallad,
då det skulle bakas eller tvättas.
Det var en snäll och klok gammal en,
och de voro goda vänner, hon och Ingrid.
Så snart flickan kunde tänka en tanke,
beslöt hon att söka hjälp hos henne.

– Hör – sade hon till dalkarlen
– då du kommer upp till landsvägen,
skall du vika af inåt skogen. Gå så
framåt, tills du kommer till ett led, där
skall du taga af till vänster. Så går du
återigen framåt, tills du kommer till den
stora sandgropen. Därifrån kan du se
en stuga, och dit skall du bära mig, och
där skall jag spela för dig.

Den skar henne i öronen, den korta
och kärfva ton, hon tog, då hon befallde
honom. Hon måste ju tala så för att bli
lydd, det gick ej an på annat sätt. Men
hon var just den rätta till att befalla
öfver en annan människa, hon, som inte
en gång hade rätt att lefva!

Hon kunde aldrig känna sig ha rätt
att lefva efter detta. Det var häri det
förskräckliga låg i det, som händt henne.
Där hade hon gått i prästgården i sex
år och inte kunnat göra sig så pass omtyckt,
att de önskade henne kvar i lifvet.
Och den, som ingen älskar, har ej rätt
att lefva.

Hon skulle ej kunna säga, hur hon
visste, att det förhöll sig så, men det var
väl själfklart. Hon visste det därpå, att
allt sedan hon hört, att de ej tyckte om
henne, hade det kommit en järnhand, som
fattade om hjärtat och tryckte ihop det
för att tvinga det att stanna. Ja, det var
rent af själfva lifvet, som stängts för
henne. Och i samma ögonblick, som
hon kommit tillbaka från döden och
känt lifslusten brinna högt och dristigt
inom sig, hade just det, som ger en lof
att vara till, blifvit ryckt bort ifrån henne.

Det var värre än en dödsdom. Det
var mycket grymmare än en vanlig dödsdom.
Hon visste, hvad det var likt. Det
var så, som då man fällde träd, ej på
det vanliga sättet, då man bara högg af
stammen, utan då man högg af dem
rötterna och lät dem stå kvar i jorden
för att själfdö. Där står trädet och förstår
ej, hvarför det ej mer får näring och
saft. Det kämpar och sträfvar för att
lefva, men bladen bli allt mindre, det
skjuter inga nya skott, barken skrumpnar
bort. Och det måste dö, därför att
det blifvit skildt från lifskällan. Så är
det, det måste dö.

Ändtligen satte dalkarlen ned säcken
på stenhällen utanför en liten stuga, som
stod midt i den vilda skogen.

Stugdörren var stängd, men så snart
Ingrid kommit upp ur säcken, letade hon
fram nyckeln under dörrbrädet, öppnade
och steg in.

Ingrid kände noga stugan och allt,
som fanns där. Det var ej första gången,
hon kommit dit för att få tröst. Det var
ej första gången hon kommit upp till
gamla Anna Stina och berättat, att hon
ej kunde stå ut därhemma, att fostermodern
var så hård mot henne, att hon
ej ville vända åter till prästgården.

Men hvarje gång hon kommit hade
gumman talat förstånd med henne och
lugnat henne. Hon hade kokat henne ett
förfärligt kaffe, där det ej funnits en enda
böna, utan bara ärter och cikoria, men
som ändå hade satt mod i henne. Och
till sist hade hon fått henne att skratta
åt alltsammans och lifvat upp henne så,
att hon dansat vals utför skogsbackarna
under hemvägen.

Om också mor Anna Stina hade varit
hemma och kokat sitt förfärliga kaffe,
hade det väl ej hjälpt Ingrid den här
gången. Men gumman var nere i prästgården
på flickans begrafning, ty prästfrun
hade ej glömt att bjuda någon af
dem, som dottern tyckt om. Det hade
väl också kommit sig af hennes samvetskval.

Men inne i gamla Annas stuga var
allting sig likt. Och då Ingrid såg soffan
med trälocket och det blankskurade
bordet och katten och kaffekokarn, då
kände hon sig visserligen ej alls tröstad
eller uppmuntrad, men hon förstod, att
hon befann sig på en plats, där hon
kunde ge fritt lopp åt sin sorg.

Det var en lisa, att här behöfde hon
ej tänka på annat än att gråta och
jämra sig.

Hon gick genast fram till soffan,
kastade sig ned på trälocket och låg där
och grät, hon visste inte hur länge.

Dalkarlen satt utanför på stenhällen,
han ville ej gärna gå in i stugan för
kattens skull. Han väntade, att Ingrid
skulle komma dit ut och spela för honom.
Han hade tagit fram fiolen för länge
sedan. Då hon dröjde att komma, började
han själf att spela.

Han spelade mildt och svagt, som
han brukade. Det var med knapp nöd
fiolspelet hördes in till flickan.

Ingrid kände den ena rysningen efter
den andra ila genom kroppen. Det var
så hon känt det, då hon blifvit sjuk.
Hon tänkte, att hon skulle bli sjuk på
nytt. Det vore väl också det bästa, om
febern nu ville ta henne och döda henne
riktigt.

Då fiolspelet hördes in till henne,
satte hon sig upp och såg sig omkring
med förvildade ögon. Hvem spelade?
Var det hennes student? Hade han ändtligen
kommit nu?

Hon förstod dock genast, att det
måste vara dalkarlen, och hon lade sig
ned igen med en suck.

Hon kunde alls ej följa med, hvad
som spelades. Men så snart hon slöt
ögonen, tog fiolen röst af studenten. Hon
hörde också, hvad han sade; han talade
till hennes fostermor och försvarade Ingrid.
Han talade lika vackert, som han
talat till herr och fru Blomgren. Ingrid
behöfde så mycken kärlek, sade han.
Det var detta, hon hade saknat. Det var
därför, hon ej alltid skött sina sysslor,
utan låtit drömmarna förströ sig. Men ingen
kunde begripa, hur hon skulle kunna
sträfva och slita för den, som älskade
henne. För den skulle hon bära sorg
och sjukdom och förakt och fattigdom.
För den skulle hon bli stark som en
jätte och tålig som en slaf.

Ingrid hörde tydligt, hur han talade,
och det föll lugn öfver henne. Javisst
var det sant. Om bara fostermodern
älskat henne, skulle hon fått se, hvad
Ingrid dugt till. Men då hon ej tyckt
om henne, så hade Ingrid varit slagen
med vanmakt. Ja visst var det sant.

Feberrysningarna märkte hon ej till
vidare. Hon låg bara och hörde på, hur
studenten talade.

Hon sof väl ibland, ty hon tyckte
sig gång på gång ligga i grafven, och då
var det alltid studenten, som kom och
lyfte upp henne ur kistan. Hon låg och
tvistade med honom om detta. – Nu då
jag drömmer, är det du, som kommer,
– sade hon.

– Det är alltid jag, som kommer
och hjälper dig, Ingrid, – sade han. –
Det vet du väl. Jag lyfter dig ur grafven,
jag bär dig på mina axlar, jag spelar dig
till ro. Det är alltid jag.

Det, som gång på gång störde henne
och väckte henne, var, att hon skulle upp
och spela för dalkarlen. Hon reste sig
flera gånger för att göra det, men hon
orkade ej.

Så snart hon sjönk ned på soffan,
drömde hon. Hon satt hopkrupen i
säcken, och studenten bar henne genom
skogen. Det var alltid han.

– Men det var inte du, – sade hon
till honom.

– Visst var det jag, – sade han och
smålog åt hennes motsägelser. – Du har
ju gått och tänkt på mig hvar dag i alla
dessa år, då kan du väl förstå, att jag
ej kunde låta bli att hjälpa dig i en så
stor fara.

Det fann hon ju vara alldeles själfklart,
och så började hon inse, att han
hade rätt, och att det var han.

Men det var en så oändlig sällhet i
detta, att hon vaknade på nytt. Då låg
kärleken och skälfde i hela hennes varelse.
Den kunde ej ha varit mer verklig,
om hon hade sett och talat med den
allra käraste.

– Hvarför kommer han aldrig i lifvet?
– sade hon halfhögt. – Hvarför
kommer han endast i mina drömmar?

Hon vågade ej röra sig. Då skulle
kärlekskänslan flyga sin kos. Det var,
som om en skygg fågel hade satt sig på
hennes skuldra, och hon var rädd att
skrämma den.

Om hon rörde sig, då skulle fågeln
flyga, och sorgen få makt med henne.

Då hon ändtligen vaknade riktigt,
var det svag skymning inne i stugan.
Hon måtte alltså ha sofvit hela eftermiddagen
och kvällen. Vid den här
tiden skymde det ej, förrän efter klockan
tio.

Det var också slut med fiolspelet,
dalkarlen hade väl gått sin väg.

Mor Anna Stina var ej kommen än.
Hon ämnade visst stanna borta hela
natten.

Det gjorde ej flickan något, hon hade
ej lust för något annat än att lägga sig
ned och sofva igen. Hon var rädd för
all den sorg och förtviflan, som föll
öfver henne så fort hon vaknade.

Men så fick hon en ny sak att fundera
på. Hvem hade stängt dörren,
hvem hade bredt öfver henne mor Anna
Stinas stora schal och hvem hade lagt
ett stycke hårdt bröd bredvid henne på
soffan?

Hade han gjort allt detta för henne,
han Getabocken?

Ett ögonblick tyckte hon sig se dröm
och lif stå bredvid hvarandra och täfla
om att trösta henne. Och drömmen stod
solig och leende och öste ut öfver henne
kärlekens lycksalighet för att uppmuntra
henne. Men också det fattiga, sträfva,
hårda lifvet kom med en liten skärf af
vänlighet för att visa, att det ej menade
så illa med henne, som det nyss sett ut.

________
VI.

Ingrid och mor Anna Stina kommo
gående genom mörka skogen. De
hade vandrat i fyra dagar och sofvit tre
nätter i säterstugor. Ingrid var trött och
förbi, ansiktet var genomskinligt blekt,
ögonen voro insjunkna och glänste af
feber. Gumman Anna Stina kastade då
och då i smyg en orolig blick på henne
och bad Gud, att han skulle hålla uppe
flickans krafter, så att hon ej måtte
sjunka ned och dö på en mosstufva.
Stundom kunde ej gumman låta bli att
se sig tillbaka med en skygg blick. Hon
hade en otrygg förnimmelse af att gamle
far Död kom smygande efter dem genom
skogen för att taga igen henne, som både
med gudsord och mullkastning blifvit
förmäld med honom.

Gumman Anna Stina var liten och
bred med ett stort, fyrkantigt ansikte,
som såg så klokt ut, att det blef vackert
af det. Hon var inte vidskeplig, hon
bodde ensam midt i skogen utan att
frukta hvarken troll eller rå, men där
hon gick bredvid Ingrid, kände hon, så
visst som hade någon sagt henne det,
att hon gick bredvid en, som inte hörde
denna världen till. Det hade hon fått
för sig genast hon funnit henne i sin
stuga på måndagsmorgonen.

Hon hade ej kommit hem på söndagskvällen,
ty nere i prästgården hade
prästfrun blifvit farligt sjuk, och mor
Anna Stina, som hade god hand med
sjuka, hade stannat för att vaka öfver
henne. Hela natten hade hon hört prästfrun
yra om att Ingrid visat sig, men det
hade gumman ej trott på.

Och då hon ändtligen kommit hem
och fått se flickan, ville gumman genast
gå tillbaka ned till prästgården och tala
om för dem, att det ej varit ett spöke
de sett, men då hon talat därom hade
Ingrid blifvit sådan, att hon ej vågat.
Lifvet hade nästan fladdrat bort från
henne, som lågan från ett ljus, som håller
på att slockna i starkt drag. Hon kunde
ha dött lika lätt som en burfågel. Döden
gick på rof efter flickan, det var
bara att akta henne och fara varsamt
fram, om hon skulle bli vid lif.

Gumman visste, som sagdt, knappast
riktigt, om Ingrid ej bara var en gengångare,
så litet lif tycktes hon äga.
Hon lade alldeles åsido att tala förstånd
med henne, det var bara att lyda henne
i det, att hon ej ville, att någon skulle
få veta, att hon lefde. Och så försökte
gumman ställa, så klokt hon kunde.
Hon hade en syster, som tjänade som
hushållerska på ett stort ställe i Dalarna,
och hon beslöt att gå med Ingrid till
henne och förmå syster Stafva att ge
flickan en plats på herrgården. Ingrid
fick nöja sig med att bli en ringa tjänsteflicka.
Det var ingen annan råd.

De voro nu på väg till den där herrgården.
Mor Anna Stina kände trakten
så väl, att de alls ej behöft gå landsvägen,
utan endast trampat ödsliga skogsstigar.
Men så hade de äfven farit illa
med sig. Deras skor voro snedgångna
och slitna, deras klädningskjolar smutsiga
och kantstötta. En liten ilsken grankvist
hade gjort en lång rispa i Ingrids tröjärm.

På aftonen den fjärde dagen kommo
de ut på en skogsbacke, hvarifrån de
kunde se ned i en djup dal. Nere i daldjupet
låg en sjö och nära sjöstranden
befann sig en hög ö, på hvilken en hvit
herrgård reste sig. Då mor Anna Stina
såg herrgården, sade hon, att den hette
Munkhyttan, och att det var där hennes syster
tjänade.

Däruppe i skogsbacken sökte de göra
sig fina. De knöto om hufvuddukarna,
torkade skorna med mossa och tvättade
sig i en skogsbäck. Och mor Anna Stina
sökte lägga ett veck på Ingrids tröjärm,
så att ej rispan skulle synas.

Gumman suckade, då hon såg på
Ingrid och blef rent hopplös. Det var
ej bara det, att hon såg besynnerlig ut i
de kläder hon fått låna af gumman, och
som alls ej ville passa henne. Men
syster Stafva skulle väl aldrig vilja taga
henne i sin tjänst, så svag som hon såg
ut. Det var som att städja en vindfläkt.
Flickan kunde ej göra mer nytta än en
sjuk fjäril.

Så snart de voro färdiga, gingo de
vidare utför berget ned mot sjön. Det
var bara korta sträckan väg. Så kommo
de in på herrgårdsområdet.

Jo, det var en herregård!

Där lågo stora vanskötta åkrar, hvilka
skogen höll på att växa ned i och fylla
med träd. Där var bron, som förde öfver
till ön, så skral, att de trodde, att den
knappast skulle hålla, tills de gått öfver
den. Där var allén, som från bron ledde
upp till boningshuset gräsbevuxen som
en vall, och där låg ett nedblåst träd kvar
tvärs öfver vägen.

Där var vackert tillräckligt uppe på
ön, så vackert att där väl kunnat ligga
ett slott. Men i trädgården fanns ej en
planterad blomma, och i den stora parken
kväfde träden ut hvarandra, och
svarta snokar slingrade fram på de gröna,
dyiga vägarna.

Mor Anna Stina blef orolig, då hon
märkte förfallet och gick och mumlade
för sig själf. – Hur kommer detta sig?
Är syster Stafva död? Låter hon det se
ut på detta sätt? Annat var det för tretti
år se’n, då jag sist var här. Hvad i Herrans
namn går åt Stafva? Hon kunde ej
tänka sig att det kunde finnas sådan
oordning på ett ställe, där Stafva fanns.

Ingrid kom sakta och motvilligt efter
henne. I samma stund hon satte foten
på bron, hade hon märkt, att de ej bara
voro två, som gingo där, utan tre.

Det var någon, som kommit emot
henne där, och sedan vändt om och följt
med henne.

Ingrid hörde inga steg, men den där,
som följde dem skymtade fram alldeles
bredvid henne. Hon kunde se, att där
var någon.

