DÄT LÄH MIJEN SITUD!
DET ÄR VÅR VILJÅ.
EN VÄDJAN TILL DEN
SVENSKA NATIONEN
FRÅN
SAMEFOLKET.

INLEDANDE SYNPUNKTER.
»Lappen är som ett barn — han vet inte själv vad han
vill och han formar sig efter sin omgivning.» Så skriver
den bland svenskarna såsom »lappkännare» bekante tecknaren
Ossian Elgström på ett ställe i sin märkvärdiga bok
»Lappalaiset». Och hans påstående är sannt i en viss grad.
Som barn ha vi sameh alltid blivit behandlade av svensken.
Vi ha blivit föremål för lagstiftning, satta under förmyndarskap,
utan. möjlighet att göra vår vilja gällande och ha ständigt
varit beroende av svenskens nåd eller godtycke. Vi
ha därför funnit det förmånligast för oss — och för resten enda
möjligheten — att försöka forma oss efter omgivningen, foga
oss i omständigheterna. Att strida emot svensken skulle bara
vara att bereda vår egen hastiga undergång. Men vårt folk,
samefolket, är ej annorlunda skapat än andra nationer i denna
de små nationernas tid: Vårt folk har viljan att leva. I
dessa »nationernas förbunds tid», när det talas om de små
nationernas rätt och då Sverige inlägger så mycken omsorg
på att hävda, t. ex. Ålänningarnas självbestämningsrätt, tyckes
det som skulle tiden vara inne för same att själva få framställa
sin vilja och sina önskningar, då dessa icke avse att
skilja same-nationen från den svenska, utan tvärtom att föra de
båda nationerna närmare varandra.
Den »lappkommission», som är tillsatt, har ju i uppdrag
att utreda »lappfrågorna». Och det är ej vår mening att på
något sätt föregripa denna utredning eller att genom denna
lilla broschyr åstadkomma något misstroende mot kommissionens
arbete. Det är tvärtom meningen att på detta sätt försöka
få frågorna mera allsidigt belysta. Ty då kommissionen
— även om i densamma några samemän insättas — ser på
frågorna utifrån och inåt, så att de från de yttre företeelserna
söka sluta sig till den inre orsaken, så se vi same,
som själva stå i mitten, omgärdade av svenskarnas lagar och
förordningar, frågorna så att säga inifrån och utåt. Vi
se oftast en ful baksida, där svensken ser en vacker och
omsorgsfullt uppbyggd framsida. Om vi nu hjälpas åt, ej
som två fientliga folk som söka fördärva varandra, utan som
vänner, som vilja hjälpa varandra till ett människovärdigt
liv, torde en lagbyggnad kunna åstadkommas, som inte bara
för lagstiftande svenskar har en vacker utsida, utan även för
oss, av lagen instängda sameh, har en vacker insida.
Det har skrivits mycket om samefolket och både från
statens och enskildes sida har nedlagts ett oerhört arbete för
att »beskriva lapparna» och »utreda lappfrågan». Men både
beskrivningarna och utredningarna ha gjorts av människor,
som, om de också varit oss lekamligen nära och vistats något
år hos oss, dock andligen varit oss så oändligt fjärran,
att vår röst nått fram till dem endast som ett avlägset, svårtytt
brus, svårt att avgöra, om det härstammar från skogen
eller från de stora vattnen. En enda man har varit, som vi
räknat till de våra, som tänkte med oss, kände med oss,
förstod, ej blott vårt språk, utan även våra tankar och känslor.
Det var Petrus Lestadius. Men han var för mycket same
att fullt förstås av svenskarna. Den svenska allmänheten har
läst hans Journaler med förtjusning och beundran, så som de
läst varje annan rese-skildring eller äventyrsbok och fyllts
av beundran över mannens uthållighet, hans kraft, hans stora
kunskaper, hans levande intresse för alla livsfrågor och livsföreteelser.
Och de allra flesta svenskar ha nog suckat vid
läsandet av hans skildringar av vedermödorna i Lappmarken:
»Stackars människa, vilket hundliv han måste föra! Vilken
hjälte var han ej, som kunde utstå allt detta!» Och man
tar nog ej fel, om man dristar framkasta den gissningen,
att mer än en svensk yngling, som läst hans äventyrsrika
skildringar, känt hjärtat svälla av stolthet vid tanken på att
»det var en svensk missionär, som gjort detta». Men man
glömmer av, att Laestadius var till hälften lapp, — om vi nu
skola begagna oss av »Datsjarnas» gamla skällsord — och att
han själv tillskriver sin duglighet, sin uthållighet, sin förmåga
att intränga i dessa trakters och vårt folks livsfrågor, till stort
del den omständigheten: »Jag är själv fjäll-lapp och tänker
och talar som en sådan.» De vedermödor Lsestadius skildrar,
äro sedan uråldriga tider vårt folks vedermödor, de tankar
och känslor, han gör sig till tolk för, äro vårt folks bästa
tankar och känslor, på samma sätt som de stora svenska diktarnes
och författarnes tankar och känslor, sådana de framträda
i diktverken, äro blomman av hela svenska folkets
tanke- och känslovärld.
Om därför svenskarna, vid läsandet av Lsestadius Journal,
ville överflytta något av sin beundran för den svenske missionären
Lsestadius på saniemannen Lsestadius och det folk, han
tillhörde och erkände sig stolt över att tillhöra, skulle måhända
en hel del nya synpunkter vinnas och ordet lapp ej
bli enbart ett skällsord eller benämningen på ett »mindervärdigt
» folk, med vilket man väl kan känna medömkan,
men knappast mer.
De många, både kunskapsrika och välmenade män och
kvinnor, som i övrigt skildrat samefolkets liv, ha i allmänhet,
även där viljan varit som bäst, skildrat det enbart från svenskens
synpunkt, gjort huvudsak till bisak och tvärtom. Det
har ej varit samefolket, som skildrats, utan svenskars liv som
turister i ett exotiskt land med en, gubevars, nog så intressant
befolkning, som dock vunnit i intresse, ju mera olikartad
andra människovarelser och ju närmare djurets ståndpunkt
man kunde framställa den. Svenskar, som resa genom lappmarkerna
med hästlass av konserver och huvudet fullproppat
med sina egna storhetstankar, utan att kunna vårt språk, utan
att kunna följa oss på våra vandringar, i vårt arbete, utan
låtande sig fraktas som kollin genom bygderna, de skriva, understödda
av staten och enskilda, böcker om oss och vårt
liv, som hallstämplas såsom »sanningen om lappen». Inte
för att därmed göra samefolket skada — det vilja vi, trots
allt, ej tro — utan för att göra sitt eget lilla löjligayag- intressant.
Men det för oss, sameh, farliga med dylika »sanningar om
lappen» — sådana de framträda exempelvis i en Ester Blenda
Nordströms eller Ossian Elgströms verk — är, att den svenska
allmänheten, som läser dessa böcker, får samma förvrängda
och oförstående blick på sameh som författarne haft, betraktande
oss som etnografiska föremål, tillhörande en tid, som
redan är förfluten, varför vi ej böra ens göra’ en antydan
om, att vi vilja någon utveckling. Så mycket ont i detta avseende
har redan åstadkommits — ej blott av de nyss nämnda författarne,
utan av flera andra, som »litterärt» eller »vetenskapligt
» utgivit sig säga »sanningen om lapparna» — att
om händelsevis någon gång en författare vågar framställa
oss sådana vi äro, såsom människor med samma längtan,
samma lidelser, passioner och samma stilla hopp som andra
nationer, då blir denne författares röst nedtystad eller avhånad:
— inte kan väl en »lapp» tänka, tala och känna som
en »människa»!
Och det värsta av allt är, att de svenska myndigheterna
vid utarbetandet av sina lagförslag oftast taga dessa litterära
och vetenskapliga »sanningar om lappen» som utgångspunkt
och därför gå till sitt värv, helt visst med en god vilja, men på
samma gång med förutfattade meningar, som, då de äro
mer eller mindre felaktiga, med naturnödvändighet måste
leda till falska slutsatser.
Det är i syfte att framställa samefolkets egen syn på
förhållandena och dymedels ge den arbetande lappkommitén 0
en — från vår synvinkel — någorlunda riktig utgångspunkt,
som vi nu vända oss till kommittén och till riksdagen med
denna lilla skrift. Ja, vi vända oss även till de svenska tidningarna'
och till den stora svenska allmänheten, i full förtröstan,
att det ridderliga svenska folket vill förstå oss och
vill oss väl, så, som ock vi sameh under århundraden visat
oss vilja, så långt i vår förmåga stått, vara laglydiga och
undergivna medborgare i det svenska samhället.

I en intervju den 20 juli 1920 (i Norrskensflamman) klagar
lappkommissionens ordförande, landshövding Murray, över, att
»vid de möten kommissionen haft med lapparna och befolkningen
i övrigt ha meningarna om de olika frågorna varit
mycket delade och det är till följd därav svårt att återge
den förhärskande uppfattningen». Så är det nog också. Till
och med bland sameh själva torde meningarna till synes bryta
sig rätt betydligt, och det är nog inte så underligt, att
svenskarna, som betrakta saken ytligt, komma till den slutsatsen,
att vi same inte veta, vad vi vilja, då vi säga ena
gången så och den andra gången så, då vi säga si här och
sä där. . .
Men kanske blir vår »vankelmodighet» inte så svår att.
förstå, om man ser litet närmare på saken.
Först och främst, bedja vi Eder, svenske vänner, komma
ihåg, att österlänningen och västerlänningen, mongolen och
germanen, inte precis ha samma sätt att tänka och uttrycka
sina tankar. 1 Vårt språk är ett i och för sig ordfattigt språk,
som saknar uttryck för en hel del begrepp, som helt enkelt
inte ha tillhört vår tankevärld från början, utan som sedan
inplantats hos oss genom den svenska kultur, med vilken vi
kommit i beröring. Och svenskan — hur vackert och uttrycksfullt
detta språk än är — saknar å sin .sida ord för mycket,
som rör sig i vår föreställningsvärld. För att översätta ett
enda samiskt ord till svenska, kan man stundom behöva
en hel mening om 6 eller ännu fler svenska ord. Och likaledes
måste man, om man vill översätta svenska till samiska,
stundom begagna långa omskrivningar, om vi sameh skola
verkligen fatta ordens innebörd. ' Petrus Ltestadius skriver
härom (i sammanhang med den lappska katekesöversättningen):
»Vid frågan »vilka äro lovliga eder»? hade jag anmärkt,
att trohets- och embetsed vore för lapparna alldeles okända
begrepp, som också i deras språk saknade uttryck — ty de
ord, varmed de voro översatta, voro endast för tillfället och
ändamålet bildade — att vittnesed vore känd, men när det
hette speciellt om den, att den vore för sanningen så kunde
man falla på den tanken, att de övriga ej voro det, m. m.
varför jag hemställde om man ej, närmande sig det gamla,
kunde säga, att så ofta man inför domstol måste vittna eller
värja sin oskuld, eller eljest av lag och överhet förpliktades
att avlägga ed, vore edgång icke olovlig. Till svar härpå
meddelades -- att man borde hålla sig till texten.» (D. v. s.
— de svenska kyrkomyndigheterna brydde sig inte om att
få till stånd en översättning, som kunde förstås av oss sameh,
bara översättningen var ordagrann efter svensk uppfattning.)
Nu är det så, att när vi sameh kallas inför mydigheterna
att tala och svara, fordras det av oss, såsom en självklar sak,
att vi skola kunna icke blott förstå och fatta innebörden av
de ofta tillkrånglade och i den värsta kurialstil skrivna, officiella
kungörelserna och de svenska embetsmännens framställningar
(vilka ej alltid äro så sakkunniga), utan vi skola också
kunna så att säga på rak arm och på ett främmande språk,
vilket ofta saknar uttryck just för det vi vilja ha fram, full10
komligt riktigt avgiva vårt yttrande och besvara till oss
ställda frågor. I sanning — de svenska myndigheterna måtte
ha en oerhört stor tankfe om samefolkets intelligens och
språkskicklighet! Kanske är det denna överdrivna tanke,
som gör, att höga vederbörande — eller åtminstone en stor
del av de svenska styrande — anse, att vi sameh ej behöva
lika mycket undervisning som svenskarna själva? Om därför
våra yttranden ibland av myndigheterna kunna tydas än si och
än så, bör detta ej enbart tillskrivas oss och vårt »vankelmod
». Skulle man ej kunna tänka sig, att missförståndet
beror lika mycket på svenskarnas okunnighet i samiska som
på samefolkets okunnighet i svenska? Och även om så skulle
vara, att vi sameh själva äro orsak till misstolkningarna, därför,
att vi ej så helt behärska svenskan, må det betänkas, att
de svenska myndigheterna då likaväl få ett stort ansvar,
när de ej vilja giva oss inte bara lika mycken undervisning
som sma barn, utan fastmer långt därutöver, då vi ju — att
dömma efter detta — äro långt mer i behov av undervisning
än de redan fullärda svenskarna.
För det andra torde våra svenska vänner kanske inte ha
tänkt på, hur stort det område är, över vilket vårt folk är
spritt och hur föga förbindelse, som finnes de olika stammarna
emellan. Vårt folk består — liksom det snart utdödade indianfolket
— av en massa olika stammar, vilka väl ha samma
nationella rot, men ändå äro olika, såväl i levnadssätt och
klädedräkt som i språk. Emellan en Karesuandosame av
den typ, som t. ex. Ossian Elgström eller kyrkoherde Karnell
säger vara typen av vad en »lapp» bör vara — och en t.
ex. västerbottenssame torde vara minst lika stor skillnad som
mellan en svensk skogstorpare ifrån de nordligaste bygderna
och en östgötabonde. Men om någon av oss sameh, efter
att ha besökt skogstorparens smutsiga, usla hybble, där allsköns
löss och orenlighet ligger hopat, skulle säga; »Så här bör
en svensk ha det, här är urtypen för en riktig svensk —
då däremot östgötabonden, som har flera rum i sin stuga
och håller snyggt och rent, är en fördärvad och usel individ
», ja, då skulle nog ni svenskar skratta åt oss, dumma
samen.
Avståndet från Karesuando till Idre — det område,
över vilka de svenska sameh äro spridda — är visserligen
fågelvägen inte mer an c:a 75 mil. Men i praktiken ställer
det sig helt annorlunda. Petrus Lsestadius skriver i sin
»Journal» I delen (sid. 220), härom något, som torde kunna
tjäna svenskarna till upplysning:
»Emellan Jämtlandslapparna och oss (Arvidsjaur, Arjeplog)
finnas alls icke några kommunikationer. Vad vi därifrån
skola få höra, det går över Hernösand eller Stockholm.
Eljest gör man sig i allmänhet ett mycket oredigt begrepp
om Lappmarken, då man anser den såsom en sammanhängande
provins och att allt, som rör Lappmarken, rör hela
Lappmarken. Jag har hört personer, som trott, att Gellivare
järnverk skulle hava stort inflytande på landet i allmänhet. —
Men den del av Lappmarken, som lyder under Västerbottens
län, har med Gellivare lika liten beröring, som Småland eller
Västergötland med Dannemora. Avståndet är fullt ut lika
stort och kommunikationen platt ingen. Man känner i Åsele
inte mera om Gellivare än om Spetsbergen — väl mindre, ty
om Spetsbergen kunna lapparna i Norge få höra talas. Det
är också från Åsele till Gellivare längre än från Stockholm
till Ystad, åtminstone blir vägen längre, om man vill göra
en resa emellan de båda ställena. I Arjeplog har man
aldrig hört talas om Karesuando, så att, när min bror skulle
flytta dit, så himlade Arjeplogslapparna däröver nästan som
över en blåkullefärd till världens ända. — Och likväl ligger
Arjeplog i medelpunkten av Lappmarken.»
Vad som så skrevs för 100 år sedan har icke sedan dess
förändrats i nämnvärd mån. Kanhända kunna då våra svenska
vänner förstå, att ett uttalande från t. ex. en Jämtlands-same
eller en Karesuando-same kan bli en smula annorlunda än
från en Arvidsjaurs- eller Vilhelmina-same. Vi äro kanske
inte så vankelmodiga och osäkra på vad vi själva vilja —
det är måhända våra svenska vänner, som inte förstått, att
bland sameh såväl som bland andra folk olika förhållanden
skapa olika beliov. Att sticka yllestrumpor åt niggerbarn
eller göra solfjädrar åt grönländare, det är ett föga tacksamt
arbete — man får se till att lämpa sina gåvor efter förhållandena
i det land och hos det folk, för vilket de äro avsedda.
Annars går det som när drottning Margareta på 1380-talet
skrev brev på latin till oss sameh, att vi skulle omvända
oss till kristendomen — vi förstodo ej välmeningen.
Det är en helt annan kultur, som är rådande bland t. ex.
Karesuando-sameh och bland fjällsameh i Vesterbotten. Där
uppe i de nordligaste trakterna, under de vidrigaste omständigheter,
ha sameh varit utsatta för kulturinflytelser så gott
som endast från finnarna. Oss veterligen ha inte ens finnarna
i Syd-Finland haft något överflöd av kultur att dela
med sig — och vi tro knappast, att nordfinnarna uppemot
ishavstrakterna haft så stort överflöd därav heller. Vi sameh
i mellersta och södra Lappland ha däremot ända sedan Magnus
Ladulås tid stått under svenskt kulturinflytande. — Om nu
detta varit dåligt, vilket vi ej vilja tro, så måste skulden härtill
inte ligga enbart hos oss. Detta svenska kulturinflytande
över sameh må nu av svenskarna bedömmas hur som helst.
— Det är ju möjligt, att vi varit bättre människor, om vi
varit befriade från detta inflytande. — Under alla omständigheter
är det ju smickrande för oss att gång efter annan
få höra, att »lapp skall vara lapp», d. v. s. att den samiskå
nationen är den enda, som utgått ur Skaparens hand så fullkomlig,
att den ej behöver utvecklas, utan kan och bör vara
»sig själv nog». — Vilt, nog, ett faktum är, att vi tagit intryck
av svensk kultur och att vi allt fortfarande vilja göra
det. Ty vi äro själva ej så förmätna, att vi anse, att höjden
av mänsklig utveckling nåtts av dessa våra gamla förfäder, som
bodde i jordgravar och hade stenar som enda vapen, vilken
åsikt däremot en del svenska vetenskapsmän, författare och
embetsmän ideligen vilja göra gällande. Nota bene — endast
då det gäller samefolket. Ty att germanerna, som också
en gång bodde i jordkulor och dansade sitt hemlands hedniska
danser med offerknivar i händerna och blodsmak i
mun, skulle på allvar återgå till detta »sannt mänskliga levnadssätt
», det vilja de inte ifrågasätta. t
Avstånden, de olika naturförhållandena i olika delar av
Lappmarkarna samt de olika levnadsförhållanden, varunder
olika trakters sameh uppväxt och utvecklats, göra sålunda,
att i vissa frågor icke något allmängiltigt svar kan ges,
varför uttalanden, som gjorts av olika trakters sameh nog
kunna stå i synbar strid mot varandra.
Att svenska nybyggarnes och samefolkets uppgifter och
önskemål stå i strid mot varandra, är enklare att förstå, än
att eld och vatten ej kunna förenas.
Samefolket är ej oförnöjsamt och pockande —- dess undfallenhet
och brist på självtillit har tvärtom alltid varit vårt
folks svagaste sida. Men när nu våra urgamla rättigheter
och våra livsmöjligheter hotas, må det ej förtänkas oss, att
vi vilja, innan det är för sent, söka göra vår röst hörd. Kunna
vi i någon mån skingra de missförstånd, som under tidernas
lopp uppstått mellan sameh och svenskar, och visa, att vi av
ålder varit lika goda och på vårt sätt samhällsnyttiga medborgare,
som våra svenska bröder — om vi också ej någonsin
haft de medborgerliga rättigheterna i samma mån som
svenskarna, — äro vi övertygade, att den rättsinniga och ridderliga
svenska nationen skall göra vad den kan, både för att
bota gamla orättvisor och. förebygga nya.
Det är i sådan förhoppning denna lilla skrift utarbetats.
Skogssameh i Arvidsjaur hålla möte.
II.
HA VI RÄTT ATT LEVA?
Sveriges land är ju så stort och så rikt, och svenskarna
anse ju landet med rätta lör sitt fädernesland. Redan årtusenden
före Kristi födelse hade män av germansk stam slagit
upp sina bopålar här. Ja, t. o. m. så långt uppe i Norrland som
i Lappmarkerna, påträffas spår av en uråldrig, germansk
bebyggelse.
Vi sameh kommo först under de senaste århundradena
före Kristi födelse inflyttande till Sverige. Så säga åtminstone
de svenska vetenskapsmännen, som forskat i denna
sak, och vi ha ju inte kunskaper nog att disputera med professorer
— för resten är det inte lönt, ty en professor har
alttid rätt. Vi sameh måste därför betrakta oss som inkräktare
t. o. m. i vårt eget land, Sameätnam, eller som svenskarna
säga, Lappland. Lustigt förefaller det dock oss sameh,
att svenskarna givit landet namn efter oss — om de själva
bott där före oss. Landet brukar ju annars få namn efter den,
som bodde där, när namnet gavs, och namn uppstår, när ett
ställe blir bebott. Härjulfs dal blev Härjedalen och Östgötarnes
land blev Östergötland. Men nordsvearnas land
blev Lappland eller först: Finnemörk. Vi sameh ha nämligen
också kallats finnar och skridfinnar t. o. m. skrikfinnar,
väl knappast för att vi skrika mer än andra människor, utan
förmodligen för att »kärt barn har många namn».
