Ingmarssönerna.

I.

Det var en ung karl, som gick och plöjde sitt
träde en sommarmorgon. Solen sken ljufligt,
gräset var vått af dagg, och luften var så frisk,
så att det kan inga ord beskrifva. Hästarna voro
smått yra af morgonluften och drogo fram plogen
som på lek. De hade en helt annan lunk än den
vanliga, karlen fick nära nog springa för att kunna
följa dem.

Jorden, som vändes upp af plogen, låg svartbrun
och sken af fukt och fetma, och han, som
plöjde, gick och gladde sig åt att snart få så råg
där. Han tänkte för sig själf: »Hur kan det vara,
att jag stundom gör mig så svåra bekymmer och
tycker, att det är tungt att lefva? Kan det behöfvas
något mer än solsken och vackert väder för
att vara säll som ett Guds barn i himmelen?»

Det var en lång, ganska bred dal, som var
rutad af en massa gula och gulgröna sädesfält samt
dessutom af slagna klöfvervallar, af blommande
potatisland och af små, blåblommiga linåkrar, som
öfversväfvades af en ofantlig mängd hvita fjärilar.
Och liksom för att göra allt fullkomligt, reste sig
midt på dalbottnen en mäktig, gammal bondgård
med många grå uthus och ett stort, rödmåladt
boningshus. Den hade två höga, förvuxna päronträd
stående vid gafveln, ett par ungbjörkar vid
porten, stora vedstaplar på den gröna gårdsplanen
och några väldiga halmstackar bakom ladugårdslängan.
Det var likaså vackert att se den resa sig
midt ibland de jämna åkrarna, som det är att se
ett stort fartyg höja sig med master och segel öfver
den breda hafsytan.

»Och en sådan gård, som du har!» tänkte han,
som plöjde. »Där finnas många vältimrade hus
och god boskap och raska hästar och tjänare, som
äro trogna som gull. Du är då åtminstone så rik
som någon i häradet, och aldrig behöfver du frukta
för att bli utfattig.

»Ja det är nu inte heller fattigdom jag är rädd
för,» sade han, som svar på sin egen tanke. »Jag
skulle vara nöjd, om jag bara vore lika bra karl
som min far och farfar.

»Det var dumt, att jag kom in på de här tankarna,»
sade han, »ty jag var så glad nyss. Men
tänk nu bara på den här enda saken. I fars tid
rättade sig alla grannarna efter honom i allt han
gjorde, samma morgon han började slåttern, började
de, och samma dag, som vi togo till med att plöja
trädet på Ingmarsgården, satte de plogen i jorden
hela dalen uppefter. Men nu har jag plöjt här i
ett par timmar redan, utan att någon börjat hvässa
en plogbill en gång.

»Jag tror, att jag styrt gården så väl som
någon, som hetat Ingmar Ingmarsson,» sade han.
»Jag har fått mer för mitt hö, jag, än far, och jag
nöjer mig ej med de små gräsgångna dikena, som
löpte genom åkern på hans tid. Och en sanning
är det, att jag inte far så illa fram med skogen
som far och bränner ned den till svedjeland.

»Det känns tungt mången gång,» sade karlen,
»det är inte alltid jag tar det så lätt som i dag.
När far och farfar lefde, då hette det, att Ingmarerna
hade lefvat så länge i världen, att de visste
hur vår Herre ville ha det, och folk rent af tiggde
dem, att de skulle regera öfver socknen. De satte
till både präst och klockare, de bestämde både när
älfven skulle rensas och hvar det skulle byggas
skolhus. Men mig frågar ingen till råds, och jag
har ingenting att bestämma öfver.

»I alla fall är det märkvärdigt hvad bekymmer
kunna kännas lätta att bära så här på morgonen,
nu skulle jag nästan kunna skratta åt alltsammans.
Och ändå är jag rädd för att det blir värre för
mig till hösten än någonsin. Om jag gör det jag
nu tänker på, kommer hvarken prosten eller
häradshöfdingen att skaka hand med mig på kyrkvallen
om söndagen, och det ha de ändå hållit i
med ända tills nu. Jag blir inte en gång invald i
fattigvårdsstyrelsen, och aldrig kan jag tänka på att
bli kyrkovärd.»

Aldrig går det så lätt att tänka, som då man
går så där och följer efter plogen fåra upp och
fåra ned. Ensam är man, och ingenting är det,
som förströr, annat än kråkorna, som vandra fram
öfver plöjslorna och plocka efter mask. Karlen
tyckte, att tankarna tillkommo så lätt inne i hans
hufvud, som om någon hade hviskat dem i hans
öra. Och eftersom han sällan kunde tänka så
redigt och snabbt som denna dag, blef han glad
och upplifvad af det. Han började tycka, att han
gjorde sig onödiga bekymmer, han sade till sig
själf, att ingen begärde af honom, att han skulle
störta sig i olycka.

Han tänkte, att om hans far lefvat nu, skulle
han frågat honom om detta, såsom han brukat
fråga honom till råds i alla svåra saker. Han blef
otålig öfver att icke fadern var till hands, så att
han kunde få spörja honom.

»Visste jag bara vägen,» sade han och började
le och glädjas åt tanken, »så skulle jag nog gå till
honom. Jag undrar hvad Stor Ingmar skulle säga,
om jag en vacker dag komme vandrande till honom.
Jag tänker han sitter på en stor gård med många
åkrar och ängar och stora hus och stor brun boskap,
ingen svart och ingen brokig, såsom han ville
ha det härnere. När jag så kommer in i storstugan
...»

Plöjaren stannade med ens midt på åkern, han
såg upp och skrattade. De här tankarna gjorde
honom ett otroligt nöje, och de löpte i väg med
honom, så att han knappt visste om han var kvar
på jorden. Han tyckte, att han helt hastigt kommit
ända upp till sin gamle far i himlen.

»När jag så kommer in i storstugan,» fortfor
han, »sitter där fullt af bondkarlar kring väggarna,
som alla ha grårödt hår och hvita ögonbryn och
stor underläpp och äro så lika far, som ett bär är
likt ett annat. När jag får se, att där är så mycket
folk, så blir jag blyg och stannar nere vid dörren.
Men far sitter högst uppe vid bordet, och så fort
han får se mig, säger han: — ’Välkommen du, Lill
Ingmar Ingmarsson.’ Och så kommer far upp
till mig. — ’Jag skulle allt vilja tala ett par ord
med er, far,’ säger jag, ’men här äro så många
främmande.’ — ’Å det är bara släkten,’ säger far,
’de här karlarna ha alla bott på Ingmarsgården,
och den äldste af dem är ända från hedenhös.’
— ’Ja, men jag ville allt tala ett par ord med er
ensam.’

»Så ser far sig om och tänker på om han
skall gå in i lillkammaren, men eftersom det bara
är jag, så går han ut i köket. Där sätter far sig
på spishällen och jag på huggkubben. — ’Det är en
bra gård, som ni har här, far,’ säger jag. — ’Den
är bra nog,’ säger far. ’Hur står det till hemma på
Ingmarsgården?’ — ’Där går det bra,’ säger jag,
’förra året fingo vi tolf riksdaler för ett skeppund
hö.’ — ’Är det möjligt?’ säger far. ’Jag tror du
är kommen hit för att göra narr af mig, Lill
Ingmar.’

’Men med mig går det dåligt,’ säger jag. ’Ständigt
får jag höra att ni, far, var vis som vår Herre
själf, men mig frågar ingen efter.’ — ’Har du inte
kommit in i kommunalnämnden?’ frågar nu gubben.
— ’Hvarken i skolråd eller kyrkoråd eller i
nämnden.’ — ’Hvad har du då gjort för ondt, Lill
Ingmar?’ — ’Å de säga, att den, som skall ställa
för andra, han ska först visa, att han kan ställa bra
för sig själf.’

»Så tänker jag, att gubben slår ned ögonen
och sitter tyst och funderar. — ’Du skall laga, att
du blir gift, Ingmar, och får en bra hustru,’
säger han nog om en stund. — ’Men det är just
det jag inte kan bli, far,’ svarar jag. ’Det finnes
inte en så fattig bonde i socknen, att han vill ge
mig sin dotter.’ — ’Tala nu om ordentligt, Lill
Ingmar, hur det hänger ihop allt det här,’ säger
far, och han blir så mild i rösten.

»’Jo, ser ni, far, för fyra år sen, samma år
jag kom till gården, friade jag till Brita i Bergskog.’

— ’Låt mig se,’ säger far, ’bor det någon af vår
släkt i Bergskog?’ Han har liksom förlorat minnet
af hur det är härnere. — ’Nej, men det är välbärgadt
folk, och ni minns väl, far, att Britas far
är riksdagsman.’ — ’Jaja, jaja, men du skulle hafva
gift dig med någon af vår egen släkt, så att du
hade fått en, som känner till de gamla bruken.’

— ’Det är allt sant, det far, det fick jag nog
märka också.’

»Nu sitta både far och jag tysta en stund,
men så börjar far. — ’Det var väl en, som såg
bra ut?’ — ’Ja,’ säger jag, ’hon har mörkt hår och
klara ögon och rosor på kinderna. Men hon var
duglig också, så mor var nöjd med att jag skulle
ta henne. Det hade nog blifvit bra, men ser ni
felet var, att hon inte ville ha mig.’ — ’Det gör
väl detsamma hvad en sådan där tösunge vill.’ —
’Det var nog föräldrarna, som tvingade henne att
säga ja.’ — ’Hur vet du, att hon blef tvingad?
Jag tänker hon var glad att få en man, som är så
rik som du, Lill Ingmar Ingmarsson.’

»’Ånej, glad var hon nog inte, men i alla
fall blef det lyst för oss och bröllopsdagen utsatt,
och Brita flyttade ned till Ingmarsgården redan
före bröllopet för att hjälpa mor. Mor börjar bli
gammal och trött skall jag säga.’ — ’Jag ser inte
något ondt i allt det där, Lill Ingmar,’ säger far
och vill liksom muntra upp mig.

»’Men det ville inte växa något på åkern det
där året, potatisen slog alldeles fel, och korna
blefvo sjuka, så att mor och jag tyckte, att vi
måste skjuta upp bröllopet ett år. Se jag tänkte
inte det var så noga med vigseln, sedan det var
lyst, men det var väl gammaldags att tänka så.’
— ’Hade du tagit någon af vår släkt, så hade hon
nog gifvit sig till tåls,’ säger far. — ’Åja,’ svarar
jag, ’jag märkte nog, att Brita inte tyckte om det
där dröjsmålet, men ser ni, jag tyckte inte jag hade
råd. Vi hade ju haft begrafning på våren, och
inte ville vi ta ut pengar på banken.’ — ’Ja det
var väl rätt, att du väntade,’ säger far. — ’Men
jag var allt rädd, att Brita skulle bli missnöjd
med att hon skulle få fira dopöl före bröllopet.’
— ’Först och främst får man väl se till att man
har råd.’

»’Men för hvar dag blef Brita allt mer tyst
och besynnerlig, och jag undrade nog ofta på
hvad som gick åt henne. Jag tänkte, att hon
längtade hem till sitt, hon hade alltid varit
kär i hemmet och föräldrarna. Det går nog öfver,
tänkte jag, då hon fått vänja sig. Hon skall nog
komma att tycka om sig på Ingmarsgården. Jag
gaf mig till tåls en tid, men så frågade jag mor
hvarför Brita hade blifvit så blek och såg så vild
ut i ögonen. Mor sade, att det var därför att hon
skulle ha ett barn och att hon nog blefve sig lik
igen, bara det var öfver. Jag hade nog en tyst
tanke på att Brita gick och rufvade på det, att jag
hade skjutit upp bröllopet, men jag var rädd för
att fråga om det. Ni vet, far, att ni hade alltid
sagt, att det året, då jag gifte mig, skulle det rödfärgas.
Och den där rödfärgningen hade jag rakt
ej råd med det året. Alltihop blir bra nästa år,
tänkte jag.’»

Plöjaren gick och rörde läpparna, han var så
borta i sina tankar, att han alldeles tyckte sig se
faderns ansikte framför sig. Jag får lof att lägga
fram alltihop riktigt tydligt och klart för far,
tänkte han, så att han kan ge mig ett godt råd.

»’Så gick hela vintern, och jag tänkte ofta, att
om Brita skulle hålla i med att vara så olycklig,
så hade jag hellre velat afstå från henne och sända
hem henne till Bergskog, men nu var det för sent,
det också. Och så kommo vi fram ända till maj,
då märkte vi en kväll, att hon hade smugit sig bort.
Vi sökte henne hela natten, och på morgonen fann
en af pigorna reda på henne.’

»Nu har jag svårt att säga något mer, utan
jag tystnar, och då frågar far: — ’Hon var då väl
aldrig död i Guds namn?’ — ’Nej inte hon,’ säger
jag, och far hör hur jag skälfver på rösten. —
’Var barnet födt?’ säger far. — ’Ja,’ säger jag, ’och
hon hade strypt det. Det låg dödt bredvid henne.’
— ’Men hon var väl aldrig rätt klok.’ — ’Jo, klok
var hon nog,’ säger jag. ’Hon gjorde det där
för att ta hämnd på mig, därför att jag hade tvingat
mig till henne. Hon skulle ändå inte ha gjort
det, om jag hade gift mig med henne, men nu,
sade hon, hade hon tänkt, att då jag inte ville ha
mitt barn med ära, skulle jag intet barn ha.’ Far
blir alldeles tyst af bedröfvelse. — ’Hade du gladt
dig åt barnet, Lill Ingmar?’ säger han till sist. —
’Ja,’ säger jag. — ’Det var synd om dig, att du
skulle råka ut för ett dåligt kvinnfolk.’

»’Hon sitter väl fängslad nu?’ säger far. —
’Ja, hon blef dömd till tre år.’ — ’Och det är för
detta, som ingen vill ge dig sin dotter?’ — ’Ja,
men jag har heller ingen frågat.’ — ’Och det är
därför du ingen makt har i socknen?’ — ’De tycka
det inte borde ha gått så för Brita. De säga, att
om jag varit en klok karl, som ni, så skulle jag
talat vid henne och fått veta hvad hon grämde
sig öfver.’ — ’Det är inte så godt, det är inte
så godt för en karl att förstå sig på ett dåligt
kvinnfolk.’

»’Nej far,’ säger jag, ’Brita var ej dålig, men
hon var en stolt en.’ — ’Det kan komma på ett
ut,’ svarar far.

»Då jag nu märker, att far liksom vill ta mitt
parti, så säger jag: — ’Det är många, som tycka, att
jag hade bort kunna ställa så, att ingen fått veta
något annat, än att barnet varit dödfödt.’ — ’Hvarför
skulle hon inte stå sitt straff?’ säger far. —
’De säga, att om det varit i er tid, så hade ni fått
pigan, som fann henne, att tiga, så att ingenting
kommit ut?’ — ’Och skulle du då ha gift dig med
henne?’ — ’Nej, då hade jag väl ej behöft gifta
mig med henne. Jag kunde ju ha sändt hem
henne till föräldrarna om ett par veckor och fått
lysningen upphäfd, därför att hon vantrifdes.’ —
’Det kan så vara det, men de kunna ju ej begära,
att du, som är ung, skall vara så klok som en
gammal.’

»’Hela socknen tycker, att jag handlat illa mot
Brita.’ — ’Hon har väl gjort värre hon, som bragt
skam öfver hederligt folk.’ — ’Ja, men det var
jag, som tvingade mig till henne.’ — ’Ja, det skulle
hon väl bara vara glad åt,’ säger han.

»’Tycker ni då inte, att det är min skull, far,
att hon kommit i fängelse?’ — ’Jag tänker, att hon
satt dit sig själf, jag.’ — Så reser jag mig upp och
säger långsamt: — ’Ni menar då inte, far, att jag
behöfver göra något för henne, då hon kommer ut
nu i höst?’ — ’Hvad skulle du göra, skulle du gifta
dig med henne?’ — ’Ja, jag borde väl det.’ Far
ser på mig ett tag och frågar: — ’Tycker du om
henne?’ — ’Nej, hon slog allt ihjäl kärleken för
mig.’ Så fäller far ned ögonlocken och säger ingenting,
utan börjar fundera.

»’Se, jag kan inte komma öfver det, far, att
jag vållat olycka,’ säger jag. Gubben sitter stilla
och svarar inte. — ’När jag såg henne sist, var det
på tinget, där var hon så mjuk, och hon grät så,
öfver att hon inte hade barnet. — Inte ett ondt
ord sade hon mot mig, hon tog allt på sig. Det
var många, som gräto, far, och domarn höll också
på att bli tårögd. Han gaf henne inte heller mer
än tre år.’

»Men far säger inte ett ord.

»’Det blir svårt för henne nu i höst, då hon
skall sitta hemma,’ säger jag. ’De bli inte glada
åt henne på Bergskog. De tycka, att hon gjort
dem vanheder, och inte kan man vara viss om
att de inte låta henne höra det. Det blir för henne
att vara hemma jämt, hon kan knappt våga sig i
kyrkan. Det blir svårt för henne på alla sätt.’

»Men far svarar inte.

»’Men det är inte så lätt för mig att gifta
mig med henne,’ säger jag. ’Det är inte roligt för
den, som har en stor gård att få en hustru, som
drängar och pigor skulle se ned på. Mor skulle
inte heller tycka om det. Inte tror jag, att vi
skulle kunna bjuda herrskap till oss mer hvarken
på bröllop eller begrafning.’

»Alltjämt tiger far.

»’Se, på tinget sökte jag hjälpa henne så godt
jag kunde, jag sade till domarn, att jag hade all
skulden, därför att jag hade tvingat mig till henne.
Jag sade också, att jag höll henne så oskyldig, att
om hon bara bytte om håg mot mig, så skulle
jag gifta mig med henne den dag som var. Jag
sade så, därför att hon skulle få en mildare dom.
Men fast hon skrifvit två bref till mig, så är det
ingenting som tyder på att hon bytt om håg. Så
att ni förstår, far, att jag är inte bunden att gifta
mig med henne för det talets skull.’

»Och far sitter och funderar och är alldeles tyst.

»’Jag vet, att detta är att taga saken efter
människosätt, och vi Ingemarer ha alltid velat stå
väl med vår Herre. Men ibland tänker jag, att
vår Herre kanske inte är med om att en mörderska
skall bli så upphöjd.’

»Och far bara tiger.

»’Ni får komma ihåg, far,’ säger jag, ’hur
svårt den har det, som låter en annan pinas, utan
att försöka hjälpa. Jag tänker, att alla i socknen
skola tycka, att det är orätt, men jag har haft det
för tungt de här åren för att ej försöka göra något,
då hon blir fri.’

»Far han sitter orörlig.

»Då får jag nästan tårarna i halsen och säger:
’Ser ni, jag är en ung karl, och det är mycket,
som jag förlorar, om jag tar henne. De ha tyckt,
att jag ställt galet för mig förut, de skola tycka
än värre efter detta.’

»Men jag kan icke få far att säga något.

»’Men jag har tänkt så här också, att det är
besynnerligt, att vi Ingemarer ha blifvit behållna
vid gården i många hundra år, medan alla andra
gårdar bytt om ägare. Och så tänker jag, att det
är därför, att Ingemarerna sökt att gå Guds vägar.
Vi Ingemarer behöfva inte frukta människor, vi
skola bara gå Guds vägar.’

»Då lyfter gubben på ögonen, och så säger
han: ’Det här är en svår fråga, Ingmar. Jag tror
att jag skall gå in och fråga de andra Ingmarssönerna.’
Och så går far in i storstugan, och jag
blir sittande. Och där får jag sitta och vänta och
vänta, och far kommer inte tillbaka. Så när jag
väntat i många timmar, blir jag led och går in till
far. ’Ge dig till tåls därute, Lill Ingmar,’ säger
far, ’det här är en svår fråga.’ Och jag ser alla
de gamla hur de sitta med slutna ögon och fundera.
Och jag väntar och väntar, och jag väntar
väl än.» — —

*

Han följde småleende efter plogen, som nu
framskred helt sakta, som om hästarna behöfde
hvila. När han kom fram till dikeskanten drog
han in tömmarna och höll stilla. Han hade blifvit
alldeles allvarsam.

»Det är märkvärdigt, då man frågar någon
till råds, då märker man själf, hvad som är rätt,
ännu medan man frågar, då ser man på en gång,
hvad man inte kunnat finna ut på hela tre år. Nu
skall det få bli, som Gud vill.»

Han kände, att han måste göra det, och på
samma gång syntes det honom så tungt, att allt
mod förgick honom, då han tänkte därpå. »Må
Gud stå mig bi,» sade han — — — —

Emellertid var ej Ingmar Ingmarsson den
ende, som var ute, i den tidiga morgonstunden.
Nere på en stig, som slingrade fram mellan
åkrarna, kom en gammal man gående. Det var
ej svårt att se hvad han hade för yrke, ty han
hade en lång rödfärgsborste på axeln och var nedstänkt
af färgfläckar alltifrån mössan och ända ut
på skospetsen. Han såg sig ofta omkring, såsom
vandrande rödfärgare bruka, för att finna en gård,
som var omålad, eller en, där färgen var urblekt
och afregnad. Han tyckte sig se än en, än en
annan, som passade honom, men hade svårt att
bestämma sig. Ändtligen kom han upp på en
liten kulle och fick syn på Ingmarsgården, som
låg stor och väldig nere på platta dalbottnen. »Å,
Herre Gud!» sade han högt och tvärstannade i
sin glädje. »Boningshuset har ej varit måladt på
hundra år, det är ju svart af ålder, och uthusen
ha aldrig sett färg. Och en sådan mängd byggnader,»
utbrast han, »här har jag arbete ända till
hösten.»

Han hade icke gått långt, så varseblef han
en karl, som gick och plöjde. Se där är en
bonde, som är bosatt här och känner till trakten,
tänkte rödfärgaren, af honom kan jag få veta, hvad
jag behöfver veta om gården där borta. Han vek
af från vägen och gick in på trädet, samt frågade
Ingmar hvad det var för en stor gård, och om han
trodde, att de skulle vilja låta rödfärga där.

Ingmar Ingmarsson ryckte till och såg på
karlen, som hade han varit en gast. Gud, jag
menar, att det är en rödfärgare, tänkte han, och
han kommer just nu. Han blef alldeles förbluffad
och kunde ej komma sig för med att svara.

Han kom så tydligt ihåg, att hvarje gång någon
sagt till fadern: »Ni skulle allt låta rödfärga det
där stora, stygga huset ert, fader Ingmar,» hade alltid
gubben svarat, att det skulle han göra det året
Ingmar gifte sig.

Rödfärgaren frågade än en gång och än en
gång, men Ingmar stod tyst, som om han ej
förstått.

»Ha de nu blifvit färdiga med svaret däruppe
i himmelen?» undrade han. »Är det här
bud från far, att han vill, att jag skall gifta mig
i år?»

Han var så slagen af tanken, att han utan
vidare lofvade karlen, att han skulle få arbete hos
honom.

Sedan gick han vid plogen mycket rörd och
nästan lycklig. »Du skall få se, att det ej blir så
tungt att göra det nu, sedan du så säkert vet, att
far vill det,» sade han.

________

II.

Ett par veckor senare stod Ingmar och skurade
en sele. Han såg ut att vara i dåligt lynne,
och arbetet gick trögt för honom. Om jag vore
Vår Herre, tänkte han, gned ett par tag och började
på nytt. Om jag vore Vår Herre, skulle
jag laga, att en sak blefve gjord i samma stund,
som man hade fattat beslut om att göra den. Jag
skulle inte ge folk så lång tid att tänka och tänka
om igen och grubbla öfver allt, som står i vägen.
Jag skulle inte bry mig om att ge dem tid att
blanka seldonen och måla åkkärran, jag skulle ta
dem direkt från plogen. —

Han hörde en kärra rulla på vägen, såg ut
och kände genast igen hästen och åkdonet. »Riksdagsman
från Bergskog kommer hit,» ropade han
inåt köket, där hans mor gick och sysslade. Strax
hörde han, att hon lade ved i spisen och att kaffekvarnen
kom i gång.

Riksdagsmannen körde in på gården, där blef
han sittande utan att stiga ur. — »Nej, jag skall
ej gå in,» sade han, »jag vill bara tala ett par ord
med dig, Ingmar. Jag har ondt om tid, skall ned
till sockenstugan på stämma.» — »Mor ville nog
bjuda på kaffe,» sade Ingmar. — »Tack, men jag
får passa på tiden.» — »Det var längesedan riksdagsman
var här nu,» sade Ingmar och trugade.
— Hans mor kom också ut på dörrtröskeln och
hjälpte till. — »Inte skall väl riksdagsman resa,
utan komma in och få en tår kaffe.» Ingmar knäppte
upp fotsacken, och riksdagsman började röra på sig.
— »Ja, när mor Märta själf bjuder, får jag väl vara
lydig,» sade han.

Han var en stor, grann karl, rörde sig lätt
och var som af en helt annan människoätt än
Ingmar och hans mor, hvilka voro fula, med sömniga
ansikten och tunga kroppar. Men han hade
stor vördnad för gammalfolket i Ingmarsgården
och skulle gärna bytt ut sitt vackra utseende för
att se ut som Ingmar och vara en af Ingmarssönerna.
Han hade alltid tagit Ingmars parti mot
sin dotter och blef lätt om hjärtat vid att bli så
väl mottagen.

Om en stund, då mor Märta kom in med kaffet,
började han framföra sitt ärende. — »Jag tänkte,»
sade han och harskade sig, »jag tänkte tala om hur
vi ämnade ställa för Brita.» Koppen, som mor
Märta höll i handen, darrade en smula, så att teskeden
skramlade på fatet, så blef det ängslande
tyst. — »Vi ha tänkt, att det blir bäst, att hon
far öfver till Amerika.» Han höll upp än en gång,
det var samma tystnad. Han suckade öfver de
här svåråtkomliga människorna. »Det är redan
biljett köpt åt henne.» — »Hon kommer väl hem
först,» sade Ingmar. — »Nej, hvad skulle hon
hemma att göra?»

Ingmar blef tyst på nytt. Han satt med ögonlocken
nästan slutna och så stilla som en sofvande.
I hans ställe började nu mor Märta göra frågor.
— »Hon skall väl ha kläder?» — »Det är allt i
ordning, det står en kista packad hos köpman
Löfberg, där vi ta in, då vi äro i staden.» — »Och
riksdagsmansmoran far inte in och möter henne?»
— »Ja, hon vill nog fara, men jag säger, att det
är bättre att slippa råkas.» — »Det kan så vara
det.» — »Det ligger biljett och pengar och vänta
henne hos Löfbergs, så hon får allt, hvad hon
behöfver.»

»Jag tyckte Ingmar skulle veta’t, så att han ej
mer behöfver lägga sig den här saken på hjärtat,» sade
riksdagsmannen. Nu teg mor Märta också, hon
satt med hufvudduken nedgliden i nacken och såg
ned på förklädet. »Nu skall Ingmar börja tänka
på ett nytt gifte.» De tego båda två lika tappert.
»Mor Märta behöfver hjälp i det stora hushållet.
Ingmar skall se till att hon får en lugn ålderdom.»
Riksdagsman höll upp och undrade om de hörde
hvad han sade. »Jag och min hustru ville ju göra
allt godt igen,» sade han till sist.

Under tiden satt Ingmar och lät sig genomträngas
af en stor glädje. Brita skulle till Amerika,
och han behöfde ej gifta sig med henne.
Ingen mörderska skulle bli husmor i den gamla
Ingmarsgården. Han satt tyst, därför att han ej
fann det anständigt att genast visa hur nöjd han
var, men nu började han tycka, att det var passande
att yttra sig.

Riksdagsmannen satt nu tyst han också, han
visste, att han fick lof att ge gammalfolket tid att
betänka sig. Så sade då Ingmars mor: »Ja, nu
har Brita tjänat ut sitt straff, nu kommer turen
till oss andra.» Gumman ville med detta säga,
att om riksdagsmannen önskade någon hjälp af
Ingmarssönerna som lön för att han jämnat vägen
för dem, så ville de ej undandra sig, men Ingmar
fattade orden annorlunda. Han ryckte till och var
som vaknad ur sömnen. Hvad skulle far säga om
det här, tänkte han. Om jag nu lägger fram den
här saken för honom, hvad skulle han då säga.
»Du skall inte tro, att du kan göra narr af Guds
rättvisa,» säger då far. »Du skall ej tro, att han
låter det ske ostraffadt, om du låter Brita ensam
bära all skuld. Om hennes far vill förkasta henne
för att göra sig behaglig för dig och få låna pengar
af dig, så skall du ändå gå Guds vägar du,
Lill Ingmar Ingmarsson.»

Jag tror nog, att farsgubben vakar öfver mig
i den här frågan, tänkte han, han har visst
skickat hit Britas far för att visa mig hur styggt
det är att vilja lägga allt på henne, stackare. Jag
menar han sett, att jag ej haft stor lust att resa
de här sista dagarna.

Ingmar reste sig, slog konjak i kaffet och
lyfte koppen. »Nu tackar jag riksdagsman för att
han kommit hit i dag,» sade han och skålade med
honom.

________

III.

Hela förmiddagen hade Ingmar arbetat med
björkarna vid porten. Han hade först satt upp
en ställning där, sedan hade han fattat om björktopparna
och böjt dem mot hvarandra, så att de
bildade ett hvalf. Träden lämpade sig motvilligt,
sleto sig lösa gång på gång och reste sig kappraka.
»Hvad skall det där bli till?» sade mor
Märta. — »Jag tycker de kunna växa så här nu
en tid,» sade Ingmar.

Det blef middagshvila, och då man hade slutat
måltiden, gick arbetsfolket ut på gårdsplanen
och lade sig att sofva där. Ingmar Ingmarsson
sof också, men han låg på en bred säng i lillkammaren
innanför storstugan. Den enda, som
höll sig vaken, var husmodern, hon satt och
stickade i det stora rummet.

Dörren från förstugan öppnades sakta, och in
kom en gumma, som bar två stora korgar hängande
i ett ok öfver nacken. Hon hälsade mycket
stilla, satte sig på en stol vid dörren och lyfte utan
att säga något locket af korgarna. Den ena var
full af torkade skorpor och kringlor, den andra
af färska, glänsande limpor. Husmodern kom genast
och började göra affärer. Hon kunde nog annars
hålla på styfvern, men hon var svag för att få
något godt att doppa till kaffet.

Medan hon valde bland limporna, gaf hon
sig i samspråk med gumman, som hade lätt för
att tala liksom de flesta, som gå från gård till
gård och känna många människor. — »Ni, Kajsa
är en klok människa, som man kan lita på,» sade
Ingmarsmoran. — »Åja,» sade den andra, »om jag
inte hade vett att tiga med somt jag hör, skulle
många komma i lufven på hvarandra.» — »Men
ibland tiger ni rent för mycket, Kajsa.» — Gumman
såg upp och förstod hvad hon menade. »Gud
nåde mig så visst,» sade hon och fick tårar i
ögonen. »Jag talade med riksdagsmansmor i
Bergskog, men jag skulle ha gått till er.» —
»Jaså, ni talade med riksdagsmansmor.» Det
var ett oändligt förakt i tonfallet, hvarmed hon
uttalade det långa ordet.

Ingmar Ingmarsson spratt upp ur sömnen
vid att dörren från storstugan sakta öppnades.
Ingen kom in, utan dörren blef stående på glänt.
Han visste ej om den gått upp af sig själf eller
om någon öppnat den. Sömnig som han var,
blef han liggande stilla och hörde då, att det talades
i det yttre rummet.

»Säg mig nu, Kajsa, hur ni kom underfund
med att Brita inte tyckte om Ingmar?» sade modern.
— »Ja, det hörde man ju strax från början,
att folk sade, att föräldrarna tvingade henne,» sade
gumman undvikande. — »Tala ni rent ut, Kajsa,
ty när jag frågar, så behöfver ni inte krusa för
att säga sanningen. Jag tänker, jag tål att höra,
hvad ni kan säga.» —

»Jag skall säga, att hvar gång jag kom till
Bergskog på den tiden, tyckte jag hon såg förgråten
ut. En gång, då hon och jag voro ensamma
i köket på Bergskog, sade jag till henne: ’Det är
ett grant gifte du gör, du Brita!’ — Hon såg på
mig, som om hon trodde jag gjorde narr af henne.
Och så sade hon: ’Det må du säga, Kajsa. Grant
är det.’ Hon sade det så, att jag tyckte jag såg
framför mig Ingmar Ingmarsson, och han är ju
inte vacker, men det hade jag aldrig tänkt på
förr, för jag har alltid haft en stor aktning för
Ingmarssönerna. Men nu kunde jag inte hjälpa,
att jag smålog litet. Då såg Brita på mig och
sade än en gång: ’Ja, grant är det,’ och vände
sig ifrån mig och rusade in i kammaren, och jag
hörde, att hon gaf sig till att gråta.

»Men då jag gick, tänkte jag för mig själf:
Det blir nog bra ändå det där, allting blir bra för
Ingmarssönerna. Jag undrade inte på föräldrarna,
om jag haft en dotter, och Ingmar Ingmarsson
friat till henne, skulle jag inte ha gifvit mig någon
ro, förr än hon hade sagt ja.»

Ingmar låg kvar på sängen och lyssnade.
»Detta gör mor med flit,» tänkte han. »Hon har
blifvit undrande öfver den här stadsresan, som jag
skall göra i morgon. Mor tror, att jag tänker fara och
hämta hem Brita, mor vet inte, att jag är en
sådan stackare, att jag inte kan.»

»Nästa gång jag såg Brita,» fortsatte gumman,
»var hon redan nedflyttad hit till Ingmarsgården.
Jag kunde inte fråga henne strax hur hon trifdes,
ty det var fullt med folk inne i stugan, men då
jag gått en bit bortåt löfhagen, kom hon efter
mig. — ’Kajsa,’ sade hon, ’har du nyss varit hemma
på Bergskog?’ — ’Jag var där i förgår,’ sade jag.
— ’Å, herre Gud, var du där i förgår, och jag
som tycker, att jag inte varit hemma på många
år!’ — Det var inte lätt att veta hvad jag skulle
säga till henne. Hon var som skulle hon ingenting
tåla, utan genast börja gråta hvad jag än sade.
— ’Du kan väl gå hem och hälsa på,’ sade jag. —
’Nej, jag tror aldrig jag kommer hem mer.’ — ’Å,
gå du,’ sade jag till henne, ’det är vackert däruppe,
hela skogen är full af bär, det är rödt af lingon
på kolbottnarna.’ — ’Kära då,’ sade hon och ögonen
blefvo stora på henne, ’är det redan lingon?’
’Ja, du kan väl komma ifrån en dag, så att du
får gå hem och äta dig mätt på bär?’ — ’Nej,
jag tror inte jag vill,’ sade hon. ’Om jag går hem,
blir det bara värre att gå tillbaka hit.’

»’Jag har alltid hört, att det var bra att vara
hos Ingmarssönerna,’ sade jag. ’Det är ett bra
folkslag.’ — ’Ja,’ svarade hon, ’det är bra folk.’ —
’Det är det bästa folket i socknen,’ sade jag. ’De
äro rättrådiga.’ — ’Ja, det räknas ej för orätt att
tvinga sig till en hustru.’ — ’Klokt folk är det
också.’ — ’Ja, men de tiga med hvad de veta.’
— ’Säga de aldrig något?’ — ’Det är aldrig någon,
som säger mer än hvad som just är nödvändigt.’

Nu skulle jag gå, men så kom det för mig
att säga: ’Skall det bli bröllop här eller hemma
hos dig?’ — ’Vi ska fira det här på gården, här
är bättre utrymme.’ — ’Se då till, att de inte
skjuta upp bröllopet för länge,’ sade jag. — ’Vi
ska gifta oss om en månad,’ sade hon.

Men när jag skulle gå ifrån Brita, tänkte jag
på att Ingmarssönerna hade fått dålig skörd, och
jag sade, att jag ej trodde, att de skulle göra något
bröllop det året. ’Ja, då får jag gå i sjön,’ sade Brita.

Så om en månad fick jag höra, att bröllopet
blifvit uppskjutet, och det föll mig före, att det
inte skulle gå väl, så att jag gick upp till Bergskog
och talade med riksdagsmansmoran. ’De
laga nog till det galet därnere, på Ingmarsgården,’
sade jag. — ’Ja, vi få vara nöjda med hur de
laga,’ sade hon. ’Vi tacka Gud hvar dag, som
ha fått vår dotter så väl försörjd.’»

Mor behöfde inte göra sig så mycket besvär,
tänkte Ingmar Ingmarsson, ty det är ingen från
den här gården, som far och möter Brita. Hon
behöfde inte ha blifvit så rädd för äreporten, det
är bara sådant, som en karl gör, för att kunna
säga till Vår Herre, jag ville nog. Du måtte väl
se, att jag menat att göra det. Men att riktigt
göra det, det är en annan sak.

»Sista gången jag såg Brita,» fortfor Kajsa,
»var det midt i vintern, då det var hög snö. Jag
kom på en smal väg midt i vilda skogen, och
där var tungt att gå, ty det hade börjat töa, och
snösörjan gled undan för fötterna. Så fick jag se
en, som satt på snön och hvilade, och när jag
kom närmare, så kände jag igen Brita. — ’Går du
ensam här uppe i skogen?’ sade jag till henne. —
’Ja, jag är ute och går.’ Så blef jag stående att
se på henne, jag kunde inte begripa hvad hon
hade där att göra. — ’Jag är ute och ser om här
finnes några branta berg,’ sade då Brita. — ’Kära
hjärtanes är det för att kasta dig själf utför?’ sa
jag, ty hon såg ut, som ville hon inte lefva.

»’Ja,’ sade hon, ’jag skulle nog kasta mig utför
ett berg, om jag bara funne ett, som vore
högt och brant.’ — ’Du skulle allt skämmas, du,
så som du har det ställdt för dig.’ — ’Ja, ser du,
jag är elak, jag, Kajsa.’ — ’Ja, jag tror det.’ —
’Jag kommer allt att göra något ondt, så det vore
bättre jag finge dö.’ — ’Det är bara joller, barn.’
— ’Ja, jag blef elak, då jag flyttade dit ned.’ Så
kom hon nära mig och var alldeles vild i ögonen,
så sade hon: — ’De bara tänka ut hur de skola
pina mig, och jag tänker bara på hur jag skall
pina dem igen.’ — ’Ånej, Brita, det är godt folk.’
— ’Nej, de bara tänka på hur jag skall få skam.’
— ’Har du sagt det till dem?’ — ’Jag talar aldrig
med dem. Jag bara tänker på hur jag skall göra
dem ondt’.

»’Jag tänker på om jag skall sätta eld på gården,
jag vet han tycker om den. Jag tänker också
på att jag vill ge gift åt korna, de äro så fula
och gamla och hvita kring ögonen, som vore de
släkt med honom.’ — ’Den hunden, som skäller,
biter inte,’ sade jag. — ’Något skall jag allt göra
honom,’ sade hon, ’annars får jag ingen själaro.’ —
’Du vet inte hvad du säger,’ sade jag, ’du ämnar
visst göra ända på din själaro i stället.’

»Då slog hon om med ens och började gråta.
Hon blef mild och sade, att hon hade det så svårt
med de onda tankarna, som kommo öfver henne.
Så följde jag henne hem, och när vi skildes åt,
lofvade hon, att intet ondt göra, om jag bara teg.

»Så tänkte jag mycket på hvem jag skulle
tala med,» sade Kajsa, »jag tyckte det var svårt
att gå till storfolk som ni — — — — »

Det ringde i vällingklockan på stalltaket, det
var slut på middagsrasten. Mor Märta fick brådtom
att afbryta Kajsa. »Hör ni, Kajsa, tror ni,
att det någonsin kan bli bra mellan Ingmar och
Brita?» — »Hur?» sade gumman häpen. — »Jag
menar, om hon nu inte skulle till Amerika, tror
ni hon ville ta honom?» — »Inte tror jag det
något. Nej, det tror jag väl ej.» — »Hon gåfve
honom nog nej.» — »Ja, det gjorde hon.»

Ingmar satt inne på sängen med benen öfver
sängkanten. »Nu fick du visst hvad du behöfde,
du Ingmar, nu tror jag du reser i morgon,» sade
han och slog knytnäfven mot sängkanten. »Nej,
men att mor kan tro, att hon får mig att stanna
hemma med det, att hon visar mig, att Brita ej
tycker om mig.»

Han dunkade gång på gång mot sängkanten
som om han i tankarna slog ned något hårdt, som
gjorde motstånd. »Nu vill jag dock pröfva på
den här saken än en gång, jag. Vi Ingemarer
börja om på nytt, vi, då något gått galet. — Ingen
riktig karl kan låta sig nöjas med att ett kvinnfolk
går och blir tokig af agg till honom.»

Aldrig hade han känt så djupt hvilket nederlag
han lidit, och han brände af längtan efter
någon sorts upprättelse.

»Det vore väl tusan, om jag ej skulle lära
Brita att trifvas på Ingmarsgården,» sade han.

Han gaf sängkanten ett sista slag, innan han
reste sig för att gå ut till arbetet.

»Så säker som jag är, att det är Stor Ingmar,
som skickat hit Kajsa, för att jag skulle komma
att göra den här stadsresan.»

________

IV.

Ingmar Ingmarsson hade kommit in till staden
och gick sakta upp mot det stora länsfängelset,
som reste sig i ett präktigt läge på en liten kulle
ofvan stadsplanteringen. Han såg sig ej omkring,
utan gick med de tunga ögonlocken nedfällda och
släpade sig fram så mödosamt, som om han varit
en utgammal man. Han hade lagt af den vackra
socknedräkten för dagen och kom i svarta klädeskläder
och stärkskjorta, som han redan hade
knycklat till. Han var mycket högtidligt stämd,
men alltjämt ängslig och motsträfvig.

Ingmar kom upp på grusplanen framför fängelset,
såg en vaktkonstapel och frågade honom
om det var i dag, som Brita Eriksdotter skulle
bli fri. — »Jag tror visst det är en, som kommer
lös i dag,» sade konstapeln. — »Det är en, som
suttit inne för barnamord,» upplyste Ingmar. —
»Ja visst ja, jo, hon slipper ut nu på förmiddagen.»

Ingmar gick ej vidare, utan tog stöd mot ett
träd och ställde sig att vänta. Inte en minut tog
han ögonen från ingången. »Det är väl en och
annan, som gått in där, som inte haft det för
roligt,» tänkte han. »Jag vill inte bruka öfverord,»
sade han vidare, »men kanske mången, som gått
in där, haft det mindre svårt än jag, som står här
utanför.»

»Jo jo män, nu har ändå Stor Ingmar
fört mig hit till att hämta bruden ur fängelset,»
sade han så. »Men inte kan jag säga, att Lill
Ingmar är nöjd, han ville allt, att hon skulle träda
ut under en äreport, och modern hennes skulle
stå bredvid och lämna henne till brudgummen.
Och så skulle de ha åkt till kyrkan med stort
följe. Och hon skulle ha suttit grann och brudklädd
bredvid honom och smålett under kronan.»

Porten öppnades flera gånger, det var en präst,
och det var fängelsedirektörens fru och jungfrur,
som gingo ned åt staden. Ändtligen var det Brita,
som kom. Då porten gick upp, kände Ingmar
en ryckning i hjärtat. Nu är det hon, tänkte han.
Ögonen föllo igen på honom, han var helt förlamad
och gjorde ej en rörelse. Då han tog mod
till sig och såg upp, stod hon på trappsteget utanför
porten.

Han såg henne stå stilla där ett ögonblick.
Hon sköt tillbaka hufvudduken och med klara,
obetäckta ögon såg hon ut öfver landskapet.
Fängelset låg högt, och hon kunde öfver stad och
skogshöjder se ända bort mot hemlandsbergen.

Så såg Ingmar henne skakas och böjas af
någon osynlig makt. Hon slog händerna för
ansiktet och satte sig ned på stentrappan. Ända
fram till platsen, där han stod, hörde han hur hon
snyftade.

Han gick nu fram öfver sandplanen, ställde
sig nära henne och väntade. Hon grät så
häftigt, att hon ingenting hörde, han fick stå
där länge. — »Gråt inte så, Brita,» sade han
till sist. Hon såg upp. — »Å, Gud i himmelen,
är du här!» sade hon. I ögonblicket stod det för
henne allt hon gjort mot honom, och hvad det
måtte ha kostat på honom att komma. Hon gaf
till ett högt rop af glädje, kom och kastade sig
om hans hals och snyftade på nytt.

»Tänk som jag längtat, att du skulle vara
här,» sade hon. — Ingmars hjärta började klappa,
därför att hon blifvit så glad åt honom. — »Hvad
säger du, Brita, har du längtat?» sade han och var
rörd. — »Jag ville väl bedja dig om förlåtelse.»

Ingmar rätade upp sig till hela sin längd och
blef kall som en stenbild. — »Det blir väl tids
nog med det,» sade han, »nu tycker jag inte vi
ska stå här längre.» — »Nej, det är ju inte något
ställe att stanna på,» sade hon ödmjukt. — »Jag
har tagit in hos köpman Löfbergs,» sade Ingmar,
då de vandrade vägen fram. — »Ja, det är där
jag har min kista.» — »Jag har sett den där,»
sade Ingmar, »den är för stor att ställa bakpå kärran,
vi få låta den stå kvar, tills det blir något annat
bud.» — Brita stannade och såg upp på Ingmar.
Det var första gången han nämnde, att han ville
föra hem henne. — »Jag har fått bref från far i
dag, han sade, att du var med om att jag skulle
resa till Amerika.» — »Jag tänkte det kunde inte
skada, att du hade något att välja på. Det var
ju ej så visst, att du ville fara med mig.» Hon
märkte väl, att han inte sade, att han önskade det,
men det kunde väl också komma sig af att han
ej på nytt ville tvinga sig på henne. Hon blef
mycket tvehågsen. Det var väl inte något önskvärdt
att föra hem en sådan som hon till Ingmarsgården.
»Säg honom, att du far till Amerika, det
är den enda tjänst, du kan göra honom,» sade
hon till sig själf. »Säg honom det, säg honom
det,» eggade hon sig. Medan hon tänkte så, hörde
hon någon säga: — »Jag är rädd, att jag inte är
stark nog för att fara till Amerika. De säga, att
man får arbeta hårdt där.» Hon tyckte alldeles,
att det var en annan som svarat och ej hon själf.
— »Ja, de säga så,» sade Ingmar helt stilla. Hon
skämdes öfver sig själf, tänkte på att hon sagt till
prästen denna morgon, att hon skulle gå ut i
världen som en ny, bättre människa. Hon var
mycket missnöjd, gick en lång stund tyst och
undrade öfver hur hon skulle kunna taga sitt ord
tillbaka. Men så snart hon ville yttra något i
den vägen hölls hon tillbaka af tanken, att om han
ännu tyckte om henne, så vore det svart otacksamhet
att åter visa af honom. Kunde jag bara
läsa hans tankar, tänkte hon.

Så såg Ingmar, att hon stannade och stödde
sig mot väggen. — »Jag blir yr af allt detta bullret
och af att se så mycket människor.» Han
räckte fram sin hand, och hon tog den, och de
gingo hand i hand framåt gatan. Nu se vi ut
som fästfolk, tänkte Ingmar, men hela tiden gick
han och undrade på hur det skulle bli, då han
komme hem, hur han skulle gå igenom det med
sin mor och alla de andra.

Då de kommo in på den Löfbergska gården,
sade Ingmar, att hans häst var uthvilad, så att,
om hon ej hade något emot det, kunde de fara
de första skjutshållen redan samma dag. Då tänkte
hon, nu är det tid att säga, att du ej vill. Tacka
honom nu och säg, att du inte vill. Hon stod
och bad till Gud, att hon skulle få veta om han
bara kommit af barmhärtighet. Under tiden drog
Ingmar fram kärran ur vagnsskjulet. Den var
nymålad, fotsacken sken, och kuddarna hade nytt
öfverdrag. Framme på skärmen satt en liten halfvissnad
bukett af landsvägsblommor. Hon blef
stående och betänkte sig, då hon såg den, och
under tiden gick Ingmar in i stallet, lade selen
på hästen och ledde ut honom. Hon såg då en
likadan halfvissnad bukett mellan bogträden, började
på nytt tro, att han verkligen var glad åt
henne och tänkte, att det var bäst att tiga. Annars
skulle han törhända tycka, att hon var otacksam
och ej förstod, hur stort det var, det han bjöd
henne.

De åkte framåt vägen och för att få slut på
tystnaden, började hon fråga om ett och annat
där hemifrån. För hvarje fråga hon gjorde, påminde
hon honom om någon, hvars omdöme han
fruktade. Hvad den skall undra, tänkte han,
hvad den skall göra narr. Han gaf henne endast
enstafviga svar, och åter och åter kom det för
henne, att hon skulle be honom vända. Han vill
inte ha mig, han är inte glad åt mig. Han gör
detta bara af barmhärtighet.

Snart slutade hon att fråga, de åkte fram mil
efter mil under djup tystnad. Men då de kommo
till en gästgifvargård, stod kaffe med färskt bröd
i ordning för dem, och det var åter blommor på
brickan. Hon förstod, att han hade beställt det
så, då han rest förbi dagen förut. Var det också
bara godhet och barmhärtighet? Var han glad i
går? Var det först i dag han blifvit ledsen, sedan
han sett henne komma ut från fängelset? Nästa
dag, då han hunnit glömma detta, blefve nog
allt bra.

Brita var blifven mycket mild af ånger och
ödmjukhet. Hon ville ej vålla honom ny sorg.
Kanske han ändå verkligen — — —

De sofvo öfver natten på en gästgifvargård,
men gåfvo sig af i god tid och voro så långt
komna, att de sågo hemsocknens kyrka vid tiotiden.
Då de foro förbi, var kyrkvägen full af folk,
och klockorna ringde. — »Herre Gud, det är söndag,»
sade Brita och knäppte ovillkorligen samman
händerna. Hon glömde allt annat för tanken, att
hon ville fara upp till kyrkan och tacka Gud. Hon
ville inviga det nya lif hon nu skulle lefva med
en gudstjänst i den gamla kyrkan.

»Jag skulle gärna vilja gå i kyrkan,» sade hon
till Ingmar. I detta ögonblick tänkte hon ej alls
på att det kunde vara svårt för honom att visa
sig där med henne, hon var bara full af andakt
och tacksamhet. — Ingmar höll på att säga ett
tvärt nej, han tyckte sig inte ha mod att möta de
hvassa blickarna och de nyfikna tungorna. Men
det skall ändå en gång ske, tänkte han, och vek
af uppåt kyrkvägen. Det blir lika illa, när det blir.

När de körde in på kyrkbacken, sutto en
mängd människor, som väntade på gudstjänsten,
uppe på stengärdesgården och beskådade alla, som
kommo. Då de kände igen Ingmar och Brita,
började de hviska, knuffa på hvarandra och peka.
Ingmar såg på Brita, hon satt med händerna
knäppta och såg ut, som om hon ej visste hvar
hon var. Hon såg inga människor, men Ingmar
såg dem desto bättre, somliga kommo springande
efter kärran. Han undrade ej på att de sprungo
och att de tittade. De visste väl ej om de hade
sett rätt. De kunde väl ej tro, att han kom
åkande upp till Guds hus med henne, som strypte
barnet. Det är för mycket, tänkte han. Jag står
rakt ej ut.

»Jag tänker, det är bäst du går in i kyrkan
strax, Brita,» sade han, då han hjälpte henne ur
kärran. — »Ja visst,» sade hon, det var till kyrkan
hon ville, hon var ej kommen för att träffa
människor. Ingmar gjorde sig tämligen god tid
med att sela af hästen och ge honom foder.
Många hade ögonen fästade på Ingmar, men ingen
tilltalade honom. Då han var färdig att gå in i
kyrkan, voro de flesta redan på sina platser, och
man hade börjat sjunga ingångspsalmen. Ingmar
såg öfver åt kvinnfolkssidan, då han gick framåt
stora gången. Alla bänkar voro fullsatta utom en,
och i denna satt bara en enda människa. Han
såg genast, att det var Brita och förstod, att ingen
hade velat sitta bredvid henne. Ingmar gick ännu
ett par steg, så svängde han af åt kvinnfolkssidan,
gick in i bänken och satte sig bredvid Brita. Då
han kom in till henne, såg hon upp och gjorde
stora ögon. Hon hade inte märkt något förut,
nu förstod hon hvarför hon satt ensam i bänken.
Så försvann den stora helgdagskänslan hon nyss
erfarit för en djup bedröfvelse. Hvad skulle detta
bli af, hvad skulle det bli af? Hon borde ju
aldrig ha följt med honom.

Hon fick tårarna i ögonen och för att ej
börja gråta, tog hon en gammal psalmbok, som
låg framför henne på bänkhyllan, och började läsa
i den. Hon bläddrade igenom både evangelier
och epistlar utan att se ett ord för tårarna, som
hon ej kunde hämma. Så lyste plötsligen något
starkt rödt emot henne, det var ett bokmärke med
ett rödt hjärta, som låg mellan bladen. Hon tog
det och sköt det öfver till Ingmar.

Hon såg hur han gömde det i sin stora hand
och förstulet såg på det. Strax efteråt låg det på
golfvet. Hvad skall det bli af oss, hvad skall det
bli af oss, tänkte Brita och grät öfver psalmboken.

De gingo ur kyrkan, så snart prästen hade stigit
ned från predikstolen. Ingmar spände för i all
hast, och Brita hjälpte honom. Då välsignelsen var
läst, och psalmerna sjungna, och kyrkfolket började
komma ut, voro de redan på väg. Båda tänkte
ungefär samma tanke. Den, som har begått ett
sådant brott, kan ej lefva bland andra människor.
Båda kände, att de suttit på skampallen i kyrkan.
Ingen af oss står ut med detta, tänkte de.

Midt i sin bedröfvelse fick Brita se Ingmarsgården
och kände knappt igen den så lysande röd,
som den låg där. Hon kom ihåg, att det alltid
sagts, att gården skulle rödfärgas, då Ingmar gifte
sig. Sist hade bröllopet blifvit uppskjutet, därför
att han ej velat bekosta målningen. Hon förstod,
att han velat göra allt riktigt godt, men så hade
det blifvit honom för tungt.

Då de körde in på Ingmarsgården, satt folket
vid middagsbordet. »Nu ha vi husbonden här,»
sade en af drängarna och såg ut. Mor Märta lyfte
knappast på de sömniga ögonlocken, då hon reste
sig. »Nu stanna ni alla här inne,» sade hon.
»Ingen behöfver stiga upp från bordet.»

Gumman gick tungt öfver golfvet, folket, som
såg efter henne, lade märke till att hon liksom
för att föröka sin myndighet var högtidsklädd
med silkeschal öfver skuldrorna och silkekläde på
hufvudet. Hon stod redan i förstugudörren, då
hästen stannade.

Ingmar hoppade genast ur, men Brita blef
sittande. Han kom öfver till hennes sida och
knäppte upp fotsacken. »Ska du inte stiga ur?»
— »Nej, jag skall ej.» — Hon hade brustit i
gråt och höll händerna för ansiktet. — »Jag skulle
aldrig ha kommit tillbaka,» sade hon och snyftade.
— »Å, men stig nu ur,» sade Ingmar. — »Låt
mig fara tillbaka till staden, jag är inte god nog åt
dig.» — Ingmar tänkte kanske, att hon hade rätt
häri, han sade ingenting, men stod med fotsacken
i hand och väntade. — »Hvad säger hon?» frågade
mor Märta, där hon stod i förstugudörren.
— »Hon säger, att hon inte är god nog för oss,»
sade Ingmar, ty Brita kunde ej göra sig hörd för
gråts skull. »Och hvarför gråter hon,» frågade
gumman. — »Därför att jag är en så arm synderska,»
sade Brita och tryckte händerna mot hjärtat, hon
tyckte, att det ville brista af sorg. — »Hur?» frågade
gumman åter. — »Därför att hon är en så arm
synderska,» upprepade Ingmar.

Då Brita hörde, att han upprepade hennes
ord med kall, likgiltig röst, bröt med ens sanningen
in på henne. Nej, aldrig hade han stått så
där och upprepat de orden för modern, om han
tyckt om henne, om han haft ett spår af kärlek
för henne. Det var ingenting att undra på längre,
nu visste hon hvad hon behöfde veta.

»Hvarför stiger hon inte ur?» frågade gumman.
Brita bekämpade gråten och svarade själf
högt: »Därför att jag inte vill bringa Ingmar i
olycka.» — »Jag tänker hon talar rätt,» sade matmodern.
»Låt du henne resa, Lill Ingmar. Du
skall då veta åtminstone, att annars blir det jag,
som far, jag sofver ej en natt under samma tak
som en sådan där.»

»Låt oss för Guds skull resa,» jämrade sig
Brita. Ingmar svor till, vände hästen och hoppade
upp i kärran. Han var led vid alltihop och gitte
ej kämpa längre.