Hon blef förfärligt skrämd, ämnade
bedja mor Anna Stina vända, ämnade
säga, att här var allting så förtrolladt,
att hon ej vågade gå vidare. Men innan
hon hann säga något, kom den där främmande
alldeles intill henne, och hon
kände igen honom.

Han hade skymtat fram helt otydligt
förut, nu blef han så synbar, att hon
kunde se, att det var han, han studenten.

Då var det ej mer spökaktigt och
hemskt för henne, att han gick där. Det
var bara härligt och högtidligt, att han
kom och mötte henne. Det var, som
hade han varit den, som fört hit henne
och nu velat visa henne detta genom att
komma och hälsa på henne.

Han gick med henne öfver bron,
genom allén och ända upp till boningshuset.

Hon kunde ej låta bli att oupphörligen
vända hufvudet åt vänster sida.
Där var det hon såg hans ansikte skymta
fram, alldeles bredvid hennes kind. Hon
såg knappast ett ansikte heller, bara ett
outsägligt vackert leende, som kom smeksamt
nära henne. Men vände hon hufvudet
helt mot det för att se det riktigt,
så fanns det där ej. Nej, det var ingenting,
som kunde låta se sig så där tydligt.
Men så snart hon såg rakt fram igen,
skymtade det fram, alldeles bredvid henne.

Han, som följde henne, talade ej.
Han gjorde ingenting annat än log, men
det var nog för henne. Det var väl alldeles
nog för att visa henne, att det fanns
en i världen, som höll fast vid henne
med öm kärlek.

Hon kände hans närvaro som något
så verkligt, att den alldeles öfvertygade
henne om att han beskyddade henne och
vakade öfver henne. Och för detta ljufva
medvetande vek all den förtviflan, som
hennes fostermors hårda ord hade väckt
hos henne.

Ingrid kände sig återgifven åt lifvet
på nytt. Hon hade rätt att lefva, eftersom
någon älskade henne.

Och sålunda kom det sig, att hon
kom in i köket på Munkhyttan med en
skär rodnad på kinden och med en strålande
glans i blicken. Helt spröd och
vek och genomskinlig, men så vacker,
som en nyutslagen ros.

Hon gick alltjämt i en dröm och
visste ej mycket om hvar hon befann sig,
men det, som förvånade henne så mycket,
att det höll på att väcka henne, var, att
borta vid spiseln stod en ny mor Anna
Stina. Stod där liten och bred med stort,
fyrkantigt ansikte just som den andra.
Men hvarför var hon så fin i hvit mössa,
knuten med band under hakan och i
svart bombasängs-klädning. Ingrid var
så svindlande oklar i hufvudet, att en
lång stund gick innan hon förstod, att
detta måste vara jungfru Stafva.

Hon kände mor Anna Stinas oroliga
blickar riktade på sig och försökte rycka
upp sig till att hälsa. Men hon kunde
ej fästa någon vikt vid annat, än att han
kommit till henne.

Innanför köket fanns ett litet, litet
rum med blårutiga öfverdrag. Dit fördes
de in, och jungfru Stafva gaf dem mat
och kaffe.

Mor Anna Stina började genast tala
om deras ärende. Hon talade mycket
länge, sade, att hon visste, att hennes
syster hade sådant anseende hos hennes
nåd bergsrådinnan, att hon hade sig anförtrodt
att välja tjänare på gården. Jungfru
Stafva svarade intet, men Ingrid fick en
blick, som sade så mycket, som att hon
ej skulle fått ett sådant förtroende, om
hon valt tjänstefolk, som liknat henne.

Mor Anna Stina berömde Ingrid och
sade, att hon var en bra flicka. Hon hade
hittills haft tjänst i en prästgård, men
nu, sedan hon blifvit vuxen, hade hon
fått lust att lära något riktigt, och då
hade mor Anna Stina velat föra henne
till en, som kunde lära henne mera än
någon hon visste.

Jungfru Stafva svarade ej heller något
på detta. Men hennes blickar dolde
ej, att hon nu undrade öfver att den,
som hade haft plats i en prästgård, ej
hade egna kläder, utan måste låna gumman
Anna Stinas.

Gumman började tala om hur hon
hade det, hur hon satt ensam i skogen,
öfvergifven af alla sina egna. Och så
hade denna tösungen kommit springande
uppför backarna mången kväll och mången
tidig morgon för att titta till henne.
Därför hade hon nu tänkt och hoppats,
att hon en gång skulle kunna ställa så
för henne, att hon fick det bra.

Jungfru Stafva sade nu, att det var
synd att de gått så långt för att få plats.
Om flickan vore bra, så kunde hon väl
få tjäna på en herrgård i deras hemtrakt.

Nu förstod mor Anna Stina, att hennes
sak stod illa och tog därför i med
höga ord. – Här har du suttit i stor
bekvämlighet och välmåga, du Stafva, i
all din tid, och jag har kämpat mig fram
i stor fattigdom. Men aldrig har jag
bedt dig om något förr än i dag. Och
nu vill du låta mig gå bort från dig
som en tiggarkäring, som man ger ett
mål mat och ingenting mer.

Jungfru Stafva smålog litet, så sade
hon: – Syster Anna Stina, du talar ej
sanning med mig. Jag är också från
Råglanda, och jag skulle just vilja veta,
i hvilken bondstuga i den socknen det
växer sådana ögon och ett sådant ansikte.

Och hon pekade på Ingrid och fortsatte.
– Det förstår jag, Anna Stina, att
du kan vilja hjälpa den, som ser så ut,
men det förstår jag ej, att du tror, att
din syster Stafva blifvit så svag till förståndet,
att du kan komma och ljuga
för henne.

Mor Anna Stina blef så skrämd vid
detta, att hon ingenting kunde säga, men
Ingrid beslöt att förtro sig åt gumman
och började genast med sin låga, vackra
röst berätta sin historia.

Och knappast hade Ingrid med ett par
ord berättat om hur hon legat i grafven
och hur dalkarlen kom och räddade
henne, förrän gamla jungfru Stafva rodnade
och hastigt böjde sig framåt för att
dölja detta. Det hade endast varat ett
ögonblick, men det måtte dock ha betydt
något godt, ty hon såg vänlig ut allt
sedan.

Snart började hon också fråga mycket
omständliga frågor om alltsammans,
framförallt ville hon hafva reda på dåren,
om Ingrid ej varit rädd för honom. – Ånej
han var ej farlig alls. Inte var han tokig,
sade Ingrid, han kunde både köpa
och sälja. Han var endast förskrämd.

Ingrid tyckte det var hårdast att behöfva
berätta hvad hon hört fostermodern
säga. Men hon talade om det alldeles
uppriktigt, fast hon hade gråten i halsen.

Jungfru Stafva gick då fram till henne,
sköt tillbaka hennes hufvudduk och såg
henne in i ögonen. Så klappade hon
henne litet på kinden. – Hoppa öfver
det där om mamsell vill – sade hon.
– Det behöfver jag inte veta.

– Ja nu får min syster och mamsell
Ingrid ursäkta – sade hon därpå
– men jag måste bära in kaffe till hennes
nåd. Jag kommer snart tillbaka och hör
fortsättningen.

Då hon kom åter, sade hon, att hon
berättat för bergsrådinnan om den unga
flickan, som legat i grafven. Och nu
ville hennes fru se henne.

De blefvo förda uppför trappan till
öfvervåningen och in i hennes nåd bergsrådinnans
lilla salong.

Mor Anna Stina stannade nere vid
dörren i det fina rummet, men Ingrid
kände sig ej blyg. Hon gick genast fram
till den gamla frun och fattade hennes
hand. Hon hade kunnat vara blyg för
andra, som sett långt mindre förnäma
ut, men hon var ej blyg här i huset.
Hon bara kände en oändlig lycka öfver
att vara kommen hit.

– Och detta är lilla vännen, som
varit begrafven – sade bergsrådinnan
och nickade vänligt till henne. – Vill
nu lilla vännen vara snäll och berätta
mig sin historia? Jag sitter här så ensam
och hör ingenting, skall hon veta.

Och Ingrid började på nytt att berätta.
Men hon hade ej hunnit långt,
innan hon blef afbruten. Hennes nåd
gjorde alldeles som jungfru Stafva. Hon
steg upp, sköt tillbaka hufvudduken och
såg henne in i ögonen. – Ja, ja – sade
hennes nåd, talande för sig själf. – Jag
kan förstå detta. Jag kan förstå, att han
lydde de ögonen.

För första gången i sitt lif, blef nu
Ingrid berömd för sitt mod. Bergsrådinnan
tyckte, att hon varit mycket modig,
som vågat anförtro sig åt en dåre.

Hon hade nog varit rädd, sade hon,
men hon hade varit ändå mer rädd för
att människor skulle fått se henne, sådan
som hon då såg ut. Och han var ej
farlig, han var nästan klok, och han var
så snäll.

Hennes nåd ville veta hvad han
hette, men det visste ej Ingrid. Hon
hade intet annat namn hört än Getabocken.

Flera gånger frågade bergsrådinnan
hur han brukade bära sig åt, då han
kom för att sälja. Och hade hon ej
skrattat åt honom och tyckte hon ej att
han såg förfärlig ut, han Getabocken?
Det var något märkvärdigt i att höra
hennes nåd säga ordet Getabocken. Hon
sade det med oändlig bitterhet och dock
sade hon om det gång på gång.

Nej, det tyckte ej Ingrid. Och hon
skrattade ej åt olyckliga.

Bergsrådinnan såg mera mild ut än
orden föllo sig. – Lilla vännen måtte
verkligen förstå sig på dårar – sade hon.
– Det är en stor gåfva. De flesta äro
rädda för sådana stackars människor.

Hon hade hört Ingrid till slut och
satt och grubblade. – Då nu lilla vännen
ej har något annat hem – sade hon –
så bjuder jag henne att stanna kvar hos
mig. Jag sitter här ensam, gammal
gumma, och hon skall vara mitt sällskap,
och jag skall sörja för att hon får
allt hon behöfver. Är lilla vännen nöjd
med detta?

– Det kan komma en tid – fortfor
hennes nåd då vi måste underrätta
lilla vännens föräldrar om att hon lefver,
men till en början skall allt få vara,
som det är, så att lilla vännen hinner
lugna sig. Och lilla vännen skall kalla mig
tant, men hvad skall jag kalla lilla vännen?

– Ingrid, Ingrid Berg.

– Ingrid – sade hennes nåd eftersinnande.
– Jag skulle hellre vilja kalla
dig något annat. Så snart du kom in
här med dina stjärnögon, tänkte jag, att
du borde heta Mignon.

Då flickan nu förstod, att hon här
skulle finna ett verkligt hem, blef det en
ny bekräftelse för henne, att hon på något
öfvernaturligt sätt blifvit hitförd. Och
hon hviskade ett tack till sin osynlige
beskyddare, innan hon gick för att tacka
bergsrådinnan, jungfru Stafva, mor Anna
Stina.

________

Ingrid låg i himmelssäng, gungade
på bolsterbädd, som var halfannan aln
hög, hade tumsbred hålsöm på lakanet,
och sidentäcke utsydt i svenska kronor
och franska liljor. Sängen var bred, så
att hon kunde ligga hur hon behagade,
både längsefter och tvärsöfver, och så
hög, att hon gick upp till den på två
trappsteg. Högt uppe vid taket satt en
amorin och fällde ned brokiga sparlakan
öfver henne, och nere på sängstolparna
sutto andra amoriner och lyfte upp dem
i festoner.

I samma rum, där sängen stod, fanns
en gammal utsvängd byrå, inlagd med
citronträd, och ur den fick Ingrid plocka
fram så mycket hvitt doftande linne, som
hon behagade. Där fanns äfven ett skåp
med många vackra och färgrika siden
och musslinsklädningar, som bara hängde
och undrade på hvilken af dem hon
skulle behaga taga på sig.

Då hon vaknade om morgonen, stod
bredvid henne en kaffebricka, som lyste af
silfver och gammalt ostindiskt porslin.
Och hvarje morgon borrade hon sina små,
hvita tänder djupt in i fint, hvitt hvetebröd
och härlig mandelbakelse. Hvarje
dag klädde hon sig i en lätt musslinsklädning
med bakknuten fichu. Hennes
hår blef högt uppsatt i nacken, men rundt
om pannan hade hon en krans af tunna
korkskrufslockar.

På väggen mellan fönstren hade hon
en spegel med smalt glas och bred ram,
där hon kunde se på sig själf och nicka
åt bilden och fråga: – Är det du, är det
verkligen du? Hur har du kommit hit?

Om dagarna, då Ingrid lämnat rummet
med himmelssängen, brukade hon
sitta i den fina salongen och sy tambursöm
eller måla på siden, och då hon
tröttnade på detta, knäppte hon på gitarr
och sjöng små visor, samt språkade med
bergsrådinnan, som lärde henne tala
franska och gjorde sig ett nöje af att
uppfostra henne till en fin dam.

Men ett förtrolladt slott var det hon
kommit till. Det hade hon svårt för att
komma ifrån. Hon hade tyckt så från
första stund, och det kom alltid tillbaka
till henne.

Ingen människa kom dit, och ingen
for därifrån. I det stora huset höllos
endast ett par rum vid makt. I de andra
kom ingen. Ingen gick ut i trädgården,
ingen skötte den. På gården
funnos bara en dräng och en gammal
gubbe, som högg ved. Och jungfru
Stafva hade endast två pigor, som hjälpte
henne i köket och ladugården.

Men det var alltid fin mat på bordet,
och hennes nåd och Ingrid blefvo alltid
uppassade och klädda som fina och förnäma
damer.

Var det nu intet annat, som frodades
på den gamla gården, nog var den en
plats med god jordmån för drömmar.
Och blefvo inga andra växter vårdade
där, så nog var Ingrid den, som skötte
om sina drömrosor. De växte omkring
henne, så snart hon hade en ensam
stund. Då tyckte hon, att röda drömrosor
bildade en tronhimmel öfver henne.

Rundt om ön, där träden lutade
ned mot vattnet och sände långa grenar
utåt vassen och där buskar och höga
träd frodades, fanns en stig, där Ingrid
brukade gå. Det var underligt för henne
att se träden fullristade med bokstäfver,
att se gamla bänkar och hvilplatser, och
ett par fallfärdiga paviljonger, så murkna,
att hon ej vågade beträda dem.

Tänk, att det här funnits människor,
att här funnits lif och svärmeri och kärlek,
att här ej alltid varit ett förtrolladt
slott!

Härnere var förtrollningen allra starkast.
Här kom det där ansiktet med
leendet till henne. Här kunde hon gå
och tacka honom, studenten, därför att
han låtit henne komma hit, där hon var
så lycklig, där de älskade henne och
kommo henne att glömma hur hårda
andra varit mot henne.

Om det ej varit han, som styrt om
det så, hade det varit omöjligt, att hon
fått stanna här, alldeles omöjligt.

Hon visste väl att det måste vara han.
Hon hade aldrig förr haft sådana vilda
tankar, hon hade alltid tänkt på honom,
men aldrig hade hon känt, att han var
henne nära, att han tagit vård om henne.

Det enda hon undrade öfver var,
när han själf skulle komma, ty komma
skulle han nog. Det var ingen möjlighet,
att han ej skulle komma hit. I de
här alléerna hade han glömt kvar en del
af sin själ.

________

Sommaren gick och hösten med.
Det led hän mot jul.

– Mamsell Ingrid – sade jungfru
Stafva en dag med en viss hemlighetsfullhet.
– Jag tycker, att mamsell måste
veta, att unge herrn, som äger den här
gården, kommer hem till jul. Åtminstone
brukar han det – tillade hon suckande.

– Och hennes nåd, som aldrig nämnt,
att hon har en son – sade Ingrid.