Nåväl — om det nu i alla fall är sant, som professorerna
säga, att vi sameh först under den äldre järnålderns tid inflyttat
och undanträngt de stackars svenskarna från Lappland, så
måste därav följa, att vårt folk den tiden antingen var större
i antal eller hade större livskraft än svenskarna. Ty vårt folk
begagnade den tiden stenvapen, under det svenskarna hade brons
eller järn. Och vårt hjärta sväller av stolthet, när vi tänka,
att våra förfäder voro så duktiga karlar, att de med sina
stenyxor kunde rå på och undantränga dessa med stålvapen
utrustade, väldiga kämpar, från vilka de nutida svenskarna
med stolthet säga sig härstamma.
Tyvärr säga oss våra sagor, att »Staloh», stålmännen,
som bodde i bergsgrottor och levde av att tjuvslakta våra
renar, inte voro att leka med och att det mer än gång hände,
att sameh blevo dödade och »uppätna» av dylika herrar.
Våra svenska vänner torde ha glömt, att deras värderade förfäder
brukade människooffer — men våra sagor från »urlapparnas
» första sammanträffande med »ursvenskarna» ha i
vårt minne bevarat detta faktum, så mycket lättare som vi
sameh mer än en gång blivit »offrade» i långt senare tid. . .
Men lämnom sagorna! Vi äro för vår del övertygade, att
om våra förfäder enligt professorerna, utan lov inträngt i Lappmarken,
de dock inte farit värre fram emot de stackars svenskarna,
än att skadan fullt ersattes av de feta slakt, svenskarna
utan lov togo ur våra förfäders hjordar.
Och när historien börjar kasta sitt ljus över land och förhållanden,
som hittills tillhört endast sagan, befinnes det, att
svenskarna äro de härskande i övre Norrland utom i Lappland,
som nu uteslutande tillhör oss sameh. Men nu börjar
en berättelse, där våldet är förhärskande och som synes sluta
med det, som nu hotar oss: Samefolkets undergång.
Vi sameh, som dagligen se och umgås med svenskar —
förresten torde blodblandningen nu ha gått så pass långt i
större delen av Lappland, att man här inte kan uppdraga så
exakta gränser emellan »mitt och ditt blod» — vi veta, att
svenskarna kunna vara rättrådiga och storsinnade och, när de
blivit överbevisade om en orätt, ofta försöka att gottgöra
densamma.
Därför vilja vi nu genomgå Sveriges historia, sådan den uppfattas
av oss sameh. Vi veta, att vår uppfattning ej överensstämmer
med svenskarnes — men de historiska fakta kunna
ej bortdisputeras och våra svenska vänner skola helt säkert
förstå och respektera vår uppfattning, såsom vi förstå och respektera
deras.
På 1200-talet hade de till kristendomen omvända svearna
fattats av nit och medömkan med oss »stackars lappar», som
vandrade i »blindhet och dödens skugga». Ute i den »stora»
världen voro den tiden »korstågen» moderna. Och för de
nyomvända svearna var ju här ett ypperligt tillfälle att företaga
ett korståg mot ett folk av prima hedningar utan att
behöva resa till Österlandet. Man behövde inte ens utrusta
någon större här — ett, par, tre präster med följe av ett
tjugutal välväpnade män var nog. Sä drogo de i väg —
fingo tag i oss sameh eller rättare sagt våra »lyckliga och
vilda» förfäder, slogo ihjäl ett femtiotal och döpte 14 stycken
i en källa. Sen den bravaden var uträttad, reste prästerna
hem och rapporterade, att nu voro lapparna kristna. Men då
Lappmarken sålunda var ett »kristet» land kunde det läggas
under »Sveriges krona». Naturligtvis tro våra ridderliga
svenska vänner, att det blev en folkomröstning, så som nu fordras
på Åland — men nix! Vi sameh lades under Svea krona
utan att vi själva visste ett dugg därom förrän flera hundra
år efteråt. Och än mer! Den store och mäktige konung
Magnus Birgersson, även kallad Ladulås, därför att han
»satte lås för bondens lada» och skyddade svenska allmogens
hem , och egendom mot våldgästning, han var för samefolket
den store slavkungen, som gjorde hela samefolket till slavar
och livegne.
Våra svenska vänner tro naturligtvis, att vi nu överdriva.
»Livegenskapen och slaveriet i egentlig mening har ju
inte funnits i Sverige» säga nu helt visst våra svenska vänner.
Det är ju sant — men i Lappland fanns slaveri och
livegenskap ända in på 1690 talet. Och det ohyggligaste
var, att vi sameh, ett helt folk, alla utan undantag, voro
slavarna.
Här nu ett bevis!
Magnus Ladulås hade av de där prästerliga herrarna, som
»kristnat lapparna» hört, att där uppe i norr -var ett rätt
rikt land och att lapparna, som voro »vilda» dock inte voro
farliga på så sätt, att de slogos med tillhyggen. Han beslöt
därför att kolonisera övre Norrland. I detta syfte utfärdade
han ett brev, vari han utlovade stora fri- och rättigheter åt
envar svensk, som ville bosätta sig där uppe. I bland rättigheterna
var också den, att »hava lapparna i sina händer
såsom sin egendom.» Det vill säga, på den grund, att 14
sameh med våld blivit döpta av svenskarna, ansåg svenskarnas
konung, att vi sameh, ett helt folk, troligen föga
mindre och säkert rikare än svearnes egen stam, var Sveakonungens
privata egendom, som han kunde förfoga över så
som över allt annat lösöre. Och som lösöre blevo vi sameh
under århundraden ansedda. År 1328 utfärdade riksdrotset
Knut Johansson ett brev, vari han ytterligare bekräftade
»birkarlarnas» d. v. s. de svenska kolonisternas, rätt att »hava
lapparna under sig med våld och maktord».
Birkarlarna — »biergogålleh» eller köttkarlarna — togo
frukten av all vår möda. Våra kvinnor skändade de — vi
voro tvingade att, när dessa svenska konungens vasaller bevärdigade
oss med ett besök, tillse, att ett tillräckligt antal
av våra kvinnor funnos till reds för att tillfredställa deras
djuriska lusta. Vår egendom var deras egendom — vårt
liv var intet värt — att dräpa en »lapp» var inte mera
märkvärdigt eller straffvärt än att dräpa en lus.
Så fortgick det till inpå 1500 talet, allt under det att i
det nedre landet stora förmögenheter hopades och rika jordbruksbygder
uppstodo där birkarlarna hade sina visten. Det
var svenskarna, som odlat, det är sant. Och det var svenskarna,
som samlat dessa förmögenheter, vilka ännu delvis
finnas kvar. Men det var vi sameh, som Jått släppa till
skinnet.
Vad fingo vi i stället för de oerhörda skatter, som avprässades
oss? Vad fingo vi i ersättning för vår tåliga lydnad,
för vårt trägna arbete, för våra hustrurs och döttrars
förlorade dygd?
Våra svenska vänner säga: Ni fingo naturligtvis svenska
kronans skydd. Ni fingo kultur och kristendom.
Men, säga vi, det är lögn! Kronan skyddade våra förtrvckare
och bestraffade våra fel, krävde skatter av oss
men gav oss inga rättigheter. Och upplysning fingo vi trots
birkarlarna d. v. s. svenska kronans ombud, icke tack vare
desamma.
Det var så redan på 1300 talet som det tycks vara än i
dag, att den ansågs som den bäste lappen, som stod på den
lägsta kulturnivån, närmast djuren. I sin bok: »Lappalaiset»
skriver Ossian Elgström, en av svenska staten utsänd och
betald «lappforskare» — bl. a. följande: »Jag beundrar honom.
Jag tror ej, att han någonsin läst i en tidning och den
enda bok han har i huset — en bibel - har jag aldrig sett
honom röra.»
Och på ett annat ställe säger han om en »lappgubbe»,
att han nog var bra, men alldeles för bildad, enär han gått
i en skola. Jag tycker mer om de »riktiga lapparna», säger
denne av svenska staten bekostade nidskrivare.
Arvidsjaurs kyrka.
Samma åsikt som han hade redan birkarlarna på 1300
talet. Upplysning måste framför allt avhållas från oss. Då
de kristna prästerna den tiden voro de enda ljusbringarne
— vilket de bland oss sameh varit ända till våra dagar —
gällde det att skrämma bort dem och förhindra dem i deras
verksamhet bland vårt folk. När en samekvinna, Margareta,
i slutet av 1300 talet efter att ha vandrat genom hela Sverige
och halva Norge äntligen lyckades få med sig en svensk missionär,
predikaremunken Toste, hit upp till Arvidsjaurs sameh,
då blev stor oro bland birkarlarna. Vid Kasker byggdes
enligt sägnen, den första kristna kyrkan i Lappmarken
— men birkarlarna kommo till, mitt under det gudstjänsten
pågick, bommade för dörrar och gluggar, tände eld på
kyrkan och lät den kristne prästen och de ljussökande sameh
brinna inne.
Vår ton blir kanske en smula bitter — men handen på
hjärtat, käre svenske vänner: haven I ej själva kännt harm
och förbittring stiga upp i edra sinnen, då Ni erinrat Eder
eller läst om, hur Jösse Eriksson hängde upp svenska bönder i
rök och spände havande kvinnor för hölassen?.. Och vad gjorde
Edra förfäder, när förtrycket blev för olidligt? Jo, de satte
yxan i skallen på förtryckaren! Vi sameh ha däremot tåligt
lidit och fördragit — vi äro nu en gång inga hjältar, när
det gäller möta våld med våld. Vårt hjältemod har kanske
prövats' på andra sätt — vårt hjältemod heter tålamod.
Modet att tåla sätter inga blodiga spår i historien och därför
bli tålamodets hjältar ofta kallade »stackare». Det veta
vi »stackars lappar» alltför väl.
På 1500 talet under Gustav Vasas tid hade förtrycket
över oss sameh blivit outhärdligt. Det var väl också det,
förstås, att trots allt, som gjorts av kronans befullmäktigade
ombud, slavägarna d. v. s. birkarlarna, för att hindra oss
från upplysning, fanns det redan bland oss en och annan
same, som inte längre var »riktig lapp» utan — o fasa! —
lärt sig att läsa och, vad värre yar, att skriva\ Hade birkarlarna
vetat detta, hade de väl genast tillsatt en »nomadskoleinspektör
» för att förhindra ett dylikt ofog. Men de visste
det inte — och det blev birkarlarnas ofärd. Ty en same
— naturligtvis en sådan där, som inte var »riktig lapp» —
skrey till kung Gösta och klagade över birkarlarnas djuriska
leverne och samefolkets nöd. Och konung Gösta, som var
en mycket ekonomisk man och förstod, att det inte bara var
samehs utan även svenska kronans rätt, som var i fara, ställde år
1554 till den stora birkarlaräfsten, varvid befanns, att birkarlarna
förfarit oärligt både mot oss sameh och mot kronan. De
blevo nu dömda att återgiva till kronan — och i vissa fall
även till sameh, — det de orätt tillskansat sig; en del
dömdes till stora böter, en av dem, Henrik Larsson, t. o.
m. att mista liv, ära och gods. Naturligtvis fick han dock
behålla livet — ty det var ju bara »lappar» han dräpt och
»lappjäntor» han skändat — och »äran» att ha varit den
främste bland birkarlarna har han behållit till våra dagar.
Men hans gods, stulet från oss sameh, tog Svea-kungen
hand' om. ,
Nu var sålunda birkarlaväldet slut och vi sameh hade
blivit »fria». Ja, fria voro vi, så fria, att vi rentav kunde
sägas vara fågelfria. Vi hade blivit kvitt en djävul — och
där kommo sju nya igen. Birkarlarnas rätt att »hava lapparna
under sig» hade upphäfts på papperet. Men birkarlarna
voro kvar, hade hand om lappmarkshandeln och betraktade
oss fortfarande som sin egendom. Därtill hade vi nu fått
kronans fogdar, som inte lade löv emellan, då det gällde att
klämma efter oss, sameh. Utom skatten till birkarlarne -
som vi allt fortfarande indirekt måste betala — hade vi nu
fått skatten till kronan, som indrevs med största stränghet och
så ännu en skatt, skatten till fogden själv, den s. k. fogdenästen,
som visst var det viktigaste av allt. Och därtill
kom att vi förut endast behövt skjutsa birkarlarnas foror
den s. k. borgareskjutsen — men nu blev det fogdeskjutsen
också; fogdén skulle ha fem renar där han for fram: en för
sig själv, en för sängen, en för drängen, en för hatten och
en för skatten (d. v. s. en för sina kläder och bagage och
en för kassakistan.) Därtill kom den sjätte renen för »förköraren
», d. v. s. skjutsbonden.
Nu var emellertid — efter svenska myndigheternas sätt
att se saken — allt väl beställt för oss sameh. Och för att
vi nu snällt skulle fortfara att vara -»riktiga lappar» och
inte ställa till nytt krångel med klagomål och skriverier,
sände man brännvinet till oss, sedan den halvtoldge kung
Erik infört detta njutningsmedel i sydligare landskap. Gud
bevars - vi skulle ju ha del av »kulturens välsignelse».
Och brännvinet var en god skatteindrivare. Svenska kronan,
märk väl, svenska staten, ställde årligen till stora fyllkalas
för oss sameh — vid vilka var och en, som betalade skatten
fick sin »åse kokse»; betalade han «fogdenästen» på
samma gång fick han två, och gav han extra en renstek,
så fick han extra traktering, en sup för en renstek. Till
»brännvinsbröd» skulle vankas fläsk men fogdarna
tyckte att själspäck var gott nog åt oss »lappar» en
»riktig lapp» bör kunna äta vad som helst (se vidare Lappalaiset)
— och så var ju själspäcket mycket billigare. Den,
som inte tror, han hänvisas till fogderäkenskaperna, eller om
detta blir för besvärligt, till Johan Nordlanders anteckningar
om »Lappgästningarna vid Granön» (Norrländska anteckningar,
del VIII).
Borgerskapet, d. v. s. ds forna birkarlarnas ättlingar, insågo
ock, vilken härlig uppfinning brännvinet var, då det
gällde att göra oss till »riktiga lappar». Och så dränktes
hela den samiska nationen, all dess kunskapstörst och frihetslängtan,
i en syndaflod av brännvin, som svenskarna släppte
lös över oss.
Naturligtvis var det ju vårt fel också, att vi drucko brännvinet,
som bjöds oss. Men svenskarna säga ju och ha
alltid sagt: »lapparna äro barn». Sägen, kära svenska vänner:
Viljen I då giva barn brännvin, så att de därav'gå under?
Vårt elände och vår skam erkänna vi. Men det var
svenska staten och svenska borgarskapet, som, för att bättre
kunna plundra oss, kastade oss ned i brännvinets Gehenna.
Samefolk vid mässa i Valbo kapell.
Vi äro ej otacksamma och vi vilja ej se allt uteslutande
i svart. Trots allt det mörka, som här skildrats, finnas ock
ljusglimtar, som lysa upp vår mödosamma och tröstlösa vandring.
Under det de svenska borgarne och tjänstemännen till
synes gjorde allt för att fördärva oss, arbetade det svenska
prästerskapet i alla fall på att frälsa våra själar.
Vi ha nyss berättat, hur det svenska omvändelseverket i
Lappland började med våld och hur sedan, trots detta, längtan
efter evangelii ljus vaknade bland oss sameh (ex. lapp22
kvinnan Margreta). Men missionsverket förhindrades av birkarlarna,
— som fruktade att vi sameh, om vi finge evangelii
ljus, inte längre skulle förbli »riktiga lappar».
Var det då sä underligt, att vi, sameh, som själva hade
en religion, härstammande från de Österländska vishetslärorna,
med dyrkan av naturens goda krafter, (Beive, Solen, ljusoch
livgivaren framför alla andra, men även marken och
stenarna) — var det underligt, att vi, när vi sågo den nya
religionen gå fram med våld och dess bekännare fara fram
med list och bedrägeri, ej ville vidare veta av den kristna
tron? Namnet birkarl hade i tidernas lopp blivit synonymt
med ordet »Bergelah» eller Perkel, som betyder djävulen.
Och birkarlarna voro kristna — var det underligt, att vi voro
rädda för djävlarnas religion?
När därför äntligen präster kommo till Lappmarkerna på
1600-talet, hade dessa ett mycket svårt och otacksamt arbete.
Men hos dessa Gudsmän visade sig en ny sida av svenska
folket, som hittills varit förborgad för oss sameh. Det var
svenskens stilla uthållighet i svåra omständigheter — hans
förmåga av ordning och reda — hans sega motståndskraft
och hans ridderliga och trofasta sinne, allt detta parat med
en överlägsen kultur och bildning. Vi förstodo snart, att
dessa män av datsjarnas släkte föga eller intet hade gemensamt
med dem, vi ditintills lärt känna. Och när prästerna
så en gång vunnit vårt förtroende, ägde de det för alltid —
och de missbrukade det ej. De sågo ej ned på oss, de togo
oss i hand och visade oss uppåt. En Per Högström, de
många Laestadierna, Fjällström, Alenierna, Sundelin, Nensén
och flere, äro namn, som alltid med tacksamhet skola
bevaras i samefolkets hjärtan. Och att alla dessa prästfamiljer
mer eller mindre genom gifte befryndat sig med samefolket,
visar bättre än något annat, att dessa Gudsmän förstått,
hurusom även »lappen* är människa och icke bara
ett människoliknande djur, som kan betala skatt och prästlön.
Vi vilja inte följa svenska historien, sådan den av oss
uppfattats och uppfattas, längre in emot vår tid, ty det kunde
lätt ge anledning till bitterhet, kanske både hos oss och svenskarna.
Men vi vilja i all hast påpeka en sak, som helt säkert
inte många av våra svenska vänner känna till.
Samefolket har, som vi nyss sett, sedan 1200-talet betalat
skatt till Sverige — och ofta en skatt, som varit så opropo23
tionerligt stor, att man inte längre kan tala om skatt, utan
måste kalla det utpressning. När en svensk betalt sin skatt,
har han haft medborgerliga rättigheter. Men fastän vi sameh,
alltsedan Magnus Ladulås tid, varit i så måtto svenska medborgare,
att vi haft medborgerliga skyldigheter och varit omgärdade
av lagar och förordningar, i vilkas stiftande vi ingen
del haft, hava vi aldrig haft fullständiga medborgarerättigheter.
Men varför ha vi då betalt skatten? Jo, för rätten till
renbetet.L Så som den svenske bonden betalt grundskatten
för sin jord, så ha vi betalt grundskatten för våra s. k. »Lappskatteland
».
För alla andra svenska medborgare gäller lagen om »urgammal
hävd» d. v. s. att den, som av uråldriga tider har
innehaft ett landområde, den erkännes ock som dess ägare.
Hur är det då med oss sameh?
Vi ha — t. ex. skogs-sameh i Arvidsjaur — av ålder innehaft
skatteland, för vilka vi årligen utgjort våra skatter och
vilka vi bebott och brukat på vårt sätt, d. v. s. i kåtor först
och sedan i stugor. Även ett primitivt jordbruk har uppstått
vid våra huvudvisten.
Lappskattelanden ha även av oss i vederbörlig ordning
insynats och gränserna ha blivit fastställda av häradsrätten
samt införda i jordaboken. (Exempel: Kikkejaur, som redan
år 1789 den 22 jan. utan förbehåll fastställdes till sina gränser
för Olof (Wuolla) Sjulsson). Men i senare tid har man
börjat att utan vidare taga från oss våra skatteland — och
då vi ha stått häpna och undrande inför detta, (att vi varit
sorgsna och förbittrade våga vi väl ej säga?) har man visat
på denna betänkliga bestämmelse i våra fastebrev:
»Dock med förbehåll om andras bättre rätt och med skyldighet
att landet avträda, derest blivande hemmansregleringar
inom Lappmarken det kräva eller kronan på annat sätt över
marken vill förfoga».
Ja, nu stå vi där som tuppen i abc-boken! Vi hade, trots
att vi varit degenererade nog att lära oss läsa i bok, dock
varit tillräckligt mycket »riktiga lappar» att inte förstå domarnes
skriverier. Det vill säga — det var våra förfäder i
tredje led, som icke kunde läsa skriven svenska och förstå ...
Vi äro ju gudnås inte »riktiga lappar», så vi både läsa och förstå.
Men det vi läsa och förstå gör oss inte glada. Ty vi läsa
och förstå i dessa papper vår egen dödsdom: »bort från
fädernas mark, för vilken sedan århundraden skatt erlagts».
Men vi läsa och förstå något annat också. Och det är,
att här bedrivits ett skamlöst svek mot oss sameh, ett svek,
som varit möjligt bara därför, att våra förfäder voro »riktiga
lappar», som inte förstodo att läsa skriven svenska och att
tyda lagfolkets slingerbultar. Därför är det självbevarelsedrift
när vi nu ropa på upplysning och kultur, när vi öppet
säga ifrån, att vi inte längre vilja vara »riktiga lappar» sådana
som de svenska s. k. vetenskapsmännen och en del av
de svenska författarne vilja ha oss — smutsiga, trasiga, lusiga,
levande ett vegeterande liv utan annan utveckling än den
att födas, leva några år, betala skatt för intet, föda barn, som
skola bli nya utsugningsobjekt — och så dö och bli begravda
med en tacksam suck från svenskarna: »det där var en riktig
lapp-»!