Då de voro utkomna på vägen, mötte de
kyrkfolk gång på gång. Ingmar blef besvärad af
det och körde plötsligen in på en liten skogsväg,
som hade varit landsväg förr i tiden. Den var
stenig och backig, men väl farbar för enspännare,

Just som han vek in där, ropade någon åt
honom. Han såg sig om, det var postbudet, som
räckte honom ett bref. Ingmar tog det, stoppade
det i fickan och körde in i skogen.

Så snart han var så långt kommen, att ingen
kunde se honom från vägen, höll han stilla och tog
fram brefvet. I samma stund lade Brita handen
på hans arm. »Läs det inte,» sade hon. — »Ska
jag inte läsa det?» — »Nej, det är ingenting att
läsa.» — »Hur kan du veta det då?» — »Det är
från mig det där brefvet.» — »Då kan du själf
säga mig hvad som står i det.» — »Nej, det kan
jag inte.»

Han såg på henne, hon var blossande röd,
och ögonen voro vilda af ängslan. — »Jag tror
jag läser det där brefvet ändå, jag,» sade Ingmar.
Han började bryta det, då gjorde hon ett försök
att rycka det till sig. Han höll emot och fick
upp det ur kuvertet. — »Å Herre Gud,» jämrade
hon sig, »ingenting skall då besparas mig.»

»Ingmar,» bad hon, »läs det om ett par dar,
då jag är på väg.» Han hade det redan utbredt
och började ögna igenom det. Hon lade handen
öfver papperet. »Hör nu, Ingmar, det var fängelseprästen,
som fick mig att skrifva det, och
han lofvade behålla det och sända det till dig, då
jag redan var ombord på ångbåten. Nu har han
sändt af det för tidigt. Du har inte rätt att läsa
det än. Låt mig bara komma bort, Ingmar, innan
du läser det.»

Ingmar gaf henne ett vredgadt ögonkast,
hoppade ur kärran för att få vara i fred och ställde
sig att läsa brefvet. Hon var i likadant uppror,
som hon kunnat vara förr i världen, då hon ej
förmått drifva igenom sin vilja. — »Det är inte sant
det, som står där. Prästen öfvertalade mig att
skrifva. Jag tycker inte om dig, Ingmar.» Han
såg upp från brefvet, gaf henne en stor, förundrad
blick. Då blef hon tyst, och ödmjukheten, som
hon lärt i fängelset, kom åter upp i henne och
betvang henne. Hon led väl ej större smälek,
än hon hade förtjänt.

Ingmar stod och sträfvade med brefvet. Plötsligen
kramade han ihop det i otålighet, och ur hans
strupe kom ett ljud, som var snarlikt en rossling.
»Jag kan ej bli klok på det,» sade han och stampade
i marken. »Det går rundt för ögonen.» Han
kom öfver till Britas sida och grep henne hårdt i
armen. »Är det sant, att det står i brefvet, att
du tycker om mig?» Han var förbistradt rå i
stämman och gräslig att se på. Brita satt tyst.
»Står det där i brefvet, att du tycker om mig?»
upprepade han och såg snarast förbittrad ut. —
»Ja,» sade hon tonlöst.

Han skakade hennes arm och slängde den
ifrån sig. — »Så du ljuger,» sade han, »så du ljuger.»
Han log högt och rått och förvred ansiktet fult.
— »Det vet Gud,» sade hon högtidligt, »att jag bedt
honom hvar dag att få se dig, innan jag reste.»
— »Hvart skall du resa?» — »Jag skall väl till
Amerika.» — »Du skall så fan heller.»

Ingmar var alldeles från sans och samling,
han stapplade ett par steg inåt skogen, där kastade
han sig ned på marken, och nu var det hans
tur att gråta. Brita kom efter och satte sig bredvid
honom, hon var så glad, hon visste ej hur
hon skulle bärga sig för att ej le högt. — »Ingmar,
Lill Ingmar,» sade hon och gaf honom hans smeknamn.
— »Du, som tycker, att jag är så ful.» —
»Det tycker jag visst.» — Ingmar slängde undan
hennes hand. — »Låt mig nu tala om det för
dig.» — »Ja, du får väl tala.» — »Minns du,
hvad du sade på tinget för tre år sedan.» — »Ja.»
— »Att om jag bytte om håg, skulle du vilja
gifta dig med mig.» — »Ja, jag minns.» — »Det
var efter detta jag började tycka om dig, jag hade
aldrig trott, att en människa kunde säga något
sådant. Det var öfvermänskligt, att du kunde säga
så till mig, Ingmar, efter allt jag gjort dig. När
jag då såg på dig, tyckte jag, att du såg bättre ut
än alla de andra, du var klokare än de alla, och
du var den enda, som det var godt att lefva tillsammans
med. Jag blef så kär i dig, och jag
tänkte, att du hörde till mig och jag till dig. Och
först tog jag för alldeles gifvet, att du skulle komma
och hämta mig, men sedan vågade jag inte
tro det.»

Ingmar lyfte upp hufvudet. »Hvarför skref
du inte?» — »Jag skref väl.» — »Och bad mig förlåta
dig, det var väl ingenting att skrifva om.» —
»Hvad skulle jag ha skrifvit?» — »Om det andra.»
— »Skulle jag ha torts skrifva det, jag?» — »Nu
hade jag så när inte kommit.» — »Men Ingmar,
tordes jag skrifva friarbref efter allt jag gjort dig?
Sista dagen i fängelset skref jag till dig, därför att
prästen sade, att jag måste. Han tog brefvet och
lofvade, att du skulle få det, då jag var rest. Och
nu har han redan sändt af det.»

Ingmar tog hennes hand, lade ut den på jorden
och slog på den. — »Jag kunde slå dig,»
sade han. — »Du kan göra med mig, hvad du
vill, Ingmar.» Han såg upp i hennes ansikte, som
lidandet hade gett en ny skönhet. Han reste sig
något och hängde sig tungt öfver henne. — »Det
var så nära, att jag låtit dig resa.» — »Du kunde
nog inte annat än komma.» — »Jag skall säga
dig, jag tyckte inte om dig.» — »Det kan jag så
väl förstå.»

»Jag blef så glad, då jag fick höra, att du
skulle till Amerika.» — »Ja far skref, att du var
nöjd.» — »När jag såg på mor, tyckte jag ej,
jag kunde ge henne en sådan som du till sonhustru.»
— »Nej det går ej heller an, Ingmar.»
— »Jag hade så mycken förargelse för din skull,
ingen ville se åt mig, därför att jag ställt det så
illa för dig.» — »Nu tror jag du gör, som du
sade nyss,» sade Brita, »du slår mig.» — »Ja det
kan ingen människa begripa hur ond jag är på dig.»

Hon satt tyst. »När jag tänker på hur jag
haft det nu i dagar och veckor,» började han
på nytt. — »Å men Ingmar.» — »Ja det är ej
därför jag är ond, men jag hade ju kunnat låta
dig resa?» — »Höll du inte af mig, Ingmar?» —
»Nej då.» — »Inte på hela resan.» — »Inte ett
ögonblick. Jag var bara led åt dig.» — »När kom
det igen?» — »När jag fick brefvet.» — »Jag såg
nog, att det var slut för dig, det var därför jag
tyckte det var sådan skam, att du skulle få veta,
att det börjat för mig.»

Ingmar började skratta helt lågt för sig själf.
»Hvad är det, Ingmar?» — »Jag tänker på att vi
ha rymt ur kyrkan och blifvit bortkörda från
Ingmarsgården.» — »Och det skrattar du åt?» —
»Ska jag inte skratta? Vi få väl bo på landsvägen
som skojare. Det skulle far se.» — »Du skrattar
i dag, men det går inte, Ingmar, det går inte,
och det är mitt fel.» — »Jag tänker det går,»
sade han, »för numera bryr jag mig inte ett dyft
om något annat än dig.»

Brita var hälft gråtfärdig af ängslan, men han
lät henne bara tala om gång på gång, hur hon
tänkt på honom och längtat. Han blef så småningom
stilla som ett barn, som hör en vaggsång.
Det var alltsammans helt annorlunda än hvad
Brita tänkt. Hon hade tänkt sig, att om hon
råkade honom, då hon kom ut ur fängelset, så
skulle hon genast tala om sitt brott och hur det
tyngde henne, att hon bar inom sig så mycket
ondt. Hon hade velat säga honom eller modern
eller hvem som kommit, att hon visste hur mycket
hon stod under dem alla, de skulle aldrig
tro, att hon räknade sig som en af dem. Men
hon fick ej säga något af allt detta till honom.

Så afbröt han henne och sade mycket stillsamt.
— »Det är något du vill tala om för mig.» —
»Ja det är så.» — »Du tänker på det hela tiden.»
— »Natt och dag.» — »Och det blandar sig in
i allting.» — »Det gör så.» — »Tala om det nu,
så bli vi två om att bära det.» Han satt och
såg på hennes ögon, som hade något af skrämsel
och vildhet i sig. De blefvo lugnare, medan hon
talade. — »Det är bättre för dig nu,» sade han, då
hon slutat. — »Det är, som det vore borta,» sade
hon. — »Det är därför att vi äro två om det.
Nu vill du kanske inte resa?» — »Å nog ville
jag stanna,» sade hon och knäppte ihop händerna.

»Då skola vi fara hem,» sade Ingmar och
reste sig. — »Nej, jag törs ej,» sade Brita. —
»Mor är inte så farlig,» sade Ingmar, »bara hon
förstår, att man vet hvad man vill.» — »Nej,
aldrig vill jag drifva henne från hennes hem. Jag
kan ej se mig annan råd, än att jag får fara till
Amerika.» — »Jag skall säga dig något,» sade Ingmar
och log hemlighetsfullt, »du behöfver ej vara
rädd. Det är en, som hjälper oss.» — »Hvem
är det?» — »Det är far. Han ställer nog så, att
det går.»

Det kom någon gående på skogsvägen. Det
var Kajsa, men de kände knappast igen henne,
eftersom hon ej hade oket och korgarna. — »Goddag,
goddag,» sade de, och gumman kom fram
och skakade hand med dem. — »Ja här sitter ni,
medan alla drängar på Ingmarsgården äro ute och
söka er.

»Ni hade så brådtom ur kyrkan,» fortfor
gumman, »så att jag ej hann råka er där, men
jag ville ju hälsa på Brita, så jag gick ned till
Ingmarsgården. På samma gång som jag, kom
prosten dit, och han var inne i storstugan, förrän
jag hunnit hälsa en gång. Han ropar genast till
mor Märta, innan han så mycket som tagit henne
i hand: ’Nu mor Märta får ni glädje af Ingmar,
nu syns det, att han är af den gamla stammen,
nu få vi börja kalla honom Stor Ingmar.’ — Mor
Märta säger aldrig mycket, nu blef hon bara stående

och knyta på hufvudduken. — »Hvad säger
prosten?’ sade hon då ändtligen. ’Han har
hämtat hem Brita,’ sade prosten, ’och tro mig,
mor Märta, det blir han ärad för, så länge han
lefver.’ — ’Ånej, ånej!’ säger gumman. — ’Jag höll
på att komma af mig, när jag såg dem sitta i
kyrkan, det var bättre predikan, än jag kan hålla.
Ingmar blir oss alla till en föresyn, såsom hans
far var.’ — ’Prosten talar om tunga nyheter,’ sade
mor Märta. — ’Är han inte kommen hem än?’
— ’Ånej, han är inte hemma, men kanske de
först farit till Bergskog.’»

»Sade mor så?» utbrast Ingmar. — »Ja visst,
och allt medan vi väntat på er, har hon skickat
af det ena budet efter det andra för att leta
efter er.»

Kajsa fortfor att språka, men Ingmar hörde
inte mer hvad hon sade, utan var i tankarna långt
borta. — »Så kommer jag in i storstugan,» tänkte
han, »där far sitter med alla de gamla Ingemarerna.
— ’Goddag du, Stor Ingmar Ingmarsson,’
säger far och kommer emot mig. — ’Goddag far,
och tack för hjälpen.’ — ’Ja, nu blir du bra gift,’
säger far, ’nu kommer allt det andra af sig själf.’

— ’Aldrig hade jag kommit så långt, om inte ni
hade stått mig bi,’ säger jag. — ’Det var ingen
konst,’ säger far. ’Vi Ingemarer behöfva bara gå
Guds vägar.’»

________

FÖRRA AFDELNINGEN.


Hos skolmästarns.

________

I den socken, där de gamla Ingmarssönerna bodde,
skulle ingen människa ännu i början på åttitalet
ha kunnat tänka på att omfatta någon ny
slags tro eller bevista någon ny sorts gudstjänst.
Man hade nog hört talas om hur sekter uppstodo
här och där i de andra Dalasocknarna och hur
människor gingo ut i åar och sjöar samt läto döpa
sig med baptisternas nya döpelse, men man skrattade
åt alltsammans och sade: »Sådant där kan
passa för dem, som bo i Äppelbo och i Gagnef,
men det skall aldrig komma till vår socken.»

Liksom man gärna höll fast vid alla andra
gamla bruk, så var man ock mycket noga med att
komma till kyrkan hvarje söndag. Hvar och en
kom, som kunde komma, äfven om vintern i den
allra strängaste köld. Och just då var detta nära
nog nödvändigt. Man skulle inte ha kunnat härda
ut i den oeldade kyrkan, då det var fyrtio graders
kyla ute, om den ej hade varit alldeles fullpackad
af människor.

Men man får inte tro, att människorna gingo
så mangrant i kyrkan, därför att de hade någon
synnerligen utmärkt präst. Kyrkoherden, som hade
efterträdt den gamle prosten, hvilken lefde i Stor
Ingmars ungdom, var en mycket god man, men
det var omöjligt att tillskrifva honom någon stor
förmåga att utlägga Guds ord. På den tiden gick
man i kyrkan för att ära Gud och inte för att bli
road af en vacker predikan. Då man sedan sträfvade
sig hemåt på den blåsiga landsvägen, tänkte
man: »Vår Herre har nog lagt märke till att du
varit i kyrkan denna kalla dag.»

Detta var det viktiga, sedan kunde ingen rå
för, om ej prästen sagt något annat än just detsamma,
som man hört honom säga alla söndagar,
sedan han fått pastoratet.

Men sanningen att säga, var det nog så, att
de flesta voro alldeles nöjda med hvad de fingo
höra. De visste, att det, som prästen läste upp
för dem, var Guds ord, och därför tyckte de, att
det var vackert. Det var blott skolmästarn och
en och annan af de gamla, betänksamma bönderna,
som stundom sade till hvarandra: »Den här prästen
har egentligen endast en predikan. Han talar bara
om Guds försyn och om hur Gud styr. Det går
an så länge, som sekteristerna hålla sig härifrån.
Ty denna fästningen är illa försvarad och skulle
falla vid första stöt.»

Det förhöll sig verkligen så, att de kringresande
predikanterna alltid drogo förbi socknen.
Det tjänade ingenting till att fara dit, brukade de
säga. Folket där ville ej veta af någon väckelse.
Alla de kringresande, såväl som de väckta i grannsocknarna,
höllo också de gamla Ingmarssönerna
och deras sockenbor för stora syndare, och då de
hörde klockorna från deras kyrka, sade de, att
de ringde på detta sätt: »Sof i era synder! Sof i
era synder!»

Alla i församlingen, både stora och små, blefvo
oerhördt förargade, då de fingo veta, att folk talade
på detta sätt om deras klockor. De visste ju, att
ingen af sockenfolket försummade att läsa sitt
fadervår, då kyrkklockorna ringde. Och att hvarje
eftermiddag, då sexringningen ljöd, afstannade allt
arbete både inne och ute, männen lyfte på hatten,
kvinnorna nego, och alla stodo stilla, så lång stund
som åtgår, för att utsäga Herrans bön. Alla, som
lefvat i den där socknen, måste också erkänna,
att de aldrig tyckt Gud vara så väldig och så
hedrad, som då de om sommarkvällarna sågo
liarna hejdade, och plogarna stannade midt i fåran
och sädeslasset lämnadt midt i aflastningen bara
för ett par klämtslag. Det var, som om folket
visste, att Vår Herre just då sväfvade fram öfver
socknen på en aftonsky, stor och väldig och god
och utsående välsignelser öfver hela bygden.

I den där församlingen hade de ännu icke
skaffat sig någon skollärare, som genomgått seminarium,
utan de hade en gammaldags skolmästare,
som bara var en själflärd bonde. Denne var en
duktig man, som ensam kunde läsa med hundra
barn; han hade varit skolmästare mer än trettio
år och hade mycket stort anseende. Det var
ej långt ifrån att skolmästarn tyckte, att han hade
hela församlingens andliga välfärd på sitt samvete,
och han var ofta orolig öfver att de hade en
präst, som alls ej kunde predika. Han höll sig
emellertid stilla, så länge som det i de andra socknarna
endast var tal om att införa en ny döpelse,
men då han fick höra, att ordningen kommit till
nattvardsgången, och att folk började samlas här
och där i stugorna för att begå nattvard, kunde
han ej längre förbli likgiltig. Han var fattig själf,
men han lyckades öfvertala några af de förnämsta
bönderna att lämna honom pengar för att bygga
ett missionshus. — »Ni känna mig,» sade han till
dem, »jag vill endast predika för att behålla folk
i den gamla tron. Men hvart skall det bära åstad,
om predikanterna öfverfalla oss med den nya döpelsen
och den nya nattvardsgången och det ej
finnes någon, som säger folk hvad som är en sann
eller en falsk lära?»

Skolmästarn stod mycket väl hos kyrkoherden
som hos alla andra. Han och prästen vandrade
ofta fram och tillbaka på vägen mellan prästgården
och skolhuset, fram och åter, fram och åter, som om
de aldrig kunde bli färdiga med hvad de hade att
säga hvarandra. Kyrkoherden kom också ofta in
till skolmästarns om kvällarna och satt i det trefliga
köket vid den stora spisen och språkade med
mor Stina, skolmästarns hustru. Han kom stundom
till dem kväll efter kväll. Han hade det alltid
tråkigt hemma, hans hustru låg jämt till sängs,
så att det var hvarken ordning eller reda i hans
hem.

Nu var det en vinterkväll. Skolmästarn och
hustrun sutto vid spisen och samtalade sakta och
allvarligt, medan en liten, tolfårig flicka lekte i ett
hörn af rummet. Hon hette Gertrud och var
dotter till skolmästarn. Hon var alldeles ljus,
nästan hvit i håret, rosig och rundkindad, men
hon såg hvarken så klok eller så lillgammal ut,
som skolmästarbarn bruka.

Den där vrån, där hon uppehöll sig, var hennes
lekstuga. Där hade hon samlat ihop en hel mängd
bitar af färgadt glas, sönderslagna koppar och fat,
runda stenar från älfstranden, fyrkantiga små träklotsar
och otaligt sådant småplock.

En lång stund hade hon fått leka i ro för sig
själf, hvarken far eller mor hade stört henne. Hon
satt på golfvet och ordnade och byggde med sina
trästumpar och glasbitar, hade mycket brådtom
och var rädd att bli påmind om läxor och arbete.
Nej då, så väl det var, det såg inte ut, som om
det skulle bli något af med att räkna extra för far
i kväll.

Hon hade stort arbete för handen, hon, därborta
i sin vrå. Höll på med ingenting mindre
än att skapa till en hel socken. Hela hemsocknen
skulle hon bygga upp med både kyrka och skolhus.
Älfven och bron skulle vara med de också, hon
ville göra det riktigt fullständigt.

Hon hade redan hunnit med en god del. Hela
den vida bergkransen, som gick rundt om socknen,
var rest af små och stora stenar. I alla klyftor
hade hon planterat skog af små grankvistar, och
med två spetsiga stenar hade hon rest Klackberget
och Olofshättan, som stodo midt emot hvarandra
på ömse sidor om älfven och öfverskådade hela
dalbottnen.

Den runda dalen mellan bergen hade blifvit
täckt med jord ur en af mors blomkrukor, och
så långt var allt rätt, men hon hade inte kunnat
få den grönskande och odlad, som den borde
vara. Så tröstade hon sig med att detta kunde
tänkas vara på våren, innan gräs och säd kommit
upp.

Dalälfven, som flöt bred och präktig genom
socknen, hade hon däremot kunnat lägga ut riktigt
tydligt med en lång, smal glasbit, och den
gungande flottbron, som förband socknens båda
delar, låg för länge sedan och sam på älfvattnet.

De aflägsnare gårdarna och byarna hade hon
också redan märkt ut med röda tegelstensbitar.
Långt uppe i norr midt bland åkrar och ängar låg
Ingmarsgården, men Kolåsens by låg rätt i öster
uppe i bergsluttningen, och Bergsåna bruk befann
sig längst i söder, där älfven med forsar och fall
bröt sig ut ur dalen och trängde fram genom ringberget.

Hon var egentligen färdig med allt det yttre.
Landsvägarna löpte väl sandade och grusade mellan
gårdarna och utmed älfstranden. Träddungar voro
utplanterade här och där på slätten och invid boningshusen.
Flickan behöfde bara kasta en blick
på sin byggnad af sten och jord och grankvistar för
att se för sig hela socknen. Hon tyckte, att det
var riktigt vackert.

Hon lyfte hufvudet gång på gång för att kalla
på modern och visa henne underverket, men hon
hejdade sig. Hon fann det alltjämt klokast att ej
göra sig påmind.

Det, som nu återstod att göra, var det allra
svåraste. Det var att bygga upp kyrkbyn, som
bredde ut sig midt i socknen på båda älfstränderna.
Hon fick flytta om stenarna och glasbitarna
många gånger, innan hon fick reda i allt vimlet.
Kronofogdens hus ville tränga ut handelsboden,
och häradshöfdingens fick ej plats bredvid doktorns.
Och bara detta att komma ihåg alltsammans,
som fanns där: kyrkan och prostgården,
apoteket och postkontoret, de stora bondgårdarna
med sina uthuslängor, gästgifvargården, jägmästargården,
telegrafstationen — — —

Till sist låg hela kyrkbyn där med sina hvita
och röda hus, inbäddade i grönt. Nu var det bara
en enda sak, som fattades.

Hon hade haft så brådtom med allt detta för
att få börja med skolhuset, som också skulle ligga
där i kyrkbyn.

Hon måste ha mycken plats för skolan. Den
skulle resa sig på älfstranden, ett väldigt, hvitt tvåvåningshus

med stor trädgård omkring och hög
flaggstång på gården.

Hon hade sparat sina bästa klotsar till skolhuset,
och ändå blef hon sittande och undrade hur
hon skulle reda sig därmed. Helst hade hon velat
bygga det alldeles sådant, som det var, med en
stor skolsal på nedre botten och en i öfvervåningen
och med köket och kammaren, där hon och föräldrarna
bodde.

Men detta skulle taga lång tid. De låta mig
nog inte vara i fred så länge, tänkte hon.

Då hördes steg i förstugan, någon stampade af
sig snön därute. Flickan grep sig genast an med
byggandet. Nu kom kyrkoherden och pratade med
mor och far, tänkte hon, nu fick hon hela kvällen
på sig. Och hon började med friskt mod lägga
grund till ett skolhus så stort som halfva socknen.

Modern hade också hört stegen i förstugan.
Hon reste sig och sköt fram till spisen en gammal
länstol. I detsamma vände hon sig till sin
man: — »Skall du säga det till honom nu i kväll?»
— »Ja,» svarade skolmästarn, »så snart jag kan
komma åt.»

Kyrkoherden kom nu in, frusen och förblåst
och glad att få sitta vid brasan i ett varmt rum.
Han var mycket språksam som vanligt. Man kunde
i själfva verket aldrig finna en angenämare man
än kyrkoherden, då han kom in så där för att
språka om smått och stort. Han talade ofantligt
lätt och dristigt om allt, som hörde denna världen
till, man skulle inte kunna tro, att det var samme
man, som hade så svårt att predika. Men talade
man med honom om andliga ting, blef han röd i
ansiktet, sökte länge och väl efter orden och sade
aldrig något, som var af vikt. Det enda kunde
vara, ifall han fick tala om hur Gud styr.

Bäst nu kyrkoherden satt där, vände sig skolmästarn
till honom och sade mycket gladt: »Nu
skall jag tala om för kyrkoherden, att jag skall
bygga ett missionshus.»

Prästen blef alldeles blek, han riktigt sjönk
ihop i länstolen, som mor Stina hade flyttat fram
åt honom. »Hvad säger Storm?» sade han. »Skall
här byggas missionshus? Hvad skall man då med
kyrkan och mig? Ska vi bort vi?»

»Kyrkan och kyrkoherden behöfvas nog ändå,»
sade skolmästarn tvärsäkert. »Missionshuset skall
stödja kyrkan, det är min mening. Det drager
så många irrlärare kring landet, att kyrkan visserligen
behöfver hjälp.»

»Jag trodde, att Storm var min vän,» sade
prästen med bedröflig röst.

För ett par ögonblick sedan hade han kommit
in trygg och glad, nu hade han på en gång fallit
tillsammans så, att det nästan såg ut, som om det
vore förbi med honom.

Skolmästarn förstod mycket väl, hvarför
kyrkoherden blef så förtviflad. Han liksom alla
andra visste, att kyrkoherden en gång hade haft
ett mycket godt läshufvud, men att han lefvat
om för mycket i ungdomen, så att han till sist
hade fått slag, och sedan hade han aldrig kunnat
bli sig lik igen. Han glömde oftast själf, att han
endast var en ruin af en människa, men hvarje
gång han blef påmind därom, kom en svart förtviflan
öfver honom.

Nu satt han alldeles som död i länstolen, och
ingen vågade säga något på en lång stund.

»Inte får kyrkoherden ta saken på detta sätt,»
sade skolmästarn ändtligen, och sökte göra sin röst
mycket låg och mild.

»Tyst, Storm,» sade kyrkoherden, »jag vet, att
jag icke varit någon framstående predikant, men jag
trodde ej, att ni skulle vilja taga ämbetet af mig.»

Storm slog ifrån sig med händerna och gjorde
ett tecken, att något sådant visst inte varit hans
mening, men han vågade ingenting säga.

Skolmästarn var en sextio års man, men
trots allt arbete han pålagt sig, var han ännu i
sin fulla kraft. Det var stor skillnad på honom
och kyrkoherden. Storm var en karl så lång som
någon i Dalarna, han hade svarta lockar kring hufvudet,
hyn var så mörk som koppar, och ansiktet
skarpt skuret. Han såg otroligt stark ut bredvid
kyrkoherden, som var liten med insjunket bröst
och kal panna.

Skolmästarns hustru tyckte, att eftersom mannen
var den starkare, borde han ock vara undfallande.
Hon vinkade åt honom, att han skulle
gifva vika, men hur bedröfvad han var, syntes
intet tecken till att han ämnade afstå från företaget.

Skolmästarn började nu tala mycket långsamt
och redigt. Han sade, att han var viss om att
det nu ej kunde dröja länge, innan sekterismen
trängde in i socknen. Och han sade, att det behöfdes
en plats, där man kunde få tala till folket
på ett mera enkelt sätt än som passade i kyrkan,
ett ställe, där man fick välja sina texter, förklara
hela bibeln och undervisa församlingen om betydelsen
af alla de svåra ställena.

Hustrun tecknade åt honom, att han skulle
tiga. Hon förstod, att prästen tänkte vid hvarje
ord: Jaså, jag har ej undervisat, jag har ej gett
skydd mot otron. Jag måtte vara bra dålig, då
min egen skollärare, en man, som bara är en själflärd
bonde, tror, att han predikar bättre än jag.

Men skolmästarn teg ej, utan fortfor att tala
om allt, som måste göras för att skydda hjorden,
innan vargarna föllo öfver den.

»Men jag har ej sett till några vargar,» sade
prästen.

»Jag vet, att de äro på väg,» sade Storm.

»Och det är ni, Storm, som öppnar dörren
för dem.»

Han reste på sig, där han satt i länstolen.
Skolmästarns ord hade retat honom. Han blef röd
i ansiktet och återtog något af sin värdighet.

»Käre Storm, låt oss ej tala mer om den här
saken,» sade han.

Han vände sig till husmodern och började
skämta med henne om den granna bruden hon
sist hade klädt, ty mor Stina var brudsäta i den
socknen. Men bondkvinnan förstod all den förfärliga
sorg öfver hans egen oförmåga, som var
väckt inom honom, hon grät af medlidande och
kunde ej svara för tårarnas skull, så att kyrkoherden
fick tala nästan ensam.

Hela tiden tänkte kyrkoherden: »Ack, ack,
att jag hade kvar min ungdoms kraft och förmåga,
då hade jag ögonblickligen kunnat öfverbevisa denne
bonde om hur illa han handlar.»

Med ens vände han sig på nytt till skollärarn.
»Hur har Storm fått pengar?»

»Vi hafva bildat ett bolag,» sade Storm, och
han nämnde några af bönderna, som lofvat hjälpa
honom, för att visa, att det var sådana karlar, som
ej ville skada kyrkan eller prästen.

»Är Ingmar Ingmarsson också med!» sade
prästen. Det var, som om detta varit ett nytt
dråpslag. »Lika visst, som jag har litat på Storm,
lika säker har jag varit på Ingmar Ingmarsson.»

Men han sade ej mer om saken just då, utan
vände sig till husmodern och pratade. Han märkte
nog, att hon grät, men han låtsade ej därom.

Så om ett ögonblick var han åter öfver skolmästarn.

»Låt bli det, Storm,» bad han. »Låt det vara
för min skull. Storm skulle ej tycka om, ifall
någon satte upp en skola bredvid hans.»

Skolmästarn satt och såg i golfvet en stund
och betänkte sig. »Jag kan inte, kyrkoherden,»
sade han så och försökte med detsamma rycka upp
sig till att se modig och lugn ut.

Prästen sade intet mer, utan det var dödsstilla
i väl tio minuter.

Så steg han upp, satte på sig päls och mössa
och gick mot dörren.

Hela kvällen hade han suttit och kämpat för
att finna ord, som skulle bevisa Storm, att han
gjorde orätt, och ej blott mot honom, utan mot
hela socknen, som han skulle förstöra med detta
företag. Men fastän orden och tankarna trängdes
inne i hans hufvud, kunde han ej utsäga dem och
få reda i dem, därför att han var en bruten man.

Då han gick mot dörren, fick han syn på
Gertrud, som satt i sin vrå och lekte med sina
glasbitar och klotsar. Han stannade och såg på
henne. Hon hade synbarligen ej hört ett ord af
samtalet, hennes ögon lyste af nöje, och hennes
kinder voro rödare än vanligt.

Prästen blef slagen af att se så mycken glad
sorglöshet bredvid sin egen tunga sorg och gick
fram till henne. »Hvad gör du?» sade han.

Flickan hade för längesedan sin socken färdig.
Hon hade till och med redan förstört den och
börjat med ett nytt företag.

»Om bara kyrkoherden hade kommit en liten
stund förut!» sade barnet. »Jag hade en så
vacker socken med både kyrka och skolhus.»

»Nå, hvar har du den nu då?»

»Jo, nu har jag förstört socknen, nu håller
jag på att bygga upp ett Jerusalem och — — — »

»Hvad säger du?» afbröt prästen. »Säger du,
att du har förstört socknen för att bygga ett
Jerusalem?»

»Ja,» sade Gertrud, »det var en så vacker socken,

men vi läste om Jerusalem i skolan i går,
och nu har jag förstört socknen för att bygga ett
Jerusalem.»

Prästen blef stående och såg på barnet. Han
strök sig öfver pannan för att bringa reda i tankarna.
»Det måste visst vara någon större än du,
som talar genom din mun,» sade han.

Barnets ord syntes honom så märkvärdiga, att
han upprepade dem för sig själf gång på gång.
Medan han gjorde det, kom han in i sin vanliga
tankegång och började undra på hur Gud styr och
hvilka medel han använde för att genomdrifva
sin vilja.

Han gick åter fram till skolmästarn och sade
med sin vanliga, vänliga röst och med en helt ny
klarhet i ögonen:

»Jag är inte mer ond på er, Storm. Ni gör
väl hvad ni måste. Jag har i alla mina dagar
tänkt mycket på hur Gud styr, fast jag ej kan
komma till någon klarhet. Och inte heller detta
förstår jag, men jag förstår, att ni gör hvad ni
måste göra.»

________

De sågo himmelen öppen.

________

Samma vår, som missionshuset byggdes, blef
det mycket häftig snösmältning, och vattnet
steg högt i Dalälfven. Det var märkvärdigt att se
allt det vatten, som den våren bjöd på. Det kom
regnande från himlen, det kom nedrusande i stora
strömmar från bergen, det kom framsipprande ur
jorden, det flöt vatten i hvartenda hjulspår och
hvarenda plogfåra. Och allt vattnet sökte sig ned
till älfven, som växte och växte och rullade fram
med allt starkare fart. Den var ej mörk och blank
och stilla som vanligt, utan gulgrå af allt det jordblandade
vattnet, som strömmade ned i den, och
så, som den nu kom framvältrande, uppfylld af
timmerstockar och isstycken, såg den besynnerligt
hemsk och hotfull ut.

Till en början bekymrade sig de vuxna ej
mycket om vårfloden. Det var endast barnen,
som sprungo ner till stranden, så snart de hade
en ledig stund, och sågo på den rasande älfven,
och allt det den fraktade med sig.

Snart var det icke bara stockar och isstycken,
nej då. Den kom drifvande med tvättbryggor och
badhus. Och en liten stund senare kom den med
båtar och spillror af sönderslitna flottbroar.

»Nog tar den vår bro snart, det gör den bestämdt,»
sade barnen. De voro en smula ängsliga,
men ännu mycket mer glada öfver att något så
märkvärdigt skulle komma att ske.

Rätt som det var, kom en stor gran flytande
med rot och grenar, och efter den seglade en asp
med hvit stam, och man kunde se från stranden,
att de vida grenarna buro stora knoppar, som svällt
ut i det långa badet. Och i nära följe med träden
kom en liten hölada, vänd upp och ned. Den
var ännu full med hö och halm och flöt på sitt
tak som en båt på sin köl.

Men då sådana saker flöto förbi, kom stort
folk också i rörelse. Man förstod, att älfven
hade gått öfver sina bräddar någonstädes uppe i
norr och skyndade ned till stränderna med båtshakar
och störar för att draga upp på land bohag
och byggnader.

Långt norrut i socknen, där det var gles bygd
och ondt om människor, stod Ingmar Ingmarsson
ensam nere på älfstranden. Han var nu nära
sextio år och såg än äldre ut. Ansiktet var groft
och fåradt, kroppen höll han böjd, han såg lika
tafatt och hjälplös ut som alltid.

Han stod och stödde sig på en lång och tung
båtshake och såg ut öfver älfven med en sömnig
och dåsig blick. Älfven brusade och skummade
och drog stolt förbi med allt den hade röfvat från
stränderna. Det var, som om den hade velat håna
bonden för hans långsamhet. »Inte blir det du,
som kommer att taga ifrån mig något af det jag
fraktar med mig,» tycktes den säga.

Ingmar Ingmarsson lät flottbroar och båtskrof
segla tätt förbi sig, utan att han gjorde ett försök
att draga upp dem. Det där blir i alla fall bärgadt
nere vid kyrkbyn, tänkte han.

Men icke en sekund tog han sina blickar från
älfven, utan lade märke till allt, som flöt förbi.
Bland allt det andra kom något lysande gult flytande
på några sammanspikade bräder ett godt
stycke uppåt älfven, och han varsnade det genast.
»Ja, det där har jag väntat på länge,» sade han då
högt för sig själf. Han kunde ännu icke riktigt
se hvad det gula var, men det var lätt att gissa
för den, som visste hur småbarn i Dalarna bruka
vara klädda. Nu är det några, som hafva suttit
och lekt på en tvättbrygga igen, tänkte han, och
inte haft förstånd att gå i land, innan älfven tagit
dem.

Det dröjde inte länge, förrän bonden såg, att
han gissat rätt. Han kunde tydligt se tre små
barn i gula vadmalskoltar och gula, runda hättor
komma seglande utför älfven på en illa sammanfogad
brygga, som långsamt sönderslets af strömmen
och af törnande isstycken.

Barnen voro ännu långt borta, men Stor Ingmar
visste, att ett strömdrag i älfven gick fram
mot hans strand. Om nu Gud behagade låta
ställa det så, att bryggan, där barnen sutto, kom
in i det strömdraget, skulle det ej vara omöjligt,
att han kunde få upp dem på land.

Han stod fullkomligt stilla och skådade ut
öfver älfven. Då var det, som hade någon gifvit
en stöt åt bryggan, den svängde och vek af mot
stranden. Barnen kommo så nära, att han såg deras
små, förskrämda ansikten och hörde deras gråt.

Men i alla fall voro de längre ute, än att han
kunde nå dem från stranden med båtshaken. Då
skyndade han ned till vattnet och började vada ut
i älfven.

Medan han gjorde så, hade han en märkvärdig
känsla af att det var någon, som ropade honom
tillbaka. Du är ingen ung karl nu längre, Ingmar,
detta kan vara farligt för dig.

Han besinnade sig ett ögonblick och undrade
om han hade rätt att våga lifvet. Hustrun, som
han en gång farit och hämtat i fängelset, hade
dött under vintern, och allt sedan hon gått bort,
hade han mycket önskat att snart få följa henne.
Men å andra sidan var sonen, som borde öfverta
gården, ej vuxen än. Han måste väl härda ut
med lifvet för gossens skull.

»Det får i alla fall bli, som Gud vill,» sade han.

Han var ej tafatt eller långsam nu längre,
han, Stor Ingmar. Då han gick ut i den forsande
älfven, satte han stadigt ned stången i bottnen,
för att ej bli bortryckt af strömmen, och gaf noga
akt på isstycken och timmerstockar, som flöto
förbi, så att han icke skulle bli kullstött af dem.
Och då så tvättbryggan kom, borrade han ned
fötterna i älfbottnen, sträckte ut båtshaken och
högg tag i den.

»Håll er väl fast,» ropade han till de små, ty
i och med detsamma gjorde bryggan en stor sväng,
och det knakade i alla dess plankor. Men det
usla byggnadsverket höll, och Stor Ingmar fick det
ut ur värsta strömmen. Så släppte han bryggan,
ty han visste, att nu skulle den gå på land af sig själf.

Han satte åter ned stången i älfbottnen och
vände sig för att gå i land. Men härvid gaf han
ej akt till en stor timmerstock, som kom framrusande.
Den tornade mot honom och träffade
honom i sidan alldeles under armen. Det var en
förfärlig stöt, stocken hade kommit med våldsam
fart, och Stor Ingmar vacklade hit och dit i vattnet.
Men han höll sig stadigt fast vid båtshaken
och kom i land. Då han stod på stranden, vågade
han knappast känna på sin kropp, hela bröstkorgen
var visst sönderkrossad. Munnen blef genast full
af blod. Nu är det slut med dig, Stor Ingmar,
tänkte han. Han kunde ej gå ett steg till, utan
sjönk ned på strandvallen.

Det var de små räddade barnen, som gåfvo
alarm, så att folk kom till, och han blef hemförd.

Kyrkoherden blef hämtad till Ingmarsgården
och stannade där hela eftermiddagen. Då han
kom hem på kvällen, gick han öfver till skolmästarns.

Han hade erfarit saker under dagens
lopp, som han kände behof att få tala om.

Skolmästarn och mor Stina voro i djup sorg,
ty de hade redan fått veta, att Ingmar Ingmarsson
var död. Prästen däremot gick med lätta steg och
hade något visst ljust och klart öfver sig, då han
kom in till dem.

Skolmästarn frågade genast om han hade
kommit i tid. — »Ja,» svarade kyrkoherden, »men
det var inte jag, som var nödvändig härvidlag.»
»Var det inte?» sade mor Stina. — »Nej,»
sade kyrkoherden och log hemlighetsfullt, »han
hade hjälpt sig lika bra utan mig.»

»Det kan vara tungt mången gång att sitta
vid en dödsbädd,» sade kyrkoherden. — »Jojomän,
jojomän,» nickade skollärarn. — »Ja, och framför
allt, då den dör, som är främste mannen i socknen.»
— »Just så ja.» — »Men allting kan också
vara så helt annorlunda, än man tänker.»

Härmed teg kyrkoherden stilla en stund och
satt och stirrade framför sig, hans blickar lyste en
smula klarare än vanligt bakom glasögonen.

»Har ni, Storm, eller ni, mor Stina, hört det
märkvärdiga, som hände Stor Ingmar, då han var
ung?» sade kyrkoherden. — Skolmästarns svarade,
att de hört mycket om honom. — »Ja visst, men
detta är det allra märkvärdigaste. Jag har ej fått
höra det, förr än nu i dag där uppe på Ingmarsgården.»

»Stor Ingmar hade en god vän, som är torpare
på hans gård,» fortfor kyrkoherden. — »Ja,
jag vet,» sade skolmästarn. »Han heter Ingmar,
han med, folk kallar honom Stark Ingmar för
skillnads skull.» — »Just så ja,» sade kyrkoherden,
»fadern kallade honom Ingmar af aktning för husbondefolket.

»Men nu var det en gång, då Stor Ingmar
var ung, det var ljus sommar och lördagskväll,
och han och hans vän, Stark Ingmar, voro lediga
från arbetet. Och så togo de på sina helgdagskläder
och gingo hit ned till kyrkbyn för att förlusta
sig.»

Kyrkoherden höll inne och satt tyst och
tänkte. »Jag kan förstå, att det måtte ha varit en
mycket vacker kväll,» sade han eftersinnande, »alldeles
stilla och klar, en sådan, då jord och himmel
byta färg, så att himmelen synes gå öfver i ljust
grönt, och jorden är öfverdragen med tunna dimmor,
som ge allting ett hvitt eller blåaktigt utseende.

»Men då Stor Ingmar och Stark Ingmar kommit
hit ned och skulle gå öfver flottbron, var det,
som om någon tillsagt dem, att de skulle se uppåt.
De gjorde så, och de sågo himmelen öppen öfver
sig. Hela himlahvalfvet var draget åt sidan som
ett förhänge, och de båda stodo hand i hand och
sågo in i all himmelens härlighet.

»Har ni någonsin hört något sådant, mor
Stina och ni, Storm?» sade kyrkoherden. »De
båda, Stor Ingmar och Stark Ingmar, stodo där
på bron och sågo himmelen öppen.

»De hafva egentligen aldrig talat om för någon
hvad de sågo, utan de hafva endast sagt så mycket
till barn och nära anförvanter, som att de en gång
stått där på bron och sett himmelen öppen. Ingen
främmande har fått veta det, utan det har varit
deras största skatt och oskärade gåfva, att de fått
se himmelens härlighet.»

Kyrkoherden såg åter ned en stund, så suckade
han djupt. »Jag har aldrig förr hört något
sådant omtalas,» sade han. Han darrade litet på
rösten, då han fortfor: »Jag hade gärna velat stå
där på bron med Stor Ingmar och Stark Ingmar
och se himmelen öppen.

»Nu i dag, så snart de fraktat hem Stor Ingmar
till gården,» sade kyrkoherden, »befallde han,
att de skulle hämta Stark Ingmar, och de skickade
genast bud till honom, på samma gång som de
sände efter doktorn och efter mig. Men Stark
Ingmar var ej hemma, han gick långt uppe i skogen
och högg ved och var ej lätt att finna. De
sände bud på bud efter honom, och Stor Ingmar
låg och ängslades, att han ej skulle få se honom
före sin död.

»Det dröjde så länge, att jag kom, och doktorn
kom, men Stark Ingmar kunde de ej finna
reda på.

»Stor Ingmar frågade ej mycket efter oss
andra, han var döden nära. ’Jag skall snart dö,
kyrkoherden,’ sade han. ’Jag önskar bara, att jag
innan dess kunde få se Stark Ingmar’.

»Han låg på den breda sängen i lillkammarn,
och den präktigaste bonad de hade var lagd öfver
honom. Ögonen höll han öppna, han såg hela
tiden ut efter något, som var långt borta och som
ingen annan såg. De tre små barnen, som han
räddat, hade de lyft upp i sängen till honom,
och de sutto hopkrupna och stilla vid hans fötter.
Då han någon gång tog blickarna från det där,
som han såg långt borta, föllo de på barnen, och
då log han med hela ansiktet.

»Så hade de ändtligen funnit reda på torparen,
och Stor Ingmar tog åter blicken till sig och smålog,
då han hörde Stark Ingmars tunga steg ute i
storstugan.

»Då karlen stod bredvid sängen, tog han hans
hand och klappade den sakta, så frågade han
honom:

»’Kommer du ihåg, du Stark Ingmar, då vi
gingo nere på kyrkbron och sågo himmelen öppen?’

»’Ja, ja, nog minnes jag det, då vi två sågo
in i himmelen,’ sade Stark Ingmar.

»Då vände sig Stor Ingmar helt mot honom,
han log och strålade, som hade han den ljufligaste
nyhet att omtala. — ’Jag går dit nu, jag,’ sade
han till Stark Ingmar.

»Då böjde torparen sig fram och såg honom
djupt in i ögonen. ’Jag kommer efter, jag,’ sade
han. Stor Ingmar nickade åt honom. ’Men du
vet, att jag inte får komma, förrän din son kommer
hem från vallfarten.’

»’Ja, ja, jag vet,’ sade Stor Ingmar och nickade.

Efter detta drog han endast ett par djupa
andetag, och så var han död.»

Skolmästarns voro eniga med prästen om att
detta var en vacker död. De sutto alla tre tysta
en lång stund.

»Men,» sade mor Stina plötsligen, »hvad menade
Stark Ingmar med det han sade om vallfarten?»

Prästen såg upp en smula förvirrad. »Jag vet
inte,» sade han. »Stor Ingmar dog just då, jag
har ej haft tid att fundera på detta.» Han sjönk
i tankar.

»Det är bra märkvärdigt sagdt, det har ni rätt
i, mor Storm.»

»Kyrkoherden vet, att de säga om Stark Ingmar,
att han kan se in i framtiden.»

Prästen satt och strök sig betänksamt öfver
pannan liksom för att reda ut tankarna. »Ingenting
är så märkvärdigt som att tänka på hur Gud
styr,» sade han. »Ingenting i världen är så märkvärdigt.»

________

Karin Ingmarsdotter.

________

Det var en förmiddag på hösten. Skolan var
öppnad, men det var förmiddagsrast. Skolmästarn
och Gertrud kommo in i köket, de satte
sig vid bordet, och mor Stina bjöd på kaffe.

Innan de hunnit dricka ur kopparna, fingo de
främmande.

Den, som kom, var Halfvor Halfvorsson, en
ung bonde, som hade öppnat en handelsbod i
kyrkbyn. Han var från Timsgården och kallades
därför oftast Tims Halfvor. Han var en lång,
vacker karl, men han såg nedstämd ut. Mor Stina
bjöd också honom på kaffe, han satte sig vid bordet
och talade med skolmästarn.

Husmodern satt i pinnsoffan under fönstret
och stickade. Hon satt så, att hon kunde se ut
på vägen. På en gång blef hon röd i ansiktet
och böjde sig fram för att se bättre. Men genast
sökte hon se lugn ut och sade helt likgiltigt: »Jag
tror, att det är storfolk ute och går i dag, jag.»
Handelsmannen hörde, att det låg något ovanligt
i tonen, han reste sig och tittade ut. Han såg en
lång, litet lutande kvinna och en halfvuxen gosse
komma gående upp mot skolan.

»Om jag inte ser fel, är det där Karin Ingmarsdotter,»
sade mor Stina. — »Ja, nog är det
Karin,» bekräftade handelsmannen. Han sade intet
mer, utan vände sig från fönstret och blickade
rundt om hela stugan, som om han spanat efter
en undflykt. Men i nästa ögonblick gick han
lugnt tillbaka till sin plats.

Det förhöll sig så, att förra sommaren, medan
Stor Ingmar ännu lefde, hade Halfvor friat till
Karin Ingmarsdotter. Han hade friat länge, det
hade varit många om och men. Gammalfolket
hade ej vetat, om han var god nog. Det var ej
för pengarnas skull, ty Halfvor var rik, men hans
far hade varit begifven på att dricka. Det kunde
hända, att detta gått i arf. Till sist hade det dock
blifvit bestämdt, att han skulle få Karin.

Bröllopsdagen hade varit utsatt, och lysning
uttagen hos kyrkoherden, men före första lysningsdagen
gjorde Karin och Halfvor en resa till Falun
för att köpa vigselring och psalmbok. De voro
borta i tre dagar, och då de kommo tillbaka, sade
Karin till fadern, att hon ej kunde gifta sig med
Halfvor. Hon hade dock ingenting annat att
klaga öfver, än att Halfvor druckit sig full en
gång under resan. Karin fruktade nu, att han
skulle bli lik sin far. Stor Ingmar sade, att han
ej ville tvinga henne, och Halfvor blef afskedad.

Halfvor tog detta mycket illa. »Du drager
öfver mig sådan skam,» sade han till Karin, »att
jag ej kan bära den. Hvad skall folk tänka om
mig, då du förkastar mig på detta sätt? Det går
inte an, att göra sådant mot en hederlig karl.»

Men Karin lät sig ej beveka, och Halfvor
hade varit olycklig och dyster alltsedan. Han
kunde ej glömma den oförrätt Ingmarssönerna
hade gjort honom.

Och där kom Karin, och här satt Halfvor,
och hvad skulle det nu bli af?

Så mycket var visst, att det ej kunde bli
någon försoning. Karin var gift sedan förra hösten
med Eljas Elof Ersson. Hon och hennes man bodde
på Ingmarsgården och regerade den, allt sedan
Stor Ingmar dött på våren. Stor Ingmar hade
lämnat efter sig fem döttrar och en son, men
sonen var så ung, att han ej kunnat taga vid
egendomen.

Emellertid kom Karin in i köket. Hon var
bara några och tjugu år, men säkert hade hon
aldrig sett riktigt ung ut. På många andra ställen
skulle hon blifvit ansedd för mycket ful, ty hon
bråddes på sin släkt och hade tunga ögonlock,
litet rödaktigt hår och ett sträft drag vid munnen.
Men hos skolmästarns tyckte de om att se, att
hon var så lik de gamla Ingmarssönerna.

Karin förändrade icke en min, då hon fick se
Halfvor, utan gick långsamt och säfligt från den
ene till den andre och hälsade. Då hon bjöd
Halfvor handen, sträckte han fram sin, så mycket
att de rörde vid hvarandra med de yttersta fingerspetsarna.

Karin gick alltid en smula framåtböjd. Då hon
närmade sig Halfvor, tycktes hon luta hufvudet
litet mer än vanligt, men Halfvor stod rakare och
mer högrest, än han brukade.

»Så, att Karin är ute och går i dag,» sade
mor Stina och satte fram proststolen åt henne. —
»Jag är så, jag,» sade hon, »det är lätt att gå nu,
sedan det frusit på.» — »Ja, det har varit hård
frost i natt,» anmärkte skolmästarn.

Men efter detta blef det tyst i rummet, ingen
hade något mer att säga. Det förblef tyst under
ett par minuter. Då reste sig Halfvor, och de
andra foro upp, som om de väckts ur en tung
sömn.

»Nu får jag gå hem till boden,» sade han.

»Halfvor har nog inte så brådtom,» sade husmodern.
— »Det är väl inte jag, som kommer
och drifver bort Halfvor,» sade Karin. Hennes
röst lät mycket ödmjuk, då hon tilltalade honom.

Så snart Halfvor gått, var förtrollningen bruten,
och skolmästarn visste genast hvad han skulle
tala om. Han såg på gossen, som kommit in med
Karin, honom hade ingen låtsat om förut. Det
var en liten en, han kunde ej vara mycket äldre
än Gertrud, han hade ett ljust och lent barnaansikte,
men det var något lillgammalt öfver honom,
och inte var det svårt att se hvilken ätt han
tillhörde.

»Jag tror Karin kommer hit med en skolgosse,»

sade Storm. — »Det är min bror,» svarade
Karin, »det är nu han, som är Ingmar Ingmarsson.»
— »Han är väl liten för det namnet,» anmärkte
Storm. — »Ja, far dog för tidigt.» — »Det
är ett sant ord,» sade skolmästarn och hans hustru
med en mun.

»Han har gått i storskolan i Falun,» sade
Karin. »Det är därför han inte förr har kommit
hit till skolmästarn.» — »Skall inte Karin ställa
så, att han får komma dit i år också?» Karin fällde
ned de tunga ögonlocken och suckade djupt, men
på detta gaf hon ej något svar. — »Han lär vara
snäll att läsa,» sade hon. — »Ja, jag är bara rädd
för, att han ingenting kan få lära här hos mig.
Han är väl lika lärd som jag själf.» — »Å, nog vet
jag, att skolmästarn kan mer än en sådan här
liten en.»

Det blef tyst igen, tills Karin började på nytt.

— »Det är inte bara tal om skolgång. Jag ville
också fråga skolmästarn och mor Stina om gossen
kunde få bo här.»

Skolmästarn och hans hustru sågo helt häpna
på hvarandra, ingen af dem kom sig för att säga
något. — »Ja, vi äro ju litet trångbodda,» sade
Storm slutligen. — »Jag tänkte, att jag skulle lämna
smör och mjölk och ägg kanske i betalning.» —
»Ja, för den skull...» — »Det vore allt en bra
stor tjänst,» sade den rika bondkvinnan.

Men mor Stina förstod, att Karin ej skulle
bedja dem om något så besynnerligt, ifall hon ej
vore i stort behof af hjälp. Hon gjorde raskt
slag i saken.

»Karin skall ej behöfva bedja oss mer,» sade
hon. »Vi vilja göra allt hvad vi förmå för Ingmarssönerna.»

»Tack,» sade Karin.

Mor Stina och Karin talade sedan länge om
hur Ingmar skulle ha det, men Storm tog Ingmar
med in i skolan. Där satte han sig på bänken
bredvid Gertrud. På hela första dagen sade han
inte ett ord.

Tims Halfvor höll sig borta från skolhuset en
hel vecka, som om han varit rädd att åter råka
Karin där. Men en förmiddag, då det var strömmande
regn, och inga kunder att vänta, kom det
svåraste missmod öfver honom. Jag duger ingenting
till, ingen har någon aktning för mig, tänkte
han, och plågade sig, som han brukade, allt sedan
Karin tillbakavisat honom. Till sist beslöt han
sig för att gå öfver till mor Stina för att få tala
med en glad och vänlig människa.

Han stängde sin tomma bod, knäppte kavajen
tätt om kroppen och kom öfver till skolan genom
blåst och regn och skvalpande vattenpussar.

Halfvor kände sig så nöjd med att åter vara
i skolan, att han satt kvar där ännu, då det ringde
till förmiddagsrast, och Storm med de två barnen
kommo in till kaffet.

De gingo alla tre fram och hälsade på honom.
Han reste sig för skolmästarn, men då Ingmar
räckte honom handen, hade han redan satt sig
ned och talade så ifrigt med mor Stina, att han
ej tycktes märka gossen. Ingmar stod kvar en
stund alldeles tyst, sedan gick han fram till bordet
och satte sig. Han suckade flera gånger på samma
sätt som Karin, då hon varit där.

»Halfvor är här för att visa sin nya klocka,»
sade mor Stina. Och Halfvor tog upp ur fickan
ett nytt silfverur och visade. Det var mycket
vackert, ganska litet, med en förgylld blomma på
boetten. Skolmästarn öppnade uret, han gick in
i skolan efter ett förstoringsglas, som han klämde
fast i ögat, och såg på verket. Han föll i hänryckning,
stod en lång stund och gladde sig åt att se,
hur hjulen grepo in i hvarandra. Han hade aldrig
sett ett så godt arbete, sade han. Ändtligen lämnade
han Halfvor klockan tillbaka, och denne
stoppade den på sig, men såg hvarken glad eller
stolt ut, som människor bruka, då man berömmer,
hvad de skaffat sig.

Ingmar teg stilla, medan han åt, men då han
tömt kaffekoppen, frågade han Storm om han förstode
sig på klockor. — »Ja,» svarade skolmästarn,
»det vet du väl, att jag förstår mig på allting.»

Ingmar tog då fram en klocka ur västfickan.
Det var en stor, rund silfverrofva. Ful och klumpig
föreföll den, framför allt nu, då de så nyss
sett Halfvors klocka. Kedjan, som den hängde på,
var ful och klumpig den också. Intet enda ornament
fanns på boetten, men däremot en stor
buckla. Det var ej mycket med den klockan.
Glas hade den ej mer öfver visarna, och emaljen
på urtaflan var skadad den ock.

»Den står,» sade Storm, han höll upp den
till örat. — »Ja,» sade gossen, »jag undrar bara
om skolmästarn tror, att någon kan laga den?»
Storm öppnade klockan, man kunde höra, att det
skramlade i den, som om alla hjul voro lösa. —
»Du måste visst ha slagit in spik med den här
klockan, den kan jag ej göra något för.» — »Tror
skolmästarn, att Klock-Erik kan göra något för
den?» — »Nej inte mer än jag. Det är bäst, att
du sänder den till Falun och får ett nytt verk i
den?» — »Ja, jag trodde så också,» sade Ingmar
och tog igen klockan.