Men hon kände just ingen förvåning.
Hon skulle snarare velat svara, att hon
vetat detta hela tiden.

– Ingen har nämnt något om honom
för mamsell Ingrid – sade jungfru Stafva
– ty hennes nåd har förbjudit oss att
tala om honom.

Och så ville ej jungfru Stafva säga
något vidare.

Ingrid ville ej heller fråga mer. Hon
var skygg nu för att få veta något riktigt
säkert. Hon hade spänt upp sina förhoppningar
så högt, att hon var rädd
själf, att de skulle brista. Sanningen
kunde vara rar att få veta, men den
kunde ock vara bitter och föröda alla
de sköna drömmarna.

Men efter detta var han omkring
henne natt och dag. Det var knappt tid
för henne att tala med någon annan.
Hon måste ständigt vara med honom.

En dag märkte hon, att de skottat
snön ur allén. Hon blef nästan rädd.
Skulle han komma nu?

Dagen därpå satt hennes nåd framme
vid fönstret allt från morgonen och såg
nedåt vägen. Ingrid satte sig längre inåt
rummet. Hon vågade ej sitta vid fönstret
för oros skull.

– Vet Ingrid hvem jag väntar i dag?
– frågade bergsrådinnan plötsligt.

Flickan nickade, hon vågade ej lita
på rösten och tala.

– Har jungfru Stafva sagt dig att
min son är besynnerlig?

Ingrid skakade på hufvudet.

– Han är mycket besynnerlig – –
han – – Jag kan ej tala om det, jag
kan ej. – – – Du får se själf. –

Det lät hjärtslitande. – Ingrid blef
också hemskt uppskakad. Hvad var det
här på gården, som gjorde allt så besynnerligt?
Var det något förfärligt, som
hon ej visste? Voro sonen och bergsrådinnan
ovänner? Hvad var det, hvad var det?

Ena stunden stormande glad, ena
stunden i en hel frossa af tvifvel! Hon
fick dra fram hela raden af syner för
att åter känna, att det måste vara han,
som kom.

Hon kunde ju alls ej säga hvarför
hon så säkert trodde, att han just skulle
vara sonen här i huset. Han kunde väl
ock vara en annan för allt hon visste.
Å Gud, hvad det var svårt, att hon aldrig
hört hans namn!

Det blef en lång dag. De sutto i en
enda tyst väntan till aftonen.

Då kom drängen körande med ett
lass julved, och hästen stod kvar på gården,
då veden togs af lasset.

– Ingrid – sade hennes nåd, häftigt
befallande – spring ned och säg till
Anders, att han kör bort med hästen.
Genast, genast!

Flickan sprang utför trappan och
kom ned på verandan. Men kommen
dit, glömde hon att ropa på drängen.
Just bakom lasset såg hon en lång karl
i hvit päls med stor säck på ryggen.
Hon behöfde ej se hur han stannade och
neg och neg för att känna igen honom.

– Men, men – hon förde handen
till pannan och andades djupt. Hur
skulle hon någonsin kunna reda ut detta?
Var det för den där karlens skull hennes
nåd skickat ned henne? Och drängen,
hvarför förde han undan hästen med
sådan brådska? Och hvarför tog han af
mössan och hälsade? Hvad hade de att
göra med dåren här på gården?

Så kom sanningen öfver Ingrid, kom
slående och förödande, så att hon kunnat
skrika. Det var ej den älskade, som
vakat öfver henne. Den där dåren var
det. Hon hade fått stanna här, därför
att hon talat väl om honom. För att
hans mor velat fullborda en god gärning,
som han börjat!

Den där Getabocken, han var unge
herrn.

Men till henne skulle ingen komma,
ingen hade fört henne, ingen hade väntat
henne. Det var drömmar, hugskott, synvilla.

Å, hvad detta var bittert! Om hon
bara aldrig väntat honom!

Men på natten, då Ingrid låg i
himmelssäng under brokiga sparlakan,
drömde hon gång på gång, att hon såg
studenten komma hem. – Det var ej
du, som kom – sade hon då. – Visst var
det jag – svarade han henne. Och i
drömmen trodde hon honom.

________
VII.

Det var en dag i veckan efter jul. Ingrid
satt vid fönstret i lilla salongen och
sydde tambursöm. Hennes nåd satt i
soffan och stickade, såsom hon nu gjorde
alla dagar. Det var alldeles tyst i rummet.

Den unge Hede hade varit hemma i
en vecka. Under hela tiden hade ej
Ingrid råkat honom. Han lefde som en
bonde äfven i sitt hem, sof i drängstugan
och åt i köket. Han kom aldrig
in till sin mor.

Ingrid visste, att både bergsrådinnan
och jungfru Stafva väntade af henne, att
hon skulle göra något för Hede, att hon
åtminstone skulle söka förmå honom att
stanna hemma. Och hon grämde sig
öfver att det blifvit henne omöjligt att
göra hvad de önskade. Hon var förtviflad
öfver sig själf och öfver den maktlöshet,
som sjunkit öfver henne, sedan
hennes förhoppningar fallit.

Denna dag hade jungfru Stafva just
kommit in och berättat, att Hede packade
sin ränsel för att gå. Han stannade ej
ens så länge, som han brukade vid sina
julbesök denna gång, sade hon med en
förebrående blick på Ingrid.

Ingrid förstod allt de väntat af henne,
men hon förmådde intet. Hon arbetade
vidare utan att säga något.

Jungfru Stafva gick och tystnaden
sjönk åter öfver rummet. Ingrid glömde
alldeles, att hon ej var ensam, och plötsligen
föll en slags dvala öfver henne,
hvarunder alla hennes sorgsna tankar
ordnade sig till en fantasibild.

Hon tänkte sig, att hon höll på att
vandra igenom hela det stora boningshuset.
Hon gick genom en massa salar
och rum, hon såg dem för sig med grå
lärftsöfverdrag på möblerna, tyllklädda
taflor och ljuskronor, och på golfven ett
tjockt lager af damm, som hvirflade upp,
då hon gick. Men till sist kom hon in
i ett rum, där hon aldrig förr varit, det
var ett ganska litet rum, där väggarna och
taket voro svarta. Men då hon såg bättre
efter, var ej rummet svartmåladt, ej heller
öfverdraget med svart tyg, utan det var
så mörkt, därför öfver tak och vägg hängde
flädermus vid flädermus, hela rummet
var ej annat än ett stort läderlappsbo.
En ruta var ute i ett fönster, så att man
kunde förstå, hur djuren kunnat komma
in i en sådan otrolig mängd, att de klädde
hela rummet. De hängde där i orörlig
vintersömn, intet enda rörde på sig, då
hon trädde in.

Men hon själf greps af sådan fasa
vid denna syn, att hon började rysa och
darra. Det var förfärligt med denna
massa af djur, som hon så tydligen såg
hänga där. Alla hade de svarta vingarna
svepta om sig som kappor, alla hade
slagit in en enda lång klo i väggen och
hängde på denna, sofvande den mest
orörliga sömn.

Hon såg det så tydligt, att hon undrade
om jungfru Stafva visste om, att
ett helt rum hade blifvit inkräktadt af
flädermössen.

I tankarna gick hon nu till jungfru
Stafva och frågade henne, om hon hade
varit inne i detta rum och sett alla djuren.

– Visst har jag sett dem – sade
jungfru Stafva. – Det är deras rum. Det
vet väl mamsell Ingrid, att det ej finnes
en gammal herrgård här i landet, där
det ej lämnas ett rum till flädermössen.

– Aldrig har jag hört slikt förr –
sade Ingrid.

– Då mamsell varit med så länge i
världen som jag, så får hon se, att jag
talar sanning – sade jungfru Stafva.

– Jag kan ej förstå, att man kan
tåla sig med något dylikt – sade Ingrid.

– Vi få lof – sade jungfru Stafva
– de där läderlapparna äro fru Sorgs
fåglar, och hon har befallt oss att taga
emot dem här.

Ingrid såg, att jungfru Stafva ej ville
tala mer om saken, och hon satte sig
åter till sin söm, men hon kunde ej låta
bli att fundera öfver, hvem fru Sorg kunde
vara, som hade ett sådant välde här, att
hon kunde tvinga jungfru Stafva att öppna
ett rum för flädermössen.

Rätt som hon tänkte så, såg hon en
svart kursläde, dragen af svarta hästar
komma uppkörande till verandan.

Hon såg jungfru Stafva komma ut
och niga djupt. Ur släden steg en gammal
dam, som bar lång, svart sammetskappa
med många lag af kragar öfver axlarna.
Hon var krokryggig och hade svårt för
att gå. Hon kunde knappast lyfta fötterna
så mycket, att hon kunde komma uppför
trappan.

– Ingrid – sade nu bergsrådinnan
och såg upp från stickningen. – Jag
tyckte mig höra, att fru Sorg kom. Det
måtte ha varit hennes klocka, som pinglade.
Har du märkt, att hon aldrig har
dombjällror på sina hästar, bara en liten,
liten klocka, men man hör den, man hör
den? Gå nu ned i förstugan, Ingrid, och
bed fru Sorg vara välkommen!

Då Ingrid kom ned i förstugan stod
fru Sorg och talade med jungfru Stafva
ute på verandan. De lade ej märke till
henne.

Ingrid såg med förvåning, att den
krokryggiga gamla damen hade något
gömdt under alla sina kragar, som liknade
svart krusflor. Det var mycket väl
instoppadt och undangömdt. Ingrid fick
se noga efter, innan hon upptäckte, att
det var ett par stora läderlappsvingar, som
hon på detta sätt försökte dölja. Flickan
blef än mer nyfiken på fru Sorg än förut
och försökte att få se hennes ansikte,
men hon stod och såg ut öfver gården,
så att detta var omöjligt. Det såg Ingrid
dock, då hon sträckte upp handen mot
jungfrun, att hon hade ett finger mycket
längre än de andra och att ytterst på
detta fanns en stor, krokig klo.

– Allting är sig likt här på gården? –
sade hon.

– Ja, nådiga fru Sorg – sade jungfru
Stafva.

– Ni har inte planterat några blommor
eller satt om några träd. Ni har
inte lagat bron eller skyfflat bort gräset
ur allén.

– Nej, nådig fru.

– Det är alldeles som det skall vara
– sade den nådiga frun. – Ni ha väl
inte vågat er på att försöka finna reda
på malmådern eller att hugga undan
skogen, då den vill växa ned i åkern.

– Nej, nådig fru.

– Och inte rensat upp brunnarna?

– Nej, inte rensat upp brunnarna.

– Här är ett godt ställe – sade fru
Sorg – här trifs jag bra. Om några år
skall här vara så, att mina fåglar kunna
få bo i hela huset. Ni äro mycket
snälla mot mina fåglar, jungfru.

Jungfrun neg ödmjukt vid berömmet.

– Hur står det annars till här på
gården – sade fru Sorg. – Hur ha ni
firat jul?

– Vi ha firat jul på vårt vanliga
sätt – sade jungfru Stafva. – Hennes
nåd sitter stilla inne och stickar dag ut
och dag in, tänker bara på sonen och
vet ej af, att det är helg. Julafton ha
vi låtit gå som en annan dag. Inga gåfvor
och inga ljus.

– Ingen gran, ingen julmat?

– Ingen kyrkfärd heller, nådig fru,
inte en gång ljus i fönstren på julmorgonen.

– Hvarför skulle fru bergsrådinnan
fira Guds son, då Gud ej vill bota hennes?
– sade fru Sorg.

– Nej, hvarför skulle hon?

– Ni har honom hemma nu igen,
tänker jag. Kanske han är bättre nu?

– Nej, han är ej bättre. Han är
lika förskrämd.

– Är han alltjämt som en bonde,
går han ej in i rummen?

– Vi få honom ej in i rummen, han
är rädd för hennes nåd, som nådig frun
vet.

– Han äter i köket och sofver i
drängstugan? ...

– Han gör så, ja.

– Och ni veta alls ej, hur ni skola
få honom bra?

– Ingenting veta vi, ingenting förstå
vi.

Fru Sorg teg ett ögonblick. Då hon
åter talade, hade hon en skarp och hård
ton i rösten.

– Det där kan alltsammans vara
mycket bra, jungfru Stafva, men jag är
ändå ej riktigt nöjd med er.

I detsamma vände hon sig om och
såg Ingrid skarpt in i ansiktet.

Ingrid ryggade tillbaka. Fru Sorg
hade ett litet rynkigt ansikte, hopklämdt
nedtill, så att underkäken nästan ej
märktes. Hon hade tänder, som liknade
taggarna på en såg och mycket hår på
öfverläppen. Ögonbrynen bestodo af en
enda tofs. Hyn var alldeles brun.

Ingrid undrade, om ej jungfru Stafva
såg, hvad hon såg. Fru Sorg var ej en
människa. Hon var bara ett djur.

Fru Sorg öppnade läpparna, så att
tänderna glimmade fram, då hon såg
Ingrid.

– Då hon kom den här – sade
hon till jungfru Stafva – så trodde ni,
att hon var en utsänd. Ni sågo på hennes
ögon, att hon var en utsänd, som skulle
rädda honom. Hon hade hand med
dårar. Nå hur har det gått?

– Det har ej gått något alls. Hon
har ingenting gjort.

– Det var jag, som drog försorg om
den saken – sade fru Sorg. Det var
min förtjänst, att ni ej talade om för
henne hvarför hon fick stanna här. Hade
hon vetat detta, hade hon ej gjort sig så
rosenröda förhoppningar om att få råka
den hon älskade. Hade hon ej gjort sig
förhoppningar, hade hon ej känt en så
förfärlig missräkning. Om ej missräkningen
lamslagit henne, hade hon kanske
kunnat göra något för den galne. Men
nu har hon ej sett åt honom. Hon hatar
honom, därför att han ej är den, han
skulle vara. Det är mitt verk, jungfru
Stafva, mitt verk.

– Nådig frun förstår sin sak – sade
jungfru Stafva.

Fru Sorg tog upp spetsnäsduken och
torkade sina rödkantade ögon. Det tycktes
vara en gest af förnöjelse.

– Jungfrun behöfver ej göra sig
till – sade hon. – Hon tycker dock ej
om, att jag har tagit det där rummet åt
mina fåglar. Hon tycker ej om, att jag
snart får hela huset. Det vet jag. Hon
och hennes fru tänkte bedraga mig. Men
nu är det förbi!

– Ja – sade jungfru Stafva – nådig
frun kan vara lugn. Det är förbi. Unge
herrn går i dag. Han har packat sin
ränsel, och då går han säkert. Allt hvad
hennes nåd och jag gått och drömt om
hela hösten är förbi. Ingenting har blifvit
gjordt. Vi trodde, att hon åtminstone
skulle kunna locka honom att stanna
hemma, men trots alla välgärningar vi
gjort henne, har hon ingenting gjort för
oss.

– Ja, hon har varit dålig, jag vet
det – sade fru Sorg. – Men i alla händelser
bör hon bort nu. Det är om detta,
jag vill tala med hennes nåd.

Fru Sorg började släpa sig uppför
trappan till öfvervåningen på sina stapplande
ben. För hvarje trappsteg lyfte
hon vingarna något litet som för att få
hjälp af dem. Hon hade helt säkert
mycket hellre velat flyga.

Ingrid följde efter henne. Hon var
på ett besynnerligt sätt dragen och tjusad.
Inte om det varit den skönaste kvinna i
världen, skulle hon känt en sådan lust
att följa henne.

Då Ingrid kom in i lilla salongen,
satt fru Sorg bredvid bergsrådinnan i
soffan och hviskade förtroligt med henne,
såsom voro de kära, gamla vänner.