Detta fastslå vi:
l:o) Samefolket har urminnes hävd till Lappland så som
ock enskilda sameh ha urminnes hävd och införsel i jordaboken
på sina skatteland.
2:o) Svenskarna ha aldrig med vapenmakt bragt oss under
sitt välde, men med självtagen pappersrätt lagt oss i ett
skamligt slaveri, som varade i sin grymmaste form ända till
Karl XI:s dagar.
3:o) Svenska staten har före år 1600-talet ej givit samefolket
något, men tagit skatter, både på det ena och det
andra sättet. På 1600-talet fingo vi prästerna, som vi dock
själva, åtminstone till stor del, avlönat.
4:o) Samefolket har, trots alla uppenbara orättvisor och
våldshandlingar, som begåtts mot detsamma, både av svenska
staten och av enskilda svenskar, alltid varit laglydigt och
lojalt (i t. o. m. högre grad än svenskarna själva, vilket man
lätt kan övertyga sig om genom att granska domböckerna i
Lappmarkernas domsagor.)
5:o) Samefolket har därför rätt att leva i sina fäders land.
Både juridisk rätt, enligt svenskarnas egen uppfattning om
urminnes hävd och moralisk rätt på grund av här ovan anförda
skäl: månghundraårig skattebetalning och laglydighet.
Detta må nu för våra svenska vänner stå klart som den
första utgångspunkten i bedömandet av »lappfrågan».
Vi sameh vilja leva som sameh i våra fäders land. Och
vi vilja detta i känslan av och övertygelse om, att vi ha
rätt därtill och att vi ha en uppgift, även vi, att fylla för
framtiden.
Vi sameh vilja däremot icke leva såsom en utdöende
stam av vildar, utan uppgift för framtiden och utan mål för
vårt liv, i okunnighet, elände och smuts. Vi vilja ej vara
försöks-kaniner. för alla möjliga sociala experiment och ett
experimentalfält för sensationshungriga s. k. författare och
vetenskapsmän, vilka med sina »sanningar om lappen» göra
oss till en hord av utdöende djur, som snart inte böra finnas
annat än i burarna på Skansen.
Vi vilja, vi som våra fäder!
' »i fred leva vårt naturliga liv,»
men vårt liv vilja vi rikta framåt och uppåt.
Renslakt i Malå.
III.
VILKETDERA FOLKET STÅR I SKULD?
Petrus Laestadius skriver i andra delen av sin Journal
(sid. 166) följande:
»Fordom fördes krigen folken emellan med stor förbittring
och det ansågs höra till sakens natur, att mörda, härja
och bränna så mycket som möjligt. En senare tids upplysning
har avskaffat detta omenskliga, oförnuftiga och barbariska
krigssätt.1 Måtte den ock lyckas en dag från enskildas
tvister avlägsna det dåraktiga modet av bitterhet i ord,
såsom i själva verket lika oförnuftigt och ofruktbart.»
Dessa ord anse vi nu, kära svenska vänner, att vi böra
minnas och ta syfte på, både sameh och svenskar, då vi gå
att göra upp »debet och kredit» våra båda folk emellan.
Låtom oss nu lugnt och opartiskt gå att granska våra respektive
skulder och fordringar!
I föregående kapitel ha vi fastslagit, att Lappmarken är
»Sameätnam» och att vi ha »urminnes hävd» på landet —
även enligt svenska lagens sätt att se saken när det
gäller svenskarna själva.
Men, säga nu våra svenska vänner, det är våra svenska
förfäder, som koloniserat landet, som genom sitt arbete ta-
1 Laestadius skrev detta för 100 år sedan, varför det må förlåtas
honom att han misstagit sig. Världskriget mellan de »civiliserade'
visar ju motsatsen.
git vara på naturtillgångarna och »väckt de slumrande miljonerna
». Om lapparna fått vara ensamma i landet, hade
där fortfarande varit ödemark.
Nå, det är ju sannt, delvis. Men sägen oss ärligt och uppriktigt:
till vilkens fördel koloniserades Lappland? Och vilka
äro de, som taga hand om de yrvakna miljonerna? Är det
inte svenskarna själva?
Helt visst svaras härpå ja, ty ingen svensk är så dum, att
han vill försöka göra troligt, att det är för att göra sameh
en tjänst, som svenskarna
trängt oss undan
och »under sken
av lag och rätt» frånrövat
oss våra skatteland.
Men då det nu är
så, att kolonisationen
av Lappland och tillvaratagandet
av de
Lappländska naturrikedomarna
skett endast
i syfte att bereda svenska
folket nya livsmöjligheter
— är det då
sunt förnuft i att fordra,
att vi sameh skola inse
det stora och välsignelserika
i detta svenskarnas kolonisationsarbete, som obarmhärtigt
och obönhörligtdriver oss undan från vårt egendomsland?
Från vår synpunkt ställer sig saken ungefär så här: En
man med liten familj har ett stort häbbre fullt med mat,
kläder och husgeråd. Det är inte något överflöd, men det
är nog att skaffa mannen och hans familj en lugn framtid.
Ett stycke därifrån bor en man med stor familj och stora
ägodelar, jord och boskap. Förmögenheten är mycket stor
i förhållande till den andre mannens. Men den rike blir ofta
girig. Och den rike mannen säger till sina yngsta söner:
Om vi hade de varor, som finnas i grannens häbbre, så
skulle vi kunna göra affärer med dem och ytterligare formera
vår rikedom.
Så gå sönerna åstad, göra inbrott i grannens häbbre, taga
varorna, resa ut och sälja dem, fortsätta sedan köpenskapen
och bli mycket rika, odla jord och bygga verkstäder, som
ytterligare öka deras rikedom. —
Så kommer grannen till sin visthusbod och finner den
tom. Och den rike mannen kommer till honom och säger:
ge dig i väg härifrån, ty den här jorden har jag köpt för
de pängar jag och mina söner förtjänat på vår handel.
Den fattige grannen, som nu är alldeles utarmad och inte
vet vart han skall ta vägen med sin familj, säger till den
mäktige rike: Ja men detta var dock mitt — det var min
rikedom, som fanns i häbbret.
Då skrattar den rike:
»Du är dum du! Om där inne i häbbret all världens
skatter äro hopade, äro de dock intet värda, så länge de ligga inlåsta.
Du skall vara tacksam mot mig och mina söner för att
vi satt förmögenheten i rörelse! Se bara, hur hela min stora
familj med alla dess tjänare och husfolk nu kan leva på
vinsten av det, som knappt skulle ha räckt ett år för dig
och din fåtaliga familj:»
Kunnen I våra svenska vänner, utan ömkan se den fattige,
utarmade mannen, som får gå från sitt hem som sparven
från strå? Och ären i förvånade över att han, trots »logiken»
i den rike mannens yttrande, dock anser sig själv bestulen
och förrådd?
Det är väl icke mera märkvärdigt, att vi sameh inte ha
så lätt att vara tacksamma för den kolonisation, som svenskarna
— till uteslutande egen fördel — företagit i Lappland.
Dock böra våra svenska vänner komma ihåg, att vi, detta
oaktat, icke på något sätt ställt oss hämmande i vägen för
denna kolonisation. När den förste nybyggaren kom till
Arvidsjaur — han hette Käck och var en förrymd soldat —
hade han inte så mycket som en yxa; men skogssameh, som
hade sina visten vid Glommerssjöarna, lånade honom den yxa,
varmed han fällde timret till sin första koja och gåvo honom
renkött så att han inte skulle svälta ihjäl. Nu är — 130 år
senare Glommersträsk by en av de största och rikaste,
men skogssamehs skatteland kring Glommerssjöarna, var äro
väl de — och var finnas skogssamehs kåtor och renar?
Eller när »överste Lasse», den förste nybyggaren i Dikanäs
kom för att anlägga nybygge vid Gebnagaisse-Kittelfjäll!
Vilka voro väl då de, som möjliggjorde hans vistelse där? Jo
på »vallen» vid Vojmsjöns västra ända togs han om hand av
sameh, när han och hans hustru utarmade och nära hungersdöden
kommo dit 'år 1803. Eller gamle Jan Vesterlund, som
rymt dit upp för skuld och fann tillflykt hos oss sameh tills
han kommit sig för — det var 1814. Hur blév inte han
»storkarl» — och hur ha ej både »överste Lasses»'och »gammel-
klockarns» ättlingar uppfyllt hela denna del av Lappland,
frånrövat oss betesmarkerna, undertryckt vårt'människovärde!
Och nu i dessa dagar är det ättlingar av dessa män, som vi
Glommersträsk kapell och klockstapel.
för knappt 100 år sedan hjälpte att »komma sig för» i Lappland,
vilka vid avvittringen år 1920 inkomma till de svenska
myndigheterna med begäran, att‘»lapparnas rätt till renbete»
sådan den fastslagits i svensk lag, skall upphävas.
Vi äro säkra på, att våra förfäder ej gjorde sina välgärningar
mot de flyktande svenskarna i beräkning att få tack
— men om.de nu från sina sälla jaktmarker kunde se, det
sätt, varpå de hjälptes ättlingar tacka oss sameh, äro vi rädda
för, att de skulle ångra den människokärlek, de visade . . .
Vi påstå, att vi sameh icke ställt oss hindrande i vägen
för svenskarnas exploatering av Lappland, utan att det tvärt-
07ii civ vi som möjliggjort »kultur ens» inträngande i detta
land.
Det var just samehs tillvaro såsom lämpliga »skatteobjekt»
som riktade svenska kungens uppmärksamhet på Lappland.
Och det var just löftet att få äga »lapparna som sin egendom
» som lockade birkarlarna att bosätta sig i Väster- och
Norrbotten. Och övre Norrlands första rikedomar — de
voro väl ändå de rikedomar, som vi sameh producerade.
Det var dåligt med trämasse- och sågverksindustrien på 1700
talet — men ändå var exportöverskottet i förhållande till
folkmängden, redan i slutet på 1700 talet föga mindre, procentuellt
taget, än vad det är i denna dag. Vi s^meh voro
då »Norrlands slumrande millioner» — och Gud skall veta,
att vi slumrade. Det var svenskarne, det vill säga, det
svenska borgarskapet, som exporterade, men vi sameh producerade
till stor del det, som exporterades.
Här ett bevis.
Export och import från Västerbotten (det vill säga nuvarande
Väster- och Norrbottens län) var år 1793 följande:
Utförsel.
Svenskarnas produkter.
28,000 lisp. smör ä 2 rdr. 56,000 rdr.
150 » ost ål » 150 »
970 * talg å 2 ■ 8 sk. 2,101 » 32 sk.
880 tunnor salt nötkött å 6 rdr. 2,280 »
400 tunnor salt strömming å 3 rdr. 1,200
86 fat iat själ-tran å 10 rdr. 860
200 ox och kohudar å 2 rdr. 400 >
2,500 get- och killingskinn 104 » 12 »
300 fårskinn 18 » 36 »
110 hundskinn 183 » 16 »
10 kattskinn 40 »
Diverse andra skinn 100 »
1,600 skeppund järn (stång) 11,200 »
126 skeppund knipjärn 1,134 »
43,400 tolfter bräder 43,400
2,700 läster tjära 13,500
300 tunnor tjärvatten 300
Glas av de i Västerb. anlagda Glasbruken 600 »
Summa 133,532 rdr. 40 sk.
Lapparnas produkter.
1,200 lisp. salt och torrt renkött 1,200 rdr.
60 lisp. rentungor 180
— 31
70 st. renar 140 rdr.
38,300 st. skogsfågel 4,025
Fiskvaror 52,015 16 sk.
Hudar och skinnvaror 23,052 >
10 tunnor renhår 40 >
250 lisp. renhorn 41' » 32 »
950 lisp. renhornslim 1,900 »
700 lisp. skogs- och sjöfågelsfjädrar 5,100 »•
Summa 87,694 rdr.
Hela exporten: 221,226 rdr. 40 sk.
Import.
Svenskarnas behov:
2,750 tunnor råg
2,900 tunnor korn
2,700 lisp. vetemjöl )
43,000 skålp. socker
29,960 skålp. kaffe
150 ankare vin
12,000 skålp. röktobak
Diverse tyger, »pommeranzer
»specerier»
Lapparnas behov:
Tobak, diverse tyger och »specerier» 12,075 rdr.______
Hela importen 145,862 rdr. 16 sk.
Sålunda se vi, att ännu så sent som år 1793 var det i
alla fall vi sameh, som med våra produkter höllo uppe den
s. k. handelsbalansen. Ty då svenskarnas behov av import
var 133,787 rdr 16 sk., och deras förmåga till export
var bara 133,532 rdr 40 sk., så kan till och med en »riktig
lapp» räkna ut, att svenskarna ganska snart skulle ha gått
under ekonomiskt, om de e] haft samehs exportöverskott att
återställa handelsbalansen med.
31,285 rdr.
och
102,502 rdr. 16 sk.
Summa 133,787 rdr. 16 sk.
Om vi granska exportsiffrorna, finna vi där posten 1600
skeppund stångjärn och 126 d:o knipjärn upptagna som
svenskarnas produkter. Men egentligen är det oriktigt. Svenskarna
skulle ej ha kunnat producera tio skeppund järn utan
vår hjälp, ty det var vi, sameh, som med våra renar fraktade
malmen till hyttorna och ofta även j järnet ned till
kusten.
Bergsbruket i Lappland — där ha vi åter ett mörkt kapitel
i samefolkets historia. Men mörkret sätter icke blodiga
fläckar på oss, så som på våra förtryckare. Ja, vi säga förtryckare,
ty ett hemskare förtryck och slaveri än det, som
samefolket var utsatt för under den tid t. ex, Nasafjälls silvergruva,
och Silbojokks hytta drevos för Svenska kronans
Sil bojokk.
räkning, har intet folk på jorden genomgått. När Nasafjälls
silverfyndighet år 1635 upptäcktes, trodde svenskarna genast,
att här skulle bli en ny Sala silvergruva. Regeringen skickade
upp några hundratal krigsfångar som arbetare —
det var en förvisningsort, emot vilken »Sibiriens dödsfält»
äro bara paradisiska lundar. Och »slavarna», d. v. s. lapparna,
blevo tagna och satta till körslor. Vägen emellan
gruvan vid Nasafjäll och hyttan vid Silbojokk blev snart omgiven
av en riktig mur av skelett och renkadaver. Den same,
som ej ville skjutsa — eller ej kunde, då hans renar blivit
ihjälplågade — blev piskad, ibland till döds, eller också band
man runt hans midja ett rep, varmed man drog honom
under isen, från den ena vaken till den andra, tills han gav
löfte att skjutsa.1 Om våra svenska vänner göra sig besvär
med att genomgå t. ex. Arvidsjaurs och Arjeplogs kyrkoräkenskapsböcker
från denna tid, påträffas som oftast —
ibland en gång i månaden — namnet på svenska kronans
gruvfogde Ägidius Otto. Varje gång står anmärkt: »Skänkt
till kyrkan för sitt samvete» — eller »För sin själs salighet
skänkt» — och så en summa, aldrig stor, »men många
bäckar små ...» Våra svenska vänner läsa med beundran
dessa 'anteckningar och tänka: denne Ägidius Otto måtte
ändå ha varit en förfärligt präktig människa och nitisk kristen,
som så där ofta ihågkom kyrkan med gåvor.
Men vi sameh veta, att dessa gåvor voro plåsterlappar
på ett sjukt samvete, och att varje sådan där gåva betydde
en ihjälpiskad, dränkt eller på annat sätt ihjälplågad same.
Och därför tro vi inte mycket på Ägidius Ottos själs salighet
trots gåvorna. . .
Men lämnom detta — »Qvis talia fando — temperet a
lacrimis?» Vem kan, när sådant berättas avhålla sig från
tårar.
Vid järngruvan i Gellivara hade vi sameh också skjutsskyldighet,
men här betalades dock arbetet något, varjämte
de enskilda företagarne ej vågade fara fram så skonslöst som
kronans gruvfogdar.
Av det sagda framgår emellertid, att vi sameh först och
främst möjliggjort för de svenska borgarna och svenskarna
i kustlandet, att dra sig fram och utveckla sig — om ock
utvecklingen skett på vår bekostnad. Sedan ha vi möjliggjort
de första försöken till bergsbruk i Lappland — fast
vi själva måste blöda därför. Och så ha vi —- såsom visades
av exemplen Käck, »överste Lasse» och Jan Erik Vesterlund
— även genom hjälpsamhet mot nybyggarne möjliggjort
Lapplands kolonisation. Men vi ha även — något som kanske
våra svenska vänner ej tänkt på — direkt deltagit i
kolonisationsarbetet och rentav varit de första pioniärerna
för odlingen i de riktiga fjällsocknarna.
Se Lsestadii Journal II.
Vår store Petrus Lsestadius skriver härom:
»Nybyggare äro uppkomna icke blott av svenskar utan ock
av lappar. Fiskare-lapparna insågo snart huru viktigt det
var att hava kreatur. Sannolikt skaffade de sig av prästen
eller klockaren en kalv att börja med och uppfödde den: så
fingo de en ko. — Sedan nu lappen fått en ko, blev det honom
nödigt att sätta upp ett litet fähus. När man nu på
detta sätt fått ett bestämt hemvist, fann man snart skäligt att där
bvffoa en stuga såsom varmare och bekvämare att bo i än kåtan.»
Lsestadius påstår med
bestämdhet, att de första
nybyggarena i Arjeplog
utgått från samefolket.
I Sorsele härstamma
större delen av
de ursprungliga nybyggarna
från sameh; i
Dikanäs upptog lappen
Per Sjulsson år 1827
Dajkanlougt — som,nu
är en stor och rik by,
trots det att skånepro-
Ett skogsame-viste. (Araksuole). fessorn Zetterstedt, som
år 1844 reste här förbi,
påstod, att här aldrig i världens tider skulle gå an för »riktiga
människor» (med riktiga människor menade han naturligtvis
icke lappar) att bo. Byarna Besksele, Sjuismark, Gråtanliden
m. fl. inom Vilhelmina socken äro grundade av sameh. Och
överallt i södra och mellersta Lappland, ja t. o. m. i det
nordligaste, kan man peka numera helt och hållet svenska
byar, som har sitt ursprung från »lappar».
Dessutom ha vi sameh på många ställen inom Lappland
skött renar åt de svenska nybyggarna, som på så sätt varje
år haft sin »skörd» ur renhjordarna, vilket i hög grad har
underlättat nybyggarnas bekymmersamma tillvaro.
Därför är det inte utan anledning, som Petrus Lsestadius
skriver om svenskarnas förhållande till oss sameh:
»Föräldrarna vårda och uppfostra sina barn, medan
dessa icke kunna försörja sig själva; men på ålderdomen
måste åter barnen draga försorg om sina föräldrar. Så hava
ock svenskarna här i Lappland ursprungligen kommit sig
upp genom lapparna och på deras bekostnad - lapparnas
nuvarande fattigdom och knappa omständigheter äro en följd
därav.»
Det är nu icke samefolkets vilja och mening att påstå,
att svenskarna ej givit något i gengäld. Såsom vi förut påpekat,
har det svenska prästerskapet gjort oss mycket gott
och även har det — särskilt i senare tider — funnits tjänstemän,
som velat samefolket väl, och som vi därför i tacksamt
minne bevara. Men då vi ju själva genom våra skatter
betalat alla tjänstemännens —
även de orättfärdigas — lön
och då tungan för prästerskapets
avlöning lagts hårdare
på oss sameh än på svenskarna
i Lappland så torde
från vår sida ej så stor tacksamhetsskuld
restera gentemot
svenska staten (Vår tacksamhet
mot de goda prästerna
och de vänligt sinnade
ämbetsmännen, är en rent
mänsklig sak, som inte har
att göra med förhållandena de
båda folken emellan.)
Den »lappskola», som ända
in i våra dagar varit Samefolkets
enda undervisningsverk
av betydenhet och i vilken ganska
många samepräster fått
sin första undervisning — den
Skytteanska skolan — är icke Skogssamebarn från Arvidsjaur,
tillkommen genom svenska
statens omsorg om oss sameh, ej heller har svenska staten
för dess fortvaro offrat kapital. Tvärtom har från statens
sida alla möjliga hinder lagts i vägen för att skolan ej skulle
bh vad den av sin grundare, Johan Skytte, var avsedd att
bliva: en högre undervisningsanstalt, ett slags gymnasium
för sameh, varifrån skulle utgå samiska lärare och präster,
samt till ämbetsmän i Lappmarkerna och bland  

samt till ämbetsmän i Lappmarkerna och bland sameh lämpliga personer av samisk härkomst. För närvarande har
skolan - tack vare svenska staten - förvandlats till en
svensk folkskola, där vi, enligt den s. k. Karnellska skoleformen,
ej ens skulle ha· rättighet att hålla våra barn. Hela
den Skytteanska donationen, som uttryckligen var till förmån
för « lappallmogens ungdom », har sålunda av svenska staten
tagits ifrån oss och givits till de svenska nybyggarnes barn. Un-,
,per sådana omständigheter ha vi just inte så mycket att tacka
för, tycka vi.