»Hur i Herrans namn har du burit dig åt med
den?» frågade skolmästarn. Gossen satt och sväljde
en stund, som om gråten kommit honom i halsen.
— »Det var fars klocka,» sade han. »Den blef
så här illa skadad, då den där stocken kom och
körde till far.» Nu blefvo alla helt uppmärksamma,
och Ingmar ansträngde sig för att fortsätta.

»Vi hade påsklof, så att jag var hemma, då
det hände, och jag var den första, som kom ned
till far, då han låg på stranden. Far låg, och
höll klockan i händerna. ’Nu är det slut med
mig, Ingmar,’ sade far, ’jag är ledsen, att klockan
gått sönder, ty jag vill, att du skall ge den till
en, som jag gjort illa mot, och hälsa från mig.’
Så sade han hvem det var, som skulle ha klockan.
Han bad mig, att jag skulle ställa om att den blefve
lagad i Falun, innan jag gaf den till den, som
skulle ha den. Men jag kom aldrig tillbaka till
Falun, jag, och nu vet jag ej hur jag skall göra.»

Skolmästarn började genast fundera öfver om
han kände någon, som snart skulle resa in till
staden, men mor Stina afbröt honom nästan genast.

»Hvem var det, Ingmar, som skulle ha klockan?»
— »Jag vet inte, om jag skall säga det,»
sade gossen. — »Var det inte Tims Halfvor, som
sitter här?» — »Jo, det var det,» sade han lågt.
— »Ge då Halfvor klockan sådan den är,» sade
mor Stina, »det blir han bäst nöjd med.» Ingmar
reste sig lydigt, tog upp klockan och strök öfver
den med rockärmen för att göra den så fin, som den
kunde bli. Sedan gick han med långa steg öfver
golfvet. — »Jag skall hälsa från far och lämna
den här,» sade han och räckte fram klockan.

Halfvor hade suttit tyst och mörk hela tiden,
och då gossen nu kom med klockan, lade han handen
öfver ögonen, liksom ville han ej se. Ingmar
stod där rätt länge och höll klockan framför honom.
Slutligen såg gossen bort till husmodern
och tycktes begära hjälp. — »Salige äro de fridsamme,»
sade hon då. Halfvor sträckte ut ena
handen för att visa klockan ifrån sig. Då sökte
också Storm hjälpa till. — »Jag tänker Halfvor ej
kan begära bättre upprättelse,» sade han. »Jag har
alltid sagt, att om Ingmar Ingmarsson fått lefva,
hade han nog för längesedan gett Halfvor den
äresresning, som han förtjänar.»

De sågo nu, hur Halfvor med den handen,
som han ej höll för ögonen, nästan mot sin vilja
grep ut efter klockan och drog den till sig. Och
sedan han fått den i sin hand, stack han in den
under både rock och väst och gömde den.

»Den klockan tar ingen ifrån honom,» sade
skolmästarn och skrattade, då han såg hur väl
Halfvor knäppte igen kavajen öfver klockan. Halfvor
skrattade också, han reste sig upp, rätade på sig
och andades djupt. Färgen steg på hans kinder.
Han blickade omkring sig med glada, frimodiga
ögon. — »Nu tror jag Halfvor känner, att han
fått nytt lif,» sade skolmästarns hustru.

Halfvor stack nu handen innanför kavajen
och tog fram sin egen nya klocka. Han kom
öfver golfvet bort till Ingmar, som åter satt sig
vid bordet. — »Då jag nu tagit emot din fars
klocka af dig, så skall du taga emot denna af mig,»
sade han.

Därmed lade han klockan på bordet och lämnade
rummet utan att säga farväl till någon. Hela
dagen gick han ute och dref på vägar och stigar.
Det var ett par bönder från Västgården, som ville
göra handel hos honom. De stodo och väntade
utanför handelsboden ifrån middagen ända till
aftonen, men ingen Tims Halfvor kom till synes.

*

Elof Ersson från Eljasgården, som hade blifvit
gift med Karin Ingmarsdotter, hade haft en elak
och girig far. Fadern hade alltid varit sträng mot
sonen, då han var liten, hade han knappt fått äta
sig mätt, och han hade varit mycket förtryckt
äfven som vuxen. Den gamle hade ständigt drifvit
honom att arbeta, han hade aldrig fått gå bort på
en dans, hade ej haft fred för arbete ens på söndagen.
Och då Eljas Elof blifvit gift, hade han
ej fått blifva sin egen, utan hade måst flytta till
Ingmarsgården och gå under svärfadern. Och på
Ingmarsgården fanns heller intet annat än arbete
och sparsamhet. Men så länge Ingmar Ingmarsson
lefde, syntes Eljas Elof vara fullt nöjd, han bara
trälade utan att begära något bättre. Folk sade,
att Ingmarssönerna nu fått en måg efter sitt sinne,
ty Elof Ersson visste ej om något annat i världen
än arbete.

Men så snart Stor Ingmar var död, började
mågen att dricka och föra ett vildt lif. Han sökte
upp alla glada karlar, som funnos i socknen, bjöd
dem hem till sig på Ingmarsgården eller dref omkring
med dem i lekstugor och gästgifvargårdar.
Han upphörde alldeles att arbeta och drack sig
full hvarje dag. På endast ett par månader blef
han en försupen stackare.

Då hustrun, Karin Ingmarsdotter, första gången
såg honom drucken, blef hon slagen af förstening.
Detta är Guds straff, därför att jag handlade orätt
emot Halfvor, tänkte hon genast.

Till mannen sade hon ej mycket för att förebrå
eller varna. Hon såg snart, att han var ett
träd, som var dömdt till förruttnelse, och att hon
aldrig skulle få hvarken stöd eller skugga af honom.

Men Karin Ingmarsdotters systrar voro ej så
kloka som hon. De blygdes öfver det vilda lifvet,
och öfver att det skulle höras dryckeslarm och
dryckesvisor från Ingmarsgården ända ut på landsvägen.
De ömsom hånade och förmanade, och
fastän svågern egentligen var en godmodig man,
blef han dock stundom vred. Och det blef mycken
ofrid i hemmet.

Karin tänkte då bara på att skaffa sina systrar
ur huset, för att de skulle slippa vara med om
det elände hon själf lefde i. Under sommaren
gjorde hon bröllop åt de två äldsta, de båda yngre
sände hon ut till Amerika, där de hade släkt, som
kommit sig väl upp.

Till alla dessa systrar utbetalades deras arfslott,
som var tjugu tusen kronor. Karin hade fått
gården, men det var bestämdt, att den unge Ingmar
skulle lösa den till sig, så snart han blefve
myndig, och då skulle Karin och Eljas Elof flytta
annorstädes.

Det var märkvärdigt, att Karin, så tafatt och
obeslutsam som hon såg ut att vara, hade makt
att rusta ut så många fåglar ur boet, skaffa dem män
och bosättning och amerikabiljetter. Hon var alldeles
ensam om detta. Af mannen fick hon ingen
hjälp af något slag.

Men mesta bekymmer gjordes Karin af brodern,
han, som nu var Ingmar Ingmarsson. Han satte
sig upp mot Karins man värre än någon af de
andra syskonen. Gossen gjorde det ej med ord,
utan med handling. En gång slog han ut allt
brännvinet, som Eljas Elof skaffat hem, och en
annan gång upptäckte svågern honom, då han
försökte späda ut hans dryckesvaror med vatten.

Då hösten kom, yrkade Karin på att gossen
skulle få fara till storskolan i år som de andra
åren, men mannen, som var hans förmyndare,
satte sig alldeles emot detta.

»Ingmar skall bli en bonde, som jag och hans far
och min far,» sade Eljas Elof. »Hvad skall han göra
i storskolan? Till vintern skola han och jag draga
till skogen och bygga milor. Det blir den bästa lärdom
han kan få. Då jag var så gammal som han,
låg jag i kolarkojan hela vintern igenom.»

Karin kunde ej förmå honom att ändra mening,
utan måste nöja sig med att Ingmar gick
kvar hemma.

Eljas Elof började nu visa sig mån om att
vinna Ingmar. Framför allt tog han honom
gärna med sig, då han for bort. Gossen följde
ovilligt. Han ville ej vara med om svågerns supgillen.
Då svor denne på att han ej skulle fara längre
än till kyrkan eller handelsboden, men hade han
väl Ingmar uppe i kärran, reste han långa vägar,
ned till smederna vid Bergsåna bruk eller till gästgifvargården
i Karmsund.

Karin var glad åt att mannen tog gossen med
sig. Hon tyckte det var en säkerhet för att han
ej skulle bli liggande i ett dike vid landsvägen
eller köra ihjäl hästen.

En gång då Eljas kom hem klockan åtta på
morgonen, satt Ingmar och sof bredvid honom i
kärran.

»Kom och tag reda på honom, och bär in
honom!» ropade Eljas till Karin. »Gosstackarn
har druckit sig full. Han kan inte gå in själf.»

Karin blef så bestört, att hon liksom sjönk
ihop. Hon måste sätta sig ned på trappsteget ett
ögonblick, innan hon kunde bära in Ingmar.

Då hon lyfte upp honom, såg hon, att han
ej sof, men var kall och sanslös, som en död.
Karin tog honom i sina armar och bar in honom
i lillkammarn. Där stängde hon sig inne med
honom och försökte få lif i honom.

Om en stund kom hon ut i storstugan, där
Eljas satt och åt frukost. Karin gick tätt inpå
honom och lade handen på hans skuldra. — »Det
är bäst, att du gör dig ett godt mål,» sade hon,
»ty om du supit ihjäl min bror, lär du allt få
sämre kost än här på Ingmarsgården.» — »Å, så
du kan prata,» sade mannen, »inte kan han må
så illa af litet brännvin.» — »Men det är ändå,
som jag säger,» sade Karin, och hon klämde in
sina hårda, magra fingrar in i karlens skuldra.
»Dör han, så nog skall du få dina tjugu år på
fästning, du Eljas.»

Då Karin kom in till gossen igen, var han
vaknad till lif, men han var förstörd i hufvudet,
och inte en lem kunde han röra. Han led svåra
plågor. »Tror du, att jag skall dö, Karin?» sade
han. — »Å nej då,» svarade hon och satte sig
bredvid honom. — »Jag visste inte, hvad det var
de gåfvo mig,» sade han. — »Det tackar jag Gud
för,» svarade Karin allvarligt. — »Skrif det till
systrarna, om jag dör,» sade gossen. »Jag visste
inte, att det var spritvaror.» — »Ja,» sade Karin.
— »Jag visste det alls inte, det svär jag dig.»

Ingmar låg i feber och yrsel hela dagen. »Bara
du inte talar om det för far,» sade han till systern.
— »Nej, ingen talar om det för far,» sade Karin.
— »Men, om jag nu dör, får väl far veta det,
och jag får skämmas för far.» — »Det var ju inte
ditt fel,» sade Karin. — »Kanske far tycker, att
jag borde hafva aktat mig för allt, som Eljas gaf
mig.

»Tror du hela socknen nu vet, att jag varit
full?» sade han. »Hvad säga drängarna och hvad
säger Gammal-Lisa och hvad säger Stark Ingmar?»

»De säga väl ingenting, de,» sade Karin. —
»Du får lof att tala om för dem, hur det var.
Ser du, de hade supit hela natten, och jag satt
och halfsof borta på en bänk. Det var på gästgifvargården
i Karmsund. Så kom Eljas och väckte
mig, han sade helt vänligt: ’Kom upp, Ingmar,
så får du något att värma dig med. Drick det här,
det är bara vatten och socker!’ Och jag frös då,
när jag vaknade, och då jag smakade på glaset
han räckte mig, kunde jag ej känna annat, än att
det var varmt och sött. Och så var det något
starkt han blandat ihop åt mig. Och hvad skall
far nu säga?»

Karin öppnade dörren. Eljas satt kvar därinne,
hon tyckte han kunde hafva godt af att höra.

»Om far lefde, du Karin, om bara far lefde.»
— »Ja hvad då, Ingmar?» — »Tror du inte, han
slog ihjäl honom?» Eljas brast i skratt därute,
och gossen blef så blek, då han hörde honom,
att Karin skyndade sig att stänga dörren.

Efter detta hade Eljas Elof ändock blifvit så pass
tam, att han ej hindrade Karin att föra Ingmar
ned till skolhuset.

*

Närmaste tiden efter sedan Halfvor fått klockan,
hade han mycket folk i boden. Ingen bonde kom
till kyrkbyn, utan att han gjorde sig ärende in i
Halfvors bod för att få höra berättelsen om Stor
Ingmars klocka. Bönderna i sina långa, hvita
pälsar stodo och hängde i timtals öfver boddisken
och vände sina allvarsamma, fårade ansikten mot
Halfvor, medan han berättade. Till sist drog Halfvor
fram klockan och visade den buckliga boetten
och den spräckta urtaflan. — »Jaså, det var där
slaget träffade,» sade bönderna och tyckte sig se
för sig hela scenen, då Stor Ingmar skadades. »Ja,
det är en stor sak för sig, Halfvor, att äga den
här klockan.»

Då Halfvor visade klockan, släppte han den
aldrig, utan höll alltid fast i kedjan. Han lät ingen
taga den ifrån sig ens för ett ögonblick.

En dag stod Halfvor som vanligt med en
krets bönder omkring sig. Han berättade och berättade,
till sist kom klockan fram. Genast blef
det stor andakt och nästan tyst, medan klockan
fördes från den ene till den andre.

Just medan detta pågick, kom Eljas in i boden,
men uppmärksamheten var så fästad vid klockan,
att ingen såg honom. Han hade också hört berättelsen
om svärfaderns klocka och förstod genast,
hvad som försiggick. Han var ej missundsam mot
Halfvor, han tyckte bara, att det var löjligt att se
honom och de andra stå så andäktiga omkring ett
gammalt, trasigt silfverur.

Eljas smög sig fram bakom dem, som stodo
och hängde öfver disken, gjorde ett raskt grepp,
fick klockan i sin hand och ryckte den till sig.
Det var bara ett skämt af Eljas, han tänkte ej på
att taga klockan från Halfvor, ville endast retas
en smula med honom.

Halfvor ville nappa till sig klockan igen, men
Eljas drog sig tillbaka och höll upp den i luften,
såsom han skulle hållit upp en bit socker för en
hund. Halfvor lade handen på disken och svingade
sig öfver den. Han såg så ond ut, att Eljas
blef rädd och rusade på dörren i stället för att
stå stilla och lämna honom uret.

Utanför dörren var en trätrappa med utnötta
trappsteg. Här fick nu Eljas foten ned i ett hål,
han snafvade och blef liggande på marken. Halfvor
kastade sig öfver honom, där han låg, tog först
igen klockan och gaf honom sedan några hårda
sparkar.

»Det är ej värdt, att du slår så hårdt,» sade
Eljas. »Det är bättre, att du ser efter hur det är
med min rygg.»

Halfvor höll inne med att slå, men Eljas lyfte
hvarken arm eller ben för att resa sig. — »Hjälp
mig upp,» bad han. — »Du hjälper dig väl själf,
då du fått sofva ruset af dig.» — »Jag är ej full,»
sade Eljas, »det var bara så, att då jag sprang utför
trappan, tyckte jag, att Stor Ingmar kom emot
mig för att taga klockan ifrån mig, och det var
därför jag föll så illa.»

Halfvor lutade sig ned för att plocka upp
eländet han hade liggande framför sig. Sedan
måste de köra hem Eljas på en flakvagn. Han
hade brutit sin rygg och skulle aldrig mer kunna
stå på sina ben.

Eljas Elof låg sedan alltid till sängs, han var
maktlös och kunde ej röra sig. Men tala kunde
han, och han låg hela dagen och tiggde om
brännvin.

Doktorn hade strängeligen förbjudit Karin
Ingmarsdotter att ge mannen några dryckesvaror,
emedan han då inom kort skulle supa ihjäl sig.
Eljas sökte då tvinga sig till, hvad han önskade,
genom att skrika och föra oväsen framför allt om
nätterna. Han bar sig åt som en vansinnig och
störde allas ro.

Detta var Karins tyngsta år. Mannen pinade
henne mången gång så svårt, att hon trodde, att
hon ej skulle kunna härda ut. Han fyllde gården
med ondt och giftigt tal och med svordomar, så
att den var som ett helvete.

Karin bad skolmästarns, att de skulle låta Ingmar
stanna hos dem. Hon ville ej, att brodern
skulle komma hem en enda dag, inte ens om
julen.

Alla tjänarna på Ingmarsgården voro på långt
håll släkt med husbondfolket och hade lefvat på
gården hela sin tid. Om det ej varit så, att de
varit som hopvuxna med Ingmarssönerna, kunde
de ej hafva stått ut att stanna i sin tjänst.

Det var ej många nätter Eljas lät dem sofva
i ro. Och ständigt hittade han på något nytt för
att pina dem och Karin så, att de skulle blifva
tvungna att gifva efter för hans böner.

Under detta elände lefde Karin en vinter, en
sommar och så än en vinter.

*

Karin Ingmarsdotter hade en plats, dit hon
brukade gå, för att få vara ensam och tänka på
sin olycka. Det var en smal bänk bakom den
lilla humlehagen, där plägade hon sitta hopkrupen
med armbågen mot knäet och hakan i händerna
och stirra framför sig utan att se något. Hon
hade eljes utsikt vidt och bredt omkring. Åkrarna
rullade ut sig från platsen, där hon satt, ända bort
mot skogen med de stigande åsarna och Klackberget.

Där satt Karin en aprilafton. Hon kände sig
svag och modlös, som människor ofta göra om
våren, då snön går bort, dammig och nedsmutsad,
och marken ännu inte har blifvit renspolad af vårregn.
Solskenet stack varmt, men nordanvinden
spelade på samma gång fritt omkring henne, ty
den skyddande humlen var ej uppkommen, utan
låg och sof vintersömn under sitt täcke af granris.
Det var rätt skarp blåst, trasor och pappersbitar
och torra grässtrån hvirflade omkring på marken.
Borta öfver bergen stod snösmältningsdis, björkarna
började bli bruna i topparna, men längs efter skogsbrynet
låg ännu en hög snökant. Vår skulle det
nog bli på allvar nu snart, och Karin kände sig
mer trött än någonsin, då hon tänkte därpå. Hon
menade, att hon ej kunde öfverlefva ännu en
sommar.

Hon tänkte på hur det nu skulle komma jagande,
sådd och höskörd, vårbak och vårbyk, väfnad
och klädsömnad. Det var ej möjligt att gå
igenom det alltsammans.

»Och jag kan ju så gärna dö,» sade hon
sakta. »Jag tycker jag ej lefver till någon annan
nytta än för att hindra Eljas från att supa
ihjäl sig.»

Helt hastigt såg Karin upp, som om hon hört
någon kalla på sig. Midt framför henne stod
Halfvor Halfvorsson, han lutade sig mot gärdesgården
och betraktade henne.

Karin visste ej, när han kommit dit. Det
föreföll, som om Halfvor skulle ha stått där en
god stund.

»Jag tänkte, att jag skulle finna dig härborta,»
sade Halfvor. — »Å, tänkte du det?» — »Jag kom
ihåg från fordom, att du brukade smyga dig undan
hit, då du hade en ledig stund för att sitta och
sörja.» — »Jag hade inte mycket att sörja öfver
på den tiden.» — »Den sorg du inte hade, den
hittade du på åt dig.»

Då Karin nu såg Halfvor, tänkte hon, att han
måtte tycka, att hon varit dum, som ej gifte sig
med honom, en sådan stolt och ståtlig man, som
han var. »Nu har han mig, där han vill ha mig,»
sade hon för sig själf, »nu är han kommen hit
för att göra narr af mig.»

»Jag har varit inne och talat vid Eljas,» sade
Halfvor. »Det var egentligen honom jag ville
råka.»

Karin svarade intet, hon satt rak och stel med
ögonlocken nedfällda och händerna lagda öfver
hvarandra, bara väntande på allt det hån, som
Halfvor nu skulle låta komma öfver henne.

»Jag sade till honom,» fortfor Halfvor, »att
jag ansåg, att jag hade del i hans olycka, därför
att det var hemma hos mig han blef skadad.»
Halfvor höll upp, liksom väntande, att hon skulle
ge ett tecken till gillande eller ogillande, men
Karin satt tyst. »Därför frågade jag honom,» sade
Halfvor, »om han ej ville komma och bo hos mig
nu en tid. Det kunde vara mer ombyte för honom
och mer folk att råka än här.»

Nu fick Karin upp ögonen, men alltjämt satt
hon orörlig.

»Vi hafva gjort upp det så,» sade Halfvor,
»att du i morgon låter köra honom ned till mig.
Jag vet, att han följer med mig, därför att han
tror, att han skall kunna skaffa sig brännvin hemma
hos mig. Men det förstår du väl, Karin, det
kommer inte i fråga. Nej då, inte mer hos mig
än hos dig. Ja, i morgon kommer han alltså.
Han skall få bo i kammaren innanför boden, och
jag har lofvat honom, att dörren skall få stå öppen,
så att han får se folk.»

Vid Halfvors första ord hade Karin undrat
om detta var något han hade tänkt ut för att göra
spe af henne, men så småningom kom hon att
förstå, att han menade allvar.

Nu var det så, att Karin alltid trott, att Halfvor
friat till henne, därför att hon var rik och af en
god släkt. Hon hade aldrig tänkt på att han kunde
tycka om henne för hennes egen skull. Hon visste
nog, att hon inte var en sådan flicka, som karlarna
bry sig om. Inte heller hade hon själf varit förälskad
hvarken i Halfvor eller Eljas.

Men då Halfvor kom och ville hjälpa henne
med detta svåra, som hon hade att bära, blef Karin
alldeles öfverväldigad af något så stort och oerhördt.
Hur var det möjligt, att Halfvor kunde
vara så god mot henne?

Han måtte visst tycka om henne, han Halfvor,
han måtte tycka om henne, då han kom på detta
sätt för att bistå henne.

Karins hjärta begynte att slå våldsamt och
oroligt. Hon vaknade upp till något, som hon
aldrig förr erfarit. Hon undrade hvad det kunde
vara, tills hon plötsligen förstod, att Halfvors godhet
hade värmt hennes förfrusna varelse, så att
kärlek till honom nu höll på att blossa upp inom
henne.

Halfvor fortfor att lägga ut sin plan, rädd
att hon skulle göra invändningar. »Det är ju
synd om Eljas också,» sade han, »han behöfver
nog ombyte. Och så svår som han varit mot dig,
blir han ej mot mig. Det blir annat, där det
finnes en husbonde att vara rädd för.»

Karin visste ej hvad hon skulle taga sig till,
tyckte att hon ej kunde göra en rörelse eller säga
ett ord, utan att Halfvor skulle märka, att hon
var kär i honom. Och något måste hon dock
svara honom.

Till sist teg Halfvor och stod och såg på
henne.

Karin steg upp liksom motvilligt, gick fram
till Halfvor och strök honom sakta öfver handen.

»Gud välsigne dig, Halfvor,» sade hon med
bruten röst. »Gud välsigne dig.»

Hur försiktig hon varit, måtte dock Halfvor
ha märkt något, ty han fattade raskt om hennes
händer och drog henne till sig. — »Nej, nej,»
ropade hon förskräckt, slet sig lös och skyndade
bort.

*

Eljas flyttade nu till Halfvor och låg i bodkammaren
hela sommaren. Halfvor behöfde dock
ej länge ha besvär af honom, ty han dog redan
på hösten.

Kort därefter sade mor Stina till Halfvor: —
»Nu skall Halfvor lofva mig en sak.» — Halfvor
spratt till och såg upp. — »Halfvor skall lofva
mig att hafva godt tålamod med Karin.» — »Visst
skall jag hafva tålamod,» svarade Halfvor undrande.
— »Ja, hon är ju en, som är värd att vinna, äfven
om man får vänta i sju runda år.»

Men det var ej så lätt för Halfvor att hafva
tålamod, ty han fick snart höra talas om att än
den ene än den andre friade till Karin. Detta
började redan fjorton dagar efter Eljas’ begrafning.

Halfvor satt på sin trappa en söndagseftermiddag
och betraktade dem, som kommo och
gingo på vägen. Snart tyckte han sig märka, att
det var ovanligt många fina åkkärror, som foro
förbi upp mot Ingmarsgården. I den första satt
en af inspektorerna på Bergsåna bruk, efter honom
kom gästgifvarsonen från Karmsund åkande och till
sist kom Berger Sven Person, en hemmansägare
från grannsocknen. Denne var den rikaste bonden
i Västerdalarna, en klok och högst ansedd man. Ung
var han visserligen inte mer. Han hade varit
gift och omgift och var nu änkling på nytt.

Då Berger Sven Person kom körande, kunde
Halfvor ej sitta stilla längre. Han började gå
framåt vägen, och snart var han öfver bron och
på den sidan älfven, där Ingmarsgården låg. Jag
skulle nog vilja veta, hvart alla dessa kärrorna ha
kört i väg, sade han. Han gick efter spåren, så
småningom blef han allt ifrigare och ifrigare. Jag
vet, att detta är dumt, sade han, han tänkte på
mor Stinas varning. Jag skall bara gå upp till
gårdsledet och se, hvad de taga sig till däruppe.

Berger Sven Person och ett par andra karlar
sutto i storstugan på Ingmarsgården och drucko
kaffe. Ingmar Ingmarsson, som alltjämt bodde
kvar i skolan, var hemma öfver söndagen. Han
satt med vid bordet och fick vara värd, ty Karin
var ej inne, hon hade ursäktat sig med att hon
hade göromål i köket, eftersom alla pigorna hade gått
ned till missionssalen för att höra skolmästarn.

Det var dödtråkigt i stugan, alla drucko sitt
kaffe utan att säga något. Friarna voro nästan
obekanta med hvarandra, och hvar och en vaktade
på något tillfälle att få gå ut i köket och tala
ensam med Karin.

Så gick dörren upp och ännu en främmande
steg in. Ingmar Ingmarsson gick emot honom
och tog honom fram till bordet. »Det är Tims
Halfvor Halfvorsson,» sade han till Berger Sven
Person. Sven Person reste sig ej, han hälsade
endast genom att göra en liten svängning med
handen och sade i litet skämtande ton: »Det var
ju roligt att få råka en så beryktad man.» Ingmar
Ingmarsson sköt fram en stol åt Halfvor och
gjorde sådant buller, att Halfvor ej behöfde svara.

Alla friarna blefvo pratsamma och stortaliga
från det ögonblick Halfvor kom. De började berömma
och understödja hvarandra, det var, som
hade de kommit öfverens om att hålla i hop, tills
de fått Halfvor ur spelet. »Det var en grann häst
häradsdomarn kom åkande med i dag,» började
inspektoren. Berger Sven Person tog upp leken
och berömde inspektoren för en björn, som han
skjutit förra vintern. Sedan prisade de båda gästgifvarsonen
från Karmsund för det nya boningshuset,
som hans far satte upp. Till sist slogo
de sig alla tre samman om att skryta med Berger
Sven Persons rikedom. De blefvo mycket vältaliga,
och med hvarje ord sade de Halfvor, att
han var en för ringa man att tänka på att mäta
sig med dem. Halfvor kände sig mycket obetydlig,
han ångrade bittert, att han kommit.

Karin kom nu in med kaffe till påtåren. Då
hon blef varse Halfvor, blef hon glad i första
ögonblicket, men straxt tänkte hon på hur illa det
såg ut, att han kom och besökte henne så snart
efter dödsfallet. Om han gjorde sig så brådtom,
skulle folk nog säga, att han skött om Eljas sämre,
än han bort göra för att snart bli af med honom
och få henne, Karin.

Hon hade helst velat, att han väntat en två,
tre år med att komma, det hade varit lagom för
att folk skulle förstått, att han ej gjort något illa
vid Eljas af otålighet. Hvad behöfver han göra
sig brådtom för, tänkte hon. Han kan väl veta,
att jag ej kommer att taga någon annan än
honom.

Då Karin kom in, blef det tyst på nytt i
rummet, och ingen tänkte på något annat än att
se efter hur hon och Halfvor hälsade på hvarandra.
Det var inte mer än nätt och jämt, att
fingertopparna möttes. Då häradsdomarn såg
detta, gaf han i glädjen till en liten hvass hvissling,
men inspektoren slog till ett flatskratt. Halfvor
vände sig mycket stillsamt mot honom. »Hvad
skrattar inspektorn åt?» frågade han sakta. Inspektoren
kunde ej finna på något att svara i hast.
Han ville ej säga något sårande, då Karin var
inne. — »Han tänker på en jakthund, som drifver
upp haren, men låter en annan skjuta den,» sade
gästgifvarsonen med undermening.

Karin stod röd som blod och hällde i kaffe,
nu sade hon ursäktande: »Berger Sven Person
och ni andra få hålla tillgodo med bara kaffe, vi
bjuda ingen spirituosa numera här på gården.» —
»Ja, det bestås inte heller hemma hos mig,» sade
häradsdomarn. Inspektoren och gästgifvarn tego,
men de förstodo, att Sven Person hade vunnit en
stor fördel. Häradsdomarn började genast tala
om nykterheten och dess nytta. Karin stod kvar
och hörde på, hon instämde i allt han sade. Bonden
såg klart, att detta var det sätt, hvarpå hon
kunde tagas, och bredde ut sig med stor vidlyftighet
om brännvin och dryckenskap. Karin kände
igen alla de tysta tankar hon haft om saken under
dessa sista år och blef glad att finna dem delade
af en så mäktig och klok man.

Midt under samtalet såg häradsdomarn öfver
till Halfvor. Denne satt mulen och butter, koppen
stod orörd framför honom. Ja, visst är det
hårdt för honom, tänkte Berger Sven Person, framför
allt om det är sant, som folk säger, att han
hjälpte Eljas på väg en smula. Egentligen var
det ju en bra gärning att befria Karin från den
förfärliga människan. Och eftersom han tyckte,
att han nästan hade vunnet spel, kände han sig
vänligt stämd mot Halfvor. Han fattade kaffekoppen,
sträckte fram den och sade: »Skål, Halfvor!
Du har säkert varit Karin här en god hjälp
vid att sköta om den uslingen, som hon varit gift
med.» Halfvor blef sittande stilla, stirrade honom
rätt in i ansiktet och undrade hur han skulle taga
detta. Men inspektoren brast åter ut i skratt. —
»Ja, en god hjälp,» skrattade han, »en riktigt god
hjälp.» — Gästgifvarsonen smålog och upprepade:
»Ja, ja, en riktigt god hjälp.»

Innan de skrattat ut, var Karin borta, utgliden
som en skugga genom köksdörren.

Karin stannade innanför dörren, ej längre bort
än att hon kunde höra allt, som sades i storstugan.
Hon var ledsen och förtviflad öfver att Halfvor
hade kommit så alldeles för tidigt. Han ställde
nog så, att hon aldrig kunde gifta sig med honom.
Det hördes ju, att det onda talet redan var i gång.
Jag vet inte hur jag skall kunna bära att mista
honom, tänkte hon och tryckte handen mot
hjärtat.

Till en början var allt stilla i storstugan, så
hörde hon, att en stol sköts tillbaka, och någon
reste sig. »Skall Halfvor redan gå?» frågade
unge Ingmar. — »Ja,» svarade Halfvor, »jag kan
inte stanna längre, du får hälsa Karin Ingmarsdotter
från mig och säga farväl!» — »Halfvor kan
väl gå ut i köket till henne och göra det själf.»
— »Nej,» hördes nu Halfvor svara, »vi två ha
talat ut med hvarandra.»

Hjärtat började bulta på Karin, och tankarna
flögo som aldrig förr. Nu var Halfvor ond på
henne, och det kunde ingen undra på. Hon hade
knappt vågat taga honom i hand, och då de andra
hånat honom, hade hon ej försvarat honom utan
tegat och smugit sig bort.

Nu trodde han, att hon ej tyckte om honom,
nu gick han och skulle aldrig komma igen.

Nej, hon visste inte, hur hon kunnat handla
så, hon som tyckte så mycket om honom.

Med ens stod det för henne, det där hennes
far brukat säga, att Ingmarssönerna ej behöfde
fråga efter människor, de behöfde bara gå Guds
vägar.

Karin fick plötsligen upp dörren igen och stod
framför Halfvor, innan han hunnit ut ur rummet.

»Skall du redan gå, Halfvor? Jag tänkte du
skulle stanna och äta kväll här.» Halfvor stod
och stirrade på henne. Hon var alldeles förvandlad,
röd och varm, och det var något ömt
och rörande öfver henne, som han aldrig förr
mött. — »Jag tänker allt gå, och aldrig komma
igen,» sade Halfvor, han förstod ej hvad hon ville. —
»Å kom du och drick ur ditt kaffe,» sade Karin.

Hon tog honom vid handen och ledde honom
upp till bordet. Hon blef både röd och hvit under
vandringen, modet svek henne flera gånger,
men hon höll ut, fast hån och förakt var det
bittraste hon kunde lida. Nu skall han åtminstone
se, att jag vill dela bördan med honom,
tänkte hon.

»Berger Sven Person och ni andra,» sade
Karin, »Halfvor och jag hafva ej talat om saken
ännu, då jag så nyss blifvit änka, men nu tror
jag, att det är bäst, att alla få höra, att jag hellre
vill gifta mig med Halfvor än med någon annan.»
Hon höll inne, därför att rösten darrade. »Folk
får säga hvad de vilja om detta, men Halfvor och
jag hafva intet ondt gjort.»

Då hon sagt detta, slöt sig Karin närmare
intill Halfvor, liksom för att få skydd mot allt det
onda tal, som nu skulle komma.

Alla voro tysta en stund mest af förvåning
öfver Karin Ingmarsdotter, som såg mer ung och
flicklik ut, än hon gjort under hela sitt lif.

Halfvor sade då med darrande röst: »Då
jag fick din fars klocka, Karin, trodde jag, att
aldrig något större kunde hända mig. Men detta,
som du nu gjort, öfvergår dock allt annat.»

Men Karin väntade mer på de andras ord
än på Halfvors, ångesten ville ej öfverge henne.

Då reste sig Berger Sven Person, som var
en på många sätt utmärkt man. — »Då få vi alla
lyckönska Karin och Halfvor till detta,» sade han
vänligt, »ty det veta alla, att den, som Karin Ingmarsdotter
väljer, är fläckfri och otadlig.»

________

I Sion.

________

Ingen må förundra sig öfver att en gammal
sockenskolmästare stundom blir en smula själfsäker.
Där har han gått och delat ut kunskap
och lärdom till sina medmänniskor under ett helt
lif. Han ser, att alla bönderna lefva på just det
han gifvit dem och att ingen vet mer, än hvad
han, skolmästarn, en gång lärt honom. Rår han
så för att han betraktar sockenborna som skolbarn,
hur gamla de än blifva, och att han tycker, att
han är visare än alla andra? Ja, en sådan riktig
gammal skolmänniska har till och med svårt att
behandla någon som vuxen, ty han ser hvar och
en med hans barnautseende, med runda, gropiga
barnakinder och fromma, stillastående barnaögon.

Det var en vintersöndag strax efter gudstjänsten.
Kyrkoherden och skolmästarn stodo och pratade i
den lilla hvälfda sakristian, de hade kommit att
tala om frälsningsarmén. — »Det är ett bra besynnerligt
påhitt,» sade kyrkoherden, »aldrig trodde
jag, att jag skulle få se något sådant.» Skolmästarn
såg strängt på kyrkoherden, han tyckte,
att denne talade rent otillbörligt. Han, prästen,
kunde då väl aldrig mena, att en sådan galenskap
skulle kunna komma till deras socken. — »Jag tror
inte, att kyrkoherden får se det heller,» sade han
med eftertryck på orden.

Kyrkoherden, som visste med sig, att han var
en svag och bruten man, lät mestadels skolmästarn
regera som han ville, men han kunde ej låta bli
att retas med honom. — »Hur kan Storm vara
så viss om att slippa undan frälsningsarmén?»
sade han. — »Jo,» svarade Storm, »där präst och
skollärare hålla ihop, där kan intet sådant otyg
tränga in.» — »Jag vet just inte, att Storm håller
ihop med mig,» sade kyrkoherden litet snäft. »Ni
predikar ju för er själf därborta i ert Sion.» Till
detta teg skolmästarn först, så sade han mycket
stilla: — »Kyrkoherden har aldrig hört hur jag
predikar.»

Det där missionshuset var en riktig förargelseklippa.
Kyrkoherden hade aldrig varit inom dess
dörrar. Då det nu kommit på tal, blefvo de
båda gamla vännerna mycket ängsliga öfver att
ha sagt något sårande. Jag är nog orättvis mot
Storm, tänkte kyrkoherden, under dessa fyra år,
som han hållit bibelförklaring om söndagseftermiddagarna
i missionshuset, har jag haft mer folk
i kyrkan på söndagsförmiddagen än någonsin förr,
och jag har ej märkt ett spår af någon kyrkosöndring.
Han har ej förstört socknen, som jag
väntade. Han är en trogen vän och tjänare. Jag
skall försöka visa honom hur jag värderar honom.

Men af den där lilla osämjan på förmiddagen
kom det sig, att kyrkoherden på eftermiddagen
gick och hörde Storms föredrag. Jag skall göra
Storm en riktigt stor glädje, tänkte han. Jag
skall gå och höra, hur han predikar därborta i
sitt Sion.

Under vandringen kom kyrkoherden att tänka
på den tiden, då missionshuset byggdes. Nej, så
luften då varit full af profetior, och så säkert han
trott, att Gud hade tillämnat något stort! Men
det hade ingenting hörts af. Vår Herre måtte ha
kommit på andra tankar, tänkte han, och log åt
sig själf på samma gång, därför att han hade så
besynnerliga funderingar om Vår Herre.

Skolmästarns Sion var en stor sal med ljusa
väggar. Träsnitt af Luther och Melanchton i pälsbrämade
kappor hängde på långväggen. Längs
takkransen löpte skönt textade bibelspråk, inramade
af blommor samt himmelska trumpeter och basuner.
Öfver en estrad långt framme i rummet hängde
en liten oljetryckstafla, som föreställde den gode
herden.

Den stora, nakna salen var full af människor,
och mer behöfdes ej, för att den skulle göra ett
gladt och högtidligt intryck. De allra flesta voro
nämligen vackert klädda i den gamla sockendräkten,
och kvinnornas stärkta, vidt utstående, hvita hufvuddukar
väckte den föreställningen, att salen var uppfylld
af stora, hvitvingade fåglar.

Storm hade redan börjat sitt föredrag, när han
såg kyrkoherden komma in och taga plats på
främsta bänken. »Du, Storm, är ändock en märkvärdig
man,» sade han då till sig själf, »allting
lyckas för dig. Här kommer nu till sist kyrkoherden
och gör dig den äran att höra dig.»

Under den tid, skolmästarn predikat, hade han
förklarat bibeln från den första sidan till den sista.
Denna kväll höll han på att tala om Uppenbarelsebokens
himmelska Jerusalem och om den eviga
lycksaligheten. Och så lycklig var han öfver att
kyrkoherden kommit, att han tänkte inom sig:
För min del skulle jag ej begära bättre lott i det
eviga lifvet än att ständigt få stå i en kateder och
undervisa kloka och lydiga barn. Och om då
Vår Herre själf någon gång komme och hörde på
mig, såsom kyrkoherden kommit nu i kväll, skulle
ingen i himmelen vara nöjdare än jag.

Men kyrkoherden å sin sida blef uppmärksam,
då han hörde, att det var tal om Jerusalem, och
genomfors på nytt af sina besynnerliga aningar.

Midt under föredraget öppnades dörren, och
en hel mängd folk kom in. Det var omkring
tjugu personer, som stannade vid ingången för att
ej störa. Se där, tänkte kyrkoherden, jag visste
väl, att det skulle hända något.

Och Storm hade ej förr sagt amen än en
röst, som kom från gruppen nere vid dörren, föll
in: »Jag skulle be så vackert att få säga några ord.»

Det var en den allra lenaste och vänligaste
stämma. Det måtte vara Hök Matts Eriksson, tänkte
kyrkoherden och många med honom. Ingen annan
i hela socknen har en så mild barnaröst.

Nästa ögonblick trängde sig en liten man med
ett snällt utseende upp till estraden, och med honom
kom en skara män och kvinnor, som tycktes
följa med för att ge honom stöd och uppmuntran.

Kyrkoherden, skolmästarn och hela församlingen
höllo sig orörliga. Hök Matts kommer för
att tala om en stor olycka, tänkte de. Antingen
är kungen död, eller ock hafva vi fått krig, eller
ock är det några stackars människor, som hafva
gått ned sig i älfven och drunknat.

Hök Matts såg dock ej ut, som om han hade
ett dåligt bud att framföra. Han var högtidlig och
upprörd, men ändå så glad, att han knappt kunde
låta bli att småle. — »Jag ville tala om för skolmästarn
och församlingen,» sade han, »att förra
söndagen, då jag satt i min stuga med mitt husfolk,
kom anden öfver mig, så att jag började predika.
Vi hade ej för halkans skull kunnat gå hit
ned och höra Storm, och vi sutto och längtade
efter ett Guds ord, och då kom det öfver mig,
att jag kunde tala själf. Nu har jag predikat i två
söndagar, och nu ha de mina där hemma och
grannarna sagt mig, att jag borde gå hit ned och
låta höra mig af allt folket.»

Hök Matts sade vidare, att han var förvånad
öfver att predikogåfvan kunnat falla på en så ringa
man som han. »Men skolmästarn själf är heller
inte annat än en bonde,» sade han tillitsfullt.

Efter denna inledning knäppte Hök Matts ihop
händerna och ämnade genast börja predika. Men
nu hade skolmästarn hunnit sansa sig från den
första öfverraskningen. — »Är det Hök Matts’
mening, att han vill tala här nu genast?» afbröt
han. — »Ja, nog är det min mening,» sade karlen.
Han blef ängslig som ett barn, då han såg Storms
mörka min. »Ja, det var ju min afsikt att först
bedja skolmästarn och alla andra om lof,» sade
han ödmjukt. — »Det är allt slut här för i kväll,»
sade Storm afgörande. Den lille, snälle karlen
började bedja med tårar i rösten. — »Om jag bara
kunde få säga några ord. Det är alltsammans sådant,
som kommit för mig, medan jag gått vid
plogen eller aktat på kolmilan, och nu vill det
fram.» Men skolmästarn, som själf haft en så ärofull
dag, kände ingen barmhärtighet. — »Matts
Eriksson kommer hit med sina egna funderingar
och säger, att det är Guds ord,» svarade han bestraffande.

Hök Matts vågade ingenting invända, och
skolmästarn slog upp i sångboken. — »Nu skola
vi sjunga numro 187,» sade han. Han läste upp
sången med hög röst och började sedan sjunga:
»Håller du ditt fönster öppet mot Jerusalem?»

Under tiden tänkte han: Det var ju bra, att
kyrkoherden kom just i kväll, så att han fick se,
att jag håller ordning i mitt Sion.

Men sången var ej väl slutad, förrän en af
åhörarna reste sig. Det var Ljung Björn Olofsson,
en stolt och ståtlig man, gift med en af Ingmarsdöttrarna
och ägare till en stor gård midt i kyrkbyn.

»Vi säga och tycka härnere,» sade Ljung Björn
mycket fogligt, »att skolmästarn kanske borde hafva
frågat oss till råds, innan han visade af Matts
Eriksson.»

»Tycker du det, gossen min,» sade skolmästarn
i just samma ton, som han skulle ha nyttjat till
en liten pojkvasker, »då skall jag tala om för dig,
att det är ingen mer än jag, som har något att
säga i den här salen.»

Ljung Björn blef röd som blod, han hade ej
velat söka gräl med Storm, han hade endast tänkt
på att mildra slaget för Hök Matts, som var en
snäll man. Nu kunde han dock ej undgå att bli
retad öfver det svar han fått. Men innan han
kommit sig för att yttra något, inföll en af dem,
som anländt på samma gång som Hök Matts:

»Jag har hört Hök Matts tala två gånger, och
jag får säga, att det är förunderligt. Jag tror, att
alla här närvarande skulle ha godt af att höra
honom.»

Skolmästarn svarade genast vänligt och i samma
förmanande ton, som då han talade en pojke tillrätta
i skolan:

»Men du förstår väl, Krister Larsson, att detta
omöjligt kan gå för sig. Låter jag Hök Matts
predika i dag, så kommer du, Krister, och vill
predika nästa söndag och Ljung Björn den nästa.»
Då skolmästarn sade detta, var det flera, som skrattade,
men från Ljung Björn kom svaret hårdt och
skarpt: — »Jag vet inte hvarför inte Krister och
jag kunna vara lika väl skickade att predika som
skolmästarn.»

Tims Halfvor reste sig för att lugna och förekomma
all strid. — »De, som ha skaffat pengar
till att bygga den här salen, böra väl tillfrågas,
innan någon ny predikant tillåtes tala.» — Men
nu hade Krister Larsson också blifvit vred och svarade
genast: »Jag minns, att då vi byggde det här
huset, kommo vi öfverens om att det skulle bli
ett fritt predikohus och ingen kyrka, där bara en
enda får förkunna ordet.»

Då Krister sade detta, var det, som om alla
de närvarande dragit ett djupt andetag. För endast
en timme sedan hade det ej fallit dem in, att
de någonsin kunde önska höra en annan predikant
än skollärarn, men nu tänkte de: Det skulle vara
roligt att få vara med om något nytt, vi skulle
vilja höra nya ord och se ett nytt ansikte bakom
bordet där framme på upphöjningen.

Det hade dock kanske ej blifvit vidare strid,
om ej Kolås Gunnar varit tillstädes. Det var en
annan svåger till Tims Halfvor, en lång, mager
karl, med mörklagdt ansikte och hvassa ögon. Han
tyckte bra om skolmästarn, han, som de andra,
men än mer tyckte han om ett skarpt gräl. —
»Ja, det talades mycket om frihet, då vi byggde
det här huset,» sade han, »men inte ett frihetens
ord har jag hört här, sedan det blifvit byggdt.»

Skolmästarn blef mycket röd. Detta var det
första yttrandet, som vittnade om riktig ondska
och uppstudsighet. — »Det skall jag säga dig,
Kolås Gunnar,» sade han, »att här har du hört
den rätta friheten predikas, sådan som Luther förkunnat
den, men här har ej varit frihet att predika
sådana nyheter, som stå en dag och falla en annan.»

»Skolmästarn vill förmå oss tro, att allt nytt
är dåligt, så snart det rör ’läran’,» sade karlen
lugnande och liksom ångerfull. »Han vill nog,
att vi skola följa nya metoder i fråga om boskapsskötsel,
och han vill skaffa oss nya åkerbruksmaskiner,
men vi få ingenting veta om de nya
redskapen, som odla Guds åker.» Skolmästarn
började tro, att Kolås Gunnar ej menat så illa,
som det låtit. — »Är det Gunnars mening,» sade
han och försökte skämta, »att här skall predikas
en annan lära än den lutherska?» — »Här är ej
fråga om någon ny lära,» for nu Gunnar ut med
hvass röst, »utan om hvem, som skall predika,
och så vidt jag vet, är Matts Eriksson lika god
lutheran som både skolmästarn och kyrkoherden.»

Skolmästarn hade för en stund glömt bort
kyrkoherden, nu såg han ned på denne. Kyrkoherden
satt stilla och orörlig med hakan mot käppkryckan
och hade fått en helt besynnerlig glans i
ögonen. Och Storm såg, att hans blickar stadigt
hvilade på honom och ej lämnade honom en sekund.

Det hade kanske ändå varit bättre, om han
ej kommit hit just i kväll, tänkte skolmästarn.

Det föll honom in, att detta, som hände nu,
var likt något, som han varit med om förut. Det
kunde vara så där ibland i skolan någon utmärkt
vacker vårdag, då en liten fågel kom och satte sig
utanför skolhusets fönster och sjöng och sjöng.
Och rätt som det var, började då alla barnen bedja
om lof, de upphörde att läsa, de bråkade och väsnades
och voro knappt styrbara. Något sådant
var det, som hade kommit öfver församlingen denna
kväll efter Hök Matts’ ankomst. Men skolmästarn
tänkte, att han skulle visa prästen och dem alla,
att han var man att taga bukt på upproret.

Nu för det första skall jag låta dem hållas,
så att bråkmakarna få prata sig trötta, tänkte han
och gick helt lugnt och satte sig på en stol, som
stod bakom bordet med vattenglaset.

I och med detsamma bröt det ut ett helt rasande
oväder mot honom, ty nu började hvar och
en besjälas af den tanken: Vi äro ju alla lika goda
som skolmästarn. Hvarför skall han ensam få
säga oss, hvad vi skola tro och inte tro?

Detta tycktes vara nya tankar för de flesta,
men det hördes dock på talet, att de hade vuxit
och grott inom dem, alltsedan skolmästarn byggde
missionshuset och visade dem, att en enkel och
ringa man kunde våga utlägga Guds ord.

Om en stund tänkte skolmästarn: Nu ha väl
dessa ungdomarna stormat ut. Nu är det tid att
lära dem hvem som är herre här i huset.

Han reste sig upp, slog handen kraftigt i bordet
och sade med stark röst: »Nu skall detta vara
slut. Hvad är det här för ett pladdrande? Nu vill
jag gå min väg, och nu ska ni ock gå, så att jag
kan få släcka och stänga.»

Somliga reste sig verkligen, ty de hade alla
gått i Storms skola och visste, att då han slog i
bordet, så var det ett tecken till att alla måste
lyda, men de flesta blefvo lugnt sittande.

»Skolmästarn glömmer, att vi äro gamla karlar
nu,» sade de. »Han tror, att vi skola springa,
bara därför att han slår i katedern.»

De fortsatte att tala om att de vill höra nya
predikanter och undrade hvilka de skulle inkalla.
De stredo redan om hvilket det skulle bli, Waldenströms
eller Evangeliska fosterlandsstiftelsens folk.

Skolmästarn stod och stirrade på de församlade,
som om han såge något ohyggligt. Ty ända
hittills hade han sett barnet i hvarje människas
ansikte. Men nu försvunno alla de runda, finhyllta
barnakinderna och de ljusa barnalockarna och de
fromma barnaögonen. Och skolmästarn såg bara
en samling vuxna med sträfva, allvarsamma ansikten,
och han kände, att öfver dessa hade han
ingen makt. Han visste knappt en gång hur han
skulle tala till dem.

Bråket fortgick och brusade allt kraftigare.
Skolmästarn teg stilla och lät det rasa. Kolås
Gunnar och Ljung Björn och Krister Larsson gingo
i spetsen för anfallet. Hök Matts, som varit vållande
till all oredan, steg upp gång på gång och
bad dem tiga, men ingen hörde på honom.

Skolmästarn sänkte åter blicken till kyrkoherden.
Där satt han lika stilla med samma glans
i ögonen och såg på honom. Han tänker nog på
den kvällen för fyra år sedan, då jag sade honom,
att jag ville bygga missionshuset, tänkte skolmästarn.

Ja, han hade rätt, han, tänkte Storm vidare,
nu är det här, irrlära och uppror och söndring,
och det hade törhända alls ej kommit, om jag ej
hade envisats att bygga mitt Sion.

I samma ögonblick skolmästarn fått detta klart
för sig, lyfte han hufvudet och rätade ryggen. Ur
fickan tog han upp en liten nyckel af blankt stål,
med hvilken han brukade öppna och stänga missionssalen.
Han vände nyckeln mot ljuset, så att den
blixtrade och syntes öfver hela rummet.

»Nu lägger jag ned denna nyckel här på bordet,»
sade han, »och jag tar den aldrig mer åter.
Ty jag ser, att allt, hvad jag med den har velat
stänga ute, det har jag i stället släppt in.»

Därmed lade skolmästarn ned nyckeln, tog
sin hatt och gick rätt fram till kyrkoherden. »Jag
får tacka kyrkoherden så mycket, som kom och
hörde på mig i kväll,» sade han. »Ty hade det
ej blifvit i kväll, hade det aldrig blifvit.»

________

Den vilda jakten.

________

Det fanns många, som menade, att Eljas Elof
Ersson ej borde hafva funnit ro i sin graf,
så illa hade han handlat mot Karin Ingmarsdotter
och mot unge Ingmar Ingmarsson.

Alldeles med vilje tycktes han hafva förstört
sina och Karins pengar, så att hon skulle få det
svårt efter hans död, och hade lämnat egendomen
så skuldsatt, att Karin hade måst afstå den till fordringsägarna,
om ej Halfvor Halfvorsson varit så
rik, att han kunnat köpa gården och betala skulderna.
Ingmar Ingmarssons tjugutusen kronor,
som Eljas hade haft att förvalta, voro alldeles borta
och försvunna. Somliga trodde, att Eljas hade
gömt dem i jorden, andra menade, att han skänkt
bort dem, säkert var, att de ingenstädes voro att
finna. Om allt detta hade ingen haft någon kunskap,
förrän efter bouppteckningen. Utredningsmännen
hade gått och sökt Eljas’ pengar flera
dagar, men inga hade de funnit.

Då Ingmar fick veta, att han var fattig, lade
han råd med Karin om hvad han nu skulle företaga
sig. Ingmar sade, att han helst ville blifva
skollärare. Han bad Karin, att hon skulle låta
honom bo kvar hos Storm, tills han blefve gammal
nog att komma på seminariet. Där nere i
kyrkbyn, sade han, fick han låna böcker af både
skolmästarn och prästen, och dessutom kunde han
hjälpa Storm i skolan och läsa med skolbarnen.
Det var en god öfning.

Karin öfvervägde detta en lång stund, till sist
sade hon:

»Du kanske inte vill gå kvar här hemma, då
du ej kan bli herre på gården.»

Då skolmästarns Gertrud fick veta, att Ingmar
skulle komma tillbaka, gjorde hon en surmulen
min. Det föll henne in att då de skulle
hafva en pojke boende hos sig, kunde det lika
gärna hafva varit häradsdomarns vackre Bertil eller
den muntre Gabriel, som var son till Hök Matts
Eriksson.

Gertrud tyckte bra om både Gabriel och
Bertil, men hvad Ingmar angick, kunde hon aldrig
bli riktigt klok på hvad hon kände för honom.
Hon höll af honom, därför att han lärde henne
läxorna och var henne lydig som en slaf, men
hon kunde också bli alldeles upptröttad på honom,
därför att han var tafatt och långsam och ej förstod
sig på att leka. Hon måste nog beundra
honom, därför att han var flitig och läraktig, men
däremellan kände hon ett djupt förakt för honom,
därför att han aldrig riktigt kunde visa, hvad han
dugde till.

Gertrud hade alltid hufvudet fullt af lustiga
fantasier och drömmar, som hon anförtrodde Ingmar.
Var han nu borta ett par dagar, blef hon
orolig och tyckte, att hon ingen hade att tala med.
Men då han kom tillbaka, visste hon ej rätt hvad
hon längtat efter.

Flickan tog aldrig minsta hänsyn till att Ingmar
var rik och af den bästa ätten i socknen,
hon behandlade honom snarare, som om han
vore en smula ringare än hon. Men då hon fick
höra, att han blifvit fattig, började hon gråta, och
då han sade henne, att han ej tänkte på att vinna
åter gården, utan ville bli skolmästare, blef hon
så ond, att hon knappt kunde styra sig.

Gud vet hvad allt hon hade drömt, att han
skulle nå upp till!

Barnen hos skolmästarns fingo en mycket
allvarsam uppfostran. De höllos träget vid arbetet
och hade sällan någon förströelse. Häri skedde
dock någon ändring den våren, då Storm upphörde
att predika i missionshuset. Då sade mor Stina
stundom till honom: »Nu, Storm, få vi lof att
låta de unga vara unga. Tänk på dig och mig!
Då vi voro sjutton år, dansade vi många nätter
från solnedgång till daggry.»

En lördagskväll, då unge Hök Gabriel Mattsson
och nämndemans Gunhild kommit på besök, blef
det till och med dans i skolhuset.

Gertrud blef yr och vild af glädje öfver att
få dansa, men Ingmar ville ej vara med. Han
tog en bok och satte sig i pinnsoffan borta under
fönstret. Gertrud kom gång på gång fram till
honom för att locka honom från boken, men Ingmar
satt butter och blyg och värjde sig. Mor
Stina suckade, då hon såg på honom. Det märks,
att han är af en gammal släkt, tänkte hon. De
säga, att sådana aldrig kunna vara riktigt unga.

De tre, som dansat, hade haft så roligt, att
de talade om att nästa lördagskväll gå till en lekstuga.
Till sist frågade de skolmästarns hvad de
tyckte om förslaget.

»Ja, om ni gå till Stark Ingmars lekstuga, få
ni lof för mig,» sade mor Stina, »där vet jag, att
ni endast råka anständigt och välkändt folk.»

Storm gjorde ett annat villkor. »Inte låter
jag Gertrud gå bort på dans, om ej Ingmar följer
med och tar vård om henne.»