– Du kan väl förstå, att du ej bör
behålla henne kvar hos dig – sade fru
Sorg inställsamt. – Du, som ej kan tåla,
att det växer en blomma i din trädgård,
kan väl ej stå ut med att ha en ung
flicka gående omkring i ditt hus. Det
följer alltid något litet glädje och munterhet
med en sådan, men det kan ju ej
passa dig.

– Nej, jag sitter just och tänker på
detta.

– Skaffa henne plats som sällskapsdam
någon annorstädes, men behåll henne
ej här.

Hon reste sig för att taga farväl.
– Det var endast detta jag ville säga
dig – sade hon. – Hur mår du eljes?

– Knifvar och saxar gående inne i
hjärtat hela dagen – svarade bergsrådinnan.
– Jag lefver bara i honom, så
länge han är hemma. Det är värre än
vanligt, vida värre denna gången. Jag
står ej ut länge. – – –

Ingrid hoppade till, det var bergsrådinnans
klocka som ringde. Hon hade
suttit och fantiserat så lifligt, att hon blef
förvånad, att hennes nåd var ensam och
att ej den svarta kursläden stod framför
dörren.

Hennes nåd hade ringt för att kalla
jungfru Stafva, men denna kom ej. Hon
bad Ingrid gå ned i hennes rum för att
kalla henne.

Ingrid gick, men det lilla blårutiga
rummet var tomt. Flickan ämnade då
fråga i köket hvar jungfrun fanns, men
innan hon öppnade dörren, hörde hon
Hede tala. Hon blef stående, kunde ej
förmå sig att råka honom.

Men hon sökte dock kämpa med sig
själf. Han rådde ej för, att han ej varit
den hon väntat. Hon skulle söka göra
något för honom. Hon borde förmå honom
att bli kvar hemma. Förr hade hon ej
haft sådan ovilja för honom. Han var
ju ej så förfärlig.

Hon böjde sig ned och såg genom
nyckelhålet.

Hede satt vid bordet och åt. Det
var på samma sätt här som annorstädes.
Pigorna glammade med honom för att
få höra hans besynnerliga tal.

De frågade honom hvem han nu
skulle gifta sig med.

Hede smålog, han var mycket nöjd
med att bli tillfrågad om sådant. – Hon
heter Graflilja, vet du väl – sade han.

Nej, pigan hade ej vetat, att hon hade
ett så fint namn.

– Nå, men hvar är hon hemma då?

– Inte har hon hem och inte har
hon gård – sade Hede. – Hon är hemma
i min säck.

Pigan sade, att det var ett rart hem
och frågade efter hennes föräldrar.

– Inte har hon far och inte har hon
mor – sade Hede. – Hon är så fin som
ett blomster, hon har vuxit upp i en trädgård.

Så mycket talade han med tämlig
klarhet, men så försökte han beskrifva
hur fager hans fästmö var och då ville det
ej mer reda sig för honom. Han talade
en mängd ord, men de voro besynnerligt
blandade om hvarandra. Man kunde ej
följa hans tankegång, men honom själf
gjorde detta talande stort nöje. Han satt
och sken och log.

Ingrid skyndade bort. Hon stod ej
ut. Hon kunde ingenting göra för honom.
Hon var rädd för honom. Han var henne
vedervärdig.

Hon var ej längre än i trappan, förr
än hon kände samvetskval på nytt. Här
hade hon njutit så mycket godt, men hon
ville ingenting ge igen.

För att få makt med motviljan sökte
hon i tanken förvandla Hede till en herreman.
Hur såg han ut förr i fina kläder,
med bakåtstruket hår? Hon blundade ett
ögonblick och tänkte efter. Nej, det var
omöjligt! Hon kunde ej se honom, som
någon annan än den han var.

I samma ögonblick hade hon konturerna
af ett älskadt ansikte nära sig.
Det sväfvade fram på vänster sida, underbart
tydligt.

Denna gång log ej ansiktet. Läpparna
skälfde i smärta, och ett förfärligt
lidande var inristadt i skarpa linier vid
munvinklarna.

Ingrid stod stilla midt i trappan och
såg på det. Det var där, fladdrande och
lätt, ej mer till att fatta och gripa än en
solfläck, som faller från ett slipadt glas
i en ljuskrona, men lika synbart, lika
verkligt. Hon tänkte på den inbillningssyn
hon nyss haft, men detta var intet
sådant. Detta var verklighet.

Då hon sett på ansiktet en stund,
började det röra läpparna, det talade,
men hon hörde ej ett ljud. Då försökte
hon se hvad det sade, försökte läsa
orden från läpparna, som döfva göra, och
det lyckades henne.

– Låt mig ej gå – sade läpparna.
– Låt mig ej gå!

Och den ångest, hvarmed detta sades!
Om någon legat för hennes fötter och
bedt henne om lifvet, hade det ej kunnat
gripa henne djupare. Hon blef så upprörd,
att hon darrade. Det var det mest
hjärtslitande hon förnummit i hela sitt
lif. Aldrig hade hon trott, att någon
kunde bedja med en sådan ohygglig
ångest.

Gång på gång bådo läpparna: – Låt
mig ej gå. – Och för hvarje gång blef
ångesten starkare och starkare.

Ingrid förstod ingenting, stod endast
stilla, gripen af ett obeskrifligt medlidande.

Hon tyckte, att det måtte gälla mer
än lifvet för den, som bad så, måtte gälla
själfva själens räddning.

Läpparna rörde sig ej mer, de stodo
halföppna i slapp förtviflan.

Då de togo detta uttryck af slöhet,
gaf hon till ett utrop, tumlade ett par
steg nedåt trappan. Hon kände igen
dårens ansikte, just sådant hon nyss sett
det. – Nej, nej, nej – sade hon. – Det
kan ej vara så, det får ej, det kan ej.
Det är ej möjligt, att det är han.

I samma stund var ansiktet borta.

Hon satt kanske en hel timme i den
kalla trappan och grät i ohjälplig förtviflan.
– Men till sist kom dock hopp
öfver henne, ljust upplyftande hopp. Hon
vågade åter lyfta upp sitt hufvud.

Allt, som händt, tydde på, att hon
skulle komma att rädda honom. Hon
var ditförd för den skull. Hon skulle få
den stora, stora lyckan att rädda honom.

Inne i lilla salongen talade hennes
nåd med jungfru Stafva. Det lät rörande
ömkligt, då hon bad jungfrun, att hon
skulle öfvertala sonen att stanna ännu
ett par dagar.

Jungfru Stafva gjorde sig hård och
sträf. – Be honom kan man nog – sade
hon – men hennes nåd vet, att ingen
får honom att stanna längre än han vill.

– Vi ha ju pengar nog. Han behöfde
ej alls gå. Kan ej jungfru Gustafva
säga honom?

I detsamma kom Ingrid in. Dörren
öppnade sig ljudlöst för henne. Hon
gled genom rummet med lätt, sväfvande
gång. Ögonen glänste, som om de sågo
bort mot något härligt, aflägset.

Då hennes nåd såg henne, drog hon
ihop ögonbrynen något litet. En lust
att vara grym i sin tur, att göra smärta
i sin tur, grep henne.

– Ingrid – sade hon – kom hit,
jag måste tala med dig om din framtid.

Flickan hade hämtat sin gitarr och
stod på väg att lämna rummet. Hon vände
sig mot bergsrådinnan.

– Om min framtid – sade hon och
strök sig öfver pannan. – Det är ju redan
bestämdt om min framtid – fortfor hon
med ett litet martyrleende. Och hon gick
ut ur rummet utan vidare.

Bergsrådinnan och jungfru Stafva
sågo förvånade på hvarandra. De började
rådpläga om hvart flickan skulle sändas.

Men då jungfru Stafva kom ned i sitt
rum, satt Ingrid där och sjöng små visor
och knäppte på gitarr. Och Hede satt
midt emot henne och hörde på med
solsken öfver hela ansiktet.

________
VIII.

Alltsedan Ingrid hade känt igen Gunnar
Hede i galningen, hade hon ej tanke
på annat än att bota honom. Men det
var ett tungt arbete, och alls ingen aning
hade hon om hur hon skulle bära sig åt.

Till en början tänkte hon blott på
att förmå honom att stanna hemma. Och
detta vann hon lätt nog. Bara för att
få höra henne spela fiol eller gitarr en
liten stund hvarje dag, satt han nu tåligt
från morgon till kväll och väntade på
henne inne i jungfru Stafvas rum.

Hon tyckte, att det skulle varit något
stort, om hon kunnat förmå honom att
gå in i de andra rummen. Men det
vågade han på intet sätt. Hon försökte
att hålla sig instängd, sade, att han ingenting
mer skulle få höra, om han ej komme
in. Då hon hållit sig inne i två dagar,
började han packa ränseln för att gå sin
väg och då måste hon ge vika.

Han hade stor förkärlek för henne
och satte henne tydligen framför alla
andra, men han kunde ej offra henne
något af sin fruktan.

Hon bad honom lägga af pälsen och
gå i en vanlig rock. Det gick han genast
in på, men nästa dag bar han den ånyo.
Då gömde hon den för honom. Så kom
han i drängens päls och då fick han
hellre bära sin egen.

Han var alltjämt lika rädd och mycket
noga därmed, att ingen kom honom för
nära. Icke en gång Ingrid fick sitta alldeles
bredvid honom.

En dag sade hon till honom, att nu
måste han lofva henne något. Han skulle
låta bli att niga för katten. Hon bad
honom ej om något så svårt, som att
han ej skulle niga för häst och hund,
men han kunde väl ej vara rädd för en
liten katt.

– Jo – sade han – katten var en
getabock. – Den kan ju ej vara hvarken
bock eller get – sade hon. – Den har
ju inga horn. – Detta blef han glad åt.
Det var som om han nu ändtligen funnit
något, hvarpå han kunde skilja getter
från andra djur.

Nästa dag fick han se jungfru Stafvas
katt. – Den getabocken har inga horn –
sade han och skrattade helt stolt. Han
gick förbi den och satte sig i en soffa
för att höra på Ingrids spel. Men om
en liten stund blef han orolig, och han
steg upp, gick fram till katten och neg.

Ingrid blef rent förtviflad. Hon tog
honom i armen och ruskade honom.
Han sprang tvärt på dörren och visade
sig ej förrän nästa dag.

– Barn, barn – sade hennes nåd,
– du gör som jag, försöker som jag.
Du kommer att skrämma honom, så att
han ej mer törs se dig. Det är bättre
att låta honom vara i fred. Vi äro nöjda,
att det är som det är, bara han stannar
hemma.

Det var intet annat att göra än att
sitta och vrida sina händer i sorg öfver
att den fina, älskvärda människan skulle
vara bortgömd i den där galningen.

Ingrid skulle bara ha velat veta, om
hon ej blifvit hitförd för annat än för
att sitta och spela sin morfars melodier
för honom. Skulle de hålla på så hela
lifvet? Skulle det aldrig bli annorlunda?

Hon brukade också berätta sagor för
honom. Och midt i en af sagorna kunde
hans ansikte klarna, och han kunde säga
henne något förunderligt fint och vackert.
En klok skulle aldrig ha kunnat hitta på
något liknande. Men mer behöfdes det
ej heller för att modet skulle stiga hos
henne, och så voro de på nytt uppe i
dessa oändliga försöken. – –

________

Det var sent en eftermiddag och
månen höll på att gå upp. På marken
låg hvit snö, på sjön grå, blänkande is.
Träden stodo svartbruna, och himlen var
brinnande röd efter solnedgången.

Ingrid ämnade sig ned till sjön för
att gå på skridskor. Hon gick fram på
en smal gångstig, som var upptrampad
genom snön. Gunnar Hede kom efter
henne. Det var något visst kufvadt i hans
hållning, som kom en att tänka på en
hund, som följer efter husbonden.

Ingrid såg trött ut. Det var ingen
glans i ögonen, och hyn var gråblek.

Där hon gick, började hon undra,
om dagen, som försvann, var nöjd med
sig själf. Om det var i jubel han tände
den stora, brinnande röda solnedgången
borta i väster.

Hon visste med sig, hon, att icke öfver
den här dagen, och ej öfver någon annan
heller hade hon kunnat tända glädjebål.
Under hela den månad, som gått, sedan
hon kände igen Gunnar Hede hade hon
ingenting vunnit.

Och nu i dag kom hon i stor ångest.
Det var som skulle hon komma att förspilla
kärleken på allt detta. Hon började
glömma studenten för att bara tänka
på sjuklingen. Allt lätt och vackert och
lekande försvann från kärleken. Det var
bara tungt, tungt allvar.

Hon blef alldeles förtviflad, medan
hon vandrade mot sjön. Hon kände, att
hon ej förstod hvad som borde göras,
kände, att hon måste uppge alltsammans.
Gud, Gud, att ha honom där gående efter
sig, stark och frisk att se till och ändå
så hjälplöst sjuk och obotlig.

De voro nere vid sjön, och hon satte
på sig skridskorna. Hon ville också förmå
honom att gå och band skridskor på
honom, men han föll omkull, så snart
han kom ned på isen. Han kröp i land
och satte sig på en sten, och hon gick
ifrån honom.

Midt framför stenen, där Gunnar Hede
satt, låg en liten holme, som var beväxt
med aflöfvad björk och asp, och bakom
den strålande kvällshimlen, som alltjämt
var lika brinnande röd. Och de fina,
lätta trädkronorna höjde sig upp i detta
röda med en sådan skönhet, att det var
omöjligt att ej lägga märke därtill.

Det brukar vara så, att det, hvarpå
man känner igen ett ställe, är något enskildt
drag, ty äfven det man känner
bäst, vet man ej riktigt noga hur det ser
ut från alla håll och kanter. Och särskildt
Munkhyttan kände man igen på
den där lilla holmen. Hade man ej sett
gården på många år, skulle man ändå
känt igen den på den där holmen, som
nu låg och sträckte upp sina mörka trädkronor
mot solnedgången.

Hede satt alldeles stilla och såg på
ön och på de lätta trädgrenarna och på
den grå isen, som bredde ut sig åt alla
sidor.

Det var den allra mest välbekanta
syn för honom. Det fanns ingenting på
hela gården, som han kände så väl. Ty
som sagdt, det var alltid den där ön, som
drog blickarna till sig. Och snart satt
han och såg på ön, utan att tänka på
det, såsom man gör med det man väl
känner. Han satt länge och stirrade,
ingenting störde honom, ingen människa,
ingen vind, ingenting främmande. Ingrid
såg han ej, hon hade ilat långt utåt isen.

Det kom en sådan hvila och ro öfver
Gunnar Hede, som man endast kan känna
bland det hemvanda. Från den lilla
holmen strömmade trygghet och lugn
öfver till honom. Den söfde till stillhet
den eviga oro, som pinade honom.

Hede trodde sig alltid gå bland fiender
och tänkte alltid på att taga vara på sig
själf. På många år hade han ej känt
den ro, som tillät honom att glömma
bort sig själf, men nu kom den till honom.

Medan Gunnar Hede satt så, och
tänkte på just ingenting, kom han att
företaga en helt mekanisk rörelse, såsom
man gör, då man är i vanda förhållanden.
Då han satt där med isen framför sig
och skridskorna på, steg han upp och
började åka utåt sjön. Och han tänkte
lika litet på att han gjorde detta, som
man tänker på hur man handterar gaffel
och sked, då man äter.

Han gled åstad utåt isytan, det var
det hasta tänkbara skridskoföre. Han
var långt ute från land, innan han märkte
hvad han gjort.

– En förträfflig is – tänkte han då
– jag undrar hvarför jag ej gått här
förut i dag.

– Jag gick här desto mera i går –
tröstade han sig. – Här får ej försummas
en dag, så länge jag har ferier.