Vad lappmarkens ecklesiastikverk beträffar, så torde den
inrättningen haft långt större betydelse för svenskarna än föF
oss - och i alla händelser torde inrättningen ha •kostat oss
mer än den smakat».
Det blir verkligen svårt för oss sameh att upptäcka någon
svensk statsåtgärd i Lappmarken, som verkligen kan
sägas vara framsprungen ur svenska statens omsorg om
samefolket. Det har lagstiftats och det har kastats ut pengar
i det oändliga för s. k. »utredningar i lappfrågan• - men
alla dessa lagstiftningar och utredningar ha haft endast ett
syfte: att göra förhållandena för svenskarna i Lapp land så
bra som möjligt - för skams skull har man då tillagt: utan
att omöjliggöra för lappen att sig nödtorftligen försörja. Och
ha lagstiftarne någon gång fastslagit en sak, som kunde
vara till fördel för sameh, så har svenskarne ogenerat överträtt
lagen och sedan lagöverträdelserna pågått några år, ha
de - som det heter - vunnit hävd och burskap och lagen
har blivit ändrad.
Detta måste ha varit lögn, säga våra svenska vänner.
Ja, helt visst tycks det som• så skulle vara - man kan
ej tro, att ett folk med atktning för sig självt och med självstyrelse
kan tillåta sig att leka med sina egna lagar på det
viset. Men se här bevis:
För att förhindra de stridigheter mellan svenskar och
sameh, som i Lappland blevo allt vanligare allteftersom odlingen
trängde högre upp mot fjällbygden, beslöt riksdagen
år 1867 att en s. k. odlingsgräns skulle fastställas. På
grund av riksdagsbeslutet utfärdades ett kungligt brev den
13 dec. 1867 till K. Bfhde i Västerbottens län att en provisorisk
gräns skulle faställas mellan Lappmarkernas kustland
och fjällbygd. Landet ovanför denna gräns, den s. k. odlings gränsen, skulle tillhöra lapparna som renbetesland, under det
att »kustlandet» skulle vara odlingsland för nybyggare. Den
administrativa odlingsgränsen har numera blivit å marken
definitivt bestämd och dess förlopp finnes angivit å de ekonomiska
och administrativa kartorna. Men — icke desto mindre
ha massor av s. k. kronotorpare, d. v. s. nutidens nybyggare,
slagit sig ned ovanför odlingsgränsen. Och långt ifrån att
förhindra det på ett effektivt sätt och — såsom konsekvensen
fordrade — avhysa de nybyggare, som redan nedsatt sig
ovan odlingsgränsen, har svenska staten på sistone t. o. m.
anlagt stora jordbrukskolonat på de marker, som enligt samma
svenska stats lag är lapparnas betesmark. Och nu pågår en
rörelse för att få odlingsgränsen flyttad — så att olagligheterna
skola åtminstone få ett sken av laglighet.
Ett annat exempel:
År 1801 den 13 oktober utfärdade landshövdingen i dåvarande
Vesterbottens (numera Väster- och Norrbottens) län,
Pehr A. Strömberg en allmän kungörelse vari stadgades att
nybyggar ne skulle vara skyldiga att halla lador på utägorna,
eller, där lador ej funnes, skulle hässjor eller stackar kringstängas
med »en stadig och tät gärdesgård, till fyra alnars
höjd» — — — »och må hädanefter den nybyggare och
prestebordsinnehavare i dessa lappmarker, samt de jordbrukare
i socknarna skylla sig själva och sin skada stånda, där
slagit, bergat och i stack upplagt hö av renar uppätes och
förtrampas om han det icke i lador förvarar eller höstackarna
på berörde sätt kringstänger.»
Denna förordning har aldrig blivit formellt upphävd, men
lika fullt dömma de svenska domarne varje år många sameh
att utbetala stora belopp för renskada utan att ett dugg fråga
efter om stängslet kring hässjan varit lagenligt. Det är nog
att vittnen finnas att »hässjan varit stängd enligt ortens sed» —
som oftast är ortens sed att stänga med några risbuskar eller
en högst 2 ä 3 alnar hög, ytterst primitiv gärdesgård som
varken är »stadig», »tät» eller — allra minst »4 alnar
hög». Den s. k. »ortens sed» gäller för svensken som lag —
men vi sameh drabbas av lagens hela stränghet när det jfäller
renskada. För intresserade hänvisas till den stora »renskadeprocessen
» i Nästansjö, Vilhelmina för ett par är sedan och
den pågående processen i Maskaur, Arjeplog, just nu. Vi
måste nu engång få säga ut, hurusom vi, genom svenskar—
nas förakt för sina egna lagar och deras förmåga att vränga
dessa lagar till sin förmån kommit i den situationen att vi
ej rätt veta, om vi hädanefter som hittills skola ha vördnad
för lagen eller om vi — såsom svenskarna i många fall synas
göra — skola betrakta lagen blott som ett den starkares
vapen mot den svagare.
Vi tro inte att den stora svenska allmänheten, ja inte ens
svenska folkets representanter i riksdagen, kommit att tänka
på dessa vanvettiga förhållanden. Och vi sameh ha tigit och
lidit — men allt har en gräns (t. o. m. en odlingsgräns).
Varför ha ni då tigit? fråga våra svenska vänner.
Därför att vi av naturen äro fridsamma, men även därför,
att erfarenheten visat, att allt vad vi själva sagt, vrängts till
nackdel och vad våra vänner sagt till vår fördel, blott blivit
föremål för hån. Men framför allt ha vi tegat därför, att vi
vetat, att vårt ord intet är värt. Vi ha aldrig haft svenskens
medborgerliga rättigheter. Nu ha vi ju, gudbevars, rösträtt
vid riksdagsval — en del av oss — men det är endast på
papperet. Det finns intet valdistrikt, där våra röster kunna
bli värda något — och när en av våra svenska vänner, den
varmhjärtade och högsinte Carl Lindhagen väckte motion att
det samiska folket i sin helhet skulle få välja en enda representant,
d. v. s. att även en same skulle få full medborgarrätt
i det . svenska samhälle, som i snart 700 års tid uppburit
skatt av samefolket, då blev svaret ett bleklagt nej.
Nu säga våra svenska vänner: »Det där kan ju vara
sannt, men ha inte sameh alla rättigheter, så ha de ju också
frihet från en del skyldigheter, t. ex. värnplikten.»
Ja — det är nog så riktigt — men nu är frågan den —
är det någon verklig fördel, som svenska staten på så sätt
berett oss? Och äro vi fria från krigstjänstgöring?
Vi ha visserligen »kungsord» på befrielse från »knekte- .
skrivning». Och svensken brukar ju skryta med att »kungsord
skall gälla». Kanhända gäller det för svensken — men
vad vi numera med absolut säkerhet veta, är att varken
Kungens eller Riksdagens ord gäller att skydda oss sameh
mot oförrätt. Tjänstemännen kringgå lagen om »lapparnas
frihet från fredstjänstgöring» på så sätt, att de uppföra unga,
nomadiskt liv förande, renskötande sameh såsom »bofasta».
Och såsom »bofasta» äro vi underkastade värnplikt. Det
gäller ej att vi skaffa intyg av/ pastor i församlingen och
kommunalnämndens ordförande att vi äro ordentliga »lappar»,
förande nomadiserande liv och levande uteslutande av renskötsel.
Justitiekanslern »lagens högste väktare» har i alla
fall fastslagit att kungsordet om »lappars befrielse från knektetunga
» och värnpliktslagens tydliga ord att nomadiserande
renskötande lapp är befriad från fredstjänstgöring icke längre
gäller. En var same, som ej bor i tältkåta året om, utan
att någonsin vistas i fast bostad, har sålunda av Justitiekanslern
förklarats bofast. Och när nu ej finnes någon same i
Sverige, som ej har i viss mån »fast» bostad, d. v. s. så att
han icke under hela sitt liv lever i tält, äro vi alla — enligt
de svenska myndigheternas sätt att se saken — bofasta. Men
som lapplagen fastslår att bofasta ej får äga renar i Västerbotten
och Jämtland (där alla sameh bo i fasta kåtor eller
stugor) och i Norrbotten bofast ej får äga mer än tjugo renar,
skulle ju, om myndigheterna voro konsekventa i lagens
tillämpning sådan J. K. i november månad 1920 fastslagit
den, vår renskötsel vara ett brott mot lagen. Vi ana också
det värsta — kapitlet om »lapparnas värnplikt» är nog bara
början till utrotandet av alla »renskötande lappar» i Jämtland,
Härjedalen, Västerbotten och södra Norrbotten. Oss kan
intet mera överraska — vi äro beredda på det värsta.
När vi nu på detta sätt se på historiens och erfarenhetens
rön och försöka göra klart för oss, vad same offrat för svenskarna,
och vad å andra sidan svenskarna offrat för sameh,
kunna vi icke säga annat, än att Laestadius har rätt: svenskarne
ha kommit sig upp på lapparnes bekostnad — lapparnes
nuvarande fattigdom och knappa omständigheter äro
därav en följd.» (Tournalen I sid. 140).
Och vi säga:
Vi vilja icke nu komma och kräva vedergällning för våra
fäders lidanden och ersättning för vårt av våra förtrvckare
förskingrade fädernearv. Det gamla må vara glömt. Men:
Vi vilja att svenskarne skola inse, att ett folk, som tåligt
burit sådana olyckor som vårt, som lojalt under 700
år böjt sig under svenskarnas självtagna myndighet,
men ändå kunnat behålla sina säregna nationalitetsdrag
och sin säregna kultur, är mera värt att hedras
än att bli utskrattat och förhånat —
Vi vilja att svenskarna skola inse, att vi ej stå i större skuld
till svenskarna, än att de stå i skuld till oss..
Vi vilja därför från början fastslå, att vi, vädjande till svenskarnas
rättfärdighetskänsla, icke komma som tiggare
för att bönfalla om nåd för »den döende lappkulturen
», utan vi komma, som ett av motgångar och
prövningar härdat, ännu livshungrigt och livsdugligt
folk och kräva vår rätt, intet mer, men ej en hårsmån
mindre.
Renhjord.
IV.
VILKEN ÄR VÅR RÄTT?
Motto: Men att kalla sig annat än hare
har haren ingen rätt till.
Gustaf Fröding.
Vi sameh ha rätt att leva. Det var vår utgångspunkt.
Men om samen skall kunna leva som same fordras, att han
skall ha rätt att hålla renar. Åtminstone så länge tills en
ny kulturutveckling inom den samiska nationen skapar nya
livsmöjligheter och nya förhållanden för sames folk.
Vi same påstå ingalunda, att den samiska livskraften är
så ringa, att — såsom någon välmenande svensk sagt —
»den sista lappen försvinner när den sista renen dör».
Tvärtom tro vi, att när det kommit så långt, att den sista
renen dör, skall vårt folk ha hunnit till ett kulturstadium,
som tryggar folkets fortvaro för framtiden, långt bättre än
det i viss mån primitiva stadium, varpå vi nu befinna oss.
Våra svenska vänner känna nog till bättre än vi
»stackars okunniga lappar», — att vårt folk mte alltid vant
renskötande. Icke heller ha germanerna alltid vant åkerbrukare.
Det fanns en tid, då sames urfäder och urgermanerna
levde på samma kulturnivå och hade sitt levebröd av jakt och
fiske. Men germanerna hade dessutom en binäring, som är
oss så främmande, att vi i vårt språk sakna ord därför, varför
vi måste kalla det »slagsmål» eller »röven» — fast germanerna
själva kalla det krig. Genom sina slagsmål och
röverier kommo germanerna i en mycket kännbar beröring
med andra folk, vilka stodo på en oändligt mycket högre
kulturståndpunkt än de själva. Den »urgermanska kraften»
gick segerrikt fram över grekers och romares sönderfallande
kulturvärldar. Och germanernas kulturutveckling blev en
revolution, icke en evolution. Därför fingo germanerna ett
stort försprång framför oss, som aldrig någonsin varit revolutionärt
anlagda. Kanhända berodde också vår långsamma
utveckling på att, när germanerna höllo sig mot söder, på
solsidan, vi sameh höllo oss till polartrakterna. En växt i
ett drivhus utvecklas ju fortare och kraftigare än en planta
på »kalljord».
Samefolkets utveckling gick sålunda stilla och lungt. Från
att ha varit uteslutande fiskare och jägare hittade våra fäder
på, att det var bekvämare att skaffa sig kött på så sätt, att
man höll tama renar i stället för att springa kring skogarne
och fjällen på jakt efter vildrenar. Efter svensk uppfattning
— sådan den framträder i de förut omnämna officiella »sanningarna
om lappen» — bör man uttrycka detta så här:
»En del degenererade och lättjefulla lappar, som funno det
för besvärligt, att efter fädernas sed, jaga renar och som av
de kringboende folkens kultur blivit fördärvade därhän, att
de tröttnat på fädernas rörliga liv, togo sig för att infånga
och tämja renar, för att sedan i lättja och överdåd kunna
förnöta sin tid.» Då emellertid den tiden varken några
»lappkommissioner» eller' »statsunderstödda lappetnografer»
ens voro påtänkta, har det dock blivit en vana hos såväl svenskarna
som hos sameh, att betrakta övergången från »jaktkulturen
» till »renskötarkulturen» såsom ett framsteg.
När nu vårt folk - under den tid, som i Sveriges historia
brukar kallas den äldre järnåldern — invandrade i Skandinavien,
blev det naturligtvis endast de längst i söder boende,
som kommo i beröring med den germanska kulturen (att en
eller annan Stalo eller stålman fanns så långt upp som i
Gellivare är inte uteslutet, men detta inverkar ej på vårt
påstående.) I de nordligaste trakterna fanns det mycket gott
' om vildren -- och då det faktiskt är så, att renskötsel är
ett mycket ansträngande arbete, som därtill saknar den äventyrets
eggelse, som ligger i jakten, var det inte underligt,
att »de riktiga lapparna» i de nordligaste trakterna ännu
under långliga tider fortsatte att leva huvudsakligen av jakt,'
»på fädernas vis». Så blevo de efter i utveckling — enligt
vår mening. Med tiden blev rentillgången mindre — och
då måste även dessa sameh tillgripa sydsamehs »lättjoliv»
och bli renskötande på allvar.
Men under tiden hade sameh trängt ner i Sverige ända
till Ångermanland och Medelpad. Och de hade därunder ej
kunnat undgå att lägga märke till, att renarna blevo större
och kraftigare i skogslandet än uppe i den egentliga fjällbygden.
Likaledes hade de kommit underfund med, att renen
även kunde användas till mjölkningsdjur — och att renost
smakade alldeles förträffligt. Så började de driva »skogs-
Skogssameviste.
renskötsel», som ej krävde så långa flyttningar och varvid
man ej behövde hålla så stora renhjordar för att försörja
sig som vid fjällrenskötseln. Under det en fjällsame måste
ha allra minst 100 renar för att sig nödtorftligen försörja
kunde en skogssame dra sig fram med 40—50 djur.
När nu skogssamen — sedan svenska myndigheterna
hade »tagit hand» om honom, hade fått sina betesland bestämda
till plats och utsträckning, behövde han inte längre
som fjällsamen ständigt vistas på flyttande fot, och därav
kom det sig, att han övergav tältkåtan och började begagna
sig av den timrade kåtan. Vi sameh se häruti allt fortfarande
en utveckling framåt och icke — som vederbörande
svenska »lappkännare» ett utslag av »lapparnas lättja och
njutninglystnad». Och vi ha bevis för att var mening är
den rätta. Ty om detta, att bo i timrat hus i st. f. att bo
i tält skulle varit till skada för sameh, skulle ju skogssameh,
som nu bodde i timrade hus eller kåtor blivit sämre i moraliskt,
fysiskt och ekonomiskt hänseende än fjällsameh, som
fortforo med att bo i tält.
Men det synesi — åtminstone om man får tro Petrus
Lsestadius, och den auktoriteten har ännu ingen svensk jävat
— vara rakt tvärtom. Laestadius skriver om skogssameh
och fjällsameh:
»Skogslapparna stå ock på en bättre grad av kultur än
de övriga, så att de bland lappar ostridigt äro de bästa.
Också förefaller mig deras levnadssätt så lyckligt, att jag
icke vet om något annat levnadssätt förtjänar företräde. Skalderna
prisa herdalevnaden, jakt är ett nöje för Konungar,
och mången känner säkert icke en nöjsammare sysselsättning
än fiske. Alla tre förenade utgöra nu skogslappens hela liv.
Dessutom är han fri från fjäll-lappens vanliga hundaliv, som
på öppna fjället måste kläda skott för allt slags oväder samt
natt och dag oupphörligt sköta sina renar. Trädens lummiga
grenar giva ej fjäll-lappen skydd för rägn och slask, och
när han kommer till kåtan är han ändå illa nog skyddad.
Han har intet ställe, där han kan hänga upp sina kläder att
torka — sådana finnes endast på höst-stället. Han kan t. o.
m. icke få upp någon eld, ty på fjällen, där han vistas om
sommaren, finnes intet annat bränsle än fjällriset (Betula
Nana) och även på detta är tillgången knapp. I hela sin
rustning, så våt han är, måste fjäll-lappen vräka sig i kåtan.
Det är förmodligen detta, som bannlyst all snygghet och ans
i klädsel från fjäll-lappen. Han kammar icke sitt hår, tvättar
sig icke, har föga ombyteskläder; ohyran får hälla fritt kvartér
både i huvud och kläder. Fastän han kan vara rik får
han ändå ofta svälta, ty på de vida fjällen avlägsnas han
ofta längre, än han hade ämnat och kommer icke fram så
fort som han hade beräknat. — Sådan är fjäll-lappen, i synnerhet
i de nordligaste socknarna. Vintertiden är hans bästa
period, ty då är han i skogslandet, och därigenom icke exponerad
för det obehagligaste vädret. Då kan han ock, i
händelse han har tvenne skinnpälsar, han ga ut en isande
för att låta ohyran frysa ihjäl, och om det ar fredligt ^
vargen kan han leva rätt tranquilt, d. ä. ligga och sova i kåtan
både natt och dag, koka och äta; han behover blott då
och då gå och se efter sina renar. Kott ar hans första och
sista föda, ofta hans enda och hans allt. Det fmns.många
fjäll-lappar, som icke ens om sommaren kunna mjölka sina
renar.1 Skogs-lappm däremot kan, medan hans barn och
tjänstehjon gå i vall med renarna i de närbelägna nejderna,
själv med sin hustru fara ut på
sjön, som ligger vid kåtan, och
fiska, och när han hör skällorna
närma sig med sitt ljud till vistet,
begiver han sig också dit med
sin fångst. Då springa barnen
nyfikna till stranden att se,
huru mycket han fått, samt taga ,
och rensa fisken. Innan man
slutat att mjölka renarna är
också fisken kokad. På hösten
fås därtill också fågel. Man
plockar även bär att blanda i
renmjölken. Färsk fisk och fågel
samt renmjölk med bär
äro delicata saker, en föda, som
icke är att förakta. För rägn
och oväder är skogslappen lika
väl skyddad som svensken
i sin stuga. Blir han våt,
så byter han om och hänger
kläderna under gällen, eller
ock» på stänger inne i kåtan,
till att torka. Varhelst han
vandrar i sina väl kända skogar har h^ ^ke långt^ t
ett hemvist, dit han kan begiva sig, om det så behoves
Också hör man ofta de ankommande vid ar
blicken av vistet utgjuta sina känslor i någon av ce
eSa tor skogens eko sk väl passande lappska metod.-
Gammal skögssame från Malå.
1 I vår tid mjölka fjäll-lapparna endast undantagsvis renarne.
erna.1 Skogslappen iaktager också i hela sitt väsende mycken
snygghet. Han tvättar sig ofta, kammar håret; kvinnorna fläta
det i tvenne flätor. Kärlen tvättas och hållas snygga — fjälllappen
slickar vanligen med tungan och fingret sin skål eller sitt
tråg och sedan kasta han det avsides, tills han nästa gång
behöver det; därför äro också hans kärl kålsvarta. — När
skogslappen skall fara till kyrkan, då i synnerhet putsar han
sig och snyggar till sig. Han prålar mindre med silverprydnader
än fjäll-lappen, men hans kläder sitta nätt på kroppen
samt äro snygga och rena. Han
har också vanligen mindre renhjord
än fjäll-lappen, men däremot mera
lösören ...»
Så långt Lsestadius.
Så som synes tillerkänner han
skogssameh en högre kultur och
högre andliga, moraliska och materiella
egenskaper än fjäll-sameh.
Nu är emellertid att märka, att
han själv uttryckligen säger i från,
att det är de i de nordligaste socknarna
boende fjäll-lapparna, som äro
så snuskiga och stå på så låg kulturnivå,
icke fjällsameh i Arvidsjaur,
Arjeplog och Västerbottens län.
Vad Västerbottens fjällsameh
beträffar, började de redan tidigt att
på visst sätt leva skogssamehs liv
— eller åtminstone att ta intryck
av skogssamehkulturen. Vid sina
höstvisten uppförde de timrade kåtor
— visserligen inte av samma
form som skogssamehs, men fullt ut lika bastanta. Liksom
skogssameh började de även mjölka renarne, drevo intensiv
renskötsel. Men det visade sig snart, att kalvarna blevo
svaga, när de höllos »kävlade», varför man måste minska
mjölkproduktionen. Samma erfarenhet hade skogssameh gjort
— och för att inte behöva avstå från mjölken och osten,
men ändå hålla renarna stora och starka, skaffade skogssameh
sig getter. Vid huvudvistet byggdes nu ett gethus -
och snart hade man också kommit underfund med att lika
gärna som man skaffade foder åt 3 getter, kunde man ge
detta foder åt en ko. När så skogssamen till på köpet hade
fått smak på potatis i fast form — potatis i flytande form
hade svenskarna, som förut visats, redan tidigt lärt samen
begagna — började han vid sitt viste odla litet potatis och
' rovor, ja t. o. m. på en del ställen litet korn. Och så hade
han nått till sin nuvarande »levnadsstandard».