Alla tre skyndade fram till Ingmar. Han sade
tvärt nej, höll ögonen stadigt fast vid bokstäfverna
och bara läste. — »Ja, det är inte lönt att bedja
honom,» sade då Gertrud i en så besynnerlig ton,
att han måste lyfta ögonen och se på henne. Det
var förskräckligt, så vacker Gertrud var efter dansen.
Men munnen log spotskt, och ögonen gnistrade,
då hon vände sig från honom. Det syntes
tydligt, hur djupt hon föraktade honom, som satt
där ful och butter, och ej förstod sig på att vara
ung. Ingmar fick lof att skynda sig och säga ja,
det var ingen annan råd.

Ett par kvällar därefter sutto Gertrud och
hennes mor i köket och arbetade. På en gång
märkte Gertrud, att modern började bli orolig.
Hon stannade spinnrocken och lyssnade mellan
hvarje ord hon sade. — »Jag förstår ej hvad det
är,» sade hon. »Hör du ingenting, Gertrud?» —
»Jo,» sade Gertrud, »det är någon uppe i skolrummet.»
— »Hvem skulle det vara så här dags?
Och hör bara, hur det tassar och rasslar och far
rundt från hörn till hörn.»

Det rasslade och prasslade och stötte och for
rundt i den tomma skolsalen, både Gertrud och
mor Stina blefvo hemska till mods. — »Det måtte
ändå vara någon där uppe,» sade Gertrud. — »Där
kan ingen vara, och jag skall säga dig, att så här
har det hållit på hvarenda kväll, alltsedan ni dansade.»

Gertrud förstod, att modern trodde, att det
spökade efter dansen. Och om mor Stina finge
den tron, så var det slut med all dans vidare för
Gertrud.

»Nu går jag dit upp och ser efter hvad det
är,» sade Gertrud, men mor Stina grep henne i
kjolen. — »Vet jag, om jag törs låta dig gå?» —
»Åjo mor, det är bäst att taga reda på hvad det
är!» — »Då ska vi åtminstone gå båda två.»

De smögo sig mycket tysta uppför trappan.
Dörren tordes de ej öppna, utan mor Stina böjde
sig ned och tittade in genom nyckelhålet.

Mor Stina stod där länge, en gång lät det, som
om hon skrattade. »Hvad är det, mor?» frågade
Gertrud. — »Du kan se själf, men var tyst bara.»

Gertrud böjde sig ned och såg in. Bord och
bänkar, som eljes upptogo hela rummet voro
sammanflyttade, det dammade förfärligt, och midt
i dammet for Ingmar Ingmarsson omkring med
en stol i famnen.

»Har Ingmar blifvit tokig?» utbrast Gertrud.
— »Tyst,» sade modern och drog henne med sig
utför trappan igen. »Det är nog så, att han håller
på att lära sig dansa. Han vill väl lära sig, så
att han kan dansa i lekstugan,» fortfor hon och
småmyste.

Modern började skratta, så att hon skakade.
— »Han hade så när skrämt lifvet af mig,» sade
hon. »Gudskelof, att han ock kan blifva ung en
gång.» Och så, då hon skrattat ut: »Nu säger
du inte ett ord till någon människa om detta, du
Gertrud.»

Så blef det lördagskväll, och de fyra unga
stodo på skolhusets trappa färdiga att gå. Mor
Stina höll på att mönstra dem, de voro så granna,
att det lyste om dem. Gossarna buro gula sämskskinnsbyxor
och gröna vadmalsvästar med röda
ärmar. Gertrud och Gunhild hade vida, pösande,
hvita ärmar, stora, rosiga halsdukar täckte nästan
hela lifvet, kjolarna voro randiga med en bård af
rödt kläde, förklädena stora och lika rosiga som
halsdukarna.

Medan de fyra vandrade framåt i den vackra
vårkvällen, voro de till en början helt tysta. Gertrud
såg ibland förstulet på Ingmar och tänkte på
hur han arbetat för att lära sig dansa. Hur
det nu kom sig, om det var vid minnet af Ingmars
dans, eller därför att hon skulle gå bort till
en lekstuga, så blefvo hennes tankar lätta och
fagra, och hon lagade så, att hon blef en smula
efter de andra för att få gå i ro och drömma.
Hon satte ihop en liten historia om hur det hade
kunnat gå till, då de nya bladen kommit på
träden.

Hon tänkte, att det nog hade fallit sig så, att
löfträden, som hela vintern hade stått och sofvit
i frid och ro, plötsligen hade börjat drömma. De
hade då drömt, att det var fullfärdig sommar.
De sågo ängarna klädda med vajande säd och
grönt gräs, rosenbuskarna blänkte af nyutslagna
rosor, åar och träsk höljde sig med näckrosblad,
stenarna voro gömda under krypande linnea, och
skogsbotten var täckt med skogsstjärnor. Och
midt ibland allt detta, som var klädt och skyldt,
sågo träden sig själfva nakna och bara, och de
började blygas öfver sin nakenhet, som man så
ofta gör i drömmen.

Löfträden tyckte i sin förvirring, att alla gjorde
narr af dem. Humlorna kommo surrande och
hånade dem, skatorna skrattade ut dem, och de
andra fåglarna sjöngo smädesånger. Hvar skola
vi få något att kläda oss med? tänkte träden alldeles
i förtviflan. Men de ägde ej ett skylande
blad hvarken på gren eller kvist, och ångesten
blef så häftig, att de vaknade.

Då de sågo sig omkring alldeles omornade,
tänkte de genast: — Gudskelof, att det bara var
en dröm. Här är det visst ingen sommar. Det
var för väl, att vi ej ha försofvit oss.

Men då de sågo sig bättre om, märkte de, att
sjöarna voro öppna. Sippor och gräs höllo på att
krypa upp ur jorden, och safven fräste och skummade
under deras egen bark. »Vår är det emellertid,
om det än inte är sommar,» sade löfträden,
»det var bra, att vi blefvo väckta. Nu ha vi sofvit
nog för i år, nu måste vi sätta på oss kläderna.»

Och så hade björkarna i all hast sändt ut små,
gulgröna, kådiga blad, medan lönnarna tillsvidare
klädde sig bara med grön blom. Alarnas blad
kommo fram så ofärdiga och skrynkliga, att de
voro lika missfoster, men pilbladen gledo ut ur
knopparna släta och välskapade från första stund.

Gertrud gick och smålog, medan hon tänkte
detta och önskade bara, att hon hade varit ensam
med Ingmar för att få tala om alltsammans för
honom.

De hade lång väg att gå ända upp till Ingmarsgården,
det var mer än en timmes vandring.
De följde älfstranden, och Gertrud gick hela tiden
en smula efter. Nu lekte tankarna kring det röda
skenet från solnedgången, som flammade än öfver
älfven, än öfver stranden. Gråa albuskar och ljusgröna
björkar insveptes af skimret, stodo och lågade
ett ögonblick och återtogo lika snabbt sin naturliga
färg.

På en gång blef Ingmar stående stilla. Han
bröt af midt i något han höll på att säga och
kunde ej få fram ett ord. »Hvad står på?»
frågade Gunhild. Ingmar stod och såg framför
sig alldeles blek. De andra sågo ingenting annat
än en vid slätt, rutad af åkerfält och omgifven af
höjder. Midt på slätten låg en stor bondgård.
I samma ögonblick föll det röda solnedgångsljuset
på gården, alla fönster blänkte, och de gamla taken
och väggarna glänste klarröda.

Gertrud kom snabbt fram, kastade en hastig
blick på Ingmar och drog de andra med sig. —
»Vi ska inte fråga honom något om detta,» hviskade
hon. »Det där stället är Ingmarsgården, han har
visst svårt att se den. Han har ej velat gå hem
på de sista två åren, alltsedan han blef fattig.»
Vägen, som de hade att gå, löpte tvärsöfver
slätten, förbi gården fram till Stark Ingmars stuga
i skogsbrynet.

Ingmar kom snart efter de andra och ropade
åt dem: »Det är bättre att gå den här vägen.»
Han förde dem in på en gångstig, som slingrade
sig längs skogsbrynet och ledde till torpet utan
att beröra själfva gården.

»Du Ingmar känner väl Stark Ingmar?» frågade
Hök Gabriel Mattsson. — »Ja, nog voro vi
goda vänner förr i världen.» — »Vet du, om det
är sant, att han kan trolla?» frågade nu nämndemans
Gunhild. — »Ånej,» sade Ingmar, men litet
dröjande, som om han till hälften trodde. — »Du
kan gärna tala om hvad du vet,» fortfor Gunhild.
— »Skolmästarn har sagt, att vi ej skola tro på
sådant.» — »Skolmästarn kan ej förbjuda någon
människa, att se hvad hon ser, och tro hvad hon vet.»

Ingmar fick stark lust att tala om hemmet.
Alla minnen från barndomsåren trängde sig på
honom, då han såg den gamla gården.

»Jag kan tala om för er något, som jag själf
varit med om,» sade han.

»Det var en vinter, då far och Stark Ingmar
arbetade med kolmilor långt borta på skogen. Då
julen kom, erbjöd sig Stark Ingmar att stanna ensam
vid milorna, så att far skulle få gå hem öfver
helgen. Det blef ock bestämdt så, och på julafton
skickade mig mor till skogen med julmat
till Stark Ingmar.

»Jag gick tidigt och kom upp på kolbottnen
vid middagstiden. Just som jag kom, hade far och
Stark Ingmar fått en mila färdig, de hade slagit
ut den, alla de heta kolen voro utbredda på marken
för att svalna. Det rök ur kolhögen, och där
kolen lågo tätt intill hvarandra, ville det fatta eld,
och detta fick ej ske. Det var den farligaste stunden
under hela kolningen. Far sade ock, så snart
han fick se mig: — Jag är rädd för att du får
gå ensam hem igen, Ingmar. Jag kan inte lämna
Stark Ingmar med detta.’ Stark Ingmar gick på
andra sidan kolhögen midt i värsta röken. — ’Åjo,
nog kan du gå, Stor Ingmar, jag har redt mig
med värre saker.’

»Om en stund började det dock ryka mindre
ur kolen. ’Nu skall jag se, hvad det är för julamat
mor Brita skickat mig,’ sade Stark Ingmar
och tog ifrån mig matsäcksknytet. ’Kom nu, skall
du få se hur fin bostad vi ha, far din och jag,’
sade han. Han visade mig kojan, där far och han
bodde. Till bakvägg hade den en stor sten, men
eljes voro väggarna af granris och slånor. — ’Ja,
ja, gossen min,’ sade Stark Ingmar, ’du trodde
nog inte, att far hade ett sådant kungligt slott att
bo i i skogen. Här skall du få se på väggar, som
hålla ute köld och yrväder,’ sade gubben och stack
armen rätt ut genom riset.

»Far kom efter och skrattade. De voro båda
svarta af sot och luktade af den sura milröken,
men aldrig har jag sett far så glad och skämtsam.
Ingen af dem kunde stå rak därinne, och där
fanns bara ett par risbäddar och ett par stenar, där
det brann en eld, men de voro stornöjda. De
satte sig bredvid hvarandra på granrisbädden och
öppnade matknytet. ’Jag vet inte, om du får
något med,’ sade Stark Ingmar till far, ’detta är
min julamat.’ — ’Du får vara barmhärtig, eftersom
det är julafton,’ sade far. — ’Ja, då kan man inte
låta en stackars kolargubbe svälta,’ sade Stark
Ingmar.

»Så där gingo de på, det var litet brännvin
med också, och jag förundrade mig, att människor
kunde vara så glada åt mat och dryck. — ’Du
får tala om för mor,’ sade Stark Ingmar till mig,
’att Stor Ingmar ätit upp all maten för mig. Hon
får sända mer i morgon.’ — ’Jag ser, att det är
ett sant ord,’ sade jag.

»I detsamma ryckte jag till vid det, att det
sprattlade litet i eldstaden, det lät närmast, som
om någon hade kastat småstenar mot hällen, där
elden brann. Far märkte det inte, men Stark
Ingmar sade genast: ’Jaså, jaså, står det så till.’
Men han fortfor att äta. Då prasslade det på nytt,
mycket häftigare. Ingenting såg jag, men det
var, som om de kastat en handfull sten in i elden.
’Jaså, jaså, är det så brådt,’ sade Stark Ingmar och
gick ut. ’Ja, det är nog eld i kolen,’ ropade han,
’men sitt stilla du, Stor Ingmar, jag kan sköta det
ensam.’ Far och jag sutto tysta, ingen af oss hade
lust att säga något.

»Så kom Stark Ingmar in, och nu började
skämtet på nytt.

»’En så glad jul, tror jag inte jag haft på
åratal,’ sade han. Just som han sade det, hördes
det där prasslandet än en gång. ’Jaså, jaså, står
det så till nu igen,’ sade han. Han gick ut, och
det var eld i kolen på nytt. Då han kom tillbaka,
sade far: ’Nu ser jag, att du har så god
hjälp, att du kan reda dig ensam här på kolbotten.’
— ’Ja, gå du tryggt hem och håll helg, Stor Ingmar,
här finnas nog de, som hjälpa mig.’ Och
så gingo vi hem, far och jag, och allt gick bra,
och aldrig hvarken förr eller senare har någon
mila kommit i brand för Stark Ingmar.»

Gunhild tackade Ingmar för hans berättelse,
men Gertrud gick tyst, som om hon blifvit rädd.
Det hade skymt på nu en smula. Allt, som nyss
varit rödt, hade blifvit blått och grått, endast inne
i skogen syntes ett och annat vårblankt blad, hvilket
lyste som det röda ögat på ett troll.

Gertrud var alldeles häpen öfver Ingmar, som
talat så långt och så länge. Hon kunde ej låta bli
att tycka, att han höjde litet på hufvudet och gick
med fastare steg. Han har blifvit som en annan,
sedan han kommit in på hemmarken, tänkte hon.
Gertrud visste ej, hvarför detta vållade henne
oro, hvarför hon rakt ej tyckte om det. Hon
ryckte dock genast upp sig samt började skämta
med Ingmar och fråga om han skulle dansa.

Ändtligen voro de framme vid en liten grå
stuga. Det var ljus tändt därinne, de små fönstren
släppte väl in för knapp dager. Det ljöd fiolspel
emot dem och tramp af dans, men ändå stannade
flickorna och undrade. — »Är det här? Kan någon
dansa här?»

De tyckte, att stugan knappt kunde rymma
ett enda par.

»Å,» sade Gabriel, »gå på ni! Stugan är ej så
liten, som den ser ut.»

Dörren var öppen, och där utanför stodo ungdomar,
som dansat sig glödvarma. Kullorna viftade
sig med hufvuddukarna, masarna kommo ut och
drogo af sig de svarta, korta tröjorna för att dansa
i de klargröna västarna, med de röda ärmarna.

De nykomna trängde sig genom folkhopen,
som stod vid dörren, och kommo in i stugan.
Den första de sågo, var Stark Ingmar. Han var
en liten, tjock man med stort hufvud och långt
skägg. Han är nog släkt med tomtar och troll,
tänkte Gertrud. Gubben stod i spisen och spelade,
det var väl för att ej vara i vägen för de
dansande.

Stugan var större än den sett ut. Men den
var fattig och förfallen, de nakna timmerväggarna
voro maskstungna och takbjälkarna voro svarta af
rök. Där funnos hvarken gardiner för fönstren
eller duk på bordet. Det märktes, att Stark Ingmar
var en ensam man. Hans barn hade rest ifrån
honom till Amerika. Det var gubbens enda nöje
i hans ensamhet att locka ungdomen till sig om
lördagskvällarna med sitt fiolspel.

I stugan var det halfmörkt och kvaft, par vid
par hvirflade om där. Gertrud blef först andlös
och ville skynda ut igen, men så stannade hon
vid omöjligheten att komma bort genom människomuren.

Stark Ingmar spelade taktfast och säkert, men
då Ingmar Ingmarsson kom in genom dörren,
skar han i med stråken, så att alla strängarna skorrade
och de dansande stannade. »Nej, nej,» ropade
han då, »det var ingenting, dansa på bara!»

Ingmar lade armen om Gertruds lif för att
dansa ut, och Gertrud blef förstås mycket förvånad
öfver att han ville dansa. Men så blefvo de
stående, ty paren följde hvarandra så tätt, att ingen
kunde komma in mellan dem, som ej varit med
från början.

Gubben Stark Ingmar afbröt på nytt, knackade
med stråken mot spiselkransen och sade med myndig
röst: »Här skall vara plats för Stor Ingmars
son, då det dansas i min stuga.» Alla vände sig
nu för att se på Ingmar, han blef blyg och kom
ej ur fläck. Då måste Gertrud taga ett raskt tag
i honom och draga honom ut på golfvet.

Så snart dansen var ändad, kom torparen fram
och hälsade. Då Ingmar lade sin hand i hans,
låtsade gubben blifva ängslig och rädd och släppte
den genast. — »Oj, oj,» sade han, »akta de där
fina skollärarhänderna. En ovårdsam karl som jag
kunde lätt klämma sönder dem.»

Han tog Ingmar och hans sällskap fram till
bordet, och dref bort några gamla bondkvinnor,
som sutto där och fröjdade sig åt dansen. Härpå
gick han fram till ett skåp och hämtade bröd,
smör och svagdricka. »Jag bjuder eljes aldrig,»
sade han, »de andra få nöja sig med dans och
spel, men Ingmar Ingmarsson skall väl äta en bit
mat under mitt tak.»

Medan de unga åto, drog han fram en liten
trebent stol, satte sig midt framför Ingmar och
stirrade på honom. — »Och det är du, som skall
bli skollärare,» sade han. Ingmar satt en stund
med ögonlocken fällda. Det ryckte litet i läppen,
som om han haft lust för att skratta, men han svarade
ganska sorgset: »De ha intet bruk för mig
hemma.» — »Ha de intet bruk för dig?» sade
gubben. »Hur vet du, när gården behöfver dig?
Eljas lefde i två år. Hvem vet hur länge Halfvor
får lefva?» — »Halfvor är en frisk och stark karl,»
sade Ingmar. — »Nog vet du, att Halfvor flyttar
från gården och lämnar dig den, så snart du kan
köpa igen den.» — »Han vore väl galen, om han
flyttade från Ingmarsgården, sedan han väl fått
den i sin hand.»

Under detta satt Ingmar och bröt på bordkanten.
Det var ett simpelt furubord med tjock
skifva, det knakade plötsligen till, Ingmar hade
brutit loss ett stycke af hörnet. Stark Ingmar satt
med handen lyftad och talade. — »Aldrig lämnar
han dig gården, om du blir skollärare.» — »Menar
du det?» — »Menar, menar,» sade gubben, »det
hörs hur du blifvit uppfostrad. Har du någonsin
följt en plog?» — »Nej,» svarade Ingmar. — »Har
du vaktat en mila, har du fällt en storfura?» —
Ingmar satt där lika saktmodig, men bordkanten
knakade under hans fingrar. Ändtligen blef gubben
uppmärksam och teg med ens. — »Jaså, jaså,»
sade han, då han såg hur bordet splittrades, »jag
får visst taga dig i hand än en gång, jag.» Han
tog upp några af träflisorna och passade in dem.
»Sicken en, du kan ju fara på marknader och visa
dig för pengar. Din skojare,» sade han och slog
Ingmar på axeln, »du är just lik till att bli skollärare.»

I ett nu var han borta i spisen igen och började
spela. Det kom nu helt annan kraft i spelet.
Han stampade takt med foten och satte en förfärlig
fart i dansen. »Det här är ung Ingmars polska!»
ropade han. »Ho hej, nu dansar hela stugan för
ung Ingmar!»

Gertrud och Gunhild voro båda vackra, de
fingo dansa alla danser. Ingmar dansade ej
mycket. Han stod mest och talade med några af
de äldre karlarna högst uppe i rummet. Mellan
danserna samlade sig en hel mängd människor
omkring Ingmar, som om det gjort dem glädje
bara att se på honom.

Gertrud tyckte, att Ingmar alldeles glömde
bort henne, och detta gjorde henne ängslig. Nu
märker han nog, att han är Stor Ingmars son,
och jag bara skolmästarns Gertrud, tänkte hon.

Hon tyckte själf det var underligt, att hon
kände detta så bittert.

Mellan danserna gick ungdomen ut i vårnatten,
som var bitande kall, det var lätt att bli afkyld.
Det var ganska mörkt, och som ingen hade lust
att gå hem, sade alla: »Vi måste dröja en liten
stund ännu, innan vi gå. Månen kommer väl
upp, nu är det för mörkt.»

En gång då Ingmar stod med Gertrud utanför
dörren, kom torparen och förde bort honom.
»Kom, skall jag visa dig något,» sade han.

Han tog Ingmar vid handen och ledde honom
genom ett busksnår tätt bakom stugan. — »Stå
nu stilla och se ned,» sade han. Ingmar såg ned
i en klyfta, på hvars botten blänkte något otydligt
hvitt. — »Det är visst Långforsen,» sade han. —
»Lita på det, att det är Långforsen,» sade torparen,
»men hvad tror du, att en sådan fors är nyttig
till.» — »Man kunde väl sätta upp såg eller kvarn
där,» sade Ingmar. Gubben började skratta, han
klappade och knuffade Ingmar, så att han nästan
knuffat honom ned i forsen. — »Men hvem skall
bygga såg här, hvem skall bli rik här, hvem skall
köpa igen Ingmarsgården?» — »Ja, jag undrar
just,» sade Ingmar. Torparen började göra reda
för en stor plan, som han tänkt ut. Ingmar skulle
öfvertala Tims Halfvor att sätta upp en såg i forsen
och sedan arrendera den af honom. Gubben hade
ej haft någon annan tanke han i flera år än att
fundera ut ett sätt, hvarpå Stor Ingmars son kunde
komma åter till rikedom.

Ingmar stod stilla och såg ned i forsen. —
»Nej kom nu, ska vi gå in och dansa igen,» sade
Stark Ingmar. — Ingmar rörde sig ej, och gubben
väntade tålmodigt. Om han är af den rätta sorten,
tänkte han, svarar han ej på detta hvarken i dag
eller i morgon. Gammalfolket får lof att ha tid
på sig.

Medan de sålunda stodo där, fingo de höra
skarpt, ilsket skall såsom af en hund, som dref
långt uppe i skogen. — »Hör du något, Ingmar?»
frågade torparen. — »Ja, det är hund ute och
drifver,» sade Ingmar. De hörde hur skallet kom
närmare, det kom emot dem, som om drefvet
skulle gå fram rätt öfver stugan. Gubben fattade
Ingmar om handleden. — »Kom nu,» sade han,
»Skynda dig in, säger jag dig!» — »Hvad är det?»
sade Ingmar. — »Kom in!» svarade torparen. »Var
tyst och kom in!»

Medan de sprungo de få stegen fram till stugan,
hördes det gläfsande skallet alldeles inpå dem.
— »Hvad är det för en hund?» frågade Ingmar
gång på gång. — »In med dig, bara in med dig!»
Torparen skuffade in Ingmar i den lilla förstugan,
själf blef han stående på tröskeln och började
draga till sig förstugudörren. — »Om någon af er
är ute,» ropade han med stark röst, »så kom in!»
Han stod och höll dörren på glänt, människor
kommo springande från alla håll. — »Bara in med
er,» ropade han, »bara in med er!» Han stod och
stampade af otålighet.

Under tiden blefvo människorna inne i stugan
allt ängsligare, alla ville veta hvad det var, som
stod på. Ändtligen var den sista inne, och torparen
lade hasp och krok för förstugudörren. — »Ä’ ni
galna, som löpa ute, då berghunden hörs?» sade
han. I detsamma hördes skallet tätt inpå stugan,
det gick rundt om den flera gånger, ett starkt,
ohyggligt skall. — »Är det inte en riktig hund?»
frågade en dräng. — »Du kan gå ut och locka
på honom, om du har lust, du Nils Jansson.»

Alla tystnade för att lyssna efter skallet, som
gick rundt, rundt utan uppehåll. De tyckte, att
det började låta hemskt och förfärligt, det for rysningar
genom dem, och många blefvo likbleka.
Ånej, detta var inte en vanlig hund, det hördes
nog. Det var allt något otyg, som hade sluppit
löst från helvetet.

Den lille torpargubben var den ende, som
rörde sig. Han drog först igen spjället, sedan gick
han och släckte ljusen. — »Nej, nej,» sade kvinnfolken,
»släck inte!» — »Ni ska låta mig ställa,
som det är bäst för oss alla,» sade gubben. En
af dem grep tag i hans rock. — »Den där berghunden,
är han farlig?» — »Inte han,» sade gubben,
»men det, som kommer efter.» — »Hvad kommer
efter?» Gubben stod stilla och lyssnade. — »Vi
ska vara tysta nu allesammans,» sade han.

Det blef genast så stilla, att man ej hörde ett
andetag. Skallet gick än ett hvarf rundt om
stugan. Därpå aftog det i styrka, och man kunde
följa med hur hunden jagade ned öfver Långforsmyren
och upp i bergen på andra sidan dalen.
Så blef det alldeles tyst.

Då var det en karl, som ej kunde låta bli att
säga: »Nu är hunden borta.» Utan ett ord sträckte
Stark Ingmar ut armen och gaf honom ett slag
öfver munnen. Därmed blef det stilla igen.

Långt bortifrån, ända uppe från höjden af
Klackberget hördes en stark ton. Det var som en
vindstöt, men det kunde också vara en hornlåt.
Så hördes det en och åter en utdragen ton, så
buller och tramp och frustande.

Det kom farande ned från berget med starkt
dån. De hörde, då det var i bergsluttningen, de
hörde, då det var i skogsbrynet, de hörde, då det
var öfver dem. Det var likt en åska, som kom
rullande fram på jordytan, det var som om hela
berget kom farande och tågade ned i dalen. Och
då det var alldeles inpå dem, böjde alla ned sina
hufvuden och drogo in skuldrorna. Det krossar
oss, tänkte de, det krossar oss.

Men hvad de kände, var ej så mycket dödsfruktan,
som fasan för att det kunde vara afgrundsfursten,
som drog fram genom natten med all sin
makt. Det, som skrämde mest, var detta, att de
midt under larmet hörde skri och klagolåt. Det
hväste och hven, det skrattade och tjöt, det gnisslade
och pep. Då det, som nyss förnams som en
stor åska, nu var alldeles framme och inpå dem,
hörde de, att det bestod af jämmer och hot, af
gråt och ilska, af skrällande hornlåt, af sprakande
eld, af gastars tjut, af djäflars hånskratt, af stora
vingars susning.

De kände, att allt ondt i afgrunden var lössläppt
denna natt och kom störtande öfver dem.

Hela marken darrade, och stugan vacklade ett
ögonblick, som om den skulle falla.

Det var som om hästar togo sats öfver stugan,
deras hofvar slogo dånande mot takåsen, som om
gastar tjutande foro förbi knutarna, som om läderlappar
och ufvar med tunga vingslag störtade mot
skorstenen.

Medan detta varade, lade någon sin arm om
Gertruds lif och drog henne ned på knä. Och
hon hörde Ingmar hviska: »Vi skola falla på knä,
Gertrud, och bedja till Gud.»

Ögonblicket förut hade Gertrud trott, att hon
skulle dö, så förfärlig var den skräck som gripit
henne. Det gör mig ingenting, att jag skall dö,
tänkte hon, men det gräsliga är, att det ondas
makt är så öfver oss och inpå oss.

Men ej förr kände Gertrud Ingmars arm om
sitt lif än hennes hjärta åter började slå, och den
stela domningen i hennes kropp upphörde. Hon
tryckte sig tätt, tätt intill honom. Bara han höll
henne intill sig, var hon inte rädd. Det var märkvärdigt,

han var väl rädd själf, men ändå strömmade
en sådan trygghet ut från honom.

Så ändtligen aftog oväsendet, och de hörde
det draga bort. Det tog samma väg, som hunden
nyss, ned öfver Långforsmyren och upp i skogshöjderna
under Olofshättan.

Men likafullt förblef det stilla och tyst i Stark
Ingmars stuga. Ingen rörde sig, ingen sade något,
det var som om ingen mäktade.

Stundom kunde man tro, att skräcken hade
utsläckt allt lif, stundom hörde man af ett häftigt
andetag, att det ändå fanns någon som lefde.

Men ingen rörde sig på länge, länge. Somliga
stodo upprätta, stödda mot väggarna, andra
hade sjunkit ned på bänkarna, de flesta lågo på
golfvet i ångestfull bön. Alla förblefvo orörliga,
förlamade af skräck.

Så gick timme efter timme, och under tiden
var det mången, som rannsakade sin själ och beslöt,
att han ville lefva ett nytt lif, närmare Gud
och längre från hans fiender. Ty hvar och en af
de närvarande tänkte: Det är för något jag
gjort, som detta kommit öfver oss. Detta har
skett för mina synders skull. Jag hörde nog hur
de, som foro förbi, ropade mig och hånade och
skreko ut mitt namn.

Men hvad Gertrud angår, tänkte hon endast:
Nu vet jag, att jag aldrig kan lefva skild från Ingmar,
utan alltid måste vara tillsammans med honom
för den trygghetens skull, som utgår från
honom.

Så småningom började det dagas, det svaga
gryningsljuset trängde in i stugan och belyste de
många bleka ansiktena.

En och annan fågel hördes kvittra. Stark
Ingmars ko bölade efter mat, och hans katt, som
under dansnätterna aldrig sof i stugan, kom och
jamade utanför dörren.

Men ingen rörde sig, förrän solen rann upp
bakom de östra bergen. Då smög sig en efter
annan bort, utan att säga ett ord eller bjuda
farväl.

Utanför stugan möttes de bortgående af förödelsens
styggelse. En stor gran, som stått tätt vid
ingången, hade bräckts vid roten och fallit, riskvistar
och gärdesgårdsstörar lågo kringströdda på marken,
ett par flädermöss och ugglor hade krossats mot
stugväggen.

Allt uppåt Klackberget syntes en bred väg,
där alla träd voro kullstörtade.

Ingen vågade länge betrakta detta, utan alla
skyndade ned mot bygden.

Men allt medan de gingo, vaknade morgonen
omkring dem. Det var söndag, och folk kom sent
upp, men en och annan var dock ute för att ge
boskapen mat. Ur en stuga kom en gubbe med
kyrkrocken, som han vädrade och borstade. Ur
en annan kommo far, mor och barn färdigklädda,
de skulle väl gå bort och hälsa på i nästa socken.

Det var en stor tröst, att se människorna så
lugna och ovetande om det förfärliga, som händt
i skogen under natten.

Ändtligen kommo de ned till älfven, där boningshusen
stodo tätare, kommo ända ned till
kyrkbyn. De blefvo glada att få se kyrkan och
allt det andra. Det var en stor tröst, att allt härnere
var sig så likt. Skylten på handelsboden
gnisslade som den brukade. Hornet på postkontoret
satt på sin plats, och gästgifvarens hund sof
som vanligt utanför sin koja.

Det var också en tröst att se en liten häggbuske,
som slagit ut, sedan de sist gått förbi, och
de gröna bänkarna, som sent i går kväll måtte ha
blifvit utställda i prostgårdsträdgården.

Allt detta var obeskrifligt lugnande. Men i
alla fall vågade ingen tala, förrän hemmet var uppnådt.

Då Gertrud stod på skolhusets trappa, sade
hon till Ingmar:

»Nu, Ingmar, har jag dansat för sista gången.»

»Ja,» svarade Ingmar, »jag också.»

»Och Ingmar,» sade hon, »du skall bli präst,
inte sant, du? Eller om du inte kan bli präst,
så skall du åtminstone bli skollärare. Det finns
så mycket af mörkrets ondskap att strida emot.»

Ingmar ställde sig att betrakta Gertrud. »De
där rösterna, Gertrud,» frågade han, »hvad sade
de till dig?»

»De sade, att jag var kommen i syndens garn,
och att djäflarna skulle komma att gripa mig,
därför att jag tyckte, att det var så roligt att
dansa.»

»Nu skall jag säga dig, hvad jag hörde,» sade
Ingmar. »Jag tyckte, att alla de gamla Ingmarssönerna
hotade och förbannade mig, därför att jag
ville blifva något annat än en bonde och arbeta
med annat än med skogen och jorden.»

________

Hellgum.

________

Den natten, då ungdomen dansade hos Stark
Ingmar, var Halfvor borta, och Karin Ingmarsdotter
låg ensam i lillkammaren. Midt i natten
hade hon en svår dröm. Hon drömde, att Eljas
lefde och att han höll ett stort dryckesgille. Hon
hörde honom från storstugan, där han klingade
med glas och gapskrattade och sjöng dryckesvisor.

Hon tyckte, att han och hans kamrater ställde
till allt värre och värre oväsen, och till slut lät det,
som om de skulle slå sönder både bänkar och
bord. Härvid blef hon så förfärad, att hon vaknade.

Men fastän Karin var vaken, fortfor larmet
omkring henne. Marken skalf, fönsterna riste,
tegelpannorna foro af taken, de gamla päronträden
vid gafveln piskade huset med sina styfva grenar.

Det var som om det vore morgonen till den
yttersta dagen.

Just då oväsendet var som häftigast, sprang en
ruta, och glasbitarna foro klirrande mot golfvet.
En stark vind kom hväsande in i rummet, och
Karin hörde ett skratt alldeles invid sitt öra, just
samma skratt, som hon hört nyss förut i drömmen.

Karin trodde, att hon skulle dö. Så stark
skräck hade hon aldrig erfarit. Hjärtat stannade,
och hela kroppen blef kall och stel som is.

Oväsendet aftog rätt hastigt, och Karin återkom
till lif. Den kalla nattluften svepte genom
kammaren, och om en stund beslöt hon sig för
att gå upp och stoppa igen hålet i rutan. Men
då hon steg ur sängen, veko sig benen under
henne, och hon märkte, att hon ej kunde gå.

Karin kallade ej på hjälp, utan lade sig ned
helt stilla. Jag kan nog gå, då jag kommer till
lugn igen, tänkte hon. Om en stund gjorde hon
ett nytt försök. Men båda benen voro alldeles
utan kraft och styrsel. Hon kunde ej stödja på
dem, utan blef liggande bredvid sängen.

Så snart folket kom i rörelse på morgonen,
blef doktorn efterskickad. Han anlände snart, men
kunde ej förstå hvad det var, som kommit öfver
Karin. Hon var hvarken sjuk eller lam. Han
trodde, att alltsammans vållats af skrämseln. »Karin
blir nog snart bra igen,» sade han.

Karin hörde på doktorn utan att säga ett ord.
Hon visste, att Eljas hade varit inne i rummet
under natten och att det var han, som gjort henne
detta. Hon visste också, att hon aldrig skulle bli
återställd.

Hela förmiddagen satt Karin tyst och grubblade.
Hon sökte fundera ut hvarför Gud tillåtit,
att denna hemsökelse kommit öfver henne. Hon
gick strängt tillrätta med sig själf, men kunde ej
finna, att hon begått någon synd, som förtjänat så
hårdt straff. Gud är orättvis mot mig, tänkte hon.

På eftermiddagen reste Karin till Storms missionssal,
där predikant Dagson talade på den tiden.
Hon hoppades, att Dagson skulle förklara för henne
hvarför hon blifvit så hårdt straffad.

Dagson var en omtyckt talare, men aldrig hade
han haft så många åhörare som den aftonen. Kära
då, hvad det var för en folksamling nere vid
missionssalen! Och ingen talade om något annat
än det, som hade händt under natten i lekstugan.

Hela menigheten hade blifvit uppskrämd, och
nu hade den kommit samman för att få höra ett
sådant kraftigt Guds ord, som kunde drifva bort
skräcken.

Inte fjärdedelen af de närvarande kunde komma
in i huset, men dörrar och fönster stodo på vid
gafvel, och Dagson hade en så stark stämma att
äfven de utanför stående kunde höra.

Predikanten visste hvad som händt, och hvad
människorna trånade efter. Han började sitt tal
med förskräckliga ord om helvetet och om afgrundens
furste. Han påminde om den, som
smyger omkring i mörkret för att fånga själar, som
lägger ut lastens snara och syndens lockelse.

Människorna ryste och sågo världen uppfylld
af djäflar, som frestade och lockade. Allt var synd
och fara. De vandrade på falluckor, de voro som
vilda skogens djur, de pinades och hetsades.

Då Dagson talade om detta, for hans röst
genom salen som en vildt hvinande vind, och
hans ord voro som eldslågor.

Alla, som hörde Dagsons tal, tyckte att det var
likt en skogsbrand. Med alla dessa djäflar och all rök
och eld, förnam man det så, som då skogen brinner
omkring en, då elden kryper fram i mossan,
där man trampar, och rökmoln vältra fram i luften,
som man skall andas, då värmen sveder ens hår,
och dånet af branden fyller öronen, och gnistor
vilja sätta eld på ens kläder.

Dagson jagade människorna fram på detta
sätt, genom eld och rök och förtviflan. Eld hade
de framför sig, eld bakom sig och eld på alla sidor,
man såg intet annat, än att man måste förgås.

Men genom all denna förfäran förde han dem
fram till en grön plats i skogen, där allt var lugn
och svalka och trygghet. Midt på den blommande
skogsängen satt Jesus, han sträckte upp sina armar
öfver de flyende och jäktade människorna, och de
lade sig ned vid hans fötter, och all fara var öfver,
och det fanns ej mer nederlag eller förföljelse.

Dagson talade, såsom han själf kände det.
Bara han fick lägga sig ned vid Jesu fötter, erfor
han frid och lugn och fruktade ingen af alla lifvets
farligheter.

Efter Dagsons tal uppstod liflig rörelse. Flera
gingo fram och tackade honom, medan deras ansikten
öfverströmmades af tårar. De sade, att de
af denna predikan hade blifvit väckta till en rätt
tro på Gud.

Men Karin Ingmarsdotter satt orörlig, och då
Dagson slutat, lyfte hon de tunga ögonlocken och
såg på honom, som om hon förebrådde honom,
att han ingenting kunnat gifva henne.

I detsamma ropade en stark stämma utanför
missionssalen, så högt att hela församlingen hörde
orden:

»Ve, ve, ve öfver dem, som gifva stenar i
stället för bröd! Ve, ve, ve öfver dem, som gifva
stenar i stället för bröd!»

Karin kunde ej se den, som talade, hon måste
sitta stilla, medan de andra rusade ut.

Sedan kom hennes husfolk och sade henne,
att den, som ropat, hade varit en hög, mörk man,
som ingen kände. Han och en vacker, ljus kvinna
hade kommit åkande framåt vägen i en skjutskärra
midt under föredraget. De hade stannat
och lyssnat och just i samma ögonblick, som de
skulle fara vidare, hade mannen rest sig upp och
talat.

Somliga hade tyckt sig känna igen kvinnan.
Hon skulle vara en af Stark Ingmars döttrar, som
hade rest till Amerika och blifvit gift där, och
karlen skulle då vara hennes man. Men det var
ej så lätt att känna igen den, som man sett som
ung tös i den vanliga sockendräkten, då hon kom
tillbaka vuxen och klädd i stadskläder. —

Karin hade samma tankar om Dagson som
den främmande, det kunde man märka däraf att
hon aldrig mer for till missionssalen.

Längre framåt sommaren, då en af baptisternas
predikanter kom till socknen och predikade och
döpte, hörde hon honom, och då frälsningsarmén
äfven började hålla möten i kyrkbyn, lät hon föra
sig till ett af dessa.

En stor, andlig rörelse gick genom socknen.
Vid alla möten skedde väckelser och omvändelser.
Alla människor tycktes finna hvad de trånade efter.

Men ingen af dem, som Karin hörde, kunde
lära henne att försona sig med den straffdom, som
Gud låtit komma öfver henne.

*

Birger Larsson hette en smed, som hade sin
smedja vid landsvägen. Smedjan var liten och
mörk med en glugg i stället för fönster och en låg
dörr. Birger Larsson förfärdigade grofva knifvar,
lagade lås, satte på hjulringar och skodde slädmedar.
Då han intet annat arbete hade, smidde
han spik.

En sommarkväll rådde stor brådska i smedjan.
Birger Larsson själf stod vid ett städ och plattade
till spikhufvuden. Hans äldste son stod vid ett
annat, hamrade ut järnten efter järnten och klippte
af dem. En af sönerna drog blåsbälgen, en släpade
fram kol, vände på järnen, som lågo i ässjan för att
hvitglödgas och bar fram dem till smederna. Den
fjärde af sönerna var endast sju år, han plockade
upp de färdiga spikarna, kylde dem i en vattenho
och band dem samman i buntar.

Midt under arbetet kom en främmande och
ställde sig i dörröppningen. Det var en hög,
mörk man, han måste nära nog böja sig dubbel
för att kunna se in.

Birger Larsson höll upp med arbetet för att få
veta hvad den nykomne önskade.

»Ni får ej taga illa upp, att jag tittar in, fast
jag ej har något ärende,» sade mannen. »Jag har
själf varit smed i ungdomen, och därför har jag
svårt att gå förbi en smedja utan att se på
arbetet.»

Birger Larsson lade märke till att den främmande
hade stora, seniga händer, riktiga smednäfvar.

Smeden började spörja den främmande om
hvem han var och hvarifrån han kom. Karlen
svarade vänligt utan att röja sig. Birger fann honom
klok och tyckte om honom. Han gick ut
ur smedjan med honom, stod på svarta smedbacken
och skröt med sina söner. Han hade haft
svåra dagar, sade han, innan sönerna vuxit upp,
så att de kunde bistå honom med arbetet. Men
nu då de alla hjälptes åt, gick det godt. — »Du
skall få se, att om några år är jag en rik man,»
sade Birger.

Främlingen log en smula och sade, att det
fägnade honom, att Birger hade så god hjälp af
sönerna. — »Nu vill jag fråga dig om något,»
fortfor han, lade sin tunga hand på Birgers axel och
såg honom djupt in i ögonen. »Då du har så god
hjälp af dina söner i världsliga ting, låter du dem
väl också bistå dig i de andliga?» — Birger stirrade
slött på honom. — »Jag ser, att detta var dig
en ny fråga,» sade främlingen, »tänk på den, tills
vi härnäst råkas.»

Han gick sin väg småleende. Birger Larsson
begaf sig in i smedjan, ref sig i håret, som var
styft och gult som mässing, och började åter
arbeta.

Men främlingens fråga följde honom under
flera dagar. Hvad var nu detta för en sak att
spörja om? Det ligger något under det här, som
jag ej förstår, tänkte han.

*

Det var dagen efter den, då främlingen talat
med Birger Larsson, och det var nere i kyrkbyn i
Tims Halfvors gamla handelsbod, som han efter
sitt giftermål med Karin hade lämnat till sin svåger,
Kolås Gunnar.

Gunnar var bortrest, och under tiden stod
hans hustru Brita Ingmarsdotter i boden och
skötte handeln.

Brita stod bakom disken vacker och ståtlig.
Både namn och utseende hade hon tagit i arf
efter sin mor, Stor Ingmars vackra hustru. En så
vacker flicka som Brita hade aldrig vuxit upp på
Ingmarsgården.

Var nu ej Brita lik gammalfolket till det yttre,
så var hon dock lika rättrådig och noggrann, som
någon annan i hennes släkt.

Då Gunnar var borta, skötte Brita handeln
på sitt eget sätt. Om gamle korporal Fält kom
försupen och darrhändt och begärde en flaska öl,
sade Brita tvärt nej, och då den fattiga Kolbjörns
Lena ville köpa en grann brosch, sände Brita hem
henne med ett par kilo rågmjöl.

Inga barn vågade sig in i boden, då Brita
regerade där, för att ödsla bort sina fattiga slantar på
russin och karameller. Bondhustrun, som gått
dit för att köpa af de lätta, tunna köpstadstygerna,
blef hemskickad af Brita för att väfva hållbart och
dugande tyg i egen väfstol.

Denna dag hade ej Brita många kunder. Hon
satt ensam långa timmar. Då sjönk hon samman,
stirrade långt framför sig, medan förtviflan brann
i ögonen.

Ändtligen steg hon upp, sökte fram ett rep,
flyttade trappstegen ur boden in i bodkammarn
och gjorde i ordning en snara i en krok i taket.

Brita arbetade ifrigt, hon var snart färdig,
skulle just sticka hufvudet in i snaran, då hon
råkade se ned.

Dörren öppnades i detsamma, och en hög,
mörk karl trädde in. Han hade kommit in i
boden, utan att hon hört honom, och då han ej
funnit någon där, hade han gått bakom disken
och öppnat dörrn till bodkammarn.

Brita gick sakta ned för stegen. Karlen sade
ingenting till henne, han drog sig tillbaka ut i
boden. Brita kom långsamt efter. Brita hade ej
förr sett honom, han hade svart, krusigt hår, tätt
helskägg, skarpa ögon och stora, seniga händer.
Han var välklädd, men han gick och rörde sig
som en arbetare. Han satte sig på en trasig stol
nere vid dörren och tog ej ögonen från Brita.

Bondhustrun stod stilla bakom disken, frågade
ingenting, endast önskade, att han måtte gå. Karlen
bara såg och såg, lät ej ögonen släppa henne
en minut. Brita tyckte, att hans blickar höllo fast
henne, så att hon ej kunde röra sig.

Brita blef otålig, hon sade för sig själf: »Jag
kan undra hvad du tänker det hjälper, att du sitter
och vaktar mig. Du kan väl förstå, att jag i alla
fall gör, hvad jag vill göra, så snart jag blir ensam.»

Brita stod och höll tysta tal till mannen.
»Om detta vore något, som kunde ha ett slut
eller en öfvergång, skulle du gärna få hindra mig,
men det är rent obotligt.»

Alltjämt satt karlen kvar och såg lika ihärdigt
på henne.

»Jag skall säga dig, att det passar sig ej för
oss från Ingmarsgården att hålla handelsbod,» fortsatte
Brita i sina tankar. »Du kan inte tro hvad
jag hade det bra med Gunnar, allt intill dess han
började med handeln. Folk varnade mig nog för att
gifta mig med honom. De tyckte inte om honom
för hans svarta lugg och hans hvassa ögon och
hans skarpa tunga. Men vi tyckte om hvarandra,
ser du, och vi sade aldrig ett ondt ord till hvarandra,
ända tills Gunnar öfvertog handelsboden.

»Det är efter den tiden,» fortfor Brita i sitt
tysta tal, »som det ej varit bra mellan oss. Jag
vill, att han skall sköta handeln på mitt sätt. Jag
kan ej tåla, att han säljer öl och vin till drinkare,
och jag tycker, att han bara skall låta folk köpa
hvad som är nyttigt och nödvändigt, men det
tycker Gunnar är orimligt. Och vi kunna ej
ge vika, hvarken han eller jag, och nu tvista
vi alltid, och nu tycker han ej om mig mer,
ser du.»

Hon såg på karlen med sina förvildade ögon,
liksom förvånad, att han ej gaf efter för hennes
böner.

»Men du kan väl förstå, att jag inte kan lefva
med den skammen, att han låter länsmannen göra
utpantning hos fattigt folk och taga ifrån dem den
enda kon eller ett par stackars får!

»Det kan aldrig bli bra, förstår du inte det?
Hvarför kan du inte gå, så att jag kan få göra
slut på det?»

Men under det att karlen betraktade Brita, blef
hon allt lugnare, och om en stund började hon gråta
helt stilla. Hon hade blifvit rörd öfver den främmande,
som satt och vaktade henne. Det var
märkvärdigt gjort af en, som alls ej kände henne.

Så snart karlen märkte, att Brita grät, reste
han sig och gick mot dörren. Då han stod på
tröskeln, vände han sig, borrade ögonen in i
Britas än en gång, harskade sig och sade
med djup röst: »Gör dig själf intet ondt, ty
den tiden nalkas, då du skall få lefva i rättfärdighet.»

Därmed gick han, hans steg ljödo tunga på
trappan och vägen, då han aflägsnade sig.

Brita skyndade in i bodkammaren, hon tog ned
snaran och lyfte stegen åter ut i boden. Sedan
satte hon sig på en kista och rörde sig ej under
ett par timmar.

Brita hade den känslan, att hon länge och
väl hade vandrat omkring i en natt, som varit så
mörk att hon ej kunnat se sin egen hand. Hon
hade gått vilse, visste ej hvart hon var kommen,
och för hvarje steg hon tagit, hade hon fruktat,
att hon skulle störta ned i ett kärr eller en afgrund.
Men nu hade någon ropat till henne, att
hon ej skulle vandra vidare, utan sätta sig ned
och vänta, tills det blefve dager. Hon var glad,
att hon ej måste fortsätta den farliga vandringen,
nu satt hon och väntade på gryningen.

*

Stark Ingmar hade en dotter, som hette Anna
Lisa. Hon hade bott i Chicago i flera år, och
hade blifvit gift där med en man vid namn Johan
Hellgum, en svensk, som förestod en liten församling,
hvilken hade en helt egen tro och lära.
Dagen efter den ryktbara dansnatten kom Anna
Lisa hem för att hälsa på sin gamle far, och mannen
följde henne.

Hellgum använde tiden till att göra långa
vandringar genom bygden. Han gjorde bekantskap
med alla han mötte och språkade till en början
med dem om helt hvardagliga ting, men då han
skildes från en människa, lade han gärna sin stora,
tunga hand på hennes axel och sade några ord
till tröst eller väckelse.

Stark Ingmar såg ej mycket till mågen. Gubben
arbetade det året tillsammans med unge Ingmar
Ingmarsson, som flyttat hem till Ingmarsgården.
De båda byggde en såg i Långforsen. Det var
Stark Ingmar en stolt dag, då sågen blef färdig
och den första timmerstocken klöfs till hvita
plankor af de gnisslande sågbladen.

En kväll gick gubben hem från arbetet. På
vägen mötte han Anna Lisa. Hon såg förskrämd
ut, som om hon hade velat gömma sig.

Stark Ingmar skyndade på stegen, kom fram till
stugan och blef stående med rynkad panna. Tätt
vid ingången hade det i all hans tid vuxit en stor
rosenbuske. Den hade varit honom kärare än
hans öga, han hade aldrig låtit någon plocka en
ros eller ett blad af busken, intet ondt hade fått
komma nära den.

Stark Ingmar hade aktat den så väl, därför
att han visste, att det bodde underjordiskt småfolk
under den.

Men nu var busken borthuggen. Det var
förstås mågen, predikanten, som ej kunnat tåla den.

Stark Ingmar hade sin yxa i handen, han
klämde fingrarna hårdt om skaftet, då han gick in
i stugan.

Hellgum satt därinne med bibeln framför sig.
Han lyfte blicken och såg Stark Ingmar djupt
in i ögonen. Därpå fortsatte han att läsa med
hög röst:

»Därtill då I tänken: Vi vilja göra som hedningarna
och såsom annor folk i landen och tillbedja
stockar och stenar, skall det fela eder.»

»Så sant som jag lefver, säger Herren, jag skall
råda öfver eder med starka hand och utsträcktom
arm och med utgjuten grymhet — — — .»

Utan ett ord gick Stark Ingmar ur rummet.
Den natten sof han i ladan. Två dagar
därefter drogo han och Ingmar uppåt storskogen
på kolning och timmerhuggning. De ämnade
blifva borta hela vintern.

*

Ett par gånger hade Hellgum uppträdt på
bönemöten och utlagt sin lära, som han sade vara
den enda och rätta kristendomen. Men Hellgum
var ej vältalig som Dagson. Han hade ej vunnit
några anhängare.

De, som hade mött honom på vägar och stigar
och blott hört honom säga ett par ord, hade
väntat stora ting af honom, men då Hellgum skulle
hålla ett långt föredrag, blef han tung och andefattig
och tröttande.

Då det led mot slutet af sommaren, blef
Karin Ingmarsdotter ytterligt nedstämd. Man hörde
henne sällan säga ett ord. Hon var alltjämt ur stånd
att gå och satt dagen om orörlig i sin stol. Hon
uppsökte ej mer några predikanter, utan satt ensam
och rufvade öfver sin olycka. Ibland sade
hon till Halfvor, att hon alltid hört sin far säga,
att Ingmarssönerna ej behöfde frukta något, om
de blott ginge Guds vägar. Men nu visste hon,
att ej ens detta vore sant.

Halfvor föreslog en gång i sin rådlöshet, att
hon skulle tala med denne nye predikanten, men
Karin svarade genast, att hon ej ville söka mer
hjälp hos präster.

En söndag i slutet af augusti, satt Karin ensam
vid fönstret i storstugan. Det var stillhet öfver
hela gården, och Karin hade svårt att hålla sig
vaken. Hufvudet sjönk allt djupare ned mot
bröstet, och om en stund somnade hon.

Hon vaknade vid att någon talade alldeles
under hennes fönster. Hon kunde ej se hvem det
var, men rösten var stark och djup. Vackrare röst
hade hon aldrig hört.

»Nu vet jag, Halfvor, att du finner det orimligt,
att en fattig, olärd smed skulle hafva funnit
sanningen, där så många lärda herrar strandat,»
sade rösten.

»Ja,» svarade Halfvor, »jag vet inte hur du
kan vara så säker.»

Det är Hellgum, som Halfvor talar med, tänkte
Karin. Hon försökte draga igen fönstret, men
nådde ej.

»Men nu är det ju sagdt,» fortfor Hellgum,
»att om någon slår dig på den ena kinden, skall
du vända den andra till, och att vi ej skola göra
motstånd mot det onda och mycket annat i den
vägen. Och det där alltsammans kan ingen hålla.
Folk skulle ta från dig både åker och skog, de
skulle stjäla din potatis och bära bort din säd, om
du ej försvarade det, som är ditt. Jag tänker, att
de skulle taga ifrån dig hela Ingmarsgården.»

»Det kan nog så vara det,» medgaf Halfvor.

»Ja, då har väl inte Kristus menat något med
det där, kan jag tro. Han har väl bara stått och
pratat i vädret.»

»Jag vet inte hvart du vill komma.»

»Se, det är ock en annan sak, som är värd att
tänka på,» sade Hellgum. »Och det är, att vi äro
så obegripligt långt komna med vår kristendom.
Det finns ingen mer som stjäl, och ingen som
mördar, och ingen som gör orätt mot änkor och
faderlösa. Ingen hatar eller förföljer den andre
numera. Det händer aldrig, att någon handlar
illa bland oss, som hafva en så god religion.»

»Det är nog mycket, som inte är, som det
borde vara,» medgaf Halfvor saktmodigt. Han lät
sömnig och ointresserad.

»Men om du har ett tröskverk, Halfvor, som inte
vill göra tjänst, så ser du väl efter hvad det är
för fel med det. Och du ger dig ingen ro, förrän
du vet hvari skadan består. Men då du nu ser,
att det rakt inte vill gå att få människorna att
föra ett kristet lif, så borde du väl se efter om
det kan vara något fel med själfva kristendomen.»

»Inte kan jag tro, att det brister något i Jesu
lära,» sade Halfvor.

»Nej, den var nog bra från början, men det
kan ju hända, att den kommit i olag. Det kan
vara ett hjul, som gått sönder, ser du, bara ett
enda litet hjul, och straxt står hela verket.»

Han teg en stund, som om han sökte efter
ord och bevis.

»Nu skall jag säga dig hur det gick mig för
ett par år sedan. Då försökte jag för första
gången att riktigt lefva efter läran, och vet du hur
det slutade. Jag arbetade på en fabrik på den
tiden, och då kamraterna funno ut hurudan jag
var, läto de mig för det första göra en god del af
deras arbete, sedan togo de min plats ifrån mig,
och så lagade de, att jag fick bära skulden för
en stöld, som en af dem hade begått, så att jag
kom i fängelse.»

»Man skall väl inte alltid råka ut för så
dåligt folk,» sade Halfvor lika likgiltig.

»Då sade jag för mig själf: Det vore inte
svårt att vara kristen, om man bara vore ensam
på jorden och inte hade några medmänniskor.
Jag tyckte riktigt om att sitta i fängelse, ty där
fick jag föra ett rättfärdigt lif utan att bli störd eller
oroad. Men så tänkte jag, att det där att föra ett
rättskaffens lif i ensamhet, det var som om en kvarn
skulle stå och snurra rundt alldeles på egen hand
utan att ha säd mellan stenarna. Eftersom Gud har
satt så många människor i världen, tänkte jag, så
är det väl meningen, att de skola vara till hvarandras
stöd och hjälp och inte till fördärf. Och
så förstod jag då ändtligen, att djäfvulen hade
tagit bort något ur bibeln för att kristendomen
skulle gå på tok.»

»Det kunde han väl aldrig ha makt till,» sade
Halfvor.

»Jo, han har tagit bort detta: I, som viljen
föra ett kristligt lif, I skolen söka bistånd hos era
medmänniskor.»

Halfvor sade ingenting, men Karin nickade
gillande. Hon hade hört på mycket noga och ej
förlorat ett ord.

»Så snart jag slapp lös ur fängelset,» sade
Hellgum, »gick jag till en kamrat och bad honom
bistå mig att föra ett rätt lif och se, då vi voro
två, gick det genast bättre. Och snart kom en
tredje och fjärde och slöt sig till oss, och allt
bättre och bättre gick det. Nu äro vi trettio, som
bo tillsammans i ett hus i Chicago. Vi dela allt
med hvarandra och vaka öfver hvarandras lefverne
och rättfärdighetens väg ligger slät och jämn framför
oss. Vi kunna handla kristet mot hvarandra
ty den ene brodern missbrukar ej den andres godhet
och nedtrampar honom ej i hans ödmjukhet.»