Det måtte ha varit, därför att Gunnar
Hede kommit att företaga sig något, som
han brukat göra, innan han blef sjuk,
som något af hans forna jag vaknat hos
honom. Tankar och föreställningar, som
hörde ihop med hans gamla lif, började
tränga sig upp till medvetandet. Men
på samma gång sjönko alla sådana tankar,
som hängde samman med hans sjukdom
ned i glömska.

Såsom han brukade, då han gick på
skridskor, gjorde han en lång sväng utåt
sjön för att kunna se förbi en hvass udde.
Han gjorde det omedvetet, men då han
kommit förbi udden, visste han, att han
svängt dit ut för att se om det var ljus i
hans mors fönster.

– Nu tycker hon, att det är på
tiden, att jag kommer in, men hon får
vänta en stund. Isen är för god.

Men det var mest obestämda känslor
af glädje öfver rörelsen och den vackra
aftonen, som vaknade inom honom. Just
en sådan månskenskväll skulle man gå
på skridskor. Han tyckte om denna
milda öfvergång till natt. Ljuset dröjde
ännu, men lugnet var där redan. Allt
det bästa hos natt och dag!

Det fanns en till skridskogångare ute
på isen. Det var en ung flicka. Han
visste ej om han kände henne, men han
styrde fram emot henne för att se efter.
Nej, det var ingen bekant, men han kunde
ej låta bli att säga några ord om hvilken
utmärkt is det var, då han gick förbi
henne.

Den främmande var väl en stadstös,
hon var visst ej van att bli tilltalad så
där utan vidare. Hon hade sett alldeles
förskrämd ut, då han sade ett par ord till
henne. Ja, han var också märkvärdigt
utstyrd. Han hade ju full bondkostym.

Nå, han skulle ej skrämma bort henne.
Han kastade om och for utåt sjön. Isen
var stor nog för dem båda.

Men Ingrid hade nära nog hållit på
alt skrika af förvåning. Där hade han
kommit gående, grant och elegant, armarna
korslagda öfver bröstet, hattbrättet
uppviket och håret tillbakakastadt, så att
det ej hängde framom öronen.

Han hade talat med en bildad mans
röst, nästan utan att bryta på dalmål.

Hon gaf sig ej lång tid att undra.
Det bar af mot land med henne.

Hon kom flämtande in i köket.
Visste ej hur hon skulle säga det kort
och tydligt nog.

– Jungfru Stafva, unga herrn är
kommen hem.

Köket var tomt, både jungfrun och
pigorna voro ute. Icke heller i jungfruns
rum fanns det en människa. Ingrid rusade
genom hela huset, kom in i rum, som
aldrig någon brukade beträda. Hela
tiden ropade hon: – Jungfru Stafva,
jungfru Stafva. Unga herrn är kommen
hem.

Hon var alldeles vild, stod ännu och
ropade uppe på öfvervåningens förstuga
med två pigor, jungfru Stafva och bergsrådinnan
själf omkring sig. Hon sade
om detsamma gång på gång, alldeles för
uppskakad för att kunna tiga.

Ingen af dem misstog sig på hvad
hon menade. Alla fyra stodo där lika
vilda som hon, dragen ryckande, händerna
skälfvande.

Ingrid vände sig från den ena till
den andra i förtviflan. Hon skulle ju ge
förklaringar och befallningar, men hvad
hade hon ämnat ge befallning om? Ack,
att besinningen skulle svika henne! Hon
såg vildt frågande på bergsrådinnan.
Hvad var det, hvad ville jag?

Den gamla frun gaf några befallningar
med låg, darrande röst. Hon
nästan hviskade, hon. – Ljus och en
brasa till unga herrns rum. Unga herrns
kläder skola framläggas!

Det var ej tid och tillfälle för jungfru
Stafva att yfvas. Men det var dock en
viss högdragenhet i rösten, då hon svarade.
– Det är alltid eldadt på unga
herrns rum. Unga herrns kläder ligga
alltid och vänta på honom.

– Ingrid skall gå upp på sitt rum
– sade hennes nåd.

Den unga flickan gjorde alldeles
tvärtemot. Hon gick in i salongen, stod
där vid fönstret, snyftade och darrade,
men visste ej om, att hon ej var tyst
och stilla.

Hon strök otåligt bort tårarna ur
ögonen för att kunna se nedåt snöslätten,
som utbredde sig framför huset. Bara
hon ej grät, kunde intet undgå henne i
detta skarpa månsken. Så kom han. –
Där, där! – skrek hon till hennes nåd.
– Han går raskt, han springer! Kom
bara hit och se!

Bergsrådinnan satt stilla framför brasan.
Hon rörde sig ej. Hon ansträngde
sig att höra, såsom den andra att se.

Hon bad Ingrid vara tyst, så att hon
skulle få höra hur han gick. Ja, ja,
hon skulle vara tyst. Hennes nåd skulle
få höra hur han gick. Hon grep hårdt
om fönsterkarmen, som om detta skulle
kunna hjälpa henne. – Du skall vara
tyst – hviskade hon – så att hennes
nåd kan höra hur han går.

Hennes nåd satt framåtlutad, lyssnade
af all sin själ. Hörde hon redan hans
steg ute på gårdsplanen? Nu väntade
hon nog, att han skulle taga af åt köket.
Ingrid såg, att hennes nåd ej vågade tro
annat, än att han skulle gå köksvägen.
Hörde hon nu, att det var stora trappan
som knarrade? Hörde hon, att det var
dörren till stora förstugan, som slogs upp?
Hörde hon, med hvilken fart det bar af
uppför trappan till öfvervåningen? Två,
tre steg i taget? Hade hans mor nu hört
det? Detta var inga släpande bondsteg,
såsom då han gick ut.

Det var nästan en skrämsel att höra
honom komma upp mot salongsdörrn.
De hade visst skrikit båda, om han kommit
in.

Men han vek af, gick öfver förstugan
bort mot sina rum.

Bergsrådinnan sjönk tillbaka i stolen,
och ögonen slöto sig. Ingrid tänkte, att
hennes nåd skulle hafva velat dö just då.

Utan att öppna ögonen, sträckte hon
ut handen. Ingrid smög sig fram och
tog den, och hon drog henne intill sig.
– Mignon, Mignon – sade hon – det
var ändå det rätta namnet.

– Nej – fortfor hon. – Vi få ej
gråta nu. Vi få ej tala om detta nu.
Tag dig en pall och sitt här vid brasan.
Vi skola lugna oss, min lilla vän. Vi
skola tala om något annat. Vi måste
vara alldeles lugna, då han kommer.

Hede kom in om en halftimme, då
stod te på bordet, och det brände ljus i
kronan. Han var verkligen omklädd,
såg ut som en herreman. Ingrid och
bergsrådinnan tryckte hvarandras händer
mycket hårdt.

De hade suttit och öfvat sig i att se
honom komma. Det var omöjligt att
tänka ut hvad han skulle säga eller göra,
sade hennes nåd. Han var alltid oberäknelig.
Men de två skulle i alla händelser
vara lugna.

Ingrid hade också verkligen blifvit
lugn. En stor, stor känsla af sällhet
hade gripit henne, och detta stillade
hennes oro. Hon blef som en, den där
färdas upp mot himmelens salighet. Hon
hvilade sorglös i famnen på änglar, som
buro henne uppåt, uppåt.

Men hos Hede märktes ingen förvirring
– Jag kommer endast in –
sade han – för att säga, att jag fått en
så svår hufvudvärk, att jag måste gå och
lägga mig genast. Jag kände den redan
nere på isen.

Bergsrådinnan svarade ej något på
detta. Det var så enkelt, men hon hade
ej kunnat ana det. Hon behöfde åtminstone
en sekund för att kunna sätta sig
in i att han ingenting visste om sin sjukdom,
att han lefde någonstädes i det förgångna.

– Men kanske kunde jag dock först
få en kopp te – sade han och såg litet
förvånad ut öfver tystnaden.

Bergsrådinnan kom fram till tebrickan.
Han såg på henne. – Har
mamma gråtit, mamma är så tyst?

– Vi hafva suttit och talat om en
ledsam historia, jag och min unga vän,
här – sade hennes nåd och visade på
Ingrid.

– Ack, förlåt – sade han – jag såg
ej, att här var främmande.

Den unga flickan kom fram i ljusskenet,
så vacker, som den måtte vara,
som vet, att himmelens portar i nästa
ögonblick skola öppna sig för henne.

Han hälsade litet stelt. Han visste
tydligen ej hvem han hade framför sig.
Bergsrådinnan presenterade.

Han såg flyktigt på Ingrid.

– Jag såg mamsell Berg nyss nere
på isen – sade han.

Han visste ingenting om henne, hade
aldrig förr talat med henne.

________
IX.

Nu kom där en liten lycklig tid. Det
var visst ej så, att Gunnar Hede var
frisk, men hans närmaste voro nog lyckliga
att kunna inbilla sig, att han stod
på väg att bli det. Hans minne var till
en stor del borta, han hade ingen reda
på långa tider af sitt lif, han kunde ej
spela fiol, hans kunskaper voro nästan
försvunna, och hans tankekraft var äfven
mycket svag, så att han ej gärna ville
hvarken läsa eller skrifva. Men han var
dock mycket bättre: han var ej förskrämd,
han tyckte om sin mor, han hade återtagit
herremans skick och herremans
vanor. Man kunde förstå, att bergsrådinnan
och hela hennes hus skulle vara i
hänförelse.

Det var ett strålande humör på Hede,
han var glädje och jubel hela dagen,
grubblade aldrig, gled förbi allt, som han
ej kunde begripa, talade aldrig om något,
som fordrade tankeansträngning, men
talade muntert och lifligt.

Han roade sig mest med kroppsrörelse.
Han tog Ingrid med sig ut på
kälkbacksåkning och skridskoturer, han
sade ej mycket åt henne, men hon hade
roligt af att få följa med. Han var vänlig
mot Ingrid, som mot alla, men ej det
ringaste kär i henne.

Han grubblade mycket ofta på fästmön,
hvarför hon ej skref och dylikt.
Men det bekymret gled också af honom
om en liten stund. Han slog genast bort
ifrån sig alla bedröfliga tankar.

Ingrid tänkte, att bra kunde han väl
ej bli på detta sätt. Han måste en gång
tvingas till att tänka, till att se in i sig
själf, som han nu ej vågade. Men hon
tordes ej tvinga honom därtill, hvarken
hon eller någon annan. Om han kunde
komma till att tycka litet om henne,
tänkte hon, att hon skulle våga det.

Hon tyckte, att de nu för det första
allesammans kunde behöfva litet lycka.

________

Det hände just vid den här tiden,
att det dog ett litet barn i Råglanda
prästgård, där Ingrid hade blifvit uppfostrad.
Och så skulle dödgräfvaren
göra i ordning en graf åt det.

Karlen gräfde grafven helt nära platsen,
där han förra sommaren hade kastat
upp graf för Ingrid. Och då han kommit
några fot ned i jorden, råkade han
blotta ett hörn af hennes kista.

Dödgräfvarn kunde ej låta bli att
småle litet för sig själf. Det var ej utan,
att han hört, att den döda, som låg i
den här kistan, skulle ha gått igen. Hon
skulle ha hunnit med redan på begrafningsdagen
att skrufva upp kistlocket,
stiga upp ur grafven och visa sig i prästgården.
Nå prästfrun var ej så väl tåld
just, sockenborna hade tyckt om, att ha
något sådant att berätta om henne.

Dödgräfvarn tänkte, att om bara folk
visste hur väl förvarade de döda lågo
här nere i jorden och hur väl kistlocken ...

Han måste afbryta midt i tankegången.
På det hörnet, som han just
fått fram, låg locket litet snedt, och en
skruf var ej tillskrufvad.

Han sade ingenting, tänkte ingenting
heller, men för en stund höll han upp
med gräfningen och hvisslade igenom
hela Vermlands regementes revelj, ty han
hade varit soldat.

Så tänkte han då, att det var bäst
att gå igenom den här saken ordentligt.
Det gick ej an för en dödgräfvare att ha
några tankar om de döda, som kunde
komma igen och bli mäktiga i mörka
höstnätter. I all hast gräfde han undan
mer jord. Så började han hamra på
kistan med skofveln.

Kistan svarade alldeles tydligt, att
den var tom, tom, tom.

En halftimme senare stod dödgräfvaren
i prästgården. Där blef ett gissande
och ett undrande. Så mycket kunde alla
förstå, som att flickan varit i dalkarlens
säck. Men hvart hade hon sedan tagit
vägen?

Mor Anna Stina stod vid bakugnen
i prästgården och skötte brödgräddningen,
ty det skulle ju bakas nu till det nya
grafölet. En lång stund stod hon och
hörde på allt detta talande, utan att säga
ett ord. Hon bara skötte om, att bakelsen
ej skulle bli bränd, tog plåtarna ut
och in i hvart ögonblick och var lifsfarlig
att komma nära för den långa ugnsspadens
skull. Men rätt som det var,
lade hon af sig köksförklädet, torkade
svett och sot nödtorftligen ur ansiktet
och var inne hos pastorn, innan hon själf
nästan visste, hur det gick till.

Det var just ej underligt efter allt
detta, att en dag i mars en liten, röd
prästgårdssläde, bemålad med gröna tulpaner,
och en liten, röd prästgårdshäst
stannade utanför trappan till Munkhyttan.

Hon måste nu naturligtvis följa med
hem till mor, hon Ingrid. Pastorn hade
kommit för att hämta henne. Han sade
ej mycket om att de voro glada, att
hon lefde och sådant. Men man kunde
se på honom, att han var storligen förnöjd.
Han hade aldrig kunnat förlåta
sig, att de ej varit goda nog mot fosterdottern,
och nu strålade han af lycka
öfver att få börja om med henne och
göra det bra den här gången.

Det sades intet ord om det, hvarför
hon hade rymt bort. Sådant var ju
ingenting att gräfva fram och pina sig
med så där långt efteråt. Men Ingrid
förstod, att prästfrun hade haft en svår
tid och varit plågad af samvetskval, samt
att de ville ha henne åter för att få vara
goda mot henne. Hon förstod, att hon
nästan var tvungen att resa till prästgården
för att visa, att hon ej bar agg
mot fosterföräldrarna.

Alla tyckte, att det var naturligt, att
hon följde med hem på en vecka eller
två. Och hvarför skulle hon ej? Hon
kunde ej skylla på att hon behöfdes, där
hon var. Nog kunde hon stanna borta
ett par veckor, utan att det skedde Gunnar
Hede någon skada. Det var tungt
för henne, men det var nog bäst, att hon
reste, då alla tyckte det.

Det kan nog hända, att hon velat,
att de skulle bedt henne stanna. Hon
satte sig i släden med den känslan, att
bergsrådinnan eller jungfru Stafva skulle
komma och lyfta henne ur den och bära
henne in igen. Det var rent omöjligt att
fatta, att hon åkte nedåt allén, att hon
for in i skogen, och att Munkhyttan försvann
bakom henne.

Men om det nu var så, att de ej
velat hålla henne kvar rent af godhet.
De kunde törhända tro, att ungdom och
lifslust ville bort från ensamheten på
Munkhyttan. De kunde tro, att hon
tröttnat vid att vara dårvakterska. Hon
lyfte handen och ville fatta i tömmen
för att vända hästen. Det föll henne in
nu, då hon var en mil från gården, att
det var för den skull de låtit henne fara.
Hon skulle hafva velat vända om och
fråga dem.

Det var som att gå och leta sig fram
i villande skog att gå mellan all denna
stora stumheten, som omgaf henne. Inte
gaf någon människa henne svar eller råd.
Ja lika mycket svar fick hon af tall och
gran och ekorre och berguf som af
människor.