Västerbottens och södra Norrbottens fällsameh hade nog
också följt med i denna utveckling — om ej svenskarna där
lagt större hinder i vägen än för skogssamehs utveckling till
sin nuvarande kulturståndpunkt. I Vilhelmina socken t. ex.
levde i slutet på 1700 talet de nuvarande fjällsameh i stort sett
skogssameliv. Vid Besksele, vid Nistanjaure (Nästansjö) vid
Vojmsjöluspen, vid Saivo-Varde (Heligfjäll) funnos »lappvallar»
med timrade kåtor och — på åtskilliga av dessa ställen
gethus. Man flyttade ej upp mot fjället på sommaren, men
väl vintertid ned mot kusten, till Härnösand och trakter däromkring.
Men så kommo svenskarna. De togo utan vidare samehs
»lappskatteland». En del sameh föredrogo nu att själva låta
insyna och förvandla sina skatteland till nybyggen. Men
det var ingalunda de bästa av vårt folk, utan de fattigaste
och — lataste, som på detta lättvindliga sätt övergingo till
att bli »svenskar». Och det sorgligaste av allt var, att dessa,
som svikit vår nation, nu, med svenska lagen på sin sida,
betraktade oss, de nationalitetsmedvetna, som en »sämre* del
av mänskligheten. Fenomenet förekommer också inom Arvidsjaur
och Arjeplog, och vi sörja över och skämmas över
dessa förrädare mot nationen, vilka visat sig för dåliga att
kunna vara riktiga sameh, och nu sätta sin ära i att vara
dåliga svenskar.
De fjällsameh, som hade någon mera självaktning, drogo
sig beskedligt undan, längre och längre upp mot fjällen. Är
1777 funnos tre lappskatteland runt Nästansjön; — dels vid
den nuvarande byn, dels vid Staburnäs voro gamla renvallar
med ordentlig bebyggelse. Men sedan dalkarlen Nils Larsson
slagit sig ner där, dröjde det inte mer än några år innan
sameh voro tvungna att fly. Vid Vojmsjöluspen funnos ett
stort antal renvallar med kåtor, rengärden och hus, »staburen».
Men 1804 kom Erik Pålsson dit — och så var den glädjen
slut. »Vallen» vid Dikanäs finns kvar där än — gamle
Boman, som dog 1918 på hösten, berättade hur i hans ungdom
där levdes »skogssameliv». Men nu äro sameh även
förjagade härifrån. Allt högre mot fjällen flydde sameh —
men svenskarna voro efter, hack i häl. Och ville inte sameh
vika, så kom våldet. Och våldet blev antingen ostraffat eller
straffat på lindrigaste vis, när det bara begåtts mot »en lapp».
Många av »nybyggarna» levde så gott som uteslutande av renstöld.
»Hansbogubben» och »Otto Masen» leva ännu i färskt
minne såsom Vojmsjötraktens värsta rövare, mördare och rentjuvar.
Otto Mattsson i Vikernäs slog t. o. m. ihjäl en sameh,
»Kerstop Nisch» eller Kristoffer Nilsson, som förebrått hans
son för renstöld. Sonen och Otto Mattsson hjälptes åt att
slå ihjäl »lappen». Sonen var minderårig (13 år) och sade inför
rätta med kallt blod, att det var han, som slagit ihjäl
»Kerstop Nisch». Som minderårig blev han straff-fri. Otto
Mattsson dömdes till ett par års fängelse för »delaktighet».
På så sätt har rättvisan skipats i Lappland — då det gällt
förbrytelser mot oss sameh. Vad Otto Mattsson beträffar,
dog han för endast ett tjugutal år sedan, som en »högtärad»
fjällbonde, och hans söner — även den vid mordets begående
minderårige — leva än i dag som hemmansägare i
Sydlappland. Men enligt vad de svenska nybyggarne själva
berätta, var Otto Mattssons död förfärlig — och den onde
själv lär ha smugit kring knutarna i form av ett stort, svart
djur, den gamle mördaren och rentjuven skulle skiljas från
detta jordiska.
Fastän de förut så kallade Åselelapparna, numera Vilhelmina
lapparna, flydde med stor hast mot fjällen, var dock
den svenska kulturen snabbare. Nybyggen växte upp med
en i vårt land enastående hast. Och för att riktigt »driva
bort lapparna» från deras betesmarker hittade svenskarna på
en åtgärd, som verkligen var effektivare än allt annat: de
svenska nybyggarna satte eld på'skogen.
Nu är det så, att intet folk skyddar skogen så som vi
sameh. För oss är det en ren självbevarelsedrift att skydda
skogen — man ser också aldrig så vacker skog som kring
våra gamla renvallar. Ty om skogseld uppstår, brännes renmossan
bort, och sedan den en gång är bortbränd, återväxer
den ej — åtminstone inte förrän efter 60 — 100 års förlopp.
Med vetskap om detta, satte en nybyggare i Vilhelmina
i början av 1800 talet eld på skogen. Så gott som hela
skogsområdet ända upp mot fjällfoten blev härjat. Och nu
kunde inte Vilhelmiriasameh fortfara att leva som skogssameh
längre, utan måste övergå till extensiv renskötsel med
långa flyttningar. Sommartid ända in i Norge, och vintertidneråt
Åsele, Fredrika,
Anundsjö — sällan längre
ned.
Men allt fortfarande
hade fjällsameh i
Västerbotten en viss
skogssamekultur kvar.
Vid höstvistena byggdes
ordentliga kåtor av
resvirke — så byggdes
gethus och fähus och
sist även en stuga. Ty
sameh resonerade som
så: det må nu en gång
vara, att vi män äro
dömda att leva hundliv
på fjället. Men kvinnorna
och barnen samt
de gamla, som blivit brutna av mödorna, må ha en tillflykt,
som kan ge dem något skydd för fjällens hårda vindar.
Så fingo Västerbottens sameh sin egen kultur, som är
något mitt emellan skogssamens och den primitiva fjällsamens.
I översta Norrbotten levde fjällsameh oberörda av svensk
kultur. Den enda »kulturpåverkan» som de rönte, var från
de råa, hetsiga finnarna, som i själva verket stodo på en
långt lägre andlig nivå än samefolket.
När Lars Levi Laestadius kom dit upp från Arjeplog,
mötte han därför däruppe ett folk, som i råhet och okultur
stod i en klass för sig. Varken moral eller religion fanns
— det levdes ett mörkt liv däruppe. Att tala till detta folk
så som man talar till vanliga människor, skulle aldrig ha
varit lönt. Det blev att i stället för evangelium om den
milde, förlåtande Kristus, använda »lagens hammare» och att
med Djävulens hjälp skrämma dessa vidskepliga, extatiska
människor fram till enviss »kristendom», där helveteslågorna
och djävlarnas härskaror voro moralens nitiska väktare:
»Gör ni inte rätt, så kommer ni till helvete».
Helt säkert hade Lars Levi Laestadius inte från början
tänkt sig att den hårda och mörka lära, han nödgades använda
bland detta hårda och mörka folk, skulle så att säga
bli en »ny' religion». Men så blev den i alla fall — och
denna religion, som omfattades av finnarna, men naturligtvis
även av en stor del av sameh i dessa nejder, blev den mest
kulturfientliga makt man gärna kan tänka sig. ' Fädernas
sånger och sägner voro »djävulssånger» — och allt nytt,
alla nya uppfinningar och nya seder, voro »djävulens blandverk
». Varje bok utom bibel och gamla salmboken var »djävulens
svartkonstboka».
Sålunda, genom denna grymma och mörka religion, avklippta
från sambandet med sin egen gamla kultur, fädernas
sägner och sånger, och avstängda från den nya kultur, som
möjligen från Sverige eller från sydligare boende sameh
kunde nå fram till dessa de nordligaste socknarnas olyckliga
folk, blevo dessa sameh »sig själva nog» och sjönko tillbaka
till en kulturnivå, som egentligen tillhör stenåldern. (Detta intygas
ju ock av t. ex. Ossian Elgströms i hans bok Lappalaiset.)
& I etnografiskt hänseende äro naturligtvis dessa sameh for
svenskarna intressanta. Och vi äro nog egenkära att påstå,
att trots den »stagnation» i kulturutveckling, som där uppe
ägt rum, framträda även hos dessa våra nordligaste bröder
— kanske så mycket bjärtare och mera påtagligt för svenskarna
just genom kontrastverkan mellan bristen på yttre
kultur och rikedomen på inre värden — vårt folks bästa
och gedignaste egenskaper.
Vilka äro då dessa egenskaper?
Jo - framför allt en utpräglad aktning för, och kärlek
till livet och en innerlig förståelse för naturen. Denna förståelse
har vunnits genom generationer med tillhjälp av vår
snabba uppfattning och skarpa iaktagelseförmåga. En sameh
hinner i skogen och på fjället se dubbelt så mycket som en
svensk, och han hinner dra sina för svensken rentutav obegripliga
slutsatser innan svensken hunnit ens se vad »det är
frågan om». Detta har ju också mångfaldiga gånger intygats
av svenskarna själva, så detta är ju inte »eget beröm».
Samefolkets gamla rykte om trollkunnighet härledde sig
också härifrån — sameh kände naturen och dess krafter
bättre än svensken, han var snabb att handla, snabb i att
uppfatta orsak och verkan. Och för den mera sävlige
och trögtänkte svensken blevo många fenomen, som för
sameh voro de enklaste och alldagligaste företeelser, oförklarliga.
Och så var »lappens trolldomskunskap» konstituerad.
Vidare äga vi same tålamodet.
Vi härda ut i förhållanden och under
omständigheter, där vilken svensk
som helst skulle duka under.
Vi äro vetgiriga. Generationers
vandringsliv har satt sitt spår i
våra sinnen — vi veta, att världen
är stor, och vi längta efter att se
och erfara hur stor den är. Kommer
en främling till vårt hem, är
den första frågan: ma sahkan? (Vilka
nyheter.)
Alla dessa egenskaper fordras
också av en renskötare. Han måste
ha snabb uppfattning och skarp
iakttagelseförmåga. Han måste ha
tålamod och härdighet att hålla ut
i de svåraste förhållanden. Han
måste vara vetgirig för att kunna
lära sig nya metoder, nya »arbetsbesparande tillvägagångssätt» alldeles som svensken lärt sig att konstruera
»arbetsbesparande maskiner», väl icke av lättja, utan
för att kunna gå framåt i kultur.
Svenskarna ha också vid många olika tillfällen givit sitt
erkännande åt dessa samefolkets egenskaper. Och enligt den
»officiella» uppfattningen — sådan den framträder i de utredningar
som gjorts i »lappfrågan» — är »lappen rent biologiskt
danad endast för renskötseln, ty erfarenheten har lärt
att det är på nomadlivets område som lappen utvecklar de
bästa krafterna.»
Vi äro redo att till viss grad underskriva denna officiella
uppfattning, dock under reservation. Det är sannt, att i renskötseln
just samefolkets bästa egenskaper tas i bruk. Men
vi vilja på det bestämdaste påstå, att dessa egenskaper äro
värdefulla hos vilken människa som helst, även om han inte
är renskötare, och att dessa egenskaper, där de finnas hos
ett helt folk, gör detta folk utvecklingsdugligt, mte bara ät
ett håll och inom ett visst, snävt begränsat område.
Det är här vi komma till kärnpunkten i skillnaden mellan
svensk — både i officiell och enskild — uppfattning och
samefolkets egna åsikter.
Svensken säger: Lappen skall
vara lapp. Han skall sköta renarna
på fjället. För att göra det behöver
han ingen annan kultur, än
den han har och inga andra egenskaper
än de, som äro honom medfödda.
Som renskötare på fjället
behöver han inte komma i gräl
med svenskarna, ty de ha ingenting
på fjället att uträtta, annat än där
malm förekommer, och där kan
lappen flytta undan. Och på fjället
växer inte timmer, så att lappen
behöver inte falla för frestelsen att
bygga hus. För resten skall han
ju flytta fram och åter, hit och dit
med renarna och då måste han ju
bo i tält. Och det se vi ju, att
Karesuando-lapparna, som leva i tält
och aldrig komma i kontakt med
svenskarna, äro de »bästa lapparna»,
det ha åtminstone alla våra framstående myndigheter, vetenskapsmän
och författare sagt. Dessa Karesuando- oc
Jukkasjärvilappar; de klaga inte heller och bråka och sta
till krångel som Jämtlands—Västerbottens och sodra Norrbottens
lappar. Därför måste vi ju se till att stifta lagar
så att alla lappar bli helt enkelt tvingade att bli såsom Karesuando-
och Jukkasjärvilapparna. Eller också få de val b
bV6Men vf sameh säga: Vi sameh äro sameh och varken
vilja eller kunna bli något annat. Det äro vi stolta over.
Vi vilja sköta renarna, och vi äro kompetenta renskötare.
»Lappkungen' Granström
irån Arvidsjaur.
Svenskarna däremot förstå sig icke på renskötseln. När
de därför komma och vilja lära oss huru vi sameh skola sköta
våra renar, kunna vi ej inse annat än att det är som om vi
sameh skulle ge oss iväg ner till Skåne och predika för
skåningarna, huru de skola bruka sin jord. Svenskarna ha
ju ett ordspråk: »ägget skall inte lära hönan värpa». Vi
sameh finna ordspråket tillämpligt, när svenskarna börja att
— officiellt och enskilt — vilja undervisa oss sameh, hur vi
skola sköta våra renar. När svensken tror, att renskötseln
kan ordnas enligt av människor givna lagar och förordningar,
veta vi sameh, att renskötseln måste, nu som den alltid gjort,
rätta sig efter renbetets för Underlighet. Och för renbetets
mer eller mindre goda beskaffenhet råder Gud Fader och
inte Kunglig Majestät och Kronan.
Men när det nu är så, följer därav, att vi icke kunna
utan vidare finna oss i att bli förvisade till de öde trakter
i fjällen, där möjligheten för odling icke alls finnes. Ty när
våra renar bli hungriga, kunna vi ej utfodra dem med svenskarnas
lagparagrafer. De vilja ha renmossa eller lav.
När vi nu, som vi förut visat, ha urminnes hävd på hela
landet — om man betraktar oss som nation — och vi därtill
äga både urminnes hävd, lagfart och införsel i jordaboken
på våra skatteland (åtminstone i många fall) och därtill
Svenska Riksdagen genom odlingsgränsens uppdragande visserligen
fråntagit oss sameh större delen av det land, som
med^rätt är vårt, men likväl avsatt hela området ovan odlingsgränsen
till betesmarker, sk fordra vi, att svenska legeringen
och riksdagen av aktning för sig själva och den
rättsuppfattning, varpå svensk lag stöder sig, måtte lägga
märke till att
Vi sameh vilja tillerkännas rätt att som renskotande och
boskapsskötande folk bebo de marker, som av riksdagen och
regeringen år 1867 bestämdes såsom »lapparnas renbetesmarker
». Och vi fordra att — jämlikt detta riksdagsbesluts
andemening - där, på dessa områden få vara ostörda av
svenska nybyggare. Vi vilja dock ej motsätta oss, att e,
som redan slagit sig ner ovan odlingsgränsen, få kvarbo.
Men vi anse konsekvensen fordra, dels att å andra sidan
skogssameh å nedre landet också då få bibehållas på sina
skatteland, dels att de nybyggare, som kvarstanna ovan odlingsgränsen,
må vara riktiga jordbrukare, vilka bärga sin
skörd på inägojord, d. v. s. på verkligen odlad och ordentligt
kringgärdad mark. All skörd av hö på s. k. ströängar eller
myrar må vara förbjuden för en dylik nybyggare ovan odlingsgränsen,
såvida ej skörden omedelbart inbärgas i ordentliga,
med dörrar försedda lador.
Vi sameh vilja, med åberopande av den omständigheten,
att vi ända sedan år 1283 betalat skatt för våra »lappskatteland
» och att dessa, bestämda till sina gränser, uppförts i
jordaboken, varjämte de av oss blivit bebyggda och i viss
mån odlade, göra gällande vår rätt till dessa skatteland.
Och om Svenska staten anser, att samtliga sameh, sålunda
även skogssameh, böra uppflyttas ovan odlingsgränsen, göra
vi gällande, att våra lappskatteland genast böra utläggas till
hemman med de gränser, som i jordaboken och införselbreven
äro bestämda. Dessa hemman må sedan tillfalla oss,
därest vi föredraga att på så sätt övergå från renskötare och
boskapsskötare till åkerbrukare. Vilja vi däremot försätta
vårt ren- och boskapsskötande liv, må skattelandet undergå
värdering av fem ojäviga män, av vilka 2 utses av oss sameh,
2 av svenskarne i den socken, där skattelandet är beläget
och ett av K. Maj:t. —Staten eller enskild person må därefter
äga rätt att inlösa skattelandet för det pris, som så bestämmes,
varpå den forne innehavaren, sedan han så rättfärdeligen
blivit »utlöst», må flytta ovan odlingsgränsen.
Vi sameh vilja, såsom varje annan svensk medborgare,
ha rätt att, utan myndigheternas inblandning, på det oss så
anvisade området driva vår näring, under iakttagande av ått
vi ej å vår sida kränka de nedanför odlingsgränsen boende
svenskarnas rätt.
Vi sameh vilja, såsom varje annan svensk medborgare,
ha rätt att bygga vårt hus eller vår kåta på det sätt, som
vi själva finna lämpligt för våra behov.
Vi same vilja detta, ty det är vår rätt.

I SAMEFOLKETS KOMMUNALA OCH
POLITISKA STÄLLNING.
Samefolkets första styresmän? Vilka voro de?
Ja — visserligen berätta sagorna om en del hövdingar,
särskilt i de finska och ryska lappmarkerna, där Arben-
Varda-Veksek (arvfrihetsvårdaren) någon gång i sagans tid
skulle ha samlat sameh till en enhet. Och i de nordiska
hjältesagorna såväl som i Danmarks krönika av Saxo Grammatticus
(på 1100 talet) göras uttalanden om »finnekungar»,
d. v. s. samekungar.
Vi tro dock själva, att dessa »kungar» endast vant hövdingar
över någon eller några av sames stammar.
Samefolket har nämligen av ålder, liksom judafolket under
dess boskapsskötare och nomadtid, haft ett patnarkaliskt
styrelsesätt. , .
Familjefadern var den egentliga styresmannen - endast
i sådana angelägenheter, som rörde en hel stam, var det
familjefädernas råd, som avgjorde saken. Och i detta familje—
fädernas råd var det naturligtvis den med de största andliga
och fysiska krafterna utrustade (den största nåjden) som hade
möjlighet att framför andra giva sin vilja gällande. Än i
dag är det en kvarleva bland samefolket från denna patriarkalismens
tid. Vi akta och vörda våra åldringar och vilja,
så långt det är oss möjligt, bereda dem huld och skydd när
deras krafter avtaga. Och vi kalla envar person, som vi
anse stå över oss och som vi vilja uttrycka vår aktning och
förtroende för, Aja (egentl. farfar) — kanske kan det just i
detta fall bäst översättas med ordet:
fader.
Helt naturligt är, att ett patriarkaliskt
styrelsesätt hos folket, inplantar
och alstrar ett större förtroende
till överheten än varje annat
styrelsesätt. Överheten,det är ju
»far själv» och han vet bäst, vad
som är bra för hans barn — och
hans egen och barnens fördel är
densamma.
De okunniga sameh, som genom
sekler, ja årtusenden kanske, fostrats
i patriarkalism, kunde naturligtvis
ej fatta innebörden av den
svenska styrelsen, än mindre förstå
förvaltningens många krokvägar och
slingerbultar. Sameh endast underordnade
sig — att sätta sig upp mot
myndigheterna var ju inte bara en
skamlig synd utan ock en dumhet, som
ovillkorligen måste straffa sig själv.
Därför blev det så lätt för svenskarna att »underkuva» oss
sameh. Vi ha förut visat hur birkarlarna behandlade oss —
men ingen må tro, att vi försökte värja oss eller själva taga oss
rätt med våld emot dessa blodsugare. Nej, därtill var vördnaden
för »överheten» alltför djupt rotad i våra sinnen.
Att vi klagade vår nöd för Gustaf Vasa var ingen »rebellion»
emot överheten. För oss var kungen »Stuor-Aja», storfadern,
och birkarlarna och fogdarna endast hans »gaddetsvaineh»,
vaktaredrängar. Dessa voro satta att vakta oss, men naturligtvis
var »StuorAja» själv den, som hade mak-ten över alla andra.
Såsom våra svenska vänner erinra sig, ställde Gustaf Vasa
till »birkarlaräfst» och satte till »lappfogdar» att uttaga skatterna.