Då Halfvor alltjämt teg, fortfor Hellgum öfvertalande:
— »Det vet du väl, Halfvor, att den, som
vill göra något stort, han går i förbund med andra
människor och tar hjälp af dem. Inte kunde du
vara ensam om att sköta den här gården. Och
om du ville anlägga ett bruk, så skulle du skaffa
dig många bolagsmän, och tänk, om du ville
bygga en järnväg, så många du då finge taga till
hjälp.

»Men se, det svåraste af allt, det är att lefva
ett kristet lif, och det vill du genomföra på egen
hand utan hjälp. Eller ock kanske du aldrig försöker,
ty du vet på förhand, att det inte går.

»De enda, som äro inne på en rätt väg, det
är jag och de, som hålla med mig därute i Chicago.
Den församlingen är det rätta, heliga Jerusalem,
som är nederkommet af himmelen. Och
du skall veta detta däraf att andens gåfvor, som
tilldelades de första kristna, de sänka sig också
öfver oss. Ty somliga af oss höra Guds röst,
och andra profetera och andra bota sjuka — — .»

»Kan du bota sjuka?» afbröt Halfvor hastigt.

»Ja,» sade Hellgum, »jag kan bota dem, som
tro på mig.»

»Det är allt svårt att tro något annat än det man
fått lära som barn,» sade Halfvor eftertänksamt.

»Jag vet dock visserligen, Halfvor, att du rätt
snart skall hjälpa till med att bygga upp det nya
Jerusalem,» sade Hellgum.

Det blef nu tyst. Straxt därefter hörde Karin,
att Hellgum sade farväl.

Om en stund kom Halfvor in till Karin. Då
han såg henne sitta vid det öppna fönstret, sade
han: »Nu har du visst hört allt hvad Hellgum
talat.» — »Ja,» svarade hustrun. — »Hörde du,
att han sade, att han kunde bota den, som tror
på honom?»

Karin rodnade en smula, hon hade tyckt
bättre om Hellgums lära än om allt annat hon
hört denna sommar. Det låg något af sundt praktiskt

förstånd däri, som tilltalade henne. Detta
var gärning och verksamhet och ingen känslosamhet,
som hon ej förstod sig på. Men hon erkände
ej detta. Hon ville nu ej ha något mera att göra
med präster. — »Inte vill jag hafva någon annan
tro än far,» sade hon.

Ett par veckor efteråt satt Karin åter i storstugan.
Hösten var nu kommen, vinden brusade
utanför huset, och elden sprakade i spisen. Ingen
var inne i rummet mer än hennes lilla dotter, som
var nära årsgammal och nyss hade lärt att gå.
Barnet satt på golfvet vid moderns fötter och lekte.

Bäst Karin satt där, öppnades dörren och en
hög, mörk man kom in. Han var krushårig, hade
hvassa ögon, stora seniga smedhänder. Innan
Karin hört honom säga ett ord, gissade hon, att
det var Hellgum.

Karlen hälsade och frågade efter Halfvor.
Bondhustrun svarade, att mannen var rest på en
stämma. Han väntades snart åter.

Hellgum satte sig ned, han höll sig tyst, då
och då kastade han en snabb blick på Karin.

»Jag har hört sägas, att ni är sjuk,» sade han
om en stund. — »Ja,» svarade Karin, »jag har ej
kunnat gå på ett halft år.» — »Jag har tänkt på
att komma hit och bedja för er,» sade predikanten.
Karin blef tyst, sänkte ögonlocken och liksom slöt
sig inom sig själf. »Mor Karin har kanske hört,
att jag fått Guds nåd till att bota sjuka.»

Karin slog upp ögonlocken och gaf honom
en misstrogen blick. »Jag får vara tacksam för
att ni tänkt på mig, men det kan nog inte bli
något af, ty jag byter inte lätt om tro,» sade hon.
— »Det är väl möjligt, att Gud vill hjälpa er ändå,»
sade karlen, »eftersom ni alltid försökt att föra ett
rättfärdigt lif.» — »Jag är nog inte så i Guds nåd,
att han vill hjälpa mig.»

Det blef nu tyst en stund, så frågade Hellgum:
»Har mor Karin någonsin frågat sig hvarför denna
hemsökelse kommit?» Karin svarade ej, hon tycktes
åter stänga sig inne i sig själf. — »Det är
något, som säger mig, att Gud gjort detta för att
hans namn skall varda än mer äradt,» sade Hellgum.

Då Karin hörde detta, blef hon ond. Ett par
skarpa, röda fläckar sprungo upp på hennes kinder.
Det syntes henne mycket förmätet af Hellgum att
tro, att denna sjukdom kommit öfver henne, på
det att han skulle få tillfälle att göra ett under.

Predikanten reste sig, gick fram till Karin och
lade sin hand på hennes hufvud. »Vill du, att
jag skall bedja för dig?» sade han. Ögonblickligen
kände Karin en ström af lif och hälsa ila
genom kroppen, men hon var så förolämpad öfver
hans påflugenhet, att hon häftigt skakade bort hans
hand och lyfte armen, som om hon velat slå
honom. Ord kunde hon ej finna i hastigheten.

Hellgum drog sig tillbaka ned mot dörren.
»Man skall ej visa från sig hvad Gud sänder en,»
sade han. — »Nej,» sade Karin, »hvad Gud sänder
en, det får man nog taga emot.»

»Jag säger dig, jag, att i dag skall detta hus
salighet vederfaras,» sade karlen. Karin svarade
ej. »Tänk på mig, då du blir hulpen,» sade Hellgum,
då han gick.

Karin satt alldeles upprätt i stolen. De röda
fläckarna brunno länge på kinderna.

Skall jag nu ej få vara i fred i mitt eget hem,
tänkte hon. Det är besynnerligt så många det är,
som tro sig vara sända af Gud.

Men helt plötsligen såg Karin, att hennes lilla
flicka reste sig och skyndade fram mot spisen.
Den lilla hade just fått syn på elden, som brann
där. Hon skrek till af glädje, kröp och sprang fram
mot den allt hvad hon orkade.

Karin ropade henne tillbaka, men barnet lydde
ej. Det arbetade för att komma upp i spisen,
ramlade ned ett par gånger, men nådde ändtligen
upp mot spishällen, där elden brann.

»Gud hjälpe mig, Gud hjälpe mig,» sade
Karin. Hon började högt ropa, fastän hon visste,
att ingen människa fanns i närheten.

Flickan lutade sig skrattande fram mot elden,
så ramlade ett brinnande vedträ ned ur brasan
och föll på hennes gula kolt.

Med detsamma stod Karin upprätt på golfvet,
sprang fram till spisen och ryckte till sig barnet.

Inte förr än hon fått skaka bort alla gnistor
och kol och synat flickan och funnit henne oskadad,
besinnade hon hvad som händt. Att hon
stod på sina ben, att hon gått, att hon kunde gå
allt fortfarande!

Karin erfor den största själsskakning hon
känt i sitt lif och på samma gång den största lycka.

Hon kände, att hon stod under Guds särskilda
vård och styrelse, och en helig Guds man
hade han sändt inom hennes dörrar för att hjälpa
och hela henne.

*

Under dessa dagar stod Hellgum ofta på den
lilla förstugubron utanför Stark Ingmars stuga och
såg nedåt nejden. Det där landet han blickade ut
öfver blef grannare dag för dag. Hela marken
var gul, och alla löfträd voro klart röda eller klart
gula. Här och där vajade en hel löfskog, så skimrande
som ett svallande haf af guld. Öfverallt på
de granskogsklädda höjderna såg man gula stänk,
som härrörde från löfträd, hvilka förirrat sig in
bland barrträden.

Så som en ringa grå stuga kan lysa och
stråla, då den fattat eld, så flammade detta fattiga
svenska landskap upp till en sällspord prakt. Allt
var så gult och så underbart skinande, som man
skulle tänka sig ett landskap på solytan.

Men då Hellgum såg detta, tänkte han på att
den tid nu snart skulle randas, då Gud skulle
låta landet stråla af helighet, och då de ord
han utsått under sommaren skulle bära lysande
skördar af rättfärdighet.

Och se, en afton kom Tims Halfvor upp till
torpet och bjöd Hellgum och hans hustru att
komma ned till Ingmarsgården.

Då de trädde in på den stora gårdsplanen
var där mycket städadt och fint. Alla torra blad
under björkarna voro bortsopade, alla verktyg
och fordon, som eljes brukade belamra gården,
voro undanskaffade. Här måtte visst finnas flera
främmande, tänkte Anna Lisa. I detsamma öppnade
Halfvor dörren till storstugan.

Där var fullt med folk inne, alla sutto högtidligt
väntande på de långa bänkarna, som gingo
rundt om stugan. Och Hellgum kände igen det
bästa folket i socknen.

De första han såg voro Ljung Björn Olofsson
och hans hustru, Märta Ingmarsdotter samt Kolås
Gunnar och hans hustru. Därpå kände han igen
Krister Larsson och Israel Tomasson med deras
hustrur. De hörde också till Ingmarsätten. Så
lade han märke till Hök Matts Eriksson och hans
son Gabriel, nämndemans Gunhild och några andra.
Det var i allt en tjugu personer.

Då Hellgum och Anna Lisa gått rundt och
tagit i hand, sade Tims Halfvor: »Vi äro här
några församlade, som tänkt på hvad Hellgum
sagt oss i sommar. De flesta af oss höra till en
gammal släkt, som alltid gärna velat gå Guds
vägar, och om Hellgum kan hjälpa oss med detta,
vilja vi följa honom.»

Nästa dag spreds det ryktet genom socknen,
att på Ingmarsgården hade blifvit stiftad en församling,
som påstod sig äga den enda rätta och
sanna kristendomen.

________

Den nya vägen.

________

Det var nästa vår straxt efter snösmältningen.
Ingmar och Stark Ingmar hade just kommit
ned till bygden för att sätta sågen i gång.
Hela vintern hade de legat uppe i skogen och
arbetat med kolning och timmerhuggning, och då
Ingmar kom ned till slättlandet, tyckte han, att
han kände sig som en björn, hvilken nyss krupit
ut ur idet. Kunde knappt vänja sig vid att se
solen lysa på den öppna himmelen, utan gick och
blinkade med ögonen, som om de ej tålde ljuset.
Han hade det också svårt med bullret från forsen
och med människorösterna, och han kände riktig
pina vid allt larmet, som brusade honom om
öronen nere vid gården. På samma gång var han
oerhördt glad åt allt detta. Gud skall veta, att
han ej visade det i sätt och gång, men den våren
kände han sig lika ung som de nya skotten på
björkarna.

Det kan ingen säga hur väl det smakade
honom att sofva i bäddad säng och att äta ordentligt
lagad mat.

Och så att vara hemma hos Karin, som pysslade
om honom ömmare än en mor! Hon hade
låtit sy nya kläder åt honom, och rätt som det
var, kom hon ut från köket och stack till honom
en godbit, som om han hade varit en liten pojke.

Och allt det märkliga, som händt, medan han
gått uppe i skogen! Ingmar hade bara hört några
obestämda rykten om Hellgums lära. Men att nu
höra Karin och Halfvor tala om hur lyckliga de
voro, och hur de och deras vänner sökte hjälpa
hvarandra att gå Guds vägar, det var rent vackert.

»Vi vänta nu säkert, att du går med oss,» sade
Karin. Ingmar svarade, att han hade god lust,
men först måste han dock betänka sig. — »Hela
vintern har jag längtat efter att du skulle komma
och få del i vår salighet,» sade systern, »ty vi lefva
ej mera på jorden, utan i det nya Jerusalem, som
är nederkommet af himmelen.»

Det var ock en god nyhet för Ingmar, att
Hellgum ännu fanns kvar på orten. Förra sommaren
hade Hellgum ofta kommit ned till sågen
för att språka med Ingmar, och de hade blifvit
goda vänner. Ingmar beundrade Hellgum som
den ypperste man han råkat. Aldrig hade han
sett någon, som varit så karlavulen och stortalig
och litat så fast på sig själf.

Ibland, då det varit mycket brådt, hade Hellgum
kastat af sig rocken och hjälpt till i sågen.
Då hade Ingmar blifvit häpen, aldrig förr hade
han träffat någon, som varit så rask att arbeta.

Just nu var Hellgum borta på ett par dagar,
men han väntades snart hem igen.

»Ja, bara du får tala med Hellgum, går du
nog med oss,» sade Karin gång på gång. Och
det trodde Ingmar också, fast han var orolig för
att gå med på något, som ej fadern gillat. »Det
var väl just far, som lärde oss att alltid gå Guds
vägar,» sade Karin.

Det var så godt och väl alltsammans. Ingmar
hade aldrig kunnat tro, att det skulle kännas
så ljufligt att åter vara bland människor. Det var
endast ett han saknade, och det var, att ingen
talade om skolmästarns och om Gertrud. Det var
en stor otur, ty Ingmar hade ej råkat Gertrud på
ett helt år. Men förra sommaren hade han ej
behöft sakna nyheter om henne, då hade det knappast
gått en dag, utan att någon talat om Storms.

Den kom sig väl endast af en tillfällighet,
den där tystnaden. Men bra ängsligt kan det vara,
då man känner sig förlägen att fråga och ingen
af sig själf faller på att tala om det man helst
vill höra.

Men om Ingmar var lycklig och nöjd, så var
det en helt annan sak med Stark Ingmar. Gubben
var butter och tyst och svår att göra till lags. —
»Jag tror, att du längtar till skogen,» sade Ingmar
till honom en eftermiddag, då de sutto på hvar
sin stock och åto sin aftonvardssmörgås. — »Ja,
det vete Gud, att jag gör,» sade gubben. »Jag
ville helst, att jag aldrig hade kommit hem.»

»Hvad är det, som är galet här hemma?»
frågade Ingmar. — »Frågar du det,» svarade Stark
Ingmar. »Jag tänkte, att du visste lika väl som
jag, att det gått på tok med Hellgum.» Ingmar
svarade, att han tvärtom hört, att Hellgum blifvit
en storkarl. — »Ja, han har blifvit en sådan storkarl,
att han vändt upp och ned på hela socknen.»

Ingmar tänkte på hur märkvärdigt det var,
att Stark Ingmar aldrig visade spår af kärlek för
sin egen släkt. Han brydde sig endast om Ingmarsgården
och Ingmarssönerna. Nu var det
Ingmar, som måste taga svärsonen i försvar.

»Jag tycker, att det är en god lära,» sade
Ingmar. — »Jaså, det tycker du,» sade gubben och
såg bistert på honom. »Tror du, att Stor Ingmar
också skulle ha tyckt det?» — Ingmar svarade, att
fadern nog skulle ha velat vara med om att föra ett
rättfärdigt lif. — »Du menar väl, att Stor Ingmar
skulle ha gått med på att kalla alla för djäflar och
antikrister, som ej höra till samfundet, och att han
skulle ha nekat att umgås med gamla vänner,
därför att de behöllo sin egen tro?» — »Inte tror
jag, att sådant folk som Hellgum och Halfvor och
Karin bära sig så åt,» sade Ingmar. — »Du kan
försöka att sätta dig upp emot dem, så får du höra
hvad du går för.»

Ingmar skar stora stycken af smörgåsen och
stoppade munnen full med bröd. Det var förtretligt,
att Stark Ingmar skulle vara i så dåligt humör.

»Håhå jaja,» sade gubben om en stund, »så
kan det gå! Här sitter du, som är son till Stor
Ingmar, och har ingenting att säga till om. Men
min Anna Lisa och hennes man, de lefva bland
storfolket. De bästa i socknen krusa och buga
för dem, och de gå hvarje dag från gästabud till
gästabud.»

Ingmar bara åt och tuggade, detta var ingenting
att svara på.

Men Stark Ingmar började på nytt. »Ja, det
är en vacker lära, det är visst och sant, därför har
också halfva socknen slutit sig till Hellgum. En
sådan makt som Hellgums har ingen förr haft i
den här socknen, inte en gång Stor Ingmar. Han
skiljer barn från föräldrar genom att predika att
de, som höra honom till, ej få lefva bland syndare.
Bara Hellgum vinkar, så går bror från bror och
vän från vän och fästman från fästmö. Han har
haft makt att ställa det så, att det i vinter varit
strid och split i hvarenda gård. Ja, Stor Ingmar
skulle nog ha varit nöjd med sådant, han. Han
skulle nog ha följt Hellgum i allt detta. Ja då, det
skulle han.»

Ingmar såg uppåt och nedåt klyftan, där de
sutto. Han hade mest lust att springa sin väg.
Han förstod, att Stark Ingmar öfverdref, men
detta förstörde i alla fall humöret för honom.

»Jaha,» sade gubben, »jag skall ej neka till
att det är märkvärdigt, det Hellgum gör: hur han
förmår de sina att hålla tillsammans och hur han
får dem, som ej förut velat veta af hvarandra, att
vara vänner. Och hur han tar af den rike och
ger till den fattige, och hur han kan få dem att
vaka öfver hvarandras lefverne. Jag tycker ju bara,
att det är synd om de andra, som bli kallade djäfvulens
barn och ej få vara med om leken. Men
det tycker förstås inte du.»

Ingmar var led åt att höra gubben tala illa
om Hellgum.

»Så fredligt som det varit förr i den här socknen,»
sade Stark Ingmar, »men det är allt förbi
nu. På Stor Ingmars tid var här en sådan sammanhållning,
att det hette, att här fanns det vänsällaste
folket i Dalom. Men nu stå här änglar
mot djäflar och får mot getter.»

Om vi nu bara kunde få sågen i gång, tänkte
Ingmar, så att jag sluppe detta talandet.

»Det dröjer nog inte länge, förrän det blir
slut mellan dig och mig,» fortfor Stark Ingmar.
»Går du öfver till de där andra, så lära de ej tilllåta
dig att umgås med mig.»

Ingmar svor till och reste sig. — »Ja, om du
håller på att prata på det här sättet, kan det väl
hända, att det går så,» sade han. »Jag tycker du
borde veta, att det ej kan gagna dig att reta upp
mig mot de mina och mot Hellgum, som är den
ypperste man jag råkat.»

Härmed fick Ingmar gubben att tiga. Om
en stund gick Stark Ingmar från arbetet. Han
ville gå ned till kyrkbyn och tala med sin vän,
korporal Fält. Han hade ej samspråkat med någon
klok människa på långan tid, sade han.

Ingmar var glad att han gick. Det är visst
alltid så, då man varit länge borta, att man intet
obehagligt vill höra, utan bara önskar, att allt skall
vara ljufligt och lätt och fröjderikt omkring en.

Nästa dag kom Ingmar till sågen klockan fem
på morgonen. Stark Ingmar var där före honom.

»I dag får du råka Hellgum,» sade gubben.
»Han och Anna Lisa kommo sent i går kväll. Jag
tror, att de hafva skyndat hem från de stora gästabuden
för att omvända dig.»

»Jaså, du börjar nu igen,» sade Ingmar. Gubbens
tal hade ljudit för hans öron hela natten.
Han kunde ej låta bli att grubbla öfver hvem som
hade rätt. Men nu ville han ej höra mera ondt
om sina närmaste.

Stark Ingmar var tyst en stund, så började
han småskratta. »Hvad skrattar du nu åt?» sade
Ingmar. Han stod just och skulle draga från dammluckan
för att sätta sågen i gång. — »Å, det är åt
skolmästarns Gertrud.» — »Hvad är det med
henne?» — »Jo, de sade i går därnere i byn, att
hon var den enda, som hade någon makt öfver
Hellgum.» — »Hvad har Gertrud att göra med
Hellgum?»

Ingmar drog ej upp dammluckan, ty om sågen
kommit i gång, hade han ingenting kunnat höra.
Gubben såg pröfvande på honom. — »Jag skulle
ju ej få tala om den här saken.» Ingmar log en
smula. — »Du vet nog att ställa det så, att du får
det, som du vill,» sade han.

»Det var den där tokan, Gunhild, nämndeman
Lars Clementssons dotter.» — »Inte är hon tokig,»
inföll Ingmar. — »Du får kalla det hur du vill,
men det var så, att hon var med här på Ingmarsgården,
då denna sekten stiftades. Så snart hon
kom hem, sade hon till föräldrarna, att hon hade
antagit den enda, rätta läran, och att hon måste
flytta från dem och bo på Ingmarsgården. Föräldrarna
frågade förstås hvarför hon ville flytta.
Jo, därför att hon skulle kunna föra ett rättfärdigt lif.

»De sade, att det kunde hon väl också göra
hos dem. — Det kunde ingen, om han ej fick
lefva bland dem, som voro af samma tro. — Skulle
då alla flytta till Ingmarsgården? frågade nämndemannen.
— Nej, det var bara hon. De andra
hade sanna kristna i sina hem.

»Nämndemannen är ju en snäll karl, och både
han och hustrun sökte att tala Gunhild till rätta
med godo, men flickan höll i med sitt och retade
upp nämndemannen så, att han till sist stängde in
henne i lillrummet och sade henne, att hon skulle
stanna där, tills denna galenskapen gifvit med
sig.»

»Jag tänkte, du skulle tala om Gertrud,» inföll
Ingmar. — »Jag kommer väl till Gertrud, jag, om
du har tålamod. Jag kan säga nu först som sist,
att nästa dag, då Gertrud och mor Storm sutto
och spunno i köket, kom nämndemansmor in till
dem. De blefvo skrämda, då de sågo henne.
Nämndemansmor, som alltid ser så glad ut, var
alldeles förgråten. Hvad är det, hvad står på och
hvarför ser ni så ledsen ut? Då svarade nämndemansmor:

’Man kan väl inte se bättre ut, då man
har mistat sitt käraste’.

»Jag önskar, att jag kunde slå dem,» sade
gubben. — »Hvilka?» frågade Ingmar. — »Å, Hellgum
och Anna Lisa,» sade Stark Ingmar, »de hade
varit hos nämndemannens under natten och röfvat
bort Gunhild.» Nu gaf Ingmar till ett utrop. —
»Ja, sannerligen tror jag inte det är en röfvare
Anna Lisa har blifvit gift med!» sade gubben.

»Midt i natten kommo de och knackade på
fönstret i lillrummet och frågade Gunhild hvarför
hon ej flyttat till Ingmarsgården. Hon talade om,
att föräldrarna hade stängt in henne. — Det hade
djäfvulen förmått dem till, sade då Hellgum.

»Allt detta lågo föräldrarna och hörde.» —
»Hörde de det?» — »Ja, de lågo i nästa rum, och
dörren stod på glänt, de hörde allt hvad Hellgum
sade för att locka dottern.» — »Men de kunde
ju ha kört bort honom.» — »Nej, de tyckte, att
Gunhild skulle välja själf, de kunde ju aldrig tro,
att hon skulle vilja gå, så goda som de hade varit
mot henne. De lågo och väntade, att hon skulle
säga, att hon aldrig ville gå ifrån sina gamla föräldrar.»
— »Men gick hon då?» — »Ja, Hellgum
gaf sig ej, förrän hon följde med honom. Och då
nämndemannens hörde, att hon ej kunde motstå
honom, så läto de henne gå. Det är somliga, som
äro på det sättet.

»Men på morgonen ångrade modern sig och
bad mannen, att han skulle fara upp till Ingmarsgården
och föra hem dottern. — ’Nej,’ sade han,
’aldrig hämtar jag henne och aldrig vill jag se
henne, om hon ej kommer åter själfmant.’

»Då hade nämndemansmor skyndat till skolhuset
för att bedja Gertrud gå och tala med Gunhild.»
— »Gick så Gertrud?» — »Ja, hon gick,
och hon talade med Gunhild, men Gunhild brydde
sig ej om hvad hon sade.»

»Jag har ej sett Gunhild därhemma,» sade
Ingmar eftertänksamt. — »Nej, nu har hon flyttat
åter till föräldrarna.

»Det tillgick så, att då Gertrud kom ut från
Gunhild, fick hon se Hellgum. Se där står den,
som är vållande till all denna olycka, tänkte hon.
Hon gick rätt på honom och började gräla. Hon
hade inte varit rädd för att slå honom.» — »Gertrud
kan tala, hon,» sade Ingmar beundrande.

»Hon sade till Hellgum, att han bar sig åt
som en hednisk stridsman och inte som en lärare
i kristendom, då han så där kom och röfvade en
jungfru från hennes hem midt i natten.» — »Hvad
sade då Hellgum?» — »Han stod tyst och hörde
på en stund, så sade han saktmodigt, att hon hade
rätt och att han varit för häftig. Och så på eftermiddagen
förde han hem Gunhild till föräldrarna
och gjorde allt godt igen.»

Då Stark Ingmar slutade, såg Ingmar upp och
smålog. »Gertrud är duktig, hon,» sade han, »och
Hellgum är ock en storkarl, fastän han är vild af
sig.» — »Jaså, du tar det på det sättet,» sade gubben.
»Jag tänkte du skulle ha undrat öfver hvarför Hellgum
var så eftergifven mot Gertrud.» Till detta teg Ingmar.

Stark Ingmar var ock tyst en stund, så började
han på nytt. — »Det var många i kyrkbyn,
som frågade efter dig. De ville veta, på hvilken
sida du ämnade ställa dig.» — »Det gör väl detsamma
hvart jag hör.»

»Jag skall säga dig en sak,» sade gubben, »i
den här socknen äro de vana vid, att någon skall
styra och ställa för dem. Men nu är Stor Ingmar
borta, och skolmästarn har förlorat sin makt, och
kyrkoherden har aldrig haft någon kraft att regera.
Därför följa de nu Hellgum, så länge som du håller
dig undan.» Ingmar lät händerna sjunka, han
såg utpinad ut. — »Men jag vet ju ej hvem som har
rätt.» — »Folk väntar nog, att du skall befria dem
från Hellgum.

»Du kan tro, att vi hafva sluppit mycket ondt,
som ej varit hemma i vinter. Det var nog svårast
i början, innan människorna vande sig vid denna
omvändelsesjukan och vid att bli kallade djäflar och
helveteshundar. Och allra värst var det, då de
omvända barnen också började predika.»

»Jaså, barnen predikade äfven,» sade Ingmar
misstroget. — »Ja, Hellgum hade talat vid dem
om att de skulle tjäna Gud, i stället för att leka,
och då togo de sig för att omvända de vuxna. De
lågo på lur och föllo öfver dem, som kommo
gående framåt vägen. Och så ljöd det en om öronen:
’Skall du ej börja striden mot djäfvulen?
Skall du fortfara att lefva i synden?’»

Ingmar satt och stred emot allt han kunde.
Han ville ej tro hvad Stark Ingmar berättade. —
»Nu kommer du visst med sådant, som den där
Fält har slagit i dig,» sade han.

»Ja, det var just detta jag ville tala om för
dig,» sade Stark Ingmar. »Det är slut med Fält
också. Ja, när jag tänker på att allt detta utgått
från Ingmarsgården, så tycker jag knappt, att jag
kan se folk i ögonen!»

»Hafva de gjort Fält någon orätt?» frågade
Ingmar. — »Å, det var de där barnen; en kväll,
då de ej hade annat att göra, föll det dem in, att
de skulle gå till Fält och omvända honom. De
hade ju förstås hört, att Fält var en så stor syndare.»
— »Men förr i världen voro alla barn
så rädda för Fält som för trollen,» sade Ingmar.
— »Ja, de voro rädda de här med, men de hade
väl tänkt ut, att de skulle göra en riktig hjältegärning.

»De kommo in till Fält en kväll, då han satt
i kojan och kokade gröt åt sig. Då de öppnade
dörren och sågo Fält sitta där med sina borstiga
mustascher, sin klufna näsa, och stirrande i elden
med det enda ögat, blefvo de rädda allihop, och ett
par af de minsta sprungo sin väg. Men en tio, tolf
stycken kommo in och lade sig på knä på golfvet
rundt om gubben och börja sjunga och bedja.»

»Men körde han inte ut dem?» frågade Ingmar.
— »Hade han bara gjort det,» sade Stark
Ingmar, »jag förstår inte hvad som kom åt honom.
Hade väl suttit och tänkt på, stackare, att han var
öfvergifven och ensam på ålderdomen. Och så
var det väl detta, att det var barn, som kommit.
Det hade nog gått honom till sinnes, att de alltid
varit rädda för honom. Och då han såg alla de
uppåtvända ögonen fulla af blanka tårar, så tog
det makten ifrån honom.

»Barnen väntade bara, att han skulle rusa upp
och slå efter dem. De sjöngo och bådo, men de
voro färdiga att ge sig af, så snart han rörde
på sig.

»Då var det ett par af dem, som sågo, att det
började rycka i ansiktet på Fält. Nu kommer det,
nu kommer det, tänkte de och reste sig upp för
att fly. Men gubben klippte med ögat, och så kom
en tår rullande. Då ropade barnen halleluja, och
nu är det, som sagdt, slut med Fält. Han gör
intet annat än springer på möten och fastar och
ber och hör Guds röst.»

»Jag kan då inte se, att det där var någon
olycka,» sade Ingmar. »Fält höll ju på att supa
ihjäl sig.» — »Nej, du har så många vänner att
mista du, så att sådant gör dig ingenting. Du
skulle väl också ha önskat, att barnen kunnat omvända
skolmästarn.» — »Aldrig kan jag tro, att
barnstackrarna vågat sig på Storm,» sade Ingmar.
Han blef andlös af förvåning. Det måtte ändå
vara sant, som Stark Ingmar sade, att socknen var
vänd upp och ned. — »Åjo, det gjorde de visst,
de kommo in en tjugu stycken i skolsalen en kväll,
då Storm satt och skref i sina böcker, och började
predika för honom.» — »Hvad gjorde då Storm?»
sade Ingmar, han kunde ej hjälpa, att han började
skratta. — »Han blef så förbluffad han till en
början, att han ingenting kunde säga eller göra,
Men det var så, att Hellgum kommit in i köket
ett par ögonblick förut för att tala med Gertrud.»
— »Var Hellgum hos Gertrud?» — »Ja, Hellgum
och Gertrud hade blifvit goda vänner, allt sedan
han rättade sig efter henne, då med Gunhild.

»Då Gertrud hörde bullret i skolsalen, sade
hon till Hellgum: ’Nu kommer ni just lagom,
Hellgum, för att få se något nytt. Hädanefter lär
det ju bli så, att skolbarnen komma att hålla skola
för skolmästarn.’ Då skrattade Hellgum, han förstod
väl, att detta var rent galet. Han körde genast
ut barnen, och så blef det slut med det ofoget.»

Ingmar märkte, att Stark Ingmar i detsamma
han sade detta, betraktade honom på ett särskildt
sätt. Det var, som då en jägare står och ser på
en fälld björn och undrar på om han skall behöfva
ge honom än ett skott.

»Jag vet ej hvad du väntar af mig?» sade
Ingmar. — »Hvad skulle jag vänta af dig, du är
ju bara en pojke? Du äger ju ingenting heller.
Du har bara två tomma händer att komma med.»
— »Jag tror rent af du vill, att jag skall slå ihjäl
Hellgum?» — »De sade därnere i kyrkbyn, att
allt var hjälpt, om du kunde förmå Hellgum att
resa sin väg.» — »Det har man väl alltid sett, att
det blir brytning och strid, då det kommer en ny
lära,» sade Ingmar. — »Det vore i alla fall ett
godt sätt för dig att visa folk hvad du duger till,»
sade Stark Ingmar envist.

Ingmar vände sig från gubben och satte sågen
i gång. Han hade nu framför allt gärna velat
fråga hur det gått med Gertrud och om hon redan
slutit sig till Hellgumianerna, men han var för
stolt att röja sin oro.

Klockan åtta gick Ingmar hem till gården för
att äta frukost. Som vanligt var det mycket god
mat framsatt för honom, och Halfvor och Karin
voro synnerligen blida. Så snart Ingmar såg dem,
tyckte han, att han ej kunde tro ett ord af allt
Stark Ingmars prat. Han blef lätt om hjärtat än
en gång och viss om att gubben öfverdrifvit.

Men snart kom oron för Gertrud tillbaka så
stark, att han ej kunde äta. »Har du ej varit nere
hos skolmästarns på sista tiden, Karin?» frågade
han plötsligen. — »Nej,» svarade Karin raskt. »Inte
vill jag umgås med så ogudaktigt folk.»

Ingmar teg länge, ty detta var ett svar att
tänka på. Var det nu rätt att tiga eller tala. Om
han talade, skulle han komma i strid med hemfolket,
men han ville heller inte, att någon skulle tro,
att han höll med om det som var orätt. — »Aldrig
har jag märkt något ogudaktigt hos skolmästarns,»
sade han, »och jag har dock bott där i fyra år.»

Karin tänkte nu nästan detsamma som Ingmar
nyss, undrade om hon skulle vara tyst eller tala.
Men hon måste ju hålla sig till sanningen, äfven
om det skulle gå Ingmar till hjärtat, och därför
sade hon, att då människor ej vilja följa Guds
kallelse, måste man ju tro, att de voro ogudaktiga.

Halfvor föll nu in. — »Det är ju obegripligt
viktigt med barnen och hvad de få för uppfostran.»
— »Storm har uppfostrat hela socknen och dig
med, Halfvor.» — »Men han har då inte lärt oss
att föra ett rätt lefverne,» sade Karin. — »Det
tänker jag, du Karin alltid försökt.» — »Jag skall
säga dig, Ingmar, hur det är att lefva efter den
gamla läran. Det är som att gå på en rund
stock, ena stunden står man, och andra stunden
faller man. Men om jag låter mina medkristna
taga mig i händerna och stödja mig, så kan jag
gå rättfärdighetens smala väg utan att falla.» —
— »Ja,» sade Ingmar, »men då är det ingen konst
heller.» — »Svårt är det ändock, men det är inte
längre omöjligt.»

»Men hur var det nu med skolmästarns?»
frågade Ingmar. — »Jo, de som hörde oss till,
togo barnen ur skolan. Vi vilja inte, att barnen
skola höra något af den gamla läran.» — »Men
hvad sade då skolmästarn?» — »Han sade, att det
var lag, att barnen skulle gå i skolan.» — »Jag tänker
så med, jag.» — »Så sände han fjärdingsman till Israel
Tomassons och till Krister Larssons och hämtade
barnen.» — »Och nu äro ni ovänner med Storms.»
— »Vi hålla oss bara till hvarandra, vi.» — »Ni
äro nog ovänner med alla människor.» — »Vi
hålla oss fjärran från dem, som bara vilja locka
till synd.»

Ju längre de tre talade samman, ju mer sänkte
de rösterna. De voro alla mycket ängsliga för
hvarje ord, som fälldes. Det syntes dem, att samtalet
tog en bedröflig riktning.

»Men från Gertrud kan jag hälsa dig,» sade
Karin. Hon försökte att slå an en gladare ton.
»Hellgum har talat mycket med henne i vinter,
han säger, att hon nu i afton vill sluta sig till oss.»

Ingmars läpp började darra. Det var som
hade han gått och väntat hela dagen på att bli
skjuten och nu kom skottet. Nu for kulan in i
kroppen på honom. — »Jaså, hon vill nu till er,»
sade han med nästan ohörbar röst. »Det sker
mycket här nere, medan man går i skogsmörkret.»

Ingmar tyckte sig förstå, att Hellgum hela
tiden hade försökt att ställa sig in med Gertrud
och lagt snaror för att fånga henne.

»Men hvad skall det nu bli med mig,» frågade
Ingmar plötsligt. Det var något underligt
hjälplöst i tonen. — »Du skall följa oss i vår tro,»
sade Halfvor raskt. »Hellgum är nu kommen, och
får du bara tala med honom, så blir du snart
omvänd.» — »Det kan hända, att jag ej vill låta
omvända mig,» sade Ingmar. Halfvor och Karin
blefvo dödstysta.

»Det kan hända, att jag ej vill hafva någon
annan tro än min far,» upprepade Ingmar. — »Du
skall ingenting säga, förrän du talat med Hellgum,»
sade Karin. — »Men om jag ej går öfver till er,
så vilja ni väl ej hafva mig under ert tak?» sade
Ingmar och reste sig från stolen.

Då de ej svarade, tyckte Ingmar, att allt brast
för honom på en gång, men därvid rätade han upp
sig och såg modigare ut. Det är bäst att få klarhet
i detta nu på en gång, tänkte han.

»Jag vill nu höra hur det skall gå med sågen,»
fortfor Ingmar. Halfvor och Karin sågo på hvarandra,
båda voro rädda för att säga något — »Du
skall komma ihåg, Ingmar, att det är ingen i världen
vi tycka mera om än dig,» sade Halfvor. —
»Ja, men hur skall det bli med sågen?» frågade Ingmar
envist. — »Först och främst skall du såga
färdigt allt ditt timmer, Ingmar.»

Då Halfvor svarade så undvikande, började Ingmar
förstå sammanhanget. — »Kanske Hellgum
sedan skall arrendera sågen?» Halfvor och Karin
voro alldeles förvirrade af Ingmars häftighet, alltsedan
han fått höra det där om Gertrud, hade det ej
varit möjligt att komma till rätta med honom. — »Låt
nu Hellgum tala vid dig,» sade Karin lugnande. —
»Han skall nog få tala vid mig, men det vore bra för
mig att få veta hvad jag har att rätta mig efter.» —
»Nog vet du, att vi vilja dig väl.» — »Men Hellgum
skall arrendera sågen,» sade Ingmar. — »Vi behöfva
allt ett passande arbete åt Hellgum, så att
han kan stanna här i hemlandet. Vi ha tänkt, att
han och du kunde bli bolagsmän, om du komme
till den rätta tron. Hellgum är en god arbetare.»

»Jag vet inte när du, Halfvor, blef rädd för att
tala rent,» sade Ingmar. »Jag vill ju bara veta
om Hellgum skall ha sågen.» — »Han skall ha
den, om du står Gud emot,» sade Halfvor. —
»Tack skall du ha, Halfvor, nu vet jag hur godt
det vore för mig att gå öfver till er tro.» — »Du
vet nog, att det inte var menadt på det viset,»
sade Karin. — »Jag förstår nog hvad som är
meningen,» sade Ingmar, »både Gertrud och sågen
och det här gamla hemmet gå förlorade för mig,
om jag ej går öfver till er.»

Ingmar gick raskt ur rummet. Han vågade
ej stanna kvar därinne.

Då han kom ut på gården, tänkte han på nytt:
Det är bäst att detta får ett slut. Det är bäst, att
jag får veta hvad jag har att rätta mig efter.

Han började med långa steg vandra ned till
skolhuset.

Då Ingmar öppnade grinden till skolans trädgård,
föll en lätt regnskur, ett riktigt ljumt och
fint vårregn. I den vackra trädgården hade allt börjat
knoppas och växa. Marken grönskade så hastigt,
att man tyckte sig se hur gräset stack upp. Gertrud
stod ute på trappan och såg på vårregnet, och två
stora häggar, som voro fulla af utsprickande blad
sträckte sina grenar fram öfver henne.

Ingmar blef stående stilla i förvåning öfver
att allt var så ljufligt och fridfullt härnere. Än
en gång mildrades den upphetsning, hvari han
befann sig. Gertrud hade ej ännu sett honom,
han stängde grinden sakta och gick fram mot
henne.

Men då Ingmar kom närmare, stannade han
än en gång och såg häpen på Gertrud. Då
han skildes från henne, var hon ej stort mer än
ett barn, men på detta enda år, som han ej sett
henne, hade hon blifvit en stolt, högvuxen jungfru.
Gertrud var nu lång och smärt och fullt utbildad.
Hufvudet satt vackert på den fina halsen, hyn var
dunhvit och öfvergick fagert till friskt rödt på kinderna.
Ögonen hade blifvit djupa och längtande,
och uttrycket i hela ansiktet hade från att vara
lekfullt och muntert öfvergått till allvar och mild
trånad.

Då Ingmar såg Gertrud sådan, kände han sitt
hjärta fyllas af en stor ljufhet, det blef stilla och högtidligt
inom honom, som om det varit en stor helgdag.
Det var så vackert det han kände, att han
hade velat falla på knä och tacka Gud.

Men då Gertrud såg Ingmar lade sig en plötslig
stelhet öfver hennes drag, och ögonbrynen drogo
sig samman, så att det midt emellan dem uppkom
en liten grund rynka.

Ingmars tankar gingo den dagen snabbare än
vanligt. Han såg genast, att Gertrud ej tyckte om
att han kom, och det skar igenom honom som ett
skarpt hugg. De vilja taga henne ifrån dig, tänkte
han. De hafva redan tagit henne ifrån dig.

Helgdagsfriden var borta, och den förra upphetsningen
och oron kommo tillbaka. Utan all inledning
frågade han Gertrud om det var sant, att
hon ämnade sluta sig till Hellgum och hans anhängare.
Gertrud svarade att det var så. Ingmar
frågade, om hon hade betänkt, att Hellgumianerna
ej skulle tillåta henne att umgås med andra än
liktänkande. Gertrud svarade stilla, att hon hade
betänkt detta.

»Har du fått lof af din far och mor?» frågade
Ingmar. — »Nej,» svarade Gertrud, »de veta ännu
ingenting.» — »Men Gertrud» ... — »Tyst, Ingmar,
jag måste göra det för att få ro. Gud tvingar
mig.» — »Å,» for Ingmar ut, »det är inte Gud,
utan det är...» Gertrud vände sig häftigt mot
honom. Ingmar sade då endast: »Jag vill säga dig,
att jag aldrig kommer att sluta mig till Hellgumianerna.
Går du öfver till dem, så äro vi skilda
för allan tid.»

Gertrud såg sådan ut, som visste hon ej hvad
detta angick henne.

»Gör det inte, Gertrud,» bad Ingmar. — »Du
skall inte tro, att jag handlar i lättsinne. Jag har
noga betänkt mig.» — »Du skall allt tänka än en
gång.» — Gertrud vände sig otåligt bort från honom.
— »Du skall också tänka på saken för Hellgums
skull,» sade Ingmar i stigande vrede och
grep Gertrud om armen för att hålla fast henne.
Gertrud skakade bort hans hand. — »Är du från
dina sinnen, du Ingmar?» — »Ja,» svarade Ingmar,
»jag blir galen af allt detta, som Hellgum ställer
till, det måste ha ett slut.» — »Hvad måste ha
ett slut?» — »Det skall du få veta en annan
gång.»

Gertrud ryckte på axlarna. »Farväl nu, Gertrud,»
sade Ingmar, »och kom ihåg, att jag säger dig,
att aldrig kommer du in bland Hellgumianerna.»
— »Hvad tänker du taga dig till, Ingmar?» frågade
flickan, hon började blifva orolig. — »Farväl,
Gertrud, och tänk på hvad jag sagt,» ropade Ingmar.
Han var redan nere på sandgången.

Ingmar vände nu tillbaka hemåt. Om jag
vore så klok, som min far, tänkte han under
vägen. Om jag hade sådan makt som Stor Ingmar.
Hvad skall jag taga mig till? Jag förlorar allt hvad
jag håller af, och jag ser ingen utväg.

Det enda han säkert visste var, att om all
denna olycka komme öfver honom, skulle ej Hellgum
slippa undan helskinnad.

Ingmar gick fram till Stark Ingmars stuga för
att råka Hellgum. Då han stod utanför dörren,
hörde han röster tala ifrigt och högt. Det tycktes
vara flera främmande inne i stugan, och Ingmar
vände genast. Då han gick, hörde han en karl
säga med vredgad röst: »Vi äro tre bröder, som
hafva vandrat en lång väg för att ställa dig till ansvar,
Johan Hellgum, för vår yngste bror, som för två
år sedan reste ut till Amerika. Där kom han att
ingå i din församling, och i dessa dagar hafva vi
fått bref om att han blifvit tokig af att grubbla
öfver din lära.»

Ingmar skyndade bort. Det var nog flera än
han, som hade att klaga på Hellgum, och där stodo
de alla lika hjälplösa.

Ingmar gick ned till sågen. Stark Ingmar hade
redan satt den i gång. Midt under det att sågen
gnisslade och forsen larmade, tyckte sig Ingmar
höra ett skrik. Han lyddes dock ej vidare efter
det. Han hade ej sinne för annat än det starka
hat han kände mot Hellgum. Han gick och räknade
upp för sig allt hvad Hellgum hade beröfvat
honom, både Gertrud och Karin och sågen och
hemmet.

Än en gång tyckte han sig höra ett skrik.
Det föll honom in, att det kommit till strid mellan
Hellgum och de främmande. Det vore ingen skada,
om de sloge honom död och fördärfvad, tänkte han.

Då hördes ett högt rop på hjälp, och Ingmar
började springa uppför branten.

Ju närmare han kom, desto tydligare hörde
han Hellgums nödrop, och då han var framme
vid stugan, tyckte han, att marken skakade under
stridsbullret.

Ingmar öppnade alltid en dörr mycket stilla
och försiktigt, och denna gång gjorde han det
dubbelt varligt. Han kom inglidande med stor
försagdhet. Därinne stod Hellgum uppe vid ena
väggen och värjde sig med en kort yxa. De tre
främmande, som alla voro starka och resliga karlar,
anföllo honom med vedträn, som de svängde likt
klubbor. Bössor hade de ej med sig, däraf kunde
man se, att de endast kommit för att ge Hellgum
ett godt kok stryk, men då han försvarat sig mot
dem, hade mordlusten kommit öfver dem, så att
nu var det Hellgums lif det gällde.

De sågo knappt åt Ingmar, det var ju bara
en lång, drumlig pojke, som kommit in i stugan.

En stund stod Ingmar stilla och såg på. Han
tyckte det var, som då man drömmer, då det man
mest önskar visar sig för ens blickar, utan att man
begriper hvarifrån det kommit. Då och då uppgaf
Hellgum ett rop på hjälp. Inte kan du tro, att
jag är så dum, att jag bistår dig, tänkte Ingmar.

En af karlarna lyckades träffa Hellgum i hufvudet
med sådan kraft, att denne släppte yxan och
föll. De andra slängde då bort vedträna, ryckte
fram knifvarna och kastade sig öfver Hellgum.
Men då kom en snabb tanke öfver Ingmar. Det
var ett gammalt ord om folket i hans släkt, att
hvar och en af dem en gång i lifvet måste begå
något nesligt eller orätt. Var det nu hans tur?

På en gång kände en af angriparna, att ett
par armar omfattade honom bakifrån, lyfte honom
och vräkte honom ut ur stugan. Den andre hann
knappt tänka på att resa sig, förrän det gick honom
på samma sätt, och den tredje, som hann
att komma upp, fick en stöt, så att han for baklänges
ut till de andra.

Då de alla voro utvräkta, gick Ingmar och
ställde sig i dörren.

»Vill ni inte komma igen än en gång,»
sade han och skrattade. Han skulle ej haft något
emot, att de anfallit honom. Det var roligt, att
så där få göra bruk af hela sin styrka.

De tre bröderna syntes också hågade att förnya
kampen. Då ropade en af dem, att de måste
fly. Han såg en människa skymta på stigen bakom
alarna.

Men de voro rasande öfver att de ej kommit
åt Hellgum, och just som de vände sig för att gå,
sprang en af dem tillbaka, for upp på Ingmar och
högg honom i nacken med knifven. — »Där har
du för att du blandar dig i våra affärer,» ropade
han. Ingmar signade ned, och bonden sprang sin
väg hånskrattande.

Ett par minuter därefter stod Karin i stugan.
Hon fann Ingmar sittande på tröskeln med ett sår
i nacken. Inne i stugan såg hon Hellgum. Han
hade rest sig på nytt och stod stödd mot väggen.
Han höll ännu yxan i handen. Ansiktet var öfversköljdt
af blod.

Karin hade ej sett flyktingarna. Hon trodde,
att det var Ingmar, som anfallit Hellgum och sårat
honom.

Karin blef så förfärad, att benen darrade. Nej,
det är inte möjligt, tänkte hon, inte kan någon af
vår släkt bli en mördare. I samma stund kom
hon ihåg sin mors historia. »Det är därifrån det
kommer,» mumlade hon.

Karin skyndade förbi Ingmar och fram till
Hellgum. »Nej, nej, Ingmar först,» ropade Hellgum.
— »Man får väl ej taga dråparen före hans
offer,» sade Karin. — »Ingmar först, Ingmar
först,» ropade Hellgum. Han var i sådan upphetsning,
att han svängde yxan emot henne. »Det
är ju han, som har slagit mördarna och frälsat
mitt lif.»

Då Karin ändtligen förstod sammanhanget och
vände sig mot Ingmar, hade denne rest sig upp
och gått ut. Karin såg honom stappla bort öfver
gårdsplanen.

Nu sprang Karin efter honom. »Ingmar, Ingmar!»
ropade hon.

Ingmar fortsatte att gå, utan att ens så mycket
som vända sig om.

Karin hann honom utan stor möda. Hon
lade handen på hans arm.

»Stanna Ingmar, så att jag får förbinda dig.»

Ingmar ryckte sig lös och gick vidare. Han
gick framåt alldeles som en blind utan att följa
väg eller stig. Blod ur såret hade silat sig fram
under hans kläder, det flöt ned i ena skon och
fyllde den. För hvarje steg han tog, pressades
blod ut ur skon och lämnade ett rödt spår på
marken.

Karin följde honom, vridande händerna. »Stanna
Ingmar, stanna Ingmar! Hvart skall du gå?
Stanna Ingmar!»

Ingmar vandrade vidare rätt inåt skogen, där
ingen människa fanns, som kunde bistå honom.

Karin hade sina ögon fästa på hans sko, som
var full af blod. För hvarje ögonblick blefvo fotspåren
allt rödare och rödare.

Nu går han inåt skogen för att lägga sig ned
och förblöda, tänkte Karin.

»Gud välsigne dig, Ingmar, för att du hjälpte
Hellgum,» sade Karin med blid röst. »Det ville
mannamod till och mannakraft också.»

Ingmar vandrade vidare utan att höra på
henne.

Karin skyndade förbi honom och ställde sig
i hans väg. Han vek åt sidan utan att lyfta ögonen
mot henne. Han endast mumlade: »Gå och hjälp
Hellgum!»

»Jag skall säga dig, Ingmar, att Halfvor och
jag voro mycket ledsna öfver det, som vi kommo
att tala om i morse. Jag var på väg till Hellgum
nu för att säga honom, att hur det än gick, skulle
du behålla sågen.»

»Ja, nu får du ge den till Hellgum,» kom det
från Ingmar.

Han gick på, stupade öfver stock och sten,
men gick och gick.

Karin följde efter och sökte beveka honom.
»Du får väl förlåta, att jag tog miste ett ögonblick
och trodde, att du slagits med Hellgum. Det var
ej lätt att tro annat.»

»Du hade allt lätt att tro om din bror, att
han var en mördare,» sade Ingmar utan att vända
ansiktet mot henne.

Han vandrade vidare utan uppehåll. När gräset,
som trampats ned under hans fötter, åter reste sig,
droppade det blod från stråen.

Då Karin hörde Ingmar så ofta nämna Hellgum,
blef det först riktigt klart för henne, hur han
hatade honom. På samma gång gick det upp för
henne hur stort det var, det Ingmar hade gjort.

»Du blir nu mycket berömd och ryktbar för
detta, som du gjort i dag, Ingmar,» sade hon.
»Du vill väl inte dö från en så stor berömmelse?»

Hon hörde Ingmar hånskratta, där han gick.
Han vände emot henne ett blekt förstördt ansikte.
— »Kan du inte gå hem nu, Karin? Jag vet nog
hvem du helst ville hjälpa.»

Hans gång blef allt mer stapplande, och det
syntes nu en sammanhängande strimma af blod
på marken, där han gått fram.

Allt det strömmande blodet gjorde Karin utom
sig. Det var nog så, att den stora kärlek hon
alltid hyst för Ingmar, blossade upp med ny styrka,
liksom hade den fått näring af den röda blodstrimman.
Och nu var hon stolt öfver Ingmar
också, tyckte, att han var en god gren på det
gamla ädla trädet.

»Ingmar,» sade Karin, »jag tycker, att du illa
kan stå till svars inför Gud och människor, om du
spiller ditt lif på detta sätt. Och det må du veta,
att om jag kan göra något som kan ge dig lust
att lefva, så behöfver du bara säga ifrån.»

Ingmar stannade, han fattade om en trädstam
för att kunna bli stående. Hon hörde, att han
skrattade misstroget, därpå sade han:

»Kanske du vill sända Hellgum tillbaka till
Amerika?»

Karin stod och såg på blodpölen, som samlade
sig omkring Ingmars vänstra fot. Hon försökte
betänka och förstå hvad det var brodern fordrade.
Det var visst något sådant, som att hon skulle
träda ut ur den sköna himmelens lustgård, där
hon lefvat hela vintern, och åter börja lefva i
den fattiga och eländiga syndernas värld, som hon
lämnat.

Ingmar vände sig helt om. Hans ansikte var
gulblekt, skinnet smet fast efter benen vid tinningarna
och näsan var som på en död. Men den
stora underläppen sköt fram myndigare än någonsin
förr, och det sträfva draget kring munnen framträdde
mycket skarpt. Det var ej troligt, att han
skulle ge efter i sin fordran.

»Jag tror inte, att Hellgum och jag kunna lefva
samman i den här socknen,» sade Ingmar, »men
jag ser allt, att det blir jag, som får vika för
honom.»

»Nej,» sade nu Karin raskt, »får jag bara sköta
om dig, så att du blir vid lif, så lofvar jag dig att
ställa om så, att Hellgum reser.»

Gud kan nog finna en annan hjälpare för oss,
tänkte Karin på samma gång hon sade detta, men
jag kan ej se mig bättre utväg än att lyda Ingmar.

— — — — — — — — — — — — — — — —

Ingmar hade blifvit förbunden och omskött.
Såret var ej farligt, han skulle endast hålla sig
stilla i några dagar. Han låg nedbäddad i en säng
i öfvervåningen, och Karin satt vid hans sida.

Hela dagen låg Ingmar och yrade, han gick
igenom allt det, som hade händt honom under
dagen. Karin kom snart underfund med att det
ej bara var Hellgum och sågen, som vållat honom
bekymmer.

På kvällen var han redig och lugn, då sade
Karin till honom: »Här är en, som vill tala
med dig.» Ingmar svarade, att han var för trött
att tala med någon. — »Jag menar, att detta skall
göra dig godt,» sade Karin.

Snart därpå kom Gertrud in till Ingmar. Hon
såg mycket högtidlig och rörd ut. Ingmar hade
tyckt om Gertrud också på den tiden, då hon
oftast varit lekfull och retsam, men då hade alltid
något inom honom gjort motstånd mot kärleken.
Nu hade ett tungt år af längtan och oro gått fram
öfver Gertrud, och hade gjort henne sådan, att
Ingmar erfor en hejdlös längtan att vinna henne,
bara han såg henne.

Då Gertrud kom fram till sängen, lade han
handen öfver ögonen.

»Vill du inte se mig?» sade Gertrud.

Ingmar skakade på hufvudet. Det var nu han,
som var lik ett nyckfullt barn.

»Jag får bara säga dig ett par ord,» sade
Gertrud.

»Du kommer väl för att tala om att du gått
in bland Hellgumianerna.»

Gertrud lade sig på knä bredvid sängen. Hon
lyfte Ingmars hand från ögonen.

»Det är något, som du ej vet, Ingmar.» Ingmar
såg frågande på henne, han sade intet. Gertrud
rodnade och tvekade, men så sade hon: »I fjol,
just då du flyttade från oss, hade jag börjat tycka
om dig på det rätta sättet.»

Ingmar blef alldeles röd, han smålog ett ögonblick
af förnöjelse, men blef genast åter allvarlig
och misstrogen. — »Jag längtade så mycket efter
dig, Ingmar.» Ingmar log tviflande, men klappade
henne litet öfver handen till tack för att hon ville
vara god mot honom. — »Och du kom inte en
enda gång tillbaka till mig,» klagade hon. »Det
var, som om jag ej mer funnits till för dig.»

»Inte ville jag se dig igen, förrän jag var en
burgen karl och kunde fria till dig,» sade Ingmar,
som om detta varit en själfklar sak.

»Men jag trodde, att du glömt mig.» Gertrud
fick tårarna i ögonen. »Aldrig kan du förstå,
hvilket år jag haft. Hellgum har varit mycket
god mot mig och tröstat mig. Han sade, att mitt
hjärta skulle bli stilla, om jag gaf det helt till Gud.»

Ingmar såg nu på henne med en helt ny
förväntan i blicken.

»Jag blef förskräckt, då du kom i dag. Jag
blef rädd att ej kunna motstå dig och att
striden skulle börja på nytt.»

Nu begynte ett strålande leende visa sig på
Ingmars ansikte. Alltjämt teg han.

»Men i kväll fick jag höra, Ingmar, att du
bistått den du hatade. Och då var det förbi med
mig.» Gertrud blef röd som blod i ansiktet. »Jag
kände, att jag ej hade makt att göra något, som
skulle skilja mig från dig.»

I detsamma böjde hon sig öfver Ingmars hand
och kysste den.