________

Det kunde just vara detsamma, hur
hon hade det hemma i prästgården. Hon
hade det mycket bra, trodde hon, men
det gjorde som sagdt detsamma. Hade
hon fått vara i slott och förtrollande lustgård,
hade det ock varit ett. Det finns
ingen bädd så mjuk, att den ger hugnad
åt den, som längtar.

I början bad hon hvarje dag så ödmjukt
hon förmådde, att de skulle låta
henne resa tillbaka, sedan hon haft denna
stora glädjen att än en gång få se mor
och syskonen. Men då var det rent
ohjälpligt med väglaget. Hon fick ge sig
till tåls, tills kälen gått ur jorden. Det
stod väl ej för lifvet, att hon kom tillbaka
till det där stället.

Det var svårt för Ingrid att förstå,
hvarför det retade folk, då hon sade, att
hon ville fara tillbaka dit bort till Hedes.
Det var så med far och mor och med
alla andra i socknen också. Man fick
nog ej längta till något ställe i världen,
då man var i Råglanda.

Hon fann snart, att det var bäst, att
hon alls ej talade om sin resa. Det kom
så oändligt med hinder fram, så snart
hon nämnde den. Det var ej nog för
dem, att vägen ännu var lika usel. De
satte upp gärdesgård och mur och vallgraf
omkring henne. Hon skulle sticka
täcken, väfva väf och plantera i drifbänk.
Och inte kunde hon vilja fara från den
stora födelsedagsfirningen i prostgården!
Inte kunde hon resa, förrän Karin Landberg
firat bröllop!

Det var intet annat, som återstod för
henne, än att lyfta upp händerna mot
vårhimlen och bedja den skynda på med
sitt arbete. Bara bedja om solsken och
värme, bara tigga den hulda solen, att
hon ville lägga sig vinn om den långa
gränsskogen, sända in små, stickande
strålar mellan granarna och smälta snön
under dem. Kära, kära, gjorde just detsamma
om någon snö blef smält i dalen,
bara det blef bart på bergen, bara skogsstigarna
blefvo gångbara, bara säterflickorna
flyttade in i hyddorna sina, bara
myrarna blefvo upptorkade, bara den
vägen blef gångbar, som var hälften så
kort som landsvägen.

Ingrid visste, hvem det var, som ej
skulle vänta på skjuts eller tigga skjutspengar,
bara skogsvägen blefve gångbar.
Hon visste, hvem som då skulle draga
bort från prästgården en ljus natt, visste
hvem som skulle göra detta utan att begära
lof af en enda människa.

Hon trodde, att hon väntat våren
förr. Det var ju något, som tillhörde
alla människor att vänta på våren. Men
nu visste Ingrid, att hon aldrig förr längtat
efter den. Ånej, ånej, hon ville ej
kalla det där andra för längtan!

Förr hade hon väntat på gröna löf
och sippor och trastsång och gökrop.
Men delta var barnslighet och ingenting
annat. Den längtade ej efter våren, som
bara tänkte på det, som var vackert.
Man skulle taga upp och kyssa den första
jordtorfvan, som stack fram ur snön.
Man skulle plocka det första skrumpna
nässelbladet, bara för att få bränna in i
skinnet, att nu var det vår.

Alla människor voro innerligt hulda
mot henne. Men fast hon ingenting sade,
satt den tron kvar i dem, att hon alltid
tänkte på att få resa. – Jag kan ej förstå,
hvarför du vill tillbaka till det där
stället och vakta den galne – sade Karin
Landberg en dag. Det var, som om hon
kunnat läsa Ingrids tankar. – Asch, hon
har slagit det ur hågen nu – sade prästfrun,
innan flickan hann svara.

Då Karin var gången, sade prästfrun:
– Folk undrar på det där, att du vill
resa från oss. – Ingrid teg hon. – Man
säger, att då Hede blef bättre, var han
törhända sådan, att du blef kär i honom.
– Ånej, inte sedan han blef bättre –
sade Ingrid, och hon blef skrattlysten.
– Ja hur som helst, kan han ej vara
något att gifta sig med – sade fostermodern.
– Far och jag hafva talat om
det, och vi mena, att det är bättre för
dig, att du stannar hos oss. – Det är
då snällt af er, att ni vilja ha mig kvar
– sade Ingrid. Och hon var nog rörd
öfver, att de nu ville vara så goda mot
henne.

De trodde henne ej, hur undergifven
hon blef. Hon kunde ej veta, hvad det
var för en stjärna, där de läste hennes
längtan. Nu hade ju fostermodern sagt
henne, att hon ej fick fara dit igen. Men
hon kunde ej låta sig nöja med detta.

– De kunde ju skrifva efter dig,
om de behöfde dig därborta – sade hon.

Återigen blef Ingrid skrattlysten. Det
vore väl det underligaste af allt, om det
komme bref ifrån ett trollslott. Hon
undrade, om fostermodern trodde, att
bergakungen skref efter den bergtagna,
då hon glömde sig kvar hos sin moder.

Men om fostermodern vetat, hur
många bud hon fick. Det skulle nog ha
gjort henne hufvudyr.

Det kom bud i drömmar om natten,
och det kom bud i syner om dagen.
Han lät Ingrid veta, att han behöfde
henne. Han var så sjuk, så sjuk.

Hon visste, att han höll på att bli
tokig på nytt, och att hon måste komma
till honom. Om någon sagt henne det,
skulle hon genast svarat, att hon visste
det.

De stora stjärnögonen sågo allt längre
och längre bort. Det var väl ej lätt att
tro, att hon skulle bli lugnt och vackert
sittande hemma för den, som jämt såg
den blicken.

Det är väl ej heller så svårt att se
på en människa, om hon trifs eller längtar.
Det behöfs bara, att man ser en
liten glimt af lycka i ögonen, då hon
kommer in från arbetet, eller då hon
sätter sig ned vid brasan. Men i Ingrids
ögon sågs ingen glimt af lycka, utom då
hon såg bergbäcken, som kom neddansande
ur skogen, öfverfull af vatten. Det
var ju han, som banade väg för henne.

Det föll sig en gång så, att Ingrid
satt ensam med Karin Landberg, och då
började hon berätta henne om sitt lif
borta på Munkhyttan. Karin hade blifvit
helt förskräckt. Hur hade Ingrid kunnat
stå ut med något sådant?

Hon skulle som sagdt gifta sig, Karin
Landberg. Och hon var nu på den
punkten, att hon ej kunde tala om något
annat än sin fästman. Ingenting visste
hon, som han ej lärt henne, ingenting
kunde hon företa sig, om hon ej fick
fråga honom.

Det föll henne in, att Olof hade sagt
ett ord i den här frågan, som hon kunde
använda för att afskräcka Ingrid, ifall
det skulle vara så, att hon börjat tycka
om galningen. Och så började hon berätta
för henne, hur tokig den där Hede
verkligen varit. Ty Olof hade berättat
henne, att då han varit på marknaden
förra hösten, hade ett par herrar sagt,
att Getabocken visst ej vore tokig. Han
bara låtsade vara det för att locka till
sig kunder. Men Olof hade påstått, att
han var tokig. För att bevisa det, hade
han gått bort till kreaturstorget och köpt
en liten usel get. Och visst var han
tokig. Olof hade bara behöft ställa geten
framför honom på disken, där han haft
sina knifvar utlagda, för att han skulle
löpa ifrån både säck och varor. Och
alla hade skrattat så förfärligt vid att se
hur rädd han blef. Och inte var det
möjligt, att Ingrid kunde bry sig om en,
som varit så tokig.

Det var törhända oförsiktigt af Karin
Landberg, att hon ej såg upp till Ingrids
ansikte, medan hon berättade denna historia.
Om hon hade sett, hur ögonbrynen
rynkade sig på henne, hade hon
kanske blifvit varnad.

– Och du vill gifta dig med den,
som gjort något sådant – sade Ingrid.
– Jag tror, det vore bättre att gifta sig
med själfva Getabocken.

Och detta var sagdt af Ingrid i så
full och tydlig mening, och det var så
besynnerligt, att Ingrid, som var så mild,
ville säga något så hårdt, att det riktigt
skar sig in i hjärtat hos Karin. Hon
var orolig sedan i flera dagar, att ej Olof
skulle vara den hon ville, att han skulle
vara. Det förbittrade alldeles Karins lif,
ända tills hon tog sig för att berätta Olof
hela saken, och då var han nog huld
att trösta och lugna henne.

Det är inte ett lätt göra att vänta in
våren i Vermland. Man kan ha det
soligt och varmt på kvällen och ändå
finna marken hvit af snö nästa morgon.
Krusbärsbuskar och gräsmattor blifva
nog gröna, men björkskogen står kal
och liksom envisas att ej vilja slå ut.

Vid pingst var det vår i dalen, men
inte hade det hulpit något med Ingrids
böner. Inte en enda säterflicka var utflyttad
till skogen, inte ett kärr var uttorkadt,
ingen möjlighet var det att komma
fram på skogsvägen.

Pingstdagen var Ingrid i kyrkan och
fostermodern också. Det var en så stor
dag, att de fingo åka i vagn. Ingrid
hade tyckt mycket om förr i världen att
komma inkörande i fullt språng på kyrkplanen,
medan de, som stodo utmed
stengärdesgården och vid vägkanten, togo
af hatten och hälsade, och de, som stodo
midt i vägen, kastade sig undan med ett
par långa språng, såsom voro de alldeles
öfverväldigade. Men nu för tiden gladde
hon sig åt ingenting. »Längtan tar bort
doften hos rosen och glansen hos fullmånen»,
säger ordspråket.

Men Ingrid tyckte om det hon fick
höra i kyrkan. Det var godt att höra,
att lärjungarna blefvo tröstade i sin längtan
genom ett glädjens under. Hon tyckte
om detta, att Jesus tänkte på att trösta
dem, som voro så rent förbi af att längta
efter honom.

Medan Ingrid och alla andra sutto i
kyrkan, kom en lång dalkarl gående på
vägen. Han gick i päls och hade den
tunga kramsäcken på ryggen, såsom en,
den där ej kan skilja på vinter och sommar,
på hvardag och helg. Han gick ej
in i kyrkan, utan smög med stort bekymmer
förbi hästarna, som voro bundna
vid vägskranket, in på kyrkogården.

Där satte han sig på en graf och
tänkte på alla de döda, som ännu sofvo,
och på en död, som hade vaknat till lif.
Han satt kvar där ännu, då folket gick
ut ur kyrkan.

Karin Landbergs Olof var en af de
första, som kommo ut, och då han råkade
kasta en blick bortåt kyrkogården,
fick han syn på dalkarlen. Det kan
vara svårt att säga om det var nyfikenhet
eller något annat, som dref honom,
men han gick bort för att tala med den
där karlen. Han ville se, om det var
möjligt, att han, som skulle vara botad,
hade blifvit vansinnig på nytt.

Och det var nog möjligt. Han berättade
genast för den unge fästmannen,
att han satt där för att vänta på en, som
hette Graflilja. Hon skulle komma och
spela för honom. Hon kunde spela så, att
solen dansade, och stjärnorna gingo i ring.

Då sade Karin Landbergs Olof till
honom, att den han väntade, stod borta
på kyrkplanen. Bara han reste sig upp,
kunde han se henne, där hon stod. Hon
skulle nog bli glad att få råka honom.

Prästfrun och Ingrid skulle just sätta
sig upp i vagnen, då en lång dalkarl
skyndade mot dem. Han kom med god
fart, trots alla hästar, som han måste
niga för, och han vinkade ifrigt med
handen åt den unga flickan.

Och så snart Ingrid fick se honom,
blef hon stående helt stilla. Hon skulle
inte ha kunnat säga, om hon blef mest
glad öfver att se honom, eller förtviflad
öfver att han blifvit tokig på nytt, hon
bara glömde allt annat i världen.

Och ögonen började stråla på henne.
I den stunden såg hon säkert ingenting
af den fattiga, eländiga människan. Hon
kände väl bara närvaron af den fina
själen, som hon längtat sig sjuk efter.

Det stod fullt af kyrkfolk rundt om,
och de måste alla se på henne. Ingen
kunde taga sina blickar ifrån hennes
ansikte. Hon rörde sig ej för att gå emot
honom, hon stod bara stilla och väntade
honom. Men de, som sågo, hur hon
strålade af lycka, ville nästan tro, att det
var någon stor och härlig människa, som
kom emot henne, och icke en dåre.

De sade sedan, att det nästan sett ut,
som om det funnits ett samband mellan
hans och hennes själ, ett hemligt samband,
som legat så djupt under medvetandet,
att ej människoförstånd kunde
nå fram till det.

Men då Hede var endast ett par steg
från Ingrid, grep hennes fostermor om
henne med ett raskt tag, lyfte upp henne
och satte henne i vagnen. Hon ville ej
ha något möte mellan de där två här på
kyrkplanen i så mycket folks åsyn. Och
så snart de voro uppe i vagnen, satte
drängen hästarna i fyrsprång.

Det ljöd ett par gräsliga, vilda rop
efter dem. Prästfrun satt och tackade
Gud, att hon fått flickan upp i vagnen.

Det hade ej lidit långt fram på eftermiddagen,
förrän en bonde kom till prästgården
för att tala med prästen. Han
kom för att tala om denne tokige dalkarlen.
Han hade blifvit alldeles galen
nu, de hade måst binda honom. Hvad
rådde nu pastorn? Hvar skulle de göra
af honom?

Pastorn hade intet annat råd, än att
de skulle föra honom hem. Han berättade
bonden, hvem han var och hvar
han bodde.

Senare på kvällen talade han om allt
detta för Ingrid. Det var säkrast att låta
henne veta sanningen, så att hon skulle
låta förståndet råda.

Men då natten kom, insåg hon, att
hon ej hade tid att längre vänta på våren.
Hon gaf sig af, fattig tös, för att gå
landsvägen till Munkhyttan. Hon skulle
väl komma fram på den ock, fastän hon
visste, att den var dubbelt så lång som
skogsstigen.

________
X.

Det var annandag pingst på eftermiddagen.
Ingrid kom gående framåt
landsvägen. Det var en ljus trakt: små
låga berg och små holmar af björkskog
mellan åkrarna och stundom midt i dem.
Det var blommor på rönn och hägg, ljusa,
kådiga blad på asparna, landsvägsdikena
voro fulla af klart, sorlande vatten, som
kom de nytvättade stenarna på bottnen
att glittra och glänsa.

Ingrid gick och sörjde öfver honom,
som blifvit tokig på nytt, undrade, om
hon skulle kunna göra något för honom,
undrade om det skulle gagna något, att
hon på detta sätt gett sig af hemifrån.

Hon var hungrig och trött, skorna
började redan gå sönder. Hon tänkte att
hon gjorde bäst att vända. Hon skulle
nog aldrig komma fram.

Hon blef allt mer och mer bedröfvad
ju längre hon gick. Hon kunde ej låta
bli att tänka, att det ej lönade stort, att
hon kom nu, sedan han blifvit fullt tokig.
Det var väl alldeles för sent, rent hopplöst
att kunna göra något numera.

Men så snart hon tänkte på att vända,
såg hon Hedes ansikte tätt bredvid sin
kind, såsom hon sett det ofta förr. Då
fick hon nytt hopp, tänkte, att han kallade
på henne, fick en stark visshet och
förtröstan om att hon nog skulle kunna
bota honom.

Just då Ingrid höjde upp hufvudet
och såg en smula mindre bedröfvad ut,
kom hon i möte med ett besynnerligt
sällskap.

Där kom en liten häst, som drog en
liten kärra, och på kärran satt en tjock
madam och bredvid den gick en mager,
sliten karl med långa mustascher.