Emellertid fortsatte birkarlaförtrycket — såsom förut
visats. År 1603 skriver Carl IX till sina fogdar Anders
Andersson och Evert Evertsson:
»Efter vi förnimme att birkarlarna driva ett vederstyggligt
leverne i Lappmarken, så att de, oavsett att de hava deras
äkta hustrur, så taga de dock likväl deras konor där bredvid
i Lappmarken, och, det så mycket grovare är, köpa deras
döttrar och ligga först med den ena
och så med den andra uti uppenbart
hor, däröver Gud må land och
folk straffa.»
Lappfogdarne hade emellertid
övertagit indrivandet av skatten av
lapparna.
Svenskarne i våra dagar tro väl
nu att denna skatt var obetydlig.
Men i själva verket var skatten så
betungande,att den måste kallas rent
röveri.
Se här vad en »lapp» hade att
betala årligen, enligt kungliga brevet
år 1605:
Skattskyldighet inträder när
lappen fyllt 17 år. Varje »skattgill»
lapp, antingen han bodde i fjällen
eller Vid »sjösidan» (d. V. S. vid Kassören i Malå lappby,
Ishavet, ty den tiden hörde även j. 0. oilén.
dessa trakters sameh, såsom förut
visats, till svenska kronan) skulle
betala två oxrenar eller tre vajor i personlig skatt — eller
i stället 8 lispund gäddor (torkade) dessutom för renskötseln
var tionde renkalv och var tionde hud av samtliga renar
som slaktades; för jakt och fiske två oxrenar samt var tionde
fisk. Detta var kronans skatt. Men därtill kom ytterligare
den s. k. »fogdenästen» som utgjordes i renstekar, hudar,
ost och torrgäddor. Sameh hade dessutom skyldighet att
skjutsa fogden med 5 renar1 samt dessutom skattepersedlarne
med så många renar som behövdes. Denna skjutsskyldighet
var vtterst betungande.
Svenska kronan upptog skatten på detta »in natura'» for
att skydda sig själv för minskning i inkomsterna tillfol]e av
minskat penningevärde. En riksdaler är värd mer eller mindre,
men en ren är alltid en ren. j
Utgående från denna princip skulle man, om man förvandlade
1605 års »lappskatt- till pänningar enligt nuvarande
nänningevärde, komma till följande resultat.
P En same, som hade t. ex. 600 renar (sålunda en någorlunda
väl bärgad sameh) betalade:
2 oxrenar, nuvarande pänningvärde 150 kr. st.
6 renkalvar » * ^
6 renskinn 1 * 15
300
150
90
Nuvarande pänningevärde 540
Härtill kom så »fogdenästen»
1 lisp. torrgädda eller .
1 renstek, nuvarande pänningevärde (mmst)
2 renostar » * ,
Därtill ytterligare del i skjutsningen, som torde
kunna upptaxeras till, efter nuvarande pän-___
ningevärde, allra minst -----------------:—
Kronor 600: —
25: -
10: —
Samens inkomster — också beräknade enligt nuvarande
värde — kan, sedan renskötarelönerna avdragits (också förvandlade
på samma sätt) icke beräknas ha uppgått till mer
än högst 2,000 kr. Sålunda måste samen i skatt betala ungefär
Ds av sin inkomst — om han var välbärgad. Var han däremot
fattig blev skatten i procent mycket högre. En same
som bara hade 50 renar - sålunda en verklig
— fick betala:
oxrenar (personlig skatt) 300:
kalv ^5: —
skinn
»fattiglapp2
21 1
Kronor 340
Därtill kom fogdenästen, lika som för den rike och del i
skjutsskyldighet. Sålunda blev en dylik »fattiglapps» skatt i
c:a 400 kronor — mer än hälften av hans inkomst även under
de gynnsammaste år.
I bortåt 100 år — eller rättare 90 år — fortfar man att
uppskörta oss sameh på detta sätt. Emellertid hade sameh
— naturligtvis just vi »bråkiga sydlappar» — funnit, att även
vi kunde skriva till kungs och få en orättvisa åtminstone bestraffad
(såsom det visat sig vid birkarlaräfsten). Vi klagade
därför över den olidliga skattetungan hos konungen, och
följden bfév också, att år 1695 en ny skattemetod infördes,
som verkligen i hög grad lindrade vår ställning. I stället
för de hittills in natura utgående skatterna, bestämdes nu en
viss grundskatt att utgå i reda pänningar
efter officiellt pris s. k. markegång
»för all ordinarie ränta, tionde,
haxsepalka (forsellön), tionde renar
och lagmansränta», på samma det
försäkrades, att sameh »intet vidare
skola bliva graverade». Det tycks
emellertid ha stött på vissa svårigheter
att finna ett lämpligt mantal
för sameh - mantalet har nämligen
varit förknippat till jorden och utgjort
grunden till beskattning för
landets övriga bebyggare — därför
bestämdes 1695, att det värde i
pänningar för nämnda skattepersedlar
skulle i en klumpsumma uträknas
för respektive lappbyar eller
lappmarksvis hur det nu bäst kunde
passa, varefter summan skulle fördelas
på respektive skattebärare.
Samma år upprättades även en jordebok,
d. v. s. liggare för statens inkomster,
uti vilken samernas nämnda grundskatt eller jordeboksränta
för såväl 1695 och allt framgent enligt nyssnämda
regler skulle uppbäras och antecknas. Där lappskatteland
förekommit har nämnda grundskatt utgjort ränta för innehavet
av sådant land, vilket också namnet anger på samma
gång härigenom i viss mån bekräftas att lappskatteland äro
att räkna till jordinnehav. År 1695 skall samernas grundskatter
sammanlagt ha uppgått till 2,305 daler silvermynt.
I samband med ovannämnda reglering av skatten blev även
samernas skjutsbesvär reglerat, därmed bestämdes att »justitiarien och »lappfogden» på deras resor icke finge taga
mera skjuts av »Lappallmogen» än de för resan »nödvändigt»
behövde, »nämligen sex stycken renar vardera, en for deras
förkörare, den ändre sig själv, den tredje for drangen, den
fjärde för sängen, den femte
sjätte för bagagen.»
Som nämnt skulle sameh
icke bliva vidare graverade.
och äro befriade från mantalspängars utgivande, de renskotande
åtminstone. Intill år 1894 har också den svenska befolkningen
i lappmarkerna författningsenligt vant befriade
från utgivande av mantalspängar. Svenskarna i lappmarkerna
ha nämligen från början på grund av vissa författningar
de s. k. »lappmarksfriheterna» förnämligast från åren 1674,
1695 1749 — varit helt befriade från skatter till kronan.
Först efter 15 år räknat från nybyggets anläggning skul e
de påföras en grundskatt, dock icke »högre skatt än for sjalva
lapparne med vilka de överallt göras like», såsom det heter
i en förordning av 1673. ..
Med detta till bakgrund är det lämpligt att något beröra
nuvarande förhållanden.
Principiellt ha sameh från äldre tider — såsom av föregående
framgått - burit sin skattetunga och utgjort grundskatt
till kronan i likhet med landets övriga befolkning.
Grundskatterna i allmänhet ha emellertid under senare tid
avskrivits i och med uppkomsten av ett modernare skattesystem,
nämligen bevillningen, som — utom sin ursprung lga
uppgift som statsskatt — under hand fått en viktigare uppgift,
nämligen att tjäna till beräkningsgrund för bidrag ti
kommunala ändamål.
Till de spillror, som möjligen återstå av de forna grundskatterna,
hör måhända samernas grundskatt enligt ovannämnda
1695 års förordning, som, med vissa undantag, formellt
ännu är gällande, om den också i praktiken av ren
ålderdom är på upphällningen och därmed också samehs
skatter, varför det i viss mån är sannt, att enbart renskötande
sameh i närvarande tid icke utgöra nämnvärd skatt. Avvikelsen
beror emellertid på den ställning sameh kommit att
intaga till kommunen.
Av allt att döma ha kommunallagarna icke förutsatt, att
sameh skola deltaga i kommunens gemensamma ordmngsoch
hushållningsangelägenheter, beroende i huvudsak på att
renskötande sameh ansetts sakna fast bostad, om vilket mera
strax här nedan. I följd härav ha sameh för inkomst av sin
renskötsel heller icke kunnat påföras någon bevillning vare
sig till stat eller kommun. Till prästerskapets avlöning ha
dock sameh i alla tider utgjort s. k. pastoralier eller tionden
i likhet med innebyggarne i övrigt.
Intill 1873 voro kommunallagarna icke fullt tillämpliga
ens på den svenska befolkningen i lappmarkerna. På grund
av de förut omnämnda »lappmarksfriheterna» utgjorde svenskarna
i lappmarkerna ingen bevillning till kommunen, varför
de ock saknade såväl representations- som rösträtt till riksdagen,
åtminstone till dess andra kammare. Med anledning
härav föreslog kungl. maj:t i nådig proposition 1873 att riksdagen
måtte — för att bereda åt lappmarksallmogen den
»viktiga fördelen att såväl i kommunalt som statsborgerligt
hänseende vinna likställighet med rikets övriga inbyggare -
besluta ->att den allmänna bevillningsförordningen må förklaras
gällande även i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
», med undantag av lapparna, vilken proposition också
antogs. Undantaget för sameh motiverade kungl. maj:t med
föli an de: »att för beredande av likställighet i kommunalt och
statsborgerligt hänseende stadga skyldighet för lapparna att
jör inkomst av ren skötseln utgöra bevillning för staten torde
så mycket mindre ifrågasättas, som lapparna, så vitt de idka
renskötsel, sakna Jast bostad.» Genom detta ansåg kung .
maj:t sameh »mindre lämpliga till deltagande i värden av
hela landets som kommunens angelägenheter». Av anförda
skäl äro sameh för närvarande befriade från deklarationsplikt
för inkomst av renskötseln. Däremot äro sameh icke befriade
från deklarationsplikt för inkomst av annan näring exempelvis
jordbruk eller inkomst av förmögenhet såsom kapital
o. d. Regeln för närvarande är sålunda författmngsen ig
den, att en same, som enbart har sin utkomst av renskotseln,
är i kommunalt och statsborgerligt hänseende icke hkstalld
med landets övriga befolkning. Huru nu på ett lämpligt satt
upphjälpa detta förhållande är ett spörsmål, som for envar
tål att tänka på.
Lappfogdarna, som från början tillsattes för att indriva
skatterna i Lappland — samt även i någon mån för att hålla
tummen på ögat på herrar birkarlar, såsom synes av Carl
IX:s brev - hava numera fått en annan uppgift: att vara
ett slags »högsta vårdare över renskötselns bedrivande» —•
i överensstämmelse med svenskarnas uppfattning om, hur renskötsel
skall bedrivas.
Vi sameh ha intet som helst medinflytande på valet av
en dylik fogde, vilken dock genom sin makt och myndighet
kan utöva det ödesdigraste inflytande över oss och vår näring.
För att förstå detta fordras någon kännedom om »Byaordningen
». Byordningen är en stadga, som tillkom 1898,
då 1886 års lapplag undergick revision. Den har, enligt
lapplagen, till uppgift att reglera renskötseln, inåt, d. v. s.
det inbördes förhållandet sameh emellan. Sedan sameh uppgjort
förslag till byaordning, »äger K. Bfhde efter kronobetjäningens
och lappfogdens hörande i ämnet besluta och byordningen
till efterrättelse utfärda».
Om byordningen hava meningarna varit och äro delade.
Och varför? Jo därför, att det är ytterst svårt, för att icke
säga hart när omöjligt, att i enlighet med lagens föreskrifter
skriva en byaordning så, att den i praktiken ens närmelsevis
kan efterlevas.
En stadga sådan som byordningen, därest den överhuvudtaget
skall äga existensberättigande, bör ha till huvudsyfte
att vid verkligt trängande behov förebygga uppenbara oförrätter.
Detta torde också ursprungligen ha varit syftemålet
med byordningen. Däremot bör med skärpa framhållas, att
en byordning icke får tendera att bli ett verktyg i oförstående
administrativa myndigheters händer att i tid och otid
utnyttjas, för att, såsom det heter »kontrollera och reglera
renskötseln», d. v. s. enligt vår mening trakasséra vår näring.
Vi ha tyvärr alltför skrämmande exempel på hur lappfogdarna,
som utan undantag saknat all praktisk kunnighet i
renskötseln (och renskötseln är framför allt praktik) sökt fylla
denna brist genom att teoretiskt stirra på paragraferna i byordningen
och dymedels »reglera» renskötseln genom att
dela ut stämningar till höger och vänster bland sameh.
Dessa lappfogdar — ofta rena »sörlänningar» som före
sin upphöjelse endast på sin höjd rest genom Lappland som
turister eller botanister, ofta också någon svensk länsman,
som fått utnämningen som ett slags tack iör långvarig och
trogen tjänst — ha ifråga om renskötseln »högsta överinseendet
» och skola »lära oss sameh» hur vi skola sköta våra
renar. Finna inte även våra svenska vänner, att konsekvensen
skulle fordra, att någon av oss »lappar» bleve sänd
till Skåne som jordbrukskonsulent och inspektör över skåningarnas
potatisland, så de inte bli för stora?
Emellertid är det ju inte att vänta, att dessa stora herrar,
lappfogdarna, skola besvära sig med att följa oss i vårt dagliga
liv och »kontrollera» och »reglera» alla våra handlingar,
ord och tankar. Det hinna de för resten inte. Men att
lämna oss i frihet att själva sköta vår näring kan naturligtvis
inte gå an. Vi måste bevakas — man måste »hålla
tummen på ögat på lapprackarne» som det så vackert heter,
väl icke i de officiella skrivelserna, men desto mer i de officiella
tjänstemännens tal och handlingar.
För att så riktigt komma oss till livs har man nyligen
inrättat (åtminstone i Västerbottens län) en s. k. lapptillsyningsmannainrättning.
Det är en institution, som består av
»små» lappfogdar, kallade lapptillsyningsmän, vilka K. Bihde
tillsätter för varje lappby, och vilka tillsynmgsman sortera
under den egentliga lappfogden i länet. Dessa lapptillsyningsmän
äro ej sameh utan rekryteras uteslutande ur svenskarnas
led och äro vanligtvis en nybyggare, en f. d. timmertummare
eller en f. d. fjärdingsman. De skola folja med
sameh på dess färder och, som det heter, »övervaka och
kontrollera renskötseln» och då icke minst efterlevnaden av
byordningen. .
När så en same, — enligt lappfogdens och lapptillsynmgsmännens
mening, - befinnes ha överträtt byordningen, vacker
lappfogden åtal mot samen och kallar in lapptillsynmgsmannen
som vittnen. Dessa, själva angivare, vittna nu och svarja i
egen sak — och vi same stå där rättslösa. Vår ratt blir
blott att — betala böterna. ^ ...
I detta sammanhang bör nämnas, att i Västerbottens lan
finnas icke mindre än tre kontrollerande myndigheter over
oss sameh (förutom naturligtvis alla de myndigheter, som
kontrollera och dömma över oss i vår egenskap av svenska
medborgare). De äro först lappordningsmännen — som visserligen
utses av same själva, men valet ar underställt lappfogdens
gillande - över dem lapptillsyningsmännen, utsedda
och förordnade av lappfogden, och så sist lappfogden, förordad
av K. Bfhde och utnämnd av K. M:t.
Ett dylikt regemente, där vära egna intressen och åsikter
helt och hållet Jörbisetts eller direkt och medvetet trampats
under fotterna av svenskarna måste naturligtvis i längden bli
rent av outhärdligt för oss sameh. Därjämte måste det verka
i hög grad hämmande på renskötseln därför att byordningsreglerna
äro avpassade efter äldre tiders renskötareförhållanden,
vilka på grund av förändrade omständigheter i Lappland
(tillfölje av odlingens framträngande, betets försämring m. m.)
numera äro fullkomligt föråldrade och numera enligt vår,
renskötarfolkets mening, icke längre kunna tillämpas på renskötseln.
En viss grad av självstyrelse, åtminstone vad det rör folkens
näring och ekonomiska liv, ha alla andra civiliserande
folk unnat de av dem undertryckta folken. Men vi sameh,
som lyda under det högt upplysta, frihetsälskande och över
sin kultur med rätta så stolta svenska folket, vi behandlas
än i dag som brottslingar, vilka ej ha rätt att råda över
sig själva och sitt, eller som barn, som icke tillfrågas vilken
förmyndare, som sättes över dem. Vi sameh högakta svenska folket
för mycket för att kunna tro, att det är med hela den stora
svenska nationens vetskap detta sker. Vi äro övertygade
om, att när, som vi hoppas, genom denna lilla skrift, svenska
folket får reda på sakernas rätta sammanhang, då skall detta
ädla folk skynda att försöka gottgöra århundradens orättvisor
genom att giva oss inte nådegåvor, ty det vilja vi ej ha,
utan vår rätt.
Under hänvisning till vad vi här upplyst om samefolkets
rättsliga, politiska och kommunala ställning förr och nu, vilja
vi, under framhållande av den omständigheten, att vårt folk
aldrig blivit genom vapenmakt underkuvat utan att det godvilligt
underordnat sig svenska kronan, göra gällande följande:
Vi sameh vilja i politiskt och kommunalt hänseende inte bara
betraktas såsom »svenska undersåtar» utan i
verkligheten vara svenska medborgare på
samma sätt som Lapplands övriga invånare
genom 1873 års K. proposition och riksdagens
beslut likställdes med rikets övriga inbyggare:
Vi sameh vilja, under förutsättning, att vi som andra medborgare
få rätt att bedriva vår näring efter
de grunder, som vi själva anse riktiga och
inom det område, som genom odlingsgränsens
fastställande år 1868 och 1870 samt 13 juli
1883 blivit av svenska riksdagen fastställt såsom
»lapparnas renbetesland», samt att för
skogssameh, de lappskatteland för vilka nu
erlägges eller inom de senaste 50 åren skatt
blivit erlagd, såsom lappskatteland och renbetesmarker
bibehållas, gärna ikläda oss alla
de medborgerliga skyldigheter i form av deklarationsskyldighet
även för renskötseln samt
värneplikt, som fordras av rikets övriga invånare.
Vi sameh vilja även politiskt utöva inflytande på sådan lagstiftning,
som uteslutande eller huvudsakligen
berör oss och vår näring. Då emellertid det
proportionella valsättet med dess stora valkretsar
omöjliggör för ett folk, som är så
fåtaligt och likväl spridt över så stort område,
att göra sina röster gällande, och då det av
borgmästare Lindhagen väckta förslaget, att en
plats i riksdagen skulle reserveras för samefolkets
räkning, ej kunde tillvinna sig mer än
27 röster i andra kammaren (den första kammaren
visade sig mera förstående) vilja vi i
stället föreslå, att en särskild Samestyresman
må tillsättas, vilken väljes på samma sätt som
en riksdagsman, av samefolket själv och efter
förslag, som uppgöres enbart av samefolket,
Denna Styresman, avlönad av staten —
möjligen också med bidrag av den s. k. »lapp-
. fonden» — bör äga befogenhet att, efter
vederbörande länsstyrelsers samt samefolkets
hörande, till- och avsätta lappfogdar, lapptillsyningsmän
och ordningsmän. Han skall ock,
när frågor, som röra samefolkets speciella livsintressen
och angelägenheter förekomma i riksdagen,
hava rätt att som sakunnig deltaga i
dessa ärendens utskottsbehandling samt i utskottet
äga en röst.
Vi anse, att den kostnad, som för staten
uppstår genom en dylik tjänstemans tillsättande,
kommer att hundrafaldigt inbesparas genom
indragandet av de kommissioner och kommittéer,
som hittills — till ingen nytta för
sameh och föga nytta för svenskarna — omhänderhaft
»lappfrågornas utredning».
SAMEFOLKET OCH UPPLYSNINGEN.
»Vuolgge ruokot, jallas mannal
Mij, tu teikki buokta?
Ton läh hilbbadvuodastad
vuolggam teiki, teiki vuolggam
ko ton akto båtak mijen rijki.
Ton amas mannal
Ih ton toudda mijin
men akta mijist tuodda tu.»
(»Vänd tillbaka enfaldiga barni
Vad för dig hit?
Du är överdådig
när du vänder hitåt,
när hitåt du vänder.
Du oerfarna barn
Icke ser du oss
men endast vi kunna se dig.»)
Den gamla samesången klingar i vårt minne. En av
våra bäste och visaste män hade gått nt att söka »Solsidans
Folk» varifrån Samefolket utgått. Men vägen var lång — och
»Nattsidans Folk» lade honom hinder i vägen. När han
Gråträsk kyrkoruin.
Arvidsjaurs gamla kyrka.
Sådan är nattfolkets sång. Men såsom sagans hjälte ej
lät sig nedslås eller dåras av sången, så vilja ej heller vi,
trodde, att han kommit till Solsidans Folk se, då var det
endast Nattsidans Folk, som narrat honom in i sitt rike. Och
hånande hörde han, genom mörkret, Nattfolket sjunga:
Ton amas manna!
Ih ton tuodda mijin
men akta mijist tuodda tu.»
Icke kan du se (eller bedömma) oss — men vi kunna bedömma
dig.
same i sena tider, låta oss nedslås av denna samma sången,
när den sjunges runt oss, så snart vi, lydande och drivna
av Samefolkets, soldyrkarnes, längtan till ljus, söka efter
upplysning för att en gång nå fram till den »Solsidan» varifrån
vårt folk härstammar enligt sagorna.