Ingmar tyckte, att stora klockor dånade för
hans öron och ringde in en stor helgdag. Det
blef söndagsfrid och stillhet inom honom, och
kärlek låg honungssöt på hans tunga och spred
sig med ljuft välbefinnande genom hela hans varelse.



SENARE AFDELNINGEN.


L’Univers’ undergång.

________

En dimmig sommarnatt år 1880, således ett par
år innan skolmästarn byggde sitt missionshus
och Hellgum kom åter från Amerika,
ångade den franska passagerarbåten L’Univers fram
öfver Atlanten, stadd på resa mellan New-York
och Hâvre.

Klockan var hänemot fyra på morgonen, och
alla passagerare såväl som det mesta af manskapet
lågo och sofvo i sina kojer. De stora däcken voro
alldeles folktomma.

Just då i dagbräckningen låg en gammal
fransk matros och vred och vände sig i sin hängmatta
utan att kunna sofva. Det var en smula
sjögång, och allt trävirket knakade och knarrade
utan uppehåll, men säkerligen var det ej detta,
som hindrade honom från att falla i sömn.

Han och kamraterna lågo i en stor, men
mycket låg afbalkning på mellandäck. Där hölls
ljust af ett par lyktor, så att han kunde se de
gråa kojerna hänga i täta rader och sakta svänga
fram och åter med de sofvande. Ibland svepte
en vind fram genom en af vattenportarna, så fuktig
och sval, att hela hafvet, som hoppade därute
under dimman i små gröngråa vågor, blef närvarande
för hans tankar.

Det finns ingenting likt hafvet, tänkte den
gamle sjömannen.

Då han tänkte så, blef det på en gång underligt
stilla omkring honom. Han hörde ej maskinens
flåsande eller styrkedjornas rassel eller skvalpandet
af vågorna eller susningen af vinden eller
någonting.

Det föll honom in att skeppet med ens hade
gått till botten och att han och hans kamrater
aldrig skulle bli svepta eller lagda i kista, utan
skulle bli hängande där i de grå kojerna djupt
nere under hafvet till evig tid.

Förr hade det varit så med honom, att han
fruktat för att få sin graf i vågorna. Nu tyckte
han, att det behagade honom. Han tyckte om
att det var det rörliga, genomskinliga vattnet, som
hvilade öfver honom, och ej mörk, tung, kväfvande
kyrkogårdsmull.

Det finns ingenting likt hafvet, tänkte han
än en gång.

Men så började han fundera på något, som
gjorde honom orolig. Han undrade om hans
själ skulle komma att taga skada däraf att han
hvilade djupt nere i hafvet och ej hade fått mottaga

den sista smörjelsen, Han blef rädd, att den
aldrig skulle kunna leta sig upp till himmelen.

I detsamma skymtade ett svagt ljussken bortifrån
fören, där rummet smalnade af, och han
reste sig och böjde sig ut öfver hängmattan för
att se hvarifrån det kom. Han märkte snart, att
ett par personer kommo bärande med brinnande
ljus. Han böjde sig allt längre och längre utöfver
för att få syn på dem, som nalkades.

Kojerna hängde så tätt bredvid hvarandra och
så nära golfvet, att om någon ville komma genom
rummet utan att stöta eller knuffa dem, som lågo
och sofvo, gjorde han bäst i att krypa. Den gamle
sjömannen undrade mycket hvem det kunde vara,
som var i stånd att leta sig fram den vägen.

Snart såg han det. Det var två små korgossar,
som höllo hvar sitt vaxljus i handen. Han
såg tydligt deras långa, svarta kåpor och deras
tätklippta hufvuden.

Sjömannen blef alls ej förvånad. Han tänkte
endast, att det var helt naturligt, att de där, som
voro så små, kunde gå med brinnande ljus under
kojerna.

Jag undrar om de hafva en präst i följe,
tänkte han. Genast hörde han pinglandet af en
liten gäll klocka och såg, att någon kom efter
dem. Men det var ingen präst, utan en gammal
gumma, som ej var mycket högre än korgossarna.

Han tyckte sig känna igen gumman. »Det
måtte vara mor,» sade han. »Jag har aldrig sett
någon mindre än mor. Och ingen annan än
mor kunde smyga fram så där stilla och tyst utan
att väcka folket.»

Han såg, att modern öfver sin svarta klädning
bar en lång tröja af hvit linong, kantad med hvita
spetsar, just en sådan, som prästerna bruka. I
handen höll hon den stora mässboken med guldkorset,
som han tusentals gånger hade sett ligga
på altaret i kyrkan där hemma.

De små korgossarna satte ned ljusen bredvid
hans hängmatta och lade sig på knä, svängande
hvar sitt rökelsekar. Sjömannen kände den milda
doften af rökelsen, såg de blå rökmolnen stiga
upp och hörde hur rökelsekarens kedjor skramlade.

Under tiden slog hans mor upp den stora
mässboken. Han tyckte, att hon började läsa
dödssakramentet.

Nu syntes det honom godt och ljufligt att
ligga död på hafvets botten. Detta var mycket
bättre än kyrkogården.

Han sträckte ut sig i sin koj, och ännu en
lång stund hörde han moderns stämma mumla
latinska ord. Rökelsen drog fram öfver honom, och
han lyssnade till skramlet af rökelsekarens kedjor.

Så upphörde allt detta. Korgossarna lyfte
upp ljusen och gingo före modern, som slog
ihop boken med en hård smäll och följde dem.
Han såg, att de alla tre försvunno under de grå
kojerna.

I samma ögonblick de voro borta, var det
slut på stillheten. Han hörde kamraternas andetag.
Skeppsvirket knakade, vinden hven, och
vågorna skvalpade. Han förstod, att han ännu
hörde till de lefvande på hafvets yta.

»Jesus Maria, hvad skall det betyda, som jag
sett i natt?» frågade han sig.

Tio minuter senare träffades L’Univers af en
hård stöt midskepps. Det kändes, som om hela
ångaren rämnade i två stycken.

Det var detta jag väntade, tänkte den gamle
matrosen.

Under den förfärliga förvirring, som uppstod,
då alla de andra sjömännen kastade sig halfnakna
ur kojerna, klädde han sig betänksamt i sina bästa
kläder. Dödens försmak låg honom på läpparna
med stor ljufhet. Han tyckte sig redan höra
hemma därnere på hafvets botten.

*

Då den starka stöten skakade fartyget, låg en
liten kajutpojke och sof i ett krypin på däck nära
matsalongen.

Han satte sig yrvaken upp i kojen och undrade
hvad som stod på. Rätt öfver sitt hufvud
hade han en liten rund glasruta, genom hvilken
han tittade ut. Han såg ingenting annat än dimma
och så något oformligt grått, hvilket var liksom
framvuxet ur dimman. Han tyckte sig se stora,
gråa vingar, det var visst en förfärligt stor grå
fågel, som hade slagit ned på ångaren. Nu låg
denna och krängde och vältrade under dess angrepp,

medan det stora odjuret högg löst på den
med klor och näbb och piskande vingar.

Den lille skeppsgossen trodde, att han skulle
dö af förskräckelse.

Men i nästa ögonblick var han fullt vaken
och såg då, att en stor seglare låg och stötte mot
ångaren. Han såg stora segel och ett främmande
däck, där folk i långa skinnrockar rusade omkring
i vansinnig ångest. Vinden sköt på, och alla de
otaliga segelklutarna voro så hårdt spända, att
man skulle kunnat hamra på dem som på trumskinn.
Masterna böjdes, och rår och tåg brusto
med knallar, hvilka liknade skott.

Den stora tremastaren, hvilken i den svåra
dimman hade seglat rätt på L’Univers, hade på
något sätt fått sitt bogspröt inkiladt i ångarens sida
och kunde ej komma loss. Passagerarbåten krängde
hårdt, men dess propeller arbetade, så att både den
och segelfartyget fördes bort tillsammans.

»Herre Gud,» utropade den lilla kajutvakten,
i det han rusade ut på däck, »den stackaren har
stött samman med oss och nu måste den förgås!»

Det föll honom ej in att ångaren kunde vara
i fara, så stor och stark, som den var.

Ångarens officerare kommo nu framstörtande,
men då de sågo, att det endast var en seglare,
som stött emot deras båt, blefvo de alldeles lugna
och vidtogo i största trygghet nödiga åtgärder för
att få fartygen klara från hvarandra.

Den lille kajutvakten stod ute på däck, barbent,
med skjortan fladdrande i blåsten, och vinkade
till de olyckliga männen på segelfartyget, att
de skulle komma öfver till ångaren och rädda
sina lif.

I början tycktes ingen lägga märke till honom,
men snart såg han, att en stor, rödskäggig karl
började vinka åt honom.

»Kom hitöfver, pojke!» ropade karlen och
sprang fram till relingen. »Ångbåten sjunker.»

Den lille gossen tänkte ej ett ögonblick på att
gå öfver till seglaren. Han skrek så högt han
kunde, att de skeppsbrutna borde rädda sig öfver
på L’Univers.

De andra karlarna, som befunno sig ombord
på seglaren, arbetade med stänger och båtshakar
för att komma loss från ångaren, men den rödskäggige
tycktes hafva fattat ett besynnerligt medlidande
med den lille kajutvakten. Han satte händerna
som en lur för munnen och ropade: »Kom
hitöfver, kom hitöfver!»

Den lille stod ömklig och frysande på däcket
i sin tunna skjorta. Han stampade med sin bara
fot och knöt näfven åt skeppsfolket, därför att
det ej ville lyssna till honom och äntra upp på
ångaren. En så stor ångbåt som L’Univers med
sexhundra passagerare och tvåhundra mans besättning
kunde ju omöjligen förgås. Och han såg
ju, att både matroserna och kaptenen voro lika
lugna som han själf.

Plötsligen tog den rödskäggige upp en båtshake.
Han sträckte den mot gossen, högg tag i
hans skjorta och ville släpa honom öfver till seglaren.
Han drog honom så långt fram som till relingen,
men där lyckades det kajutvakten att slita sig lös.
Han ville ej låta sig släpas öfver på det
främmande fartyget, som skulle förgås.

Straxt därpå hördes ett nytt förfärligt brak.
Det var seglarens bogspröt, som brast, och därmed
blefvo de båda fartygen klara från hvarandra.
Då ångaren rusade bort, såg gossen det grofva
bogsprötet hänga brutet i seglarens för, han såg
också hela skyar af segel störta ned öfver besättningen.

Men ångaren gick för full maskin, och den
främmande båten skymdes bort af dimman. Det
sista gossen såg, var huru karlarna började arbeta
sig fram ur segelhoparna.

Därpå försvann seglaren så fullständigt, som
hade den glidit bort bakom en mur. Den är
redan sjunken, tänkte gossen, och han stod och
lyssnade efter nödropen.

Då ropade en grof, stark röst öfver till ångaren.
»Rädda passagerarna! Sätt ut båtarna!»

Åter blef det tyst. Åter lyssnade gossen efter
nödrop.

Då hördes rösten på stort, stort afstånd. »Bed
till Gud, ni äro förlorade!»

I detsamma kom en gammal matros fram till
kaptenen.

»Vi ha en stor läcka midskepps, vi gå till
botten,» sade han stilla och högtidligt.

*

I samma ögonblick nästan, som man ombord
på ångaren hade lärt känna farans vidd, visade
sig en liten dam ute på däck.

Hon hade kommit uppför trappan från första
klassens hytter med fasta, bestämda steg. Hon var
alldeles färdigklädd, och hattbanden voro knutna
under hakan i en prydlig rosett.

Hon var en liten gumma med grått, burrigt
hår, runda uggleögon och rödfnasig hy.

Under den korta tid resan varat, hade hon
hunnit att göra bekantskap med alla ombord, alla
visste, att hon hette miss Hoggs, och till alla
människor såväl sjömän som passagerare hade hon
sagt, att hon aldrig var rädd. Hon hade sagt, att
hon ej visste hvarför hon skulle vara rädd. Hon
skulle ju ändå dö en gång. Hon brydde sig ej
om ifall det skedde förr eller senare.

Hon var ej rädd nu heller, hon hade endast
skyndat upp på däck för att se, om där försiggick
något intressant eller uppskakande.

Den första syn, som mötte henne, var ett
par sjömän, hvilka rusade förbi med vilda, förskrämda
ansikten. Uppassarna kommo springande
halfklädda för att bege sig ned i hytterna och
kalla passagerarna upp på däck. En gammal matros
kom lastad med en hel packe räddningsbälten,
som han vräkte ut i en hög. En liten kajutvakt
satt i sin skjorta i ett hörn och grät och ropade,
att han måste dö.

Kaptenen såg hon högt uppe på kommandobryggan

och hörde hans order: »Stoppa maskinen!
Sätt ut båtarna!»

Från de sotiga trapporna, som ledde ned till
maskinrummen kommo eldare och maskinister upprusande
och ropade, att vattnet redan höll på att
tränga in i eldstäderna.

Knappast ett ögonblick hade miss Hoggs stått på
däck, förrän det var öfverfullt af människor. Det var
tredje och fjärde klassens passagerare, som störtade
fram i samlad trupp under rop af att de måste
skynda till båtarna, eljes skulle endast första och
andra klass blifva räddade.

Men då förvirringen tilltog och tilltog, så att
miss Hoggs kunde förstå, att det var verklig fara
å färde, smög hon sig upp på promenaddäcket
ofvan matsalongen, där ett par af skeppsbåtarna
hade sin plats utanför relingen.

Här uppe fanns inte en människa, och utan
att någon lade märke till henne, klättrade miss
Hoggs upp i en af båtarna, som hängde i sina
block och linor öfver den svindlande afgrunden.
Så snart hon kommit dit, lyckönskade hon sig till
sin klokhet och oförskräckthet. Så var det att
hafva ett redigt och lugnt hufvud.

Då båten väl blifvit nedfirad i hafvet, skulle
det blifva mycket svårt att få plats i den. Då
skulle alla rusa till, det skulle bli fasansfullt i
vattenporten och på fallrepstrappan. Hon lyckönskade
sig gång på gång till att ha funnit på att
stiga ned i båten på förhand.

Miss Hoggs’ båt hängde långt borta i aktern,
men då hon lutade sig ut öfver kanten, kunde hon
se ända fram till fallrepstrappan.

Hon såg nu, att en båt hade blifvit bemannad
och framförd och att folk börjat gå ned i den.
Men med ens höjdes ett förfärligt skri. Det var
någon, som i ångesten hade stigit miste och fallit
i vattnet. Detta måtte hafva skrämt de öfriga, ty
höga rop höjdes från fartyget, och passagerarna
trängde besinningslöst ut genom vattenporten och
började knuffas och kämpa på fallrepstrappan. Flera
föllo i hafvet under striden, och flera, som sågo,
att det var omöjligt att komma utför trappan,
kastade sig handlöst i vattnet för att nå båten
simmande. Men så rodde båten bort. Den var
mycket tungt lastad allaredan, och de, som fått
plats där, togo fram knifvar för att skära af fingrarna
på dem, som försökte klättra upp.

Miss Hoggs satt och såg hur båt efter båt
fördes fram. Hon såg likaledes hur båt efter båt
kantrade under tyngden af de människor, som
kastade sig ned i dem.

De båtar, som hängde bredvid hennes, blefvo
nedfirade. Men genom någon tillfällighet rörde
ingen vid den båt, där hon hade slagit sig ned.

Gud ske lof, att de låta min båt hänga, tills
det värsta gått öfver, tänkte hon.

Miss Hoggs såg och hörde förfärliga ting.
Hon tyckte, att hon sväfvade uppe öfver ett helvete.

Själfva däcket kunde hon ej se, men hon trodde
sig höra ljud, som om där pågått en strid. Hon
hörde de tunna knallarna af revolvrarna och såg
lätta, blå rökskyar stiga upp från däck.

Ändtligen kom ett ögonblick, då allt blef
mycket stilla. Nu vore det rätta tiden att fira ned
min båt, tänkte miss Hoggs.

Hon var ej rädd alls, hon satt kvar i trygghet
till det sista, då ångbåten började lägga sig på sida.
Då först insåg miss Hoggs, att L’Univers höll på
att sjunka och att hennes båt blifvit glömd.

*

Ombord på ångaren befann sig en ung amerikanska,
en mrs Gordon, som skulle resa öfver
till Europa för att råka sina gamla föräldrar, hvilka
bodde i Paris sedan flera år tillbaka.

Hon hade sina båda barn med sig. Det var
två små gossar, de lågo och sofvo i samma hytt
som hon, då den stora olyckan inträffade.

Hon vaknade genast, lyckades att få en smula
kläder på barnen och sig själf och kom ut i den
smala gången mellan hytterna.

I gången var alldeles fullt af människor, som
alla störtat ut för att skynda upp på däck. Men
där var det dock ingen svårighet att komma fram.
I trappan däremot var det vida värre. Där uppstod
en förfärlig trängsel, då mer än hundra människor
ville alla på en gång störta uppför den.

Den unga amerikanskan stod och höll sina
barn, ett i hvardera handen. Hon såg längtansfullt
uppåt trappan och undrade hur hon skulle
kunna komma fram där med de små. Hon såg,
att människorna trängdes och knuffades endast
tänkande på sig själfva. Ingen tycktes ens så mycket
som se henne.

Mrs Gordon var tvungen att ge akt på de
andra, därför att hon behöfde hjälp. Hon hoppades,
att hon skulle råka någon, som ville taga den
ena gossen på armen och bära honom uppför
trappan, medan hon själf bar den andre.

Men hon vågade ej tilltala någon. Männen
kommo framrusande, klädda hur som helst, somliga
omsvepta med filtar, andra med en ytterrock
öfver nattkläderna Flera af dem hade tagit sina
käppar i händerna, och då hon lade märke till
den stela blicken i deras ögon, fick hon det intrycket,
att de alla voro farliga.

För kvinnorna var hon ej rädd, men hon såg
ingen enda, som hon kunde anförtro sitt barn.
De voro alla utan sans och besinning, deras förstånd
hade öfvergifvit dem, de skulle ej hafva
kunnat fatta hvad hon begärde af dem.

Hon stod och mönstrade dem och undrade,
om det fanns någon enda, som kunde tänka en
redig tanke. Men då hon såg dem komma, somliga
bemödande sig att rädda de blommor, som
de fått vid afresan från Newyork, andra skrikande
och vridande händerna, vågade hon ej vända sig
till någon af dem.

Till sist försökte hon hejda en ung man, som
varit hennes granne vid bordet och visat henne
mycken artighet.

»Ack, mr Martens ...»

Han såg på henne med samma stela, onda
blick, som strålade ur de andra männens ögon.
Han lyfte på käppen något litet, och om hon sökt
kvarhålla honom, skulle han slagit henne.

Straxt därpå hörde hon ett tjut, fast det var
egentligen ej ett tjut, utan ett ljud af hväsande
ilska, som då en bred, stark vind blir hejdad i en
trång gränd. Det kom från människorna i trappan,
som hade blifvit hindrade i sitt framträngande.

Uppför trappan hade burits en man, som var
en krympling och ej kunde gå själf. Han var till
den grad hjälplös, att hans betjänt hade burit honom
på sin rygg från och till bordet. Det var en
stor och tung man, och betjänten hade nu mödosamt
släpat honom uppför halfva trappan. Där
hade han stannat ett ögonblick för att hämta andan,
och då hade folk trängt på, så att han fallit på
knä. Nu fyllde han och hans husbonde trappans
hela bredd och bildade ett sådant hinder, att ingen
vidare kunde komma fram.

Då såg mrs Gordon, att en stor, grof man böjde
sig ned, lyfte upp krymplingen och vräkte honom
öfver trappräcket nedåt. Men hon såg äfven att
så förfärligt som detta än var, blef ingen skrämd
eller upprörd öfver det. Ingen tänkte på annat än
att rusa vidare uppåt. Det var, som om en sten på
vägen blifvit kastad i diket, ingenting vidare.

Den unga amerikanskan förstod, att bland
dessa människor fanns ingen räddning. Hon och
hennes små barn voro dömda att förgås.

*

Det var ett ungt par, en man och en hustru,
som gjorde sin bröllopsresa. De hade sin hytt
långt akterut, och de hade sofvit så godt, att de
ingenting hört af själfva sammanstötningen. Därborta
gjordes ej heller senare mycket larm, och
då ingen kom ihåg att kalla på dem, sofvo de
ännu, då alla andra redan voro uppe på däck och
hade börjat kampen om båtarna.

Men de vaknade, då propellern, som hela
natten hade bullrat alldeles under dem, plötsligen
upphörde att röra sig. Mannen kastade på sig ett
par klädesplagg och sprang ut för att se hvad som
stod på.

Om några ögonblick kom han tillbaka. Han
stängde hyttdörren väl efter sig, innan han yttrade
något.

»Skeppet sjunker,» sade han därpå.

Han satte sig ned i detsamma, och då hustrun
ville rusa ut, bad han, att hon skulle stanna hos
honom.

»Alla båtarna äro redan borta,» sade han, »de
flesta människor äro drunknade, och de, som finnas
kvar ombord, kämpa uppe på däck på lif och
död om plankor och räddningsbälten.»

I en trappa hade han måst stiga öfver en
ihjältrampad kvinna. Han hade hört dödsskrän
hvina från alla håll.

»Det finns ingen räddning,» sade han. »Gå
ej ut! Låt oss dö tillsammans!»

Hustrun tyckte, att han hade rätt och satte
sig lydigt ned bredvid honom.

»Du bryr dig väl ej om att se alla dessa människor,
som strida,» sade mannen. »Vi skola dö,
låt oss dö en stilla död!»

Hon förstod, att det ej kunde vara för mycket,
att hon stannade hos honom dessa korta ögonblick,
som de hade kvar att lefva. Hon hade ju
ämnat ge honom hela sitt lif från tidig ungdom
till sen ålderdom.

»Jag tänkte,» sade han, »att då vi varit gifta
i många år, skulle du sitta bredvid mig på dödsbädden,
och jag skulle tacka dig för ett långt,
lyckligt lif.»

I detsamma såg hon en smal strimma vatten
komma insilande under den stängda dörren. Då
blef det henne för mycket.

Hon sträckte upp armarna i förtviflan.

»Jag kan inte,» ropade hon. »Låt mig gå!
Jag kan inte sitta instängd och vänta på döden.
Jag älskar dig, men jag kan inte.»

Hon störtade ut, just då skeppet började vackla
och kränga före sjunkandet.

*

Den unga mrs Gordon låg i vattnet, ångaren
hade sjunkit, hennes barn voro drunknade, själf
hade hon varit djupt, djupt nere i hafvet.

Nu hade hon åter kommit upp till vattenytan,
men hon visste, att hon i nästa ögonblick skulle
sjunka på nytt, och då skulle det vara döden.

Då tänkte hon ej mer på man och barn eller
på något i denna världen. Hon tänkte endast på
att höja sin själ till Gud.

Och hennes själ upplyfte sig som en frigjord
fånge. Hon kände, hur anden gladde sig att få
afkasta människolifvets tunga bojor och i jubel
beredde sig att draga upp till sitt verkliga hem.

»Är det så lätt att dö,» tänkte hon.

Då hon så tänkte, hörde hon, att allt det
orediga larmet omkring henne: vågornas plaskande,
vindens sus, jämmerropen från alla de drunknande
och bullret af allt det, som flöt omkring på vattnet
och dånande slog samman, hon tyckte, att allt
detta formades till ljud, som hon kunde förstå, på
samma sätt som stundom de formlösa skyarna
ordna sig och återgifva en bild.

Och det hon hörde, svarade henne.

»Det är sant, att det är lätt att dö. Det, som
är svårt, är att lefva.»

Ja, så är det, tänkte hon och undrade hvad
som fordrades för att lifvet skulle bli lika lätt som
döden.

Rundt omkring henne kämpade och stredo
de skeppsbrutna om kringflytande spillror och upp-
och nedvända båtar. Men midt under de vilda ropen
och förbannelserna hörde hon åter, att larmet formade
sig till dånande starka ord, som svarade henne.

»Det, som fordras för att lifvet skall bli lika
lätt som döden, det är enighet, enighet, enighet.»

Hon tyckte, att det var all världens herre, som
gjort dånet och larmet till sitt språkrör och svarat
henne.

Medan orden ännu ljödo i hennes öron, blef
hon räddad. Hon blef uppdragen i en liten julle,
där endast tre människor sutto, en storväxt matros,
klädd i sina bästa kläder, en gammal kvinna med
runda uggleögon och en stackars förgråten pojke,
som inte hade mer på sig än en sönderrifven skjorta.

*

Fram på eftermiddagen nästa dag kom ett
norskt fartyg seglande upp emot de stora bankarna
och fiskeplatserna vid Newfoundland.

Det var stilla, vackert väder, sjön låg nära
nog spegelklar, och fartyget gjorde nästan ingen
fart. Det stod med alla segel tillsatta och fångade
in de sista andetagen af den bortdöende vinden.

Hafsytan tedde sig mycket vacker, blank och
ljusblå låg den vida omkring, och där den svaga
brisen gick fram, var den hvit som silfver.

Då eftermiddagsstillheten hade varat en stund,
märkte skeppsfolket, att ett mörkt föremål låg och
flöt på vattenytan.

Det kom så småningom allt närmare, och snart
såg man, att det var ett lik. Kuttern gick alldeles
förbi den döde, det syntes på kläderna, att han
var en sjöman. Han låg på rygg med lugnt ansikte
och öppna ögon. Han hade ej legat så länge
i vattnet, att han hunnit svälla. Det såg ut, som
om han helt välbehagligt lät vagga sig fram af de
små, krusiga vågorna.

Men då sjömännen vände blickarna från honom,
ville de nästan skrika till, ty utan att de
märkt det, hade ett annat lik dykt upp rätt vid
fören. Det var nära, att de hade seglat öfver det,
men i sista stund drefs det undan af svallvågorna.
Alla störtade fram till relingen och stirrade ned.
Denna gång var det ett barn, en fint klädd liten
flicka med hatt på hufvudet och en liten blå kappa.

»Å kära!» sade sjömännen och torkade sig i
ögonen. »Å, kära, kära, en så’n liten en!»

Barnet gungade förbi dem och såg upp till
dem med lillgammalt allvar i ansiktet, liksom vore
det ute i ett högviktigt ärende.

Straxt därpå ropade en af karlarna, att han såg
ännu en, och detsamma förkunnade en annan,
som blickade åt annat håll. De sågo på en gång
fem lik, de sågo tio, och så var det en hel flock,
de kunde ej räkna dem.

Fartyget gungade mycket sakta framåt bland
alla dessa döda, hvilka tycktes omringa det, som
om de önskade något.

Somliga kommo flytande i mycket stora grupper,
det såg ut att vara drifved eller något annat,
som var lösryckt från land, men det var ingenting
annat än lik.

Alla sjömännen stodo och stirrade utan att
våga röra sig. De kunde knappast tro, att det
var sant det de sågo.

På en gång tyckte de, att en hel ö kom upp
ur hafvet. Det såg ut som land, men då de kommo
närmare, funno de, att det återigen ej var något
annat än lik, som lågo och flöto tätt intill hvarandra.

De omgåfvo skeppet på alla sidor, tycktes följa
efter det, som om de ville göra färden öfver hafvet
i dess sällskap.

Skepparen lät kasta om rodret för att fånga
in vind i seglen, men det hjälpte föga. Seglen
hängde slappa, och de döde fortforo att följa dem.

Sjöfolket blef allt blekare och tystare. Kuttern
rörde sig framåt så långsamt, att de ej kunde undkomma
de döde. Och de fruktade, att de skulle
få ha det så hela natten.

Då steg en svensk matros upp i fören och
började högt läsa fader vår. Därpå tog han upp
en psalm.

Då han var midt i psalmen sjönk solen, och
kvällsbrisen förde skeppet utom de dödes område.

________

Hellgums bref.

________

Det är en gammal kvinna, som kommer ut
ur en stuga i skogen. Fastän det endast
är hvardag, är hon högtidsklädd som för att gå i
kyrkan. Hon tar nyckeln ur låset och stoppar in
den på den vanliga platsen under förstugubron.

Då gumman har gått ett par steg, vänder
hon sig om för att betrakta sin stuga, som står
liten och grå under väldiga, snötyngda granar.

Hon ser tillbaka på den lilla kojan med stor
kärlek i blicken. »Många lyckliga dagar har jag
lefvat här,» säger hon högtidligt för sig själf. »Ja,
ja. Herren ger, och Herren tar.»

Sedan vandrar hon bort på skogsvägen. Hon
är mycket gammal och bräcklig, men hon är en
af dem, som hålla sig raka och styfva, hur än
åldern försöker att böja dem.

Hon har ett vackert ansikte och lent, hvitt
hår. Hon ser så mild ut, att det är förunderligt
att höra henne tala med en röst, som är sträf och
högtidlig och långsam som en gammal profets.

Hon har en lång väg för sig, ty hon skall
vandra ned till ett af Hellgumianernas möten på
Ingmarsgården. Gamla Eva Gunnarsdotter hör
till dem, som allra ifrigast omfattat Hellgums läror.

Ack, tänker hon nu, medan hon går framåt
stigen, det var en ljuflig tid, då allt var i sin begynnelse,
då mer än halfva socknen hyllade sig
till Hellgum. Hvem kunde tro, att så många
skulle affalla, att vi efter bara fem år ej skulle
vara stort fler än tjugu, om man ej vill räkna med
de ovuxna barnen.

Hennes tankar vända tillbaka till den tiden,
då hon, som i många år suttit ensam och glömd
borta i skogsmörkret, med ens hade vunnit en
mängd bröder och systrar, som kommit till henne
i hennes ensamhet, som aldrig glömt att skotta
väg till hennes stuga efter de stora snöfallen, och
som fyllt hennes lilla vedbod med torr, huggen
ved, utan att hon bedt därom. Hon tänker på
den tiden, då Karin Ingmarsdotter och hennes
systrar och mycket annat storfolk kommo och
höllo kärleksmåltider i hennes lilla grå koja.

Ack, att så många försummat den rätta salighetens
dag, tänker hon. Nu kommer straffet öfver
oss. Nästa sommar måste vi alla förgås, därför
att så få hörsammat kallelsen, och därför att de,
som hörsammat den, ej blifvit beståndade.

Gumman vänder sina tankar till att begrunda
innehållet i Hellgums bref, dessa bref, hvilka
Hellgumianerna betrakta som apostlaskrifter och
föreläsa på sina sammankomster, såsom andra församlingar
föreläsa bibeln.

»Det var en tid, då han var mjölk och honung,»
sade hon. »Han anbefallde oss tålamod med de
oomvände och mildhet mot de affallne. Han lärde
de rika att bevisa sina barmhärtighetsverk lika mot
rättfärdige och orättfärdige. Men nu på en tid
har han varit galla och isop. Han skrifver ej om
annat än straffdomar och pröfningar.»

Nu kom gumman ut i skogsbrynet, så att
hon kunde se ned öfver bygden,

Det var en mycket vacker dag i februari.
Snöfälten utbredde sin hvita renhet öfver hela
trakten, alla växter stodo sänkta i vinterdvala, och
inte en vind rörde sig.

Men gumman gick och tänkte på att hela
denna trakt, som nu sof sin lugna vintersömn,
skulle vakna upp för att förbrännas af sjudande
svafvelströmmar, hon såg den öfvergjuten af eld,
såsom den nu var öfvergjuten med snö.

Han har ej sagt det med klara ord, tänkte
gumman, men han skrifver ständigt om en stor
pröfning. Ack ja, ack ja, hvem kan undra på om
denna socknen blir straffad som Sodom och förhärjad
som Babylon!

Då Eva Gunnarsdotter nu kom vandrande
genom bygden, såg hon ej ett enda hus utan att
föreställa sig hur den kommande jordbäfningen
skulle skaka sönder det, som om det vore af
sand. Och då hon mötte människor, tänkte hon
på hur helvetets odjur skulle jaga och uppsluka
dem.

Se där är skolmästarns Gertrud, tänkte hon,
då hon mötte en vacker flicka på vägen. Hennes
ögon lysa och glittra som solblink på snön. Hon
är väl så glad, därför att hon till hösten skall fira
bröllop med unge Ingmar Ingmarsson. Jag ser,
att hon bär en bunt garn under armen. Hon tänker
nog väfva sig sängomhängen och dukar till sitt
eget hem. Men innan den väfven är färdig, skall
förgörelsen vara öfver oss.

Gumman kastade mörka blickar omkring sig,
då hon vandrade genom kyrkbyn, som hade växt
och utvecklat sig till en rent otänkbar härlighet.
Men alla dessa hvita och gula hus, som voro brädfodrade
och hade höga fönster, skulle falla, lika väl
som hennes fattiga stuga, där fönstren voro som
gluggar, och där mossan stack fram mellan stockarna.

Midt i byn stannade hon och stötte käppen
hårdt i marken. Det kom en häftig vrede öfver
henne. »Ja, ja,» ropade hon med så hög röst, att
människor, som voro ute, stannade och sågo sig om.
»Ja, ja, i alla dessa hus bo sådana, som hafva förkastat
Kristi evangelium och hålla sig till fiendens
evangelium. Hvarför hörde de ej kallelsen, hvarför
vände de ej åter från sin synd? Det är därför,
som vi alla måste förgås. Guds hand slår hårdt.
Guds hand slår den rättfärdige och den orättfärdige
med samma straffdom.

Då gumman kommit öfver älfven, upphanns hon
af några flera Hellgumianer. Det var gamle korporal
Fält och Kolås Gunnar samt hans hustru Brita
Ingmarsdotter. Kort därefter kommo också Hök
Matts Eriksson och hans son Gabriel samt nämndemans
Gunhild.

Det var en mycket vacker och glad anblick,
då alla dessa i sina brokiga sockendräkter kommo
vandrande på den hvita snövägen. Men Eva
Gunnarsdotter tänkte endast på att de voro som
fångar, hvilka fördes till afrättsplatsen, som djur,
hvilka drefvos till slaktbänken.

Alla Hellgumianer sågo mycket betryckta ut.
De gingo och blickade nedåt som tyngda af en
bitter börda af missmod. De hade alla väntat, att
salighetens rike skulle snabbt utbreda sig öfver
jorden, och att de skulle få upplefva dagen, då
det nya Jerusalem skulle nederkomma ur himmelens
sky. Då de nu hade blifvit så få och ej
kunde annat än inse, att deras hopp var gäckadt,
tycktes något vara brustet inom dem. De gingo
långsamt med släpande steg, de suckade ofta och
hade ingenting att säga hvarandra. Ty detta hade
varit en allvarssak för dem. De hade satt in sitt
lif på den, och de hade förlorat det.

Hvarför äro de så bedröfvade, tänkte gumman.
De tro ju ändå inte det värsta, de vilja ej förstå
Hellgums mening. Jag har uttolkat hans ord för
dem, men de vilja ej lyssna. Ack, de som bo
på slätten under den öppna himlen, begripa sig ju
aldrig på att vara rädda. De hafva ej samma förstånd
som den, hvilken sitter ensam inne i skogsmörkret.

Hon märkte, att Hellgumianerna voro rädda,
därför att Halfvor kallat dem tillsammans på en
hvardag. De fruktade, att han hade ett nytt affall
att berätta dem. De sågo oroligt på hvarandra,
mönstrande hvarandra med sjuka, misstänksamma
blickar, som tycktes fråga: Hur länge blir du beståndande,
hur länge du?

Det vore nästan bättre att sluta, att upplösa
samfundet med ens, tänkte de, liksom det är bättre
att dö en snabb död, än att långsamt förtvina.

Ack, detta samfund, denna fridslära, detta ljufva
lif i enighet och broderskap, som de älskade så
högt, att det nu var dömdt att förgås!

Under det att dessa bedröfvade människor
fortsatte sin vandring, tågade den blanka vintersolen,
glad och glittrande öfver den höga blå himmelen.
Från snön uppsteg en frisk kyla, som
väckte mod och glädtighet. Och från de granskogsklädda
höjderna, som omgärdade socknen,
nedsteg rogifvande stillhet och frid.

Ändtligen voro de uppe vid Ingmarsgården
och trädde in under den snötäckta förstugukvisten.

I storstugan på Ingmarsgården hängde uppe
under taket en tafla, som för väl hundra år sedan
hade blifvit tillskapad af en gammal bygdemålare.
Den föreställde en stad, innesluten af höga murar,
och öfver murarna såg man gaflarna och takåsarna
af flera hus. Somliga voro röda bondstugor
med gröna torftak, andra hade hvita väggar med
skiffertak liksom herrgårdsbyggnader, och andra
åter hade tunga kopparklädda torn liksom Kristine
kyrka i Falun.

Utanför staden promenerade herrar, som voro
klädda i knäbyxor och skor och stödde sig på
spanska rör, och ut ur stadsporten körde en karet,
i hvilken sutto damer med pudradt hår och schäferhattar.
Nedom muren växte träd med tätt, mörkgrönt
löfverk, och öfver marken flöto gnistrande
små bäckar genom högt, böljande gräs.

Under taflan stod präntadt med stora siratutstyrda
bokstäfver: »Detta är Guds heliga stad,
Jerusalem.»

Där den gamla målningen hängde uppe under
taket, hände det ej ofta, att någon betraktade den.
De flesta, som besökt Ingmarsgården, visste väl
knappast om att den fanns där.

Men i dag var en krans af grönt lingonris
uppsatt kring taflan, så att den straxt föll den besökande
i ögonen. Eva Gunnarsdotter märkte den
genast, och hon tänkte: Se där, nu veta de här
på Ingmarsgården, att vi skola förgås, det är därför
de vilja, att vi skola betrakta den himmelska staden.

Karin och Halfvor kommo mot henne ännu
mera skugglika och dystra än de andra. Ja, ja, de
veta nu att slutet är nära, tänkte hon.

Eva Gunnarsdotter, som var äldst, fick sin
plats högst uppe vid bordet, och framför henne på
bordskifvan låg ett öppnadt bref med amerikanska
frimärken.

»Ja, det har åter kommit bref från vår käre
broder Hellgum,» sade Halfvor. »Det är för den
skull, som jag sammankallat bröderna och systrarna.»

»Jag kan förstå, att Halfvor menar, att det är
ett viktigt budskap,» sade Kolås Gunnar eftertänksamt.
— »Ja,» sade Halfvor, »vi få nu veta hvad
Hellgum menade med det han sist skref, att det
förestod oss en stor pröfning.» — »Jag tänker, att
ingen af oss skall frukta att lida för Herrens skull,»
sade Gunnar.

Flera af Hellgumianerna voro ej komna, och
det uppstod en lång väntan. Gamla gumman Eva
Gunnarsdotter satt och betraktade Hellgums bref
med långsynta ögon. Hon tänkte på brefvet med
de många inseglen i Uppenbarelseboken. Hon
tyckte, att i samma ögonblick, som någon människas
hand vidrörde brefvet, skulle förstörelsens
ängel komma nedflygande från himmelen.

Hon lyfte ögonen och såg upp mot Jerusalemstaflan.
»Ja, ja,» mumlade hon, »visst vill jag
komma till den staden, som har portar af guld,
och hvars murar äro af brändt glas» Och hon
började läsa upp för sig själf: »Och stadsmurens
grundvalar voro prydda af all dyrbar sten, första
grundvalen var en jaspis, den andra en saphir, den
tredje en chalcedonier, den fjärde en smaragd.
Den femte en sardonix, den sjätte en sardis, den
sjunde en chrysolith, den åttonde en beryll, den
nionde en topazier, den tionde en chrysopras,
den elfte en hyacinth, den tolfte en ametist.»

Gumman var så djupt inne i den kära Uppenbarelseboken,
att hon spratt till, som om hon
sofvit, då Halfvor Halfvorsson steg fram till bordet,
där brefvet låg. »Nu skola vi till en början
sjunga en sång,» sade Halfvor. »Jag tänker, att
vi skola taga n:o 244.»

Och Hellgumianerna stämde upp:

Mitt älskade Jerusalem,
min sköna, gyllne stad,
mitt rika, varma fadershem,
som alltid gör mig glad.

Eva Gunnarsdotter drog en suck af lättnad
öfver att det svåra ögonblicket blifvit uppskjutet.

»Ack, ack, att jag gamla skrälle skall vara så
rädd för att dö,» tänkte hon nästan skamsen.

Då sången var till ända, tog Halfvor brefvet
och började veckla upp det.

I detsamma föll anden öfver Eva Gunnarsdotter,
så att hon reste sig och började bedja en
lång bön om nåd att rätt mottaga det budskap,
som brefvet skulle förkunna dem. Halfvor stod
stilla med brefvet i sin hand och väntade, tills hon
slutat.

Därpå började han läsa med samma ton, som
om han läst en predikan:

»Käre bröder och systrar. Guds frid!

Allthitintills har jag trott, att jag och ni, som
öfvergått till min lära, voro ensamma om denna
vår tro. Men, lofvad vare Gud, nu hafva vi här
i Chicago funnit likar och bröder, som tänka och
lefva efter samma regel.

Ty I skolen veta, att här i staden Chicago
bodde i början af åttiotalet en man vid namn
Edward Gordon. Han och hans hustru voro gudfruktiga.
De sörjde bittert öfver all nöd, som fanns
på jorden, och bådo Gud om nåd att få bidraga
till dess afhjälpande.

Då hände sig, att Edward Gordons hustru
måste göra en lång resa öfver hafvet och led
skeppsbrott och blef nedkastad bland vågorna. Och
då hon befann sig i yttersta nöd, talade Guds röst
till henne. Och Guds röst befallde henne, att
hon skulle lära människorna, att de skulle lefva i
enighet.

Och kvinnan blef räddad ur hafvet och lifsfaran
och kom till sin man och förkunnade honom Guds
budskap. Då sade han: ’Detta är ett stort budskap,
som Gud gifvit oss, att vi skola lefva eniga,
och vi vilja följa det. Det är ett så stort bud, att
det ej finnes mer än en plats på hela jordens krets,
som är värdig att mottaga det. Låt oss därför
samla våra vänner och draga med dem till Jerusalem
och förkunna Guds sista heliga bud från
Sions berg.’

Därpå drogo Edward Gordon och hans hustru
samt trettio andra, som ville lyda Guds sista heliga
bud till Jerusalem.

Där lefde de alla endräkteligen i samma hus.
De delade sina ägodelar, tjänade hvarandra och
vakade öfver hvarandras lefverne.

Och de togo till sig de fattiges barn och skötte
deras sjuka. De gåfvo stöd till de ålderstigne och
de bistodo alla dem, som begärde deras hjälp, utan
att fordra lön eller gengåfva.

Men de predikade ej i kyrkorna eller på torgen,
utan de sade: Det är vårt lefverne, som skall tala
för oss.

Men människorna, som hörde ett sådant lif
omtalas, sade om dem: Dessa måste vara galningar.

Och de, som ropade högst mot dem, voro de
kristna, som hade dragit till Palestina för att omvända
judar och muhammedaner genom undervisning
och predikande. De sade: Hvilka äro dessa,
som ej predika? Säkerligen äro de hitkomna för
att lefva ett dåligt lif och för att njuta sina sinnens
lust bland hedningarna.

Och de upphäfde ett skri mot dem, som gick
öfver hafvet ända till deras hemland.

Men bland dem, som voro resta till Jerusalem,
fanns det en, som var en änka. Hon lefde där
med två minderåriga barn, och hon var mycket
rik. Hon hade lämnat en bror kvar i hemlandet,
och till denna började alla människor säga: ’Hur
kan du tillåta, att din syster och hennes barn lefva
ibland dessa, som föra ett dåligt lif? De äro ej
annat än lättingar, som lefva af hennes ägodelar!’
Och brodern började en rättegång mot sin syster
för att åtminstone tvinga henne att låta sina barn
uppväxa i Amerika.

För denna rättegångs skull reste änkan och
hennes barn samt Edward Gordon och hans hustru
för en kort tid åter till Chicago. Och de hade
då bott i Jerusalem i fjorton år.

Då de kommo åter från det fjärran landet,
skrefs det om dem i alla tidningar, och somliga
kallade dem dårar och somliga bedragare.»

Då Halfvor hade föreläst allt detta, gjorde han
ett uppehåll och återgaf med sina egna ord hela
berättelsen, på det att alla måtte förstå.

Så fortsatte han: »Men se, nu finnes i Chicago
ett hus, som I kännen. Och detta hus är uppfylldt
af människor, hvilka söka tjäna Gud i rättfärdighet,
och som dela allt med hvarandra och
vaka öfver hvarandras lefverne.

Vi, som bo i detta hus, läste i en tidning om
dessa »dårar», som voro hemkomna från Jerusalem,
och vi började säga till hvarandra: Dessa människor
hafva vår tro. De hafva slutit sig tillsammans
för att kunna lefva ett rättfärdigt lif. Vi
skulle vilja se dem, som dela vår tro.

Och vi skrefvo till dem, att de skulle komma
till oss och besöka oss. Och de, som voro komna
från Jerusalem, hörsammade kallelsen, och vi jämförde
hvarandras tro och sade : ’Se, vi tänka och
tro samma sak. Det är en Guds nåd, att vi hafva
funnit hvarandra.’

De berättade för oss om Guds stads härlighet,
där den ligger skinande på sitt hvita berg, och vi
prisade dem lyckliga, som vandrade på de vägar,
där Jesus vandrat.

Då sade någon af oss: ’Hvad, hvarför skulle
vi ej följa er ut till Jerusalem?’

De svarade: ’I skolen ej följa oss dit, ty
Guds heliga stad är full af split och strid, af nöd
och sjukdom, af ondska och fattigdom.’

Och genast ropade en annan af de våra:
’Kanske har Gud fört er till oss, därför att vi
skulle följa er dit ut och kämpa mot allt detta?’

Då hörde vi alla samtliga Guds röst brusa
genom våra hjärtan och säga: ’Ja, ja, detta är
min vilja.’

Vi frågade dem, om de ville upptaga oss
ibland sig, fastän vi voro fattiga och olärda, och
de svarade, att de ville det.

Då beslöto vi, att vi ville vara bröder och
systrar och dela allt, och de togo vår tro och vi
deras, och hela tiden var anden öfver oss, och vi
kände en stor glädje. Och vi sade: ’Nu se vi, att
Gud älskar oss, eftersom han sänder oss till samma
land, dit han en gång sände sin son. Och nu
veta vi, att vår lära är den rätta, eftersom Gud
vill, att den skall förkunnas från hans heliga berg,
Sion.’

Men då sade någon, som hörde oss till: ’Och
våra bröder hemma i Sverige!’ Och vi sade till
Jerusalemsfararna: ’Vi äro flera, än ni här ser.
Vi hafva bröder och systrar, som sitta hemma i
Sverige. Och de äro svårt pröfvade genom affall
och föra en hård kamp för rättfärdigheten, därför
att de måste lefva bland syndare.’

Då svarade Jerusalemsfararna: ’Låten era
bröder och systrar i Sverige komma efter oss till
Jerusalem och taga del i det heliga arbetet.’

Och vi voro först glada åt tanken, att ni
skulle följa oss och lefva ett gemensamt lif med
oss i fröjd i Jerusalem, men strax därefter blefvo
vi bekymrade och sade: ’Aldrig kunna de lämna
sina stora gårdar och sina goda åkrar och sina
invanda sysslor.»

Men Jerusalemsfararna svarade: ’Vi hafva inga
åkrar och inga stora gårdar att bjuda dem, men
de skola få vandra på de vägar, som nötts af Jesu
fötter.’

Vi voro ännu tveksamma och vi sade: ’Aldrig
skola de vilja fara till ett främmande land, där
ingen förstår deras tungomål.’

Jerusalemsfararna svarade: ’De skola förstå
hur Palestinas stenar tala om deras frälsare.’

Vi sade: ’De skola ej vilja dela sina egendomar
bland främlingar och blifva penninglöse
som tiggare. De skola ej vilja lämna sin makt,
ty de äro de främste i sin hembygd.’

Jerusalemsfararna svarade: ’Vi hafva ej makt
och ägodelar att bjuda dem, men vi bjuda dem
dela Jesus’, deras frälsares, lidande.’

Då detta var sagdt, kände vi åter stor glädje
och menade, att I skullen komma.

Men nu säger jag er, käre bröder och systrar,
talen ej samman, då I hafven läst detta, utan varen
stilla och lyssnen! Och , hvad Guds röst bjuder
eder att göra, det gören!»

Halfvor vek samman brefvet och sade: »Nu
skola vi göra, som Hellgum skrifver. Vi skola
vara stilla och lyssna.»

Det blef en långvarig tystnad i storrummet
på Ingmarsgården.

Gamla gumman Eva Gunnarsdotter satt tyst
som de öfriga och väntade på att Guds röst skulle
tala till henne. Hon förstod allt detta på sitt sätt.
Ja, ja, tänkte hon, det är Hellgums mening, att vi
skola draga till Jerusalem för att undgå den stora
förstörelsen. Herren vill frälsa oss undan svafvelfloden
och bevara oss undan eldregnet. Och de
rättfärdige bland oss skola få höra Guds röst, som
tillåter dem att undfly.

Gumman tänkte ej ett ögonblick, att det för
någon kunde vara en uppoffring att resa från hem
och fosterjord, då det gällde något sådant som
detta. Det ingick ej i hennes föreställning, att
någon kunde vara tvehågsen om han skulle lämna
hemsocknens gröna skogar, den vänligt framglidande
älfven och de goda åkrarna. Flera af de
andra tänkte med fruktan på att byta om lefnadssätt,
att öfvergifva fädernehem, föräldrar och
anhöriga, men ej hon. Detta betydde ju, att Gud
ville rädda dem, såsom han fordom räddat Noach
och Loth. De kallades ju till ett lif af öfvernaturlig
härlighet i Guds heliga stad. Hon tyckte,
att det var, som om Hellgum skrifvit, att de skulle
blifva lefvande upptagna till himmelen.

Alla sutto med slutna ögon, helt fördjupade
i sig själfva. Flera våndades så, att det bröt
ut kallsvett på deras pannor. Ja detta är förvisso
den pröfning, som Hellgum förutspått oss,
suckade de.

Solen hade sjunkit, så att den stod vid
horisonten och sköt skarpa strålar in i rummet.
Solskenet lade sig blodrödt öfver de många bleka
ansiktena.

Ändtligen flyttade sig Ljung Björns hustru,
Märta Ingmarsdotter, ned från bänken och sjönk
på knä på golfvet. Och efter henne föll den ene
efter den andre på knä.

På en gång drogo flera af dem ett djupt andetag,
och deras ansikten upplystes af ett leende.

Därpå sade Karin Ingmarsdotter med förundran
i rösten: »Jag hör Guds röst, som kallar
mig.»

Nämndemans Gunhild höjde händerna i hänryckning,
medan tårarna strömmade öfver hennes
ansikte. — »Jag ock skall resa,» sade hon.
»Guds röst kallar mig.»

Därpå talade Krister Larsson och hans hustru
nästan samtidigt: »Det ropar i mitt öra, att jag
skall fara. Jag hör Guds röst kalla mig.»

Kallelsen kom till den ena efter den andra
och på samma gång lämnade dem all ångest och
all saknad. Det var en stor, stor glädje, som kom
öfver dem. De tänkte ej mer på sina gårdar och
sina anförvanter. De tänkte allenast på att deras
samfund skulle blomstra upp på nytt, de tänkte
på härligheten af att vara kallade till Guds stad.

Kallelsen hade kommit till de flesta, men den
hade ej nått fram till Halfvor Halfvorsson. Han
kämpade hårdt i bön, och han ängslades och
tänkte: Gud vill ej kalla mig, som han kallat de
öfriga. Han ser, att jag älskar mina åkrar och
mina ängar mer än hans ord. Jag är ej värdig.

Karin Ingmarsdotter gick fram till Halfvor och
lade sin hand på hans panna. — »Du skall vara
stilla, Halfvor, och lyssna efter i stillhet.»

Halfvor knäppte sina båda händer samman,
så häftigt, att lederna knakade. »Kanske Gud ej
håller mig värdig att fara,» sade han.

»Jo Halfvor, du får fara, men du skall vara
stilla,» sade Karin. Hon föll på knä bredvid honom
och lade sin arm om hans lif. — »Lyssna nu stilla,
Halfvor, och utan fruktan.»

Om ett par ögonblick försvann spänningen
ur hans drag. — »Jag hör, jag hör något långt
borta.» — »Det är änglaharporna, som gå före
Guds röst,» sade hustrun. »Var nu riktigt stilla
Halfvor.» Hon tryckte sig än närmare intill honom,
såsom hon aldrig förr gjort i andras närvaro. —
»Ack,» sade han och slog ihop händerna, »nu
hörde jag det. Det sade till mig så högt, att det
dånade i mina öron: ’Du skall fara till min heliga
stad, Jerusalem!’ Har ni alla hört det på samma
sätt?» — »Ja, ja,» ropade de, »vi hafva alla
hört det.»

Men nu började gamla gumman Eva Gunnarsdotter
att jämra sig. — »Jag har ingenting hört.
Jag får ej följa er. Jag är Loths hustru, jag får
ej följa på flykten. Jag måste stå här och blifva
förvandlad till en saltstod.»

Hon grät af ängslan, och Hellgumianerna samlades
omkring henne för att bedja. Men hon
hörde fortfarande ingenting, och hennes ängslan
blef förfärande. »Jag kan ingenting höra,» sade
hon, »men ni måste taga mig med i alla fall. Ni
få ej lämna mig kvar, ni få ej låta mig fördränkas
i svafvelfloden.»

»Du skall vänta, Eva,» sade Hellgumianerna.
»Kallelsen kan komma. Den skall visserligen
komma i natt eller i morgon.»

»Ni svara ej,» sade gumman, »ni svara mig
ej på detta, som jag frågar. Ni ämna kanske
inte taga mig med, om ingen kallelse kommer
till mig.»

»Den kommer, den kommer,» ropade Hellgumianerna.

»Ni svara ej,» sade gumman med förtviflan
i rösten.

»Kära Eva,» sade Hellgumianerna. »Vi kunna
ej taga dig med, om ej Gud kallar dig. Men
frukta ej. Kallelsen skall komma.»

Då reste sig gumman hastigt från sin knäböjande
ställning, rätade upp sin bräckliga kropp
och stötte käppen hårdt i golfvet.

»Ni ämna resa och låta mig förgås,» sade
hon. »Ja, ja, ja. Ni ämna resa och låta mig
förgås.»

Hon hade blifvit rasande vred, och man såg
än en gång Eva Gunnarsdotter, sådan hon varit
i ungdomen, stark och häftig och brinnande.

»Aldrig mer vill jag veta af er,» ropade hon.
»Jag vill ej bli räddad af er. Tvi vare er! Ni
skulle öfverge hustru och barn och far och mor
för att frälsa er själfva. Tvi, ni äro galningar, som
lämna era goda gårdar. Ni äro vettvillingar, som
löpa efter falska profeter. Det skall bli öfver er,
som det skall regna eld och svafvel. Det skall
bli ni, som skola förgås. Men vi, som stanna
hemma, vi skola lefva!»

________

Timmerstocken.

________

I sena skymningsstunden denna samma vackra
februaridag stå två unga människor ute på
vägen och samtala.

Den unge mannen har kommit körande ned
ur skogen med en timmerstock, som är så stor,
att hästen knappast kan släpa fram den. Icke desto
mindre har hästen måst göra en lång omväg, på
det att stocken måtte komma att föras genom
kyrkbyn och förbi det stora, hvitmålade skolhuset.

Utanför skolhuset har hästen fått göra halt,
och en ung flicka har nästan genast kommit ut
genom grinden för att beskåda timmerstocken.

Och hon kan ej bli trött att beundra den.
Hvad den är lång och tjock, hvad den är rak,
hvad den har för en vacker, ljusbrun bark, hvad
den har för en fast, felfri ved!

Den unge mannen berättar med stort allvar,
att den är vuxen på en sandmo långt norr om
Olofshättan, han talar om när han fällde den,
och hur länge den legat och torkat i skogen.
Han inpräntar hos henne hur många tum den
mäter i omkrets och hur många i genomskärning.

Den unga flickan har sett tusen och åter
tusen stockar flottas förbi på älfven eller släpas
fram på landsvägen, hon kunde aldrig tro, att
hon skulle bli så glad åt att få se en timmerstock.

»Ack, Ingmar,» säger hon, »det är ändå bara
den första!»

Midt i sin glädje har hon blifvit ängslig vid tanken
på att det fordrats fem år af sträfvan och arbete,
innan Ingmar kommit så långt, att han nu
kan köra fram den första stocken af det timmer,
som skall användas för att bygga upp deras hem.
Hur lång tid skall det nu gå åt för att köra fram
de andra och för att bygga själfva huset?

Men Ingmar tycker, att alla svårigheter äro
öfvervunna.

»Vänta du, Gertrud,» säger han, »får jag bara
timret nedkördt, medan det är före, så skall huset
snart stå där.»

Det börjar bli skarpt kallt, solen är nedgången
för längesedan. Hästen står och fryser, han rister
på hufvudet och skrapar med foten. Pannluggen
och manen bli hvita af rimfrost.

Men de båda unga frysa visst inte. De hålla
sig varma med att bygga sitt hus färdigt från
källaren till vinden.