Härute på landsbygden, där ingen
förstod sig på konstnärsskap, lade alltid
herr och fru Blomgren an på att se ut
som enkelt, borgerligt folk. Den lilla
kärran, som man körde omkring med,
var väl öfverhöljd, ingen kunde ana, att
den ej innehöll annat än fyrverkeripjeser
och trolleriapparater och dockteatermarionetter.

Ingen kunde veta, att den tjocka
gumman, som satt högt uppe på lasset,
och såg ut som en välbärgad borgarmadam,
var före detta miss Viola, som
en gång hade flugit genom luften, eller
att karlen, som gick, och som var så lik
en afskedad soldat, var densamme herr
Blomgren, som stundom brukade bryta
vandringens enformighet med att slå volt
öfver hästen och buktala med trastar och
siskor, som sjöngo i träden vid vägen,
så att de blefvo rent galna.

Hästen var en liten, liten en, som
hade brukat draga en karusell, och därför
aldrig ville gå, om han ej hörde musik.
Fru Blomgren satt därför oftast uppe på
kärran och spelade munklavér, och så
snart de mötte någon, stoppade hon det
i fickan, så att man ej skulle förstå, att
de voro sådant där konstnärsfolk, som
ingen på landsbygden har någon respekt
för. På det sättet kommo de ej särdeles
raskt fram, men de hade ej heller någon
brådska.

Den blinde fiolspelarn måste vandra
en liten bit efter de andra för att ej förråda,
att han hörde till sällskapet. Denne
blinde hade en liten hund till förare,
det var honom förbjudet att låta leda
sig af ett barn. Det skulle ständigt hafva
påmint herr och fru Blomgren om en
liten flicka, som hette Ingrid. Det skulle
hafva varit allt för smärtsamt.

Och nu voro alla dessa ute på landet
för vårens skull. Ty hur god förtjänst
de än kunnat hafva inne i städerna, så
måste herr och fru Blomgren ut på landet
vid denna tiden på året. Det var
konstnärsfolk, herr och fru Blomgren.

De kände ej igen Ingrid, och hon
gick först förbi dem utan att hälsa, ty
hon hade brådtom och var rädd att bli
uppehållen. Men hon tänkte strax, att
detta var fult och hjärtlöst och vände
tillbaka.

Om Ingrid kunnat bli glad då, skulle
hon väl blifvit det vid att se de gamla
människornas glädje öfver mötet. Och
det blef ett långt samtal på den förfärligaste
rotvälska. Den lille hästen vände
hufvudet gång på gång för att se efter
om karusellen hade gått sönder.

Märkvärdigt nog var det Ingrid, som
talade mest. De gamla sågo ju genast,
att hon gått och gråtit, och de blefvo så
bekymrade däröfver att hon blef tvungen
att berätta dem alla sina öden och äfventyr.

Men det var lisa för Ingrid att få
berätta, ty de gamla hade sitt eget sätt
att taga allting. De klappade händer, då
hon berättade hur hon kommit upp ur
grafven, och då hon talade om hur hon
skrämt prästfrun.

De smekte henne och berömde henne,
därför att hon gått bort från prästgården.
Ingenting som var tungt och bekymmersamt,
fanns till för dem, utan allting var
lätt och förhoppningsfullt.

De hade just inga mått för att mäta
verkligheten, därför voro de så oåtkomliga
för dess sträfhet. De jämförde allt
de hörde med dockteaterpjeser och pantomimer.
Litet sorg och elände satte man
ju också in i pantomimen, men det var
endast för att höja effekten. Och naturligtvis
skulle allting sluta bra. Allting
slutade bra i pantomimerna.

Det var något smittsamt i så mycken
hoppfullhet. Ingrid visste, att de ej alls
förstodo, hur stor hennes olycka var,
men det var dock uppmuntrande att
höra dem.

Men Ingrid fick också verklig hjälp
af dem. De talade om, att de ätit middag
på Torsåkers gästgifvargård för en
stund sedan, och just då de stigit upp
från bordet, hade några bönder kommit
körande till gästgifvaregården med en dåre.
Fru Blomgren tålde ej se dårar och hade
därför genast velat resa sin väg, och
herr Blomgren, hade lydt henne. Men
tänk, om detta skulle vara Ingrids dåre!
Och ej förr hade de sagt detta, än Ingrid
sade, att det nog vore troligt, och ville
lämna dem.

Men herr Blomgren frågade då sin
fru på sitt högtidliga sätt, om de ej voro
ute endast och allenast för vårens skull,
och om det ej gjorde dem detsamma
hvart de foro, och gamla fru Blomgren
frågade lika patetiskt tillbaka, om han
trott, att hon skulle öfverge deras älskade
Ingrid, innan hon nått sin lyckas hamn.

Så blef karusellhästen vänd, och det
blef besvärligare att samtala, därför att
munklaveret måste börja spela. Så snart
fru Blomgren ville säga något, måste hon
lämna instrumentet till herr Blomgren,
och då herr Blomgren ville tala, lämnade
han det åter till sin fru. Och den lilla
hästen stannade för hvarje gång klaveret
gick från mun till mun.

Hela tiden hade de bara tröstande
saker att säga Ingrid. De togo fram alla
sagor, som de hade sett uppföras på
dockteatern. De tröstade henne med
Törnrosa, de tröstade henne med Askungen.
De tröstade henne med alla sagor
i världen.

Herr och fru Blomgren betraktade
Ingrid, då de nu sågo, att hennes ögon
började tindra upp något litet. – Konstnärsögon
! – sade de och nickade förnöjda
till hvarandra. – Hvad var det vi
sade? Konstnärsögon!

På något outransakligt sätt hade de
funnit ut, att Ingrid kommit att bli en
af deras, en af konstnärsfolket. De tyckte,
att hon spelade med i ett drama. Det
var en triumf för deras gamla dagar.

De färdades framåt, så raskt de
kunde. Det gamla paret var endast oroligt,
att Ingrids dåre ej skulle vara kvar
på gästgifvaregården.

Men han var kvar där, och än värre
var det, att ingen visste, hur man skulle
få honom därifrån.

De båda Råglanda bönderna, som
kommit med honom, hade fört in honom
i ett af gästrummen och stängt in honom
där, medan de väntade på häst. Då de
lämnade honom, hade han varit säkert
bakbunden, men hur han än burit sig
åt, hade han lyckats vrida lös händerna
ur repet, och då man kommit för att
hämta honom, hade han stått fri och
ledig och i fullt raseri gripit en stol som
tillhygge, för att slå till. Man hade
endast haft att skynda ut och bomma
igen dörren om honom. Nu gingo bönderna
och väntade på att gästgifvarn och
hans drängar skulle komma hem, så att
de skulle bli manstarka nog för att binda
honom på nytt.

Allt hopp, som de gamla vännerna
väckt hos Ingrid, blef dock ej utsläckt.
Hon förstod, att Hede var sämre än någonsin,
men hon hade ej väntat annat.
Hon hoppades ändå. Det var ej deras
sagor, det var deras stora kärleksfullhet,
som kommit henne att stråla upp.

Hon bad, att hon skulle blifva insläppt
till Hede. Hon sade, att hon
kände honom, och att han ej skulle göra
henne något. Men bönderna svarade, att
de ej voro galna, de ock. Han därinne
skulle slå ihjäl hvem som helst, som
komme in till honom och ej kunde försvara
sig.

Ingrid satt en lång stund tyst och
eftersinnade. Hon tänkte på hur underbart
det var, att hon just i dag skulle
råka herr och fru Blomgren. Det måtte
väl vara någon mening med detta. De
skulle ej hafva kommit i hennes väg, om
det ej varit någon mening med det.

Och Ingrid började tänka öfver hur
Hede blifvit bra förra gången. Kunde
hon ej nu äfven få honom att göra något,
som skulle påminna honom om något
gammalt, som skulle föra honom
bort från galmanstankarna? Hon grubblade
och grubblade.

________

Herr och fru Blomgren sutto på en
bänk utanför gästgifvargården och sågo
mer olyckliga ut än någon trott vara
möjligt. De voro nästan färdiga att
gråta.

Då kom hon fram till dem, hon,
Ingridsbarnet, och log mot dem, så som
endast hon kunde det, och smekte deras
gamla rynkiga kinder och bad dem, att
de skulle göra henne den stora glädjen
att få åse en föreställning, sådan hon
fick vara med om hvarje dag förr i världen.
Det skulle vara en så stor tröst
för henne.

Nå, de sade nej först, ty de voro
just ej i sitt glada konstnärslynne, men
då hon kostat på dem ännu ett par
leenden, kunde de ej stå emot henne.
Och de gingo ut till lasset och packade
upp sina trikådräkter.

Då de voro färdiga, och då den
blinde blifvit tillkallad, valde Ingrid plats
för föreställningen. Hon ville ej, att de
skulle visa sig på gårdsplanen, utan förde
dem in i gästgifvargårdens trädgård.
Ty det fanns en trädgård vid gästgifvargården.
Det mesta var nog nakna kryddsängar,
där ännu ingenting kommit upp,
men här och där stod ett blommande
äppelträd. Och Ingrid sade, att hon ville
se dem uppträda just under ett af de
blommande äppelträden.

Ett par drängar och pigor kommo
springande, då de hörde fiolen, så att de
fingo en smula publik. Men det bar
dock emot för herr och fru Blomgren
att uppträda. Hon, Ingrid begärde för
mycket af dem. De voro alldeles för
bedröfvade.

Och en olycka var det, att Ingrid
fört dem öfver till trädgårdssidan. Det
var ditåt gästrumsfönstren vette, och det
hade hon väl ej tänkt på. Fru Blomgren
var nära att springa sin väg, då
hon hörde ett fönster häftigt öppnas i ett
af gästrummen. Tänk om dåren skulle
ha hört musiken, och tänk om han skulle
hoppa ut genom fönstret och komma
ned till dem!

Men fru Blomgren lugnade sig, då
hon såg hvem som stod i fönstret. Det
var en ung man med angenämt yttre.
Han var i skjortärmarna, men alldeles
ordentligt klädd för öfrigt. Blicken var
lugn, läpparna smålogo, och med handen
strök han håret upp ur pannan.

Herr Blomgren arbetade och var så
inne i föreställningen, att han ingenting
märkte. Fru Blomgren, som ej hade
annat att göra än att kasta slängkyssar,
kunde ge akt på allting.

Var det ej märkvärdigt hur detta
Ingridsbarnet med ens hade strålat upp?
Ögonen lyste på henne som aldrig förr,
och ansiktet hade blifvit så hvitt, att det
riktigt sken. Och all den där strålglansen
vände sig mot honom däruppe i fönstret.

Han besinnade sig ej länge, han
steg upp på fönsterbrädet och hoppade
ned till dem. Och han kom fram till
den blinde och bad att få låna hans fiol.

Och Ingrid tog genast fiolen från den
blinde och räckte den till den främmande.
– Nu skall det vara valsen ur Friskytten
– sade hon.

Så började den främmande spela,
och Ingrid smålog, men på samma gång
såg hon så öfvernaturlig ut, att fru Blomgren
trodde, att flickan skulle upplösa sig
till en solstråle och flyga bort från dem.

Men då fru Blomgren hörde den
främmande spela, kände hon igen honom.
– Jaså – sade hon för sig själf – jaså.
Det är ändå han. Jaså, det var därför
hon ville se oss gamla människor uppträda.

________

Gunnar Hede, som hade gått inne
på sitt rum och varit så ond, att han
haft lust att slå ihjäl någon, hade sålunda
fått höra en blind spela utanför sitt fönster.
Och detta hade återfört honom
till en scen ur hans förflutna lif.

Han började undra hvar hans egen
fiol kunde vara, och han kom ihåg, att
Ålin hade burit bort den, och nu återstod
intet annat för honom än att söka
få låna den blindes för att kunna spela
sig till ro. Han var så hemskt upprörd.

Och så snart han fått den blindes
fiol i sin hand, började han spela. Det
föll honom ej in att han ej skulle kunna
spela. Han hade ej en aning om att han
under flera år endast kunnat utföra ett
par små fattiga melodier.

Han var alldeles fången i att han
var i Upsala utanför huset med vildvinet.
Och han väntade sig att konstberidarna
skulle börja dansa, såsom de gjort förra
gången.

Hede sökte spela med större lif för
att tvinga dem härtill, men hans fingrar
voro stela och ovilliga, stråken ville ej
riktigt lyda honom. Han ansträngde sig
så, att svettdropparna framträdde på hans
panna. Slutligen kom han dock in på
den rätta låten, den, som de dansat efter
förra gången. Han spelade den så
lockande, så förledande, att det riktigt
kunde smälta hjärtat.

Men de gamla akrobaterna började
ej dansa. Det var längesedan de råkade
Hede i Upsala. De kommo ej ihåg hur
de hade blifvit tjusade den gången. De
hade ej en aning om hvad han väntade
sig af dem.

Hede vände ögonen mot Ingrid för
att få en förklaring, hvarför ej konstberidarna
dansade. I samma stund han
såg hennes ögon, så öfverjordiskt strålande,
som de voro då, blef han så förvånad,
att han upphörde att spela.

Han stod där ett ögonblick och såg
sig om i kretsen. Det var underliga
oroliga blickar, som de alla fäste på
honom.

Det var omöjligt att spela, då människorna
stirrade på detta sätt. Han
gick helt enkelt ifrån dem. Han såg en
flock blommande äppelträd långt nere i
trädgården. Dit gick han.

Han såg nog, att ingenting gick ihop
med den föreställningen han nyss haft,
att Ålin hade stängt in honom, och att
han var i Upsala. Trädgården var för
stor och huset var ej klädt med rödt
vinlöf. Nej, detta kunde ej vara Upsala.

Men han brydde sig ej mycket om,
hvar han var. Han tyckte, att han ej hade
spelat på århundraden, och nu hade han
fått fatt på en fiol. Nu skulle han spela.

Han lade fiolen upp till kinden och
började. Men återigen hindrades han af
fingrarnas stela rörelser. Han kunde
endast utföra de allra enklaste saker.

– Här blir verkligen att börja om
från början – sade han. Och han smålog
och började spela en liten menuett.
Det var det första han lärt sig. Far
hade spelat före, och han hade spelat
efter, tagit ut efter gehör. Han såg med
ens hela scenen för sig. Och han hörde
orden: »Lilla prinsen skulle dansa, men
han bröt sin lilla fot».

Han försökte sedan med flera små
danser. De där hade han spelat som
skolpojke. Han hade blifvit anmodad
att komma till flickpensionen och spela
vid elevernas dansöfningar. Han såg de
små flickorna hoppa och svänga rundt,
och hörde danslärarinnan trampa takten.

Han började nu blifva djärfvare.
Han spelade första stämman i en fiolkvartett
af Mozart. Då han lärt in den,
hade han varit gymnasist i Falun. Det
hade varit så, att några gamla herrar,
hade öfvat in kvartetten för en konsert.
Men första fiolen hade blifvit sjuk, och
han hade fått öfvertaga stämman, så ung
han var. Han hade ej varit litet stolt då.

Gunnar Hede tänkte egentligen ej på
annat än på att komma tillrätta med sina
fingrar, då han spelade dessa barnsliga
öfningar. Men snart märkte han, att det
skedde något underbart med honom.

Han hade en tydlig förnimmelse af
att inne i hans hjärna befann sig ett stort
mörker, som skymde bort hans forntid.
Så snart han sökte påminna sig en sak,
var det som att försöka leta reda på något
inne i ett mörkt rum. Men då han
spelade, vek en del mörker bort. Utan
att han tänkt på det, hade mörkret vikit
så, att han nu kunde komma ihåg barndomsår
och skoltid.

Nu beslöt han att låta fiolen leda
sig, kanske den skulle kunna drifva bort
allt mörkret.