Vem av Eder, svenska vänner, har ej läst den rörande
historien om »lappkvinnan Margareta» — förut berörd i denna
- hok? Denna kvinnas liv synes oss vara en prototyp för hela
Samefolkets längtansliv. Så som hon vandrade genom hela
det stora Sverige och genom stora delar av Norge för att
skaffa en missionär till sitt folk, så har hela Samefolket vandrat
och sökt och tiggt ejter upplysning.
Men alltid ha vi mötts av detta hårda;
»Inte behöver en lapp undervisning. Lappen skall vara
lapp.» Och ha vi någon gång försökt att opponera emot
svenskarnas åtgärder och lagstiftningar över oss, då ha vi
genast fått till svar:
»Det där begriper ni inte själva. Det där förstå vi mycket
bättre än ni. Om ni finge som ni ville, skulle det bara vara
till skada för Er.»
Ja, så har det alltid varit.
Intet folk på jorden torde vara mera övertygat om sin
egen ofelbarhet än det svenska. Svensken säger, att han är
frihetsälskande — och det är sannt. Han älskar sin egen
frihet. Men han vill däremot gärna vara förmyndare för
andra. Han säger, att han älskar kultur och upplysning. Det
är sannt. Han älskar den så länge den är hans — ja han
vill nog t. o. m. dela med sig därav, dock under förutsättning
att »varan» åsättes en etikett: »Prima svensk kultur,
tillverkad i Sverige». Att hans »prima svenska» oftast med
rätta skulle bära etiketten »Made in Germany», det vill han
inte märka själv: Fast alla andra märka det.
Vi ha hört både under och efter kriget, huru svenskar
gjort England och engelsmännen förebråelser för deras sätt
att »lägga andra folk under sig» och för deras politik i
Indien och på Irland. Men vi ha inte hört någon svensk på
allvar bekymra sig om, hurudan Sveriges »kolonialpolitik»
varit. Nej naturligtvis — herre gud, Sverige har ju inga
andra »underkuvade folk» att hålla reda på än »lapparna».
Inte kan man man under sådana omständigheter jämföra . . .
Men vi same, som sedan urminnes tider, likt hundarna,
fått nöja oss att äta av de smulor, som fallit från våra herrars
bord, vi kunna förstå både indier och irländare.
*
År 1618 anlades, på intiativ och genom donation av riksrådet
Johan Skytte i Piteå (Öjebyn) en »lappskola». Emellertid
fann donator snart att skolans syfte ej kunde nås genom en skola,
anlagd vid kusten, där ju inga sameh funnos. Därför flyttades
skolan redan år 1631 till Lycksele, därvid den även utvidgades
och förbättrades. Stiftelsebrevet för »lappskolan» i Lycksele
» är daterad den 20 juni 1631. I förpantningsbrevet av
den 5 nov. 1634 heter det att Johan Skytte — »dels av eget
förärat, dels av androm förskaffat underhåll till samma
skola 5,000 daler gott silvermynt», för vilket belopp anslogs
»någre byar uti Umå sokn til underpant». Dessa byar utgjorde
tillsammans 327/s2 mantal. Av egna medel hade
Johan Skytte inköpt och förärat 400 daler silvermynt ränta.
I donationsbrev den 18 april 1637 finnas dessa bestämmelser
närmare angivna. Enligt dessa skulle i skolan årligen minst
tio »lappgossar» erhålla undervisning samt fri kost och
husrum under lärotiden. Skolans ändamål var att utbilda
lärare, präster och ämbetsmän av samefolket för samefolket.
Och ur denna skola har utgått »lappen som blev landshövding
», Johan Gerhardsson Graan, en man, som i övre Norrlands
historia intager en synnerligen framskjuten plats. Han
var, under den stränge Karl XI:s tid en rivande och drivande
kraft häruppe — och de stora och betydelsefulla förordningar,
som av Karl XI utfärdades, de hade Johan Graan, »lappen»,
till upphovsman. Så var det sålunda en av vårt folks främsta
och icke någon svensk, som gjorde den första utredningen
av Lapplands kolonisationsfråga och anvisade de första nyby
ggesplatserna (1671 —1673 skedde denna utredning). Men
när »lappen» Graan ej ville gå med på att svika sitt folk
och tillstyrka åtgärder, som han, såsom själv same, ansåg
skadliga för samefolket, då blev han på det skamligaste sätt
behandlad av samma konung, som strax förut ej haft lovord
nog starka för att prisa hans nit, trohet och skicklighet.
Från Lycksele lappskola har vidare utgått ett antal
samiska präster. Olaus Graan, en av Lapplands bästa prästmän,
vitsordad den 15 mars 1686 av domkapitlet i Hernösand
för sitt »rara dygdeleverne, sitt brinnande nit och sin stora
lärdom» var bara »lapp». Och genom sina döttrar har han
fortplantat sitt blod till Lasstadierna, Alenierna och Fjellströmmarne,
dessa lappländska prästsläkter, vilkas kulturinsats
aldrig kan nog uppskattas varken av oss sameh eller av
svenskarne.
Lars Rangius, bibelöversättaren, var en Sorselesame, som
utgått ur Lycksele »lappskola» och den stora och numera så
högt över hela vårt land värderade Sundelinska prästsläkten
har utgått från »lappmannen» Nils Eriksson Sundelin från
Jockmock, vilken även studerat i »lappskolan».
Att de samiska prästerna Henrik Lyckselius och Sjul
Granberg, vilka också utgått från Lycksele lappskola, med
tiden blevo hemfallna åt fylleri, är sannt. Men från Henrik
Lyckselius härstammar hela Sorsele sockens äldre nybyggarestam
och från Sjul Granberg härstammar på mödernet Petrus
Laestadius. Så att någon kulturinsats ha även dessa båda
gjort.
Men naturligtvis var det bara någon enstaka »lappgosse»,
som från skolan i Lycksele kom till Uppsala eller Åbo. De
flesta stannade hemma och blevo som sina fäder renskötare.
Men de hade i alla fall fått så mycket bildning att de kunde
undervisa sina släktingar och vänner, och så kom det sig,
att redan i början av 1700 talet vid visitation i Lycksele lappmark
kunde konstateras, att »alla lappar kunde hjälpligen
läsa i bok» och att lappallmogen var »försvarlig uti sin kristendomskunskap
».
I Åsele, i Arvidsjaur och i Arjeplog inrättades lappskolor
senare — i Arjeplog så sent som 1740 och i Arvidsjaur först
1743. Av visitationsprotokollen i Arvidsjaur från år 1721 —
sålunda före skolans inrättande, framgår, att det inte fanns
mer än ett enda »lappkvinnfok» i hela socknen, som kunde
läsa i bok. Men endast 38 år efter skolans anläggande,
d. v. s. år 1781, vitsordar visitator att det »icke numera i
Arvidsjaur finnes någon — annat än tjugu utgamla lappar —
som ej kan läsa i bok, även barnen ned till nio år äro i
läsning kunnige, och är lappallmogen i sina kristendomstycken
väl för sig komne». Vi se sålunda, att detta undervisningssätt
med fasta skolor ägde sina stora fördelar, ehuru naturligtvis
inte på så sätt alla samebarn kunde erhålla undervisning
i skolorna. Undervisning i hemmet fingo de dock genom
dessa från skolorna utgångna kateketer.
I början på 1800 talet företogs en omläggning av skolväsendet
bland Sameh. Då skulle tillsättas ett antal lärare,
vilka skulle bedriva undervisningen i »kåtaskolor» under
överinseende av en »nomadskoleinspektör» — eller som det
då hette, en »Missionaire». Pehr Fjällström, Petrus Laestadius
och Pehr Högström äro lappmarkens store missionärer.
Omändringen till ett dylikt skolsystem hade gjorts av
svenska myndigheterna utan »lappallmogens» hörande. Och
de svenska myndigheternas utgångspunkt vid ordnandet av
skolväsendet var den vanliga, felaktiga:
»lappen skall vara lapp
och inte vänjas vid några svenska
vanor, ty då blir han oduglig till
renskötare.» Det vill säga •—
svenskarna ha i alla tider givit
katten i lappen, men varit mån
om att — för sitt eget behov —
bibehålla renarna. »Lappens» själ
— vad betyder den i jämförelse
med renens kropp. Den senare
kan svensken äta — den förra
kan svensken inte förstå.
Om lappskoleväsendet på 1700
talet och dess omläggning i början
av 1800 talet skriver Petrus
Laestadius följande:
»Fäster man en blick på undervisningsväsendet
i Lappmarken
och gör en jämförelse mellan det gamla och det nya, eller
mellan Lappskole-inrättningen och missionärsväsendet, så
finner man, att det förra var stationärt, men det senare
ambulatoriskt. Uti lappskolorna undervisades, som redan är
sagt endast 61 barn och man finner strax, att det brister i
extensitet. Inrättningen är icke så beskaffad, att alla kunna
erhålla undervisning därvid. Men ser man på intensiteten,
så är resultatet tillfredsställande. Ty de, som demitteras, ega
en god kristendomskunskap. Lappskolorna inrättades vid
medlet av 1700 talet (endast i Lycksele är skolan av äldre
ursprung). Ändamålet var icke så mycket att denna anstalt,
i likhet med barnaskolor eljest i städer eller på landet skulle
bibringa hela det uppväxande släktet kristendomskunskap,
utan att det skulle vara ett slags seminarium, vars elever i
sinom tid skulle kunna lära sina barn och även andra. Härigenom
hoppades man bringa saken därhän, att även lapparne,
så väl som den övriga allmogen, skulle kunna själva undervisa
sina barn, och en offentlig anstalt för sådant ändamål
även här skulle bliva onödig. Att idén var god, det lärer
ingen kunna neka; att det åsyftade ändamålet icke till alla
delar uppnåtts, måste vi erkänna. Men den grad av religiös
kultur, som fjäll-lappen för närvarande äger, måste till en
ganska väsentlig del få skrivas på Lappskolornas räkning.»
Lsestadius fortsätter nu med att kritisera det nya skolsystemet
med »kåtaundervisning» och underkänner hela det
system, vars efterlevnad han är satt att övervaka. Bland
annat säger han om »kåtaskolan»:
»Fjäll-lappens kåta är det olämpligaste skolrum i världen.»
Han — som själv betraktar sig som same — inser också
genast, vad som är orsaken till, att de svenska myndigheterna
påtvingat sameh ett skolsystem, som var sämre än det, de
erhållit genom enskilt initiativ (lappskolorna). De svenska
myndigheterna — i motsats till många svenska enskilda —
vilja helt enkelt inte, att »lappen» skall få undervisning så
som en svensk, ty genom att »lappen» erhöll undervisning
skulle han bli sämre renskötare. (Och som förr sagts, renens
kropp är ju mer värd för svenska myndigheterna än »lappens»
själ). Att denna »officiella svenska uppfattning» varvid de
svenska myndigheterna nu fasthållit i över 100 år, är falsk,
påstår Lasstadius med bestämdhet och vi instämma.
Lsestadius skriver; märk väl, år 1828, sålunda för 92 år
sedan:
»Man har använt en »möjlig försvenskning» såsom skäl
mot skolan, men härvid har man alldeles förfelat den rätta
synpunkten. Man har påstått, att lappbarnen i skolan avhände
sig sitt rätta levnadssätt och gåve sig sedan ned på
landet. Men det är ingen konst att faktiskt genom utdrag
av kyrkböckerna visa motsatsen. Att någon välbärgad renlapps
son eller dotter, som gått i skolan, övergivit det nomadiska
levnadssättet, det lärer man nog få svårt att visa exempel
på, och om, vilket jag tvivlar, ett exempel kan framvisas
för den satsen, så kunna 50 visas mot. Men att fattig
lappars barn bliva vallhjon eller tiggare, det är intet under,
ty de hava ju ingen renhjord att leva av såsom nomader.»
Dessa här aniörda yttranden av Lsestadius torde våra
svenska vänner noga minnas och se tillbaka på, när vi nu gå
till att redogöra för de senaste årtiondenas undervisningsväsen
och speciellt den s. k. Karnellska lappskolereformen, vilken,
efter vad vi vilja hoppas, »är början till slutet» på de grova
missgrepp svenska myndigheterna gjort vid undervisningsväsendets
ordnande bland oss sameh.
Såsom Laestadius förutsett och förespått, så gick det. De
svenska myndigheternas »skolreform» i Lappland bland oss
sameh åstadkom allmän okunnighet och en verklig, påtaglig
tillbakagång i kultur. Om det var detta, de svenska myndigheterna
åsyftat, får man säga att de ypperligt lyckats i
sina avsikter. Vi voro verkligen »på vippen» att bli »riktiga
lappar» även nere i mellersta och södra Lappland.
På 1780 talet hade visitator i Lappmarken vitsordat att
alla sameh i Arvidsjaur kunde läsa i bok och hade god kristendomskunskap.
År 1862 skriver kyrkoherde M. F. Berlin
i Arvidsjaur i Lunds missionstidning om det andliga tillståndet
bland sameh:
»Om man undantager dem, som haft lyckan bevista statsskolan
i Kvickjokk, jämte ett mindretal andra, är det blott
undantagsvis någon äldre lapp, som kan läsa rent innantill.
Deras huvudsakliga lärdom i läsning består således
i utanläsning av en liten katekes, särskilt författad för lapparne,
jämte större eller mindre delar av Luthers katekes
allteftersom tid och fattningsgåvor det tillåta. Ehuru nu detta
mått av kristendomskunskap är mycket litet, vore det likväl lyckligt,
om det kunde av dem under vidare förkovran bibehållas.
Men då de flesta vid en mognare ålder hava glömt och förgätit
alltsammans, så att man vid deras halva eller mot slutet
av deras levnadsålder knappt kan märka, att de varit undervisade
i kristendomens huvudsanningar, så företer sig en
sorglig tavla av det mörker, varuti det lappska folket ännu
befinner sig.»
Att, tack vare denna »återgång» — på grund av bristfällig
undervisning vidskepelse och gammal övertro åter började
göra sig gällande bland en del sameh både i Åsele
Lappmark och i Piteå Lappmark torde kanske inte vara så
kännt bland svenskarna — men de under 1840 60 talet
brukade offerplatserna, som ännu finnas kvar, kunna kanske
ge svenskarna en aning om den ohyggliga andliga nöd, som
ett förvänt skolsystem skapat bland ett folk, som dock, under
»lappskolornas» tid, varit på väg uppåt. Det var grymt att
ge oss en glimt av ljuset, att låta oss läppja på bägaren där
kunskapens vin flöt — och så med ens stänga dörren för
oss och huta åt oss: »lapp skall vara lapp».
Men — gudskelov,
— det fanns inte bara
svenska myndigheter,
med »officiell uppfattning
», det fanns också
goda, välvilliga svenska
enskilda medborgare,
som trots alla »officiella
uppfattningar, och trots
alla »officiella utredningar
» sågo vår nöd
ochkommo oss tillhjälp,
offrande sina enskilda
medel.
Hur välsigna vi ej
dessa svenskar! Hur
oändligt tacksamma
känna vi oss ej mot de
svenskar, som genom
missionsskolornas inrättande kommo oss till hjälp i den stora,
andliga nöd, vari vi, hela samefolket, faktiskt voro! Ord äro så
fattiga, när känslorna äro stora och varma. Därför blir vårt
tack så armt. Men Gud skall löna . . .
Svenska missionssällskapet i Stockholm, har under årtionden
underhållit särskilda skolor och barnhem i både Jämtland
och Lappland. Dessa äro Änge barnhem i Undersåker
i Tämtland, Gafsele missionsskola i Åsele, Bäsksele barnhem
i Vilhelmina, Gargnäs missionsskola i Sorsele, Lappträsk
missionsskola i Arvidsjaur, Racksunds missionsskola i Arjeplog
samt Karesuando barnhem. Dessutom ha vi Fridsbergs
barnhem, i Ström i norra Jämtland, grundat av pastor Mich.
illhelmina lappmark. Björk-»guden»
vid vars fot offerkronan synes,
kan ej gärna vara äldre
än 60—80 år.
Sandell, som nu i över 40 års tid varit dess varmhjärtade
och för lapparnas andliga väl nitiske föreståndare.
Dessutom ha vi »Lappska missionens vänner» inom Juckasjärvi
församling, som under senare åren uppehållit det s. k.
Lannavara barnhem.
Dessa missionsanstalter ha också fått verka till mycken
välsignelse och fromma för samefolket. I dessa ha hundratals
lappbarn i flera släktled fått en synnerligen god och omsorgsfull
undervisning och fostran. År 1908 voro t. ex. ej
mindre är 109 stycken lappbarn, av vilka ett stort antal var
nomader, inskrivna i Svenska missionssällskapets skolor och
barnhem. Många lappbarn ha också just från dessa skolor
och barnhem fått sina bästa minnen och intryck för livet.
Helt säkert vore det en rent av oersättlig kulturell förlust
för den samiska befolkningen, och icke minst för den nomadiserande,
därest dessa skolor och barnhem på grund av fientliga
angrepp från deras sida , som ej på några villkor vilja
eller tåla, att lappfolket får del av kultur och civilisation,
skulle bli tvungna att för alltid stänga sina dörrar för fjällfolkets
söner och döttrar.
Jämför man missionsskolorna med lappmarkernas s. k.
mindre folkskolor, så få samebarnen i de först nämnda skolorna
en mycket bättre och grundligare undervisning än nybyggarnas
barn i de senare. Både i kristendomskunskap,
innanläsning, räkning och skrivning samt i historia, geografi
och naturkunnighet få skyddslingarna vid missionsskolorna
inhämta, om icke fullständig folkskolekurs, så dock det mesta
och viktigaste därav. Dessutom få de undervisning, flickorna
i handarbeten och gossarna i träslöjd. Därför äro också de
sameh, som haft förmånen att få sin undervisning vid dessa
missionsanstalter, jämförelsevis kunniga och vakna.
Enär dessa skolor givit och giva en så relativt god skolutbildning
åt sina skyddlingar, äro de därför tvivelsutan så
förhatliga och avskyvärda för »lappvänner» i vårt land,' som
vanligen anse en kunnig och skolbildad same för en mycket
dålig nomad och renskötare.
För något år sedan hände det, att en prästman, som då hade
med det lapska skolväsendet att skaffa, kom till en missionsskola
och sporde lärarinnan där, huru långt samebarnen hunnit i
räkning. Svaret blev: »De ha lärt sig de fyra enkla räknesätten
i hela tal samt decimalbråk» och jag vill minnas, att
det också var något litet allmänna bråk. Prästmannen lär
då ha sagt, att »lappbarn icke behövde lära sig så mycket
i räkning. Det vore alldeles onödigt för dem». — Denna
lilla historia ger ju ett gott vittnesbörd om missionsskolornas
förmåga att bibringa goda kunskaper åt sina lärjungar, men
den visar ock, vilka tankar en hel del gott folk har om samehs
behov av kunskap och bildning.
Men det är ej blott nyttiga kunskaper, som ifrågavarande
skolor och barnhem ge åt sina lärjungar, utan även en syn-
Här är en bild som väl kommer att förskräcka svenskarna.
Ett skogssameviste där man har elektriskt ljus.
nerligen god religiös-sedlig fostran, som i förening med vetande
i olika läroämnen, är av den allra största betydelse för
nomaden, om han skall kunna bestå de många frestelser oc
faror, som möta honom ute i livet, icke så mycket uppe i
fjällen, men så mycket mera vid beröringen med civilisationens
representanter. ,
Det är i all synnerhet barnhemmen, som på ett malmedvetet
och ändamålsenligt sätt kunna ge sina alumner denna
fostran, därför att de alltid ha hand om barnen. Dar fä
skyddslingarna, förutsatt ledningen är sådan, den bor vara,
verkligen erfara, vad kristlig kärlek är, samt att de aro människor
med lika stort värde som vilken annan som helst. De
få ock lära sig, att den människa, som plikttroget och samvetsgrant
sköter sin syssla, vare sig nomadens eller odlarens,
är en, som förtjänar all aktning och respekt. Således inhämtas
där en hel fond av levnadsfilosofi, som hjälper dem
sedan under livets strider och prövningar.
Dessa samefolkets egna åsikter om missionsskolorna och
deras nytta delas naturligtvis inte av den svenska »officiella
uppfattningen» och de svenska myndigheterna. Genom dessa
skolor ha vi ju nu fått — många av oss — lika mycket kunskaper
som de svenska nybyggarne, och det är ju naturligtvis
alldeles fel — efter den »officiella uppfattningen,» skapad
och underhållen av personer, som utge sig för att vara »lappvänner
» och »lappkännare».
Huru mycket ha icke dessa talat om, hur skadliga och fördärvliga
missionsskolorna varit! Ja, nästan allting, som
de på ett eller annat sätt funnit, eller från sin synpunkt ansett
vara i olag hos sameh: om t. ex. renskötseln i någon
trakt icke bedrives efter precis samma metoder som i svunna
tider, eller om samen tilläventyrs har en yttre hyfsning och
ans, om någon same måst överge nomadlivet och bliva bofast
eller slutligen om ett eller annat kulturalster hittat vägen
till hans hem, ja, om man varseblivit sådant och annat i
samma stil, då har man vanligtvis tagit munnen full av förkastelsedomar
över alla missionsskolor och barnhem eller
över huvud alla fasta skolor, där nomadbarn plägat få sin
undervisning och fostran.
I »Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
ökning av förslagsanslaget till Lappmarkens ecklesiastikverk,
given Stockholms slott den 21 febr. 1913» dyker det
hundraåriga spöket, som avlivades av Lsestadius, upp på nytt.