Och då huset är byggdt, börja de möblera det.

»På den där långväggen skola vi ställa soffan,»
säger Ingmar.

»Men jag vet inte, att vi hafva någon soffa,»
svarar flickan.

Då biter den unge mannen sig i läppen. Det
hade ej varit hans mening att ännu på länge tala
om att han har en soffa stående färdig hos snickaren,
men nu har han röjt hemligheten.

Då måste också Gertrud förråda något, som
hon hållit doldt i fem år. Hon talar om att hon
förfärdigat och sålt hårarbeten och hemgjorda band,
och med pengarna, som hon fått för detta, har
hon redan skaffat allt möjligt husgeråd grytor och
pannor, tallrikar och fat, lakan och dynor, dukar
och gångmattor.

Ingmar blir lycklig öfver en sådan rikedom,
och vet ej hur han skall prisa henne nog. Men
midt i berömmet bryter han af. Han har kommit
att se på Gertrud och blir nu som alltid förstummad
af det häpnadsväckande i att något så ljufligt och
vackert skall bli hans.

»Hvad är det Ingmar?» frågar flickan.

»Jag tänker på att det bästa af alltsammans
ändå blir att få dig.»

Gertrud svarar ingenting, men hon lägger sin
hand smekande på den stora stocken, som skall
sättas in i väggen i det hus, där hon skall ha sitt
hem med Ingmar. Hon vet, att det är trygghet
och trefnad, som vänta henne där, ty den hon
gifter sig med är klok och god, ädelmodig och
trofast.

I detsamma går en gammal gumma förbi. Hon
går fort och talar häftigt och högt, som om hon
vore uppretad.

»Ja, ja, ja,» säger gumman, »deras lycka skall
ej räcka längre än från daggry till morgonrodnad.
Då pröfningen kommer, skall deras tro brista, som
om den vore ett rep, spunnet af mossa. Och
deras lif skall varda ett långt mörker.»

»Hon menar väl aldrig oss?» säger den unga
flickan.

»Hur skulle detta kunna gälla oss?» genmäler
den unge mannen.

________

På Ingmarsgården.

________

Nästa dag en lördag. Då var kyrkoherden
ute och åkte sent på kvällen i svårt yrväder.
Han kom från en sjuk långt norrut på storskogen
och arbetade sig mödosamt hemåt. Hästen sjönk
djupt i drifvorna, släden var gång på gång nära
att välta, både prästen och drängen måste ofta
stiga ur för att trampa upp väg. Det var inte
särdeles mörkt, månen tågade fram stor och helrund
bakom snömolnen, och månskenet lyste upp
dem så mycket, att de tagit en ljust grå färg. Då
prästen blickade uppåt, såg han snöflingorna hvirfla
och flyga, fyllande hela luften med små, hvita
punkter.

De resande hade ej lika svårt att komma fram
öfverallt. Det fanns små sträckor af vägen, där
intet af all den nedvräkande snön blifvit kvarliggande.
Där gick det lätt undan på släta isgatan.
På andra ställen låg snön hög, men lös och jämn,
där var det heller ingen svårighet. Det bekymmersamma

var att komma fram, där vinden packat
ihop snön i drifvor, så höga, att man ej kunde se
öfver dem. Då måste man köra ned från vägen
och söka sig fram på åkrar och gärden med fara
att välta i ett dike eller att få hästen spetsad på
en gärdsgårdsstör.

Både kyrkoherden och hans dräng talade med
största oro om den stora drifvan, som under alla
svåra yrväder brukade torna upp sig utmed ett
högt, gammalt plank, alldeles i närheten af Ingmarsgården.
»Komma vi bara genom den, så äro vi
så godt som hemma,» sade de.

Kyrkoherden tänkte på hur ofta han bedt Stor
Ingmar flytta bort det höga planket, som gjorde,
att snön trängde ihop sig just där. Men det hade
aldrig ledt till något. Och på samma sätt var det
än i dag. Om än allt annat blefve sig olikt på
Ingmarsgården, så nog var det visst, att det planket
finge stå, där det stod.

Snart voro de i sikte af gården och funno
snödrifvan på dess vanliga plats, hög som en mur
och fast som ett fjäll. Här fanns intet tillfälle att
vika åt sidan, utan de måste rätt öfver vidundret.
Det såg så omöjligt ut, att drängen föreslog, att
han skulle gå fram till gården och kalla på hjälp.

Men detta tillät ej kyrkoherden. Han hade
ej växlat ett ord med Karin och Halfvor på öfver
fem år. Han var ej gladare än någon annan
brukar vara vid tanken på att möta gamla vänner,
med hvilka han råkat i osämja.

Hästen måste således upp i drifvan. Den bar,
ända tills han kommit upp på toppen. Då sjönk
han med ens. Han försvann, som om han fallit
ned i en graf, och de resande blefvo sittande och
stirra efter honom.

På samma gång som hästen sjönk i drifvan,
bröts ena skakeln, och de kunde ej fara vidare.

Några minuter därefter öppnade prästen dörren
till storrummet på Ingmarsgården.

Där brann torrvedsbrasa i spisen. På ena
sidan om härden satt husmodern och spann finkardad
ull, bakom henne sutto pigor och hjon i
en lång rad och spunno blånor och lin. Männen
ägde andra sidan af eldstaden, de voro nyss
inkomna från vedkörningen, somliga hvilade, andra
sysslade med sådant arbete, som var lätt som en
lek, de spåntade stickor, hvässade räfspinnar och
slöjdade yxskaft.

Då prästen trädde in och berättade om det
missöde, som händt honom, kommo alla i rörelse.
Drängarna gingo ut för att gräfva fram hästen ur
drifvan. Halfvor förde kyrkoherden fram till bordet
och bad honom sitta ned på långbänken.
Karin sände pigorna ut i köket för att koka kaffe
och laga gästabudsmat till kvällsvard. Själf hängde
hon upp prästens päls att torka framför brasan,
tände hänglampan och flyttade sin spinnrock bort
till bordet, för att hon skulle kunna deltaga i
männens samtal.

Bättre kunde jag ej blifvit mottagen, om Stor
Ingmar lefvat, tänkte kyrkoherden.

Halfvor började ett långsamt samtal om väglaget

och öfvergick sedan till att fråga om kyrkoherden
fått väl betaldt för sin säd och om han
fått den där reparationen gjord, som han önskat i
långan tid. Karin frågade efter prostinnan och
undrade, om hon ej förbättrats från sin svåra sjuk
dom på senare tid.

Prästens dräng kom in, sade, att hästen var
framgräfd, seldonen lagade och allt i ordning för
afresan. Karin och Halfvor bådo och trugade att
prästen skulle stanna till kvällsvarden. De upphörde
ej, förrän han lofvade att göra det.

Kaffet kom in, största silfverkannan blänkte
på brickan, sockerskrinet var det gamla af silfver,
som knappast kom fram vid bröllop och begrafning,
och småbröd var upprågadt på tre höga
skålar.

Kyrkoherdens små runda ögon vidgade sig
af undran. Gång på gång strök han med handen
öfver pannan, satt som i en dröm och var rädd
att vakna.

Halfvor visade kyrkoherden huden af en älg,
som förra hösten blifvit fälld å Ingmarsgårdens
skog. Fällen blef utbredd på golfvet, aldrig hade
kyrkoherden sett en större och vackrare. Karin
kom fram till Halfvor och hviskade sakta till
honom. Straxt bad Halfvor kyrkoherden taga mot
fallen som gåfva.

Karin gick och sysslade med att plocka fram
ur de blåmålade skåpen härligt gammalt silfver.
På bordet bredde hon ut en duk med bred hålsöm
och lade fram så många silfverskedar, som
om hon dukat till gille. Mjölk och dricka slog hon
upp i väldiga silfverkannor.

Efter måltiden ville kyrkoherden resa. Halfvor
Halfvorsson själf och två af hans drängar följde
honom, öppnade väg genom drifvorna, höllo
släden stadigt uppe, då den ville välta och lämnade
ej prästen, förrän han var hemma vid gården.

Kyrkoherden stod välbehållen på prostgårdstrappan.
Han tänkte på hur godt det var att
återfå gamla vänner och sade ett varmt farväl till
Halfvor. Bonden dröjde, han stod och famlade
efter något i sin ficka.

Han fick ändtligen fram ett sammanviket
papper, han undrade om det gick an att lämna
det nu. Det var en kungörelse, som skulle
uppläsas i kyrkan i morgon. Kanske kyrkoherden
ville taga den, så sluppe han att sända särskildt
bud till kyrkan.

Då kyrkoherden kommit in till sig och fått
ljus tändt, vek han upp papperet och läste:

»Till följd af ägarens afflyttning till Jerusalem
utbjudes till salu skattehemmanet Ingmarsgården
— — — .»

Kyrkoherden kom ej vidare i läsningen. Hans
tankar blefvo djupa och undrande. »Jaså, nu är
det här öfver oss,» mumlade han, som om han
talat om ett oväder. »Det är på detta jag väntat
i många Herrans år.»

________

Hök Matts Eriksson.

________

Det är en vacker dag på våren. En bonde
och hans son äro stadda på vandring till
det stora bruket, som ligger nere i södra ändan
af socknen.

De bo långt uppe i norr och måste således
genomvandra nästan hela socknen. De gå förbi
alla de nysådda fälten, som just nu hålla på att
betäckas med brodd. De se alla de saftigt gröna
rågåkrarna, alla de fagra vallarna, där klöfvern
snart skall börja rodna och dofta.

De gå också förbi en hel mängd hus, som
man målar och ger nya fönster eller förser med
glasverandor. De gå förbi trädgårdar, där man
gräfver och planterar, Alla människor, som de
möta, komma med skorna leriga och med jord på
händerna, därför att de gått uppe i åkrar och kålgårdar,
där de hafva satt potatis och kål eller sått
rofvor och morötter.

Bonden kan ej låta bli att stanna och fråga
hvad sorts potatis de sätta, eller hur lång tid det
är, sedan de sådde hafren. Så snart han ser en
kalf eller en fölunge, måste han undra öfver hur
gammal den kan vara. Han räknar ut hur många
kor de ämna lägga sig till med i den gården, som
de just gå förbi, och tänker öfver hvad fölungen
kan vara värd, då den blir inkörd.

Sonen söker gång på gång vända hans tankar
från allt detta. »Jag tänker på att ni och jag snart
skola vandra genom dalen i Saron och öknen i
Juda,» säger han.

Fadern småler litet, och hans ansikte ljusnar
för ett ögonblick. »Det blir nog kärt,» svarar
han, »att få gå i den dyre Herren Jesu fotspår.»

Men ögonblicket därefter äro hans tankar upptagna
af ett par lass med osläckt kalk, som komma
honom till mötes. »Ånej, Gabriel,» säger han,
»hvem tror du det kan vara, som tar hem kalk?
Folk säger, att det växer otroligt efter kalk. Det
skall bli något att titta på till hösten.»

»Till hösten far,» säger sonen varnande.

»Ja, jag vet,» svarar bonden, »att till hösten
skall jag bo i Jakobs hyddor och plantera i konungsmannens
vingård.»

»Ja,» svarar sonen, »det är så, amen, amen.»

De gå tysta en stund och ge akt till den frambrytande
våren. Vatten skvalar fram i dikena och
själfva vägen är svårt sönderbruten af vårregn.
Hvart man ser, är det arbete, som behöfver göras.
Hvarje människa får lust att gripa in och hjälpa
till, äfven om hon går öfver mark, som ej tillhör
henne.

»Nåja,» säger bonden eftertänksamt, »det är
en sanning, att jag skulle ha önskat, att jag sålt
min egendom en höst, sedan arbetet tagit slut.
Det är hårdt att nödgas gå ifrån den om våren,
just då man skulle vilja ta i af alla krafter.»

Sonen bara rycker på axlarna, han inser, att
han måste låta den gamle prata.

»Det är nu ett och trettio år sedan jag som
ung pojke köpte en utmark långt norrut i socknen,»
säger bonden. »Det hade aldrig varit taget ett spadtag
där. Halfva egendomen var en myrmark och
andra hälften var ett stenrös, där såg alldeles förskräckligt
ut. I det där stenröset har jag gått och
brutit sten, så att jag tänkte ryggen skulle gå af.
Och ändå tror jag, att jag hade värre arbete med
myrmarken, innan jag fick den täckdikad och torrlagd.»

»Ja, nog har ni arbetat, far,» säger sonen.
»Det är därför Gud tänker på er och kallar er till
sitt heliga land.»

»Då till en början,» fortfor bonden, »bodde
jag i en stuga, som ej var mycket bättre än en
kolkoja, den var rest af obarkade stockar, och på
taket låg bara tilltrampad jord. Jag kunde aldrig
få taket tätt, utan det regnade in. Det var mycket
svårt i synnerhet om nätterna. Och kon och
hästen hade det ej bättre än jag. Hela första vintern
stodo de i en jordkula, där det var mörkt
som i en källare.»

»Far,» frågar sonen, »hvarför håller ni så fast
vid ett ställe, där ni slitit så ondt?»

»Men tänk också, hvilken glädje det var,»
svarar fadern, »då jag fick bygga stora stall åt
djuren, och då boskapen år efter år förökade sig
så, att jag ständigt måste tänka på att vidga utrymmet.
Om jag ej skulle sälja egendomen nu,
borde jag hafva lagt om ladugårdstaket. Det kunde
ha passat att göra det just vid den här tiden, så
snart jag blifvit färdig med sådden.»

»Far,» säger sonen, »ni skall få så säd i det
landet, hvarest somt faller ibland törne och somt
på hälleberget och somt på vägen och somt i den
goda jorden.»

»Och den gamla stugan,» säger fadern, »som
jag reste efter den första kojan, den hade jag just
i år ämnat rifva för att bygga mig ett tvåvåningshus.
Hvad skall jag nu med allt timret, som vi
båda körde fram under vintern? Det var dock
ett tungt arbete att släpa fram det Hästarna foro
illa och vi med.»

Sonen blir ängslig. Han tycker, att fadern
glider bort ifrån honom. Han är rädd för att den
gamle ej med det rätta sinnelaget går att offra
Gud sin egendom.

»Ja,» säger sonen, »men hvad betyda nya hus
och stall mot att få lefva ett rent lif bland liktänkande!»

»Halleluja,» svarar fadern, »jag vet, att en skön
lott är oss beskärd. Och nu går jag ju ned till
bruket för att sälja egendomen till sågverksbolaget.
Då jag vandrar här nästa gång, är alltsammans
förbi, då äger jag ingenting.»

Sonen svarar ej, men han är nöjd att veta,
att fadern ännu vidhåller sitt beslut.

Om en stund vandra de förbi en gård, hvilken
ligger mycket täckt på en kulle. Den har ett hvitmåladt
boningshus med balkong och veranda, och
rundt om huset stå höga balsampopplar, hvilkas
vackra, gråhvita stammar svälla af saf.

»Se,» säger bonden, »så just var det jag tänkte
få det. Just en sådan där veranda med balkong
öfver och med mycket sniderier. Och just en
sådan här vid, grön plats framför med fint, tätt
gräs. Skulle det inte ha varit vackert, Gabriel?»

Sonen svarar ej, och bonden förstår, att han
är trött på att höra talas om gården. Han blir
nu tyst, äfven han, men hans tankar äro ständigt
därborta vid hemmet. Han undrar hur det skall
gå hans hästar under den nye ägaren, hur det
skall gå hela stället. Ack, tänker han, jag gör
säkert dumt, som säljer till ett bolag. Det kommer
väl bara att hugga ned skogen och låter hela
gården förfalla. Det låter myren bli myr ingen
och låter björkskogen växa ned i åkern.

De äro nu framme vid bruket, och där väckes
hans intresse på nytt. Han ser plogar och harfvar
af ny konstruktion, och han kommer genast ihåg
hur han längtat efter att skaffa sig en slåttermaskin.
Han ser på Gabriel, som är en vacker gosse, och
drömmer sig honom sittande på en grann, röd
slåttermaskin, smällande med piskan åt hästarna,
och fällande det långa gräset, såsom en stark hjälte
mejar ned sina fiender.

Då han kommer in på brukskontoret, tycker
han sig ännu höra skördemaskinens rassel i sina
öron. Han hör det lätta fallet af gräset och det
lätta pipet och surret af uppskrämda fåglar och
insekter.

På brukskontoret ligger köpekontraktet uppsatt
och färdigt. Alla underhandlingar äro redan bedrifna,
priset är bestämdt, det återstår endast att
underteckna kontraktet.

Man läser upp kontraktet för honom, och
han sitter och hör på. Han hör uppräknas de
tunnland skog och de tunnland åker och äng,
det bohag och den boskap, som han skall afhända
sig. Hans drag hårdna. »Nej,» säger han till sig
själf, »det skall ej ske.»

Då uppläsningen är slutad, ämnar han just
säga, att han ej kan. Då böjer sonen sig fram
och hviskar till honom: »Far, det gäller mig eller
gården, ty jag reser, hur ni än gör.»

Bonden har varit så upptagen af tanken på
gården, att det aldrig har fallit honom in att sonen
kunde fara från honom. Jaså, sonen skulle ge sig
af i alla fall. Han kan ej riktigt förstå detta, inte
skulle han rest, om sonen stannat hemma.

Men det var ju klart, att han måste följa med
sin son.

Han går fram till pulpeten, där kontraktet är
framlagdt till hans underskrift. Bruksförvaltaren
själf sätter pennan mellan fingrarna på honom och
pekar på papperet. »Se här,» säger han, »skrif
här, Hök Matts Eriksson.»

Han tar pennan, och på samma gång minnes
han tydligt hur han för ett och trettio år sedan
skref under ett kontrakt, hvari han tillhandlade
sig en bit ouppodlad vildmark.

Han kommer ihåg, att efter undertecknandet
gick han bort och besåg sin egendom. Då hade
han sagt till sig själf: »Se där, hvad Gud gifvit
dig. Här har du arbete för ett helt lif.»

Bruksförvaltarn tror, att han tvekar af ovisshet
om hvar han skall sätta sitt namn och pekar ånyo:
»Här skall namnet stå. Skrif här, Hök Matts
Eriksson.»

Han börjar skrifva. »Detta,» tänker han, »skrifver
jag för min tros och salighets skull, för mina
kära vänner, Hellgumianerna, för vårt dyra samlif, för
att ej blifva lämnad ensam kvar, då alla resa.» Och
han ritar dit det första namnet.

»Detta,» tänker han vidare, »skrifver jag för min
son Gabriels skull, för att ej förlora en så god
och kär son, för alla de gånger, som han varit
god mot sin gamle far, för att visa honom, att
han ändock är mitt allra käraste.» Och på detta
sätt blir det andra namnet tillritadt.

»Men detta,» tänker han, då han börjar föra
pennan på nytt. »Hvarför skrifver jag detta?» Och
i och med detsamma börjar hans hand att flytta
sig af sig själf, dragande tjocka streck fram och
åter öfver det förhatliga papperet.

»Ja, detta gör jag, därför att jag är en gammal
man, som måste gå och bruka jorden, som måste
plöja och så på samma ställe, där jag alltid trälat
och arbetat.»

Hök Matts Eriksson ser mycket förlägen ut,
då han vänder sig till bruksförvaltarn och visar
honom papperet.

»Förvaltarn får ursäkta, det var nog meningen
att göra mig af med egendomen, men det gick
inte.»

________

Auktionen.

________

I maj blef det auktion på Ingmarsgården. Gud,
hvad det var för en vacker dag, riktigt sommarvarmt!
Alla karlarna hade lagt af de långa,
hvita pälsarna och kommo i korta tröjor, och
kvinnorna gingo redan omkring i de vida, hvita
ärmarna, som hörde till sommardräkten.

Skolmästarns hustru gjorde sig i ordning att
gå på auktionen. Gertrud ville ej följa med, och
Storm var upptagen af sitt arbete. Då mor Stina
var färdig, öppnade hon dörren till skolsalen och
nickade farväl till mannen. Han satt och talade
med barnen om den stora staden Ninives undergång,
och därvid hade han tagit an en så bister
min, att de stackars ungarna voro alldeles dödskrämda.

Under vandringen upp till Ingmarsgården
stannade mor Stina, så snart hon såg en blommande
häggbuske eller en kulle, som var täckt af
hvita doftande liljekonvaljer. »Kan man väl få
se något vackrare,» sade hon, »äfven om man skulle
fara så långt som till Jerusalem?»

Skolmästarns hustru såväl som många andra
hade kommit att älska sin socken dubbelt, därför
att Hellgumianerna kallade den ett Sodom och
ville öfvergifva den.

Hon plockade ett par af de små blommorna,
som växte vid vägkanten och betraktade dem
nästan ömt. Om vi voro så dåliga, som de säga,
tänkte hon, så vore det en lätt sak för Gud att
förgöra oss. Han behöfde endast låta kölden fortvara
och låta jorden ligga betäckt af snö. Men
då Vår Herre låter våren och blommorna komma
åter till oss, tycker ju han åtminstone, att vi äro
värda att lefva.

Då mor Stina kom fram till Ingmarsgården
stannade hon och såg ängslig ut. Jag tror, att
jag går hem igen, jag kan ej stå ut med att se
hur det här gamla hemmet förskingras.

Men i själfva verket var hon mycket för nyfiken
att få veta hur det skulle gå med gården
för att vända om.

Så snart som det hade blifvit bekant, att gården
skulle säljas, hade Ingmar försökt att få köpa den.
Men Ingmar hade ej mer än omkring sextusen
kronor, och Halfvor hade blifvit bjuden tjugufemtusen
af det stora sågverksbolaget, som ägde Bergsåna
bruk. Ingmar hade lyckats låna ihop pengar,
så att han kunnat bjuda lika stor summa, men då
hade bolaget höjt sitt anbud till trettiotusen, och
så stor skuld hade ej Ingmar vågat draga öfver sig.

Det bekymmersamma härvidlag var icke blott,
att gården på detta sätt skulle gå ur släkten för
alltid, ty det stora bolaget sålde aldrig något, som
det en gång förvärfvat, utan därtill kom, att det
ingalunda var troligt, att bolaget skulle låta Ingmar
arrendera sågen i Långforsen, och i så fall
blefve han utan lefvebröd.

Inte kunde han tänka på att gifta sig med
Gertrud till hösten, såsom meningen hade varit.
Han skulle kanske till och med få lof att resa
bort för att söka arbete.

Mor Stina var ej blid i hågen mot Karin
och Halfvor, då hon tänkte på detta. »Det vill
jag innerligt hoppas,» sade hon för sig själf, »att
ej Karin Ingmarsdotter må komma att tala vid
mig, ty då kan jag ej låta bli att säga henne hur
illa hon handlar mot Ingmar. Jag kan ej underlåta
att säga henne, att det dock i grunden är
hennes fel, att ej Ingmar redan nu äger gården.

»Väl har jag hört sägas, att de behöfva omåttligt
med pengar för sin resa, men det är helt förunderligt,
att Karin kan ha hjärta att sälja den här
gamla gården till ett bolag, som bara hugger ned
skogen och låter landtbruket gå vind för våg.»

Det fanns en till utom bolaget, som ville köpa
gården, och det var den rike häradsdomaren Berger
Sven Persson. Och detta vore det lyckligaste för
Ingmar, ty Sven Persson var en ädelmodig man
och skulle helt säkert ej neka honom att arrendera
sågen.

Sven Persson glömmer nog inte, att han gått
här på gården som fattig vallpojke, tänkte mor
Stina, och att det var Stor Ingmar, som tog hand
om honom och hjälpte honom att komma sig upp.

De flesta, som kommo till auktionen, gingo
ej in i huset, utan stannade ute på gårdsplanen.
Skolmästarns hustru gjorde som de andra. Hon
satte sig på en brädhög och såg sig omkring mycket
noga, som den gör, hvilken vet, att han ser ett
kärt ställe för sista gången.

På tre sidor var gården kringbyggd med huslängor,
och midt på den stod en liten fatbur på
stolpar. Ingenting såg synnerligen ålderdomligt ut,
undantagandes en gammal förstugukvist med snidade
lister kring taket, som stod framför ingången
till boningshuset, och en ännu äldre med tunga,
vridna pelare, som var placerad utanför brygghusets
dörr.

Mor Stina tänkte på alla de gamla Ingmarssönerna,
hvilkas fotsteg nött gården. Hon tyckte
sig se dem komma hem från arbetet om kvällarna
och gå in till härden, långa, litet lutande gestalter,
alltid rädda att vara påträngande eller taga en bättre
plats, än som anstod dem.

Hon tänkte på all arbetsamhet och hederlighet,
som haft sitt hem på den här gården. »Det
borde inte få ske,» tänkte hon om auktionen,
»kungen borde få veta det.»

Mor Stina kände det bittrare, än om det gällt
hennes eget hem.

Försäljningen var ej börjad, men en hel mängd
folk var redan kommet. Somliga gingo in i ladugården

och besågo boskapen, andra stannade ute
på gården för att bese all den redskap, alla de
kärror och yxor och sågar och plogar, som voro
sammanförda där.

Men hvar gång mor Stina såg ett par bondgummor
komma ut ur ladugården, tänkte hon
med förtrytelse: Se på mor Inga och mor Stafva,
nu hafva de varit inne och valt ut hvarsin ko åt
sig. Och tänk hvad de sedan skola skryta med att
de fått kor af den gamla stammen från Ingmarsgården.

Hon smålog en smula hånfullt, då hon såg
Backstugu Nils stå och välja bland plogarna.

Backstugu Nils skall allt känna sig som en
märklig man, då han får lägga sig till med en
plog, som Stor Ingmar själf har nyttjat.

Det samlades alltjämt flera människor omkring
auktionssakerna. Karlarna stodo och undrade öfver
en del redskap, hvilka voro så gamla, att ingen
visste hvartill de hade användts. Och några bland
åskådarna voro så vanvördiga, att de vågade skratta
åt de gamla slädarna. Somliga af dessa voro uråldriga,
de voro praktfullt målade i rödt och grönt,
och seldonen, som tillhörde dem, voro besatta med
brokiga garntofsar och hvita snäckor.

Åter tyckte mor Stina, att hon såg de gamla
Ingmarssönerna komma åkande med långsam fart i
dessa gamla slädar. De körde bort på gillen eller
de kommo hem från bröllop med en brud bredvid
sig. Det blir mycket godt folk, som flyttar
från socknen nu, tänkte hon. Ty hon kände det,
som om alla dessa gamla hade bott kvar på gården
ända till denna dag, då deras verktyg och
åkdon förskingrades.

Jag undrar hvar Ingmar håller till och hur
han har det, tänkte hon. Då det känns så svårt
för mig, hur skall det ej kännas för honom.

Det var en så utmärkt vacker dag, att auktionisten
föreslog att flytta allt, som skulle säljas, ut
på gården för att slippa folkträngseln inne i
rummen. Pigor och drängar kommo därför utbärande
med kistor och skrin, målade med tulpaner
och rosor. En del af dessa hade stått i
ostörd fred i klädkammaren i mång hundra år.
Man bar också ut silfverkannor och gammaldags
kopparkittlar, spinnrockar och kardor, sängkläder
och all slags egendomlig väfredskap.

Omkring allt detta samlade sig bondkvinnorna,
lyfte upp det och vände på det.

Mor Stina hade ej ämnat köpa något, men
hon kom ihåg, att här skulle finnas en väfstol, på
hvilken kunde väfvas den finaste dräll, och hon
gick närmare för att se på den. Men just då hon
närmade sig, kom en piga ut med ett par ofantliga
gamla biblar. De voro så tunga med sina beslag
och skinnpärmar, att hon knappt kunde lyfta dem
båda.

Mor Stina blef så häpen, som om hon fått
ett slag i ansiktet och vände om till sin plats.
Hon förstod nog, att ingen numera läste i de
gamla biblarna med deras urmodiga språk, men
det var dock bra underligt, att Karin ville sälja dem.

Det var kanske den bibeln husmodern satt
och läste i, då de kommo och berättade henne,
att mannen blifvit dödad af björnen, tänkte hon.

Mor Stina påminde sig allt hvad hon hade
hört berättas om dessa Ingmarssöner. Hvar sak
hon såg, tycktes hafva något att förtälja henne.

De där gamla silfverspännena, som lågo borta
på bordet, hade blifvit röfvade från trollen i Klackberget
af en Ingmar Ingmarsson.

I den gamla schäsen därborta hade den
Ingmar Ingmarsson, som lefvat i hennes barndom,
kommit åkande, då han besökte kyrkan. Och
hvarje gång han rest förbi henne och hennes mor
på kyrkvägen, hade modern lagt sin hand på
hennes skuldra och sagt till henne: »Nu skall du
niga, Stina, ty här kommer Ingmar Ingmarsson».

Hon hade förundrat sig öfver att modern
aldrig glömde att uppmana henne att niga för
Ingmar Ingmarsson. Gumman hade ej varit så
noga, då det hade gällt kronofogden eller häradshöfdingen.

Till sist hade hon förstått, att då modern varit
liten tös och hade gått med sin mor på kyrkvägen,
hade denna lagt handen på hennes skuldra
och sagt: »Nu skall du niga, ty här kommer
Ingmar Ingmarsson».

»Gud skall veta,» suckade mor Stina, »att
det ej är bara därför att jag väntat, att Gertrud
en gång skulle ha fått styra öfver allt detta, som
jag sörjer öfver att det skall förskingras. Jag
tycker att det nu på en gång blir slut med hela
socknen.»

I detsamma kom kyrkoherden körande. Han
såg allvarsam och nedslagen ut. Han gick genast
upp mot boningshuset, och mor Stina förstod, att
han var kommen för att tala Ingmars sak hos
Karin och Halfvor.

Något efteråt kom förvaltaren från Bergsåna,
som var sågverksbolagets ombud, och häradsdomarn
Berger Sven Person. Förvaltarn gick genast
in i huset, men Sven Person vandrade en
stund omkring ute på gården och besåg sakerna.
Han kom då att gå förbi en liten gubbe med
stort skägg, hvilken satt på samma brädhög, där
mor Stina hade tagit plats.

»Stark Ingmar vet väl inte,» sade Sven Person
och stannade framför gubben, »om Ingmar Ingmarsson
har bestämt sig för att köpa det där
timret, som jag bjudit honom.»

»Han säger nej,» svarade gubben, »men jag
undrar om han inte snart börjar bli tvehågsen.»

Med detsamma plirade gubben med ögonen
och visade bort på mor Stina, liksom för att beteckna
för Sven Person, ätt det inte gick an att
låta henne höra hvad de talade om.

»Jag tycker, att det borde vara godt nog åt
honom,» sade häradsdomaren. »Jag bjuder inte
ut sådana varor alla dagar, men detta gör jag för
Stor Ingmars skull.»

»Ja, det är sant, att det är ett godt anbud,»
sade gubben, »men han säger, att han redan har
gjort upp köp på annat håll.»

»Jag undrar om han riktigt har betänkt hvad
det är, som går ifrån honom,» sade häradsdomarn
och gick långsamt vidare.

Allt hittills hade ingen af hemfolket visat sig
på gården, men nu fingo människorna plötsligen
syn på Ingmar. Han stod borta vid en vägg, helt
orörlig och med ögonlocken nästan slutna.

Flera gingo fram för att hälsa på honom,
men då de kommo honom närmare, afstodo de
och vände om till sin förra plats.

Ingmar var dödsblek, och alla, som sågo honom,
förstodo, att han kämpade med ett så stort lidande,
att de ej vågade tilltala honom.

Ingmar stod så stilla, att flera funnos, som alls
ej lade märke till honom. Men hvar och en,
som fått ögonen på honom, kunde sedan ej tänka
på något annat. Det blef ingenting af med den
lustighet, som eljes var bruklig på auktioner.
Med Ingmar stående där, stödd mot väggen till
det gamla hemmet, som han snart skulle förlora,
kunde man hvarken finna mod att skratta eller
att säga ett gladt ord.

Så kom den stund, då auktionen skulle begynna.
Auktionsförrättaren steg upp på en stol och började
ropa ut en gammal plog. Ingmar stod kvar
orörlig, som om han ej varit en människa utan
en bild.

»Herre Gud, han kunde väl gå bort härifrån,»
sade människorna. »Han behöfde ju ej se detta
elände. Men Ingmarssönerna bära sig aldrig åt
som annat folk.»

Så föll det första klubbslaget. Då såg man
Ingmar rycka till, som om det träffat honom.
Strax därefter blef han åter orörlig, men vid hvarje
nytt klubbslag gick en darrning genom honom.

Två bondkvinnor gingo just förbi mor Stina
och talade om Ingmar.

»Och tänk, att om han bara hade friat till
en rik bonddotter, så hade han fått pengar nog
och kunnat köpa gården, men han skall ju ha
skolmästarns Gertrud,» sade den ena.

»Det lär allt vara en storkarl, som lofvat
honom Ingmarsgården i hemgift, om han tar
dottern,» svarade den andra. »Se, de fråga inte
efter att han är fattig, därför att han är af en så
god släkt.»

»Det hjälper ändå, att vara son till Stor
Ingmar.»

Det skulle nog varit en välsignad sak, om
Gertrud hade haft en liten smula att hjälpa till
med, tänkte mor Stina.

Så småningom blef redskapen bortsåld, och
auktionisten flyttade öfver till en annan sida af
gården. Han började sälja hemväfda bonader, dukar
och sängförhängen, och han höll upp dem i
luften, så att de broderade tulpanerna och de inväfda,
brokiga borderna lyste öfver hela gården.

Ingmar måtte hafva märkt tygstyckenas fladder.
Han lyfte motvilligt ögonlocken. För en sekund
syntes de matta, blodsprängda ögonen, som blickade
ut öfver förödelsen, så slöto de sig på nytt.

»Aldrig har jag sett något sådant,» sade en
ung bondflicka. »Nu menar jag rent han dör.
Om han bara ville låta bli att stå här och plåga
sig.»

Mor Stina reste på sig liksom för att skrika
ut, att detta inte kunde fortgå, utan måste afbrytas,
men hon satte sig åter. »Jag får väl komma
ihåg, att jag är ringa och vanmäktig,» suckade hon.

Det blef nu på en gång så stilla på gården,
att mor Stina måste se upp. Hon märkte, att
tystnaden uppstått, därför att Karin Ingmarsdotter
kommit ut ur boningshuset. Nu syntes det tydligt
hvad folk tänkte om Karin och hennes handlingssätt,
ty medan hon vandrade öfver gården,
veko människorna undan, ingen sträckte ut handen
för att hälsa på henne, utan alla stodo tysta
och blickade ogillande efter henne.

Karin såg tärd och trött ut, hon gick mer
framåtböjd än vanligt. Ett par röda fläckar lyste
på hennes kinder, och hon såg lika plågad ut,
som på den tiden då hon stred sin strid med Eljas.

Karins ärende var att söka mor Stina och
bedja henne komma in i stugan. »Jag har ej sett
förr än nu, att mor Storm var här,» sade hon.

Skolmästarns hustru krusade en smula, men
Karin öfvervann henne genom att säga: »Vi ville
nog, att all gammal strid skulle vara glömd nu,
då vi skola fara vår väg.»

Medan de vandrade öfver gården, pröfvade
mor Stina på att säga: »Detta måtte vara en tung
dag för Karin.»

Karin suckade, men svarade ej.

»Jag vet inte hur Karin kan hafva hjärta att
sälja bott allt det där gamla?»

»Det är det man mest älskar, som först och
främst måste offras åt Herren,» sade Karin.

»Folk tycker allt, att det är besynnerligt,»
började mor Stina, men Karin afbröt henne: »Herren
skulle väl allt också tycka, att det vore besynnerligt,
om vi toge undan något af det, som är
gifvet till honom.»

Mor Stina bet sig i läppen och kom sig ej
för att säga något mer. Det tycktes ej blifva något
af med alla de förebråelser hon ämnat göra Karin.
Det följde en sådan värdighet med Karin, att ingen
hade mod att klandra henne.

Just som de skulle stiga upp på det breda
trappsteget utanför förstugukvisten, lade mor Stina
sin hand på Karins skuldra. »Har Karin sett hvem
som står där?» sade hon och pekade bort mot
Ingmar.

Karin syntes sjunka ihop en smula. Hon
aktade sig noga att se åt det håll, där Ingmar
stod. »Herren får finna en utväg,» mumlade hon.
»Herren får finna en utväg.»

I storstugan var föga ändradt för auktionens
skull, eftersom bänkar och sängar därinne voro
väggfasta och ej kunde flyttas. Men kopparkärlen
blänkte ej mer på väggarna, sängställena gapade
tomma utan omhängen och sängkläder, och de
blåmålade skåpdörrarna, som förr i världen ofta
ställdes på glänt för att låta främmande folk se de
höga silfverkannor och bägare, som tyngde hyllorna,
voro nu stängda till ett tecken att där inom ingenting
förvarades, som var värdt att visas.

Det enda, som prydde väggen, var Jerusalemstaflan,
hvilken idag åter hade en frisk krans af grönt.

Det stora rummet var uppfylldt af släktingar
och trosförvanter till Karin och Halfvor. En efter
annan fördes med mycket krusande fram för att
undfägnas vid ett stort dukadt bord.

Dörren till lillrummet var stängd. Därinne
pågingo underhandlingar om köpet af själfva gården.
Där talades högröstadt och lifligt, framförallt
af kyrkoherden.

Men i storstugan voro människorna mycket
tysta, och om någon talade, skedde det lågt och
hviskande. Alla voro med sina tankar och sinnen
inne i lillkammaren, där gårdens öde afgjordes.

Mor Stina vände sig till Gabriel Mattsson och
frågade honom: »Det är väl inte så väl, att Ingmar
blir vid gården?»

»Det är allt långt förbi hans bud nu,» svarade
Gabriel. »Gästgifvarn i Karmsund lär ha
bjudit trettiotvåtusen, och bolaget har gått upp till
trettiofem. Nu söker kyrkoherden öfvertala dem
att hellre sälja till gästgifvarn än till bolaget.»

»Än Berger Sven Person då?» frågade mor
Stina.

»Han lär ej hafva gjort något bud i dag, han.»

Kyrkoherden hördes tala länge med beveklig
röst. Orden kunde ej urskiljas, men så länge
han talade, visste man, att ingenting var afgjordt.

Så blef det tyst ett ögonblick, och därpå hördes
gästgifvarn säga, inte just högt, men med
sådant eftertryck, att det var omöjligt att ej uppfatta
hvarje ord.

»Jag bjuder trettiosextusen, inte för att jag
tror, att stället är värdt så mycket, men jag vill
ej, att det skall bli en bolagsgård.»

Straxt därpå var det, som om någon hade
slagit en näfve i bordet, och bruksförvaltarn hördes
ropa med dundrande röst.

»Jag bjuder fyrtiotusen, och bättre bud tror
jag ej, att Karin och Halfvor kunna vänta sig.»

Mor Stina reste sig mycket blek. Hon gick
åter ut på gårdsplanen. Det var tungt och bedröfligt
ute, men rent ohyggligt var det att sitta i den
kvafva stugan och höra på detta köpslående.

Väfnaderna voro nu bortsålda, och auktionisten
bytte plats på nytt. Han gick att ropa
ut de gamla silfversakerna, de stora silfverkannorna,
besatta med guldmynt, och bägarna med inskrifter
från sextonhundratalet.

Då auktionisten lyfte upp den första silfverkannan,
tog Ingmar ett par steg framåt liksom
för att hindra försäljningen. Men han hejdade
sig ögonblickligen och vände åter till sin förra plats.

Ett par minuter därefter kom en gammal
bonde fram till Ingmar med silfverkannan i handen.
Han satte helt försynt ned den vid Ingmars
fötter och sade: »Den här skall du behålla som
ett minne af allt det, som borde ha varit ditt.»

Det gick åter en ryckning genom hela Ingmars
kropp. Hans läpp darrade, och han arbetade
för att kunna få fram ett par ord.

»Ja, du behöfver ingenting säga nu, det kan
bli en annan gång,» sade bonden. Han aflägsnade
sig ett par steg, därpå kom han hastigt åter. »Jag
hör, att folk pratar om att du kunde få öfvertaga
gården, om du bara ville. Det vore den största
tjänst du kunde göra den här socknen.»

På Ingmarsgården funnos flera gamla, som
hade tjänat där i all sin tid, och som nu på sin
höga ålderdom fortforo att bo kvar där. Öfver
dessa hade sänkt sig större ängslan än öfver någon
annan. De fruktade, att om gården finge en ny
ägare, skulle de bli utvräkta ur det gamla hemmet
och få gripa till tiggarstafven. Hur det än
blef, visste de, att de ej skulle bli behandlade så,
som af det gamla husbondefolket.

Dessa gamla irrade omkring på gården hela
dagen, deras oro tillät dem ej att hålla sig stilla.
Det var med stor ömkan man såg dem smyga
förbi, bräckliga och förskrämda, och gaf akt till
det ängsliga uttrycket i deras svaga, rödkantade
ögon.

Till sist var det en snart hundraårig gubbe,
som hittade på att gå fram till Ingmar och sätta
sig på marken bredvid honom. Det var, som
om detta vore det enda ställe, där han kunde få
ro, ty här blef han sittande stilla, stödjande de
gamla darrande händerna mot kryckkäppen.

Så snart Gammal Lisa och Lagårds Märta
sågo hvar Korp Bengt hade slagit sig ned, kommo
de äfven framstultande och satte sig bredvid Ingmar.
De sade ingenting till honom, men de hade
förvisso en oklar känsla af att han måtte kunna
hjälpa dem, han, som nu var Ingmar Ingmarsson.

Allt sedan de gamla kommit, höll Ingmar ej
mera ögonen slutna, utan stod och såg ned på
dem. Han tycktes räkna alla de år och mödor,
som gått öfver dem, medan de hade tjänat hans
släkt, och han tyckte väl, att det var hans första
plikt att laga så, att de fingo dö i deras gamla hem.

Han blickade ut öfver gården, fick ögonen
på Stark Ingmar och nickade betydelsefullt åt
honom.

Utan ett ord gick Stark Ingmar in i boningshuset,
genomvandrade storstugan och steg in i
lillkammarn. Där blef han stående vid dörren,
väntande ett lägligt tillfälle att framföra sitt ärende.

Då Stark Ingmar kom in, stod kyrkoherden
midt på golfvet och talade till Karin och Halfvor,
hvilka sutto orörliga och stela som döda. Bruksförvaltarn
satt vid bordet, han såg själfsäker ut,
visste väl med sig, att han var den, som hade makt
att göra det högsta budet. Gästgifvarn i Karmsund
stod borta vid fönstret, han var upprörd,
svetten pärlade fram på hans panna, och händerna
darrade. Berger Sven Person satt i en soffa högst
uppe i rummet, det stora, myndiga ansiktet förrådde

intet spår af rörelse. Han satt med händerna
knäppta öfver magen och tycktes ej tänka
på annat än att med största möjliga fart vrida
tummarna om hvarandra.

Nu höll kyrkoherden upp att tala. Halfvor
såg öfver till Karin liksom för att fråga henne till
råds, men hon satt orörlig och såg ned.

»Karin och jag få allt lof att tänka på att vi
skola fara till ett främmande land,» sade Halfvor,
»och att både vi och bröderna måste lefva af de
pengar, som vi kunna få för egendomen. Vi ha
fått veta, att bara resan till Jerusalem kommer att
gå till femton tusen kronor. Och sedan skola vi
hyra hus och köpa mat och kläder. Jag tror ej,
att vi hafva råd att skänka bort något.»

»Är det inte rent orimligt att begära af Karin
och Halfvor, att de skola sälja gården för rakt
ingenting af det enda skälet, att den ej skall bli
såld till bolaget,» sade förvaltarn. »Jag tycker, att
de borde antaga mitt bud genast, om inte för
annat, så för att komma ifrån alla dessa öfvertalningar.»

»Ja,» bekräftade Karin, »det är nog så, att vi
måste hålla oss till det högsta anbudet.»

Men kyrkoherden var ej så lätt slagen. Så
snart det var fråga om en världslig sak, visste han
mycket väl hur han skulle lägga sina ord. Nu
var han en annan man, än då han stod på sin
predikstol.

»Karin och Halfvor äro nog så pass fästa vid
den här gamla gården, att de hellre sälja till en,
som kommer att ge den en god skötsel, äfven om
de skulle få ett par tusen kronors mindre vinst,»
sade han.

Och med särskildt afseende på att Karin satt
inne, började han berätta om gård efter gård, som
hade råkat i förfall, sedan de kommit i bolagshänder.

Karin såg upp ett par gånger, och kyrkoherden
undrade, om han ej nu ändtligen lyckades
göra intryck på henne. Det skall väl ändå finnas
kvar något af den gamla bondkvinnan hos henne,
tänkte han, då han berättade om förfallna stugor
och bortdöende boskapshjordar.

Ändtligen slöt han sålunda: »Det vet jag väl,
att om bolaget är fullt beslutet att köpa Ingmarsgården,
så kan det öfverbjuda bönderna så länge,
tills ingen förmår följa det. Men om nu Karin
och Halfvor vilja hindra, att det här gamla stället
skall bli en förfallen bolagsgård, måste de fastslå
det sista priset, så att bönderna veta hvad de hafva
att rätta sig efter.»

Halfvor såg oroligt bort till Karin, då kyrkoherden
gjorde detta förslag. Karin lyfte långsamt
upp ögonlocken och svarade:

»Det är nog säkert, att Halfvor och jag helst
sålde till en af våra likar, så att vi visste, att här
finge bli, som det varit.»

»Ja, om någon annan än bolaget ville ge fyrtio
tusen, skulle vi nöja oss med den summan,» sade
Halfvor, som nu förstod hvad hustrun önskade.

Då detta sades, vandrade Stark Ingmar med
långa steg genom rummet och hviskade ett par
ord till Berger Sven Person.

Häradsdomarn reste sig genast och gick fram
till Halfvor. »Eftersom Halfvor lofvat nöja sig
med fyrtiotusen, så vill jag bjuda den summan,»
sade han.

Det började rycka i Halfvors ansikte. Han
sväljde ett par gånger, innan han svarade. »Häradsdomarn
skall ha tack,» sade han. »Jag är glad att
få lämna gården i så goda händer.»

Sven Person skakade hand också med Karin.
Hon var mycket rörd och torkade bort en tår ur
ögonvrån.

»Karin kan vara viss om att allt här skall
blifva vid det gamla,» sade häradsdomarn.

Karin frågade honom om han själf skulle
flytta hit.

»Nej,» svarade han, och tillade med högtidligt
eftertryck på orden: »Jag gifter bort min yngsta
dotter i sommar, och jag ger gården till henne
och hennes man.»

Därpå vände sig häradsdomarn till kyrkoherden
och tackade honom:

»Nu får kyrkoherden sin vilja fram i alla fall,»
sade han. »Inte trodde jag, då jag sprang här
som fattig vallpojke, att jag skulle få makt att
ställa om att det åter komme en Ingmar Ingmarsson
till Ingmarsgården.»

Kyrkoherden och de andra innevarande männen
stodo och stirrade på honom, utan att genast fatta
hvad han menade, men Karin gick raskt ur rummet.

Då hon gick genom storstugan, rätade hon
upp sig, hon knöt om hufvudduken, så att den
skulle ligga i de rätta vecken, och bredde ut förklädet.

Därpå gick Karin öfver gården med stor
värdighet och högtidlighet. Hon höll kroppen stel,
ögonen sänkta och gick så långsamt, att man
knappt kunde se, att hon rörde sig.

På det sättet kom hon fram till Ingmar och
tog honom i hand.

»Nu får jag lyckönska dig, Ingmar,» sade hon,
och rösten darrade af glädje. »Vi hafva stått hårdt
mot hvarandra i den här saken, men då Gud ej
vill ge mig den hugnaden, att du sluter dig till
oss, tackar jag honom för att han låtit dig komma
till väldet här på gården.»

Ingmar svarade ej, hans hand låg slapp i
Karins. Då hon lät den sjunka, stod han där
lika bedröfvad, som han stått hela dagen.

Alla karlarna, som varit med om uppgörelsen,
kommo fram till Ingmar, skakade hand med honom
och lyckönskade honom: »Lycka till, Ingmar
Ingmarsson, på Ingmarsgården!» sade de.

Härvid for en glimt af lycka öfver Ingmars
ansikte. Han mumlade sakta för sig själf: »Ingmar
Ingmarsson på Ingmarsgården,» och såg ut
som ett barn, hvilket erhållit en gåfva, som det
länge längtat efter. Men i nästa ögonblick kom
ett uttryck i hans ansikte, som om han med oändlig
afsmak och leda ville visa den vunna lyckan
ifrån sig.

Nyheten hade gått öfver gården på ett ögonblick.
Folk talade och frågade högt och ifrigt.
Flera blefvo så glada, att de fingo tårar i ögonen.

Ingen hörde vidare på auktionistens rop, utan
alla trängde sig fram för att lyckönska Ingmar,
både bönder och herremän, både bekanta och
främlingar.

Då Ingmar stod omgifven af alla dessa glada
människor, lyfte han på en gång ögonen och blef
varse mor Stina, som stod ett litet stycke från de
andra och betraktade honom. Hon var mycket
blek och såg gammal och fattig ut. Då Ingmars
ögon föllo på henne, vände hon sig bort och började
gå hemåt.

Ingmar gjorde sig fri från de andra och skyndade
efter henne.

Han böjde sig ned till henne och sade med
hes röst, medan hvartenda drag i hans ansikte
darrade af sorg:

»Gå hem till Gertrud, mor Stina, och säg
henne, att jag svikit henne och sålt mig för att få
gården. Bed henne, att hon aldrig mer tänker på
en sådan stackare som jag!»

________

Gertrud.

________

Det hade kommit något besynnerligt öfver
Gertrud, något som hon ej kunde styra
och behärska, något som växte och höll på att
alldeles taga väldet öfver henne.

Det hade börjat i samma ögonblick, som hon
hade fått veta, att Ingmar hade svikit henne, och
det bestod i en stark fruktan för att få se Ingmar,
för att plötsligen möta honom på vägen eller i
kyrkan eller annorstädes. Hvarför detta skulle
vara så förfärligt, visste hon ej, men hon kände,
att det var något, som hon ej kunde uthärda.

Gertrud hade helst velat stänga sig inne dag
och natt för att vara säker om att ej få se honom,
men sådant var omöjligt för en fattig flicka som
hon. Hon måste gå ute och arbeta i trädgården,
hon var tvungen att flera gånger om dagen vandra
den långa vägen till beteshagen för att mjölka
korna, och hon blef ofta sänd till handelsboden
för att köpa socker och mjöl och allt annat, som
behöfdes för hushållet.

Då Gertrud kom ut på vägen, drog hon hufvudduken
djupt ned öfver ansiktet, lyfte aldrig ögonen
från marken och skyndade framåt så raskt, som
om hon jagats af spöken. Så snart det var henne
möjligt, sökte hon att vika af från landsvägen och
gå på små stigar, som letade sig fram längs dikeskanter
och åkerrenar, där hon trodde, att hon ej
var i så stor fara att möta Ingmar.

Men alltid var hon rädd, det fanns ju ej ett
ställe, där hon ej var utsatt för att råka honom.
Om hon rodde på älfven, kunde han vara där
och flotta sitt timmer, och om hon smöge sig
undan djupt in i skogen, så kunde han komma
emot henne med yxan på axeln på väg till sitt
arbete.

Och finge hon se honom, skulle det blifva
så oerhördt svårt, det skulle hon ej kunna uthärda.

Då hon låg och rensade bort ogräs ur trädgårdssängarna,
lyfte hon hufvudet gång på gång,
för att hon skulle få se honom på långt håll, om
han ginge förbi på vägen, och hinna att fly undan.

Hon tänkte med bitterhet på att Ingmar var
allt för väl känd där i gården. Hennes hund
skulle ej skälla, om han komme, och hennes dufvor,
som trippade på sandgången, skulle ej flyga undan
för honom och varna henne med sina smällande
vingslag.

Denna Gertruds rädsla aftog ej, snarare förvärrades
den dag från dag. All hennes sorg hade
förbytt sig till skräck. Och hennes styrka att
strida emot blef allt mindre och mindre. Snart
kommer den dag, då jag ej mer vågar gå utom
dörr, tänkte hon. Jag blir nog besynnerlig och
folkskygg, om jag inte blir riktigt tokig.

»Gud, Gud, tag skräcken ifrån mig!» bad
Gertrud. »Jag ser på far och mor, att de redan
tro, att jag ej är riktigt klok. Jag ser, att alla
jag möter, också tro det. Å, Herre Gud, hjälp
mig!»

Midt under det att denna skräck var som
störst, hände det, att Gertrud en natt hade en
märkvärdig dröm.

Hon tyckte, att hon en middagsstund gick
med stäfvan på armen för att mjölka. Korna betade
i en hage, som låg långt borta i skogsbrynet,
och hon gick dit på smala stigar, som löpte fram
på dikeskanter och åkerrenar. Hon tyckte, att
hon hade svårt för att gå, hon var så trött och
svag, att hon knappast kunde flytta fötterna. »Hvad
är det åt mig, hvarför har jag så svårt för att gå?»
frågade hon i drömmen. Och hon svarade sig
själf och sade: »Du är så trött, därför att du går
och släpar på en så tung sorg.»

Ändtligen tyckte hon sig vara framme vid
hagen, men då hon kom in där, kunde hon ej
se till korna. Hon blef mycket ängslig, gick och
sökte dem öfverallt, där de brukade uppehålla sig,
men hon fann dem hvarken bakom gransnåret
eller vid bäcken eller under björkarna.

Medan hon sökte, märkte hon, att det fanns
ett hål i gärdesgården på den sidan, som vette åt
skogen. Hon tyckte såg då förstå, att korna hade
gått ut genom denna öppning. Hon blef gränslöst
olycklig och förfärad och stod och vred händerna.
»Och jag, som är så trött,» sade hon,
»skall jag nu nödgas vandra öfver hela storskogen
för att söka korna?»

Hon gick emellertid inåt skogen och arbetade
sig mödosamt fram mellan risiga granar och hvassa
enbuskar.

Men ögonblicket därefter gick hon på en slät
och jämn stig i skogen, utan att hon alls visste
hur hon kommit dit. Stigen var mjuk och en
smula hal af den bruna barren, som täckte den.
Granarna stodo raka och skyhöga bredvid den,
och solskenet lekte på den gula mossan under
träden. Där var så vackert och ljufligt, att hennes
ängslan minskades.

Bäst hon gick där, såg hon en gammal gumma
gå inne mellan träden. Det var gamla Finn Marit,
hon, som kunde trolla. Det är ju förfärligt, att
den gamla elaka kvinnan ännu lefver och att jag
skall möta henne här på skogen, tänkte Gertrud.
Hon smög sig fram, så varligt som möjligt, för att
ej gumman skulle få syn på henne.

Men gamman såg upp, just då hon smög
förbi.

»Vänta du, så skall du få se något!» ropade
gumman. Straxt därpå låg Finn Marit på knä på
vägen framför Gertrud, Hon ritade upp en ring
i barren med pekfingret och ställde en platt mässingsskål
midt i ringen. Hon ämnar visst trolla,
tänkte Gertrud. Att det ändå är sant, att hon kan
trolla!

»Titta nu ned i skålen, så kanske du får se
något,» sade finngumman. Gertrud såg ned och
ryckte till, hon såg helt tydligt Ingmars ansikte
afspegladt på botten af skålen. I detsamma stack
gumman en lång nål i hennes hand. »Se här,»
sade hon, »tag denna och stick igenom hans ögon.
Gör honom detta, därför att han svikit dig.»
Gertrud tvekade en smula, men hon erfor en förunderligt
stark lust att göra det. »Hvarför skall
han ha det bra och vara rik och lycklig, då du
pinas?» sade gumman. Gertrud fick en obetvinglig
lust att lyda henne. Hon sänkte nålen. »Laga
att du träffar midt i ögat,» sade gumman. Gertrud
stack till två gånger, mycket hastigt, rätt in i
Ingmars ögon. Men då hon sänkte nålen, märkte
hon, att den gick djupt ned, som om den ej träffat
mässingsfatet, utan gått in i något mjukt, och då
hon drog den tillbaka, var den blodig.

Då Gertrud såg blodet på nålen, tyckte hon,
att hon verkligen hade stuckit ut Ingmars ögon.
Då greps hon af den förfärligaste ångest öfver sin
gärning, hennes skräck blef så stor, att den väckte
henne.

Gertrud låg länge och skakade i häftig gråt,
innan hon kunde öfvertyga sig om att allt var en
dröm. »Gud bevare mig, Gud skydde mig för att
jag skulle få lust att hämnas på honom!» snyftade hon.

Knappt hade hon blifvit lugn och somnat in
på nytt, förrän samma dröm kom tillbaka.

Hon vandrade än en gång på de små stigarna
till beteshagen. Åter voro korna borta, och hon
gick inåt skogen för att söka dem. Därpå kom
hon in på den vackra vägen och såg solskenet
leka på mossan. Hon påminde sig då hvad som
händt henne nyss förut i drömmen. Hon gick
och ängslades för att åter möta finngumman och
var glad, att hon ej såg till henne.