Och det blef så, för hvarje stycke
han spelade, vek det skymmande mörkret
en smula. Fiolen förde honom fram
genom år efter år, väckte honom till
minne af studier, af vänner, af nöjen.
Mörkret stod tätt framför honom, men
då han gick emot det, väpnad med fiolen,
vek det steg för steg. Ibland såg han
sig tillbaka, liksom för att se, om det
slöt sig bakom honom. Men bakom
honom var klar dag.

Fiolen kom in på en rad duetter,
som skulle spelas af klavér och fiol.
Han spelade blott ett par takter på hvardera.
Men mörkret vek ett stort stycke,
han kom ihåg fästmön, förlofningstiden.

Han skulle hafva velat dröja vid detta,
men det var ännu mycket mörker kvar
att spela bort. Han hade ej tid.

Han kom in på en psalmmelodi.
Han hade hört den en gång, då han varit
bedröfvad. Han kom ihåg, att han hade
suttit i en landtkyrka då han hört den,
men hvarför hade han varit bedröfvad?
Därför att han gick som fattig handlande
genom bygden med varor. Det var ett
hårdt lif. Det var tungt att minnas.

Stråken for fram som en hvirfvelvind
öfver strängarna och åter remnade
ett stort stycke mörker. Nu såg han
storskogen, de nedsnöade djuren, de märkvärdiga
figurer, som drifvorna bildade
öfver dem. Han mindes resan till fästmön,
kom ihåg hur hon brutit förlofningen.
Alltsammans detta klarnade på
en gång för honom.

Han kände just ej sorg eller glädje
vid något han kom ihåg. Det viktiga
var, att han mindes. Bara detta var ett
oändligt välbehag.

Efter detta stannade stråken liksom
af sig själf. Den ville ej föra honom
vidare. Och dock var där annat, mycket
annat han måste minnas. Ännu stod
mörkret som en fast mur framför honom.

Han tvingade stråken att gå vidare.
Och den spelade två små obetydliga melodier,
de allra tarfligaste han någonsin
hört. Hur hade hans stråke lärt något
dylikt?

Mörkret vek ej en smula för dessa
melodier. De lärde honom egentligen
ingenting. Men ur dem växte upp en
ångest, sådan han aldrig förr visste sig ha
erfarit. En vanvettig, förfärlig skräck,
själens, de fallna andarnas orimliga fasa.

Han upphörde att spela, han stod ej
ut. Hvad var det i dessa melodier, hvad
var det?

Mörkret vek alls ej för dem, och det
ohyggliga var, att han tyckte, att så snart
han ej gick emot mörkret med fiolen,
och dref det framför sig, så kom det
svepande emot honom och ville omsluta
honom.

Han hade stått och spelat med halfslutna
ögon, nu lyfte han ögonlocken
och såg ut i verklighetens värld. Då
fick han syn på Ingrid, som hade stått
där och hört på honom hela tiden.

Så frågade han henne ej i hopp om
svar, bara för att kunna hålla tillbaka
mörkret ett ögonblick.

– När spelade jag det här sist?

Men Ingrid stod där skälfvande.
Hon stod med sitt beslut fattadt. Hur
det än gick, skulle han nu få veta sanningen.
Hur det än gick, skulle hon säga
honom den.

Och rädd var hon, men modig i alla
fall och oändligt beslutsam. Han skulle
inte undgå henne nu, han skulle inte få
glida bort ifrån henne.

Men trots allt detta mod, så vågade
hon ej säga Hede rent ut, att detta var
de melodier han brukat spela, medan
han varit tokig, utan hon kringgick
frågan.

– Du brukade spela detta hemma
på Munkhyttan i vinter – sade hon.

Det var många hemligheter omkring
Hede. Hvarför sade den flickan du till
honom? Hon var ej af folket, hon bar
håret på herrskapsmanér, högt uppsatt
och krusadt i små lockar. Klädningen
var hemväfd, men hon bar en fin spetsfichu
om hakan. Hyn var hvit, och händerna
voro små. Det fina ansiktet med
de stora drömmande ögonen tycktes ej
kunna tillhöra en bondflicka. Hedes
minne kunde på intet sätt säga honom
något om henne. Hvarför sade då hon
du till honom? Hur visste hon, att han
spelat detta i sitt hem?

– Hvad heter du? – sade han. –
Hvem är du?

– Jag är Ingrid, som du såg i Upsala
för många år sedan och tröstade,
därför att hon ej kunde lära sig att dansa
på lina.

Detta gick tillbaka till det förflutna,
som redan ljusnat för Hede. Han kom
väl ihåg henne.

– Hvad du har blifvit stor och
vacker, Ingrid – sade han. – Och hvad
du blifvit fin! Hvad du har för en präktig
brosch! – Han hade suttit och sett
på hennes brosch länge nu. Han tyckte
sig känna igen den, den var så lik en
brosch af emalj och pärlor, som tillhört
hans mor.

Flickan svarade också genast. – Jag
har fått broschen af din mor. Du har
nog sett den förr.

Nu lade Gunnar Hede fiolen ifrån
sig och kom fram till Ingrid. Han frågade
med stor häftighet.

– Hur är det möjligt, hur kan du
bära hennes brosch? Hvarför vet jag ej
om att du känner min mor?

Ingrid blef förskräckt, grå i ansiktet
af förfäran. Hon visste redan hvad nästa
fråga skulle blifva.

– Jag vet ingenting, Ingrid. Jag
vet ej hvarför jag är här. Jag vet ej
hvarför du är här. Hvarför vet jag det ej?

– Ånej, fråga mig inte! – Hon drog
sig undan och höll upp händerna liksom
till skydd.

– Vill du inte säga det?

– Fråga inte, fråga inte.

Han tog henne hårdt om handleden
för att tvinga fram sanningen. – Säg det
bara. Jag är ju vid mina sinnens fulla
bruk. Hvarför är det saker jag ej minns?

Hon märkte något vildt och hotande
inne i hans ögon. Han visste nu redan
hvad hon skulle komma att säga honom.
Men hon kände, att det var en omöjlig
sak att säga en människa, att hon varit
tokig. Det var vida svårare än hon trott.
Omöjligt var det, omöjligt.

– Säg det – upprepade han. Men
hon hörde på rösten, att han ej ville
höra det. Han skulle kunna slå ihjäl
henne, om hon sade det.

Då anropade hon all sin kärlek och
såg Gunnar Hede rätt in i ögonen och sade:

– Du har ej varit rätt klok.

– Inte på länge kanske?

– Jag vet ej riktigt. Inte på tre,
fyra år ...

– Varit splitter galen, du?

– Nej då, nej då. Du har köpt och
sålt och stått på marknader.

– Hur var jag galen då?

– Du var rädd.

– För hvem var jag rädd?

– För djur ...

– För getter kanske?

– Ja, mest för getter.

Hede hade stått och hållit hårdt om
hennes handled hela tiden. Nu slängde
han handen ifrån sig, riktigt slängde den.
Han vände sig ifrån Ingrid, rasande vred,
som hade hon lömskt berättat honom
ett illvilligt förtal.

Men den känslan vek för annat, som
upprörde honom än djupare. Så klart
som hade det varit måladt, såg han för
sina ögon en lång dalkarl, böjd under
en ofantlig säck. Han ämnar sig in i
en bondstuga, men en liten ömklig hund
kommer ut mot honom. Han stannar,
niger och niger och vågar ej gå in,
förrän en karl skrattande kommer ut ur
stugan och kör undan hunden.

Då han såg detta kom den förfärliga
ångesten åter till honom.

Under denna ångest försvann synen,
men nu kommo röster. Man skriker
och ropar rundt om honom. Man skrattar,
skymforden ljuda tätt och högt. Det är
gälla barnröster som skrika allra mest
grymt och förfärande. Det är ett ord,
ett namn, som kommer igen, som skrikes,
ropas, hviskas, hväses i öronen på honom:
– Getabocken. Getabocken.

Och allt detta gällde honom, Gunnar
Hede. Detta hade han lefvat i. – Han
kände vid full sans den samma onämnbara
skräck han burit på som vansinnig.
Men nu var det ej skräck för något utomstående,
nu var han rädd för sig själf.

– Detta är jag. Detta har varit jag
– sade han och vred händerna. I nästa
ögonblick låg han på knä framför en
liten bänk, lutade sig öfver den och grät,
grät.

– Och detta har varit jag. – Han
jämrade sig mellan snyftningarna. –
Detta har varit jag.

Kunde han hafva mod att bära den
tanken? En beledd, utskrattad dåre. –
Å låt mig bli tokig igen! – sade han
och slog hårdt i bänken. – En människa
kan ej stå ut!

Han höll andan ett ögonblick. Mörkret
kom emot honom som en anropad
frälsare. Det kom svepande mot honom,
som en dimma kommer. Han fick ett
småleende öfver läpparna. Han kunde
känna hur hans drag blefvo slappa, hur
han återfick galmansblicken.

Men detta var bättre. Det andra var
ej till att bära och uthärda. Utpekad,
utskrattad, hånad, galen! Nej, bättre att
bli det på nytt och ej veta det. Hvad
skulle han tillbaka i lifvet? Alla måste
afsky honom.

Mörkret svepte om honom med de
första, lätta, drifvande slöjspetsarna.

Ingrid stod där, såg och hörde all
hans ångest, och visste ej annat, än att
allt snart skulle vara förloradt på nytt.
Hon såg så väl, att galenskapen höll på
att taga igen honom.

Och hon var alldeles förskrämd, allt
mod var borta. Men innan han blef
tokig på nytt, och på nytt så rädd, att
ingen fick komma honom nära, ville hon
åtminstone taga farväl af honom och af
all sin lycka.

Hede kände hur Ingrid kom och lade
sig på knä bredvid honom, lade armen
om hans hals, kinden mot hans kind
och kysste honom.

Hon höll sig ej för god att komma
nära honom, dåren, höll sig ej för god
att kyssa honom!

Det hördes ett svagt hväsande inne
i mörkret. De fladdrande dunstflikarna
veko undan, och tycktes då vara ormhufvuden,
som varit riktade mot honom,
och som hväste af vrede öfver att de ej
fått bita honom.

– Inte ta det så illa – sade Ingrid.
– Inte ta det så illa. Ingen tänker på
det där andra, bara du blir frisk.

– Jag vill bli tokig på nytt – sade
han. – Jag kan ej bära detta. Jag kan
ej gå och tänka på hurudan jag varit.

– Det kan du visst – sade Ingrid.

– Ingen kan glömma det – klagade
han. – Jag var så förfärlig. Ingen kan
tycka om mig.

– Jag tycker om dig – sade hon.

Han såg upp tviflande. – Du kysste
mig för att jag ej skulle bli tokig igen.
Du har medlidande med mig.

– Jag kan nog kyssa dig än en
gång, jag – sade hon.

– Ja du säger så nu, därför att jag
behöfver höra det.

– Behöfver du höra, att någon tycker
om dig?

– Om jag behöfver? Gud, om jag
behöfver? – Å barn då – sade han
och ryckte sig lös från henne. – Hur
skall jag kunna stå ut, då jag vet att
hvarenda människa skall tänka, så snart
hon ser mig: – Den där har varit galen.
Den där gick och neg för hundar och
kattor.

Det kom ett nytt anfall öfver honom.
Han låg och grät med ansiktet i händerna.

– Det är bättre att bli tokig igen.
Jag hör dem ropa åt mig, och jag ser
mig själf. Och det är ångest, ångest,
ångest ...

Men då brast tålamodet hos Ingrid.

– Ja, det är rätt – ropade hon –
blif tokig på nytt, du. Det är just karlaktigt
att bli tokig för att slippa litet
ångest.

Hon satt och bet i läpparna, kämpande
med gråten, och då hon ej kunde
få fram orden fort nog, tog hon honom
i armarna och skakade honom.

Hon var förbittrad, utom sig af vrede,
därför att han ville undfly henne på nytt,
därför att han ej stred och kämpade.

– Hvad bryr du dig om mig, hvad
bryr du dig om din mor? Blif tokig du,
då får du det lugnt!

Hon skakade honom ännu en gång.

– För att slippa ångest – säger du.
– Men det är ingen ångest för den, som
väntat på dig i hela sitt lif, att du aldrig
kommer. Om du hade hjärta för någon
annan än dig själf, kunde du väl stå en
strid med ditt onda och bli frisk. Men
du har inte hjärta för någon.

– Du kan komma så vackert och
rörande, du, i syner och drömmar och
bedja om hjälp, men i verkligheten vill
du ingen hjälp ha. Du bara inbillar
dig, att ditt lidande är det tyngsta på
jorden. Men det finnes väl andra, som
haft det värre än du.

Hede blickade upp ändtligen, och
såg henne fullt och djupt in i ansiktet.
Inte var hon vacker då just. Tårarna
strömmade, och det ryckte kring munnen
af att hon kämpade fram orden mellan
snyftningarna.

Men det var vackert för honom att
se henne så vild. Det kom ett besynnerligt
lugn öfver honom och en stor ödmjuk
tacksamhet. Här var det något
stort och härligt, som kommit till honom
just i hans förfall. Måtte vara stor kärlek
detta, stor kärlek.

Han satt och klagade öfver sin uselhet
och så stod kärleken där och klappade
på dörren. Det var ej bara så, att han
skulle bli tåld, om han komme åter till
lifvet. Inte bara så, att folk skulle nätt och
jämt kunna låta bli att skratta åt honom.

Här var verkligen en, som älskade
honom, som längtade efter honom. Hon
talade mycket hårdt till honom, men
han hörde kärleken skälfva i hvarje ord.
Han tyckte, att hon bjöd honom troner
och kungariken.

Hon sade honom, att medan han
varit tokig, hade han frälst hennes lif.
Han hade väckt henne från döden, fört
henne, skyddat henne. Men det var ej
nog för henne. Hon ville äga honom själf.

Då hon kysste honom, hade han
känt, att en ljuflig balsam lades på hans
sjuka själ, men han hade ännu ej vågat
tro, att det var kärlek, som dref henne.
Men på hennes vrede och hennes tårar
kunde han ej tvifla. Han var älskad,
han, stackars förfärliga människa, han,
stackars vidunder.

Och inför den stora, ödmjuka sällhet,
som detta väckte hos Hede, vek det sista
mörkret. Det for undan som en tung
rasslande gardin, och han såg tydligt
framför sig det förskräckelsens rike han
genomvandrat. Men därinne mötte han
också Ingrid, där lyfte han upp henne
ur grafven, där spelade han för henne i
skogskojan, där arbetade hon med honom
för att bota honom.

Men ej blott minnet af henne kom
åter. På samma gång vaknade de känslor
hon förut ingifvit honom. Han genomströmmades
af kärlek. Han erfor samma
glödande åtrå, som han känt på kyrkplanen
i Råglanda, då hon hade blifvit
bortryckt från honom.

I förskräckelsens rike, i den stora
öknen, hade det dock vuxit en blomma,
som tröstat honom med doft och med
fägring. Och nu kände han hur kärleken
hade blifvit beståndande. Den vilda
ökenväxten hade låtit föra sig in i lifvets
lustgård och slog rot och växte och frodades.
Och då han kände detta, visste
han, att han var räddad, att mörkret
hade funnit sin öfverman.

Ingrid hade tystnat. Hon var trött
som efter ett tungt arbete, men hon var
också lugn, som skulle hon hafva utfört
det på bästa sätt. Hon visste, att hon
hade segern i händerna.

Hede bröt ändtligen tystnaden.

– Jag lofvar dig, att jag skall härda
ut – sade han.

– Tack – sade hon.

Det blef ej mer taladt just då.

Hede tyckte sig ej kunna säga henne
hur han älskade henne. Det kunde ej
sägas med ord, bara visas hvar dag och
hvar stund genom hela det långa lifvet.