På sid. 10 i bemälda proposition läses:
»Lappfolkskolorna med sin helårsundervisning och sin
5-åriga kurs bidraga till att vänja lapparnas barn vid det
bofasta livet och därmed avvänja dem från nomadlivet och
renskötseln.»
Denna sats utlägges närmare så.: »Det är ingalunda sällsynt
erfarenhet, att lappbarn, vilka vistas vid lappfolkskola några
år, börja så vänja sig vid bofast levnadssätt, att de efter
skoltidens slut visa föga lust och duglighet att återvända till
nomadlivet. Det säger sig självt, att de skola vara mindre
väl skickade för det hårda livet i skog - och fjäll med de
långa ansträngande vandringarna och de tunna tältkåtorna
som bostäder vinter som sommar, sedan de tillbrakt en så
lång tid som 5 år, stundom kanske utan något avbrott, i
timrade hus med väl ombonade rum och varma bäddar.
Därför ha ock många lappbarn efter skoltidens slut föredragit
att taga tjänst hos bönder och nybyggare eller slagit sig på
annat kroppsarbete i stället för att bli nomader och ägna sig
åt renskötsel.»
Emellertid är det alldeles oriktigt och osant, att fasta skolor
inplantat olust och motvilja
hos flyttlapparnas barn för det
nomadiserande levnadssättet och
renskötseln. Det är rörande att
se, med vilken envishet »den
officiella svenska uppfattningen»
under 100 år stått och. stampat
på samma fläck, blind för alla
bevis, döv för alla föreställningar.
Lgestadius bevisade år
1828 att fasta skolor ej voro
menliga för nomadlivet. Men
allt fortfarande idissla de svenska
myndigheterna och »sakkunnige»
ett påstående, som redan för
hundra år sedan bevisades vara
grundfalskt. De män, som flitigt
driva den satsen, hava därför
icke heller kunnat framlägga ett
enda verkligt och övertygande
bevis för sina påståenden. Åtminstone ha då inte vi funnit något
sådant för satsen men så mycket oftare en massa påståenden i
olika variationer eller också hopfantiserande kammarteorier,
som erfarenheten merendels vederlagt. Oss synes, som om
man nu en gång för alla hade gjort upp för sig den teorien,
att om nomadbarn undervisas under några år i fast skola och
därunder få bo i »timrade hus och väl ombonade rum» och
sova i »varma bäddar», så måste detta med nästan naturnödvändighet
ha den följden med sig, att barnen mista håg
och lust för fädrens levnadssätt och yrke. Och så tror man
blint på sina tankefoster, såsom något med verkligheten
överensstämmande, i all synnerhet som gamla okunniga sameh,
som ej alls vilja få sina barn undervisade eller som, om nu
detta skall vara absolut av nöden, önska få så ringa undervisning
för sina barn som möjligt, av taktiska skäl spela på
samma sträng, till stor del bara för att de veta, att myndigheterna
av alla krafter förfäkta denna åsikt.
Som sagt är, vederlägger dock den verkliga erfarenheten
denna dogm om de fasta skolornas skadlighet för flyttlapparnas
barn såsom någonting alldeles osant och oriktigt. Ty
från alla missionsskolor och barnhem, som haft sig anförtrodda
nomadbarns undervisning och fostran, betygas det enstämmigt
och kraftigt, att dessa barn med glädje vänt åter till sina
nomadiserande föräldrar — nota bene, därest dessa av ekonomiska
skäl efter skoltiden kunnat taga hem sina barn —
och blivit duktiga och skötsamma och kunniga nomader.
Detta faktum torde också med visshet kunna förklara den
omständigheten, att de fasta lappskolornas belackare intill denna
dag ännu ej kunnat styrka sina påståenden med statistiska
uppgifter om huru många nomadbarn, som på grund av dessa
skolor slutat upp med nomadlivet och renskötseln. Helt säkert
skulle de ej ha underlåtit en så viktig och avgörande
sak, därest några siffror i den vägen funnos att åberopa.
Men trots det, att de, såsom vi tro, sökt efter sådana med
ljus och lykta, så hava de hittills ej kunnat lägga fram någon
som helst statistik. Vi för vår del åtminstone ha då så
mycken Tomas-natur i oss, att vi icke tro ifrågavarande påståenden,
förrän vi överbevisas med siffror och fakta.
Att de svenska myndigheterna medvetet och avsiktligt och
icke genom förbiseende åstadkommit ett skolväsen för oss
sameh, som ställer våra barn i en sämre ställning än den
bofasta befolkningens, framgår tydligt av »Kungl. Maj:ts nådiga
prop. till Riksdagen angående ökning av förslagsanslaget
till lappmarks ecklesiastikverk, given Stockholms slott den
21 febr. 1913» och särskilt av utlåtandena där av Konungens
Befallningshavandena i Norrbottens och Jämtlands län samt
Statskontoret. K. B. i Jämtlands län yttar sig t. ex. enl. referat
i omnämnda prop. på följande sätt:
»Då den nomadiserande lappbefolkningens bevarande måste
anses som det huvudsakliga, återstode tydligen ej annat än
att utsöka en sådan form för undervisningens anordnande,
som under givna förhållanden kunde anses såsom den bästa
möjliga, även om den i och för sig icke vore tillfredsställande.
Visserligen komme nomadlapparnas barn härigenom i en
sämre ställning än den bofasta befolkningens. Men skälet
läge i de säregna omständigheter, under vilka lappen måste
söka sin existens.-»
(Fortfarande omtanken om renens kropp i stället för om
»lappens» själ.)
Statskontoret säger i sitt utlåtande: »Inför ett förslag som
så avgjort och målmedvetet vill sänka lapparnas undervisning
till ett lägre plan, måste statskontoret» — — etc.
Trots Statskontorets betänkligheter segrade emellertid de
s. k. »lappkännarnas» mening. Sameh skulle hållas på en
lägre nivå.
Alltid har det varit så. Vi kunna ej underlåta att påpeka
än ett exempel på vissa myndigheters målmedvetna strävan
att hålla oss sameh nere. Exemplet är hämtat ur E. Hallers
avhandling om Svenska kyrkans mission i Lappmarken under
Frihetstiden, sid. 124, där det heter:
»Kanslikollegium gjorde 1754 en särskild hemställan, att
en del lärjungar i lappskolorna måtte undervisas i räkning
och skrivning, emedan det vore önskligt, att vissa tjänster i
Lappmarken kunde besättas av lappar. Direktionen (nämligen
över Lappmarks ecklesiastikverk) »visade sig dock tveksam,
men avgav slutligen det svar, att man kunde göra ett
urval av de kvickaste piltar; dock finge ej flera undervisas
i räkning och skrivning, än nödvändigt vore».
Vi vilja icke uppehålla våra svenska läsare med någon
vidare framställning av och ingående kritik av »lappskoleväsendet
» i dess senaste form, den »Karnellska kåtaskolan.»
Det skulle föra alltför långt och denna lilla bok svällde väl
då ut till en hel »bibel».
Men vi måste framhålla en sak.
Bland fördelarna, som herr Karnell lovade, var, att nu
skulle det bli undervisning på sames eget språk.
Till att börja med skulle naturligtvis samelärare och lärarinnor
utbildas.
Vid seminariet Mattisudden undervisades sålunda de blivande
samelärarinnorna i lappska av en — skånska, vars
hemortsrätt »söder om landsvägen» ögonblickligen röjde sig
t. o. m. då hon talde svenska — tänk då lappskan med dess
skarpa ljud!
Skåningar skola lära oss lappska, så som de ock skola
,lära oss renskötsel! Vi är o i sanning lyckliga!
Och den lappska, som läses, är den s. k. Viklundslappskan,
som i och för sig är ett mycket vackert språk, vilket
lär i sin ursprungliga form existera i Jokkmokk, endast där,
fast den nu blivit oss given av svenskarna såsom det enda
»riktiga» lappska språket. Vi själva fttfstå naturligtvis inte
lappska.
Annars hade vi — och ha gudskelov fortfarande — ett
lappskt skriftspråk, som vi förstå i alla Lappmarker och som
helt visst har de största möjligheterna bland oss sameh själva
att bli vårt bokspråk, nämligen »sydlappska skriftspråket».
Detta språk hade bortåt 200 årig hävd, när svenskarna upptäckte
att det inte var »riktig lappska». Det var ju så naturligt
för resten, vi voro ju inte »riktiga lappar», då kunde
vårt&språk ej vara »riktig lappska».
Petrus Laestadius skrev också om — inte Viklundslappskan,
konstruktionsspråket - utan om den egentliga Jockmockslappskan,
att den visserligen var ren och vacker, men oförståelig
för det stora flertalet lappar, varför han ansåg, att ett
katekesöversättning på detta språk ej borde åstadkommas.
Nu skrives allt, som skall föreställa samefolkets tungomål,
på detta språk. Och då vi så bli undervisade av skåningar
och vestmanlänningar i det nya tungomålet, bli vi väl så
»riktiga», som svenskarna tyckas vilja ha oss.
En mycket lång och mycket svår erfarenhet* har lärt
samefolket att okunnigheten är dess värsta fiende. Den är
mycket värre än vargen. Ty vargen förmår döda endast
renarna. Men okunnigheten och andligt mörker tar död
både på samens kropp och själ samt hans renar. Huru bekräftar
inte samefolkets nog så tragiska historia detta! Kom
ihåg bara, huru i svunna tider birkarlarna kunde skinna och
preja okunniga sameh, förföra och skända deras döttrar, förgifta
deras kropp och själ med brännvinet, ja, vem kan uppräkna
alla illgärningar, som begåtts av dem i skogarnas djup
och på fjällens vidder; och detta endast för att sameh själva
voro så gränslöst okunniga. Alltsedan den tiden har det i
våra lappmarker funnits mer eller mindre gott om sådana
samvetslösa människor, som på ett eller annat sätt spelat birkarlarnas
avskyvärda roll. De finnas än — vi skulle kunna
tala om dessa stora, bofasta renägare, som rest omkring med
konjakslitrarna i ryggsäckarna, lurande åt sig renmärken för
en spottstyver — stundom under sken av att vilja »hjälpa»
oss sameh. Om vederbörande gjorde sig mödan undersöka
en del svenskars- i Arvidsjaur och Arjeplog »reninnehav» och
tillkomsten därav, torde det nog snart bli konstaterat, att
»birkarlarna» inte än i denna dag försvunnit.
Men det är vår okunnighet som gjort oss till offer för
dessa samvetslösa människor. Därför, om vi skola kunna
leva och om svenska nationen vill tillerkänna oss rätt att leva
måste vi få undervisning, inte bara lika mycket som svenskarna,
utan mer, ty vi äro ju så långt efter.
Samegudstjänst i Valbo kapell.
Få vi ej kunskap och vetande, så att vi bättre än förr
kunna bedömma omständigheterna, i vilka vi bli försatta,
måste vi gå under. '
Den andliga och ekonomiska faran, som kanske skall sluta
med samefolkets undergång, växer och blir större for varje
år som crår Ty utvecklingen i lappmarkerna går framåt
med svindlande fart. Den? moderna tidsandan med all dess
materialism, mammonskult och vinningslystnad får allt storre
insteg hos och makt över människorna. Och i samma man
växa förförelserna och frestelserna
på det etiska livets område.
Vi tro, att den under byggnad
varande Inlandsbanan och
alla dess tvärbanor skola i
mångt och mycket förändra
förhållandena i våra lappmarker,
och oftast till det sämre.
Dåliga element skola då mer
än nu söka närma sig sameh
i ett eller annat tvetydligt.
ärende.
»Ve samefolket, om det
då i stort är så okunnigt, som
t. ex. åskilliga i nordliga delen
av Lappland, i Jockmock,
Gellivare, Juckasjärvi och
Karesuando för närvarande
är o. Ty enligt vad erfarenheten
nogsamt visar, är den
okunnige i de allra flesta fall
en sannskyldig slav under den
mer kunnige och upplyste. Då
tyvärr det onda och själviska
hos oss människor oftast har övervikten, så förstå vi mycket
väl, huru den kunnige och upplyste kommer att_t>fgagna%
av den okunniges naivitet till sin egen fordel. Sames historia
visar tydligen detta, »säger komminister Park i sin re g
relse för »Lapparnas skolväsen» vid »Lappmötet» i Ostersun .
Med den kunnige och upplyste är det däremot helt annorlunda,
därest hans viljeliv icke är fånget under lidelse och
Skogssame från Malå.
ondska. Han har vanligen sitt huvud för sig och försöker
på egen hand komma tillrätta med tillstötande problem, enär
kunskapen odlat och utvecklat hans omdömes- och tankeförmåga.
I regel springer han således ej efter den förste
bäste, som lockar honom och kanske lovar honom guld och
gröna skogar, utan söker pröva allt och behålla det goda
och värdefulla, såsom ju också Paulus uppmanar kristna att
göra. Den kunnige med en av ondska och elakhet icke fördärvad
vilja är alltså i regel en självständig man eller kvinna,
Arvidsjaurs skogssameh äro så »fördärvade- att de bygga hus
t. o. m åt sina hundar.
under det att den okunnige vanligtvis är en träl under andra,
med större kunskaper och inflytande utrustade.
Vad nu sameh angår, så tro vi ej, att verklig upplysning
skulle göra dem till sämre nomader och renvårdare. Det
visar förresten erfarenheten vis-a-vis de lappar, som gått
igenom missionsskolorna. Genom upplysning och ökade kunskaper
lär man sig nämligen värdesätta och älska sitt speciella
arbete. Den upplyste och kunnige har nämligen förut
sättning och möjlighet att inse det stora och intima sammanhanget
i mänskligheten och att varje nation och individ såsom
led i det hela har sin särskilda uppgift att fylla i världen.
Vi kunna ej förstå, varför inte ett verkligt upplyst och kunnigt
nomadsläkte skulle kunna inse sin speciella kallelse och
uppgift att göra fjällvidderna produktiva och därmed gagna
fosterlandet.
Vi ha kanske nu varit »mångordiga såsom hedningarna».
Men våra svenska vänner förstå nog, att det här är så, som
ordspråket säger: Därav hjärtat fullt är, därom talar munnen.
Och under hänvisning till det sagda — långt mer skulle
i denna samehs livsfråga kunna sägas — uttala vi som vår
mening:
Vi sameh vilja ha samma rätt som alla andra svenska medborgare
att sätta våra barn i de skolor,
vi anse lämpligt, såvida dessa skolor ej ge
sämre undervisning än statens folk- och småskolor.
Vi sameh, vilja att missionsskolorna skola bibehållas och vara
tillgängliga även för sames barn.
Vi sameh vilja däremot ha bort kåtaskolorna och hela det
s. k. Karnellska systemet.
Vi sameh vilja att de statsskolor, som upprättas för våra
barn, skola meddela desamma lika grundliga,
och omfattande kunskaper som statens vanliga
folkskolor.
Vi sameh vilja att den »Skytteanska lappskolan» i Tärna i
enlighet med donations- och fundationsbreven
göres till en högre undervisningsanstalt för
de samehs barn, vilka önska utbilda sig till
lärare, präster och embetsmän. Naturligtvis
skulle i skolan endast meddelas kunskaper till
det stadium, som berättigar till inträde i gymnasiets
första ring eller folkskoleseminariets
andra klass. Oss synes, som om detta krav
på det bestämdaste framställes även av donator
och fundator, riksrådet Johan Skytte, i hans
donations- och fundationsbrev och som svenska
myndigheterna genom att förvandla skolan till
en svensk folkskola, djupt kränkt inte bara
samefolket, utan framför allt den ädle givare,
som år 1634 bestämde skolans ändamål vara
samefolkets bildning och höjande i kulturellt
hänseende.
Vi vilja leva i våra Jäders land som saineh men icke som
ett folk utan upplysning och utvecklingsmöjlighet.
Vi tro på vårt folks framtid och utveckling till en lika
kultiverad nation som någon annan.
Detta är utgångspunkten för allt vårt tänkande och allt
vårt viljande i våra nationella livsfrågor.
För alla andra nationer göra vi gällande:
Att samefolket har, såsom nation, bebott översta Norrland
över tvåtusen år och var Samelands första inbyggare och
ägare. Samefolket har aldrig själv avsagt sig anspråken på
sitt land, ej heller har samefolket genom vapenmakt blivit
erövrat av svenskarna. I kraft härav anse vi, att Sameland
tillhör sameh med urminnes hävderätt.
Liksom sålunda den samiska nationen äger rätt till landet
i sin helhet så äga ock de enskilda same med urminnes
hävd rätt till sina skatteland, för vilka ända sedan Magnus
Ladulås tid skatt erlagts till svenska kronan — ehuru kronans
rätt att upptaga skatten var helt och hållen självtagen
— och vilka skatteland, bestämda till sina gränser år 1695
enligt Karl XI:s befallning infördes i jordaboken. Vi bestrida,
att svenska kronan hade, eller har, fri förfoganderätt över
vår privategendom, vilken genom arv eller köp genom tidernas
lopp vandrat från den ena till den andra. När det
därför i införselbreven göres förbehåll för »blivande hemmansindelningar
» och för statens rätt »att på annat sätt över marken
disponera», anse vi, att svenska staten gentemot oss begått
ett övergrepp men på samma gång djupt kränkt hela den
äg anderättsprincip, varpå det svenska samhället är grundat.
Vi anse, att vi ha rätt att leva och rätt att driva vår
näring i våra fäders land såsom det oss för gott synes.
Men vi vilja ej vara »dåliga grannar» utan gärna gå med
på att foga oss i svenskarnas intrång på våra marker inom
de gränser, som av Sveriges Rikes allmänna lag och Regeringens
och Riksdagens beslut år 1867 fastställdes.
Enligt allmän lag skall ett område, som är nödvändigt
för statens behov, därest det innehaves av enskild person,
exproprieras och ägaren erhålla den ersättning, expropriationsnämnden
fastställer.
Vi anse oss ha rätt att kräva denna lags tillämpning på
våra skatteland.
Enligt Regeringens och Riksdagens beslut 1867, avsattes hela
området ovan odlingsgränsen såsom lapparnas renbetesland.
Vi kräva, att Sveriges folk och myndigheter hysa sä
mycket aktning för sin egen lagstiftande församlings och sin
Regerings heslut, att man ej förmenar oss denna sålunda
fastslagna rätt.
Vi vilja dock icke, — fastän vi formellt skulle ha rätt
därtill, — kräva avhysning av alla nybyggare, som efter år
1867 nedslagit sig ovan odlingsgränsen, men vi kräva, att de
svenskar, som bli bofasta ovan odlingsgränsen må vara verkliga
jordbrukare, som bärga sin skörd på inhägnad inägojord
och ej på strö ängar och myrar. All skörd av myrhö bör
förbjudas, därest skörden ej omedelbart inbärgas i ordentliga
lador, försedda med dörr och lås.
Vi vilja på det område, som sålunda är vårt, — både
genom urminnes hävd och genom Riksdags och Regerings
medgivande — ha rätt att leva vårt liv och utöva vår näring
utan ingrepp från svenska myndigheters eller enskildas sida,
naturligtvis under förutsättning att vi ställa oss till efterrättelse
alla de lagar och förordningar, som äro gällande för
varje svensk medborgare. Naturligtvis anse vi oss — liksom
varje svensk medborgare — ha rätt att bo i hus eller i tält
eller över huvud på vilket sätt, vi finna förmånligast bäst
och bekvämast för oss.
Vi vilja äga samma politiska ^ och kommunala rättigheter
som alla andra svenska medborgare och äro villiga att för
dessa rättigheters vinnande ikläda oss alla övriga svenska
medborgares skyldigheter i skatteavseende och i fråga om'
värnplikt,
Då emellertid vårt folks ringa numerär och den omständigheten,
att vi äro spridda över så stort område, förorsakar
att vi aldrig kunna utöva något inflytande på riksdagsvalens
utgång fordra vi i stället tillsättandet av en samestyresman,
vilken skall väljas av sameh själva med rösträtt såsom vid
riksdagsval.
Samestyresmannen skall ha högsta inseendet över renvården
i riket, över lappfogdar och tillsyningsmän, vilken
han, efter länsstyrelsens och sameallmogens hörande skall äga
till- och avsätta, samt över samefolkets samtliga angelägenheter.
Vid riksdagsbehandling av frågor, som röra samefolkets
liv, skall han tillkallas som sakkunnig och i det tillfälliga eller
ordinarie utskott, som behandlar dylika frågor, skall han äga
en röst.
Vi anse, att same är en var, som på faders eller moders
sida härstammar från sameh och idkar renskötsel, oavsett om
han äger hemman eller endast renar.
Vi anse, att vi sameh böra ha samma rätt, som alla andra
svenskar att sätta våra barn i de skolor, vi själva tycka
lämpligt, endast undervisningen blir tillräckligt god. De statsskolor,
som upprättas för våra barn, skola, vilja vi, meddela
sames barn lika goda och omfattande kunskaper som statens
vanliga folkskolor.
Missionsskolorna vilja vi gärna ha kvar, då de givit en god
undervisning åt sames barn. Men de så kallade kåtaskolorna
och hela det s. k. Karnellska skolsystemet vilja vi ha bort.
Vi vilja, att Skytteanska skolan i enlighet med donators
uttryckliga önskan göres till en högre läroanstalt för sameungdom,
för utbildande av lärare, präster och ämbetsmän av
samisk nationalitet.