Men bäst hon gick, tyckte hon, att marken
öppnade sig mellan ett par tufvor rätt framför
henne. Först stack ett hufvud fram ur öppningen,
så arbetade sig en helt liten man fram ur
jorden. Han surrade och brummade med läpparna
hela tiden, och af detta kunde hon förstå hvem
det var hon råkat på. Det var ju Surr-Peter, som
ej var riktigt klok. Tidtals lefde han nere i bygden,
men om somrarna bodde han helst i skogen
i en jordkula.

Gertrud påminde sig genast, att det sades om
Surr-Peter, att sådana, som ville skada sina ovänner
utan att synas, kunde begagna sig af honom. Det
misstänktes, att han flera gånger anlagt mordbrand
för andras räkning.

Nu gick Gertrud fram till mannen och frågade
honom, likasom på skämt, om han inte hade
lust att sätta eld på Ingmarsgården. »Hon önskade
det,» sade hon, »därför att Ingmar Ingmarsson
tyckte mer om gården än om henne.»

Men till hennes stora förskräckelse tycktes
den galne genast gå in på hvad hon föreslog.
Han nickade ifrigt till henne och började springa
nedåt bygden. Hon skyndade efter, men kunde
ej hinna honom. Grankvistar höllo fast henne,
hon sjönk ned i träsk, och hon halkade på berghällar.
Ändtligen var hon i skogsbrynet, men då
lyste eldsken emot henne mellan träden. Han
har redan gjort det, han har redan satt eld på
gården, tänkte hon och vaknade på nytt af drömmens
ohyggliga fasa.

Gertrud satte sig upp i sängen. Tårarna
strömmade henne utför kinderna. Hon vågade ej
lägga sig ned af fruktan att drömma vidare.

»Gud hjälpe mig, Gud hjälpe mig,» sade hon.
»Jag vet inte hur mycket ondt det finnes inom
mig. Men Gud vet det, att aldrig en enda gång
under hela denna tid har jag tänkt på att vilja
hämnas på Ingmar. Gud, låt inte den synden
komma öfver mig!»

»Sorgen är farlig,» utbröt hon och knäppte
hårdt samman händerna. »Sorgen är farlig. Sorgen
är farlig.»

Säkert visste hon icke själf fullt hvad hon
menade, men hon kände, att hennes stackars hjärta
var som en förhärjad örtagård. Nu gick sorgen
där som örtagårdsman och planterade tistel och
giftblomster.

Under hela förmiddagen hade Gertrud en
känsla af att hon fortfor att drömma. Hon var
ingalunda fullt vaken. Drömmen hade varit så
stark och lefvande, att hon ej kunde glömma den.

Då hon mindes den glädje, hvarmed hon
stuckit nålen in i Ingmars ögon, tänkte hon: Det
är förfärligt, att jag blifvit så hämndgirig och dålig.
Jag vet ej hvad jag skall göra för att komma ifrån
detta. Jag håller på att bli en ond, förtappad
människa.

Vid middagstiden tog Gertrud stäfvan på armen
och vandrade bort för att mjölka. Hon sköt, som
vanligt, hufvudduken långt fram och lyfte ej ögonen
från marken. Hon gick på de små stigar, som
hon gått i drömmen, hon kände igen blommorna,
som kantade dem. Och så besynnerligt halfvaken,
som hon var, visste hon knappt skillnad på hvad
hon verkligen såg och hvad hon inbillade sig se.

Då Gertrud kom till beteshagen, fick hon igen
drömmen på så sätt, att hon ej såg till korna.
Hon gick och sökte dem, som hon sökt i drömmen,
sökte vid bäcken, under björkarna och bakom
gransnåret. Hon fann dem ingenstädes, men hade
en känsla af att de funnos där och att hon skulle
se dem, om hon endast vore fullt vaken.

Snart fick hon syn på ett stort hål i gärdesgården
och förstod, att boskapen brutit sig ut därigenom.

Gertrud gick nu för att söka flyktingarna.
Hon följde de djupa spår, som deras klöfvar hade
upptrampat i den lösa skogsmarken, och fann, att
de hade slagit in på en väg, som ledde upp till
en aflägsen fäbod.

»Ack,» utbrast hon, »nu vet jag hvar de äro.
Jag vet, att Lyckgårdsfolket i dag på förmiddagen
skulle drifva sin boskap upp till fäboden. Då
våra kor ha fått höra skälikons bjällra, ha de brutit
sig ut och följt efter uppåt skogen.

Oron hade för en stund gjort flickan fullt
vaken. Hon beslöt sig för att gå upp till fäboden
och hämta korna. Eljes kunde ju ingen veta när
de skulle bli hemdrifna. Och hon gick snabbt
framåt den branta, steniga vägen.

Men då det burit nästan rätt uppåt en stund,
gjorde vägen en tvär vändning, och nu låg den
för hennes ögon, glatt af barr och alldeles jämn.

Hon kände igen den från drömmen, det var
samma solskensfläckar borta på den hvitgula mossan
och samma höga träd.

Då hon kände igen vägen, försjönk hon genast
i samma halfvakna tillstånd, hvari hon lefvat
hela dagen. Hon började nästan vänta på att det
skulle hända henne något öfvernaturligt. Hon
stirrade in under granarna för att se om hon ej
skulle råka någon af de besynnerliga varelser, som
vandrade omkring i skogsdjupet.

Hon såg ingen till, men i hennes själ vaknade
besynnerliga tankar. Hvad, om jag skulle taga
hämnd på Ingmar? Kanske skulle jag då slippa
skräcken? Kanske skulle jag då undgå att bli
tokig? Kanske det kunde vara ljuft att låta Ingmar
lida hvad jag lider?

Den vackra barrstigen tycktes henne ändlöst
lång. Hon gick där en hel timme förvånad öfver
att ingenting underbart inträffade. Till sist förde
stigen ut på en slät skogsäng.

Det var en liten vacker plats, beväxt med
friskt, saftigt gräs och en mängd blommor. På
ena sidan reste sig en tvärbrant bergvägg. På de
andra stodo höga träd, det var mest rönnar med
stora hvita blomklasar, men också björk och al.
En ganska bred och vattenrik bäck kom strömmande
utför bergväggen, sökte sig fram öfver
ängen och kastade sig därpå ned i en klyfta, som
var alldeles uppfylld af frodigt uppspirande träd
och buskar.

Gertrud tvärstannade. Hon kände med ens
igen platsen. Den där bäcken kallades Svartvattnet,
och det berättades märkvärdiga saker om den.
Det hade händt flera gånger, att människor hade
blifvit besynnerligt seende, just då de hade gått
öfver bäcken. En gosse, som gått öfver den, hade
sett ett brudtåg, hvilket just då drog till kyrkan
långt nere i bygden, och en kolare hade sett en
kung med krona på hufvudet och spira i handen
rida till sin kröning.

Gertrud fick hjärtat upp i halsgropen. »Gud
nåde mig för hvad jag får se!» suckade hon.

Hon var nästad frestad att vända om. »Men
jag måste ju fram där, jag fattiga barn,» klagade
hon. »Jag måste ju fram där för att få igen mina
kor.»

»Herre Gud,» bad hon och knäppte händerna
i sin stora oro. »Låt mig ej få se något styggt
eller ondt. Låt mig ej komma i någon svår
frestelse.»

Hon var så viss om att hon skulle få se något,
att hon knappt vågade vandra ut på de platta stenarna,
som ledde öfver bäcken.

Då hon stod midt i bäcken såg hon något
röra sig i skogsdjupet på andra sidan. Men det
var ej något bröllopståg utan en ensam man, som
långsamt kom gående ut på ängen.

Han var hög och ung och bar en fotsid
svart klädnad. Han hade ett långlagdt, mycket
skönt ansikte, hufvudet var obetäckt, och långa,
mörka lockar hängde ned på hans skuldror.

Främlingen gick alldeles rätt emot Gertrud.
Hans ögon voro lysande och klara, som om
ljus strömmade ut ur dem, och då hans blickar
föllo på henne, förstod hon, att han kunde läsa
all hennes sorg. Och hon såg, att han ömkade
sig öfver henne, som var hemsökt af skräck för
ringa jordiska ting, och hvars själ var besmittad
af hämndlust och besådd med sorgens tistlar och
giftblomster.

Allt som han kom närmare Gertrud, kände
hon sin varelse öfvergjutas af tilltagande frid och
salighet och stilla, soligt lugn. Och då han hade
gått förbi henne, fanns inom henne ej mera någon
sorg eller bitterhet, utan allt ondt försvann som en
helad sjukdom och efterlämnade hälsa och styrka.

Gertrud stod stilla en lång stund. Synen
gled bort, men hon förblef stående i drömmande
lycksalighet. Då hon ändtligen såg sig
om, var den helt försvunnen, men intrycket af
det hon sett, försvann ej. Hon knäppte sina
händer och lyfte dem i hänryckning. »Jag har
sett Jesus!» utropade hon med innerlig fröjd. »Jag
har sett Jesus, han har tagit bort min sorg, och
jag älskar honom. Nu kan jag ej älska någon
annan i denna världen.»

Lifvets bekymmer försvunno och blefvo oändligen
små. Och lifvets långa år syntes som en
kort liten tid. Och all jordisk lycka tycktes arm
och grund och utan betydelse.

På samma gång visste Gertrud hur hon nu
skulle ordna sitt lif.

För att hon ej mer skulle sjunka ned i dunkel
skräck och för att hon ej skulle bli lockad till
ondska och hämnd, skulle hon flytta bort från
denna trakt. Hon skulle följa Hellgumianerna till
Jerusalem.

Denna tanke hade uppstått hos henne, då
Jesus gick förbi henne. Hon trodde, att den kommit
från honom. Hon hade läst den i hans ögon.

*

Den vackra junidagen, då Berger Sven Person
firade bröllop åt sin dotter och Ingmar Ingmarsson,
kom en ung kvinna i god tid på morgonen fram
till bröllopsgården och bad att få tala med brudgummen.
Hon var rätt hög och smärt, hufvudduken
hade hon dragit så långt fram, att det ej
syntes mer af ansiktet än en dunhvit kind och
ett par röda läppar. På armen bar hon en korg,
däri man såg små buntar af hemväfda band jämte
några hårkedjor och hårarmband.

Hon frambar sitt ärende till en gammal piga,
som hon träffade på gården, och denna gick in
och sade till husmodern. Husmodern svarade genast:
»Gå ut och säg henne, att Ingmar Ingmarsson
just nu skall fara till kyrkan, ingalunda har
han tid att tala med henne.»

Så snart den främmande hade fått detta besked,
dref hon bort från gården. Ingen såg henne
på hela förmiddagen. Men då brudföljet vände
åter från kyrkan, kom hon tillbaka och bad att
få tala med Ingmar Ingmarsson.

Denna gång sade hon sitt ärende till en ung
dräng, som stod och hängde i stalldörren, och
denne gick och sade till husfadern. — »Säg henne,»
sade husbonden, »att Ingmar Ingmarsson just nu
skall sätta sig till bröllopsmåltiden, han har ej tid
att tala med henne.»

Då hon fick detta besked, suckade hon och
dref bort och kom ej tillbaka förrän sent på kvällen,
då solen höll på att gå ned.

Den gången sade hon sitt ärende till ett barn,
som satt och red grensle på gårdsgrinden, och
barnet gick rätt in i stugan och sade till bruden.
— »Säg henne,» svarade bruden, »att Ingmar Ingmarsson
dansar med sin brud, han har inte tid
att tala med någon annan.»

Då barnet kom ut med detta besked, log den
främmande och sade: »Nej, nu talar du osanning,
Ingmar Ingmarsson dansar ej med sin brud.»

Hon gick ej bort igen, utan blef stående vid
grinden.

Kort därefter tänkte bruden vid sig själf.
Nu har jag sagt en lögn på min bröllopsdag!
Hon ångrade sig, gick fram till Ingmar och sade
till honom, att en främmande stod ute på gården
och önskade tala med honom.

Ingmar gick ut och såg Gertrud stå vid grinden
och vänta.

Gertrud gick då före ut på vägen, och Ingmar
följde henne. De gingo tysta, tills de kommit
ett godt stycke från bröllopsgården.

Om Ingmar skulle man velat säga, att han
åldrats på ett par veckor. Åtminstone gjorde hans
ansikte intryck af ökad klokhet och försiktighet.
Han gick också mera böjd och såg ödmjukare ut,
sedan han blifvit rik, än förut, då han ingenting
ägde.

Han var förvisso ej glad att se Gertrud. Han
hade hvarje dag, som gått, sökt att öfvertyga sig
om att han var nöjd med det byte han gjort. »Se,
det är så, att vi Ingmarssöner ej fråga så mycket
efter något som att få gå och plöja och så på
Ingmarsgården,» hade han sagt till sig själf.

Men hvad som pinat honom mer, än att han
förlorat Gertrud, det var, att det nu fanns en
människa, som kunde säga om honom, att han
ej hållit hvad han lofvat henne. Då han nu följde
efter Gertrud, gick han endast och tänkte på alla
de föraktfulla ord, som hon hade rätt att säga till
honom.

Gertrud satte sig på en sten vid vägen och
ställde ned korgen på marken. Hufvudduken drog
hon fram än djupare än förut.

»Sätt dig ned,» sade hon till Ingmar och
pekade på en annan sten. »Jag har mycket att
tala med dig om.»

Ingmar satte sig ned och var glad, att han
kände sig så lugn. Detta går bättre än jag väntat,
tänkte han. Jag trodde, att det skulle bli vida
värre att se Gertrud och höra henne tala. Jag
trodde, att kärleken skulle bli mig rent öfvermäktig.

»Jag skulle ej hafva kommit och stört dig på
själfva bröllopsdagen,» sade Gertrud, »om jag ej
varit nödtvungen. Jag skall nu gå bort från de
här trakterna och kommer aldrig mer igen. Jag
var färdig att vandra bort redan för en vecka
sedan, men då hände något, som gjorde, att jag
måste skjuta upp resan för att få tala med dig
just i dag.»

Ingmar satt tyst liksom sammankrupen. Han
såg ut som en, hvilken drar ihop skuldrorna och
sänker hufvudet, i väntan på att ett svårt oväder
skall komma öfver honom.

Under tiden tänkte han: Hvad Gertrud än
må tycka, så är det dock visst, att jag gjorde
rätt, som valde gården. Jag skulle ej ha kunnat
uthärda utan den. Jag skulle ha förgåtts af saknad,
om den råkat i andra händer.

»Ingmar,» sade Gertrud, och hon rodnade
på samma gång så att det lilla, som syntes af
kinden blef alldeles rödt, »Ingmar, jag tänker du
kommer ihåg, att för fem år sedan var det min mening,

att gå öfver till Hellgumianerna. Jag hade
gifvit mitt hjärta till Kristus då, men jag tog det
åter från honom för att ge det åt dig. Men häri
handlade jag säkerligen orätt, och därför har allt
detta kommit öfver mig. Så som jag svek Kristus
då, så blef jag själf sviken af den jag älskade.»

Så snart Ingmar förstod, att Gertrud ämnade
säga honom, att hon ville gå in bland Hellgumianerna,
gjorde han en häftig rörelse af ovilja. Han
erfor en stark känsla af obehag. Jag kan ej tåla,
att hon sluter sig till Jerusalemsfararna och drar
bort till det främmande landet, tänkte han. Han
motsade henne lika ifrigt, som han skulle ha gjort,
om han ännu hade varit hennes fästman.

»Inte skall du tänka så, Gertrud. Inte var
detta af Gud menadt till ett straff öfver dig.»

»Nej, nej Ingmar, inte som straff, visst inte,
bara för att visa mig hur illa jag valde förra gången.
Ack, inte som straff! Jag är ju så lycklig.
Jag saknar ingenting, all sorg är tagen ifrån mig.
Det måtte du väl förstå, Ingmar, då jag säger dig,
att Gud själf har utvalt och kallat mig.»

Ingmar satt tyst, hela ansiktet hårdnade i försiktighet
och beräkning. »Du är bra dum,»
straffade han sig själf, »låt du Gertrud resa. Haf
och land mellan er, det är det bästa. Haf och
land, haf och land.»

Men det där inom honom, som ej ville tilllåta,
att Gertrud reste, blef likafullt starkare än han
själf, så att han sade: »Aldrig kan jag förstå, att
dina föräldrar ge dig lof att fara ifrån dem.»

»Nej, det göra de ej,» svarade Gertrud, »och
jag vet detta så väl, att jag inte en gång vågar
fråga dem. Far skulle aldrig gå in på det. Jag
tror nästan, att han skulle bruka våld för att hindra
mig. Det är det svåraste, att jag måste smyga
mig bort från dem. De tro nu, att jag vandrar
omkring för att sälja mina band, och de få ingenting
veta, förrän jag slutit mig till Jerusalemsfararna
i Göteborg och seglat från landet.»

Ingmar blef helt upprörd öfver att Gertrud
ville vålla sina föräldrar en så förfärligt stor sorg.
Förstår hon månne hur illa hon handlar, frågade
han sig. Han ville just säga det till henne, då han
hejdade sig. Det passar sig ej för dig, Ingmar, att
förebrå Gertrud för hvad helst hon gör, tänkte han.

»Jag vet allt, att det blir synd om far och
mor,» sade Gertrud. »Men jag får nu lof att
följa Jesus.» Hon smålog, då hon nämnde frälsaren.
»Han har ju räddat mig från ondska och själssjukdom,»
sade hon innerligt och knäppte sina
händer.

Och som om hon nu först hade fått mod
därtill, sköt hon hufvudduken tillbaka och såg
Ingmar rätt in i ögonen. Det slog Ingmar, att
hon jämförde honom med bilden af någon, som
hon såg för sina ögon, och han kände själf hur
ringa och obetydlig hon fann honom.

»Det blir allt bra synd om far och mor,»
upprepade Gertrud. »Far är så gammal nu, att
han måste ta afsked från skolan, och sedan får
han än mindre att lefva af än hittills. Och då
han blir utan arbete, kommer han att bli vresig
till lynnet. Mor får det svårt med honom, de
skola komma att sitta och sörja båda två. Det
hade ju inte blifvit så, om jag varit hemma och
muntrat upp dem.»

Gertrud höll inne, som om hon tvekat att
tala ut, men Ingmar tyckte, att det började snyfta
och gråta inom honom. Han förstod, att Gertrud
ville bedja honom taga vård om hennes gamla
föräldrar. Nej, jag trodde, att hon ville komma
hit för att skymfa och håna mig, tänkte han, och
i stället har hon så stort förtroende till mig.

»Du skall inte behöfva bedja mig, Gertrud,»
sade Ingmar. »Detta är en stor heder du gör mig,
som svikit dig. Nog skall jag handla bättre mot
dina gamla föräldrar, än jag handlat mot dig.»

Ingmars röst darrade, och på samma gång
tycktes något af den stora försiktigheten och klokheten
försvinna ur ansiktsuttrycket. Hvad Gertrud
är god mot mig, tänkte han. Hon ber mig ej
om detta endast för föräldrarnas skull, utan äfven
för att visa mig, att hon förlåter mig.

»Ja, det visste jag, Ingmar, att du ej skulle
säga nej till något dylikt,» sade Gertrud. »Och
nu har jag något annat att tala om.» Hennes
röst blef mycket raskare och gladare. »Nu har
jag en stor gåfva att ge dig.»

Hvad Gertrud talar vackert, tänkte Ingmar
plötsligen, där han satt. Jag tror aldrig, att jag
hört någon tala med en så mild och glad och
klingande röst.

»Jag gick hemifrån för en åtta dagar sedan,»
sade Gertrud, och ämnade då genast gå nedåt
mot Göteborg för att vara där, då Hellgumianerna
komma. Men första natten låg jag nere vid
Bergsåna bruk hos en fattig smedsänka, som heter
Maria Bouving. Det är ett namn, som du skall
komma ihåg, Ingmar. Och kommer hon i nöd,
skall du bistå henne.»

Hvad Gertrud är vacker, tänkte Ingmar på
samma gång han nickade och lofvade att komma
ihåg Maria Bouvings namn. Hvad Gertrud är
vacker! Hur skall det gå mig, då jag ej mer får
se henne? Gud hjälpe mig, om jag har gjort
orätt, som försakat henne för en gammal gård.
Inte kunna åkrar och skogar vara detsamma för
mig som en människa. Inte kunna de le med
mig, då jag är glad, och trösta mig, då jag är
ledsen. Inte finns det något i världen, som kan
ersätta en för att ha mistat den människan, som
älskar en.

»Maria Bouving,» fortfor Gertrud, »har en
liten kammare innanför sitt kök, där hon lät mig
ligga. ’Nu skall du få se, att du får sofva godt
i natt,’ sade hon till mig, ’du får ligga på sängkläder,
som jag köpte på auktionen på Ingmarsgården.’
Så snart jag lade mig, kände jag en
besynnerlig hård knöl i kudden, som låg under
mitt hufvud. Det var då ej så synnerligen goda
sängkläder, som Maria köpt sig, tänkte jag.
Men jag var så trött då efter en hel dags vandring,
att jag somnade. Midt i natten vaknade jag
och vände på dynan för att slippa knölen under
hufvudet. Då kände jag, att varet var sönderskuret
midt öfver och illa lagadt med stora styng. Därinnanför
låg något hårdt, som knastrade likt papper.
Jag behöfver ju ej sofva på stenar, tänkte jag och
sökte draga ut det där hårda. Så fick jag fram
ett paket, som var väl ombundet och inslaget.»

Gertrud höll inne ett ögonblick för att se
om Ingmar var nyfiken, men Ingmar hade ej hört
på synnerligen uppmärksamt. Hvad det är vackert
att se Gertrud röra handen, medan hon talar,
tänkte han. Jag tror aldrig, att jag sett någon
vara så smidig i alla rörelser eller gå så lätt som
Gertrud. Ja, det är ett gammalt ord, att människor
älska människor mer än allt annat. Men nog
tror jag ändå, att jag gjorde rätt, ty det var inte
bara gården, det var hela socknen, som behöfde mig.

Men han kände med stor ångest, att han ej
hade så lätt nu som för en stund sedan att öfvertyga
sig om att han älskade gården mer än Gertrud.

»Jag lade paketet bredvid sängen,» fortfor
Gertrud, »och tänkte att på morgonen skulle jag
visa det för Maria. Men då det blef dager, såg
jag, att ditt namn stod skrifvet på omslaget. Då
besåg jag det närmare, och så beslöt jag att taga
det med mig och ge det till dig, utan att nämna
något om det hvarken till Maria eller någon annan
människa. Här har du det nu, Ingmar. Det är
din egendom.»

Gertrud gräfde fram ett ej särdeles stort paket
ur bottnen på sin korg och lämnade Ingmar,
under det att hon såg på honom, som om hon
väntade, att han skulle bli mycket gladt öfverraskad.

Ingmar tog gåfvan i sin hand, utan att mycket
tänka på hvad det var han fick. Hans tankar
arbetade för att hålla på afstånd den bittra ånger,
som ville smyga sig öfver honom.

Om Gertrud visste hur farlig hon är mig, då
hon är så mild och god. Ack, det hade varit
mycket bättre, om hon kommit för att gräla
på mig!

Jag borde vara glad åt detta, tänkte han, men
det är jag ej. Det är, som om Gertrud vore
tacksam mot mig, därför att jag svikit henne.
Och det kan jag ej tåla att tänka på.

»Ingmar,» sade Gertrud i en ton, som ändtligen
kom honom att förstå, att det var något högst
viktigt hon hade att säga, »jag har tänkt på att då
Eljas låg sjuk på Ingmarsgården, har han säkert
brukat den där dynan till hufvudkudde.»

Med detsamma tog hon paketet ur Ingmars
hand och vecklade upp det. Ingmar hörde prassel
som af nya, obrukade sedlar. Därpå såg han
Gertrud plocka fram tjugu stycken sedlar, hvar
och en på tusen kronor. Hon höll upp dem för
hans ögon. »Se här, Ingmar, detta är hela ditt
arf. Du förstår väl, att det har varit Eljas, som
stoppat in paketet i den där kudden.»

Ingmar hörde, att hon sade detta och såg
sedlarna, men tyckte, att han såg och hörde som
genom en dimma. Gertrud räckte honom pengarna,
men hans händer kunde ej hålla fast något,
utan hela bunten föll till marken. Gertrud tog upp
den och stoppade dem i hans ficka. Ingmar kände,
att han stod och vacklade, som om han varit full.

Med ens sträckte han upp ena armen, knöt
näfven hårdt och skakade den i luften, just som
en drucken människa kunde ha gjort.

»Å Gud! Å Gud!» sade han.

Han skulle ha önskat, att han kunnat tala ett
ord med Vår Herre, kunnat fråga honom hvarför
ej dessa pengar kommit till rätta förr. Hvarför
de kommo nu, då han ej behöfde dem, då han
redan förlorat Gertrud.

Nästa ögonblick föllo hans händer tungt ned
på Gertruds skuldror.

»Du förstår dig på att ta hämnd, du.»

»Kallar du detta för hämnd, Ingmar?» frågade
hon bestört.

»Hvad skall jag kalla det? Hvarför kom du
ej genast till mig med de där pengarna?» — »Nej,
jag ville vänta till bröllopsdagen.» — »Hade du
kommit, innan jag varit gift, hade jag säkert fått
köpa gården af Sven Person, och jag hade kunnat
få dig.» — »Ja det visste jag.» — »Men nu kommer
du på själfva bröllopsdagen, just som det är
för sent.» — »Det var för sent i alla fall, Ingmar.
Det var för sent för en vecka sedan, och det är
för sent nu, och det är för sent för alltid.»

Ingmar hade sjunkit ned på stenen igen.
Han höll händerna för ögonen och satt och jämrade
sig.

»Å jag trodde, att det ej fanns någon hjälp.
Å jag trodde, att det ej stod i människomakt att
ändra. Och nu ser jag, att det funnits hjälp! Nu
ser jag, att vi alla kunde ha blifvit lyckliga!»

»Du måste förstå en sak, Ingmar,» sade Gertrud.
»Då jag fann pengarna, såg jag genast, att de
kunde hjälpa oss, såsom du nu säger, men det
var ingen frestelse för mig, nej inte ett ögonblick,
därför att jag tillhör en annan.»

»Du skulle ha behållit dem själf,» utropade Ingmar.
»Nu känner jag det, som om en varg skulle
slita och rifva i mitt bröst. Det var ingenting, då jag
visste, att det var omöjligt. Men nu, då jag vet,
att jag hade kunnat få dig!»

»Jag kom hit för att göra dig glädje, Ingmar.»

Nu hade de blifvit otåliga i bröllopsgården. De
kommo ut på trappan och började ropa: »Ingmar,
Ingmar!»

»Ja, bruden har jag ock där nere, som väntar
mig,» sade han i stor ångest. »Och att det är du,
Gertrud, som vållat detta! Då jag svek dig, var det i
stort nödtvång, men du har förstört allting, bara för
att göra mig eländig. Nu vet jag hur far kände
det, då mor dräpte barnet,» for han ut.

Han tog till att gråta våldsamt och häftigt.
»Aldrig har jag känt så för dig, som i kväll,» stönade
han. »Aldrig har jag hållit af dig hälften så
mycket som nu. Å, jag visste inte, att kärleken
var så bitter och förfärlig.»

Gertrud lade sin hand mycket mildt på hans
hufvud. »Aldrig, aldrig var det min mening att
hämnas på dig, Ingmar. Men så länge ditt hjärta
är bundet vid denna världens ting, är det bundet
vid sorgen.»

Ingmar snyftade länge, då han ändtligen såg
upp, var Gertrud borta. Från gården kom folk
springande för att söka honom.

Han slog sin hand hårdt i stenen, på hvilken
han satt, och seg envishet utbredde sig öfver hans
ansikte.

»Gertrud och jag töra väl mötas än en gång,»
sade han högt, »och då torde väl allt aflöpa
annorlunda än nu. Vi Ingmarssöner äro kända
för att vinna hvad vi tråna efter.»

________

Den gamla prostinnan.

________

Det måste också förtäljas, hur alla människor
sökte öfvertala Hellgumianerna att ej
fara. Det var så, att det till slut tycktes genljuda
från marken och bergen: res inte, res inte.

Till och med herremännen sökte förmå bönderna
att afstå från företaget. Kronofogden och
länsmannen lämnade dem ingen ro. De frågade
dem hur de kunde veta, att de där amerikanerna
ej voro bedragare. De visste ju ej hvad det var
för människor de skulle förena sig med.

Det fanns hvarken lag eller förordning i det
där landet. Där kunde man ännu i dag råka ut för
röfvare. Och inga vägar funnos där, utan de skulle
få lof att klöfja varorna på hästryggen som uppe
i finnskogarna.

Doktorn sade dem, att de ej skulle kunna
tåla klimatet. Och Jerusalem var uppfylldt af
koppor och feber. De drogo ut för att dö.

Hellgumianerna svarade, att de visste allt detta.
Och det var just därför de drogo dit. De reste
för att strida mot koppor och feber, för att bygga
vägar, för att odla jorden. Guds land skulle ej
längre ligga för fäfot, utan de skulle förvandla det
till ett paradis.

Och ingen var i stånd att afvända dem från
deras föresats.

Nere vid kyrkan bodde en gammal prostänka.
Hon var så gammal, så gammal. Hon bodde i
en stor vindskammare i posthuset snedt emot
kyrkan. Hon hade bott där, alltsedan hon måste
flytta från prostgården.

Det hade alltid varit sed, att en och annan
af de rikare bondkvinnorna, då de kommo till kyrkan
om söndagarna, gingo upp till henne med litet
nybakadt bröd eller litet smör eller mjölk. Då
lät hon genast sätta på kaffepannan, och den, som
kunde skrika bäst, talade med henne, ty hon
var fruktansvärdt döf. Då försökte man berätta
henne hvad som händt under veckan, men man
kunde aldrig veta hur mycket hon förstod af det,
som sades till henne.

Hon satt ständigt inne på sitt rum, och långa
tider glömde människorna nästan bort henne. Så
gick någon förbi och fick se hennes gamla ansikte
bakom de hvita, pösande gardinerna. Då tänkte
man: Jag får ej glömma bort henne, som sitter så
ensam. I morgon, då vi slaktat vår kalf, skall jag
gå upp till henne med litet färskt.

Det var ingen, som kunde finna ut hvad hon
visste eller inte visste af det, som skedde i socknen.
Hon blef allt äldre och äldre, och till sist
tycktes hon ej fråga efter något, som var af denna
världen. Hon satt bara och läste i ett par gamla
postillor, som hon kunde utantill.

Hon hade en gammal piga, som hjälpte henne
att kläda sig och som kokade hennes mat. De
voro bägge två rädda för tjufvar och råttor och
undveko helst att tända ljus om kvällen af fruktan
för eldsfara.

Flera af dem, som blifvit Hellgumianer, hade
brukat komma upp till gumman med små presenter.
Men sedan de omvändt sig och afskilt sig från
alla människor, gingo de ej mer till henne. Ingen
visste om hon förstått hvarför de ej kommo.

Ingen visste heller om hon hört något om
den stora utflyttningen till Jerusalem.

Men en dag befallde gamla prostinnan sin
piga att skaffa hästar och vagn, därför att hon
skulle ut och åka.

Hvad den gamla pigan måtte ha sett förvånad
ut!

Men då hon försökte några invändningar,
gjorde den gamla damen sig stendöf. Hon bara
satte upp högra handen med pekfingret högt i
vädret och sade: »Jag vill ut och åka, Sara Lena.
Du skall skaffa hästar och vagn.»

Sara Lena hade ej annat att göra än att lyda.
Hon måste gå till kyrkoherden för att bedja om
ett anständigt åkdon. Sedan hade hon ett otroligt
besvär med att vädra en gammal skinnkrage och
en sammetshatt, som hade legat i kamfert i tjugu
år i sträck.

Det var ock ett samvetsgrant göra att få gumman
utför trappan och ned i vagnen. Hon var
så bräcklig, att man hade en förnimmelse af att
hon lika lätt kunde bli utsläckt som en ljuslåga i
stormväder.

Då prostinnan satt i vagnen, befallde hon, att
man skulle köra henne till Ingmarsgården.

Däruppe blefvo de ej litet förvånade, då de
sågo hvem det var som kom.

De gingo ut och lyfte henne ur vagnen, och
hon kom in i storstugan. Därinne voro flera Hellgumianer
samlade. De sutto till bords. Under
dessa sista tider brukade de komma tillsammans
och förtära gemensamma torftiga måltider, bestående
af ris och te och andra lätta rätter, för att förbereda
sig till den förestående ökenvandringen.

Då prostinnan kom på tröskeln, stannade hon
och såg sig om i rummet. Några försökte tala
till henne, men den dagen hörde hon ingenting
alls.

Hon höjde handen och sade med torr, hård
röst, såsom man ofta hör döfva tala:

»Ni komma inte mera till mig, därför har jag
kommit till er för att säga er, att ni inte skola
fara till Jerusalem. Det är en ond stad. Det var
där, som de korsfäste vår frälsare.»

Karin försökte svara henne, men hon hörde
ingenting, utan fortsatte: »Det är en ond stad, det
bor dåligt folk där. Det var där de korsfäste Kristus.»

»Jag kommer hit,» fortfor hon, »därför att
detta har varit ett godt hus. Ingmarsson har varit
ett godt namn. Det har alltid varit ett godt namn.
Ni ska stanna i vår socken.»

Så vände hon sig om och gick ut. Nu hade
hon gjort sitt, nu kunde hon få dö i ro. Detta
var den sista handling, som lifvet kräfde af henne.

Karin Ingmarsdotter grät, sedan gamla prostinnan
hade rest. »Det är törhända ej rätt, att vi
fara,» sade hon. Men på samma gång var hon
glad åt att gamla prostinnan hade sagt: »Det är
ett godt namn. Det har alltid varit ett godt namn.»

Detta var första och enda gången, som någon
såg Karin Ingmarsdotter tveksam inför det stora
företaget.

________

Afresan.

________

En vacker morgon i juli utgick ett långt tåg
af kärror och lastvagnar från Ingmarsgården.
Det var Jerusalemsfararna, som ändtligen slutat
sina förberedelser och nu började sin resa med
den långa färden till järnvägsstationen.

Då det långa tåget drog fram genom bygden,
kom det förbi en fattig gård, som kallades Myckelsmyra.

Där bodde ett dåligt folk, sådant där utskum,
som tillverkas, då Vår Herre vänder bort ögonen
eller är sysselsatt på andra håll.

Där funnos en hel mängd smutsiga och trasiga
barn, hvilka hela dagen brukade ropa skällsord
efter dem, som reste förbi, där fanns en gammal,
gammal gumma, som brukade sitta full vid vägkanten,
och där funnos en man och en hustru,
som alltid grälade eller slogos.

Ingen hade någonsin sett dem arbeta, man
visste ej om de tiggde mer än de stulo, eller stulo
mer än de tiggde.

Då nu tåget drog förbi denna eländiga och
usla stuga, hvilken var sådan, som en plats blir,
där vind och väder under många år fått härja
ostörda, stod den gamla gumman stadig och upprätt
vid vägkanten på samma ställe, där hon eljes
brukade sitta full och vagga och lalla, och fyra af
barnen stodo omkring henne, och alla fem voro
rentvättade och kammade och så ordentligt klädda,
som det var dem möjligt.

Då de, som åkte i den första kärran, fingo
syn på dem, saktade de farten och körde förbi
dem mycket långsamt, och detsamma gjorde alla
de andra, de foro så sakta förbi, att hästarna nätt
och jämt rörde sig.

Och alla de, som drogo bort, började på en
gång gråta mycket häftigt, de fullväxta gräto tyst
med snyftningar, men barnen med skrik och hög
klagan.

Jerusalemsfararna kunde sedan aldrig förstå,
hvarför de ej gråtit så mycket öfver något, som
öfver Tiggar-Lena, som hade stått usel och skröplig
vid vägkanten. De kunna gråta än i dag, då de tala
om att hon den dagen hade sparat sina supar och
kommit ut nykter, med barnen kammade och tvättade,
för att hedra deras afresa.

Då alla hade rest förbi, började också TiggarLena
gråta. »Dessa foro till himmelen för att möta
Jesus,» sade hon till barnen. »Alla dessa foro till
himmelen, men vi få sitta kvar vid vägkanten.»

*

Då det långa tåget af kärror och lastvagnar
hade kört genom halfva socknen, kom det till den
långa flottbron, som ligger och gungar på älfvattnet.

Det är en svår bro att köra öfver. Den bär
först utför i brant backe för att komma ända ned
till vattenytan, så reser den sig i ett par hvassa
stigningar för att båtar och timmerflottar skola
kunna flyta fram under den, och borta vid motsatta
stranden stiger den uppför älfbrädden så
plötsligt och brådstörtadt, att hästar och människor
rysa, då de tänka på att de måste fram där.

Den där bron brukar ofta vålla stort besvär.
Plankorna ruttna bort och måste oupphörligen
lagas. Vid islossningen måste den vaktas natt
och dag för att den ej skall bli sönderslagen, och
då vårfloden är mycket hög, rycker den med sig
stora stycken af bron och fraktar dem ända ned
till forsarna vid Bergsåna bruk.

Men sockenfolket är stolt öfver bron och lyckligt
öfver att äga den. Tänk om den ej funnes,
då måste man ju begagna båt eller färja för hvarje
gång man skulle färdas från en strand till en annan.

Bron suckade och sviktade, då Jerusalemsfararna
drogo fram öfver den, och vattnet pressades
upp mellan plankorna och stänkte om hästfötterna.

De bortdragande kände stor saknad att skiljas
från den kära bron. De tänkte på att den var
något, som tillhörde dem gemensamt. Husen,
gårdarna, åkrarna och skogarna voro delade på
olika ägare, men bron var allas deras egendom,
det var en saknad för dem alla att lämna den.

Men ägde de intet mer, som var dem gemensamt?
Ägde de ej kyrkan, som låg under sina
björkar på andra sidan bron, ägde de ej det vackra,
hvita skolhuset och prästgården?

Och hvad ägde de mera, som var dem gemensamt?
De ägde väl också skönheten i det de sågo
här från bron. Den vackra utsikten öfver den
breda, mäktiga älfven, som flöt fram stilla och
sommarljus mellan trädtopparna, den långa utsikten
genom dalen ända bort till de blå höjderna.

Detta var deras, det satt inbrändt i deras ögon.
Och nu skulle de aldrig mer se det.

Då de bortdragande voro midt på bron, började
de sjunga en af Sankeys sånger.

»Vi få mötas en gång,» sjöngo de, »vi få
mötas en gång, vi få mötas i Eden en gång.»

På bron fanns inte en människa, som kunde
höra dem. Det var deras hemlands blå kullar,
älfvens gråa vatten och de bugande träden, som
de sjöngo till.

De skulle aldrig se dem mer, och ur strupar,
som tillsnördes af gråt, trängde afskedssången.

Vackra hemlandsbygd med dina vänliga röda
och hvita gårdar i de täta träddungarna, du med
dina goda åkrar, med dina hagar och betesplatser,
med din långa dal, som klyfves af den smidiga
älfven, hör oss! Låt oss bedja Gud, att vi få mötas
än en gång! Må vi få se dig åter i himmelen!

*

Då det långa tåget af kärror och lastvagnar
hade kommit öfver bron, drog det förbi kyrkogården.

Inne på kyrkogården låg en stor, platt gråstenshäll,
som var ganska anfrätt af ålder. Den
bar intet årtal eller namn, men man visste af gammalt,
att det var en bonde af Ljunggårdsätten,
som låg begrafven under den.

En gång då Ljung Björn Olofsson, som nu
for till Jerusalem, och hans bror Per voro barn,
hade de suttit på den där stenhällen och samspråkat.

Till en början hade de varit goda vänner,
men till sist hade de råkat ihop om något, de
hade blifvit ifriga och höjt rösterna.

Hvad de tvistat om, hade de sedan glömt,
men hvad de aldrig förgätit var, att då de grälade
som värst, hade de hört en tydlig och långsam
knackning mot stenen, som de sutto på.

De hade tystnat ögonblickligen. De hade
tagit hvarandra vid handen och smugit därifrån,
och de kunde sedan aldrig se stenen utan att tänka
på detta.

Då nu Ljung Björn reste förbi kyrkogården,
fick han se sin bror Per sitta på den där stenhällen
stödjande hufvudet mot händerna.

Ljung Björn höll inne sin häst och tecknade
åt de andra, att de skulle stanna och vänta på
honom. Han steg ned ur åkdonet, klättrade öfver
kyrkogårdsmuren och gick och satte sig på stenen
bredvid brodern.

Per Olofsson sade då genast: »Du sålde
gården, du Björn.» — »Ja,» svarade Björn, »jag
har gett allt mitt till Gud.» — »Ja, men detta
var ej ditt,» inföll brodern stilla. — »Var det ej
mitt?» — »Nej, det var ättens.»

Ljung Björn svarade ej, utan väntade tyst.
Han visste, att då brodern hade tagit plats på den
stenen, var det för att tala fredsord. Han var ej
rädd för hvad Per skulle komma att säga.

»Jag har köpt igen gården,» sade nu brodern.

Ljung Björn ryckte till. »Kunde du ej tåla,
att den gick ur släkten?»

»Jag är inte nog rik att göra sådant bara för
den skull,» svarade brodern.

Björn såg frågande på honom. »Jag gjorde
det, därför att du skulle hafva något att komma
åter till.» Björn fick strupen full af gråt och började
snyfta. »Och för att dina barn skola ha
något att komma tillbaka till.» Björn lade armen
om broderns hals och smekte honom. »Och för
min kära svägerska,» sade Per, »det blir godt för
henne att veta, att hon har hus och hem, som
står och väntar henne. Det gamla hemmet skall
alltid stå öppet för hvem helst af er, som kommer
igen.»

»Per,» sade Björn, »sätt dig upp i kärran där
och far till Jerusalem, så stannar jag hemma. Du
är mera värd att komma till det förlofvade landet
än jag.» — »Ånej,» sade brodern och smålog, »jag
förstår allt hur du menar det, men jag passar väl
bäst hemma.» — »Jag tror, att du passar i himmelen,»

sade Björn. Han lutade sitt hufvud mot
broderns axel. »Nu får du förlåta mig allt,»
sade han.

De reste sig upp och skakade hand till farväl.
»Denna gången hafva de inte knackat åt oss,»
sade Per. — »Det var för märkvärdigt, att du gick
hit och satte dig,» sade Björn. — »Vi bröder ha
haft svårt att hålla fred, då vi råkats på sista tiden.»
— »Trodde du, att jag skulle vara stridsam i dag?»
— »Nej, det är jag, som blir ond, då jag tänker
på att jag skall mista dig.»

De gingo ner på landsvägen, och Ljung Per
tog Björns hustru kraftigt i hand. »Jag har köpt
Ljunggården,» sade han. »Jag säger dig det nu,
på det att du må veta, att du kan komma tillbaka
dit, när du vill.»

Han tog på samma sätt det äldsta barnet i
hand. »Kom ihåg detta du, att du har gård och
grund att komma till, ifall du vill vända åter till
hemlandet.»

Han gick från den ene till den andre af barnen,
ända tills han kom till Lill Erik, som bara var
två år och ej kunde förstå hvad han menade.
»Kom ihåg ni alla barn att tala om för Lill Erik,
att han har gård och grund att komma till, när
helst han vill vända åter.»

Och det långa tåget drog vidare.

*

Då det långa tåget af kärror och lastvagnar
hade kommit förbi kyrkogården, råkade det in i
en stor skara af släktingar och vänner till de bortdragande,
som ville bjuda dem farväl.

Där blef ett långt uppehåll, ty alla ville
trycka deras händer och säga några afskedsord.

Då de sedan åkte fram genom kyrkbyn, var
vägen kantad af folk, som ville se deras afresa. Det
stod människor på alla trappor, de hängde ut genom
fönstren, de sutto uppflugna på gärdesgårdarna,
och de, som bodde längre bort, stodo ute på kullar
och backar och vinkade och viftade.

Det långa tåget körde långsamt framåt förbi
människoskarorna, ända tills det nådde nämndeman
Lars Clementssons hem. Där stannade det, och
Gunhild steg ur för att gå in och säga farväl.

Gunhild hade bott på Ingmarsgården, allt
sedan hon bestämde sig för att följa med till
Jerusalem. Hon hade tyckt, att detta var bättre
än att lefva i strid och split med föräldrarna, som
inte kunde försona sig med tanken på att hon
skulle resa ifrån dem.

Då Gunhild steg ur kärran, såg hon, att hemmet
låg alldeles utdödt. Ingen människa syntes
på gårdsplanen och ingen i något af fönstren.

Då hon kom fram till grinden, fann hon den
stängd, men Gunhild tog en genväg öfver en stätta
och kom in på gården. Förstugudörren var också
stängd. Gunhild gick rundt om huset till köksingången,
den var tillkrokad innanför.

Gunhild bultade ett par gånger, men då ingen
kom och öppnade, drog hon åt sig dörren, stack
in en sticka och lyfte af kroken. På så sätt kom
hon in i huset.

I köket fanns ingen människa, i storrummet
var det likaså tomt, och ej heller fanns det någon
i lillkammarn.

Gunhild ville ej gå, utan att ge föräldrarna
ett tecken, att hon varit inne för att säga farväl.
Hon gick fram till den höga dragkistan och slog ned
klaffen. Hon visste, att fadern brukade ha bläck
och penna stående därinne.

Hon fann ej bläcket genast, utan sökte i lådor
och fack. Då stötte hon på ett skrin, som hon
väl kände igen. Det var moderns, hon hade fått
det i brudgåfva af sin man, och då Gunhild varit
liten, hade modern ofta visat henne skrinet.

Skrinet var hvitlackeradt med en målad blomranka
rundtom, inne i locket fanns en bild af en
herde, som spelade för en skara hvita lamm. Gunhild
slog upp locket för att få se herden än en gång.

I skrinet hade modern förr i världen förvarat
det bästa och käraste hon ägde. Där gömde hon
sin mors tunna vigselring, sin fars utgångna klocka
och sina egna guldörhängen.

Men då Gunhild öppnade skrinet, såg hon, att
allt detta var borttaget, och i dess ställe låg där
nu ett enda bref.

Det var ett bref från henne själf. Hon hade
för ett par år sedan gjort en resa till Mora och
farit öfver Siljan i en båt, som kantrat. Flera af
hennes reskamrater hade mistat lifvet, och föräldrarna

hade fått höra, att också Gunhild hade
omkommit.

Gunhild förstod, att modern blifvit så glad,
då hon fått bref om att dottern lefde, att hon
flyttat undan allt annat ur brudskrinet och lagt
dit brefvet som sin största skatt.

Gunhild blef likblek, hjärtat snörde ihop sig
på henne.

»Nu vet jag, att jag dödar mor,» sade hon.

Hon tänkte ej mer på att skrifva något utan
skyndade bort. Hon kom och satte sig upp i
kärran utan att svara på de många frågorna om
hon råkat föräldrarna. Hela vägen satt hon sedan
orörlig, med händerna i skötet, och stirrade framför
sig. Jag mördar mor, tänkte hon. Jag vet,
att jag dödar mor. Jag vet, att mor dör.

För mig finns ej mer en lyckans dag, tänkte
hon. Väl får jag fara till det Heliga landet, men
jag dödar min egen mor.

*

Då det långa tåget af kärror och lastvagnar
ändtligen hade genomfarit kyrkbyn och dalen, kom
det in i en skogsdunge.

Här märkte Jerusalemsfararna för första gången,
att de ledsagades af ett par personer, som de ej
kände.

Så länge som de bortdragande befunnit sig
nere i bygden, hade de haft så mycket att göra
med att säga farväl och sända afskedshälsningar,
att de ej hade haft. tid att lägga märke till den främmande
kärran, men där i skogsdungen började
alla ge akt på den.

Än körde den förbi alla andra kärror och for
i spetsen af tåget, än saktade den farten och lät
alla andra åka före.

Kärran var ingenting annat än ett vanligt
arbetsåkdon, ett sådant, som brukas hvarje dag
vid körslor. Men just därför var det omöjligt
att räkna ut hvem den tillhörde. Ingen kunde
heller känna igen hästen.

Den kördes af en gammal man, som satt
mycket krokig, hade rynkiga händer och långt
hvitt skägg. Honom kände ingen, därpå var man
alldeles säker.

Men bredvid honom satt en kvinna, som man
tyckte, att man borde känna igen. Ingen kunde
se hennes ansikte, ty hon hade kastat en svart
schal öfver hufvudet och höll den samman med
händerna så väl, att inte ens en strimma af ögonen
syntes.

Många försökte att af hållningen och storleken
gissa sig till hvem hon var, men hvar och
en gissade på någon annan än hans granne.

Nämndemans Gunhild sade genast: »Det är
min mor,» men Israel Tomassons hustru påstod,
att det var hennes syster.

Det var nästan inte en enda af dem, som ej
gjorde upp för sig hvem det var, som satt i kärran.
Tims Halfvor trodde, att det var gamla
gumman Eva Gunnarsdotter, som ej fått följa dem
till Jerusalem.

Kärran följde dem hela vägen, men inte en
enda gång lyfte kvinnan schalen från ansiktet.

För somliga blef hon till någon, som de
älskade, för andra till någon de fruktade, för
de flesta var det dock så, att hon blef till någon,
som de öfvergifvit.

Flera gånger, då vägen var bred nog, gjorde
de främmande om detta att köra fram längs alla
kärrorna och så hålla stilla för att låta dem köra
förbi.

Då satt den främmande kvinnan vänd åt de
bortdragande och betraktade dem oaflåtligt, men
hon gjorde intet tecken åt någon af dem, och
ingen kunde säkert säga hvem hon var.

Hon följde dem ända till järnvägsstationen,
där väntade de att få se hennes ansikte. Men då
de hade stigit ur vid stationen och sågo sig om
efter henne, var hon borta.

*

Då det långa tåget af kärror och lastvagnar
körde fram genom socknen, såg man ingen gå
och meja gräs ute på fälten, och ingen hade tagit
sin räfsa för att gå ut på ängarna och lägga upp
det redan slagna höet i vålmar.

Den morgonen hvilade arbetet, och alla människor
stodo och hängde utmed vägkanten eller
ock kommo de åkande i kyrkkläder för att följa
till vägs. Somliga åkte med en mil, andra två,
men några ända till järnvägsstationen.

Så länge som tåget drog fram genom socknen,
såg man på hela vägen endast en enda man, som
arbetade, och det var Hök Matts Eriksson.

Han hade ej gått ut för att slå gräs, hvilket
tycktes honom vara ett leksaksarbete, utan han
hade tagit sig för att bryta upp sten ur jorden,
som han gjorde i sin ungdom, då han röjde upp
sin nyodling.

Gabriel Mattsson såg fadern från vägen, då
tåget körde förbi. Hök Matts gick ute i hagen,
bände upp stenar och lade ner dem på en stengärdesgård.
Han såg ej upp, han bara drog åstad
med sina stenar, och somliga voro så tunga, att
Gabriel tyckte, att hans rygg borde knäckas. Sedan
slängde han ned dem på stengärdesgården
med sådan fart, att det slog gnistor ur dem och
de lösa kanterna stöttes bort.

Gabriel hade ett lass att köra, men hästen
fick en lång stund sköta sig själf, ty Gabriel gick
med ögonen vända mot fadern.

Gamle Hök Matts arbetade och arbetade. Han
högg i på samma sätt, som då sonen varit liten
och han sträfvade för att utvidga sin egendom.

Sorgen tog hårda tag med honom, men Hök
Matts bröt upp allt tyngre och tyngre stenar, som
han bar bort till gärdesgården.

En stund efter sedan tåget var borta, utbröt
ett svårt åskväder och ett starkt regn föll. Alla
människor skyndade in under tak, och Hök Matts
ämnade också söka skydd, men han besinnade sig
och stannade ute. Han vågade ej lämna arbetet.

Vid middagstiden kom hans dotter ut i stugdörren
och kallade på honom, för att han skulle
komma in och äta.

Hök Matts var just ej hungrig, han tänkte
dock, att han nog kunde behöfva en smula mat.
Men han afstod från att gå in, han vågade ej
upphöra med arbetet.

Hustrun hade följt Gabriel till järnvägen. Sent
om kvällen kom hon hemåkande ensam. Hon gick
fram för att tala om för mannen, att sonen nu
var borta, men han bände och bröt med spettet
och gick fram och åter vid arbetet. Han ville ej
stanna och höra på henne.

Grannarna hade lagt märke till hur Hök
Matts arbetade den dagen. De gingo ut och
betraktade honom, de stodo stilla en stund och
kommo in i stugan och berättade: »Han går
där ännu, han har hållit på hela dagen i ett
sträck.»

Kvällen kom, men ljuset varade, och Hök
Matts fortfor att arbeta. Det tycktes honom, att
om han lämnade arbetet, så länge som han ännu
kunde taga ett steg, skulle sorgen blifva honom
öfvermäktig.

Hustrun kom åter och stod och såg på honom.
Marken i hagen var uppröjd, stenmuren
hade vuxit, men alltjämt gick mannen där och
släpade fram stenar, som kunde ha varit passande
för en jätte att bära.

En och annan af grannarna gick förbi för
att se om Hök Matts fortfor att arbeta, men
ingen tilltalade honom.

Så kom mörkret, då man ej mer kunde se
honom. Men ännu alltjämt hörde man honom
arbeta, och då han vräkte ned stenarna på gärdesgården,
stänkte gnistorna omkring honom.

Men så en gång då han bände med spettet,
for det honom ur händerna. Då han böjde sig
för att taga upp det, föll han omkull. Han blef
liggande på marken, och innan han hunnit tänka
på att stiga upp, hade han somnat.

En stund efteråt kom han in i stugan. Han
sade intet, tänkte ej på att komma i säng, bara
kastade sig ned på en träbänk och somnade.



Den långa raden af kärror och lastvagnar hade
ändtligen kommit fram till järnvägsstationen.

Banan var nyanlagd, och stationen var alldeles
nybyggd. Den låg på en ofantlig afröjning
midt i den allra djupaste och svartaste skogen.
Där fanns ingen bygd, ingen åker, ingen
trädgård, men allt var stort och ståtligt tilltaget,
därför att man väntade, att ett betydande stationssamhälle
skulle växa upp där i ödemarken.

Rundt om själfva stationshuset var marken
jämnad, där funnos en bred plattform af sten,
stora aflastningsplatser och vida, tomma, oändliga
grusplaner.

Ett par handelsbodar och verkstäder, en fotografiatelier
och ett hotell voro redan uppförda
omkring grusplanerna, men hvad som återstod af
afröjningen var ingenting annat än oodlad stubbmark.

Dalälfven flöt fram äfven här. Den kom vild
och vred ut ur de djupa skogarna och rusade
skummande fram i små forsar. Jerusalemsfararna
kunde ej känna igen den breda, majestätiska älfven,
som de lämnat på morgonen.

Här fanns ingen blid dal att skåda ned öfver,
utan all utsikt stängdes af mörka granskogsklädda
höjder.

Då de små barn, som skulle resa med sina
föräldrar till Jerusalem, togos ur kärrorna på denna
plats, började de blifva illa till mods och begynte
gråta. Barnen hade hela tiden förut varit mycket
glada åt att få resa till Jerusalem, men vid skilsmässan
från hemmen hade de gråtit mycket, och här
vid stationen blefvo de mera förtviflade än någonsin.

De äldre sysslade med att taga ned allt resgodset
och flytta det öfver till en järnvägsvagn.
Alla hjälpte till, och ingen hade tid att se efter
hvad barnen togo sig för.

Men barnen slogo sig samman, de stodo i
en tät ring och öfverlade.

Om en stund togo de äldre af dem de små
vid handen och vandrade bort från stationen två
och två, en stor och en liten. De gingo samma
väg, som de hade kommit, öfver sandhafvet och
stubbmarken och älfven in i mörka skogen.

Om en stund kom en af kvinnorna att tänka
på barnen. Hon öppnade ett matsäcksskrin och
ville ge dem mat.

Hon kallade på dem, men ingen svarade. De
voro alldeles försvunna, ett par karlar måste gå
och söka dem.

De följde spåren, som de många små fötterna
hade lämnat i sanden, och då de kommit ett stycke
inåt skogen, fingo de syn på barnen.

De gingo framåt i en lång rad, två och två,
en stor och en liten. Då karlarna ropade åt dem,
stannade de ej utan fortforo att vandra.

Då måste karlarna springa för att hinna upp
barnen.

Barnen försökte komma undan, men de minsta
orkade ej följa med, utan föllo omkull.

Då blefvo barnen stående på vägen, förgråtna
och olyckliga.

»Men barn, hvart ska ni taga vägen?» frågade
en af karlarna.

Då stämde de minsta barnen upp ett högt
tjut, medan den äldste gossen svarade:

»Vi bry oss inte om att fara till Jerusalem.
Vi vilja gå hem.»

Och ännu länge sedan barnen voro återförda
till stationen och sutto i vagnarna, fortsatte
de att gråta och klagade:

»Vi bry oss ej om att fara till Jerusalem. Vi
vilja gå hem.»